I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Inledning

 وَإِن مِن أُمَّةٍ إِلّا خَلا فيها نَذيرٌ

”Det har aldrig funnits något folk som inte har fått en varnare.”

– (Sura Fātir: 24)

وَلَقَد بَعَثنا فى كُلِّ أُمَّةٍ رَسولًا أَنِ اعبُدُوا اللَّهَ وَاجتَنِبُوا الطّٰغوتَ

”Och till varje folk har Vi sänt en profet som uppmanade dem: ’Tillbe Gud och håll er borta från lydnad av tāghūt.’”

– (Sura an-Nahl: 36)

هٰذا نَذيرٌ مِنَ النُّذُرِ الأولىٰ

”Denne är en varnare bland de tidigare varnarna.”

– (Sura an-Najm: 56)

إِنَّكَ لَمِنَ المُرسَلينَ

”(O Muhammad,) du är sannerligen ett sändebud.” – (Sura Ya-Sin)

قُل ما كُنتُ بِدعًا مِنَ الرُّسُلِ

”(O Muhammad,) säg: ’Jag är inget nytt sändebud.’”

– (Sura al-Ahqaf: 9)

وَما مُحَمَّدٌ إِلّا رَسولٌ قَد خَلَت مِن قَبلِهِ الرُّسُلُ

”Muhammad är inget annat än ett sändebud, och före honom har många sändebud gått bort.” – (Sura Āl ʿImrān: 144

قولوا ءامَنّا بِاللَّهِ وَما أُنزِلَ إِلَينا وَما أُنزِلَ إِلىٰ إِبرٰهۦمَ وَإِسمٰعيلَ وَإِسحٰقَ وَيَعقوبَ وَالأَسباطِ وَما أوتِىَ موسىٰ وَعيسىٰ وَما أوتِىَ النَّبِيّونَ مِن رَبِّهِم لا نُفَرِّقُ بَينَ أَحَدٍ مِنهُم وَنَحنُ لَهُ مُسلِمونَ

فَإِن ءامَنوا بِمِثلِ ما ءامَنتُم بِهِ فَقَدِ اهتَدَوا ۖ  o

”Säg: Vi tror på Allah och på den undervisning som har uppenbarats för oss, och på den undervisning som uppenbarades för Abraham, Ismael, Isak, Jakob och deras avkomlingar, och på allt som gavs åt Mose, Jesus och de andra profeterna från deras Herre. Vi gör ingen åtskillnad mellan dem, och vi underkastar oss Allah. Om också de tror på samma sätt som ni har trott, då är de på den raka och rätta vägen.”

– (Sura al-Baqarah: 136–137).

لَقَد مَنَّ اللَّهُ عَلَى المُؤمِنينَ إِذ بَعَثَ فيهِم رَسولًا مِن أَنفُسِهِم يَتلوا عَلَيهِم ءايٰتِهِ وَيُزَكّيهِم وَيُعَلِّمُهُمُ الكِتٰبَ وَالحِكمَةَ وَإِن كانوا مِن قَبلُ لَفى ضَلٰلٍ مُبينٍ

”Sannerligen är det en stor nåd från Allah den Allsmäktige mot de troende att Han bland dem själva har låtit uppstå ett sändebud som läser upp Allahs verser för dem, renar dem och lär dem Skriften och visdom. Annars befann de sig sannerligen i uppenbar villfarelse.” – (Sura Āl ʿImrān: 164).

 اليَومَ يَئِسَ الَّذينَ كَفَروا مِن دينِكُم فَلا تَخشَوهُم وَاخشَونِ ۚ اليَومَ أَكمَلتُ لَكُم دينَكُم وَأَتمَمتُ عَلَيكُم نِعمَتى وَرَضيتُ لَكُمُ الإِسلٰمَ دينًا ۚ

”I dag har Jag fullkomnat er religion för er, utgjutit Min nåd över er och valt islam som er livsordning.” – (Sura al-Māʾida: 3)

تَاللَّهِ لَقَد أَرسَلنا إِلىٰ أُمَمٍ مِن قَبلِكَ فَزَيَّنَ لَهُمُ الشَّيطٰنُ أَعمٰلَهُم فَهُوَ وَلِيُّهُمُ اليَومَ وَلَهُم عَذابٌ أَليمٌ

وَما أَنزَلنا عَلَيكَ الكِتٰبَ إِلّا لِتُبَيِّنَ لَهُمُ الَّذِى اختَلَفوا فيهِ ۙ وَهُدًى وَرَحمَةً لِقَومٍ يُؤمِنونَ

”Vid Gud, Muhammad, vi sände vägledning till olika folk före dig. Men därefter gjorde Satan deras onda gärningar behagliga för dem. I dag har han blivit deras beskyddare, och de har blivit förtjänta av ett plågsamt straff. Och Vi har sänt ned denna Bok till dig enbart för att du tydligt ska klargöra för dem den sanning om vilken de tvistat. Och Vi har sänt ned Boken även för att den ska vara vägledning och barmhärtighet för dem som följer den.”

– (Sura an-Naḥl: 63–64)

يٰأَهلَ الكِتٰبِ قَد جاءَكُم رَسولُنا يُبَيِّنُ لَكُم كَثيرًا مِمّا كُنتُم تُخفونَ مِنَ الكِتٰبِ وَيَعفوا عَن كَثيرٍ ۚ قَد جاءَكُم مِنَ اللَّهِ نورٌ وَكِتٰبٌ مُبينٌ

يَهدى بِهِ اللَّهُ مَنِ اتَّبَعَ رِضوٰنَهُ سُبُلَ السَّلٰمِ وَيُخرِجُهُم مِنَ الظُّلُمٰتِ إِلَى النّورِ بِإِذنِهِ وَيَهديهِم إِلىٰ صِرٰطٍ مُستَقيمٍ

“O ni som fått Skriften! Vårt sändebud har kommit till er. Han klargör för er mycket av det ni har dolt i Skriften och låter mycket annat vara förlåtet. Från Allah har det kommit till er ett ljus och en tydlig Skrift, genom vilken Han visar dem som följer Hans välbehag vägarna till trygghet och för dem, enligt Sin vilja, från mörkret till ljuset och leder dem till den raka vägen.” – (Sura al-Mā’idah: 15–16).

يٰأَيُّهَا النَّبِىُّ إِنّا أَرسَلنٰكَ شٰهِدًا وَمُبَشِّرًا وَنَذيرًا

وَداعِيًا إِلَى اللَّهِ بِإِذنِهِ وَسِراجًا مُنيرًا

“O Profet! Vi har sänt dig som vittne, som förkunnare av glada budskap, som varnare, som en som på Allahs befallning kallar till Honom och som en lysande lampa.” – (Sura al-Ahzāb: 45–46).

يَأمُرُهُم بِالمَعروفِ وَيَنهىٰهُم عَنِ المُنكَرِ وَيُحِلُّ لَهُمُ الطَّيِّبٰتِ وَيُحَرِّمُ عَلَيهِمُ الخَبٰئِثَ وَيَضَعُ عَنهُم إِصرَهُم وَالأَغلٰلَ الَّتى كانَت عَلَيهِم ۚ فَالَّذينَ ءامَنوا بِهِ وَعَزَّروهُ وَنَصَروهُ وَاتَّبَعُوا النّورَ الَّذى أُنزِلَ مَعَهُ ۙ أُولٰئِكَ هُمُ المُفلِحونَ

“Han befaller dem att göra det goda och förbjuder dem det onda, tillåter för dem det goda och förbjuder dem det orena. Han lyfter från dem deras bördor och de bojor som hade fjättrat dem. Därför kommer de som tror på honom, stöder och hjälper honom och följer det ljus som har sänts ned med honom att nå framgång.” – (Sura al-A‘rāf: 157).

إِنّا أَنزَلنا إِلَيكَ الكِتٰبَ بِالحَقِّ لِتَحكُمَ بَينَ النّاسِ بِما أَرىٰكَ اللَّهُ ۚ وَلا تَكُن لِلخائِنينَ خَصيمًا

“O Muhammad! Vi har sänt ned denna Skrift till dig med sanningen, så att du kan döma mellan människorna enligt det som Allah har visat dig och inte bli de förrädiska till försvarare.” – (Sura an-Nisā’: 105).

هُوَ الَّذى أَرسَلَ رَسولَهُ بِالهُدىٰ وَدينِ الحَقِّ لِيُظهِرَهُ عَلَى الدّينِ كُلِّهِ ۚ

“Allah den Allsmäktige är den som har sänt sitt sändebud med vägledning och den sanna religionen, för att låta denna sanna religion eller sanna livsordning segra över alla andra livsordningar.” – (Sura al-Fath: 28).

قُل يٰأَيُّهَا النّاسُ إِنّى رَسولُ اللَّهِ إِلَيكُم جَميعًا الَّذى لَهُ مُلكُ السَّمٰوٰتِ وَالأَرضِ ۖ لا إِلٰهَ إِلّا هُوَ يُحيۦ وَيُميتُ ۖ فَـٔامِنوا بِاللَّهِ وَرَسولِهِ النَّبِىِّ الأُمِّىِّ الَّذى يُؤمِنُ بِاللَّهِ وَكَلِمٰتِهِ وَاتَّبِعوهُ لَعَلَّكُم تَهتَدونَ

“O Muhammad! Säg: O mänsklighet! Jag är Allahs sändebud till er alla, Han som äger herraväldet över himlarna och jorden, det finns ingen gud utom Han, och Han äger liv och död. Tro därför på Allah och på Hans ummī-sändebud, som tror på Gud och Hans budskap.”

وَأوحِىَ إِلَىَّ هٰذَا القُرءانُ لِأُنذِرَكُم بِهِ وَمَن بَلَغَ ۚ

“Och säg: Denna Koran har uppenbarats för mig, så att jag genom den kan varna er och dem som den når.”

ما كانَ مُحَمَّدٌ أَبا أَحَدٍ مِن رِجالِكُم وَلٰكِن رَسولَ اللَّهِ وَخاتَمَ النَّبِيّۦنَ ۗ

“Muhammad är inte far till någon av era män, utan han är Allahs sändebud och den som avslutar profeternas följd.” – (Sura al-Ahzab: 40).

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Inledning

Oändligt tack till Allah den Högste för att det omfattande arbete som påbörjades till stor del har slutförts, och förhoppningen är att även det återstående arbetet ska kunna slutföras med Hans hjälp.

Om man helt bortser från min organisatoriska relation till Maulana Sayyid Abul A’la Maududi och uppriktigt betraktar hans religiösa tjänst, väcks utan någon blind vördnad känslan att man inte ens vid tidens fjärran horisonter kan finna något exempel på någon som i denna tid, med så starka argument och bevis, i en så nyskapande stil och så utförligt, har klargjort islams grundläggande sanning och olika aspekter av dess fullständiga livsordning. Faktum är att det bidrag han har lämnat har förändrat livsbanan för otaliga människor. Och detta storslagna arbete utgör ett väldiga kapital för Maulana i livet efter detta.

Alltsedan jag lärde känna Maulana har jag haft en innerlig relation till honom, och därför är min innersta önskan att olika framställningssätt ska användas för att sprida och föra ut Maulanas insikt och tankar. Samtidigt står jag över en sådan mentalitet där man utnyttjar Maulanas person, hans anseende och hans utförda arbete för att tillgodose sina egna personliga intressen.

Det var för tio eller tolv år sedan. Vi var några nära vänner som satt och samtalade i Maulana Maududis rum. I samtalets gång sade jag att man, om Maulana fann det lämpligt, kunde sammanställa en biografi utifrån hans artiklar och andra skrifter. Då bad min vän att få ansvaret för detta arbete. Jag gick med på det. Men när min vän inte hade fått möjlighet att utföra arbetet trots att flera år hade gått, tog jag med hans tillstånd åter upp frågan med Maulana. Maulana gav dessutom vissa allmänna goda råd om att arbeta även med andra ämnen utöver det föreslagna.

När arbetet slutligen inleddes insåg jag att det var mycket svårare och mer arbetskrävande att sammanställa en bok genom att samla de centrala uttalandena ur hela Maulanas litterära verk än att själv författa en forskningsbaserad bok. Förutom de sex volymerna av Tafhimul Quran skulle hans många andra skrifter studeras, nödvändiga och användbara centrala uttalanden identifieras utifrån ämnesinnehållet, därefter avskrifter göras och slutligen allt indelas i olika kapitel och avsnitt samt ordnas under olika rubriker. Dessa uppgifter var så mödosamma att jag gång på gång tappade modet och tänkte att förverkligandet av denna storslagna plan låg bortom min förmåga.

Det lyckliga är att jag i detta arbete har fått hjälp och stöd av flera vänner. Särskilt Maulana Abdul Wakil Alivi, M.A., arbetade tillsammans med mig i nästan ett och ett halvt år på ett sådant sätt att det inte vore någon överdrift att säga att hans insats i detta arbete var den största.

Efter att arbetet i tysthet hade slutförts genom ett och ett halvt till två års outtröttligt arbete, presenterades det för Maulana. Även han förundrades över att han i sina artiklar hade samlat så mycket material om profeten Mustafa (fvmh), hans personlighet och hans liv. Maulana uttryckte också sin tillfredsställelse över att den första sammanställningen av ett verk på närmare tre volymer hade färdigställts av så obetydliga människor som vi. Den första volymen behandlar de grundläggande frågorna, profetskapets ställning, uppenbarelsens ordning, den helige Profetens ankomst, förhållandena och omständigheterna under tiden före Profeten, det folk till vilket budskapet riktades samt förhållandena bland olika andra grupper. Den andra volymen behandlar händelserna från profeten Mustafas (fvmh) födelse fram till hans hijra till Medina, medan den tredje volymen behandlar de avgörande ögonblicken i den helige Profetens rörelse och liv i Medina. Den fjärde volymen återstår att sammanställa. Den kommer att innehålla en skildring av Profetens (fvmh) reformarbete, undervisning och fostran samt de förändringar som inleddes inom livets olika områden. Må Allah den upphöjde också skänka oss förmågan att slutföra denna volym.

Verket har sammanställts på ett sådant sätt att Maulanas artiklar och olika grundläggande uttalanden har ordnats systematiskt under olika rubriker och innehållets sammanhållning har stärkts, så att de nödvändiga kunskaperna framträder steg för steg. På några få ställen har sammanställarna behövt infoga vissa uppgifter från eget håll eller från andra verk, och även hänvisningar till dessa har angetts. Det finns två slags noter. Den ena sorten är infogad i författarens ursprungliga artiklar. Den andra har lagts till av sammanställarna. Dessa två slags noter har skrivits separat. De citat från författarens artiklar som återgetts i olika kapitel och avsnitt har samlats och förtecknats i slutet av verket.

Det glädjande är att Maulana Sayyid Abul Ala Maududi, trots sin sjukdom och sina många åtaganden, har läst igenom vår sammanställning från början till slut, gjort korrigeringar på olika ställen och markerat vissa av sina grundläggande uttalanden för att de skulle infogas. Trots detta kommer ansvaret att vara vårt om det någonstans skulle finnas brister eller fel i sammanställningen av detta verk.

För allt vi nu har gjort, och på det sätt vi har gjort det, ber vi att Allah ska godta det och att läsarna ska få del av vägledningens ljusstrålar genom det. Vi ber också läsarna att göra oss en tjänst genom att underrätta oss om de upptäcker någon brist eller något fel, eller anser att något behöver kompletteras. InshaAllah kommer vi i nästa upplaga att ge deras förslag och råd företräde och försöka göra verket ännu bättre.

– Naim Siddiqui

Sammanställarnas ord

Om den första volymen bör det påpekas att den innehåller den ärade Maulanas artiklar, föredrag och nödvändiga citat, samlade under rubriken världsliga ämnen. Dessa belyser å ena sidan profetskapets ställning, uppenbarelsens ordning, förståelsen av religionen och andra närliggande frågor, och å andra sidan tydliggör de den historiska, religiösa och politiska miljön under tiden för Profetens (fvmh) framträdande samt i de tidigare civilisationerna. Även om denna framställning inte direkt presenterar händelser med anknytning till den helige Profetens biografi, kommer den ändå att hjälpa läsaren att förstå den helige Profetens (fvmh) personlighet, hans ställning och hans omfattande kamp. Därför har vi ansett det nödvändigt att läsarna bekantar sig med dessa vägledande framställningar innan de studerar hans liv.– Sammanställarna

000

Islam är i själva verket namnet på den rörelse som vill bygga hela människolivets byggnad på tron och föreställningen om den ende Allahs suveränitet. Denna rörelse har sedan urminnes tider fortsatt på samma grund och enligt samma metod. Dess ledning har burits av dem som kallas Allah den Högstes profeter och sändebud. Om vi ska leda denna rörelse måste vi ofrånkomligen följa dessa ledargestalters arbetsmetod. Förutom denna finns det ingen annan arbetsmetod för en rörelse av detta särskilda slag, och någon annan kan inte heller finnas. När vi i detta sammanhang försöker följa de ädla profeternas (frid vare med dem) fotspår möter vi stora svårigheter. Vi kan inte få veta särskilt mycket om de profeter som levde i forna tider och om deras gärningar. I Koranen finner man vissa kortfattade antydningar, men utifrån dem kan man inte rekonstruera hela planen. I Bibelns Nya testamente finns några opålitliga utsagor av Jesus (frid vare med honom), som i viss mån belyser en sida, nämligen hur den islamiska rörelsen kan ledas i sitt allra tidigaste skede och vilka problem den måste möta. Men Jesus (frid vare med honom) behövde inte möta det följande skedet, och om detta finner man inte heller någon antydan. I detta avseende får vi tydlig och fullständig vägledning från endast ett håll, och det är profeten Muhammad Mustafa (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) liv. Vårt återvändande till honom beror inte på att vi hyser vördnad för honom, utan vi är i själva verket tvungna att återvända till honom för att vinna kunskap om denna vägs uppförsbackar och nedförsbackar. Av alla den islamiska rörelsens ledare är profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) den ende vars liv ger oss en fullständig och mycket tillförlitlig redogörelse för varje skede och varje aspekt, från rörelsens första kallelse till upprättandet av den islamiska staten och därefter till statens struktur, författning, inre och yttre politik samt principerna och metoderna för att styra staten.

Författarens förord

I alla tider har människan fått ta del av islams välsignelse genom endast två medel. Det ena är Allahs ord. Det andra är profeterna. Allah den Högste sände inte profeterna enbart som medel för att förmedla Hans budskap och undervisa om det samt göra det begripligt. Han gav dem också uppdraget att ge praktiskt ledarskap och vägledning, så att de kunde reformera och förbättra människor och samhälle för att förverkliga Allahs buds rätta syfte, korrigera det förvridna samhällssystemet och visa hur ett rättfärdigt och välordnat samhälle kunde återuppbyggas.

Dessa två ting har i alla tider varit så oupplösligt förenade att människan varken har kunnat vinna riktig kunskap om religionen eller få vägledning genom att skilja det ena från det andra. Om man skiljer Allahs bok från profeten blir den som ett skepp utan styrman. Hur mycket en oerfaren resenär än färdas med det på livets hav kan han aldrig nå sin destination. Och om man skiljer profeten från Allahs bok kan människan, i stället för att finna Guds väg, inte undgå faran att göra en icke-gud till Gud. Dessa båda följder har tidigare folk fått erfara. Hinduerna utplånade sina religionsgrundares liv och nöjde sig med att hålla fast vid enbart de religiösa skrifterna. Följden blev att de också utplånade de religiösa skrifterna. De kristna ignorerade Skriften och höll fast vid profetens mantel och personlighet. Följden blev att de gjorde Allahs profet till Allahs son och rentav till Allah själv.

Även i denna moderna tid måste människan, liksom i det förflutna, använda sig av samma två medel för att få del av islams välsignelse, de som har funnits sedan urminnes tider. Det ena är Allahs ord, som endast kan återfinnas i form av den heliga Koranen. Det andra är profetens föredöme, som nu endast finns bevarat i den arabiske profeten Muhammads (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) liv. Om man även i dag, liksom tidigare, vill vinna riktig kunskap om islam, är den enda vägen att förstå Koranen genom profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och att förstå profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) genom Koranen. Den som har förstått dessa två genom varandras hjälp har förstått islam. Annars förblir han berövad förståelsen av religionen och blir följaktligen också berövad vägledning.

Eftersom Koranen och profeten Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har samma syfte, mål och särskilda uppgift, beror allt därför på hur väl man kan förstå detta syfte och mål. Om man bortser från detta kommer Koranen att framstå som inget annat än en samling ord och meningar, och profetens liv som inget annat än en samling händelser. Man kan genom att uppvisa största möjliga förmåga i sökandet efter historiska fakta och uppgifter vinna riktig och detaljerad kunskap om den helige profetens person och den tid han levde i, men man kommer inte att kunna förstå religionens livskraft. Denna förståelse är nämligen inte förbunden med Koranens enskilda grundläggande utsagor och händelseförlopp, utan med det mål och syfte för vilket Koranen uppenbarades och för vilket profeten framträdde för att bära dess fana. Ju klarare och riktigare uppfattningen om detta syfte och mål är, desto riktigare blir uppfattningen om Koranen och profetens liv. Och om uppfattningen om målet och syftet är felaktig måste uppfattningen om Koranen och profeten också bli felaktig.

Det är alldeles sant att Koranen och profetens liv är som ett stort hav. Den som vill tillägna sig all deras mening, innersta innebörd, godhet och välsignelse kommer aldrig att kunna göra det. Det man kan försöka göra är emellertid att efter bästa förmåga vinna så mycket kunskap som möjligt ur dem och i deras ljus förstå så mycket som möjligt av religionens livskraft.

Jag är tacksam för Allah den Högstes oändliga nåd, eftersom Han gav mig förmågan att slutföra Tafhimul Koran, så att jag kunde använda den ansträngning och kraft jag hade till att göra Koranen begriplig. Därefter var min innerliga önskan att skriva om den helige profetens liv. Men trettio år av mitt liv hade gått åt till att slutföra det första arbetet. Sedan hade jag inte längre sådan kraft att jag kunde ta itu med det andra arbetet, och smärtan över att inte kunna göra det gnagde ständigt i mitt hjärta. Då lade herr Naeem Siddiqui och herr Abdul Wakil Alvi fram denna samling av profetens liv inför mig, sammanställd ur mina olika böcker och artiklar. Jag blev då förvånad över att det fanns så mycket material om detta väldiga ämne i det jag hade skrivit. Samtidigt framförde jag av hela mitt hjärta mina uppriktiga gratulationer till dem för deras outtröttliga arbete och bad gott för dem. De hade nämligen granskat detta material, som varit utspritt på olika håll, grundligt och sammanställt det på ett vederbörligt sätt. Även om detta samlade material inte är tillräckligt för att skriva ett slutgiltigt verk om profetens liv, kommer de ämnen som tagits med i denna samling, om Allah vill, att bidra till förståelsen av den helige profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) personlighet och hans väldiga insats.

Det råder naturligtvis inget tvivel om att allt som har fogats till denna bok redan har fångat uppmärksamheten hos läsarna av mina böcker och artiklar, och människor tycker inte heller om upprepningar. Men bokens läsare kommer själva att känna att de tankar som varit spridda på olika håll och som skrevs under de senaste trettio eller fyrtio åren mot bakgrund av olika miljöer och omständigheter här har samlats i denna bok; den nytta som detta ger kan man inte få genom att läsa de spridda artiklarna.

Jag ber till Allah den Allsmäktige att denna bok må bli ett medel till vägledning för Hans tjänare och till min belöning i det kommande livet.

-Abul A‘la

Lahore

Den 19:e Dhu al-Qa’dah 1392 AH

Den 25 december 1972 e.Kr.

Några grundläggande insikter om profetskapets kontinuitet

Kapitel 1: Profetskapets innersta innebörd

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Allahs vägledning för mänskligheten

Herren över världarna, Skaparen, Ägaren och Härskaren över hela jorden, himlen och skapelsen, har skapat människan i denna del av sitt väldiga rike – den del som vi kallar jorden. Han har gett henne förmågan att lära känna, tänka och förstå. Han har gett henne förmågan att skilja mellan gott och ont. Han har gett henne friheten att pröva, välja och fatta beslut. Han har gett henne rätten att utöva sin myndighet. Kort sagt har Han gett henne ett slags självstyre och gjort henne till sin khalifa eller representant på jorden.

När Allah, världarnas Herre, insatte människan i denna ställning, inpräntade Han tydligt i hennes sinne att Han ensam är Ägare och Härskare över människan och hela universum samt den ende som har rätt till fullständig lydnad! I Hans rike är människan varken fri eller underställd någon annan; ingen annan än Han har rätt att få människans lydnad, underkastelse, dyrkan och tillbedjan. Det är visserligen så att människan har sänts till detta jordiska liv med självständig makt, men i själva verket är detta en prövotid för henne. Efter att ha bedömt deras gärningar kommer Han ensam att avgöra vilka av dem som har klarat provet och vilka som har misslyckats. Människans enda riktiga synsätt är att hon ska erkänna Allah som sin ende Herre, den ende som är värd att dyrkas och den ende Härskaren. Hon ska handla på jorden enligt de föreskrifter Han ger och leva med medvetandet att jorden är en prövningsplats och att det verkliga målet är att lyckas på den yttersta domens dag. Varje synsätt som avviker från detta kommer däremot att vara människans verkliga mål. Varje synsätt som avviker från detta kommer däremot att innebära att man fallit offer för villfarelse. Om människan antar det första synsättet (vilket hon också har frihet att anta), kommer hon att möta fördärv och oro i denna värld, och när hon lämnar det jordiska livet och träder in i livet efter detta kommer hon att kastas ned i en grop av evig sorg, smärta och olycka – en plats som kallas Jahannam.

‘Muslim’ (underkastad) – en befallning att förbli

Världarnas Herre har befallt människan att leva på jorden i underkastelse. Han visade också den första människan, Adam (frid över honom), samt Hawwa och deras barn hur de skulle verka på jorden. Den första människan var vid sin skapelse inte nedsänkt i okunnighetens och ovetenhetens mörker; Allah lät i stället hennes liv börja på jorden i ett helt ljusfyllt tillstånd. Hon kände till sanningen. Hon hade också fått föreskrifter för hur hon skulle leva, och levnadssättet var lydnad inför Allah (det vill säga islam). Han lärde sina barn att leva på jorden i lydnad inför Allah, som muslimer.

Avvikelse från den rätta vägen

Men under de följande århundradena började människan steg för steg avvika från det rätta levnadssättet (din) och slå in på fel väg. Genom vårdslöshet och försummelse lät hon detta levnadssätt försvinna och förvrängde det dessutom genom oärliga avsikter och onda handlingar. Hon gjorde olika mänskliga, omänskliga, påhittade och materiella företeelser på jorden och i himlen till delägare i Allahs suveräna makt och herravälde. Genom att blanda in olika föreställningar, idealistiska tankar, ideologier och filosofier i den sanna kunskap som Allah hade gett, skapade hon enligt sina begär, böjelser, tendenser och ensidiga uppfattningar ett sådant levnadssystem att Allahs jord fylldes av förtryck.

När Allah har gett människan ett begränsat självstyre, hur skulle Han då kunna använda sin skaparmakt för att med tvång vända de vilseledda människorna till den rätta vägen? Och när Han har fastställt en tidsperiod för människans olika stammar och nationer att verka på jorden, skulle det inte heller vara riktigt att Han genast efter upprorets utbrott förstörde alla människor. Ända från den första dagen då människan skapades har Han, samtidigt som Han bevarat hennes förmåga till självstyre, också åtagit sig ansvaret att vägleda henne under den fastställda tidsperioden. Därför började Han, för att fullgöra detta ansvar som Han åtagit sig, använda sådana människor bland människorna själva som trodde på Honom och lydde Hans vilja och befallningar. Han gjorde dem till sina ställföreträdare. Han sände sitt budskap till dem. Han gav dem sann kunskap. Han gav dem en riktig och felfri livsordning. Han utsåg dem till att kalla Adams vilseledda söner till den rätta vägen.

Dessa profeter, utsända av Allah, började framträda bland olika länder och folk. Deras ankomst fortsatte under tusentals år. Till antalet var de oräkneliga. Deras religion var en och samma, nämligen den sanna och riktiga åskådning och livsordning som hade meddelats människan redan den första dagen. De följde alla samma vägledning, det vill säga de följde de ursprungliga och eviga principerna för karaktär, moral samt civilisation och kultur som hade fastställts för människan redan vid skapelsens början. Alla hade samma uppdrag. Deras uppdrag var att kalla sina stammar och folk till denna religion och vägledning och därefter organisera dem som antog kallelsen till en umma och en grupp som själv skulle lyda Allahs lag, upprätta lydnad mot Allahs lag i världen och fortsätta att anstränga sig och kämpa för att hindra motstånd mot denna lag. Var och en av dessa profeter förmedlade Allahs vägledning till mänskligheten under sin

era och fullgjorde på vederbörligt sätt det uppdrag som hade anförtrotts dem. Men det visade sig alltid att ett stort antal människor inte var villiga att anta deras kallelse. Och även de som antog denna kallelse och blev en del av den muslimska umman började så småningom själva förvridas. Så kom det sig att vissa av dessa ummor helt förlorade Allahs vägledning, medan andra på eget initiativ lade till saker i Allahs budskap och förvrängde det, så att dess själva gestalt förändrades.

Till slut sände världarnas Herre Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Arabien med samma uppdrag som det uppdrag med vilket Han tidigare hade sänt de föregående profeterna. Han kallade både vanligt folk och de vilseledda anhängarna till de tidigare profeterna. Hans uppgift var att kalla alla till den riktiga åskådningen och den sanna vägen, på nytt förmedla Allahs vägledning till alla och göra dem som antog denna väg och vägledning till en sådan umma som å ena sidan skulle upprätta sin livsordning på grundval av Allahs vägledning och å andra sidan skulle fortsätta att anstränga sig och kämpa för att reformera världens invånare.

Profetskap och det ursprungliga förbundet

(Arabiska ****************** på PDF-sida 29)

”Och [o Profet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)]! Påminn människorna om den tid då din Herre tog fram deras avkomma ur Adams söners ryggar och lät dem vittna mot sig själva och frågade dem: ’Är Jag inte er Herre?’ De svarade: ’Jo, förvisso är Du vår Herre. Vi vittnar om detta.’ Detta gjorde Jag för att ni inte på Uppståndelsens dag skulle kunna säga: ’Vi kände inte till detta.’ Eller för att ni inte skulle kunna säga: ’Det var våra förfäder som började med avgudadyrkan före oss, och vi föddes senare som deras efterkommande. Tänker Du då gripa oss för det fel som de vilseledda begick?’”

– (Sura al-A’raf: 172–173)

I denna vers sägs det vilket syfte som låg bakom det erkännande som inhämtades från alla Adams efterkommande i skapelsens urtid. Syftet var att de människor som väljer uppror mot Allah själva skulle hållas helt ansvariga för detta brott. De skulle inte få möjlighet att försvara sig genom att åberopa okunskap, och inte heller kunna lägga ansvaret för sina fel på tidigare generationer och därigenom befria sig själva från ansvar. Med andra ord har Allah Ta’ala betraktat denna ursprungliga ed och detta förbund från födelsens början som ett bevis på att varje människa personligen bär inom sig vittnesbördet om att Allah är den ende Guden och den ende Herren och Härskaren. Därför vore det fel att säga att en människa helt kan frigöra sig från ansvaret för sina fel och sin avvikelse enbart därför att hon har vuxit upp i fullständig okunnighet eller i en vilseledande miljö.

Nu uppstår frågan: om detta ursprungliga förbund verkligen har varit verksamt, finns det då bevarat i vårt medvetande och vårt minne? Finns det någon bland oss som vet att han eller hon före skapelsens början fördes fram inför sin Allah och fick frågan: ”Är jag inte er Herre?”, och svarade: ”Ja”? Om svaret är nej, hur kan då minnet av den ed, som har försvunnit ur vårt medvetande, betraktas som ett bevis mot oss?

Som svar kan man säga att om det hade ordnats så att spåren av detta förbund och denna ed hölls levande i människans medvetande och minne, skulle det ha varit helt meningslöst att sända människan till världens nuvarande prövningsfält. Efter att frågan hade avslöjats skulle ett sådant prov i själva verket inte ha någon mening alls. Spåren av det har alltså inte hållits levande i minnet och medvetandet, men de finns utan tvekan bevarade i det undermedvetna (Sub-conscious mind) och i intuitionen (Intuition). Detsamma gäller dess tillstånd som för våra andra känslor och vår undermedvetna kunskap. All den potential som människan hittills har kunnat förverkliga inom civilisation, kultur, moral och mellanmänskliga relationer fanns i själva verket latent inom människan. Allt som yttre och inre krafter tillsammans har kunnat åstadkomma består endast i att de har gjort det latenta faktiskt närvarande. Det är sant att ingen undervisning, övning, miljöpåverkan eller inre kraft på något sätt kan skapa en potential hos människan som inte redan finns latent inom henne. På samma sätt har dessa krafter, trots tusen försök, inte förmåga att slutgiltigt utplåna en enda av de möjligheter som finns latenta inom människan. Som mest kan de göra så att detta, trots alla former av förvrängning, avvikelse och vilseledning, förblir latent inom henne, fortsätter att sträva efter att träda fram och alltid är berett att svara på yttre dragningskraft och appell. Jag har redan sagt att samma sak kan sägas om alla våra känslor och vår undermedvetna kunskap:

Allt det som nämnts ovan finns aktivt närvarande inom oss, och det är genom det som faktiskt kommer till uttryck ur oss som vi får ett säkert bevis på dess existens.

För att allt detta ska träda fram behövs en yttre påminnelse, undervisning och övning. Det som träder fram ur oss är i själva verket Allahs vägledning för den övriga mänskligheten.

Ett svar på denna appell. Och dessa svar kommer från de verksamma existenserna inom oss.

Inre felaktiga böjelser och yttre felaktiga reaktioner kan undertrycka, dölja och förvränga allt detta och nästan utplåna det, men de kan inte helt förgöra det. Därför är korrigering och förändring (Conversion) möjliga både genom den inre känslan och genom yttre ansträngningar.

Detsamma gäller den intuitiva kunskap vi har fått om vår verkliga ställning i detta universum och om vårt förhållande till universums Skapare.

Beviset för dess existens är att dess uppkomst och utveckling kan ses bland människor av olika släkter, stammar och individer i varje bebyggelse, under alla epoker av mänsklighetens liv, i alla tider och i alla länder. Ingen kraft i världen har under någon epok eller tid kunnat utplåna den.

Varje gång den har blivit verksam i våra liv i praktiken har den kunnat ge goda resultat. Detta är beviset på att den överensstämmer med sanningen.

För att den ska uppstå, träda fram och anta en konkret form har det alltid behövts en yttre påminnelse. Därför har Allahs profeter, de himmelska skrifterna och alla de som följer dem och kallar till sanningen alltid varit upptagna med att utföra samma uppgift. Därför omnämns de i Koranen som muẕakkir (den som påminner), deras uppgift som dhikr (påminnelse), tadhkirah (erinran) och deras arbete som tadhkīr (att påminna). Detta innebär att profeterna, de himmelska skrifterna och de som kallar till sanningen inte skapar något nytt hos människorna, utan endast utvecklar och väcker till liv det som redan från början finns i deras inre.

Förnuftets och förståndets omdöme i fråga om profetskapet

I stora städer ser vi hundratals fabriker och verkstäder drivas med hjälp av elektrisk energi. Spårvagnar och tåg går. På natten tänds plötsligt tusentals lampor, och under den varma årstiden snurrar fläktar över våra huvuden i husen. Men när vi ser dessa företeelser blir vi inte det minsta förvånade. Inte heller råder det någon oenighet bland oss om orsaken bakom dessa föremåls ljusstyrka och rörelse. Vad beror det på? Det beror på att vi med egna ögon ser de ledningar som lamporna är anslutna till. Vi vet också var dessa ledningar är anslutna till kraftverket. Vi vet dessutom att ingenjören arbetar med elektriciteten. Och vi vet att de elektriska lamporna lyser med hjälp av den energi som produceras där. Anledningen till att det därför inte uppstår någon meningsskiljaktighet bland oss om elektricitetens tecken och orsakssamband är att hela detta orsakssamband ligger inom vår erfarenhet och att vi har iakttagit det direkt. Anta nu att dessa lampor tändes, fläktarna snurrade, spårvagnarna och tågen rusade fram och fabrikerna och maskinernas hjul gick runt, men att de ledningar genom vilka elektriciteten tillfördes allt detta var osynliga, att kraftverket låg utanför vår erfarenhets räckvidd och att vi inte heller kunde veta att de som arbetade vid kraftverket drev fabriken med hjälp av sin energi. Skulle då våra sinnen bli övertygade när vi såg dessa tecken på elektricitet? Skulle vi då vara eniga om orsaken till dessa tecken? Svaret blir naturligtvis nej. Varför? När orsaken bakom tecknen är dold och ingen kan få kunskap om den, är det helt naturligt att förundran och oro uppstår i sinnet, att hjärnan och förståndet börjar söka efter denna djupa hemlighet och att uppfattningarna, antagandena och åsikterna om denna hemlighet blir olika.

Låt oss förklara saken lite tydligare. Det som tidigare bara hade antagits, låt oss medge att det faktiskt existerar i verkligheten och i praktiken. Det vill säga, tusentals och åter tusentals elektriska lampor lyser verkligen, hundratusentals elektriska fläktar snurrar, fordon rusar fram och fabrikernas och maskinernas hjul fortsätter att gå runt, men vi har inget sätt att få veta vilken kraft som verkar i dem eller varifrån den kommer. Människorna har blivit överväldigade av förundran när de sett dessa tecken.

Olika människor har olika åsikter

Många har låtit förståndets hästar galoppera i sökandet efter orsaken till detta. Någon säger att de har tänts av sig själva och rör sig av sig själva. Utanför deras existens finns det, enligt omdömet från förnuft och förstånd i fråga om profetskapet, inget sådant som har gett dem ljus eller rörelse. Någon annan säger att själva beskaffenheten hos de beståndsdelar av vilka de är uppbyggda har skapat tillståndet av ljus och rörelse i dem. Enligt somliga finns det bakom denna materiella värld en grupp gudar; några av dem tänder lamporna, några kör spårvagnar och tåg, några får fläktarna att snurra och några får fabrikernas och maskinernas hjul att gå runt. En annan grupp människor har till slut blivit trött på att tänka över saken och börjat uttrycka sin oförmåga genom att säga: Vårt förstånd kan inte tränga in i djupet av detta trolleri. Vi vet endast så mycket som vi kan se och förnimma. Vi förstår inget mer än detta. Och det som vi inte förstår kan vi varken kalla sant eller falskt.

Dessa människor är oeniga sinsemellan. Men till stöd för sina egna tankar och mot andras tankar har ingen av dem något annat kunskapsmedel än föreställningar, antaganden och fantasi.

Ett självständigt påstående

Medan denna oenighet pågick kom en man och sade: ”Lägg alla era uppfattningar åt sidan. Jag har ett kunskapsmedel som ni inte har. Genom detta medel har jag fått veta att dessa lampor, fläktar, klockor, fabriker och maskiner är förbundna med vissa osynliga ledningar, som ni inte kan förnimma. Energi tillförs dessa ledningar från ett stort kraftverk och visar sig i form av ljus och rörelse. I detta kraftverk finns väldiga maskiner. Otaliga anställda och hantverkare sköter dem, och alla står de under en stor ingenjörs ledning. Ingenjören har upprättat detta system med hjälp av sin egen kunskap och kraft. Allt detta arbete utförs på hans befallning och under hans ledning.”

Därefter kom ännu en man. Även han fortsatte att framföra samma sak med samma slags anspråk. Sedan kom en tredje, en fjärde och en femte man. Också de sade samma sak på samma sätt som sina föregångare. Därefter fortsatte en obruten ström av anländande. Deras antal översteg hundra och tusen och nådde upp till hundratusental. Alla framställde de samma sak med samma anspråk. Trots skillnader i plats, tid och omständigheter fanns ingen skillnad mellan deras ord och anspråk. Alla sade: ”Vi har ett kunskapsmedel som vanligt folk inte har.” Alla kallades de galna, och de utsattes för olika slags förtryck och tortyr. På alla sätt tvingades de att ta tillbaka sina anspråk, men alla förblev ståndaktiga i sina anspråk, och ingen kraft i världen kunde få dem att vika ens ett hårsmån från sin ståndpunkt. Förutom denna fasthet och ståndaktighet hade de också en annan anmärkningsvärd egenskap: ingen av dem var lögnare, tjuvar, förskingrare, förbrytare, förtryckare eller sådana som livnär sig på det förbjudna. Även deras motståndare och fiender medgav detta. Alla var de rena, obesmittade och ägde en enastående god karaktär. I fråga om att behandla människor väl och uppträda gott mot dem hade de en särställning bland hela mänskligheten. Det fanns inte heller något tecken på galenskap hos dem; tvärtom ägde de en hög moralisk karaktär och andlig renhet. För att inte tala om att lägga fram världsliga frågor, ägnar världens främsta tänkare, lärda, teoretiker och experter hela sina liv åt att fullt ut förstå dess djupa hemligheter och subtila realiteter.

Inför förnuftets och omdömets domstol

På den ena sidan står de olika och sinsemellan motsägelsefulla grupperna av förnekare, och på den andra sidan de enhetliga anspråkens grupp. Inför förnuftets och omdömets domstol läggs båda gruppernas mål fram. Som domare är förnuftets och omdömets uppgift först att på rätt sätt förstå sin egen ställning, och därefter, efter att ha förstått båda parternas situation och gjort en jämförande granskning av dem, avgöra vems ord som ska ges företräde.

Domarens egen situation är sådan att han inte har något medel för att känna till den verkliga saken. Han är själv inte insatt i sanningen. Framför honom finns endast båda parternas utsagor, argument och bevis, deras personliga förhållanden samt yttre tecken och kännetecken. Han måste granska dessa med en utredares blick. Men han kan inte komma fram till någon annan slutsats än den som innebär större sannolikhet. För på grundval av all den information och redogörelse som ligger på hans bord är det inte möjligt för honom att avslöja den verkliga sanningen. Han kan ge den ena partens utsaga företräde framför den andras, men han kan inte med slutgiltig visshet säga vilken parts utsaga som är sann och vilken som är falsk.

Förnekarnas situation

Tillståndet hos dem som förklarar dessa påståenden vara lögnaktiga är följande:

För det första: Deras uppfattningar om sanningen är olika. De är inte eniga om en enda fråga. Till och med bland medlemmarna i den grupp som följer denna lära uppstår ofta meningsskiljaktigheter.

För det andra: De erkänner själva att de inte har någon unik kunskapskälla. Var och en av deras grupper hävdar som mest att dess antagande är starkare än den andres samvetes och förnufts bedömning beträffande profetskap; men alla erkänner att deras egna antaganden endast är antaganden.

För det tredje: Deras tro, övertygelse och tillit till dessa antaganden är inte av den orubbliga trons natur. Det finns otaliga exempel på att de har ändrat uppfattning. Det har ofta visat sig att en person fram till gårdagen med stor kraft försvarade en viss uppfattning, men att han i dag själv motsätter sig denna uppfattning och framför en annan. I de flesta fall har de ändrat uppfattning i takt med att ålder, förstånd, kunskap och erfarenhet ökat.

För det fjärde: De har endast ett enda argument för att förklara de ensamma anspråksställarna vara lögnare, nämligen att de inte har några säkra bevis till stöd för sina anspråk. De har inte kunnat visa de osynliga ledningar som de påstod var anslutna till lamporna och fläktarna. De har inte genom experiment kunnat visa direkta bevis på elektricitetens existens. De har inte kunnat visa någon elcentral. De har inte kunnat visa maskinerna och apparaterna där. Inte heller har de kunnat låta någon träffa ingenjören. Hur kan man då godta deras anspråk som sanna?

De ensamma anspråksställarnas situation

Å andra sidan är de ensamma anspråksställarnas situation följande:

För det första: De står alla på enighetens grund. Det råder full enighet mellan dem i alla grundläggande frågor som rör deras anspråk.

För det andra: Deras samstämmiga påstående är att vi har tillgång till ett kunskapsmedel som vanliga människor inte har.

För det tredje: Ingen av dem har sagt att de uttalar sig på grundval av gissningar, antaganden eller fantasier. Tvärtom säger de alla enhälligt att de har en särskild relation till Ingenjören, att hans arbetare kommer till dem och att han har låtit dem besöka sin fabrik och visat dem allting. Därför är deras ståndpunkt att de inte talar på grundval av gissningar och fantasier, utan på grundval av verklig kunskap och full övertygelse.

För det fjärde: Det finns inte ett enda exempel på att någon av dem ens förändrat sin berättelse med ett hårstrå. Var och en av dem har hållit fast vid samma ord från sitt livs början till dess sista ögonblick.

För det femte: Deras karaktär är i högsta grad ren och obefläckad. Där finns inte ens ett spår av lögn, svek, falskhet eller bedrägeri. Det finns ingen anledning att anta att människor som är sanningsenliga och uppriktiga i alla andra avseenden i livet skulle förena sig om att ljuga just i denna enda fråga.

För det sjätte: Det är inte heller bevisat att de har något personligt intresse bakom detta påstående. De flesta av dem fick på grund av detta påstående utstå yttersta lidande och förföljelse, möta faror, lida i fängelse, utsättas för fysisk tortyr och fördrivas från sina länder. Många dödades också. Ingen av dem sågs ens uppnå välstånd och överflöd. Därför kan de inte anklagas för att ha velat tillgodose något slags personligt intresse. Tvärtom visar det faktum att de under sådana extrema förhållanden höll fast vid sitt ensamma påstående att deras tillit och övertygelse om sin egen sanningsenlighet var bergfast. Deras övertygelse hade nått en sådan nivå att ingen av dem drog tillbaka sitt påstående ens för att rädda sitt liv.

För det sjunde: Det finns inte heller något bevis för att de var galna eller hade förlorat sitt förstånd. I alla livets angelägenheter visade de sig vara ytterst kloka och omdömesgilla. Även deras motståndare erkände i de flesta fall deras överlägsna kunskap. Hur kan man då acceptera att de just i denna enda fråga skulle ha drabbats av galenskap? Man måste också beakta frågans betydelse. Den hade blivit en fråga om liv och död för dem. För dess skull konfronterade och kämpade de mot människorna i hela världen under åratal. Den utgjorde grunden för all deras djupa och lärorika undervisning, vilket många av dem som förkastade dem också erkände.

För det åttonde: De har aldrig själva sagt att de skulle låta er träffa Ingenjören eller hans arbetare. Inte heller har de sagt: ”Vi kan visa er hans hemliga och osynliga fabrik” eller ”Vi kan bevisa vårt påstående genom experiment och direkt iakttagelse.” De har själva kallat denna fråga ”det osedda”, alltså det osynliga. I detta avseende säger de: ”Lita på oss och acceptera allt vad vi säger.”

Förnuftets domstols utslag

Efter att ha granskat de båda parternas situation och ståndpunkter avkunnar domstolen nu sitt eget utslag. I utslaget sägs att båda parter, genom att iaktta vissa tecken och kännetecken, har sökt efter de bakomliggande orsakerna och att var och en har framfört sin egen uppfattning. Vid första anblicken verkar de båda parternas uppfattningar vara likadana. För det första strider ingen av deras uppfattningar mot förnuftet. Det vill säga, med utgångspunkt i förnuftets lagar kan man inte säga om någon av deras uppfattningar att det är omöjligt att den är riktig. För det andra kan ingen av deras uppfattningar bevisas vara riktig genom undersökning och experiment eller genom direkt iakttagelse. Detta är förnuftets dom beträffande profetskapet, som hör till den första partens ståndpunkt.

Ingen av parterna kan lägga fram sådana vetenskapliga bevis för sin lära att varje människa skulle vara tvungen att tro på dem. Den andra parten har inte heller denna förmåga och gör inte heller anspråk på den. Men när man tänker och undersöker saken djupare framträder vissa omständigheter som gör att just den andra partens lära förefaller överlägsen alla de andra lärorna.

För det första verkar det vara något ovanligt att så många människor i olika tider och olika länder så enigt har trätt fram till stöd för en och samma lära. Alla har de med en mun fortsatt att hävda samma sak: att de har tillgång till ett enastående kunskapsmedel och att de genom detta medel har fått kunskap om de bakomliggande orsakerna till de yttre tecknen och kännetecknen. Detta får oss att luta åt att godta sanningen i deras påstående. Särskilt märker vi att det inte finns den minsta motsägelse i de uppgifter de alla har lagt fram, och att deras uppgifter inte heller strider mot förnuftet. Att något inte finns hos vissa människor kan inte heller på något sätt betraktas som omöjligt enligt förnuftets lagar.

För det andra blir man vid en granskning av de yttre kännetecknen ännu mer övertygad om att den andra partens lära är riktig. Lampor, fläktar, fordon och fabriker med mera har nämligen inte blivit lysande eller satts i rörelse av sig själva. Om så hade varit fallet skulle det ha stått i deras egen vilja att lysa och röra sig. Men så förhåller det sig inte, och deras ljus och rörelse är inte heller en ofrånkomlig följd av de beståndsdelar av vilka de är uppbyggda. När de inte lyser eller är i rörelse finns ju ändå samma beståndsdelar kvar i deras konstruktion. Dessutom, när en enskild lampa inte lyser, stannar fläkten, spårvagnen står stilla och fabrikens hjul slutar att snurra. Därför har de läror som den första parten har lagt fram för att förklara de yttre kännetecknen inte ens något avlägset samband med förnuft och logik. Här förefaller det vara betydligt riktigare att säga att någon kraft är verksam i dessa kännetecken och att dess yttersta led står i händerna på en kunnig och mäktig person, som under ett bestämt system använder denna kraft i olika kännetecken.

Som svar på skeptikernas påstående att detta ligger bortom deras förstånd och att man inte kan kalla något sant eller falskt om det ligger bortom förståndet, kan man säga att inte heller detta håller vid en förnuftsmässig prövning. Att en åhörare förstår en händelse när han hör talas om den är nämligen inte ett villkor för att händelsen verkligen ska ha ägt rum. För att erkänna att en händelse har inträffat räcker det med många tillförlitliga och samstämmiga vittnesmål. Om några pålitliga människor kom till oss och sade: ”Vi har sett människor i väst färdas genom luften i järnfordon, och när vi satt i London hörde vi med våra egna öron sånger från Amerika”, skulle vi i ett sådant fall endast undersöka om dessa människor inte är lögnare eller skämtare, om de inte har något personligt intresse av att säga sådant och om deras sinnen inte har blivit störda. Om det blev bevisat att de varken är lögnare, skämtare eller galna, att de inte har något eget intresse i saken, och om vi dessutom såg att många sanningsenliga och förnuftiga människor fortsatte att säga detta med full tillförsikt och utan någon som helst meningsskiljaktighet, då skulle vi naturligtvis godta det. Vad spelar det nu för roll om vi förstår eller inte förstår hur järnfordon kan färdas genom luften eller hur en sång, utan något som helst verkligt medium, kan höras på en annan plats tusentals mil från den plats där den sjöngs?

Detta är samvetets och förnuftets slutsats i denna fråga. Men tron och övertygelsen, det tillstånd som kallas iman, uppstår inte på detta sätt. För detta krävs en inre känsla. Det behövs en röst inifrån hjärtat som inleder slutet på lögn, tvivel och vacklan och med otvetydiga ord säger: Allt som människor gissar och antar är falskt. Sanningen är endast det som sanningsenliga människor har förklarat, inte på grundval av sina egna gissningar och antaganden, utan på grundval av övertygelsepräglad kunskap och djup insikt.

Profetskapets behov och betydelse

Människans största behov

(Arabiska****************PDF-sida 39)

”Det är Allahs ansvar att visa den raka vägen, medan det också finns krokiga vägar.”

När argumenten för tawhid, rahmet och hela Allahs ”rububiyya” framförs, läggs här även ett indirekt argument fram för profetskapet. Argumentets kortfattade sammanfattning är följande:

Det finns många möjliga vägar för människorna i världen när det gäller tänkande och handling, och i verkligheten finns dessa vägar också. Det säger sig självt att alla dessa vägar inte samtidigt kan vara sanna. Det finns endast en sanning. Den enda rätta livsordningen kan därför vara den som är grundad på en felfri livsåskådning.

Att känna till denna felfria ideologi och den rätta vägen är varje människas största behov. Nej, det är det verkligt grundläggande behovet. Alla de ting som människan behöver på grund av att hon är en varelse på hög nivå tillgodoser endast hennes övriga behov, men detta är ett behov som är oumbärligt för henne som människa. Att detta behov inte tillgodoses innebär att hela människans liv har gått till spillo.

Nu är frågan: Kan man föreställa sig att den Gud som, innan Han gav människan existens, hade samlat ihop så många hjälpmedel och utrustningar åt henne och som, efter att ha gett henne existens, så fullkomligt och omfattande hade ordnat för att tillgodose vart och ett av hennes biologiska behov, inte hade ordnat med att tillgodose människans största och verkliga behov?

Genom profetskapet har denna ordning fullbordats. Om någon vill förneka profetskapet måste han naturligtvis säga vilken annan ordning Allah har inrättat för människornas vägledning. Ingen kan undkomma detta genom att svara att Allah har gett människan förstånd och tankeförmåga för att söka vägen. Människans förstånd och tänkande har nämligen redan upptäckt otaliga vägar. Detta är ett tydligt bevis på dess misslyckande att på ett felfritt sätt finna den enkla, rätta och raka vägen. Å andra sidan är det inte heller möjligt att säga att Allah den Upphöjde inte har inrättat någon ordning alls för att vägleda oss. Det finns knappast någon större missuppfattning om Allah än att säga att Han helt och hållet har ordnat för vår fostran, vårt förstånd och vår utveckling som levande varelser, men inte alls har ordnat för att forma oss som människor, utan i detta avseende lämnat oss i mörker.

Islamisk vägledning i stället för påtvingad vägledning

(Arabiska … sidan 39 i PDF:en)

”Om Allah hade velat skulle Han ha väglett er alla.”

– (Sura an-Nahl: 9)

Det vill säga: Även om Allah den Upphöjde hade kunnat fullgöra detta ansvar (eller det ansvar som Han själv hade åtagit sig för att vägleda människosläktet) på ett sådant sätt att alla människor, liksom övriga skapelser utan fri makt, kunde ha skapats med vägledning från födseln, har människan fått friheten att, i enlighet med Allahs vilja eller oberoende av den, välja vilken väg som helst. För att kunna använda denna frihet har hon fått kunskap. Hon har fått förmågan till förnuft och tänkande. Hon har fått viljans och föresatsens kraft. Hon har fått förmågan att använda otaliga ting inom sig och utanför sig. Samtidigt har otaliga orsaker och verkningar placerats överallt, både inom henne och utanför henne, vilka kan bli orsaker till såväl hennes vägledning som hennes villfarelse. Om hon hade skapats med rätt vägledning från födseln skulle allt detta ha blivit meningslöst. Då skulle människan inte ha kunnat nå utvecklingens högsta topp, något som hon endast kan uppnå genom att använda sin frihet på rätt sätt. Därför har Allah den Upphöjde, för att vägleda människan, avstått från en påtvingad vägledning och valt profetskapets och budbärarskapets väg. På så sätt bevaras människans frihet, syftet med hennes prövning uppfylls och den raka, rätta och goda vägen läggs fram för henne på ett förnuftsmässigt sätt.

Behovet av vägledningstecken i det materiella och moraliska livet

(Arabiska … sidan 39 i PDF:en)

”Han har placerat ut vägledande kännetecken på jorden, och med hjälp av stjärnorna finner människorna också vägen.” – (Sura an-Nahl: 16).

Det vill säga: Allah har inte skapat hela jorden likadan. I stället har Han utmärkt varje område på jorden med olika slags särskilda kännetecken och landmärken. Detta kommer människorna till nytta på många sätt. De kan känna igen sin väg och sin destination. Detta är en av dess många fördelar. Människan kan till fullo förstå värdet av denna välsignelse och gåva från Allah först när hon får möjlighet att färdas till ett sådant ökenområde där man inte kan se något framträdande kännetecken av detta slag. Därför är hon ständigt orolig av rädsla för att gå vilse. Under en sjöresa kan människan känna värdet och betydelsen av denna stora gåva från Allah ännu tydligare, eftersom det där i själva verket inte finns några vägmarkeringar alls. Men även mitt i öknar och hav har Allah inrättat ett naturligt system för att vägleda människan. Detta system består av himlens stjärnor, med vars hjälp människan har funnit sin väg från forna tider ända fram till idag.

Här har man åter, medan man framlägger argument och bevis till stöd för tawhid, rahma och ”nubuwwat”, även subtilt antytt beviset för risalat. När man läser denna vers dras sinnet spontant till denna fråga: Kan Han, som har ordnat en så omfattande vägledning för människans materiella liv, vara så likgiltig inför människans moraliska liv? Känner Han inget behov av att ge ens den minsta vägledning för människans moraliska liv? Det behöver knappast sägas att hur stor skadan än må vara av att gå vilse i det materiella livet, är den många gånger mindre än skadan av ett sådant misstag i det moraliska livet. Och hur kan man då hysa den missuppfattningen om den barmhärtige, allsmäktige Allah, som vakar så skarpt över människans välfärd att Han har berett vägar åt dem även genom bergen, rest kännetecken mitt på de vidsträckta, ödsliga slätterna och tänt lampor på himlen för att skydda dem från att tappa riktningen i öknar och på hav, att Han inte har visat någon väg för människans moraliska välfärd? Och att Han inte har rest något kännetecken för att göra denna väg tydlig eller tänt något ljus för att lysa upp den?

Betydelsen av medveten vägledning för människan

(Arabiska**************på PDF-sida 39)

”Musa svarade Farao: Vår Herre är Han som har gett varje ting dess form och därefter lett det rätt.” – (Ta-Ha: 50)

Det vill säga, Han ensam har gett varje ting i världen dess form, gestalt, styrka, förmåga, egenskaper och särdrag – allt. Han har skapat handen med den form och gestalt som gör den lämpad att utföra världens arbete. Även foten har Han gett en för den lämpad form. Han har gett människor, djur, växter, livlösa ting, luft, vatten, ljus och alla andra slags ting den form som gör det möjligt för dem att utföra sin del av arbetet på jorden på rätt sätt.

Dessutom har Han inte bara gett varje ting dess särskilda form och sedan lämnat det därvid, utan samtidigt också gett det vägledning för dess sätt att fungera. Det finns inget ting i världen som Han har skapat och gett en särskild form utan att samtidigt ha lärt det hur det genom sin kroppsbyggnad ska utföra sitt arbete och uppfylla syftet med sin skapelse. Han har lärt örat att höra och ögat att se. Han har lärt fisken att simma, fågeln att flyga, trädet att bära blommor och frukt och jorden att frambringa växter, grönsaker och grödor. Med ett ord kan man säga att Han inte bara är Skaparen av varje ting i hela skapelsen, utan också dess lärare och vägledare.

Dessutom framlade den ädle Musa (frid vare med honom) i denna enda korta mening även, genom en antydan, argumentet för risalat. Farao vägrade naturligtvis att acceptera det. I hans argument antyds att Allah är hela universums vägledare och att Han vägleder varje ting i enlighet med dess tillstånd och behov. Det nödvändiga kravet på Hans ställning som universell vägledare är att Han i människans medvetna liv inte skulle använda en metod för att vägleda henne som kan vara lämplig för fiskar och fåglar. Den lämpligaste metoden är att en medveten människa utses av Honom för att vägleda alla människor. Han kommer att vädja till människornas förnuft, kunskap och medvetenhet och visa dem den raka vägen.

Vad är nubuwwat?

Allah har själv sörjt för allt som människan behöver för att leva i världen. När barnet föds sänds det till världen tillsammans med allt det behöver. Det får ögon för att se, öron för att höra, en näsa för att känna dofter och andas, känsel i hudens beröringsnerver för att förnimma, fötter för att förflytta sig, händer för att arbeta, en hjärna för att tänka och dessutom otaliga andra saker. Allt detta har i förväg knutits samman med dess lilla kropp utifrån dess behov. Så snart det sätter sin fot på jordens mark får det dessutom så mycket som behövs för att upprätthålla livet att det inte går att räkna upp allt. Ljus, luft, värme, vatten och jord hålls allt redo för dess skull. En ström av mjölk har redan börjat flöda från moderns bröst för dess skull. I moderns, faderns, släktingars och till och med andra människors hjärtan låter man en ström av ömhet och kärlek flöda för dess skull, och med hjälp av denna uppfostras och vårdas det. Allteftersom det växer får det dag för dag allt det behöver för att tillgodose sina behov. Av omständigheterna att döma verkar det som om alla jordens och himlens krafter har vigt sig åt att uppfostra, vårda och tjäna det.

Alla människor har fått den mängd förmåga som behövs för att utföra arbete i världen. Fysisk styrka, förstånd och omdöme, talförmåga samt många andra sådana förmågor finns i större eller mindre grad hos varje människa. Men här har Allah ordnat det på ett vackert sätt. Han har inte gett alla slags människor alla förmågor i lika hög grad. Om så hade varit fallet skulle ingen ha behövt någon annan och ingen skulle ha brytt sig om någon annan. Därför har Allah visserligen skapat alla slags förmågor bland människorna utifrån hela mänsklighetens samlade behov, men han har gjort det så att var och en har fått mer av en viss förmåga. Vissa har större fysisk arbetsstyrka än andra. Många människor har medfödd större fallenhet för ett visst yrke eller en viss konstform, medan andra saknar den. Många har större intelligens och kunskap än andra. Somliga är medfödda fältherrar. Hos många finns en särskild förmåga att styra och utöva auktoritet. Vissa föds med en enastående talarförmåga. Hos många finns en medfödd, extraordinär skrivförmåga. Det har funnits många personer som varit mycket skickliga i matematik. De löser till och med de mest komplicerade problemen inom detta område på ett sätt som ligger bortom andras föreställningsförmåga. En person uppfinner de mest märkliga saker, och hela världen häpnar över hans uppfinningar. En annan visar sig vara enastående skicklig i juridik. Sådana ytterst komplicerade juridiska frågor som ingen kunde förstå efter åratal av eftertanke tränger han på ett ögonblick ned till deras djupaste grund. Dessa förmågor är givna av Allah. Ingen kan genom egen ansträngning skapa sådana förmågor inom sig. Inte heller är det möjligt att skapa dem enbart genom utbildning och övning. I själva verket är de medfödda förmågor; Allah skänker dem åt vem han vill utifrån sin subtila visdom och sitt omdöme. Här avses de extraordinära förmågorna. Människans vanliga förmågor kan utvecklas genom utbildning, övning och vana. De extraordinära förmågorna visar sig däremot ofta utan någon övning alls eller genom endast en liten, nästan obetydlig övning. Om man då försöker utveckla dem genom avancerad utbildning och övning kan de nå en föredömligt hög nivå. Redaktörerna

De förmågor som det finns störst behov av för den mänskliga civilisationen och kulturen skapas hos ett större antal människor. Ju mindre behovet är av en viss förmåga, desto färre människor utrustas med den. Många föds till soldater. Bönder, hantverkare, vävare och personer med fallenhet för liknande arbeten föds i stort antal. Däremot är antalet personer med teoretisk och intellektuell förmåga samt förmåga inom politik och militärt ledarskap betydligt mindre. Deras insatser består nämligen i hundratals år, och därför behöver det mänskliga samhället inte så många personligheter med samma slags förmågor.

Viktigare behov än människans liv

Det som måste begrundas är att dessa behov inte ensamma räcker för att göra människans liv i världen framgångsrikt. Det räcker inte att det bland människorna endast föds ingenjörer, matematiker, vetenskapsmän, jurister, politiker, ekonomer och personer med förmåga inom olika yrken. Människan har ett ännu större behov än allt detta. Det är att det bland människorna måste födas någon som visar dem Allahs väg. De andras uppgift är endast att meddela vilka saker som finns för människan i världen och hur de ska användas. Men det behövs också någon som berättar för människorna varför de har skapats, vem som har gett dem all denna utrustning i världen och vad denne Givares vilja är – den vilja enligt vilken människan, genom att leva i världen, kan nå säker och evig framgång. Detta är människans verkliga och största behov. Förnuftet är inte berett att acceptera att Han som har ordnat så att även våra minsta behov tillgodoses av Allah skulle ha försummat ett så stort behov hos oss fullständigt. Det är omöjligt.

Budbärarnas rang

Precis som människor som är framstående inom andra vetenskaper och konstarter föds med ett särskilt sinne, en särskild hjärna och en särskild natur, föds även profeten till världen med en särskild natur.

När vi hör en naturbegåvad poets dikt förstår vi att han har fötts med särskild begåvning inom poesin. Även om andra människor försökte tusen gånger skulle de inte kunna skriva en sådan dikt. På samma sätt kan man lätt känna igen en naturbegåvad talare, en medfödd författare, en medfödd uppfinnare och en medfödd ledare genom deras verksamhet. Var och en av dem visar nämligen i sitt eget arbete en enastående begåvning som andra inte har möjlighet att uppvisa. Detsamma gäller profeten. I hans sinne och medvetande uppstår sådana tankar som ingen annan människa än han kan beskriva. Hans blick tränger spontant in i djupet av sådana subtila frågor som andra inte når, ens efter åratal av forskning. Det han säger tar vårt förstånd till sig och vårt hjärta vittnar om dess sanning—så bör det naturligtvis vara. Hans ord visar sig vara sanna. Men även om vi själva ville säga något liknande, skulle vi inte kunna göra det. Dessutom är hans natur så ren och obefläckad att han i varje angelägenhet följer ett sanningsenligt och ädelt sätt. Han säger aldrig något felaktigt. Han gör aldrig något ont. Han undervisar alltid om goda gärningar och sanningsenlighet. Vad han än säger till andra visar han själv genom sitt handlande att han följer det. Det har aldrig förekommit i hans liv att han i handling har gjort motsatsen till det han själv säger. Varken hans ord eller hans handlingar rymmer något personligt egenintresse. För andras bästa åsamkar han sig själv skada, och för sitt eget bästa skadar han inte andra. Hela hans liv är präglat av idealen sanning, hövlighet, själslig renhet, upphöjt tänkande och hög mänsklighet. Inte ens om man sökte med kikare skulle man finna någon brist hos honom. Allt detta gör det klart att denne man är Allahs sannfärdige profet.

Lydnad mot profeten

När man har förstått att någon är Allahs sanne profet blir det nödvändigt att följa hans ord, lyda honom och leva enligt hans väg. Efter att ha erkänt någon som profet är det fullständigt oförnuftigt att inte följa hans ord. Att erkänna honom som profet innebär nämligen att vi har godtagit att allt han säger säger han från Allah och att allt han gör gör han enligt Allahs vilja. Därför kan inget av det vi säger eller gör mot honom någonsin vara rätt. När man väl har erkänt någon som profet blir det alltså nödvändigt att utan tvekan godta vartenda ord av honom och underkasta sig hans befallningar. Huruvida vi förstår denna befallnings grundläggande innebörd och nytta eller inte är i detta sammanhang helt irrelevant. Att ett uttalande kommer från profeten är i sig tillräckligt bevis för dess sanning; i det finns tillräckliga bevis för att all slags kunskap, välgång och nytta är förenade med det. Om vi inte förstår innebörden av något han säger betyder det inte att det finns en brist i hans ord, utan att någon brist har uppstått i vårt förstånd och vår förmåga att förstå.

Den som inte är expert på ett hantverk kommer inte att kunna förstå dess mest subtila frågor. Men om han vägrar att följa hantverksexpertens ord enbart därför att han inte förstår dem, då handlar det om bristande omdöme. När en expert har anlitats förlitar man sig helt på hans arbete och ingriper inte på något sätt i det. Alla kan alltså inte vara experter på allt, och ingen har förmåga att förstå alla världens frågor och verksamheter. Det enda vi bör undersöka är om en person verkligen är expert på sitt område, och för att förvissa oss helt om detta måste vi använda vårt förstånd, vår kunskap och all möjlig försiktighet. När vi sedan har fått veta att han är en god expert bör vi helt förlita oss på hans arbete. Att därefter ingripa i hans arbete och vid varje steg säga: ”Förklara först detta för mig, annars är jag inte beredd att godta det”—det kan inte kallas klokhet utan ren dumhet. Om man efter att ha anförtrott en advokat ett mål fortsätter att diskutera med honom på detta sätt råder det ingen tvekan om att han skulle kasta ut en sådan klient ur sitt arbetsrum. Om man hos en läkare vill veta orsaken och grunden till vart och ett av hans recept skulle han överge behandlingen av den berörda patienten. Detsamma kan sägas om religionen. Vi måste skaffa oss kunskap om Allah. Vi vill veta hur man lever enligt Allahs vilja. Vi har inget annat sätt att få denna kunskap. Därför blir det vår plikt att söka Allahs sanne profet. När vi söker profeten måste vi utan tvekan visa prov på största klokhet, urskillningsförmåga och försiktighet. Om vi nämligen erkänner någon som profet trots att han i verkligheten inte är det, kommer han att leda oss på villovägar. Men när vi efter en noggrann prövning och granskning blir övertygade om att någon är Allahs sanne profet, måste vi sätta vår fullständiga tillit till honom och följa var och en av hans befallningar.

Behovet av att tro på profeterna

När vi får veta att den väg som Allahs profet visar oss från Allahs sida är den enda sanna och raka vägen, blir det också omedelbart begripligt för oss att det är nödvändigt för alla människor att tro på profeten, lyda honom och följa honom. Den som överger profetens väg och försöker finna en väg med hjälp av sitt eget förstånd och sin egen kunskap kommer oundvikligen att gå vilse.

I denna fråga begår människor allvarliga misstag. Många människor erkänner profeternas sannfärdighet, men tror inte på dem och lyder dem inte heller. Dessa människor är inte bara icke-troende utan också dumma. Vem kan vara större dåre än den som medvetet följer lögnen?

Många säger: ”Det finns inget behov av att följa vår profet. Vi kan själva, med hjälp av vårt förstånd, finna den sanna vägen.” Detta är också ett stort misstag. Alla som har läst geometri vet att det bara kan finnas en rak linje från en punkt till en annan. Alla andra linjer som dras blir antingen krökta eller når inte fram till den andra punkten. Detsamma gäller den sanna vägen, som på islamskt språk kallas Sirat al-mustaqim, det vill säga den raka vägen. Denna väg börjar hos människan och slutar hos Allah. Enligt den ovannämnda geometriska principen kan det bara finnas en sådan väg. Alla vägar utom denna enda kommer antingen att vara krökta eller inte nå fram till Allah. Låt oss nu tänka lite på den raka vägen. Det är profeten som har visat den raka vägen. Någon annan Sirat al-mustaqim, någon annan rak väg, kan helt enkelt inte finnas. Den som, i stället för denna enda väg, själv söker en annan väg kommer med nödvändighet att möta ett av två tillstånd. Antingen finner han ingen väg alls till Allah, eller också finner han en mycket krokig väg, som inte är en rak linje utan en krökt linje. I det första fallet är hans undergång uppenbar. I det andra fallet kan det inte råda något tvivel om hans dumhet. Till och med ett simpelt djur väljer den raka vägen och lämnar den krokiga när det ska ta sig från en plats till en annan. Men den intelligentaste och slugaste av skapelsens varelser erbjuder verkligen en märklig syn. En rättfärdig tjänare till Allah visar honom den raka vägen, medan han fortsätter att säga: ”Nej, jag tänker inte följa den väg du har visat mig. Jag går vidare på de krokiga vägarna, fortsätter att gå vilse och fortsätter att söka efter min destination.”

Detta är så uppenbart att vem som helst kan förstå det vid första anblicken. Men om man tänker efter lite djupare blir det klart att den som vägrar tro på profeten inte kan finna någon väg alls, vare sig rak eller krokig, till Allah. Den som inte förmår godta en sanningsenlig och uppriktig persons ord har någon brist i sitt tänkande, vilket får honom att vända sig bort från sanningen. Han kan sakna kunskap och förstånd, hans hjärta kan ha fyllts av högmod, eller hans natur kan vara så förvriden att hans sinne inte är berett att ta emot ett budskap om godhet och sanning. Han kan vara försjunken i ett blint följande av sina förfäder och därför inte vara beredd att godta något som strider mot sådant som sedan gammalt har följts som sedvänja. Eller också kan han vara slav under sina begär och vägra följa profetens undervisning, eftersom han därefter skulle förlora friheten att ägna sig åt förbjudna och orena handlingar. Om någon av dessa orsaker finns hos en person blir det omöjligt för honom att finna Allahs väg. Men om ingen av dem finns hos honom, då är det helt omöjligt att en sann, rättfärdig och ren människa skulle vägra ta emot undervisningen från en sann profet.

Det viktigaste är att profeten är sänd av Allah, och att det också är Allah som har befallt oss att tro på honom och följa honom. Den som därför inte tror på profeten gör uppror mot Allah. Den regering vars undersåte en människa är utser en administratör, och människan måste lyda honom. Om hon vägrar erkänna denne som administratör innebär det att hon har gjort uppror mot regeringen. Att erkänna regeringen men inte lyda den administratör som den har utsett är helt motsägelsefullt. Detsamma gäller förhållandet mellan Allah och den profet som Han har sänt. Allah är människornas verklige Kung. Den person som Han har sänt för att visa människorna vägen och som Han har befallt dem att lyda, måste varje människa erkänna som profet och lyda honom ensam, i stället för att lyda alla andra. Den som visar honom likgiltighet är utan tvekan en förnekare – en kafir. I detta fall blir det meningslöst huruvida han tror på Allah eller inte.

Profetskapets historia i korthet

Nu ska vi börja tala om hur profeternas ankomst bland människorna började och hur denna följd, genom ständig utveckling, slutade med den siste och främste av profeterna.

Allah skapade först en människa. Därefter skapade Han ett par från denna människa. Sedan lät Han deras avkomma fortsätta och spridas. Under hundratals och tusentals år bredde den ut sig över hela världen. Alla människor som har fötts på jorden är barn till detta första par. Alla folks religiösa och historiska berättelser förkunnar samstämmigt att människosläktets härstamning började med en enda människa. Inte heller har vetenskapens undersökningar bevisat att separata människor skapades i olika delar av världen. Tvärtom anser de flesta vetenskapsmän att en enda människa måste ha fötts först och att alla människor som finns var de än på jorden påträffas är barn till denna enda människa.

Denna första människa kallas på vårt språk Adam (frid över honom). Härifrån kommer uttrycket ”Adams barn”, vilket betyder människosläktet. Allah gjorde Adam (frid över honom) till den förste profeten. Han befallde honom att undervisa sina barn i islam. Det vill säga, Han befallde honom att meddela dem: ”Er och hela världens Herre är den ende Allah. Ni måste endast dyrka Honom. Ni ska endast böja er inför Honom. Ni ska be Honom om hjälp. Ni ska leva ett gott och rättfärdigt liv på jorden enligt Hans vilja. Om ni lever så kommer ni till slut att få en stor belöning. Men om ni vänder er bort från Hans lydnad kommer ni att drabbas av ett fruktansvärt straff.” Bland Adams (frid över honom) barn fortsatte de som var goda och rättfärdiga att följa den raka väg som deras far hade visat, men de som var onda övergav denna väg. Så småningom uppstod alla slags orättvisor och onda handlingar. Några började dyrka månen, solen och stjärnorna. Andra ägnade sig åt att dyrka träd, djur och floder. Åter andra började tro att vinden, vattnet, elden, sjukdom, hälsa och andra krafter i naturen hade var sin särskilda gud. Därför borde man dyrka var och en av dem. Då skulle alla dessa gudar bli nöjda och visa oss sin nåd. På grund av sådan okunnighet började olika former av avgudadyrkan och att sätta medhjälpare åt Allah att spridas, vilket ledde till att olika religioner uppstod. Vid denna tid hade Adams (frid över honom) efterkommande spridits över hela världen. Olika folk hade då uppstått. Varje folk hade skapat en ny religion åt sig självt. Varje folk hade sina egna seder, bruk och traditioner. När människorna glömde Allah glömde de också de regler och föreskrifter som deras urfader Adam (frid över honom) hade lärt sina barn. Människorna började följa sina begär. Alla slags dåliga seder började spridas. Alla sorters okunniga föreställningar bredde ut sig. Människorna började ta fel när det gällde att skilja mellan gott och ont. Många dåliga saker ansågs vara goda, och många goda saker ansågs vara dåliga.

I detta sammanhang beskriver följande vers i den Ärorika Koranen profetskapets innebörd och betydelse:

(Arabiska*********************************PDF sida 49)

”I början följde alla människor samma väg. (Sedan fortsatte detta tillstånd inte längre och oenighet uppstod.) Därefter sände Allah profeter. De var förkunnare av glada budskap (för dem som följde den sanna, raka vägen) och varnare (för följderna av att följa den krokiga, felaktiga vägen). Tillsammans med dem uppenbarade Han den sanna Skriften, så att man skulle kunna avgöra de meningsskiljaktigheter som hade uppstått bland människorna beträffande sanningen. Och orsaken till att denna oenighet uppstod var inte att de från början hade fått kunskap. Efter att de hade fått tydlig vägledning lämnade de sanningen och började följa olika vägar av den enda anledningen att de ville begå orätt och överträda mot varandra. – [Efter orden ’I början följde alla människor samma väg’ har omnämnandet av oenigheten utelämnats. Detta ämne behandlas i slutet av versen.] – (Sura al-Baqara: 213).

Okunniga människor säger, när de på grundval av sina egna föreställningar och fantasier skriver ’religionens’ historia, att människans religiösa liv började i shirkens mörka virvel, varefter detta mörker genom en fortlöpande utveckling skingrades och ljusets stråle började lysa allt starkare. Till slut nådde människan på detta sätt fram till föreställningen om tawhid, det vill säga tron på en enda Allah. Koranen förmedlar en helt motsatt bild och säger att Adams efterkommande under en lång tid förblev etablerade på den sanna och rätta vägen och tillhörde samma gemenskap, i världens fulla ljus. Därefter började människorna finna nya vägar och uppfinna olika metoder. Det var inte så att de gjorde detta därför att de inte hade informerats om sanningen; orsaken var i stället att många, trots att de kände till sanningen, ville tillägna sig större vinster och fördelar än vad som tillkom dem med rätt. De var angelägna om att begå orätt, förtrycka och överträda mot varandra. För att avlägsna dessa brister började Allah, världarnas Herre, sända profeter. Dessa profeter sändes inte för att var och en skulle lägga grunden till en ny religion i sitt eget namn och bygga upp en ny umma. Det enda syftet med att de sändes var tvärtom att de skulle klargöra denna förlorade, sanna väg för människorna på nytt och åter förvandla dem till en enda umma.

Profeternas uppgift

Var och en av profeterna påminde sitt eget folk om den lära de hade glömt. De lärde dem att dyrka den ende Allah. De höll dem borta från shirk och avgudadyrkan. De avskaffade deras hedniska och okunnighetspräglade seder, bruk och traditioner. De lärde dem hur man skulle leva i enlighet med Allahs vilja och införde en felfri och riktig lag samt befallde dem att följa den. Det finns inget land i världen – vare sig Bengalien, Pakistan, Indien, Kina, Irak, Iran, Egypten, Afrika eller Europa – dit ingen sann profet har kommit från Allah. Alla hade samma religion. På vårt eget språk kallar vi denna religion för ’islam’. – [Människor hyser vanligen den felaktiga föreställningen att islam började med Hazrat Muhammad, över honom vare Allahs välsignelser och frid, och han sägs till och med vara islams grundare. Detta är i själva verket en mycket allvarlig missuppfattning. Denna föreställning måste helt utplånas ur sinnet. Man bör noga känna till att islam i alla tider och i alla länder är mänsklighetens enda och ursprungliga religion, och att alla profeter som kom från Allah någonstans i världen förmedlade just denna religions budskap. – (Författaren)] Men undervisningsmetoderna och lagarna för livsföringen skilde sig något åt. Man lade tonvikten på att avskaffa den dårskap, okunnighet, vidskepelse och de missförhållanden som hade spridit sig bland varje folk. Man ägnade större uppmärksamhet åt att rätta till de felaktiga tankeströmningar som hade blivit förhärskande. När folken befann sig på ett tidigt stadium i fråga om civilisation, kultur, utbildning och vetenskap gavs de en enkel och lättfattlig undervisning och sharia. Sedan, allteftersom de gradvis gick framåt på utvecklingens väg, utvidgades undervisningen och sharia också steg för steg. Skillnaden var dock begränsad till det yttre utseendet och formen. Ande och väsen var desamma hos alla. Det vill säga, allas trosföreställningar byggde på tawhid, och deras handlingar vilade på övertygelsen om ärlighet, goda gärningar, fred och trygghet samt straff och belöning i det kommande livet.

Hur människor behandlar profeterna

Människor behandlar profeterna på ett märkligt sätt. Först utsätter de dem för fysisk tortyr. De vägrar följa deras goda råd. Många fördrivs från sitt hemland och många dödas. Vissa lyckas, efter att under hela sitt liv ha undervisat och förmanat, göra endast fem eller tio personer till anhängare av den sanna religionen. Men dessa Allahs älskade tjänare fortsätter outtröttligt att fullgöra sitt ansvar. Till slut får deras undervisning genomslag. Många stora folk blir deras anhängare. Därefter antar människornas villfarelse en ny form. Efter profeternas bortgång förändrar deras ummor deras undervisning. De blandar in alla slags tankeströmningar i de skrifter som profeterna hade fört med sig från Allah. De uppfinner nya sätt att dyrka. Vissa börjar dyrka sina egna profeter. Vissa betraktar sina profeter som Allahs inkarnationer (det vill säga att Allah själv har stigit ned i mänsklig gestalt). Vissa kallar sin profet Allahs son. Vissa förklarar sina profeter vara delaktiga i Allahs makt och suveränitet. På detta sätt börjar människornas märkliga och förvridna mentalitet komma till uttryck på olika sätt. De människor som hade kommit för att slå sönder avgudar och faktiskt hade slagit sönder dem får själva sina statyer uppförda, och människor börjar dyrka dem. Därefter förvanskas också den sharia som dessa profeter hade lämnat åt sina ummor på olika sätt. Alla slags hedniska sedvänjor, fängslande berättelser och falska skildringar blandas in i den. Det blev omöjligt att veta vilka saker som hade blandats in i den. – [Profeternas ummor förvanskar på detta sätt sin ursprungliga religion (det vill säga islam) och ger upphov till nya religioner. Dessa existerar i dag i världen under olika namn. Den religion som Hazrat Isa (frid över honom) undervisade om var till exempel i själva verket islam, men hans anhängare gjorde själva Hazrat Isa till Gud och blandade in många egenhändigt påhittade föreställningar i den undervisning och sharia han hade förmedlat och skapade därigenom en ny religion, som i dag är känd i världen under namnet kristendom. – (Författaren)] Profeternas liv har också gått så fullständigt förlorade i människornas olika berättelser att inget tillförlitligt längre kan hittas om dem.

Ändå var profeternas alla ansträngningar inte förgäves. Trots alla slags sammanblandningar fanns det fortfarande något av sanningen kvar hos varje folk. Tanken på Allah och tanken på livet i det hinsides hade på ett eller annat plan spridit sig bland varje folk. Dygd, ärlighet, rättvisa och moral hade i stort sett erkänts som grundläggande principer över hela världen. Profeterna bland alla folk och stammar hade, var och en på sitt håll, fostrat sina folk på ett sådant sätt att det blev möjligt att sprida undervisningen om en universell religion, lämpad för hela mänskligheten i världen, oavsett hudfärg, stam eller folk.

Profeternas förkunnelse och ställning

När man studerar Koranen ser man att profeterna kommer den ene efter den andre och att de alla framför samma förkunnelse till sina folk:

(Arabiska*********************************på PDF-sida 52)

”O mitt folk, dyrka Allah; ni har ingen annan gudom än Honom.”

Vare sig det var i Babylon eller Sodom, i Madyan eller i området kring Hijr, i Nildalen eller i något annat land i världen, och vare sig det var bland folk som levde i slaveri eller frihet, som var outvecklade eller hade nått den högsta toppen av politisk och kulturell utveckling, från det fyrtionde till det tionde århundradet före Kristus eller senare – närhelst och varhelst en profet kom från Allah till något folk i världen, gav han människorna samma förkunnelse. Alla deras förkunnelser löd: Dyrka Allah; ni har ingen annan gudom (den ende sanne Herren eller Guden) än Honom. Profeten Ibrahim (frid vare med honom) förklarade tydligt för sitt folk att inget som helst samarbete kunde vara möjligt mellan dem och honom så länge de inte erkände denna grundprincip.

(Arabiska*********************************på PDF-sida 52)

Det vill säga: så länge ni inte tror på den ende Allah kommer fiendskap och hat att bestå mellan er och oss. Innan profeten Musa (frid vare med honom) gick till Farao och framförde kravet (Arabiska******)(Låt Israels barn gå med mig) förkunnade han (Arabiska*******)(Jag är sänd från världarnas Herre) och (Arabiska********)(Musa sade: Är du beredd att rena och förädla dig, och ska jag visa dig vägen till din Herre så att du kan frukta Honom?) Han kallade honom till detta och meddelade honom att du inte är Herren och härskaren; Herren och härskaren är i stället Han som har skapat allting och lärt alla hur de ska leva. (Arabiska********)(Han är vår Herre och Härskare, Han som har gett varje ting dess form och därefter bestämt dess väg.) – [Det vill säga att profeten Musa (frid vare med honom) och profeten Harun (frid vare med honom) utförde samma uppgift som alla andra profeter, från profeten Nuh (frid vare med honom) till den siste profeten, Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom). Denna uppgift bestod i att förklara och få människorna att förstå att de ska erkänna endast Allah, världarnas Herre, som sin Herre och Härskare, och att de efter detta liv måste träda fram inför Allah i det kommande livet. Deras framgång är beroende av att de antar den förkunnelse om tron på Guds enhet och det hinsides som deras tids profeter förmedlade, och att de bygger sitt livssystem på denna grund. – (Författaren)] Profeten Isa (frid vare med honom)s folk levde underordnat under romarnas styre. Men han uppmanade inte Israels barn och folken i de omgivande områdena att föra ett frihetskrig mot den romerska imperialismen. I stället förkunnade han för människorna att (Arabiska***********)(I sanning är Allah min och er Herre. Dyrka därför Honom; detta är den raka och rätta vägen.) Det är uppenbart att dessa händelser som återges i Koranen inte tillhör någon annan värld, utan den jordiska värld där vi bor, och att de rör människor av kött och blod liksom vi. Här finns inget utrymme för att säga att de länder och folk bland vilka profeterna kom saknade politiska, ekonomiska och kulturella problem, eller att det inte fanns något behov av att rikta deras uppmärksamhet mot lösningen av dessa problem. Trots detta har varje ledare för den islamiska rörelsen, i varje land och under varje tidsålder, förbisett alla slags allmänna och lokala problem, lyft fram ett enda problem och ägnat all sin kraft åt det. Därför kan vi dra slutsatsen att detta enligt dem var roten till alla problem, och att de ansåg att lösningen på alla andra problem i livet var beroende av lösningen på detta problem.

Hazrat Isa (frid vare med honom) beskrev, i sitt tilltal till Israels barn, syftet med sin ankomst på följande sätt:

(Arabiska*********************************PDF sida 53)

”Jag har kommit för att göra tillåtet för er vissa av de ting som har förbjudits för er. Se, jag har kommit till er med ett tecken från er Herre. Frukta därför Allah och lyd mig. Allah är min Herre och även er Herre. Tillbe därför Honom; detta är den raka vägen.” – (Sura Āl ʿImrān: 50–51)

Härav framgår att även Hazrat Isa (frid vare med honom), liksom alla andra profeter, hade tre huvudpunkter i sitt budskap. – [Det är nödvändigt att särskilt uppmärksamma Hazrat Isa (frid vare med honom) och hans budskap. Före profeten Muhammad, Allahs välsignelser och frid vare med honom, var han den siste profeten, och hans ord, lära och budskap har förvanskats fullständigt. – (Sammanställarens anmärkning)]

För det första: Suveräniteten erkänns som tillhörande enbart Allah. Därför ska dyrkan ägnas Honom, och hela den moraliska och kulturella livsordningen ska byggas på lydnad inför Honom.

För det andra: Profetens befallningar måste åtlydas, eftersom han är den suveräna maktens Ägares ställföreträdare.

För det tredje: Gränserna mellan tillåtet och förbjudet, samt mellan lagligt och olagligt, ska i människans liv fastställas enbart genom Allahs lag. I detta avseende ska lagar som andra har fastställt upphävas. – [Se vers 51 i Sura Āl ʿImrān:(Arabiska******** i noten på sida 54.)]

I själva verket finns det inte ens en hårsmån av skillnad mellan budskapen från Hazrat Isa (frid vare med honom), Hazrat Musa (frid vare med honom), Hazrat Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom) och de övriga profeterna. De som har ansett att de olika profeternas uppdrag var olika och gjort åtskillnad mellan deras uppdrag vad gäller syfte och natur har begått ett allvarligt misstag. Vemhelst som kommer till skapelsens hela värld med ett uppdrag från dess Allsmäktige Herre till Hans undersåtar, har som enda syfte att hindra undersåtarna från olydnad och från att bedriva självstyre, att förbjuda dem att sätta någon vid Hans sida (det vill säga att göra någon till delägare med den Suveräna Maktens Ägare i fråga om den suveräna styrelsemakten och att fördela sin lydnad och dyrkan mellan dem båda), samt att kalla dem till att dyrka, lyda, tillbe och följa den ende sanne Herrens befallningar.

I den ädla Koranen har syftet med profeternas ankomst också beskrivits på ett annat sätt:

(Arabiska****************** på PDF-sida 54)

”Dessa sändebud sändes som förkunnare av det glada budskapet och som varnare, så att människorna efter det att sändebuden sänts inte skulle ha något att anföra mot Allah. – (Sura An-Nisa: 165)

Det vill säga, det fanns endast ett syfte med att sända dessa sändebud. Det var att Allah den Allsmäktige ville föra Sina bevis inför mänskligheten till deras slutgiltiga nivå, så att ingen vilseledd brottsling på Domens dag skulle få möjlighet att säga: ”Vi var ovetande, och du vidtog inga åtgärder för att upplysa oss om sanningen och verkligheten.” För detta syfte sände Allah profeter till olika delar av världen och uppenbarade Skrifter. Dessa profeter förmedlade sann kunskap till ett stort antal människor och lämnade, även efter att de hade lämnat världen, himmelska skrifter till människorna. Bland dessa skrifter har det i varje tidsålder funnits åtminstone en skrift kvar på jorden för att vägleda människorna till den sanna och rätta vägen. Därför kommer Allah och Hans profeter inte att anklagas om någon även därefter förblir vilseledd. I stället kommer den berörda personen själv att anklagas, eftersom Allahs budskap hade nått honom men han inte tog emot det. Eller också kommer de människor att anklagas som kände till den sanna och rätta vägen men inte visade Allahs tjänare vägen till den, trots att de såg dem sjunka ned i villfarelse.

Profeterna och sändebuden har, samtidigt som de kallar till sanningen, också rätt att kräva lydnad. Så uttrycks det tydligt i Koranen:

(Arabiska****************** på PDF-sida 55)

”Varje sändebud som Jag har sänt har Jag sänt för att han ska åtlydas enligt Allahs befallning.” – (Sura An-Nisa: 64)

Det vill säga, ett sändebud kommer inte från Allah för att man endast ska tro på hans sändebudskap och därefter fritt kunna lyda någon annan. Tvärtom är själva syftet med att sändebudet kommer att man, för det liv man ska leva, ska överge alla världsliga regelverk och endast följa det regelverk som han för med sig, samt överge alla världsliga direktiv och endast verkställa de direktiv som han ger från Allah. Den som inte lyder sändebudet på detta sätt har ingen verklig innebörd i att erkänna honom som enbart sändebud.

Att sträva och kämpa för att göra dīn segrande ingår också i profeternas uppgifter. I den ädla Koranen sägs det:

(Arabiska****************** på PDF-sida 55)

”Han har sänt sitt Sändebud med vägledning och den sanna religionen för att låta den segra över alla andra religioner.” – (Sura at-Tawba: 33)

I den ursprungliga versen används uttrycket ’ad-dīn’. I min översättning har jag skrivit ’alla religioner’. Ordet dīn används i det arabiska språket som en beteckning för ett sådant livssystem eller en sådan livsordning vars grundare erkänns som auktoritet och förebild att följa, och vars lydnad man underkastar sig. Syftet med Sändebudets ankomst, såsom det beskrivs i denna vers, är alltså att den vägledning och sanna religion som han har fört med sig från Allah ska göras överlägsen alla andra religioner, det vill säga alla andra livsordningar och system i världen. Med andra ord sänds ett Sändebud aldrig för att den livsordning han för med sig ska underordnas någon annan livsordning och besegras av den, så att han får tillbringa sina dagar hukande och mödosamt framhärdande inom de förmåner som den andra ordningen erbjuder. Tvärtom kommer han som representant för himlarnas och jordens Konung. Han vill se sin Konungs sanna ordning segra. Om någon annan livsordning är rådande i världen, måste den underordna sig den livsordning som Allah har gett och nöja sig med några av de förmåner som denna erbjuder, på samma sätt som de skyddade icke-muslimernas livsordning förhåller sig när de betalar jizya.

Att undanröja fördärvet är profeternas uppgift

När människan överger lydnaden mot Allah och börjar lyda sitt eget nafs eller andra, och när hon trotsar Allahs vägledning och anvisningar och bygger upp sitt moraliska, sociala och kulturella liv på andras egenhändigt påhittade principer, lagar och bestämmelser, uppstår det verkliga fördärvet på jorden. Detta leder till otaliga brister och avvikelser i världsordningen. Att förhindra detta fördärv och rätta till dessa brister och avvikelser är Koranens syfte. Samtidigt avslöjar Koranen också denna sanning: fördärvet är inte det ursprungliga i världsordningen; det ursprungliga är ärlighet, rättskaffenhet och goda gärningar. Fördärvet lägger sig endast tillfälligt över världen på grund av människans dumhet, okunnighet och överdrifter. Med andra ord började människans liv i världen inte med dumhet, okunnighet, barbari, shirk, uppror och moralisk anarki, varefter ett gradvis förbättringsarbete inleddes för att undanröja dessa ting. I själva verket började människans liv med ärlighet och goda gärningar, och senare började onda människor genom sin dårskap och sina onda gärningar göra detta rena system smutsigt och fördärvat. För att undanröja detta fördärv och på nytt förbättra människans livsordning har Allah sänt profeter genom alla tider. I varje tid har profeterna gett människorna samma kallelse: avstå från att skapa fördärv i den ordning som världsordningen har grundats på – ärlighet, rättskaffenhet och goda gärningar. (I detta avseende skiljer sig Koranens syn helt från evolutionisternas syn. Evolutionisterna har på grundval av ett helt felaktigt tankesätt skapat uppfattningen att människan stegvis har kommit ut ur mörkret och nått ljuset. I början av hennes liv fanns förvridning och oordning. Därefter håller den gradvis på att formas till något välordnat. Koranen säger däremot att Allah sände människan till världen i en helt ljus och strålande miljö och lät hennes liv börja genom en välgörande ordning. Sedan människan själv tagit Shaytans ledarskap har hon gång på gång trätt in i mörkret och gång på gång förvridit denna välgörande ordning. För att föra människan från detta mörker till ljusets väg och kalla henne att avstå från att skapa förvridning och fördärv har Allah sänt Sina profeter genom alla tider.)

Det ligger implicit i anspråket på profetskap att profeten vill förändra människans hela livsordning i dess helhet. Utan tvekan omfattar detta också landets politiska system. När en person framställer sig själv som världarnas Herres representant erkänns det som en ofrånkomlig följd att han kräver fullständig lydnad av människorna för sin egen räkning. Världarnas Herres representant kommer nämligen aldrig för att förbli undersåte och lydig under någon annan. Tvärtom kommer han för att göra alla lydiga och bli deras härskare och beskyddare. Att i detta avseende erkänna en otrogen persons styre och auktoritet är helt oförenligt med hans ställning som Allahs Sändebud.

Syftet med att sända Sändebud

(Arabiska****************** på PDF-sidan 56)

”Och detta har jag gjort för att de inte, när en olycka drabbar dem på grund av deras egna handlingar, ska kunna säga: ’Vår Herre! Varför sände Du inte ett sändebud till oss? Om Du hade sänt ett sändebud skulle vi ha följt Dina tecken och hört till de troende.’ – (Sura al-Qasas: 47)

På flera ställen i Koranen har just detta angetts som orsaken till att sändebud sänds. Men om man utifrån denna beskrivning i Koranen drar slutsatsen att ett sändebud alltid och överallt måste komma, så har man fel. Så länge ett sändebuds budskap bevaras oförvanskat i världen och det dessutom finns möjlighet för det att nå vanligt folk, behövs inget nytt sändebud. Men om det finns behov av något tillägg till det tidigare budskapet eller av att ett nytt budskap förmedlas, då kommer ett nytt sändebud. Om det tidigare budskapet på någon plats har förlorat sin giltighet, får människorna där med rätta framföra invändningen att det inte alls fanns någon möjlighet för dem att lära sig skilja mellan sanning och lögn eller att få den rätta vägen utpekad för sig. Hur skulle de i en sådan situation kunna finna den sanna och rätta vägen? För att undanröja denna invändning sänder Allah den Högste en profet under sådana förhållanden. Därefter kan den som väljer fel väg hållas ansvarig för sitt misstag.

Ett sändebud kommer inte från Allah enbart för att man ska tro på hans sändarskap och därefter kunna lyda vem man vill. Tvärtom är syftet med sändebudets ankomst, såsom tidigare har förklarats, att man ska överge alla andra livsordningar och följa endast den livsordning som han för med sig för livet, samt att man ska bortse från alla andra föreskrifter och följa endast de föreskrifter som sändebudet ger från Allah. Om en person, efter att ha accepterat sändebudet, inte gör detta, blir det meningslöst att säga att han följer sändebudet.

Sändebudens ankomst före domens tid

(Arabiska****************** på PDF-sidan 57)

”Jag sänder inte sändebuden i något annat syfte än att låta dem förkunna det glada budskapet och varna. Men de otrognas tillstånd är sådant att de med lögnens vapen försöker få sanningen att framstå som besegrad, och de hånar Mina tecken och det som de har varnats för.” – (Sura al-Kahf: 56)

Det vill säga: Jag sänder sändebud för att före domens tid varna människorna för de goda följderna av att följa Allahs befallningar och de dåliga följderna av att inte lyda dem.

(Arabiska****************** PDF sida 58)

”Sanningen är att islam är den enda religionen inför Allah. De som hade fått Skriften valde andra vägar i stället för denna religion av ingen annan anledning än att de, efter att kunskapen hade kommit till dem, överträdde varandras gränser.” – (Sura Āl ʿImrān: 19)

Detta innebär att varje gång en profet har kommit från Allah till någon plats i världen, har han burit med sig islams budskap, och varje gång en Skrift har uppenbarats på något folks språk i världen, har den undervisat om islam. Den enda orsaken till att olika religioner uppstod bland människorna genom att förvränga denna ursprungliga religion och göra tillägg till eller avdrag från den var att människor ville överskrida gränserna för sina legitima rättigheter och få ytterligare rättigheter, möjligheter, förmåner och intressen. Därför ändrade de efter eget behag den ursprungliga religionens trosföreställningar, grundprinciper och föreskrifter.

Profeterna bar samma religions fana

(Arabiska****************** PDF sida 58)

”Men de splittrade sin religion sinsemellan, och alla kommer att återvända till Mig.” – (Sura al-Anbiyāʾ: 93)

Alla profeter som har kommit till världen bar denna religions fana. Kärnan i denna ursprungliga religion var att människornas Herre och Uppfostrare är ingen annan än Allah, och att endast Han bör dyrkas och tillbes. Alla religioner som senare uppstod är förvrängda former av denna ursprungliga religion. Någon tog en lära från den, någon annan tog en annan lära. Någon lyfte bort en av dess delar och någon annan en annan del. Sedan blandade de in mycket som de själva hade lagt till. På detta sätt delade människorna upp den i otaliga religioner och hundratals delar; detta kan endast kallas en ren lögn. Det faktum att dessa religioner har olika utformningar och är förknippade med olika profeter i olika tider och länder bevisar inte att denna mångfald av religioner skapades av profeterna. De kan inte ha undervisat människor i att dyrka någon annan herre i stället för den ende Allah.

Profeternas tankar före profetskapet

Av den ädla Koranen får vi veta att den kunskap profeterna hade före uppenbarelsen från Allah inte i något avseende skilde sig från vanliga människors kunskap. Före uppenbarelsen hade de ingen kunskapskälla som inte också stod andra till buds. Därför säger Koranen: (Arabiska*******)”Du visste inte vad Boken var eller vad tron var.” (Ash-Shura: 52) (Arabiska*********)”Och Allah fann dig vilse och ledde dig sedan till vägen.”

Koranen låter oss också veta att profeterna, innan de blev profeter, med hjälp av samma allmänna kunskaps- och insiktsförmågor som andra människor hade, tog sig igenom stadiet att tro på det osedda. Uppenbarelsens ankomst stärkte deras erfarenhetsbaserade kunskap. Uppenbarelsen gav ett säkert och slutgiltigt vittnesmål om att de sanningar som deras hjärtan tidigare hade vittnat om verkligen var sanna. Den lät dem dessutom få direkt och åskådlig kännedom om dessa sanningar, vilket gjorde det möjligt för dem att med full övertygelse vittna om dem inför världen. Detta ämne har återgetts flera gånger i sura Hud. Först sägs följande om den ädle Sändebudet:

(Arabiska****************** på PDF-sida 59)

”Är då den som står på ett klart bevis från sin Herre, och som därefter får ett vittne från Honom (det vill säga Koranen), medan Mose bok redan tidigare fanns som vägledning och barmhärtighet, [likställd med andra]? Kan de tvivla på denna sanning?” – (sura Hud: 17)

Därefter uttrycks samma ämne ännu en gång, i den tredje rukūʿen, genom profeten Nuhs, frid vare med honom, ord:

(Arabiska****************** på PDF-sida 59)

”Mitt folk! Tänk efter: Om jag står på ett klart bevis från min Herre och Han därefter har skänkt mig barmhärtighet från Sig själv (det vill säga uppenbarelse och profetskap), men detta har förblivit osynligt för er, ska vi då tvinga på er det?” – (sura Hud: 28)

I den sjätte rukūʿen och i den åttonde rukūʿen har profeten Salih, frid vare med honom, respektive profeten Shuʿayb, frid vare med honom, upprepat samma ämne. Därav blir det helt klart att de har upprepat ämnet genom uppenbarelsen. Detta gör det tydligt att profeterna, innan de genom uppenbarelsen fick direkt kunskap om sanningen, genom att på rätt sätt använda sin naturliga förmåga till tänkande, forskning och observation (det som i versen ovan har kallats ”(Arabiska********)sagts) trängde de in i tawhids och återuppståndelsens djupare verklighet. Deras framgång med att tränga in i sanningens djup var inte något som Allah hade skänkt dem (Arabiska)utan något de själva hade förvärvat (Arabiska***) . Därefter skänkte Allah dem uppenbarelsens kunskap. Den var inte förvärvad, utan var något som Allah hade skänkt.

Observationen, begrundandet och undersökningen av dessa naturliga tecken samt användningen av sunt förnuft är helt skilda saker från filosofernas gissningar, antaganden och spekulationer. Koranen har själv försökt uppmuntra varje människa att använda detta. Koranen säger gång på gång: Öppna ögonen, iaktta Allahs naturliga tecken och försök nå fram till korrekta slutsatser utifrån dem.

Profetens kunskap om det osedda

Det är felaktigt att föreställa sig att profeterna endast hade fått så mycket kunskap om det osedda som Allah avsåg att förmedla till människorna. Denna föreställning strider mot Koranens och hadithernas tydliga utsagor. I den ädla Koranen berättas det om profeten Jakob (frid över honom) att han sade till sina söner:(Arabiska*******)”Jag vet från Allah sådant som ni inte vet.” – (Sura Yusuf: 11)

Dessutom framgår det av flera verser i Koranen att profeterna hade underrättats innan straff sändes över olika folk, men även när straffet skulle komma informerade de inte sina folk om alla detaljer kring det. Profeten Noa (frid över honom) hade fått veta om straffet så långt i förväg att han under tiden hann bygga arken. Men han sade inte till sitt folk att en översvämning skulle drabba dem. Av haditherna framgår också att den ädle Budbäraren (frid över honom) fick kännedom om många förhållanden i det osedda som han inte förmedlade till sitt samfund. Vid ett tillfälle sade den ädle Budbäraren (frid över honom) i ett tal:

(Arabiska ****************** på PDF-sida 60)

”O Muhammads (frid över honom) samfund! Vid Allah, om ni visste vad jag har fått veta, skulle ni skratta mycket litet och gråta desto mer.” – (Bukhari: kapitlet Sadaqa fi al-kusuf)

Vid ett annat tillfälle sade den ädle Budbäraren (frid över honom):(Arabiska**********)”Jag ser er bakom mig precis så som jag ser er framför mig.” – (Bukhari: kapitlet Aẓmatu imamin-nas).

Sammanfattningsvis framgår det av många andra hadither och verser att profeterna hade fått mycket mer kunskap om det osedda än den mängd av sådan kunskap som genom dem nådde tjänarna. Det sunda förnuftet stöder också detta. Vanliga människor behöver nämligen endast känna till den del av det osedda som har samband med tron och trosläran. Men det räcker inte att profeterna endast känner till denna begränsade del av kunskapen om det osedda. De behöver känna till mycket annat som hjälper dem att fullgöra sitt profetiska uppdrag. På samma sätt behöver vice statschefer och guvernörer känna till statens politik och hemligheter upp till en viss nivå. Om dessa hemligheter blev kända bland det vanliga folket skulle de i stället för att vara till nytta leda till skada. På liknande sätt finns det många hemligheter i Allahs rikes styrelse som endast Allahs särskilda representanter och Hans budbärare känner till. Vanliga undersåtar, det vill säga vanliga människor, känner inte till ens det minsta av detta. Denna kunskap om det osedda hjälper profeterna att fullgöra sitt uppdrag, men vanliga människor har inget behov av den och har inte heller förmåga att bära den. Mycket kortfattat kan man säga att profetens kunskap är mindre än Allahs kunskap men större än vanliga människors kunskap. Men hur stor är denna kunskap? Hur mycket större eller mindre är den? Vi har naturligtvis inget instrument med vilket vi kan mäta den på detta sätt.

En vaksam blick på profeterna

I det mänskliga samhället innehar profeterna den viktigaste och mest känsliga ställningen. En vanlig händelse i en vanlig människas liv har ingen särskild betydelse. Men när samma händelse inträffar i en profets liv blir den till lag. Därför hålls varje händelse i profeternas liv under vaksam uppsikt från Allahs sida. Följaktligen kan inte ens deras minsta steg eller minsta handling ske i strid med Allahs vilja. Om en profet någon gång ändå utförde en sådan handling, rättades den omedelbart till. Avsikten var att den islamiska lagen och dess grundprinciper skulle nå människorna inte bara genom Allahs Bok, utan också genom profetens föredömliga liv, och att inte ens det minsta skulle kunna ingå däri som inte följer Allahs vilja.

Direkt kunskap och observation

Allah lät var och en av profeterna, i enlighet med deras ställning, observera hur jorden och himlen styrs. Genom att undanröja slöjan mellan den materiella och den osynliga världen lät Han dem också med egna ögon lära känna sådana dolda realiteter, för vilkas skull de hade sänts för att kalla vanliga människor till tro på det osedda. På så sätt framträdde tydligt skillnaden mellan deras ställning och filosofernas. Filosofer talar på grundval av gissningar och spekulationer. Om de hade varit fullt medvetna om sin egen ställning och värdighet, skulle de aldrig ha vittnat om sanningen i någon av sina åsikter. Profeterna däremot talar uteslutande på grundval av direkt kunskap och observation. Inför människorna kan de vittna på följande sätt: Det vi säger känner vi väl till och vi har sett det med våra egna ögon.

Övernaturlig kraft–[En detaljerad diskussion om profeternas övernaturliga krafter och förmågor samt deras särskilda träningssystem finns i avsnittet ”Uppenbarelsen och dess föreskrifter” i kapitlet ”Den Ädle Sändebudets ställning som person och profet”.]

(Arabiska ****************** på PDF-sida 62)

”När denna karavan gav sig av (från Egypten), sade deras far (där han satt i sitt hem i Kanaan): Jag känner doften av Yusuf. Säg inte åter (ni som bor i huset) att jag, eftersom jag har blivit gammal, har förlorat förståndet.” –(Sura Yusuf: 94)

Av detta kan man få en uppfattning om profeternas övernaturliga krafter. När karavanen just hade lämnat Egypten med profeten Yusufs (a.s.) skjorta, kände profeten Yaqub (a.s.), som befann sig hundratals mil därifrån, dess doft. Men detta visar också att denna kraft inte tillhörde profeterna själva. Allah hade skänkt dem denna kraft. Men de kunde använda den endast när Allah ville det och i den omfattning Han ville. Profeten Yusuf (a.s.) stannade år efter år i Egypten, men profeten Yaqub (a.s.) kände aldrig hans doft. Nu, så snart hans skjorta hade börjat färdas från Egypten, ökade plötsligt profeten Yaqubs (a.s.) luktsinne så mycket att han började känna dess doft.

Profeternas mänskliga natur

Alla tidigare profeter var människor – [Ett senare avsnitt om profeternas mänskliga natur och sakförhållanden har lagts till.] De var inte någon unik skapelse av Gud. Att en människa utses till sändebud och skickas ut är inte någon unik händelse i historien.

Det arbete som Muhammad (frid vare med honom) utför nu var också det arbete som de tidigare profeterna kom för att utföra. Precis som Muhammads (frid vare med honom) var deras uppdrag och undervisning densamma. Gud har behandlat profeterna på ett särskilt sätt. De har drabbats av stora olyckor och prövningar. År efter år har de levt under prövningar. De har drabbats av prövningar på det personliga planet, och deras fiender har också utsatt dem för svårigheter. Men till sist har Gud besvarat deras böner, avlägsnat deras lidande, besegrat deras fiender och hjälpt dem på mirakulösa sätt.

Trots att de var älskade och behagliga inför Gud, och trots att de hade fått stora och förunderliga krafter från Honom, var de Guds tjänare och människor. Ingen av dem hade gudomlig makt.

Vad innebär profeternas syndfrihet?

Profeterna är också människor. Ingen människa förmår hela tiden befinna sig på den fullkomliga nivå som föreskrivits för den troende. Ibland kan även den främsta av människor, i en känslig och emotionell situation, för ett kort ögonblick ge efter för sin mänskliga svaghet. Men så snart han inser, eller Gud får honom att inse, att han har sjunkit under den önskade nivån, ångrar han sig. Han tvekar inte ett ögonblick när det gäller att rätta till sitt misstag. Vilket större bevis kan finnas på profeten Noas (frid vare med honom) karaktärs­mässiga storhet än detta: hans unge son håller på att sjunka inför hans ögon i det bottenlösa vattnet; han ser det med egna ögon och hans bröst håller på att brista av scenens fasansfullhet. Men när Gud varnade honom för att det bara var en okunnig och känslostyrd tanke att betrakta den son som hade övergett sanningen och klamrat sig fast vid det falska som sin egen enbart därför att han var hans biologiske son, återvände han genast till det rätta sättet att tänka.

Att profeten är syndfri innebär inte att förmågan och möjligheten att begå synd och göra misstag har berövats honom, eller ens att det inte finns någon möjlighet att han begår en synd. Det innebär i stället att profeten har förmågan att synda, men att han, trots att han äger alla mänskliga egenskaper, känslor och önskningar, är så rättfärdig och gudfruktig att han aldrig medvetet beslutar sig för att synda. I hans samvete finns så överväldigande och starka bevis för hans Herre att hans begär aldrig kan segra över dem. Om han trots detta någon gång omedvetet begår ett misstag, rättar Gud honom omedelbart genom en uppenbar uppenbarelse. Hans fall är nämligen inte bara en enda persons fall, utan ett helt folks fall. Om han avviker så mycket som ett hårstrå från den rätta vägen, går hela världen flera mil längre på villfarelsens väg.

Några verser om profeternas egenskaper

(Arabiska ****************** på PDF-sida 63)

”Och nämn i denna Skrift Abraham. Han var sannerligen en sanningsenlig man och en profet.” – (Sura Maryam: 41)

(Arabiska ****************** på PDF-sida 63)

”Och nämn i denna Skrift Mose. Han var sannerligen en utvald man och en sändebudsprofet. Och Jag kallade på honom från bergets högra sida och lät honom komma nära genom ett hemligt samtal.” – (Sura Maryam: 51–52)

(Arabiska ****************** på PDF-sida 63)

”Och nämn i denna Skrift Ismael. Han höll sannerligen sitt löfte och var en sändebudsprofet. Han brukade befalla sitt folk att förrätta bönen och att ge zakat, och hos sin Herre var han en välbehaglig människa. Och nämn i denna Skrift Idris. Han var sannerligen en sanningsenlig man och en profet, och Jag upphöjde honom till en hög plats.” – (Sura Maryam: 54–57)

(Arabiska ****************** på PDF-sida 64)

”Dessa profeter belönade Allah; de var av Adams avkomma och av dem som Vi bar med Noa i arken, och av Abrahams och Israels avkomma, samt av dem som Vi vägledde och utvalde. När den Nåderikes verser lästes upp för dem, föll de gråtande ned i sujud.” – (Sura Maryam: 58)

(Arabiska****************** på PDF-sida 64)

”Och tidigare hade Jag skänkt Ibrahim förstånd och visdom, och Jag kände honom mycket väl.” – (Sura al-Anbiya: 51)

(Arabiska****************** på PDF-sida 64)

”Och Jag räddade honom och Lot och förde dem till det land där Jag har lagt välsignelse för alla världar. Och Jag skänkte honom Isak och Jakob som en ytterligare gåva, och Jag gjorde var och en av dem rättfärdig. Och Jag gjorde dem till ledare som vägleder enligt Min befallning, och genom uppenbarelsen befallde Jag dem att göra goda gärningar, förrätta bönen och ge zakat. Och de var Mina dyrkare.” – (Sura al-Anbiya: 71–71)

(Arabiska****************** på PDF-sida 64)

”Och Lot skänkte Jag visdom och kunskap, och Jag räddade honom från den stad vars invånare begick onda handlingar. De var verkligen ett ytterst fördärvat och trotsigt folk. Honom skänkte Jag Min nåd, eftersom han hörde till de rättfärdiga.” – (Sura al-Anbiya: 74–75)

(Arabiska****************** på PDF-sida 65)

”Och samma nåd skänkte Jag Noa. Minns att han tidigare hade åkallat Mig; Jag besvarade hans bön och räddade honom och hans familj från en stor bedrövelse. Och Jag hjälpte honom mot det folk som förnekade Mina tecken. De var ett ytterst ont folk. Därför dränkte Jag dem alla.”

(Arabiska****************** på PDF-sida 65)

”Och denna välsignelse gav Jag David och Salomo. Minns den händelse då de båda avgjorde ett mål om en åker, där andra människors får hade gått in nattetid. Och Jag var själv vittne till deras dom. Då lät Jag Salomo förstå den rätta domen. Ändå hade Jag skänkt dem båda djup förståelse och kunskap. Och tillsammans med David underordnade Jag bergen och fåglarna, som prisade Allah. Det var Jag som gjorde detta. Och för er skull lärde Jag honom konsten att tillverka rustningar, så att de kunde skydda er mot varandras slag. Ska ni då inte vara tacksamma? Och åt Salomo underordnade Jag den snabba vinden, som på hans befallning blåste mot det land i vilket Jag hade lagt välsignelse. Och Jag har kunskap om allting. Och bland djävlarna underordnade Jag honom många som dök för hans räkning och även utförde andra arbeten. Och Jag var den som vakade över dem alla.” – (Sura al-Anbiya: 78–82)

Det finns ett syfte med att i detta sammanhang nämna denna särskilda händelse som rör profeten David (frid vare med honom) och profeten Salomo (frid vare med honom), nämligen att få oss att förstå att profeterna, trots att de var profeter och hade övernaturliga krafter och förmågor från Allah, i själva verket var människor. De hade inte det minsta av gudomlig makt inom sig. I detta mål fick profeten David (frid vare med honom) ingen hjälp genom uppenbarelse, och han gjorde ett misstag när han avkunnade domen. Profeten Salomo (frid vare med honom) fick hjälp och avkunnade därför den rätta domen. Ändå var de båda profeter. Syftet med att beskriva de egenskaper som de båda hade är också att förklara att dessa var egenskaper som Allah hade skänkt dem, och att sådana egenskaper inte gör någon till Allahs like eller upphöjer någon till Allahs plats.

(Arabiska*************************på PDF-sida 66)

”Och denna samma gåva (förståndets, omdömets och kunskapens välsignelse) gav Jag Job. Minns när han åkallade sin Herre och sade: ’Jag har drabbats av sjukdom, och Du är den barmhärtigaste av alla.’ Då besvarade Jag hans bön och avlägsnade hans lidande. Och Jag gav honom inte bara hans familj tillbaka, utan även lika många därtill, som en särskild nåd från Mig och för att detta skulle bli en lärdom för dem som dyrkar.” – (Sura al-Anbiya: 83–84)

(Arabiska*************************på PDF-sida 66)

”Och samma välsignelse gav Jag Ismael, Idris och Dhul-Kifl. Alla dessa var tålmodiga, och Jag lät dem omfattas av Min nåd, eftersom de var rättfärdiga.” – (Sura al-Anbiya: 85–86)

(Arabiska*************************på PDF-sida 66)

”Och den som var i fisken hade Jag också hedrat med Min gåva, och han trodde att Jag inte skulle gripa honom. Till slut ropade han ur mörkret: ’Det finns ingen gud utom Du. Du är upphöjd över all brist. Jag har verkligen varit orättfärdig.’ Då besvarade Jag hans åkallan och räddade honom ur nöden. Så räddar Jag de troende.” – (Sura al-Anbiyāʾ: 87–88)

(Arabisk text … på PDF-sida 67)

”Och Zakariya, när han ropade till sin Herre: ’Min Herre! Lämna mig inte ensam, och Du är den bäste av arvingar.’ Då besvarade Jag hans åkallan och skänkte honom Yahya, och Jag gjorde hans hustru fruktsam för hans skull. De brukade skynda till goda gärningar, åkalla Mig med fruktan och längtan och ödmjuka sig inför Mig.” – (Sura al-Anbiyāʾ: 89–90)

Syftet med att återge berättelsen om Hazrat Zakariya (frid vare med honom) är att klargöra att alla dessa profeter endast var Allahs tjänare och människor. Det fanns inte minsta spår av gudomlighet hos dem. De hade ingen förmåga att skänka andra barn; tvärtom bad de själva Allah om barn. Syftet med att nämna Hazrat Yunus (frid vare med honom) är att visa att en ärofull profet greps så snart han begick ett misstag, trots sin stora ställning. Och när han ödmjukade sig inför sin Herre visades honom också en särskild nåd. Han fördes levande ut ur fiskens buk. Syftet med att ta upp Hazrat Ayyub (frid vare med honom) är att visa att det inte är något ovanligt att profeter drabbas av prövningar. När en profet drabbas av olycka och sjukdom ber han Allah om att bli befriad från den. De kan inte bota andra; tvärtom ber de själva Allah om bot. Dessutom är ett annat syfte med dessa berättelser att fastslå den verklighet att alla profeter erkände tawhid och inte framförde sina behov inför någon annan än den ende Allah. Å andra sidan ingår det också i syftet att visa att Allah alltid har hjälpt Sina profeter på övernaturliga sätt. Hur hårda prövningar de än utsattes för i början, blev deras böner till slut mirakulöst besvarade och deras önskningar uppfyllda.

Kapitel 2 – Wahy

Wahys betydelse, former och olika slag

Den lexikala och terminologiska betydelsen

Wahy betyder att göra en gest, antyda något, ingjuta något i någons sinne, i hemlighet säga något eller sända ett budskap. Den terminologiska betydelsen av wahy är ’en snabb antydan’ och ’en hemlig antydan’. Det vill säga en antydan som görs snabbt och på ett sådant sätt att ingen annan än den som gör den och den som den riktas till kan känna till den. I terminologisk bemärkelse används ordet för sådan vägledning som, likt en blixt, från Allahs sida ingjuts i någon av Hans tjänares sinne.

Det kan inte på något sätt komma i fråga att Allah själv skulle vara närvarande hos någon, eller att någon skulle vara närvarande hos Honom och stå ansikte mot ansikte med Honom och tala med Honom. Han är Allvetande och allsmäktig. När Han vill knyta en förbindelse med någon av Sina tjänare för att vägleda människorna eller visa dem vägen, kan inget hinder eller någon svårighet uppstå på vägen för Hans vilja. Genom Sin kunskap väljer Han uppenbarelsens väg för detta.

Uppenbarelsens olika former

Även om ordet ”uppenbarelse” numera endast används om den uppenbarelse som sänts till profeterna, finns denna terminologiska åtskillnad inte i Koranen. Enligt Koranens framställning sänds uppenbarelse även till himlen, och hela dess ordning styrs i enlighet med den (Arabiska**********)Uppenbarelse sänds även till jorden, och på dess vinkning börjar den utan dröjsmål berätta sin historia (Arabiska******)Uppenbarelse sänds även till änglarna, och de handlar i enlighet med den (Arabiska***********)Bina får också lära sig allt sitt arbete genom uppenbarelsen (den naturliga vägledningen). Så sägs det i vers 68 i sura an-Nahl. Denna uppenbarelse är emellertid inte begränsad till bina. Fiskarnas simmande i vattnet, fåglarnas flykt i luften och det nyfödda barnets diande – allt detta lärs genom Allahs uppenbarelse. Även det faktum att en människa utan eftertanke, forskning eller undersökning finner den rätta metoden, en träffsäker bedömning eller den rätta vägen för tanke och handling hör till denna uppenbarelse (Arabiska**********)Ingen människa är berövad denna uppenbarelse. I alla uppfinningar som har gjorts i världen, i alla de nya ting och företeelser som har utvecklats för människans bästa, och i alla de stora och ädla gärningar som stora tänkare, statsmän, erövrare och författare har utfört, kan denna uppenbarelses verkan ses. Vanliga människor möter dessutom dag och natt många erfarenheter av detta slag. Ofta händer det att en tanke plötsligt uppstår i sinnet när man sitter stilla, att en ny metod eller idé föds i huvudet, eller att man ser något i en dröm, och att det senare genom erfarenheten visar sig vara en riktig vägledning som hade givits honom från det osynliga. Bland dessa många former av uppenbarelse var en särskild form den som sändes till profeterna och sändebuden; dess skillnad från de övriga formerna av uppenbarelse är mycket tydlig. Den som mottar denna uppenbarelse är fullt medveten om att den kommer från Allah. Han har full övertygelse om att denna uppenbarelse har sänts från Allah. Denna form av uppenbarelse innehåller trosföreställningar, bestämmelser, lagar samt moraliska och andliga föreskrifter. Dess syfte är att genom profeten vägleda mänskligheten.

En missuppfattning

I sura ash-Shu’ara (Arabiska*******) beskrivs hur den uppenbarelse genom vilken alla himmelska skrifter nådde profeterna kom till. Allah sänder alltså uppenbarelsen till sändebuden genom en av Sina änglar. Några har missförstått denna vers och tolkat den så: ”Allah sänder ett sändebud som på Hans befallning framför Hans budskap till vanligt folk.” Men Koranens formulering (Arabiska**********)(därefter uppenbarar eller framför han, det vill säga ängeln, det som Han vill, på Hans befallning) bevisar tydligt att deras tolkning är felaktig. Ingenstans i Koranen kallas profeternas förmedling till vanligt folk för ”uppenbarelse”, och inte heller finns det i det arabiska språket något utrymme för att kalla människors offentliga samtal för ”uppenbarelse”. Uppenbarelsens lexikala betydelse är just en hemlig och snabb vinkning. Endast en person som är helt okunnig om det arabiska språket kan använda detta ord som synonym för profeternas förmedling av budskapet.

Ytterligare några ord om uppenbarelsens olika former

En form av uppenbarelse kan kallas jibili eller tabi’i (naturlig) uppenbarelse. Genom den lär Allah varje skapad varelse dess uppgift. Denna uppenbarelse sänds i större utsträckning till djur och fåglar än till människor och kanske ännu mer till växter och livlösa ting. Den andra formen av uppenbarelse kan kallas juz’i (partiell) uppenbarelse. Genom den lär Allah någon av Sina tjänare en färdighet inom livets olika områden. Denna uppenbarelse sänds dagligen till vanliga människor. Alla världens stora uppfinningar har kommit till genom denna uppenbarelse. Den bidrar till stora teoretiska upptäckter. Dess verkan kan ses bakom viktiga historiska händelser. Det händer att en särskild händelse plötsligt inträffar mitt i ett betydelsefullt händelseförlopp, utan eftertanke, och får ett avgörande inflytande över historiens riktning. En sådan uppenbarelse sändes till profeten Moses mor. Utöver dessa två former finns ytterligare en form, genom vilken Allah upplyser Sin tjänare om de djupaste hemligheterna i det osynliga och vägleder honom beträffande livsordningen. Syftet är att han ska förmedla denna kunskap och vägledning till vanligt folk och föra dem från mörker till ljus. Denna uppenbarelse sänds endast till profeterna. Det framgår tydligt av Koranen att sådan kunskap, vare sig den kallas irqa, ilham, kashf eller uppenbarelse i teknisk bemärkelse, inte ges till någon annan än profeter och sändebud. Denna kunskap ges till profeterna på ett sådant sätt att de kan vara fullständigt övertygade om att den har kommit från Allah, att den är helt skyddad från satans intrång och att den också är fullständigt fri från påverkan av deras egna tankar, föreställningar och begär. Dessutom betraktas denna kunskap enligt sharia som ett ovedersägligt bevis. Att följa den är obligatoriskt för varje människa, och profeterna har fått uppdraget att kalla hela mänskligheten till tro på den. Att tro på denna uppenbarelse är dessutom ett nödvändigt villkor för frälsning i det kommande livet, och att ignorera den leder slutligen till fördärv.

Om någon annan människa än profeterna får del av denna tredje typ av uppenbarelse, förblir den på nivån av en så dunkel antydan att det är nödvändigt att ta hjälp av ljuset från den profetiska uppenbarelsen för att helt förstå den (det vill säga att pröva den mot Koranen och sunna för att fastställa om den är felaktig eller riktig, och, om den är riktig, fastställa dess innebörd). Den som anser sin egen ilham vara ett självständigt medel till vägledning, börjar handla enligt den utan att pröva den mot den profetiska uppenbarelsens måttstock och uppmanar andra att följa honom, kan inte få någon giltighet för ett sådant handlande erkänd enligt sharia. Denna sanning har klargjorts tydligt på flera ställen i Koranen. Särskilt i den sista versen i sura al-Jinn har detta ämne framställts utan någon som helst tvetydighet eller oklarhet:

(Arabiska*************************på PDF-sida 73)

”Han (Allah) känner det fördolda. Han låter ingen få kunskap om Sitt fördolda, utom den budbärare som Han väljer för att ge honom någon kunskap om det fördolda. Då utser Han väktare framför honom och bakom honom, så att Han kan veta att de har förmedlat sin Herres budskap. Och Han omger dem helt och hållet och håller räkning på allting.” – (Sura al-Jinn: 27–28)

Om man tänker en smula kan man lätt förstå varför de främsta rättfärdiga personerna bland muslimerna och de mest framstående samhällsreformatorerna inte har fått kashf och ilham på profeternas nivå, utan i stället har fått en form av kashf och ilham av lägre rang, underordnad denna. Anledningen till att de inte fick det första är att detta markerar gränsen som skiljer profeten från den vanliga umman. Denna gräns kan under inga omständigheter undanröjas. Anledningen till att de fick det andra är att de som efter profeten strävar efter att föra hans arbete vidare är beroende av djup insikt i varje fråga som rör religionen och av rätt vägledning från Allah i kampen för att upprätta religionen. Detta skänks naturligtvis omedvetet åt varje uppriktig och felfri tjänare som ägnar sig åt religionen. Om det däremot skänks någon medvetet, är det naturligtvis en belöning från Allah.

Uppenbarelse i drömmen

(Arabiska*************************på PDF-sida 74)

”När pojken hade uppnått den ålder då han kunde springa omkring med honom sade Ibrahim en dag till honom: ’Min son, jag har sett i drömmen att jag slaktar dig. Säg mig nu vad du tycker om detta.’ Han svarade: ’Käre far, gör det du har blivit befalld att göra.’” – (Sura as-Saffat: 102)

Av dessa ord framgår tydligt att profetens son inte betraktade faderns dröm som en vanlig dröm, utan som Allahs befallning. Och om detta i själva verket inte hade varit Allahs befallning, skulle Allah naturligtvis tydligt, eller åtminstone genom en antydan, ha meddelat att Ibrahim av misstag hade betraktat den som Allahs befallning. Men varken i diskussionen före eller efter denna vers finns någon sådan antydan. Därför har uppfattningen uppstått inom islam att profeternas drömmar inte är vanliga drömmar, utan en form av uppenbarelse. Det är självklart att om det påstående som ligger till grund för att en så stor grundprincip kan införas i Allahs sharia verkligen hade varit felaktigt, skulle Allah ha protesterat mot det. De som erkänner Koranen som Allahs ord kan under inga omständigheter acceptera att Allah skulle kunna begå ett sådant misstag.

Uppenbarelse till bina

(Arabiska*************************på PDF-sidan 74)

”Och se, din Herre har uppenbarat för bina att de ska bygga sina bon i bergen.” – (Sura an-Nahl: 68)

Uppenbarelsens lexikaliska betydelse är en hemlig och subtil vink. Ingen annan än den som ger vinkningen och den som den riktas till förnimmer den. Mot bakgrund av denna närliggande betydelse används ordet i betydelsen ilqa (att kasta in ett ord i sinnet) och ilham (att ge hemlig undervisning och vägledning). Eftersom den undervisning som Allah ger Sina skapelser inte ges i någon läroanstalt, utan genom en så subtil metod att det utåt sett inte framstår som att den ene undervisar och den andre tar emot undervisning, uttrycks detta därför i Koranen med orden uppenbarelse, ilham och ilqa. I dag har dessa tre ord fått tre olika terminologiska betydelser. Ordet uppenbarelse används enbart om profeter, ilham om wali, awliya och särskilt fromma och framstående personer, medan ilqa används relativt sett om vanligt folk.

Uppenbarelse till Moses mor

(Arabiska*************************på PDF-sidan 75)

”Minns den tid då Jag gav din mor en ingivelse, en sådan ingivelse som ges genom uppenbarelse.” – (Sura Ta-Ha: 38)

(Arabiska*************************på PDF-sidan 75)

”Jag inspirerade Moses mor: Amma honom. När du blir rädd för hans liv, kasta honom då i floden.” – (Sura al-Qasas: 7)

Det vill säga, på Allahs ingivelse utförde den ädle Moses (frid vare med honom) mor denna handling, och Allah hade redan dessförinnan försäkrat henne om att om hon följde denna väg skulle hennes barn inte bara räddas till livet, utan Jag skulle också återföra barnet till hennes famn, och hennes son skulle senare bli Min sändebud.

Djävulernas ingivelse till deras följeslagare

(Arabiska*************************på PDF sida 75)

”Djävlarna ingjuter tvivel i sina följeslagares sinnen, så att de kan tvista med er.” – (Sura al-An’am: 121)

Uppenbarelsen till Allahs Sändebud är ingen ovanlig händelse

(Arabiska*************************på PDF sida 75)

”O Muhammad! Jag har sänt uppenbarelse till dig på samma sätt som Jag sände den till Noa och profeterna efter honom. Och Jag sände uppenbarelse till Abraham, Ismael, Isak, Jakob och Jakobs efterkommande.”

– (Sura an-Nisāʾ: 163)

Syftet med detta uttalande är att göra klart för alla att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte har kommit med något nytt som ingen annan tidigare har kommit med. Han hävdade inte att han var den förste som inför världen lade fram något nytt. Han fick i stället vägledning från samma kunskapskälla från vilken alla tidigare profeter hade fått vägledning. Och de profeter som framträdde i olika delar av världen hade alltid förmedlat budskap om sanning och rättvisa; även han upprepade endast samma budskap om sanning och rättvisa.

Koranens uppenbarelse genom wahy till Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom

(Arabiska*************************på PDF-sida 76)

”Och denna Koran har sänts ned till mig genom uppenbarelse, så att jag kan varna er och alla som den når.”

(Arabiska*************************på PDF-sida 76)

”När Våra klara ord läses upp för dem, säger de som inte hoppas på att möta Mig: ’Kom med en annan Koran än denna, eller ändra något i den.’ Säg, Muhammad, till dem: ’Det är inte min sak att ändra något i den på eget initiativ. Jag följer endast den uppenbarelse som kommer till mig.’” – (Sura Yūnus: 15)

Här har det tillkännagetts för alla att Allahs sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, säger: ”Jag är inte författaren till denna Bok. Den har kommit till mig genom uppenbarelse, och jag har ingen rätt att ändra eller lägga till något i den.” Dessutom har det tillkännagetts att det inte finns någon möjlighet till kompromiss i denna fråga. Om man ska anta religionen måste man anta hela religionen exakt sådan den är; annars måste man förkasta den.

(Arabiska*************************PDF sida 76)

”Därför, o profet, må det inte hända att du lämnar något av det som uppenbaras för dig och att ditt hjärta blir trångt på grund av det.” – (Sura Hud: 12)

Det vill säga att vi i vår bedömning värdesätter den människa som är rättskaffens och som med tålamod, beslutsamhet och orubblighet vandrar på rättfärdighetens, ärlighetens och goda gärningars väg. Därför får den trångsynthet, fientlighet, likgiltighet, hån och sarkasm, liksom de invändningar och frågor som bottnar i okunnighet och genom vilka du bemöts, inte på något sätt påverka din beslutsamhet och orubblighet. Du bör inte tveka, frukta eller känna dig trängd när du förkunnar och tillkännager den sanning som genom uppenbarelsen har klargjorts för dig, och när du kallar människor till den. Låt aldrig en sådan tanke uppstå i ditt sinne: När människor genast börjar avfyra hånfulla pilar så snart de hör den eller den saken, hur ska jag då kunna lägga fram den inför dem? Och när de inte alls är beredda att höra den eller den sanningen, hur ska jag då kunna förkunna den för dem? Oavsett om någon tror eller inte, fortsätt med oförskräckt röst att utan någon förändring säga det som du vet är sant. Vad som sedan sker eller inträffar ligger helt och hållet i Allahs hand.

(Arabiska*************************PDF sida 77)

”O Muhammed! Detta är berättelser ur det fördolda. Jag uppenbarar dem för dig genom uppenbarelsen. Före detta kände du inte till dem, och inte heller ditt folk.” – (Sura Hud: 49)

(Arabiska*************************PDF sida 77)

”Alif-Lam-Ra. Detta är verserna i den bok som tydligt uttrycker sitt budskap. Jag har uppenbarat den som en Koran på arabiska, så att ni (araber) ska kunna förstå den väl. O Muhammed! Genom att uppenbara denna Koran för dig har Jag på bästa sätt förklarat för dig dess sanningar och uppgifter.” – (Sura Josef: 1–2)

(Arabiska*************************PDF sida 77)

”O Muhammad! Denna berättelse hör till kunskapen om det fördolda, som Jag uppenbarar för dig. Och du var inte närvarande när Josefs bröder slöt sig samman och smidde ränker.” – (Sura Yusuf: 102).

(Arabiska*************************på PDF-sida 77)

”Så har Jag sänt dig som Sändebud till ett folk bland vilket många folk har gått hädan före dem, för att du ska läsa upp för dem det budskap som Jag uppenbarar för dig, medan de förnekar sin Nåderike.” – (Sura ar-Ra‘d: 30).

Olika sätt på vilka uppenbarelsen kom till Allahs Sändebud (s.a.s.)

Det sägs i den ädla Koranen:

(Arabiska*************************på PDF-sida 77)

”Det är inte möjligt för någon människa att Allah talar till henne ansikte mot ansikte. Hans tal sker antingen genom uppenbarelse (en vink), eller bakom en förlåt, eller så sänder Han en budbärare (ängel), som genom Hans befallning uppenbarar det Han vill. Han är sannerligen den Högste, den Allvetande.” – (ash-Shura: 51)

Det har bevisats genom Koranen och haditherna att Allahs Sändebud (s.a.s.) fick vägledning genom alla dessa tre sätt.

Ett: Av det uttalande av Hazrat Aisha som återges i haditherna framgår att uppenbarelsen till Allahs Sändebud (s.a.) började genom sanna drömmar. (Bukhari och Muslim.) Även under den följande perioden förblev denna ordning obruten; i haditherna finner man omnämnanden av många av Allahs Sändebuds (s.a.) drömmar. Genom dem undervisades han eller informerades om något. Även i den ädla Koranen finns en detaljerad beskrivning av en av hans drömmar – sura al-Fath: 27. Dessutom nämns det i olika hadither att Allahs Sändebud (s.a.) sade: ”Detta och detta har ingjutits i mitt hjärta”, ”jag har fått veta det”, ”jag har befallts detta” eller ”jag har förbjudits detta”. Alla sådana saker hör till den första typen av uppenbarelse. De flesta hadither qudsi hör till denna kategori.

Två: Under Miʿraj gavs Allahs Sändebud (s.a.) den andra typen av uppenbarelse. Av det som återges i flera autentiska hadither om att Allahs Sändebud (s.a.) befalldes att förrätta de fem dagliga bönerna och upprepade gånger vädjade och bad angående detta, framgår tydligt att det vid den tiden ägde rum ett samtal mellan Allah och Hans tjänare Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, på samma sätt som samtalet mellan Hazrat Musa (a.s.) och Allah vid berget Tur.

Tre: Beträffande den tredje typen av uppenbarelse vittnar Koranen själv om att den förmedlades till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, genom Jibril, frid vare med honom. Detta beskrivs i vers 97 i sura al-Baqara och i verserna 192–195 i sura al-Shuʿara.

Ytterligare några ord i detta sammanhang

Uppenbarelsen kom till Allahs Sändebud (s.a.) på olika sätt. Allama Ibn Qayyim har i sitt verk Zad al-Maʿad gett följande detaljerade beskrivning av detta:

Ett: Sanna drömmar: Detta var det inledande skedet av uppenbarelsen till Allahs Sändebud (s.a.). De drömmar han såg var klara som dagsljuset.

Två: Ängeln inpräntade ett ord i hans hjärta, utan att han kunde se honom. Som exempel kan en hadith nämnas där Allahs Sändebud (s.a.) sade: ”Ruh al-Qudus (Jibril) har ingjutit (eller blåst) detta i mitt sinne: Ingen varelse kommer att dö förrän den har fått hela den försörjning som är bestämd för den. Frukta därför Allah och välj en god metod för att söka ert uppehälle. Och låt inte dröjsmål med att få försörjning få er att söka den genom olydnad mot Allah. Det som finns hos Allah (det vill säga Hans belöning) kan nämligen endast uppnås genom lydnad mot Honom.”

Tre: Ängeln antog mänsklig gestalt, kom inför honom och talade med honom, och fortsatte att tala tills han helt hade präntat in ängelns ord i sitt sinne. Ibland såg följeslagarna denna ängel.

Fyra: Före uppenbarelsen brukade en klocka ringa i hans öra, samtidigt som ängeln talade. Detta var den svåraste formen av uppenbarelse. När uppenbarelsen kom på detta sätt rann svetten ymnigt från Allahs sändebuds (s.a.w.) kropp, även under de kallaste vinterdagarna. Om han då satt på en kamel sjönk den ner under bördan. En gång låg han med huvudet vilande på låret till Zayd ibn Thabit (r.a.) när uppenbarelsen började komma. Trycket på Hazrat Zayds (r.a.) lår blev så stort att det nästan brast.

Fem: Han såg ängeln i den ursprungliga gestalt i vilken Allah hade skapat honom. Därefter uppenbarade Allah alla de befallningar Han ville ge honom i form av uppenbarelse.

Sex: Allah uppenbarade sig direkt för honom. Detta skedde när han under mi’raj steg upp till himlen. Där gjorde Allah bönen obligatorisk och sade även andra saker.

Sju: Allah talade med honom utan någon ängel som mellanhand, på samma sätt som Han hade talat med Musa (a.s.). Hazrat Musas (a.s.) denna rang bevisas av Koranen. När det gäller Allahs sändebud (s.a.w.) omnämns detta i haditherna om mi’raj.

Dessutom har vissa beskrivit ytterligare ett sätt. Det var att ”Allah talade med honom utan någon slöja. Detta är uppfattningen hos dem som tror att Allahs sändebud (s.a.w.) såg Allah. Men de tidigare och senare lärda är oense i denna fråga.” – (Zad al-Ma’ad, del 1, s. 24–25).

Allama Jalaluddin Suyuti har i den första delen av sitt verk Itqan ägnat ett helt kapitel åt denna fråga. Nedan återges en kort sammanfattning av hans framställning:

”När han blev profet vid fyrtio års ålder fick Israfil under de första tre åren uppgiften att undervisa och träna honom. Ingen del av Koranen uppenbarades genom honom. Därefter fick Jibril uppgiften att föra uppenbarelsen. Han fortsatte att föra Koranen under tjugo år. Uppenbarelsen kom på följande sätt.

Ett: En klocka brukade ringa i örat, och därefter hördes ängelns röst. Fördelen med denna metod var att Allahs sändebud (s.a.w.) så snart klockan ringde kunde vända bort sin blick och sitt sinne från alla håll och koncentrera sig enbart på ängelns röst. Allahs sändebud (s.a.w.) sade att denna metod var den svåraste för honom.

Två: En tanke förankrades djupt i hans sinne och hjärta, såsom han själv har sagt.

Tre: Ängeln kom i mänsklig gestalt och talade med honom. Den ädle Profeten (frid vare med honom) sade: ”Uppenbarelsen på detta sätt var den lättaste och minst betungande för mig.”

Fyra: Ängeln kom till honom i drömmen och talade med honom.

Fem: Allah talade direkt med honom, oavsett om han sov eller var vaken.

Koranens utmaning beträffande att den är en uppenbarelse från Allah

Under de fyrtio år av sitt liv som föregick profetskapet hade Allahs Sändebud (frid vare med honom) inte fått någon utbildning, träning eller umgänge som kunde ha gett honom ett omfattande förråd av information, vars ström plötsligt började flöda från hans mun i och med att han gjorde anspråk på profetskap. När nu olika ämnen började behandlas i Koranens suror, den ena efter den andra, hade människorna aldrig tidigare sett honom visa intresse för dessa ämnen, diskutera dem eller uttrycka sådana tankar. Inte ens någon nära vän eller nära släkting under dessa fyrtio år hade i hans uppförande och tal lagt märke till något som kunde betraktas som en introduktion till eller ett förebud om detta storslagna budskap. Detta bevisar tydligt att Koranen inte var ett resultat av hans eget tänkande, utan att den hade förmedlats till honom utifrån.

(Arabiska*************************på PDF-sida 80)

”Muhammad! Du var inte närvarande på den västra sidan när Jag gav Musa denna föreskrift i sharīʿa, och du bevittnade inte heller detta. Men därefter lät Jag många generationer uppstå, och långa tidsåldrar förflöt över dem. Du var inte heller närvarande bland Madyans folk, så att du kunde läsa upp Våra budskap för dem, och du var inte vid bergets sida när Jag kallade. Men detta är en barmhärtighet från din Herre, som har förmedlat denna information till dig, så att du kan varna ett folk till vilket ingen varnare före dig hade kommit. Kanske kommer de då att ta lärdom.”

– (Sura al-Qasas: 44–46)

Dessa tre uttalanden har lagts fram som bevis för Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, profetskap. När dessa ord uttalades gjorde Meckas ledare och det vanliga hedniska samhället allt de kunde för att på något sätt bevisa att han inte var en profet och – må Gud förbjuda – att han falskeligen gjorde anspråk på profetskap. Till deras hjälp fanns judiska lärda och kristna präster på olika platser i Hijaz. Det viktigaste av allt är emellertid att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte hade kommit från rymden för att framföra denna Koran. Han var tvärtom själv bosatt i Mecka. Inte en enda sida av hans liv var dold för människorna i hans egen stad och hans egen stam. Därför vågade ingen enda person i Mecka, Hijaz eller på hela Arabiska halvön tala sådant nonsens som dagens orientalister. Även om de inte var det minsta sämre än dessa när det gällde att ljuga och framföra påhittade påståenden, hur skulle de mitt på ljusa dagen kunna uttala en så uppenbar lögn som ingen för ett enda ögonblick var beredd att tro på? Hur skulle de kunna säga: ”Muhammad, du har samlat in denna information hos någon judisk lärd eller hos kristna präster”? För de kunde inte nämna namnet på en enda person i hela landet som de skulle ha kunnat hänvisa till för detta ändamål. Så snart de nämnde någons namn i detta sammanhang skulle det ha blivit bevisat att Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade tillgång till ett stort bibliotek med böcker om information, vetenskap och litteratur hos den personen, och att han höll dessa tal med hjälp av böckerna i detta bibliotek. Men de kunde inte hitta så mycket som en pappersbit i närheten av Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, än mindre ett bibliotek, där denna information var nedskriven. Alla i Mecka, unga som gamla, visste att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, inte kunde läsa eller skriva. Ingen kunde heller påstå att han hade anlitat några tolkar som översatte böcker skrivna på hebreiska, latin och syriska åt honom. Till och med den mest

skamlöse personen skulle inte ha vågat påstå att han hade samtalat med någon kristen präst eller judisk lärd i Syrien eller Palestina. I så fall skulle den romerska regeringen ha gjort en höna av en fjäder och genast inlett en illvillig propagandakampanj; den skulle inte ha tvekat ett ögonblick att sprida att Muhammad – må Gud förbjuda – hade lärt sig allt därifrån och sedan gått till Mecka för att utge sig för att vara profet. Det står alltså klart att ingen människa under den tid då Koranens utmaning innebar ett dödsbud för de avgudadyrkande Quraysh, och då behovet av att bevisa att den var falsk var mycket större för dem än för dagens orientalister, kunde samla in något material någonstansifrån som bevisade att Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hade någon annan källa än uppenbarelsen för denna information – eller ens lyckades identifiera en sådan källa.

Det bör också hållas i minnet att Koranen inte framförde denna utmaning endast på detta enda ställe. På olika platser har den tvärtom återgett olika berättelser och sagt:

(Arabiska*************************på PDF-sida 82)

”Detta är underrättelser om det fördolda som Jag uppenbarar för dig. Du var inte närvarande hos dem när de kastade lott om vem som skulle ta hand om Maryam, och du var inte heller närvarande när de tvistade.” – (Sura Āl ʿImrān: 44).

Efter berättelsen om Hazrat Yusuf, frid vare med honom, sägs det:

(Arabiska*************************på PDF-sida 82)

”Detta är underrättelser om det fördolda, som Jag genom uppenbarelsen meddelar dig. Du var inte närvarande någonstans i deras närhet – det vill säga i närheten av Josefs bröder – när de enades om sitt beslut och när de smidde sina planer.”

På liknande sätt sägs följande efter den detaljerade redogörelsen för profeten Noas händelser:

(Arabiska*************************på PDF-sida 82)

”Detta är underrättelser om det fördolda, som Jag genom uppenbarelsen meddelar dig. Före detta visste varken du eller ditt folk något om detta.” – (Sura Hud: 49).

Genom att denna fråga upprepade gånger har nämnts har det blivit helt klart att ett av de stora bevis som Koranen framhöll för att den är Allahs bok och att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Allahs sändebud, var detta: den detaljerade redogörelsen för händelser som ägde rum för hundratals och tusentals år sedan hördes från en analfabetisk mans läppar, och utöver uppenbarelsen hade han ingen annan källa till denna kunskap. Detta var en av de viktigaste orsakerna till att profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, samtida människor började tro att han var Allahs sanne profet och att uppenbarelse sändes ned till honom. Vem som helst kan lätt förstå hur oerhört viktigt det var för motståndarna till den islamiska rörelsen på den tiden att besvara denna utmaning, och att de inte lämnade någon sten ovänd i sina försök att samla bevis mot den. Dessutom kan man lätt förstå att om det hade funnits minsta svaghet i denna utmaning, skulle det inte alls ha varit svårt för samtida människor att samla vittnesmål mot den för att bevisa att den var falsk.

Liknelsen mellan uppenbarelsen och regnet

På två ställen i Koranen finns en antydan om en liknelse mellan den nåderika nederbörd som sändes ned till den ädle profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och följande:

(Arabiska*************************på PDF-sida 83)

”Allah har låtit vatten regna från himlen, och varje flod och bäck har tagit emot det och flödat enligt sin förmåga.” – (Sura ar-Ra‘d: 17)

I denna liknelse jämförs den uppenbarelse som nedsänts till Allahs Sändebud med regn, och de balanserade människor som antagit tron jämförs med sådana floder och bäckar som, fyllda till brädden av barmhärtighetens regn, fortsätter att flöda. Å andra sidan jämförs det tumult som motståndarsidan hade skapat mot den islamiska rörelsen med skumhopar och halmstrån, som ständigt lyfts upp till vattenytan av flodvattnets ström och börjar dansa en vild dans under ett våldsamt dån.

(Arabiska*************************på PDF-sidan 83)

”Ser du inte att Allah sänder ned vatten från himlen och genom det blir jorden grön och frodig?” – (Sura al-Hajj: 63)

Även här finns en antydan till en yttre betydelse dold. Den yttre betydelsen är helt enkelt att beskriva Allahs makt. Men den subtila antydan som är dold däri är denna: så snart en enda droppe av det regn som Allah låter falla från himlen når marken, ser ni hur det plötsligt börjar spira grönska åt alla håll på den torra, obrukade jorden. På samma sätt kommer den ström av Allahs barmhärtighet som i dag faller i form av uppenbarelse snart att frambringa en likadan syn inför era ögon. Det vill säga, denna torra och ofruktbara ökenregion i Arabien kommer snart att förvandlas till en sådan rosengård av kunskap, moral, karaktär och god kultur vars like aldrig tidigare hade skådats i mänsklighetens historia.

Den uppenbarelse som nedsänts till Sändebudet är Allahs barmhärtighet

(Arabiska*************************på PDF-sidan 83)

”O mitt folk! Begrunda detta: jag stod på en klar vittnesgrund från min Herre, och därefter skänkte Han mig särskild barmhärtighet från Sig själv.” – (Sura Hud: 28)

Detta är just det som i föregående rukūʿ fick uttalas genom Muhammads – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – mun. Det vill säga: Först hade jag, genom att se Allahs tecken i himlen och på jorden, förstått tawhīds djupa innebörd. Sedan lät Allah sin nåd (det vill säga uppenbarelsen) regna över mig och gav mig direkt kunskap om de sanningar som mitt hjärta och min själ redan tidigare hade vittnat om. Härav framgår också att varje profet, före mottagandet av profetskapet, genom sitt tänkande, sitt sökande och sina undersökningar fick tro på det osedda. Därefter, när Allah skänkte dem profetskapets rang, gav Han dem direkt eller åskådlig tro.

(Arabiska*************************på PDF-sida 84)

”Ṣāliḥ sade: ’Mitt folk! Har ni tänkt efter? Om jag hade ett tydligt bevis från min Herre och Han dessutom hade låtit sin nåd regna över mig’.” – (Sura Hūd: 63).

Användningen av ordet rūḥ för uppenbarelsen till profeten

(Arabiska*************************på PDF-sida 84)

”Han sänder genom änglarna ned denna rūḥ, eller denna livsande, enligt sin befallning till den av sina tjänare som Han vill, med denna vägledning: ’Förkunna för människorna att det inte finns någon annan gudom än Jag. Frukta därför Mig.’” – (Sura an-Naḥl: 2).

Betydelsen av rūḥ som beskrivits ovan är profetskapets livsande, med vilken profeten är fylld när han handlar och talar. Denna uppenbarelsens och profetskapets livsande har samma betydelse och rang i det moraliska livet som livet har i det jordiska livet. Därför används ordet rūḥ (livsande) på flera ställen i Koranen för att uttrycka denna betydelse.

(Arabiska*************************på PDF-sida 84)

”De frågar dig om anden. Säg till dem: Anden kommer på min Herres befallning. Men ni har endast fått en mycket liten del av kunskapen.”

– (Sura Bani Israil: 85)

Man anser allmänt att anden här betyder liv. Det vill säga att människorna frågade Allahs Sändebud (s.a.w.) om livets och själens innebörd. Som svar sades det att den kommer på Allahs befallning. Men jag är alls inte beredd att godta denna betydelse. För det är endast möjligt att tolka versen så, om man lösgör den från det föregående och efterföljande sammanhanget och betraktar den som en fristående och enskild mening. Om man däremot bedömer den utifrån det sammanhang som behandlades här, uppstår mycket större problem om anden förstås som en synonym till liv. Meningen blir allvarligt osammanhängande. I de tre föregående verserna beskrivs Koranen som ett botemedel mot sjukdomar, och de som förnekar Koranen framställs som orättfärdiga, otacksamma och som sådana som förnekar Allahs gåvor. Och där argumenten och bevisen för att Koranen är Allahs ord läggs fram i de följande verserna – hur kan då plötsligt en mening om att liv ingjuts i levande varelser på Allahs befallning dyka upp mitt i allt detta? Jag kan inte förstå någon rimlig anledning till det.

Om man bedömer meningen med hänsyn till det föregående och efterföljande sammanhanget blir det tydligt att anden här inte kan betyda något annat än ”uppenbarelsen” eller ”ängeln som bär uppenbarelsen”. De avgudadyrkandes fråga var egentligen: Varifrån hämtar ni denna Koran? Som svar sade Allah: Muhammad, de frågar dig om anden, det vill säga om Koranens källa eller om medlet genom vilket Koranen förmedlas. Meddela dem att denna ande kommer på min Herres befallning. Men ni besitter så lite kunskap att ni inte kan skilja mellan människors ord och de ord som uppenbarats genom Allahs uppenbarelse, och därför hyser ni tvivel om Allahs ord och tror att någon människa har skapat dessa ord.

Denna tolkning är inte bara att föredra eftersom versens samband med det föregående och efterföljande uttalandet kräver just denna tolkning; även på andra ställen i den ädla Koranen har detta ämne beskrivits med nästan samma ord. I Sura al-Mu’min sägs:

(Arabiska******************************på PDF-sidan 85)

”Han låter anden nedstiga genom sin befallning över den av sina tjänare som Han vill, så att han kan varna människorna för den dag då de ska samlas.” – (Vers 15)

Och i Sura ash-Shura sägs:

(Arabiska******************************på PDF-sida 85)

”Och så har Vi genom Vår befallning sänt en ande till dig; du visste inte vad Skriften eller tron var.” – (Sura ash-Shura: 52)

Bland tidigare lärda har Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Qatadah (må Allah vara nöjd med honom) och Hasan al-Basri (må Allah vara nöjd med honom) återberättat denna tafsir. Ibn Jarir har tillskrivit detta uttalande Ibn Abbas genom Qatadah. Men han har skrivit något märkligt, nämligen att Ibn Abbas brukade återberätta detta uttalande i hemlighet. Författaren till tafsirverket Ruh al-Maʿani, Hasan, har också citerat Qatadahs uttalande: ”Med anden avses Jibril (må frid vara med honom). Frågan gällde hur han steg ned och hur uppenbarelsen uppenbarades i profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, hjärta.”

(Arabiska******************************på PDF-sida 85)

”Och så har Jag, o Muhammad, sänt en ande till er genom Min befallning.” – (Sura ash-Shura: 52)

Med anden avses här uppenbarelsen eller den undervisning som genom uppenbarelsen skänktes till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid).

Bevis för budskapet som uppenbarades som uppenbarelse

Det budskap som uppenbarades för Muhammad, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, är i själva verket Allahs eget budskap. För att bevisa denna sanning har fyra saker lagts fram som vittnesmål från Koranen.

1: Denna Skrift är fylld av överflödande godhet och välsignelse. Det vill säga, den innehåller de bästa principerna för människans välfärd och välstånd. I den finns undervisning om en oklanderlig troslära. Att väcka en drivkraft till goda gärningar och följa höga moraliska egenskaper är en integrerad del av den. Föreskrifterna för ett rent och kyskt liv är dess kännetecken. Å andra sidan är denna Skrift helt fri från okunnighet, själviskhet, trångsynthet, förtryck, orättvisa, obscenitet och andra onda handlingar – sådant som ni har staplat upp i de heliga himmelska skrifterna –.

2: Denna Skrift framlägger inte någon vägledning som skiljer sig från de vägledningar som tidigare kom från Allah. Tvärtom bekräftar den sanningen i det som presenterades i de tidigare Skrifterna och stöder det.

3: Denna Skrift har uppenbarats med samma syfte som de himmelska skrifterna uppenbarades av Allah i varje tidsålder. Syftet var att väcka de likgiltiga och göra dem medvetna om följderna av att gå fram på felaktiga och krokiga vägar.

4: Genom sin kallelse samlade denna Skrift inte världsdyrkare och begärets slavar. Tvärtom samlade och förenade den sådana människor vars blick hade gått långt bortom det jordiska livets trånga gränser. Genom denna Skrifts inflytande genomgick de dessutom en sådan revolution att dess främsta kännetecken var att de, bland hela mänskligheten, utmärkte sig genom sin dyrkan av Allah. Kan en bok som skrivits av en bedragare och lögnare, som själv har författat den och med det mest avskyvärda brottet gjort anspråk på att den är författad av Allah, någonsin våga hoppas på att uppnå sådana egenskaper och resultat?

Kapitel 3 – Behovet av Muhammeds (s.a.w.) profetskap och dess bevis

Orsaken till att Allahs sändebud (s.a.w.) sändes efter de tidigare profeterna

(Arabiska******************************på PDF-sidan 89)

”Och i sanning befinner sig de som efter tidigare folk har fått ärva Skriften i besvärande tvivel om den.” – (Sura ash-Shura: 14)

När Allahs bok, efter den tid som förflutit under varje profets och hans närmaste efterföljares tid, nådde de efterföljande generationerna, tog de inte emot den med tillit och övertygelse. Tvärtom blev de djupt gripna av tvivel och inre konflikter beträffande den. Det fanns många orsaker bakom detta tillstånd. Efter att ha studerat den situation som uppstod beträffande Torah och Evangeliet kan vi mycket lätt förstå dessa orsaker. De tidigare generationerna bevarade inte dessa två böcker i deras ursprungliga språk och oförändrade form, utan blandade med det ursprungliga ordet även människors ord i form av förklaringar, historia, muntligt återberättade uppgifter och sådant som juristerna hade utarbetat som kompletterande frågor. De spred sina översättningar i så stor omfattning att originalet försvann och endast översättningarna återstod offentligt. Deras historiska autenticitet förstördes dessutom på ett sådant sätt att ingen människa i dag med full övertygelse kan säga att den bok som finns i hans händer verkligen är samma ursprungliga bok som uppenbarades för världens människor genom Hazrat Isa (frid över honom) eller Hazrat Musa (frid över honom). Deras ledare och lärda inledde emellanåt sådana diskussioner om religion, Allah, filosofi, lag, kropp, själ och samhälle, och lade grunden till sådana tankar, att det för människor som fångats i deras labyrint blev oerhört svårt att välja sanningens raka och enkla väg bland tusentals komplicerade vägar. Å andra sidan fanns Allahs bok inte heller bevarad i sin ursprungliga form och i ett tillförlitligt skick. Därför kunde människorna inte heller vända sig till någon tillförlitlig källa som kunde hjälpa dem att skilja sanningen från det falska.

Det är värt att nämna att den sanna religionens kallelse först nådde den arabiska halvön genom Hazrat Hud (frid över honom) och Hazrat Salih (frid över honom). Detta inträffade under den förhistoriska tiden. Därefter kom Hazrat Ibrahim (frid över honom) och Ismail (frid över honom). De kom två och ett halvt tusen år före den ädle Sändebudet (frid och välsignelser över honom). Efter dem och före det ädla Sändebudet var den siste profeten som kom till den arabiska halvön Hazrat Shuayb, frid över honom.

Araberna hade redan länge gjort anspråk på att en profet skulle komma

(Arabiska******************************på PDF-sida 90)

”De svor högtidliga eder och sade att om en varnare kom till dem, skulle de vara mer rättfärdigt vägledda än alla andra folk i världen.”

– (Sura Fatir: 42)

När araberna i allmänhet och Quraysh i synnerhet såg judarnas och de kristnas förvridna moraliska tillstånd före det ädla Sändebudets profetskap, brukade de säga detta.

På liknande sätt sägs det i sura al-An’am:

(Arabiska******************************på PDF-sidan 90)

”Efter att denna bok har kommit kan ni inte längre säga: ’Våra två tidigare grupper hade fått Böcker, men vi visste inte vad de läste eller undervisade i.‘ Ni kan inte heller längre komma med ursäkten: ’Om en Bok hade uppenbarats för oss skulle vi ha varit mer rättledda än de.’”–(Sura al-Anʿām: 156–157)

I Sura as-Saffāt sägs det:

(Arabiska******************************på PDF-sidan 90)

”De brukade tidigare säga: ’Om vi ändå hade haft den påminnelse som de tidigare folken hade fått, skulle vi sannerligen ha varit Guds uppriktigt hängivna tjänare.’”–(Sura as-Saffāt: 167–169)

Behovet av att lägga fram ett klart bevis

(Arabiska******************************på PDF-sidan 90)

”De som var otrogna bland Skriftens folk och avgudadyrkarna skulle inte upphöra med sin otro förrän ett klart bevis kom till dem: ett sändebud från Gud som läser upp heliga skrifter.”–(Sura al-Bayyinah: 1–2)

Det vill säga, en lysande bevisning skulle komma och få dem att förstå det felaktiga i varje form av otro och dess motsättning till sanningen, samt på ett klart och rationellt sätt visa dem den raka och felfria vägen. Utan detta fanns det ingen annan väg för dem att lämna otrons tillstånd. Detta betyder inte att de alla skulle överge sin otro så snart denna klara bevisning hade kommit. Det betyder snarare att det utan denna bevisning på intet sätt var möjligt för dem att undkomma detta tillstånds inflytande och lämna det bakom sig. Efter dess ankomst kommer därför de bland dem som ändå förblir fasta i sin otro själva att bära ansvaret för detta. Därefter kan de inte inför Allah klaga och säga att Han inte hade vidtagit några åtgärder för att vägleda dem. I den Ärorika Koranen har detta uttryckts på olika sätt på flera ställen. Till exempel sägs det i sura an-Nahl: (Arabiska******)”Att visa den raka vägen åligger Allah.” – (vers 9) I sura al-Layl sägs det: (Arabiska*******)”Att visa vägen är Mitt ansvar.” – (vers 12)

(Arabiskt … PDF, sida 91)

”(O Profet!) Vi har uppenbarat uppenbarelse till dig, liksom Vi uppenbarade för Noa och profeterna efter honom. Dessa sändebud fick i uppdrag att förkunna det glada budskapet och varna, så att människorna efter sändebudens ankomst inte skulle kunna framföra någon ursäkt inför Allah.” – (sura an-Nisa, 163–165)

(Arabiskt … PDF, sida 91)

”O ni som har fått Skriften! Vårt sändebud har kommit till er efter ett långt uppehåll i sändebudens följd, för att klargöra sanningen för er, så att ni inte skulle kunna säga: ’Ingen som förkunnade ett glatt budskap eller varnade har kommit till oss.’ Se därför! Nu har en som förkunnar ett glatt budskap och varnar kommit till er.” – (sura al-Ma’ida, 19)

(Arabiskt … PDF, sida 91)

”De bland dem som tidigare hade fått Skriften började först efter det att den klara beskrivningen av den sanna vägen hade kommit till dem att tvista sinsemellan.” – (sura al-Bayyina, 4)

Det vill säga, de som hade fått Skriften hade tidigare drabbats av olika former av villfarelse och splittrats i många grupper och undergrupper. Det var inte så att de hade hamnat i detta tillstånd därför att Allah hade brustit i sina ansträngningar att sända en klar bevisning för att vägleda dem. Tvärtom antog de denna hållning efter det att vägledning hade kommit från Allah. Därför bar de själva ansvaret för sin villfarelse och avvikelse från den rätta vägen. Sanningen hade nämligen klargjorts för dem. På samma sätt är deras skrifter i dag inte längre oförvanskade och innehåller inte en felfri lära. Därför har Allah sänt en av Sina sändebud som en lysande bevisning och genom honom överlämnat en ren och oförvanskad Skrift med en felfri lära, varigenom Han har klargjort sanningen för dem. Om de trots detta fortfarande ägnar sig åt splittring, kommer hela ansvaret för detta att vila på dem själva. De kan inte på något sätt hålla Allah ansvarig. Detta har på olika sätt uttryckts på flera ställen i den Ärorika Koranen. Se till exempel sura al-Baqara, verserna 213 och 253; Ali Imran, vers 19; och al-Ma’ida, verserna 16–18. Det blir dessutom lättare att förstå saken om man ögnar igenom de noter som jag har fogat till kommentarerna till de berörda surorna i Tafhim al-Qur’an.

Det var absolut nödvändigt att sända en budbärare. För det var på intet sätt möjligt för hela världens människor – vare sig avgudadyrkare eller Skriftens folk – att befria sig från den form av otro som de hade fastnat i utan hjälp av en profet. De behövde hjälp av en sådan profet vars egen existens skulle vara ett tydligt bevis på hans profetskap. Han skulle lägga fram Guds bok för människorna i dess ursprungliga, oförvanskade och felfria skick. Denna bok skulle vara fri från all den falskhet som hade blandats in i de tidigare himmelska skrifterna. I denna bok skulle endast korrekta, felfria och sanna läror vara samlade.

Valet av plats för att sända profeten

Om man kastar en blick på världskartan blir det genast uppenbart att det på hela jorden inte finns, och inte heller kan finnas, någon plats som är lämpligare än den arabiska halvön för ett profetskap för hela världen. Detta land ligger precis mitt emellan kontinenterna Asien och Afrika. Även Europa ligger ganska nära därifrån. Särskilt under den tiden bodde de flesta av Europas civiliserade folk i den södra delen av denna kontinent. Denna region låg ungefär lika nära Arabien som dåtidens Hindustan.

Även om man läser den tidens historia kommer man att förstå att det under den epoken inte fanns något folk som var lämpligare än araberna för detta profetskap. De andra stora folken hade blivit kraftlösa efter att ha nått höjdpunkten av sin makt, sitt inflytande och sin ställning. Araberna däremot var fyllda av en ny livskraft. Genom civilisationens och kulturens utveckling hade andra folks seder och natur förvanskats. Araberna hade emellertid ännu inte berörts av någon högt utvecklad civilisation. Därför hade detta folk inte blivit njutningslystet, bekvämt eller fördärvat till sin natur. Araberna på 500-talet e.Kr. var helt fria från det dåtida civiliserade folkets dåliga inflytande. Alla de grundläggande mänskliga dygder som kan finnas hos ett folk som befinner sig långt från civilisationens ljus fanns hos dem. De var modiga, orädda, givmilda, höll sina löften, ägde självständigt tänkande och var självständiga till sin läggning. De var inte bundna av något annat folks underkastelse. För dem var det mycket lätt att ge sitt liv för att försvara sin heder. Ett enkelt och anspråkslöst levnadssätt var deras kännetecken. De hade inget som helst samband med lyx och bekvämlighet. Det råder ingen tvekan om att de också hade många dåliga egenskaper. Detta berodde på att ingen profet hade kommit till deras område på två och ett halvt tusen år. [Profeten Ibrāhīms och profeten Ismāʿīls tid inföll ungefär två och ett halvt tusen år före profeten Muhammad, över honom vare Guds frid och välsignelser. Under denna långa mellanperiod föddes ingen annan profet i Arabien.] Inte heller hade någon folkledare framträtt där som kunde ha korrigerat deras karaktär och uppfostrat dem till ett civiliserat folk. Eftersom de i hundratals år hade levt ett fritt och självständigt liv i den vidsträckta, ändlösa öknen hade okunnighet och enfald spridit sig bland dem. Deras okunnighet hade stelnat till en så hård sten att det inte var en vanlig människas uppgift att slipa och polera denna sten och göra dem till människor. Samtidigt hade de emellertid en sådan begåvning att de, om en ovanlig person hade reformerat dem och de under hans undervisnings inflytande hade inspirerats till en högre livsideal, skulle ha kunnat vända upp och ned på hela världen. För att sprida Världsprofetens undervisning över hela världen behövdes ett sådant livskraftigt, ungdomligt och starkt folk.

Även när man kommer till frågan om språket blir det lätt synligt att arabiskan har särskilda egenskaper. Om man studerar detta språk och dess litteratur ser man att inget annat språk är lika lämpat för att enkelt uttrycka avancerade tankar, beskriva de finaste nyanserna i den kunskap som Gud har skänkt och påverka sinnets djup. Genom sin inneboende väldiga kraft tränger det in i hjärtats djupaste vrår som en pil. Och dess sötma är ojämförlig. Det är som om nektar flödar över. Hjärtat och sinnet fylls av våg efter våg av melodi. För en bok lik Koranen behövdes just ett sådant språk.

Därför kan man lätt förstå att det låg ett stort gudomligt syfte bakom valet av ett land som Arabien för Världsprofeten.

Den bästa ledaren för ett okunnigt folk

Ett folk hade under hundratals år sjunkit ned i okunnighetens, enfaldens, tygellöshetens och förfallets bottenlösa avgrund. Sedan utgöts plötsligt en dag den Allsmäktige Guds gränslösa nåd över det. Bland detta folk lät Han deras främste och bäste ledare födas. För att lyfta dem upp ur okunnighetens bottenlösa avgrund uppenbarade Han sitt ord för denne ledare. Hans syfte var att väcka dem ur likgiltighetens sömn och hjälpa dem att frigöra sig från okunnighetens och vidskepelsens förblindelse och gå vidare på det sanna, vackra och felfria livets väg.

Men folkets okunniga människor och deras egenintresserade stamledare angriper ledaren med all kraft. De gör sitt yttersta för att få honom att misslyckas. Tiden går vidare. Till och med en dag konspirerar de för att döda honom. I denna situation säger den Allsmäktige Allah: ”Ska Jag på grund av er dårskap hindra era försök till förbättring? Ska Jag avbryta denna följd av förmaningar? Och ska Jag låta er förbli i den avgrund av förfall där ni har sjunkit ner? Anser ni att detta verkligen är vad Min barmhärtighet kräver? Har ni tänkt på vad följderna kan bli av att förkasta Allahs nåd och göra ert yttersta för att klamra er fast vid det falska, även efter att sanningen har trätt fram?”

Det intellektuella beviset för Allahs Sändebuds profetskap

Blunda en stund och vandra en gång i tankens värld. Se med vidöppen blick på världen för fjortonhundra år sedan. Hur såg världens tillstånd ut på den tiden?

Världen för fjortonhundra år sedan

På den tiden var möjligheterna och medlen för tankeutbyte mellan världens människor mycket få. Medlen för att upprätta förbindelser mellan länder och folk var ytterst begränsade. Människans kunskapsfält var mycket snävt. Hennes tänkande var ytterst omoget. I hennes sinnevärld härskade vidskepelse och fruktan. I okunnighetens ogenomträngliga mörker var kunskapens strimma ytterst svag. Ljuset kämpade sig med stor möda fram genom det mörka havets bergslika vågor. På den tidens jord fanns det inte minsta spår av telefon, telegraf, radio, järnväg eller flygplan. Det fanns inte heller bokförlag och tryckerier som i dag. Det fanns inget överflöd av skolor, högskolor, madrasor och andra slags läroanstalter. Tidningar och tidskrifter utgjorde inte heller någon omfattande institution. En lärd persons kunskapsfält på den tiden var på många områden mindre än till och med en vanlig människas i dag, och hans smak och bildning var följaktligen begränsade. Även en person på den tiden med mycket klara och progressiva tankar bar på ett mer föråldrat tänkande än en person i dag med gammaldags tankar. Sådant som alla känner till i vår tid kunde man på den tiden endast lära sig efter många års arbete, undersökningar och forskning, och då med stor möda. För sådant som ett litet barn i dag utan ansträngning får veta från sin omgivning redan i det första ögonblicket av sitt intellektuella uppvaknande, måste man på den tiden färdas hundratals mil. Ibland måste man till och med ägna hela sitt liv åt att få fram denna lilla mängd information. Sådant som i dag betraktas som vidskepelse och absurda mytologiska skrönor var på den tiden ”sanning”. Sådant som i dag kallas oanständigt och barbariskt var på den tiden vardagliga handlingar. Sådant som människans samvete i dag avskyr var enligt den tidens moral inte bara tillåtet; ingen kunde ens föreställa sig att det skulle kunna finnas något annat sätt. Människans fascination för det övernaturliga var så stark att hon inte var beredd att erkänna något föremåls eller någon företeelses sanningshalt och överlägsenhet så länge det inte var övernaturligt, extraordinärt och ett undantag från de vanliga reglerna. Människan betraktade dessutom sig själv som ytterst hjälplös, underlägsen och obetydlig. Därför var det för dem otänkbart och bortom all föreställningsförmåga att en människa skulle kunna bli en vän till Allah eller att en vän till Allah skulle kunna vara människa.

Tillståndet i Arabien

Under denna mörka tid var mörkret ännu tätare i en del av världen. Mitt bland de länder som enligt den tidens civilisationsmått var kända som civiliserade låg Arabien avskilt från alla andra, ensamt och isolerat. Runt omkring landet spreds vissa strålar av kunskap, konst, civilisation och kultur från Iran, Rom och Egypten. Men väldiga hav av öken höll Arabien avskilt från dem. Arabiska köpmän färdades på öknens skepp, kamelerna, och tog sig månad efter månad genom långa sträckor för att bedriva handel i dessa länder. De återvände efter att endast ha utbytt varor. De tog inte med sig något ljus av kunskap eller civilisation. Det fanns inga läroanstalter i deras land. Bibliotek var något otänkbart. Bland landets befolkning fanns ingen kunskapsutövning och inget som helst intresse för kunskap och konst. I hela landet kunde bara ett fåtal personer läsa och skriva. Men även deras bildning var så begränsad att de var helt obekanta med den tidens kunskap och konst. Utan tvekan var deras språk högt utvecklat, och det hade en enastående förmåga att tydligt uttrycka alla avancerade tankar. De hade också en högt utvecklad litterär smak. Men av det lilla vi har kunnat få veta om deras litteratur kan vi dra slutsatsen att deras kunskapsfält var ytterst begränsat. Inom civilisation och kultur befann de sig på den lägsta nivån. De var djupt insvepta i vidskepelse. Deras tankar och sinnelag var ett naket uttryck för okunnighet och barbari. Deras moraliska tänkande var fullständigt föråldrat och hörde hemma på en soptipp.

Där fanns inget regelbundet styre, ingen ordning, ingen lag och ingen regering. Varje stam var självständig. Djungelns lag var den enda lagen där. En arabisk beduin kunde på intet sätt förstå varför en person som inte tillhörde hans stam inte skulle dödas och varför hans egendom inte skulle tas i besittning.

De hade en mycket låg nivå av moral, anständighet och civilisation och ägde ett grumligt tänkesätt. De var nästan obekanta med skillnaden mellan rent och orent, tillåtet och förbjudet, anständigt och oanständigt och liknande. Deras livsföring var djupt fördärvad. Deras uppförande var ytterst barbariskt och omänskligt. Äktenskapsbrott, hasardspel, alkoholkonsumtion, överfall, mord och plundring hörde till deras vardag. De kunde utan minsta hämning klä av sig nakna inför varandra. Även deras kvinnor gick nakna runt Kaba. Av ren okunnig vidskepelse, och enbart för att ingen skulle kunna bli deras svärson, begravde de sina små döttrar levande med egna händer. Efter faderns död gifte de sig med sina styvmödrar. De kände inte ens till de enklaste små reglerna för mat och dryck, klädsel eller renlighet.

När det gällde religionen delade de i lika hög grad den samtida världens okunnighet och förvillelse. De ägnade sig åt alla de former av dyrkan som var utbredda i den samtida världen, utom dyrkan av den ende Allah: avgudadyrkan, tron på jinner och spöken, stjärndyrkan och så vidare. De hade ingen riktig kunskap om forntidens profeter och deras undervisning. De visste visserligen att profeten Ibrahim (a.s.) och profeten Ismail (a.s.) var deras stamfäder, men de visste inte vilken religion dessa far och son hade eller vem de dyrkade. De hade också hört berättelserna om folken ʿAd och Thamud. Men efter att ha läst de skildringar som arabiska historiker har lämnat efter sig finner man inte minsta spår av profeten Salihs (a.s.) och profeten Huds (a.s.) undervisning. Genom judar och kristna hade de också fått höra berättelserna om Israels barns profeter. Men för att förstå vad slags berättelser det var behöver man bara granska de israelitiska berättelser som återges i de tafsirverk som skrivits av muslimska uttolkare. Då blir det känt vad slags människor de profeter var som araberna och Israels barn hade kännedom om. Samtidigt blir det också tydligt hur låg deras uppfattning om profetskapet var.

En man trädde fram

Vid denna tid föddes en man i detta land. Redan i barndomen berövades han sin mors, fars och farfars kärlek. Under sådana beklagliga förhållanden fick han därför inte ens den uppfostran som ett arabiskt barn normalt kunde ha fått. När hans förstånd hade utvecklats gick han ut för att valla getter tillsammans med beduinputtar. När han nådde ungdomsåldern började han ägna sig åt handel. Han rörde sig bland och umgicks med samma araber som jag nyss har beskrivit. Där fanns inte minsta spår av utbildning. De kunde inte ens läsa eller skriva det allra enklaste. Det fanns inte en enda bildad lärd person. Några gånger fick han möjlighet att resa utanför Arabien, men dessa resor sträckte sig endast till Syrien. Och även de var helt enkelt handelsresor, liksom de tio andra karavanerna på den tiden. Anta att han under sådana resor faktiskt hade iakttagit vissa tecken på kunskap och civilisation och träffat några lärda, begåvade och civiliserade människor. Ändå formas ingen människas liv av sådana enstaka möten och iakttagelser. De kan inte utöva ett så omfattande inflytande över en människa att hon blir fullständigt frigjord från och avskild från sin samhällsmiljö och når fram till en högre värld, där det efter ankomsten inte längre verkar finnas något samband mellan henne och hennes omgivning. På detta sätt var det inte möjligt för honom att förvärva sådan kunskap att en obildad beduin kunde sättas i ledningen, inte bara för ett land utan för hela världen, och inte bara för en tidsålder utan för alla tidsåldrar. Även om han på något sätt hade fått teoretisk kunskap från människor utifrån, fanns det inget sätt för honom att tillägna sig sådant som ingen i världen på den tiden kände till: sådana tankar och principer inom religion, moral, civilisation och kultur som inte existerade någonstans, eller det ideal för mänsklig karaktär som inte fanns någonstans i den dåtida världen.

Hans verksamhet

Man måste hålla inte bara Arabien utan hela världens tillstånd och miljö i åtanke. Då kommer man att se att den man som föddes bland dessa människor, tillbringade sin barndom bland dem, lekte och skrattade med dem från tonåren tills han trädde in i vuxenåldern och dag och natt umgicks och gjorde affärer med dem, redan från början skilde sig från dem alla i sin natur, karaktär, sina vanor och sitt uppförande. Han ljög aldrig. Hela folket vittnade om hans sanningsenlighet. Inte ens hans värsta fiende hade någonsin anklagat honom för att ha ljugit. Han talade aldrig hårt till någon. Ingen hade någonsin hört honom yttra en förolämpning eller ett oanständigt ord. Han hade alla slags affärer med människor, men ingen hade någonsin sett honom hamna i bitterhet, ordväxling eller gräl med någon. I hans tal märktes mjukhet i stället för hårdhet. Och denna mjukhet var präglad av en sådan uppriktighet att den som umgicks med honom blev hans hängivne anhängare. Han behandlade aldrig någon illa. Han berövade ingen deras rättigheter. Trots åratal av handel lade han aldrig olagligen beslag på ens ett enda mynt från någon. Alla som gjorde affärer med honom hade full tillit till hans pålitlighet. Hela folket gav honom benämningen al-Amīn – den pålitlige. Till och med hans fiender anförtrodde honom utan tvekan sina värdefulla ägodelar. Han förvarade dem med full omsorg och pålitlighet. Bland skamlösa människor visade han en sådan blygsamhet att ingen någonsin hade sett honom naken efter att han nått förstånd. Bland de omoraliska människor som omgav honom visade han ett föredöme i ren karaktär. Ingen hade någonsin sett honom ägna sig åt något ont. Han kom aldrig ens i närheten av alkohol eller hasardspel. Bland oanständiga människor visade han den högsta anständighet. Han avskydde alla former av onda och oanständiga handlingar, och renhet och anständighet präglade tydligt allt han gjorde. Bland de stenhjärtade ökenmänniskorna var han själva sinnebilden av mildhet. Vid allas behov och sorger sågs han som en hjälpare. Han hjälpte föräldralösa och änkor. Han visade gästfrihet mot vägfarande och resenärer. Han gjorde ingen illa. Tvärtom utstod han själv lidande för andras skull. Bland de barbariska beduinerna var han ytterst fredsälskande. Han led djupt när han såg stridigheter och blodsutgjutelse bland sitt eget folk. Han höll sig själv borta från stam- och klankrig och spelade en aktiv och ledande roll i att skapa fred och försoning mellan de stridande stammarna. Bland avgudadyrkarna var han en människa med en i högsta grad balanserad natur. Han fann inget bland jord och himmel som kunde dyrkas. Han böjde aldrig sitt huvud inför någon skapad varelse. Han tog inte emot offergåvor från avgudadyrkan. Av egen ingivelse avskydde han shirk och dyrkan av skapelsen.

I denna fullständigt fientliga miljö framstod denne man med sådana egenskaper att det verkade som om en lysande lampa spred sitt ljus i ett kolsvart mörker, eller som om en ovärderlig ädelsten glimmade bland en hög av stenar.

Mental och andlig förändring

Efter att i närmare fyrtio år ha levt ett sådant rent, kyskt och hedervärt liv inträffade en revolution i hans liv. När han såg det ogenomträngliga mörkret som tätnade runtomkring honom blev han förskräckt. Han ville ta sig ut ur detta fruktansvärda hav av okunnighet, omoral, onda gärningar, anarki, kaos, avgudadyrkan och polyteism. Ingenting i denna miljö tycktes stämma överens med hans natur. Han drog sig undan från alla andra och satte sig i ensamhet uppe i bergen, långt från befolkningen, för att tänka. I den djupa friden i avskildheten gick flera dagar i följd. Genom att fasta renade han sin själ, sitt sinne och sin hjärna ännu mer. Dag efter dag och natt efter natt fortsatte han att tänka och begrunda. Han sökte efter ett ljus som kunde skingra mörkret som tätnade runtomkring. Han försökte vinna en sådan kraft att han kunde bryta sönder denna vilseledda värld och på nytt bygga upp och försköna den.

Revolutionens budskap

Plötsligt inträffade en enorm förändring i hans tillstånd. En strålglans av ett sådant ljus, vars minsta spår tidigare inte hade funnits någonstans, uppstod plötsligt i hans sinne. Den kraft som tidigare inte hade haft något som helst tecken inom honom kom plötsligt från någonstans och fyllde hela hans väsen. Han lämnade grottans ensamhet och trädde fram. Han framträdde inför sitt eget folk. Han började säga till dem: ”De här avgudarna som ni tillber har ingen makt eller förmåga att påverka något. Tillbe dem inte. Det finns ingen människa, inget träd, ingen sten, ingen ande och ingen stjärna som kan tillbes och dyrkas, inför vilken man kan böja sitt huvud och vars lydnad man kan underkasta sig. Denna måne, denna sol, denna jord, dessa stjärnor och allt som finns mellan jorden och himlen är skapade av den ende Allah. Det är Han som har skapat er och allt annat. Det är Han som skänker liv. Endast Han har makten att skänka döden. Tillbe endast Honom. Följ Hans befallningar. Böj era huvuden inför Honom. Stöld, rån, stråtröveri, plundring, mord, orättvisa och förtryck – allt detta som ni ägnar er åt är syndiga handlingar. Avstå från dem. Allah tycker inte om detta. Tala sanning. Handla rättvist. Döda ingen. Plundra inte någons rikedom eller egendom. När ni tar något, ta det på ett rättvist sätt. När ni ger något, ge det på ett rättvist sätt. Ni är alla människor. Alla människor är jämlika. Ingen föds med skammens stämpel målad i pannan. Inte heller träder någon in i världen med en krona av ära och värdighet på huvudet. Överlägsenhet, ära och ädelhet ligger inte i börden. De ligger i lydnaden mot Allah, rättfärdiga gärningar och renhet. Den som fruktar Allah är rättfärdig och ren. Han är den främsta av människors barn. Annars är han ingenting. Efter döden måste ni alla stå till svars inför Allah. Ni måste stå till svars inför den Allah som ser och känner till allt. Ni kommer inte att kunna dölja något för Honom. Han kommer att bestämma ert öde på grundval av era handlingar. Inför denne verkligt rättvise domare kommer ingen form av förbön eller muta att hjälpa. Han kommer inte att fråga efter någons härkomst. Där kommer man endast att fråga om tro och goda gärningar. Den som äger denna rikedom kommer att träda in i paradiset. Men den som inte äger något av den kommer att kastas i helvetet med misslyckandets börda på sitt huvud. Detta var det budskap som han hade fört med sig från grottan.”

Folkets reaktion

Det okunniga folket blev hans fiende. De började förolämpa honom. De kastade stenar på honom. Inte bara en dag eller två, utan under tretton år i sträck utsatte de honom för omänsklig tortyr. Till slut fördrev de honom från hans hemland. De nöjde sig inte med att bara landsförvisa honom; även dit han tog sin tillflykt följde de efter honom. De plågade honom på många olika sätt. De hetsade hela Arabien mot honom. Under hela åtta år fortsatte de att föra krig mot honom. Han uthärdade allt detta lidande med ett leende, men avvek inte ens ett hårstrå från sin föresats och sitt uppdrag.

Varför blev hans folk hans fiende? Handlade det här om att ta mark och territorium i besittning? Fanns det någon fråga om blodshämnd? Krävde han något världsligt av dem? Nej, så var det inte. Grunden för hela konflikten var denna: Varför undervisade han om dyrkan av Allah, ärlighet, sanningsenlighet och rättfärdiga gärningar? Varför bedrev han kampanj mot avgudadyrkan, avguderi och onda gärningar? Varför angrep han prästerskapets och de religiösa ledarnas ledarskap? Varför varnade han folket för hövdingarnas illusion om sitt eget hövdingaskap? Varför ville han avskaffa skillnaden mellan hög och låg bland människor? Varför betraktade han kärleken till stammar och börd som hedendom? Hans folk fortsatte att säga: ”Allt det du säger strider mot våra nationella sedvänjor och vår tradition i fråga om härkomst. Därför måste du överge allt detta, annars kommer vi att göra ditt liv outhärdligt.”

Varför uthärda lidandet?

Varför uthärdade denne man allt detta lidande? Hans folk var berett att göra honom till kung. De ville samla rikedomar vid hans fötter. Men villkoret för detta var att han skulle överge dessa läror. Han avvisade emellertid deras erbjudande och föredrog att bli förtryckt och förföljd framför att överge sin lära. Varför gick han med på allt detta? Hade han något eget intresse av att hans folk blev rättfärdigt och lydigt mot Allah? Låg det något större intresse bakom detta, i jämförelse med vilket lockelsen i ledarskap, statlig makt, rikedomar och bekvämlighet var obetydlig? Eller sökte han någon sådan vinning att en människa för dess skull kunde vara beredd att under hundra år i följd utstå de hårdaste fysiska och psykiska lidanden? Kan man tänka sig något högre ideal för mänsklig dygd, uppoffring och medkänsla än att en människa fortsätter att utstå lidande, inte för sitt eget intresse utan för andras intresse och välfärd? Just de människor vars välfärd han arbetade för gjorde honom hemlös och landsförvisad. Även utomlands förföljde de honom. Trots allt detta upphörde han inte att önska dem välgång.

Kan en lögnare uthärda sådana faror för något som saknar grund? Kan någon som har börjat handla på grundval av rena gissningar och antaganden vara så fast och orubblig i sitt beslut att han, även när olyckornas berg rasar över honom, när hela landet och hela världen reser sig mot honom och när världens största armé kastar sig över honom, inte är villig att avvika ens ett hårsmån från sitt beslut? Just denna orubblighet och fasta beslutsamhet vittnar om att han hade full tillit till sin egen sannfärdighet. Om han hade hyst minsta tvivel eller tvekan i denna fråga, skulle han inte ha kunnat möta den ena faran efter den andra under tjugoett år i följd.

Detta var den ena sidan av förändringen i hans ställning. Den andra sidan var ännu mer häpnadsväckande.

Den andra sidan av förändringen i hans ställning

Fram till fyrtio års ålder var han en arab som alla andra araber. Vid denna tid kände ingen denne köpman som en enastående talare. Ingen hade sett honom diskutera religion, moral, filosofi, lag, politik eller samhällsordning. Ingen hade hört honom säga ett enda ord om Allah, änglarna, de himmelska skrifterna, de tidigare profeterna och ummaherna, uppståndelsen, livet efter döden eller paradiset och helvetet. Det är sant att han behandlade människor mycket väl, att hans uppförande var ytterst anständigt och behagligt och att han ägde sin tids främsta och mest upphöjda moraliska karaktär. Men fram till fyrtio års ålder kunde man inte finna något ovanligt hos honom som fick människor att föreställa sig att han en dag skulle bli något stort. Fram till dess kände människor honom endast som en tystlåten, fredsälskande och ytterst artig och anständig person. Men när han efter fyrtio års ålder kom ut ur en grotta, blev det plötsligt uppenbart att hans ansikte hade förändrats helt.

Nu framförde han ett häpnadsväckande budskap. När hela Arabien hörde detta budskap blev folket överväldigat. På grund av dess genomträngande verkan var till och med dess häftigaste fiender rädda för att bara lyssna på det; de var skräckslagna av fruktan för att detta budskap, om det en gång nådde örat, skulle slå rot i folkets hjärtan. Dess utsmyckning och beskrivningarnas ljuvlighet var utan motstycke. Inför dåtidens främsta arabiska poeter, talare och språkvetenskapliga auktoriteter utmanade detta budskap hela Arabien, och utmanade det gång på gång: ”Kom allihop och författa en mening lik någon av dess meningar.” Men ingen vågade anta denna utmaning. Ingen arab hade någonsin hört ett sådant ojämförligt budskap.

Över en natt framträdde han som en ojämförlig lärd, en enastående samhällsreformator och formare av moralisk karaktär, en häpnadsväckande expert på politik och lagstiftare, en domare av högsta rang och en enastående fältherre. Denne obildade ökenvandrare började tala om sådan kunskap och lärdom som ingen hade talat om tidigare och ingen heller skulle tala om efter honom. Denne obildade man fortsatte med full trygghet att tala om Allah, den osynliga världen och livet efter detta. Utifrån folkens historia förklarade han lärdomarna om olika folks uppgång och fall, analyserade äldre reformatorers verksamhet, kritiserade världens olika religioner och löste konflikter mellan folken. Han började undervisa i karaktär, moral, anständighet och kultur.

Han stiftade lagar för samhälle och kultur, ekonomin, ömsesidiga transaktioner och internationella relationer. Han utformade lagar av så hög rang att världens främsta tänkare, begåvningar och lärda först efter åratal, ja ett helt liv, av forskning och undersökningar kunde förstå deras inneboende sanning. Och ju längre världens prövningar och undersökningar fortskred, desto klarare framträdde deras sanning.

Denne tystlåtne och fredsälskande köpman hade aldrig i sitt liv svingat ett svärd, aldrig fått militär utbildning och hade till och med endast deltagit i ett enda krig i sitt liv, som en tyst åskådare. Ändå blev han nu en modig soldat. På det krävande slagfältet vek hans fot aldrig en hårsmån. Nu blev han en mäktig befälhavare. Inom endast nio år hade han erövrat hela Arabien. Nu blev han en framstående fältherre och krigsvetare. Genom den militära organisation och stridsanda han skapade besegrade de medellösa araberna, som led brist på krigsmateriel, inom endast några år världens två stora stormakter.

Ingen hade under fyrtio år märkt minsta antydan till politisk ambition hos denne avskilde och fredsälskande man. Plötsligt framträdde han som en väldig reformator och statsman. Inom tjugotre år förenade han, utan hjälp av järnvägar, telefoner, radio eller tryckpressar, de oordnade, krigslystna, okunniga, laglösa, ociviliserade och barbariska stammar som var utspridda över öknen, ett område på tolv lakh kvadratmil, och som ständigt låg i konflikt med varandra – de oordnade, krigslystna, okunniga, laglösa, ociviliserade och barbariska stammar som ständigt låg i konflikt med varandra – under en religion, en kultur, en lag och ett statsskick, trots att de stod långt från den moderna civilisationens inflytande. Han förändrade riktningen på deras tänkande. Han förändrade deras karaktär. Han fyllde deras livsföring, som saknade anständighet, med en högre klass av anständighet. Han förvandlade deras barbari och ociviliserade liv till ett förfinat medborgerligt liv. Han förvandlade deras lastbarhet och dåliga karaktär till dygd, taqwa och ädel moral. Han förvandlade deras laglöshet och anarki till ett ordnat liv präglat av den högsta graden av laglydnad och största beredvillighet att följa ledarens befallningar. Detta folk var så sterilt att ingen betydande person hade fötts ur det under hundratals år. Men denne avskilde man gjorde det till en källa varifrån sådana enastående personligheter framträdde. För att undervisa världens folk i dīn och moral spred de sig åt alla håll över världen.

Etiskt handlingssätt

Han utförde inte detta genom förtryck, övergrepp, bedrägeri eller svek. Tvärtom gjorde han det genom hjärtevinnande gott bemötande, hövlighet och fängslande undervisning. Genom sitt goda bemötande förvandlade han fiender till vänner. Genom tillgivenhet och välvilja smälte han hjärtan. Han styrde landet genom rättvisa och jämlikhet. Han avvek aldrig ens ett hårstrå från sanning och ärlighet. Han bedrog ingen på slagfältet. Han förtryckte inte ens sina dödsfiender. Han bedrog ingen på slagfältet. Han förtryckte inte ens sina dödsfiender. De som törstade efter hans blod, som hade sårat honom med stenkastning, tvingat honom att lämna sitt hemland och ställt hela Arabien som fiende mot honom – ja, till och med de som i sin fientlighet och sitt raseri hade skurit ut och tuggat på hans farbrors lever – dem förlät han efter att ha besegrat dem. Han utkrävde inte hämnd på någon för den orättvisa behandling han själv hade utsatts för.

Trots allt detta var hans självbehärskning utan motstycke. Hans avståndstagande från världsliga intressen hade nått en sådan grad att han, även efter att ha blivit hela landets kung, förblev lika fattig som tidigare. Han bodde under ett tak av gräs och löv. En stråmatta var hans bädd. Han bar grova kläder. Han åt de fattigas mat. Ofta gick han hungrig. Hela natten var han upptagen med att dyrka Allah. Han hjälpte och tjänade de fattiga och nödställda. Han tvekade aldrig att utföra kroppsarbete som en arbetare. Ända till slutet av sitt liv fanns hos honom inte minsta spår av kunglig prakt, de rikas glans eller de välbärgades högmod. Han umgicks med alla som en vanlig människa. Han delade deras bekymmer, olyckor, sorger och lidanden. Han satt bland vanligt folk på ett sådant sätt att det blev svårt för en besökare utifrån att i den församlingen hitta nationens ledare och statschef. Trots att han var en så storslagen person behandlade han obetydliga och ringa människor på ett sådant sätt att det verkade som om de var likadana som han. Efter ett helt liv av kamp och strävan lämnade han ingenting åt sig själv. Hela den egendom han lämnade efter sig skänkte han som waqf till folket. Han gjorde inte anspråk på minsta företräde för sig själv eller sina barn över sina efterföljare. Han berövade till och med sina barn rätten att ta emot zakat, av rädsla för att hans efterföljare i framtiden skulle ge all zakat till just hans barn och inte till andra.

Den moderna tidens grundare

Denna stora mans storslagna gärningar har inget slut. För att få en riktig uppfattning om hans höga ställning måste vi nu betrakta världshistorien i sin helhet. Där kommer det att visa sig att denne olärde man från den arabiska öknen, som föddes för fjorton hundra år sedan i en mörk tidsålder, i själva verket är den moderna tidens grundare och hela världens ledare. Han är inte bara ledare för dem som erkänner honom som ledare, utan också för dem som inte gör det. De inser inte ens hur ledarskapet hos den man som de bedriver kampanjer mot är sammanvävt med deras tänkesätt, livsföring, arbetsmetoder och själva livsnerven i deras moderna tid.

Det var denne man som förändrade riktningen på världens människors tänkande. Han ledde dem från idealism, vidskepelse, dyrkan av märkliga ting och asketism till rationalism, realism och en fromhet grundad på verklig gudsfruktan. I en värld där man gjorde anspråk på upplevda mirakler väckte han en benägenhet att förstå intellektuella mirakel och att godta just dessa som måttstock för sanningen. Han öppnade ögonen på dem som sökte tecken på Allahs makt i avvikelser från naturlagarna och skapade hos dem vanan att se Allahs tecken i naturfenomen. Han ledde fantaster från spekulationens väg till rationalitet, tänkande, observation och forskning. Han visade människan gränslinjen som skiljer förnuft från känsla. Han skapade ett samband mellan materialism och spiritualism. Han skapade ett samband mellan religion och kunskap och handling, samt mellan kunskap och handling och religion. Med religiös kraft skapade han vetenskaplig kraft i världen, och med vetenskaplig hjälp skapade han äkta fromhet. Han ryckte upp rötterna till skapelsedyrkan och shirk och befäste tron på tawhid så starkt genom kunskapens kraft att polyteisterna och avgudadyrkarna tvingades färga sin religion med monoteismens färg. Han förändrade själva grundföreställningarna om moral och spiritualitet. De som ansåg asketism och självförsakelse vara den sanna moralen, och enligt vilka andlig utveckling och frälsning i det kommande livet inte var möjliga om man uppfyllde kroppens och drifternas rättigheter och deltog i det världsliga livets angelägenheter, visade han vägen till moralens storhet, andlig utveckling och frälsning i det kommande livet mitt i samhällsliv, kultur och världsligt arbete. Han upplyste människan om hennes verkliga värde och värdighet. De som inte var beredda att erkänna någon annan än Gud, inkarnationer och Guds son som vägledare och ledare, fick av honom veta att människor liksom de själva kan bli representanter för det himmelska riket och Allahs khalīfa, världarnas Herre. Han förklarade för dem som betraktade varje mäktig person som sin gud att människan inte är något annat än en människa. Ingen föds med medfödd rätt till renhet, härskarmakt eller herravälde. Ingen föds med orenhetens, slaveriets, träldomens eller underkastelsens skam. Det var denna lära som blev upphovet till mänsklighetens enhet, jämlikhet, demokrati och tankefrihet i världen.

När man träder ut ur tankevärldens område kan man se att de praktiska och verkningsfulla följderna av denne olärde mans ledarskap inom världens lagar, metoder och samhällssystem är oerhört omfattande och gränslösa. Otaliga principer och metoder för moral, civilisation, kultur, anständighet, renhet och hygien har spridits över hela världen genom hans undervisning. Den sociala lagstiftning som han införde har antagits i stor omfattning över hela världen och antas fortfarande. På grundval av den ekonomiska lagstiftning han fastställde har många ekonomiska rörelser uppstått i världen och uppstår fortfarande. Genom det styrelseskick han tillämpade har flera revolutioner ägt rum inom världens politiska tänkande fram till i dag, och de fortsätter ännu. De grundsatser för rättvisa och lag som han formulerade har i hög grad påverkat världens rättsväsende och rättsliga tänkande, och deras inflytande verkar fortfarande tyst. När det gäller krig, fredsfördrag och internationella relationer var det i praktiken han som införde civiliserade normer och system. Före honom visste världen inte ens att krig kunde ha civiliserade regler och principer eller att relationer och utbyte mellan olika folk kunde grundas på mänsklighet.

Summan av alla ädla egenskaper

I mänsklighetens världshistoria är denna förunderlige mans ädla och enastående personlighet så tydlig och strålande att om man ställer historiens främsta personer från begynnelsen fram till i dag – dem som människor har kallat tänkare och hjältar – mot honom, skulle de framstå som små dvärgar inför honom. Bland världens stora tänkare finns det inte en enda vars främsta och ädlaste egenskaper har kunnat sträcka sig längre än till en eller två av livets områden. Några av dem lade fram läror men saknade förmågan att förverkliga dem. Någon var skicklig i handling men svag i tänkandet. Någons auktoritet var begränsad till politiska egenskaper. Någon ägde enbart militära meriter. Någons blick trängde så djupt in i en sida av samhällslivet att de andra sidorna helt försummades. Någon gick fram på moralens och andlighetens väg men försummade ekonomin och politiken helt. Någon gick fram på ekonomins och politikens väg och höll moral och andlighet helt utanför sitt synfält. Kort sagt ser man i historien endast ensidiga tänkare. Men denne man är det enda undantaget i detta avseende. Alla egenskaper förenades i honom. Han var själv filosof och lärd. Han förverkligade själv sin filosofi i det praktiska livet. Han var statsman och samtidigt fältherre. Han var lagstiftare och samtidigt moralens lärare. Därtill var han religiös och andlig ledare. Hans blick omfattade livets alla sidor och förbisåg inte ens dess minsta detaljer. Från bordsskick och kroppslig renlighet till internationella relationer gav han föreskrifter och anvisningar om varje fråga. På grundval av sin lära gav han upphov till en civilisation och upprättade en fullkomlig balans mellan livets olika områden. Ingenstans finns ens en antydan till ensidighet. Kan man finna namnet på någon annan person med sådana allsidiga egenskaper i historiens blad?

Bortom sin miljö

Inte en enda av världens främsta tänkare är helt eller delvis fri från att vara en produkt av sin miljö. Men denne mans situation är annorlunda än allas andras. Hans miljö hade inte ens det minsta inflytande på utformningen av hans personlighet. Det går inte att med hjälp av några argument eller bevis påvisa att Arabien och dess miljö vid den tiden historiskt sett var förberedda på att frambringa en sådan person. Med stora ansträngningar kan man som mest säga att det av historiska skäl fanns behov av en sådan ledare i dåtidens Arabien. Han skulle ha gjort slut på stamfolkens oordning och anarki, bundit dem samman i en nationell enhet och genom att erövra land efter land berett vägen för arabernas ekonomiska välstånd. Det vill säga, en arabisk nationalistisk ledare som skulle ha varit bärare av alla dåtidens kännetecken. Genom förtryck, våld, blodsutgjutelse, bedrägeri, svek och alla tänkbara metoder skulle han ha gjort sitt folk välmående. Han skulle ha grundat ett imperium och lämnat det åt sitt underutvecklade folk. Utöver detta kan inget annat krav från den tidens arabiska historia bevisas. Ur Hegels historiefilosofis och Marx materialistiska historieuppfattnings perspektiv kan man som mest säga att det i dåtidens arabiska miljö behövdes, eller var möjligt, att en person framträdde som var kapabel att bilda en nation och upprätta ett imperium. Men hur ska den hegelianska och marxistiska filosofin förklara det som faktiskt inträffade? I denna miljö föddes vid den tiden en person som undervisade i den högsta moralen och förädlade och organiserade mänskligheten. Han skapade, med en blick som överskred gränserna för släkt, stam, nation och land, ett moraliskt, andligt, kulturellt och politiskt system för hela världens mänsklighet. Han visade i praktiken, inte i fantasins värld, hur ekonomisk förvaltning, statliga lagar och internationella relationer kunde grundas på moral, och han förenade andlighet och materialism i en sådan balanserad blandning att den då liksom i dag har etablerats som den högsta bedriften inom kunskap och klokhet. Kan en sådan personlighet sägas vara en skapelse av det dåtida Arabiens okunniga, hedniska miljö?

Historiens skapare

Denne man är inte bara en skapelse av sin miljö; när vi i stället betraktar hans gärningar ser vi att han var fri från tidens och rummets gränser och inflytande. Hans blick bröt sig genom tidens och omständigheternas band och gick framåt, bortom århundradenas och årtusendenas gränser. Han betraktade människan i ljuset av alla tider och miljöer. Samtidigt gav han sådana moraliska och praktiska anvisningar för människans liv som passar in på ett riktigt sätt under alla förhållanden. Han hör inte till dem som historien har räknat bland de gamla. Hans sanna beskrivning kan endast ges på följande sätt: han var sin tids främste ledare. Han var olik alla andra och hade en egen särprägel. Han var en sådan ledare för mänskligheten vars ledarskap rör sig dynamiskt med historiens fortgående ström och framstår som lika modernt i varje epok som det gjorde i den föregående.

De som i allmänhet brukar kallas historieskapare är i själva verket skapade av historien. I hela mänsklighetens historia finner man endast en enda verklig historieskapare. Om man med en undersökande blick studerar förhållandena hos dem som har skapat revolutioner i historien, kommer man att se att revolutionens beståndsdelar redan höll på att formas vid den tiden. Det var dessa beståndsdelar som, i enlighet med deras behov, bestämde revolutionens riktning och förlopp. Hur stor var den revolutionära ledarens roll i detta? Han spelade rollen som en skådespelare som förverkligade omständigheternas och miljöns krav, medan scenen och allt som hörde till framträdandet redan var färdigställt och fastställt för honom. Men bland historiens och revolutionernas skapare var han den ende undantaget. För honom saknades revolutionens beståndsdelar och orsaker. Därför uppfann och beredde han själv revolutionens beståndsdelar och orsaker. Där det bland människorna inte fanns någon livskraft eller förmåga att verka för revolutionen, byggde han genom egna ansträngningar upp en mänsklig kraft lämpad för att skapa revolution. Han upplöste sin väldiga personlighet och ingöt den i tusentals människors sinnen, och formade dem efter sitt eget sinne. Hans makt och viljestyrka skapade revolutionens alla beståndsdelar och bestämde dess gestalt och natur; genom sin beslutsamhets kraft förändrade han omständigheternas utveckling och ledde den i den riktning han önskade. Har det någonsin, i någon tidsålder och någonstans i världen, funnits en sådan historieskapare och en sådan revolutionär?

Fullkomlig sanningsenlighet

På den mörka jord som rådde för fjortonhundra år sedan, i en avlägsen trakt av ett så mörkt land som Arabien, hur kunde det plötsligt uppstå så väldiga mängder kunskap, ljus, kraft och ädla egenskaper, samt ett berg av så högt utvecklad och övad förmåga, hos en analfabetisk ökenvandrande herde och köpman? Det sägs att allt detta var skapelser av hans sinne och hjärna. Jag säger: om detta verkligen var skapelser av hans sinne och hjärna, borde han ha gjort anspråk på gudomlighet, inte på profetskap. Om han verkligen hade gjort ett sådant anspråk, skulle vissa människor inte alls ha vägrat att erkänna en så fullkomligt begåvad person som gud. De hade ju tidigare gjort Rama till gud, inte tvekat att erkänna Shri Krishna som gudom, själva upphöjt Gautama Buddha till Guds plats och frivilligt gjort Jesus, frid över honom, till Allahs son; de hade också dyrkat eld, vatten och luft. Men det han själv sade är verkligen anmärkningsvärt. Han gjorde inte anspråk på någon som helst förtjänst för alla dessa egenskaper hos sig själv. Han sade: Jag är en människa, en människa liksom ni. Ingenting av det jag har är mitt eget; allt tillhör Allah och allt har skänkts mig av Honom. Inte heller är det budskap jag har fört med mig, vars like hela mänskligheten är oförmögen att frambringa, mitt eget eller ett resultat av min intellektuella förmåga. Vart och ett av dess ord har kommit till mig från Allah. Därför är endast Allah värd att prisas. Inte en enda av de förtjänster jag har visat, de lagar jag har stiftat eller de moraliska principer jag har lärt människorna har jag själv skapat. Jag har ingen förmåga att frambringa något utifrån min personliga duglighet. I varje fråga är jag beroende av Allahs ledning och vägledning. Jag säger och gör endast det som kommer som en anvisning därifrån.

Vilken förunderlig sanning! Vilken häpnadsväckande redlighet och sanningsenlighet! Lögnare tvekar inte det minsta inför att, för att framhäva sig själva, skriva in andras främsta gärningar i sin egen förtjänstbok. Ändå är det inte svårt att spåra deras ursprung. Men denne man gör inte ens anspråk på att äga sådana egenskaper som ingen skulle kunna bevisa vara något han själv inte hade förtjänat, eftersom ingen känner till något sätt att spåra deras ursprung. Vilket större bevis på sanningsenlighet kan finnas? Vem kan vara mer sanningsenlig än den som har fått sådana enastående egenskaper från någon ytterst hemlig källa och utan att tveka talar om var hans verkliga källa finns? Om vi inte kallar honom sanningsenlig, vem ska vi då kalla sanningsenlig?

Koranens argument för profeten Muhammeds (frid över honom) profetskap

Några viktiga argument– I Koranen har diskussionen och argumentationen om Muhammeds profetskap återgetts så utförligt och med så långtgående räckvidd att det inte är möjligt att fullständigt presentera den i en enda artikel. Dessutom skulle den förklaring och analys av Koranens argumentation som Maulana Maududi har gjort, om den samlades, anta formen av en särskild bok. Med hänsyn till dessa omständigheter återger vi här Maulanans kortfattade behandling av några särskilt viktiga argument. – Sammanställaren

I Koranen sägs:

(Arabiska … PDF, sida 109)

”O Profet! Du läste ingen bok före detta och skrev inte heller med din egen hand. Om så hade varit fallet skulle de som följer falskheten ha kunnat hysa tvivel. Detta är i själva verket tydliga tecken i de lärdas hjärtan.” – (Sura al-Ankabut: 48–49)

Huvudgrunden för argumentet i denna vers är att Profeten (frid vare med honom) var olärd. Hans landsmän, släktingar, familjemedlemmar och stamfränder hade sett honom med egna ögon från hans födelse fram till hans ungdom. De visste mycket väl att han under hela sitt liv inte hade läst någon bok och aldrig hållit i en penna.

Profetens (frid vare med honom) analfabetism är i sig ett bevis för profetskapet

Med hänvisning till det faktum att han var olärd har Allah sagt: Detta visar tydligt att den djupa och omfattande kunskap om de forntida himmelska skrifternas läror, de tidigare profeternas liv, trosföreställningarna inom olika äldre religioner, de ursprungliga folkens historia samt ekonomi och samhällsordning, som kommer ur den olärde profetens mun, inte kunde ha förvärvats på något annat sätt än genom uppenbarelsen. Om han hade kunnat läsa och skriva och människor hade sett honom läsa böcker samt bedriva forskning och undersökningar, skulle de som följer falskheten kanske ha haft en grund för att hysa tvivlet att denna väldiga kunskap hade förvärvats genom studier och kunskapssökande, snarare än genom uppenbarelse. Men Profetens fullständiga olärdhet lämnade inte det minsta utrymme för ett sådant tvivel. – [Efter en sådan otvetydig beskrivning och ett så fulländat argument från Koranen kan man inte annat än förundras över fräckheten hos dem som ändå försöker bevisa att Profeten (frid vare med honom) var bildad. Koranen framställer här tydligt hans analfabetism som ett avgörande bevis för hans profetskap. De traditioner som åberopas för påståendet att Profeten (frid vare med honom) var bildad eller senare lärde sig läsa och skriva förtjänar först och främst att avvisas redan från början. Ingen tradition som strider mot Koranen kan godtas. Dessutom är de så svaga att de inte kan läggas till grund för ett argument. En av dem är al-Bukharis berättelse om vapenvilan i Hudaybiyya. Där sägs det att den hedniske meckanske representanten, när avtalet skulle skrivas, sade till Profeten (frid vare med honom): Stryk ”Allahs sändebud” från ”Muhammad, Allahs sändebud” och skriv ”Muhammad ibn Abd Allah” (Muhammad, Abd Allahs son). Ali (må Allah vara nöjd med honom) ville inte stryka orden ”Allahs sändebud”. Då tog Profeten (frid vare med honom) avtalet ur hans hand, strök själv orden och skrev ”Muhammad ibn Abd Allah”. Denna hadith, som återberättats med följeslagaren al-Bara ibn Azibs auktoritet, har citerats på fyra ställen i al-Bukhari och på två ställen i Muslim, och på varje ställe skiljer sig ordalydelsen. I ett av al-Bukharis kapitel om vapenvilan lyder en återgivning så här:]

(Arabiska*****************på PDF-sida 110)

”Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade till Ali (må Allah vara nöjd med honom): Stryk detta. Ali sade: Jag kan inte stryka det. Till slut strök Profeten det själv med sin egen hand.

För det andra lyder en annan återgivning i al-Bukhari så här:

(Arabiska*****************på PDF-sida 110)

”Därefter sade han till Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom): ’Stryk orden ’Allahs Sändebud’. Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Nej, vid Allahs ed, jag kommer aldrig att stryka ditt namn.’ Därefter tog Hadrat fredsfördraget och skrev där: ’Detta är avtalet upprättat av Muhammad, Abdullāhs son.’”

För det tredje: Bukharis tredje återberättelse har införts i kapitlet om jizya på Barā ibn ʿĀzibs auktoritet. Där sägs:(arabiska*****************på PDF-sidan 110)

”Hadrat (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kunde själv inte skriva. Han sade till Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom): ’Stryk orden ’Allahs Sändebud’.’ Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’Vid Allahs ed! Jag kommer aldrig att stryka dem.’ Då sade Hadrat (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): ’Visa mig då var orden står skrivna.’ Han visade Hadrat platsen. Då strök Hadrat själv över orden med sin egen hand.”

För det fjärde: Bukharis fjärde återberättelse finns i Kitāb al-Maghāzī (kapitlet om krig och strider). Den lyder:

(arabiska*****************på PDF-sidan 110)

”Då tog Hadrat (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) fredsfördraget i sin hand, trots att han inte kunde skriva. Han skrev: ’Detta är avtalet upprättat av Muhammad, Abdullāhs son.’”

För det femte: I Muslims Kitāb al-Jihād finns ytterligare en återberättelse från Barā ibn ʿĀzib. Där sägs att Hadrat själv strök över orden ’Allahs Sändebud’ med sin egen hand, eftersom Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) vägrade att göra det.

För det sjätte: I en annan återberättelse i Sahih Muslim sägs det att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade till Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom): ’Visa mig var orden ’Allahs Sändebud’ står.’ Hadrat Ali visade honom platsen. Då strök Hadrat över orden och skrev där ’Abdullāhs son’. Av skillnaderna i återberättelsernas formuleringar framgår tydligt att den mellanliggande återberättaren inte lyckades återge Hadrat Barā ibn ʿĀzibs uttalande ordagrant. Ordet ’Abdullāh’ skrev Hadrat själv med sin egen hand. Det kan också ha gått till så att Hadrat Ali (må Allah vara nöjd med honom), när han vägrade stryka orden ’Allahs Sändebud’, fick Hadrat att fråga honom var orden stod, varefter Hadrat själv strök över dem och sedan lät Hadrat Ali eller någon annan skrivare skriva ’ibn Abdullāh’. Av andra återberättelser framgår att Ali och Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjda med dem) kanske båda var skrivare som arbetade med att skriva fredsfördraget. (Fath al-Bārī, volym 5, s. 217.) Det är därför inte märkligt om ett arbete som en skrivare vägrade utföra blev utfört av en annan skrivare.

Med hänvisning till en annan återberättelse, som Ibn Abi Shayba och Amr ibn Maybar har citerat från Mujahid, har det hävdats att den ädle Guds Sändebud (saw) kunde läsa och skriva. Återberättelsen lyder:(Arabiska*****************på PDF-sida 111)

”Den ädle Guds Sändebud (saw) lärde sig läsa och skriva före sin död.” Men sett till berättarkedjan är denna återberättelse mycket svag. Hafiz Ibn Kathir har kallat den grundlös och svag. För det andra: om den ädle (saw) verkligen hade lärt sig läsa och skriva senare, skulle det ha blivit allmänt känt. Många sahaba skulle ha återberättat det, och det skulle också ha blivit känt av vilka personer den ädle (saw) lärde sig läsa och skriva. Men ingen annan än Awn ibn Abdullah har återberättat detta. Mujahid fick kännedom om det från Awn. Awn var inte heller sahabi utan en tabi‘i (den generation som omedelbart följde efter Profetens följeslagare), och han uppgav inte heller med säkerhet från vilken eller vilka sahaba han hade fått denna information. Även ur denna synvinkel är svagheten i återberättelsen uppenbar. Ett påstående som vederlägger ett verkligt skeende kan inte godtas när det grundas på en så svag återberättelse.

Att en analfabetisk människa skulle ha frambringat en bok lik Koranen och, till synes utan någon som helst förberedelse, visat en enastående begåvning och mognad är utan tvekan något ovanligt. För kunniga och klarsynta människor är detta de klaraste tecknen på denne analfabetiske mans profetskap—[Detta argument har också behandlats i artikeln med titeln ”Muhammeds profetskap på personlighetens prövosten”. Där har emellertid frågan tagits upp utan någon analys av Koranens argument.—Redaktören.] Låt vem som helst granska biografin över en historisk person i världen; de orsaker som ligger bakom hans personlighetsformning och hans begåvnings utveckling kan sökas i den miljö där dessa orsaker verkar. Det finns en tydlig överensstämmelse mellan de faktorer som format hans personlighet och hans omgivning. Men de häpnadsväckande egenskaper som återfinns i den ädle Muhammeds (saw) personlighet kan inte återfinnas i det arabiska samhället. Inte heller i någon avlägsen miljö i samhällena i de länder som stod i förbindelse med araberna finner man ens en ringa likhet med de faktorer som formade den ädle Muhammeds (saw) personlighet. Det är mot bakgrund av denna verklighet som de ovan nämnda tecknen samlas. [Här svarar Koranen de anklagare som krävde att den ädle Profeten (saw) skulle visa ett mirakel som en förutsättning för att de skulle acceptera hans profetskap.—Redaktören.] Det spelar ingen roll om okunniga människor inte finner något tecken hos honom. Men de lärda har, när de sett dessa tecken, förstått att han var innehavare av denna enastående begåvning och att han inte kunde vara något annat än en profet.

(Arabiska*****************på PDF-sida 112)

”De säger: ’Varför har inga tecken sänts ned till denne man från hans Herre?’ Säg: ’Tecknen finns endast hos Allah. Jag har endast kommit för att varna tydligt och fullständigt. Är det inte nog för dem att Vi har uppenbarat Boken för dig och att den läses upp för dem? I den finns verkligen nåd och en påminnelse för de troende.’—(Sura al-Ankabut: 50–51)

Det vill säga: Är det inte ett stort mirakel i sig att en bok lik Koranen har uppenbarats för dig, trots att du är analfabet? Är inte detta tillräckligt för att tro på ditt profetskap? Finns det efter detta fortfarande något behov av ytterligare mirakel? Andra mirakel är av ett annat slag. De har visats och kommer att visas endast för dem som har sett dem. Ni kan inte alltid se dem.

Att lägga fram livet före profetskapet som bevis

(Arabiska*****************på PDF-sida 112)

”Jag har redan tillbringat en del av mitt liv tillsammans med er.” – (Sura Yunus: 16)

Qurayshs avgudadyrkare menade att Koranen var en påhittad skapelse av Muhammad (s.a.). De ansåg att han utan grund försökte framställa den som något från Allah. Muhammad (s.a.) hävdade däremot att detta inte var en bok som han själv hade författat, utan att den hade kommit till honom genom uppenbarelse från Allah. Den ovan nämnda versen lägger fram ett starkt argument mot avgudadyrkarnas föreställning och till stöd för den ädles påstående. Låt alla andra argument och bevis lämnas därhän. Men den ädles (s.a.) verkliga liv låg ju öppet inför deras ögon. Före profetskapet hade han tillbringat hela fyrtio år tillsammans med dem. Han var född i deras stad. Inför deras ögon hade han gått igenom barndom och ungdom och nått mogen ålder. Hans umgänge, boende, måltider, sociala kontakter, affärer, äktenskap och alla andra sociala relationer var med dem. Ingenting i hans liv var okänt eller dolt för dem. Vilket mer ovedersägligt bevis kan finnas än sådan kännedom och sådana vittnesmål från egna ögon! I hans liv var två saker mycket tydliga, och varje mekkan visste det.

För det första hade han under hela sitt fyrtioåriga liv före profetskapet inte fått någon utbildning eller haft något umgänge där man kunde finna ursprunget till den mångsidiga kunskap som han visade omedelbart efter att ha gjort anspråk på profetskapet. Innan Koranen uppenbarades hade ingen någonsin sett honom ägna sig åt, tala om eller uttrycka åsikter om de ämnen som behandlas fortlöpande i Koranens suror. Inte ens bland hans nära vänner eller närmaste släktingar hade någon under dessa fyrtio år märkt något i hans sätt att leva eller tala som tydde på någon planering eller förberedelse för den förkunnelse som han plötsligt började framföra när han fyllde fyrtio. Detta bevisar klart att Koranen inte var frukten av hans egen hjärna, utan hade sitt ursprung någon annanstans och hade förts in i honom. Människans hjärna kan nämligen inte plötsligt, på något stadium i livet, lägga fram något helt nytt. Oavsett på vilket stadium den lägger fram något, måste tecken på förberedelse, utveckling och tillväxt ha kunnat ses under de föregående stadierna. Därför insåg vissa listiga män i Mekka att det vore rena dårskapen att påstå att Koranen hade sitt ursprung i den ädles (s.a.) hjärna. De bytte då ståndpunkt och började säga att det måste finnas någon annan person bakom kulisserna som lärde Muhammad (s.a.) allt detta. Men även detta visade sig vara ännu dummare än det tidigare påståendet. För det fanns inte en enda människa, inte bara i Mekka utan i hela Arabien, som hade en sådan förmåga att man kunde peka ut honom och säga: ”Det är den och den som har författat dessa ord, eller som är kapabel att författa dem.” I själva verket kan en person med en sådan förmåga inte förbli okänd och obemärkt i något samhälle.

Det andra lysande kännetecknet för den ädles (s.a.) liv före profetskapet var att hans karaktär inte ens till det minsta uppvisade någon brist av det slag som lögn, bedrägeri, svek, lurendrejeri, låghet eller uselhet. Det fanns ingen i hela samhället som kunde säga att han under dessa långa fyrtio års umgänge hade uppvisat någon sådan brist i sitt uppförande. Tvärtom såg var och en som kom i kontakt med honom honom som en ytterst sanningsenlig, rättvis, ädel och pålitlig människa. Bara fem år före profetskapet inträffade en välkänd händelse när Kaba skulle repareras. Olika stammar inom Quraysh började gräla om vem som skulle lyfta den heliga svarta stenen, Hajar al-Aswad, och placera den på sin rätta plats. Till slut nådde de en kompromiss och sade att den första person som följande morgon trädde in i den heliga helgedomen skulle utses till skiljedomare. Nästa dag visade det sig att Muhammad (s.a.) var den förste som gick in i den heliga helgedomen. Så snart de såg honom utropade de under stort tumult: ”Det är ju den där rättfärdige mannen! Vi godtar honom. Det är Muhammad!” På detta sätt lät Allah, redan innan han utnämndes till profet, hela Quraysh-stammen formellt vittna till hans rättvisa. Hur skulle man därefter kunna föreställa sig att denne ’al-Amin’ någonsin skulle kunna ta sin tillflykt till orätt och osanning? Hur skulle det vara möjligt att en person som under hela sitt liv aldrig hade tillgripit en lögn, inte ens i en obetydlig sak, och aldrig hade ägnat sig åt bedrägeri eller svek, plötsligt skulle börja ta sin tillflykt till en så stor lögn och ett så fruktansvärt bedrägeri att han hittade på några ord, lät människor höra dem och framställde dem som Allahs ord?

(Arabiska … på PDF-sida 114)

”Och så har Vi genom Vår befallning uppenbarat för dig en ande. Du visste inte vad Skriften var eller vad tron var.” – (Sura ash-Shura: 52)

Faktum är att den ädle Guds Sändebud (s.a.) före profetskapet aldrig ens kunde föreställa sig att han skulle få en bok eller att en sådan bok var nära förestående. Han visste inte ens något alls om de himmelska böckerna eller deras innehåll. På motsvarande sätt var hans tro på Allah sann. Men han visste inte att man dessutom måste tro på många saker som änglarna, profetskapet, de himmelska böckerna och det kommande livet. För Mekkas invånare var också hans tillkännagivande av profetskapet något helt plötsligt och otänkbart. Före detta plötsliga tillkännagivande fanns det ingen som kunde vittna om att han någonsin hade hört honom säga att man borde tro på Allahs bok eller på det ena eller det andra. Det säger sig självt att om en person i förväg hade börjat förbereda sig för att själv spela profet, skulle han inte kunna vara så likgiltig inför sitt profetskap att de som umgåtts med honom dag och natt i fyrtio år inte hade hört honom säga ett enda ord om Skriften och tron, medan han så snart de fyrtio åren var fullbordade plötsligt började hålla långa tal om dessa ämnen.

(Arabiska … på PDF-sida 114)

”Du kunde aldrig hoppas på att Boken skulle uppenbaras för dig – det har endast skett genom Allahs nåd. Var därför inte de otrognas hjälpare.” – (Sura al-Qasas: 86) Detta sägs som ett bevis för Muhammeds (s.a.w.) profetskap. Låt oss först se på Moses (a.s.). Han visste inte ens med minsta antydan att han skulle bli profet och få ett viktigt uppdrag. Att han skulle vilja eller önska bli profet är uteslutet; tanken på att det ens var möjligt hade aldrig ens skymtat i någon vrå av hans sinne. Plötsligt kallades han bort från vägen och gjordes till profet, och genom honom utfördes sådana häpnadsväckande gärningar som inte hade någon likhet med hans tidigare liv. Exakt detta inträffade i Muhammeds (s.a.w.) liv – hans liv hade ingen likhet med det. Exakt detta inträffade i Muhammeds (s.a.w.) liv. Människorna i Mecka kände mycket väl till hur hans liv hade sett ut ända fram till dagen före hans nedstigning från Hiragrottan med tillkännagivandet av profetskapet, vilket arbete han utförde, vilket slags samtal han förde, vilka ämnen han diskuterade samt vilken typ av verksamhet och böjelser han hade. Det är sant att denna del av hans liv helt och hållet var ett brinnande exempel på ärlighet, sanningsenlighet, pålitlighet och god karaktär. Det var en mycket hövlig, ytterst fredsälskande och oförarglig mans liv; en man som stod fast vid löften och överenskommelser, var ytterst noggrann med att ge andra deras rättigheter och tillgodohavanden och var en enastående välgörare. Detta var de främsta och synnerligen betydelsefulla dragen i hans liv. Trots detta fanns det inget hos honom som kunde få någon att ens föreställa sig att denne fromme och ädle man snart skulle göra anspråk på profetskap. Ingen av dem som hade nära kontakt med honom, av hans släktingar, grannar eller vänner, kunde säga att han redan förberedde sig för att bli profet. Ingen hade tidigare hört honom använda det särskilda språk, de särskilda termer och ord som han plötsligt började använda om de ämnen han talade om strax efter det omvälvande ögonblicket i Hiragrottan. Han hade aldrig ställt sig upp för att hålla någon predikan eller förmaning. Han hade aldrig gett sig ut på fältet med någon rörelse eller da’wa. Inte heller kunde man av någon av hans handlingar ana att han planerade att ta itu med ett program för att lösa det sociala livets problem eller genomföra religiösa eller moraliska reformer. Ända fram till dagen före det revolutionerande ögonblicket levde han som en oförarglig och hövlig man: han tillbringade glatt tid med sina barn, tog hand om gäster, hjälpte fattiga och nödställda, behandlade släktingar väl och drog sig ibland undan för att dyrka. Att en sådan oförarglig och hövlig man plötsligt skulle träda fram inför folket med ett tillkännagivande som skakade världen, börja framföra en revolutionerande da’wa, skapa en ojämförlig litterär skatt och presentera en ny livsåskådning, en ny tankemetod samt ett nytt moraliskt och socialt system som skilde sig från alla rådande uppfattningar och vägar i världen, var utan tvivel en ytterst omvälvande och extraordinär händelse. Något sådant kan aldrig uppstå genom en människas metod eller arrangemang, eller genom ett frivilligt initiativ eller försök. Varje sådant försök, initiativ, arrangemang eller förberedelse måste nämligen oundvikligen gå framåt genom historiens successiva utvecklingsstadier. Och även dessa stadier måste genomgås för att gå framåt. Och sådana stadier kan aldrig förbli dolda för en människas ständiga följeslagare och umgängeskrets. Om den helige Profetens (s.a.w.) liv hade gått framåt genom att genomgå dessa stadier, skulle hundratals människor i Mecka ha sagt: ’Vi visste att den där mannen en dag skulle komma med något sensationellt anspråk.’ Men historien vittnar om att meckanerna, hur många andra anklagelser de än riktade mot den helige Profeten (s.a.w.), aldrig framförde denna anklagelse.

Å andra sidan visar haditherna som beskriver den första tiden av uppenbarelsen att den helige Profeten (s.a.w.) själv inte önskade, förväntade sig eller väntade på att få profetskapet, utan plötsligt och helt oväntat och ofattbart ställdes inför denna sak. Efter det första mötet med Gabriel (a.s.) och efter att profetskapet hade inletts genom uppenbarelsen av de första verserna i Sura al-Alaq, kom den helige Profeten (s.a.w.) darrande hem från Hiragrottan. Därefter sade han till sin familj: ”Täck över mig. Täck över mig.” När tillståndet av rädsla efter en stund hade lättat något berättade han allt för sin livskamrat Khadija (r.a.) och sade: ”Jag fruktar att jag kommer att dö.” Khadija (r.a.) sade genast: ”Aldrig! Allah kommer aldrig att låta dig drabbas av något ont. Du fullgör dina släktingars rättigheter, hjälper de hjälplösa och utfattiga, hedrar gäster och är alltid beredd att bistå i varje god gärning.” Därefter tog hon den helige Profeten (s.a.w.) till Waraqa ibn Nawfal. Waraqa var Khadijas (r.a.) kusin samt en framstående lärd bland Skriftens folk och en sanningsenlig man. När han hade hört den helige Profeten (s.a.w.) berätta allt som hänt sade han lugnt: ”Vad säger du? Kommer de verkligen att driva bort mig härifrån?” Den helige Profeten (s.a.w.) sade: ”Vad säger du? Kommer de verkligen att driva bort mig härifrån?” Waraqa svarade: ”Ja. Närhelst någon tidigare har kommit med det som du har kommit med, har hans landsmän genast blivit hans fiender.”

När en enkel och rättfram människa oväntat ställs inför en ytterst extraordinär och onormal händelse, framträder här en fullkomlig bild av den sinnesförändring som naturligt kan äga rum hos henne. Om den helige Profeten (s.a.w.) redan tidigare hade haft för avsikt att bli profet, om han hade tänkt att en sådan människa som han borde bli profet och, medan han väntade på profetskapet, hade ägnat sig åt avskild meditation och varit orolig med tanken på när ängeln skulle komma och bära fram budskapet till honom, då skulle han vid händelsen i Hiragrottan ha hoppat av glädje, i lycka och stolthet ha rusat ner från berget och raka vägen gått till folket för att med hög röst tillkännage sitt profetskap. Men var fanns den glädjen, och var fanns den höga rösten? I stället kom han därifrån och lade sig ner insvept i en filt. När han hade lugnat sig något berättade han allt för sin hustru med låg röst. Han sade: ’I dag, när jag var ensam i Hiragrottan, drabbades jag av denna olycka. Jag vet inte vad som kommer att hända mig. Jag känner att mitt liv är i fara.’ Det behöver knappast sägas hur mycket detta skiljer sig från den reaktion som en person som aspirerar på profetskapet skulle ha haft.

Ingen kan känna till en mans liv, hans läggning och hans tankesätt bättre än hans hustru. Om Khadija (r.a.) redan hade vetat att hennes man längtade efter profetskapet och ständigt räknade timmarna i väntan på när ängeln skulle komma, skulle hon inte ha svarat på detta sätt. Hon skulle ha svarat annorlunda. Hon skulle ha sagt: ”Varför blir du rädd? Du har fått det som du har längtat efter så länge. Gå nu och börja bedriva affärer med pir- och muridväsendet. Jag förbereder mig för att ta hand om de gåvor och offer som kommer in.” Men utifrån den bild av den helige Profetens (s.a.w.) liv som hon hade fått under femton års äktenskap förstod hon på ett ögonblick att, vem som än kunde komma till en så ärlig och osjälvisk människa, kunde det inte vara Satan, och Allah kunde inte heller utsätta honom för någon svår olycka. Det hon hade sett var i själva verket helt sant.

Waraqa ibn Nawfals situation var likadan. Han kom inte efter dem. Han var en släkting till den Helige (ﷺ) och en mycket nära svåger. Som kristen lärd visste han vad profetskap, en uppenbarelsebok och uppenbarelse innebar, och han hade förmågan att skilja det äkta från det konstgjorda och påhittade. Eftersom han var några år äldre än den Helige (ﷺ) hade han sett hela hans liv från barndomen. Även han hörde honom berätta om händelsen i Hira och sade genast: ”Denne besökare är utan tvivel den ängel som brukade komma till den Helige Moses (عليه السلام) med uppenbarelsen. Även här rådde nämligen en situation lik den som rådde för den Helige Moses (عليه السلام).” En enkel människa med en fullkomligt oklanderlig och ren karaktär. Hans sinne var helt igenom öppet och klart. Långt ifrån att hysa någon önskan om profetskap hade han aldrig ens föreställt sig att få profetskapet. Plötsligt ställdes han, fullt medveten och vaken, öppet inför denna enastående händelse. Därför kunde Waraqa utan någon eftertanke dra slutsatsen att det här inte hade något att göra med själens bedrägeri eller Satans list. Denna välkända, rättfärdiga och sanningsenliga människa hade tvärtom, fri från egen vilja eller önskan, sett precis det han hade sett; han hade verkligen fått skåda sanningen. Warakas slutsats var lika exakt och obestridlig som en matematisk beräkning.

Att uppenbarelsen faktiskt kom så plötsligt och oväntat, mot bakgrund av hans fullständiga ärlighet, sanningsenlighet och rena analfabetism under livet före profetskapet, är ett så strålande bevis på profetskapets sanningshalt att det är omöjligt för någon människa med verklig kunskap att förneka det. I Koranen framställs detta på flera ställen som ett bevis på profetskapet. Så säger Allah i sura Yunus:

(Arabiska***************************************på sidan 117 i PDF:en)

”O profet! Säg: Om Allah inte hade velat det, skulle jag aldrig ha kunnat läsa upp denna Koran för er och inte heller meddela er något om den. Jag har ju tillbringat en betydande del av mitt liv mitt ibland er. Förstår ni då inte ens detta?” – (vers 16)

I sura ash-Shura säger Allah:

(Arabiska***************************************på sidan 114 i PDF:en)

”O profet! Du visste inte alls vad Skriften var eller vad tron innebar. Men denna uppenbarelse har Jag gjort till ett ljus. Genom detta ljus leder Jag vem Jag vill bland Mina tjänare till den rätta vägen.” – (vers 52)

Se Tafhim al-Qur’an, sura Yunus, kommentar 21; al-Ankabut, kommentarerna 88–92; och ash-Shura, kommentar 84, för en mer detaljerad förklaring i detta ämne.

Rasulullahs (s) heliga och rena liv, den häpnadsväckande inverkan av hans undervisning på de ädla följeslagarnas karaktär samt Koranens höga och upphöjda ämnen – allt detta är mycket lysande tecken. Det är ytterst svårt för den som känner till profeternas livsberättelser och de himmelska böckernas undervisning att hysa tvivel.

(På sidan 118 i PDF:en finns den arabiska texten)

”Han är ett sändebud från Allah, som reciterar de heliga skrifterna. I dem finns rätta och sanningsenliga skrifter.” – (Sura al-Bayyinah: 2–3)

Här har Rasulullahs (s) person framställts som ett lysande bevis. Hans liv före och efter profetskapet, att han trots att han var olärd lade fram en bok lik Koranen, den ovanliga revolution som ägde rum i de troendes liv genom hans undervisning och sällskap, en fullständigt rationell troslära och övertygelse, en ytterst fullkomlig och ren gudsdyrkan, den förnämsta rena karaktären samt undervisningen i de bästa principerna och föreskrifterna för människolivet – allt detta är otvetydiga tecken på att Hazrat (s) är Allahs sändebud. Därtill kommer den fullständiga överensstämmelsen och harmonin mellan hans ord och handlingar samt att han, med orubbligt mod och ståndaktig hängivenhet, fortsatte sitt kall trots alla former av motstånd och hinder.

Koranen – ett mirakulöst verk och ett bevis på profetskapet

(På sidan 118 i PDF:en finns den arabiska texten)

”Utan tvekan har denna Bok uppenbarats från världarnas Herre. Säger de att den är något som denne man har hittat på? Nej, den är den fullkomliga sanningen från din Herre.” – (Sura as-Sajdah: 2–3)

Här sägs det inte bara att denna Bok har uppenbarats från världarnas Herre. Med ännu större eftertryck sägs samtidigt att den utan tvekan är Allahs Bok. Det finns inte det minsta utrymme för tvivel om att den är en Bok som uppenbarats från Allah. Om man läser denna försäkrande formulering mot bakgrund av de faktiska omständigheterna kring Koranens uppenbarelse och i ljuset av Koranens sammanhängande framställning, kommer man att förstå att både ett anspråk har framförts och dess bevis har lagts fram. Detta bevis var inte okänt för de meckanbor inför vilka anspråket framfördes. De kände hela livet hos den som reciterade denna Bok – både hans liv före och efter att han började recitera den. De kunde se den tydliga skillnaden mellan denna Boks språk och stil och Muhammeds (s) eget språk och stil. De förstod klart att samma person inte kan ha två olika sätt att uttrycka sig med en sådan skillnad. De bevittnade denna Boks fullständigt mirakulösa litterära skönhet. Och eftersom de själva talade samma språk kunde de med egna ögon se att alla Arabis poeter och författare var oförmögna att skapa litteratur som motsvarade den. – [Koranen presenterades just med denna utmaning:(i den arabiska noten) ”Förmå då fram en sura som motsvarar den.” Denna utmaning gjorde Koranens mirakulösa natur ännu tydligare. Motståndarna, som var oförmögna att besvara utmaningen, erkände i tysthet att denna litteratur inte var mänskligt författad. Allah har betecknat Koranens mirakulösa natur som ett bevis på sanningen i Hazrat (s):s profetskap. – (Sammanställarna)] Det var inte heller okänt för dem hur stor skillnaden var mellan språket hos Arabis poeter, författare, talare och präster och Koranens språk, eller hur hög kvaliteten var på det innehåll som Koranen beskrev. Den själviskhet som finns inbäddad i en lögnaktig anspråksställares litteratur och handlingar kunde de inte finna ens den minsta antydan till i Koranens litteratur eller i dess bärares kall. Inte ens med mikroskop kunde de upptäcka vilken sorts människor bland folket som drogs till Hazrat (s):s kall – som han förde fram under anspråk på profetskap – för honom själv, hans familj, hans stam eller hans folk, och de kunde med egna ögon se hur stor revolution som ägde rum i deras liv. Allt detta var ett ovedersägligt bevis till stöd för anspråket på profetskap. Mot denna bakgrund var det tillräckligt att säga att det inte finns något utrymme för tvivel om att denna Bok har uppenbarats från Världarnas Herre.

Tawrats och Evangeliets profetior om världsprofeten

Ett viktigt uttalande av den ädle Jesus (s.a.)

(Arabiska*******************************************PDF sida 120)

”Minns vad Jesus, Marias son, sade. Han sade: Israels barn! Jag har sänts till er som ett sändebud. Jag har kommit för att bekräfta sanningen i den Tora som kom före mig.” – (Sura as-Saff: 6)

Detta uttalande kan tolkas på tre olika sätt, och alla tre tolkningarna är riktiga. Den första tolkningen är denna: Jag har inte kommit med en separat och ny religion. Jag har kommit med samma religion som Moses (s.a.) kom med. Jag har inte kommit för att förkasta Tora, utan för att stödja den och bekräfta dess sanning. Det är varje Guds sändebuds eviga sed att stödja det föregående sändebudet och bekräfta dess sanning. Jag följer också denna sed. Därför finns det ingen anledning för er att tveka inför att erkänna mig som Guds sändebud.

Den andra tolkningen är denna: Den profetia som finns i Tora om att jag skulle komma som Guds sändebud har genom mitt sändebudskap bekräftats och fullbordats. I stället för att motsätta er mig borde ni därför välkomna mig och säga: Den profet som de tidigare profeterna förutsade skulle komma har nu kommit.

Om man läser Koranens uttalande tillsammans med det som följer, blir den tredje tolkningen denna: Jag bekräftar som sann den profetia i Tora som förutsäger Guds sändebud Ahmads (s.a.) lyckobringande ankomst, och jag förutsäger själv hans ankomst. I ljuset av denna tredje tolkning blir Jesu (s.a.) uttalande ett stöd för och en bekräftelse av de goda nyheter som Moses (s.a.) förmedlade till sitt folk när han tillkännagav världsprofetens ankomst.

Tawrats tydliga profetia

I det tal som hölls till folket sade Moses (frid vare med honom): ”Din Herre ska låta en profet träda fram åt dig, lik mig, ur ditt eget folk, det vill säga ur dina bröders krets. Lyssna till honom. Detta ska ske i enlighet med den bön du bad till din Herre på mötesdagen när du befann dig vid Horeb. Du sade: ’Låt mig inte längre höra min Herres tilltal, och låt mig inte heller se denna fruktansvärda eld, så att jag inte dör.’ Då sade Herren till mig: ’De har rätt i det de säger. Jag ska låta en profet träda fram åt dem ur deras bröders krets. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt vad jag befaller honom. Och den som inte lyssnar till mina ord, som han talar i mitt namn, honom ska jag ställa till svars.’” – (Femte Moseboken, kapitel 18, vers 15–19)

Detta är en tydlig profetia i Tora. Den kan inte gälla någon annan än Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom). Här meddelar den ärevördige Moses (frid vare med honom) sitt folk Allahs löfte: ”Jag ska sända en profet åt dig ur dina bröders krets.” Det är uppenbart att ’bröder’ till ett folk inte betyder någon familj eller stam inom samma folk. Med ett folks bröder avses ett annat folk av samma härstamning. Om innebörden hade varit att en profet skulle träda fram bland Israels barn, skulle det ha sagts: ’Jag ska sända en profet åt er, en som kommer ur er egen krets.’ Därför kan Israels barns bröder ofrånkomligen endast vara Ismaels barn, eftersom de är av samma härstamning genom att även de är ättlingar till den ärevördige Abraham (frid vare med honom). Dessutom finns det ytterligare ett skäl till att denna profetia inte kan tillämpas på någon profet bland Israels barn. Efter den ärevördige Moses (frid vare med honom) kom nämligen inte en enda profet till Israels barn, utan ett stort antal profeter. Hela Bibeln innehåller berättelser om dessa profeter.

Ytterligare en aspekt av denna profetia är värd att lägga märke till. Den profet som ska komma ska vara en profet lik den ärevördige Moses (frid vare med honom). Det är självklart att detta inte betyder likhet i utseende eller livshistoria. I detta avseende är ingen människa lik någon annan. Det betyder inte heller enbart likhet genom att vara profet, eftersom alla profeter som kom efter den ärevördige Moses (frid vare med honom) liknade honom i detta avseende. Därför kan ingen särskild profet göra anspråk på egenskapen att vara lik den ärevördige Moses (frid vare med honom). När dessa två former av likhet har avvisats återstår en form av likhet som kan anses vara den kommande profetens särskilda kännetecken: en separat sharia, det vill säga ett separat lagsystem. Innebörden av profetian är att den profet som ska komma ska föra med sig ett separat lagsystem, liksom den ärevördige Moses (frid vare med honom). Ingen annan än Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom) har denna egenskap. Alla profeter bland Israels barn före honom följde nämligen det lagsystem som den ärevördige Moses (frid vare med honom) hade fört med sig. Ingen av dem kom med ett separat lagsystem.

Rimligheten i denna tolkning av Toras utsaga blir ännu tydligare genom det följande uttalandet: ”Den profetens framträdande ska ske i enlighet med den bön du bad till din Herre på mötesdagen när du befann dig vid Horeb. Du sade: ’Låt mig inte längre höra min Herres tilltal, och låt mig inte heller se denna fruktansvärda eld, så att jag inte dör.’ Då sade Herren till mig: ’De har rätt i det de säger. Jag ska sända dem en profet ur deras bröders krets. Jag ska lägga mina ord i hans mun. Han ska endast tala det som jag befaller honom att säga.’” Den bön som nämns här bads av den ärevördige Moses (frid vare med honom) när han för första gången fick sharias föreskrifter. Innebörden är att om ett lagsystem skulle ges till oss i framtiden, skulle det inte ges under de fruktansvärda förhållanden som beskrivs både i Koranen och i Bibeln. (Se sura al-Baqarah, verserna 55, 56 och 63; sura al-A’raf, verserna 155–171; Bibeln, Andra Moseboken 19:17–18.) Som svar på detta meddelade den ärevördige Moses (frid vare med honom) Israels barn att Allah hade beviljat deras bön. Han sade: ’Jag ska sända dem en profet, genom vars mun jag ska förkunna mina ord.’ Det vill säga, när ett lagsystem i framtiden skulle ges, skulle de fruktansvärda förhållanden som hade uppstått i dalen nedanför Horebberget inte upprepas. I stället skulle den profet som fick detta uppdrag enbart få Allahs ord inpräntade i sitt minne, och han skulle sedan låta människorna höra dem. Om man granskar detta tydliga tillkännagivande närmare kan man utan tvekan säga att det var den ärevördige Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom) som denna profetia i verkligheten avsåg. Efter den ärevördige Moses var han den ende som fick ett självständigt lagsystem. När Israels barn samlades i en stor folkskara vid foten av Horebberget för att ta emot sharia, hölls ingen sådan sammankomst när Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom) fick sitt lagsystem. Inte heller uppstod det vid utfärdandet av sharias föreskrifter några liknande förhållanden som de som hade uppstått där.

Det goda budskapet om Muhammads profetskap i evangeliet

Det goda budskap som den ärevördige Jesus (frid vare med honom) gav om Muhammads profetskap återges i Koranen på följande sätt:

(Arabisk text*******************************************på PDF-sida 122)

Minns vad Jesus, Marias son, sade: ’Israels barn! Jag har kommit till er som Allahs sändebud. Jag bekräftar den Tora som kom före mig och ger er det goda budskapet om ett sändebud som kommer efter mig och vars namn är Ahmad.’ – (Sura as-Saff, 6)

Detta är en viktig vers i Koranen. Islammotståndare har grälat mycket om denna vers. De har också försökt sig på brottsliga feltolkningar. I den sägs nämligen att Hazrat Isa (fvmh) tydligt nämnde Hazrat Rasulullahs (fvmh) namn och förkunnade det glada budskapet om hans ankomst. – [Dessutom finns det på många ställen i Bibeln profetior om Hazrat Muhammads (fvmh) ankomst. Om detta sägs det kortfattat i Koranen:

(på arabiska********* i noten)

”Bokens folk finner honom omnämnd skriftligen hos sig i Torah och Evangeliet.” – (Sura al-A’raf: 147)

Som exempel kan man lägga märke till förutsägelserna om Muhammad (fvmh) på följande ställen i Torah och Evangeliet: Femte Moseboken, kapitel 18, verserna 15–19; Matteusevangeliet, kapitel 21, verserna 33–46; Johannesevangeliet, kapitel 1, verserna 10–21; Johannesevangeliet, kapitel 14, verserna 15–17 och 25–30; Johannesevangeliet, kapitel 15, verserna 25–26; Johannesevangeliet, kapitel 16, verserna 7–15. 77 – författarna och sammanställarna.] Därför är det nödvändigt att diskutera denna fråga något mer ingående.

1: ”Muhammad” och ”Ahmad”: I denna vers nämns Rasulullahs (fvmh) namn Ahmad. Ahmad har två betydelser: den som lovprisar mest och den mest lovvärde bland de människor som är mest lovprisade. Av autentiska hadither framgår att detta också var ett av Hazrat Muhammads (fvmh) namn. I hadithsamlingarna av Muslim och Abu Dawud al-Tayalisi återges, enligt Hazrat Abu Musa al-Asharis (må Allah vara nöjd med honom) berättelse, att Hazrat (fvmh) sade: (Arabiska********)”Jag är Muhammad, jag är Ahmad och jag är al-Hashir (den som samlar).” Flera hadither med denna innebörd, återberättade genom Hazrat Jubayr ibn Mut’im, har citerats av imam Malik, Bukhari, Muslim, Darimi, Tirmidhi och Nasai i deras respektive hadithsamlingar. Hazrat Muhammads (fvmh) namn var också känt och brukligt bland följeslagarna. En vers ur Hassān ibn Thabits dikt lyder som följer:

(på arabiska*******************************************på PDF-sida 123)

”Över den välsignade Ahmad har Allah, änglarna som trängs runt Hans tron och de rena människorna sänt välsignelser.” Även historien visar att Hazrat Muhammad (fvmh) inte bara var känd under detta namn, utan att även namnet Ahmad var allmänt känt som hans namn. I hela den arabiska litteraturen finns det, såvitt man vet, ingen före Hazrat (fvmh) som var känd under namnet Ahmad. Efter Hazrat (fvmh) har otaliga människor fått namnen Ahmad och Ghulam Ahmad. Att detta namn varit välkänt och vida berömt hos hela umma från profetskapets tid fram till i dag är det främsta beviset för detta. Om detta namn inte hade tillhört Hazrat (fvmh), vilken Ahmad anser då de som gett sina söner namnet Ghulam Ahmad att dessa söner är tjänare till?

2: Hazrat Messias, Hazrat Elias (fvmh) och ”den profeten”: Johannesevangeliet (Yuhanna) vittnar om att Israels barn vid tiden för Hazrat Isas (fvmh) ankomst väntade på tre personer. De var Messias, Elia (det vill säga Hazrat Elias (fvmh) återkomst) och ”den profeten”.

”Och Johannes [den ädle Yahya (frid vare med honom)] vittnar om att när judarna skickade präster från Jerusalem till honom och frågade honom: ’Vem är du?’, bekände han och förnekade inte. Han bekände: ’Jag är inte Messias.’ De frågade honom: ’Vem är du då? Är du Elia?’ Han svarade: ’Nej.’ ’Är du då den profeten?’ svarade han: ’Nej.’ Då sade de: ’Vem är du då?’ Han sade: ’Jag är rösten av en som ropar i öknen: Gör vägen för Allah jämn.’ De frågade honom: ’Om du inte är Messias, inte heller Elia och inte heller den profeten, varför gör du då anspråk på profetskap?’ (1:19–25)”

Av dessa ord framgår otvetydigt att Israels barn, förutom den ädle Messias (frid vare med honom) (Jesus) och den ädle Elia (frid vare med honom), väntade på ännu en profet, och att denne profet inte var den ädle Yahya (frid vare med honom). Tron på att denne profet skulle komma var så utbredd bland Israels barn att alla förstod vem som avsågs när man bara sade ’den profeten’. Det hade inte ens varit nödvändigt att säga: ’Han vars ankomst har förutsagts i Tora.’ Härav framgår också att den profet de antydde hade en ankomst som var fast och obestridligen bevisad. När den ädle Yahya (frid vare med honom) fick dessa frågor sade han nämligen inte: ’Det kommer inte längre någon profet. Vilken profet frågar ni om?’

Tre: Johannes-evangeliets utsagor:Se nu de profetior som löper sammanhängande från kapitel 14 till kapitel 16 i Johannes-evangeliet (Yuhanna eller Yahya):

”Och jag ska be Fadern att han sänder ännu en hjälpare till er, som ska förbli hos er för evigt, det vill säga sanningens Ande, som världens människor inte kan ta emot. De kan varken se honom eller känna honom, men ni känner honom, eftersom han förblir hos er och finns inom er.” (14:16–17)

“Jag har sagt er dessa ord medan jag ännu var hos er. Men Hjälparen, det vill säga den härlige Ande, som Fadern ska sända i mitt namn, ska lära er allt. Och han ska påminna er om allt som jag har sagt er.”–(14-25-26)

‘Därefter ska jag inte tala mycket mer med er. Ty världens härskare kommer. Han har ingenting i mig.”–(14:30)

“Men när Hjälparen kommer, som jag ska sända till er från Fadern, det vill säga sanningens Ande – som utgår från Fadern – då ska han vittna om mig.”=(15:26)

“Men jag säger er sanningen: Det är till nytta för er att jag går bort, för om jag inte går bort kommer Hjälparen inte till er. Men om jag går bort ska jag sända honom till er.”–(16:7)

”Jag har mycket mer att säga er. Men ni kan inte bära det nu. Men när han, det vill säga sanningens Ande, kommer, ska han leda er till hela sanningen. Han kommer nämligen inte att tala av sig själv, utan endast säga det han hör, och han ska meddela er vad som kommer att ske. Han ska förhärliga mig, eftersom han ska meddela er det han får från mig. Allt som Fadern har är mitt. Därför sade jag att han ska få veta det av mig och meddela det för er.” – (16:12–15_

Fyra: Innebörden av de ovan nämnda förutsägelserna:För att förstå den riktiga innebörden av ovanstående ord måste man först veta att Jesus (frid vare med honom) och hans samtida invånare i Palestina talade syriska, den regionala formen av det arameiska språket. Redan två till två och ett halvt sekel före Jesu (frid vare med honom) födelse försvann det hebreiska språket från detta område under den seleukidiska dynastins styre, och syriska infördes i dess ställe. Det är sant att det grekiska språket också trängde in i området till följd av de seleukidiska och senare romerska kejsarnas styre. Men det var begränsat till en särskild samhällsklass. Endast de som hade eller ville få olika poster inom den offentliga förvaltningen och därför hade blivit starkt helleniserade studerade grekiska. Palestinas vanliga folk använde en särskild regional variant av syriska. Detta språk skilde sig från den syriska som i dag talas i Damaskusområdet. Palestinierna var så okunniga i grekiska att när den romerske befälhavaren Titus höll ett tal till Jerusalems invånare efter att ha erövrat Jerusalem år 70 e.Kr., måste det översättas till syriska. Detta visar att allt som Jesus (frid vare med honom) sade till sina lärjungar sade han på syriska.

Det andra man bör känna till är att alla fyra evangelierna i Bibeln skrevs av grekisktalande personer som antog kristendomen efter Jesu (frid vare med honom) bortgång. Redogörelserna för Jesu (frid vare med honom) ord och handlingar kom till deras kännedom genom syrisktalande kristna och nådde dem inte i skriftlig form, utan som muntliga berättelser. De översatte dessa syriska berättelser och skrev ner dem. Inget av evangelierna skrevs före år 70 e.Kr. Särskilt Johannesevangeliet skrevs sannolikt ett århundrade efter Jesus (frid vare med honom), i staden Efesos i Mindre Asien. Dessutom finns ingen originalkopia bevarad av det grekiska språk på vilket dessa evangelier först skrevs. Av alla grekiska manuskript som samlades in från olika platser före tryckpressens uppfinning är inte ett enda äldre än från 300-talet. Därför är det svårt att säga hur många förändringar som gjordes i dessa evangelier under de trehundra åren. Dessutom har saken blivit ännu mer tvivelaktig eftersom de kristna har ansett det tillåtet att ändra evangelierna efter eget behag. Författaren till artikeln ”Bibeln” i Encyclopaedia Britannica säger:

”Betydande förändringar har medvetet gjorts i evangelierna. På vissa ställen har exempelvis långa avsnitt från andra källor ordagrant införlivats i evangelierna. … Dessa förändringar gjordes avsiktligt. De som brukade anse sig ha rätt att införliva sådant de hade funnit någonstans i grundtexten, om det förbättrade verkets kvalitet eller gjorde det mer lärorikt, var de som gjorde denna typ av förändringar. Ganska mycket ytterligare material hade lagts till redan under det andra århundradet. Men det är inte känt varifrån det hämtades.”

Mot denna bakgrund är det svårt att med säkerhet säga om de ord av Jesus (frid vare med honom) som vi finner i evangelierna återgavs ordagrant och om de har genomgått några förändringar.

Den tredje viktiga omständigheten är att även efter det att muslimskt styre hade etablerats i Palestina förblev syriska de kristnas språk där i omkring trehundra år. Under det nionde kristna århundradet ersattes syriskan av arabiskan. De uppgifter om kristendomen som muslimska lärda under de första tre århundradena fick genom dessa syrisktalande palestinier är mer tillförlitliga än de uppgifter som andra fick genom upprepade översättningar från syriska till grekiska och därefter från grekiska till latin. Sannolikheten är nämligen mycket större att de ursprungliga syriska ord som kom från Jesu (frid vare med honom) mun bevarades oförändrade hos dem.

Fem: Han ska bli hela världens ledare:Mot bakgrund av ovanstående obestridliga fakta bör man beakta att Jesus (frid vare med honom) i de uttalanden som återges i Johannesevangeliet berättar om en profet som ska komma efter honom. Om honom säger han att han ska bli hela världens ledare, att ”han ska förbli i evighet”, att han ska visa alla sanningens vägar och själv vittna till hans [Jesu (frid vare med honom)] fördel. Genom att använda uttryck som ”den förhärligade Anden” och ”sanningens Ande” i Johannes uttalanden har det ursprungliga budskapet gjorts komplicerat. Men trots detta framgår det tydligt när man läser dessa uttalanden noggrant att den som förutsägs komma inte är någon ande, utan en människa och en bestämd person. Den personens undervisning ska vara universell, allomfattande och bestå fram till uppståndelsens dag. För denna särskilda person har det urduiska ordet ”Madadgar” (hjälpare) använts i översättning. De kristna hävdar bestämt att det är Paracletus, men när det gäller att fastställa dess innebörd har till och med kristna lärda blivit förvirrade. På det ursprungliga grekiska används ordet Paraclete i flera betydelser: att kalla någon till en plats, att kalla på hjälp, att skrämma eller varna, att uppmana, att inspirera, att vädja, att bönfalla och att be. Dessutom har ordet flera hellenistiska betydelser: att trösta, att lugna och att uppmuntra. Ingen av dessa betydelser passar på de ställen i Bibeln där ordet används. Bibelkännaren Origenes har på vissa ställen översatt det med Consolator och på andra med Deprecator, men andra bibelkommentatorer har avvisat båda översättningarna. För det första är denna betydelse inte grammatiskt korrekt på grekiska. För det andra fungerar den inte i de meningar där ordet används. Några andra översättare har översatt det med Teacher. Men inte heller denna betydelse kan godtas utifrån grekiskt språkbruk. Tertullianus och Augustinus har översatt det med Advocate, medan andra har översatt det med Assistant, Comforter eller Consoler (se Encyclopaedia of Biblical Literature, uppslagsordet Paracletes).

Det märkliga är nu att det i grekiskan också finns ett annat ord, Pariclytos – som betyder ”den lovprisade”. Det är exakt en synonym till ”Muhammad”. Uttalsmässigt är detta ord påfallande likt Paractetus. Det är därför inte förvånande om de kristna lärda, som brukade ändra sina religiösa skrifter efter eget godtycke, med tanke på att detta ord i Johannes återgivna profetia stred mot deras trosuppfattningar, hade gjort en liten förändring i stavningen. För att undersöka detta kan man söka efter den ursprungliga grekiska evangelietext som Johannes skrev, om det någonstans finns en sådan, och ta reda på vilket av dessa två ord som faktiskt användes.

Sex: Munhamanna:Men även om man kunde få veta vilket ord Johannes faktiskt använde på grekiska, skulle man inte kunna avgöra saken. För vad han än skrev var det ändå inget annat än en översättning. Vi har redan sagt att Jesus (frid vare med honom) talade palestinsk syriska. Därför måste det ord han använde i sin profetia ha varit ett syriskt ord, vilket det än var. Lyckligtvis har vi funnit det ursprungliga syriska ordet i Ibn Hishams sira. Samtidigt har vi genom Amr ibn Hisham fått veta vilket dess grekiska motsvarande ord var. Med hänvisning till Muhammad ibn Ishaqs källa har Ibn Hisham återgett en fullständig översättning av verserna 23–27 i kapitel 15 och vers 1 i kapitel 16 av Johannes evangelium. Där används det syriska ordet Sunhamanna i stället för det grekiska ordet ”Paraklet”. Därefter förklarade antingen Ibn Ishaq eller Ibn Hisham det så, att det syriska ordet Munhamanna på arabiska betyder Muhammad och på grekiska Paraklet. – (Ibn Hisham, volym 1, s. 248).

Det bör påpekas att syriska, historiskt sett, var palestiniernas allmänna språk ända fram till 800-talet. Detta område hade stått under islamiskt styre sedan första hälften av 600-talet. Ibn Ishaq avled år 768 och Ibn Hisham år 828. Det vill säga att de kristna i Palestina under bådas livstid talade syriska, och ingen av dem hade några svårigheter att kommunicera med de kristna invånarna i sitt eget land. Dessutom bodde vid denna tid miljontals grekisktalande kristna i de muslimskt erövrade områdena. Därför var det inte svårt för dem att veta vilket syriskt ord som motsvarade ett visst grekiskt ord. Om alltså det syriska ordet Munhamanna hade använts i den översättning som Ibn Ishaq citerade, och om Ibn Ishaq eller Ibn Hisham hade förklarat att dess motsvarighet på arabiska var Muhammad och på grekiska Paraklet, finns det inget utrymme för tvivel om att Jesus (frid vare med honom), genom att uttala Muhammads (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) namn, hade förkunnat det glädjande budskapet om hans ankomst. Samtidigt får man veta att ordet Pariclytos faktiskt användes i Johannes grekiska evangelium. Senare ändrade de kristna lärda det till Pariclytos. Därefter ändrade de kristna lärda det till Pariclytos.

Sju: Najjashis vittnesmål:Ett ännu äldre historiskt bevis är den berättelse av Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) som rör utvandringen till Abessinien. När Najjashi kallade de muslimska emigranterna som hade kommit till Abessinien till sitt hov och hörde en detaljerad redogörelse för Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) lära och föredöme från Abu Talibs son Jafar (må Allah vara nöjd med honom), sade han:

(Arabiska******************************************PDF-sida 127)

”Jag lyckönskar er och den ädle man från vilken ni har kommit. Jag vittnar om att han är Allahs Sändebud. Han är den person som vi har läst om i evangeliet.” Denna händelse har också återberättats i flera hadither från Jafar (må Allah vara nöjd med honom) och Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). Härav framgår att Najjashi redan i början av 600-talet kände till att Jesus (frid vare med honom) hade profeterat om en profets ankomst. Det framgår också att denne profet i evangeliet hade beskrivits så tydligt att Najjashi inte alls tvekade om att Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) var denne profet. Men av denna berättelse framgår det inte om Najjashi fick kännedom om denna profetia av Jesus (frid vare med honom) genom Johannes evangelium, eller om det vid den tiden fanns något annat sätt att få kännedom om den.

Åtta: Barnabas evangelium:De fyra evangelier som den kristna kyrkan har fastställt som tillförlitliga och erkända evangelier (Council gospels) är i själva verket inte tillförlitliga källor, vare sig för att få kunskap om Jesu (frid vare med honom) profetia om Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) eller ens för att få veta hur Jesu (frid vare med honom) eget liv, hans verkliga lära och hans principer såg ut. Tvärtom är det just Barnabas evangelium, som den kristna kyrkan kallar olagligt och tvivelaktigt, som är en betydligt mer tillförlitlig och trovärdig källa till detta. De kristna vidtog många åtgärder för att hålla denna bok hemlig. I hundratals år var den försvunnen från världen. På 1500-talet fanns endast ett exemplar av dess italienska översättning i påven Sixtus (Sixtus) bibliotek. Ingen tilläts emellertid läsa det. I början av 1700-talet hamnade det i händerna på en person vid namn John Toland. Därefter överlämnades det från den ena personen till den andra, tills det år 1738 kom till Wiens kejserliga bibliotek. År 1907 trycktes en engelsk översättning av detta exemplar av Clergycon Press i Oxford. Men så snart den hade tryckts tycks den kristna världen ha förstått att denna bok höll på att rasera den religion som hade införts i Jesu (frid vare med honom) namn. Därför försvann de tryckta exemplaren genom ett särskilt knep. Därefter kunde denna evangeliebok inte längre publiceras. Ett annat exemplar, en spansk översättning av samma italienska manuskript, kunde på 1700-talet hittas på olika platser. George Sale nämner detta exemplar i förordet till sin engelska översättning av Koranen. Men även det försvann någonstans. I dag finns inte heller något spår av det. Jag fick möjlighet att se en fotostatkopia av den engelska översättning som publicerats i Oxford och läste den noggrant från början till slut. Mitt intryck är att detta är en ovärderlig skatt. Men de kristna har, enbart av trots och halsstarrighet, berövat sig själva den.

Överallt där detta evangelium nämns i kristna böcker har det avfärdats som falskt och påhittat, med påståendet att någon muslim troligen har författat det och falskeligen gett ut det under Barnabas namn. Men detta är en ren lögn. På flera ställen i detta evangelium finns tydliga profetior om Muhammad (frid och välsignelser över honom)(Otydligt skrivet på första raden på sidan 129**********************)Man har tagit sin tillflykt till denna lögn. För det första framgår det tydligt redan vid läsningen av detta evangelium att denna bok aldrig kan ha författats av en muslim. För det andra skulle den, om den hade författats av en muslim, ha varit allmänt spridd i det muslimska samfundet och ofta ha omnämnts i muslimska lärdas böcker. Men i verkligheten visste muslimerna inte ens att ett sådant evangelium någonsin hade existerat innan George Sales engelska översättning med dess (Otydligt skrivet mot slutet av den fjärde raden på sidan 129******)förord publicerades. Författare som Tabari, Yaqubi, Masudi, al-Biruni, Ibn Hamza och Ibn Taymiyya var bland muslimerna särskilt kunniga i kristna skrifter. Ändå finner man inte ens den minsta antydan om Barnabas evangelium i någon av deras skrifter när de behandlar kristen troslära. De mest tillförlitliga förteckningarna över de böcker och skrifter som fanns i den muslimska världens bibliotek är Ibn al-Nadims ”Al-Fihrist” och Hajji Khalifas ”Kashf al-Zunun”. Inte heller i dessa två finns det något omnämnande av det. Före 1800-talet hade ingen muslimsk lärd ens uttalat namnet på Barnabas evangelium. Det tredje och största beviset för att det är falskt är att Barnabas evangelium ingick i den lista över vilseledande religiösa skrifter med felaktiga trosföreställningar som upprättades under påven Gelasius I, 75 år före Guds Sändebuds (frid och välsignelser över honom) födelse, och vars läsning förbjöds genom ett prästerligt påbud. Frågan uppstår: varifrån skulle muslimer ha kommit vid den tiden för att tillverka detta falska evangelium?

Nio: Vad är Barnabas evangelium?Innan vi citerar profetiorna om Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) från profeten Jesus (frid vare med honom) i Barnabas evangelium, behöver detta evangelium först presenteras kort, så att dess betydelse kan förstås och så att man också kan förstå varför de kristna är så fientligt inställda till det.

Ingen av författarna till de fyra evangelier som har tagits med i Bibeln som lagliga och tillförlitliga var en följeslagare till profeten Jesus (frid vare med honom). Inte heller hävdade någon av evangeliernas författare att boken hade sammanställts utifrån information från Jesu följeslagare. De redogör inte heller för vilka källor de hämtade sina uppgifter från. Därför vet man inte om de personer som de hämtade informationen från själva hade sett de händelser som skildras och hört de ord som återges, eller om detta hade nått dem på något annat sätt. Författaren till Barnabas evangelium säger däremot: ”Jag är en av de tolv äldsta följeslagarna till profeten Jesus (frid vare med honom). Jag var med honom från början till slut, och i denna bok skriver jag ned det jag själv har hört med mina öron och sett med mina ögon.” Inte nog med det. I bokens avslutning säger han: ”När profeten Jesus (frid vare med honom) skulle lämna denna värld sade han till mig att det är mitt ansvar att undanröja de missförstånd som har uppstått bland människorna om honom och att berätta för dem hur det verkligen förhöll sig.”

Vem var denne Barnabas? I Bibelns Apostlagärningar nämns upprepade gånger en person med detta namn, av judisk härkomst från Cypern. Hans insatser för kristendomens spridning och för att hjälpa och stödja profeten Jesus (frid vare med honom) följare lovordas mycket. Men ingenstans sägs när han antog kristendomen, och hans namn finns inte heller med i någon av de tre evangeliernas lista över de tolv äldsta följeslagarna. Därför går det inte att säga om det var denne Barnabas från Bibeln eller någon annan som skrev detta evangelium. De listor över de tolv följeslagarna som Matteus och Markus lämnar skiljer sig från Barnabas lista på endast två namn. Den ene är Tomas; i stället för honom har Barnabas angett sitt eget namn. Den andre är Simon seloten; i hans ställe nämner Barnabas Judas, Jakobs son. Detta andra namn finns också i Lukas evangelium. Därför vore det inte fel att anta att Tomas namn senare fördes in i listan över de tolv följeslagarna för att just Barnabas skulle avlägsnas från den. På så sätt skulle det bli lättare att ignorera Barnabas evangelium. I själva verket ansågs sådana ändringar i religiösa skrifter inte vara något otillåtet enligt kristna lärdas synsätt.

Om någon läser detta Barnabas evangelium med ett fördomsfritt sinne och ett öppet perspektiv och jämför det med de fyra vedertagna evangelierna, kan han inte undgå att anse det vara många gånger bättre än dessa fyra evangelier. Här skildras profeten Jesu (frid vare med honom) liv mycket mer utförligt. Av framställningssättet får man intrycket att någon verkligen bevittnade alla händelser med egna ögon och själv på ett eller annat sätt var delaktig i dem. Jämfört med de fyra evangeliernas lösryckta berättelser är den historiska framställningen här mer sammanhängande och välordnad. Det gör det också mycket lättare att förstå hur händelserna hänger samman. Profeten Jesu (frid vare med honom) undervisning framställs i detta evangelium mycket tydligare och mer gripande än i de fyra andra evangelierna. Diskussionerna om undervisningen i Guds enhet, vederläggandet av avgudadyrkan, Guds egenskaper, uppmaningen till dyrkan och ädla karaktärsegenskaper är här mycket kraftfulla, välargumenterade och utförliga. Inte ens en procent av de lärorika liknelser i vars sammanhang profeten Jesus (frid vare med honom) förde dessa resonemang återfinns i de fyra andra evangelierna. Även hur profeten Jesus (frid vare med honom) med vilken klokhet och skicklighet undervisade sina lärjungar i Guds religion och gav dem praktisk träning framgår mycket utförligt av detta evangelium. Den som känner ens något litet till profeten Jesu (frid vare med honom) språk, framställningssätt och sinnelag måste, efter att ha läst detta evangelium, erkänna att det inte är en senare persons påhittade berättelse. I stället framställer profeten Jesus (frid vare med honom) här sin verkliga gestalt mycket tydligare än i de fyra vedertagna evangelierna. Och de motsägelser mellan hans olika uttalanden som förekommer i de fyra evangelierna finns här inte ens ett spår av.

Det sätt på vilket Jesu liv och undervisning återges i detta evangelium får det att framstå som en verklig profets liv och lära. Han framställde sig själv som profet. Han bekräftade sanningen i alla tidigare profeter och uppenbarade skrifter och sade klart att det inte finns någon annan väg till sanningen än profeternas undervisning. Den som förkastar profeterna förkastar i själva verket Allah. Han förkunnade samma troslära om tawhid, risalat och livet efter detta som alla andra profeter. Han undervisade om bönen, fastan och zakat. Av Barnabas upprepade beskrivningar av hans böner framgår att han, liksom vi i vår tid, bad vid tiderna för fajr, zuhr, asr, maghrib, isha och tahajjud, och att han alltid gjorde wudu före bönen. Tillsammans med de andra profeterna förklarade han även David och Salomo vara profeter. Judarna och de kristna har däremot lämnat dessa båda utanför profeternas krets. Enligt detta evangelium erkände han Ismael som den som skulle offras (den som hade blivit redo att slaktas och offras), och han fick en judisk lärd att erkänna att profeten Israel utan grund hade tagit till list och bedrägeri för att fastställa Isak som den som skulle offras. I själva verket var det Ismael som skulle offras. Den undervisning om livet efter detta, uppståndelsens dag samt paradiset och helvetet som återges i detta evangelium ligger nära Koranens undervisning.

Tio: Varför de kristna motsätter sig Barnabas evangelium:Att Barnabas evangelium upprepade gånger innehåller tydliga förutsägelser om Allahs Sändebuds (frid vare med honom) ankomst är inte den enda orsaken till att de kristna har blivit fientligt inställda till det. De hade nämligen förkastat evangeliet långt före hans (frid vare med honom) födelse. För att förstå den verkliga orsaken till deras missnöje med det krävs en något mer detaljerad diskussion.

Jesu första anhängare erkände honom endast som profet. De följde den lagstiftning (sharia) som Moses hade medfört. När det gällde troslära, gudsdyrkan samt regler och förbud ansåg de sig inte vara åtskilda från de övriga av Israels barn. Deras enda meningsskiljaktighet med judarna var att de, samtidigt som de erkände Jesus som profet, också erkände honom som Messias (en profet med särskild ställning). Judarna ville däremot inte erkänna honom som Messias. När Paulus senare anslöt sig till denna grupp började han också predika denna religion bland romare, greker och andra icke-judar och icke-israeliter. För detta ändamål ändrade han trosläran, reglerna och principerna i den religion som Jesus hade förkunnat och skapade en helt ny religion. Denne man hade aldrig umgåtts med Jesus. Tvärtom var han under hans livstid en häftig motståndare till honom, och i flera år efter hans död var han hans följeslagares fiende. När han sedan gick med i denna grupp och började skapa en ny religion lade han inte heller fram något av Jesu uttalanden som grund för den inför folket. Han tog endast sina egna tankar och föreställningar till grund. Hans enda syfte med att skapa denna nya religion var att den skulle vara en religion som alla världens icke-judar i stor omfattning kunde anta. Han förklarade att Jesu anhängare var befriade från alla bestämmelser i den judiska sharian. När det gällde mat och dryck avskaffade han skillnaden mellan halal och haram. Han upphävde omskärelsen, som de icke-judiska folken särskilt ogillade. Han föreskrev till och med som en trosplikt att man skulle tro att Jesus var en gudom och Guds son, och att han genom att dö på korset hade sonat hela mänsklighetens medfödda synd. De polyteistiska folken hade nämligen en särskild benägenhet för sådana föreställningar. Jesu äldsta följeslagare motsatte sig kraftfullt dessa nyinförda idéer. Men genom den öppning Paulus en gång skapade strömmade en stor och mäktig folkmassa av icke-judiska kristna in i kristendomen. Den lilla gruppen kunde på intet sätt hejda denna ström. Ändå var antalet människor som inte erkände Jesus som gudom inte obetydligt ända till slutet av det tredje kristna århundradet. Men i början av det fjärde århundradet, år 352 e.Kr., gjorde konciliet i Nicaea Paulus’ imperium kristet. Under kejsar Theodosius blev denna trosuppfattning imperiets officiella religion. Därefter var det naturligt att alla böcker som stred mot statsreligionen skulle förkastas och att endast böcker som följde denna trosuppfattning skulle godtas. År 367 e.Kr. offentliggjordes för första gången en lista över godtagna och erkända böcker i ett brev av Athanasius. Sedan godkände ett koncil under påven Damasius ordförandeskap denna lista år 382 e.Kr. Därefter offentliggjorde påven Gelasius, samtidigt som han gav listan slutgiltigt erkännande under den senare delen av det femte århundradet, även en lista över förkastade böcker. Ändå har ingen kristen lärd någonsin kunnat hävda att Jesus själv undervisade om någon av de trosföreställningar på grundval av vilka man avgjorde vilka skrifter som skulle godtas eller förkastas och inte heller bland de godtagna skrifterna finns det något evangelium där stöd för dessa trosföreställningar kan hämtas ur Jesu egna ord. Barnabas evangelium förkastades eftersom det stod i strid med dessa officiella kristna trosföreställningar. Författaren beskriver redan i början av boken syftet med dess tillkomst på följande sätt: ”Att vederlägga villfarelsen hos dem som, efter att ha fallit offer för Satans bedrägeri, kallar Jesus Guds son, och även rätta dem som anser omskärelsen onödig och gör förbjuden föda tillåten. Paulus är också ett av de främsta offren för detta sataniska bedrägeri.” Barnabas säger: Medan Jesus ännu levde började några av de avgudadyrkande romerska soldaterna, efter att ha sett hans mirakler, kalla honom gud, medan andra började kalla honom Guds son. Så småningom spred det sig som en smittsam sjukdom bland hela Israels barn. Detta gjorde Jesus mycket upprörd och orolig. Han protesterade upprepade gånger kraftfullt mot denna felaktiga föreställning om honom själv. I stället för att själv bege sig till olika platser skickade han lärjungarna, och genom hans bön utförde lärjungarna också mirakler liknande Jesu egna. Syftet var att människorna skulle avstå från att betrakta den som utförde mirakler som gud eller Guds son. I detta sammanhang citerar Barnabas Jesu långa tal mot denna felaktiga trosuppfattning och beskriver på olika ställen hur besvärad Jesus kände sig när denna förvirring och villfarelse spred sig. Barnabas vederlägger tydligt den lära som Paulus förkunnade om att Jesus skulle ha dött korsfäst. När han återger det han själv såg med egna ögon säger han att när Judas Iskariot, efter att ha tagit emot en muta från judarnas överstepräst, kom tillsammans med soldater för att överlämna Jesus, lyfte fyra änglar på Allahs befallning upp Jesus till himlen. Samtidigt gavs Judas Iskariots gestalt och röst exakt samma utseende och klang som Jesu. Därför korsfästes han själv i stället för Jesus. På så sätt krossar Barnabas evangelium själva grunden för den kristendom som Paulus byggde upp och stöder helt och hållet Koranens framställning. Ändå hade dessa uppgifter offentliggjorts i Barnabas evangelium redan etthundrafemton år före Koranens uppenbarelse, och det var därför de kristna prästerna förkastade det.

Elfte: Detaljerade profetior i Barnabas evangelium:Av denna framställning blir det tydligt att Barnabas evangelium i själva verket är ett mer troget och tillförlitligt evangelium än de fyra vedertagna evangelierna. I det återges Jesu (frid vare med honom) lära, liv och uttalanden på ett korrekt sätt. De kristna fick genom detta evangelium en sällsynt möjlighet att korrigera sina felaktiga trosföreställningar och lära känna Jesu (frid vare med honom) verkliga lära, men de förlorade den enbart på grund av envishet och halsstarrighet. Detta är i sanning deras största olycka. Hur som helst innehåller Barnabas många profetior av Jesus (frid vare med honom) om Guds sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). På vissa ställen uttalar Jesus (frid vare med honom) hans namn, på andra säger han endast ”Guds sändebud”, på ytterligare andra använder han ordet ”Messias”, och ibland kallar han honom ”den lovvärde” (Admirable). På andra ställen uttalar han tydligt en mening med samma innebörd som ”Det finns ingen gud utom Allah, Muhammad är Allahs sändebud”. Jag kan inte citera alla dessa profetior. De är nämligen så många, och är på vissa ställen sammanvävda med olika sammanhang och den omgivande berättelsen så att de har blivit mycket omfattande; om alla samlades skulle de kunna bilda en ganska stor bok. Här citerar jag därför endast några få som exempel:

”Antalet profeter som Allah sände var etthundrafyrtiofyra tusen. Alla talade kortfattat och otydligt. Men efter mig kommer alla profeters och fromma själars ljus. Han kommer att klargöra det som var otydligt i profeternas ord. Han är nämligen Allahs sändebud.” – (Kapitel 17)

”Fariséerna och leviterna sade: Om du varken är Messias, Elia eller någon annan profet, varför lär du då ut en ny lära, och varför framställer du dig som större än Messias? Yasū [Jesus (frid vare med honom)] svarade: Av de mirakel som Allah låter visa genom mig står det klart att jag endast säger det Allah vill. Annars anser jag mig inte värdig att betrakta mig själv som större än honom (Messias), såsom ni säger. Jag är inte ens värdig att knyta upp remmen på skon eller sandalen åt det sändebud från Allah som ni kallar Messias. Han skapades före mig, men kommer efter mig. Han kommer med det sanna ordet, så att det inte ska finnas någon gräns för utbredningen av hans religion.” – (Kapitel 42).

”Jag säger er med full visshet: Varje profet som hittills har kommit föddes endast som ett tecken på Allahs nåd för ett enda folk. Därför spreds dessa profeters budskap inte utanför det folk till vilket de hade sänts. Men när Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kommer, kommer Allah så att säga att förse honom med sitt eget sigill. Genom hans lära kommer han därför att förmedla Allahs nåd och visa frälsningens väg för alla världens folk som påverkas av den. Han kommer med övermakt och styrka mot de gudsfientliga och utplåna avguderiet så fullständigt att Satan blir orolig.” [Därefter säger Jesus (frid vare med honom) tydligt i ett långt samtal med lärjungarna att han kommer att framträda bland Ismaels (frid vare med honom) efterkommande]. – (Kapitel 43).

”Därför säger jag er att detta sändebud från Allah är ett strålande ljus, genom vilket varje skapad varelse från Allah kommer att glädjas. Förstånd och undervisning, visdom och styrka, fruktan och kärlek, beslutsamhet och återhållsamhet kommer nämligen att vara smycken i hans karaktär och källor till hans inspiration. Han kommer att vara stark genom givmildhet och genom den livgivande kraften i barmhärtighet, rättvisa, gudsfruktan, hövlighet och tålamod. De egenskaper som Allah har skänkt åt andra av sina skapelser kommer han att ha fått trefaldigt. Det går inte att med ord uttrycka hur välsignad den tid blir då han framträder. Ni ska veta med visshet att jag har sett honom och visat honom vördnad, liksom varje profet har sett honom och visat honom vördnad. Så snart Allah såg hans själ skänkte Han honom profetskapet. När jag såg honom fylldes min själ av frid. Då sade jag: O Muhammad! Må Allah vara din hjälp och göra mig värdig att knyta remmen på din sko. För även om jag bara fick en sådan ära skulle jag räknas som en stor profet och en av Allahs fromma.” – (Kapitel 44)

”Sörj inte och var inte rädda över att jag lämnar er. Jag har nämligen inte skapat er. Det är i stället Gud, vår allas Skapare – Han som också har skapat er – som kommer att ta hand om er. Och undrar ni över mig? Jag har kommit till världen vid denna tid för att bereda vägen för Guds sändebud, den som ska vägleda världens invånare till frälsning. …..Indiriyas sade: ’O lärare! Låt oss få veta hans kännetecken, så att vi kan känna igen honom.’ Yasū svarade: Han kommer inte under er livstid. Han kommer en tid efter er. Han kommer vid en tid då endast omkring trettio troende återstår, eftersom evangeliet har förvanskats. Då kommer Allah att visa världen sin nåd. Han kommer att sända sitt sändebud, över vars huvud ett vitt moln kommer att kasta sin skugga, och genom detta kommer man att känna igen honom som Allahs utvalde tjänare. Genom honom kommer världens invånare att få den rätta kunskapen om Allah. Han kommer att möta de gudsfientliga med stor kraft och utrota avguderiet ur världen. Detta gläder mig mycket. Genom honom kommer vi nämligen att få sann kunskap om vår Gud, Hans storhet kommer att förkunnas, och världens invånare kommer att veta att det jag har sagt är sant och riktigt. Han kommer att utkräva hämnd på dem som betraktar mig som något större än en människa. ….Han kommer med en sanning som är tydligare än den sanning som alla andra profeter har fört med sig.” – (Kapitel 72).

”Förbundet med Allah slöts i Salomos moské i Jerusalem – ingen annanstans. Men tro på mina ord: en dag kommer då Gud ska utgjuta sin nåd över en annan stad. Därefter kommer det att vara möjligt att dyrka Honom på rätt sätt överallt, och Allah kommer genom sin nåd att godta den verkliga bönen överallt. ……Jag framträdde egentligen som en räddande profet för Israels efterkommande, men efter mig kommer Guds sände Messias till hela världens invånare. Det är för hans skull som Han har skapat hela denna värld. Då kommer Allah att dyrkas över hela världen och Hans nåd att utgjutas.” – (Kapitel 83).

”Yasu sade till översteprästen: ’Jag svär vid den evigt levande Guden, för vars skull jag är beredd att offra mitt liv: jag är inte den Messias som alla världens folk väntar på. Om denne Messias lovade Allah vår fader Abraham: ”Genom din avkomma ska alla världens folk välsignas.”’ (Första Moseboken 22:18). Men när Allah tar mig bort från världen kommer Satan åter att göra uppror, så att onda människor kommer att tro att jag är Gud och Guds son. Därför kommer mina ord och läror att förvrängas så mycket att det blir svårt att ens trettio troende ska återstå. Då kommer Allah att förbarma sig över världen och sända det sändebud för vars skull Han skapade allt i världen. Han ska komma från söder med väldig kraft och förstöra avgudarna tillsammans med avgudadyrkarna. Han ska rycka från satanerna den makt med vilken Satan har lagt sig över människorna. Till dem som tror på honom ska han föra Allahs nåd för deras frälsning. Lyckliga är de som följer hans ord.’” – (Kapitel 16).

”Översteprästen frågade: ’Kommer någon annan profet att komma efter detta sändebud från Allah?’ Yasu sade: ’Ingen sann profet kommer att komma mer. Men många falska profeter kommer att komma. Därför är jag mycket orolig. På grund av Allahs rättvisa beslut kommer Satan att släppa fram dem, och de kommer att gömma sig bakom mitt evangeliums slöja.’” – (Kapitel 17).

”Översteprästen frågade: ’Med vilket namn kommer denne Messias att vara känd, och genom vilka tecken kommer man att förstå att han har framträtt?’ Yasu sade: ’Denne Messias namn är ”den lovprisade”. När Allah skapade hans själ gav Han honom själv detta namn och gav honom där en upphöjd, himmelsk rang. Då sade Allah till honom: ”Muhammad, vänta! För din skull ska Jag skapa paradiset, världen och mycket annat, och Jag ska skänka dig allt detta. Den som önskar dig väl ska få framgång, och den som förbannar dig ska bli förbannad. När Jag sänder dig till världen ska Jag sända dig som en räddande profet. Det är dina ord som ska vara sanna. Varken himlen eller jorden ska förbli bestående, men din religion ska förbli bestående.” Hans heliga namn är Muhammad.’” – (Kapitel 97).

Barnabas har skrivit att Jesus en gång sade till lärjungarna: ”En av mina lärjungar, Judas Iskariot, kommer att sälja mig till fienderna för trettio mynt.” Därefter sade Jesus:

”Jag är säker på att den som säljer mig därefter kommer att dödas i mitt namn. Allah kommer nämligen att lyfta upp mig över jorden och förändra förrädarens ansikte så att alla kommer att tro att det är jag. Trots detta kommer jag att förtalas under en tid efter hans skamliga död, men när Allahs helige sändebud Muhammad kommer kommer detta vanrykte om mig att försvinna. Allah kommer att göra detta eftersom jag har förkunnat sanningen om denne Messias. Han kommer att ge mig denna belöning: människor kommer att få veta att jag lever och att jag inte har något samband med den skamliga döden.” – (Kapitel 113).

[Jesus sade till lärjungarna:] ”Jag säger er med säkerhet: om sanningen inte hade utplånats ur Moses bok, skulle Allah inte ha gett vår fader David ännu en bok. Och om Davids bok inte hade förvrängts, skulle Allah inte ha gett mig evangeliet. Vår Gud är nämligen inte föränderlig. Därför har Han sagt samma sak till alla. När Allahs sändebud kommer ska han därför rena min bok från den förorening som gudsfientliga människor har orsakat.” – (Kapitel 124).

Två svar på invändningarna

I dessa tydliga och detaljerade profetior finns endast tre saker som vid första anblicken väcker vissa tvivel. För det första har Jesus i dessa citat och på många andra ställen i Barnabas evangelium förnekat att han själv är Messias. För det andra har inte bara dessa citat, utan även många andra ställen i Barnabas evangelium, angett Allahs sändebuds egentliga arabiska namn, ”Muhammad” (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). Det är emellertid inte profeternas sedvanliga sätt att nämna det egentliga namnet när de profeterar om en framtida profet. För det tredje har Allahs sändebud i detta kallats ”den lovprisade”.

Svaret på den första invändningen är att det inte bara i Barnabas evangelium utan även i Lukas evangelium nämns att Hazrat Isa (frid vare med honom) förbjöd lärjungarna att kalla honom Messias. Följande citat ur Lukas (9:20–21) är anmärkningsvärt:

”Han sade till dem: ’Men vem säger ni att jag är?’ Petrus svarade: ’Guds Messias.’ Då befallde han dem strängt att inte säga detta till någon.”

Anledningen kan ha varit att de hade föreställningen att den Messias som Israels barn väntade på skulle besegra fienderna med svärdets makt. Därför sade Hazrat Isa (frid vare med honom): ”Jag är inte den Messias; han kommer efter mig.”

Svaret på den andra invändningen är att namnet Muhammad verkligen står skrivet i den italienska översättning av Barnabas evangelium som finns tillgänglig i världen i dag. Men ingen vet från vilka språk denna bok, genom den ena översättningen efter den andra, har kommit till italienskan. Det behöver knappast sägas att Barnabas ursprungliga evangelium måste ha varit på syriska, eftersom det var språket som Hazrat Isa (frid vare med honom) och hans följeslagare talade. Om den ursprungliga boken hade återfunnits skulle man ha kunnat se vilket namn på Hazrat (må Guds välsignelser och frid vara över honom) som stod där. Eftersom den inte har återfunnits kan man endast anta att Hazrat Isa (frid vare med honom) i själva verket kan ha använt ordet ’Mundhamanna’. Även i den berättelse från Johannes evangelium som vi tidigare har citerat genom Ibn Ishaq återfinns en hänvisning till just detta ord. Efter att Hazrat Isa (frid vare med honom) hade använt ordet Mundhamanna översatte olika översättare det. Eftersom namnet på den kommande profeten i profetian exakt motsvarade ordet ’Muhammad’, kan någon senare översättare ha skrivit just detta namn. Att namnet står tydligt skrivet innebär därför inte att man kan misstänka att hela Barnabas evangelium är ett påhittat verk av någon muslim.

Svaret på den tredje invändningen är att ordet ’Messias’ är en israelitisk term. Anledningen till att det i den heliga Koranen uttryckligen används om Hazrat Isa (frid vare med honom) är endast att judarna inte erkände honom som ’Messias’. Annars är det inte en koranisk term, och i Koranen används det inte heller som en synonym till den israelitiska termen. Om Hazrat Isa (frid vare med honom) därför använde ordet Messias om Guds sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom), medan Koranen inte gör det, betyder det inte att Barnabas evangelium tillskriver Hazrat (må Guds välsignelser och frid vara över honom) en benämning som Koranen förnekar. I själva verket var det en gammal sed bland Israels barn att, när något eller någon utsågs för ett religiöst eller andligt ändamål, helga föremålet eller personen genom att smörja föremålet eller personens huvud med olja. På hebreiska kallades denna smörjelse ’mashah’, och den som smordes kallades ’Messias’. Nödvändiga föremål för gudstjänstlokalen smordes på detta sätt med olja och avsattes som gåva åt gudstjänstlokalen. Även präster smordes på detta sätt när de utsågs till prästämbetet. När en kung eller profet av Allah utsågs till kungadömet eller profetämbetet smordes han också. Enligt Bibelns berättelse framträdde flera ’messiaser’ bland Israels barn. Hazrat Aron (frid vare med honom) var Messias som präst. Hazrat Mose (frid vare med honom) var det som präst och profet, Saul som kung, Hazrat David (frid vare med honom) som kung och profet, Melkisedek som kung och präst, och Hazrat Al-Yasa som profet. Senare var det emellertid inte längre nödvändigt att smörja någon vid utnämningen. Att vara utvald av Allah var det enda villkoret för att vara Messias. Som exempel nämns i Första Kungaboken, kapitel 19, att Allah befallde Hazrat Elias (frid vare med honom) att smörja Hasael till kung över Aram, att smörja Nimshis son Jehu till kung över Israel och att smörja Al-Yasa till profet i hans ställe. Ingen av dessa smordes på huvudet med olja. Det var genom att beslutet om deras utnämning från Allah tillkännagavs som de hade blivit smorda. Enligt israeliternas uppfattning är ’Messias’ således i själva verket synonymt med ’utsedd av Allah’. Det var i denna betydelse som Hazrat Isa (frid vare med honom) kallade Guds sändebud (må Guds välsignelser och frid vara över honom) Messias. (För en förklaring av den israelitiska betydelsen av ordet Messias, se Cyclopaedia of Biblical Literature, artikeln ’Messias’.)

Kapitel 4–Världsledaren

Världsledaren

(Hela världens universella arv)

-[Detta är ett radiotal. Det sändes från All India Radio år 1941, några år före delningen av landet. Talets åhörare var inte bara muslimer. Där fanns också hinduer, sikher, kristna och parser. –(Redaktörerna)]

Vi muslimer brukar kalla Hazrat Muhammad (s.a.) världsledare. Enkelt uttryckt betyder det världens herre. På hindi skulle det översättas som Jagatguru. På engelska blir det Leader of the world. Uppenbarligen är detta en storslagen titel. Men den store man som har fått denna titel utförde verkligen sådana gärningar att det inte alls vore någon överdrift att kalla honom världsledare. Det skulle tvärtom vara den rena verkligheten.

Tänk efter: det första villkoret för att erkänna någon som världens ledare är att han inte har arbetat för en särskild nations, ras eller klass välfärd, utan för hela världens människors välfärd. En patriotisk eller nationalistisk ledare kan ni vörda hur mycket ni vill eftersom han har tjänat sin egen nation, men om ni inte tillhör hans land och folk kan han på intet sätt vara er ledare. Vad har en indier för samband med en person vars all kärlek, alla välönskningar och all verksamhet för folkets välfärd är begränsad till exempelvis Kina eller Spanien, så att han skulle erkänna honom som ledare? Om han anser sitt eget folk vara bättre än andra folk, kommer de andra folkens medlemmar att tvingas hata honom. Människor av alla nationer kan erkänna en person som sin ledare endast när han betraktar alla människor och alla nationer med samma blick, önskar allas välfärd lika mycket och av välvilja aldrig ger en nation företräde framför en annan.

Det andra villkoret för att vara ledare för hela världens människor är att de ideal och grundprinciper han har gett ska vara vägledande för hela världens människor och innehålla lösningen på alla mänskliga livets viktiga problem. Ordet ledare betyder just vägvisare eller vägledare. Behovet av en ledare uppstår därför att han ska visa vilken väg som leder till välfärd och välgång. Den som kan visa hela världens människor vägen till allas välfärd är därför världsledaren.

Det tredje nödvändiga villkoret för att vara världsledare är att hans vägledning inte ska vara bunden till någon särskild tidsepok, utan att den ska vara lika användbar och framgångsrik under alla omständigheter och i alla tider, visa sig lika felfri och riktig samt vara lika möjlig att följa. En ledare vars ledarskap är användbart under en tid men oanvändbart under en annan, som är giltigt under en period men föråldrat under en annan, kan inte kallas världsledare. Endast den vars ledarskap förblir verksamt så länge universum består kan vara världsledare.

Det fjärde och viktigaste villkoret är att han inte ska nöja sig med att bara ge ideal, utan också visa hur hans egna ideal kan tillämpas i det verkliga livet och på deras grundval bygga ett levande och vaket samhälle. Den som fullgör sin uppgift enbart genom att ge ideal kan som mest vara en tänkare; han kan inte vara en ledare. För att bli ledare är det nödvändigt att förverkliga idealen och visa det i praktiken.

Låt oss nu se i vilken utsträckning dessa fyra villkor är uppfyllda hos den person som vi kallar världsledare:

Tänk först på det första villkoret. När man läser Hazrat Muhammads (s.a.) levnadsteckning förstår man genast att detta inte är en nationalistisk eller patriotisk persons levnadsteckning – utan en människoväns och förespråkares för en universell lära. I hans ögon var alla människor lika. Han bekymrade sig inte om någon särskild ätts, klass, nations, ras eller något lands särskilda intressen. Han erkände ingen skillnad mellan rika och fattiga, hög och låg, vita och svarta, araber och icke-araber, öst och väst, arier och icke-arier. Han betraktade dem alla som medlemmar av samma mänskliga släkte. Under hela hans liv hörde ingen från hans mun ett enda ord eller en enda mening, och såg ingen honom någonsin utföra en handling, som kunde ge anledning att misstänka att han i stället för hela mänsklighetens intressen hade nära anknytning till en särskild mänsklig grupps intressen. Därför blev under hans livstid, liksom araberna, även etiopier, iranier, romare, egyptier och israeliter hans medhjälpare och medarbetare. Och efter hans bortgång har människor av varje ras och samfund i varje del av världen tagit honom till sin ledare, precis som om han tillhörde deras eget folk. Det är tack vare denna hans oförfalskade humanism som människor i dag kan höra även en indier från det fjärran Indien uttala lovord över den man som föddes i Arabien för mer än tusen år sedan.-[Det bör här påpekas att Indien ännu inte hade delats när talet sändes. –(Redaktörerna)]

Låt oss nu tillsammans pröva det andra och tredje villkoret. Hazrat Muhammad (s.a.) slösade inte tid på att diskutera de tillfälliga och regionala problemen hos särskilda folk och länder. I stället ägnade han all sin kraft åt att lösa det största problemet för mänskligheten i världen. När detta stora problem väl är löst, löses nämligen alla människors alla små och enskilda problem av sig själva. Det stora problemet är detta:

”Världsalltets styrning och ordning följer i själva verket en viss princip, och även människans liv bör styras och ordnas enligt just denna princip. Människan är ju en del av världsalltet; om delen går emot helheten blir katastrof och kaos oundvikliga.”

Det enklaste sättet att förstå detta väl är att vidga sitt perspektiv något och försöka gå bortom rummets och tidens gränser. Man måste rikta blicken brett över hela jorden och föreställa sig att alla människor som har levt i världen från skapelsens begynnelse fram till i dag och som kommer att leva där i all evighet finns framför ens ögon. Därefter måste man tänka över vad som är och kan vara den grundläggande orsaken till alla olyckor, prövningar och katastrofer som drabbar eller kan drabba människans liv. Hur mycket man än tänker över denna fråga och hur många bedömningar, analyser och undersökningar man än gör, finner man endast ett svar.

Svaret är:

”Människans uppror mot Skaparen och hennes olydnad är grundorsaken till alla olyckor, prövningar, katastrofer och all oordning.”

När människan har varit olydig mot Skaparen står nämligen två vägar öppna framför henne. Hon kan inte undgå att välja den ena eller den andra. Antingen betraktar hon sig själv som laglös och ansvarslös, gör vad hon vill och blir därför en förtryckare. Eller också lyder hon andra krafter än Skaparen, och därigenom uppstår otaliga slags katastrofer, oordning och anarki i världen. Varför uppstår så dåliga följder i båda fallen? Det enkla och tydliga svaret är att eftersom detta strider mot verkligheten, blir de dåliga följderna oundvikliga. Detta världsallt är i själva verket Guds rike. Han äger jorden, solen, månen, luften, vattnet och ljuset – allt detta. Människan är född undersåte och tjänare i detta Hans rike (Born Subject). Även om människan är en del av den ordning enligt vilken hela detta rike styrs, är de förödande följderna av hennes handlande oundvikliga om hon går emot denna ordning. Om hon tror att det inte finns någon auktoritet över henne och att hon inte heller är ansvarig inför någon, strider denna uppfattning mot det verkliga förhållandet. När hon därför blir laglös, handlar ansvarslöst och själv bestämmer enligt vilken ordning hennes liv ska levas, visar sig följden oundvikligen bli dålig. På samma sätt strider det mot sanningen att erkänna någon annan än Skaparen som mäktig och auktoritativ, att frukta honom eller att längta efter att få någon vinning från honom, liksom att böja sig inför hans herravälde och auktoritet. Ingen annan än Skaparen har i verkligheten rätt till denna ställning. Därför blir följden också förödande. Inför den verkliga auktoritet som är etablerad över hela jorden måste människan böja sitt huvud, offra sitt ego och sin självständighet inför Honom, ägna lydnaden och tjänandet endast åt Honom och i stället för att själv utforma sitt livs principer och lagar eller låta andra utforma dem, ta dem från denna auktoritets Ägare.

För människans liv lade Muhammad (s.a.) just fram detta grundläggande reformförslag. Det gäller i denna fria värld, befriad från Österns och Västerlandets bojor, där människor bor. Detta enda reformförslag kan rätta till all deras bristfälliga och kaotiska verksamhet. Förslaget är också fritt från det förflutnas och framtidens bojor. Det var lika rent och verkningsfullt för ett och ett halvt tusen år sedan som det är i dag, och det kommer att förbli så även om tio tusen år.

Nu återstår det sista villkoret. Det är ett historiskt faktum att Muhammad (s.a.) inte nöjde sig med att lägga fram konturerna av ett tänkt ideal, utan också visade genom att grunda ett levande samhälle på denna grund. Under den korta perioden på 23 år uppmuntrade han miljontals människor att underordna sig Guds auktoritet och lyda Honom. Han befriade dem från slaveriet under deras egna begär och från lydnaden mot andra väsen än Gud. Därefter organiserade han dem och grundade, på basis av en odelad lydnad och tjänst inför Gud, ett nytt moraliskt, socialt, ekonomiskt och statligt system. På så sätt visade han hela världens människor genom ett praktiskt exempel hur mycket bättre, renare och mer rättfärdigt ett liv enligt de principer och det program han hade gett var jämfört med andra slags liv.

Detta är profeten Muhammads (frid vare med honom) storslagna bidrag. Det är på grund av detta bidrag som vi erkänner honom som världens ledare eller hela världens främste man. Hans bidrag var inte avsett för någon särskild nation, utan utgjorde hela mänsklighetens gemensamma arv. Ingen har genom detta större eller mindre rättigheter än någon annan. Vem som helst kan dra nytta av detta arv. Jag förstår inte varför någon skulle hysa fientlighet mot det.

Världens ledares verkliga bidrag

– [Detta var ett radiotal som sändes av Radio Pakistan år 1948, efter delningen av landet.]

Hela världens människor vet att den grupp som Allah har utvalt och som sedan urminnes tider, genom olika tidsåldrar, har trätt fram för att lära människorna att dyrka Allah, lyda Honom och leva med god karaktär, också omfattar världens profet, den ädle Muhammad (frid vare med honom). Den undervisning om lydnad och underkastelse under den ende Guden samt ett rent och moraliskt liv som världens profeter och vise män alltid har förmedlat, är också den undervisning som profeten (frid vare med honom) förmedlade. Han lade inte fram någon nyskapande teori om Gud, och han förmedlade inte heller någon ny lära om karaktären som skilde sig från den moraliska undervisning som de tidigare profeterna hade gett. När han inte gjorde det uppstår naturligt frågan: Vad var då hans verkliga bidrag – det för vilket vi kallar honom historiens främsta människa? Svaret på frågan är att människorna före profeten Muhammad visserligen kände till Guds existens och enhet. Men de förstod inte sambandet mellan denna filosofiska lära och människans karaktär. De kände inte heller till de bästa principerna för karaktären. Människorna var visserligen förtrogna med karaktärens goda grundprinciper, men ingen visste riktigt hur dessa karaktärsprinciper skulle tillämpas och förverkligas på livets olika områden. Tron på Allah, karaktärens principer och människans praktiska liv var tre helt åtskilda ting. Det fanns inget vetenskapligt samband, ingen nära relation och ingen verkningsfull förening mellan dem. Profeten Muhammad (frid vare med honom) förde in dessa tre ting under ett enda system. Genom att förena dem byggde han upp en fullständig civilisation och kultur. Han begränsade inte denna civilisations och kulturs grunddrag till fantasins värld, utan förverkligade dem också i den verkliga världen.

Tron är en drivkraft till handling

Profeten Muhammad (frid vare med honom) säger: Tron på Allah innebär inte bara att man godtar en filosofisk teori; till sin natur kräver denna tro en särskild typ av karaktär. Denna karaktär bör återspeglas i människans beteende i det praktiska livet. Tron är som ett frö. Så snart detta frö gror i människans hjärta börjar det, i enlighet med sin egen natur, växa till ett träd av ett särskilt slags livsverksamhet. Från trädets stam till varje gren, kvist, blad och skott genomströmmas det av den livssaft som utgår från detta frö. Om man planterar en mangokärna i jorden är det lika omöjligt att den växer upp till ett citronträd som att ett materialistiskt liv, fördärvat av karaktärslöshet, skulle kunna växa fram när underkastelsens frö planteras i människans hjärta. Den karaktär som uppstår ur lydnad och underkastelse under Allah kan inte vara densamma som den karaktär som formas av avgudadyrkan, ateism eller asketism. Dessa uppfattningar om människolivet har helt olika sinnelag och natur. Var och en av dem kräver, till följd av sin egen natur, en annan typ av karaktär än de andra.

Gudsdyrkans karaktär för hela livet

Den karaktär som uppstår ur lydnad under Allah är inte begränsad till en särskild klass av heliga och asketer, så att den endast skulle kunna komma till uttryck i avskilda rum för andlig tillbakadragenhet och meditation. Tvärtom bör denna karaktär tillämpas i hela människans liv och på varje område av det. Om en affärsman är gudfruktig finns det ingen anledning till att hans gudsfruktan inte skulle komma till uttryck i hans affärsverksamhet. Om en domare är gudfruktig kan man inte förvänta sig att han ska visa en karaktär som vänder sig bort från Gud i rättssalen; inte heller kan man förvänta sig detta av en polisman som är gudfruktig på polisstationen eller i vaktposteringen. På samma sätt är det naturligt att en nation som fruktar och älskar Gud visar en karaktär präglad av lydnad under Gud i sitt stads- och kommunalliv, i statens verksamhet, i internationell politik samt i krig och fred. Annars kan nationens tro på Allah inte ha någon verklig innebörd.

Profeten Muhammeds (frid över honom) lära

Frågan är nu vilken slags karaktär gudshängivenhet kräver och hur denna moral kan komma till uttryck i människans verkliga liv samt i hennes individuella och sociala föreställningar. Detta är ett så omfattande ämne att det inte kan uttryckas i en kort framställning. Jag citerar därför som exempel några av den Ädle (frid över honom) ord. Av dessa ord kommer det att framgå hur vackert tro, handlingar och moral har förenats i det levnadssystem som den Ädle (frid över honom) har lämnat efter sig. Den Ädle (frid över honom) sade:

(Arabiska******************************************PDF sidan 146)

“Tron har många grenar. Dess grund är att inte erkänna någon annan än Allah som gudom. Den sista grenen är att avlägsna något skadligt från vägen. Och blygsamhet är också en del av tron.”

(Arabiska******)“Renhet i kroppen och kläderna är hälften av tron.”

(Arabiska******************************************PDF sidan 146)

“Den troende är den person vars liv och egendom människor inte behöver frukta för.”

(Arabiska******************************************PDF sidan 146)

”Den som saknar ärlighet och pålitlighet saknar tro, och den som inte håller sitt löfte har ingen religion.”

(Arabiska******************************************PDF sida 146)

”När du gläds åt goda gärningar och känner ånger över onda gärningar, då (ska du förstå att) du är troende.”

(Arabiska*********)Tålamod och generositet är det som kallas tro.”

(Arabiska******************************************PDF sida 147)

”Den bästa tron är att din fiendskap och vänskap är för Allahs skull, att Allahs namn ständigt uttalas av din mun och att du önskar andra det som du önskar dig själv. Och att du ogillar för andra det som du ogillar för dig själv.”

(Arabiska******************************************PDF sida 147)

”Den fullkomligaste tron bland de troende finns hos den vars karaktär är bäst och som behandlar sin familj och sina närstående bäst.”

(Arabiska******************************************på PDF-sida 147)

”Den som tror på Allah och den yttersta dagen bör ta hand om sin gäst och inte skada sin granne. Och om han måste säga något, ska han säga något gott eller vara tyst.”

(Arabiska******************************************på PDF-sida 147)

”En troende är aldrig en baktalare eller förbannelseuttalare, obscen eller grov i sitt språk.”

(Arabiska******************************************på PDF-sida 147)

”En troende kan vara allt annat, men kan inte vara en förskingrare eller lögnare.”

(Arabiska******************************************på PDF-sida 147)

”Vid Allah, han är inte troende! Vid Allah, han är inte troende!! Den vars grannar inte är trygga från hans skada.”

(arabiska******************************************på PDF-sida 147)

”Den som själv äter sig mätt medan hans granne går hungrig är inte troende.”

(arabiska******************************************på PDF-sida 147)

”Den som behärskar sin vrede trots att han har makt att ge utlopp för den, honom fyller Allahs hjärta med tro och trygghet.”

(arabiska******************************************på PDF-sida 147)

”Den som ber för att bli sedd av människor begår shirk, den som fastar för att bli sedd av människor begår shirk, och den som ger allmosor för att bli sedd av människor begår också shirk.”

(arabiska******************************************på PDF-sida 148)

”Den som har dessa fyra egenskaper är fullständigt hycklande: han sviker förtroenden, ljuger när han talar, bryter sitt löfte när han lovar och överskrider gränserna när han grälar.”

(Arabiska******************************************på PDF-sida 148)

”Att avlägga falskt vittnesmål är en så stor synd att det kommer nära shirk.”

(Arabiska******************************************på PDF-sida 148)

”Den som kämpar mot sina begär för att upprätthålla lydnaden inför Allah är den verklige mujahiden. Och den som avstår från det Allah har förbjudit är den verklige muhajiren.”

(Arabiska******************************************på PDF-sida 148)

”Vet ni vilka som på uppståndelsens dag först kommer att få en plats under Allahs skugga? Åhörarna svarade: ’Allah och Allahs Sändebud vet bäst.’ Då sade Hazrat (frid vare med honom): ’De som accepterar sanningen när den läggs fram för dem, som villigt ger en rättighet när den görs anspråk på, och som dömer i andras angelägenheter på samma sätt som de önskar att det ska dömas i deras egna.’”

(Arabiska******************************************på PDF-sida 148)

”Om ni garanterar mig sex saker, ska jag garantera er paradiset: när ni talar ska ni tala sanning, när ni ger ett löfte ska ni uppfylla det, när något anförtros åt någon av er ska ni bevara det, ni ska hålla er borta från otukt, skydda er från onda blickar och avstå från förtryck.”

(arabiska******************************************på PDF-sida 148)

”Bedragare, snåljåpar och sådana som skänker gåvor och sedan skryter om det kommer inte in i paradiset.”

(arabiska******************************************på PDF-sida 148)

”Kött som har bildats av haramföda kommer inte till paradiset. För det kött som har närts av haramföda är elden eller helvetet det enda passande.”

(arabiska******************************************på PDF-sida 149)

”Den som säljer en felfri vara och inte informerar kunden om dess fel drabbas av Allahs vrede, och änglarna fortsätter att förbanna honom.”

(arabiska******************************************på PDF-sida 149)

”Även om en person gång på gång får leva och gång på gång blir martyr på Allahs väg, kan han inte komma till paradiset om han inte betalar tillbaka sin skuld.”

(på PDF-sidan 149)

”Oavsett om det är en man eller en kvinna: även om någon tillbringar sextio år av sitt liv i lydnad inför Allah, men när döden närmar sig upprättar ett testamente som kränker någon annans rätt, är det oundvikligt att de båda hamnar i helvetet.”

(på PDF-sidan 149)

”De som behandlar sina underordnade illa kommer inte att träda in i paradiset.”

(på PDF-sidan 149)

”Vet ni vad som är bättre än fasta, bön och allmosor? Det är att bilägga tvister mellan människor. Och att förstöra ömsesidiga relationer är så allvarligt att det förstör alla goda gärningar.”

(på PDF-sidan 149)

”Den verkligt utblottade är den som på uppståndelsens dag kommer med stora mängder böner, fastor och zakat, men samtidigt har förolämpat någon, förtalat någon, tillägnat sig någon annans egendom, utgjutit någons blod eller slagit någon. Därefter fördelar Gud hans goda gärningar, en efter en, bland dessa förtryckta. När hans skuld ändå inte är betald läggs deras synder på honom, och han kastas i helvetet.”

(Arabiska******************************************på PDF-sida 149)

”Ingen kommer att gå miste om frälsningen – såvida han inte övertygar sitt eget sinne med en förnuftig förklaring till en ond handling”.

(Arabiska******************************************på PDF-sida 150)

”Den köpman som håller varor inne för att höja priserna är förbannad”.

(Arabiska******************************************på PDF-sida 150)

”Den som håller livsmedel inne i fyrtio dagar i hopp om stigande priser har Allah inget med att göra”.

(Arabiska******************************************på PDF-sida 150)

”Om någon, efter att ha hållit livsmedel inne i fyrtio dagar, till och med skänker bort dem, kommer synden för att ha hållit dem inne ändå inte att förlåtas.

Några av Profeten Muhammeds (frid vare med honom) många uttalanden återges här. Därav kan man förstå hur den Helige Profeten (frid vare med honom) etablerade sambandet mellan tron och karaktären, och mellan karaktären och livets alla områden. Var och en som läser historia vet att dessa uttalanden av den Helige Profeten (frid vare med honom) inte bara var ord, utan att han i den verkliga världen grundade ett helt lands kulturella och politiska system på dem. Detta är hans stora insats, för vilken han är mänsklighetens främste ledare.

Kapitel 5 – Profetskapets avslutning

Profetskapets avslutning: dess innebörd och dess grund

En korrekt förklaring av profetskapets avslutning

Så länge den mänskliga civilisationen och kulturen ännu inte hade nått en sådan nivå att en profets budskap kunde spridas brett bland alla människor, och det ännu inte hade uppstått någon mänsklig grupp som kunde bevara profetens budskap, hans undervisning och hans karaktärsideal och sprida dem till världens alla delar, fortsatte profetskapets följd. Profeter sändes till olika länder och folk. Men när å ena sidan den mänskliga civilisationen och kulturen hade utvecklats tillräckligt, så att en profets budskap kunde anta en världsomfattande form, och när å andra sidan en mänsklig grupp som tog emot den sanna vägledningen hade organiserats och uppnått förmågan att oförvanskat bevara Allahs bok, profetens liv som bar fram boken och hans fullständiga, verksamma ledarskap, då fanns det inte längre något behov av att sända ännu en profet för att fullgöra profetskapets uppgift – [De som, när de förklarar profetskapets avslutning, hävdar att den inte behövs för mänsklig kunskap, angriper i själva verket profetskapets följd och kränker den. Innebörden av denna förklaring blir: Profetens vägledning behövs endast fram till ett visst kunskapsstadium; därefter är människan inte längre beroende av profetens ledarskap. – Författaren]

De särskilda förhållandena före den Ädle Sändebudets (frid vare med honom) tid

Till en början kom olika profeter till varje folk. Deras undervisning var begränsad till deras eget folk. Orsaken var att världens olika folk på den tiden var åtskilda från varandra. De hade inte mycket kontakt med varandra. Varje folk tycktes vara instängt inom sitt eget hemlands gränser. Under sådana förhållanden var det svårt för en gemensam undervisning att spridas bland alla folk. Dessutom var de olika folkens förhållanden helt olika. Okunnigheten var mycket omfattande. På grund av denna okunnighet tog brister i trosföreställningar och karaktär form, och deras gestalt var olika på olika platser. Därför behövdes det att Allahs profet gav varje folk särskild undervisning och vägledning, gradvis utrotade de felaktiga tankarna och spred de riktiga tankarna, lärde dem att överge de hedniska metoderna och steg för steg följa lagar på en högre nivå, samt fostrade dem på samma sätt som barn utbildas, vårdas och formas. Allah vet hur många tusen år som förflöt med att undervisa folken på detta sätt. Hur som helst kom den dag då mänskligheten, genom sin utveckling, passerade barndomens gräns och nådde vuxen ålder. I takt med handelns, hantverkets och industrins utveckling etablerades också ömsesidiga förbindelser mellan folken. Sjöfart och resor över land började från Kina och Japan till Europas och Afrikas avlägsna länder. Alfabetet började användas bland de flesta folk. Kunskap och vetenskap spreds, och utbyte av tankar och lärdom började mellan de olika folken. Stora erövrare föddes. De grundade väldiga imperier och underställde flera länder och folk ett enda politiskt system. På så sätt började den skillnad, det avstånd och den splittring som tidigare funnits mellan mänsklighetens folkstammar gradvis minska. Nu skapades förutsättningar för att sända islams enhetliga undervisning och en enda sharia till hela världen. För två och ett halvt tusen år sedan hade människans tillstånd utvecklats så mycket att människorna själva förväntade sig en enda religion som passade alla. Även om buddhismen inte var någon fullständig religion och endast innehöll några moraliska föreskrifter, spred den sig ändå, efter att ha passerat Indiens gränser, åt ena hållet ända till Kina, Mongoliet och Japan och åt andra hållet till Afghanistan och Buchara. Buddhistiska missionärer nådde, medan de spred denna religion, fram till många avlägsna länder. Några hundra år senare framträdde kristendomen. Även om Jesus (frid vare med honom) kom med islams undervisning, skapades efter hans bortgång en förlamad och förvriden religion under namnet kristendom. De kristna spred denna religion från Iran ända till Europas mest avlägsna länder. Dessa händelser visar tydligt att den dåtida världen spontant väntade på en världsreligion. Den hade förberett sig så mycket för detta att den, även utan att ännu ha funnit någon fullständig och oförvanskad religion, började sprida även de omogna och ofullständiga religionerna bland mänskligheten.

Trons fullkomlighet och profetskapets avslutning

Vid denna tid sändes en profet, nämligen Hazrat Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), till Arabien för hela världen och hela mänskligheten. Han fick uppdraget att förmedla islams fullständiga lära och en komplett lag och att sprida den över hela världen.

Därför finns det utan tvekan i vår tid inget annat sätt att lära känna islams sanna och raka väg än genom Muhammads (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lära och den ädla Koranen. Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) är Allahs profet för hela mänskligheten. Profeternas kedja eller följd har avslutats med honom. All den vägledning och alla de föreskrifter som den Allsmäktige Allah ville ge människorna har Han sänt genom denne, den siste profeten. Att nu tro på Allahs siste profet är en nödvändighet för varje människa som söker sanningen och vill bli Allahs lydige tjänare. Det ingår i deras nödvändiga plikter att följa den lära han förmedlade och den metod han lärde ut.

Bevisen för profetskapets avslutande

För den som förstår profetskapets innebörd är det inte alls svårt att inse att en profet inte föds varje dag och att det inte är nödvändigt att det alltid finns en profet bland varje folk. Profetens liv består i att hans lära och vägledning lever vidare. Så länge hans lära och vägledning lever, består profetens liv. De tidigare profeternas epok har tagit slut, eftersom människorna förvanskade den lära de hade förmedlat. Inte en enda av de skrifter som de förde med sig finns i dag kvar i sitt ursprungliga skick. Inte heller kan deras efterföljare i dag hävda att den skrift som deras profet förde med sig finns hos dem i sitt ursprungliga och oförvanskade skick. De har också glömt sina profeters livshistoria. I dag finns ingenstans tillförlitliga och säkra uppgifter om någon av de tidigare profeternas liv. Man kan inte ens med säkerhet säga under vilken tid eller var de föddes eller vad de gjorde. Man kan inte heller med säkerhet säga var de levde och vad de gjorde. Det är inte heller säkert känt var de levde, vilken lära de förmedlade eller vilka ord och handlingar de förbjöd människorna. Men Muhammads (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) profetskapets epok pågår fortfarande, eftersom hans lära och vägledning lever vidare. Den Koran han förmedlade finns bevarad i oförvanskat skick, med sina ursprungliga ord. Inte en enda bokstav har ändrats i den. Inte en enda punkt eller vokalmarkering har förskjutits. Allt om hans liv, hans ord och hans handlingar har bevarats på ett fullständigt och korrekt sätt. Fjorton hundra år har snart gått, men dessa uppgifter är fortfarande så tydliga och levande i historien att det är som om vi såg Hazrat Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) med våra egna ögon. Ingen människas liv i världen har bevarats så utförligt som det ädle Sändebudets (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). I varje angelägenhet i våra liv kan vi alltid hämta lärdom från det ädle Sändebudets (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) liv. Detta är det största beviset på att ingen annan profet behövs efter det ädle Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

Det finns endast tre möjliga skäl till att en profet kommer efter en annan profet.

Ett. Den första profetens lära har gått förlorad och det har blivit nödvändigt att lägga fram den på nytt.

Två. Den första profetens lära är inte fullständig och det har uppstått behov av att korrigera och utvidga den.

Tre. Den första profetens lära är begränsad till ett särskilt folk, och det behövs en annan profet för de övriga folken. – (Som ett fjärde skäl skulle man också kunna ange att en annan profet kan sändas för att hjälpa en profet medan han är närvarande. Men jag har inte nämnt detta skäl, eftersom den ädla Koranen endast ger två exempel på det. Av dessa två särskilda undantag kan man inte dra slutsatsen att Allah har någon allmän regel om att sända hjälpprofeter. – Författaren)

För det första: Profeten Muhammeds (s.a.) undervisning och vägledning lever kvar. Vad hans religion var, vilken vägledning han kom med, vilken sorts levnadssätt han införde och vilka sedvänjor han försökte avskaffa och stoppa kan när som helst fås kunskap om. Medlen för att få kunskap om dessa frågor har bevarats fullständigt. Därför behövs ingen profet för att på nytt lägga fram hans undervisning och vägledning.

För det andra: Genom den ädle Sändebudet (s.a.) har världen fått islams fullständiga undervisning. Det finns inte längre något behov av att minska eller lägga till något i den, och den saknar inte heller något som skulle behöva kompletteras genom att en profet kommer. Därmed har även det andra skälet undanröjts.

För det tredje: Den ädle Sändebudet (s.a.) sändes som profet, inte till något särskilt folk, utan till människorna i hela världen. Hans undervisning är tillräcklig för hela mänskligheten. Därmed har även det tredje skälet undanröjts.

Det är därför den ädle Sändebudet (s.a.) har kallats Khatam an-Nabiyyin, det vill säga den siste profeten. Med andra ord har profetskapets kedja nått sitt slut med honom. Världen behöver nu inte längre någon profet; i stället behövs människor som själva följer den ädle Sändebudets (s.a.) väg och leder andra på den, förstår hans undervisning, handlar efter den och upprättar hans styre över hela världen genom den lag som han kom till världen med.

Vägen till vägledning för hela mänskligheten

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 156)

”O Profet, Jag har sänt dig som en förkunnare av glada budskap och som en varnare för hela mänskligheten, men de flesta människor vet inte detta.” – (Sura as-Saba: 28)

Detta betyder att du inte endast är till för människorna i denna stad, detta land eller denna tid, utan att du har sänts till människorna och folken i hela världen fram till Domedagen. Men dina samtida landsmän förstår inte din ställning och ditt värde. De har ingen känsla för vilken stor, ädel och ärorik person som har sänts till dem. Att den ädle Profeten (s.a.) inte sändes endast till sitt eget land och sin egen tid, utan till hela mänskligheten fram till Domedagen, har beskrivits på flera ställen i Koranen. Till exempel:

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 156)

”Och denna Koran har uppenbarats för mig, så att jag genom den kan varna er och dem till vilka den når.”

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 156)

”Säg, o Profet: O människor, jag är Allahs sändebud till er alla.”

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 156)

”Och Vi har sänt dig endast som en barmhärtighet för hela världen.”

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 156)

”Välsignad är Han som har uppenbarat Koranen för Sin tjänare, så att han kan vara en varnare för hela världen.”–(Sura al-Furqan: 1).

Den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har själv återgett samma budskap på olika sätt i olika hadither. Till exempel:

(Arabiska*******************************************PDF-sida 156)

”Jag har sänts till alla, utan åtskillnad mellan vita och svarta.”

(Arabiska*******************************************PDF-sida 156)

”Jag har sänts till hela mänskligheten i allmänhet, medan var och en av profeterna före mig endast sändes till sitt eget folk.” – återberättad av Abdullah ibn Umar, från Musnad Ahmad.

(Arabiska*******************************************PDF-sida 156)

”Tidigare sändes varje profet till ett särskilt folk, men jag har sänts till hela mänskligheten.” – återberättad av Jabir ibn Abdullah, från al-Bukhari och Muslim.

(Arabiska*******************************************PDF-sida 156)

”Förhållandet mellan att jag sändes som profet och Domedagen är just som detta” – när Allahs sändebud sade detta höjde han två av fingrarna på sin hand. – (Bukhari och Muslim).

Detta betyder att, precis som det inte finns något tredje finger mellan dessa två fingrar, finns det ingen profetisk mellanperiod mellan mig och Domedagen. Domedagen kommer omedelbart efter mig. Jag kommer att förbli den etablerade profeten fram till Domedagen.

En som förkunnar glada budskap och varnar hela mänskligheten

(arabisk text***************************************på PDF-sida 156)

”Vi har sänt dig med sanningen som förkunnare av glada budskap och var­nare. Det finns inget folk till vilket ingen varnare har sänts.” – (Sura Fatir: 24).

Den första versen betyder: O profet! Ditt enda uppdrag är att varna människorna. Om någon ändå inte låter sig påverkas och fortsätter att sjunka ned i villfarelsens djup, har du inget ansvar för honom. Du har inte fått i uppdrag att få de blinda att se eller de döva att höra.

Det som sägs i den andra versen har nämnts på flera ställen i den ädla Koranen. Dess grundläggande innebörd är att inget folk har uppstått på världens skådeplats till vars vägledning Allah den Allsmäktige inte har sänt någon profet. I sura Ar-Raʿd, vers 7, sägs det (Arabiska******)I sura Al-Hijr, vers 10, sägs det (arabisk text***********).I sura An-Nahl, vers 36, sägs det (arabisk text*****).I sura Ash-Shuʿara, vers 208, sägs det (Arabiska*******)Men för att undvika förvirring i denna fråga måste man förstå två saker. För det första är en profet tillräcklig för människorna i det område som hans budskap kan nå. Det finns alltså inget krav på att en separat profet ska sändas till varje bosättning och varje stam. För det andra behövs ingen ny profet så länge en profets budskap, vägledningens tecken och spåren av hans ledarskap bevaras i världen. Det behövs inte heller att en separat profet sänds till varje enskild man i ett folk.

Allahs barmhärtighet för hela mänskligheten

(Arabiska*******************************************PDF sida 156)

”O Muhammad! Jag har sänt dig som Min barmhärtighet till jordens invånare.” –(Sura al-Anbiya: 107)

En annan översättning av denna vers kan också vara: ”Jag har sänt dig som en barmhärtighet för jordens invånare.” I båda fallen är den egentliga innebörden att den ädle Profetens (frid vare med honom) ankomst i själva verket är Allahs barmhärtighet och nåd för mänskligheten. Han kom och väckte den slumrande världen. Han gav den kunskap som tydligt skiljer mellan sanningen och falskheten. Framför allt gjorde han det klart och otvetydigt för den vilken väg som leder till undergång och vilken väg som leder till frid och trygghet. Kaf irerna i Mekka betraktade den ädle Profetens (frid vare med honom) profetskap som en orsak till olycka och lidande för dem själva. De sade: ”Denne man har skapat splittring bland vårt folk och slitit isär det som kött skiljs från nagel.” Som svar sägs: ”O ni dåraktiga! Den som ni betraktar som en olycka är i själva verket Allahs barmhärtighet och nåd för er.”

En sändebud för hela mänskligheten

(Arabiska*******************************************PDF sida 156)

”O Muhammad, säg: ’O mänsklighet! Jag har kommit till er alla som Allahs sändebud, Han som äger herraväldet och makten över jorden och himlarna.’” –(Sura al-A’raf: 158). ”För varje ummah finns ett sändebud.” –(Sura Yunus: 47).

Ordet ’ummah’ används här inte enbart som en synonym till nation, utan ordet används här i betydelsen att alla de människor som nås av en sändebuds da’wa efter hans ankomst är hans ummah. Dessutom krävs det inte att sändebudet måste vara vid liv och fysiskt närvarande bland dem. Tvärtom räknas alla världens invånare som hans ummah så länge hans undervisning förblir levande efter sändebudets bortgång och så länge vägen står öppen för varje person att få veta vad han faktiskt undervisade om. Den bestämmelse som nämns i den fortsatta diskussionen kommer att gälla för dem. I detta sammanhang är hela världens människor, efter Muhammads (frid vare med honom) ankomst, hans ummah, och de kommer att förbli hans ummah så länge Koranen består i ett felfritt och oförvanskat skick. Därför sades det inte i versen: ”För varje nation finns ett sändebud”, utan det sades: ”För varje ummah finns ett sändebud.”

I stället för att sända en profet till varje bosättning sände Allah den ädle Muhammad (frid vare med honom) som profet för hela världen.

(Arabiska******************************** på PDF-sidan 159)

”Om Jag hade velat, skulle Jag ha sänt en varnare till varje ort.” – (Sura al-Furqan: 51)

Det vill säga, denna uppgift låg bortom Min förmåga. Om Jag hade velat, kunde Jag ha låtit en profet framträda överallt. Men i stället för detta sände Jag en enda profet för hela världen. Liksom en enda sol är tillräcklig för hela världen, är denna enda vägledningens sol tillräcklig för människorna i hela världen.

I den ädla Koranen har det ädla Sändebudet (frid vare med honom) fått epiteten ”varnare”, ”upplysningsgivare” och ”den som varnar för de skadliga följderna av likgiltighet och villfarelse”. Samtidigt har han fått epitetet ”varnare för människorna i hela världen”. Dessutom har han framställts som en varnare för människorna i hela världen. Av detta framgår att Koranens budskap och Muhammeds (frid vare med honom) sändebudskap inte är avsedda för något bestämt land, utan för hela världen. Inte endast för den egna tidsåldern, utan för alla kommande tidsåldrar. Detta ämne har beskrivits på olika ställen i Koranen.

Till exempel:

(Arabiska******************************** på PDF-sidan 159)

”O mänsklighet, jag har kommit till er alla som Allahs Sändebud.”

(Arabiska******************************** på PDF-sidan 159)

”Detta Koranen har sänts ned till mig för att jag genom den ska varna er och dem som den når.” – (Sura al-An’am: 19)

”Vi har sänt dig som förkunnare av glada budskap och varnare för hela mänskligheten.” – (Sura as-Saba: 28)

I haditherna har Allahs sändebud (frid vare med honom) upprepade gånger förtydligat detta och sagt: (Arabiska***********)”Jag har sänts till alla, utan åtskillnad mellan vita och svarta.” Han sade också: (Arabiska**************)

 ”Tidigare sändes varje profet särskilt till sitt folk, men jag har sänts till hela mänskligheten i allmänhet.” – (Bukhari och Muslim).

Han sade också: (Arabiska**********)”Jag har sänts till hela skapelsen, och med min ankomst har profeternas kedja avslutats.”

Allahs siste profet

(arabiska******************************** på PDF-sida 159)

”Människornas räkenskapstid närmar sig, men de vänder sig bort i likgiltighet.” – (Sura al-Anbiya: 1)

Detta innebär att uppståndelsens stund är nära. Det vill säga, den dag då människan ska träda fram inför sin Herre och Uppfostrare och redovisa alla sina gärningar är inte långt borta. Att mänskligheten har gått in i det sista kapitlet av sin historia är ett tecken på att Muhammad (s.a.v.) har fått sitt profetskap. Nu är de närmare avslutningen än historiens början. Början och mitten har passerats. Nu har slutskedet börjat. Just detta har den ädle Sändebudet (s.a.v.) berättat i en hadith. Han lyfte två av sina fingrar och sade:(Arabiska************)”Jag har sänts i ett sådant tillstånd att jag och uppståndelsens stund befinner oss i samma förhållande som dessa två fingrar på min hand, när de ligger bredvid varandra.” Det vill säga, efter mig återstår nu endast att invänta uppståndelsens stund. Ingen annan profet kommer mellan den och mig. Om ni vill finna den rätta vägen, så finn den genom min kallelse. Därefter kommer ingen annan vägledare eller varnadare att komma för att visa den rätta vägen.

Viktig hänvisning om profetskapets slutgiltighet

(Arabiska******************************** på PDF-sida 159)

”Minns när Allah tog detta löfte från profeterna: ’I dag har Jag gett er Skriften och visdom. Om ett annat sändebud i morgon kommer till er och bekräftar sanningen i den undervisning som redan finns hos er, måste ni tro på honom och hjälpa honom.’ Då frågade Allah: ’Bekräftar ni detta löfte och är ni beredda att bära det tunga ansvar som detta löfte från Min sida innebär?’ De svarade: ’Ja, vi bekräftar detta löfte.’” – (Sura Āl ʿImrān: 81)

Detta innebär att varje profet binds av detta löfte. Och det ansvar som profeten binds av faller ofrånkomligen även på hans efterföljare. Det löfte som de binds av är följande: När en profet sänds från Allah för att förkunna och upprätta den religion vars förkunnande och upprättande har anförtrotts åt er, måste ni samarbeta med honom. Ni får inte hysa avund eller fientlighet mot honom. Ni får inte betrakta er själva som religionens ensamrättsinnehavare. Ni får inte motsätta er sanningen. Utan ni måste samlas under den fana som den person från Min sida sänds för att höja sanningens fana på den plats där han sänds.

Här måste man emellertid förstå åtminstone detta: före Muhammad (s.a.v.) bands varje profet av detta löfte. Därför underrättade varje profet sitt samfund om den profet som skulle komma senare och gav dem befallningen att samarbeta med honom. Men ingenstans i Koranen eller haditherna finner man ens en antydan om att Muhammad (s.a.v.) skulle ha bundits av ett sådant löfte, eller att han skulle ha underrättat sitt samfund om en profet som skulle komma efter honom och befallt dem att följa honom. – [Det behöver knappast förklaras att frågan om profetskapet är ytterst känslig. Människans tro eller otro, frälsning eller fördärv beror på om hon tror på profeten eller inte. Men i den heliga Koranen finns det inte bara ingen underrättelse om att någon annan profet skulle komma efter det ädla Sändebudet (s.a.v.); det sägs tvärtom att det ädla Sändebudet (s.a.v.) är den siste profeten. Och i stället för att kalla sitt samfund och beordra dem att tro på någon profet som skulle komma efter honom, har Allahs Sändebud (s.a.v.) i otaliga hadither tydligt förklarat att ingen profet kommer efter honom och att profetskapets kedja har avslutats med honom. Frågan är: Hade Allah och Hans Sändebud någon fientlighet mot vår religion och vår tro? Skulle någon profet komma efter Allahs Sändebud (s.a.v.), samtidigt som både Allah och Hans Sändebud har sagt sådant att vi genom att inte tro på honom gör oss skyldiga till otro och kastas in i straffet i det kommande livet? Är något sådant över huvud taget möjligt? – (Författaren)]

(Arabiska******************************** på PDF-sida 161)

”O Adams barn! Kom ihåg att om ett sändebud ur er egen krets kommer till er och reciterar Mina verser för er, så ska den som avstår från olydnad och bättrar sig inte behöva känna någon rädsla eller sorg.” – (Sura al-Aʿrāf: 35)

Överallt i den ädla Koranen där frågan om Adams (a.s.) och Hawwas (a.s.) förvisning från paradiset tas upp, sägs detta (se därför Sura al-Baqara, verserna 38–39, och Sura Ta-Ha, verserna 123–124). Därför bör även detta här förstås som hänförligt till samma sammanhang. Det vill säga, redan vid mänsklighetens begynnelse hade detta förklarats för människan på ett entydigt sätt.

Argument från några verser mot dem som förnekar Khatm-e Nubuwwat

(Arabisk text … på sidan 162 i PDF-filen)

”Och (o Profet!) minns det förbund som Jag har tagit från alla profeter, även från dig, och från Nuh, Ibrahim, Musa och Isa, Marias son; från alla har Jag tagit ett fast och bindande förbund.” – (Sura al-Ahzab: 7)

I denna vers påminner Allah den Allsmäktige Profeten (s.a.w.) om att Allah, liksom från alla andra profeter, även från honom har tagit ett fast och bindande förbund. Han bör uppfylla detta förbund med största allvar. Vilket förbund avses med detta? Om man tänker på det sammanhang som har diskuterats tidigare blir det tydligt att det är ett förbund enligt vilket profeten själv ska följa vart och ett av Allahs bud och få även andra att följa dem. Han ska ordagrant förmedla Allahs ord till människorna och inte brista på något sätt i försöken att omsätta dem i praktiken. I den ädla Koranen omnämns detta förbund på flera ställen. Till exempel:

(Arabisk text … på sidan 162 i PDF-filen)

”Han har fastställt för er den religion vars vägledning Han gav Nuh, och som Han uppenbarade för dig (o Muhammad), och vars vägledning Han gav Ibrahim, Musa och Isa, med uppmaningen: ’Upprätta religionen och skapa inte splittring däri.’” – (Sura ash-Shura: 13)

(Arabisk text … på sidan 162 i PDF-filen)

”Och (o muslimer)! Minns Allahs nåd mot er, då Han uppenbarade Sin Skrift för er med föreskriften att ni skulle förklara dess undervisning och inte dölja den.” – (Sura Āl ʿImrān: 187)

(Arabiska … på PDF-sidan 162)

”Och minns när Jag tog ett förbund från Israels barn: Ni ska inte dyrka någon annan än Allah.” – (Sura al-Baqarah: 83)

(Arabiska … på PDF-sidan 162)

”Har inte ett förbund genom Skriften tagits från dem? Håll fast vid det Jag har uppenbarat för er och minns den vägledning som finns i den. Kanske kommer ni att kunna skydda er mot olydnad mot Allah.” – (Sura al-Aʿrāf: 169–171)

(Arabiska … på PDF-sidan 162)

”Och o muslimer, minns Allahs nåd mot er och det förbund Han slöt med er när ni sade: ’Vi har hört och vi lyder.’” – (Sura al-Māʾidah: 7)

Det särskilda sammanhang i vilket Allah den Allsmäktige påminner om detta förbund är följande: Profeten (frid vare med honom) tvekade av rädsla för fiendernas fördömanden att bryta den sed från den förislamiska tiden som gällde ett genom tilltal benämnt (inte blodsbaserat) släktskapsförhållande. Det handlade om äktenskap med en kvinna. Därför kände han sig gång på gång generad. Han tänkte: Hur uppriktigt jag än gör detta enbart i syfte att reformera samhället, kommer fienderna ändå att fortsätta säga att det i själva verket gjordes för att tillfredsställa mina sinnliga begär, och att denne man bara antagit reformatorns skepnad för att bedra folket. Därför säger Allah till Allahs Sändebud (frid vare med honom): Du är Min utsände profet. Liksom med alla andra profeter har Jag slutit ett fast förbund även med dig: den föreskrift Jag ger ska du själv följa och beordra andra att följa. Bekymra dig därför inte om någons fördömanden och smädelser. Skäms inte inför någon. Frukta ingen. Utför utan tvekan det verk Jag vill utföra genom dig.

En grupp har förstått den ed som profeten Muhammed (s.a.w.) och de efterföljande profeterna samt deras samfund tog emot på följande sätt: De fick avlägga en ed om att tro på den profet som skulle komma senare och bistå honom. På grundval av denna tolkning hävdar denna grupp att profetskapets dörr fortfarande står öppen även efter profeten Muhammed (s.a.w.), och att även den ädle Profeten (s.a.w.) fick avlägga en ed om att hans samfund skulle tro på den profet som skulle komma efter honom. Men versens omedelbara sammanhang förklarar otvetydigt denna tolkning vara felaktig. Utifrån det ämne som denna vers uttalades i samband med finns det inget utrymme för att säga att en profet skulle komma även efter den ädle Sändebudet (s.a.w.) och att hans samfund skulle behöva tro på sådana profeter. Om man antar denna innebörd blir versen här helt malplacerad och utan samband. Dessutom har versens ord ingen sådan tydlig innebörd att man därifrån kan förstå vilken typ av ed som avses här. För att veta vilken slags ed som nämns här måste vi därför vända oss till andra ställen i den heliga Koranen där eder som profeterna tagit emot omnämns. Om hela den heliga Koranen endast hade nämnt en enda ed, och den hade gällt profeter som skulle komma senare, skulle det med fog kunna antas att det också här, i samband med eden, var denna ed som avsågs. Men den som studerar Koranen med djup insikt vet att denna bok nämner många eder som profeterna och deras samfund tagit emot. Här är det rimligt att förstå den ed vars innebörd har samband med det föregående och efterföljande sammanhanget. Att här välja innebörden av en ed som sammanhanget inte alls ger anledning att behandla är på intet sätt rimligt. Följden av en sådan felaktig tolkning blir helt uppenbar: vissa människor försöker, i stället för att ta vägledning från Koranen, själva ge Koranen vägledning.

(På PDF-sida 164)

”Vem är då mer orättfärdig än den som hittar på en lögn och tillskriver den Gud, eller förnekar Guds sanna tecken? Förvisso kommer de skyldiga aldrig att nå framgång.” – (Sura Yunus: 17)

Vissa dåraktiga människor har tolkat ”framgång” som ett långt liv, världsligt välstånd eller världslig utveckling. På så sätt vill de dra slutsatsen från denna vers att den som förblir vid liv efter att ha gjort anspråk på profetskap, eller som gör stora framsteg i världen, eller vars förkunnelse får stor spridning, bör erkännas som en sann profet, eftersom han har nått framgång. Om han inte hade varit en sann profet skulle han ha dödats så snart han gjorde anspråk på falskt profetskap, eller dött av svält, och hans förkunnelse skulle inte ha kunnat spridas i världen. Men en sådan okunnig argumentation utifrån Koranen kan endast framföras av den som inte känner till den koraniska facktermen ”falāh” eller inte är medveten om den gudomliga ordning enligt Koranen genom vilken Gud ger de skyldiga anstånd, och därför inte förstår i vilken betydelse detta ord har använts i detta sammanhang.

För det första kan den skyldige inte nå framgång. Detta sades inte i samband med versens behandling på ett sådant sätt att det skulle bli ett kriterium för att pröva någons anspråk på profetskap, så att vanligt folk själva skulle bedöma dem som gjorde anspråk på profetskap efter detta kriterium och besluta att godta anspråket hos den som de fann framgångsrik och avvisa anspråket hos den som de fann misslyckad. Snarare är innebörden här: ”Jag vet med säkerhet att de skyldiga inte kan nå framgång. Därför kan jag själv inte begå detta brott genom att göra anspråk på falskt profetskap. Däremot kan jag med säkerhet säga om er att ni begår brottet att förneka den sanna profeten; därför kan ni inte nå framgång.”

Falāh, eller framgång, används inte heller i Koranen i den begränsade betydelsen av världslig framgång. Dess innebörd är i stället en oavbruten framgång som inte ens lämnar det minsta spår av någon förlust. Det gör inget om en sådan person i början av det jordiska livet inte uppvisar någon sida av framgång. En person som öppet kallar till villfarelse kan leva ett bekvämt liv i världen, nå toppen av världsligt välstånd och utveckling, och hans kallelse till villfarelse kan vinna enorm popularitet och spridas åt alla håll. Men enligt Koranens terminologi är detta inte den framgång som kallas framgång; det är uppenbar förlust och misslyckande. Det kan också hända att en som kallar till sanningen möter svåra prövningar i världen, blir överväldigad och förlorar medvetandet under trycket av olyckor, lidanden och svårigheter, och att inte en enda person ansluter sig till hans grupp. Men på Koranens språk är detta inte förlust och misslyckande; det är i stället den verkliga framgången.

Dessutom har det på många ställen i Koranen klargjorts mycket tydligt att Gud inte skyndar sig att gripa de skyldiga, utan ger dem tillräckligt med tid och möjlighet att bättra sig. Om de missbrukar denna tid och möjlighet och därigenom blir ännu mer fördärvade, ges de anstånd från Gud, och ibland låter Han nådens strömmar flöda över dem. Till följd av detta blottlägger de fullständigt all den ondska som är dold i deras inre och gör sig genom sina handlingar förtjänta av ett straff som verkligen tillkommer dem på grund av deras dåliga egenskaper. Att därför betrakta en falsk anspråkstagares långa rep som ett bevis på att han står fast på vägledningen måste betecknas som ett allvarligt misstag. Guds lag om anstånd, uppskov och givna möjligheter gäller lika mycket för dem som gör anspråk på falskt profetskap som för alla andra skyldiga. Det finns inga argument eller bevis för att anse de förstnämnda vara undantagna från denna lag. När Gud dessutom gav Satan möjlighet ända till Uppståndelsens dag sades det ingenstans: ”Alla slags bedrägerier och vilseledanden som du begår kommer att tillåtas, men om du själv reser upp en falsk och hycklande profet kommer just detta bedrägeri under inga omständigheter att tillåtas.”

Som svar på detta kan någon kanske hänvisa till verserna 44–47 i sura al-Haqqa, där det sägs:

(på PDF-sidan 165)

Det vill säga: ”Om Muhammed hade tillskrivit Mig något påhittat, skulle Jag ha gripit honom vid handen och skurit av hans halspulsåder.” Men det som sägs i dessa verser är att om den som verkligen har sänts som profet från Allah hittar på en lögn och framställer den som uppenbarelse från Allah, kommer han genast att gripas. Att utifrån detta påstå att den som gör anspråk på profetskap och inte grips därmed bevisas vara sann är inget annat än ett principiellt felslut. Det undantag från Allahs tålamod och uppskov som bevisas genom denna vers gäller endast den äkta profeten. Därav följer inte att även den som falskeligen gör anspråk på profetskap omfattas av detta undantag. Alla vet att de lagar som stiftas för statliga tjänstemän inte endast tillämpas på dem, utan att samma behandling enligt strafflagen också tillämpas på vanliga skurkar och brottslingar. Dessutom sades inte det som nämns i dessa verser ur sura al-Haqqa för att ge människor ett kriterium för att pröva profeter. Det vill säga: om en hand skulle sträcka sig ut genom det osynligas slöja och plötsligt slita ut hans halspulsåder, skulle man då anse honom vara falsk och bedragare, men annars erkänna honom som sann. Om det inte vore möjligt att genom en profets karaktär, handlingar och det han förkunnar avgöra om han är en sann eller falsk profet, skulle det kanske finnas behov av att godta ett sådant orimligt kriterium.

Anspråk på profetskap efter den siste profeten

Fråga: På sidan 236 i Tarjuman al-Qur’an (januari–februari) skrev ni: ”Min erfarenhet är att Allah den Allsmäktige aldrig ger lögn framgång och stadga. Jag har alltid följt principen att aldrig besvara orden från dem som jag finner likgiltiga inför sanningen och pålitligheten och utan fruktan för Allah. Allah kan ta hämnd på dem … och redan i denna värld kommer deras sanna natur, om Allah vill, att avslöjas.”

Jag vill framhålla att jag har läst böckerna från Ahmadiyya Jamaat och även varit engagerad i deras verksamhet. Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor.

För det första: Detta är inte bara er egen erfarenhet; i den ädla Koranen har Allah sagt: ”Allah älskar inte lögnare.” Och: ”Allahs förbannelse vilar över lögnarna.” När det gäller sådana lögnare,(Arabiska**********)är deras straff att omedelbart gripas och kastas i helvetet.(Arabiska*************)Om Mirza Ghulam Ahmad i detta läge var en lögnare, varför har då (a) Allah den Allsmäktige ännu inte gripit honom? (b) Varför ökar antalet medlemmar i gruppen, och varför växer styrkan hos Mirza Sahibs mission, som muslimer känner som vilseledande? Dessutom har denna grupps rötter numera blivit starka även utanför landet. (c) Det har gått sextio år sedan det budskap som Mirza Sahib framförde. Hur länge ska vi vänta på Allahs beslut, när de för närvarande fortsätter att göra framsteg och blomstra? (d) Varför upphör inte de grupper och personer som motsätter sig denna grupp med sitt motstånd och överlämnar inte saken åt Allah?

För det andra: På sidan 242 i Tarjuman al-Qur’an tog en tysk anhängare av ert parti upp frågan om att samarbeta med Ahmadiyya Jamaat i Berlin för att sprida islam. Om även ni anser att deras arbete med att sprida islam är korrekt, varför samarbetar ni då inte med dem i Pakistan?

Svar: Ni behandlar frågan om en person som gör anspråk på profetskap alltför lättvindigt! Detta tillvägagångssätt är alls inte lämpligt när man ska fatta beslut i en så viktig fråga. Det jag hade skrivit gällde en uppenbart falsk anklagelse. Några egenintresserade personer hade riktat denna anklagelse mot mig. Ni tillämpar detta på en person som faktiskt har gjort anspråk på profetskap. Ni bör veta att i fråga om en person som gör anspråk på profetskap måste den ena av två omständigheter vara sann. Om hans anspråk är sant, är den som inte tror på honom en kafir. Och om han är en lögnare, är den som tror på honom en kafir. Vill ni avgöra en så ytterst känslig fråga enbart utifrån att Allah den Upphöjde ännu inte har gripit honom, att hans grupp växer och att ”hur länge ska vi ännu vänta på Allahs beslut?” då? Ska det enligt er innebära att om vilken person som helst, efter att ha gjort anspråk på profetskap, får se sin grupp växa och blomstra, och Allah inte griper honom inom den väntetid ni föreslår, så ska detta ensamt anses tillräckligt för att tro på honom som profet? Är detta enligt er måttstocken för att pröva profetskap?(Arabiska**********)Det ni har velat bevisa utifrån denna vers är i själva verket fel i grunden. Det som sägs i denna vers är att om Muhammed (frid vare med honom), som i verkligheten är Allahs profet, skulle fortsätta att på eget initiativ hitta på något utan Allahs uppenbarelse och framställa det som från Allah, skulle hans strupe skäras av. Det är inte korrekt att därav dra slutsatsen att strupen också kommer att skäras av på en person som i själva verket inte är profet men som med hjälp av lögner framställer sig som profet. Dessutom har Allah den Upphöjde i denna vers inte framställt påståendet att den som gör anspråk på profetskap och vars strupe inte skärs av är en sann profet, medan den vars strupe skärs av är en falsk profet, som ett kriterium för att skilja den falske profeten från den sanne. Metoden att på detta sätt tänja och förvränga betydelsen av Koranens verser är säkert inte er egen metod, utan något ni har lärt er av Mirza Sahibs grupp. Att denna grupp saknar gudsfruktan bevisas redan av detta.

Efter profeten Muhammed (frid vare med honom) kommer man inte att pröva orden från någon som gör anspråk på profetskap enligt den måttstock ni har lagt fram. I stället kommer hans ord med full visshet att förkastas. Koranen och haditherna har nämligen uttalat sig entydigt om denna fråga. Där sägs att ingen profet kommer efter den ädle Sändebudet (frid vare med honom). Jag känner till de argument som Mirza Sahib och hans anhängare brukar lägga fram till stöd för att profetskapets dörr fortfarande står öppen, men jag vill tala om för er att dessa argument endast kan påverka en okunnig person med begränsade kunskaper. En insiktsfull person kan, efter att ha granskat deras argument, endast bli övertygad om deras dumhet.

Att brevet från Tyskland publicerades i Tarjuman al-Qur’an betyder inte att vi anser att allt i brevet ordagrant är sant. Vårt syfte var genom brevet att inför muslimerna i vårt land väcka inspiration och uppmuntran att hjälpa dem. De har nyligen antagit islam. Hur skulle de kunna veta hur många fitna som reser sig i den islamiska världen? De är nu våra trosbröder. Annars kan de på grund av okunskap falla offer för vilken fitna som helst.

Fråga: Jag har fått ert svar. Tyvärr har det inte skingrat mina tvivel. Jag citerade ju era egna ord: ”Allah kommer själv att straffa lögnaren”, och frågade mot denna bakgrund varför Allahs straff inte drabbar Mirza Ghulam Ahmad Qadiani, som alla muslimer anser vara en lögnare, och hur Allah under så lång tid kan bevittna att Hans tjänare leds vilse?

Jag har studerat tjugofem av Mirza Sahibs böcker med ett granskande öga. Därefter läste jag också några böcker av muslimska lärda som skrivits mot honom. Jag medger naturligtvis att jag inte har kunnat läsa någon av era böcker i denna fråga. Min övergripande reaktion på de lärdas böcker är emellertid följande:

De har förvrängt det Mirza Sahib skrev, tolkat det felaktigt och tillskrivit honom denna felaktiga betydelse.

De har inte fullständig kunskap om det ämne de har skrivit om. Senare brevväxlade jag med dem. Men de flesta av dem valde att tiga. Det jag i allmänhet har förstått av Mirza Sahibs böcker är följande: Mirza Sahib själv och hans budskap är ”genomsyrade av kärlek till den ädle Profeten (frid vare med honom)”. Det var på denna grund jag började närma mig Mirza Sahibs anspråk. Och nu är detta för mig ett bevisat faktum:

För det första: Mirza Sahibs anspråk strider inte mot Koranen och haditherna.

Två: Mirza Sahibs profetskap förminskar inte den ädle Sändebudets (frid vare med honom) ställning. Om det genom Moses (frid vare med honom) kunde finnas profeter i stad efter stad, måste det genom Muhammeds (frid vare med honom) ställning finnas sådana människor i by efter by som säger: ”Genom att följa Muhammeds sharia har vi fått lyckan att tala med Allah.” Mirza Sahib har själv sagt:

”Denna källa som strömmar ut till skapelsen

är endast en liten droppe ur Muhammeds fullkomlighets ocean.”

Nu har ni åter gett mig tillåtelse att granska Mirza Sahibs anspråk. Skulle ni vänligen kunna hjälpa mig att ta den rätta vägen genom att, i ljuset av den ädla Koranen, bevisa att något av Mirza Sahibs anspråk är falskt?

Svar: Det föregående brevet skulle ha kunnat undanröja ert tvivel, om ni verkligen hade velat undanröja det. Det jag skrev i Tarjuman al-Qur’an handlade om de människor som falskt anklagade mig. I detta sammanhang uttrycktes förtröstan på Allah: att Han säkert skulle straffa lögnarna. Men ni använder detta som ett kriterium för att pröva en persons anspråk på profetskap. Dessutom har ni antagit kriteriet på ett sådant sätt att om det visar sig att den som gör anspråk på profetskap inte straffas, måste man kalla honom en sann profet. Den som straffas i denna värld är en lögnare och vilseledd, medan den som inte straffas är sanningsenlig och rätt vägledd – är detta verkligen ett korrekt kriterium för att avgöra om människor är sanningsenliga eller lögnare och rätt vägledda eller vilseledda?

Ni har sagt något märkligt: att sextio år har gått sedan Mirza Sahib gjorde anspråk på profetskap, och hur länge kan man egentligen vänta? Ni har lagt fram ett märkligt kriterium för att pröva sanningen i ett anspråk på profetskap. Enligt er, vilket slags straff bör en falsk anspråkare få – förklara saken lite mer ingående. Om ni menar att en hand från det osynliga skulle komma och skära av hans strupe, så säger jag att inte ens Musaylima al-Kadhdhab, som gjorde anspråk på falskt profetskap under Allahs Sändebuds (frid vare med honom) livstid, fick ett sådant straff. Om ni menar att den som gör anspråk på profetskap och dödas av människor därmed är en lögnare, vad säger ni då om de profeter vars profetskap Allah den Upphöjde själv har förklarat vara sant och samtidigt meddelat att deras egna folk dödade dem? Ni har säkert läst följande två verser i Koranen:

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 169)

Jag anser att ni, i ljuset av dessa verser, bör ompröva ert eget tänkande. En profets anspråk kan inte prövas enligt ett sådant kriterium. Det som måste granskas beträffande en profet är vilken ställning han har i ljuset av Allahs tidigare uppenbarelser, vad han har fört med sig och hur hans livsföring är. Att godta en person som en sann profet enbart för att ni inte med era egna ögon ser honom straffas i denna värld, trots att han inte helt klarar detta kriterium, är ett allvarligt misstag.

Om inte anspråket från den som gör anspråk på profetskap, prövat mot den första av de tre måttstockar jag nämnde ovan, har visat sig vara fullständigt äkta och bevisats utan minsta invändning, blir det slutliga påståendet bevisat: att ingen ny profet kan komma efter profeten Muhammad (frid över honom). Då finns det inte längre något behov av att undersöka vad den profet som kom efter den ädle Budbäraren (frid över honom) förde med sig eller vilken sorts människa han var. Även om Mirza Sahib enligt min uppfattning, med hänsyn till den andra och tredje måttstocken, står så långt från profetskapets rang att ingen förnuftig människa skulle kunna föreställa sig honom som profet, ens om profetskapets dörr stod öppen, anser jag ändå att det efter Koranens och hadiths klara och entydiga avgörande är onödigt, ja rentav ytterst oförskämt mot Allah och Sändebudet (frid över honom), att föra denna diskussion.

Om ni frågar vilka bevis som finns i Koranen och haditherna för att profetskapets dörr har stängts fullständigt, är det inte möjligt att besvara detta i ett brev. Om Allah den Upphöjde ger oss tid och möjlighet kommer jag, in shā’ Allāh, att skriva en utförlig artikel om detta ämne. Annars kommer frågan ändå upp i tafsiren till sura al-Ahzab, och då kan den behandlas. – [Denna diskussion återkommer några sidor längre fram i artikeln ”En forskningsbaserad diskussion om tron på profetskapets slut”. – (redaktören)]

Ännu ett argument från qadianierna mot profetskapets slut

Fråga: I Tafhim al-Qur’an, i kommentaren till sura Āl ʿImrān (Arabiska*****)vers, i fotnot 69, har ni skrivit: ”Här måste man dessutom förstå att detta förbund har ingåtts med varje profet före profeten Muhammad (frid över honom), och att varje profet på grundval av detta har underrättat sitt folk om den profet som skulle komma efter honom och befallt dem att stödja honom. Men att ett sådant förbund även skulle ha ingåtts med profeten Muhammad (frid över honom), eller att han skulle ha befallt sitt eget folk att tro på en profet som skulle komma senare genom att ge dem nyheten om honom, finns det ingen hänvisning till någonstans i Koranen eller haditherna.”

Efter att ha läst dessa meningar uppstod följande tanke i mitt sinne: Det är riktigt att profeten Muhammad (frid över honom) inte sade detta, men i Koranens sura al-Ahzab nämns ett förbund på följande sätt:

(Arabiska*******************************)

Här tilltalas profeten (frid över honom) med ordet ”minka” (från dig). Och det förbund som nämns här har omnämnts i sura Āl ʿImrān. Av omnämnandet av förbunden i de verser som återges i både sura Āl ʿImrān och sura al-Ahzab framgår att samma förbund som hade ingåtts med de andra profeterna också ingicks med profeten Muhammad (frid över honom).

Egentligen väcktes denna fråga i mitt sinne efter att jag hade läst en bok av ahmadierna. Där förklaras den ena av de citerade verserna från dessa två suror med hjälp av den andra. Dessutom ägnas ordet ”minka” en omfattande diskussion.

Svar: Om det argument som Qadiani-herrarna framför utifrån denna vers i Sura al-Ahzab verkligen har framförts uppriktigt, är det ett tecken på deras okunnighet och dumhet. Men om de medvetet har gjort det för att bedra människor, blir deras villfarelse uppenbar. De har hämtat ett påstående från versen i Sura Āl ʿImrān (Arabiska****************)De har hämtat ett påstående från denna vers. Där nämns att profeterna och deras samfund har ålagts att lova lydnad mot en profet som ska komma i framtiden. Sedan har de hämtat ett andra påstående från den ovan nämnda versen i Sura al-Ahzab. Där sägs att ett förbund även togs från Guds ädle Sändebud (frid vare med honom), liksom från de andra profeterna. Därefter har de sammanfogat dessa två påståenden och själva konstruerat ett tredje: att även den ädle Profeten (frid vare med honom) hade ålagts att tro på och stödja en profet som skulle komma i framtiden. Men i den vers där det talas om att ett förbund togs från den profet som skulle komma senare säger Gud den Allsmäktige ingenstans att detta förbund togs från profeten Muhammad (frid vare med honom). Och i den vers där det talas om att ett förbund togs från profeten Muhammad (frid vare med honom) sägs det ingenstans att detta förbund gällde lydnad mot någon profet som skulle komma senare. Frågan är nu: vilken grund finns det för att sammanfoga två skilda påståenden och skapa ett tredje påstående som inte förekommer någonstans i Koranen? Det kunde ha funnits tre argument eller grunder för detta. För det första: om den ädle Profeten (frid vare med honom), efter att denna vers uppenbarats, hade samlat följeslagarna och förkunnat: ”O människor! Gud har tagit ett förbund av mig om att jag ska tro på och stödja den profet som kommer efter mig. Därför ska även ni, eftersom ni följer mig, ingå detta förbund.” Men i ingen av alla hadithsamlingar finner vi ens en hadith med detta innehåll. Tvärtom finner vi otaliga hadither som tydligt visar att profetskapets följd hade avslutats med den ädle Profeten (frid vare med honom) och att ingen profet skulle komma efter honom. Kan man någonsin föreställa sig att ett så viktigt förbund togs från den ädle Profeten (frid vare med honom), att han sedan försummade det på detta sätt och i stället uttalade sådant som ledde till att en stor del av hans samfund förblev berövad tron på en profet sänd av Gud?

Om Koranen hade nämnt att endast ett enda förbund hade tagits från alla profeter och deras samfund, kunde detta ha varit det andra argumentet eller grunden för att godta detta påstående. Detta förbund skulle då ha varit tron på den profet som skulle komma senare. Då skulle inget annat förbund än detta ha nämnts i hela Koranen. I så fall hade man kunnat hävda att samma förbund också avses i den ovan nämnda versen i Sura al-Ahzab. Men inte heller här finns det något utrymme för att framföra detta argument. Koranen nämner inte bara ett utan många förbund. I det tionde rukūʿet i Sura al-Baqara togs exempelvis ett förbund från Banī Isrāʾīl om att dyrka Gud, behandla föräldrarna väl och avstå från att utgjuta varandras blod. I det nittonde rukūʿet i Sura Āl ʿImrān togs detta förbund från alla skriftfolk: ”Ni ska inte dölja läran i den Bok som har givits er, utan sprida den öppet.” I det tjugoförsta rukūʿet i Sura al-Aʿrāf togs ett förbund från Banī Isrāʾīl: ”Ni ska inte säga något om Gud annat än det som är sant, hålla fast vid den Bok som Gud har gett och minnas dess lärdomar.” I det första rukūʿet i Sura al-Māʾida påminns Muhammeds (frid vare med honom) följare om ett förbund som de hade ingått med Gud, nämligen: ”Ni har lovat Gud att lyssna och lyda.” Frågan är nu: eftersom det inte anges vilket förbund som avses i den aktuella versen i Sura al-Ahzab, varför skulle man, för att identifiera detta förbund, välja just det förbund som nämns i det nionde rukūʿet i Sura Āl ʿImrān bland de många nämnda förbunden, i stället för något av de andra? För detta krävs naturligtvis en grund. Men någon sådan grund finns ingenstans. Om någon som svar säger att eftersom det i båda fallen talas om att förbund togs från profeterna, har den ena versen förklarats med hjälp av den andra, så säger jag: inget av de övriga förbund som togs från profeternas samfund togs direkt från dem, utan de togs genom profeterna. Dessutom vet var och en som studerar Koranen ingående att varje profet fick avge ett förbund om att hålla fast vid Guds Bok och följa dess bestämmelser.

Det tredje argumentet eller den tredje grunden kunde ha varit sammanhanget i den föregående och efterföljande diskussionen i Sura al-Ahzab. Om det där hade funnits en tydlig antydan om att förbundet här syftar på förbundet att tro på profeter som skulle komma senare, skulle det ha varit rimligt att godta detta påstående. Men här är förhållandet helt motsatt. Sammanhanget i den omgivande diskussionen motsäger snarare fullständigt denna tolkning. Sura al-Ahzab inleds med denna mening:

”O profet! Frukta Allah och lyd inte de otrogna och hycklarna, utan handla i enlighet med det som din Herre uppenbarar för dig och förlita dig på Allah.” Därefter ges befallningen att avskaffa den sed från okunnighetens tid att ta sig adoptivsöner, liksom alla slags vidskepelser och seder som hör samman med den. Sedan sägs det att bland relationer som inte bygger på blodsband finns endast en relation som är ädlare än blodsbandet. Det är relationen mellan profeten och de troende. På grund av denna relation har profetens hustrur samma värdighet inför de troende som deras mödrar, och är liksom deras mödrar förbjudna för dem. I alla andra avseenden är det enligt Allahs Bok endast blodsband som erkänns som grund för att ett äktenskap ska vara förbjudet och för rätten till arv. Efter att denna föreskrift har meddelats påminner Allah, den Högste, honom om det förbund som Han har ingått med alla profeter och på motsvarande sätt även med den ädle Profeten (frid vare med honom). Varje människa med sunt förnuft kan nu se: var fanns det i detta sammanhang utrymme för att påminna om ett förbund att tro på en profet som skulle komma senare? Högst kunde det ha funnits utrymme för att påminna om det förbund genom vilket alla profeter förpliktades att hålla fast vid Allahs Bok, lägga dess föreskrifter på minnet, verkställa dem och tillkännage dem offentligt. När vi sedan går lite längre fram ser vi att Allah, den Högste, tydligt säger till den ädle Profeten (frid vare med honom): Du ska själv gifta dig med din adoptivson Zayds frånskilda hustru och därigenom undanröja den falska föreställningen från okunnighetens tid, enligt vilken människorna betraktade adoptivsöner som sina egna biologiska söner. När de otrogna och hycklarna reste den ena invändningen efter den andra mot detta och ägnade sig åt förtal, besvarade Allah, den Högste, fortlöpande dessa invändningar.

1. För det första är Muhammad (frid över honom) inte far till någon av era män, och därför kan den mannens frånskilda hustru vara förbjuden för honom

2. Och om ni säger: Även om hon var tillåten för honom, vilket behov fanns det då av att gifta sig med henne? Svaret är att han är Allahs Sändebud. Det är hans uppgift att själv träda fram och avskaffa det som Allah vill avskaffa.

3. Dessutom var det ännu nödvändigare för honom att göra detta, eftersom han inte bara är ett sändebud utan det sista sändebudet. Om han inte avskaffade dessa sedvänjor och bruk från okunskapens tid, skulle ingen profet komma efter honom för att avskaffa dem.

När man läser detta sista uttalande tillsammans med det föregående kommer vem som helst med säkerhet att säga att den ed som i detta sammanhang påmindes den ädle Profeten (frid över honom) om utan tvekan inte var en ed att tro på någon profet som skulle komma senare.

Överväg nu detta: Dessa tre grunder skulle kunna ha varit de enda grunderna för att godta den betydelse qadianierna anger utifrån den aktuella versen. Var och en av dessa tre grunder saknar samband med deras påstående och strider snarare mot det. Om de dessutom har något fjärde argument eller någon fjärde grund, fråga dem då om den. Och kräv också av dem svar på dessa tre argument. Annars är det rättvist att anta att de, drivna av dumhet och okunskap eller efter att helt ha drivit bort gudsfruktan ur sina hjärtan, har antagit denna betydelse av versen för att leda det godtrogna folket vilse. Hur som helst förstår jag inte detta: Om herr Mirza var en profet, hur kommer det sig då att hans ”följeslagares” epok ännu inte har tagit slut, medan hela hans umma i dag har blivit en del av tabi’in och tabi’ at-tabi’in? Trots detta är deras tillstånd sådant att människor som tillhör hans umma öppet fortsätter att framföra sådana felaktiga och falska argument ur Allahs Bok, utan att en enda röst höjs i hela umman mot denna dumhet.

Tre argument från versen om profetskapets sigill

(Arabic****************************på sidan 174 i PDF-filen)

”Muhammad är inte far till någon av era män, utan han är Allahs Sändebud och den siste profeten. Och Allah har kunskap om allting.” – (Sura al-Ahzab: 40)

Den bakgrund mot vilken frågan om profetskapets slut tas upp i sura al-Ahzab är följande. I Arabien hade adoptivsonen till fullo givits samma ställning som den biologiske sonen. Han ärvde på samma sätt som en biologisk son. Liksom mor, styvfar och syskon levde tillsammans i ett hushåll, umgicks adoptivsonen på samma sätt med adoptivfaderns hustru och barn. När han hade blivit adoptivson etablerades mellan honom och adoptivfadern alla sådana relationer som annars uppstod mellan släktingar genom blodsband. Allah ville avskaffa denna sed. Därför förklarade Han först att en person inte blir ens verklige son bara genom att man kallar honom sin son. (Vers 4.) Men på grund av hundratals år av sedvänja och bruk var föreställningen om denna ställning och om förbjudenhet djupt rotad i människornas sinnen, och den kunde inte lätt ryckas upp med rötterna. Därför var det nödvändigt att i praktiken bryta denna sed. Just vid denna tid inträffade händelsen med Hazrat Zayd (r.a.) och Hazrat Zaynab (r.a.). Hazrat Zayd, den ädle Sändebudets (s.a.s.) adoptivson, skilde sig från sin hustru Zaynab. Det ädla Sändebudet (s.a.s.) insåg att detta var det bästa tillfället att bryta denna farliga hedniska sed. Så länge han inte själv gifte sig med sin adoptivsons frånskilda hustru skulle den hedniska föreställningen att adoptivsonen var som en verklig, biologisk son inte upphöra. Men han visste också att hycklargruppen i Medina, de judiska samfunden runt Medina och de otrogna i Mecka skulle ställa till ett enormt tumult mot detta steg. De skulle inte låta något tillfälle gå förlorat för att förtala honom och bedriva propaganda mot islam. Därför tvekade han, trots att han insåg nödvändigheten av att ta detta praktiska steg. Till slut gifte han sig, på Allah den Allsmäktiges befallning, med Hazrat Zaynab (r.a.). Som man redan hade befarat reste sig då en storm av invändningar. En flod av fördömanden och förtal började strömma. Till och med hos fromma muslimer väcktes olika slags tvivel och misstankar. Som svar på alla dessa invändningar, fördömanden, förtal och tvivel uppenbarades dessa verser, verserna 37 till 40 i sura al-Ahzabs femte avsnitt.

I början av dessa verser säger Allah den Allsmäktige att detta äktenskap ägde rum på Hans befallning. Anledningen är att det inte alls är klandervärt för de troende att gifta sig med sin adoptivsons frånskilda hustru. Därefter säger Han att det inte anstår någon profet att tveka av rädsla för någon när det gäller att verkställa Allahs befallning. Sedan avslutar Han denna diskussion genom att framföra följande ord:

”Muhammad är inte far till någon av era män. Men han är Allahs Sändebud och den siste profeten.” Av denna mening framgår tydligt att Allah den Allsmäktige vill lägga fram tre argument som svar till invändarna. Genom denna enda mening har rötterna till alla invändningar och all propaganda som motparten riktade mot det ädla Sändebudets (s.a.s.) äktenskap huggits av.

Deras första invändning var: Även enligt deras egen religiösa lag är sonens hustru förbjuden för fadern; hur kunde han då gifta sig med sin egen sons hustru? Som svar sades att detta äktenskap inte var klandervärt. Den person vars frånskilda hustru han hade gift sig med var nämligen inte Muhammads (s.a.s.) verklige son, och Muhammad (s.a.s.) var inte heller hans verklige far. Därför sades det: ”Muhammad (s.a.s.) är inte far till någon av era män.” Det vill säga, den person vars frånskilda hustru han hade gift sig med var inte ens Muhammads (s.a.s.) son. Varför skulle det då vara förbjudet att gifta sig med hans frånskilda hustru? Ni vet alla att Muhammad (s.a.s.) inte har någon son.

Deras andra invändning var: Om adoptivsonen inte är en verklig son, kan det högst vara tillåtet att gifta sig med hans övergivna hustru; men varför var det nödvändigt att han faktiskt gifte sig med henne? Som svar sades: ”Men han är Allahs Sändebud.” Det vill säga, eftersom han är Sändebud ingår denna uppgift i hans ansvar: att, genom att undanröja alla föreställningar om blodsband i fråga om något som era sedvänjor utan grund har gjort förbjudet trots att det är tillåtet, göra det tillåtet och undanröja alla slags tvivel och misstankar kring saken.

För det tredje fanns ytterligare en anledning till att detta var nödvändigt: Muhammad (s.a.s.) är inte bara profet, utan den allra siste profeten. Det vill säga, efter honom kommer ingen profet, än mindre någon annan sändebud. Om det inte var möjligt att reformera någon lag eller social sed under hans tid, finns det ingen möjlighet att en profet som kommer efter honom skulle slutföra detta påbörjade arbete. Därför hade det blivit absolut nödvändigt att han utrotade denna viktiga hedniska sed. Om denna hedniska sed inte dör genom hans hand nu, finns det ingen möjlighet att den dör fram till Domedagen. Ingen profet kommer efter honom. Det arbete som han lämnar efter sig kommer det inte att finnas någon annan som kan fullborda.

Med ytterligare eftertryck sades det: ”Allah har kunskap om allting.” Det vill säga, Allah vet varför det vid denna tid var nödvändigt att genom Muhammad (s.a.s.) utrota denna hedniska sed; Allah vet vilken skada som annars skulle ha uppstått. Nu kommer ingen ytterligare profet från Honom. Om Han därför inte nu, genom Sin siste profet, utrotar denna sed, kommer det i framtiden inte att finnas någon sådan personlighet som, genom att handla i strid med denna sed, kan få den att för alltid försvinna ur hela den muslimska gemenskapen i världen. Även om senare reformatorer skulle motsätta sig den, kommer ingen av deras handlingar att ha en sådan evig och världsomspännande inverkan och auktoritet att människor i varje land och varje tidsålder utan tvekan accepterar dem och följer dem. Dessutom kommer ingen av dem att ha en sådan helig personlighet att det faktum att han gjorde detta – att detta var hans sunna – kan utplåna all den avsky och det obehag som uppstått i människornas sinnen mot denna sed.

Det är beklagligt att en grupp i vår tid har misstolkat denna vers och därigenom öppnat dörren till en stor fitna. Därför kommer jag, efter att ha behandlat frågan om profetskapets slut fullständigt, senare att gå in på en detaljerad behandling av khatm al-nubuwwa för att undanröja de villfarelser som denna grupp har spridit.

En forskningsbaserad diskussion om trosföreställningen att profetskapet är avslutat

I vår tid har en grupp skapat en väldig villfarelse kring nya profeter. De tolkar (Arabiska****************************)uttrycket ”Khatam an-nabiyyin”, som nämns i versen, som profeternas sigill. De vill få det att framstå som att många fler profeter kommer att träda fram i världen efter Allahs Sändebud (s.a.w.), försedda med hans sigill. Eller med andra ord: ingen blir profet förrän han har försetts med Allahs Sändebuds (s.a.w.) sigill.

Men om man bedömer detta ord i den särskilda situation där versen har återgivits, i ljuset av den omgivande framställningen, finns det inte minsta utrymme för att anta denna betydelse. Tvärtom försvinner själva behovet av att använda ordet i detta sammanhang om man antar denna betydelse, och den kommer att strida mot framställningens egentliga syfte. Medan man besvarade invändningarna mot Zaynabs (r.a.) äktenskap och de många tvivel och misstankar som hade uppstått kring det, skulle man plötsligt mitt i allt säga: ”Muhammad är profeternas sigill”, det vill säga att alla profeter som kommer ska komma försedda med Muhammad (s.a.w.) sigill. Vore inte detta ett fullständigt irrelevant och ovidkommande påstående? Dess plötsliga framträdande mitt i den föregående och efterföljande framställningen är inte bara irrelevant; det skulle också försvaga det argument som lades fram som svar på invändarna. I detta läge hade invändarna fått ett utmärkt tillfälle. De kunde lätt ha sagt: Det hade varit bättre om ni inte hade genomfört detta under er livstid; då hade det inte funnits någon risk. Om det verkligen var så nödvändigt att avskaffa denna dåliga sed, så skulle vilken som helst av de profeter som kommer efter er, försedda med ert sigill, kunna avskaffa den.

Den nämnda gruppen har gett ordet ännu en förvrängd betydelse. De menar alltså att ”Khatam an-nabiyyin” betyder ”Afḍal an-nabiyyin”. Det innebär att profetskapets dörr fortfarande står öppen, men att profetskapet nådde sin fullkomning genom Allahs Sändebud (s.a.w.). Men även när man antar denna betydelse kan man inte undgå att den tidigare nämnda förvirringen återkommer. Den har inget samband med den omgivande framställningen. Tvärtom ger den en innebörd som står i fullständig motsats till händelseförloppet i den föregående och efterföljande framställningen. De otrogna och hycklarna kunde ha sagt: ”Ärade herre, även om de skulle ha lägre rang än ni, skulle fler profeter ändå ha fortsatt att komma efter er. Ni kunde därför ha överlåtit denna uppgift åt dem. Var det verkligen så nödvändigt att just ni skulle få ansvaret för att utrota denna dåliga sed?”

Den lexikala betydelsen av uttrycket Khatam an-nabiyyin

Utifrån sambandet med den omgivande framställningen kan man slutgiltigt säga att uttrycket Khatam an-nabiyyin här betyder att profeternas serie har nått sitt slut. Det vill säga att ingen profet kommer efter Allahs Sändebud (s.a.w.). Men detta är inte bara den enda riktiga betydelsen utifrån sammanhanget; det är också den enda riktiga betydelsen lexikaliskt. Enligt arabiska lexikon och vedertagna uttryck betyder ordet ”khatam”: att försegla, att stänga, att nå fram till slutet samt att avsluta en uppgift och därmed befrias från ansvaret.

Khatama al-ʿamal (Arabiska***)betyder: Faragha min al-ʿamal (Arabiska*****)det vill säga att han har slutfört arbetet.

Khatama al-ināʾ (Arabiska****)betyder: han stängde kärlets öppning och förseglade den, så att inget kunde komma ut ur det och inget utifrån kunde komma in i det.

Khatamal-kitāb (Arabiska******)betyder: han stängde brevet och förseglade det, så att brevet skulle bevaras.

Khatama ʿalal-qalb (Arabiska*******)betyder: den smak som känns allra sist efter att man har druckit en dryck.

Khātimatu kulli shay’in ʿāqibatuhu wa ākhiratuhu (Arabiska**********)det vill säga: varje saks khātima betyder dess utgång och slut.

Khatamash-shay’a balagha ākhirahu (Arabiska*********)det vill säga: att avsluta något betyder att nå fram till dess slut. När man talar om att avsluta Koranen avses just denna betydelse, och på denna grund kallas den sista versen i varje sura för ”khawātim”.

Khatamul-qawmi ākhiruhum (Arabiska*******)det vill säga: den siste personen i ett folk är khātam al-qawm. (Se Lisān al-ʿArab, Qāmūs och Aqrab al-Mawārid.) – [Här har jag endast nämnt tre ordböcker. Men varför just dessa tre? Om man slår upp vilken tillförlitlig arabisk ordbok som helst finner man där den ovan nämnda betydelsen och förklaringen av ordet ”khātam”. Men de som förnekar profetskapets slut har helt förbigått ordets lexikala betydelse för att kunna göra en öppning i den befästa fästningen som skyddar Allahs religion. De vill hävda att när någon kallas ”khātam ash-shuʿarā”, ”khātam al-fuqahā” eller ”khātam al-mufassirīn”, innebär det inte att ingen annan poet, rättslärd eller korankommentator föddes efter den person som fick denna titel. I stället skulle betydelsen vara att fulländningen av den nämnda kunskapen eller konsten nådde sitt slut hos denna person. Men när sådana titlar används för att framhäva någon eller något överdrivet, blir den lexikala betydelsen av khātam aldrig ”fulländad” eller ”överlägsen”, och dess användning i betydelsen ”den siste” anses inte felaktig.

Endast den som är okunnig om grammatikens regler kan säga något sådant. Det är inte någon språklig regel att om ett ord ibland används indirekt i en annan betydelse i stället för sin ursprungliga betydelse, så blir denna indirekta betydelse dess egentliga betydelse och användning i den ursprungliga lexikala betydelsen förbjuds. När man inför en arab säger ”jā’a khātamul-qawm” (Arabiska*****)kommer han aldrig att tro att den främste eller mest fulländade personen i stammen har kommit; i stället kommer han att förstå att alla i stammen har kommit, ända till den siste personen.

I detta sammanhang måste man också komma ihåg att det är människor som har gett vissa personer titlar som khātam ash-shuʿarā, khātam al-fuqahā, khātam al-muḥaddithīn och liknande. Och den människa som ger någon titeln khātam ash-shuʿarā eller khātam al-fuqahā har ingen möjlighet att veta om någon annan med denna egenskap kommer att födas efter honom. Därför har människorna inget annat val än att i sitt språk använda sådana uttryck som titlar för att överdriva framhäva hans egenskap och erkänna hans fulländning. Men när Allah den Upphöjde om någon person fastslår att en viss egenskap har nått sitt slut hos honom, ser jag ingen anledning att använda detta även då i en indirekt betydelse, på samma sätt som i människors bruk av ordet. Om Allah hade kallat någon khātam ash-shuʿarā, skulle betydelsen utan tvekan vara att det vore omöjligt för någon annan poet att födas efter den berörda personen. Allah känner nämligen det fördolda och framtiden, medan människan inte känner det fördolda eller framtiden. Hur skulle det Allah tillskriver någon genom att kalla honom khātam an-nabiyyīn kunna likställas med den titel som människor ger någon, khātam ash-shuʿarā? – (Författaren)]

Det är därför alla lexikografer och korankommentatorer enhälligt har tolkat uttrycket khātam an-nabiyyīn som ”ākhir an-nabiyyīn” – det vill säga den siste av profeterna. Enligt arabiska ordböcker och idiom betyder ”khātam” inte poststämpeln vars avtryck sätts på brevet när det skickas, utan den försegling som sätts på kuvertets öppning i syfte att inget inifrån ska kunna komma ut och inget utifrån ska kunna tränga in.

Uttalanden av Allahs Sändebud (frid vare med honom)

Både den kontextuella diskussionen före och efter versen i Koranen och den lexikaliska betydelsen av ordet stöds av olika uttolkningar från Allahs Sändebud (frid vare med honom). Som exempel återger jag här några hadither:

(arabiska*************************************** på PDF-sidan 179)

”Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: Israels barn leddes av Allahs sändebud. När en profet avled efterträdde en annan profet honom, men efter mig kommer det inte att finnas någon profet; endast kalifer kommer att finnas.” – (Bukhari, kapitlet Manāqib)

(arabiska*************************************** på PDF-sidan 179)

”Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: Liknelsen om mig och de profeter som kom före mig är som en man som byggde en byggnad och smyckade och utsmyckade den mycket vackert. Men i ett av dess hörn fanns platsen för en tegelsten tom. Människor gick runt byggnaden, betraktade dess skönhet med förundran och sade: Varför har man inte lagt en tegelsten på denna plats? Därför är jag den tegelstenen, och jag är den profeten. (Det vill säga att profetskapets byggnad fullbordades när jag kom. Nu finns det ingen tom plats i den som ännu en profet skulle behöva fylla.” – (Bukhari, Kitāb al-Manāqib, kapitlet Khātam an-Nabiyyīn).

Fyra hadither med samma innehåll har återgetts i kapitlet ”Khātam an-Nabiyyīn” i Kitāb al-Faḍā’il. I den sista hadithen har följande avsnitt lagts till (Arabiska********)det vill säga: ”Sedan kom jag och avslutade profeternas följd.”

Denna hadith har med samma ordalydelse återgetts i Tirmidhī Sharīf, i kapitlet ”Bāb Faḍā’il an-Nabī” i Kitāb al-Manāqib och i kapitlet ”Bāb al-Amthāl” i Kitāb al-Ādāb.

I Musnad Abu Dawud al-Tayalisi nämns denna hadith i den kedja av traditioner som återberättats av Jabir ibn Abdullah. Dess sista del lyder (Arabiska******)Det vill säga: genom mig avslutades profeternas kedja.

En liknande hadith, med mindre ordalydelsevariationer, har återberättats från Ubayy ibn Ka’b, Abu Sa’id al-Khudri och Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) i Musnad Ahmad.

(Arabiska***************************************på PDF-sida 180)

”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Jag har givits företräde framför de andra profeterna i sex avseenden. (a) Jag har fått förmågan att uttala kortfattade ord med fullständig innebörd. (b) Jag har fått hjälp genom styrka och makt. (c) Krigsbytet har gjorts tillåtet för mig. (d) Jorden har gjorts till en moské för mig (det vill säga att bönen enligt min sharia kan förrättas överallt i världen, inte endast på särskilda gudstjänstplatser), och jord har gjorts till ett medel för rening (det vill säga att rening kan uppnås inte bara med vatten, utan även genom tayammum med jord, varigenom wudu och den rituella tvagningen kan utföras). (e) Jag har sänts som Sändebud till hela världen, och (f) genom mig har profeternas kedja avslutats.” – (Muslim, Tirmidhi, Ibn Majah).

(Arabiska***************************************på PDF-sida 180)

”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Sändebudskapets och profetskapets kedja har avslutats. Därför kommer inget annat sändebud eller någon annan profet efter mig.” – (Tirmidhi, Kitab al-Ru’ya, Bab Dhahab al-Nubuwwa; Musnad Ahmad, återberättad av Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom)).

(Arabiska***************************************på PDF-sida 181)

”Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Jag är Muhammad och jag är Ahmad. Jag är den som utplånar; genom mig kommer otro att utplånas. Jag är den som samlar; efter mig kommer människorna att samlas på uppståndelsens fält. (Det vill säga att efter mig återstår endast uppståndelsens dag.) Jag är den siste som kommer (och den siste av alla som kommer är den efter vilken ingen profet kommer).” – (Bukhari och Muslim, Kitab al-Fada’il, Bab Asma’ al-Nabi; Tirmidhi, Kitab al-Adab, Bab Asma’ al-Nabi; Muwatta, Kitab Asma’ al-Nabi; Mustadrak al-Hakim, Kitab al-Tarikh, Bab Asma’ al-Nabi).

(Arabisk text***************************************på PDF-sida 181)

”Allah har säkerligen inte sänt någon profet som inte varnade sitt samfund för Dajjal. (Men under deras tid trädde han inte fram.) Nu är jag den siste profeten, och ni är det sista samfundet. Dajjal kommer utan tvivel att träda fram bland er nu.” – (Ibn Majah, Kitab al-Fitan, kapitlet om Dajjal).

(Arabisk text***************************************på PDF-sida 181)

”Abdur Rahman ibn Jubayr berättar: Jag hörde Abdullah ibn Amr ibn al-As säga: En dag kom Allahs Sändebud ut ur sitt hus och kom till oss. Han kom på ett sådant sätt som om han tog avsked av oss. Tre gånger sade han: Jag är Muhammed, den ummī-profeten. Sedan sade han: Efter mig finns ingen profet.” – (Musnadsamlingen av Ahmad, återberättad av Abdullah ibn Amr ibn al-As).

(Arabisk text***************************************på PDF-sida 181)

”Allahs Sändebud sade: Efter mig finns inget profetskap. Det finns endast glädjande budskap. Man frågade: O Allahs Sändebud! Vad är de glädjande budskapen? Han svarade: En god dröm. Eller så sade han: En välsignad dröm. Det betyder att det inte längre finns någon möjlighet att Allahs uppenbarelse ska sändas ned. Som mest kan man säga att om någon får en antydan från Allah den Allsmäktige, så kommer den endast att ges genom en god dröm.” – (Musnadsamlingen av Ahmad, återberättad av Abu at-Tufayl; an-Nasa’i, Abu Dawud).

(Arabisk text***************************************på PDF-sida 182)

”Profeten sade: Om det hade funnits en profet efter mig, skulle Umar ibn al-Khattab ha fått den lyckan.” – (at-Tirmidhi, Kitab al-Manaqib).

(Arabiska***************************************PDF, sida 182)

”Allahs Sändebud (s.a.w.) sade till Hazrat Ali (r.a.): ’Din relation till mig är som Haruns relation till Moses. Men efter mig finns ingen profet’.” – (Bukhari och Muslim, Kitab Fada’il as-Sahaba).

Bukhari och Muslim återger denna hadith i samband med skildringen av slaget vid Tabuk. I Musnad Ahmad återges två hadither med samma innehåll från Hazrat Sa’d ibn Abi Waqqas (r.a.). Slutet på den ena hadithen lyder:(Arabiska********)’Kom ihåg att det inte finns något profetskap efter mig.’ Abu Dawud at-Tayalisi, imam Ahmad och Muhammad Ishaq har återgett en utförlig hadith om detta, av vilken det framgår att Allahs Sändebud (s.a.w.) före avfärden till slaget vid Tabuk beslutade att lämna Hazrat Ali (r.a.) kvar för att skydda och förvalta Medina Tayyiba. Med anledning av detta började hycklarna sprida olika påståenden om honom. Han gick då till Allahs Sändebud (s.a.w.) och sade: ”Allahs Sändebud! Lämnar du mig bland barnen och kvinnorna?” Allahs Sändebud (s.a.w.) tröstade honom då och sade: ”Din relation till mig är som Haruns relation till Moses.” Det vill säga: liksom Hazrat Moses (a.s.), när han begav sig till berget Tur, lämnade Hazrat Harun (a.s.) kvar för att ta hand om Israels barn, lämnar jag dig kvar för att skydda Medina. Samtidigt uppstod hos Allahs Sändebud (s.a.w.) en oro för att denna jämförelse med Hazrat Harun (a.s.) senare skulle kunna leda till någon form av splittring. Därför klargjorde han genast saken genom att säga: ”Men kom ihåg: efter mig blir ingen person profet.”

(Arabiska***************************************PDF, sida 182)

”Hazrat Thawban berättade att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: … Och saken är den att trettio lögnare kommer att framträda bland min ummah. Var och en av dem kommer att hävda att han är profet. Men efter mig finns ingen profet.” – (Abu Dawud, Kitab al-Fitan).

Abu Dawud har återgett ytterligare en hadith med samma innehåll från Hazrat Abu Hurayra (r.a.) i ’Kitab al-Malahim’. Tirmidhi har återgett dessa två hadither från Hazrat Thawban och Hazrat Abu Hurayra (r.a.). Den andra hadithens ordalydelse är:

(Arabiska***************************************PDF, sida 183)

”Det vill säga att så många som trettio bedragare kommer att framträda. Var och en av dem kommer att hävda att han är Allahs Sändebud.”

(Arabiska***************************************PDF sida 183)

”Profeten (s.a.) sade: Bland Israels barn som levde före er fanns många med vilka det talades (Allah talade till dem), men de var inte profeter. Om det finns någon sådan person bland mitt umma, så är det Umar.” – (Bukhari, Kitab al-Manaqib).

I den hadith med samma innebörd som återges i Muslim används (Arabiska****)i stället för (Arabiska****)det andra ordet. Men orden mukallam och muhaddath är synonymer. Det vill säga: en person till vilken Allah den Allsmäktige har talat, eller med vilken Han har talat bakom en slöja. Av detta framgår att om någon i detta umma, utan att vara profet, skulle ha kunnat få lyckan att tala med Allah, så skulle den enda personen ha varit Umar (r.a.).

(Arabiska***************************************PDF sida 183)

”Allahs Sändebud (s.a.) sade: Det finns ingen profet efter mig, och det finns inget umma efter mitt umma.” – (Bayhaqi, Kitab al-Ru’ya; Tabarani).

(Arabiska***************************************PDF sida 183)

”Allahs Sändebud (s.a.) sade: Jag är den siste profeten och min moské (det vill säga Profetens moské i Medina) är den sista moskén.” – [De som förnekar profetskapets slut hävdar utifrån denna hadith att även om Allahs Sändebud (s.a.) kallade sin moské den sista moskén, så är den inte den sista moskén; otaliga moskéer har byggts i världen efter den. På samma sätt sade han att han var den siste profeten. Detta skulle enligt dem innebära att profeter kommer även efter honom. När det gäller rang är han visserligen den siste profeten och hans moské den sista moskén. Men i själva verket visar en sådan förvrängd tolkning endast att dessa människor har berövats förmågan att förstå innebörden av Allahs och Hans Sändebuds (s.a.) ord. Om man på det ställe i Sahih Muslim där denna hadith återges beaktar alla hadither i ämnet, blir det tydligt i vilken betydelse Allahs Sändebud (s.a.) kallade sin moské den sista. Där har imam Muslim återgett berättelser från Abu Hurayra (r.a.), Abdullah ibn Umar (r.a.) och de troendes moder Maymuna (r.a.), där det sägs att det i världen endast finns tre moskéer som har företräde framför vanliga moskéer. Den som ber där får tusen gånger större belöning än i andra moskéer. Därför är det endast till dessa tre moskéer som det är tillåtet att resa för att be. Utöver dessa tre är det inte tillåtet att resa till någon särskild moské för att be där, med undantag för alla andra moskéer i världen. Av dessa tre särskilda moskéer är al-Masjid al-Haram den första. Den byggdes av Ibrahim (a.s.). Den andra är al-Masjid al-Aqsa. Den byggdes av Sulayman (a.s.). Den tredje är Profetens moské i Medina. Den byggdes av Allahs Sändebud (s.a.). Innebörden av Allahs Sändebuds (s.a.) uttalande är att eftersom ingen profet kommer efter honom, kommer det efter hans moské inte att byggas någon fjärde moské i världen där belöningen för bön är större än i andra moskéer och till vilken det är tillåtet att resa i syfte att be där. – (Författaren)] (Muslim, Kitab al-Hajj, kapitlet om förtjänsten av att be i moskéerna i Mecka och Medina).

Ett stort antal följeslagare har återberättat dessa hadither från Allahs Sändebud (s.a.), och många muhaddither har återgett dem med mycket starka och tillförlitliga isnad. Efter att ha studerat dem blir det tydligt att Allahs Sändebud (s.a.), i olika situationer och på olika sätt med olika ord, klart förklarade att han är den siste profeten. Ingen profet kommer efter honom. Profetskapets kedja har förseglats med honom, och den som efter honom gör anspråk på att vara sändebud eller profet kommer att vara en dajjal och lögnare. – [De som förnekar profetskapets slut citerar, som motvikt till alla dessa hadither från den ädle Profeten (s.a.), följande påstådda berättelse från Aisha. Där sägs: (Arabiska**************)Det vill säga: ”Säg: Han är sannerligen profeternas sigill, men säg inte att det inte finns någon profet efter honom.” För det första är det inget annat än yttersta fräckhet och respektlöshet att åberopa något uttalande av Aisha (r.a.) mot den ädle Profetens (s.a.) tydliga befallning. Dessutom finns det inget omnämnande av ovanstående uttalande från Aisha (r.a.). Ingen berömd hadithsam­lare har nedtecknat denna hadith i sin bok. Uttalandet citeras från tafsirverket Durre Manthur och hadithlexikonet Takmilah Majma‘ al-Bihar. Men ingen isnad anges för det.

Att lägga fram det svagaste påstådda uttalandet av en kvinnlig sahabi för att förneka de otaliga och tydliga haditherna från Allahs Sändebud, som de främsta och ledande hadithlärda har återberättat med korrekta och tillförlitliga isnader, är inget annat än extrem fräckhet. Vilken starkare, mer tillförlitlig och mer auktoritativ tolkning kan det finnas av Koranens uttryck ”Khatam an-nabiyyin”? Allahs Sändebuds ord är här både beviskedjan och det slutgiltiga beviset. Dessutom blir de ett ännu starkare bevis när de förklarar en koranvers. Frågan är nu: vem har förstått Koranen bättre än profeten Muhammad, och vem annan än han kan ha rätt att tolka den? Vem finns det som skulle kunna ange någon annan betydelse av profetskapets slut, och vi är beredda att inte bara vägra godta den utan inte ens tänka över den?

Sahabernas konsensus

Efter Koranen och sunna är de ädla sahabernas konsensus eller enighet den tredje viktigaste auktoriteten. Alla tillförlitliga historiska berättelser visar att de ädla sahaberna, omedelbart efter Allahs Sändebuds bortgång, i enlighet med en gemensam överenskommelse stred mot alla som gjorde anspråk på profetskap och alla som erkände deras profetskap.

I detta sammanhang är fallet med Musaylima al-Kadhdhab särskilt anmärkningsvärt. Han förnekade inte Allahs Sändebuds profetskap; hans påstående var i stället att han hade gjorts till delägare i Allahs Sändebuds profetskap. I brevet som han skrev till honom före Allahs Sändebuds bortgång stod det:

(ARABISKA***************************************på PDF-sida 185)

Det vill säga: ”Från Allahs Sändebud Musaylima till Allahs Sändebud Muhammad. Frid vare med dig. Du ska veta att jag har gjorts delaktig med dig i profetskapets uppgift.” –(Tarikh at-Tabari, del 2, s. 399, tryckt i Egypten). Dessutom brukade formuleringen ”Jag vittnar att Muhammad är Allahs Sändebud” också stå där.

Trots att de på detta tydliga sätt erkände Muhammads budskap betraktades han ändå som otrogen och utanför islam, och man förde krig mot honom. Det är också historiskt belagt att Banu Hanifa i god tro trodde på honom. De hade emellertid hamnat i villfarelsen att profeten Muhammad själv hade gjort honom delaktig i sin profetskapsgärning. Därtill lade en person fram koranverser inför dem som verser uppenbarade för Musaylima; denne person hade fått undervisning i Koranen i Medina. (Ibn Kathirs Al-Bidaya wa-n-Nihaya, del 5, s. 51.) Trots detta erkände de ädla sahaberna dem inte som muslimer utan stred mot dem. Det finns ingen möjlighet att säga att sahaberna stred mot dem, inte på grund av avfall utan på grund av brottet uppror. Om man enligt islamisk lag någon gång måste strida mot upproriska muslimer får deras krigsfångar inte förslavas. Och även om en dhimmi skulle förklara uppror får inte heller de förslavas efter att ha gripits. Men när man stred mot Musaylima och hans anhängare förklarade Abu Bakr as-Siddiq: deras kvinnor och minderåriga pojkar skulle förslavas. Efter att de gripits visade det sig att de verkligen hade förslavats. Ali blev ägare till en av deras kvinnliga krigsfångar. Sonen som föddes av denna krigsfånge, Muhammad al-Hanafiyya – Hanafiyya betyder en flicka från Hanifa-stammen – blev senare en allmänt känd person i islam. –(Al-Bidaya wa-n-Nihaya, del 6, s. 316–325).

Härav blir det helt klart att det brott för vilket de ädla sahaberna stred mot dem inte var ett upprorsbrott, utan bestod i att en person gjorde anspråk på profetskap efter Muhammad och att människor trodde på honom. Detta ingripande gjordes omedelbart efter Allahs Sändebuds bortgång. Abu Bakr as-Siddiq ledde det, och hela gruppen av sahaber stödde honom samfällt. Vilket tydligare exempel på sahabernas konsensus kan det finnas än detta!

De lärdas konsensus

Efter följeslagarnas konsensus är de lärdas konsensus under senare tider det fjärde starkaste beviset inom islamisk rätt. Ser man saken ur detta perspektiv finner man att de lärda i varje område av hela den muslimska världen, under varje epok från det första hijri-århundradet fram till i dag, alltid har varit eniga om att:

Efter Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kan ingen person bli profet, och den som efter honom gör anspråk på profetskap eller godtar detta falska anspråk är en kafir. Han har ingen plats i den islamiska gemenskapen.

Jag lägger fram några bevis i denna fråga:

För det första: Under imam Abu Hanifas tid (80–150 hijri) gjorde en person anspråk på profetskap.

Han sade: ”Ge mig möjlighet, så ska jag lägga fram ett tecken på mitt profetskap.” När imamen hörde detta sade han: ”Den som begär något tecken av honom blir också en kafir. Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har nämligen sagt: (Arabiska*******)”Det finns ingen profet efter mig.” (Manāqib Imām Aʿẓam Abū Ḥanīfa, skriven av Ibn Aḥmad Makkī, del 1, s. 161, utgiven i Hyderabad år 1321 hijri).

För det andra: Allāma Ibn Jarīr al-Ṭabarī skrev i sin berömda korankommentar(Arabiska***********)följande i samband med tolkningen av versen:(Arabiska***************)”Det vill säga: Han har avslutat profetskapet och satt sitt sigill på det. Därför kommer dess dörr inte att öppnas för någon annan fram till Uppståndelsens dag.” (Ibn Jarīrs korankommentar, del 22, s. 12).

För det tredje: Imam al-Ṭaḥāwī har i sitt verk ”Salafitisk troslära”, i samband med redogörelsen för de tidigare ledande lärdas – särskilt imam Abū Ḥanīfas, imam Abū Yūsufs och imam Muḥammads – troslära, nedtecknat följande trosuppfattning om profetskapet: ”Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, är Allahs älskade tjänare, Hans utvalde profet och älskade sändebud. Han är den siste profeten, de gudfruktigas imam, sändebudens ledare och världarnas Herres vän. Varje anspråk på profetskap efter honom är inget annat än villfarelse och själviskhet.” (Sharḥ al-Ṭaḥāwiyya fī al-ʿAqīda al-Salafiyya, Dār al-Maʿārif, Egypten, s. 15, 87, 96, 97, 100 och 102).

Fyra: Allāma Ibn Hazm al-Andalusī (384–456 e.H.) skrev: ”Utan tvekan har uppenbarelsens kedja upphört efter Guds Sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser). Beviset för detta är att uppenbarelsen endast kommer till en profet, och den Allsmäktige Gud har sagt: ’Muhammad är inte far till någon av era män, men han är Guds Sändebud och den siste profeten.’” – (Al-Muhallā, band 1, s. 26).

Fem: Imām al-Ghazālī (450–505 e.H.) säger: – [Jag återger här ordagrant Imām al-Ghazālīs uttalande på dess originalspråk. Anledningen är att de som förnekar profetskapets avslutning med stor kraft har ifrågasatt riktigheten i denna hänvisning. – Författaren]

(Arabiska***********************************************************************************på PDF-sida 187)

Det vill säga: ”Om denna dörr (dörren till att vägra godta ijmāʿ som bevis) öppnas, blir följderna fruktansvärda. Om exempelvis någon säger att det är möjligt att en annan profet kommer efter vår profet Muhammad (över honom vare Guds frid och välsignelser), måste man utan tvekan ta sin tillflykt till ijmāʿ för att bevisa att det är tillåtet att tveka inför att förklara honom som otrogen. För förnuftet avgör inte att det är otillåtet. När det gäller Koranen och hadithen blir det inte alls svårt för en person med denna trosuppfattning att ge de två uttrycken ’ingen profet efter mig’ och ’den siste profeten’ egenmäktiga betydelser. Han kan säga att ’den siste profeten’ betyder slutet på de främsta profeternas ankomst. Och om man säger att ordet ’profeter’ har använts i allmän betydelse, blir det inte alls svårt för honom att analysera denna allmänna betydelse. Om uttrycket ’ingen profet efter mig’ kan han säga: ’Det sades ju inte att ingen sändebud kommer efter mig.’ Det finns en skillnad mellan ett sändebud och en profet. Profetens rang är högre än sändebudets. Kort sagt kan man framföra många sådana nonsensargument. Det är inte heller möjligt att stänga vägen till olika egenmäktiga betydelser genom enbart ordalydelsemässig analys. Tvärtom anser vi att det, när det gäller att ge en yttre (egenmäktig) betydelse genom analogi, finns utrymme för möjligheten av ännu mer avlägsna betydelser. Och om dem som antar sådana betydelser kan vi inte säga att de förnekar Koranen och hadithen. Men som svar på deras påstående säger vi att hela den muslimska umman enhälligt har förstått detta ord (det vill säga ’ingen profet efter mig’) och Profetens (över honom vare Guds frid och välsignelser) tillstånd på så sätt att innebörden av den ädle Profetens uttalande var: hans tillstånd visade att innebörden av den ädle Profetens uttalande var: efter honom kommer varken någon profet eller något sändebud. Dessutom har hela den muslimska umman enhälligt beslutat att det i denna fråga inte finns något utrymme för någon form av allegorisk tolkning, egenmäktig betydelse eller avlägsen tolkning. Därför kan en sådan person inte kallas något annat än en förnekare av ijmāʿ.” – (Al-Iqtiṣād fī al-Iʿtiqād, al-Maṭbaʿat al-Abdiyya, Egypten, s. 114).

Sex: Muhyī al-Sunna al-Baghawī (avliden 510 e.H.) skrev i sitt tafsīrverk Maʿālim al-Tanzīl: ”Genom Guds Sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser) har Gud den Allsmäktige avslutat profetskapets kedja. Därför är han den siste profeten … Ibn ʿAbbās säger: Gud den Allsmäktige har i denna vers fastslagit att ingen profet kommer efter Muhammad (över honom vare Guds frid och välsignelser).” – (band 3, s. 158).

Sju: Allāma al-Zamakhsharī (467–538 e.H.) skrev i Tafsīr al-Kashshāf: ”Om ni frågar hur Guds Sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser) kan vara den siste profeten när Jesus (frid över honom) kommer att stiga ned i den sista tiden, svarar jag: Innebörden av att Guds Sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser) är den siste profeten är att ingen efter honom kommer att insättas i profetämbetet. Jesus (frid över honom) gjordes till profet före Guds Sändebud (över honom vare Guds frid och välsignelser). När han senare stiger ned kommer han att följa Guds Sändebuds (över honom vare Guds frid och välsignelser) sharīʿa och be vänd mot hans qibla. Det vill säga, han kommer att tillhöra Guds Sändebuds (över honom vare Guds frid och välsignelser) umma.” – (band 2, s. 215).

Åtta: Qāḍī ʿIyāḍ (avliden 544 e.H.) skrev: ”Den som själv gör anspråk på profetskap, eller anser det möjligt att genom egen ansträngning uppnå profetskap och åtminstone genom rening upphöjas till profetens nivå (såsom vissa filosofer och förvridna sufier anser), liksom den som inte gör anspråk på profetskap men hävdar att uppenbarelse har kommit till honom – alla sådana människor är otrogna och förklarar Guds Sändebuds (över honom vare Guds frid och välsignelser) profetskap vara en lögn. Detta eftersom han har meddelat att han är den siste profeten och att ingen profet kommer efter honom. Han har också meddelat från Gud att han har avslutat profetskapet och sänts till hela mänskligheten. Hela det muslimska samfundet är enigt om att uttryckets yttre betydelse ska godtas här och att det inte finns någon möjlighet att anta någon annan betydelse. Det råder därför inget tvivel, enligt Koranen, hadithen och ijmāʿ, om att de nämnda grupperna är otrogna.” – (Al-Shifāʾ, band 2, s. 270–271).

Nio: Allāma al-Shahrastānī (avliden 548 e.H.) skrev i sitt berömda verk al-Milal wa al-Niḥal: ”Den som på detta sätt säger … att en profet kommer efter Muhammad (över honom vare Guds frid och välsignelser) [med undantag för Jesus (frid över honom)] råder det inte ens mellan två personer någon meningsskiljaktighet om att han är otrogen.” – (band 3, s. 249).

Tio: Imam Razi (543–606 e.H.) skriver i sitt verk Tafsir Kabir, i sin förklaring av versen ”Khatam an-nabiyyin”: Syftet med att i detta sammanhang använda uttrycket ”Khatam an-nabiyyin” är följande: Om en profet efter vilken en annan profet kommer lämnar något ofullständigt när det gäller råd och föreskrifter, kan den profet som kommer efter honom fullborda det. Men den efter vilken ingen annan profet kommer är mycket kärleksfull mot sitt samfund och ger det tydlig vägledning. Hans exempel är nämligen som en far som vet att hans son efter hans död inte kommer att ha någon annan vårdnadshavare eller beskyddare. – (Del 6, s. 581).

Elva: Allama Baydawi (avliden 685 e.H.) skriver i sin tafsir Anwar at-Tanzil: Det vill säga, han är den siste profeten. Han har avslutat profeternas följd, eller också är det på grund av honom som profeternas följd har förseglats. Att den ärevördige Jesus (frid vare med honom) kommer att stiga ned efter honom innebär inte någon invändning mot profetskapets slut, eftersom han kommer att stiga ned som följare av Guds Sändebuds (Guds frid och välsignelser vare med honom) religion. – (Del 4, s. 164).

Tolv: Allama Hafizuddin Nasafi (avliden 810 e.H.) skriver i sin tafsir Madarik at-Tanzil: Guds Sändebud (Guds frid och välsignelser vare med honom) är Khatam an-nabiyyin. Det vill säga, han är den allra siste profeten. Efter honom kommer ingen annan person att utses till profet. Vad gäller den ärevördige Jesus (frid vare med honom), så hade han utsetts till profet före Guds Sändebud (Guds frid och välsignelser vare med honom). När han senare stiger ned kommer han att följa Guds Sändebuds (Guds frid och välsignelser vare med honom) sharia. Det vill säga, han kommer att tillhöra Guds Sändebuds (Guds frid och välsignelser vare med honom) samfund. – (s. 471).

Tretton: Allama Alauddin Baghdadi (avliden 725 e.H.) skriver i sin tafsir Khazin:(Arabiska******)Det vill säga, Gud har avslutat profetskapet med Guds Sändebud (Guds frid och välsignelser vare med honom). Därför finns inget profetskap efter honom, och efter honom finns ingen delaktig i hans profetskap.(Arabiska**********)Det vill säga, Gud vet att det inte finns någon profet efter honom. – (s. 471–472).

Fjorton: Allama Ibn Kathir (avliden 74 e.H.) skriver i sin berömda tafsir: Därefter framgår det tydligt av den aktuella versen att det inte finns någon profet efter profeten Muhammad (Guds frid och välsignelser vare med honom). Och när det inte finns någon profet efter honom, kommer frågan om ett sändebud inte ens upp. Sändarskapet är nämligen en särskild rang, medan profetskapet är en allmän rang: varje sändebud är profet, men varje profet är inte ett sändebud. Den som efter Guds Sändebud (Guds frid och välsignelser vare med honom) gör anspråk på denna rang är en lögnare, bedragare, Dajjal, vilseledd och den som vilseleder andra. Hur mycket han än må skapa omvälvningar genom att bryta mot naturens ordning och förblinda människors ögon genom magiska illusioner, kan hans anspråk inte godtas. … Så kommer varje person som fram till uppståndelsens dag gör anspråk på denna rang att vara av samma slag. – (Del 3, s. 493–494).

Femton: Allama Jalaluddin Suyuti (avliden 911 e.H.) skriver i sin tafsir Jalalayn:(Arabiska*************)Det vill säga, Gud vet att det inte finns någon profet efter Guds Sändebud (Guds frid och välsignelser vare med honom), och efter den ärevördige Jesu (frid vare med honom) nedstigande kommer han att handla enligt Guds Sändebuds (Guds frid och välsignelser vare med honom) sharia. – (s. 768).

Sexton: Allama Ibn Nujaym (avliden 970 e.H.) skriver i kapitlet Kitab as-Siyar, kapitlet om avfall, i det välkända rättsteoretiska verket al-Ashbah wa an-Nazair: Om någon inte anser profeten Muhammad (Guds frid och välsignelser vare med honom) vara den siste profeten, är han inte muslim. Att känna till dessa saker och erkänna dem hör nämligen till religionens nödvändiga trosfrågor. – (s. 179).

Sjutton: Shaykh Ismail Haqqi (död 1137 e.H.) skriver i sin tafsir Ruh al-Bayan, i förklaringen av den nämnda versen: Asim – den berömde imamen inom tajwidvetenskapen – läste ordet ”khatam” med fatha över bokstaven ta. Det betyder ett redskap för att avsluta, med vilket ett sigill sätts.

Det vill säga, Allahs Sändebud (frid vare med honom) kom sist av alla profeter, och genom honom förseglades profeternas kedja. På persiska skulle detta kallas ”Moqr-e Paygambarān”. Det vill säga, genom honom förseglades och stängdes profetskapets dörr, och profeternas kedja avslutades. Andra recitatörer läste ordet med kasra under ”ta” som ”Khātim an-nabiyyīn”. Det betyder att han var den som förseglade. Med andra ord: den som förseglade profeterna. På så sätt blir även detta ord synonymt med ”khātam”. Efter Allahs Sändebud kommer alltså de lärda bland hans ummah genom arv endast att få hans representation. Med hans bortgång upphörde även profetskapets arv, och att Jesus, frid vare med honom, kommer att stiga ned efter honom innebär inte någon brist i hans profetskap. Khātim an-nabiyyīn betyder nämligen att ingen efter honom kommer att utses till profet, medan Jesus, frid vare med honom, utsågs till profet före honom. Därför kommer han att räknas bland Allahs Sändebuds följeslagare, be med ansiktet vänt mot Allahs Sändebuds qibla och ingå i hans ummah. Då kommer ingen uppenbarelse att sändas ned till Jesus, frid vare med honom, och han kommer inte att utfärda några nya bestämmelser. Han kommer tvärtom att vara Allahs Sändebuds representant. ….. Ahl as-Sunna wa al-Jamāʿas enhälliga ståndpunkt är att det inte finns någon profet efter vår profet. Allah har nämligen sagt:(Arabiska********************)Det vill säga: Muhammed (frid vare med honom) är Allahs Sändebud och den siste profeten. Och Allahs Sändebud sade:Arabiska*****)”Det finns ingen profet efter mig.” Därför kommer den som i dag säger att det finns en profet efter Muhammed (frid vare med honom) att kallas otrogen, eftersom han förnekar Koranens och hadithens tydliga förkunnelse. Efter att tydliga argument och bevis har lagts fram har sanningen skilts från falskheten. Den som gör anspråk på profetskap efter Muhammed (frid vare med honom) kommer därför att få sitt anspråk förklarat ogiltigt. – (band 22, s. 188).

Nitton: Fatāwā-ye ʿĀlamgīrī: På order av Indiens kung Alamgir sammanställde framstående lärda från subkontinenten detta verk gemensamt år 1200 efter hijra. Där sägs: Om någon anser att Muhammed (frid vare med honom) inte är den siste profeten, är han inte muslim. Och om han gör anspråk på att själv vara Allahs Sändebud eller profet, ska han betecknas som otrogen. – (band 2, s. 263).

Tjugo: Allāma ash-Shawkānī (död 1255 efter hijra) skriver i sin tafsir Fatḥ al-Qadīr: Hela det muslimska samfundet läste ordet ”khātim” med kasra under ”ta”; endast ʿĀṣim läste det med fatha. Den första läsningen betyder att Allahs Sändebud avslutade alla profeters kedja, det vill säga att han kom sist av dem alla. Den andra betyder att han fungerade som ett sigill för alla profeter; innebörden är att profeternas kedja genom honom förseglades och stängdes. Därigenom blev deras grupp fullkomlig. – (band 4, s. 275).

Tjugoett: Allāma al-Ālūsī (död 1280 efter hijra) skriver i tafsirverket Rūḥ al-Maʿānī: Ordet ”profet” har en vidare betydelse än ”sändebud”. Att Sändebudet är Khātim an-nabiyyīn innebär därför också att han är Khātim al-mursalīn. Han är den siste profeten och det siste sändebudet; detta betyder att egenskapen att vara en profet, efter att han i denna värld hade utrustats med profetskapets egenskap, för alltid har försvunnit bland människor och jinner. – (band 22, s. 32). Den som efter Allahs Sändebud gör anspråk på att ha fått uppenbarelse av profetskap ska betraktas som otrogen. Det råder inget utrymme för meningsskiljaktighet bland muslimer i denna fråga. – (band 22, s. 38). Att Allahs Sändebud är den siste profeten har Koranen förkunnat med otvetydiga ord. Att Allahs Sändebud är den siste profeten har Koranen förkunnat med otvetydiga ord. Allahs Sändebuds sunna har förklarat detta tydligt, och hela det muslimska samfundet har handlat därefter. Den som därför framför något anspråk som strider mot detta ska betraktas som otrogen. – (band 22, s. 39).

Jag har här återgett tolkningarna och uppfattningarna hos de främsta lärda, juristerna, korantolkarna och hadithlärda i den muslimska världen, från Hindustan till Marocko och Andalusien samt från Turkiet till Jemen. Tillsammans med deras namn har jag också angett deras födelse- och dödsår. Därav kan vem som helst redan vid första anblicken förstå att de främsta lärda i islams historia, från det första till det trettonde århundradet efter hijra, ingår bland dem. Jag hade också kunnat återge uppfattningarna hos de lärda under det fjortonde århundradet efter hijra. Men jag avstod medvetet från att citera deras uppfattningar. Någon skulle nämligen kunna säga, som svar på deras uppfattningar och tolkningar, att de under inflytande av fientlighet mot den som i denna tid gör anspråk på profetskap har framställt denna betydelse av profetskapets slut. Därför har jag citerat de lärdas uppfattningar från tidigare tider. Det säger sig självt att det inte alls kan vara fråga om någon konflikt mellan dem och någon i vår tid. Dessa uppfattningar bevisar slutgiltigt att hela den muslimska världen, från det första århundradet efter hijra fram till i dag, samfällt har förstått uttrycket Khātam an-nabiyyīn som ”den siste profeten”. Muslimerna i varje tidsålder har hållit fast vid samma trosuppfattning: efter Allahs Sändebud har profetskapets dörr för alltid stängts. Bland muslimerna har det inte heller rått någon som helst meningsskiljaktighet om att den som efter profeten Muhammed (frid vare med honom) gör anspråk på att vara sändebud eller profet, liksom den som godtar hans anspråk, blir otrogen.

Mot bakgrund av denna diskussion kan varje förnuftig människa komma fram till slutsatsen: Finns det något utrymme eller någon möjlighet att godta en annan betydelse än den av uttrycket Khātam an-nabiyyīn som bevisas av de arabiska ordböckerna, framgår av Koranens sammanhang, har förklarats av Allahs Sändebud, enhälligt bekräftats av de ädla följeslagarna och utan tvetydighet erkänts av hela det muslimska samfundet från följeslagarnas tid fram till i dag – en annan betydelse som skulle öppna profetskapets dörr för någon ny anspråkstagare? Och hur kan man erkänna även sådana människor som muslimer, vilka inte bara hyste föreställningen att profetskapets dörr var öppen, utan dessutom lät en person träda in genom denna dörr och trodde på hans profetskap?

I detta sammanhang måste ytterligare tre saker beaktas.

En viktig fråga

För det första är frågan om profetskapet ytterst känslig. Enligt Koranen hör denna fråga till islams grundläggande trosläror. Människans tro eller otro beror på om hon godtar eller förnekar den. Om någon verkligen är profet men människorna inte tror på honom blir de otrogna. Om människorna däremot tror att någon är profet trots att han inte är det, blir även de otrogna. I en så känslig situation är det otänkbart att tillskriva Allah någon form av oförsiktighet. Om ingen profet skulle komma efter profeten Muhammed (fvmh), skulle Allah själv ha uttryckt detta klart och otvetydigt i Koranen, öppet ha tillkännagett det genom Allahs sändebud (fvmh), och Allahs sändebud (fvmh) skulle aldrig ha lämnat denna värld innan han hade underrättat hela umma om att fler profeter skulle komma efter honom och att vi måste tro på dem. Vilken fiendskap skulle Allah och Hans sändebud (fvmh) ha haft mot vår religion och vår tro, så att profetskapets dörr efter Allahs sändebud (fvmh) skulle förbli öppen och en profet skulle träda in genom den—en profet som vi inte kan förbli muslimer utan att tro på—samtidigt som vi inte bara skulle hållas ovetande om detta, utan Allah och Hans sändebud tillsammans skulle ha sagt sådant att hela umma i trettonhundra år har trott, och fortfarande tror, att ingen profet kommer efter profeten Muhammed (fvmh)?

Låt oss för argumentets skull anta att profetskapets dörr fortfarande står öppen och att en profet faktiskt redan har kommit. I en sådan situation skulle vi utan tvekan förneka honom. Det enda vi skulle behöva frukta vore att bli utfrågade inför Allah. Men om Han på uppståndelsens dag krävde en förklaring av oss i denna fråga, skulle vi utan omsvep lägga fram de ovan nämnda dokumenten inför Hans domstol. Då skulle det bevisas—må Allah bevara oss—att det var Allahs Bok och Sändebudets sunna som hade kastat oss in i denna otro. Vi kan tryggt säga att Allah den Allsmäktige, efter att ha sett dessa dokument, inte skulle straffa oss för att vi inte trodde på någon ny profet. Men om profetskapets dörr verkligen är stängd, om det inte längre finns någon möjlighet att en profet kommer, och en person trots detta tror på någon som gör anspråk på profetskap, då bör han tänka över om han inför Allahs domstol kan lägga fram ens ett enda dokument som kan rädda honom från straffet för denna otro. Innan han träder fram inför domstolen bör han här analysera de bevis som han samlat in till sitt eget försvar. Han bör också jämföra dem med de bevis vi har lagt fram och bedöma saken: kan någon förnuftig människa, med stöd av det försvar han förlitar sig på, utsätta sig för risken att drabbas av straffet för otro?

Vad är då behovet av en ny profet?

Den andra viktiga saken är att ingen människa kan utveckla profetskapets egenskap inom sig genom att göra framsteg i dyrkan och goda gärningar. Profetskap är inte en belöning som ges till en människa i utbyte mot någon stor tjänst. Det är snarare en rang som Allah den Allsmäktige skänker en särskild person när ett särskilt behov föreligger. När detta behov uppstår upphöjer Allah en person till denna rang, men när behovet inte finns eller inte längre föreligger fortsätter Allah inte att utan anledning sända den ena profeten efter den andra. Om man försöker få veta ur den Ädla Koranen i vilka situationer behovet av att sända en profet uppstår, finner man att profeter endast har sänts under fyra slags omständigheter:

För det första uppstår behovet av att sända en profet till ett särskilt folk eftersom ingen profet tidigare har kommit till dem och budskapet från den profet som sänts till ett annat folk inte heller har nått dem.

För det andra uppstår behovet av att sända en profet eftersom människorna har glömt den föregående profetens undervisning eller förvanskat den, så att det har blivit omöjligt att följa den väg som denne profet visade.

För det tredje har folkets undervisning genom den föregående profeten inte nått sin fulländning, och en ytterligare profet har blivit nödvändig för religionens fulländning.

För det fjärde har det blivit nödvändigt med ytterligare en profet för att bistå och stödja en profet.

Det säger sig självt att ingen av de ovan nämnda orsakerna längre föreligger efter Allahs Sändebud (frid över honom).

Koranen säger själv att Allahs Sändebud (frid över honom) sändes som vägledare för hela världen. Världens kulturhistoria visar att förhållandena i hela världen efter hans profetskap blev sådana att hans förkunnelse kunde nå alla världens folk. Det finns därför inte längre något behov av att sända separata profeter till varje folk.

Koranen säger också, och alla återberättelser i hadith och sīra vittnar likaså om detta, att Allahs Sändebuds (frid över honom) lära har bevarats fullständigt korrekt och oförvanskad. Ingen som helst förvrängning eller förändring har ägt rum i den. Inte ett enda ord i den Koran han förde med sig har ändrats till denna dag, och det kommer inte heller att kunna ske fram till Uppståndelsens dag. De anvisningar han gav genom sina ord och handlingar har vi också fått på ett sådant sätt att det är som om vi levde i hans tid. Därmed har även det andra behovet upphört.

Den ädla Koranen uttrycker dessutom med tydliga ord att Allahs religion fullbordades genom Allahs Sändebud (frid över honom). Det finns därför inte heller längre något behov av en profet för religionens fullkomnande.

Nu återstår det fjärde behovet. Mitt svar på detta är att om det hade funnits behov av en profet av detta skäl, skulle han ha sänts tillsammans med Allahs Sändebud (frid över honom) under dennes tid. Men alla vet att ingen sådan profet sändes under Allahs Sändebuds (frid över honom) tid. Därmed har även denna orsak fallit bort.

Nu vill vi veta: vilket är det femte skälet till att en ny profet skulle komma efter Allahs Sändebud (frid över honom)? Om någon säger att hela umman har gått vilse och att det därför behövs ännu en profet för att reformera den, frågar vi honom: Har någon profet någonstans i världen hittills kommit enbart i reformeringssyfte, så att en profet nu skulle komma endast för detta? Anledningen till att en profet sänds är att uppenbarelse ges till honom. Behovet av uppenbarelse uppstår antingen för att förmedla ett nytt budskap eller för att skydda ett tidigare budskap från förvanskning. När Allahs Koran och Allahs Sändebuds (frid över honom) sunnah har bevarats, religionen har fullbordats och alla möjliga behov av uppenbarelse har upphört, återstår för reformering endast behovet av en reformator – inte av en profet.

Ett nytt profetskap är inte ett budskap om barmhärtighet för den nuvarande umman

En tredje viktig sak är att så snart en profet kommer till ett folk uppstår frågan om tro och otro bland dem. De som erkänner denne profet blir en del av en och samma umma. De som förnekar honom kommer däremot med nödvändighet att tillhöra en annan, separat umma. De två ummornas meningsskiljaktighet kommer inte att betraktas som någon partiell eller obetydlig meningsskiljaktighet. Tvärtom kommer den, på nivån av tron på en profet, att bli en så grundläggande motsättning att den ena gruppen aldrig kan förenas med den andra så länge den inte överger sin troslära och sina trosföreställningar. Dessutom kommer vägledningens och lagens källor i praktiken att vara olika för dem båda. Den ena gruppen kommer att stifta lagar utifrån sin egen profets uppenbarelse och sunnah, medan den andra gruppen direkt kommer att vägra godta dessa båda som källor till dess lagar. Därför kommer det aldrig att vara möjligt för dem båda att skapa ett gemensamt samhälle.

Efter att ha begrundat dessa lysande sanningar kan vem som helst tydligt förstå att ”Khatm-e Nubuwwat” är en väldig nåd från Allah den Upphöjde till den muslimska umman. Tack vare detta har hela den muslimska umman kunnat ingå i ett evigt, världsomspännande brödraskap. Detta har skyddat muslimerna från sådana grundläggande meningsskiljaktigheter som kunde ha sått fröet till en ständig splittring bland dem. Därför tillhör den som erkänner profeten Muhammad (ﷺ) som vägledare och ledare, och inte vill vända sig till någon annan källa till vägledning än hans undervisning, detta brödraskap och kan när som helst bli en del av det. Om profetskapets dörr inte hade stängts skulle den muslimska umman aldrig ha funnit denna enhet, eftersom den skulle ha splittrats efter varje profets ankomst.

Även människans samvete och förnuft stöder uppfattningen att profetskapets dörr bör stängas efter att en universell och fullkomlig religion har etablerats och skyddats från alla former av förvanskning och förändring. Därigenom kan muslimerna i hela världen, genom att gemensamt följa denne siste profet, för alltid förbli en del av samma umma, och nya profeters ankomst kan inte gång på gång skapa splittring inom umman utan att det finns något behov av det. Oavsett om en profet är ”ẓillī” eller ”burūzī” — en profet som följer en tidigare profet kallas ”ẓillī”, medan en profet som inte följer en tidigare profet kallas ”burūzī” — eller om han är en profet med en umma, en profet med en sharīʿa eller en profet med en bok, blir den oundvikliga följden av att någon blir profet och sänds av Allah att de som följer honom bildar en umma, medan de som inte följer honom betraktas som icke-troende. När det verkligen uppstår behov av att sända en profet är denna splittring — och endast då — oundviklig. Men när det inte finns något behov av hans ankomst kan man på intet sätt förvänta sig, med hänvisning till Allahs visdom och nåd, att Han skulle kasta Sina tjänare i konflikt mellan tro och otro och inte ge dem möjlighet att gemensamt tillhöra en enda umma. Därför erkänner även människans förnuft som felfritt det som bevisas av Koranen, sunna och ijmāʿ, och slutsatsen är att profetskapets dörr bör vara stängd i vår tid.

Den utlovade Messias betydelse i ljuset av hadithernaden utlovade Messiass betydelse

De som uppmanar till ett nytt profetskap säger vanligtvis till okunniga muslimer att det i haditherna talas om den utlovade Messias ankomst och att Messias var en profet. Därför påverkas Khatm-e Nubuwwat inte på något sätt av hans ankomst. Tvärtom är både Khatm-e Nubuwwat och den utlovade Messias ankomst sanna.

I detta sammanhang säger de vidare att Jesus, Marias son (عليه السلام), inte är den utlovade Messias. Han har ju dött. Den som enligt hadithen ska komma är en ”masīl-e-Masīḥ” — det vill säga en Messias som liknar Jesus (عليه السلام). Och han är en viss person som nyligen har framträtt. Att erkänna honom strider inte mot tron på Khatm-e Nubuwwat.

För att tränga igenom denna bedrägeriets slöja återger vi här, med källhänvisningar, de auktoritativa hadither i denna fråga från de tillförlitliga hadithsamlingarna. Genom att läsa dessa hadither kan var och en själv förstå vad Allahs sändebud (ﷺ) sade och hur han framställs i dag. —Det bör påpekas att frågan om den utlovade Messias ankomst eller uteblivna ankomst inte har något samband med Koranen. Hela grunden för den vilar på haditherna. Om någon Messias alltså ska komma, är det den Messias vars ankomst nämns i de felfria och tillförlitliga haditherna som måste komma. Om haditherna om Messias inte godtas uppkommer över huvud taget ingen fråga om Messias ankomst. Grunden för denna trosuppfattning ska visserligen vara haditherna, men att utan grund påvisa olika fel i de felfria och tillförlitliga hadither som meddelar den verklige Messias ankomst är ren pajaskonst. —Författaren.

Hadither om Jesus (عليه السلام)s nedstigning

Arabisk text — PDF, sida 196

”Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Jag svär vid Den Väldiges väsen, i vars hand mitt liv ligger: Ibn Maryam kommer med visshet att stiga ned bland er som en rättvis härskare. Därefter kommer han att bryta korsen och förgöra svinen –[att bryta korsen och förgöra svinen innebär att kristendomen kommer att upphöra som en självständig religion. Kristendomens hela struktur vilar på föreställningen att Allah lät sin ende son [det vill säga Hazrat Isa (frid vare med honom)] korsfästas och dö en förbannad död, och att detta blev en försoning för alla människors synder. Skillnaden mellan de kristna och andra profeters folk är att de endast har antagit denna trosföreställning och förkastat hela Guds sharia. De har till och med gjort svinkött tillåtet för sig – något som varit förbjudet i alla profeters sharia. När Hazrat Isa (frid vare med honom) därför själv kommer och säger: Jag är inte Allahs son, jag korsfästes inte och jag är inte en försoning för någons synder, kommer grunden för den kristna trosföreställningen att ryckas upp med rötterna. På samma sätt kommer kristendomens andra särdrag att utplånas när han säger: Jag har inte gjort svinet tillåtet för mina följare och jag har inte befriat dem från sharias föreskrifter.] Och han kommer att göra slut på kriget (i en annan återgivning nämns ordet ”jizya” i stället för krig, det vill säga att han kommer att göra slut på jizya). –[Med andra ord kommer skillnaderna mellan religionerna då att försvinna och människorna att omfattas av den enda religionen islam. Därmed kommer det inte längre att finnas något behov av krig, och ingen jizya kommer heller att tas ut av någon. –(Författaren).] Då kommer rikedomarna att öka så mycket att det inte kommer att finnas någon som tar emot dem, och (situationen kommer att nå en sådan punkt att människorna) kommer att anse en enda sujud för Allah vara mer värdefull än världen och allt som finns i den.”

I en annan hadith återges Hazrat Abu Hurairas (må Allah vara nöjd med honom) berättelse på följande sätt:

(Arabiska******************************PDF-sida 197)

Det vill säga: ”Den yttersta dagen kommer inte att inträffa förrän Hazrat Isa ibn Maryam (frid vare med honom) har stigit ned.” …Det som därefter har sagts överensstämmer helt med den ovan nämnda hadithen. –(Bukhari, Kitab al-Mazalim, Bab Qasr al-Salib; Ibn Majah, Kitab al-Fitan, Bab Fitnat al-Dajjal).

(Arabiska******************************PDF-sida 197)

”Det har berättats från Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Hur kommer ert tillstånd att vara när Ibn Maryam stiger ned bland er och er imam vid den tiden utses bland er själva?”–[Det vill säga att Hazrat Isa (frid vare med honom) inte kommer att leda bönen. Han kommer att be bakom den imam som redan har utsetts bland muslimerna. –(Författaren).]

(Arabiska******************************PDF-sida 197)

”Det har berättats från Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Isa ibn Maryam kommer att stiga ned. Han kommer att förgöra svinen och utplåna korsen. Flera böner kommer att förrättas för hans skull under samma bönetid. Han kommer att dela ut så mycket rikedom att det till slut inte kommer att finnas någon som tar emot den. Han kommer att avskaffa kharaj. Han kommer att uppehålla sig på en plats som kallas Rawha –[Rawha är namnet på en plats 25 miles från Medina]– och därifrån utföra hajj eller umrah, eller båda.” –[Det bör noteras att den som i vår tid har betraktats som ”Masihs likhet” eller som lik Messias aldrig under sitt liv utförde hajj eller umrah. –(Författaren).]

[Berättaren är fortfarande osäker på vilket av de två uttalandena som sades av Rasulullah (s.a.w.).]

(Arabiska*******************************************PDF sida 198)

”Hazrat Abu Huraira (r.a.) har berättat: [Efter att ha beskrivit Dajjals framträdande sade Rasulullah (s.a.w.):] Under tiden kommer muslimerna att förbereda sig för att strida mot honom och ställa upp sig i led, och iqamah för bönen kommer att avslutas. Då kommer Isa ibn Maryam (a.s.) att stiga ned och leda muslimerna i bönen. Så snart Allahs fiende Dajjal ser honom kommer han att börja smälta på samma sätt som salt smälter i vatten. Även om Isa (a.s.) skulle lämna honom i detta tillstånd, skulle han ändå smälta bort och dö. Men Allah den Allsmäktige kommer att låta honom dödas av Hazrat Isa (a.s.). Han kommer att visa muslimerna spetsen på sitt spjut, färgad av Dajjals blod.”

(Arabiska*******************************************PDF sida 198)

”Det har berättats från Hazrat Abu Huraira (r.a.). Rasulullah (s.a.w.) sade: Det finns ingen profet mellan mig och honom [det vill säga Hazrat Isa (a.s.)], och han kommer att stiga ned. Så snart ni ser honom kommer ni att känna igen honom. Han kommer att vara medellång och ha rödvit hy. Han kommer att bära två gula klädesplagg, men de kommer inte alls att vara våta. Han kommer att strida mot människorna för islams skull. Han kommer att bryta korset i bitar. Han kommer att förgöra svinen. Han kommer att avskaffa jizya-skatten. Under hans tid kommer Allah att utplåna alla andra religioner i världen utom islam. Han, Messias, kommer att döda Dajjal och stanna i världen i fyrtio år. Därefter kommer han att avlida, och muslimerna kommer att förrätta begravningsbönen för honom.”

(Arabiska*******************************************PDF sida 198)

”Hazrat Jabir ibn Abdullah (r.a.) sade: Jag hörde Rasulullah (s.a.w.) säga: Därefter kommer Isa ibn Maryam att stiga ned. Muslimernas ledare kommer att säga till honom: Kom och led bönen. Men han kommer att säga: Nej, ni är varandras ledare. [Det vill säga, er ledare bör vara en av er.] Han kommer att säga detta med hänsyn till den ära som Allah den Allsmäktige har skänkt detta ummah.”

(Arabiska*******************************************PDF sida 199)

”Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Gud vara nöjd med honom) berättade, med anledning av Ibn Sayyad: Därefter sade Umar ibn al-Khattab: ’O Allahs Sändebud, ge mig tillåtelse att döda honom.’ Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ’Om detta är den personen, det vill säga Dajjal, är det inte ni som ska döda honom, utan Isa ibn Maryam (frid vare med honom) kommer att döda honom. Och om detta inte är den personen, har ni ingen rätt att döda någon av de skyddade icke-muslimerna.’”

(Arabiska*******************************************PDF sida 199)

”Hazrat Jabir ibn Abdullah (må Gud vara nöjd med honom) berättade att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade angående Dajjal: ’Denne Isa ibn Maryam (frid vare med honom) kommer plötsligt att träda fram bland muslimerna. Folket kommer att resa sig för bönen. Man kommer att säga till honom: ”O Guds Ande, träd fram och led bönen.” Men han kommer att säga: ”Nej, er imam bör gå före. Han ska leda bönen.” Därefter kommer muslimerna efter morgonbönen att ge sig av för att möta Dajjal.’ Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ’När denne lögnare ser Hazrat Isa (frid vare med honom), kommer han att börja smälta på samma sätt som salt smälter i vatten. Därefter kommer han att gå mot Dajjal och döda honom. Då kommer till och med träden och stenarna att ropa: ”O Guds Ande! Juden gömmer sig bakom mig här.” Ingen av Dajjals anhängare kommer att förbli vid liv utan att Hazrat Isa (frid vare med honom) dödar honom.’”

(Arabiska*******************************************PDF sida 200)

”Hazrat Nawwas ibn Sam’an al-Kalbi (må Gud vara nöjd med honom) återgav Allahs Sändebuds (frid vare med honom) uttalande angående Dajjal: ’Under tiden som Dajjals verksamhet pågår kommer Gud att sända Messias, ibn Maryam (frid vare med honom). Han kommer att stiga ned nära den vita minareten i Damaskus östra utkant, iförd två gulaktiga klädesplagg och med händerna vilande på två änglars axlar. När han böjer huvudet kommer det att se ut som om vatten droppar från det. Och när han lyfter huvudet kommer det att se ut som om vattendropparna glänser som pärlor. Ingen otrogen som hans andedräkt når kommer att förbli vid liv; dess räckvidd kommer att sträcka sig så långt som hans blick når. Därefter kommer Ibn Maryam att förfölja Dajjal och gripa honom vid porten till Ludd.’ [Här kan nämnas att Ludd (Lydda) ligger i Palestina, endast några kilometer från Tel Aviv, huvudstaden i den nuvarande staten Israel. Judarna har byggt en stor flygplats där. – Författaren]”

(Arabiska*******************************************PDF sida 200)

”Det har återberättats från Hazrat Abdullah ibn Amr ibn al-As (må Gud vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ’Dajjal kommer att träda fram bland mitt samfund och stanna i fyrtio (jag vet inte om det är fyrtio dagar, fyrtio månader eller fyrtio år) – [Detta är följeslagaren Hazrat Abdullah ibn Amrs (må Gud vara nöjd med honom) ord.] Därefter kommer Han att sända Isa ibn Maryam (frid vare med honom). Hans ansikte kommer att likna Urwa ibn Masuds ansikte (en viss följeslagare). Han kommer att förfölja Dajjal och döda honom. Därefter kommer människorna i sju år att leva i ett sådant tillstånd att det inte kommer att finnas någon fientlighet ens mellan två personer.’”

(Arabiska*******************************************PDF sida 200)

”Hazrat Hudhayfa ibn Usayd al-Ghifari berättade: En gång kom Allahs Sändebud (s.a.) till vår samling. Vi var då upptagna med att samtala med varandra. Allahs Sändebud (s.a.) frågade: Vad talar ni om? De sade: Vi talar om den yttersta timmen. Han sade: Den kommer inte att inträffa förrän tio tecken har visat sig. Därefter nämnde han tio tecken: röken, Dajjal, Dabbat al-ard, solens uppgång från väster, Isa ibn Maryams nedstigning, Yajuj och Majuj, tre enorma jordskred – i öster, i väster och på Arabiska halvön. Slutligen kommer en väldig eld att bryta fram från Jemen och driva människorna framför sig mot uppståndelsens samlingsplats.”

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 201)

”Det har berättats från Thawban, som var Allahs Sändebuds (s.a.) frigivne slav. Allahs Sändebud (s.a.) sade: Allah har räddat två arméer ur min ummah från helvetets eld. Den ena består av dem som kommer att angripa Hindustan. Den andra består av dem som kommer att vara tillsammans med Hazrat Isa ibn Maryam (a).”

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 201)

”Mujammi ibn Jariya al-Ansari sade: Jag hörde Allahs Sändebud (s.a.) säga: Ibn Maryam kommer att döda Dajjal vid porten till Lod.”

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 201)

”Abu Umama al-Bahili berättade, i en lång hadith om Dajjal: När muslimernas imam träder fram för att leda morgonbönen kommer Isa ibn Maryam (a) just då att stiga ned bland dem. Imamen kommer att träda tillbaka för att låta Isa (a) träda fram. Men Isa (a) kommer att lägga sin hand på hans axel och säga: Nej, du ska leda bönen, eftersom dessa människor har rest sig för din skull. Därför kommer imamen att leda bönen. När bönen är avslutad kommer Isa (a) att säga: Öppna dörren. Då kommer dörren att öppnas. Utanför kommer Dajjal att vänta med sjuttiotusen beväpnade judiska soldater. Så snart hans blick faller på Hazrat Isa (a) kommer han att börja smälta på samma sätt som salt smälter i vatten. Han kommer att fly. Isa (a) kommer att säga: Jag har ett slag åt dig, och du kommer under inga omständigheter att kunna undkomma det. Därefter kommer han att gripa honom vid den östra porten till Lod, och Allah den Allsmäktige kommer att ge judarna nederlag …..och jorden kommer att fyllas av muslimer på samma sätt som ett kärl fylls med vatten. Alla kommer att bekänna trons kalima, och ingen annan än Allah kommer att dyrkas i världen.”

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 202)

”Uthman ibn Abi al-As sade: Jag hörde Guds Sändebud (saw) säga: … och Isa ibn Maryam (a.s.) kommer att stiga ned vid tiden för fajr-bönen. Muslimernas emir kommer att säga till honom: ’Guds ande! Led bönen.’ Han kommer att svara: ’Det är människorna i denna ummah som själva är sina egna ledare.’ Då kommer muslimernas emir att träda fram och leda bönen. Efter att bönen avslutats kommer Isa (a.s.) att bege sig mot Dajjal med sin armé. Han kommer att döda Dajjal med sitt eget vapen, och hans anhängare kommer att besegras och fly. Men ingenstans kommer de att finna en plats att gömma sig på. Till och med träden kommer att ropa: ’Troende, här gömmer sig en otrogen!’ Även stenblocken kommer att ropa: ’Troende, här gömmer sig en otrogen.’”

(Arabiska*******************************************på PDF-sidan 203)

”Samura ibn Jundub berättade (i en lång hadith) att Guds Sändebud (saw) sade: Därefter kommer Isa ibn Maryam (a.s.) på morgonen att komma till muslimerna, och Allah den Allsmäktige kommer att besegra Dajjal och hans armé. Till och med muren och trädstammen kommer att ropa: ’Troende, här är den otrogne som gömmer sig bakom mig. Kom och döda honom.’”

(Arabiska*******************************************på PDF-sidan 203)

”Det har berättats från Imran ibn Husayn att Guds Sändebud (saw) sade: Bland min ummah kommer det alltid att finnas en grupp som står fast vid sanningen, och de kommer att ha övertag över den motsatta gruppen. Till slut kommer Allah den Allsmäktiges beslut att infalla, och Isa, Marias son (a.s.), kommer att stiga ned.” – (Musnad Ahmad).

(Arabiska*******************************************på PDF-sidan 203)

”Hazrat Aisha (ra) sade angående Dajjal att Guds Sändebud (saw) sade: Därefter kommer Isa (a.s.) att stiga ned. Han kommer att döda Dajjal. Därefter kommer Isa (a.s.) att stanna i världen i fyrtio år som en rättvis imam och härskare.”

(Arabiska*******************************************på PDF-sidan 203)

”Sufayna, den frigivne tjänaren åt Allahs sändebud (frid vare med honom), har berättat om Dajjal att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ’Därefter ska Isa (frid vare med honom) stiga ned, och Allah den Allsmäktige ska döda honom (Dajjal) nära en gränsövergång som kallas Afik’ [Afik kallas numera Fiq. Afik är den sista staden i den nuvarande syriska staten vid gränsen mellan Syrien och Israel. Framför den, några kilometer åt väster, finns en sjö som heter Tiberias. Den är Jordanflodens källområde. Sydväst om den finns en väg i låglandet mitt bland bergen. Vägen går ned omkring 1 500 fot och når den plats där Jordanfloden rinner ut genom Tiberias. Denna väg kallas Aqabat Afik, det vill säga Afiks lägre bergspass. – Författaren.]’”

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 203)

”Hadrat Hudhayfa ibn al-Yaman berättade om Dajjal att Allahs sändebud (frid vare med honom) sade: ’När muslimerna gör sig redo för bönen kommer Isa ibn Maryam (frid vare med honom) att stiga ned inför deras ögon. Han ska leda muslimerna i bönen. Därefter ska han avsluta bönen med salam och säga till folket: ”Gå åt sidan mellan mig och denna Allahs fiende …” Och Allah den Allsmäktige ska ge muslimerna makt över Dajjals anhängare. Muslimerna kommer att döda dem i stort antal. Till slut kommer till och med träd och stenar att ropa: ”O Allahs tjänare, o den Nåderikes tjänare, o muslim, se! Här finns en jude; döda honom.” På detta sätt ska Allah förgöra dem, och muslimerna ska segra. De ska störta korsen, förgöra svinen och avskaffa jizya.’”

(Denna hadith återges i förkortad form i Muslim, och hafiz Ibn Hajar har bedömt den som autentisk i Fath al-Bari, volym 2, sida 450.)

Dessa tjugoen hadither har återgetts genom fjorton följeslagare med tillförlitliga isnader i de pålitliga hadithsamlingarna. Dessutom har otaliga andra hadither i detta ämne återgetts i andra hadithböcker. Men eftersom diskussionen skulle bli lång har vi inte citerat dem här. Här har vi endast citerat de hadither som är starkare och mer tillförlitliga när det gäller återgivning och isnad.

Vad bevisas av dessa hadither?

Vem som helst kan själv förstå, genom att läsa dessa hadither, att inget omnämnande här görs av någon utlovad Messias, en ’bild av Messias’ eller en ’manifestation av Messias’. Ingen person som i vår tid föds av en far och ur en mors livmoder kan heller göra anspråk på att vara den Messias som världens profet, Hadrat Muhammad Mustafa (frid vare med honom), förutsade. Dessa hadithers otvetydiga utsagor meddelar att det är Isa (frid vare med honom), som föddes för två tusen år sedan i Hadrat Maryams (frid vare med henne) livmoder utan far, som ska stiga ned. Diskussionen om huruvida han har avlidit eller fortfarande lever någonstans är helt irrelevant i detta sammanhang. Om man för diskussionens skull skulle medge att han har avlidit, kan man ändå säga att Allah har makt att ge honom liv igen. [De som förnekar Allahs förmåga att återuppliva bör begrunda innebörden av vers 259 i sura al-Baqara. I denna vers säger Allah: Han lät en av Sina tjänare vara död i hundra år och gav honom sedan liv igen. – Författaren.] Dessutom kan Allah låta en av Sina tjänare leva i tusentals år på någon plats i detta väldiga skapelseuniversum och sedan, när Han själv vill, återföra honom till denna värld. Mot bakgrund av Allahs obegränsade makt framstår detta inte alls som något märkligt. Det är uppenbart att den som erkänner haditherna som sanna också måste erkänna existensen av den som ska komma i framtiden. Tron på hans ankomst har nämligen ingen grund någon annanstans än i haditherna. Men denna märkliga företeelse kan endast iakttas här: tron på tanken att den som ska komma ska anlända antas från haditherna, men när samma hadither tydligt slår fast att denne ankommande inte är någon ’bild av Messias’ (en messiaslik person), utan själv är Isa ibn Maryam (frid vare med honom), förnekas detta.

Det andra som klart och otvetydigt framgår av dessa hadither är att Hadrat Isa ibn Maryam (frid vare med honom) inte kommer att stiga ned som profet för andra gången. Ingen uppenbarelse kommer att sändas till honom. Han kommer inte att föra med sig något nytt budskap eller någon ny föreskrift från Allah. Han kommer inte heller att göra någon förändring eller något tillägg i Muhammads sharia. Han kommer inte att sändas till världen för att återuppliva islams religion. Han kommer inte att uppmana människor att tro på honom och kommer inte heller att bilda ett separat umma med dem som tror på honom. [De muslimska lärdas ståndpunkt i denna fråga har framställts mycket tydligt. Allama Taftazani (722–792 AH) skriver i sitt verk Sharh Aqaid Nasafi: (Arabiska****************************************************************************

Det är ett bevisat faktum att Muhammad (frid vare med honom) är den siste profeten. Om någon säger att haditherna talar om profeten Jesu (frid vare med honom) ankomst efter honom, svarar vi: Ja, det som har sagts om profeten Jesu ankomst är sant. Men han kommer att följa Muhammad (frid vare med honom). Detta beror på att hans sharia har upphävts. Därför kommer ingen uppenbarelse att sändas till honom, och han kommer inte heller att fastställa några nya föreskrifter; han kommer i stället att verka som Muhammad, Allahs sändebuds (frid vare med honom), representant.”

Och just detta har Allama Alusi sagt i Tafsir Ruh al-Maʿani:

(Arabiska*******************************************)

”När profeten Jesus (frid vare med honom) därefter stiger ned kommer han fortfarande att inneha sitt profetiska ämbete och inte avsättas från sin tidigare ställning (profetskapet). Men han kommer inte att följa sin tidigare sharia, eftersom den har upphävts för honom och för alla andra människor. Från och med då kommer han att följa denna sharia (Muhammads sharia) i alla frågor, såväl grundläggande som detaljerade. Därför kommer ingen uppenbarelse att komma till honom, och han kommer inte heller att ha rätt att utfärda några föreskrifter. Han kommer i stället att verka som Sändebudets (frid vare med honom) representant (ställföreträdare) bland denna ummah och som en av härskarna i Muhammads millat. (Del 22, s. 32.) Imam Razi (må Allah vara honom nådig) har uttryckt denna sak ännu tydligare med följande ord:Arabiska**********************)

”Profeternas tidsålder avslutades med Muhammad (frid vare med honom). Efter Muhammads (frid vare med honom) ankomst upphörde profeternas ankomst. Därför är det inte alls orimligt att säga att profeten Jesus (frid vare med honom), när han nu stiger ned, kommer att följa profeten Muhammad (frid vare med honom).”] Han kommer att sändas till världen med endast ett särskilt uppdrag. Det vill säga att han fullständigt ska utplåna Dajjals fitna. Därför kommer han att stiga ned på ett sådant sätt att det inte finns något utrymme för någon tvekan bland muslimerna om hans nedkomst. De muslimer bland vilka han stiger ned kommer utan tvekan att förstå att han är den person som Allahs sändebud (frid vare med honom) förutsade i samband med Jesus, Marias son (frid vare med honom), och att han har stigit ned vid den tidpunkt som Allahs sändebud (frid vare med honom) angav. Han kommer att ansluta sig till muslimernas gemenskap. Han kommer att be bakom muslimernas dåvarande imam. –[Även om det i haditherna (nummer 5 och 21) sägs att Jesus (frid vare med honom) efter sin nedkomst själv kommer att leda den första bönen, framgår det av flertalet hadither, särskilt vissa starka hadither (nummer 3, 7, 9, 15 och 16), att han kommer att avstå från att leda bönen och låta muslimernas dåvarande imam och ledare träda fram. Muhadditherna och mufassirerna har enhälligt antagit denna uppfattning.] Han kommer att låta den som då leder muslimerna träda fram, så att ingen kan hysa en sådan misstanke att han har återvänt för att på nytt utföra profetens uppgift med sin tidigare profetiska rang. Det kan utan tvekan sägas att ingen annan person i en grupp kan vara imam eller ledare när Allahs profet är närvarande. Att han därför helt enkelt ansluter sig till muslimernas gemenskap som en vanlig person kommer spontant att tillkännage att han inte har kommit som profet. Därför uppstår det inte alls någon fråga om att hans ankomst skulle öppna profetskapets dörr.

Hans ankomst kan utan tvekan jämföras med en tidigare statsledares ankomst under en sittande statsledares styre. I en sådan situation kan den tidigare statsledaren komma och delta i någon statlig uppgift under den nuvarande statsledaren. Även en person med vanligt sunt förnuft kan lätt förstå att lagen inte bryts enbart genom att en tidigare statsledare anländer under en annan statsledares styre. Lagen bryts däremot i två situationer. För det första om den tidigare statsledaren försöker återuppta uppgiften som statsledare. För det andra om någon förnekar den tidigare statsledarens gärningar. Det skulle nämligen innebära att man utmanar giltigheten hos det som utfördes under hans tid som statsledare. Om inget av dessa två fall föreligger kan den tidigare statsledarens blotta ankomst inte på något sätt förändra den rättsliga situationen. Detsamma gäller profeten Jesu (frid vare med honom) andra ankomst. Om hans blotta ankomst skulle innebära att han fortsätter att utföra profetskapets uppgift, eller om någon skulle förneka hans tidigare profetiska ställning, skulle Allahs profetskapsordning i detta fall bryta samman. Hadithernas utsagor har helt stängt båda dessa vägar. Å ena sidan förklaras det tydligt i haditherna att det inte finns någon profet efter profeten Muhammad (frid vare med honom), och å andra sidan meddelas det att Jesus (frid vare med honom) kommer att stiga ned på nytt. Därav står det klart att hans andra ankomst inte kommer att ske i syfte att utföra profetskapets uppgift.

På samma sätt kommer frågan om kufr och iman inte att uppstå på nytt bland muslimerna när han återkommer. Än i dag blir den som inte tror på hans tidigare profetskap en kafir. Även profeten Muhammad (s.a.w.) skulle ha blivit en kafir om han inte hade trott på detta hans profetskap. Profeten Muhammad (s.a.w.) trodde själv på detta hans profetskap. Hela profeten Muhammads (s.a.w.) ummah har ända från början trott på honom. Muslimerna kommer inte att tro på något nytt profetskap. I stället kommer de den dagen, liksom i dag, att tro på det tidigare profetskapet hos Isa ibn Maryam (a.s.). Liksom detta förhållande i dag inte strider mot khatm an-nubuwwah, kommer det inte heller att strida mot det den dagen. Det sista som kan förstås av dessa hadither och många andra hadither är att den Dajjal, som Isa (a.s.) kommer att sändas för att undanröja hans världsomfattande fitna, kommer att vara av judisk härkomst. Han kommer att framställa sig själv som ”Messias”. Ingen som saknar kunskap om judarnas historia och deras religiösa tänkande och tro kommer att kunna förstå betydelsen av detta. Efter Hazrat Sulaymans (a.s.) död, när Bani Israil drabbades av socialt och religiöst förfall samt politisk nedgång, och denna nedgång därefter fortsatte under lång tid, tills Babylons och Assyriens härskare slutligen lade dem under sig, fördrev dem från landet och spred dem över olika delar av världen, började Bani Israils profeter förkunna för dem att en Messias skulle komma från Allahs sida och befria dem från denna yttersta förnedring. Mot bakgrund av dessa profetior väntade judarna på en Messias ankomst. Han skulle vara kung. Han skulle erövra landet genom krig. Han skulle samla Bani Israil från olika länder i Palestina och upprätta en mäktig stat åt dem. Men när Hazrat Isa ibn Maryam (a.s.) vägrade att godta deras förhoppningar och önskningar genom att inte erkänna honom som ”Messias” från Allahs sida, skulle de försöka döda honom. Från den tiden och fram till i dag har den judiska världen räknat dagarna i väntan på den utlovade Messias (Promised Messiah), vars ankomst hade förkunnats för dem. Genom att tillgodogöra sig den föreställda smak som dennes bild i deras litterära verk ger, har det judiska folket levt i hundratals år. Med hjärtat fyllt av hopp väntar de på att denne utlovade Messias ska vara en mäktig militär och politisk ledare. Han ska återföra hela området från Nilen till Eufrat – det område som judarna anser vara deras ärvda land – under judisk kontroll och samla judarna från hela världen. Om man betraktar situationen i dagens Mellanöstern och analyserar händelserna i ljuset av Rasulullahs (s.a.w.) profetia, kommer man att se att scenen är helt färdigställd för den främste Dajjals ankomst, han som enligt den store profetens (s.a.w.) ord ska spela rollen som judarnas utlovade Messias. Muslimerna har berövats större delen av Palestina

(På sidan 208 i PDF-filen finns en karta***************************************)

den judiska stat som Israels ledare drömmer om

har blivit verklighet. Där har en judisk stat med namnet Israel upprättats. Judar kommer i stora skaror från olika länder i världen och bygger sig bostäder där. Amerika, Storbritannien och Frankrike har förvandlat den till en enorm militärmakt. Med hjälp av judiska kapitalister driver judiska vetenskapsmän och industrimän den snabbt framåt på utvecklingens väg. För de muslimska länderna runt omkring har denna makt blivit en stor fara. Härskarna i denna stat har inte alls dolt sin önskan att erövra detta ”ärvda land”. En avbildning av den blåkopía för den framtida judiska staten som de under lång tid har lagt fram finns på den föregående kartan. På denna karta kan man se

(På sidan 209 i PDF-filen finns en karta***************************************)

Platsen där den verklige Messias, Hazrat Isa (a.s.), ska nedstiga

att de vill utvidga sitt imperium till hela området Syrien, Libanon och Jordanien, nästan hela Irak, Iskenderun i Turkiet, Sinai och deltaregionen i Egypten samt Hijaz och Najds högland i Arabien, inklusive Medina al-Munawwara. Mot bakgrund av detta är det tydligt att de i framtiden, under tumultet efter något världskrig, kommer att försöka erövra dessa områden, och att den så kallade främste Dajjal då kommer att träda fram som deras utlovade Messias. Rasulullah (s.a.w.) nöjde sig inte med att bara meddela hans ankomst; han sade också att ett berg av olyckor då skulle störta över muslimerna och att varje dag skulle kännas som ett år för dem. Därför sökte han själv skydd hos Allah från al-Masih Dajjals fitna och uppmanade även muslimerna att söka skydd.

För att möta denne al-Masih Dajjal kommer Allah inte att sända någon ”Messias-liknande” person, utan den verklige Messias. För två tusen år sedan vägrade judarna att erkänna denne verklige Messias och, enligt vad de själva trodde, korsfäste de honom och avlägsnade honom från jordens yta. Denne verklige Messias kommer inte att nedstiga i Indien, Afrika eller Amerika, utan i Damaskus. Det beror på att kriget då kommer att pågå just där. Se gärna även den andra tidigare kartan. Där framgår att Damaskus ligger endast 50–60 miles från Israels gräns. Om man minns innehållet i den hadith som jag tidigare har nämnt, blir det lätt att förstå att al-Masih Dajjal kommer att tåga in i Syrien med en armé på 70 000 judiska soldater och ställa sig framför Damaskus. Just i det ögonblicket kommer Hazrat Isa (a.s.) att nedstiga efter gryningsljuset nära en vit minaret i den östra delen av Damaskus, och efter fajr-bönen kommer han att tåga ut tillsammans med muslimerna för att möta Dajjal. Under hans våldsamma anfall kommer Dajjal att dra sig tillbaka genom bergspasset vid Afik (se hadith nr 21) och återvända mot Israel. Men han kommer att förfölja honom. Till slut kommer han att dödas av hans hand vid flygplatsen i Lydda (hadith nr 10, 14 och 15). Därefter kommer judarna att gripas och dödas överallt, och det judiska folkets existens kommer att utplånas (hadith nr 9, 15 och 21). Efter att sanningen har blivit uppenbarad genom Hazrat Isa (a.s.) kommer även kristendomen att försvinna (hadith nr 1, 2, 4 och 6), och alla folk kommer att förenas till en enda ummah bland den muslimska millah (hadith nr 6 och 15).

Denna entydiga sanning framträder ur haditherna utan någon som helst oklarhet eller tvekan. Efter denna långa framställning finns det inget utrymme för något tvivel i denna fråga: det som i vårt land bedrivs i den ”utlovade Messias” namn är inget annat än ett enormt bedrägeri.

Jag ska nu framföra den löjeväckande sidan av detta bedrägeri. Den person som förklarade sig vara identisk med den Messias som nämns i denna profetia lade själv fram följande märkliga utsaga för att bevisa att han var Isa ibn Maryam:

”Han (det vill säga Gud) gav mig namnet Maryam i den tredje delen av Barahin-i Ahmadiyya. Därefter uppfostrades jag, såsom det uppenbarats i Barahin-i Ahmadiyya, under två år med Maryams egenskaper.…… Därefter ingöts Isas ande i mig, liksom i Maryam, och jag gjordes bildligt talat havande. Slutligen, efter några månader – högst tio månader – förvandlades jag genom den inspiration som nämns i den fjärde delen av Barahin-i Ahmadiyya från Maryam till Isa. På detta sätt blev jag alltså Isa ibn Maryam.” – (Kisht-i Nuh, sidorna 87, 88 och 89)

Det vill säga: först blev han Maryam. Därefter gjorde han sig själv havande. Sedan födde han själv ur sin egen mage sig själv i form av Isa ibn Maryam. Ändå uppstod ett problem. Enligt hadithernas utsaga ska nämligen Isa ibn Maryam stiga ned i Damaskus. Damaskus har i flera tusen år varit en välkänd och berömd stad i Syrien. Än i dag är staden utmärkt med detta namn på världskartan. Därför löstes detta problem genom ännu en märklig utsaga:

”Det bör påpekas att innebörden av ordet Damaskus har uppenbarats för mig från Gud på följande sätt: på denna plats har namnet Damaskus givits åt en stad där människor med Yazids natur och anhängare av den orene Yazids vanor och tankar bor.…… Därför står det i överensstämmelse med och har samband med Damaskus.” – (Izala-i Auham, anmärkningarna 63 till 73)

Ännu en svårighet kvarstår. Enligt hadithernas utsaga ska Ibn Maryam stiga ned nära en vit minaret. Detta problem har lösts mycket enkelt. Det vill säga: Messias själv kom och byggde sin egen minaret. Säg nu: vem skulle kunna få honom att förstå att det av hadithernas beskrivning framgår att minareten redan ska finnas där före Ibn Maryams nedstigande? Här ser man däremot att minareten byggs efter den utlovade Messias ankomst.

Det sista och mest komplicerade problemet kvarstår fortfarande. Enligt hadithernas beskrivning ska Isa ibn Maryam (frid vare med honom) döda Dajjal vid ingången till Lydda. När man försökte lösa detta problem framfördes först en mängd nonsens. Ibland erkändes en by i Bayt al-Maqdis som Lydda. (Izala-i Auham, utgiven av Anjuman-i Ahmadiyya Lahore, förkortad upplaga, s. 220.) Ibland sades det också att Lydda betecknar människor som grälar utan anledning. ….. När Dajjals meningslösa grälande når sin höjdpunkt kommer den utlovade Messias att framträda och göra slut på allt hans grälande.” (Izala-i Auham, s. 730) Men när inte heller detta löste problemet förklarades det tydligt att Lydda (Lud på arabiska) betyder staden Ludhiana i Punjab. Att döda Dajjal vid ingången till Ludhiana betyder att den första baiʿahen trots de ondas motstånd förrättades just här genom Mirza sahib. – (Al-Huda, s. 99)

Varje person med sunt förnuft som gör en opartisk granskning av dessa utsagor och beskrivningar kommer oundvikligen fram till slutsatsen att det här inför öppen ridå har framförts ett lögnaktigt dubbelspel (False Impersonation).

Ytterligare några vilseledande tolkningar av qadianiterna

Ett uppenbart motstånd mot Koranen och haditherna

När Allah och Hans Sändebud har avgjort en fråga genom en klar och entydig bestämmelse, innebär det yttersta villfarelse – ja, det värsta upproret mot Allah och Sändebudet – att åsidosätta denna tydliga bestämmelse, söka fram den betydelse man själv behöver ur verser och hadither som saknar samband med frågan, hysa en trosuppfattning som helt strider mot Koranens och hadithernas tydliga bestämmelser och sedan handla därefter. Den som öppet väljer en väg som strider mot Allah och Hans bestämmelser begår ett jämförelsevis mindre slags uppror. Men att förvränga Allahs och Hans Sändebuds egna förklaringar och bestämmelser och använda dem för sina egna intressen i strid med deras beslut är inget mindre uppror. Om dem som gör detta kan vi på intet sätt tänka att de uppriktigt följer Allahs och Hans Sändebuds föreskrifter. För att avgöra frågan om huruvida Sayyiduna Muhammad (må Allahs frid vara över honom) är den siste profeten och om någon profet kommer efter honom, skulle vi kunna rikta vår uppmärksamhet mot ((Arabiska**************) och (Arabiska*****)och liknande verser, om Allah och Hans Sändebud inte redan särskilt hade gett svaret på denna fråga någonstans i Koranen och haditherna. Men när vi från Allahs sida i versen om ”Khatam an-Nabiyyin” och från Sändebudets sida i otaliga felfria och tillförlitliga hadither har fått ett entydigt svar på just denna fråga, då (Arabiska*********)och (Arabiska*******)liknande verser och därifrån godta något som strider mot Koranens och hadithernas tydliga bestämmelser kan endast vara den människans verk, vars hjärta inte hyser den minsta fruktan för Allah och som inte ens tror att han en dag efter döden måste stå till svars inför Allah. Som exempel kan nämnas att en handling i en paragraf i landets strafflag uttryckligen har förklarats vara ett brott. Men en person har gett sig helt hän åt att bevisa att detta brott är en laglig handling. För detta ändamål bortser han från den särskilda paragrafen och börjar leta efter den minsta antydan eller något mindre oklart påstående i lagens orelaterade paragrafer. Sedan försöker han foga ihop dessa för att bevisa motsatsen till det som lagens tydliga paragraf fastslår. Om världens polismyndigheter och domstolar inte är beredda att godta en sådan handling på grundval av vittnesmål och bevis, hur kan man då hoppas att den ska godtas inför Allahs domstol?

Bevisa med ren envishet

När man sedan läser de verser som qadianiterna vill använda för att bevisa sitt påstående måste man förundras över deras bevisföring. Det visar sig att dessa verser inte alls har den betydelse som de med våld försöker pressa fram ur dem. Låt oss se vad den verkliga betydelsen är hos de verser som de har gjort sådan möda med: (Arabiska*********)Det som sägs i vers 69 i sura An-Nisa är endast att de som lyder Allah och Sändebudet kommer att vara profeternas, de sannfärdigas, martyrernas och de rättfärdigas medhjälpare. Hur kan man därifrån få fram att de som lyder Allah och Sändebudet själva antingen blir profeter eller sannfärdiga, martyrer eller rättfärdiga? Begrunda sedan vers 19 i sura Al-Hadid. Där sägs:

(arabiska ……………………………………….. på PDF-sida 213)

Det vill säga: ”Och de som tror på Allah och Hans sändebud – de är de sannfärdiga och martyrerna inför sin Herre.” Därav blir det tydligt att en människa genom tron endast kan uppnå de sannfärdigas och martyrernas rang. Vad profeterna beträffar räcker det för de troende att vara profeternas medhjälpare. Det är på intet sätt möjligt att någon blir profet som belöning för någon handling. Därför sägs det i versen i sura An-Nisa att de som lyder Allah och Sändebudet kommer att befinna sig tillsammans med profeterna, de sannfärdiga och martyrerna. Och i versen i sura Al-Hadid sägs: De som tror på Allah och Sändebudet blir själva sannfärdiga och martyrer.

Och beträffande (Arabiska**********)i vers 35 i sura Al-A’raf sägs det att den hör samman med en berättelsekedja. Denna berättelse sträcker sig från vers 11 till vers 36 i sura Al-A’raf. När man bedömer den i ljuset av det omgivande innehållet står det klart att detta tilltal riktades till Adams barn i mänsklighetens skapelses allra första skede. Hur kan man genom att läsa dessa verser få uppfattningen att de talar om profeters ankomst efter profeten Muhammad (må Allahs frid vara över honom)? Här talas det ju om den tid då Adam (må Allahs frid vara över honom) och hans hustru fördrevs från paradiset och fördes ner till jorden.

Den korrekta betydelsen av versen i sura al-A‘raf

Den betydelse som de qadიანitiska herrarna har utläst ur vers 35 i sura al-A‘raf genom att lösgöra den från dess sammanhang är helt motsatt den betydelse som framkommer när versen bedöms på sin rätta plats. Det budskapssammanhang i vilket denna vers uppenbarades återges i följd från den andra rukū‘en till ungefär mitten av den fjärde rukū‘en i sura al-A‘raf. Först berättas i den andra rukū‘en historien om Adam och Hawwa. Därefter kommenteras i den tredje och fjärde rukū‘en följderna av denna historia. När man läser vers 35 mot bakgrund av detta sammanhang blir det tydligt att det som sades genom tilltalet (Arabiska******) hänför sig till skapelsens begynnelse, inte till den tid då Koranen uppenbarades. Med andra ord är syftet att Adams barn redan vid skapelsens begynnelse varnades och fick veta att deras frälsning skulle bero på att de följde den vägledning som skulle sändas till dem från Allah.

Verser med detta innehåll har infogats på tre ställen i Koranen. På varje ställe nämns detta i samband med berättelsen om den ädle Adam och den ädla Hawwa (frid vare med dem). Den första versen finns i sura al-Baqara (vers 38), den andra i sura al-A‘raf (vers 35) och den tredje i sura Tā-Hā (vers 123). Förutom den djupa likheten i innehållet i dessa tre verser är även likheten i deras sammanhang och omständigheter anmärkningsvärd.

Koranens mufassirer anser, liksom beträffande andra verser, att även denna vers i sura al-A‘raf har samband med berättelsen om den ädle Adam och Hawwa (frid vare med dem). Allama Ibn Jarir skriver i sin tafsir, i samband med tolkningen av denna vers och med hänvisning till ett uttalande av den ädle Abu Sayyar al-Sulami: ”Allah den Allsmäktige tilltalade här den ädle Adam och hans familj samtidigt och vid samma tidpunkt.” Imam Razi skriver i sin Tafsir al-Kabir, i samband med tolkningen av denna vers: ”Om det har avsetts att den ädle Profeten (Allahs välsignelser och frid vare med honom) tilltalas, trots att han är den siste profeten, innebär det att Allah här redogör för sin princip beträffande samfunden.” Allama Alusi säger i sin tafsir Ruh al-Ma‘ani: ”Det som har inträffat med varje folk har här återgetts i berättelseform. Om den ädle Profeten Muhammads (Allahs välsignelser och frid vare med honom) samfund här förstås i betydelsen Adams barn, blir det ett allvarligt misstag och strider mot den uppenbara betydelsen. Ordet rasul har nämligen inte använts i singular utan i pluralis som ’rasul (Arabiska***)sades’.” Den senare delen av Allama Alusis uttalande innebär att om den Muhammadska umman hade tilltalats här, skulle man aldrig kunna säga till dem: ”Bland er kommer det någon gång att komma budbärare.” För bland detta samfund kan ingen annan budbärare än en enda, nämligen Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom), komma i fråga.

Betydelsen av versen i sura al-Mu’minun

(arabiska*******************************************på sidan 214 i PDF:en)

Det vill säga: ”O budbärare! Ät det som är rent och tillåtet och gör goda gärningar. Jag känner sannerligen till allt ni gör.” – (sura al-Mu’minun: 51)

Om denna vers inte lösgörs från sitt sammanhang är den betydelse som qadianiterna har gett den på intet sätt möjlig. Det budskapssammanhang i vilket denna vers uppenbarades fortsätter obrutet från och med den andra rukū‘en. I dessa verser behandlas alla profeter, från den ädle Nuh (frid vare med honom) till den ädle Isa (frid vare med honom), och deras folk. Där sägs: ”I varje land och under varje tidsålder har profeterna förmedlat samma undervisning till människorna; deras väg var också en och densamma, och Allah den Allsmäktige visade dem samma slags nåd. De vilsekomna folken däremot övergav alltid Allahs väg och ägnade sig åt onda gärningar.” I detta sammanhang uppenbarades denna vers på intet sätt med följande betydelse: ”O budbärare! Ät det som är rent och tillåtet och gör goda gärningar, ni som kommer efter Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom).” Versens betydelse är i stället att Allah den Allsmäktige gav alla de profeter som kom, från Nuh (frid vare med honom) till den ädle Muhammad (Allahs välsignelser och frid vare med honom), samma befallning: Ät det som är rent och tillåtet och gör goda gärningar.

Inte heller har uttolkare av Koranen någonsin tolkat denna vers som att profetskapets dörr öppnades efter profeten Muhammed (frid vare med honom). Om ni vill undersöka saken närmare och uppnå större sinnesro kan ni läsa diskussionen om detta ställe i olika tafsirverk.

Framläggande av bevis från hadither för att ahmadiernas slutsats är felaktig

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 215)

Det vill säga: ”Om Ibrahim [den ädle Budbäraren Muhammeds (frid vare med honom) son] hade levt, skulle han med säkerhet ha blivit profet” – även de bevis som ahmadierna lägger fram utifrån denna hadith är felaktiga av fyra orsaker.

För det första: Den återberättarkedja där detta återges som den ädle Profeten (frid vare med honom) uttalande är svag, och ingen hadithlärd har ansett denna återberättarkedja vara stark.

För det andra: Framstående hadithlärda, såsom al-Nawawi och Ibn Abd al-Barr, har bedömt denna hadiths innehåll som otillförlitligt. Imam al-Nawawi skrev i sitt verk Tahdhib al-asma wa al-lughat:

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 215)

Det vill säga: ”Vad gäller det som vissa tidigare lärda har skrivit – att Ibrahim [Muhammeds (frid vare med honom) son], om han hade levt, skulle ha blivit profet – så är detta inte sant. Det är ett övermodigt uttalande om det fördolda och liknar att säga något ogenomtänkt och obetänksamt.”

Allama Ibn Abd al-Barr skrev i verket ”al-Tamhid”:

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 215)

Det vill säga: ”Jag vet inte vad detta är för slags innehåll. I Noas familj föddes ett barn som inte var profet. Om det däremot hade varit nödvändigt för en profets son att bli profet, skulle alla människor i dag ha varit profeter. För alla är Noas avkomlingar.”

För det tredje: I de flesta återberättelserna har denna hadith framställts som följeslagarnas utsaga i stället för Profetens (frid vare med honom) utsaga. De har dessutom tydligt sagt att eftersom det inte finns någon profet efter Profeten (frid vare med honom), lät Allah Hans son dö. Som exempel sägs det i al-Bukharis återberättelse:

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 216)

”Ismail ibn Abi Khalid sade: Jag frågade Abdullah ibn Abi Awfa (en följeslagare): Såg du Ibrahim, Profetens (frid vare med honom) son? Han svarade: Han dog i barndomen. Om Allah hade beslutat att sända en profet efter profeten Muhammed (frid vare med honom), skulle Han ha låtit hans son leva. Men det finns ingen profet efter den ädle Sändebudet (frid vare med honom).”

Hazrat Anas återberättade en berättelse som nästan överensstämmer med denna. Han sade:

(Arabiska*******************************************på PDF-sida 216)

”Om han hade levt skulle han ha blivit profet. Men han levde inte vidare. För er profet är den siste profeten.” – (Tafsir Ruh al-Maʻani, del 22, s. 3)

För det fjärde: Även om denna återberättelse, i vilken uttalandet tillskrivs den ädle Profeten (s.a.), inte hade innehållit följeslagarnas förklaring och även om hadithlärdas uttalanden inte hade fogats till den, skulle den ändå inte på något sätt ha varit godtagbar, eftersom den enhälligt erkända principen inom hadithvetenskapen är att en återberättelse aldrig kan godtas om dess innehåll strider mot ett stort antal autentiska hadither. Låt oss därför nu se: Å ena sidan finns det ett stort antal autentiska hadither med starka isnader, i vilka det tydligt har förklarats att profetskapets dörr stängdes efter profeten Muhammed (s.a.), och å andra sidan finns denna enda återberättelse, som antyder möjligheten att profetskapets dörr fortfarande står öppen. När man jämför dessa två förhållanden, hur kan man då förkasta de otaliga återberättelserna på grund av denna enda återberättelse?

Slutord

Enligt både den ädla Koranen och den ädla hadithen är profetskapet en grundläggande del av religionen. Det vill säga, människans tro och otro bygger på detta, och på denna grund kommer hennes framgång eller misslyckande i det kommande livet att avgöras. Den som inte tror på en sann profet blir otrogen. Och den som tror på en falsk profet blir också otrogen. När det gäller en fråga av sådan grundläggande betydelse har Allah och Hans Sändebud (s.a.) väglett människorna på ett klart och otvetydigt sätt. De har redan ordnat så att människornas religion och tro inte ska utsättas för fara och att Allah och Hans Sändebud (s.a.) inte ska hållas ansvariga för deras villfarelse. En annan viktig sak i detta sammanhang är att det före profeten Muhammed (s.a.) aldrig under någon profets tid hade sagts att profetskapets följd hade upphört och att ingen annan profet skulle komma. Det innebar att dörren för profeters ankomst då stod öppen, och ingen hade rätt att avvisa en anspråkare på profetskap med hänvisning till att ingen profet längre skulle komma. Under den tiden brukade profeterna dessutom förutsäga ankomsten av profeter som skulle komma efter dem. De tog en ed av sina följare att de skulle lyda de profeter som skulle komma senare. Dessa omständigheter förstärkte ytterligare uppfattningen att om någon framträdde och presenterade sig som profet, kunde man inte avfärda honom direkt utan någon eftertanke. Man brukade i stället noggrant granska hans kallelse, personlighet, gärningar och tillstånd för att försöka avgöra om han verkligen var en profet från Allah eller en falsk anspråkare på profetskap. Men efter profeten Muhammeds (s.a.) ankomst har detta förhållande förändrats fullständigt. Saken stannar inte längre vid att Muhammed (s.a.) inte förutsade någon profets ankomst efter honom och inte heller tog någon trohetsed till honom från umman; tvärtom har det i Koranen förklarats att Muhammed (s.a.) är den siste profeten, och i inte bara en eller två utan otaliga autentiska och tillförlitliga hadither har han klart och otvetydigt sagt att den som efter honom träder fram med anspråk på profetskap är Dajjal. Frågan är: Är frågan om människors islam och otro inför Allah och Hans profet inte längre känslig och viktig? Var det endast de troende efter Allahs Sändebud (s.a.) som hade rätt att skyddas från otrons prövning? Ord­nade Allah och Hans sändebud därför endast för deras skull att de otvetydigt skulle underrättas om att profetskapets dörr stod öppen och att profeternas ankomst skulle fortsätta? Men har de nu medvetet kastat oss in i denna fara? Det vill säga, å ena sidan finns möjligheten att en profet kommer, och genom att tro eller inte tro på honom kan vi bli troende eller otrogna. Å andra sidan har Allah och Hans sändebud inte bara underlåtit att informera oss om en profets ankomst, utan de säger dessutom ständigt sådant som får oss att tro att profetskapets dörr är stängd och därför inte kan acceptera en anspråkare på profetskap. Säger ert förnuft verkligen att Allah och Hans Sändebud Muhammed (s.a.) kan bedra oss på detta sätt?

Qadianierna kan tolka uttrycket ”Khatam an-Nabiyyin” hur de vill. Men åtminstone kan de inte förneka att det också kan betyda att profetskapets följd har upphört, och av ummans lärda och folk tolkar nittio-nio lakh nittionio tusen niohundranittionio av hundra miljoner detta uttryck just på det sättet. Frågan är: Borde Allah, när det gäller en så känslig fråga som profetskapet – en fråga som muslimernas tro och otro beror på – ha använt ett sådant språk att hela Muhammads umma, med undantag för en handfull qadianier, har förstått det som att ingen profet längre ska komma? Profeten Muhammeds (s.a.) uttalanden lämnar dessutom inget utrymme för någon annan tolkning i denna fråga. I dessa uttalanden har det otvetydigt uttryckts att ingen profet ska komma efter honom. Frågan är: Hade Allahs profet någon sådan fiendskap mot oss att en profet skulle komma efter honom, samtidigt som han tvärtom lämnade oss befallningen att inte tro på honom och därigenom gå till helvetet som otrogna?

Under sådana förhållanden betraktar vi inte en persons anspråk på profetskap som värt att överväga, hur tilltalande hans utseende än må vara, även om alla hans förutsägelser skulle visa sig vara hundra procent sanna och trots alla hans tusentals meriter. För att det skulle vara värt att överväga måste det ju finnas en möjlighet att en profet kommer. Så snart vi hör någon göra anspråk på profetskap kommer vi därför med full visshet att kalla honom lögnare och inte fästa någon vikt vid hans argument och bevis till stöd för profetskapet. Om detta skulle vara otro, kommer ansvaret för det inte att vila på oss, eftersom vi på uppståndelsens dag har Koranen och Sändebudets hadither att lägga fram som försvar inför Allah.

Kapitel 6 – Muhammeds (s.a.) privata liv och liv som profet

Den ädle Profetens efterföljelse och lydnad

För dem som antar islam och blir en del av den muslimska umman är Sändebudet inte längre endast en budbärare. För dem blir han samtidigt lärare, utbildare och ett konkret föredöme för det islamiska levnadssättet. Framför allt får han ställningen som en obestridd ledare, vars ovillkorliga lydnad är nödvändig i alla tider.

Lärare, utbildare och föredömlig människa

Som lärare är den ädle Profetens (frid vare med honom) uppgift att genom att förklara och analysera allt som Allah har lärt och anbefallt samt de lagar, regler och förbud som Han har uppenbarat, tydligt och väl göra det begripligt för alla. Det är detta som sägs i denna koranvers:(Arabiska*********)”Han ska lära dem Boken och visdomen och forma muslimerna enligt lagarna och reglerna, så att deras liv formas efter denna förebildArabiska******)Dessutom består Sändebudets (frid vare med honom) roll som föredömlig människa i att han själv framställer sig som en förkroppsligad bild av Koranens undervisning – hans liv ska vara den exakta avbilden av hur en muslims liv bör vara enligt Allahs Bok. Genom vart och ett av hans ord och handlingar kan man förstå att man ska tala på detta sätt, använda sina krafter på detta sätt och att det är sådana uppföranden i det jordiska livet som Allahs Bok avser. Allt som strider mot detta står i motsats till denna Boks vilja. Det är också precis detta som sägs i dessa två koranverser:(Arabiska************)”I Allahs Sändebuds liv finns ett utmärkt föredöme för er.”(Arabiska**************************)”Han talar inte av eget påhitt. Allt han säger kommer till honom genom uppenbarelse.” Samtidigt är Sändebudet också muslimernas amir eller ledare. Men han är inte en sådan ledare vars ord och handlingar kan bli föremål för oenighet och debatt. Han är tvärtom en sådan ledare om vilken Koranen säger:(Arabiska******************)”Om ni tvistar om något, hänskjut det då till Allah och Sändebudet.”Arabiska*****************)”Den som lyder Sändebudet lyder Allah.” Han är inte en ledare endast under sin livstid; han är hela den muslimska nationens ledare fram till uppståndelsens dag. Hans föreskrifter måste följas av muslimerna i alla tider och under alla omständigheter.

Inte endast förkunnare och budbärare

I Koranens ord:Arabiska******)”Det är din uppgift att förmedla Allahs budskap.” Utifrån denna och liknande verser försöker vissa bevisa att Sändebudets uppgift är begränsad till förkunnelse. Dessa människor glömmer att Sändebudet endast är förkunnare så länge människorna ännu inte har antagit islam, och att detta endast gäller dem som ännu inte har följt Sändebudets undervisning. För dem som antar islam och blir en del av den muslimska umman är Sändebudet inte bara förkunnare; han är samtidigt deras ledare, härskare, lagstiftare, domare, lärare och utbildare, och framför allt en sådan föredömlig människa vars exempel de måste efterlikna och följa.

Det kan inte alls bevisas från den heliga Koranen att vissa har försökt göra en sådan åtskillnad mellan Muhammad, Abdullahs son, och Muhammad, Allahs Sändebud och islams förkunnare (frid vare med honom). Koranen ger den ädle Profeten endast en identitet, nämligen att han är profet och sändebud. Han talade varje ord i egenskap av Allahs Sändebud och utförde varje handling i egenskap av Allahs Sändebud. Redan genom att inneha Sändebudets ställning var han därför samtidigt förkunnare och lärare, utbildare och karaktärsrenare, domare och härskare, ledare och vägvisare. Till och med alla handlingar i hans personliga, familjära och sociala liv utfördes och styrdes i egenskap av Sändebud. Inom alla dessa livsområden hade han ett fullkomligt, oklanderligt, oskuldsfullt och rent liv, likt en fullkomlig människa, en lydig muslim och en sann troende. Att följa och efterlikna detta hans oklanderliga, rena levnadssätt är nödvändigt för att uppnå Allahs välbehag och framgången i det kommande livet. Detta har Allah den Upphöjde själv förklarat i den heliga Koranens sura al-Ahzab, vers 21:

på sidan 222 i PDF-versionen

Inte ens den minsta antydan i någon koranvers ger stöd åt föreställningen att det finns en åtskillnad mellan olika sidor av den ädle Profetens (frid vare med honom) liv som profet, människa och härskare. Hur skulle en sådan åtskillnad över huvud taget kunna vara möjlig? När han är Allahs Sändebud är det självklart att hela hans liv står under Allahs sharia och följer den samt representerar islams föreskrifter. Han kan inte utföra någon handling eller uppvisa något beteende som Allah ogillar.

Han lät sig inte ledas av sina begär eller av sitt sinnes nycker.

Att den ädle Guds Sändebud (s.a.) var fri från onda begär och inte lät sig ledas av sina egna nycker, sägs tydligt i de första verserna av den heliga Koranens sura an-Najm. Där sägs: (Arabiska**********)”Er följeslagare [det vill säga den ädle Muhammad (s.a.)] har varken slagit in på en ond väg eller gått vilse.” (Arabiska********)”Han talar inte utifrån sina egna nycker.” (Arabiska**********)”Varje ord han uttalar är inget annat än uppenbarelse som har sänts ned till honom.” (Arabiska********)”En mäktig och kraftfull lärare har undervisat honom.” Vissa människor menar att dessa verser endast hävdar att Koranen är uppenbarelse. Det var just detta som vissa icke-troende förnekade. Men jag kan ingenstans i dessa verser se ens den minsta antydan till Koranen. (Arabiska*****) I denna vers (Arabiska)(detta)-pronomen syftar på Sändebudets (s.a.) ord. Det vill säga, (Arabiska*********)”han talar inte utifrån sina egna nycker.” Det syftar på ordet ”talar” i denna mening. Det finns ingen grund i dessa verser för att säga att Sändebudets (s.a.) ord här uteslutande syftar på Koranen. Det är detta som sägs i dessa verser: vad Sändebudet (s.a.) än uttalar är uppenbarelse och är fritt från begärens impulser och sinnets nycker. Syftet med att Koranen ger detta vittnesmål är att de till vilka Sändebudet (s.a.) hade sänts skulle kunna veta helt tryggt och utan minsta tvivel att Sändebudet (s.a.) inte på något sätt hade gått vilse och att han, om han hade talat utifrån sina egna nycker och inte hade talat från Allah, inte skulle ha haft någons förtroende som Sändebud. De icke-troende förnekade ju just detta, nämligen att han var Allahs Sändebud. De tänkte att profeten Muhammad (s.a.) – Gud förbjude – hade blivit galen, att någon människa i hemlighet undervisade honom eller att han själv hittade på sina ord. Allah den Upphöjde uppenbarade dessa verser ur sura an-Najm för att undanröja denna missuppfattning och sade med otvetydiga ord att er följeslagare varken är vilseledd eller har gått vilse. Han talar inte heller på eget påhitt. Vad som än kommer ur hans mun är sanning och har uppenbarats från Mig. Ingen människa, jinn eller satan läser upp något för honom eller undervisar honom; det är en väldig och mäktig lärare som undervisar honom. Den ädle Guds Sändebud (s.a.) pekade själv på sin tunga och sade just detta, (Arabiska*****)”Jag svär vid Allah, i vars hand mitt liv och min död ligger, att inget annat än sanningen kommer ut från denna tunga.”

Det är obligatoriskt att följa honom under alla omständigheter

Det är mycket beklagligt att vissa människor inte vill godta att det är nödvändigt att lyda Sändebudet (s.a.) under alla omständigheter. De säger att det, när den ädle Guds Sändebud (s.a.) talade med sina hustrur i sitt hem eller med andra människor utanför hemmet, inte hävdades att även dessa ord var uppenbarelse, och att de icke-troende inte heller bekymrade sig om saken. Jag vill säga att den ädle Guds Sändebud (s.a.) i varje situation och under alla förhållanden handlade som Sändebud. Allt hos honom var fritt från villfarelse och begärens lustar. Alla hans ord och handlingar sprang ur den fullkomliga, felfria och sanningsenliga samvets- och sinnesnatur som Allah den Upphöjde hade skapat honom med, och de höll sig inom de gränser för gudsfruktan och renhet som hade fastställts för honom. I hans ädla person fanns ett utmärkt exempel och en förebild för hela mänskligheten att efterlikna och följa. Det är i själva verket genom denna förebild som vi får veta vad som är tillåtet och förbjudet i islam, vad som är halal och haram, vilka saker Allah tycker om och vilka Han ogillar, i vilka frågor vi har frihet att uttrycka våra egna åsikter och ägna oss åt tänkande och forskning och i vilka frågor vi inte har det. Det är denna förebild som visar oss hur vi ska lyda ledare och härskare, hur vi ska lösa alla problem genom samråd och vad demokrati egentligen betyder i vår religion islam.

Profeten Muhammad (s.a.) var en amir utsedd av Allah den Upphöjde

Hazrat Rasulullah (frid över honom) var inte en amir som hade valts eller utsetts av människor, och han blev inte heller det på eget initiativ. Han var en amir och ledare utsedd av Allah själv. Den roll han hade som ledare skilde sig inte från hans roll som Sändebud; i själva verket var han ledare för människorna just som Allahs Sändebud. Mer korrekt uttryckt var han inte ledare eller amir, utan lydde Allahs befallningar. Det stämmer att han befalldes att rådgöra med sina följeslagare. Detta var för att han inför sin umma skulle framställa sig som en förebild för samråd. Genom sina egna handlingar lärde han ut demokratins korrekta grundprinciper. Därav är det inte riktigt att dra slutsatsen att hans ställning var densamma som andra ledares. För andra ledare har det föreskrivits genom lag att de måste handla efter samråd.Arabiska******)”Alla deras angelägenheter ska skötas genom ömsesidigt samråd.” Om oenighet uppstår under samrådet måste man direkt söka vägledning hos Allah och Sändebudet (frid över honom), det vill säga i Koranen och sunna:(Arabiska*************************)(Om ni blir oense om något, ska ni låta Allah och Sändebudet avgöra saken.) Trots detta sades det samtidigt, när Rasulullah (frid över honom) befalldes att rådgöra:(Arabiska*******)”När du väl har fattat ett fast beslut i en sak, förlita dig då på Allah.” Detta visar tydligt att han inte var beroende av samrådet. Ändå befalldes han att rådgöra, enbart för att en verkligt demokratisk styrelseform skulle grundläggas genom Sändebudets (frid över honom) heliga händer.

Lydnad mot Sändebudet som ledare eller amir

Även i denna fråga har vissa människor en felaktig uppfattning. De säger att lydnaden mot Hazrat (frid över honom) som ledare var begränsad till hans livstid. Men det stämmer inte. Som bevis hänvisar de till orden i vers 20 i sura al-Anfal,(Arabiska********)och tolkar dem så att befallningen att följa Sändebudets (frid över honom) ord endast gavs till dem som då kunde höra honom. Men versens verkliga innebörd är inte sådan. Redan i den första versen i samma sura al-Anfal sägs:(Arabiska*************)”Om ni är troende, följ då Allah och Sändebudet.” Dessutom tillrättavisades i vers 5 de som i sina hjärtan tvekade inför att svara på Sändebudets (frid över honom) kallelse till jihad. Därefter sägs i vers 13:(Arabiska***************)”Den som tvistar med Allah och Hans Sändebud bör veta att Allah är sträng i sitt straff.”

Omedelbart efter dessa ord sägs i vers 20:

(på PDF:ens sida 225)

”Troende! Lyd Allahs befallning och lyd Sändebudets befallning. Var inte olydiga när ni hör den.” I denna vers och i de föregående verserna upprepas det gång på gång att man ska lyda Allahs befallning tillsammans med Sändebudets. Syftet är att klargöra att lydnad mot Sändebudets befallning i själva verket ingår i lydnaden mot Allahs befallning. Ytterligare en sak måste uppmärksammas. Överallt används ordet ’Sändebud’; ordet ’amir’ används ingenstans. Det finns inte ens den minsta antydan som skulle kunna visa att ’Sändebud’ betyder en sådan ställning som ledare eller amir, skild från Sändebudets (frid över honom) egen ställning. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man förbjuds att ignorera Sändebudets (frid över honom) befallning, och den tydliga innebörden av orden ”när ni hör den” är denna: När ni har hört mina befallningar, som jag har upprepat så många gånger, får ni inte vägra att lyda mitt Sändebud (frid över honom). Här betyder ordet ’ni’ inte endast de muslimer som levde under Sändebudets (frid över honom) livstid, utan alla troende fram till Uppståndelsens dag som får höra Koranens budskap. För dem alla är det obligatoriskt att följa och verkställa varje befallning av Sändebudet, oavsett på vilket sätt den når dem.

Ett märkligt argument

Vissa hävdar att den ädle Profetens (frid över honom) ledarskapsansvar är lika tillfälligt som andra ledares. De menar att det i vår tid är omöjligt att strida med spjut, lansar och svärd såsom i slagen vid Badr och Uhud. Detta är verkligen ett märkligt argument! De vapen som Rasulullah (frid över honom) använde på den tiden kan ha varit begränsade till den tidens särskilda förhållanden. Men de moraliska regler och begränsningar som han följde i krig och som han uppmanade andra att följa är inte något som hör till en viss tidsålder. Tvärtom fastställde han genom dem en permanent krigslag för muslimerna.

Ur shariahns perspektiv är det egentligen inte någon allvarlig fråga vilka vapen Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) använde i krig – svärd, gevär eller kanoner. Det avgörande är i stället i vilket syfte han använde dessa vapen och vilken sorts blodspillan han orsakade med dem. Det ideal som han förverkligade genom de olika krigen är ett evigt och fullkomligt ideal för islamisk jihad. Därför är Världens profet, Hazrat Muhammad (må Guds frid och välsignelser vara över honom), principiellt och normativt överbefälhavare för alla muslimska arméer i alla tider fram till Domedagen.

Profetens ledarskaps särskilda ställning

En viss gentleman påvisar en skillnad mellan emirskap och profetskap och säger att muslimer har rätt att debattera med och ha avvikande åsikter från sin ledare – men att man inte kan ha avvikande åsikter från Allahs Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom). Jag frågar denne gentleman: Hur kan Allahs Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) ledarskap vara likvärdigt med andra ledares ledarskap? Det var inte ens tillåtet att tala med hög röst inför den ledaren; i sura al-Hujurat förklaras att alla goda gärningar under ett helt liv går förlorade om man bara talar med hög röst, och i sura an-Nisa varnas det för att man kastas i helvetet om man tvistar med honom. Kan en muslim ha någon rätt att hysa en avvikande åsikt om hans beslut? Naturligtvis inte. Hur kan då denne ledarens ledarskap vara likvärdigt med andra ledares ledarskap? Muslimer har ju fått rätt att ha avvikande åsikter från andra ledare.

Lydnadens tre nivåer

Vissa hyser den felaktiga uppfattningen att de föreskrifter i Koranen som gäller lydnad mot Allahs Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) är liktydiga med lydnad mot en emir eller ledare. Nedan återges ett sådant påstående:

”Överallt där lydnad mot Allah och Allahs Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) nämns tillsammans i Koranen, betyder det i allmänhet lydnad mot det muslimska ledarskap som antar Koranen som grund för lag och författning och som leds av Allahs Sändebud själv eller av hans kalif. Så sägs det till exempel i Koranen om krigsbytet: (Arabiska************)”Folket frågar dig om krigsbytet. Säg: ’Krigsbytet tillhör Allah och Allahs Sändebud.’” Det är välkänt att denna föreskrift om krigsbytet inte var begränsad till Allahs Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) tid, utan skulle följas på samma sätt även senare. Denna föreskrift är alltså anförtrodd åt det samtida muslimska ledarskapet. Därför har Allahs Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) ställning som ledare exakt samma innebörd för hans kalifer.

Denna uppfattning är uppenbart bara ett förnekande av sanningen. I den heliga Koranen nämns ledarskapets tre nivåer tydligt: lydnad mot Allah, lydnad mot Allahs Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) och lydnad mot ’ulul-amr’. Med lydnad mot Allah avses lydnad mot Koranens föreskrifter. Med lydnad mot Allahs Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) avses att följa och efterlikna Hazrats ord och handlingar. Med lydnad mot ’ulul-amr’ avses lydnad mot det ledarskap som styr och vägleder muslimerna i enlighet med lydnaden mot Allah och Allahs Sändebud samt islams föreskrifter. Koranens uttalanden om de två första nivåerna är tydliga och otvetydiga. Koranen förklarar gång på gång att det inte finns något utrymme för minsta debatt om Allahs och Allahs Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) befallningar. Muslimernas uppgift är endast att höra dem och handla i enlighet med dem. När Allah och Allahs Sändebud har meddelat ett beslut i en fråga har ingen annan muslim därefter någon som helst rätt att fatta ett nytt beslut i den frågan. Med andra ord: den som på dessa två nivåer försöker framföra invändningar, motstånd eller debatt blir utesluten ur islam. Vad gäller den tredje nivån säger Koranen att lydnaden mot en emir eller ledare står under Allahs och Allahs Sändebuds lydnad. Om debatt, motstånd eller meningsskiljaktighet uppstår ska saken avgöras enligt Allahs och Allahs Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) föreskrifter. Med en sådan klar och tydlig föreskrift finns det inget utrymme för att säga att Allah och Allahs Sändebud betyder det muslimska ledarskapet. Det är på intet sätt möjligt att placera Allahs Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) ledarskap på samma nivå som vanliga muslimska ledares ledarskap. I detta avseende är (Arabiska**************)”det argument som man har försökt framföra utifrån versen inte korrekt. Att krigsbytet tillhör Allah och Allahs Sändebud betyder att det ska användas till gagn för det islamiska samhälle, den islamiska organisation och den islamiska stat som Allah och Allahs Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) har grundat. Hur kan man utifrån denna vers förstå att Allah och Allahs Sändebud betyder det muslimska ledarskapet?”

Det felaktiga försöket att skilja mellan religiösa och sociala aktiviteter

Ingen ens den minsta antydan kan finnas i Koranen som skulle kunna få oss att betrakta endast Guds Sändebuds (fvmh) religiösa verksamhet som ett evigt och tidlöst föredöme, medan hans riktlinjer och beslut i sociala och civilisatoriska frågor skulle anses endast tillämpliga för en viss tidsepok. Om det finns någon sådan vers i Koranen, utifrån vilken man kan skilja mellan dessa två slags verksamhet, vore det väl om någon kunde visa den. Såvitt jag vet är detta Koranens tydliga föreskrift:

(arabiska … på PDF-sida 227)

”När Allah och Hans Sändebud har fattat ett beslut i en fråga har ingen troende man eller kvinna längre rätt att fatta ett eget beslut i sin sak. Och den som är olydig mot Allah och Sändebudet har sannerligen hamnat i uppenbar villfarelse.” – (Sura al-Ahzab: 36)

I denna vers anges ingen gräns för någon epok eller tidsperiod. Att det här talas om troende män och kvinnor kan inte betyda troende män och kvinnor endast under Guds Sändebuds livstid. Inte heller begränsas Allahs och Sändebudets föreskrifter eller beslut till enbart religiösa frågor; däri innefattas alla slags frågor – religiösa och sociala, civilisatoriska och ekonomiska eller politiska. Allah och Sändebudet betyder Allah och Sändebudet; det betyder aldrig emirat eller ledarskap. Varje emir eller person som tillhör ”ulu al-amr” kommer ju att vara troende. Och här sägs att efter att Allah och Sändebudet har fattat beslut i en fråga har ingen troende man eller kvinna längre någon rätt att själv fatta ett beslut. Detta gäller vare sig beslutet fattas av en person ensam eller av alla tillsammans. Därefter sägs det att den som handlar i strid med detta kommer att gå vilse. Det betyder att den ordning som Allah och Hans Sändebud har upprättat för den islamiska gemenskapen eller det islamiska samhället, på grundval av Sina föreskrifter och lagar, inte kan bevaras annat än genom att dessa lagar och föreskrifter följs till punkt och pricka.

Om människor, i stället för att följa det Allah har sagt och det Hans Sändebud har gjort, väljer någon väg utifrån sin egen vilja och sitt eget godtycke, kommer denna ordning inte att bestå.

Islams syn på lydnaden mot Profeten och friheten att uttrycka åsikter

En gentleman har skrivit:

”I den händelse som återges i sura al-Ahzab om Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) och Zaynab (må Allah vara nöjd med henne) uppstår en fråga. Guds Sändebud (fvmh) sade till Zayd: (Arabiska**********)(Behåll din hustru i äktenskapet och frukta Allah.) Men Zayd handlade i strid med den ädle Profetens föreskrift och skilde sig från Zaynab. Det råder inget tvivel om att denna handling stred mot Guds Sändebuds (fvmh) befallning. Ändå finner man i Koranens framställning, varken uttryckligen eller antydningsvis, något som visar att Allah på minsta sätt ogillade Zayds handlande i strid med denna befallning. Tvärtom omtalas Zayd i början av berättelsen som en av Allah benådad tjänare: (Arabiska*********)(över vilken Allah hade utgjutit Sin nåd.) Därav uppstår föreställningen att det kanske inte är fel att handla i strid med Profetens befallning, och att även om Profetens ord är bekräftade, är det ändå inte lika nödvändigt att följa dem som att följa Allahs befallning.”

Det finns ingen komplexitet i frågan, och frågeställarens tvivel hade kunnat undanröjas med några få ord. Men i själva verket uppstår även olika felaktiga föreställningar ur den källa där tvivlet uppkommer. Och dessa felaktiga föreställningar har sina rötter mycket djupt. Därför ska vi, samtidigt som vi undanröjer detta tvivel, också kasta något ljus över dess grund samt dess förgreningar.

Rätten att ge föreskrifter tillkommer endast Allah

Koranen har, tydligare och mer entydigt än de övriga himmelska skrifterna, förklarat att det inte finns någon annan än Allah som är den högste och suveräne lagstiftaren, befallaren och härskaren.(Arabiska*********)(Ingen annan än Allah har rätt att stifta lagar och styra.) Allah den Allsmäktige kan ge föreskrifter som Han vill: (Arabiska********)Allah den Allsmäktige befaller sannerligen vad Han vill.) Endast Han är en sådan härskare vars befallningar inte kan ifrågasättas: (Arabiska********)(Ingen kan ifrågasätta något Han gör.) Det är obligatoriskt att endast lyda Allah, och det är obligatoriskt därför att människan till sin natur är Hans tjänare eller slav. Hon har skapats enbart för att tjäna Allah. (Arabiska*************)(Jag har endast skapat jinnerna och människorna för att de ska dyrka och tjäna Mig.) Människan är inte skapad av någon annan än Allah, inte heller är hon någon annans slav eller underställda. Därför är det inte obligatoriskt för någon människa att lyda en annan människa. (Arabiska*******************)(De frågar: Har vi någon del i herraväldet? Säg: Herraväldet tillkommer uteslutande Allah.) Precis som ingen människa har suverän och absolut auktoritet över någon annan människa, är ingen människa heller skyldig att lyda någon annan än Gud enbart därför att befallningen kommer från en viss person.

Människans herravälde över människan

Koranen vill befria människans axlar från lydnadens ok under varje väsen utom Allah. Den vill förvandla henne till en lydig tjänare åt Allah, den verklige suveräne Herren och Härskaren. Därefter vill den ge henne full frihet i tanke, samvete och förnuft. Detta var i själva verket Koranens främsta syfte med att uppenbaras. Därför ser vi att Koranen har fört den största kampen mot människans underkastelse och slaveri. Enligt dess syn har ingen människa rätt att efter eget behag förklara något förbjudet eller tillåtet och sedan kräva att hennes befallningar och förbud vördas som Allahs befallningar och förbud. Koranen erkänner inte en sådan absolut auktoritet hos någon människa. Tvärtom har den förklarat att det är shirk att följa sådana befallningar och förbud. De som upphöjer de lärda, pirerna och murshiderna, prästerna och härskarna till (Arabiska*********) eller alternativa gudar och sätter dem på Guds plats, och utan invändningar följer deras ord, har Koranen förklarat vara mushriker. När någon människa visar en annan människa en sådan obetingad lydnad, börjar hon ofrånkomligen betrakta den andra som sin herre och sig själv som hans slav. En människa kan vara villig att frivilligt helt överlämna friheten över sitt samvete, sitt sinne och sin kropp inför en annan människa endast när hon anser att denne står över alla fel och brister och är fullständigt syndfri och fläckfri, eller när hon anser att denne genom sin egen rätt har makt att utfärda vilka befallningar och förbud som helst och har en medfödd rätt att utöva styre och auktoritet. Eller när hon tror att all makt att orsaka skada eller nytta endast finns hos honom, liksom makten att ge eller stoppa hennes försörjning. Att tro att någon annan varelse eller något annat föremål än Allah har sådana egenskaper är själva ursprunget till shirk och slaveri. Tawhids grundläggande innebörd är däremot att man måste tro att ingen annan varelse eller något annat föremål än Allah har dessa egenskaper och att man måste förneka allas anspråk på auktoritet och styre. Människans fullständiga frigörelse och frihet från skapelsens slaveri är den ofrånkomliga följden av detta ideal.

Hur ska lydnaden mot profeten förstås?

Efter att ha förstått diskussionen ovan måste man begrunda hur den lydnad mot profeten (frid vare med honom) som islam har gjort obligatorisk och som religionen är beroende av ska åtlydas. Denna lydnad beror på intet sätt på att profeten är en framstående person, såsom Imrans son, Marias son eller Abdullahs son, och att han på grund av denna framstående ställning skulle ha rätt att befalla och förbjuda samt fastställa vad som är halal och haram. Om så vore fallet skulle profeten, må Allah förskona oss, själv bli en av de många gudarna vid sidan av Allah, det vill säga en av Allahs ersättare. På så sätt skulle det syfte för vilket han sändes som profet omintetgöras genom hans egen hand. Koranen har uttryckt detta mycket tydligt. Den säger att profeten som person endast är en människa liksom andra människor. (Arabiska********************)”Profet! Säg: Min Herre står högt över alla brister och fel. Jag är i själva verket inget annat än en människa som har fått rang av Sändebud.” (Arabiska******************)”Deras profeter sade till dem: Vi är ju människor liksom ni.” Men eftersom han är profet uppstår en enorm skillnad mellan honom och andra människor. När han fick profetskapet anförtroddes han samtidigt också regeringsmakten. Allah säger: (Arabiska******************)”Profeterna är de som Jag har gett Skriften, makten att döma och profetskapet.” Med ’dom’ eller regeringsmakt avses här både befogenheten att fatta beslut och statlig auktoritet. Det står alltså helt klart att den makt och auktoritet som profeten har inte är hans personliga, utan en makt och auktoritet som Allah har anförtrott honom. Därför är lydnaden mot honom i själva verket lydnad mot Allah. Allah säger: (Arabiska******************)”Den som lyder Sändebudet lyder i själva verket Allah.” Syftet med att sända profeten är att han från Allah ska utfärda Allahs befallningar och att muslimerna ska följa dem. Allah säger: (Arabiska******************)”Jag har endast sänt varje profet för att han ska åtlydas med Allahs tillåtelse.” Således är Sändebudets (frid vare med honom) befallning Allahs befallning, eftersom hans lydnad ska ske på Allahs befallning.” Således är Sändebudets (frid vare med honom) befallning själva Allahs befallning. Ingen har den minsta rätt att ifrågasätta detta. Allah säger:

(PDF, sida 231)

”Den som tvistar med profeten efter det att vägledningen blivit tydlig och följer en väg som skiljer sig från de troendes väg, honom låter Jag följa den riktning han själv vänt sig mot. Sedan kastar Jag honom i Helvetet. Vilken usel plats det är!”

Obegränsad lydnad

Att faktiskt vara olydig mot Sändebudet (frid vare med honom) är långt ifrån det enda; även om man i sitt hjärta hyser en önskan att vara olydig, förlorar man med säkerhet tron. Allah den Upphöjde har sagt:

(PDF, sida 231)

”Vid Allahs ed! De kan aldrig bli troende förrän de låter dig döma i de tvister som uppstår mellan dem och därefter inte känner någon som helst tvekan inför det avgörande du fattar, utan underkastar sig det fullständigt.”

Olydnad mot Sändebudet för med sig evig förlust och misslyckande för människan. Allah den Upphöjde säger:

(Arabiska******************på PDF-sidan 232)

”De som har förnekat tron och varit olydiga mot Sändebudet kommer på Uppståndelsens dag att drabbas av en sådan olycka att de önskar att hela jorden hade lagts över dem.”

Profeten gör inte människor till sina slavar

Religionen och tron är beroende av lydnaden mot Profeten och av fullständig underkastelse inför honom. Det har klargjorts ännu tydligare att vägledningen är beroende av en fullständig lydnad mot Profeten. (Arabiska******************)Det har redan sagts att denna lydnad inte tillkommer Profeten som människa eller individ. Profeterna sänds inte för att göra människor till sina egna tjänare och slavar, utan för att göra dem lydiga inför Allah. Om detta säger Allah:

(Arabiska******************på PDF-sidan 232)

”Det är inte rätt för en människa att Allah ger henne Skriften, makten och profetskapet och att hon sedan säger till människorna: ’Bli mina tjänare i stället för Allahs.’ Nej, utan hon säger: ’Bli Allahs tjänare.’”

Profeten kom inte för att tvinga människor att följa hans personliga önskningar och begär, utöva inflytande över dem genom sin egen storhet och vördnadsvärdhet, beröva dem rätten att ha egna åsikter i motsats till hans åsikter och få dem att lämna sina sinnen och tankar overksamma inför honom. Detta skulle ju vara just dyrkan av någon annan än Allah, vars utrotande Profeten kom för att åstadkomma.

Profeten kom just för att krossa alla de slags bojor av människors slaveri som hade lagts på människors axlar. Allah säger: (Arabiska******************)”Och han (Profeten) befriar dem från alla bördor som lagts på dem och från de bojor som de varit bundna med.” Profeten kom för att beröva människorna den makt och myndighet som de hade tillägnat sig för att fastställa människors rättigheter och skyldigheter och godtyckligt dra gränser mellan det tillåtna och det förbjudna. Allah säger: (Arabiska******************)”Ni har ingen rätt att med era munnar förklara det ena som förbjudet och det andra som tillåtet, efter eget behag.” Profetskapet kom för att befria människorna från den förnedrande underkastelse som hade fått dem att böja sig för människors befallningar och beslut. Koranen påminner människorna om detta: (Arabiska******************)”Ingen människa bland oss skall ta en annan människa till sin Herre i stället för Allah.” Hur skulle det då kunna vara tillåtet att en Profet bryter slaveriets bojor från människornas axlar för att sedan binda dem på nytt med sina egna slaveriets bojor? Han skulle ta ifrån alla andra rätten att fastställa vad som är tillåtet och förbjudet och genast själv lägga beslag på den, och efter att ha avlägsnat alla andra från maktens och herraväldets säte skulle han själv sätta sig där. Hur skulle detta kunna vara rimligt? Hur skulle den Profet som förebrår judarna och de kristna för att de har tagit sina religiösa ledare och präster till herrar i stället för Allah kunna säga: (Arabiska******************)’Nu skall ni ta mig till Herre eller gud i stället för Allah och dyrka min vilja och mina begär?’

Lydnad mot Profeten i egenskap av profet

Det är just därför som Allah gång på gång lät sin Profet klargöra denna sanning: den lydnad som den troende har befallts, på vilken hans tro eller otro beror, och från vilken den troende inte har rätt att avlägsna sig ens med ett hårsmån, för att inte tala om att överge den, är i själva verket inte lydnad mot Profeten som människa, utan lydnad mot honom just som profet. Det vill säga, det är den befallning, den kunskap, den vägledning samt den lag och de föreskrifter som Profeten förmedlar till människorna från Allah som man måste lyda. Av denna framställning står det klart att det lydnadsband som islam binder människan med i själva verket inte är lydnad mot en människa, utan lydnad mot Allah allena. Allah säger:

(Arabiska****************** på PDF-sida 233)

”[O Profet!] Vi har uppenbarat denna sanna Bok för dig för att du ska döma mellan människorna enligt det som Allah har visat dig.” – (Sura an-Nisāʾ: 105).

(Arabiska****************** på PDF-sida 233)

”Och de som inte dömer och avgör enligt den lag som Allah har uppenbarat – det är de som i själva verket är de orättfärdiga.” – (Sura al-Māʾida: 45).

Precis som alla andra människor är skyldiga att följa denna lag från Allah, är även Profeten själv, som människa, skyldig att följa den. (Arabiska******************)”Jag följer endast det som uppenbaras för mig genom uppenbarelsen.” – (Sura al-Anʿām: 50)

Profetens lydnad är underställd Allahs befallning

Förutom de ovan nämnda verserna bevisar också många andra verser klart och tydligt att lydnad endast tillkommer Allah och ingen annan. Om det finns något utrymme för underkastelse under något annat än Allah, eller för människors herravälde och dominans över andra människor, så gäller det inte människan i hennes egenskap av människa. Det är sant att man måste lyda Profeten, men det beror på att Allah har gett honom rätt att utfärda föreskrifter. Härskare och administratörer måste lydas därför att de har fått ansvaret att tillämpa och verkställa Allahs och Profetens (frid vare med honom) bud. De lärda måste lydas därför att de klargör Allahs och Profetens (frid vare med honom) befallningar och förbud samt gränserna mellan det tillåtna och det förbjudna enligt hans vägledning. Om någon av dessa framför Allahs bud, är det varje muslims plikt att böja sig inför det. Han har ingen rätt att ifrågasätta dess förnuftighet eller giltighet. Inför Allah har den troende ingen frihet att tänka eller uttrycka sina åsikter. Men om någon människa framför inte Allahs bud utan sin egen åsikt eller uppfattning, är muslimen inte skyldig att följa den. I så fall har han rätt att tänka fritt och hålla fast vid sin egen åsikt. Han har rätt att frivilligt inta en avvikande ståndpunkt gentemot honom. Detta gäller inte bara de lärda och härskarna; det finns inte heller något hinder mot att inta en avvikande ståndpunkt gentemot en persons privata åsikt.

Den ädle Profetens (frid vare med honom) liv hade två syften

Ett av den ädle Profetens (frid vare med honom) livsuppgifter var att lägga lydnadens och underkastelsens kedjor under Allah kring människans hals. Den andra var att befria människan från kedjorna av lydnad och underkastelse under andra människor. Båda dessa uppgifter ingick i hans ansvar som Profet, och båda var lika viktiga. För att fullgöra den första uppgiften var det nödvändigt att som Profet ålägga alla muslimer att lyda honom. För Allahs lydnad var beroende av lydnaden av honom. För att fullgöra den andra uppgiften var det å andra sidan lika nödvändigt att han först genom sina handlingar och sitt uppförande grundligt skulle inskärpa hos muslimerna att de inte var skyldiga att lyda någon människa som människa – inte ens Muhammad, Abdullahs son – och att deras sinnen var fullständigt fria från människors slaveri. Detta var en ytterst svår uppgift. I en och samma person förenades egenskaperna profetskap och mänsklighet. Det gick inte att dra någon tydlig gräns och skilja den ena från den andra. Men Allahs Sändebud (frid vare med honom) fullgjorde denna uppgift på ett utomordentligt skickligt sätt genom den visdom Allah hade skänkt honom. Å ena sidan fick han som Profet en lydnad som ingen hjälte i världshistorien någonsin hade fått. Å andra sidan gav han som människa sina hängivna anhängare en sådan personlig frihet att inte ens den mest demokratiskt sinnade ledaren i världen någonsin hade kunnat ge sina anhängare en sådan frihet.

Det behöver knappast förklaras hur stort inflytande och vilken auktoritet han hade över sina anhängare som Profet, och hur högt aktad och älskad han var bland muslimerna. Trots att han hade ett sådant inflytande och en sådan makt höll han i sitt dagliga uppförande sin mänskliga värdighet och sin profetiska värdighet så fullkomligt åtskilda att något motstycke inte står att finna. Samtidigt som han som Profet åtnjöt denna ovillkorliga och oreserverade lydnad gav han som människa människorna full frihet i fråga om åsikter; han uppmuntrade till och med alla att inta en avvikande ståndpunkt gentemot hans personliga åsikt. Om någon tänker djupt över detta, kommer han utan tvekan att inse att en sådan fullkomlig självbehärskning, en sådan häpnadsväckande omdömesförmåga och en sådan hög grad av visdom och framförhållning endast var möjlig för en Profet. Å ena sidan märker man här hur Profetens personliga rang, trots att den är åtskild, uppgår i profetskapets rang. Å andra sidan blir det också tydligt att han genom sitt personliga uppförande fullgjorde profetskapets ansvar. Genom sitt personliga exempel lärde han dem hur de i sitt umgänge med människor skulle använda sin tankefrihet. Han lät dem veta att människan kan använda sin frihet i fråga om åsikter och tankar gentemot varje människa. Även gentemot den främste av alla människor – den som hon, som Allahs utsände, är tvungen att erkänna som den mest värdige av alla – äger hon denna frihet och kan använda den. Om någon annan än en Profet hade haft sådan fullständig makt och sådant inflytande över människor, skulle han med säkerhet ha gjort dem till sina slavar och utövat oinskränkt herravälde över dem, såsom präster, andliga ledare, pīrer och kungar har gjort i land efter land och under alla tider. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade:

Arabisk text … PDF sida 235

”Jag är också en människa. När jag ger er en föreskrift i religiösa frågor, ska ni följa den. Men när jag säger något utifrån min egen åsikt, ska ni veta att jag endast är en människa.”

Några exempel på uppmuntran till åsiktsfrihet

En gång gav Profeten (frid vare med honom) några råd om dadelodling till ägarna av fruktodlingarna i Medina. Trädgårdsägarna handlade enligt dessa råd, men det ledde inte till någon större nytta. När detta berättades för Allahs Sändebud (frid vare med honom), sade han:

(Arabiska************************************på PDF-sida 235)

”Jag hade bara sagt något på grundval av en gissning. Acceptera inte det jag säger enbart på grundval av gissningar och min egen uppfattning. Men när jag säger något från Allahs sida, då ska ni acceptera det. Jag har nämligen aldrig tillskrivit Allah en lögn.”

Den plats där Profeten (s.a.) först slog upp sitt tält under slaget vid Badr var inte särskilt bra. Sahabīn Hubab ibn Mundhir (må Allah vara nöjd med honom) frågade honom: ”Valdes den här platsen på uppenbarelsens befallning eller enbart av militärstrategiska skäl?” Profeten (s.a.) svarade: ”Inte på uppenbarelsens befallning.” Då sade Hubab: ”I så fall anser jag att vi bör gå längre fram och slå läger på den och den platsen.” Profeten (s.a.) följde hans råd och handlade därefter.

När det gällde krigsfångarna från Badr rådgjorde Profeten (s.a.) med sahabīerna och uttryckte även sin egen åsikt som en vanlig medlem av gruppen. I denna fråga hade Umar (må Allah vara nöjd med honom) en avvikande mening från Allahs Sändebud (s.a.) och Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom). Detta är en välkänd händelse i historien. Vid samma möte tog Profeten (s.a.) också upp frågan om sin svärson Abul As och sade till sahabīerna: ”Om ni tillåter det kan halsbandet som togs från Abul As som lösen återlämnas till honom.” När alla sahabīer med glädje godkände detta återlämnade han halsbandet till honom.

Under slaget vid Khandaq ville Profeten (s.a.) sluta fred med stammen Banu Ghatafan. Ansarernas ledande män sade: ”Om detta är en befallning från uppenbarelsen finns inget att säga. Men om det är Profetens (s.a.) egen uppfattning, då har vi en avvikande mening.” Profeten (s.a.) godtog deras åsikt och rev själv sönder utkastet till fredsöverenskommelsen.

Hudaybiyya-fördraget föreföll vid första anblicken vara ett fördrag som innebar underkastelse, och därför behagade det inte sahabīerna. Umar (må Allah vara nöjd med honom) uttryckte öppet sin avvikande mening. Men när Profeten (s.a.) sade: ”Detta gör jag som profet”, vågade ingen säga ett enda ord, även om alla på grund av sin islamiska vördnadskänsla var något nedstämda. Fram till strax före sin död ångrade Umar (må Allah vara nöjd med honom) på olika sätt detta misstag: att han hade haft en avvikande mening med Profeten i en fråga som denne skulle genomföra i egenskap av Allahs Sändebud.

Efter slaget vid Hunayn blev ansarerna missnöjda med den artighet Profeten (s.a.) visade de icke-muslimer som hade en relativt mer vidsynt inställning, när krigsbytet fördelades. Profeten lät kalla dem till sig. Till stöd för sin ståndpunkt sade han inte: ”Jag är profet – jag gör vad jag vill”, utan talade på samma sätt som en demokratisk regeringschef som inför oppositionen håller ett argumenterande tal för att fastställa sin ståndpunkt. Han vädjade inte heller till dem med ord av typen: ”Om ni tror på Allahs Sändebud (s.a.), så måste ni acceptera detta”, utan vädjade till deras förnuft och känslor och lät dem gå först efter att ha tillfredsställt dem.

Detta gäller alltså hans sätt att behandla samhällets högt ansedda personer. Den store Profeten (s.a.) väckte till och med en fri anda bland slavarna. En slavinna vid namn Barira hade börjat avsky sin man och lämnat honom. Hennes man var emellertid djupt fäst vid henne. När Profeten (s.a.) såg honom gråta sade han till Barira: ”Det vore inte illa om du återvände till din man.” Hon sade: ”Allahs Sändebud (s.a.)! Befaller du mig att göra det?” Profeten (s.a.) sade: ”Nej, jag befaller dig inte; jag rekommenderar det bara.” Hon sade: ”Om det bara är en rekommendation vill jag inte återvända till honom.”

Det finns många fler exempel av detta slag. Av dessa framgår att när man genom hans hållning eller genom Hazrats tydliga uttalanden kunde förstå att Hazrat (frid vare med honom) talade utifrån sitt eget omdöme, uttryckte människorna fritt sina åsikter, och han uppmuntrade dem också att göra det. I sådana fall var det inte bara tillåtet att framföra en avvikande åsikt, utan det var även något han uppskattade, och ibland tog han tillbaka sin egen uppfattning.

Betydelsen av händelsen med Hazrat Zayd

Låt oss nu granska händelsen med Hazrat Zayd. Hans relation till den ädle Profeten (frid vare med honom) hade flera sidor. En sida var att Profeten (frid vare med honom) var hans ledare och Zayd var hans följare. En annan relation var att Hazrat var svåger och Zayd svåger genom äktenskap. – [Hazrat Zaynab var den ädle Profetens (frid vare med honom) kusin på fädernet, och hon var gift med Hazrat Zayd.] Den tredje relationen var att Hazrat (frid vare med honom) var hans fosterfar och förmyndare, medan Zayd var hans adopterade son. Zayd kom inte längre överens med sin hustru. Därför beslöt han att skilja sig från henne. I denna situation gav Hazrat honom just det råd som det var naturligt för en svåger att ge sin svåger och för en fosterfar att ge sin adopterade son. Han sade alltså: ”Frukta Gud och skilj dig inte från din hustru.” Men det hat som hade uppstått mellan makarna på grund av deras olika temperament och natur kände Hazrat Zayd själv mycket starkare. Detta handlade inte om hans religion eller tro, utan om en psykologisk känsla. Därför följde han inte det råd Hazrat hade gett honom utan skilde sig. Det motstånd han här gjorde var inte mot en profet. Och det råd Hazrat hade gett honom gav han inte i egenskap av Guds Sändebud. Därför blev varken han eller Gud den Allsmäktige missnöjd. Men om någon annan än Profeten (frid vare med honom) hade varit i hans ställe – någon som hade uppfostrat en person sedan barndomen, visat honom välvilja och omsorg, gift honom med sin egen syster trots den skam som slaveriet innebar, och sedan fått se honom skilja sig från systern trots att han hade förbjudit honom att göra det – skulle denne person naturligtvis ha blivit missnöjd. Hazrat (frid vare med honom) var emellertid inte bara fosterfar och svåger, utan också Guds Sändebud. Som Sändebud var det hans plikt att befria människor från människors slaveri och återge dem deras förlorade mänskliga rättigheter. Därför utfärdade han ingen befallning utan gav ett råd. Och när detta råd inte följdes visade han inte den minsta missnöje. Därav framgår att de profetiska egenskaperna i hans personlighet både var åtskilda och oupplösligt förenade. I tillämpningen av dessa båda roller upprätthöll han en sådan förunderlig balans att endast en profet kunde upprätthålla den. Även som människa handlade han på ett sådant sätt att profetskapets ansvar och plikter samtidigt fullgjordes av sig själva.

Profetens undervisning om tankefrihet

Det var genom det frö till tankefrihet som den ädle Profeten (frid vare med honom) hade sått, och genom den undervisning han genom sina handlingar och sitt uppförande hade gett människorna om att uttrycka självständiga åsikter samtidigt som de följde Guds befallningar, som de ädla följeslagarna (må Gud vara nöjd med dem) blev mer lydiga mot Guds befallningar än alla andra människor och mer självständiga och demokratiskt sinnade än någon annan. Även inför stora personligheter förblev de självständiga och demokratiskt sinnade när det gällde att uttrycka sina åsikter. Inte ens inför stora personligheter avstod de från friheten att uttrycka sina egna åsikter. Tanken att en uppfattning måste stå över all kritik enbart därför att den tillhörde en stor person fick aldrig någon plats i deras sinnen. Även de främsta bland dem – vars överlägsenhet de själva erkände och som även dagens värld erkänner – godtog de aldrig deras åsikter enbart på grund av deras överlägsenhet; ibland godtog de dem självständigt och ibland avvisade de dem. Efter Guds Sändebud var de rättledda kaliferna de främsta förespråkarna för friheten att ha egna åsikter. I likhet med sin store ledare nöjde de sig inte med att tolerera människors frihet, utan uppmuntrade den. De sade aldrig ens till den ringaste människa: ”Vi är de främsta av människorna. Acceptera därför våra ord utan tvekan.”

Tankefriheten efter de rättledda kalifaten

Efter de rättledda kaliferna försökte de umayyadiska och abbasidiska härskarna på olika sätt beröva människor friheten att tänka och uttrycka sina åsikter: ibland genom hot, ibland genom hårt förtryck och brutal förföljelse, och ibland genom lockelser. Trots detta förblev impulsen till självständigt tänkande länge bevarad bland tābiʿūn, följeslagarnas efterföljare, och bland tābiʿ al-tābiʿīn, deras efterföljare, liksom även bland muslimerna i senare generationer. I islams historia kan man finna mycket lysande exempel på detta ända fram till de första två eller tre århundradena. Inför härskare och emirer var känslan av frihet naturligtvis en förhållandevis obetydlig fråga. Det största tecknet på själens och samvetets frihet är att en människa avstår från blind efterföljelse även av den personlighet som hon anser vara ytterst vördnadsvärd och helig, i vars innersta hon hyser djup vördnad och aktning; hon tänker självständigt även i förhållande till honom och bildar sig en egen uppfattning. En sådan frihetskänsla finner vi bland den tidens lärda och bildade män.

Tankefriheten hos rättslärda och imamer

Vem kan vara en renare och mer vördnadsvärd person än sahabierna? Och vem hade större vördnad för dem än tabi’inerna? Ändå kritiserade de fritt sahabiernas åsikter, bedömde deras inbördes meningsskiljaktigheter och förkastade den enes åsikt för att anta den andres. Om sahabiernas inbördes meningsskiljaktigheter sade imam Malik (r) utan att tveka:(Arabiska**************)”Bland sahabiernas åsikter finns både sådant som är felaktigt och sådant som är korrekt. Tänk själva efter och fastställ er åsikt.” På samma sätt sade imam Abu Hanifa (r):(Arabiska*********************)”Av två olika åsikter måste den ena betraktas som felaktig.”

Ingen av dessa imamer sade någonsin att vi är ofelbara. Sluta inte tänka själva för att enbart följa oss. När Hazrat Abu Bakr as-Siddiq (ra) uttryckte sin åsikt i någon fråga sade han genast:

(arabiska************************************PDF s. 239)

”Detta är min åsikt. Om den är riktig kommer den från Allah, och om den är felaktig kommer den från mig; och jag ber Allah om förlåtelse.”

Hazrat Umar (ra) brukade säga:(Arabiska***************************)”Låt inte en felaktig åsikt bli hela den muslimska världens förebild.”

Hazrat Ibn Masud (ra) sade:

(arabiska************************************PDF s. 239)

”Var på er vakt! Ingen av er får blint följa någon i fråga om islam, så att det blir så att om den följde personen är troende, blir även han troende, och om den följde personen är otrogen, blir även han otrogen. Ingen får följa någon i dåliga eller felaktiga handlingar.”

Imam Mālik (r.a.) sade:

(Arabiska************************************i PDF-filen, på sidan 239)

”Jag är bara en människa. Min uppfattning kan vara felaktig eller riktig. Begrunda och undersök min uppfattning. Acceptera det ni finner vara i enlighet med Koranen och sunna, och förkasta det ni finner strider mot Koranen och sunna.”

Det är historiskt välkänt att den abbasidiske kalifen Mansur ville införa Imam Māliks bok al-Muwatta som den gällande konstitutionen i hela den muslimska världen, och att han önskade avskaffa alla då rådande madhhab inom fiqh och endast införa Māliks madhhab. Men Imam Mālik själv tillät honom inte att göra detta, eftersom han inte ville beröva andra deras frihet att tänka, forska, uttrycka åsikter och utöva ijtihad.

Imam Abu Yusuf (r.) sade: (Arabiska********************i PDF-filen, på sidan 240)

”Det är inte tillåtet för andra att följa den uppfattning vi har uttryckt utan att känna till dess grund.”

Imam al-Shāfiʿī (r.) sade:

(Arabiska************************************i PDF-filen, på sidan 240)

”Den som skaffar sig kunskap utan bevis liknar en vedhuggare som samlar ved i nattens mörker. Han lyfter vedbördan på sitt huvud utan att veta att det finns en orm gömd i bördan som kommer att bita honom.”

Nedgången för den frihet som islam skänkte på tänkandets område

Den livskraft för fritt tänkande, forskning, åsiktsbildning och sanningssökande som den ädle Profeten (frid vare med honom) hade väckt hos sina efterföljare bestod bland muslimerna i nästan tre århundraden. Därefter började emirer och ämbetsmän, härskare och lärda samt andliga ledare genom sitt envälde att förinta denna livskraft. De tänkande människornas rätt till självständigt tänkande samt deras rätt att se och tala berövades dem också. Från hovet till madrasa och khanqah började muslimerna undervisas i slaveri. De bands hårt genom ett fullständigt slaveri av sinne, själ och kropp. Härskarna lät dem utföra rukūʿ och sujūd inför sig och skapade därigenom ett slavsinne. Madrasa-föreståndarna ingöt, samtidigt som de undervisade i gudsdyrkan, även giftet av vördnad för andliga auktoriteter i deras sinnen. Och den metod för bayʿah som hade fortgått sedan Guds Sändebuds (frid vare med honom) tid förvrängdes av de andliga ledarna, som band muslimerna i en sorts ”heligt slaveris” bojor. Dessa bojor var så fruktansvärda att människan för människan – tycks det – aldrig har uppfunnit någon hårdare och tyngre boja.

Följden blev att man började böja sitt huvud inför andra än Allah, började hålla händerna framför dem på samma sätt som i bönen, ansåg det vara oförskämt att se människor i ögonen, började kyssa människors händer och fötter, och människor blev varandras gudar och försörjare. Människor fick på eget bevåg rätt att befalla och förbjuda och blev likgiltiga inför Koranens och sunnans bevis och argument. Människor började betraktas som höjda över fel och brister, och människors order och åsikter ansågs i praktiken lika obligatoriska att följa som Guds befallningar, även om de inte betraktades som detta i trosläran. När ett sådant tillstånd hade uppstått måste man inse att man hade vänt sig bort från den eviga kallelse som Guds profet hade förmedlat. Den lyder:

(Arabiska************************************på PDF-sida 241)

”(Låt oss) inte dyrka eller lyda någon annan än Allah och inte sätta något vid Hans sida. Och ingen av oss ska ta någon annan till gud i stället för Allah.” Därefter är ingen intellektuell, moralisk eller andlig utveckling längre möjlig. Nedgång blir dess oundvikliga följd.

Profetskapet och islamiska bestämmelser därmed sammanhängande

När det gäller lydnaden mot Sändebudet är alla överens om att inget sändebud har rätt till lydnad som person. Lydnaden och efterföljelsen av Musa (frid vare med honom) beror inte på att han är Musa ibn Imran, och Isa (frid vare med honom) kan inte få lydnad på grund av att han är Isa ibn Maryam. På motsvarande sätt är lydnaden mot profeten Muhammad (frid vare med honom) inte obligatorisk därför att han är Muhammad ibn Abdullah. Den lydnad och efterföljelse som krävs beror enbart på att dessa ädla personer är Allahs sändebud. Allah har gett dem sann kunskap och vägledning som Han inte har gett vanliga människor. För att de skulle leva i världen lärde Han dem, enligt Sin vilja, de riktiga metoder som vanliga människor inte kan få genom sitt eget förnuft och omdöme eller genom hjälp från andra än profeterna. Den fråga som nu är omstridd är inom vilka områden lydnaden och efterföljelsen av Sändebudet (frid vare med honom) gäller och vilka dess gränser är.

En grupps synsätt

En grupp säger att den enda bok som Rasul (frid vare med honom) har fört med sig från Allah är den bok man ska lyda och följa. När denna bok väl har förmedlats till människorna är Rasulens (frid vare med honom) uppgift som sändebud avslutad. Därefter är han endast en människa liksom alla andra. Om andra människor är amirer och nationella ledare ska de åtlydas enbart av hänsyn till lag och ordning (disciplin), men detta är ingen religiös plikt. Om andra människor är lärda, visa och lagstiftare ska de följas på grund av sina egenskaper (meriter). Men det är helt frivilligt och inte en obligatorisk plikt; därför ska samma sak gälla även Rasul. I allt annat än att förmedla boken är hans ställning enbart personlig. Om han som person är amir eller ledare ska han åtlydas så länge han innehar denna ställning – inte permanent. Om han är domare gäller hans domslut endast inom hans bestämda område (jurisdiktion). Utanför detta område kan hans domslut och beslut, i egenskap av en kunnig domare, som mest godtas som ett prejudikat, men hans ställning som lagstiftare och normgivare erkänns inte. Om han är en vis tänkare kan det han säger om kunskap och moral godtas med hänsyn till dess kvalitet, på samma sätt som sådana uttalanden från andra kunniga, framstående och lärda människor godtas. Bara för att ett uttalande har kommit ur en rasuls mun ska det inte anses ingå i religionen. På samma sätt: om han är en karaktärsfast människa och hans liv i fråga om uppförande, beteende och mellanhavanden betraktas som ett mycket gott liv, kommer vi frivilligt att ta honom som förebild, liksom vi är fria att ta även en vanlig människas oklanderliga liv som förebild. Men ingen av hans handlingar eller ord ska för oss ha ställningen av en obligatorisk lag på det moraliska, sociala eller ekonomiska området.

En annan grupps synsätt

En annan grupp har endast gjort en mindre förändring av uppfattningen. De säger att Rasulens (frid vare med honom) uppgift inte bara var begränsad till att förmedla boken, utan att det också ingick i hans uppgift att i praktiken visa hur föreskrifterna i boken skulle genomföras, så att den muslimska nationen kunde följa dem exakt. Att följa de detaljerade praktiska tillvägagångssätt beträffande dyrkan och annat som Rasul (frid vare med honom) lärde ut utifrån bokens föreskrifter är också en religiös plikt och ska betraktas som att följa själva boken. Men bortsett från föreskrifterna i boken kan inget av det som Rasul utförde under olika skeden av sitt personliga liv – som domare, samhällsreformator, tänkare, medborgare och medlem av en grupp – utgöra grund för någon sådan evig och universell lag att det skulle kunna betraktas som en religiös plikt att följa och lyda den.

Den tredje gruppens uppfattning

Enligt den tredje gruppen omfattar Rasulens (frid vare med honom) uppgift och ställning som sändebud en stor del av hans liv. På områden som moral, socialt uppförande, ekonomiska mellanhavanden, administrativa och rättsliga domslut samt många andra liknande frågor ingår Rasulens ord och handlingar i själva Allahs föreskrifter. Enligt dem är Rasulens ord och handlingar i dessa frågor den bästa och obligatoriska förebilden för hela umman. De vill dock skilja mellan hans personliga liv och hans liv som profet. De anser att vissa delar av Rasulens (frid vare med honom) liv ligger utanför hans liv som profet, men de har inte kunnat särskilja det förebildliga och idealiska livet från detta, och inte heller kunnat ange var gränsen går bortom vilken Rasul (frid vare med honom) uppnår ställningen av endast en människa.

Den fjärde gruppens uppfattning

Den fjärde gruppens uppfattning är att även om Sändebudets (fvmh) privata liv och profetliv betraktas som två olika saker vad gäller rang och värdighet, är de i verkligheten ett och samma, och det är inte möjligt att göra någon faktisk åtskillnad mellan dem. Profetskapets ämbete är inte likt världens övriga ämbeten, där den ansvarige bara är ansvarig så länge han sitter på sin post, men så snart han lämnar den blir en av de vanliga människorna. Från det ögonblick då Sändebudet får uppdraget som Allahs Sändebud förblir han innehavare av detta uppdrag fram till sin död. Under hela denna tid kan han inte ens för ett ögonblick ägna sig åt något som strider mot den stats principer som han har sänts som representant för. Oavsett om han är ledare eller statschef, eller en vanlig medlem av samhället, och oavsett om han är make, far, bror, släkting eller vän, har uppdraget som Allahs Sändebud fullständig auktoritet över alla handlingar i hans liv. Uppdraget och värdigheten som Allahs Sändebud skiljs inte från hans person ens för ett ögonblick. När han leder bönen är han Allahs Sändebud (fvmh), och när han befinner sig i avskildhet med sin hustru är han likaså Allahs Sändebud (fvmh). Vad han än gör på livets olika områden gör han på Allahs befallning. Han står alltid under Allahs stränga uppsikt. Därför är han skyldig att utföra varje handling inom de gränser som Allah har fastställt. Genom sina ord, handlingar och hela sitt uppförande visar han således världens människor att hela systemet för människans individuella och kollektiva liv bör grundas på dessa principer, och att människans handlingsfrihet bör vara begränsad inom dessa ramar. Detta stora ansvar fullgör han lika väl på det offentliga och statliga planet som i sitt privata och familjära liv. Om han på något område gör ens ett litet felsteg blir han genast varnad. Varje fel av honom måste bli orsak till hela den muslimska ummans fel. Syftet med att han sändes som Sändebud var just att han genom att leva i samhället skulle visa folket en verklig bild av en sann muslims liv. Han skulle inte bara vägleda dem genom sina individuella handlingar och göra dem till framstående muslimer på det personliga planet, utan samtidigt förverkliga islams sociala, politiska, ekonomiska och moraliska föreskrifter och bygga ett verkligt islamiskt samhälle. Därför är det ytterst viktigt att han är fri från fel och brister, så att man med full visshet kan följa hans exempel och ta hans ord och handlingar som den verkliga måttstocken för islamisk undervisning och ideal. Det är naturligtvis obestridligt att skyldigheten att efterlikna och följa profetens ord och handlingar har olika grader. Vissa hör till det absolut nödvändiga, alltså fard- eller wajib-nivån; andra till den relativt bättre, mustahabb-nivån; och ytterligare andra till nivån för att uppnå fullkomlighet. Men i det stora hela är profetens hela liv ett föredöme. Han sändes i syfte att människans barn skulle följa honom och forma sig själva efter hans föredöme. Ju längre en människa går i att efterlikna detta föredöme, desto mer fullkomlig människa och muslim kan hon bli. Men den som i sitt efterföljande stannar under den minsta nödvändiga nivån blir, i proportion till sin efterblivenhet, syndig, olydig, vilseledd och förbannad.

Enligt min mening är det just denna sistnämnda grupp som står på sanningens grund. Ju mer jag tänker och forskar i ljuset av den heliga Koranen och förnuftet, desto starkare blir min övertygelse om riktigheten i denna sistnämnda uppfattning.

En särskild fostran av profeterna ända från barndomen

När man läser den beskrivning av profeterna som finns i den heliga Koranen förstår man profetskapets innebörd. Mot bakgrund av denna beskrivning kan jag inte föreställa mig att Allah den Allsmäktige plötsligt skulle ha hämtat en vanlig förbipasserande och anförtrott honom uppdraget att förmedla Hans Bok till människorna, eller att Han för en viss tid skulle ha utsett någon till profet som en tjänsteman, vilken efter att ha utfört en bestämd uppgift vid en bestämd tid befrias från sitt uppdrag och därefter kan göra vad han vill. Tvärtom ser jag att när Allah har velat sända en profet till något folk har Han särskilt skapat en människa som kan fullgöra profetskapets uppdrag. De bästa mänskliga egenskaperna och de främsta psykiska och andliga krafter och förmågor som krävs för att bära detta ytterst betydelsefulla ämbete har Han redan från början lagt i honom. Ända från födelsen har Han fostrat honom under Sin särskilda omsorg.

Före profetskapets uppdrag höll Han honom på avstånd från alla slags karaktärsbrister, avvikelser, villfarelser och onda handlingar, och skyddade honom från alla slags faror och förstörelse. Han fostrade honom i en sådan miljö att hans förmåga att bära profetskapet, efter att ha överskridit sin ursprungliga gräns, ständigt utvecklades till allt större effektivitet. När han därefter nådde full mognad skänkte Han honom kunskap, förmågan att fatta beslut och vägledning till den rätta vägen från Sig själv. På detta sätt satte Han honom på profetskapets höga tron och lät honom fullgöra detta uppdrag på bästa sätt. Från det att han besteg denna tron tills han drog sitt sista andetag var hans liv ägnat åt att fullgöra detta stora ansvar. Att ord för ord framlägga de verser som uppenbarats från Allah inför det egna folket, därefter undervisa i Allahs Boks detaljerade kunskap och djupare insikter, samt att helt rena människornas själar – detta var deras uppgift. Utöver detta hade de ingen annan uppgift. Natt och dag, under sina förflyttningar och när de satt eller stod, var deras enda tanke varje ögonblick hur de skulle återföra de vilseledda till den rätta vägen genom Boken och hur de som hade funnit den rätta vägen skulle kunna göras dugliga att nå högre höjder i sin utveckling. Var och en av dem var en ständig tjänare. De hade aldrig någon paus eller ledighet. Deras arbete hade inte heller någon bestämd tidsgräns. För att de inte skulle kunna begå någon syndig handling hade Allah placerat en sträng bevakning över dem. De skyddades kraftfullt från begärens lustar och Satans ingivelser. Det lämnades inte helt åt deras mänskliga samvete, förstånd och omdöme att avgöra hur de skulle utföra sina dagliga handlingar. Överallt där de, genom att följa sina egna önskningar eller sitt eget omdöme, ens hårsmånen avvek från den rätta vägen, påpekades felet för dem och de leddes tillbaka till den raka vägen. Detta berodde på att själva syftet med deras födelse och utnämning till profeter var att de skulle leda Allahs tjänare på den rätta vägen. Om de avvek ens en hårsmån från denna väg skulle vanliga människor avlägsna sig hundratals mil.

Koranen vittnar om vartenda ord i detta påstående. Att profeterna valdes ut för profetskapet redan före sin födelse och särskilt skapades för detta syfte framgår av flera profeters liv. Till exempel fick Ibrahim (frid över honom), redan före Ishaqs födelse, det glada budskapet om hans födelse och att han skulle få profetskapets gåva.

(Arabiska************************************på PDF-sida 245)

”Vi gav Abraham det glada budskapet om Isak, en rättfärdig profet, och välsignade honom och Isak.” – (Sura as-Saffat: 112–113)

Redan under Josefs barndom fick hans far Jakob veta att Allah hade utvalt honom till profet och att Han skulle skänka honom Sina välsignelser i fullkomlig form, liksom Abraham och Isak. När Sakarja bad om en son gav Allah honom detta glada budskap:

(Arabiska************************************på PDF-sida 246)

”Allah ger dig det glada budskapet om en son vid namn Johannes. Han ska komma som en bekräftare av ett bud från Allah. Han ska vara en ledare och äga stor ära. Han ska räknas bland profeterna och de rättfärdiga.”

En ängel sändes särskilt till Maria för att ge henne det glada budskapet om Jesus: hon skulle få en ren och hedervärd son. När tiden för hennes förlossning kom ordnades förlossningen särskilt av Allah. – (Se sura Maryam: avsnitt 2.) Därefter bör också berättelsen om den israelitiske herden uppmärksammas. Allah kallade honom till den heliga Tuwa-dalen och talade med honom. Han var inte som andra herdar; i Egypten skapades han särskilt för att störta faraos tyranniska styre och befria Israels barn från slaveriet. För att rädda honom från att dödas ordnades det så att han lades i en kista och kastades i floden. Hans flytande kista nådde just det hus där den farao bodde som genom hans hand skulle besegras och förintas. Han skapades med ett tilltalande utseende, så att han skulle vinna en plats i faraos familjs hjärtan.(Arabiska********)Det säkerställdes att ingen kvinnas mjölk skulle komma in i hans mun och att hans uppfostran skulle fullbordas under Allahs särskilda tillsyn.(Arabiska**********)Av dessa exempel kan man förstå att profeterna skapades särskilt för profetskapet.

Enastående förmåga och särskild handlingskraft

Det bör påpekas att de som föds på detta sätt inte är som vanliga människor. De framträder med enastående förmågor. De är mycket rena och hederliga människor. Deras sinnes och förstånds natur och struktur är sådan att vad de än säger, säger de det mycket enkelt och rakt. Det finns ingen benägenhet i deras natur och läggning att ta felaktiga steg eller anta ett krokigt synsätt. De har skapats på ett sådant sätt från födseln att de, utan avsikt och enbart genom stark känsla och gudomlig intuition, kan nå korrekta slutsatser som andra människor inte kan nå ens efter långvarigt tänkande och undersökande. De behöver inte förvärva kunskap. Deras kunskap är medfödd och given av Gud. Kunskapen om vad som är rätt, vad som är falskt, vad som är fel och vad som är riktigt sitter i märgen. Av naturen tänker de rätt och talar rätt. Som exempel kan Jakob nämnas. Så snart han hörde berättelsen om Josefs dröm väcktes en misstanke hos honom. Pojkens bröder skulle inte låta honom leva. Bröderna ville ta med Josef för att leka.Arabiska*************)(Jag är rädd att ni, i ett ögonblick då ni inte håller uppsikt över honom, låter en tiger äta upp honom.) När Josefs bröder därefter kom med den blodiga skjortan och visade den, sade Jakob så snart han såg den:Arabiska**************)”Era begär har gjort en svår sak lätt för er.” När Josefs bröder återvände från Egypten och sade att er son hade stulit, och för att få honom att tro dem bad honom fråga invånarna i den by de kom från, gav han åter samma svar: era begär har gjort en svår sak lätt för er. Därefter skickade han åter sina söner till Egypten med ordenArabiska********************)(Gå och sök efter Josef och hans bror.) Det var som om han, trots att lång tid hade gått, fortfarande trodde att Josef levde och befann sig i Egypten. När Jakobs söner därefter lämnade Egypten med Josefs skjorta började Jakob redan på avstånd känna doften av Josef. Av dessa händelser kan man förstå hur starka och enastående profeternas psykiska och andliga krafter var. Detta var inte en särskild egenskap endast hos Jakob – alla profeter var på samma sätt. Om Johannes säger Allah:

(Arabiska************************************på PDF-sidan 247)

”Redan i barndomen skänkte Jag honom förmågan att fatta rätta beslut, ömhet i hjärtat och renhet.” – (Maryam: 12–13).

När profeten Jesus (frid vare med honom) låg i sin moders famn, fick han förkunna:

(Arabiska************************************på PDF-sidan 247)

”Han har skapat mig välsignad, var jag än befinner mig, och ålagt mig att förrätta bönen och betala zakat så länge jag lever. Han har skapat mig till en som fullgör min moders rättigheter. Han har inte gjort mig tyrannisk eller ond.”

Om den ädle Profeten (frid vare med honom) har Allah sagt (Arabiska**************)”Du står sannerligen på höjden av ädel karaktär.” – (Sura al-Qalam: 4)

Detta är de medfödda och naturliga egenskaper som profeterna föds med. Därefter förädlar Allah dessa inneboende egenskaper hos dem ytterligare och leder dem mot en aktiv roll. Slutligen skänker Han dem den stora gåva som i Koranens språk benämns ilm och hukm (kunskap och förmågan att fatta beslut), samt hidaya (vägledning) och bayyina (tydliga tecken) och liknande. Profeten Noa (frid vare med honom) sade till sitt folk:

(Arabiska************************************på PDF-sidan 248)

”Jag har fått kunskap från Allah som ni inte har fått.”

Hazrat Ibrahim fick iaktta Allahs välordnade styrelse över himlarna och jorden (sura al-An’am). När han efter denna iakttagelse återvände med viss kunskap sade han till sin far:

(Arabiska ************************************ på PDF-sidan 248)

”Min far! Jag har fått en kunskap som du inte har fått. Följ därför mig. Jag ska visa dig den raka vägen.”–(sura Maryam: 43)

Om Hazrat Yaqub har Allah sagt:

(Arabiska ************************************ på PDF-sidan 248)

”Han hade sannerligen kunskap som Jag hade gett honom. Men de flesta människor känner inte till denna hemlighet.”–(sura Yusuf: 68)

Om Hazrat Yusuf har det sagts:

(Arabiska************************************på PDF-sidan 248)

”När han nådde mogen ålder gav Jag honom kunskap och förmåga att döma och avgöra.”–(Sura Yusuf: 22).

I vers 14 i sura al-Qasas sägs detta också om Hazrat Musa (frid vare med honom). Hazrat Lut gavs likaså samma kunskap och förmåga att döma och avgöra.–(Sura al-Anbiya: 74)

Även Hazrat Muhammad (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gavs denna enastående kunskap:

(Arabiska************************************på PDF-sidan 248)

”Allah har uppenbarat Skriften och visheten för dig och lärt dig det som du tidigare inte kände till.”–(Sura an-Nisa: 113)

(Arabiska************************************på PDF-sidan 248)

”Säg: Jag följer en klar och lysande väg från min Herre.”–(Sura al-An’am: 57)

(Arabiska************************************på PDF-sida 249)

”Säg: Detta är min väg. Jag kallar till Allah. Jag själv och mina följeslagare besitter gudomlig insikt och inre klarsyn.”–(Sura Yusuf: 108)

På grund av denna kunskap och förmåga att döma och avgöra uppstår en lika stor skillnad mellan profeten och vanliga människor som den skillnad som råder mellan en seende och en blind.

(Arabiska************************************på PDF-sida 248)

”Jag följer endast den uppenbarelse som kommer till mig. Säg: Kan den blinde och den seende vara lika?”–(Sura al-An’am: 50)

Det som omtalas i dessa verser är inte endast Skriften – det är snarare ett ständigt strålande ljus i profeternas hjärtan. Därför nämns det separat från Skriften. Detta har beskrivits som en egenskap hos profeterna. Med hjälp av denna ljusstråle söker de kunskap och finner också lösningar på de problem som ständigt läggs fram för dem. Lärda tänkare har kallat detta ”den dolda uppenbarelsen”. Det innebär en inneboende vägledning och en förvärvad insikt – något som ständigt är närvarande hos dem och med vars hjälp de hanterar varje fråga. När andra människor, trots långvarigt tänkande och övervägande, inte kan förstå det innersta i vissa frågor eller skilja mellan det riktiga och det felaktiga, kan profetens blick, genom det ljus och den gudomliga insikt som Allah skänkt, på ett ögonblick avslöja de djupaste hemligheterna i dessa frågor.

Allahs särskilda omsorg om profeterna och hans beskydd av dem

Av Koranen kan vi också veta att Allah inte bara har skänkt profeterna insikt i sanningens väsen, förmåga att döma och avgöra samt enastående kunskap och visdom, utan att Han samtidigt vakar särskilt över dem, skyddar dem från misstag och felsteg och bevarar dem från att gå vilse – oavsett om det sker genom människors påverkan, Satans ingivelser eller det egna jagets onda viskningar. Även om de gör ett misstag när de försöker fatta ett beslut genom att använda sitt eget omdöme och sin förnuftsförmåga, rättar Allah dem omedelbart. Tänk på berättelsen om Yusuf. När hustrun till en högt uppsatt ämbetsman i dåtidens Egypten nästan hade lockat Yusuf i sin fälla, räddade Allah honom från den onda gärningen genom att visa honom ett tydligt ”bevis”.

(Arabisk text************************************på PDF-sida 249)

”Hon hade onda avsikter gentemot Josef. Han skulle också ha haft sådana avsikter gentemot henne, om han inte hade fått se sin Herres bevis. Detta skedde för att Jag skulle hålla honom borta från det onda och skamliga. Han var sannerligen en av de tjänare som Jag har utvalt för Mig.” – (Sura Yusuf: 24).

När den ärade Musa och Harun befalldes att gå till Farao blev de rädda, eftersom de fruktade att Farao skulle kunna plåga dem. Då sade Allah: ”Var inte rädda. Jag är med er och ser och hör allt” (Sura Ta-Ha: 45–46). De blev rädda på grund av mänsklig svaghet. Allah den Upphöjde avlägsnade genom uppenbarelsen denna allvarliga svaghet.

Den ärade Nuh brast ut i ett rop när han såg sin son hålla på att drunkna!(Arabiska*****************)”O Gud! Detta är min son.” Detta var mänsklig svaghet. Allah den Upphöjde klargjorde genast för honom att även om han kunde vara hans biologiske son, var han inte en del av hans ”familj”, eftersom han var en ogärningsman. På grund av den mänskliga svaghet som uppstod ur faderlig kärlek dolde känslorna under en kort stund för profetens inre blick sanningen att inför sanningen betyder far, son och syskon ingenting. Genom uppenbarelsen avlägsnade Han slöjan från hans ögon. Den ärade Nuh kände sig lugnad.

Även i profeten Muhammeds (frid vare med honom) fall inträffade sådana händelser flera gånger. Ibland på grund av hans naturliga barmhärtighet och medkänsla, ibland på grund av hans outtröttliga iver att få de otrogna att anta islam, ibland av önskan att vinna de otrognas hjärtan, ibland i försöket att återgälda människors mindre tjänster, ibland av önskan att väcka trons ingivelse i hycklarnas hjärtan och ibland på grund av mänsklig svaghet begick han ijtihad-relaterade misstag och felbedömningar. Men varje gång något sådant inträffade korrigerade Allah honom genom en offentlig och tydlig uppenbarelse. Till exempel:

(Arabisk text************************************på PDF-sida 250)

”Han vände sig bort med irritation, eftersom den blinde mannen hade kommit till honom.”

(Arabisk text************************************på PDF-sida 250)

”Det är inte värdigt för någon profet att ha krigsfångar hos sig.”

(Arabisk text************************************på PDF-sida 250)

”Må Allah förlåta dig (O profet), varför gav du dem tillstånd att avstå från att gå ut i krig?”–(Sura at-Tawba: 43).

(Arabisk text************************************på PDF-sida 250)

”Att du ber om förlåtelse för dem eller inte är helt likvärdigt. Även om du ber Allah om förlåtelse för dem sjuttio gånger kommer Allah aldrig att förlåta dem.”–(Sura at-Tawba: 80)

(Arabisk text************************************på PDF-sida 251)

”När någon av hycklarna dör i framtiden, förrätta aldrig begravningsbönen för honom.”

(Arabisk text************************************på PDF-sida 251)

”O Profet! Varför förbjuder du det som Allah har gjort tillåtet för dig?

Dessa verser vittnar om Allahs särskilda tillsyn över och beskydd av profeterna.

Vissa människor försöker bevisa utifrån dessa verser att profeterna begick misstag. De var inte fria från fel och brister. Särskilt den hadithfientliga gruppen Ahl al-Qur’an finner stor glädje i att med hjälp av dessa verser påvisa profetens misstag. Ändå är det just dessa verser som klart visar att Allah själv har åtagit sig att skydda sin profet från fel och brister och att upprätta deras liv på sanningens måttstock. Detta har inte bara nämnts i de ovan citerade verserna, utan har också framställts principiellt på flera andra ställen i Koranen. Till exempel:

(Arabiska************************************på PDF-sidan 251)

”Om Allahs nåd och barmhärtighet inte hade varit över dig, skulle en grupp bland dem nästan ha beslutat att få dig att avvika från den rätta vägen. Men i själva verket kan de inte göra annat än att vilseleda sig själva. De kan inte skada dig på något sätt. Ty Allah har uppenbarat Skriften och dess djupa visdom för dig och gett dig kunskap som du inte hade tidigare.” – (Sura an-Nisa: 113)

(Arabiska************************************på PDF-sidan 251)

”De var nära att få dig att avvika från den uppenbarelse som Jag sänt till dig, för att du skulle hitta på något annat i Mitt namn. Då skulle de ha tagit dig till vän. Om Jag inte hade hållit dig ståndaktig, skulle du nästan ha lutat dig något mot dem.” – (Sura Bani Isra’il: 73–74)

(Arabiska************************************på PDF-sidan 252)

”Varje gång Jag före dig sände en profet eller ett sändebud och han hyste en önskan i någon fråga, ingav Satan honom onda tankar i hans förhoppning och önskan. Men det är Allahs sed att utplåna varje ond ingivelse som Satan lägger i profetens sinne. Därefter befäster Han Sina tecken.” – (Sura al-Hajj: 52)

Av dessa grundläggande lärdomar och exemplen på de tidigare händelserna blir det tydligt att Allah själv har åtagit sig ansvaret att hålla Sin profets liv på den önskade måttstocken, och att Han omedelbart vidtar stränga åtgärder för att korrigera minsta avvikelse hos profeten – vare sig avvikelsen gäller en personlig angelägenhet eller något som berör samhällslivet. Om detta godtas som en princip följer därav automatiskt också att alla profetens uttalanden som Allah den Allsmäktige inte har invänt mot har klarat den måttstock som Allah önskar. Man måste utgå från att allt detta har godkänts av Allah.

Relativ granskning

Av den diskussion som hittills har förts har profetskapets innebörd blivit tydlig. Enligt den första av de fyra nämnda uppfattningarna är profetskapets innebörd följande: en människa föds och växer upp som vilken annan människa som helst i alla avseenden, och när hon når en viss ålder väljs hon plötsligt ut för att ta emot Allahs uppenbarelse. Bortsett från den bok som uppenbaras för honom är hans åsikter, föreställningar, beslut, föreskrifter och liknande inte på något sätt annorlunda eller särskilda jämfört med vanliga människors. Enligt den andra uppfattningen innebär profetskap att den enda skillnaden mellan profeten och vanliga människor är att han, samtidigt som Boken uppenbaras, också får kunskap om dess föreskrifter i deras praktiska detaljer. Efter att ha fått denna särskilda egenskap är han en ledare som vanliga ledare och en domare som vanliga domare. Den tredje uppfattningen uttrycker följande syn på profetskap: profetskap är endast ett tillfälligt tillstånd eller en övergångsfas som för stunden läggs ovanpå profetens mänskliga väsen, och även efter att detta tillstånd eller denna övergångsfas har uppstått förblir profetens mänskliga väsen och hans profetiska väsen helt åtskilda. Enligt denna föreställning blir det nödvändigt att dela upp profetens liv i två delar, och endast den del av livet som rör profetskapet anses vara värd att efterlikna och följa. Det behöver knappast sägas att alla dessa tre uppfattningar är grundlösa och felaktiga.

Profeten är begåvad med de mest fullkomliga och ädlaste mänskliga egenskaperna

Det vi kan förstå av den beskrivning av profetskapet som den heliga Koranen framställer är att profeten inte föds och växer upp som en vanlig människa för att plötsligt bli utvald till profet vid någon tidpunkt; han föds i stället just för profetskapet. Även om han är en människa och inte står över de naturliga begränsningar som Allah har fastställt för människan, är han inom dessa gränser den mest fullkomliga och framstående människan. Hos honom finns mänskliga egenskaper i den högsta och mest fullständiga graden. Hans kroppsliga, mentala, intellektuella och andliga krafter finns hos honom i största möjliga balans. Hans förmåga att uppfatta är så finstämd att han, utan någon eftertanke, genom sin skarpa visdom och djupa insikt förvärvar gudomlig kunskap om rätt och orätt. Det är denna gudomliga kunskap, som erhålls genom visdom, som åsyftas i denna vers:(Arabiska*******)(Därefter ingav Han den dess förmåga till gott och ont.) Profetens natur och läggning är så sund och riktig att han, utan någon yttre undervisning, genom sin naturliga känsla och ingivelse överger syndens väg och följer fromhetens och rättfärdighetens väg. Hans samvete och sinne är så rena och obefläckade att han i alla nödvändiga frågor felfritt kan förstå den handlingsväg som Allah har utvalt. I denna vers i Koranen:(Arabiska**********)[Hans sunda natur följer frivilligt och av egen ingivelse den väg som Allah avsett. Detta är den fullkomliga mänskligheten, och det är tack vare denna egenskap som han i egentlig och faktisk mening är Allahs khalif eller ställföreträdare. När profeten har uppnått denna särpräglade utveckling och mognad upphöjer Han honom till ställningen som hela mänsklighetens vägledare. Genom att dessutom få ljus av kunskap från Allah blir han ”Sirajam Munir”, det vill säga en lysande lampa, avsedd som ett medel för mänsklighetens förbättring och välfärd genom undervisning och föreskrifter. Detta är det som på det vedertagna språket kallas profetskap och sändebudskap. Därför är det inte riktigt att säga att profetskap är något tillfälligt som vid en viss tidpunkt läggs på profetens mänskliga begåvning. Den verkliga saken är tvärtom att det är den fullkomliga mänsklighetens begåvning som upphöjs till profetskap. Profetskapets ställning liknar inte den hos en person som utses till kunglig ställföreträdare (Viceroy). Om någon annan hade funnits i hans ställe skulle även denne ha utsetts till en likadan kunglig ställföreträdare. Profetskap är i själva verket något medfött. Profetens personliga väsen är självt hans profetiska väsen. Skillnaden är endast att hans profetiska väsen före uppenbarelsens nedsändande förblir inaktivt och slumrande, medan det efter uppenbarelsen blir aktivt. Det är som en söt frukt. Den föds som en söt frukt, men dess sötma visar sig först när den når en viss tidpunkt.]

Relevanta verser

Nu kan vi på ett gott sätt tillgodogöra oss innebörden av de uttalanden som Allah den Allsmäktige har gjort på olika ställen om profetskapet och profetens väsen. För att göra dem lättbegripliga återger jag dessa verser i en särskild följd:

(Arabiska********************************************PDF sida 254)

”Det är Allahs ordning att Han inte kommer att ge er kunskap om det osedda direkt. Han kommer i stället att välja ut vem Han vill bland Sina sändebud för detta. Tro därför på Allah och Hans sändebud.”–(Sura Āl ʿImrān: 179)

(Arabiska********************************************PDF sida 254)

”Jag har inte sänt något sändebud annat än för att han ska åtlydas på Allahs befallning.”–[Det vill säga: Sändebudet har inte rätt till lydnad personligen, utan honom måste man lyda på Allahs tillåtelse eller befallning.–(Författaren)]–(Sura an-Nisāʾ: 64)

(Arabiska********************************************PDF sida 254)

”Den som lyder Sändebudet lyder i själva verket Allah.”

(Arabiska********************************************PDF sida 254)

”Vid den sjunkande stjärnan! Er följeslagare har inte gått vilse och är inte heller på avvägar. Han talar inte av eget påhitt. Det han säger är inget annat än uppenbarelse som har uppenbarats för honom.”–(Sura an-Najm: 1–4)

(Arabiska********************************************på PDF-sida 254)

”Jag följer endast den uppenbarelse som kommer till mig.”–(Sura al-An’am: 50)

(Arabiska********************************************på PDF-sida 254)

”I Allahs Sändebud har ni ett utmärkt föredöme.”–(Sura al-Ahzab: 21)

(Arabiska********************************************på PDF-sida 254)

”(O Muhammad!) Säg: ’Om ni älskar Allah, följ då mig; Allah kommer att älska er.’”–(Sura Al Imran: 31)

(Arabiska********************************************på PDF-sida 254)

”De troendes skyldighet är att när de kallas till Allah och Hans Sändebud – för att han (Sändebudet) ska döma mellan dem – då endast säga: ’Vi hör och vi lyder.’ Det är sådana människor som är framgångsrika. Och om ni lyder Sändebudet kommer ni att bli vägledda.”–(Sura an-Nur: 51–54)

(Arabiska********************************************på PDF-sida 254)

”Vid din Herres ed, nej! De är inte troende förrän de utser dig till domare i sina tvister och därefter utan någon som helst tvekan underkastar sig ditt avgörande och godtar det fullständigt.” – (Sura an-Nisa 4:65)

(Arabiska********************************************på PDF-sida 254)

”När Allah och Hans Sändebud väl har fattat ett beslut i en fråga, har ingen troende man eller kvinna rätt att själv fatta något beslut i sin sak. Och den som trotsar Allah och Hans Sändebud har uppenbart gått vilse.” – (Sura al-Ahzab 33:36)

Om man granskar dessa verser kommer hela sakens innebörd att klarläggas.

Skillnaden mellan profeten och vanliga människor

I den första versen beskrivs skillnaden mellan profeten och vanliga människor, och det förklaras också varför man måste tro på honom. Allahs sed är att Han inte skänker kunskap om det osedda eller det dolda till varje människa personligen, utan till en särskilt utvald person. Därför är det varje vanlig människas ovillkorliga plikt att tro på denna särskilda person. Med ”kunskap om det osedda” avses sådana verkliga förhållanden som ligger utanför människans sinnesförnimmelsers räckvidd, men vars kännedom är nödvändig för att utforma ett rent och felfritt levnadssystem för människan i den jordiska världen. I Koranens språk kallas detta det osedda eller det dolda. Till exempel: Vad är människans verkliga identitet? Är hon fri eller underkastad någon? Om hon är underkastad, vem lyder hon då under? Vilken typ av relation har hon till denna herre? Måste hon stå till svars inför honom? Om så är fallet, var? Hur? Efter vilken måttstock? För vilka saker? Vilken belöning får hon om hon lyckas med att stå till svars, och vilket blir hennes öde om hon misslyckas? Innan svaren på dessa frågor – inte grundade på gissningar och antaganden, utan på säker kunskap – har erhållits, kan ingen ordning föreskrivas för människans liv. Den ”kunskap om det osedda” som Allah nämner i versen är just denna. – (Författaren)

Profetens lydnad är ovillkorlig och obegränsad

Budskapet i den andra versen är att tron på Sändebudet inte endast innebär att erkänna honom som Sändebudet, utan också att det är nödvändigt att lyda Sändebudet och följa hans föreskrifter. Inte bara i denna vers, utan överallt i Koranen där befallningen att lyda honom ges, är denna befallning ovillkorlig. Ingenstans sägs det att Sändebudet ska lydas i ett visst fall och att det inte behövs någon lydnad i andra fall. Därför står det klart att Sändebudet enligt Koranen är en härskare utsedd av Allah, vars auktoritet är obegränsad och vars befallningar varje troende är skyldig att följa fullständigt i alla avseenden och under alla omständigheter. Om Sändebudet själv begränsar sin styrelsemakt till en särskild gräns underkastad den gudomliga lagen, står det honom fritt att göra detta. Om han vill kan han göra det och ge människorna frihet att tänka och handla utanför denna bestämda gräns. De troende själva har inte fått någon makt eller rätt att fastställa gränserna för Sändebudets auktoritet. De står helt och hållet under hans auktoritet och är underkastade hans befallningar. Om Sändebudet hade befallt dem att anta en bestämd metod även inom jordbruk, handel, smide och liknande, skulle de utan tvekan och utan minsta tvekan ha varit tvungna att följa denna befallning.

Lydnaden för Profeten är inte som lydnaden för en vanlig människa

När en sådan ovillkorlig och obegränsad lydnad hade befallts, behövde det klargöras att den inte var som lydnaden för en vanlig människa. De okunniga icke-troende betraktade honom nämligen som blott en vanlig människa. De sade till människorna: (Arabiska************)”Är han inte bara en vanlig människa liksom ni?”

(Arabiska********************************************PDF-sida 256)

”Han är inget annat än en människa liksom ni. Dessutom vill han upphöja sig över er.”

(Arabiska********************************************PDF-sida 256)

”Om ni lyder en människa liksom ni själva, kommer ni sannerligen att gå förlorade.”

I själva verket är lydnaden för Profeten lydnad för Allah. Profeten talar nämligen allt han talar från Allahs sida, och allt han gör gör han under Allahs befallning. Han talar inte efter eget behag, utan följer enbart Allahs uppenbarelse. Därför bör man vara förvissad om att det i lydnaden för honom inte finns någon risk att gå vilse eller avvika från den rätta vägen.

Icke-reciterad uppenbarelse för profetens vägledning-[en sådan uppenbarelse som inte är nedtecknad i Skriften och inte kan reciteras – red.]

Detta är vad som har beskrivits i den tredje, fjärde och femte versen. Om det som i den fjärde och femte versen kallas uppenbarelse säger vissa att det är Guds Skrift och att ingen annan uppenbarelse än Skriften sändes ned till profeten. Men denna uppfattning är helt felaktig. Den heliga Koranen bevisar att profeterna inte endast fick Skriften uppenbarad för sig; Gud den Allsmäktige sände ständigt uppenbarelse till dem för deras vägledning. I ljuset av denna uppenbarelse följde de den rätta vägen utan att fela, fattade riktiga beslut i vardagens problem och genomförde olika åtgärder. Som exempel kan nämnas att profeten Noa byggde arken under Guds överinseende och enligt Hans uppenbarelse för att skydda sig mot syndafloden.

(Arabiska … på PDF-sida 257)

”Bygg arken under Min uppsikt och enligt Min uppenbarelse.”

Profeten Abraham fick se himlarnas och jordens ordning, och han fick se hur de döda skulle väckas till liv. Profeten Josef fick lära sig drömmarnas innebörd. (Arabiska************)”Detta är en av de kunskaper som Gud har skänkt mig.” Därefter talade Gud med profeten Mose på berget Tur. Han fick frågan: ”Vad är det där i din hand?” Han svarade: ”Det är min stav. Med den vallar jag getterna.” Han befalldes att kasta ner staven. När staven förvandlades till en orm blev profeten Mose rädd och var nära att fly. Då kom uppenbarelsen: (Arabiska*********)”O Mose! Var inte rädd, gå framåt. Du är trygg.” Sedan kom befallningen: (Arabiska*********)”Gå till farao. Han har blivit upprorisk.” Han bad om profeten Aron som hjälp. Hans bön beviljades. När de båda bröderna var på väg till farao blev de rädda. Gud lugnade dem och sade: (Arabiska*********)”Var inte rädda. Jag är med er och ser och hör allt.” När profeten Mose sedan såg de ormar som trollkarlarna hade frammanat vid faraos hov blev han rädd. Då kom uppenbarelsen: (Arabiska*********)”Var inte rädd, du kommer att segra.” Efter att alla försök att vägleda farao till den rätta vägen hade misslyckats befalldes Mose: (Arabiska*********)”Ge dig av med Mina tjänare i nattens mörker. Ni kommer att förföljas.” När de nådde flodstranden kom den gudomliga befallningen: (Arabiska*********)”Slå med staven på floden.”

Frågan är nu: blev någon av alla dessa uppenbarelser nedsänd i form av en Skrift för allmänhetens vägledning? Dessa exempel lämnar ingen tvekan om att Gud alltid vakar över profeterna och att Han genom uppenbarelse leder dem till den rätta vägen så snart det uppstår risk för att de ska göra fel på grund av mänskliga tankar och bedömningar. Den uppenbarelse som sänds genom profeterna för alla människors vägledning och som från Gud nedtecknas i bokform som en vägledning och en praktiskt användbar författning skiljer sig från den uppenbarelse som här behandlas.

Några exempel på den icke-reciterade uppenbarelse som uppenbarades för profeten

En sådan ”icke-reciterad uppenbarelse” och dold uppenbarelse sändes ned till den ädle profeten. På olika ställen i Koranen antyds detta. Profeten gjorde först Bayt al-Maqdis till böneriktning. Det finns ingen föreskrift om detta i Guds Skrift. Men när befallningen kom att upphäva denna böneriktning och göra Bayt al-Haram (Kaba) till böneriktning, sades följande:

(Arabiska***********************************PDF sida 258)

”Jag fastställde den qibla som du tidigare hade endast för att skilja mellan dem som följer Sändebudet och dem som inte gör det.” – (Sura al-Baqara: 143)

Av denna vers framgår tydligt att Bayt al-Maqdis, som först gjordes till qibla, fastställdes på uppenbarelsens grund.

Under slaget vid Uhud sade den ädle Sändebudet (s.a.w.) till muslimerna att Allah skulle sända änglar till deras hjälp. Senare återger Allah i Koranen detta uttalande av den ädle Profeten på följande sätt: (Arabiska******************)”Allah hade gjort detta löfte till ett glädjebud för er.” – (Sura Al ʿImran: 126)

Det råder alltså inget tvivel om att detta löfte hade getts av Allah.

Efter slaget vid Uhud befallde Sändebudet (s.a.w.) muslimerna att ge sig av till det andra slaget vid Badr. Denna befallning nämns dock ingenstans i Koranen. Senare bekräftade Allah emellertid Profetens befallning och sade att den kom från Honom.

(Arabiska***********************************PDF sida 258)

”De som, trots att de hade sårats i striden, åter svarade på Allahs och Sändebudets kallelse.”

Om att den Ädle Profeten lämnade Medina för slaget vid Badr berättas det på följande sätt: (Arabiska************)”Så som Allah lät dig lämna ditt hem.” – (Sura al-Anfal: 5)

Någon befallning att lämna hemmet nämns inte i Koranen, men senare bekräftar Allah detta och säger att han gav sig av på Hans befallning, inte av fri vilja.

Senare, under striden, lät Allah Sin Profet se en dröm:

(Arabiska***********************************på PDF-sida 258)

”När Allah i drömmen visade dem för dig som få till antalet.” – (Sura al-Anfal: 43)

När krigsbytet delades ut började hycklarna rynka på näsan. Då meddelade Allah att denna fördelning hade skett på Allahs egen befallning.

(Arabiska***********************************på PDF-sida 259)

”Om de ändå hade varit nöjda med det som Allah och Hans Sändebud hade gett dem, så hade det varit bättre.” – (Sura at-Tawba: 59)

Vid tiden för fördraget i Hudaybiyya var alla följeslagare motståndare till fördraget. Villkoren i fördraget verkade oacceptabla för dem alla. Men Rasulullah (s.a.s.) accepterade det. Senare bekräftade Allah det och sade att fördraget kom från Allah.

(arabiska***********************************på PDF-sida 259)

”Jag har skänkt dig en uppenbar seger.” – (Sura al-Fath: 1)

Sammanfattning av de nämnda verserna

I ljuset av Koranens verser kan många fler exempel av detta slag återfinnas. Men det är inte mitt syfte att här nämna alla verser. Mitt enda syfte är att bevisa att Allahs relation till profeten inte endast var tillfällig och kortvarig, så att Hans relation till profeten upprättades bara när han ville förmedla ett budskap till människorna och sedan genast upphörde. Den verkliga saken är tvärtom att Han alltid håller särskild uppsikt över den som Han utser till profet och ständigt fortsätter att vägleda och instruera honom genom uppenbarelse. På så sätt säkerställer Han att profeten fullgör sitt ansvar korrekt i varje ögonblick av sitt liv och att inget arbete eller uttalande som Allah ogillar kommer till stånd genom honom. Sanningensom detta har framhållits i de första verserna av sura an-Najm. Jag har redan sagt i den första delen av denna framställning, och den heliga Koranen har också tydligt meddelat detta, att profeterna hålls under Allahs ständiga tillsyn, skyddas från fel och brister, och att Han rättar dem och leder dem tillbaka till den raka vägen om de skulle snava på grund av mänsklig svaghet. De omnämnanden som finns i den heliga Koranen av den ädle profeten (s.a.s.) och andra profeters fel och brister samt Allahs varningar i samband med dessa har aldrig till syfte att människor ska förlora tilliten till profeterna. Syftet är inte heller att människor ska tänka: ”Må Allah förlåta oss! Om profeterna gör misstag precis som vi, hur kan det då vara möjligt att med säkerhet följa och lyda dem?” I själva verket är syftet att klargöra att Allah inte gav profeterna frihet att handla efter eget behag eller att följa sina egna åsikter och sitt eget omdöme. Eftersom de hade utsetts för att leda vanliga människor till den rätta vägen, hade de befallts strängt att ständigt följa Allahs befallningar noggrant och inte följa en väg som Allah ogillar, inte ens i den minsta fråga. Därför tillrättavisades profeten i Koranen även för sådana obetydliga saker som saknar egentlig betydelse i vanliga människors liv: exempelvis att äta eller inte äta honung, att inte rikta uppmärksamheten mot en blind man och bli irriterad över att han avbröt hans lärorika samtal, eller att be om förlåtelse för någon. Detta är inte alls viktiga frågor, men Allah lät inte profeten handla efter sin egen eller någon annans vilja ens i sådana små angelägenheter. På samma sätt är det för en ledare en alldaglig sak att befria någon från att delta i ett krig eller att frige vissa krigsfångar mot lösen, men för profeten var detta en synnerligen viktig händelse. Därför varnades han genom en offentlig uppenbarelse. Varför? Därför att Allahs profet inte är som vanliga ledare, som kan göra vad de vill efter sitt eget omdöme. Eftersom profeten hade anförtrotts det stora profetskapets ansvar, ansåg Allah det nödvändigt att korrigera honom genom en offentlig uppenbarelse om han, när han fattade beslut med hjälp av sitt eget omdöme, inte lyckades förstå innebörden av den dolda uppenbarelsens antydan på rätt sätt och ens med ett hårstrås bredd gick emot Allahs vilja.

Profetens sanningsenlighet och fullständiga tillförlitlighet

Allah den Upphöjde har beskrivit denna egenskap hos Sin profet för att vi ska få full tillit till profetens sanningsenlighet och kunna hålla fast vid tron på att profetens ord och handlingar står över villfarelse, avvikelse, begärens följande samt brister och fel i mänskligt tänkande och mänskliga föreställningar. I varje steg av livet står han fast på den raka väg som Allah har beskrivit, sirat al-mustaqim. Hans rena karaktär är ett sådant exempel på islamisk moral att inte minsta spår av fel eller brist finns däri. Allah den Upphöjde har särskilt gjort detta fullkomliga och felfria exempel tillgängligt för att den av Hans tjänare som vill bli en av Hans älskade tjänare ska kunna följa och efterlikna honom utan rädsla eller tvekan. Detta syfte beskrivs i de sjätte och sjunde verserna som nämndes ovan. I den sjätte versen sägs att det för er finns ett föredöme i Allahs Sändebud (s.a.s.). I den sjunde versen sägs att följsamhet till Rasulullah (s.a.s.) är det enda sättet att bli föremål för Allahs kärlek.

Hela profetens liv är ”det bästa föredömet’

Även här kan vi se att profetens liv har kallats den bästa förebilden utan att något villkor eller någon begränsning har nämnts. Med andra ord: profetens hela liv är i alla avseenden den bästa förebild som alla människor måste följa i livets alla områden och under alla omständigheter. Det finns inte något utrymme för att på något sätt införa villkor eller gränser i detta avseende. Profetens person har i sin helhet kallats den bästa förebilden, och fullständig lydnad mot honom är nödvändig. Detta innebär att ju mer man följer och efterliknar honom, och ju större likhet man kan skapa med hans egenskaper i sitt eget liv, desto större möjlighet får man att närma sig Allah och desto mer älskad blir man av Allah.

Undantagets omfattning

Men att förklara Hazrats liv som en förebild eller ett exempel att efterlikna i sin helhet och att föreskriva fullständig lydnad mot honom innebär inte att alla människor i livets alla avseenden måste göra exakt allt som han gjorde och på samma sätt som han gjorde det, eller att de måste följa hans heliga liv så fullständigt att det inte går att skilja originalet från kopian. Det är inte Koranens avsikt, och det kan inte heller vara det. Det är i själva verket en kortfattad och grundläggande föreskrift. Hur denna föreskrift ska förverkligas kan vi lära oss av Hazrat Allahs Sändebuds egen undervisning och följeslagarnas levnadssätt. Här är det inte möjligt att analysera detta i detalj. Kort sagt vill jag säga att när det gäller sådant som är fard, wajib och har samma ställning som islams grundpelare, måste man lyda och efterlikna honom exakt och oförändrat; inte ens det minsta avsteg får göras. Det gäller exempelvis reglerna för bön, fasta, hajj, zakat och rening. Det gäller allt han har föreskrivit i dessa frågor samt de allmänna reglerna för ett islamiskt liv, såsom sociala, ekonomiska och politiska verksamheter och deras detaljerade bestämmelser. När det gäller vissa av dessa frågor nöjde sig Allahs Sändebud (frid vare med honom) med att föreskriva att man skulle upprätthålla moral och anständighet samt följa förnuftiga metoder. Andra frågor är sådana att vi utifrån hans vägledning kan avgöra vilka handlingssätt som är förenliga med islam och vilka som inte är det. Den som uppriktigt vill efterlikna Allahs Sändebud (frid vare med honom) och därför studerar hans hadither och levnadsregler kan lätt förstå i vilka frågor Sändebudet (frid vare med honom) måste efterliknas exakt, och i vilka frågor man ur hans hadither och levnadsregler endast ska utforma allmänna principer för moral, förnuft, nytta och välfärd. Men grälsjuka människor brukar i detta avseende komma med allehanda ursäkter. De säger: Allahs Sändebud (frid vare med honom) talade ju arabiska – måste inte vi också tala arabiska? Han gifte sig med arabiska kvinnor – måste inte vi också gifta oss med arabiska kvinnor? Han bar en särskild sorts kläder – ska vi också bära sådana kläder? Han åt en särskild sorts mat – ska vi också äta den maten? Han umgicks med människor, satt tillsammans med dem och betedde sig mot dem på ett särskilt sätt – måste vi också göra allt detta exakt på samma sätt? Det beklagliga är att de inte ens tänker efter och ser att det viktiga inte är språket, utan de etiska regler för tal som han alltid följde. Det viktiga är inte om man måste gifta sig med en arabisk eller en icke-arabisk kvinna, utan hur man behandlar den kvinna man gifter sig med, hur man tillvaratar hennes rättigheter och hur man utövar sin lagliga och legitima myndighet över henne. Det föredöme som profeten (frid vare med honom) lämnade genom sitt sätt att behandla sina hustrur kan inte överträffas som förebild för en muslims familjeliv. Vem har sagt att det är sharias föreskrift att bära exakt samma sorts kläder som Hazrat (frid vare med honom) bar? Och vem har befallt att varje muslim måste äta exakt samma mat som han åt? Det som ska efterliknas i dessa frågor är den gudsfruktan, renhet, hygien och anständighet som han iakttog när han åt och klädde sig. Härav förstår vi hur den balans mellan asketism och materialism som Koranen kortfattat har lärt oss som en vägledning för vårt handlande kan förverkligas, så att det å ena sidan inte blir slöseri och överdrift, och å andra sidan inte heller ett omotiverat avståndstagande från det tillåtna. Detsamma gäller alla andra frågor i Hazrats (frid vare med honom) personliga och kollektiva liv. Hela hans stora och heliga liv är en utmärkt förebild för en sann och gudfruktig muslims liv. Hazrat Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade med rätta att,(Arabiska**********)det vill säga: om ni vill veta hur en troende människa bör leva i världen enligt den heliga Koranens undervisning och anda, ska ni studera Hazrat Muhammads (frid vare med honom) levnadssätt. Då kommer ni att se att den islam som i Koranen är kortfattad är utförlig i Allahs Sändebuds (frid vare med honom) liv.

Sändebudet var alltid Sändebudet

Det glädjande är att den tredje gruppen inte delar den första och den andra gruppens uppfattning. Trots detta har vissa hadither gett dem upphov till misstanken att Allahs Sändebud (frid vare med honom) kanske inte var Sändebud under alla förhållanden och vid alla tider, och att inte varje ord han sade och allt han gjorde sades och gjordes av honom i egenskap av Sändebud. De överleveranser som har gett upphov till denna missuppfattning antyder i själva verket något annat. Profeten (frid vare med honom) var verkligen Allahs Sändebud i varje ögonblick och under alla förhållanden, och hans uppgift var att ständigt hålla det syfte för vilket han hade sänts som profet i sikte. Han blev inte profet för att fullständigt beröva människorna deras frihet att tänka och tycka eller för att göra deras samvete och förnuft overksamma och oförmögna. Han kom inte för att lära världens människor jordbruk, industri och hantverk, och han sändes inte heller för att sköta människors affärer, handel eller privata göromål.

Profetens uppmärksamhet på uppdragets egentliga syfte

Den helige Profetens liv hade endast ett enda syfte: att befästa islam som troslära i människornas hjärtan och att förverkliga den i människans personliga karaktär och i samhällsordningen genom praktiska handlingar. Förutom detta grundläggande syfte ägnade han aldrig sin uppmärksamhet åt något annat. Och om han någon gång, i sällsynta fall, sade något om någon sak, tillade han genast: ”Ni är fria i era åsikter och handlingar.” Han sade:(Arabiska****************)”Ni vet bäst om era världsliga angelägenheter.” Sahabaterna var emellertid alltid beredda att av hela sitt hjärta lyda Profeten, eftersom de betraktade varje ord av honom som Guds Sändebuds ord, och de ansåg det nödvändigt att lyda och följa honom i alla frågor. Därför tänkte sahabaterna varje gång Profeten sade något om en världslig angelägenhet att detta kanske också var en befallning som han gav i egenskap av Guds Sändebud. Men det hände aldrig att han gav sahabaterna föreskrifter i frågor som inte hade något samband med syftet med hans ankomst och tvingade dem att följa dem. Att han under de tjugotre åren aldrig för ett enda ögonblick var likgiltig inför sitt syfte och mål, att han i varje ögonblick var medveten om den subtila skillnaden mellan vad som ingick i hans syfte och vad som inte gjorde det, samt att han, trots att han hade full makt och auktoritet över sina följare, aldrig gav dem föreskrifter i oväsentliga frågor – allt detta bevisar att profetskapet aldrig var åtskilt från hans person. Det är emellertid inte riktigt att anta att det som den Helige sade i världsliga frågor inte hade uppenbarelsen som källa. Naturligtvis var sådana uttalanden inte befallningar från honom; han uttalade dem inte heller på ett sätt som innebar att de var befallningar, och ingen tog emot dem som sådana. Trots detta var varje ord som kom från hans heliga läppar helt och hållet korrekt och sant. Som exempel är de hadither om medicinsk vetenskap som återfinns från den Helige Profeten fyllda av mycket insiktsfulla uttalanden. När man ser dessa hadither är det förvånande att tänka på hur en analfabet från Arabien, som aldrig hade varit läkare och inte heller bedrivit någon forskning inom medicinsk vetenskap, kunde känna till sådana fakta om denna vetenskap som i dag, efter hundratals år av undersökningar och erfarenheter, bevisas vara sanna. I den Heliges lärda uttalanden finner man hundratals sådana exempel. Även om dessa inte hör till profetskapets uppgift, ger Allah Sina sändebud sådana enastående medfödda förmågor att de inte bara är till nytta när de fullgör profetskapets uppgift, utan också lämnar tecken på framstående egenskaper på alla områden. Det är uppenbart att konsten att tillverka rustningar inte kan ha något samband med profetskapets uppgift. Trots det visade den helige profeten Dawud (frid vare med honom) enastående skicklighet även i detta arbete. Allah har själv sagt: ”Det var Jag som lärde honom denna hantverkskonst.”(Arabiska**********************)”Vi lärde honom att tillverka rustningar åt er, så att ni med deras hjälp kunde skydda er mot varandras angrepp.” (Sura al-Anbiya 21:80) Vilket samband kan det finnas mellan att lära sig fåglarnas språk och att fullgöra profetskapets uppgift? Ändå blev den helige profeten Sulayman (frid vare med honom) skicklig även i detta. Han säger själv:(Arabiska**********)”Jag har fått lära mig fåglarnas språk.” (Sura an-Naml 27:16) Vilket samband kan snickeri och skeppsbyggeri ha med att fullgöra profetskapets uppgift? Men Allah sade inte till den helige profeten Nuh (frid vare med honom): ”Bygg ett starkt skepp.” I stället sade Han:(Arabiska***********)”Bygg skeppet under Vår uppsikt och enligt Vår uppenbarelses anvisningar.” (Sura Hud 11:37)

Profetens livs två delar

Av denna diskussion framgår att det inte är riktigt att endast uppenbarelser som hade ett direkt samband med fullgörandet av profetskapets uppgift kom till profeterna. I själva verket stod hela deras liv under Allahs vägledning. Skillnaden är endast att en del av deras liv är sådan att dess exakta efterlikning är ett nödvändigt villkor för att vara muslim. En annan del är sådan att det inte är obligatoriskt, alltså inte nödvändigt, för alla muslimer att efterlikna den till hundra procent. Men den som vill bli en av Allahs älskade och nära tjänare har inget annat val än att fullständigt följa profetens sunnah. Även den minsta brist i detta kommer att medföra en motsvarande minskning i närheten till Allah och i möjligheten att bli Hans älskade tjänare. För att bli älskad av Allah finns det nämligen ingen annan väg än att följa profeten.(Arabiska***********)”Följ mig, så kommer Allah att älska er.”

Skillnaden mellan profetens ledarskap och annat ledarskap

Vilken skillnad det är mellan Profetens ledarskap och andra ledares ledarskap, och vilken skillnad det är mellan Profetens domar och beslut och andra domares domar och beslut, har blivit helt tydligt av den föregående diskussionen. Trots detta har jag mot slutet citerat tre verser som har klargjort saken ännu mer. Dessa verser bevisar att det är ett oumbärligt villkor för att vara troende att underkasta sig Allahs Sändares (frid över honom) befallningar och godta hans beslut. Den som vägrar göra detta förblir inte troende. Har någon annan ledare eller domare en sådan ställning? Om inte, hur allvarligt felaktigt är det då inte att säga: ”Överallt där orden ’Allah’ och ’Sändaren’ nämns tillsammans i Koranen betyder de ledarskap.” Det är just Maulana Aslam Jairajpuris uttalande som jag finner invändningsvärt. Jag anser det helt och hållet strida mot Koranen. Jag erkänner också skyldigheten att lyda ulil amr. Efter Allahs Sändare (frid över honom) är det en nödvändig plikt att lyda ulil amr. De uppgifter i den islamiska staten som Allahs Sändare (frid över honom) skötte under sin livstid ska ulil amr sköta, och i alla frågor som rör samhället och staten ska ulil amrs beslut vara bindande och slutgiltigt. Även om någon utifrån sin egen kunskap skulle förstå ulil amrs beslut som stridande mot Allah och Sändaren, måste han ändå, samtidigt som han håller fast vid sin egen uppfattning, följa beslutet inom vissa gränser. Men det betyder inte att det som i Koranen avses med ”Allah och Sändaren” är ledarskap, och inte heller att en befallning som utfärdas av ledarskapet är exakt samma sak som Allahs och Sändarens befallning. Om det vore så, skulle muslimerna bli hjälplösa och utan utväg när ledarna och makthavarna går vilse och de styrande och ansvariga börjar handla i strid med Koranen och sunna. Trots att de visste att de var på väg mot en oundviklig undergång skulle de inte ha något annat val än att följa deras fotspår och lyda dem. I en sådan situation skulle vilseledda och orättfärdiga härskare, enligt Maulana Aslam Jairajpuris fatwa, kunna förklara den stackars människa som reste sig till motstånd och krävde att få följa Allahs och Sändarens väg för gudsförnekare och döda honom, utan att detta skulle anses fel. De skulle kunna säga: ”Din idiot, Allah och Sändaren är ju vi själva. Vilken Allahs och Sändares väg vill du då få oss att leda oss på?”

En granskning av Sändarens (frid över honom) personliga liv och profetliv

De arabiska översättningarna av mina två artiklar med titlarna ”Islams syn på frihet” och ”Lydnad mot och efterföljelse av Sändaren” hade publicerats i Damaskus-tidskriften al-Muslimun. Då uppmärksammade Syriens lärda mig på att det tycktes finnas en viss motsägelse mellan de båda artiklarna. Denna motsägelse behövde undanröjas. En herre i Damaskus ställde följande fråga om min första artikel:

”Är Muhammad (frid över honom), som människa, precis som vilken vanlig människa som helst? Fanns det även i hans sinne, som människa, en önskan att utöva personlig makt över andra människor och att bringa dem under sin egen personliga makt och auktoritet? Om så var fallet, vilken innebörd kan då hans ofelbarhet som profet och det skydd han åtnjöt som människa ha? Har hans mänskliga liv före profetskapet och hans profetliv gått samman till ett, eller förblivit åtskilda? Är det möjligt att skilja dessa två sidor av hans liv åt, så att man kan vara fri att lyda Profeten Muhammad (frid över honom) men motsätta sig människan Muhammad? Det han sade som profet måste naturligtvis följas, medan vi som människor har rätt att motsätta oss det han sade som människa. Men enligt vilken princip kan vi dra en skiljelinje mellan dessa två slags uttalanden? Finns det verkligen inget hinder mot att motsätta sig Profetens personliga åsikt? Gav Muhammad (frid över honom) muslimerna uppfattningen att det inte var nödvändigt att lyda honom som människa? Uppmuntrade han dem att ha en annan uppfattning än hans personliga åsikt? Är det verkligen sant att den ädle Umar (må Allah vara nöjd med honom), på grundval av detta resonemang och dessa bevis, motsatte sig den ädle Profeten som människa?”

Min följande artikel skrevs som svar på dessa frågor:

Om de två artiklar av mig som publicerades i al-Muslimuns sjätte årgång, nummer sex, sju och åtta, under rubrikerna ”Islams syn på frihet” och ”Lydnad mot och efterföljelse av Sändaren”, har det sagts till mig att artiklarna innehåller motstridiga påståenden som behöver redas ut. I den första artikeln sägs alltså att Profetens personliga liv och profetliv är åtskilda. Islam uppmanar till lydnad mot profetlivet, inte till lydnad mot det personliga livet. Men i den andra artikeln har man förnekat att Profeten hade dessa två åtskilda liv och med eftertryck hävdat att Profeten hade ett enda liv – profetliv. Man har velat få veta hur denna motsägelse kan lösas. Dessutom ställde en herre i Damaskus några frågor om min första artikel, ”Islams syn på frihet”. Frågorna publicerades i al-Muslimuns sjunde nummer. Vi citerade dem i början. Båda frågorna är i stort sett av samma slag. Därför besvarar jag båda i samma korta artikel.

Egentligen har problemet två sidor. Den ena är den teoretiska sidan. Där är frågan som ska prövas: vad är den verkliga, obestridliga sanningen? Den andra är den praktiska sidan. Där är frågan som ska avgöras: om vi ska få vägledning från Profetens personlighet, måste vi då betrakta hela hans liv som profetiskt för oss, och var han enbart profet? Eller ska vi dela honom i två delar, följa hans profetliv och lämna resten åt sidan?

Ett: Diskussionens teoretiska sida

Låt oss först diskutera den teoretiska aspekten. Den heliga Koranen har med otvetydiga ord förklarat att det finns en skillnad mellan profeternas personliga liv och deras profetiska liv. De kommer inte för att förvandla människor till sina egna slavar; de kommer för att göra människor till Allahs tjänare eller slavar.

(Arabiska***************************på PDF-sida 266)

”Det är inte alls passande för en människa att Allah skulle ge honom Skriften, makten och profetskapet och att han sedan skulle säga till människorna: ’Bli mina tjänare i stället för Allahs tjänare.’” – (Sura Āl ʿImrān: 79)

De fick samtidigt två uppgifter. För det första skulle de befria människorna från att vara slavar under alla andra människor eller ting än Allah, till och med från att vara slavar under dem själva. För det andra skulle de föra dem under den enda sanna tjänsten inför Allah.

(Arabiska***************************på PDF-sida 266)

”(O Profet,) säg: ’O ni Skriftens folk! Kom, låt oss enas kring ett ord som är gemensamt för oss och er: att vi inte ska dyrka någon annan än Allah, att vi inte ska sätta någon vid Hans sida och att ingen av oss ska ta någon annan än Allah till herre.’” – (Āl ʿImrān: 64)

Befallningen att lyda Sändebudet ovillkorligt i alla frågor som rör islam har inte getts som en personlig rättighet för honom, utan endast därför att Allah låter oss få veta vad som behagar Honom och vad Hans befallning är enbart genom Sändebudet. Därför har det förklarats att lydnad mot Sändebudet är lydnad mot Allah själv. I Koranen sägs:

(Arabiska***************************på PDF-sida 267)

”Jag har inte sänt något sändebud annat än för att det, med Allahs tillåtelse, ska åtlydas.” – (Sura an-Nisa: 64)

(Arabiska***************************på sidan 267 i PDF:en)

”Den som lyder Sändebudet lyder i själva verket Allah.” – (Sura an-Nisa: 80)

Samtidigt är det också bevisat genom Koranen och ett stort antal hadither att den vördnadsvärde Allahs Sändebud aldrig krävde samma ovillkorliga lydnad för det han sade eller gjorde efter eget omdöme, snarare än på Allahs befallning, som den lydnad han krävde när han sade eller gjorde något på Allahs befallning. I min artikel med titeln ”Islams syn på friheten” har jag gett många exempel på detta. I synnerhet är att Zayd, trots Profetens förbud, skilde sig från Zaynab (må Allah vara nöjd med henne), utan att Allah och Hans Sändebud visade något missnöje med detta, ett slående exempel. Utöver den förklaring jag har gett i den artikeln kan detta inte förklaras på något annat sätt. Och beträffande pollineringen av dadelpalmer sade Allahs Sändebud med otvetydiga ord:

(Arabiska***************************på sidan 267 i PDF:en)

”Jag är sannerligen också bara en människa. När jag ger er en föreskrift om islam, följ den då. Men när jag säger något utifrån mitt eget omdöme, kom då ihåg att jag bara är en människa. – Jag gjorde ett antagande om en sak. Acceptera inte det jag säger på grundval av sådana gissningar och antaganden. Men när jag säger något från Allahs sida, acceptera det då. Jag har nämligen aldrig talat osanning om Allah. – Ni vet bäst om sådant som rör ert världsliga liv.” – (Muslim)

Detta är alltså skillnaden i princip. Låt oss nu se på dess praktiska sida.

Två: Den praktiska och tillämpade sidan

I själva verket var saken ytterst känslig och komplicerad. Allah hade sänt en människa som Sin ende representant med ett dubbelt ansvar: å ena sidan skulle han befria hela mänskligheten från slaveriet under alla skapade ting, inklusive hans egen person, och själv träna dem i denna frihet. Å andra sidan skulle samma människa uppmuntra dem att visa Allah ovillkorlig lydnad, och källan till denna lydnad inför Allah skulle vara hans egen person i egenskap av Sändebud. Dessa två sinsemellan motsägelsefulla uppgifter skulle utföras av samma person samtidigt, och gränserna mellan dem var så tätt sammanflätade att ingen annan än Allah och Hans Sändebud kunde dra en skiljelinje mellan dem. Dessutom blir saken ännu mer komplicerad och känslig när tre omständigheter beaktas. För det första: när den ädle Rasulullah (frid vare med honom) uppmanade människorna att lyda honom själv under Allahs befallning, rådde det ingen tvekan om att han fullgjorde sitt profetiska uppdrag. Men när han befriade sina helt hängivna följeslagare från ett mentalt slaveri under hans egen person och lärde dem att utöva självständigt tänkande och ha självständiga åsikter, när han inför sig själv uppmuntrade dem att tänka fritt i motsats till hans personliga åsikt och visade dem att de var fria i detta avseende men skyldiga att visa full lydnad i det andra, fullgjorde han i själva verket också en del av sitt profetiska uppdrag. Detta är ett område där det blir svårt för oss att förstå skillnaden mellan hans personliga liv och hans profetiska liv och att handla i enlighet med denna skillnad. Här är dessa två liv så tätt sammanflätade att det i praktiken endast återstår en teoretisk skillnad mellan dem. Även när han utförde något i sin egenskap som privatperson såg man honom i praktiken fullgöra sitt profetiska uppdrag.

För det andra är sådant som till synes är helt personligt – exempelvis att äta och dricka, klädsel, äktenskap, samlivet med hustrur och barn, hushållsarbete, bad och renlighet samt urinering och avföring – inte heller helt och hållet privata angelägenheter i Rasulullahs (frid vare med honom) liv. Även i dessa frågor ingår undervisning om sharias gränser, föreskrifter och regler. Därför blir det svårt för människor att fastställa var Muhammeds uppgift som Sändebud upphör och var Muhammeds uppgift som privatperson börjar.

För det tredje får vi veta genom den heliga Koranen att profetens liv som helhet är ett föredöme – varje sida av det är för oss en ledstjärna för sanning och rättvisa. Inte ett enda av hans ord eller handlingar är ens det minsta befläckat av begärens ingivelser, villfarelse eller förvillelse. I detta sammanhang är några av Koranens uttalanden värda att uppmärksamma:

(Arabiska***************************PDF, sidan 268)

”I Allahs Sändebuds liv finns det förvisso ett utmärkt föredöme för er.”

(Arabiska***************************PDF, sidan 268)

”O Profet! Vi har sänt dig som ett vittne för mänskligheten, som en förkunnare av goda nyheter, som en varnare, som en som med Allahs tillstånd kallar till Honom och som en strålande lampa.”

(Arabiska***************************PDF, sidan 268)

”Er följeslagare har inte gått vilse och inte heller avvikit från den rätta vägen. Han talar inte av eget begär; vad han än säger är inget annat än uppenbarelse som sänts till honom.” – (Sura an-Najm: 2–4)

Av dessa skäl har vi enligt sharia ingen rätt att skilja mellan profetens profetiska liv och hans privata liv, och i praktiken är en sådan åtskillnad inte heller möjlig. Vi kan inte själva fastställa gränsen mellan dessa två delar av profetens liv. Vi är inte i stånd att med säkerhet säga att den ena saken hör till profetens profetiska liv, medan den andra hör till hans privata liv. Därför har vi inte befogenhet att besluta att det är obligatoriskt att följa det ena, men valfritt att följa det andra. Endast ett tydligt uttalande av Allahs Sändebud själv, eller en princip formulerad utifrån flera av hans undervisningar, kan godtas som det enda sättet att fastställa denna åtskillnad.

Några anmärkningsvärda exempel

Under den ärevördige Allahs Sändebuds (s.a.) tid finner man exempel på att följeslagarna, innan de uttryckte en personlig uppfattning om något han sagt eller gjort, först frågade om det sagda eller gjorda grundade sig på Allahs befallning eller på hans personliga omdöme. När de fick veta att det endast var hans personliga uppfattning, lade de fram sin egen ståndpunkt. Under slaget vid Badr frågade den ärevördige Khabbab ibn al-Mundhir, innan han framförde sin egen mening, om valet av plats hade gjorts på grundval av uppenbarelsen eller enbart som en militär strategi. Om det hade skett på grundval av uppenbarelsen, skulle det nämligen inte vara tillåtet för oss att ändra det ens det minsta. Under slaget vid Khandaq frågade den ärevördige Sa’d ibn Mu’adh, innan han framförde sin åsikt om beslutet att sluta fred med stammen Banu Ghatafan: ”Allahs Sändebud! Har detta beslut fattats på grundval av uppenbarelsen – om vilket vi inte har något att säga – eller vill du göra detta enbart av egen vilja?”

Ibland brukade Allahs Sändebud själv meddela att det han hade sagt i en viss fråga inte hade sagts på Allahs befallning och inte hade fastställts som en islamisk bestämmelse, utan endast uttryckte hans personliga uppfattning. Som exempel har hans uttalande om pollinering av dadelpalmer redan nämnts.

Ibland kunde man förstå av själva befallningens utformning att han hade gett den på det personliga planet. Till exempel sade han till den ärevördige Zayd: (Arabiska**********)”Skilj dig inte från din hustru. Frukta Allah.” Det stod klart att denna befallning inte var en juridisk befallning från profeten till en troende, utan ett råd från familjens överhuvud till en yngre familjemedlem. Därför skilde den ärevördige Zayd sig från Zaynab trots profetens befallning. Eftersom varken Allah eller Sändebudet (s.a.) uttryckte något missnöje över detta, förstår man att den ärevördige Zayd hade förstått korrekt på vilken nivå profetens befallning låg.

Hur profetens ställning kan fastställas i senare tider

Det finns många sådana exempel som kan iakttas under den ärevördige Profetens (s.a.) livstid. Dessutom kan denna åtskillnad fortfarande fastställas i många andra frågor utifrån sharias grundprinciper. Låt oss till exempel ta profetens klädsel och matvanor. Den ena aspekten var att den särskilda typ av mått, snitt och kläder som han bar var vanlig i Arabien på den tiden, och att han valde dessa kläder efter sin egen smak. På samma sätt var den mat han åt sådant som vanligtvis tillagades i arabernas hem under hans tid, och dessa maträtter motsvarade hans egen smak. Den andra aspekten var att han genom sina ord och handlingar i fråga om mat och klädsel undervisade om islams seder och islams bestämmelser rörande dessa områden. Att den första aspekten hör till profetens privata liv och den andra till hans profetiska liv kan vi själva förstå utifrån de grundprinciper som profeten undervisade om. Den sharia som han hade utsetts av Allah för att förmedla och undervisa om omfattade nämligen inte frågan om vilken typ av snitt människor skulle ha på sina kläder eller hur de skulle tillaga sin mat. Däremot omfattar sharia att fastställa gränserna för vad som är halal och haram samt tillåtet och otillåtet när det gäller kläder och mat, och att lära människor den hövlighet och det goda uppförande som stämmer överens med de troendes karaktär, civilisation och kultur.

Denna skillnad kan vi få kännedom om antingen genom något uttryckligt uttalande av profeten eller genom de principer i sharia som han lärde ut; i båda fallen är profetens undervisning källan till denna kunskap. Därför måste vi också vända oss till profetens liv för att fastställa vilka handlingar som hör till hans personliga liv. Det finns ingen möjlighet för oss att, genom att bortse från profetens liv, upprätta en direkt förbindelse med hans personliga liv. I min artikel med rubriken ”Lydnad till och efterföljelse av Sändebudet” varnade jag hadithmotståndarna just för detta. Deras grundläggande misstag är att de på eget initiativ skiljer mellan Muhammad ibn Abdullah som Sändebud och Muhammad ibn Abdullah som människa och drar en gränslinje mellan de handlingar som hör till de båda. Därefter frigör de själva den del av profetens liv som de har valt. Men den skillnad som i verkligheten än må finnas mellan profeten Muhammeds (frid och välsignelser över honom) personliga liv och hans profetiska liv är begränsad till Allah och Allahs Sändebud. Detta har meddelats oss endast för att vi inte ska falla i troslärans villfarelse och börja betrakta Muhammed, Abdullahs son, som den som i egentlig mening har rätt till lydnad. Men för umman har han i praktiken endast en ställning, nämligen ställningen som Allahs Sändebud. Även om vi skulle ha någon frihet när det gäller lydnaden till människan Muhammed, är den friheten given av Sändebudet Muhammed. Det är Sändebudet Muhammed som har fastställt gränserna för denna frihet och som också lär oss hur den ska utövas.

Efter denna förklaring och analys kan det inte längre finnas något utrymme för missförstånd, om man läser mina två artiklar.

Profetskapets ställning och ansvar enligt Koranen

–[Denna artikel skrevs för att bemöta hadithförnekarnas olika frågor, tvivel och invändningar.–Sammanställarens anmärkning]

Sändebudets uppgifter är av fyra slag

På fyra ställen i den heliga Koranen har följande redogörelse för profetens (frid och välsignelser över honom) ansvar införts:

(Arabiska***************************på PDF-sida 271)

”Och minns när Abraham och Ismael lade grunden till detta hus (Kaba)……………….(då bad de): Vår Herre! Sänd till detta folk ett Sändebud ur deras eget folk, som ska läsa upp Dina verser för dem, lära dem Boken och visdomen och rena dem.” (Sura al-Baqara: 127–129)

(Arabiska***************************på PDF-sida 271)

”Såsom Jag har sänt ett sändebud till er ur er egen krets, som reciterar Mina verser för er, renar er, lär er Skriften och visdomen samt lär er mycket annat som ni inte kände till.” – (Sura al-Baqarah: 151)

(Arabiska***************************på PDF-sida 271)

”Allah har sannerligen visat de troende nåd, då Han har sänt ett sändebud till dem ur deras egen krets, som reciterar Hans verser för dem, renar dem och lär dem Skriften och visdomen.” – (Sura Ali Imran: 164)

(Arabiska***************************på PDF-sida 271)

”Det är Han, Allah, som har sänt ett sändebud till de olärda bland dem, en av deras egna, som reciterar Allahs verser för dem, renar dem och lär dem Skriften och visdomen.” – (Sura al-Jumu’a: 2)

Det som upprepas i dessa verser är att Allah inte sände sitt sändebud enbart för att recitera Koranens verser för dem, utan att det dessutom fanns ytterligare tre syften med att sända honom.

För det första skulle han lära människorna Skriften.

För det andra ska han lära dem metoderna och tillvägagångssätten för att handla i enlighet med den nämnda Skriftens krav.

För det tredje ska han rena individerna och samhällsstrukturen. Det innebär att han genom personlig fostran ska avlägsna deras individuella och kollektiva brister, så att goda egenskaper utvecklas hos dem och ett fullkomligt samhällssystem växer fram.

Det är uppenbart att undervisningen i Skriften och visdomen, efter att Koranens verser hade lästs upp, var en ytterligare uppgift. Annars hade det varit meningslöst att nämna den särskilt. På samma sätt var de metoder han använde för att fostra individer och samhället också ytterligare uppgifter utöver Koranrecitationen. Annars hade det inte funnits någon mening med att nämna fostransuppgiften separat. Frågan är nu: Tog han själv på eget initiativ på sig dessa två uppgifter som lärare och fostrare, utöver att läsa upp Koranen, eller utsåg Allah den Upphöjde honom till dessa två uppgifter? Efter denna tydliga och entydiga förklaring i den heliga Koranen, hur kan den som tror på denna Skrift våga påstå att dessa två uppgifter inte var en del av hans profetskap och att han utförde de gärningar som hörde till dessa uppgifter inte som Sändebud utan på ett personligt plan? Om det inte är möjligt att visa en sådan djärvhet, innebär då inte vägran att erkänna det ytterligare arbete som Profeten (frid över honom) utförde med att undervisa i Skriften och visdomen efter att endast ha läst upp Koranens ord, liksom det arbete med att fostra individer och samhället som han fullbordade genom sina ord och handlingar, som en av Allah erhållen och auktoritativ bekräftelse, att man i själva verket förnekar själva profetskapet?

Sändebudets roll som uttolkare av Allahs Skrift

I sura an-Nahl har Allah sagt:

(På arabiska***************************på PDF-sida 272)

”[O Profet!] Jag har uppenbarat denna Skrift för dig i syfte att du ska förklara och tydliggöra denna undervisning, som uppenbarats för människorna.” – (Vers 44)

Av denna vers framgår tydligt att det ingick i Profetens uppgift att förklara och uttolka de föreskrifter och förmaningar som Allah har gett i Koranen. Även en vanlig människa med sunt förnuft kan åtminstone förstå att en boks uttolkning inte blir fullbordad bara genom att läsa upp den; uttolkaren måste tvärtom säga mer än bokens ordalydelse, så att åhöraren kan förstå bokens budskap väl. Om något i boken har samband med en praktisk fråga, visar uttolkaren genom en praktisk demonstration hur man ska handla för att visa att detta är vad författaren föredrar. Om någon frågar efter innebörden och förklaringen av innehållet i en Skrift och man bara läser upp Skriftens egna ord för honom, skulle inte ens ett barn godta detta som en förklaring eller uttolkning. Frågan är nu denna: Var Profeten (frid över honom), enligt denna vers, Koranens uttolkare som privatperson, eller utsågs han till uttolkare? Här säger Allah den Upphöjde uttryckligen att syftet med att Koranen uppenbarades för Sändebudet var att Sändebudet genom sina ord och handlingar skulle förklara dess innebörd. Hur kan då det ansvar att förklara Koranen som anförtrotts honom skiljas från och separeras från hans övergripande ansvar som Sändebud? Och hur kan man, efter att ha godtagit den Koran han förmedlade, förneka hans förklaringar och uttolkningar? Skulle inte detta vara detsamma som att förneka själva profetskapet?

I själva verket är denna vers ett ovedersägligt bevis mot dem som på den tiden förnekade profeten Muhammeds (s.a.v.) profetskap med argumentet att Allahs bok inte kan komma genom en människa. På samma sätt är versen också ett ovedersägligt bevis mot dem som i dag förnekar hadith och vill godta endast Koranen utan profetens förklaring och uttolkning. I detta sammanhang brukar de framföra fyra påståenden. Ibland säger de att profeten över huvud taget inte gjorde någon förklaring eller uttolkning, utan endast förmedlade Allahs bok. Ibland säger de att endast Allahs bok ska följas och att profetens förklaring och uttolkning är onödig. Ibland säger de att det i dag endast är Allahs bok som finns bevarad i tillförlitligt skick, medan profetens förklaring och uttolkning antingen inte alls finns kvar eller, om den finns, inte är tillförlitlig. Alla dessa fyra uppfattningar står i strid med den nämnda versen i Koranen. Särskilt den första uppfattningen innebär att profeten har omintetgjort själva syftet med att Allahs bok sändes genom honom, i stället för att sändas genom änglarna eller överlämnas direkt till människorna. Den fjärde uppfattningen är inget annat än ett förnekande både av Koranen och av profeten Muhammeds (s.a.v.) profetskap. För dem som för fram ett sådant påstående återstår därefter ingen annan väg än att följa dem som gör anspråk på ett nytt profetskap och en ny uppenbarelse. Detta beror på att Allah i denna vers har förklarat att profetens förklaring och uttolkning är oumbärlig för att profetskapets mål ska uppnås, och samtidigt förklarat att nödvändigheten av profetens profetskap och dess berättigande endast kan bevisas genom hans förklaring av Allahs bok. Om hadishförnekarnas påstående att profetens förklaring och uttolkning inte längre finns kvar i världen skulle godtas, blir två slutsatser oundvikliga. För det första måste man anta att Muhammeds profetskap har upphört att existera som ett föredömligt ideal (Gud förbjude), och att vårt förhållande till profeten Muhammed (s.a.v.) är likadant som vårt förhållande till de tidigare profeterna Hud, Salih, Shuayb och andra. Vi måste tro på de tidigare profeterna och erkänna att deras budskap var sanna, men eftersom vi inte har något föredömligt ideal från dem kan och behöver vi inte efterlikna dem. När man väl har kommit fram till denna slutsats blir behovet av en ny profet en naturlig och självklar följd. Därefter kan endast en dåre envisas med frågan om profetskapets slutgiltighet.

För det andra: när Koranen, enligt Allahs egen bedömning, inte ensam är tillräcklig för vägledning utan profetens förklaring, kan det så kallade Korananhängarnas påstående inte godtas, hur högljutt de än förklarar att den är tillräcklig. Om kärandens påstående är ett och vittnets vittnesmål ett annat, kan inget av dem fastställas. När man därför drar denna slutsats måste man säga att Koranen själv bevisar behovet av en ny bok. Må Allahs förbannelse drabba dem som sprider sådana trosförstörande åsikter. I själva verket försöker de genom att förkasta hadith åstadkomma islams undergång.

Sändebudet som ledare och föredömligt ideal

I sura Āl ʿImrān säger Allah den Allsmäktige:

(Arabiska***************************på PDF-sida 274)

”Säg: ’Om ni älskar Allah, följ då mig, så kommer Allah att älska er. ….. Och säg: ’Lyd Allah och Sändebudet.’ Men om de vänder sig bort, så vet att Allah inte tycker om de otrogna.” – (Sura Āl ʿImrān: 31–32)

I sura al-Ahzāb säger Han:

(Arabiska***************************på PDF-sida 274)

”I Allahs Sändebud har ni ett utmärkt föredöme. Detta föredöme är för varje person som hoppas på Allah och den yttersta dagen.” – (vers 21)

I dessa två verser sätter Allah den Allsmäktige själv sitt Sändebud (saw) på ledarskapets plats. Han befaller oss att lyda honom. Han förklarar hans liv värt att efterlikna. Han meddelar tydligt att vi inte bör hoppas på någon välgång från Honom om vi inte lyder Sändebudet. Utan denna lydnad kan ni inte vinna Min kärlek. Att avstå från lydnad är otro. Frågan är nu: gjorde profeten Muhammad (saw) sig själv till folkets ledare, valde muslimerna honom, eller utsåg Allah honom? Med Koranens ord förklaras han tydligt vara en av Allah utsedd och utvald ledare. Hur skulle det under sådana omständigheter vara möjligt att vägra lyda och efterlikna honom? Om någon som svar på detta säger att lydnad mot Sändebudet betyder lydnad mot Koranen, kan det inte kallas något annat än nonsens. Om betydelsen verkligen hade varit sådan, skulle man i stället för (Arabiska*********)– i stället för (Arabiska***********)(”Följ Koranen”) ha sagt det. I så fall skulle det inte alls ha funnits någon mening i att kalla Sändebudets liv för ett ”utmärkt föredöme”.

Sändebudets roll som lagstiftare

När Allah den Allsmäktige nämner Allahs Sändebud (saw) i sura al-A’raf säger Han:

(Arabiska***************************på PDF-sida 275)

”Han befaller människorna att göra gott, förbjuder dem att göra ont, tillåter de rena tingen för dem, förbjuder de orena tingen för dem och befriar dem från de bördor av föreskrifter och förbud som tidigare hade lagts på dem.” – (sura al-A’raf: 157)

Av denna vers framgår det tydligt att Allah den Allsmäktige gav Allahs Sändebud (saw) lagstiftningsbefogenheter (Legislative Powers). Den lista över föreskrifter och förbud som finns i Koranens beskrivningar av halal och haram, goda och onda handlingar, är inte avslutad där; även det som profeten befallde eller förbjöd är en del av Allahs lag. Detta beror på att profeten utformade dessa föreskrifter genom att utöva den makt Allah hade gett honom. Även i sura al-Hashr finner man ett liknande tydligt uttalande:

(Arabiska***************************på PDF-sida 275)

“Ta emot det som Sändebudet ger er, och avstå från det han förbjuder er; och frukta Allah. Allah är sträng i sitt straff.” – (Vers 7)

Ingen av dessa två verser kan tolkas som att de endast handlar om de föreskrifter och förbud som finns införda i Koranen. Det är mer korrekt att kalla detta inte en tolkning, utan ett försök att korrigera och därmed förändra Allahs vers. Allah nämner nämligen här uttryckligen att det är Sändebudets uppgift att befalla det goda, förhindra det onda och fastställa vad som är halal och haram – inte Koranens uppgift. Vill någon nu påstå att Allah har misstagit sig och av misstag nämnt Sändebudet i stället för Koranen? – (Må Allah förbjuda det.)

Sändebudets (frid vare med honom) roll som domare

Allah den Allrahögste har på flera ställen i Koranen nämnt att Han utnämnde Allahs Sändebud (frid vare med honom) till domare. Som exempel kan vi lägga märke till några verser:

(Arabiska***************************PDF sida 275)

“(O Profet!) Jag har uppenbarat den sanna Skriften för dig, så att du kan döma och avgöra mellan människorna med hjälp av de bevis som Allah har visat.” – (Sura an-Nisa: 105)

(Arabiska***************************PDF sida 276)

“(O Profet!) Säg: Jag tror på den Skrift som Allah har uppenbarat, och jag har befallts att skipa rättvisa mellan er.” – (Sura ash-Shura: 15)

(Arabic***************************på PDF-sida 276)

”När de troende kallas till Allah och Hans Sändebud för att han ska döma mellan dem, säger de: ’Vi hör och lyder.’” – (Sura an-Nur: 51)

(Arabic***************************på PDF-sida 276)

”Och när de uppmanas: ’Kom till det som Allah har uppenbarat och till Sändebudet’, då ser du hycklarna vända sig bort från dig.” – (Sura an-Nisa: 61)

(Arabic***************************på PDF-sida 276)

”Men nej, vid din Herre! De är inte troende förrän de låter dig döma i sina tvister och därefter inte känner någon tvekan inför ditt avgörande, utan underkastar sig det helt och fullt.” – (Sura an-Nisa: 65)

Dessa verser säger klart att Allahs Sändebud ﷺ inte var en självnämnd domare eller en domare vald av muslimerna. Han var en domare utsedd av Allah. Av den tredje versen framgår att hans uppgift som domare inte var åtskild eller skild från hans uppgift som Sändebud. Han var också domare i egenskap av Sändebud. Därför kan en troendes tro på sändebudskapet inte vara riktig så länge han inte erkänner att han också måste lyda Sändebudet som domare. I den fjärde versen (Arabiska**********)nämns Koranen och Sändebudet separat – vilket tydligt visar att det finns två eviga källor för avgöranden: den ena är Koranen som lag, och den andra är Sändebudet som domare. Att förneka någon av dessa två är en hycklares handling, inte en troendes. I den sista versen sägs det kategoriskt och med otvetydiga ord att den som inte erkänner Sändebudet som domare inte är troende. Även om någon känner den minsta tvekan eller betänklighet inför att godta Sändebudets avgörande, går hans tro förlorad. Efter dessa tydliga uttalanden i Koranen finns det ingen möjlighet för någon att hävda att profeten Muhammed ﷺ visserligen var domare, men inte i egenskap av Sändebud, utan bara var en domare eller magistrat likt vanliga domare och magistrater. Liksom vanliga domares och magistraters utslag inte är rättskällor, skulle inte heller profetens rättsliga avgöranden vara rättskällor. Ingen av världens vanliga magistrater har nämligen en sådan ställning att den som inte följer hans utslag, kritiserar honom eller känner tvekan inför att följa det riskerar att förlora sin tro.

Sändebudets roll som härskare och statsman

Koranen har upprepade gånger klargjort att Profeten (frid vare med honom) var en av Allah utsedd härskare och statsman, och att även denna ställning gavs honom i egenskap av Allahs Sändebud.

(Arabiska***************************på PDF-sida 277)

”Vi har inte sänt något sändebud annat än för att han, med Allahs tillåtelse, ska åtlydas.” – (Sura an-Nisa: 64)

(Arabiska***************************på PDF-sida 277)

”Den som lyder Sändebudet lyder sannerligen Allah.” – (Sura an-Nisa: 80)

(Arabiska***************************på PDF-sida 277)

”[O Profet!] De som svär trohetsed till dig svär i själva verket trohetsed till Allah.” – (Sura al-Fath: 10)

(Arabiska***************************på PDF-sida 277)

”O ni som tror – lyd Allah och lyd Sändebudet. Och fördärva inte era goda gärningar.” – (Sura Muhammad: 33)

(Arabiska***************************PDF sidan 277)

”Ingen troende man eller kvinna har rätt att fatta ett eget beslut i en fråga när Allah och Hans Sändebud har avgjort den. Och den som är olydig mot Allah och Hans Sändebud har hamnat i uppenbar villfarelse.”

(Arabiska***************************PDF sidan 277)

”O ni som tror, lyd Allah och lyd Sändebudet! Och lyd ulul amr bland er. Om ni därefter blir oense i någon fråga, så se vad Allah och Sändebudet har sagt om den – om ni tror på Allah och den Yttersta dagen.” – (Sura an-Nisa: 59)

Av dessa verser framgår det tydligt att Sändebudet inte var en självutnämnd härskare över den stat som han hade upprättat, och inte heller en statsledare vald av folket; han var i stället en statsledare utsedd av Allah. Hans ledning av staten var inte något skilt från eller oberoende av hans ställning och hans ansvar som Allahs Sändebud. Tvärtom innebär det att vara Hans Sändebud just att vara en härskare vars undersåtar måste lyda och följa honom i alla avseenden. Lydnad mot honom är lydnad mot Allah själv. Och att avlägga trohetseden till honom (bayʿa) är att avlägga trohetseden till Allah själv. Att vara olydig mot honom innebär olydnad mot Allah själv, och följden av detta är att inget av människans goda gärningar kommer att godtas av Allah. Och i en fråga som Sändebudet har avgjort har de troende – där hela umman, dess härskare och det ”centrala ledarskapet” ingår – ingen rätt att fatta något eget beslut.

Till sist har denna ståndpunkt i versen framställts ännu tydligare och med fullständig visshet. I denna vers ges tre lydnadsbud efter varandra:

Först lydnad mot Allah.

Därefter lydnad mot Sändebudet.

I tredje hand lydnad mot ulul amr (som hadithförnekarna brukar kalla ”det centrala ledarskapet”).

Det första man kan förstå av detta är att Sändebudet inte ingår bland ulul amr, utan att hans ställning är åtskild från och överordnad deras. Efter Allah har han den näst högsta ställningen. För det andra kan man ha meningsskiljaktigheter med ulul amr, det vill säga de ansvariga och de som innehar myndighet. Men meningsskiljaktigheter med Sändebudet är inte tillåtna. För det tredje måste man, för att lösa meningsskiljaktigheter, vända sig till två godtagbara källor. Den ena är Allah och den andra, omedelbart därefter, Allahs Sändebud. Om den enda källan till lösning hade varit Allah, skulle omnämnandet av Profeten inte ha haft någon mening. Att vända sig till Allah här innebär att under Sändebudets livstid gå direkt till honom. Efter Sändebudets bortgång innebär det att vända sig till hans sunna eller hadither.

Om man granskar saken lite djupare kommer man dessutom att förstå att problemen, även under Sändebudets egen livstid, i de flesta fall löstes genom att följa Sändebudets hadither eller sunna. Mot slutet av Allahs Sändebuds (ﷺ) tid hade det islamiska styret utvidgats över hela Arabiska halvön. I ett så enormt och vidsträckt land, med en yta på tio till tolv hundra tusen kvadratmil, var det på intet sätt möjligt att i varje fråga direkt inhämta dom och avgörande från Allahs Sändebud (ﷺ). Därför var den andra rättskälla, efter Koranen, som guvernörer, domare och andra förvaltare i den tidens islamiska stat oundvikligen måste använda för att avgöra frågor inom sina områden ingen annan än Sändebudets sunna eller hadither.

Rättsväsendets arbetsmetod under Profetens (ﷺ) tid

Under Profetens (ﷺ) livstid avgjorde han själv de frågor som lades fram direkt för honom genom att klargöra vad Allahs och Sändebudets avsikt var i dessa frågor. Men alla de problem som invånarna inom den islamiska staten ställdes inför lades varken fram för honom eller löstes direkt av honom. I stället utsåg han i landets olika områden människor som undervisade allmänheten i religionen, och när folket mötte vardagliga frågor fick de av dem veta vilka föreskrifter Allah hade gett i Skriften och vilken undervisning Allahs Sändebud hade förmedlat. Dessutom utsågs amirer, statliga tjänstemän och qadier i varje område; de avgjorde själva de frågor som hörde samman med deras respektive verksamhetsområden. För dessa människor beskrivs den metod som Profeten själv föredrog för att uppfylla(Arabiska************)syftet i den berömda hadithen om Hazrat Muadh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom):

(arabiska *************************** på PDF-sida 279)

”När Allahs Sändebud (ﷺ) utsåg Muadh ibn Jabal till domare och skickade honom till Jemen frågade han honom: ’Hur kommer du att döma och avgöra frågor?’ Han svarade: ’Enligt den vägledning som finns i Allahs Bok.’ Då sade Profeten: ’Och om du inte finner det där?’ Muadh (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ’Då enligt Sändebudets sunna.’ Profeten frågade på nytt: ’Och om du inte finner det heller i Sändebudets sunna?’ Han svarade: ’Då ska jag använda mitt eget omdöme och försöka göra ijtihad för att nå det riktiga beslutet.’ Då sade Profeten (ﷺ): ’Lov och tacksägelse till Allah, som har gett Sändebudets representant förmågan att följa den väg som Sändebudet har valt.’ – (Tirmidhi, Abu Dawud)”}]}],

Sändebudets ställning i de konstitutionella grundprinciperna för det islamiska livssystemet

(Arabisk***************************på PDF-sida 279)

”Ni som tror! Lyd Allah och lyd Sändebudet och dem som har rätt att befalla över er. Om ni sedan blir oense om något, hänskjut det för avgörande till Allah och Sändebudet, om ni verkligen tror på Allah och den Yttersta dagen. Detta är den rätta handlingsvägen och bäst med hänsyn till följderna.” – (Sura an-Nisa: 59)

Denna vers utgör grunden för hela islams religiösa, sociala och politiska system samt den första bestämmelsen i den islamiska statens styrelseskick. I den har följande grundprinciper införts permanent:

Ett: Enligt islams lag är den grundläggande lydnaden förbehållen Allah den Upphöjde. En muslim är först och främst Allahs tjänare. Allt annat kommer därefter. Både den enskilde muslimens liv och samhällsordningen har Allahs befallningar och lydnad som sin enda medelpunkt och sitt enda mål. All annan lydnad kan endast åtlydas om den inte står i konflikt med lydnaden inför Allah, utan underställs den. I annat fall ska alla anspråk på annan lydnad förkastas när de ställs mot den ursprungliga och grundläggande lydnaden. Det är detta som Allahs Sändebud (frid vare med honom) uttryckte på följande sätt: (Arabiska*************)”Det är inte tillåtet att lyda skapelsen genom att vara olydig mot Skaparen.”

Två: Islams lags andra grundprincip är lydnaden inför Sändebudet. Detta är inte någon separat lydnad, utan den enda praktiska och verksamma formen av lydnaden inför Allah. Sändebudet ska följas eftersom han är den enda trogna och tillförlitliga förmedlaren genom vilken Allahs vägledning når oss. Därför är lydnaden inför Sändebudet det enda sättet och den enda vägen till lydnad inför Allah. Lydnad inför Allah är lika lite godtagbar utan de medel som godkänts av Sändebudet som förnekandet av lydnaden inför Sändebudet innebär uppror mot Allah. Allahs Sändebud (frid vare med honom) klargjorde detta ytterligare genom att säga:

(arabiska *************************** på PDF-sida 280)

”Den som lyder mig lyder Allah. Och den som trotsar mig trotsar Allah. Även i Koranen har detta klargjorts tydligt, vilket kommer att behandlas längre fram.”

Tre: Efter de två nämnda formerna av lydnad är den tredje lydnad som är obligatorisk för muslimer lydnaden mot dessa ulul amr, som själva ska vara muslimer. I grunden är denna lydnad underordnad de två tidigare nämnda formerna av lydnad – den är inte något fristående från dem. I Koranen omnämns dessa som ”ulul amr”. Bland dem finns de personer som ska leda alla områden av muslimernas gemensamma liv. De kan vara lärda som leder på det andliga och intellektuella området, politiska ledare, administratörer, domare eller lokala ledare och framstående personer som leder kulturella och sociala frågor i stadsdelar och slumområden. Kort sagt: den som i egenskap av något har rätt att befalla muslimer har i samma egenskap också rätt till muslimernas lydnad. Det är inte rätt att genom meningsskiljaktigheter med honom framkalla oordning i muslimernas sociala liv. Villkoret är dock att han måste vara muslim och lyda Allah och Sändebudet; dessa båda villkor är nödvändiga för att han ska åtlydas. Detta villkor har såväl nämnts i den ovan citerade versen som utförligt beskrivits i haditherna. Följande hadither är särskilt beaktansvärda:

(Arabiska***************************PDF på sidan 281)

”Det är obligatoriskt för muslimer att lyda ulul amr – vare sig det behagar dem eller inte – så länge de inte beordras att begå en syndig handling. Men om de beordras att begå en syndig handling får de under inga omständigheter lyda.”

(Arabiska***************************PDF på sidan 281)

”Ingen får åtlydas i något som innebär olydnad mot Allah och Sändebudet – lydnad ska endast visas i det goda.” – (Bukhari och Muslim)

(Arabiska***************************PDF på sidan 281)

”Profeten sade: ’Ni kommer att ha härskare vars handlingar delvis är goda och delvis onda. Den som visar missnöje med deras onda handlingar blir fri från skuld. Även den som ogillar dem undgår straff. Men den som är nöjd med dem och börjar följa dem går inte fri.’ Följeslagarna frågade: ’Allahs Sändebud, ska vi inte kämpa mot sådana härskare?’ Profeten sade: ’Nej, så länge de fortsätter att förrätta bönen.’” – (Muslim)

Det vill säga: om de överger bönen måste man förstå att de har övergett lydnaden mot Allah och Sändebudet. I så fall blir det tillåtet att kämpa mot dem.

(Arabiska***************************på PDF-sida 281)

”Profeten (frid vare med honom) sade: ’De sämsta av era ledare är de som ni hyser vrede mot och som också hyser vrede mot er. Ni förbannar dem och de förbannar er.’ Följeslagarna frågade: ’Guds sändebud! Ska vi inte bekämpa dem om ett sådant tillstånd uppstår?’ Han svarade: ’Gör inte det, så länge de upprätthåller bönen bland er.’ – (Muslim)

Denna hadith har gjort det villkor som nämndes ovan ännu strängare. Av den föregående hadithen kunde man få intrycket att det inte var tillåtet att göra uppror mot härskarna så länge de endast iakttog bönen i sina privatliv. Men av denna hadith framgår att innebörden av att förrätta bönen i själva verket är att upprätthålla bönen i muslimernas kollektiva liv. Det räcker alltså inte att de själva förrättar bönen; det är dessutom nödvändigt att deras regering upprätthåller bönen. Därigenom kan man förstå att deras regering åtminstone principiellt är en islamisk regering. Annars måste man förstå det som att regeringen har avvikit från islam, och då blir det tillåtet för muslimerna att kämpa för att avsätta den. I detta sammanhang har det i en annan återberättelse sagts att ett av de löften som Guds sändebud (frid vare med honom) tog av oss var följande:

(Arabiska***************************på PDF-sida 282)

Det vill säga: ”Om vi inte bekämpar våra ledare och härskare, men ser ett uppenbart förnekande av tron i deras handlingar, då kommer vi att ha argument och bevis att lägga fram inför Gud för att bekämpa dem.” (Bukhari, Muslim)

Fyra: I den diskuterade versen har det fastställts som en evig och obestridlig grundprincip att Guds bud och Sändebudets hadith och vägledning (Koranen och sunna) i den islamiska statsordningen är lagens grundläggande källa (slutlig auktoritet). Varje konflikt som uppstår mellan muslimer eller mellan härskare och undersåtar ska avgöras i ljuset av Koranen och sunna, och alla ska underkasta sig denna dom utan invändningar. Att på detta sätt erkänna Guds bok och Sändebudets sunna som den yttersta och slutgiltiga källan, grunden och auktoriteten för beslutsfattandet i alla livets problem är den islamiska ordningens oumbärliga särdrag; det skiljer den från en icke-islamisk och gudsrebellisk ordning. Varje ordning som saknar detta särdrag är utan tvekan en icke-islamisk ordning. I detta sammanhang ställer vissa frågan: Hur kan man godta Guds bok och Guds sändebuds sunna som den enda källan och auktoriteten för lösningen av alla livets problem? Koranen och hadith innehåller ju inga regler alls om exempelvis kommuner, järnvägar, postkontor och liknande. Sådana frågor uppstår egentligen därför att man inte har förstått islams grundprinciper. Skillnaden mellan muslimen och den icke-troende är att den icke-troende vill ha obegränsad och tygellös frihet. Muslimen erkänner däremot i grunden sig själv som Guds tjänare eller lydige slav och åtnjuter därefter frihet endast på de områden där Gud har gett honom frihet. Den icke-troende fattar i alla sina angelägenheter beslut enligt självförfattade lagar och regler och känner inget som helst behov av någon gudomligt given auktoritet eller källa. Muslimen försöker däremot i varje handling först ta reda på vad Gud och Hans sändebud har föreskrivit. Om han finner en föreskrift i den aktuella frågan följer han den och handlar därefter. Om han inte finner någon föreskrift fattar han självständigt beslut endast på detta område. Att Gud och Sändebudet inte har gett någon föreskrift i den aktuella frågan visar att han har fått frihet att bilda sig en uppfattning och fatta beslut på detta område; därför tillämpar han självständigt sin egen uppfattning.

Uppenbarelse utöver Koranen som uppenbarades för Profeten (frid vare med honom)

(Arabiska***************************på PDF-sida 284)

”Profet! Rör inte tungan för att skynda dig att memorera denna uppenbarelse. Det är Vårt ansvar att påminna dig om den och lära dig att recitera den. När Vi reciterar den, lyssna då uppmärksamt. Därefter är det också Vårt ansvar att förklara dess innebörd för dig.”

Detta är en mycket viktig vers. Av den framgår flera grundläggande principer, och om man förstår dem väl kan man skyddas från många villfarelser både i det förflutna och i nutiden. För det första framgår det tydligt att det inte bara var uppenbarelsen som finns infogad i Koranen som sändes ned till Allahs Sändebud (frid vare med honom), utan att han dessutom genom uppenbarelse fick kunskap som ligger utanför Koranen. Om den innebörd av Koranens föreskrifter, subtila antydningar och särskilda termer som förklarades för Profeten hade funnits i själva Koranen, hade det inte funnits någon anledning att säga att det var Hans ansvar att förklara och uttolka dess innebörd. I så fall skulle dessa förklaringar och uttolkningar ha funnits i Koranen. Därför måste man erkänna att den förklaring och uttolkning av Koranen som gavs från Allahs sida med nödvändighet ligger utanför Koranen. På detta sätt finner vi ännu ett belägg i Koranen för den dolda uppenbarelsen.

För det andra hade den förklaring av Koranens innebörd och dess föreskrifter som Allah meddelade Profeten getts honom för att han enligt den skulle förklara Koranen för människorna genom sina ord och handlingar och lära dem att handla i enlighet med dess föreskrifter. Om detta inte hade varit avsikten, och denna kunskap hade meddelats honom endast för att han skulle hålla den inom sig själv, skulle det ha varit en meningslös handling. Den skulle nämligen inte ha hjälpt honom att fullgöra profetskapets uppgift. Därför är det rena dårskapen att påstå att denna kunskap om förklaringen och uttolkningen inte kan betraktas som en källa till den islamiska lagens lagstiftning. Allah den Upphöjde har själv sagt i sura an-Nahl, vers 44:

(arabiska***************************på sidan 284 i PDF:en)

”Vi har sänt ned denna Bok till dig för att du ska förklara den för människorna och få dem att förstå den!” – [För en utförlig förklaring av versen, se Tafhim al-Qur’an, sjunde delen, an-Nahl, not 40.] Dessutom har Allah den Upphöjde på fyra ställen i Koranen tydligt sagt att Allahs Sändebuds (frid vare med honom) uppgift inte bara är att läsa upp Allahs Bok för människorna, utan också att lära dem denna Boks undervisning. – (Sura al-Baqara, verserna 129 och 151; sura آل ʿImran, vers 164; sura al-Jumuʿa, vers 2.) – [Jag har gett en utförlig förklaring av dessa verser på sidorna 74–77 i boken ”Sunnatens juridiska status”, författaren.]

Därefter kan ingen som accepterar Koranen undgå att erkänna att den förklaring av Koranen som Allahs Sändebud (frid vare med honom) gav genom sina ord och handlingar är Koranens renaste, mest tillförlitliga och verkliga auktoritativa förklaring. Det är nämligen inte hans personliga förklaring, utan den förklaring som lärdes honom av Allah den Upphöjde, Koranens författare. Att bortse från eller kringgå denna förklaring och ge en godtycklig tolkning av någon vers eller något ord i Koranen är en oerhörd fräckhet – något som ingen troende människa kan göra.

För det tredje vet varje person som studerar Koranen att den innehåller många saker vars verkliga innebörd en arabiskt kunnig person inte kan förstå enbart genom att läsa orden, och inte heller hur de föreskrifter som finns däri ska omsättas i praktiken. Ta till exempel ordet ”salat” (Arabiska****)ordet som i den Heliga Koranen, efter tron, uppmanas till med störst eftertryck är just ”salat”; men ingen kan med hjälp av enbart en arabisk ordbok finna dess rätta innebörd. Genom att se hur det upprepas i Koranen kan man som mest förstå att ordet på arabiska används i en särskild praktisk betydelse och att det sannolikt är en särskild form av handling som kallas ”salat” – en handling som de troende ska utföra. Men genom att enbart läsa Koranen kan ingen fastställa vad denna särskilda handling är eller hur den ska utföras. Frågan är denna: Om Allah, samtidigt som Han sände Koranen, inte hade sänt en lärare från Sig själv för att meddela Profeten den korrekta innebörden av denna term och noggrant förklara för honom hur föreskriften om ”salat” skulle förverkligas, skulle då ens två muslimer i hela världen, genom att endast läsa Koranen, ha kunnat enas om en enda metod för att förverkliga föreskriften om ”salat”? Ändå har muslimer i ett och ett halvt tusen år bett på samma sätt från generation till generation. I alla delar av världen har miljarder muslimer på samma sätt följt föreskriften om bönen. Den enda orsaken är att Allah den Upphöjde inte nöjde sig med att sända endast Koranens ord till Allahs Sändebud (frid vare med honom), utan också lät honom till fullo förstå dessa ords innebörd. Och Allahs Sändebud (frid vare med honom) fortsatte att förmedla och lära ut dessa betydelser till de människor som hade accepterat Koranen som Allahs Bok och honom som Allahs Sändebud.

För det fjärde har vi, som medel för att få kännedom om den förklaring av Koranens ord som Allah lärde sin Sändebud och som Sändebudet förmedlade till umma genom sina handlingar och ord, ingenting annat än Sändebudets sunnah och hadither. Med hadith avses de berättelser om Profetens ord och handlingar som genom trovärdiga berättare, med berättarnas namn angivna, har förmedlats från tidigare generationer till senare generationer. Med sunnah avses däremot den sed och metod som, till följd av den undervisning som förmedlats genom Profetens ord och handlingar, faktiskt har blivit etablerad i det muslimska samhällets individuella och kollektiva liv. Den detaljerade beskrivningen av denna sed och metod har senare generationer fått från tidigare generationer genom en tillförlitlig berättarkedja, och de senare generationerna har också sett den tillämpas i de tidigare generationernas samhällen. Om man förnekar denna kunskapskälla innebär det att Allah (Arabiska*****)genom att säga detta hade åtagit sig ansvaret att förklara Koranens innebörd för Sändebudet, men hade misslyckats med att fullgöra detta ansvar (må Allah bevara oss). Allah tog nämligen inte på sig detta ansvar enbart för att personligen förklara Koranens innebörd för Sändebudet, utan för att genom Sändebudet förklara den för hela umma. Därför blir det automatiskt nödvändigt att, så snart man vägrar erkänna hadith och sunnah som rättskällor, också acceptera att Allah hade misslyckats med att fullgöra detta ansvar (må Allah bevara oss). Som svar säger vissa att många falska hadither också har fabricerats. Jag säger att själva förekomsten av fabricerade hadither framför allt bevisar att hela umma under islams första tid gav Profeten, Allahs Sändebud (frid vare med honom), ord och handlingar lagens ställning. Annars, varför skulle de som ville sprida villfarelse ha känt behov av att fabricera falska hadither? De som tillverkar falska sedlar förfalskar den valuta som är i omlopp på marknaden. Vilken dåre skulle förfalska en valuta som inte längre är i bruk? Dessutom känner kanske de som åberopar de falska haditherna inte till att det muslimska folket redan från början vidtog stränga försiktighetsåtgärder för att förhindra att en falsk hadith skulle kunna spridas under åberopande av den store män vars ord och handlingar har lagens ställning. Och efter hand vidtog man allt strängare åtgärder för att skilja det äkta från det falska. Vetenskapen att skilja äkta hadither från oäkta är en sådan enastående vetenskap att inget annat folk i världen hittills har utvecklat den. De som utan att ha tillägnat sig denna vetenskap, endast förledda av orientalister, anser hadith och sunnah vara oacceptabla är ytterst olyckliga. De vet inte hur stor skada för islam de gör genom denna okunniga fräckhet.

Fastställandet av böneriktningen

Det har bevisats genom Koranen att Profeten, utöver Koranen, också fick uppenbarelser i form av instruktioner, och att han ålades att följa båda formerna av uppenbarelse.

(Arabiska********************************på PDF-sida 286)

”Jag fastställde den böneriktning som du hittills har följt för att se vem som följer Sändebudet och vem som inte gör det.” – (Sura al-Baqara: 143)

Detta är den tydligaste versen, som undanröjer grunden för alla slags feltolkningar. Denna vers bevisar att föreställningen att Profeten inte fick någon annan uppenbarelse än Koranen är felaktig. Före tillkännagivandet av den ädla Kaba som böneriktning finns det nämligen ingen instruktion i Koranen om den böneriktning som muslimerna hade. Det är emellertid obestridligt att Profeten Muhammad (frid vare med honom) redan i islams början fastställde böneriktningen och att han och följeslagarna under nästan fjorton år bad vända ansiktet åt detta håll. Efter fjorton år stödde Allah den Allsmäktige i denna vers i sura al-Baqara Profetens åtgärd och tillkännagav att det var Han som hade fastställt denna böneriktning. Han hade fastställt den genom Sändebudet för att se vem som följde Sändebudets ord och vem som inte gjorde det. Detta bevisar å ena sidan klart att Profeten, Allahs Sändebud (frid vare med honom), utöver Koranen också fick uppenbarelser. Å andra sidan blir det också känt att muslimerna ålades att följa de instruktioner av Allahs Sändebud (frid vare med honom) som inte nämns i Koranen. Ja, Allah prövar till och med om muslimerna har tro på Sändebudet genom att se om de följer de instruktioner som förmedlas genom Sändebudet. Om man nu antar att Profeten Muhammad (frid vare med honom) inte fick någon annan uppenbarelse än Koranen, hur fick han då instruktionen om böneriktningen? Visar inte detta att han också fick instruktioner som inte finns i Koranen?

Profetian om erövringen av Mecka

Profeten, Allahs Sändebud (frid vare med honom), såg i Medina en dröm att han hade gått in i Mecka och utförde tawaf runt den ädla Kaba. Han berättade detta för följeslagarna och gav sig av för att utföra umra tillsammans med fjortonhundra följeslagare. De otrogna i Mecka hindrade honom vid en plats som kallades Hudaybiyya. Till slut slöts fördraget i Hudaybiyya. Vissa följeslagare började känna tvivel och tvekan. Umar (må Allah vara nöjd med honom) frågade å deras vägnar: ”Allahs Sändebud! Har du inte meddelat oss att vi skulle gå in i Mecka och utföra umra?

Profeten sade: ”Har jag sagt att det skulle ske redan under denna resa?”

Om detta säger Allah i Koranen:

(Arabiska********************************på PDF-sida 287)

”Allah hade sannerligen visat Sitt sändebud en sann dröm. Ni ska, om Allah vill, helt säkra träda in i den heliga moskén efter att ha rakat era huvuden och klippt ert hår. Han visste det som ni inte visste. Därför skänkte Han före detta denna nära förestående seger (fördraget i al-Hudaybiyyah).” – (Sura al-Fath: 27)

Av detta framgår att profeten genom en dröm hade fått veta hur han skulle träda in i Mekka. Han skulle bege sig mot Mekka tillsammans med sina följeslagare. De otrogna skulle hindra honom, och till slut skulle ett fördrag slutas. Genom detta fördrag skulle det bli möjligt att utföra umrah följande år, och vägen till framtida segrar skulle också öppnas. Framgår det inte även av detta att han fick vägledning på andra sätt än genom Koranen?

En hemlig antydan

När den ädle profeten (må Allahs välsignelse och frid vara över honom) i hemlighet berättade något för en av sina hustrur, berättade hon det för andra. Profeten frågade sin hustru om detta. Hon sade: ”Hur fick du veta det som jag hade berättat för de andra?” Profeten svarade: ”Han som är Allvetande och Allvetande har berättat det för mig.” Såsom den Allsmäktige Allah säger:(Arabiska********************************på PDF-sida 288)

”Och när profeten (må Allahs välsignelse och frid vara över honom) i hemlighet berättade något för en av sina hustrur, och hon sedan berättade det för de andra, och Allah därefter underrättade profeten om saken, lät profeten henne få veta en del av det hon hade gjort fel och förbigick resten. När profeten berättade för henne om hennes fel sade hon: ’Vem underrättade dig om detta?’ Profeten sade: ’Allah, den Allvetande och den Allvetande, har underrättat mig.’” – (Sura at-Tahrim: 3)

Den uppenbarelse genom vilken Allah underrättade Profeten om att hans hustrus hemlighet hade röjts finns ingenstans i Koranen. Om den inte finns där, bevisar detta att Allah sände många budskap till Allahs sändebud (frid vare med honom) utöver Koranen.

Zaynabs äktenskap

Profetens (frid vare med honom) adoptivson Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom) skilde sig från sin hustru, och därefter gifte Profeten sig med den hustru som han hade skilt sig från. Då inledde hycklarna och motståndarna en häftig propagandakampanj mot honom och riktade olika anklagelser mot honom. Allah besvarar dessa anklagelser i ett helt avsnitt av sura al-Ahzab. Han meddelar att min Profet inte ingick detta äktenskap på eget initiativ, utan på min befallning.

(Arabiska********************************på PDF-sida 288)

”När Zayd sedan hade skilt sig från henne, gifte Jag bort henne med dig, så att de troende inte skulle känna någon tvekan inför att gifta sig med adoptivsöners frånskilda hustrur.” – (vers 37)

Den händelse som omtalas i denna vers har jag redan berättat om. Frågan är nu: Finns det någonstans i Koranen den befallning som Allah den Högste gav Profeten (frid vare med honom) före denna händelse, att gifta sig med Zayds frånskilda hustru?

Tillstånd att hugga ner träd

Allahs sändebud (frid vare med honom), som hade tröttnat på Banu Nadirs ständiga löftesbrott, belägrade deras byar intill Medina. Under belägringen högg den islamiska armén ner många träd i de omgivande trädgårdarna för att röja vägar för truppernas framryckning. Då förde motståndarna oväsen och hävdade att muslimerna hade förstört trädgårdar genom att hugga ner fruktbärande träd och därigenom skapat oordning i världen. Som svar sade Allah:

(Arabiska********************************på PDF-sidan 289)

”Alla dadelträd som ni har huggit ner och de som ni inte har huggit ner har skett med Allahs tillstånd.”

Kan någon säga i vilken vers i Koranen detta tillstånd att hugga ner träden uppenbarades?

Ett löfte före slaget vid Badr

När frågan om fördelningen av krigsbytet uppstod efter slaget vid Badrs slut uppenbarades sura al-Anfal, och hela slaget granskades. Granskningen började redan när Rasulullah (frid vare med honom) lämnade sitt hem för att gå ut i krig. I detta sammanhang tilltalar Allah de troende och säger:

(Arabiska********************************på PDF-sidan 289)

”När Allah lovade er att en av de två grupperna (det vill säga handelskaravanen och Qurayshs armé) skulle komma i er hand, och ni önskade att den svagare gruppen (handelskaravanen) skulle hamna i er besittning. Men Allah ville genom sitt ord bekräfta sanningen som sanning och bryta de otrognas ryggrad.” – (Sura al-Anfal: 7)

Kan man nu i hela Koranen hitta en vers där Allah lovade de troende som begav sig till Badr att han skulle ge dem seger över en av de två grupperna?

Svaret på muslimernas vädjan om hjälp

I samband med genomgången av slaget vid Badr sägs det i en senare vers:

(Arabiska********************************på PDF-sida 289)

”När ni vädjade innerligt om hjälp, svarade Allah er: ’Jag sänder tusen änglar, den ena efter den andra, till er hjälp.’” – (Sura al-Anfal: 9)

Kan ni säga i vilken vers i Koranen svaret på muslimernas vädjan uppenbarades?

Ni (hadithförnekarna) bad bara om ett enda exempel. Jag har lagt fram sju exempel från den ädla Koranen. Dessa bevisar otvetydigt att uppenbarelse, utöver Koranen, också kom till Profeten. Innan jag går vidare till någon annan diskussion vill jag se om ni är beredda att böja era huvuden inför sanningen.

Adhan och fredagsbönen

(Arabiska********************************på PDF-sida 290)

”O ni som tror! När ni på fredagen kallas till bönen, skynda då till åminnelsen och lämna handeln.” – (Sura al-Jumuʿa: 9)

I denna vers är tre saker särskilt anmärkningsvärda. För det första nämns att människor ska kallas till bönen. För det andra talas det om en kallelse till en särskild bön, som endast förrättas på fredagen. För det tredje sägs det inte i denna vers: ”Kalla till bönen och förrätta en särskild slags bön på fredagen.” Av framställningssättet och det föregående och efterföljande sammanhanget framgår tydligt att människorna visade motvilja mot att skynda till bönen och var upptagna med handel. Därför uppenbarade Allah denna vers för att få dem att inse betydelsen av denna kallelse och denna särskilda bön, så att de skulle betrakta den som en obligatorisk plikt och skynda sig att fullgöra den. Om man tänker över dessa tre saker framgår det med obestridlig tydlighet att Allah den Upphöjde uppenbarade för Allahs Sändebud (frid vare med honom) vissa föreskrifter som inte hade uppenbarats i Koranen, och att dessa föreskrifter var lika bindande att följa som de föreskrifter som hade uppenbarats i Koranen.

Denna kallelse till bönen är adhan, som ljuder fem gånger om dagen från moskéerna över hela världen. Men ingenstans i Koranen finns adhanens ord, och ingenstans finns heller någon föreskrift om att adhan ska ges fem gånger om dagen. Den infördes på Profetens befallning. Den har stöd på två ställen i Koranen: i denna vers i sura al-Jumuʿa och i vers 38 i sura al-Maʾida. Inte heller beträffande denna särskilda fredagsbön, som alla världens muslimer förrättar, finns det någon föreskrift i Koranen, och inte heller anges dess tid eller sätt. Dess tid och sätt fastställde den ädle Profeten (frid vare med honom) själv. Den aktuella koranversen uppenbarades endast för att förklara dess nödvändighet och betydelse. Trots detta tydliga och obestridliga bevis säger den som hävdar att endast de föreskrifter som nämns i Koranen är shariaföreskrifter i själva verket inte bara nej till sunna och hadith, utan även till Koranen.

Bönens regler och förrättningssätt

(Arabiska********************************PDF sida 291)

”Har du sett den som hindrar en tjänare när han ber?” – (Sura al-ʿAlaq: 9–10)

Här avses med tjänaren Allahs Sändebud själv (frid vare med honom). På flera ställen i Koranen omnämns profeten Muhammed (frid vare med honom) på detta sätt som tjänare, till exempel:

(Arabiska********************************PDF sida 291)

”Ära vare Den som förde Sin tjänare till al-Aqsa-moskén under en natt.” – (Sura Bani Israil: 1)

(Arabiska********************************på PDF-sida 291)

”All lovprisning tillkommer Allah, som har uppenbarat Skriften för Sin tjänare.” – (Sura al-Kahf: 1)

(Arabiska********************************på PDF-sida 291)

”Och när Allahs tjänare reste sig för att åkalla Honom, var de nära att störta över honom.” – (Sura al-Djinn: 19)

Av dessa verser framgår att det är ett särskilt uttryck för ömhet från Allahs sida att Han i Sin Skrift omnämner Sitt Sändebud som Sin tjänare. Dessa verser visar också att Allah, efter att ha skänkt Allahs Sändebud (s.a.) profetskapet, lärde honom hur bönen skulle förrättas. Någonstans i Koranen nämns inte detta tillvägagångssätt. Därmed bevisas det återigen att Allahs Sändebud inte endast mottog Koranens uppenbarelse, utan också genom uppenbarelse undervisades om många sådant som inte finns i Koranen.

Kapitel 7 – Sändebudets mänsklighet

Profetskap och mänsklighet

Det okunniga synsättet: En profet kan inte vara människa

I varje tidsålder brukade okunniga människor hysa den felaktiga föreställningen att en människa inte kan vara profet. Därför drog de, så snart en profet kom och de såg honom leva med en kropp av kött och blod, äta och dricka samt ha hustru, söner och familj, slutsatsen: ”Detta är ingen profet, utan en människa.” En tid efter hans bortgång uppstod emellertid bland hans anhängare och hängivna vissa som började förkunna att han inte hade varit människa, eftersom han hade varit profet. På så sätt började vissa dyrka profeten som Gud, andra som Guds son och åter andra som en inkarnation av Gud. Kort sagt kunde människorna inte förstå hur samma person kunde vara både profet och människa.

Mekkanernas avgudadyrkande synsätt

För det första ansåg Mekkas invånare att det var märkligt att en människa kunde vara profet. De tänkte att en ängel måste komma med Guds budskap; en människa av kött och blod, som behöver föda för att leva, kunde inte komma. Om en människa ändå hade sänts som sändebud, borde han vara en person av samma slag som kungar, härskare eller andra stora män i världen – en sådan som människor längtade efter att få se ens en gång och vars möte skulle vara ytterst svårt och sällsynt. Det kunde inte vara så att en vanlig människa, som gick omkring på marknaden med skor på fötterna och klapprande steg, skulle göras till Guds profet. De tänkte: Vem skulle vörda en person som varje förbipasserande dagligen fritt kunde möta och hos vilken ingen kunde se något som helst ovanligt? Med andra ord ansåg de att om det över huvud taget fanns behov av en profet, så var det inte för att vägleda vanliga människor, utan för att visa dem mirakel och påverka dem genom trollkonster. Eller åtminstone skulle en ängel följa honom, ständigt med en piska i handen, och säga till människorna: ”Följ denne mans ord, annars låter jag Guds straff drabba er omedelbart.” Enligt deras uppfattning var det mycket märkligt att Skaparen av universum gav en människa den stora ställningen som profet och sände honom helt ensam; dessutom borde Gud åtminstone ha ordnat så att Hans sändebud fick en god inkomst. Hur kunde Guds sändebuds ekonomiska situation vara ännu sämre än den hos en av våra vanliga hövdingar? Han hade inga pengar i sin hand, hade inte ens fått en fruktträdgård, och ändå påstod han: ”Jag är profet till den Allrahärskande Guden.”

Okunniga föreställningar om profetskapet och den som sänts av Gud

Bland de okunniga var den felaktiga föreställningen alltid djupt rotad att den som sändes av Gud måste vara en varelse som stod över människan. Mirakel borde utföras genom honom. Med en enda gest skulle han förvandla ett berg till guld. Han skulle befalla, och genast skulle berget bli till guld. Han skulle känna till alla människors förhållanden i det förflutna och i framtiden. Han skulle kunna tala om var förlorade saker fanns, om en sjuk person skulle dö eller överleva och om den gravida kvinnan bar på en son eller en dotter, ett foster av manligt eller kvinnligt kön. Dessutom måste han stå över mänskliga svagheter och begränsningar. Hur kunde den som blir hungrig och törstig, måste sova, har hustru, söner och familj, måste försörja sig genom köp och försäljning, behöver låna och tvingas tillbringa sina dagar i bekymmer och fattigdom vara en man sänd av Gud? När de med sådana föreställningar hörde den ädle Profetens, må Guds frid och välsignelser vara över honom, anspråk, ville de få kunskap om och upplysningar från den osynliga världen och krävde mirakel av honom. När de såg honom som en vanlig människa sade de: ”Vad är detta för en profet, som äter och dricker, driver hushåll med hustru och barn och går omkring var som helst på marknader och basarer?”

Varför måste profeten vara människa?

När Allah den Allrahögste förklarar betydelsen av att Han sänder Sitt budskap (det uppenbarade budskapet) till profeten, säger Han:

(Arabiskan********************************PDF sidan 296)

”O Profet! Jag har uppenbarat detta budskap för dig för att du ska förklara den uppenbarelse som sänts till människorna och få dem att förstå den.” – (Sura an-Nahl: 44)

För att detta syfte med uppenbarelsens sändande skulle kunna uppfyllas var det nödvändigt att en människa blev profet. Allahs ord kunde ha sänts genom en ängel. De kunde till och med ha sänts direkt till varje människa i form av en tryckt bok. Men det syfte för vilket Allah, den Allvetande, den Oändligt Barmhärtige och den Majestätiske Herren, sände Sitt budskap, kan inte uppfyllas enbart genom att överlämna det från människa till människa. Därför behövdes en lämplig människa – en som skulle komma med detta budskap och steg för steg läsa upp det för människorna. Han skulle förklara det för den som inte kunde förstå det ordentligt. Han skulle undanröja tvivlen hos den som hade tvivel i sitt hjärta. Han skulle besvara invändningarna och klagomålen hos den som hade sådana. Mot den som inte följde hans ord utan motsatte sig och hindrade honom skulle han visa ett sådant handlande som anstår en bärare av Allahs budskap. De som accepterade det skulle han ge vägledning om varje aspekt och område av livet. Han skulle hålla fram sitt eget liv som ett föredöme för dem och genom att träna dem individuellt och kollektivt upprätta ett sådant idealsamhälle inför hela världen vars fullständiga regelsystem skulle betraktas som den praktiska förklaringen av Allahs nämnda budskap.

För människornas vägledning kan endast en människa vara profet

Budbärarens (profetens) uppgift är inte bara att komma och enbart förmedla sitt budskap. Hans uppgift är också att på ett korrekt sätt tillämpa budskapets grundprinciper på människornas alla förhållanden och visa hur människolivet ska reformeras och förbättras i ljuset av detta budskap. Dessa grundprinciper måste också komma till konkret uttryck i hans eget liv. Han måste finna lösningar på de många komplicerade frågor som uppstår i sinnet hos de otaliga olika människor som försöker höra och förstå hans budskap. De som hör och accepterar hans kallelse måste organiseras och tränas, så att ett samhälle kan byggas enligt detta budskaps läror. Han måste kämpa mot dem som förnekar och motsätter sig hans kallelse och reser motstånd mot honom, så att anhängarna av förvanskning och villfarelse kan besegras och det reformarbete för vilket Allah sände profeten kan fullbordas. När dessa uppgifter måste utföras i människornas samhälle, vilket annat väsen än en människa skulle då kunna sändas för detta? Om en ängel hade sänts, skulle han som mest ha förmedlat Allahs budskap och sedan gått därifrån. Att leva bland människor som en människa, handla som en människa och visa hur människornas liv ska reformeras och förbättras i enlighet med Allahs vilja ligger bortom en ängels förmåga. För detta arbete kan endast en människa anses vara bäst lämpad.

Profeternas mänsklighet

-[Här har endast några få profeter nämnts – de om vilka Koranen uttryckligen har fastslagit att de var människor, eller som författaren har behandlat utförligt i detta avseende. – (Sammanställarnas anm.)]

Den vördnadsvärde Adam (frid vare med honom) var människa

(Arabisk text ******************************** på PDF-sida 298)

”Jag började först skapa er och gav er sedan form. Därefter befallde Jag änglarna: ’Fall ned i سجود inför Adam.’” – (Sura al-A’raf: 11)

Det som sades ovan betyder tydligt följande:

”Jag planerade först er skapelse och framställde skapelsens beståndsdelar. Sedan gav Jag dessa beståndsdelar mänsklig form. Och när Adam (frid vare med honom) hade blivit till som en levande människa befallde Jag änglarna att falla ned i سجود inför honom.”

Det سجود som änglarna befalldes att utföra inför Adam (frid vare med honom) berodde inte på att han var Adam, utan på att han var mänsklighetens representant. På andra ställen i Koranen ges just denna tolkning av versen. Till exempel står det i det femte avsnittet av Sura Sad:

(Arabisk text ******************************** på PDF-sida 298)

”Tänk på den tid då din Herre sade till änglarna: ’Jag har beslutat att skapa en människa av lera. När Jag har fullbordat honom och blåst in en ande från Mina andar i honom, ska ni falla ned i سجود inför honom.’” – (Sura Sad: 71–72) – [Av denna beskrivning framgår det att den förste profeten också var människa – detta är den enhälliga trosuppfattningen inom islam. – (Författaren)]

Den ädle Nuh (frid vare med honom) var människa

(Arabiska********************************på PDF-sidan 298)

”Han (Noa) sade: Jag säger inte till er att jag har Allahs skattkammare, och jag säger inte heller att jag känner till det osedda. Jag påstår inte heller att jag är en ängel. Jag kan inte heller säga att Allah aldrig har skänkt något gott åt dem som ni ser på med förakt. Allah känner bäst till deras tillstånd. Om jag sade något sådant skulle jag räknas bland de orättfärdiga.” – (Sura Hud: 31)

Detta sades som svar på motståndarnas påstående: ”Du är ju bara en människa liksom vi.” Noa säger: Det är sant att jag verkligen är en människa. Har jag någonsin påstått att jag är något annat än människa, så att ni framför dessa invändningar? Har jag någonsin påstått att jag är något annat, så att ni framför dessa invändningar? Mitt enda påstående är att Allah har visat mig den raka och riktiga vägen i fråga om kunskap och handling. Pröva sanningen i detta på vilket sätt ni vill. Men vad är det för slags prövning när ni ibland frågar mig om uppgifter från det osedda och ibland kräver sådana absurda saker, som om alla nycklar till Allahs skattkammare låg i mina händer? Och ibland ifrågasätter ni min mat och mina mänskliga vanor, som om jag hade påstått att jag var en ängel. Den som påstår sig visa den rätta vägen i troslära, moral och samhällsordning kan ni fråga vad ni vill om dessa frågor. Men märkligt nog frågar ni om den dräktiga buffeln hos en viss person kommer att föda en hanne eller en hona. Det verkar som om en buffels havandeskap skulle ha något samband med att fastställa ofelbara moraliska och civilisatoriska principer för människans liv.

(Arabiska********************************på PDF-sidan 299)

”De ledande männen bland hans (Noas) folk, som vägrade tro på honom, sade: Denne man är ingenting annat än en människa liksom ni. Han vill bara skaffa sig makt och överlägsenhet över er. Om Allah hade velat sända någon, skulle Han ha sänt änglar. Vi har aldrig hört talas om att en människa skulle komma som profet under våra förfäders tid. Nej, inget sådant! Mannen har faktiskt blivit galen. Vänta ytterligare en tid och se (kanske blir han åter klok).” – (Sura al-Mu’minun: 24–25)

Att en människa inte kan vara profet är en allmän föreställning bland alla vilseledda människor. Därför nämner Koranen gång på gång denna okunniga föreställning och vederlägger den. Den slår fast att alla profeter var människor och att profeten för människor också bör vara en människa.

(Arabiska********************************på PDF-sidan 299)

”Som svar sade de ledande männen bland hans (Noas) folk, som vägrade tro på honom: I våra ögon är du bara en människa liksom vi. Och vi ser att endast de av vårt folk som tillhör de lägsta klasserna har följt dig utan eftertanke.” – (Sura Hud: 27)

Detta är samma gamla hedniska invändning som folket i Mekka framförde angående Muhammed (må Allahs välsignelser och frid vara över honom): Han är ju bara en vanlig människa som vi. Han äter och dricker, rör sig omkring, sover och är vaken och har familj och anhöriga. Hur skulle vi kunna godta att han har kommit som profet från Allah?

(Arabiska********************************på sidan 300)

”Förundras ni över att en påminnelse från er Herre har kommit till er genom en man ur ert eget folk, för att han ska varna er, så att ni kan undvika den vilseledda vägen och kanske få nåd?” – (Sura al-A’raf: 63)

Hūd (frid vare med honom) var en människa

(Arabiska********************************på sidan 300)

”De framstående personer bland hans folk som förnekade tron, förnekade det kommande livet och som Jag hade skänkt välstånd i det jordiska livet, sade: ’Denne är bara en människa som ni. Han äter av det ni äter och dricker av det ni dricker. Om ni lyder en människa som är likadan som ni, kommer ni sannerligen att bli förlorare.’” – (Sura al-Mu’minun: 33–34)

Vissa har missförstått detta som att de brukade säga sådant sinsemellan. Nej, så var det inte. Deras ledare sade dessa saker när de tilltalade vanligt folk. Ledarna fruktade att människorna kanske skulle påverkas av profetens rena personlighet och fängslande ord; och om de blev påverkade, över vilka skulle då vi utöva vårt ledarskap? Därför började de vilseleda människorna genom att hålla sådana tal. De sade att allt det där om profetskap egentligen inte var något alls. Han sade sådant enbart av maktbegär och längtan efter ämbetet. Bröder! Han är en människa av kött och blod, precis som ni. Det finns ingen som helst skillnad mellan honom och er. Om det inte finns någon skillnad, varför skulle då han bli ledare, och varför skulle ni följa honom? I dessa uttalanden låg det som om det vore obestridligen erkänt att de hade ledare och hövdingar, och att ledarskapet borde tillhöra just dem. De ansåg att det inte fanns något utrymme för frågor om att de var människor av kött och blod och åt och drack. Det var ju redan självklart och gällde av sig självt. Frågan gällde nu det nya ledarskap som höll på att etableras. Även senare har de som motsatt sig någon nykomling gjort det genom att enbart anklaga honom för ’maktbegär’. Så snart de märkte eller misstänkte att denna egenskap fanns hos den nykomne, återljöd exakt samma ord som hövdingarnas i deras tal. Inget annat än begär efter makt och rang tycktes vara invändningsvärt för dem. Men när det gällde dem själva gick det inte att anklaga dem för ’maktbegär’. Det var som om det vore deras naturliga föda. Även om de fick matsmältningsbesvär av att äta denna föda i övermått, fick man ändå inte invända mot det.

(Arabiska***********************************på sidan 301)

”Han, det vill säga Hadrat Hud, sade: ’Mitt folk! Jag är inte hemfallen åt någon dårskap. Jag är en sändebud från världarnas Herre. Jag framför min Herres ord till er. Och jag är en pålitlig och välmenande rådgivare för er. För att varna er har Allahs påminnelse kommit till er genom en man ur er egen krets. Är ni då förvånade?’ – (Sura al-A’raf: 67–69)

(Arabiska***********************************på PDF-sida 301)

”De sade: ’Om vår Herre hade velat, skulle Han ha sänt ner änglar. Därför tror vi inte på det som ni har sänts med.’ – (Sura Fussilat: 14)

Hadrat Salih och Shuʿayb var människor

(Arabiska***********************************på PDF-sida 301)

”De, det vill säga folket från Thamud, svarade: ’Du är förhäxad. Vad är du annat än en människa som oss? Om du talar sanning, kom då med ett tecken.’ – (Sura ash-Shuʿara: 153–154)

(Arabiska***********************************på PDF-sida 301)

”De sade: ’Du är förhäxad. Du är inget annat än en människa som oss. Vi anser dig vara en lögnare.’ – (Sura ash-Shuʿara: 185–186)

Hazrat Musa och Harun var människor

Farao sade till sina rådsherrar om Hazrat Musa och Harun:

(Arabiska***********************************på PDF-sida 302)

”Ska vi tro på två människor som är likadana som vi? Och dessutom på två män vars folk är våra slavar?”

Alla profeter var människor

(Arabiska***********************************på PDF-sida 302)

”Deras sändebud sade till dem: ’Vi är verkligen inget annat än människor som ni. Men Allah visar nåd mot vem Han vill bland Sina tjänare.’” – (Sura Ibrahim: 11)

Det vill säga: Vi är människor, det råder inget tvivel om det. Men Allah har av nåd utvalt oss bland er för att skänka oss sann kunskap och fullkomlig insikt. Vi har ingen del i detta. Det är en fråga om Allahs bestämmanderätt – Han ger den Han vill bland Sina tjänare vad Han vill. Vi kan inte säga att vi ska förmedla allt som har kommit till oss till er. Och vi kan inte heller blunda för de sanningar som vi får kunskap om.

(Arabiska … på PDF-sida 302)

”De svarade sändebuden: Ni är inget annat än människor som vi. Vill ni få oss att överge de avgudar som vi har dyrkat sedan våra förfäders tid? Nåväl, kom då med ett tydligt bevis.” – (Sura Ibrahim: 10)

Deras påstående var: Ni är helt och hållet människor precis som vi. Ni äter och dricker, sover, har hustrur och barn, känner hunger och törst, sjukdom och sorg, kyla och värme precis som vi, och ni har samma mänskliga svagheter som vi. Vi ser inget övernaturligt hos er. Hur ska vi då kunna acceptera att ni är sända män och att Allah talar med er och att änglar kommer till er?

Profeten Muhammad (frid vare med honom) var också människa

Mekkas otrogna brukade säga att Muhammad (frid vare med honom) inte var ett sändebud, eftersom han var människa.

(Arabiska … på PDF-sida 303)

”De säger: Vad är detta för ett sändebud, som äter mat och går omkring på marknaderna?”

(Arabiska … på PDF-sida 303)

“De orättfärdiga viskar till varandra: Vad är denne man (Muhammad, frid vare med honom) annat än en människa som ni? Trots det, ska ni då med öppna ögon låta er förhäxas?” – (Sura al-Anbiya: 3)

Forntida jahilijja-föreställningar

Den heliga Koranen säger, när den vederlägger denna okunniga föreställning hos de otrogna i Mekka, att detta inte är någon ny form av okunnighet som för första gången visar sig bland dem. Tvärtom har alla okunniga människor sedan urminnes tider varit fast i denna felaktiga föreställning: att en människa aldrig kan vara en profet, och att en profet aldrig kan vara en människa. När ledarna och hövdingarna bland Noas folk förnekade Hazrat Noas profetskap sade de:

(Arabiska***********************************på PDF-sida 303)

“Denne man är inget annat än en människa liksom ni. Han vill härska över er. Om Allah hade velat, skulle Han däremot ha sänt änglar. Vi har aldrig hört något sådant från våra förfäder: att en människa kommer som profet.”

Även folket ʿAd sade samma sak om Hazrat Hud:

(Arabiska***********************************på PDF-sida 303)

“Denne person är inget annat än en människa liksom ni. Han äter samma som ni äter och dricker samma som ni dricker. Om ni nu lyder en människa liksom er själva, kommer ni sannerligen att bli stora förlorare.” – (Sura al-Mu’minun: 33–34)

Thamudfolket hade sagt samma sak om den ädle Salih (frid vare med honom):

(Arabisk text***********************************PDF sida 303)

”Ska vi följa en människa bland oss?” – (Sura al-Qamar: 24)

Nästan alla profeter har mött sådana situationer. De otrogna brukade säga: (Arabiska********)”Ni är inget annat än människor som vi.” Och profeterna brukade svara dem:

(Arabisk text***********************************PDF sida 304)

”I själva verket är vi inget annat än människor som ni. Men Allah visar nåd mot vem Han vill bland Sina tjänare.” – (Sura Ibrahim: 11)

Hinder på vägen till vägledning

Därefter säger Koranen att det var just denna okunniga föreställning som i varje tidsålder hindrade människor från att ta emot vägledningen. Och därför drabbades olika folk av förödmjukelse och lidande.

(Arabiska***********************************på sidan 304)

”Har ni inte hört berättelsen om dem som tidigare förnekade tron och fick smaka frukten av sina gärningar, och som dessutom har ett ännu plågsammare straff att vänta? Detta drabbade dem eftersom deras sändebud kom till dem med klara bevis. Men de sade: ’Ska en människa vägleda oss?’ Därför förnekade de tron och vände sig bort.” – (Sura at-Taghabun: 5–6)

(Arabiska***********************************på sidan 304)

”När vägledningen kom till människorna var det enda hindret för dem att tro på den deras ord: ’Har Allah sänt en människa som sändebud?’” – (Sura Bani Isra’il: 94)

Det har redan sagts att människor i varje tidsålder närde den felaktiga föreställningen att en människa aldrig kan bli profet. Därför drog de, så snart ett sändebud kom, slutsatsen att han inte var profet när de såg honom äta och dricka, leva tillsammans med sin familj och vara en människa av kött och blod. För han var människa. Å andra sidan uppstod, en tid efter profetens bortgång, bland hans anhängare och beundrare en grupp människor som började säga att han inte hade varit människa. För han hade varit profet. Därefter började vissa kalla honom Guds son och andra Guds inkarnation. Kort sagt var frågan om hur profetskap och mänsklighet kunde förenas i samma väsen för de okunniga i alla tider ett outgrundligt mysterium.

Människor har alltid sänts som sändebud

Den heliga Koranen har med ett klart och entydigt språk förklarat att Allah alltid har sänt människor som sändebud. För att vägleda människor kan det i själva verket endast vara en människa som är sändebud, inte en ängel eller någon varelse som står över människan.

(Arabiska***********************************på sidan 305)

”Profet! Jag har sänt människor som sändebud före dig – till vilka Jag sände uppenbarelse. Om ni inte känner till detta, så fråga de kunniga. Jag gav dem (profeterna) inte sådana kroppar att de inte skulle äta föda, och de var inte heller odödliga.” – (Sura al-Anbiya: 7–8)

(Arabisk text***********************************på sida 305)

”Profet! Säg till dem: Om änglar hade rört sig bekymmersfritt på jorden, skulle Jag ha sänt en ängel som sändebud till dem.”

(Arabisk text***********************************på sida 305)

”Muhammad! Alla profeter som Jag har sänt före dig var människor. De bodde i de samhällen till vilka Jag sände uppenbarelse. Har de inte färdats på jorden och sett vad som blev slutet för folken före dem? De som levde i gudsfruktan i enlighet med profeternas ord kommer säkerligen att få en mycket bättre boning i det hinsides. Kommer ni fortfarande inte att förstå?” – (Sura Yusuf: 109)

Här har en omfattande fråga uttryckts i endast två eller tre meningar. Om frågan förklaras utförligt blir innebörden följande:

De lyssnar inte till dina ord därför att de inte kan tro att den som bara häromdagen föddes i deras egen stad och som de själva såg växa från barn till ung man och från ung man till gammal, plötsligt en dag utsågs av Gud till Hans sändebud. Men detta är ingen ny företeelse som de är de första i världen att möta. Även tidigare har Gud sänt många profeter, och de var alla människor. En profet har aldrig heller kommit på det sättet att en okänd människa plötsligt har dykt upp i en stad och sagt att han sänts som profet. Tvärtom var alla som sändes för att reformera och förbättra människorna invånare i det berörda samhället. Jesus, Moses, Abraham och Noa (frid vare med honom) var inga okända främlingar. Trots detta: gå själva och se vad som blev slutet för de folk och samfund som inte lyssnade till profeternas uppmaning till rening och som fortsatte att jaga efter grundlösa tankar, tomma fantasier och tygellös överdrift. Under era handelsresor har ni färdats genom de förstörda områdena där folken åt ’Ad, Thamud, Midjan och Lot (frid vare med honom) bodde. Fick ni ingen lärdom där? Av det slut de mötte i denna värld kan man förstå att de i det kommande livet kommer att få uppleva ett ännu fruktansvärdare slut. Och de som rättade till sig själva i denna värld blev inte bara lyckliga här; även i det kommande livet blir deras slut ännu bättre.

Skillnaden mellan den blinde och den seende

(Arabiska***********************************PDF sida 306)

”O Muhammad! Säg till dem: ’Jag säger inte till er att jag har Allahs skattkammare. Jag gör inte heller anspråk på att vara en ängel. Jag följer endast den uppenbarelse som kommer till mig. Fråga dem: Kan den blinde och den seende vara lika? Tänker ni då inte efter?’ –(Sura al-An’am: 50)

Det vill säga: De insikter och uppgifter som jag har lagt fram för er har jag sett med egna ögon och fått direkt erfarenhet av. Genom uppenbarelsen har jag fått kännedom om alla dessa uppgifter på ett felfritt sätt, och mitt vittnesmål om dem är ett vittnesmål av det jag själv har sett. Ni däremot är okunniga om dessa uppgifter, eftersom era föreställningar om dem enbart bygger på fantasi eller blind efterbildning. Därför är skillnaden mellan er och oss densamma som skillnaden mellan den blinde och den seende. Att jag är överlägsen er beror alltså inte på att Allahs skattkammare finns hos mig, att jag känner till det fördolda eller att jag står över mänskliga svagheter.

(Arabiska***********************************PDF sida 306)

”O profet! Även före dig sände Jag många sändebud, och Jag gav dem alla hustrur och barn.” –(Sura ar-Ra’d: 38)

Detta är svaret på några av de invändningar som riktades mot profeten Muhammad (frid vare med honom). De brukade säga: ”Vad är det här för en profet, som har hustru och barn? Vad har en profet över huvud taget att göra med begärens lust?”

Profeten borde ha varit en ängel (?)

(Arabiska***********************************PDF sida 307)

”När Allahs sändebud kom till dem framifrån och bakifrån och sade till dem: ’Tillbe ingen annan än Allah’, sade de: ’Om vår Herre hade velat, skulle Han ha sänt ned änglar. Vi tror därför inte på det som ni har sänts med.’ – (Sura Ha-Mim as-Sajda: 14)

Det vill säga: Om vår nuvarande religion inte hade behagat Allah och Han hade velat sända ett sändebud för att hindra oss från denna religion, skulle Han ha sänt änglar. Eftersom ni inte är änglar utan människor liksom vi, tror vi därför inte att Allah har sänt er, och att Han har sänt er med syftet att vi skulle överge vår religion och anta den din som ni förkunnar. ’Vi tror inte på det som du har sänts med’ – de otrognas uttalande var hånfullt. Det betyder inte att de erkände dem som sända av Allah men endast vägrade att lyda deras ord. De hånade farao och profeten Moses på samma sätt. Han sade till sitt folk:

(Arabiska***********************************på PDF-sida 307)

”Den sändebud som har sänts till er verkar verkligen vara vansinnig.” – (Sura ash-Shu’ara: 27)

Om han vore en profet skulle han väl vara rik

(Arabiska***********************************på PDF-sida 307)

”De säger: ’Varför uppenbarades inte denna Koran för någon av de förnämsta männen i de två städerna?’” – (Sura az-Zukhruf: 31)

Här avses med de två städerna Mekka och Taif. De otrognas påstående var: Om Allah verkligen behövde sända ett sändebud och ville uppenbara en bok för honom, skulle Han ha valt någon berömd person från en av våra två centrala städer för detta. För att utse någon till sändebud fann Han alltså en sådan person: en som varit föräldralös sedan födelsen, som inte ägde ens ett öre i fäderneärvt arv, som hade tillbringat sin ungdom med att valla getter, som nu försörjde sig genom att bedriva handel med sin hustrus pengar, som inte var hövding för någon stam och inte heller en framstående person i någon släkt. Fanns det inte berömda hövdingar i Mekka, sådana som Walid ibn al-Mughira och Utba ibn Rabi’a? Fanns det inte i Taif ledande män som Urwa ibn Mas’ud, Habib ibn Amr, Kinana ibn Abd Amr och Ibn Abd Yalil? Detta var de otrognas argument. Till en början var de inte ens beredda att acceptera att en människa kunde vara sändebud. Men i Koranen vederlades denna föreställning fullständigt gång på gång med argument och bevis, och det sades till dem att det alltid hade varit människor som hade kommit som sändebud före detta, att endast en människa kunde vara sändebud för människors vägledning och att ingen annan än en människa kunde utföra detta uppdrag. Dessutom hade inget sändebud som kommit till världen plötsligt stigit ned från himlen; han hade i stället fötts bland människor, gått omkring på marknaderna, varit far till barn och inte avstått från att äta och dricka.

Efter att ha hört dessa argument från Koranen började de med nya invändningar och sade: Det gör inget om han verkligen är människa. Men han måste vara en berömd, rik och inflytelserik person. Han måste vara en mäktig ledare och ha stort inflytande och anseende bland folket. Hur skulle Muhammad ibn Abdullah kunna vara värdig en sådan ställning?

Frågor om Profetens (frid vare med honom) försörjning

(Arabiska***********************************på PDF-sidan 308)

”De säger: Vad är detta för ett sändebud, som äter och dricker och går omkring på marknaderna? Varför har inte en ängel sänts ned till honom, så att han kunde vara med honom och varna de olydiga?” – (Sura al-Furqan: 7)

Det vill säga: För det första ansåg de att det var mycket märkligt att en människa skulle vara ett sändebud. Om någon skulle komma med Allahs budskap, borde det vara en ängel – inte en människa av kött och blod som behöver föda för att leva. Även om man antog att en människa hade utsetts till sändebud, borde han åtminstone vara en kung eller någon annan framstående person i världen – en person som alla ivrigt ville få en glimt av och vars närvaro man endast kunde få uppleva efter stora ansträngningar. Men i stället hade en vanlig människa utsetts till den allsmäktige Skaparens budbärare. En som gick omkring på marknaden med skorna klapprande mot marken. En vanlig förbipasserande såg honom varje dag, utan att upptäcka något extraordinärt hos honom. Vem skulle betrakta honom med vördnad? Med andra ord ansåg de att om det alls fanns något behov av en profet, så var det inte för att vägleda människorna, utan för att visa upp mirakulösa handlingar eller för att genom att visa sin trolldom få makt över människorna.

(Arabiska***********************************på PDF-sidan 308)

”Muhammad! Även de sändebud som Jag sände före dig åt och drack och gick omkring på marknaderna. Jag har gjort er till ett medel för att pröva varandra. Kommer ni att vara tålmodiga? Er Herre ser allt.” – (Sura al-Furqan: 20)

”Vad är detta för ett sändebud, som äter och dricker och går omkring på marknaderna?” Svaret på denna fråga från de otrogna i Mekka ges i versen ovan. Här bör man komma ihåg att de otrogna i Mekka kände till Noa, Abraham, Ismael, Mose och många andra profeter. De erkände till och med deras profetskap. Fanns det någon tidigare profet som inte åt och inte gick omkring på marknaderna? Därför sägs det: Varför ställer ni denna märkliga fråga när det gäller Muhammad (frid vare med honom)? Låt oss ta Jesus (frid vare med honom) som exempel – honom som de kristna har gjort till Allahs son och vars staty de otrogna i Mekka hade placerat i Kaba. Även denne Jesus åt och gick omkring på marknaderna, enligt Bibelns berättelse.

(På arabiska***********************************på PDF-sidan 308)

”Muhammed! Även före dig sände Jag människor som sändebud och uppenbarade för dem. Om ni inte vet detta, fråga då Bokens folk. Gav Jag dem kroppar som inte behövde äta? Och de var inte odödliga heller.” – (Sura al-Anbiyāʾ: 7–8)

”Denne man är ju ingenting annat än en människa liksom ni.” Svaret på de otrognas påstående ges i ovanstående vers. De framhöll profeten Muhammeds (frid över honom) mänsklighet som bevis för att han inte var profet. Som svar sägs det att alla de stora män från tidigare tider som ni erkänner som sända av Gud var människor, och att de mottog Guds uppenbarelse just som människor.

Kapitel: 8 – Den sanna religionen

Den okunniga respektive den islamiska uppfattningen om religion

Före profeten Muhammeds (frid över honom) profetskap var den allmänna uppfattningen om religion som rådde i världen att den var en av livets många delar eller områden. Med andra ord betraktades religionen som ett tillägg till människans jordiska liv, så att den kunde användas som ett certifikat för frälsning i det kommande livet. Religionen ansågs endast ha att göra med relationen mellan människan och Gud. Den som önskade frälsning med hög rang i det kommande livet borde bryta förbindelsen med livets alla andra områden och endast ägna sig åt detta område. Men den som inte önskade en så hög rang, utan ansåg det tillräckligt att på något sätt bli frälst, och samtidigt önskade att Gud skulle visa honom en smula nåd i det jordiska livet och fortsätta skänka honom framgång och framsteg i världsliga angelägenheter, ansåg det tillräckligt att infoga religionen som ett tillägg till det jordiska livet. Enligt den okunniga uppfattningen skulle alla världsliga verksamheter fortsätta enligt de regler och lagar som redan gällde, samtidigt som Gud skulle hållas nöjd genom att man utförde vissa religiösa ceremonier och sedvänjor. Den relation som människan har till sitt eget jag, till andra människor och till sin omgivning är helt skild från relationen mellan henne och Gud. Det finns inget samband mellan de båda.

Sådan var okunnighetens uppfattning om religion. På denna grund var det inte möjligt att upprätta någon mänsklig civilisation eller kultur. Med civilisation och kultur avses hela människolivet. Därför är det uppenbart omöjligt att bygga hela livet på något som endast är ett tillägg till livet. Det är också därför som religionen överallt i världen genom tiderna har varit åtskild och avskild från civilisation och kultur. Även om dessa två ting inte kunde undgå att påverka varandra i större eller mindre grad, var denna påverkan motsägelsefull och splittrad, liksom den blir när många olika ting sammanförs. Därför såg man ingenstans att denna påverkan fick fruktbara resultat. När religionen påverkade civilisation och kultur skapades där en benägenhet till asketism, motvilja mot materiella band, ovilja mot jordisk njutning och välstånd, brist på samband med den resursberoende världen samt individualism, fientlighet och trångsynthet i mänskliga relationer.

Denna påverkan var inte utvecklande i någon bemärkelse, utan utgjorde snarare ett jättelikt hinder på vägen mot jordiskt framåtskridande och välstånd. Å andra sidan har den civilisation och kultur vars grundval var materialism och dyrkan av begären, så snart den har fått inflytande över religionen, fördärvat den. Denna civilisation och kultur förde in all smuts och orenhet från begärsdyrkan i religionen. Följden blev att de ytterst smutsiga och avskyvärda handlingar som man ville ägna sig åt kläddes i en religiös dräkt, så att det egna samvetet inte skulle förebrå en och ingen annan skulle kunna säga något mot dem. Som ett resultat av detta kan vi i vissa religiösa ceremonier och sedvänjor se sådana former av njutningslystnad, begärsdyrkan och skamlöshet som även trosfränder utanför den religiösa kretsen betecknar som religion.

Även om man bortser från detta ömsesidiga förhållande mellan religion och civilisation framträder det tydligt att civilisationens och kulturens palats överallt på jorden har byggts på grundvalen av gudlöshet och karaktärslöshet. Och vid sidan av att utföra världsliga angelägenheter efter eget behag, på grundval av världsliga människors egna begär och deras bristfälliga erfarenheter, har man också iakttagit vissa religiösa riter. Även om dessa handlingar naturligtvis ansågs felfria under sina respektive tidsperioder, har de senare visat sig vara bristfälliga. Eftersom religionen för dem inte var något annat än ett rent bihang till livet, förblev den, även när den fanns där, just ett bihang. Detta bihang kunde förenas med alla slags sociala ojämlikheter och alla slags kulturella villfarelser. Som ett bihang har denna religion samexisterat med bedrägeri och röveri, destruktiv och omstörtande verksamhet, ocker, snålhet, äktenskapsbrott och prostitution.

En omfattande och allsidig uppfattning om din

Det enda syftet med att profeten Muhammad (frid vare med honom) sändes var att han, genom att vederlägga den okunniga, det vill säga icke-islamiska, uppfattningen om religion, skulle lägga fram en intellektuell och tankemässig förståelse. Och han skulle inte nöja sig med att bara lägga fram den, utan på grundval av den upprätta ett fullständigt system för civilisation och kultur och visa hur det framgångsrikt skulle styras. Han förklarade att om religionen bara blir ett bihang till människans liv, är den fullständigt meningslös. Det är också fel att kalla något sådant religion. I själva verket är din det som inte är en del av livet utan hela livet. Det är livets livskraft och drivkraft, dess kraft till insikt och känsla, dess tänkande och perspektiv, samt måttstocken för att bedöma rätt och fel. I varje del av livet och vid varje steg visar det vad som är den rätta, raka respektive krokiga vägen, skyddar människan från att gå vilse, ger henne kraft att stå fast på den sanna och rätta vägen och att gå framåt, samt hjälper henne att med framgång och lycka passera varje etapp på livets ändlösa färd från denna värld till det hinsides.

Det är denna religion som heter islam. Den har inte kommit för att vara ett bihang till livet. Sanningen är tvärtom att dess ankomst och framträdande förlorar sitt syfte om den, enligt den gamla okunniga föreställningen, tas emot som ett bihang till livet. Den har kommit för att upplysa människan om sanningen att förhållandet mellan Gud och människan och förhållandet mellan människan och hela skapelsen inte är separata eller åtskilda från varandra, utan endast är flera oskiljaktiga och samordnade delar av en helhet. Människans fullständiga frälsning och framgång beror på att en sund förening och samordning upprättas mellan dem. Om förhållandet mellan människan och hennes Skapare inte är sunt, kan inte heller människans förhållande till skapelsen vara sunt. Dessa två förhållanden fullkomnar alltså varandra och bildar tillsammans ett framgångsrikt liv. Religionens egentliga uppgift är att förbereda människan mentalt och praktiskt för detta framgångsrika liv. Den religion som inte utför denna uppgift är ingen religion alls. Och den religion som fullgör denna uppgift är islam. Därför har Allah sagt:(Arabiska***************)”Den enda religionen inför Allah är islam.”

Ett särskilt tankesätt och perspektiv

Islam är ett särskilt sinnelag (ett sätt att förhålla sig mentalt) och ett särskilt perspektiv på hela livet (en livssyn). Därefter är det också en särskild handlingsmetod, som bestäms av detta sinnelag och detta perspektiv. Den struktur som skapas genom detta sinnelag och denna handlingsmetod är islam; det är den islamiska civilisationen och den islamiska kulturen. Här är religion och civilisation inte separata saker, utan bildar tillsammans en enda helhet. Samma sinnelag och livssyn löser livets alla problem. Denna livssyn fastställer vilka rättigheter Gud har över människan, vilka rättigheter människan har över sitt eget väsen, samt vilka rättigheter föräldrar, hustru och barn, släktingar, grannar, personer i affärsförbindelser, närstående, trosfränder och människor av annan tro, vänner och fiender – kort sagt hela mänskligheten och varje ting och kraft i universum – har, och upprättar fullständig balans och rättvisa mellan dem. Att en människa är muslim är i sig en tillräcklig garanti för att hon ska fullgöra dessa rättigheter med full rättvisa och inte genom orätt förstöra en rättighet för en annans skull. Därefter fastställer detta sinnelag och denna livssyn ett storslaget moraliskt mål och ett rent och heligt andligt mål för människolivet. Det vill också leda alla livets strävanden, vilket område de än gäller, på en väg som från alla håll kretsar kring samma centrum.

Den avgörande måttstocken för värderingar

Det ovan nämnda centrumet är avgörande. Alltings värde fastställs utifrån det. Allt prövas enligt denna måttstock. Vad som än hjälper till att nå detta centrala mål tas emot, medan allt som hindrar det förkastas och avvisas. Denna måttstock gäller lika mycket för de största frågorna i det sociala och kollektiva livet som för de minsta och mest obetydliga angelägenheterna i individens liv. Det är denna måttstock som avgör vilka gränser en människa måste beakta och vilka regler och förbud hon måste följa när hon äter och dricker, klär sig, förhåller sig till män och kvinnor, gör affärer och talar – kort sagt, i varje del av livet – så att hon kan hålla sig kvar på vägen mot sitt mål och fortsätta framåt utan att avvika från vägen och börja gå på en krokig stig. Enligt samma måttstock fastställs också efter vilka principer individernas ömsesidiga förbindelser i det kollektiva livet måste utformas, så att de sociala, ekonomiska och politiska verksamheterna inte drivs in på de vägar i samhällslivet som leder bort från målet. De ting på himlen och jorden som människan kommer att få makt över och underkuva ska hon använda på ett sådant sätt att de kan hjälpa henne att uppnå sitt syfte. Samma måttstock avgör också vilka medel som hjälper henne att gå framåt mot målet och vilka medel hon måste undvika, samt vilka principer den islamiska gruppen måste följa i fråga om vänskap med och fiendskap mot icke-islamiska grupper, i krig och fred, i syftets oföränderlighet och dess åtskillnad under seger och nederlag, i förvärvandet av kunskap och teknik samt i utbytet av civilisation och kultur – så att den i dessa olika delar av sina yttre relationer inte avviker från det fastställda målet, utan i den mån det är möjligt, frivilligt eller ofrivilligt, medvetet eller omedvetet, också tar emot hjälp och stöd från de okunniga och vilseledda bland människorna för att uppnå detta syfte. För till sin natur har även deras syfte samma inriktning som de islamiskt orienterades.

Från moskén till det vidare verksamhetsfältet

Kort sagt innebär detta ett och samma synsätt: från moskén till marknaden och arbetsplatsen, från formerna och metoderna för dyrkan till metoderna för att driva radio och flygplan, från de detaljerade reglerna om tvagning, helkroppstvagning, renhet och toalettbesök till de viktiga frågorna inom samhällspolitik, ekonomi, politik och internationella relationer, från grundläggande utbildning till den slutliga undersökningen och iakttagelsen av naturens tecken och det omfattande utforskandet av naturlagarna – hela livets verksamhet, alla ansträngningar och strävanden samt varje del och gren av tänkande och handlande förvandlas till en enda helhet, vars delar uppvisar en ändamålsenlig kontinuitet och ett sammanhang. Därefter förenas dessa delar med varandra på ett sådant sätt, likt delarna i en maskin, att samma slags resultat frambringas när maskinen sätts igång.

En revolutionerande lära

Inom religionens värld var detta en revolutionerande lära. Men denna lära kunde inte få någon plats i sinnen och hjärnor som var insvepta i jahiliyyahs föreställningar. Dagens värld har kommit mycket längre än 600-talet efter Kristus när det gäller kunskap och vetenskap. Ändå finns det än i dag så mycket efterblivenhet och blind vidskepelse att de okunniga människorna i den gamla jahiliyyah inte kunde ta emot denna revolutionerande lära, och inte heller kunde de högt utbildade ungdomarna vid Europas berömda universitet förstå den. Inflytandet från den felaktiga uppfattning om religionen som har gått i arv i tusentals år sitter fortfarande fast rotat i deras sinnen och hjärnor. Trots en avancerad utbildning i rationell kritik och vetenskaplig undersökning har deras sunda förnuft ännu inte vaknat. Om de som bor i cellerna i khanqaher och moskéers mörker förstår religiös fromhet som att sitta avskilt och upprepa ”Allah, Allah”, och begränsar fromheten till dyrkans område, finns det inget att förvåna sig över. De är ju trots allt vidskepliga. Om det okunniga folket anser att religionen är begränsad till Muharrams taziyas med trummor och pukor, till sång och musik samt till att lära sig mas’ala-frågor, finns det inte heller något att förvåna sig över. De är ju okunniga. Men vad har hänt med dessa av våra äldre lärda, som bevarar kunskapens ljus, eftersom ålderdomens mörker fortfarande inte har försvunnit från deras sinnen? Även de betraktar islam som en religion i samma betydelse som en icke-muslim, bunden av jahiliyyahs föreställningar, gör.

Vad är den sanna religionen?

– [Tal hållet vid Jamia Millia i Delhi den 1 mars 1943.]

De anspråk med vilka Koranen kallar mänskligheten till den ideologi som den har lagt fram uttrycks på dess eget språk på följande sätt:

(Arabiska***********************************på PDF-sida 317)

”Den enda religionen inför Allah är islam.” – (Sura Āl ʿImrān: 19)

Vanligtvis brukar denna formulering i Koranen förklaras på ett så enkelt sätt att den sanna religionen inför Allah är islam och ingen annan. Och den allmänna uppfattningen bland människor om ”islam” är att det är namnet på en religion. Denna religion uppstod i Arabien för trettonhundra år sedan och grundades av profeten Muhammed (över honom vare frid). Jag har medvetet använt orden ”grundades av”. Det beror på att det inte bara är icke-muslimer, utan även ett ganska stort antal bildade muslimer, som kallar och skriver om profeten Muhammed (över honom vare frid) som islams grundare. Intrycket är att islam liksom började med honom och att han själv var dess grundare (Founder). Därför tänker en icke-muslim, när han under sin läsning av Koranen kommer fram till denna formulering, att Koranen på samma sätt som alla religioner förklarar sig själva vara sanna och andra religioner falska och ogiltiga, också förklarar den religion som den själv framställer vara sann. Efter att ha tänkt så går han förbi versen och fortsätter framåt. När en muslim läser denna vers känner han inte heller något behov av eftertanke och undersökning. Det beror på att han själv tror att den religion som i denna formulering sägs vara grundad på sanningen också är det. Eller, om något uppror skulle väckas inom honom som får honom att tänka efter, beror det vanligtvis på att han måste bevisa islams sanning genom att jämföra islam med hinduismen, buddhismen, kristendomen och liknande andra religioner. Men i själva verket är denna formulering i Koranen sådan att en tänkande och kunskapstörstande människa bör ägna den djupa eftertankar. Det är nödvändigt att tänka ännu mer över den än vad som hittills har gjorts.

För att på rätt sätt förstå detta påstående i Koranen måste vi först och främst inse innebörden av de två orden ”ad-dīn” och ”al-Islam”.

Ad-dīns innebörd

På arabiska används ordet ”dīn” i flera betydelser. En av dem är seger, makt, att underkuva och att ta i besittning. En annan betydelse är lydnad och slaveri. Den tredje är vedergällning och belöning. Den fjärde är regler, metod och livsordning. Här används ordet i den fjärde betydelsen. Det vill säga att dīn betyder den ordning och de föreskrifter för livet, eller det tanke- och handlingssätt, som man måste följa.

Men man måste komma ihåg att Koranen inte bara säger ”dīn”, utan ”ad-dīn”. På engelska blir det en betydelseskillnad om man i stället för ”This is a way of life” säger ”This is the way of life”; det är samma skillnad som uppstår här. Koranens anspråk är alltså inte att islam inför Allah är en livsordning. Dess anspråk är i stället att endast islam är den verkliga och riktiga livsordningen, eller det riktiga tanke- och handlingssättet.

Sedan måste man också komma ihåg att Koranen inte använder detta ord i någon snäv eller begränsad betydelse, utan i dess allra vidaste betydelse. Med livssätt eller livsordning avses inte ett sätt som gäller någon särskild sida eller avdelning av livet, utan hela samhällets ordning i dess helhet. Det avser inte livssättet i ett visst land, för ett visst folk eller under en viss epok, utan det personliga och kollektiva livssättet för alla människor under alla tider. Koranens anspråk innebär alltså inte att islam är namnet på en korrekt sammansättning av tillbedjan inför Gud, trosföreställningar om den andliga världen och föreställningen om livet efter döden. Det innebär inte heller att islam är namnet på ett rent system för individers religiösa tankar och handlingar (i den snäva betydelse som ordet religion har fått i västerländsk terminologi). Koranens anspråk innebär dessutom inte att islam betecknar en ren och felfri livsordning för invånarna i Arabien, eller för alla människor fram till ett visst århundrade, eller för dem som levde före den industriella revolutionen. Dess tydliga anspråk är tvärtom att det, inför Allah, endast finns ett sätt och en metod för att leva jordelivet som är ren och riktig för hela mänskligheten under alla tider, och detta är ”al-Islam”.—[Det är ytterst märkligt att en ny och originell tafsir av Koranen har gjorts någonstans mellan Asien och Europa. Enligt denna är dīns innebörd begränsad till det personliga förhållandet mellan tjänaren och Gud och saknar varje samband med civilisationen och statssystemet. Om denna tafsir verkligen har hämtats från själva Koranen, måste den utan tvekan vara en märklig skapelse. Men utifrån det jag har förstått efter att i arton långa år ha ägnat mig åt djupgående forskning om Koranens innebörd kan jag utan tvekan säga att Koranen, hur många egenmäktiga tolkningar de moderna uttolkarna än må ge, inte använder ordet ”ad-dīn” i någon snäv betydelse, utan i betydelsen ”föreskriften för hela människans tankar och handlingar under alla tider”. (En turkisk journalistdelegation besökte Indien 1943 och gjorde ovanstående kommentar. Författaren syftar på detta.)]

Betydelsen av al-Islam

Låt oss här förklara ordet ”islam”. På arabiska betyder det att lägga ner vapnen, böja sig, erkänna lydnad och underkasta sig. Men Koranen säger inte bara islam – den säger ”al-Islam”. Detta är dess särskilda fackterm. Den betydelse som den använder detta särskilda begrepp i är att böja sig inför Allah, lyda Honom, avstå från sin frihet inför Honom och underkasta sig Honom. Denna underkastelse betyder naturligtvis inte att underkasta sig naturlagarna (Law of nature). Några har visserligen försökt ge en sådan felaktig tolkning. Det betyder inte heller att människan genom att använda sin fantasi eller genom experiment och observation på egen hand ska dra en slutsats om vad Allah vill och vad som behagar Honom och sedan lyda den. Vissa andra har förstått det just på detta sätt. I själva verket betyder det att man måste godta den väg och metod för tänkande och handling som Allah har förmedlat genom Sina sändebud och, genom att avstå från friheten – det vill säga godtycket – i sitt tänkande och handlande, lyda och följa denna väg och metod. Det är detta som den heliga Koranen avser med ordet ”al-Islam”. Det är inte en ny tids religion, och Muhammad (s.a.) grundade eller införde den inte i Arabien för 1 400 år sedan. Tvärtom hade Allah redan den dag då människan för första gången framträdde på jorden meddelat människan att endast denna islam var det riktiga och rena livssystemet för henne. Därefter har alla de profeter som kommit från Allah som vägledare för människorna i världens olika delar utan avbrott kallat människorna till just detta ”al-Islam”. Ingenstans har den minsta avvikelse förekommit. Till sist kallade även profeten Muhammad (s.a.) hela mänskligheten till samma ”al-Islam”. Det bör dock särskilt påpekas att även Hazrat (s.a.) kallade hela mänskligheten till samma ”al-Islam”. Det bör dock särskilt påpekas att Moses (a.s.) efterföljare senare, genom att blanda in många andra ting, skapade det som kallades judendom; Jesus (a.s.) efterföljare skapade det som kallades kristendom; och profeternas följeslagare i Indien, Iran, Kina och andra länder skapade allehanda blandade och tilltrasslade läror. I själva verket var den religion som Moses, Jesus och alla andra kända och okända profeter kom för att kalla människorna till ren och oförfalskad islam – ingenting annat.

Koranens anspråk

Efter denna förklaring och analys blir Koranens anspråk helt klart för oss. Det är följande: ”Den enda rena väg och metod för mänsklighetens liv som Allah har valt är att böja sig inför Allah och följa den väg och metod för tänkande och handling som Allah har visat genom Sina profeter.” Detta är Koranens anspråk.

Nu måste vi tänka djupt över huruvida vi bör godta detta anspråk eller inte. Vi kommer naturligtvis att granska de argument och bevis som Koranen själv har lagt fram till stöd för sitt anspråk. Men innan dess, varför undersöker vi inte själva en gång huruvida vi har något annat alternativ än att godta detta anspråk?

Nödvändigheten av ett livssystem

Det står klart att människan under alla omständigheter behöver anta ett livssystem för sitt liv. Människan är inte en flod, vars lopp genom markens upp- och nedförsbackar uppstår av sig självt. Hon är inte heller växtlighet, vars väg naturlagarna bestämmer. Hon är inte bara ett djur, vars natur och läggning ensam skulle vara tillräcklig för att vägleda henne. Även om människan i en stor del av livet är underkastad naturlagarna, finns det många områden i hennes liv där hon inte finner någon fastställd väg som hon, likt andra levande varelser och djur, ofrivilligt kan följa. Hon måste i stället välja en väg efter övervägande och eftertanke. Många problem i universum framträder visserligen naturligt inför hennes tänkande samvete, men hon finner inte någon lösning på dem uttryckt i entydiga ord. Därför behöver hon en väg för sitt tänkande för att lösa dessa problem. Naturen förmedlar visserligen vissa spridda teorier och fakta till hennes sinne genom hennes fem sinnen, men ordnar och strukturerar dem inte på ett systematiskt sätt. För att ordna och systematisera dem behöver hon en kunskapens väg. För sitt personliga uppförande behöver hon vissa regler och metoder, genom vilka hon kan tillfredsställa sådana behov som naturen visserligen driver henne till, men för vilkas tillfredsställande den inte föreskriver någon anständig metod. Hon behöver ett regelverk för sitt äktenskapliga liv, sina familjerelationer, ekonomiska transaktioner och affärer samt för livets många andra områden och delar. Genom detta regelverk ska hon kunna leva inte bara som individ utan också som grupp, folk och gemenskap och nå ett mål som av naturen är önskat av henne, även om naturen inte har klargjort detta mål för henne eller fastställt någon väg för att nå det.

Människolivet är odelbart

På dessa olika områden och avdelningar av livet är det nödvändigt för människan att följa någon väg och metod. Men de är inte några permanenta, inbördes självständiga avdelningar. Därför är det inte möjligt att följa så olika vägar inom dessa olika avdelningar att deras mål är olika, deras färdkost olika, sättet och metoden att färdas på olika, färdens krav och behov olika och även slutmålet olika. Om någon bara gör ett litet försök att med sitt förnuft och omdöme förstå människan och hennes livsproblem, kan han med säkerhet inse att livet som helhet utgör en enda sammanhängande helhet – där varje del är intimt förbunden med och oskiljaktig från de andra delarna, och varje avdelning från de andra avdelningarna. Varje del påverkar de andra delarna och påverkas själv av dem. Samma livskraft genomsyrar alla delar, och det som skapas genom deras förening kallas mänskligt liv. Därför behöver människan i själva verket inte många mål för livet, utan endast ett enda överordnat mål. Under detta mål kommer alla små och stora mål att stå i harmoni, och när det överordnade målet uppnås kommer alla de andra också att uppnås. Hon behöver inte många vägar – hon behöver en enda huvudväg, på vilken hon tillsammans med alla sitt livs sidor och avdelningar kan färdas i full harmoni mot sitt livsmål. Det behövs inte separata system för filosofi, kunskap och vetenskap, litteratur, konst, utbildning, religion, moral, samhällsliv, ekonomi, politik, domstolar och lagar och så vidare, utan ett enda övergripande system behövs. Ett system där allt detta kan existera i full harmoni och där det finns lämpliga grundprinciper av samma karaktär och sinnelag för allt detta. Genom att följa dem kan individen och kollektivet, och mänskligheten som helhet, nå det högsta målet. Det var okunnighetens mörka tidsålder då man ansåg att livet kunde delas upp permanent i separata avdelningar. Om någon i dag hyser en sådan uppfattning och vill komma med tomt prat, måste man säga att de antingen fortfarande uppriktigt klamrar sig fast vid gamla föreställningar och därför är värda medlidande, eller att de känner den verkliga saken mycket väl och med full vetskap talar på detta sätt endast därför att de behöver försäkra dem som inte delar grundprinciperna för det system som de vill införa i ett land – [det vill säga det nationalistiska systemet: att bygga ett livssystem för landets invånare enbart för världsliga intressen, efter att ha brutit förbindelsen med Gud, Skriften och profetskapet] – om att de under detta system kommer att ha full trygghet i vissa avdelningar av sina liv. Detta är omöjligt både med hänsyn till rimlighet, naturlighet och verklighet. De som säger detta vet förmodligen själva att det är omöjligt – [för en utförlig diskussion i detta ämne, se författarens ”Musliman aur maujuda siyasi kashmakash”, del 1 och 2, särskilt del 2, ”Buniyadi huquq”. – (sammanställarna)]. Varje segerrik religion måste forma alla livets sidor och avdelningar efter sin egen livskraft och sitt eget sinnelag och sin egen natur, liksom allt som faller i en saltgruva är tvunget att förvandlas till salt.

Livets geografiska och ärftliga uppdelning

Att dela upp människolivet i separata delar är meningslöst och orimligt, men ännu mer orimligt och meningslöst är att dela upp det på grundval av geografiska gränser och ras eller härkomst. Det råder inget tvivel om att människor finns på många platser på jorden, och floder och hav, berg och höjder, skogar och vildmarker eller konstgjorda gränslinjer har hållit dem åtskilda. Det finns också människor av olika släkten och folk, bland vilka mänsklighetens utveckling och framåtskridande har tagit olika former på grund av historiska, psykologiska och andra orsaker.

Men den som med hänvisning till dessa skillnader säger att det behövs separata ”religioner” eller livssystem för varje släkte, varje folk och varje geografiskt område, kommer bara med ett vanvettigt påstående. Hans trånga blick har fastnat i skillnaderna i yttre form och gestalt. Han har inte kunnat uppfatta existensen av mänsklighetens enhetliga och gemensamma väsen, som består under dessa yttre variationer. Om dessa skillnader ändå verkligen är så betydelsefulla att de gör separata livssystem nödvändiga, så säger jag: överdriv och skriv hur mycket ni vill om de skillnader som kan iakttas mellan ett land och ett annat samt mellan ett släkte och ett annat. Analysera därefter opartiskt och vetenskapligt de skillnader som finns mellan kvinnor och män i vilket land som helst, mellan vilken människa som helst och en annan människa samt mellan två barn till samma föräldrar. Jag är säker på att den andra skillnaden vid en vetenskaplig analys kommer att framträda tydligare än den förstnämnda. Varför rekommenderar ni då inte ett separat livssystem för varje människa? I själva verket finns det även inom de skillnader som råder mellan individer, mellan kvinnor och män och mellan familjer ett bestående enhetselement, och på denna grund är det möjligt att föreställa sig existensen av ett folk, ett land och ett släkte. Och därför kan man anse det möjligt att det finns ett enda livssystem för det stora antalet människor i ett folk eller ett land. När detta är möjligt, varför skulle man då inte kunna finna ett grundläggande enhetselement även mitt bland de stora nationella, geografiska och ärftliga skillnaderna? Och varför skulle man på denna grund inte kunna betrakta hela människosläktet som en odelbar enhet och göra det möjligt att upprätta en enda religion eller ett enda livssystem för hela mänskligheten? Är det inte sant att naturen, trots alla geografiska, etniska och ärftliga skillnader, gör alla människor lika i grundläggande frågor; att alla människors jordiska liv förflyter under samma naturlagar; att alla människor är uppbyggda enligt samma kroppsliga lagar; att de egenskaper som har gett människan ställning som ett eget släkte, skilt från andra skapelser, finns lika hos alla människor; att alla människor genom medfödda naturliga behov och krav har lika del; att varje människas mänskliga väsen är uppbyggt av samma slags kroppsliga och psykologiska krafter? Och är det inte framför allt riktigt att alla kroppsliga, psykologiska, historiska, sociala och ekonomiska orsaker som är verksamma och inflytelserika i människolivet är desamma för alla människor? När alla människor faktiskt är lika i dessa avseenden, bör då inte de grundläggande principer och ideal som är rena och riktiga för alla människors välfärd också vara universella och allomfattande? Dessa grundläggande principer och ideal kan inte vara av ett slag i ett land, av ett annat slag för ett folk och av ytterligare ett annat slag för ett släkte. Olika folk och släkten kan och bör inom ramen för dessa grundprinciper och ideal ge uttryck åt sina särskilda egenskaper och delvis lösa olika problem i sina liv på olika sätt. Men den felfria ”religion” eller det livssystem som människan behöver just som människa måste under alla förhållanden vara ett och detsamma. Att det som är rätt för ett folk skulle vara fel för ett annat, och att det som är fel för ett folk skulle vara rätt för ett annat – detta kan inte godtas av förnuftet.

Livets tidsmässiga uppdelning

Tidigare har några tomma argument till försvar för att dela upp livet på grundval av yttre skillnader granskats. Ytterligare ett sådant tomt argument, som på senare tid framförs med stor säkerhet och lärdom, men som i själva verket är det mest tomma och felaktiga av alla, är uppdelningen av livet efter tidsperioder. Det sägs i detta sammanhang att ett livssystem kan vara riktigt vid en tidpunkt men senare visa sig vara felaktigt, eftersom livets problem förändras i varje epok. Ändå beror det på livets problem om ett livssystem är felaktigt eller korrekt. Det märkliga är att detta påstående uttalas om människolivet, samtidigt som man också talar om samma livs fortgående utveckling. När livets utveckling kommer på tal söker man dessutom efter de historiska lagar som påverkar den, hämtar lärdomar för nuet och vägledning för framtiden ur dess tidigare erfarenheter. Man bevisar till och med med argument att det finns något som kallas ”människans natur och läggning”. Min fråga är denna: Har de som tror på livets uppdelning efter tidsperioder något slags mätinstrument med vilket de kan ange bestämda gränser mellan epoker eller tider under mänsklighetens oavbrutna historiska utveckling? Och även om någon gräns skulle kunna anges, skulle man då kunna peka på en av dess linjer och säga att de problem som livet hade på andra sidan denna gräns helt har förändrats när man kommit till denna sida, och att det tillstånd som rådde på andra sidan inte längre finns här? Om människolivet verkligen är uppdelat i sådana åtskilda tidsmässiga delar, måste man då anta att den förflutna delen är helt värdelös för den följande delen. När den delen väl har passerats har allt som människan gjorde under den epoken blivit förgäves. De erfarenheter som människan gjorde under en viss epok innehåller då ingen som helst lärdom för den följande epoken, eftersom det tillståndet inte längre finns och problemen inte heller finns kvar. Därför har inte heller de erfarenheter av ansträngningar och strävanden som människan vann genom att hantera detta tillstånd och lösa dessa problem något värde. Då finns det ju inte heller något utrymme för att tala om utveckling. Det har inte heller någon mening att söka efter de historiska lagar som påverkar livet. Det kan det inte ha. När man talar om utveckling erkänner man ofrånkomligen att det måste finnas något som förändras men som, trots alla förändringar, bevarar sin existens och fortsätter att röra sig framåt. När man diskuterar livets lagar förutsätter man naturligt att det, mitt bland alla dessa upp- och nedgångar, uppbyggnader och sammanbrott samt kretslopp och förändringar, också finns en evig livssanning med sin egen natur och läggning och sina särskilda regler och föreskrifter. När man drar en lärdom ur historiens exempel betyder det att den vandringsman som färdas längs historiens långa huvudväg, ständigt går framåt och passerar den ena etappen efter den andra, har en egen identitet och en särskild karaktär. Denna identitet handlar på särskilda sätt under särskilda omständigheter; det som den accepterar vid en tidpunkt avvisar den vid en annan och kräver något nytt. När man börjar diskutera denna eviga sanning, detta ständigt föränderliga väsen och de olika etapper som färdats längs historiens huvudväg, liksom deras tillstånd och problem, blir man så uppslukad av diskussionen att man inte längre minns själva vandringsmannen. Bara för att etapperna på huvudvägen och deras tillstånd och problem förändras, förändras då också vandringsmannen och hans egenart? Jag kan se att hans grundläggande struktur inte har förändrats alls från skapelsens början fram till i dag. Människan består i dag av samma grundläggande beståndsdelar som hon gjorde för tusentals år sedan. Hennes temperament, hennes naturs krav och behov, hennes egenskaper och särdrag, hennes känslor och sinnesrörelser, hennes böjelser och tendenser, hennes förmågor och färdigheter, hennes svagheter och styrkor, hennes reaktioner och motreaktioner samt hennes förmåga att påverka och påverkas, de krafter som behärskar henne och hennes naturliga och kosmiska miljö – allt är fortfarande som det var tidigare. Inte i en enda av dessa saker har det från skapelsens begynnelse fram till i dag skett ens den minsta förändring. I själva verket kan ingen ha fräckheten att påstå att människans mänsklighet själv, eller de grundläggande ting som hör samman med hennes mänsklighet, förändras när förhållandena växlar under historiens kretslopp och utveckling och de problem som uppstår ur detta förändras. Och när ingen kan påstå det, hur kan man då acceptera att det som i går var som nektar för människan i dag har blivit som gift, att det som var sant i går i dag har blivit falskt och att det som var värdefullt i går i dag har blivit värdelöst?

Vilket slags livssystem behöver människan?

Saken är i själva verket den att människan, när hon under historiens kretslopp och utveckling försökt förstå människans väsen och de grundläggande ting som hör samman med det, både individuellt och kollektivt har blivit offer för förvirring och bedrägeri. Hon har överdrivit förståelsen av vissa sanningar och missförstått andra, vilket har lett till att hon vid olika tider antagit felaktiga livssystem. Senare har mänskligheten i stort, efter att ha prövat och undersökt dem, förstått att dessa livssystem var tomma och övergett dem för ett liknande annat livssystem. Efter alla dessa prövningar och undersökningar har man dragit slutsatsen att ett särskilt livssystem måste skapas för mänskligheten i varje epok, enbart utifrån den epokens förhållanden och problem, och att det endast ska ägna sig åt att lösa dessa problem. Men mot bakgrund av en sådan situation kan den enda riktiga slutsatsen vara att det inte leder till något annat än att mänsklighetens dyrbara tid går till spillo genom att man gång på gång prövar sådana livssystem som bygger på epoker och tidsperioder – eller, med andra ord, tillfälliga och plötsligt uppkomna system – och efter varje misslyckande prövar ett annat i dess ställe. Därigenom hindras hennes framsteg, och på vägen mot hennes utveckling, förkovran och det önskade slutliga målet möter hon väldiga hinder. I själva verket är hon i yttersta behov av ett sådant livssystem som utformas på grundval av universella, eviga och bestående principer, efter fullständig kunskap om henne själv och om alla de fakta och förhållanden som hör samman med henne. Genom att följa detta livssystem kommer hon att kunna färdas tryggt genom alla föränderliga förhållanden i nuet och framtiden och lösa alla problem som uppstår. Hon kommer då inte att behöva färdas upp och ned längs livets huvudväg, utan kunna gå med snabba steg mot sitt avsedda mål.

Är människan själv i stånd att utforma ett sådant livssystem?

Detta är alltså den ”dīn”, den livsordning eller livsförfattning som människan är beroende av. Nu måste vi tänka över huruvida människan, om hon utan Allahs hjälp själv försöker utforma en sådan livsordning åt sig, kan lyckas med detta. Jag vill inte ställa frågan om människan hittills har lyckats skapa en sådan livsordning på egen hand. Svaret på den frågan är otvetydigt nej. Inte ens de som i vår tid framför storslagna anspråk, presenterar sina egna livsordningar och kämpar mot varandra för deras skull kan hävda att någon av de livsförfattningar de har presenterat kan uppfylla de behov för vilka människan, som människa, är beroende av en ”dīn”. Somliga livsordningar är nämligen baserade på arv eller nation, andra på geografi, ytterligare andra på klass, medan vissa är utformade efter behoven i en epok som just har gått till ända. Det går inte att säga något om huruvida de kommer att visa sig lämpliga för den kommande tidens förhållanden och problem, eftersom man ännu inte har granskat vilka historiska krav den epok som nu håller på att passera ställer. Därför är min fråga inte om människan har lyckats skapa en sådan livsordning, utan om hon kan skapa en sådan.

I själva verket är detta en ytterst viktig fråga. Därför vore det inte lämpligt att behandla den kortfattat. Den hör till de avgörande frågorna i människans liv. Det är alltså nödvändigt att noggrant förstå vad det är för något som det här har väckts fråga om att skapa, och hur stor förmåga den människa har som det sägs kunna skapa detta.

Vad betyder ”ad-dīn”?

Den ”dīn” vars nödvändighet för människan jag nyss har bevisat är inte en detaljerad förordning som innehåller alla stora och små samt finare föreskrifter för alla förhållanden i alla tider, och som människan ska handla efter så länge den finns. Den består i själva verket av sådana allomfattande, ursprungliga och eviga grundprinciper som kan vägleda människan under alla förhållanden, ange rätt riktning för hennes tänkande och synsätt, hennes strävanden och framåtskridande, samt skydda henne från att slösa tid, kraft och arbete på felaktiga experiment.

För detta ändamål måste människan först och främst skaffa sig klar och korrekt kunskap – inte gissningar eller antaganden – om vad hemligheten med henne själv och med universum är, samt om hennes ställning och värdighet i detta universum.

Därefter måste hon också ta reda på om detta jordiska liv utgör hela hennes liv eller endast är den första delen av ett helt liv. Är hennes resa begränsad till tiden från födelsen till döden, eller är detta endast ett skede av resan?

Därefter måste ett sådant livsmål nödvändigtvis fastställas för henne som inte är beroende av människans vilja, utan som verkligen är målet för människans liv – det mål för vilket människan har skapats – och till vilket alla mål och syften för människan som individ, som kollektiv och för hela mänskligheten i stort kan harmoniseras utan någon konflikt eller motsättning.

Därefter behöver hon vissa orubbliga och allomfattande moralprinciper som överensstämmer med hennes medfödda egenskaper och som kan vara verksamma och användbara både teoretiskt och praktiskt under alla tänkbara förhållanden. Dessa principer är absolut nödvändiga för att hon ska kunna forma sin karaktär, få vägledning i att lösa de problem som uppstår på varje steg under livets vandring, och för att hennes moraliska ideal inte ständigt ska brytas ned och byggas upp på nytt när hon anpassar sig till föränderliga förhållanden och problem, så att hon inte betraktas som en principlös opportunist.

Därtill behövs några självständiga och vittomfattande grundprinciper för samhällsordningen. Dessa principer måste bygga på en fullständig förståelse av samhällslivets innebörd och syfte samt människans naturliga behov och krav. De får varken präglas av yttersta brist eller av överdrift och obalans. De ska säkerställa människornas allmänna välfärd och bidra till att forma, omforma, förbättra och utveckla alla sidor av människolivet i alla tider.

Därtill behöver människan ett antal självständiga och felfria regler och bestämmelser för att leda den individuella karaktären, det kollektiva beteendet samt individuella och kollektiva strävanden och aktiviteter på den rätta vägen och skydda dem från att gå vilse. Dessa ska fungera som vägvisare på livets huvudväg och vid varje krök, varje vägkorsning och varje farligt skede varna henne och visa henne den rätta vägen.

Dessutom behöver människan vissa praktiska regler som ska följas universellt och för all framtid. I det aktuella ad-dīn, eller det fullständiga livssystemet, har djupa sanningar om människan och universum lagts fram, och ett mål och en slutlig utgång för livet samt moraliska och sociala grundprinciper och uppföranderegler har fastställts. Dessa praktiska regler behövs för att bevara människans förbindelse och relation till allt detta obruten.

Genom en förening av dessa grundprinciper och regler bildas det fullständiga livssystemet. Det är utformningen av detta livssystem som är ämnet för vår diskussion. Nu måste vi överväga om människan har de nödvändiga medlen och redskapen för att utforma ett sådant fullständigt livssystem.

En granskning av människans medel och redskap

För att utforma sin egen dīn eller sitt eget livssystem har människan högst fyra medel och redskap till sitt förfogande. Det första är viljan, det andra intellektet, det tredje experiment och observation, och det fjärde den historiska dokumentationen av tidigare erfarenheter. Det verkar inte vara möjligt att finna något femte redskap utöver dessa fyra. Granska vart och ett av dessa fyra redskap så grundligt ni kan och se efter om de kan hjälpa människan att utforma det aktuella ad-dīn. Jag har ägnat en viktig del av mitt liv åt att tänka över och undersöka detta ämne. Till slut har jag kommit fram till att dessa redskap inte alls kan hjälpa till att utforma det fullständiga livssystemet. Men om en vägledande dīn presenteras av en vägledare från den högre världen, som inte är människa, kan dessa redskap hjälpa människan att förstå den, känna igen den och pröva dess sanningshalt samt att i enlighet med den utforma livets detaljerade regler.

Ett: Viljestyrkan

Låt oss först ta viljan till behandling. Kan den vara människans vägledare? Även om viljestyrkan är människans egentliga drivkraft och kraft som sätter henne i arbete, kan den på grund av de svagheter som finns i dess natur aldrig ha förmågan att visa människan den rätta vägen genom livet. Långt ifrån att visa vägen leder den i de flesta fall människans samvete, förnuft och kunskap vilse. Hur kulturell och förfinad den än görs genom olika slags träning, kommer den, så snart ansvaret för det slutliga beslutet läggs på den, obevekligen att fatta fel beslut i nittionio fall av hundra. De behov som uppstår inom den tvingar den nämligen att i stället för att fatta det rätta beslutet fatta det beslut som gör det önskade lättillgängligt och snabbt uppnåeligt. Detta är i grunden den mänskliga viljestyrkans naturliga svaghet. Oavsett om det handlar om individuell vilja, klassvilja eller den allmänna vilja som Rousseau beskrev, är alltså ingen form av mänsklig viljestyrka av naturen lämpad att bidra till utformningen av ett fullständigt livssystem. Särskilt när det gäller högre frågor – såsom människolivets innersta väsen, dess slutliga utgång och dess syfte – har den inte och kan inte ha någon som helst förmåga att bidra till att fastställa dessa.

Två: Intellektet

Låt oss nu gå över till frågan om intellektet. Det råder inget tvivel om att detta är en mänsklig kraft med den högsta graden av begåvning och förmåga, att dess betydelse och inflytande i människans liv är enastående och att det för människan är en väldig drivkraft. Men när man överväger att anförtro människan uppgiften att utforma en ”ad-dīn”, uppstår frågan: Vems intellekt kan denna uppgift anförtros? Zayds eller Bakrs? Eller alla människors? Eller någon särskild grupp av människor? Vår tids människor, det förflutnas människor eller framtidens människor? Låt oss ändå lämna denna fråga därhän. Men den fråga som inte alls kan undvikas är denna: Kan någon, efter att ha beaktat det mänskliga intellektets gränser och räckvidd, säga att man kan förlita sig på det för att utforma ett fullständigt och självständigt livssystem, och att det är lämpligt att anförtro det denna uppgift? Det är ju välkänt att alla dess slutsatser är beroende av de uppgifter som samlats in genom de fem sinnena, det vill säga förnimmelseförmågan. Om de uppgifter som det samlat in är felaktiga, blir också intellektets slutsatser felaktiga. Om uppgifterna är ofullständiga, blir också intellektets slutsatser ofullständiga. Och i fråga om sådant som sinnena inte alls kan ge någon information om, kommer intellektet, om det är medvetet om sin egen förmåga, inte att dra någon slutsats. Men om det är högmodigt kommer det att fortsätta skjuta verkningslösa pilar i mörkret. Kan ett intellekt vars förmåga är så begränsad och inskränkt vara lämpat att bära ansvaret för att utforma ett fullständigt livssystem (ad-dīn) för mänskligheten? Dessutom: De högre och mer komplicerade problem vars lösning utformandet av en ad-dīn är beroende av – ska dessa problem lösas på grundval av föreställningar, gissningar och bisarra idéer? De eviga moraliska värden som är oumbärliga för de föreställningar på vilka utformandet av en ad-dīn måste bygga, om dessa ger de fem sinnena mycket ofullständig information. Hur kan man då hoppas att intellektet på grundval av denna ofullständiga information ska kunna fastställa fullständiga och rena moraliska värden? På samma sätt får man inte från de fem sinnena någon exakt och fullständig information om någon enda av de övriga beståndsdelar i ad-dīn som jag har nämnt, på grundval av vilken intellektet skulle kunna utforma ett självständigt och allomfattande livssystem. Därtill är den beståndsdel som kallas vilja eller begär ständigt intellektet i hälarna. Den låter det inte fatta rent rationella beslut. Även när intellektet vill gå den raka vägen, tvingar viljan eller begäret det att i någon mån gå åt en krokig väg. Om vi därför antar att det mänskliga intellektet inte kommer att göra något misstag när det ordnar och samordnar de uppgifter som de fem sinnena samlat in och hämtar bevis ur dem, har det ändå, på grund av sin egen svaghet, inte tillräcklig förmåga för att kunna anförtros ett så stort och tungt ansvar. Om man lägger denna tunga börda på det, gör man både det och den som lägger bördan på det orätt.

Tre: Vetenskapen

Låt oss nu diskutera det tredje redskapet. Detta är den kunskap som vunnits genom erfarenhet, experiment och observation. Jag inser värdet och betydelsen av denna kunskap lika mycket som en vetenskapsstudent gör. Jag föraktar den inte det minsta. Men att utan hänsyn till denna kunskaps begränsningar ge den en omfattning som den inte har är helt ovetenskapligt. Den som känner till den mänskliga kunskapens verkliga natur kan inte förneka att de djupaste mysterierna i de metafysiska frågorna ligger utanför dess räckvidd. Den har inte de nödvändiga medlen och redskapen för att avslöja dessa mysterier. Den kan inte heller observera dem direkt, och utifrån sådant som kan undersökas och observeras är den inte i stånd att med logiska bevis fastställa en uppfattning om dem som kan kallas ”vetenskap”. Därför behöver det knappast sägas att vetenskapens räckvidd inte når fram till lösningen av de grundläggande problem som det är nödvändigt att känna till redan från början när man utformar den ad-dīn som här diskuteras. Frågan kvarstår nu om man kan överlåta åt vetenskapen att fastställa moraliska värden, formulera sociokulturella grundprinciper och dra upp de gränser som förhindrar avvikelse. När man söker svaret på denna fråga uppstår först frågan om till vilken persons, grupps eller tids vetenskap detta ansvar kan anförtros. Men utan att gå in på den saken bör vi tänka över vilka nödvändiga villkor som måste uppfyllas för att på vetenskaplig väg kunna utforma ett fullständigt livssystem (ad-dīn). Det första villkoret är att människan måste känna till de naturlagar under vilka hennes jordiska liv förflyter. Det andra villkoret är att hon fullständigt måste behärska alla fakta och all kunskap om sitt eget liv. Det tredje villkoret är att all denna kunskap – det vill säga alla fakta och all kunskap om människolivet och den naturliga världen – måste samlas, och att de därefter av ett fullmoget och klokt intellekt måste ordnas skickligt, så att korrekta logiska bevis kan härledas ur dem och moraliska värden, sociokulturella grundprinciper samt gränser som hindrar förvillelse kan fastställas. Dessa villkor har ännu inte uppfyllts, och det finns inte heller någon anledning att hoppas att de kommer att vara uppfyllda om fem tusen år från i dag. Kanske kommer de att uppfyllas en dag före mänsklighetens utplåning. Men då kommer de inte längre att kunna tjäna något syfte.

Fyra: Historien

Till sist kan vi ta det kunskapsredskap som vi brukar kalla bevismaterialet eller mänsklighetens meritförteckning. Jag kan inte förneka dess betydelse och nyttighet. Jag vill bara säga att inte heller detta räcker för att genomföra den väldiga uppgiften att utforma en ad-dīn. Jag tror att läsarna, om de granskar saken lite djupare, kommer att hålla med mig. Här ställer jag inte frågan om detta historiska bevismaterial från det förflutna fram till nutiden har nått människorna på ett korrekt och heltäckande sätt. Inte heller frågar jag vems intellekt, å hela mänsklighetens vägnar, som kan anförtros uppgiften att utforma en ad-dīn med hjälp av detta historiska bevismaterial eller denna dokumentation. Hegels, Marx’, Ernst Haeckels eller någon annans? Min enda fråga är: Fram till exakt vilket datum i det förflutna, nuet eller framtiden kan bevismaterialet från en tidsperiod tillhandahålla tillräckligt underlag för att utforma en ad-dīn? Lyckliga är de som föds efter detta datum. Och de som lämnar världen före det? Allah den Upphöjde är deras beskyddare.

Nedslående resultat

Jag tror att jag i den kortfattade diskussion jag förde inte begick något misstag vare sig i den vetenskapliga analysen eller i framställningen av argumenten. Om den översikt över mänskliga hjälpmedel och resurser som jag har gett är riktig, kan jag med fast övertygelse och utan att bry mig om några hinder eller svårigheter säga att människan kanske kan konstruera ett omoget, bristfälligt, kortvarigt och regionalt präglat livssystem för sig själv. Men det är på intet sätt möjligt för henne att skapa ett fullständigt och tidlöst livssystem (ad-dīn). Det var omöjligt i det förflutna, det är omöjligt i dag, och inte heller i den kommande framtiden finns det något hopp om att det ska bli möjligt.

Om det enligt ateisternas uppfattning inte finns någon ”Gud” som vägleder människan, borde hon då begå självmord. För en vandrare som saknar vägledare och inte heller har något alternativt sätt att finna vägen kan inget annat än fullständig förtvivlan återstå. Det finns inget annat råd som en medkännande människa kan ge honom än att han ska slå huvudet med full kraft mot en sten mitt på vägen och göra slut på alla sina problem. Och om det finns en ”Gud”, men denne Gud inte är en vägledande Gud – såsom en grupp filosofer och vetenskapsmän försöker bevisa existensen av en sådan Gud av särskilt slag – blir saken ännu mer beklagansvärd. Den Gud som gav allt som behövs för att alla ting och levande varelser i universum skulle bestå, utvecklas och växa, men inte gav det allra viktigaste, nämligen reglerna och metoden för hur människan skulle leva, har gjort det till en dödlig fara att bo i den värld han skapade. Sanningen är att en större fara än denna inte ens kan föreställas. Utan detta livssystem blir nämligen hela mänsklighetens liv meningslöst. Under sådana omständigheter finns det anledning att sörja över de fattiga, föräldralösa, sjuka, olyckliga, skadade och förtryckta människorna. Om och om igen utför hon misslyckade experiment med felaktiga livsåskådningar. Hon snubblar och faller medan hon går, reser sig sedan och börjar gå igen, för att därefter snubbla på nytt. Och varje gång hon snubblar förvandlas land efter land och folk efter folk till ruiner. Hon är så vilsen att hon inte ens vet vad meningen med hennes liv är. Hon vet inte heller för vad hon ska arbeta och anstränga sig, eller enligt vilka regler och metoder hon ska göra det. Den Gud som skapade henne och lät henne bo på jorden tycks i tysthet se på alla dessa hennes olyckor. Det är som om han bara tänker på att skapa och inte alls bryr sig om att tala om reglerna för hur man ska leva och verka på jorden.

Det enda ljuset av hopp

Koranen lägger fram en bild av ett helt motsatt tillstånd inför oss. Koranen säger att Allah inte bara är Skaparen, utan också Vägledaren. Han har gett allt som finns i universum all den vägledning som behövs med hänsyn till dess natur och beskaffenhet.

(Arabiska************************************på sidan 330 i PDF)

”Han som gav varje ting dess fysiska form och därefter vägledde det.” – (Sura Tā-Hā: 50)

För att se beviset kan man fånga vilken myra, fluga eller spindel som helst och studera den. Samme Gud som visade dessa obetydliga skapelser vägen att leva har också visat människan vägen. Därför är den enda korrekta och rena handlingsvägen för människan att avstå från all högmodighet, ödmjuka sig inför Honom och följa den vägledning till ett allomfattande och fullständigt livssystem, eller ”ad-dīn”, som Han har sänt genom profeterna.

Nu står det klart att två vägar ligger öppna framför oss. Efter en granskning av människans krafter, förmågor, medel och resurser har man funnit den ena vägen. Den andra vägen har framträtt genom Koranens förkunnelse. Vi har inget annat val än att välja en av dessa två vägar. Antingen måste vi godta Koranens förkunnelse, eller också måste vi kasta oss själva in i förtvivlans fasansfulla mörker, där inte ens en stråle av hopp finns. Vi befinner oss alltså inte i en situation där det finns två medel för att utforma ett livssystem och där det räcker att välja det ena av dem. Den situation vi faktiskt står inför är att det bara finns ett enda sätt att uppnå ett livssystem. Vi måste avgöra om vi ska ta detta enda sätt i anspråk, eller om vi i stället för att dra nytta av dess hjälp ska föredra att irra omkring vilse i mörkret.

Koranens argument

Av det resonemang jag hittills har fört kan vi endast dra slutsatsen att det, för mänsklighetens välfärd, inte finns något annat alternativ än att godta Koranens anspråk. Med andra ord: det finns ingen möjlighet att förbli otrogen; man måste bli muslim. Men till stöd för sitt anspråk lägger Koranen fram argument och bevis av långt högre och bättre kvalitet än detta. Den uppmanar inte människan att bli muslim av tvång eller nödtvång, utan uppmuntrar henne att bli muslim med glädje och av fri vilja. Den har många argument och bevis i denna fråga. Bland dem är fyra argument och bevis de starkaste. Det är dessa fyra som den gång på gång lägger fram.

För det första: Islam är det enda korrekta livssystemet för människan, eftersom det ensamt står i överensstämmelse med den verkliga sanningen. Alla andra föreställningar och trosuppfattningar strider mot sanningen och saknar verklighetsgrund.

(Arabiska************************************PDF sida 331)

”Söker de då en annan dīn än Allahs dīn? Allt som finns i himlarna och på jorden böjer sig ju, frivilligt eller ofrivilligt, i underkastelse inför Honom, och till Honom ska de alla återvända.”

För det andra: Detta är det enda rena och felfria livssystemet för människan, eftersom det ensamt är sanningen. Även enligt rättvisans och moralens måttstock kan inget annat system vara rent. Allah säger:

(Arabiska************************************PDF sida 331)

”I själva verket är Allah er Herre – Han som skapade himlarna och jorden på sex dagar (eller sex tidsåldrar). Därefter intog Han härskartronen. Han sveper in dagen i nattens dräkt. Sedan följer dagen åter efter natten med väldig fart. Solen, månen och stjärnorna lyder alla Hans befallning. Lyssna noga: skapelsen tillhör Honom, och styret och lagstiftningen tillhör likaså endast Honom. Välsignad är sannerligen Allah, världarnas Herre.” – (Sura al-A’raf: 54)

För det tredje: Eftersom endast Allah har fullständig och felfri kunskap om alla sanningar och fakta, är det endast Han som kan ge felfri vägledning. Därför är den ordning Han har fastställt den rätta och felfria för människan.

(Arabiska************************************på PDF-sida 332)

”Ingenting är i själva verket dolt för Allah – varken på jorden eller i himlen.” – (Sura Ali ‘Imran: 5)

(Arabiska************************************på PDF-sida 332)

”Han känner till allt som är dolt och uppenbart för människorna. Av den kunskap Han har låter Han dem inte veta något annat än det Han själv vill att de ska känna till.” – (Sura al-Baqara: 255)

(Arabiska************************************på PDF-sida 332)

”O profet! Tillkännage att endast Allahs vägledning är den verkliga och rätta vägledningen.” – (Sura al-An’am: 71)

Fyra: Detta är den enda sanna vägen för människan. För utan den är rättvisa inte möjlig. Vilken annan väg människan än följer kommer den till slut att dra henne mot förtryck och orättvisa.

(Arabiska************************************på PDF-sida 332)

”Den som överskrider de gränser som Allah har fastställt kommer sannerligen att göra sig själv orätt.” – (Sura at-Talaq: 1)

(Arabiska************************************på PDF-sida 332)

”De som inte dömer och avgör enligt det som Allah har uppenbarat – de är de orättfärdiga.” – (Sura al-Ma’idah: 45)

Mot bakgrund av dessa Koranens argument och bevis är det varje förnuftig människas ovillkorliga plikt att underkasta sig inför Allah och att från Honom ta emot reglerna för sitt liv.

Kriterier för att pröva den gudomliga lagen

Innan jag går vidare anser jag det nödvändigt att besvara en fråga. När man har kommit till detta skede i diskussionen uppstår denna fråga hos var och en. När jag själv tänkte över saken väcktes den också hos mig. Frågan är: Hur kan vi avgöra vad som är en lag författad av Allah och vad som är en lag författad av människor? Bara för att någon lägger fram en lag och säger att den är Allahs lag kan den ju inte godtas utan vidare. För att besvara frågan krävs en mycket ingående diskussion. Jag ska emellertid försöka besvara den kortfattat. Det finns i själva verket fyra huvudkriterier för att skilja mellan mänskligt och gudomligt tänkande. Jag ska redogöra för dem ett i taget.

Ett viktigt kännetecken hos mänskligt tänkande är att det oundvikligen präglas av kunskapens fel och begränsningar. Men i gudomligt tänkande är detta omöjligt. Där kan man tydligt urskilja det oändliga och felfria vetandets klara signatur. Guds föreskrifter kan aldrig innehålla något som strider mot en för en viss tid bekräftad vetenskaplig sanning, och de kan inte heller innehålla något som visar att någon aspekt av sanningen har förblivit dold för föreskrifternas upphovsman. När man tillämpar detta måttstock får man emellertid inte glömma att kunskap, vetenskapliga föreställningar och hypoteser samt vetenskapliga teorier inte är samma sak. Under vissa perioder får vissa vetenskapliga teorier och vetenskapliga föreställningar och hypoteser inflytande över människors sinnen, och människor misstar dem därför för ”kunskap”. Men möjligheten att de är felaktiga är precis lika stor som möjligheten att de är riktiga. I vetenskapens historia har man sällan sett sådana föreställningar, hypoteser och teorier som till slut har visat sig vara verklig ”kunskap”.

En annan stor svaghet hos mänskligt tänkande är perspektivets begränsning. I gudomligt tänkande däremot finner man den största möjliga bredd och vidd i perspektivet. När man granskar något som härrör från gudomligt tänkande får man intrycket att dess talesperson ser allt med egna ögon, från början till slut. Det förefaller som om han på en och samma gång ser hela universum och alla dess djupaste sanningar med en enda blick. I jämförelse med detta framstår även de främsta filosofernas och tänkarnas åsikter och tankegångar som ytterst barnsliga.

Ett annat viktigt kännetecken hos mänskligt tänkande är att känslor, hänförelse och begär ofta på något sätt visar sig vara sammanflätade och samverkande med förnuft, insikt och kunskap om verkligheten. Den gudomliga ordningen däremot strålar av oblandad intelligens och ren kunskap. Detta kännetecken är så lysande och tydligt att man ingenstans i dess föreskrifter och bestämmelser kan skönja ens det minsta spår av sentimentalitet eller partisk benägenhet.

Ytterligare en svaghet hos mänskligt tänkande är att de livsordningar det skapar oundvikligen innehåller partiskhet, orättvisa skillnader mellan människor och beståndsdelar som på orättmätiga grunder ger den ene företräde framför den andre. Varje människa har nämligen vissa personliga syften och böjelser; hon har anknytning till vissa grupper, men inte till andra. Gudomligt tänkande är däremot fullständigt fritt från sådana beståndsdelar.

Varje ordning som utger sig för att vara en gudomlig livsordning kan prövas enligt denna måttstock. Om den visar sig vara fri från dessa svagheter och brister i mänskligt tänkande, vetande och förnuft, och om den är så omfattande och självförsörjande som en fullständig livsordning måste vara, då kan man utan tvekan och utan förbehåll tro på denna livsordning. Det finns ingen som helst anledning till invändningar eller ursäkter i detta avseende.

Trons krav

Nu ska jag behandla den sista av de grundläggande frågorna. Den frågan är: Vad ska människan göra när hon accepterar Koranens anspråk och med full visshet inser att en livsordning är gudomlig och tror på den?

Jag säger redan från början att islams innebörd är att böja sig, lyda och underkasta sig; godtycke och obegränsad frihet i tanke och handling kan inte samexistera med detta. När man tror på en livsordning måste man överlämna hela sitt livsväsen åt den. Ingenting som står under ens kontroll får lämnas utanför dess lydnad. Man måste erkänna denna livsordnings obestridda auktoritet och herravälde över allt: sinne och hjärna, ögon och öron, händer och fötter, mage och kropp, tunga och penna, tid och arbete, ansträngningar och handlingar, hat och kärlek, fiendskap och vänskap. Ingen del eller något område av ens person får stå utanför dess räckvidd. I den mån man lämnar något som står under ens kontroll utanför denna livsordnings lydnad och räckvidd, och i den mån man lämnar någon av dess sidor eller områden utanför, blir trons krav i exakt samma grad och proportion bevisat falskt. Den som vill förbli sanningsenlig och uppriktig i sin tro eller övertygelse är skyldig att göra sitt yttersta för att rena sitt liv från osanning.

Jag vill här upprepa ytterligare en sak. Man måste komma ihåg att människans liv är en enda och odelbar enhet. Därför behövs det en enda livsordning för hela människans liv. Att samtidigt följa flera livsordningar är endast ett tecken på vacklande tro samt på obeslutsamhet och omognad i besluten. När någon godtar en religion eller livsordning som sin egen religion eller livsordning, måste han också godta den som den verksamma religionen i alla delar och områden av sitt liv. Det gäller hans personliga religion, religionen för hans utbildning och läroanstalt, religionen för hans arbetsliv, religionen för politik och samhällsliv, religionen för hans utbildning och läroanstalt, religionen för hans affärer och förvärv av försörjning, religionen för hans umgänge med andra, hans sedvänjor och uppförande samt hans nationella verksamhet, religionen för politik och samhällsliv och religionen för litteratur och kultur. Det finns ingen som helst anledning till något undantag i detta. Enskilda pärlor förblir pärlor när de ligger var för sig, och det är inte möjligt att de, så snart de träs till ett halsband, plötsligt förvandlas till enskilda mungböns- och linsfrön. På samma sätt är det inte möjligt att en människa personligen blir en fullständig anhängare av en viss religion eller livsordning, men att vissa delar av deras gemensamma liv undantas från lydnaden under denna religion eller livsordning så snart många människor sluter sig samman. Dessutom blir den största innebörden av tron för den människa som antar en religion som den enda fullständiga livsordningen och tror på den, att hon ska ge hela mänskligheten möjlighet att bli välsignad genom denna stora religion och sträva efter att just denna fullständiga livsordning ska bli den dominerande och verksamma livsordningen i hela världen. Att leva som segrare är, liksom sanningen själv, något som ligger i dess natur; på samma sätt är det ett naturligt krav för den som håller fast vid sanningen att göra allt för att låta sanningen segra över det falska. Ingen sanningsanhängare kan känna sig tillfreds utan att fullgöra detta ansvar. Den som ser att de falska krafterna över hela världen har etablerat sig med överväldigande makt och våldsam styrka, men ändå inte blir det minsta upprörd eller oroad av detta, har, även om han hyser någon kärlek till eller dragning till sanningen, denna kärlek i ett slumrande och sovande tillstånd. Han bör vara på sin vakt, så att denna sömn inte förvandlas till en fördärvbringande sömn och denna tystnad inte förvandlas till dödens tystnad.

Konflikten mellan islam och jahiliyya

-[Alla livsåskådningar som står eller har stått i motsats till den sanna religionen islam benämns, i relativ bemärkelse, med namnet ”jahiliyya”. Islams grund är ”verklig kunskap”, det vill säga gudomlig uppenbarelse, medan de jahilitiska ideologiernas grund är gissningar, antaganden och fantasibaserade föreställningar om det översinnliga, eller andliga tankar som enbart bygger på okunnighet och bristande eftertanke (författaren).]

Vilken livsordning som än utformas för människornas liv i världen är det oundvikligt att den har sitt ursprung i någon form av översinnlig filosofi. För att utarbeta en välordnad plan för livet är det först nödvändigt att skaffa sig en klar och exakt uppfattning om människan och detta universum, människans boning. Annars är det inte möjligt att utarbeta en sådan plan. För att få svar på frågan om hur människans sätt att leva och uppföra sig bör vara och hur hon bör handla i världen måste man först veta vad människan är, vilken ställning och värdighet detta universum har och vilken sorts ordning det är som människans liv måste vara förenligt med. Den lösning man finner på dessa sistnämnda frågor kommer att ligga till grund för utvecklingen av en moralisk ideologi, och människolivets olika sidor och områden kommer att formas i enlighet med denna moraliska ideologis karaktär. Därefter kommer detaljerade regler för den personliga karaktären samt för kollektiva relationer, transaktioner och beteenden att utarbetas enligt denna bestämda modell. Till sist kommer hela samhälls- och civilisationsbyggnaden att uppföras på denna grund.

I själva verket har alla de religioner och ideologier som hittills skapats för mänskligheten på jorden varit tvungna att först fastställa en egen grundläggande filosofi och en grundläggande moralisk syn. Därför är det denna grundläggande filosofi och moraliska syn som skiljer en ideologi från en annan, från grundprinciperna ända ner till de minsta reglerna. Det är nämligen den som bestämmer varje livsordnings temperament, väsen och natur. Om livsordningen liknas vid en kropp är detta dess själ.

Fyra teorier om livet

Om man bedömer en livsordning enbart utifrån dess grundläggande struktur och bortser från detaljer samt grenar och underavdelningar, kommer man att se att det totalt kan antas fyra översinnliga teorier om människan och den naturliga världen. Alla livsfilosofier i världen har antagit någon av dessa fyra. Den första av dessa fyra teorier kan vi kalla ren jahiliyya.

Ren jahiliyya

Detta läras huvudbudskap är att hela universums ordning är det verkliga uttrycket för en plötslig olyckshändelse. Bakom den finns ingen visdom, ingen djupare princip och inget syfte. Den har uppstått av sig själv, fortgår spontant och kommer en dag att försvinna av sig själv, utan något resultat eller någon följd. Den har ingen Gud. Och även om det skulle finnas en Gud, har han inget samband med människans liv. Människan är en sorts levande varelse och har kanske, liksom andra levande varelser, uppkommit av en slump. Vi behöver inte bekymra oss om vem som skapade henne eller varför hon skapades. Det enda vi vet är att människan existerar i världen. Hon har vissa förhoppningar och önskningar, och hennes natur utövar ett starkt inre tryck för att få dem uppfyllda. Hon har också vissa krafter och verktyg som kan användas för att uppfylla dessa förhoppningar och önskningar. Hon ser en mängd resurser utspridda omkring sig. Genom att använda sin kraft och sina verktyg på dessa kan hon uppfylla sina förhoppningar och önskningar. Därför har hennes liv inget annat syfte än att tillfredsställa sina drifters krav. Hennes mänskliga krafter och förmågor har ingen annan funktion än att samla de bästa medlen och resurserna för att tillfredsställa dessa behov. Ovanför människan finns ingen källa till kunskap och vägledning till den sanna och rätta vägen, varifrån hon kan få sin livsordning. Därför bör hon själv, utifrån sin omgivning, sina förhållanden och de rådande tecknen samt sina egna historiska erfarenheter och prövningar, utforma en livsordning åt sig. Eftersom det inte finns någon sådan [övernaturlig källa], är människan av naturen en ansvarslös varelse. Om hon ändå måste stå till svars, så är det inför sig själv eller inför en auktoritet som föds bland människor och blir härskande över just människor.

Vilka följder människans handlingar än får, är de begränsade till detta världsliga liv. Det finns inget annat liv utanför livet i denna värld. Därför avgörs det, utifrån de följder som visar sig i världen, om något är fel eller rätt, skadligt eller nyttigt, godtagbart eller förkastligt.

När människan är nedsänkt i ren jahiliyya, det vill säga när hon inte kan nå någon sanning bortom de sinnliga tingen eller, på grund av sitt slaveri under sina drifter, inte vill nå den, blir denna lära dominerande i hennes sinne och tankevärld. Världens dyrkare har i alla tider antagit just denna lära. Med undantag för ett fåtal har kungar, monarker, amirer och umara, härskare, hovmän, förmögna människor och de som ägnat sina liv åt rikedom i allmänhet gett denna lära företräde. Och hos alla de folk vars civilisation och kultur hyllas i historien var denna lära verksam vid kulturens grund. Även den moderna västerländska civilisationen vilar på denna lära. Det är visserligen inte så att alla västerlänningar förnekar Gud och det hinsides, och intellektuellt är de inte heller alla anhängare av materialistisk moral. Men den livskraft som verkar i hela deras civilisations och kulturs kropp är just livskraften i denna otro på Gud och det hinsides samt i den materialistiska moralen. Den har blivit så djupt rotad i deras liv att även de som intellektuellt erkänner Guds och det hinsides existens och har ett icke-materialistiskt perspektiv på moralen, omedvetet i det praktiska livet inte är något annat än ateister och materialister. Den lära de följer i sitt tänkande har nämligen inget samband med deras praktiska liv. Detsamma gällde deras tidigare välmående och gudsförgätna människor. De välmående människorna i Bagdad, Damaskus, Delhi och Granada förnekade inte Gud och det hinsides därför att de var muslimer, men hela deras livsprogram var utformat som om Gud och det hinsides inte existerade och det inte fanns någon fråga om att stå till svars inför någon eller ta emot vägledning från någon. Det enda som fanns var deras begär, önskningar och förhoppningar. För att uppfylla dessa förhoppningar och önskningar var de helt fria att använda alla slags medel, resurser och metoder. Deras övertygelse var att eftersom det inte finns något liv efter detta liv, måste den tid man får leva användas väl genom njutning och lyx.

Det har sagts ovan att denna lära till sin natur leder till att ett rent materialistiskt moralsystem byggs upp på dess grund. Om detta moralsystem skrivs ned i böcker eller endast sammanställs i människors sinnen spelar ingen roll. Därefter utvecklas vetenskap, tänkande, litteratur och kultur ur denna materialistiska mentalitet. Gradvis blir hela utbildnings- och fostranssystemet präglat av ateismens och materialismens drivkraft. Sedan formas individens karaktär enligt samma ideologiska mönster. Principerna för människors relationer och transaktioner skapas enligt samma metod och form. Även lagarna utformas och förfinas på samma sätt. Därefter tar de ledningen över ett sådant samhälle som är de största bedragarna, förskingrarna, lögnarna, svindlarna, de grymma och de mest usla människorna. Hela samhällets ledarskap och makt samt ansvaret för statens styre hamnar i deras händer. Sedan bedriver de hänsynslöst, som en obunden kamel, en grym kampanj av exploatering och förtryck mot mänskligheten. De fruktar varken att behöva stå till svars eller att bli gripna av någon. Hela deras praktiska metodik bygger på Machiavellis politiska principer. I deras lagböcker är makt ett annat namn för sanning och svaghet ett annat namn för lögn. Ingenting annat än materiella hinder kan avhålla dem från förtryck och orättvisa. Inom staten antar detta förtryck och denna nedkuvning sådan form att de mäktiga fortsätter att förtrycka de svaga klasserna i sitt eget folk. Och på det internationella planet gäller nationalism, imperialism och expansionism—[Författaren sade, när han analyserade ytterligare en sida av den jahilitiska läran: När profeten Shuayb (frid över honom) uppmanade sitt folk att dyrka den Ende Guden och bad dem avstå från korruption i affärstransaktioner, svarade de:]

(Arabiska************************************på PDF-sida 338)

”O Shuayb, är det din bön som lär dig att vi ska överge de gudar som våra fäder och förfäder brukade dyrka? Och att vi inte får disponera över vår rikedom efter eget behag?”—(Sura Hud: 87)

Detta är den fullständiga förklaringen av den jahilitiska ideologin i konfrontation med islam. Islams ståndpunkt är att alla andra uppfattningar och vägar än underkastelse under Allah är felaktiga och inte värda att följa. Det finns nämligen inga bevis eller belägg i den himmelska Skriften till stöd för någon annan uppfattning eller väg. Underkastelsen under Allah får dessutom inte begränsas till religionens område, utan måste omfatta samhället och civilisationen, ekonomin och politiken, det vill säga livets alla sidor och områden. All makt och rikedom som människan har är i grunden Allahs, och människan har ingen rätt att använda något efter eget behag i strid med Allahs vilja. Den jahilitiska ideologin hävdar däremot att man bör följa de seder och bruk som har gått i arv från förfäderna. Att det är förfädernas sed är i sig ett tillräckligt argument och bevis för att följa den. Inga andra argument eller bevis behövs. Religionen har endast med dyrkan och gudstjänst att göra. I våra världsliga angelägenheter bör vi ha full frihet, så att vi kan sköta dem efter eget önskemål. Av detta kan man också förstå att föreställningen om att dela upp livet i en religiös och en världslig del inte är något nytt. För tre eller fyra tusen år sedan framhöll profeten Shuʿaybs (frid vare med honom) folk denna uppdelning med samma eftertryck som västerländska folk och deras blinda efterföljare gör i dag. Detta är i själva verket inte någon ny ”ljusstråle” som människan har vunnit genom tänkandets och föreställningarnas gradvisa utveckling. Det är tvärtom den gamla, vidskepliga tankeströmning som fanns på samma sätt i jahiliyya för tusentals år sedan. Även islams konflikt med den är inte ny, utan mycket gammal. –(Sammanställt av redaktörerna)] och den kommer till uttryck i form av ett folks undergång.

Två: Shirkblandad jahiliyya

Den andra övernaturliga ideologin är grundad på shirkens princip. Världens ordning är inte resultatet av någon slumpartad händelse, och det är inte heller så att det inte finns någon Gud bakom den. Men dess Gud eller Herre (Master) är inte en utan många. Det finns inga vetenskapliga argument eller bevis till stöd för denna föreställning. Den bygger endast på gissningar och antaganden. Därför har avgudadyrkarna aldrig kunnat enas, och kommer aldrig att kunna enas, om vilka av alla de ting som kan föreställas, förnimmas och förstås med förnuftet som ska tas för gudar. De vilsna människorna i okunnighetens djupa mörker har gjort vadhelst deras händer har fallit på till en gud. På så sätt har antalet gudar ökat och minskat. Änglar, jinner, andar, planeter och stjärnor samt levande och döda människor har tagits för gudar. Till och med abstrakta ting som kärlek, skönhet, sexuella drifter, skaparkraft, sjukdomar, krig, Lakshmi och styrka har förvandlats till föremål för dyrkan. Till och med lejonmänniskor, fiskmänniskor, fågelmänniskor, fyrhövdade gestalter och människor med tusen armar och elefanthuvuden, liksom andra groteska skapelser, har räknats till de förvridna avgudadyrkarnas gudar.

Därefter har en underbar, förtrollad värld av fantasi och mytologi skapats kring denna väg. Varje okunnigt folks frodiga fantasi och skiftande konstnärliga skicklighet har frambringat så märkliga exempel att man måste förundras när man ser dem. Hos de folk som har en tydlig föreställning om den högsta Guden, det vill säga Allah, är den gudomliga ordningen ungefär sådan att Allah är kungen och de andra gudarna hans ministrar, hovmän, följeslagare och olika ämbetsmän. Men eftersom människan inte kan nå fram direkt till kungen, förblir alla angelägenheter knutna till de underordnade gudarna. Hos de folk vars föreställning om Allah är mycket oklar, eller som egentligen inte har någon föreställning alls, är all Guds auktoritet fördelad mellan olika gudar.

Efter den rena jahiliyya är detta den ”andra typen av jahiliyya”, som människan har varit försjunken i från urminnes tider fram till i dag. Människor har ständigt sjunkit så långt ned till det lägsta mentala tillståndet. De som genom Allahs profeters undervisning kom att tro på den ende allsmäktige Allah fick visserligen de andra gudarnas existens utplånad ur sina sinnen, men profeter, martyrer, pirer, helgon, ghawth, qutb, abdāl och personer med titeln Zillullah har på ett eller annat sätt fått en plats i deras trosföreställningar. Okunniga människor har tagit till gudar sådana personer som avgudadyrkarna dyrkade – personer vars hela liv hade ägnats åt att avskaffa människors herravälde över människor och upprätta Allahs ensamma auktoritet och herravälde. Å ena sidan ersattes avgudadyrkarnas dyrkan med en ny sharia bestående av fātiha-läsning, ziyāra, nadhr och niyāz, urs-fester, dyrkan av mausoleer, att hissa flaggor över gravar, taziya och andra liknande religiösa handlingar. Å andra sidan skapades, utan några teoretiska belägg eller bevis, en fullständig mytologi om dessa vördnadsvärda personers födelse och död, framträdande och försvinnande, kashf och karāmāt, övernaturliga förmågor samt deras ställning av närhet till Allah. Denna står i full överensstämmelse med avgudadyrkarnas mytologi. För det tredje har, bakom den förtrollande täckmanteln av sådana benämningar som ”wasīla”, ”andlig hjälp” och ”fayḍ”, alla förbindelser mellan Allah och Hans tjänare knutits till dessa vördnadsvärda personer. I praktiken har situationen blivit precis som hos avgudadyrkarna, enligt vilka världens Herre befinner sig långt bortom människans räckvidd och allt som rör människans liv har anförtrotts åt Hans underordnade tjänstemän. Den enda skillnaden är att avgudadyrkarna öppet kallar de underordnade tjänstemännen gudar, gudomligheter, inkarnationer eller Allahs söner, medan dessa döljer dem bakom ord som ghawth, qutb, abdāl, awliyāʾ och Allahs fromma.

Denna andra typ av jahiliyya har under alla historiska epoker samarbetat med den första typen av jahiliyya, det vill säga den rena jahiliyya. I forntiden samexisterade dessa två former av jahiliyya i Babylonien, Egypten, Indien, Iran, Grekland, Rom och andra civilisationer. Även situationen i dagens Japan är likadan. Det finns flera orsaker till detta samarbete. Jag ska här nämna några av dem.

För det första är förhållandet mellan människan och hennes gudar i den shirkblandade jahiliyya begränsat till att hon betraktar dem som mäktiga och som herrar över nytta och skada, och genom olika dyrkansriter försöker vinna deras nåd och hjälp för att uppnå världsliga mål. –[Profeten Salih (frid vare med honom) sade till sitt folk:

(Arabiska************************************på PDF-sida 340)

”Be därför Allah om förlåtelse och vänd tillbaka till lydnaden av Honom. Min Herre är sannerligen nära och besvarar böner.” – (Sura Hud: 61)

Här har en mycket stor missuppfattning hos polyteisterna vederlagts. Denna missuppfattning fanns i allmänhet hos alla polyteister och var i alla tider en av de främsta orsakerna till att människor föll in i avgudadyrkan. De trodde att Allah var lik deras kungar och monarker, som uppehöll sig långt från undersåtarna i ett kungligt palats, upptagna med nöjen och förlustelser. Vanliga undersåtar kunde inte nå fram dit. Därför måste man, om man ville framföra en bön till Honom, söka hjälp hos någon bland dem som stod Honom nära. Och även om en persons bön lyckligtvis nådde fram till Honom, ville Han enligt sin gudomliga högmodighet inte själv besvara den. Uppgiften att besvara den anförtroddes i stället åt någon av de hängivna som stod Honom nära. Påverkade av denna missuppfattning och uppviglade av listiga människor trodde de att världarnas Herres heliga hov låg långt utom räckhåll för vanligt folk. En vanlig människa kunde inte ens hoppas på att nå dit. Det var över huvud taget omöjligt att få en bön att nå Hans hov och få svar på den utan de heliga andarnas förmedling och utan att, med hjälp av kunniga religiösa ämbetsmän, frambära offergåvor, votivgåvor och klagorop. Det är på grund av denna missuppfattning som otaliga små och stora gudar har samlats mellan människan och hennes Gud, och prästerskapssystemet har uppstått. Utan dess förmedling kan anhängarna av okunnighetens religion inte utföra en enda religiös ceremoni från födelsen till döden. – (Författaren)]

Saken är nu den att det inte finns någon möjlighet att få någon moralisk vägledning eller något regelsystem för livet från dem. För om det fanns någon gud där, skulle frågan om vägledning och lagstiftning uppstå. Just eftersom det inte finns någon, tvingas polyteisterna själva utforma en moralisk lära och på grundval av denna själva skapa en sharia. På så sätt blir den rena okunnigheten verksam. Därför finns det, i de samhällen och civilisationer som byggs på grundval av antingen ren okunnighet eller avgudadyrkan blandad med okunnighet, ingen annan skillnad än att tempel, präster och en följd av gudstjänstformer börjar uppträda tillsammans med okunnigheten på den ena platsen men inte på den andra. Den moraliska karaktären och handlingsmönstren är likadana i båda fallen; det är därför som den moraliska stämningen och livshållningen i det antika Grekland och det hedniska romerska imperiet liknar den moraliska stämningen och livshållningen i det moderna Europa.

För det andra skapar den polyteistiska läran ingen separat och varaktig grund för vetenskap, litteratur, filosofi, politik, ekonomi och liknande. Även på detta område ställer sig polyteisten på den rena okunnighetens sida, och hela den mentala och intellektuella utvecklingen i det polyteistiska samhället sker enligt den rena okunnighetens ideal. Skillnaden är endast att polyteisterna har en överdrivet stark föreställningsförmåga och att deras tänkande därför har en mycket stark benägenhet för fantasi. Ateister är däremot något mer realistiska. Därför hyser de inget intresse eller någon förkärlek för rent fantasibaserad filosofi. Men när de, utan Gud, försöker avslöja skapelsens mysterium i den kosmiska naturen, blir de argumentationsnät de väver lika orimliga som polyteisternas mytologiska läror. I själva verket finns det, vad tänkandet beträffar, ingen grundläggande skillnad mellan polyteism och ren okunnighet. Ett lysande bevis på detta är att dagens Europa, vad dess lära beträffar, är bundet till det antika Grekland och Rom med ett sådant band att det verkar som om Europa vore deras barn.

För det tredje är det polyteistiska samhället helt berett att anta de civilisatoriska sedvänjor och system som den rena okunnigheten använder, även om det finns metodologiska skillnader mellan polyteism och ren okunnighet när det gäller samhällets uppbyggnad och struktur. I polyteismens rike sätts kungarna på Guds plats. En klass av andliga och religiösa ledare framträder med särskild ädel börd och särskilda privilegier. Genom ett samspel mellan kungafamiljen och det religiösa samfundet bildas en krets. En varaktig lära om att etablera överlägsenhet och dominans för en släkt eller stam över en annan och för en klass över en annan byggs upp. På så sätt binds det okunniga folket i religionens bojor och ett förtryckande herravälde utövas över dem. I det rena okunnighetens samhälle antar dessa brister däremot formen av släktdyrkan, rasdyrkan, nationell imperialism, diktatur, kapitalism och klasskamp. Men vad gäller den levande kraften och de grundläggande drivkrafterna hör båda till samma kategori när det gäller att etablera människans herravälde över människan, splittra samhället genom människor och göra en klass av människor blodtörstig mot en annan klass.

Tre: asketisk okunnighet

Kärnan i den tredje övernaturliga lära, som bygger på asketism, är följande: denna värld och den kroppsliga existensen är ett slags fängelsestraff för människan. Människans själ befinner sig i denna kropps bur som en straffad fånge. De begär och den dragningskraft till njutningar som människan känner på grund av sin förbindelse med kroppen, liksom de biologiska behov hon möter, är i själva verket detta fängelses bojor och kedjor. Ju mer människan står i förbindelse med denna värld och dess olika ting, desto mer fördärvad blir hon och desto mer förtjänt av straff blir hon till slut. Den enda vägen till befrielse är att frigöra sig från det jordiska livets bekymmer och vedermödor, utrota begären, avstå från glädje och njutning, vägra att tillfredsställa kroppens behov och drifter, utplåna den tillgivenhet och kärlek ur sitt hjärta som uppstår ur förbindelser med ting, kärlek och kött och blod, samt genom sträng självförnekelse plåga och förtrycka sin egen fiende – det vill säga kroppen och drifterna – så mycket att de inte längre kan behålla något herravälde över själen. Då blir själen befriad från bördor, renad från fördärv och helig, och kan stiga upp på frälsningens höga väg.

Denna lära är i grunden en antisocial lära. Men den påverkar samhällsordningen på olika sätt. På dess grundval utvecklas ett särskilt filosofiskt system; Vedanta, Manus lära, nyplatonism, yoga, sufism, kristen asketism, buddhism och liknande är olika former av denna filosofi. Ur denna filosofi uppstår ett moraliskt system som i mycket liten utsträckning är positivt och till största delen snarare helt negativt. Dessa båda tränger tillsammans in i litteraturen, trosläran, moralen och det praktiska livet, och där deras inflytande når fram verkar de som opium och kokain. Denna tredje form av okunnighet samarbetar vanligen med de två första formerna av okunnighet på tre sätt:

Ett: Denna asketiska hedendom avlägsnar goda och gudfruktiga människor från världens arbetsfält och placerar dem i avskilda rum, medan den lämnar arbetsfältet fritt för de värsta förbrytarna. De onda får total makt över jorden och sprider ostört anarki, medan de goda fortsätter sin askes i tanken på sin egen frälsning.

Två: Den del av denna hedendom som påverkar vanligt folk skapar hos dem en felaktig form av tålamod och uthållighet samt en hopplös syn på tillvaron, och gör dem till lätt byte för förtryckarna. Därför var kungar, härskare, emirer och religiöst auktoritativa klasser särskilt angelägna om att sprida denna asketiska filosofi och moral. Under deras beskydd kunde den spridas ostört. Det är sällsynt i historien att den asketiska filosofin och dess moraliska ideal har stått i konflikt med imperialismen, kapitalismen och påvedömet.

Tre: När denna asketiska filosofi och detta moraliska ideal besegras av den mänskliga naturen börjar man uppfinna olika slags knep. På vissa håll uppfinns tron på försoningsoffer, så att man kan synda av hjärtans lust utan att förlora paradiset. På andra håll används kroppslig kärlek som förevändning för att skapa möjlighet att tillfredsställa sexualdriften, så att sinnets eld kan släckas samtidigt som renheten bevaras. På åter andra håll sprids ett nät av andlighet bakom en ridå av världsfrånvändhet eller askes, i samverkan med kungar, härskare, rika och köpmän. Påvedömet i Rom och de andliga ledarna i den österländska världen har gett de mest avskyvärda exemplen på detta. Hedendomen behandlar sina egna anhängare på detta sätt. Men när denna hedendom tränger in bland profeternas efterföljare uppstår en annan bild. I stället för att erkänna världen som en arbetsplats, en prövningsplats och åkermark för det kommande livet, angriper den först Allahs religion genom att framställa världen som ett tortyrhus och ett ”illusionernas nät”. Genom denna förändring av synsätt glömmer människan den verkliga sanningen att hon har anförtrotts ett ansvar i denna värld som Allahs khalif. Hon börjar tänka att hon inte har kommit hit för att arbeta och bära olika slags ansvar i världen, utan att hon har kastats in bland orenhet och avfall. Därför bör hon hålla sig borta från avfall och orenhet. Hennes verkliga plikt blir att förbli en icke-samarbetande person (Non co-operator) och undvika ansvar. Som följd av denna uppfattning betraktar hon världen och dess verksamheter och ansvar med rädsla. Hon vågar inte ens ta socialt ansvar, än mindre khalifatets ansvar. Därmed blir hela den islamiska shariaordningen meningslös för henne. Hon förstår inte att människan har skapats för att genom dyrkan och lydnad mot Guds påbud och förbud reformera och förbättra det jordiska livet samt fullgöra khalifatets ansvar. I stället börjar hon tro att dyrkan och vissa särskilda religiösa ritualer är försoningen för hennes syndfulla liv. Därför måste hon utföra dem med full koncentration och på rätt sätt, så att hon kan uppnå frälsning i det kommande livet.

Denna mentalitet har kastat en del av profeternas ummah in i en labyrint av murāqabah (att försjunka i meditation i avskildhet), mukāshafah (försök att upptäcka okända mysterier), chilla, recitation av wazā’if, ahzāb och amalīyāt (besvärjelser, amuletter och liknande), resor till platser i den andliga världen (sāyir-i maqāmāt) samt filosofiska förklaringar av haqīqah – [såsom panteism]. Den har hållit dem mer upptagna av nafl och mustahabb än av de obligatoriska handlingarna och gjort dem likgiltiga inför khalifatets ansvar. Ändå var det just för att upprätta detta khilāfat som profeterna sändes. Hos en annan grupp har den skapat en sjuklig upptagenhet av konstgjord fattigdom, överdrifter i religionen, hårklyverier och onödigt teoretiserande, liksom en överdriven fixering vid små sakernas exakta mått och detaljer. Allahs religion har i deras ögon blivit ett så skört glaskärl att de ständigt oroar sig för om något någonstans råkar bli ojämnt eller om glaskärlet ovanför deras huvuden ska gå sönder i bitar. Efter en sådan överdriven finurlighet i religionen uppstår oundvikligen trångsynthet, brist på initiativ och stagnation. Hur skulle sådana människor kunna få förmågan att överblicka livets stora problem och förstå islams universella grundprinciper? Och hur skulle de kunna lära känna religionens universella principer och detaljer samt förbereda sig för att leda och vägleda världen i dess nya skeden genom tidens förändringar?

Fyra: Islam

Den övernaturliga läran har framlagts av Allahs profeter. Dess innebörd är följande:

Detta hela universum som omger oss – och som vi själva är en del av – är i grunden en kejsares rike. Han är dess skapare, ägare och ende härskare. Här råder ingen annan än Han, och alla är underordnade Honom; all makt och myndighet är helt och hållet samlad hos denne ende ägare och högste befälhavare. Människan är detta rikes undersåte från födseln. Det vill säga, huruvida hon är undersåte eller inte beror inte på hennes vilja. Hon är född som undersåte och har ingen möjlighet att bli något annat än undersåte.

I detta statsskick finns det inget utrymme för att människan ska vara godtycklig och ansvarslös. Av naturen kan hon inte heller vara sådan. Hon är för det första undersåte från födseln och dessutom en del av detta rike. Därför har hon, liksom alla andra delar av riket lyder kejsarens befallningar, inget annat val än att lyda denne kejsare. Hon har ingen rätt att själv bestämma sin livsföring och sina plikter. Hennes enda uppgift är att följa de föreskrifter som rikets härskare ger henne. Dessa föreskrifter förmedlas genom uppenbarelsen. Och alla de människor som får uppenbarelse är profeter.

Men för att pröva människan har Herren valt en finstämd metod. Han har själv dolt sig och hållit hela den inre förvaltningen av sitt rike dold. Detta statsskick fungerar utåt på ett sådant sätt att ingen härskare kan ses och ingen tjänsteman kan urskiljas. Människan ser endast en fabrik i drift och ser sig själv närvarande i den. Med sina yttre sinnen kan hon inte känna att hon är någons undersåte och att hon måste avlägga räkenskap inför någon. Hon kan inte med egna ögon se något så tydligt tecken att Skaparens absoluta herravälde över henne, hennes skyldighet att svara inför Honom och att vara styrd av Honom blir uppenbara bortom varje tvivel, så att hon inte har något annat val än att acceptera det. Profeten har också kommit, men inte på ett sådant sätt att människan med egna ögon har kunnat se uppenbarelsen komma till honom, och inte heller har något sådant tecken nedstigit tillsammans med honom att hon tvingas erkänna hans profetskap bara genom att se det. Dessutom åtnjuter människan full frihet inom vissa gränser. Den makt som hon får om hon vill trotsa och göra uppror, liksom de nödvändiga medlen och redskapen, ställs till hennes förfogande, och hon ges ett mycket långt uppskov. Ända tills hon når den yttersta gränsen för olydnad och trots möter hon inget hinder. Om hon vill lyda och tjäna någon annan än rikets Härskare hindras hon inte heller med våld från detta; hon ges full frihet att tjäna och lyda vem hon vill. I båda fallen – vare sig hon trotsar eller tjänar någon annan – fortsätter hon att få sin försörjning. Hon får rikligt, efter sin ställning, av det hon behöver för att leva, av nödvändiga medel och redskap för sitt arbete samt av alla slags njutningsmedel. Ända till sitt sista andetag fortsätter hon att få allt detta med frikostig hand. Det har aldrig hänt att en gudsförnekare eller någon som lyder en annan har berövats livets världsliga medel enbart för brottet att förneka Gud eller lyda någon annan. Skaparen har nämligen gett människan förstånd, förmågan att skilja mellan gott och ont, förmågan att bedöma vad som är rimligt och orimligt samt fri vilja och förmåga att handla. Han har gett henne rätt och förmåga att utöva ett slags herravälde och härskarlik makt över otaliga av Hans skapelser. Med detta vill Han pröva henne. För att fullborda denna prövning har Han höljt hela sitt rikes verklighet och sin egen existens i det osynligas slöja, så att hennes förstånd ska sättas på prov. Hon har fått frihet att välja den goda eller den onda vägen, så att det kan prövas om hon, efter att ha förstått sanningen och rättvisan, frivilligt och med iver följer dem utan tvång, eller om hon tar begärets tjänande på sig och vänder sig bort från dem. Om hon inte fick livets nödvändiga medel och möjlighet att handla fritt skulle hennes duglighet eller oduglighet inte kunna prövas.

Detta världsliga liv är endast en period för prövning. Därför kommer hennes gärningar inte att räknas upp här, och hon kommer inte heller att få sin gärnings lön. De njutningsmedel som hon får i det jordiska livet är inte någon belöning för goda gärningar, utan även de är medel i prövningen. Och de sorger, lidanden, olyckor och calamiter som hon möter är inte heller straff för dåliga gärningar, utan spontant framträdande resultat av de naturlagar under vilka världsalltet styrs. – [Detta betyder naturligtvis inte att principen om att gärningar får sina följder inte alls gäller i det världsliga livet. Det jag vill säga är att följderna av gärningar i denna värld varken är säkra, bestämda eller tydliga. I allt som sker i världen är prövningens element större än belöningen och följden. Därför kan de följder som visar sig här inte betraktas som ett mått på någons goda eller dåliga karaktär. – (Författaren)] Den verkliga och slutliga räkenskapen, granskningen och bedömningen av gärningarna kommer att fullbordas efter detta jordiska livs slut. Det är den bestämda tiden för detta, och den kallas Akhirat. Därför är det inte möjligt att utifrån de följder av gärningar som erhålls i denna värld avgöra om en livsordning eller en handling är rätt eller fel, god eller ond, godtagbar eller förkastlig. Det verkliga måttet är de uppenbara resultaten i Akhirat. Vilken livsordning och vilka handlingar som kommer att ge goda resultat, och vilka som kommer att ge dåliga resultat, kan endast bli känt genom den uppenbarelse som Allah har sänt ned till profeterna. Detaljerade och utförliga föreskrifter är en senare fråga. Den grundläggande och slutliga fråga, som framgången eller misslyckandet i Akhirat beror på, är om människan genom att rätt använda sin förmåga att bygga resonemang och sitt tänkande kan förstå att Allah den Upphöjde är den verklige lagstiftaren och härskaren, och att den föreskrift som har kommit från Honom är en av Allah utformad föreskrift. Och om hon, efter att ha förstått detta, frivilligt och med iver underkastar sig Allahs styre och föreskrift, trots att hon har fri valförmåga.

Profeterna har ända från början lagt fram denna ideologi. På grundval av denna ideologi är det möjligt att få en fullständig förklaring av allt som sker i världen. Det är möjligt att förstå den fulla innebörden av alla tecken i världens natur. Ingen ny iakttagelse eller erfarenhet kan vederlägga denna ideologi. Ur den uppstår en bestående och självständig filosofisk process, helt olik alla jahilijjanska livsåskådningar. Denna filosofi ordnar all kunskap och vetenskap om världens natur och människans väsen på ett nytt sätt. Denna ordningsmetod är helt motsatt den jahilijjanska. För att vårda och utveckla litteratur och konst skapar profeternas ideologi en väg som är helt omvänd och olik den jahilijjanska vägen för litteraturens och konstens vård och utveckling. Den fastställer ett särskilt perspektiv samt ett särskilt syfte och mål för livets alla verksamheter. Det finns ingen verklig likhet, vare sig till sin natur eller till sitt innehåll, mellan detta mål och perspektiv och de jahilijjanska målen och perspektiven. Ur denna ideologi uppstår också ett särskilt system för moralen. Ingen överensstämmelse med den jahilijjanska moralen kan återfinnas i det. Därefter är den civilisation som byggs på denna teoretiska och moraliska grund helt olik de civilisationer som uppstått ur ren jahilijja. För att bevara denna civilisation krävs ett utbildningssystem av helt annan natur, vars grundprinciper från början till slut står i motsats till det jahilijjanska utbildningssystemet. Kort sagt: i denna civilisations varje åder och lager finns Allah den Allsmäktiges enhetliga och absoluta herravälde och suveränitet, tron på Akhirat samt människans medvetenhet om sitt ansvar inför Honom och hennes lydnadskänsla som aktiva drivkrafter och livsenergi. Men den rent jahilijjanska civilisationens hela verksamhet och alla dess regler inspireras och styrs av människans tygellösa frihet, godtycke och ansvarslöshet. Därför är den mänsklighet som formas av den civilisation som profeterna grundade, till sin gestalt, struktur och glans fullständigt ojämförlig med den mänsklighet som den jahilijjanska civilisationen formar.

Det detaljerade sociala och civilisatoriska system som därefter byggs på denna grund har en struktur som skiljer sig från alla andra strukturer i världen. Renlighet och hygien, mat och kläder, levnadssätt, seder och bruk, personlig karaktär, förvärv av försörjning, användning av egendom, äktenskap och familjeliv, sociala sedvänjor och ordningar, formerna för sammankomster, olika former av ömsesidiga relationer mellan människor, ömsesidiga transaktioner, fördelningen av egendom, statens styrelse, regeringsbildning, ledarens ställning, sättet att bilda en lagstiftande församling, den civila administrativa organisationen, från lagstiftningens grundprinciper till utformningen av detaljerade bestämmelser, domstolar, polis, system för revision och kontroll av räkenskaper, skattesystemet, det ekonomiska systemet, offentliga byggnads- och anläggningsarbeten, industri och handel, tillhandahållande av information och nyheter, utbildningssystemet och principerna för alla andra områden, utbildning och organisation av de väpnade styrkorna, krig och fred, internationella relationer och utrikespolitik – kort sagt: från livets minsta detaljer till dess största och viktigaste frågor präglas reglerna och metoderna i detta civilisatoriska system av en evig storslagenhet. I varje del finns en tydlig skiljelinje som håller det åtskilt från andra civilisationer. I varje fråga, från början till slut, verkar ett särskilt synsätt, ett särskilt syfte och ett moraliskt förhållningssätt, knutet till Guds suveräna herravälde, människans underkastelse och känsla av ansvar inför Honom samt målet i det kommande livet.

Syftet med profeternas ankomst

Det var just i syfte att etablera den ovan beskrivna kulturen och civilisationen i världen som profeterna kom, den ene efter den andre. Med undantag för den asketiska civilisationen antar alla andra civilisationer – vare sig de är okunnighetens eller islams civilisationer – naturligtvis ett övergripande synsätt på det världsliga livet och en allomfattande metod för att styra världens angelägenheter, och de vill att den politiska makten ska komma i deras händer så att de kan utforma en livsordning enligt sin egen metod. Att framföra en ideologi eller livsordning, eller att tro på den, utan politisk makt är helt meningslöst. För asketens del är saken annorlunda, eftersom han inte vill styra världens angelägenheter alls. I stället håller han sig genom en särskild form av sulūk, eller andlig övning, avskild från världens verksamhetsfält och är uppslukad av att meditera över att nå sitt inbillade mål för befrielse. Därför har han varken behov av eller önskan om politisk makt. Men för dem som träder fram med en särskild metod för att styra världens verksamhet och tror att människans räddning och befrielse är beroende av att följa just denna metod, finns ingen annan utväg än att försöka få nycklarna till den politiska makten i sin hand. Den livsordning de presenterar som en ritning kan nämligen inte bli verksam i världens verkliga verksamhetsfält förrän de har fått makt att förverkliga den. Om de inte uppnår denna makt kan deras ritning inte ens länge bestå på papperet eller i människors sinnen. Alla världens angelägenheter bedrivs enligt den civilisationens plan i vars händer den politiska makten ligger. Inom vetenskap, tänkande, litteratur och kultur följs dess direktiv; den utformar den moraliska strukturen; utbildning och folkbildning ligger i dess händer; det civilisatoriska systemet upprättas enligt de lagar den skapar; och dess politik genomförs på livets varje område. En civilisation som inte innehar den politiska makten har ingen plats någonstans i livet. När en auktoritär civilisation dessutom under lång tid har brett ut sitt herravälde, har den civilisation som står utanför den politiska makten inget inflytande alls över världens verksamhetsfält. Även hos dem som hyser sympati för denna civilisation väcks då tvivlet om huruvida den kan vara verksam i det världsliga livet. De som påstår sig bära dess fana och vara arvtagare till dess ledarskap blir till slut beredda att bedriva sin verksamhet genom kompromisser och maktdelning med den motsatta civilisationen. Men maktdelning och kompromiss mellan två civilisationer som har uppstått ur helt motsatta källor är fullständigt omöjliga och orealistiska. Den mänskliga civilisationen kan inte tåla ett sådant delat partnerskap. Att betrakta en sådan maktdelning som praktiskt möjlig är ett tecken på bristande kunskap, och att göra sig redo för den måste betraktas som brist på tro och mod.

Profeternas yttersta och högsta mål med att komma till världen var att upprätta Guds styre, det vill säga ḥukūmat-i ilāhiyya, och förverkliga hela den livsordning som Gud har gett. – [Man hör ofta vissa fromma äldre i vår tid säga att det inte bör vara muslimernas mål att ta den politiska makten – att detta är Guds löfte. De herrar som säger detta har i själva verket föreställningen att politisk makt endast är en belöning. De tänker inte på att den är ett stort ansvar. De vet inte att det enligt Guds lag är nödvändigt att upprätta den regering som krävs för att etablera islam som ett fungerande system, och att detta bör vara muslimernas mål. Att kämpa för att upprätta en sådan regering är också en religiös plikt. – (Författaren)] Profeterna var beredda att ge företrädarna för den okunniga civilisationen rätten att, om de så önskade, hålla fast vid sin troslära och sina övertygelser och att följa den okunniga civilisationens sedvänjor och ordningar i den mån följderna av deras verksamhet förblev begränsade till dem själva. Men profeterna var inte beredda att ge dem rätten att ha nycklarna till den politiska makten i sina händer och med tvång styra hela mänsklighetens verksamhet enligt kufr och den okunniga civilisationens lagar och bestämmelser; och det var naturligtvis inte heller möjligt att ge dem denna rätt. Därför gjorde alla profeter sitt yttersta för att förändra den politiska situationen. Vissa begränsade sina ansträngningar till att skapa en gynnsam miljö och ett gynnsamt verksamhetsfält, såsom profeten Ibrāhīm (frid över honom). Andra inledde en revolutionär rörelse men lämnade det världsliga livet innan de hann upprätta ett islamiskt styre, såsom profeten ʿĪsā (frid över honom). Och vissa profeter lyckades föra denna rörelse fram till dess mål och framgång, såsom profeten Yūsuf, profeten Mūsā och den tillförlitlige Muḥammad Muṣṭafā (Guds välsignelser och frid över honom).

Dīn enligt Koranens syn

(Arabiska************************************på PDF-sida 349)

”Han har föreskrivit för er samma dīn och livsordning som Han befallde Nūḥ och som Vi nu genom uppenbarelse har sänt till dig (Muhammad), och som Vi tidigare befallde Ibrāhīm, Mūsā och ʿĪsā, med denna uppmaning: upprätthåll dīn och splittras inte däri.” – (Sūra ash-Shūrā: 13)

I denna vers sägs det tydligt att profeten Muhammed (fvmh) inte är grundare av någon ny religion. Inte heller var någon av de tidigare profeterna grundare och införarare av någon separat religion. Från början till slut har alla profeter framfört samma dīn från Allahs sida, och profeten Muhammed (fvmh) framförde också denna. Först nämns i detta sammanhang Hadrat Nuhs namn, eftersom han var den första profeten för den nuvarande mänskligheten efter den stora översvämningen. Därefter nämns den siste profeten Muhammeds (fvmh) namn. Sedan nämns Hadrat Ibrahims namn. Araberna erkände honom som sin religiösa ledare. Till sist nämns Hadrat Musas och Hadrat Isas namn. De kristna och judarna betraktar dem som grundare av sina respektive religioner. Detta innebär naturligtvis inte att just dessa fem profeter fick i uppdrag att etablera denna dīn. Det egentliga budskapet är att alla profeter som har kommit till världen har kommit med dīn. Här nämns endast fem berömda profeter som exempel, eftersom världens allmänt kända himmelska sharīʿa-föreskrifter har nåtts genom dem.

Ur denna vers kan man få mycket viktiga lärdomar om dīn, det vill säga den sanna religionen Islam, och dess syfte. Därför är det nödvändigt att begrunda denna vers djupt och förstå den på rätt sätt.

Lexikal analys

På arabiska används ordet ”dīn” i flera betydelser. Till exempel:

Ett: makt, styrka och herravälde; att styra och utöva auktoritet; att tvinga andra att erkänna lydnad och underkastelse; att utöva suverän makt (Sovereignty) över andra och göra dem till sina slavar och underlydande. Till exempel: (Arabiska**********)det vill säga: han tvingade människorna att lyda. (Arabiska**************)det vill säga: jag besegrade dem, och de erkände sin underkastelse. (Arabiska***********)det vill säga: jag underkuvade det folket och gjorde dem till slavar. (Arabiska*********)det vill säga: den och den personen blev mäktig och hedrad. (Arabiska**************)det vill säga: jag tvingade honom att göra något som han inte var villig att göra. (Arabiska**************)det vill säga: den och den personen tvingades till en motbjudande handling. (Arabiska**************)det vill säga: jag utövade styre och auktoritet över honom. (Arabiska**************)det vill säga: jag överlämnade ledarskapet över folket och auktoriteten till den och den personen. I denna betydelse säger Hutayya, när han tilltalar sin mor:

(Arabiska************** på PDF-sida 350)

”Du utsågs till förmyndare för dina barn; därför har du lämnat dem finare än mjöl.”

Det står i hadith:

(den arabiska texten finns på sida 350 i PDF-filen)

”Den som har behärskat sina begär och ägnat sig åt gagneliga gärningar för det kommande livet – han är den verkligt förståndige.”

Det är därför som den som har besegrat och härskar över länder, folk och stammar kallas(Arabiska**************)(Dayyān). Iyas al-Harmadhi tilltalade Allahs Sändebud (saw.) med orden(Arabiska**************)”O folkets ledare och arabernas härskare.” I denna bemärkelse(Arabiska**************)betyder det slav, och(Arabiska**************)betyder slavinna. Och(Arabiska**************)betyder slavinnans son. Poeten al-Akhtal säger:(Arabiska**************)”Hon uppfostrade mig som slavinnans son.” I den heliga Koranen står det:

(den arabiska texten finns på sida 350 i PDF-filen)

Det vill säga: ”Om ni verkligen inte är någons slavar, följare eller undersåtar, varför kan ni då inte rädda den döende? Varför kan ni inte återföra den själ som håller på att lämna kroppen?”

Två: lydnad, slaveri, tjänst, att erkänna någons överhöghet, att underordna sig någon samt att böja sig inför någons makt och herravälde. Araberna brukar säga:(Arabiska*************)Det vill säga: ”Jag har tjänat den och den.” I en hadith sägs att Profeten (saw.) sade:(Arabiska*************)”Jag vill få änglarna att följa ett ord som, om de accepterar det, kommer att göra hela den arabiska nationen lydig mot dem och få den att böja sina huvuden inför dem.” Det är i denna betydelse som ett folk(Arabiska*************)kallas så. Även i den hadith som handlar om kharijiterna används ordet ”dīn” i denna betydelse. Där sägs det:(Arabiska*************)”De kommer att lämna dīn (lydnaden), liksom en pil skjuter ut ur en båge.” – [Detta innebär inte att kharijiterna skulle bli avfällingar. När Ali tillfrågades: ”Är de otroende?” sade han:(Arabiska*************)”De har ju flytt från själva otroheten.” Sedan frågades han:(Arabiska*************)”Är de då hycklare?” Han svarade: ”Hycklaren minns Allah mycket litet, medan dessa minns Allah dag och natt. Därför kan man utan tvekan säga att ”dīn” i denna hadith betyder lydnad mot emiren. Ibn Athir skriver i sitt verk an-Nihaya:

(Arabiska*************)

”Innebörden av Alis ord är att de kommer att lämna lydnaden mot den ledare vars lydnad är obligatorisk.” – (del 2, s. 41–42)

Tre: sharia, lag, sedvänjor, bruk och vanor. I vardagligt tal säger man till exempel: (Arabiska*************)Det vill säga: detta är en hävdvunnen sedvänja. (Arabiska*************)Det vill säga: oavsett vilken sedvänja, god eller dålig, någon följer kan den kallas dīn. I hadithen står det: (Arabiska*************)”Allahs sändebud följde före sitt profetskap de sedvänjor som hans folk följde. Det vill säga, han följde också de seder och bruk beträffande äktenskap, skilsmässa, arv samt andra sociala och lokala sedvänjor som hans folk följde.”

Fyra: gärningarnas följder, vedergällning, belöning eller hämnd, domslut och förhör. Det välkända arabiska ordspråket (Arabiska*************)”Som man sår får man skörda” är ett utmärkt exempel. I Koranen återges de otrognas ord: (Arabiska*************)”Ska vi verkligen ställas till svars efter döden? Ska vi verkligen få erfara följderna av våra gärningar?” I den hadith som återberättats av ʿAbdullāh ibn ʿUmar står det: (Arabiska*************)”Smäda inte era härskare. Om det blir absolut nödvändigt att säga något ont, säg då: O Allah, behandla dem på samma sätt som härskarna behandlar oss.” Det är i denna betydelse som (Arabiska*************)ordet dāyān används om en qāḍī eller domare. En lärd man sade om ʿAlī: (Arabiska*************)”Efter Profeten var han den främste domaren i det muslimska folket.”

En term med omfattande innebörd

Araberna använde ordet ”dīn” på olika sätt, ibland för en av de nämnda betydelserna och ibland för en annan. Men arabernas föreställning om dessa fyra frågor var varken helt klar eller särskilt högstående. Därför kvarstod en viss oklarhet i ordet. Följaktligen kunde det inte på vederbörligt sätt bli en terminologisk term för någon tankeskolas lära. När Koranen uppenbarades fann den i detta ord ett lämpligt uttrycksmedel för sitt budskap, använde det i en klar och bestämd betydelse och gjorde det till sin särskilda term. I Koranens språk uttrycker ordet ”dīn” därför ett fullständigt livssystem. Enligt Koranens innebörd kallas det ”dīn” när människan erkänner någons suveränitet och herravälde, underkastar sig honom och därefter följer ett särskilt beteende och en särskild handlingsmetod. Att avsätta dīn uteslutande för Allah och tjäna Honom innebär att människan inte blandar någon annans tjänande med tjänandet av Allah, utan endast dyrkar Honom, följer Hans lag och lyder Hans befallningar och föreskrifter. Hon hoppas på ära, framgång och belöning genom att lyda Hans befallningar, och är samtidigt på sin vakt i vetskap om att olydnad mot Honom medför förnedring, vanära och straff. Förmodligen finns det i inget språk i världen någon term med så omfattande innebörd. Vår tids ord ”stat” har kommit ganska nära denna betydelse. Men för att helt motsvara dīns innebörd behöver det fortfarande få större bredd och omfattning.

En felaktig föreställning

Den dīn som man har befallts att upprätta var densamma för alla profeter, medan deras sharia var olika. (Arabiska*************)”För var och en av er har Jag fastställt en sharia och en väg.” Enligt denna uppfattning omfattar dīn inte Koranens föreskrifter, utan innebär endast att erkänna tawḥīd, profetskapet, livet efter detta, Skriften och profetskapet samt att dyrka Allah. Som mest kan de grundläggande moraliska föreskrifter som var desamma för alla profeter räknas till dīn. En sådan uppfattning har kunnat etableras på grund av en ytlig och flytande syn på dīns enhet och sharias olikheter. Detta är en mycket farlig uppfattning. Om den inte korrigeras kan man senare försöka skapa en förvirrande åtskillnad mellan dīn och sharia. Det var genom att ägna sig åt en sådan åtskillnad som Sankt Paulus, genom att framföra föreställningen om en dīn utan sharia, ledde Jesus, frid vare med honom, anhängare vilse. När sharia betraktas som något skilt från dīn kommer muslimer liksom de kristna att anse sharias föreskrifter vara oviktiga och kringgå dem, eftersom deras upprättande och förverkligande betraktas som något som ligger utanför målet. De kommer att nöja sig med trosföreställningar och grundläggande moralisk undervisning som sin enda tillgång. Betyder den uppmaning som ges här att fastställa dīns innebörd utifrån sådana gissningar och antaganden att dīn endast består av trosföreställningar och grundläggande moralisk undervisning, eller omfattar den också sharias lagar och föreskrifter? När vi studerar den heliga Koranen ser vi att följande saker, utöver trosföreställningar och moralisk undervisning, också räknas till dīn:

(Arabiska****************************************på PDF-sida 353)

De ålades ingen annan befallning än att dyrka Allah med uppriktig hängivenhet, rikta dīn enbart till Honom, förrätta bönen och ge zakat. Detta är den rätta religionen.” – (Sura al-Bayyina: 5)

Av detta framgår att bönen och zakat ingår i dīn. Ändå finns det olika föreskrifter för dessa båda handlingar i de olika sharia-lagarna. Man kan inte säga att bönens form, dess grundpelare, antal böneenheter, böneriktning, tider och övriga föreskrifter var desamma i alla tidigare sharia-lagar. Detsamma gäller zakat. Ingen kan hävda att samma bestämmelser gällde i alla sharia-lagar beträffande den minimi­gräns vid vilken zakat blev obligatorisk, dess andel samt dess uttag och fördelning. Trots dessa skillnader mellan sharia-lagarna förklarade Allah den Allsmäktige att dessa båda ting ingår i dīn.

(Arabiska****************************************på PDF-sida 353)

”Förbjudet för er är självdöda djur, blod, svinkött, djur som slaktats i någon annans än Allahs namn, samt sådana som har dött genom kvävning, slag, stötar, fall från en höjd eller genom angrepp av vilda djur. Men det djur som ni hinner slakta medan det ännu lever är tillåtet. Även djur som slaktats vid något altare är förbjudna för er. Att söka sin lott genom att kasta tärning är också förbjudet för er. Allt detta är olydnad. I dag har de otrogna förlorat hoppet om er dīn. Frukta därför inte dem, utan frukta Mig. I dag har Jag fullkomnat er dīn för er, fullbordat Min nåd över er och valt islam som dīn åt er.” – (Sura al-Māʾida: 3)

Av detta framgår att även dessa bestämmelser i sharia ingår i dīn.

(Arabiska****************************************på PDF-sida 353)

”Bekämpa dem som inte tror på Allah och den yttersta dagen, som inte förbjuder det som Allah och Hans Sändebud har förbjudit och som inte antar den sanna dīn som sin religion.” – (Sura at-Tawba: 29)

Av detta framgår att det, utöver tron på Allah och den yttersta dagen, även ingår i dīn att följa och i praktiken tillämpa de bestämmelser om tillåtet och förbjudet som Allah och Hans sändebud har fastställt.

(Arabiska … PDF-sida 354)

”Piska både den otuktiga kvinnan och den otuktige mannen med hundra piskrapp. Och låt inte medlidande med dem hindra er från att följa Allahs dīn, om ni tror på Allah och den yttersta dagen.” – (Sura an-Nūr: 2)

Av detta framgår att även de straffrättsliga bestämmelserna ingår i dīn.

Fyra exempel har getts på att sharias bestämmelser uttryckligen benämns dīn. Dessutom kan man genom ett ingående och eftertänksamt studium förstå att det också är en del av dīn att avstå från sådana synder som Allah har varnat för leder till helvetet, såsom otukt, ocker, att döda muslimer, att förtära föräldralösas egendom och att på orättmätigt sätt tillägna sig andras tillgångar, samt från sådana brott om vilka Allah har förklarat att Hans straff är oundvikligt, såsom homosexualitet och bedrägeri i affärstransaktioner. Ty vilken annan mening kan dīn ha än att skydda människan från helvetet och det gudomliga straffet? På samma sätt måste även de av sharias bestämmelser vars överträdelse leder till att man för evigt kastas i helvetet betraktas som en del av dīn. Som exempel kan bestämmelserna om arv nämnas. Efter att dessa bestämmelser har redogjorts för säger Allah som avslutning:

(Arabiska … PDF-sida 354)

”Den som inte lyder Allah och Hans sändebud och överskrider de gränser som Allah har fastställt, honom ska Allah kasta i elden. Där ska han förbli för evigt. För honom väntar ett förnedrande straff.” – (Sura an-Nisāʾ: 14)

På samma sätt kan man inte hävda att förbudet mot sådant som har förklarats haram, såsom hasardspel och falskt vittnesmål, är ett onödigt påbud som Allah har utfärdat utan att önska att det ska tillämpas. På motsvarande sätt kan de handlingar som Allah har förklarat obligatoriska, såsom fastan och vallfärden, inte förklaras stå utanför dīn med ursäkten att trettio dagars fasta under ramadan inte förekom i tidigare sharia och att vallfärden till Kaba bland profeten Ibrahims efterkommande endast ingick i Ismails sharia.

Landets lag och religionen

I Sura Yusuf (Arabiska************)(Enligt kungens lag kunde Josef inte hålla kvar sin bror) har Allah den Allsmäktige, genom att använda ordet ”religion” i betydelsen landets lag (Law of the land), tydliggjort religionens omfattande innebörd. Därmed blir deras uppfattning meningslös – de som begränsar profeternas förkunnelse till dyrkan av den ende Guden och utförandet av vissa religiösa ritualer i en allmän religiös bemärkelse, och som anser att religionen inte har något samband med mänsklig civilisation, politik, ekonomi, lagar, domstolar och andra världsliga angelägenheter. Och även om den har ett samband med dessa frågor, är religionens föreskrifter endast frivilliga rekommendationer. Om man kan följa dem är det bra, men annars finns det inget fel i att följa lagar och regler som människorna själva har utformat. Detta är en direkt vilseledande föreställning. Denna föreställning har länge varit utbredd bland muslimerna och är i stor utsträckning orsaken till att muslimerna förblivit likgiltiga inför försöket att upprätta ett islamiskt livssystem. På grund av den har muslimerna inte bara accepterat ett kufriskt och okunnighetens livssystem, utan har dessutom blivit villiga att betrakta det som en sunnah av Profeten och att bli delägare i och förvaltare av detta livssystem. Genom att beteckna straffrätten som religion har denna vers bevisat att deras uppfattning är felaktig. Här har Allah den Allsmäktige tydligt sagt att lagarna för samhälls- och statsstyret är religion, på samma sätt som bönen, fastan och pilgrimsfärden är religion. Därför innebär den religion vars lydnad krävs i verser som (Arabiska************)(Islam är den enda religion som Allah har valt) och (Arabiska************)(Den som antar något annat än islam som religion kommer aldrig att få det godtaget), inte bara att be och fasta, utan även islams samhällsordning. Om man överger denna och följer något annat system kan det inte godtas av Allah.

Det verkliga förhållandet är att man, genom att anta en innebörd som strider mot versen i Sura al-Ma’ida (Arabiska***************)(Jag har fastställt en lag och en väg för varje folk), har tolkat den så att eftersom lagen var olika för varje folk, och uppmaningen endast gällde att upprätta den religion som var gemensam för alla profeter, så omfattas upprättandet av lagen inte av uppmaningen att upprätta religionen. Men i själva verket är versens innebörd precis den motsatta. Om man noggrant läser verserna 41 till 50, före och efter den plats i Sura al-Ma’ida där denna vers står, blir det klart att versens riktiga innebörd är att den lag som Allah gav varje profets folk var religionen för just detta folk. Under den profetens tid uppmanades de att upprätta just denna religion och lag. Eftersom det nu är profeten Muhammeds tid, är den lag som har getts till Muhammeds umma religionen för denna tid, och att upprätta den är detsamma som att upprätta religionen. Att lagarna skiljer sig åt betyder inte att Guds lagar stod i motsättning till varandra. Det betyder tvärtom att det, beroende på omständigheterna, fanns vissa skillnader i detaljerna. Ta till exempel bönen och fastan. Bönen var obligatorisk i alla lagar, men alla lagar hade inte samma böneriktning. Bönetiderna, antalet böneenheter samt bönens grundläggande delar och regler skilde sig också åt. Fastan var likaså obligatorisk i alla lagar, men trettio dagars fasta i månaden Ramadan förekom inte i alla lagar. Därför är det fel att säga att att be i allmänhet och att fasta vid bestämda tider ligger utanför att upprätta religionen. Den korrekta slutsats man kan dra av detta är att det för varje profets folk, under den aktuella tiden, var att upprätta religionen att be och fasta enligt de regler för bön och fasta som hade fastställts i den tidens lag. I vår tid innebär upprättandet av religionen att dessa gudsdyrkanshandlingar utförs enligt de regler som den muhammadianska lagen föreskriver. Av dessa två exempel kan man förstå alla andra föreskrifter i lagen.

Religionen gör anspråk på sin egen styrelsemakt

Om man studerar den heliga Koranen noggrant blir det tydligt att denna storslagna bok inte presenterar ett program för sina anhängare att leva ett religiöst liv som besegrade och underordnade medborgare, betraktade som undersåtar under ett kufriskt system och de otrogna. Den vill i stället öppet upprätta sitt eget styrelsesystem. Den uppmanar sina anhängare att ägna sig åt – och offra sina liv för – att göra den sanna religionen segerrik när det gäller tänkande, moral, civilisation, lagar och politik. Denna storslagna bok ger dem ett program för att förbättra människans liv, varav en stor del endast kan genomföras om troende människor har makten. Denna storslagna bok beskriver syftet med sin uppenbarelse på följande sätt:

(på PDF-sida 356)

”Vi har uppenbarat denna storslagna bok för dig med sanningen, så att du kan döma mellan människorna i enlighet med det ljus som Allah har visat dig.” – (Sura an-Nisa: 105)

I denna bok har bestämmelser om upptagande och fördelning av zakat fastställts. Bakom dessa bestämmelser finns uppenbarligen föreställningen om en regering som ska ta upp zakat och ansvara för att fördela den bland de berättigade. – (Sura at-Tawba: 60–130). I denna bok har befallningen att avskaffa ränta utfärdats, liksom krigsförklaringen mot dem som fortsätter att ta ränta (al-Baqara: 257); detta kan genomföras om landets politiska och ekonomiska system helt och hållet hamnar i troende människors händer. Straffet med döden för mördare (al-Baqara: 178), befallningen att hugga av tjuvens hand (al-Ma’ida: 38) samt de straff som föreskrivits för otukt och falska anklagelser om otukt har inte utfärdats med föreställningen att de domstolar och den polis som ska verkställa dessa bestämmelser kommer att stå under de otrognas kontroll. Här har också befallningen att föra krig mot de otrogna utfärdats (al-Baqara: 190–216).

Inte med föreställningen att anhängarna av denna din ska ta värvning som soldater under en otrogen regering och verkställa denna befallning. Här har också befallningen att ta ut jizya från judar och kristna utfärdats. Men det kan inte vara så att muslimerna blir de otrognas undersåtar, tar ut jizya från dem och tar på sig ansvaret för deras beskydd. Detta gäller inte bara de suror som uppenbarades efter hijra; även när en klarsynt person läser de suror som uppenbarades före hijra kan han tydligt se att det från början fanns en plan i Koranen att göra de troende segerrika och överordnade. Det fanns aldrig någon plan att islam och muslimerna skulle förbli underkuvade under en otrogen regering.

Vittnesbördet från Profetens (frid vare med honom) faktiska verksamhet

Framför allt står den ovan nämnda felaktiga tolkningen i konflikt med den faktiska verksamheten under profeten Muhammeds (frid vare med honom) tjugotre år långa profetiska uppdrag. Vem känner inte till att han med hjälp av både förkunnelse och svärd underkuvade hela Arabien och där upprättade ett fullständigt statsskick med en detaljerad sharia? Denna stat omfattade alla livets sidor och områden – från trosföreställningar till individuell och kollektiv karaktär, civilisation och kultur, ekonomi och samhällsordning, politik, lag och domstolsväsende samt krig och fred. Om man inte erkänner att all hans verksamhet var den praktiska uttolkningen av den befallning som i den nämnda versen gavs till profeten Muhammed (frid vare med honom) tillsammans med alla profeter, leder det till två möjliga slutsatser. Antingen måste man rikta anklagelsen mot Allahs sändebud (frid vare med honom) – må Allah förlåta – att han endast hade befallts att förkunna trons och moralens viktigaste grundläggande principer, men att han överskred denna gräns, upprättade en regering på eget initiativ och utformade ett detaljerat regelverk som var av en annan och mer omfattande typ än den samlade lagstiftningen i alla profeters sharia. Eller så måste man rikta denna anklagelse mot Allah själv: efter att ha uttalat den förklaring som nämns i sura ash-Shura handlade Han själv tvärtom och lät sin profet utföra något som var mycket mer omfattande och av ett annat slag än det arbete med att upprätta den din som förklarats i denna sura. Inte nog med det, efter att detta arbete hade fullbordats uttalade Han också en andra förklaring som stod i strid med den första.(Arabiska***********)(I dag har Jag fullkomnat er din för er) – må Allah förlåta

Din är ett heltäckande begrepp med vid omfattning

Den heliga Koranen använder ordet din som ett begrepp med vid och omfattande betydelse. Det betyder ett levnadssystem under vilket människan erkänner någons suveränitet och lyder honom, lever under de gränser, sedvänjor och lagar som han fastställt, hoppas på ära, framsteg och belöning genom sin lydnad och måste bära fruktan i sitt hjärta för att hon genom olydnad mot honom kommer att drabbas av förnedring, vanära och straff. Det finns förmodligen inget annat ord med en lika omfattande betydelse i något språk i världen. I följande verser används din just som detta begrepp:

(Arabiska*****************************************på sidan 358 i PDF)

”Bekämpa bland skriftfolket (judar och kristna) dem som inte tror på Allah (det vill säga inte erkänner Honom som den ende suveränitetens ägare), inte tror på den yttersta dagen (det vill säga dagen för räkenskap och vedergällning), inte erkänner som förbjudet det som Allah och Hans sändebud har förbjudit och inte antar den sanna din som sin din, tills de betalar jizya med egen hand och underkastar sig.” – (Sura at-Tawba: 29)

I denna vers är dīn al-haqq (den sanna religionen) ett fackuttryck. Vad Han avser med detta har Han själv förklarat i versens tre första påståenden. Det är summan av dessa tre som har förklarats som dīn al-haqq:

(Arabiska*************************************PDF 358 )

”Farao sade: Vänta, jag ska döda Mose, och låt honom sedan åkalla sin Herre. Jag fruktar att han ska förändra er religion eller skapa oordning i landet.” – (Sura al-Mu’min: 26)

Om man mot bakgrund av alla berättelser om Farao och Mose i Koranen granskar saken med eftertanke, blir det utan tvekan uppenbart att dīn här inte används enbart i betydelsen religion. Det används snarare i betydelsen statligt och civilisatoriskt system. Faraos uttalande innebar att om Moses syfte lyckades, skulle statssystemet förändras. Den livsordning som byggde på Faraos suveränitet samt de gällande lagarna, reglerna och sederna skulle ryckas upp med rötterna, och i dess ställe skulle antingen ett nytt system byggas på nya grunder, eller så skulle inget system alls byggas upp utan ett tillstånd av anarki uppstå i hela landet.

(Arabiska*************************************PDF 358 )

”Den enda dīn som Allah har valt är islam.” – (Sura Āl ʿImrān: 19)

(Arabiska*************************************PDF 358 )

”Den som söker en annan dīn än islam kommer inte alls att få denna dīn godkänd.” – (Sura Āl ʿImrān: 85)

(Arabiska*************************************PDF 358)

”Det är Han, den ende Allah, som har sänt sitt sändebud med rätt vägledning och den sanna religionen, för att låta den segra över alla andra religioner, hur motbjudande detta än må vara för avgudadyrkarna.” – (Sura at-Tawba: 36)

(Arabiska*************************************PDF 359)

”Bekämpa dem tills alla kufriska system har försvunnit från världen och religionen helt har vigts åt Allah.” – (Sura al-Anfal: 39)

(Arabiska*************************************PDF 359)

”När Allahs hjälp har kommit och segern har inletts, och du ser människor träda in i Allahs religion i stora skaror, ska du då prisa och lovsjunga din Herre, åkalla Hans tasbih och be Honom om förlåtelse. Han är sannerligen mycket förlåtande.” – (Sura an-Nasr)

I dessa verser avses med religion trosföreställningar, tänkesätt, moral, praktiska handlingar och så vidare – alla livets sidor och områden.

I de två första verserna sägs att det enda rena livssystem som Allah har valt är det livssystem som bygger på lydnad och underkastelse inför Allah (islam). Däremot är inget livssystem som bygger på lydnad inför någon annan falsk suverän makt någonsin godtagbart hos världens Herre, och av naturen kan det inte heller vara det. Människan är skapad av Honom, är Hans tjänare, försörjs av Honom och lever som undersåte i Hans rike. Därför kan hon aldrig acceptera att hon, bortsett från Honom, skulle ha rätt att leva i lydnad och underkastelse inför någon annan makt och följa någon annans befallningar.

I den tredje versen sägs det att Allah sände sitt Sändebud med detta rena, fullkomliga och sanna levnadssystem, det vill säga islam, och att syftet med att sända honom var att han skulle låta detta levnadssystem segra över alla andra levnadssystem.

I den fjärde versen befalls anhängarna av det islamiska levnadssystemet att fortsätta kämpa mot världens folk tills alla levnadssystem som bygger på uppror mot Gud har avskaffats från jorden och underkastelse och lydnad har vigts uteslutande åt Allah.

I den femte versen tilltalas Allahs Sändebud (frid vare med honom) vid en tidpunkt då revolutionen i Arabien hade fullbordats efter tjugotre års outtröttliga och oavbrutna ansträngningar. Islam hade i praktiken etablerats som ett trosmässigt, intellektuellt, moraliskt, utbildningsmässigt, socialt, civilisatoriskt, ekonomiskt och politiskt system, och människor från olika delar av Arabien trädde i grupper in under detta systems beskydd. På så sätt hade profeten Muhammeds (frid vare med honom) uppgift fullbordats. Han får veta att han inte ska vara stolt och betrakta denna stora framgång som sin egen.

Den som står över alla slags brister, tillkortakommanden och ofullkomlighet är profeten Muhammeds (frid vare med honom) Herre. Därför uppmanas han, när detta stora verk har fullbordats, att lovprisa och ära sin Herre samt att inför Honom be om förlåtelse för de brister och fel som kan ha förekommit under den långa, tjugotre år långa kampen och strävan.

Kapitel 9 – Miraklen

En diskussion om mirakel

Varje gång profeterna framträdde som sändebud och bärare av Världarnas Herres budskap krävde folket av dem: Om ni verkligen är Världarnas Herres representanter, då bör ni utföra något ovanligt och mirakulöst som överskrider naturens vanliga lagbundna förlopp, så att det tydligt framgår att Världarnas Herre genom ett direkt ingripande har låtit denna händelse äga rum som ett tecken för att bevisa er sannfärdighet. Som svar på detta krav visade profeterna flera tecken. I Koranens terminologi kallas de āyāt, det vill säga tecken, och i troslärdas terminologi kallas de mirakel.

Förvirringen hos dem som förnekar mirakel

Vissa försöker bevisa att sådana tecken eller mirakler är vanliga och naturliga händelser som äger rum i enlighet med naturlagarna. I själva verket intar de en orimlig och svårbegriplig mellanposition mellan att godta och att inte godta Koranen. När Koranen entydigt nämner en övernaturlig händelse, är försöket att framställa den som en ordinär händelse, helt i strid med det omgivande berättelsesammanhanget, inget annat än ytterst besynnerlig ordakrobatik. Sådan ordakrobatik behövs endast för dem som varken vill tro på en bok som beskriver ovanliga händelser eller, eftersom de av födseln tror på sin fäderneärvda religion, kan förneka den bok där sådana övernaturliga händelser faktiskt nämns.

Den verkliga frågan

Den avgörande frågan när det gäller mirakler är denna: Har Allah, efter att ha låtit naturens värld styras enligt en särskild ordning, blivit overksam och förlorat förmågan att ingripa någonstans i denna pågående process? Eller har Han behållit ansvaret för att styra sitt rike i sina egna händer, så att Hans befallning i varje ögonblick förverkligas i detta rike, och så att Han också har makten att, när Han vill och på det sätt Han vill, delvis eller helt förändra den rådande ordningen för tingens former och händelsernas förlopp?

Två perspektiv

För dem som som svar på denna fråga stöder det första påståendet är det omöjligt att erkänna mirakler. Deras uppfattning om Gud och universum är nämligen oförenlig med mirakler. Sådana människor borde dock, i stället för att ägna sig åt Koranens tafsir och tolkning, öppet förneka Koranen. Detta eftersom Koranen med eftertryck har vederlagt den förstnämnda uppfattningen om Gud och med eftertryck har stött den andra. Den som däremot, övertygad av Koranens argument och bevis, omfattar den förstnämnda uppfattningen har inte alls svårt att förstå och tro på mirakler. Anta till exempel att någon håller fast vid föreställningen att en orm endast kan födas på det sätt som ormar brukar födas. Att skapa en orm på något annat sätt ligger till och med utanför Allahs makt. Om någon då berättar för honom att en viss persons stav har förvandlats till en orm och att denna orm sedan åter har antagit en stavs form, är det självklart att han helt säkert kommer att förneka denna uppgift. En annan person har däremot föreställningen att Allah skapar levande varelser av livlösa ting. Han kan ge vilket livlöst ting som helst liv på det sätt Han vill. För en sådan person är det inte mer förvånande att vissa livlösa ting inuti ett ägg blir till en orm än att en stav blir till en orm. Skillnaden är endast att den ena händelsen alltid äger rum, medan den andra bara har ägt rum tre gånger. Men denna lilla skillnad räcker inte för att göra den ena händelsen förunderlig och den andra oförunderlig.

Beviset för miraklers sanningshalt

(Arabiska*************************************PDF 364)

”Säg: Min Herre vet bäst hur många de var (grottans folk). Endast ett fåtal känner till deras exakta antal. Diskutera därför inte deras antal med någon annan än genom ett ytligt resonemang, och fråga inte någon om dem.” – (Sura al-Kahf: 22)

Innebörden av denna vers i sura al-Kahf är att det inte är deras antal som är det väsentliga, utan den lärdom eller förmaning som kan hämtas från denna händelse. Lärdomen av denna händelse är att en sann troende under inga omständigheter bör vara beredd att bortse från sanningen och böja huvudet inför falskheten. En annan lärdom är att den troendes tillit inte bör vara till världsliga medel och resurser, utan till Allah. Även om det till det yttre inte finns några tecken på en gynnsam miljö för att verka för sanningen, bör man förlita sig på Allah och slå in på sanningens väg.

Naturlagar och Allahs högsta makt

En annan lärdom av denna händelse är att det som människor känner som det löpande, normala händelseförloppet och kallar ”naturlag”, och tror att inget i världen kan ske i strid med denna lag, i själva verket inte innebär någon sådan begränsning för Allah. När och var Han vill kan Han låta vilken som helst ovanlig händelse äga rum i strid med det rådande förloppet. Att låta en människa sova i tvåhundra år och sedan plötsligt sätta sig upp på ett sådant sätt att det verkar som om hon bara har sovit några timmar, utan att denna långa tidsperiod får någon inverkan på hennes livslängd, ansikte, utseende, kläder eller hälsa, är ingen stor sak för Honom. Av detta lär vi oss att det inte ligger utanför Allahs makt att återuppväcka alla tidigare och framtida generationer av mänskligheten på en och samma gång, i enlighet med de himmelska skrifterna och profeternas förutsägelser. Härav förstår man också att okunniga och omogna människor i varje tidsålder, i stället för att lära av Allahs tecken, har hämtat ännu fler medel till att gå vilse genom dem, såsom de gjorde i fallet med Aṣḥāb al-Kahf. – [Allah lät detta mirakel med Aṣḥāb al-Kahf ske för att människorna genom det skulle få tro på det kommande livet. Men av detta tecken drog de i stället slutsatsen att Allah hade skaffat fram ytterligare några gudar åt dem att dyrka. – (Författaren)]

Oräkneliga förunderliga ting i universum

I Allahs skapelsevärld finns oräkneliga förunderliga ting. Vart man än blickar framträder Hans makts ofattbara majestät i form av ovanliga händelser. Vissa händelser och tillstånd framträder vanligtvis i en viss form. Men det kan inte bevisa att de inte kan visa sig på något annat, ovanligt sätt genom att bryta mot den rådande ordningen. För att vederlägga denna föreställning finns det överallt i universum och på varje nivå av skapelsen en lång lista över ovanliga tillstånd och händelser. Särskilt den som har en klar uppfattning om att Allah är allsmäktig kan aldrig hysa den felaktiga föreställningen att det skulle vara omöjligt för Livets och dödens Herre att ge en människa en livslängd på tusen år, eller något mer eller mindre. Det är sant att människan inte ens för ett ögonblick kan hålla sig vid liv av egen vilja. Men om Allah vill kan Han låta henne leva så länge Han behagar.

En genomgång av de tidigare profeternas mirakel

Miraklet med profeten Salihs (frid vare med honom) she-kamel

(Arabiska*************************************PDF 366 )

”Till folket Thamud sände Jag deras broder Salih. Han sade till dem: ’Mina bröder av samma folk! Tillbe Allah. Ni har ingen gud utom Honom. Ett klart bevis från er Herre har kommit till er. Låt henne ströva omkring på Allahs jord. Rör henne inte med något ont uppsåt, annars kommer ni att drabbas av ett smärtsamt straff.’” – (Sura al-A’raf: 73)

Av versens yttre ordalydelse framgår tydligt att de två uttrycken ’ett klart bevis’ i versens första del och ’ett tecken’ i den andra delen syftar på just denna kamel. I sura ash-Shu’ara, i det åttonde rukūʿet, sägs utförligt att folket Thamud själva bad profeten Salih om ett tecken, så att det otvetydigt skulle bevisas att han var Allahs profet. Som svar på detta krav visade profeten Salih dem kamelen. Det är därför utan tvivel sant att kamelen framträdde som ett mirakel. Det var ett sådant mirakel som många andra profeter brukade visa de otrogna som bevis på sitt profetskap. Profeten Salih varnade de otrogna för att deras liv var beroende av att kamelen fick leva. Denna varning visar att kamelen hade kommit till genom ett mirakel. Han sade också att kamelen fritt skulle beta på deras åkrar. Ena dagen skulle hon ensam dricka vatten, och nästa dag skulle alla de andra djuren dricka. Om de skadade henne skulle Allahs straff plötsligt drabba dem. Det behöver knappast sägas att endast något vars övernaturliga natur människor kan se med egna ögon kan framställas med en sådan ställning. Kamelen strövade fritt där hon ville, och varannan dag drack hon ensam medan alla de andra djuren drack den andra dagen. Detta fortsatte under lång tid, och de stod ut med det trots sin motvilja. Till slut dödade de henne efter många rådslag och sammansvärjningar. Profeten Salih hade emellertid ingen sådan makt att de behövde frukta honom. Ytterligare ett bevis på denna kamels mirakulösa natur är att de var rädda och skräckslagna inför henne och visste att det säkert fanns någon kraft bakom henne, genom vilken hon gick omkring bland dem med sådan fräckhet. Koranen och haditherna innehåller ingen tydlig redogörelse för hurdan kamelen var eller hur hon framträdde. Därför finns det inget behov av att godta de berättelser som uttolkare har återgett om hennes tillkomst. Men Koranen visar att kamelen på något sätt verkligen framträdde som ett mirakel.

Miraklet med de dödas återuppståndelse

(Arabiska*************************************PDF 367)

”Eller minns som exempel den man som passerade genom en ödelagd stad och sade: ’Hur ska Allah ge denna döda stad liv igen?’ Då lät Allah honom dö, och han förblev död i hundra år. Därefter gav Allah honom liv igen och frågade honom: ’Nå, hur länge har du legat död?’ Han svarade: ’En dag eller några timmar.’ Allah sade: ’Nej, du har varit i detta tillstånd i hundra år. Se nu på din mat och dryck; de har inte alls förändrats. Och se på din åsna’ – (dess skelett håller på att ruttna). ’Vi har gjort detta för att göra dig till ett tecken för människorna. Se sedan hur Vi reser detta skelett och fogar samman blod och kött på det.’ När sanningen på detta sätt blev klar för honom sade han: ’Jag vet att Allah är allsmäktig.’” – (Sura al-Baqara: 259)

Det finns inget behov av att diskutera vem denne man var eller vilken stad det var. Det enda skälet till att detta har nämnts är att säga att den som tar Allah till sin beskyddare får vägledningens ljus av Honom på detta sätt. Vi har ingen möjlighet att fastställa personens eller platsens identitet, och det skulle inte heller ge någon nytta. Av den fortsatta redogörelsen framgår emellertid att den man som omtalas här säkert var en profet.

Den ovannämnda frågan innebär inte att den ädle mannen förnekade livet efter detta eller hyste något tvivel om det. Han ville i själva verket uppleva den djupa sanningen med egna ögon. Profeter fick denna möjlighet. Att en person som människorna i världen vet hade dött hundra år tidigare återvänder till livet räcker för att göra honom till ett levande exempel bland hans samtida.

Källan som botade profeten Ayyubs sjukdom

(Arabiska*************************************PDF 368 )

”Minns Min tjänare Ayyub. Han vände sig till sin Herre och sade: Satan har drabbat mig med plågsamt lidande och kval. (Jag befallde honom:) Stampa med foten. Detta är kallt vatten för bad och dryck.” – (Sura Sad: 41–42)

När han på Allahs befallning stampade med foten mot marken sprang en källa fram. Att dricka av den källans vatten och bada i det var botemedlet mot Hazrat Ayyubs sjukdom. Det förefaller som om Hazrat Ayyub sannolikt hade drabbats av en allvarlig hudsjukdom. Även Bibeln berättar att hela hans kropp, från huvudet till fötterna, var täckt av bölder.

Hazrat Ibrahims (frid vare med honom) mirakel

Händelsen med att återuppliva fyra fåglar

(Arabiska*************************************PDF 368 )

”Minns också när Ibrahim sade: ’Min Gud! Visa mig hur Du ger liv åt de döda.’ Allah sade: ’Tror du inte?’ Ibrahim sade: ’Jo, jag tror. Men jag behöver sinnesfrid.’ Allah sade: ’Ta då fyra fåglar och gör dem vana vid dig. Stycka dem sedan och lägg en del av var och en på ett berg. Kalla därefter på dem. De kommer skyndande till dig. Och vet att Allah är allsmäktig och fullkomligt vis.’” – (Sura al-Baqarah: 260)

Hazrat Ibrahim får en son på ålderns höst

(Arabiska*************************************PDF 368)

”Därefter gav Jag honom det glada budskapet om Isḥaq och, efter Isḥaq, Yaʿqub. Hon sade: ’Ve mig! Ska jag få ett barn, jag som har blivit en skröplig gammal kvinna och vars man också har blivit gammal? Detta är verkligen något märkligt.’ Änglarna sade: ’Förundras ni över Allahs beslut? Abrahams familj! Allahs nåd och välsignelser vilar över er. Sannerligen är Allah högt prisad och av väldig ära.’” – (Sura Hud: 71–73)

Hazrat Ibrahims (frid vare med honom) räddning ur elden

(Arabiska*************************************PDF 369)

”De sade till varandra: ’Bygg ett bål åt honom och kasta honom i den flammande elden.’ De smidde en plan mot honom, men Jag gjorde dem till de förnedrade.” – (Sura as-Saffat: 97–98)

Hazrat Musas (frid vare med honom) mirakler

(Arabiska*************************************PDF 369)

”Därefter sände Jag Mose och hans bror Aron till Farao och hans anhängare med Mina tecken och ett tydligt bevis.” – (Sura al-Mu’minun: 45–46)

Betydelsen av att ”de otvetydiga bevisen” nämns efter ”tecknen” kan vara att själva närvaron av dessa tecken hos dem var ett otvetydigt bevis på deras bådas profetskap. Det kan också vara så att de mirakel han visade i Egypten, utöver staven, var tecknen, medan det otvetydiga beviset syftar på hans stav. De mirakel som uppenbarades genom staven lämnade nämligen inget utrymme för något ytterligare tvivel på att de båda var sändebud.

PDF 369

”När de kastade sina magiska redskap förhäxade de åskådarnas ögon och ingav dem skräck. Så visade de upp en fruktansvärd magi. Jag gav Musa en vink: ’Kasta din stav.’ Och så snart han kastade den började den sluka deras falska magis nätverk av illusioner.” (Sura al-A’raf 116–117)

Hazrat Musas stav

Det är inte riktigt att föreställa sig att Hazrat Musas stav slukade de stavar och rep som trollkarlarna hade och som såg ut som pytonormar. Koranens uttalande är endast att Musas stav, sedan den hade blivit en orm, slukade trollkarlarnas bedrägliga illusion och hägring. Versens innebörd verkar tydligt vara att magins verkan försvann från de platser dit Musas orm hade tagit sig. På grund av magin såg det ut som om trollkarlarnas stavar och rep reste sig och höjde huvudet som ormar. Men så snart Musas orm hade gjort ett varv, återtog alla stavar sin form som stavar och alla rep sin form som rep.

Olika varningsplågor över faraos folk

(Arabisk*************************************PDF 370 )

”Jag drabbade faraos folk av hungersnöd och missväxt i flera år, för att de skulle besinna sig. Men deras tillstånd blev sådant att de, när något gott hände, sade: ’Detta förtjänar vi.’ Och när något ont drabbade dem, betraktade de Musa och hans följeslagare som olycksbringande för dem. I själva verket låg deras olycka hos Allah, men de flesta av dem visste inte det. De sade till Musa: ’Vilket tecken du än för med dig för att påverka oss med magi, kommer vi inte att lyssna på dig.’ Till slut lät Jag en storm drabba dem, spred gräshoppor bland dem, sände termiter och grodor och lät blod regna. Dessa tecken visade Jag dem var för sig. Men de fortsatte envist på högmodets väg. I själva verket var de ett folk av grova förbrytare.” – (Sura al-A’raf: 130–133)

Det som Faraos hovmän med säkerhet visste inte på något sätt kunde vara resultatet av trolldom, kallade de ändå trolldom och visade därmed trotsighet och ordklyveri. Att en hungersnöd i hela landet och ständigt misslyckade skördar skulle kunna vara någon trollkarls bedrift, det skulle knappast ens en dåre tro. Därför sägs det i Koranen:

(Arabiska*************************************PDF 370 )

”När de såg Mina tecken sade de: ’Detta är uppenbarligen trolldom.’ Men innerst inne hade deras hjärtan blivit övertygade. Ändå förnekade de dem enbart av högmod och arrogans.” – (Sura an-Naml: 13–14)

Den storm som nämns i den tidigare citerade versen var sannolikt ett kraftigt regn med hagel. Stormen kan också ha varit av ett annat slag. I Bibeln nämns emellertid en storm som orsakades av snöfall. Därför har jag använt denna betydelse.

Ordet ”kummal”, som används i denna vers, har flera betydelser, nämligen: löss, små gräshoppor, myggor, termiter och liknande. Anledningen till att ett så omfattande ord användes är sannolikt att myggor och löss angrep människorna, medan termiter angrep matförråden. – (Se Bibelns Andra Mosebok, kapitel 7–12.)

De nio tecknen

(Arabiska*************************************PDF 371 )

”Vi gav Mose nio tydliga tecken. Fråga nu Israels barn vad Farao sade till honom när Mose kom till dem: ’O Mose, jag tror att du verkligen har blivit förhäxad.’ Mose svarade honom: ’Ingen annan än himlarnas och jordens Herre har sänt ned dessa uppenbara tecken. O Farao, jag tror att du sannerligen är förlorad.’” – (Sura Bani Isra’il: 101–102)

I sura al-A’raf har dessa nio tecken nämnts. De är: 1. Staven – som förvandlades till en orm 2. Den lysande handen – som strålade som solen när den togs fram ur armhålan 3. Att trollkarlarnas trolldom besegrades inför folket 4. En landsomfattande hungersnöd enligt en kungörelse 5. Återkommande stormar 6. Gräshoppor 7. Termiter 8. Grodor och 9. Att olika plågor, såsom blod, drabbade dem.

Innebörden av det svar som den helige Mose gav Farao var att en landsomfattande hungersnöd, grodornas plåga över miljontals kvadratmil, termitangrepp i alla förråd och andra liknande nationella katastrofer inte kunde ha orsakats av en trollkarls trolldom eller av någon mänsklig kraft. Här bör man komma ihåg att den helige Mose före varje plåga varnade Farao och sade: Om du inte överger din envishet kommer denna och denna plåga att drabba ditt rike. Precis den plågan kom sedan vid utsatt tid, i enlighet med hans ord. Under sådana omständigheter kan endast en galning eller en envis person påstå att dessa olyckor hade orsakats av någon annan än Allah, himlens och jordens Herre.

Att dela havet i två med hjälp av staven

(Arabiska*************************************PDF 371)

”Jag uppenbarade för Mose: Ge dig nu av med Mina tjänare under natten och gör en torr väg åt dem genom havet. Frukta inte att någon förföljer er, och bli inte rädda när ni färdas genom havet.” – (Sura Ta-Ha: 77)

Berättelsen om denna händelse är följande: Allah bestämde till slut en viss natt då alla israelitiska och icke-israelitiska muslimer (och för vilka det allomfattande uttrycket ”Mina tjänare” har använts) skulle lämna alla områden och utvandra. De samlades alla på en på förhand bestämd plats och gav sig av i form av en karavan. På den tiden fanns ingen Suezkanal. Hela området från Röda havet till Medelhavet var öppet land. Men det fanns militärbaser längs alla vägar i området. Därför var det inte säkert att färdas den vägen. Av denna anledning valde den helige Mose vägen mot Röda havet. Troligen hade han för avsikt att följa havets kust och ta sig mot Sinaihalvön. Medan karavanen befann sig vid havsstranden nådde Faraos väldiga armé fram bakifrån. I sura ash-Shu’ara berättas att emigranternas karavan blev instängd mellan havet och Faraos armé. Just då befallde Allah den helige Mose:(Arabiska**********)”Slå på havet med din stav.”(Arabiska************)”Genast delades havet i två, och dess båda delar reste sig på var sin sida, höga som väldiga berg.” Det blev alltså inte bara en väg i mitten så att karavanen kunde passera, utan detta mellanliggande område förvandlades också till en torr väg. Detta är en beskrivning av ett uppenbart mirakel. De som säger att havsvattnet drog sig undan på grund av en storm eller ebb och flod motbevisas av denna beskrivning. Om vattnet hade dragit sig undan av den anledningen skulle det nämligen inte ha rest sig på båda sidor som berg, och mittpartiet skulle inte ha förvandlats till en torr väg.

(Arabiska*************************************PDF 372)

”Jag uppenbarade för Mose: Slå på havet med din stav. Genast delades havet i två, och de båda delarna reste sig på var sin sida, höga som väldiga berg.” – (Sura ash-Shu’ara: 63)

På arabiska (Arabiska*******)betyder berg. I ordboken Lisān al-ʿArab sägs det (Arabiska***********)betyder ett väldigt berg. När dessutom adjektivet ’väldig’ används, innebär det att vattnet hade rest sig på båda sidor i form av mycket höga berg. Denna väg genom havet hade skapats dels för att ge Israels barns karavan möjlighet att passera, dels för att dränka faraos armé. Därav framgår tydligt att vattnet stod kvar så länge i form av så höga berg att miljontals israelitiska emigranters karavan hann passera över det, och att faraos armé därefter hann nå ända till mitten av det. Det är onödigt att påpeka att de stormvindar som blåser enligt den naturliga ordningen, hur våldsamma de än må vara, inte kan få havsvattnet att stå kvar så länge i form av så väldiga berg. Det är också värt att lägga märke till att det i Sura Taha sägs (Arabiska********)det vill säga ’väldig’, innebär det att vattnet hade rest sig på båda sidor i form av mycket höga berg. Denna väg genom havet hade skapats dels för att ge Israels barns karavan möjlighet att passera, dels för att dränka faraos armé. Därav framgår tydligt att vattnet stod kvar så länge i form av så höga berg att miljontals israelitiska emigranters karavan hann passera över det, och att faraos armé därefter hann nå ända till mitten av det. Det är onödigt att påpeka att de stormvindar som blåser enligt den naturliga ordningen, hur våldsamma de än må vara, inte kan få havsvattnet att stå kvar så länge i form av så väldiga berg. Det är också värt att lägga märke till att det i Sura Taha sägs (Arabiska************)’Gör åt dem en torr väg genom havet’. Det betyder att när staven slog mot havet, flyttades vattnet inte bara undan och reste sig som berg på båda sidor, utan vägen som uppstod därinne blev också torr. Inte minsta lilla leriga vatten blev kvar som kunde hindra framfarten. Detta är en tydlig beskrivning av ett mirakel. Det blir uppenbart att de som försöker förklara denna händelse med hänvisning till den naturliga ordningen har en felaktig uppfattning.

‘manna’ och ‘salwa’

(Arabiska*************************************PDF 373)

”Jag har sänt ner manna och salwa över er.” – (Sura Taha: 80)

Bibelns berättelse är att när Israels barn, efter uttåget ur Egypten, färdades i öknen Sin mellan Elim och Sinai och deras förråd av mat hade tagit slut så att de stod inför svält, började manna och salwa sändas ner, och denna process fortsatte i fyrtio långa år tills de nådde Filistinas bebodda trakter. (Andra Moseboken, kapitel 16; Fjärde Moseboken, kapitel 11, verserna 7–9; Josuas bok, kapitel 5, vers 12.) I Andra Moseboken sägs följande om manna och salwa: ”På kvällen kom vaktlar flygande och täckte lägret, och på morgonen föll dagg runt lägret. När daggen sedan hade avdunstat, se, då låg på marken i öknen något fint, fröliknande och tunt som rimfrost. När Israels barn såg det sade de till varandra: ’Vad är det?’ Eftersom de inte visste vad det var. Då sade Mose till dem: ’Det är det bröd som Herren har gett er att äta.’ – (Kapitel 16, verserna 13–15)”

Och Israels folk gav denna föda namnet manna; den var som korianderfrö, vit till färgen, och smakade som kakor blandade med honung. – (Vers 31)

I Fjärde Moseboken sägs dessutom följande som förklaring:

Folket gick omkring och samlade in det, malde det i kvarn eller stötte det i mortel, kokade det i grytor och gjorde kakor av det; det smakade som kakor bakade med olja. När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över den. – (Kapitel 11, verserna 8–9)

Detta var också ett mirakel. När Israels barn efter fyrtio år började få vanlig föda, upphörde nämligen denna process. Numera finns där inte heller något överflöd av den fågel som kallas vaktel, och manna finns ingenstans att få. Nyfikna människor har genomsökt hela det område där Israels barn levde som nomader i öknen under fyrtio år, men de fann manna ingenstans. Affärsmän säljer visserligen halva gjord av ”manna” för att lura folk.

Profeten Sulaymans (frid vare med honom) mirakel

(Arabic*************************************PDF 374)

”Och han sade: ’O folk! Jag har fått lära mig fåglarnas språk.’” – (Sura an-Naml: 16)

Bibeln tiger om att profeten Sulayman hade kunskap om djurens och fåglarnas språk. I israelitiska legender finns det emellertid en tydlig redogörelse för detta. – (Jewish Encyclopedia, band 11, sida 439)

Jinnerna lydde honom

(Arabic*************************************PDF 374)

”För Sulayman samlades en välordnad armé bestående av jinner, människor och fåglar.” – (Sura an-Naml: 17)

Drottningen av Sabas tron hade förts dit på ett ögonblick

(Arabiska*************************************PDF 374 )

”Sulaiman sade: ’O ni församlade! Vem kan föra drottningens tron till mig innan de kommer till mig i underkastelse?’ En demon sade: ’Jag ska föra den till dig innan du reser dig från din plats. Jag har kraft till det och är pålitlig i detta.’ En som hade kunskap om Skriften sade: ’Jag ska föra den till dig på ett ögonblick.’ När Sulaiman sedan såg tronen framför sig sade han: ’Detta är en nåd från min Herre’.”

Andra profeters mirakler

Den mirakulösa aspekten av profeten Yunus händelse

(Arabiska*************************************PDF 374 )

”Sannerligen var även Yunus en av sändebuden. Minns när han flydde till ett skepp lastat med resenärer. Han deltog i lottdragningen och förlorade. Till slut slukades han av fisken. Han var ångerfull. Om han inte hade varit en av dem som prisar Allah, skulle han ha förblivit i fiskens buk ända till Uppståndelsens dag. Till slut kastade Jag ut honom, mycket sjuk, på en öde plats utan växtlighet och lät en kalebassplanta växa över honom.” – (Sura as-Saffat: 139–146)

Hazrat Zakariyas barn föds ur hans åldriga hustrus livmoder

(Arabiska*************************************PDF 374 )

”Skänk mig en arvinge, Herre, så att han blir min arvinge och ärver från Jakobs släkt. Och gör honom, min Herre, till en utvald människa. O Zakarias! Vi ger dig det glada budskapet om en son vars namn ska vara Yahya. Vi har aldrig tidigare gett någon människa detta namn.” Han sade: ”Min Herre! Min hustru är ofruktsam, och jag har nått en mycket hög ålder. Hur skulle jag kunna få en son?” Svaret kom: ”Så ska det bli. Din Herre har sagt: ’Detta är mycket lätt för Mig. Jag har ju skapat dig tidigare, när du ännu inte var någonting.’” Zakarias sade: ”Min Herre! Bestäm ett tecken åt mig.” Allah sade: ”Ditt tecken är att du under tre dagar i följd inte kommer att kunna tala med människorna.” – (Sura Maryam: 5–10)

Hazrat Isas (frid vare med honom) mirakel

Hazrat Isas födelse utan far

(Arabiska*************************************PDF 374 )

”Och Vi gjorde Maryam och hennes son till ett tecken och gav dem båda en tillflykt på en upphöjd plats, där det fanns vila och rinnande källor.” – (Sura al-Mu’minun: 50)

Här sägs det inte att Maryam var ett tecken och att Maryams son var ett annat tecken. Det sägs inte heller att Vi gjorde Maryam och hennes son till två tecken. I stället sägs det att Vi gjorde dem tillsammans till ett tecken. Innebörden är att det var Isas (frid vare med honom) födelse utan far och att Maryam blev gravid utan någon mans beröring som gjorde modern och sonen tillsammans till ett enda tecken.

(Arabiska*************************************PDF 374 )

“(Och, Muhammad!) Berätta i denna Skrift om Maria, när hon drog sig undan från sitt folk till en östlig plats och sökte avskildhet. Hon höljde sig i en slöja och gömde sig för dem. Då sände Jag till henne Vår ande (ängeln), och han visade sig för henne i full mänsklig gestalt. Jag sände till henne (ängeln), och han visade sig för henne i full mänsklig gestalt. Maria utbrast plötsligt: ’Om du är en gudfruktig man, söker jag skydd hos den Nåderike Guden undan dig.’ Han sade: ’Jag är endast din Herres budbärare; jag har kommit för att skänka dig en ren son.’ Maria sade: ’Hur skulle jag kunna få en son? Ingen man har rört mig, och jag är inte heller någon osedlig kvinna.’ Ängeln sade: ’Så ska det bli. Din Herre har sagt: Detta är mycket lätt för Mig. Jag ska göra detta barn till ett tecken för människorna och till en nåd från Mig. Detta är ett fastställt beslut av Allah, och det kommer att ske.’ Maria blev havande med barnet och drog sig bort till en avlägsen plats. Därefter tvingade födslovärkarna henne att söka skydd under en dadelpalm. Hon sade: ’Ack, om jag ändå hade dött innan detta och varit helt bortglömd!’” – (Sura Maria 16–23)

Med den avlägsna platsen avses här Betlehem. Det var helt naturligt att den vördnadsvärda Maria lämnade sin plats för iʿtikāf och begav sig dit. Maria var dels en ättling till Banū Hārūn, den mest fromma gruppen bland Israels barn, och dels vistades hon i Bayt al-Maqdis, dit hon hade vigt sig för Allahs dyrkan. En sådan flicka blev plötsligt gravid. Om hon i detta tillstånd hade stannat kvar på platsen för iʿtikāf och hennes graviditet hade blivit känd, skulle inte bara hennes familj utan även andra ur hennes folk ha gjort hennes liv outhärdligt. Den stackars kvinnan, som hade drabbats av denna svåra prövning, lämnade därför i tysthet rummet för iʿtikāf och gav sig av, så att hon åtminstone fram till det ögonblick då Allahs vilja skulle fullbordas kunde undgå sitt folks förebråelser, fördömanden och allmänna vanära. Händelsen att hon gav sig av är ett tydligt bevis på att Jesus föddes utan far. Om Maria hade varit gift och blivit gravid med sin make, skulle det inte ha funnits någon anledning för henne att lämna sitt föräldrahem och sitt svärföräldrahem och bege sig till en avlägsen plats för att föda barnet.”

’Ack, om jag ändå hade dött innan detta och varit helt bortglömd!’ Av Marias ord förstår man hur orolig och bekymrad hon då var. Om man beaktar situationens känslighet är det inte svårt att förstå att dessa ord inte enbart kom över hennes läppar på grund av födslovärkarna. Det var tanken på hur hon skulle kunna klara den fruktansvärda prövning som Allah hade utsatt henne för som höll henne i ständig oro. Hittills hade hon på något sätt kunnat dölja att hon bar ett barn. Men vart skulle hon nu ta vägen med detta barn? Att Maria verkligen sade dessa ord bekräftas av det som följer, när ängeln sade till henne: ’Var inte orolig.’ När en gift kvinna ska föda är hon, hur mycket hon än vrider sig av smärta, aldrig bekymrad och orolig på detta sätt.

Att det nyfödda barnet talade i vaggan

(Arabiska************************************på PDF-sida 377)

“När hon sedan bar barnet till sitt folk frågade de: ’Maria! Varifrån har du fått detta? Du, Arons syster! Varken din far var en dålig man eller din mor en osedlig kvinna.’” – (Sura Maria 27–28)

Vilken förklaring har de som förnekar Jesu mirakulösa födelse till att Marias folk blev upprörda och började förebrå och fördöma henne på alla möjliga sätt när hon kom med barnet i famnen?

(Arabiska************************************på PDF-sida 377)

”När Maryam pekade på sitt barn sade folket: ’Hur ska vi kunna tala med ett barn som ligger i vaggan?’” – (Sura Maryam: 29)

Koranens förvrängda uttolkare har gett versen följande innebörd: ”Hur ska vi kunna tala med ett barn från gårdagen?” Enligt dem ägde alltså detta samtal rum när Hadrat Isa var vuxen. Israels barns äldre och gamla män sade: ”Hur skulle vi åter kunna tala med den pojke som vi den dagen såg ligga i vaggan?” Men om man beaktar omständigheterna och den föregående och efterföljande framställningen blir det uppenbart att detta endast är en meningslös feltolkning, avsedd att kringgå miraklet. Dessa feltolkare kunde åtminstone ha tänkt på själva saken: det som folket hade kommit för att invända mot hade inte inträffat under hans ungdom, utan vid hans födelse. Dessutom sägs det entydigt och otvetydigt i vers 46 i sura آل عمران och vers 10 i sura al-Maida att Hadrat Isa inte uttalade dessa ord under sin ungdom, utan när han var nyfödd och låg i vaggan. I den första versen säger ängeln, när han förkunnar för Hadrat Maryam att hon ska få en son, att denne son ska tala med människor både när han ligger i vaggan och när han är vuxen. I den andra versen säger Allah själv till Hadrat Isa: Du ska tala med människor både när du ligger i vaggan och när du är vuxen.

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 378)

”Barnet sade: ’Jag är Allahs tjänare. Han har gett mig Skriften, gjort mig till profet och välsignat mig var jag än befinner mig. Han har ålagt mig bönen och zakat så länge jag lever. Han har gjort mig plikttrogen mot min mor och har inte gjort mig högmodig eller olycklig.’” – (Sura Maryam: 30–32)

Här sägs det inte att han skulle vara plikttrogen mot sina föräldrar, utan endast mot sin mor. Även detta bevisar att Hadrat Isa inte hade någon far. Att Koranen överallt nämner honom som Isa, Maryams son, är ytterligare ett otvetydigt bevis på detta.

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 378)

”Frid vare med mig den dag jag föddes, den dag jag dör och den dag jag återuppväcks.” – (Sura Maryam: 33)

Detta är det ”tecken” som genom Hadrat Isas (frid vare med honom) person lades fram inför Israels barn. Innan Allah gav Israels barn ett exemplariskt straff för deras ständiga missgärningar ville Han ge dem en sista möjlighet att bättra sig. Därför använde Han följande metod: den fromma flicka av Arons ätt som vistades i i’tikaf i Bayt al-Maqdis och uppfostrades under Hadrat Zakariyyas tillsyn gjorde Han plötsligt gravid, trots att hon var jungfru. När hon sedan kom med barnet i famnen skulle det uppstå stor uppståndelse bland hela folket, och allas uppmärksamhet skulle genast riktas mot henne. Genom denna metod samlades människor kring Hadrat Maryam, och då fick hon det nyfödda barnet att tala – så att när barnet senare växte upp och fick profetskapet skulle tusentals människor ur folket finnas kvar för att vittna om att de hade sett ett förunderligt mirakel från Allah den Allsmäktige i detta barn. Trots detta skulle folket förneka hans profetskap och i stället för att följa honom försöka framställa honom som en brottsling och korsfästa honom. Då skulle de få ett exemplariskt straff, ett sådant som inget annat folk i världen hade fått.

Övriga mirakel som nämns i Koranen

(arabiska********************************************PDF sida 379)

”Och när han kom till Israels barn som sändebud sade han: ’Jag har kommit till er med ett tecken från er Herre. Jag formar åt er en fågel av lera, och när jag sedan blåser på den blir den, med Allahs tillåtelse, en fågel. Jag botar den blinde från födseln och den spetälske, med Allahs tillåtelse, och jag ger de döda liv. Jag kan också berätta för er vad ni äter och vad ni lagrar. I detta finns sannerligen ett tillräckligt tecken för er, om ni vill tro.’ – (Sura آل عمران: 49)

Profeten Muhammad (s.a.v.) och hans mirakel

0

Koranen har framställts som beviset för profetskapet

(arabiska********************************************PDF sida 379)

”O Profet! När du inte visar dem något tecken (mirakel) säger de: ’Varför väljer du inte själv ett tecken?’ Säg till dem: ’Jag följer endast den uppenbarelse som min Herre sänder mig.’ Detta är ett ljus av visdom, vägledning och nåd från er Herre för dem som tar emot det.” – (Sura al-A’raf: 203)

De otrognas fråga var uppenbart hånfull. Med andra ord var innebörden i deras ord: ”Käre du, precis som du har blivit profet, kunde du väl också ha valt ut och visat ett mirakel för egen del någon gång.” Men lägg märke till vilket tilltalande svar som gavs på detta hån.

Innebörden av svaret är: Jag har inte förmågan att, bara för att ni kräver det eller för att jag själv anser det nödvändigt, hitta på eller skapa något. Jag är endast ett sändebud. Mitt ansvar är enbart att handla enligt den som har sänt mig. Han som har sänt mig har gett mig Koranen i stället för mirakel. Den är fylld av vägledande ljus. Dess främsta kännetecken är att de som tar emot den finner den rätta och raka vägen i livet, och att tecknen på Allahs nåd blir synliga i deras vackra karaktär.

Profeten Muhammad (frid vare med honom) kunde inte på eget initiativ visa mirakel

(Arabiska********************************************PDF sidan 380)

”Men om du ändå inte kan stå ut med att de vänder sig bort, så försök, om du har förmåga, att finna en tunnel under jorden eller att resa en stege upp till himlen och bringa dem ett tecken.” – (Sura al-An’am: 35)

När Profeten (frid vare med honom) såg att många dagar hade gått medan han försökte övertyga sitt folk, utan att de ändå lät sig ledas till den rätta vägen, väcktes då och då denna önskan i hans hjärta: ”Om ändå något tecken visade sig från Allah, genom vilket deras otro kunde skingras och de kunde erkänna sanningen i mitt profetskap.” Denna vers är ett svar på just denna önskan hos Profeten. Innebörden är: Var inte otålig. Följ tålmodigt den ordning och det tillvägagångssätt enligt vilka Jag driver detta verk framåt. Om arbetet skulle ha utförts genom mirakel, hade Jag då inte själv kunnat använda sådana? Men Jag vet att detta inte är den rätta vägen för att nå framgång i den psykiska och moraliska revolution och det rena civilisationssystem som du har fått i uppdrag att upprätta. Men om du inte kan stå ut med människornas nuvarande tröghet och deras hårda förnekande och otro, och om du anser att det är nödvändigt att visa ett konkret och sinnligen förnimbart tecken för att undanröja denna tröghet, så får du själv ta initiativet och, om du har förmåga, tränga ned i jorden eller stiga upp till himlen och försöka bringa ett sådant mirakel som du anser tillräckligt för att omvandla otro till tro. Men förvänta dig inte att Jag ska uppfylla denna önskan hos dig. Det finns nämligen ingen plats för ett sådant försök eller en sådan åtgärd i Min plan.

Profeten Muhammads (frid vare med honom) största mirakel är Koranen

(Arabiska********************************************PDF sidan 380)

”De säger: Varför kommer Muhammad inte med något tecken (mirakel) från sin Herre? Har inte alla lärdomar från de tidigare skrifterna blivit tydliga för dem?” – (Sura Taha: 133)

Det vill säga: Är det inte ett tillräckligt stort mirakel att en olärd man bland dem har lagt fram en bok som innehåller kärnan i innehållet och lärdomarna från alla himmelska skrifter, från de första fram till i dag? Det som fanns i dessa skrifter för att leda människorna till den rätta vägen har inte bara samlats i denna bok, utan har dessutom uttryckts på ett så enkelt och tydligt språk att till och med en ökenbeduin kan förstå det och dra nytta av det.

(Arabiska********************************************på PDF-sida 381)

”(O Profet!) Du läste ingen bok tidigare och skrev inte heller med din egen hand; om du hade kunnat läsa och skriva skulle de som följer falskheten ha hyst tvivel. Men de som har fått kunskap bär dessa klara tecken i sina hjärtan. Ingen förnekar Mina tecken utom de orättfärdiga. De säger: Varför har inga tecken (mirakel) sänts ner till denne man från hans Herre? Säg: Tecknen finns endast hos Allah. Jag är bara en tydlig varnare. Är det inte tillräckligt för dem som tecken att Jag har sänt ner Boken till dig, som läses upp för dem? I den finns verkligen nåd och en påminnelse för dem som tror.” – (Sura al-Ankabut: 48–51)

Det centrala i det argument som framförs i dessa verser är att profeten Muhammad (fvmh.) var olärd. Hans grannar, släktingar och stamfränder hade sett honom från födseln till ungdomen, och de visste mycket väl att han under hela sitt liv varken hade läst någon bok eller någonsin hållit en penna i handen. Med hänvisning till detta faktum säger Allah: Om man hade sett denna olärda man uttrycka en omfattande och djup kunskap om de tidigare himmelska skrifternas läror, de tidigare profeternas liv, de tidigare religionernas trosföreställningar, forntida folks historia, samhällsordning, ekonomi och viktiga frågor som rör moraliska principer, efter att han hade läst någon bok och bedrivit kunskapsstudier vid sidan av uppenbarelsen, skulle de otroende kanske ha haft ett visst utrymme för tvivel. De kunde ha tänkt att denna kunskapsrikedom hade förvärvats genom hans egna ansträngningar i stället för genom uppenbarelsen. Men hans analfabetism lämnade inte ens det minsta utrymme för tvivel. Därefter finns det, bortsett från ren halsstarrighet, ingen rimlig grund för att förneka hans profetskap.

Att en bok som Koranen uppenbarades för profeten Muhammad (fvmh.), trots att han var ummi, är i sig ett så stort mirakel att det räcker för att tro på att han var Allahs Sändebud. De som såg andra mirakel behövde därefter inget ytterligare mirakel. Men Koranen är ett tidlöst och evigt mirakel som alltid finns inför människorna; den läses upp för dem, och de kan alltid själva se den.

Varför profeten Muhammad (fvmh.) fick ett kunskapsmässigt mirakel i stället för ett materiellt mirakel

(Arabiska********************************************på PDF-sida 382)

”Vad skulle det ha tjänat till om en sådan Koran hade uppenbarats att bergen genom dess kraft började röra sig, jorden sprack sönder eller de döda började komma ut ur sina gravar och tala?” – (Sura ar-Raʿd: 31)

För att förstå denna vers måste man komma ihåg att den inte riktar sig till de otrogna utan till muslimerna. Muslimerna blev upprörda när de gång på gång hörde de otrogna kräva mirakel, och de tänkte för sig själva: ”Tänk så bra det vore om man visade dem något mirakel som fick dem att tro.” När de märkte att de otrogna, eftersom inget sådant tecken hade visat sig, fick möjlighet att sprida förvirring bland vanligt folk om profetens profetskap, ökade deras oro och bekymmer ytterligare. Mot denna bakgrund sägs det till muslimerna: Om ett sådant tecken plötsligt hade visats tillsammans med någon sura i Koranen, tror ni då verkligen att de skulle ha trott? Är ni så hoppfulla om dem att ni tror att de sitter helt redo att ta emot den sanna religionen och att bara ett tillkännagivande återstår? De som inte kunde se sanningens ljus i Koranens undervisning, i tecknen i den skapade världen, i profetens oförvitliga liv eller i den omvälvande förändringen i följeslagarnas liv – tror ni att de skulle finna en ljusstråle i att bergen sattes i rörelse, jorden sprack sönder och de döda kom ut ur sina gravar? – [Detta resonemang innebär inte att inget mirakel visade sig genom profeten Muhammad (frid vare med honom). Många mirakel visade sig vid olika tillfällen. Men de användes inte som bevis på profetskapet för att få motståndarna att tro. – (Redaktörerna)]

(Arabiska – på PDF-sidan 382)

”Om Jag vill kan Jag sända ned ett tecken från himlen inför vilket de böjer sina huvuden.” – (Sura ash-Shuʿara: 4)

Det vill säga: Det är inte alls svårt för Allah att sända ned ett sådant tecken att alla otrogna tvingas tro och underkasta sig Allahs lydnad. Anledningen till att Han inte gör det är inte att detta ligger utanför Hans makt. I själva verket önskar Han inte en sådan påtvingad tro hos människorna. Han vill att människorna med hjälp av sitt eget förstånd och sin egen insikt ska förstå sanningen genom de tecken som finns i Allahs bok, överallt i skapelsen och inom dem själva. När deras hjärtan sedan vittnar om att det profeterna har sagt verkligen är sanningen, och att alla trosföreställningar, övertygelser och sedvänjor som råder i motsats till den är falska och utan grund, är det detta som Allah den Allsmäktige kräver av människorna: att de medvetet överger det falska och följer sanningen. Därför har Han gett människan fri vilja och valfrihet. Därför har Han gett människan friheten att, om hon vill, välja antingen den rätta eller den vilseledande vägen. Därför har Han gett människan både goda och onda böjelser. Han har öppnat båda vägarna, syndens och fromhetens, framför henne. Han har gett henne friheten att låta sig bedras av Satan. För att vägleda henne rätt har Han upprättat profetskapet, uppenbarelsen och en fortlöpande kallelse till det goda. Han har ställt människan inför prövningen, utrustad med alla tidsenliga förmågor och all nödvändig kapacitet för att välja åsikt och väg, för att se om hon följer otrohetens och olydnadens väg eller trons och lydnadens väg. Om Allah hade infört en ordning som tvingade människan till tro och lydnad, skulle syftet med denna prövning ha gått om intet. Om Hans vilja hade varit att tvinga människan att tro, varför skulle det då ha behövts att tvinga henne genom mirakel? Allah kunde ha skapat människan med en sådan natur och beskaffenhet att hon inte hade någon förmåga till otro, olydnad eller synd. Människan kunde ha fötts lydig och undergiven, liksom änglarna. I flera verser i Koranen har Allah den Allsmäktige framhållit just denna sanning. Till exempel:

(Arabiska – på PDF-sidan 383)

”Om er Herre hade velat, skulle alla jordens invånare ha blivit troende. Vill du då tvinga människorna att tro?” – (Sura Yunus: 99)

(Arabiska – på PDF-sidan 383)

”Om din Herre hade velat, kunde Han ha gjort alla människor till ett enda samfund. Men de kommer att fortsätta följa olika vägar. Endast de som omfattas av din Herres nåd kommer att räddas från villfarelsen. Till detta skapade Han dem.”

(Arabiska********************************************PDF sida 383)

”Har de aldrig betraktat jorden och sett hur många olika slags förträffliga växter Vi har låtit växa där?” – (Sura ash-Shuʿarāʾ: 7–8)

Med andra ord: Om någon behöver ett tecken för att finna sanningen behöver han inte gå särskilt långt. Om han bara öppnar ögonen och betraktar världens mångfald kommer han att förstå om den lära om världsalltets ordning (Guds enhet) som profeterna har framfört är sann, eller om de uppfattningar som polyteisterna och ateisterna predikar är sanna. När han ser den oerhörda mängden och mångfalden av växter som växer på jorden, den tydliga överensstämmelse och harmoni som finns mellan deras egenskaper och de otaliga skapelsernas otaliga behov, kan endast en dåre dra slutsatsen att allt detta sker av sig självt – utan en skicklig hantverkares skarpsinniga arbetsförmåga, en allvetande vis mans visdom, en allsmäktig varelses oövervinneliga kraft och en skicklig Skapares genomtänkta skapelseplan. Eller att denna välordnade samordning mellan jorden, månen, solen, luften och vattnet har kunnat upprättas och att en sådan harmoni har kunnat skapas mellan de växter som framställts av dessa beståndsdelar och de oräkneliga djurens behov och krav, inte genom en enda Guds planering och förverkligande av allt detta, utan genom flera gudars styre. Om en förnuftig människa inte låter sig drivas av halsstarrighet eller av någon förutfattad mening, kommer hon, med denna syn framför sig, spontant att utbrista: Detta är med säkerhet obestridliga bevis för Guds existens och för att Gud är en och samme. Kan det, trots att sådana bevis finns, finnas något behov av ytterligare ett mirakel som måste visas innan människan kan tro på sanningen i tawḥīd?

Detta är ett mycket påtagligt mirakel

[Denna del av boken hör enligt vår struktur samman med den principiella diskussionen om miraklens filosofi och teori. Profeten den ädle (s.a.w.s.)s mirakel har inte tagits med här med avseende på händelserna; de har i stället nämnts på sina respektive platser i bokens framställning av händelserna. Här har endast det stora miraklet att månen klövs tagits med som exempel i diskussionen.]

(Arabiska********************************************PDF sida 385)

”Stunden har närmat sig och månen har kluvits. Sådan är deras natur: vilket tecken de än får se vänder de sig bort och säger: ’Detta är gammal sedvanlig trolldom.’ De förnekade det och avfärdade det som lögn och följde sina lustar; men varje sak måste till slut nå sin bestämda utgång.” – (Sura al-Qamar: 1–3)

Berättelserna om månens klyvning

Händelsen med månens klyvning är bevisad genom Koranens otvetydiga utsaga. Den är inte beroende av hadithberättelserna. Hadithberättelserna ger emellertid detaljer om händelsen och upplyser om när och hur den ägde rum. Bukhari, Muslim, Tirmidhi, Ahmad, Abu Awana, Abu Dawud Tayalisi, Abd al-Razzaq, Ibn Jarir, Bayhaqi, Tabarani, Ibn Mardawayh och Abu Nuaym Isfahani har, med hänvisning till olika källor, återberättat händelsen från Hazrat Ali, Hazrat Abdullah ibn Masud, Hazrat Abdullah ibn Abbas, Hazrat Abdullah ibn Umar, Hazrat Hudhayfa, Hazrat Anas ibn Malik och Hazrat Zubayr ibn Mutim. Tre av dessa lärda kunde inte ha varit ögonvittnen till händelsen. Den ene av dem, Hazrat Abdullah ibn Abbas, föddes efter att händelsen hade ägt rum. Den andre, Hazrat Anas ibn Malik, var ett barn när den ägde rum. Men eftersom de båda var följeslagare, kan man med säkerhet anta att de hade hört den från de vuxna följeslagare som bevittnat händelsen och därefter återberättade den.

Sammanfattning av berättelserna

När man sammanför alla dessa berättelser kan man förstå följande: Händelsen ägde rum ungefär fem år före hijra. Det var den fjortonde natten i månaden enligt månkalendern. Månen hade just gått upp. Plötsligt delades månen i två delar. Den ena delen syntes på ena sidan av berget framför dem och den andra på den motsatta sidan. Efter att ha förblivit i detta tillstånd ett ögonblick förenades de båda delarna igen. Profeten Muhammad (frid vare med honom) befann sig då i Mina. Han sade till de närvarande: ”Se på detta och var vittnen.” De otrogna sade: ”Muhammad har förhäxat oss. Därför har vår syn blivit bedragen. Han kan inte utföra magi. Låt utomstående komma. Vi ska fråga dem om de också har sett detta.” När några människor kom utifrån meddelade även de att de hade sett denna syn.

Vissa berättelser från Hazrat Anas har gett upphov till den felaktiga föreställningen att händelsen då månen delades i två delar ägde rum två gånger. För det första har ingen annan följeslagare sagt detta. För det andra förekommer i vissa berättelser från Hazrat Anas själv ordet ”marratayn” (två gånger), medan orden ”firqatayn” och ”shiqququr? shiqatayn” förekommer i andra berättelser. Dessa betyder två delar. För det tredje nämner den heliga Koranen att månen delades i två delar endast en gång. Därför är det korrekt att säga att händelsen ägde rum en gång. Däremot är de legender helt utan grund som säger att månen delades i två delar så snart Allahs sändebud (frid vare med honom) pekade på den med sitt finger, och att den ena delen av månen gick in under hans klädnad och kom ut genom ärmen.

Händelsens verkliga natur

Här uppstår frågan: Vad var denna händelse egentligen för något? Var den ett mirakel för att bevisa Profeten Muhammads (frid vare med honom) profetskap, framkallat med anledning av de otrognas krav? Eller var den helt enkelt en olyckshändelse som inträffade på månens yta genom Allahs vilja? Och uppmärksammade Profeten Muhammad (frid vare med honom) människorna på den eftersom han betraktade den som ett tecken på domedagens möjlighet och närhet? En grupp muslimska lärda betraktar den som ett av Profetens särskilda mirakel. De menar att detta mirakel visades som svar på de otrognas krav. Men grunden för denna uppfattning är några hadither som återberättats från Hazrat Anas. Ingen annan följeslagare än honom har framfört detta påstående. I Fath al-Bari säger Ibn Hajar: ”Bland alla de källor genom vilka händelsen med månens klyvning har återberättats, har jag i ingen annan hadith än den från Hazrat Anas funnit att månens klyvning ägde rum på polyteisternas begäran.” (Se kapitlet om månens klyvning.) Abu Nuaym Isfahani har visserligen i boken Dalail al-Nubuwwa citerat just detta påstående i en hadith som återberättats från Hazrat Abdullah ibn Abbas. Men dess överföringskedja är mycket svag. I ingen av de berättelser från Ibn Abbas som har återgetts i hadithböckerna genom tillförlitliga källor förekommer detta påstående. Dessutom var både Hazrat Abdullah ibn Abbas och Hazrat Anas frånvarande när händelsen ägde rum. Ingen av de följeslagare som var närvarande vid den tiden – såsom Hazrat Abdullah ibn Masud, Hazrat Hudhayfa, Hazrat Zubayr ibn Mutim, Hazrat Ali och Hazrat Abdullah ibn Umar – sade att polyteisterna i Mecka hade krävt att få se något tecken som bevis på sanningen i Profeten Muhammads profetskap och att de därför hade fått se miraklet med månens klyvning. Det viktigaste är att den heliga Koranen själv inte beskriver denna händelse som ett tecken på Muhammads budskap, utan som ett tecken på att domedagen närmar sig. Eftersom händelsen bekräftade den förutsägelse som Profeten (frid vare med honom) hade gjort om domedagens närhet, råder det naturligtvis inget tvivel om att den också var ett lysande tecken på sanningen i Profeten Muhammads (frid vare med honom) profetskap.

Några invändningar och deras svar

Det har riktats två invändningar mot detta mirakel. För det första menar man att det på intet sätt är möjligt att en så stor himlakropp som månen skulle klyvas i två delar, att delarna skulle skiljas från varandra och färdas hundratals mil bort från varandra, för att sedan åter förenas. För det andra säger man att om en sådan händelse verkligen hade inträffat, skulle den ha blivit känd över hela världen, ha omnämnts i historiska verk och ha beskrivits i astronomiska böcker. Men båda dessa invändningar saknar i grunden grund. Diskussionen om huruvida detta är möjligt kunde ha varit berättigad i forna tider, men utifrån den kunskap människan i vår tid har fått om planeternas och himlakropparnas uppbyggnad är det inte märkligt att en planet spricker till följd av ett vulkanutbrott inne i den och att delarna genom en väldig explosion slungas åt olika håll och färdas mycket långt. Det är inte heller omöjligt att delarna sedan åter förenas genom den centrala magnetiska kraften. Låt oss därefter ta upp den andra invändningen. Även den saknar betydelse, eftersom händelsen inträffade plötsligt och endast under ett ögonblick. Det fanns ingen anledning att människor över hela världen just i detta ögonblick skulle ha blickat mot månen. Händelsen åtföljdes inte av någon explosion som kunde ha riktat människors uppmärksamhet dit. Det hade inte heller kommit någon förhandsnotis som skulle ha fått människor att vänta på den genom att blicka upp mot himlen. Dessutom var det inte möjligt att se den över hela världen. Månen hade då gått upp endast i Arabien och länderna öster om Arabien. Intresset för historieskrivning och dess metoder hade dessutom ännu inte nått en sådan utvecklingsnivå att de människor i Östern som hade sett händelsen skulle ha dokumenterat den, och att en historiker, om han hade fått tillgång till dessa vittnesmål och bevis, skulle ha infört dem i ett historiskt verk. Ändå finns det i Malabars historia ett omnämnande av att en kung där såg denna syn den natten. På frågan varför den inte omnämns i astronomiska böcker eller kalendrar kan man svara att det endast skulle ha varit nödvändigt om någon förändring hade märkts i månens rörelse, dess bana eller tiderna för dess uppgång och nedgång. Eftersom så inte skedde väckte händelsen inte de forntida astronomernas uppmärksamhet. Inte heller hade observatorierna på den tiden nått en sådan utveckling att de kunde hålla uppsikt över varje händelse i rymden och bevara den i dokumenterad form.

Kapitel 10 –Frågan om förbön

Olika aspekter av frågan om förbön

[Frågan om förbön är nära förknippad med profetskapets kärna av två skäl. Det första är att de som förkastade den ädle Profetens (frid vare med honom) och andra ädla profeters förkunnelse betraktade tron på förbön som en sköld mot straff och sade att de var profeternas och de fromma männens avkomlingar; samtidigt försökte de behaga avgudarna genom dyrkan och tillbedjan. Dessa avgudar skulle gå i förbön för dem inför Allah och därför var de Allahs särskilt älskade. Följaktligen var rädslan för Guds straff på grund av synd meningslös. Koranen har vederlagt denna uppfattning om förbön.]

Det andra skälet är att profeterna på Uppståndelsens dag kommer att be för vissa av sina följare – liksom även vissa fromma tjänare – som, medan de i stort sett försökte leva i enlighet med Guds vilja, begick vissa fel och brister eller också begick syndiga handlingar, men gång på gång ångrade sig och försökte förbättra sig.

Av dessa två skäl ansåg vi att ett kapitel med titeln ”Frågan om förbön” borde ingå bland de grundläggande ämnena för behandling. Det lyckliga är att värdefulla ord har flödat ur maulanans penna i denna fråga. – (Redaktörerna).]

Frågan om förbön har förklarats tydligt på flera ställen i Koranen. Vem som kan och inte kan ingripa genom förbön, under vilka omständigheter det är tillåtet och inte tillåtet, för vem det är tillåtet och inte tillåtet samt för vem den är till nytta och för vem den inte är det – inget av detta är svårt för någon att förstå. Felaktiga föreställningar och trosuppfattningar om förbön är en av de främsta orsakerna till att människor går vilse. Därför har Koranen beskrivit denna fråga så tydligt att den inte lämnar något utrymme för tvivel eller tvekan. Så sägs det exempelvis i vers 255 i sura al-Baqara (Āyat al-Kursī):

(Arabiska********************************************på sidan 391 i PDF:en)

”Allt som finns i himlarna och på jorden tillhör endast Honom. Vem kan medla inför Allah utan Hans tillåtelse?”

(Arabiska********************************************på PDF-sida 391)

”Han känner allt som är synligt för människorna. Och inget av det som Allah känner till kan omfattas av deras kunskap. Men om Han själv vill meddela någon något, då är det en annan sak.”

Ingen kan utöva inflytande över Allah

Avgudadyrkarna hade uppfattningen att muslimska lärda, änglar och andra väsen hade ett mycket stort inflytande inför Allah. Det som de insisterade på fick de alltid genomfört, och de kunde få vad de ville från Allah. Den första delen av den ovan nämnda versen vederlägger denna uppfattning. Det sägs till dem att inte ens de största profeterna och de allra närmaste änglarna, än mindre någon annan, vågar säga ett enda ord inför universums Konung utan Hans tillåtelse.

Genom den teoretiska diskussion som förs i den andra delen riktas ännu ett slag mot shirkens grundval. I den första delen hade föreställningen om Allah den Allsmäktiges absoluta och obegränsade auktoritet, herravälde och fullständiga bestämmanderätt lagts fram, och det hade sagts att ingen har förmågan att utöva Hans makt eller inflytande. Nu sägs det från en annan sida: hur skulle någon annan över huvud taget kunna ingripa i Hans verk? De har ju ingen kunskap om hur universum styrs eller om dess dolda mysterier. Alla skapelser – människor, jinner, änglar och andra – har ofullständig och begränsad kunskap. Ingen blick omfattar alla universums realiteter. Om någon sedan tilläts att självständigt ingripa eller envist medla i någon mindre fråga, skulle all ordning i världen förstöras. För att inte tala om universums ordning och förvaltning: tjänaren är inte ens kapabel att förstå vad som är gott eller ont för honom själv. Vad som är gott eller ont för honom känner endast universums Skapare och Förvaltare till fullt ut. Därför har han inget annat val än att förlita sig på de föreskrifter och anvisningar Han har gett.

Ingen medling för dem som förtjänar straff

I sura al-Anʿām sägs det:

(Arabisk text********************************************på PDF-sidan 392)

”Och nu ser jag inte tillsammans med er era medlare, om vilka ni trodde att de också hade någon del i att få era angelägenheter uträttade. Alla era inbördes band har brutits, och de som ni trodde skulle hjälpa er har lämnat er.”

På ett annat ställe i denna sura sägs det:

(Arabisk text********************************************på PDF-sidan 392)

”Uppmana med denna uppenbarelsebaserade kunskap dem som fruktar att möta Allah, eftersom de kommer att behöva möta Honom utan någon annan hjälpare eller medlare än Honom. Kanske kommer de då, av försiktighet, att slå in på gudsfruktans väg.” – (Sura al-An’am: 51)

Innebörden är att denna uppmaning inte heller kommer att vara till någon nytta för dem som är så uppslukade av det världsliga livets njutningar att de inte ens tänker på döden eller på att de en dag måste stå inför Gud, och som tänker: ”Vi kan göra vad vi vill i denna värld; i det kommande livet kommer vi inte att drabbas av någon skada, eftersom den och den kommer att medla för oss, den och den kommer att hjälpa oss, eller den och den redan har sonat våra synder.”

I sura al-A’raf sägs det:

(Arabisk text********************************************på PDF-sidan 393)

” (I det hinsidiga kommer de att säga:) Kommer vi nu att finna någon som kan medla för vår skull? Annars, låt oss sändas tillbaka, så att vi kan göra andra gärningar i stället för de gärningar vi brukade göra tidigare.” – (Sura al-A’raf: 53)

I Sura Yunus säger Allah den Allsmäktige:

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 393)

”Ingen har rätt att medla utan Hans tillstånd. Denne är Allah, er Herre. Tillbe därför endast Honom. Kommer ni ännu inte att ta er i akt?” – (Vers 3)

I samma sura sägs också:

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 393)

”De dyrkar andra väsen än Allah, vilka inte kan göra dem någon nytta eller skada, och säger: ’Dessa kommer att medla för oss hos Allah.’ Säg, Muhammad, till dem: ’Vill ni underrätta Honom om något vars existens Allah inte känner till någonstans i himlarna eller på jorden?’ Upphöjd och fjärran är Han över det som de sätter vid Hans sida.” – (Sura Yunus: 18)

Att något är okänt för Allah betyder att det över huvud taget inte existerar. Allt som existerar är nämligen känt av Allah. Det är just här som existensen av medlare förnekas genom ett mycket subtilt uttryckssätt. Det sägs att Allah den Allsmäktige inte känner till någon som kan medla för er i himlen eller på jorden. Vilka medlare är det då ni vill underrätta Honom om?

(Arabiska********************************************på PDF-sida 394)

”För de orättfärdiga kommer det inte att finnas någon nära vän, och inte heller någon medlare vars ord kommer att höras.” – (Sura al-Mu’min: 18)

Detta har sagts för att vederlägga de otrognas felaktiga trosföreställning om förbön eller medling. I själva verket kommer det där inte att finnas någon medlare för de skyldiga. Om tillstånd att medla över huvud taget ges, kommer endast Allahs älskade och rättfärdiga tjänare att få det. Dessa rättfärdiga tjänare till Allah kan inte vara vänner till de gudlösa och syndiga, och de kommer inte ens att tänka på att medla för att rädda dem. Ändå tror de otrogna, avgudadyrkarna och de vilseledda i allmänhet att de helgon och rättfärdiga som de vördar och följer under inga omständigheter kommer att låta dem hamna i helvetet. De kommer att ställa sig i vägen och se till att de blir förlåtna. Därför sägs det att det där inte kommer att finnas någon medlare vars förbön Allah måste godta.

Tillstånd krävs för förbön

I Sura Maryam sägs det:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 394)

”Den dagen kommer ingen att kunna medla, utom den som har fått tillstånd av den Nåderike.” – (Sura Maryam: 87)

Detta betyder att förbön endast får göras för den som får tillstånd. Den andra betydelsen är att endast den som får tillstånd kan medla; ingen annan. Versens formulering är sådan att den är lika tillämplig i båda betydelserna.

Endast den som får tillstånd från den Barmhärtige får bli föremål för förbön – innebörden av detta är att endast den som under sitt liv i denna värld har trott och upprätthållit någon form av relation till Allah och därigenom gjort sig värdig förlåtelse kan hoppas få del av förbön. – [Det vill säga att shafāʿa omfattas av Allah den Högstes lag om belöning och förlåtelse. Förutsättningen för att få del av shafāʿa är att tjänaren inför Allah måste bevisa att han är värdig förlåtelse. Som exempel kan nämnas att en bestämmelse om förlåtelse har fastställts i de grundläggande principerna för ånger. Den lyder så: de vars hela liv är nedsänkt i synd och som inte känner någon ånger eller oro över detta får inte sin ånger godtagen. Det säger sig självt att de som omedelbart efter att ha begått en synd ångrar sig, gör bot, överger synden och ägnar sig åt självrannsakan och rening, är en annan sak. På motsvarande sätt har de förlåtelsevärdiga beskrivits som de som avstår från stora synder och allmänt kända onda handlingar, men som av misstag eller av okunnighet begår mindre överträdelser. Även en vanlig människa kan härav bedöma om hon kan vara berättigad till förlåtelse och shafāʿa. Dessutom har Guds Sändebud (frid vare med honom) i olika hadither nämnt vissa onda handlingar och själv meddelat att han inte kommer att be för dem som begår sådana handlingar. – (De båda sammanställarna)] Och att endast den som får tillstånd kan föra förbön betyder att de som människor har kommit att betrakta som förbönsgivare inte kommer att ha rätt att föra förbön. Endast den som Allah ger tillstånd får öppna sin mun för att föra förbön.

I suran Tā-Hā sägs:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 395)

”Ingen förbön kommer att vara till någon nytta utom från den som den Barmhärtige tillåter att föra förbön och vars ord Han finner behagliga. Han känner till alla människors tidigare och senare förhållanden. De andra känner inte till dem fullständigt.” – (Sura Tā-Hā: 109–110)

Den första versen kan ha två betydelser: för det första den betydelse som uttrycks i översättningen. För det andra: ”Ingen förbön kommer att vara till någon nytta utom från den som den Barmhärtige Allah tillåter att föra förbön för och vars angelägenheter Han finner behagliga att höra om.” På Uppståndelsens dag kommer ingen ens att våga yttra ett enda ljud, än mindre tala efter eget behag. Endast den som får tillstånd från Allah att föra förbön kommer att kunna göra det. Dessa båda punkter har förklarats utförligt på olika ställen i Koranen. På ett ställe sägs:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 395)

”Vem kan föra förbön hos Honom utan Hans tillstånd?” – (Sura al-Baqarah: 255) och

(Arabiska********************************************på PDF-sida 395)

”De kan inte medla för någon, utom för dem vars förbön Allah finner behaglig och som fruktar Honom.” – (Sura al-Anbiya: 28)

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 395)

”Hur många änglar finns det inte i himlen vars förbön inte gagnar det minsta, utom när de med Allahs tillstånd medlar för den vars förbön Han vill höra och finner behaglig.” – (Sura an-Najm: 26)

Begränsningarna för förbön

Orsaken till dessa begränsningar av förbönen har beskrivits i Sura Ta-Ha. Ingen – vare sig en ängel, en profet, en wali eller någon annan – vet, och kan inte heller veta, hur någons gärningsbok ser ut, vad personen gjorde under sitt liv i denna värld och vilken typ av beteende, karaktär och ansvar han har tagit med sig inför Allahs domstol. Allah däremot har fullständig kunskap om allas tidigare handlingar. Han ensam vet exakt hur personen nu befinner sig: hur rättfärdig han är om han varit rättfärdig, vilken grad av syndare han är om han varit syndig, om han är värd förlåtelse, om han förtjänar det strängaste straffet eller om hans straff kan mildras, eller om honom kan visas någon nåd. – [Med andra ord kan man säga att förbön i grunden är ett slags vittnesmål. Den fullgör uppgiften att vittna om vilken slags människa den person var vars gärningsbok läggs fram, och om han förtjänar straff eller förlåtelse. – (Sammanställarna)] Hur skulle då änglar, profeter och rättfärdiga människor kunna ges obegränsad frihet att medla, så att var och en får lägga fram den förbön han vill för vem han vill? Om en vanlig tjänsteman började lyssna till varje släktings och väns vädjan i sin lilla avdelning, skulle han på några få dagar förstöra hela avdelningen. Om det är så, hur kan man då förvänta sig att den Allsmäktige Herren över himlarna och jorden skulle ge obegränsad frihet till förbön inför Honom, så att varje from och vördad person kunde gå till Allahs hov och få vem han än önskar förlåten? Ingen sådan vördad person vet ju hur gärningsböckerna ser ut för dem han ber för. Den princip som varje tjänsteman i världen med ens en smula ansvarskänsla följer är att om en vän vädjar för en brottslig underordnad anställd, säger han: ”Du vet inte hur stor slöfock, ansvarslös och muttagare den här mannen är i sitt arbete, eller hur mycket han trakasserar allmänheten. Jag känner till hans handlingar. Därför ber jag dig att inte vädja till mig för den här personen.” – [Profeten Muhammad (frid vare med honom) varnade gång på gång sina samtida muslimer med följande ord: ”De som efter mig ändrar min väg och mitt levnadssätt kommer att avvisas från Kawthars brunn och inte tillåtas komma nära den. Jag kommer att säga: ’De är mina efterföljare.’ Då kommer det att sägas till mig: ’Du vet inte vad de gjorde efter din bortgång.’ Därefter kommer även jag att driva bort dem och säga: ’Försvinn!’” Detta återges i ett stort antal hadither. – (Författaren) Se Bukhari, Kitab ar-Riqaq och Kitab al-Fitan; Muslim, Kitab at-Taharah och Kitab al-Fada’il; Musnad Ahmad, berättelserna från Ibn Mas’ud och Abu Huraira; Ibn Majah, Kitab al-Manasik, med flera.]

Av detta lilla exempel kan man förstå hur ren, förnuftig och rättvis den princip beträffande förbön som beskrivs i denna vers är. Dörren till förbön hos Allah kommer inte att vara stängd. De rättfärdiga tjänare som brukade behandla människor med medkänsla i denna värld måste be om tillstånd innan de medlar, och de får endast medla för den person för vilken Allah ger dem tillstånd att medla. Dessutom kommer förbönen att ha villkoret att den måste vara riktig och rättvis. (Arabiska********)(och det han säger är rätt) Allahs detta uttalande klargör just detta. Där får man inte framföra en orimlig förbön, där en person har kränkt tusentals människors rättigheter under sitt liv i denna värld och en vördad person ställer sig upp och vädjar: ”Min herre! Belöna honom och visa honom nåd.” – [Tvärtom kommer profeterna att vädja om att de brottsliga och vilseledda människorna bland deras respektive samfund ska straffas. Så här beskrivs en profets uttalande om sitt folk i Koranen:

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 397)

”O min Herre! Mitt folk lämnade denna Koran övergiven.”]

I sura an-Naba sägs det:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 397)

”Den dag då anden och änglarna står uppställda i led, kommer ingen att kunna tala utom den som Allah ger tillåtelse, och han kommer att säga det som är rätt.”

Här betyder att tala att medla. Det sägs att detta kommer att ske på två villkor. För det första kommer endast den som av Allah har fått tillåtelse att medla för en viss syndare att kunna medla för honom. För det andra måste medlaren säga det som är rätt och rättvist. Han får inte framföra någon olämplig förbön. Och den för vars skull han medlar måste åtminstone i denna värld ha varit en person som erkände sanningen. Det vill säga, han måste ha varit syndig, men inte otrogen.

Avgudsdyrkarnas inbillade medlare

I sura al-Anbiya sägs det:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 397)

”Han vet vad som finns framför dem och vad som är dolt för deras kunskap. De kommer inte att medla för någon annan än för dem vars sak Allah är nöjd med att höra förbön för, och de kommer att vara skräckslagna av fruktan för Allah.”

Polyteisterna betraktade änglarna som gudomar av två skäl. För det första ansåg de att änglarna var Allahs avkomma. För det andra ville de genom att dyrka dem göra dem till förebedjare inför Allah. (Arabiska*******************)(De sade: Dessa är våra förebedjare inför Allah: Sura Yunus 18) och (Arabiska*****************)(De kommer att hjälpa oss att komma närmare.–Sura az-Zumar 3). I dessa två verser vederläggs båda dessa skäl.

Det är värt att påpeka att Koranen, när den vederlägger polyteisternas föreställning och tro på förbön, ofta med eftertryck säger: ”De som ni anser vara förebedjare känner inte till något av det osynliga, medan Allah känner till allt om dem, både det de känner till och det de inte känner till.” Genom detta vill Allah få människorna att förstå följande: När de inte känner till allt om varje människas förflutna och framtid, det fördolda och det uppenbara, hur skulle de då kunna ha en ovillkorlig och obegränsad rätt att medla? Därför är varje ängels, profets eller annan from persons förmåga att medla villkorad. Villkoret är att Allah den Allsmäktige ger tillstånd att medla för någon. Ingen kommer att ha rätt att efter eget behag medla för vem som helst. Och eftersom det helt och hållet beror på Allahs vilja om Han lyssnar till eller avvisar förbönen och om Han godtar den eller inte, vilken rätt kan då sådana maktlösa förebedjare ha att ta emot någons dyrkan och tillbedjan eller att höra böner och vädjanden?

I Sura Saba sägs:

(Arabiska************************************PDF-sida 398)

”För ingen annan än den som Allah ger tillstånd att medla kommer förbönen att vara till någon nytta.”–(Sura as-Saba 23)

Det vill säga, långt därifrån att någon skulle vara ägare själv, delägare i ägandet eller Guds medhjälpare eller medarbetare – i hela universum finns det inte en enda varelse som ens efter eget önskemål kan vädja inför Allah för någon. Ni är utan grund uppfyllda av den felaktiga föreställningen att Allah har vissa älskade eller inflytelserika tjänare som, om de enträget framställer en begäran, kan få Allah att inte annat än uppfylla den. Men i verkligheten vågar ingen där yttra så mycket som ett enda ord utan tillstånd. Endast den som får tillstånd kan framföra någon vädjan, och förbön får endast framföras för den som har fått tillstånd till förbön.

I slutet av samma vers sägs:

(Arabiska************************************PDF-sida 398)

”När slutligen oron har försvunnit ur människornas hjärtan kommer de att fråga förbönsgivarna: ’Vad svarade er Herre?’ De kommer att svara: ’Han gav det rätta svaret. Han är sannerligen Allsmäktig och Upphöjd.’ – (Sura as-Saba: 23)

Här skildras en scen av vad som kommer att ske på Domedagen, när en förbönsgivare ber om tillstånd att gå i förbön för någon. Vi ser här hur både förbönsgivaren och den som hoppas på förbön, efter att ansökan om tillstånd har lämnats in, i yttersta oro och skräckfylld bävan väntar mycket ängsligt och otåligt på svaret. Till slut kommer tillståndet, och när den som hoppas på förbön av förbönsgivarens ansiktsuttryck förstår att situationen är något hoppfull, återvänder livet nästan till hans kropp. Han går fram och frågar förbönsgivaren vilket svar som kom. Förbönsgivaren svarar: ’Det är i sin ordning. Tillstånd har givits.’ – [I den sista rukūʿen i Sura al-Māʾida skildras en scen av hur profeterna ödmjukt kommer att gå i förbön. Där beskrivs hur Hazrat ʿĪsā kommer att gå i förbön för sina efterföljare. Först kommer han, som svar på Allahs fråga, att vittna. Sedan kommer han att säga:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 399)

”Om Du vill straffa dem, så är de ju Dina tjänare. (De har inget annat val än att underkasta sig straffet.) Men om Du förlåter dem, så är Du sannerligen Allsmäktig och Vis. – (Vers 118) I den första delen av denna betydelsefulla vers finns en ton av vädjan om förbön – inte ett krav eller en fordran. – (Sammanställarnas anmärkning)

Genom denna beskrivning vill Allah säga: ’O ni dåraktiga människor! Hur kan ni om en sådan domstol föreställa er att någon där skulle kunna få er förlåtna genom sin egen makt, eller envist hålla fast vid Allah och drista sig till att säga: ”De är mina anhängare. De måste förlåtas.”’

I Sura ad-Dukhān sägs:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 399)

”Den dagen kommer ingen nära släkting att vara till någon nytta för en annan nära släkting. Ingen hjälp kommer från någonstans. Annorlunda är det med den som Allah själv visar nåd. Han är sannerligen Allsmäktig och Barmhärtig.” – (Sura ad-Dukhān: 41–42)

Här beskrivs den domstol som kommer att upprättas på domedagen. Ingen hjälp eller något stöd kommer att kunna säkerställa att en brottsling frikänns eller få hans straff lindrat. Den verkliga suveräniteten kommer att ligga i Herrens hand, Han som innehar nycklarna till all makt; ingen kan hindra Hans beslut från att verkställas och ingen har förmåga att påverka Hans beslut. Att av nåd lindra eller upphäva någons straff är helt och hållet beroende av Allahs vilja. I själva verket skipar Han inte rättvisa genom hänsynslöshet, utan skipar rättvisa i sin nåd. Men det avgörande Han träffar i varje fall kommer ovillkorligen att verkställas exakt. Efter att denna bild av den gudomliga domstolen har förklarats sägs det i de följande verserna vilket öde som väntar dem som förklaras skyldiga i denna domstol, och hur de som det bevisas ha fruktat Allah i världen och avhållit sig från olydnad kommer att belönas.

Exemplet med Hadrat Nuhs åkallan för sin son

Den berättelse om Hadrat Ibrahim som återges i sura Hud (se verserna 69–76) berättades uttryckligen med Quraysh i åtanke. Eftersom de var ättlingar till Hadrat Ibrahim hade de blivit hela Arabiens andliga aristokrati, präster som tjänade vid Kaba Sharif och innehavare av det religiösa, moraliska, politiska och kulturella ledarskapet. Därför brukade de stolt och högmodigt säga att eftersom de var ättlingar till denne Allahs älskade tjänare, och eftersom han redan befann sig inför Allah för att medla för dem, hur skulle då Allahs vrede kunna drabba dem? För att krossa denna falska stolthet visades först en scen där en stor profet, lik Hadrat Nuh, inför sina ögon såg sin egen älskade son drunkna och i sin oro bad Allah att hans son skulle räddas. Men denna förbön gagnade inte sonen det minsta; tvärtom blev fadern tillrättavisad. Därefter visades Hadrat Ibrahim själv. Å ena sidan nämns Allahs oändliga nåd över honom och hans namn nämns i ett mycket kärleksfullt språk. Å andra sidan, när Ibrahim, Allahs vän (Khalil), ingrep i rättvisan, avvisade Allah trots hans intensiva vädjanden hans förbön för Hadrat Luts folk, som ägnade sig åt ogärningar.

Därefter säger Allah i en följande vers i samma sura Hud:

(Arabiska … på PDF-sidan 400)

”När den dagen kommer kommer ingen att ha förmåga att yttra ens ett ljud utan Allahs tillåtelse.” – (Sura Hud: 105)

Det vill säga, detta dåraktiga folk tillbringar sina liv i meningslösa och falska förhoppningar: att den och den Hadrat kommer att medla för oss och rädda oss; att den och den fromme mannen kommer att stå fast och inte ge sig förrän varenda en av hans anhängare har blivit förlåten; att den och den personen är Allahs gunstling, att han kommer att sitta orubblig på vägen till paradiset och inte flytta sig förrän han har hämtat ett benådningsbrev åt sina anhängare. Men det är inte ens fråga om att envisas eller stå på sig. Hur högt uppsatt en människa eller ängel än må vara kommer ingen där att våga yttra ett enda ord. Det blir endast möjligt att tala om Allah själv, den domstolens högste domare, ger någon tillåtelse att säga något. – [De som vid olika mausoleer och helgedomar ger offergåvor i tron att de personer som ligger begravda där har ett mycket stort inflytande och hög ställning inför Allah, fortsätter att smutsa ned sina gärningsböcker i hopp om att få deras förbön. På domedagen kommer de att möta en ytterst förtvivlad situation.]

Den polyteistiska föreställningen om förbön hos Allah i det jordiska livet

Det har sagts i sura an-Nahl:

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 401)

”Trots detta, tror de då på det falska och förnekar Allahs nåd, fastän de har sett och förstått allt detta?” – (sura an-Nahl: 72)

Mekkas avgudadyrkare förnekade inte att alla dessa världsliga njutningar var gåvor från Allah. De förnekade inte heller att Allahs nåd låg bakom dessa gåvor. Men deras misstag var att de, samtidigt som de uttryckte sin tacksamhet mot Allah för dessa rikedomar, också uttryckte sin tacksamhet mot många väsen som de ansåg ha haft del i att de fått dessa rikedomar, trots att de saknade alla bevis för detta. Det är detta beteende som i Koranens språk kallas ”att förneka Allahs nåd”. En gav gåvan, men tacksamheten riktades till någon annan – enligt Koranen är detta inget annat än otacksamhet. Koranen säger också som en princip att om man, utan något slags bevis om givaren, föreställer sig att Han inte gav av barmhärtighet utan genom någon annans förmedling, för någons skull, genom någons förbön eller till följd av någons ingripande, så innebär även detta i grunden att man förnekar Hans gåva.

Dessa två grundläggande lärdomar i Koranen är helt rimliga och överensstämmer med det allmänna sunda förnuftet. Vem som helst kan förstå deras logik genom att tänka efter en liten stund. Föreställ dig att du av medkänsla hjälper en nödställd människa, och att han genast inför ditt ansikte visar tacksamhet mot någon annan som inte hade något som helst att göra med denna hjälp. Det kan hända att du av storsinthet överse med hans orättvisa beteende och fortsätter att hjälpa honom även i framtiden, men innerst inne kommer du säkert att inse att han är en ytterst ouppfostrad och otacksam människa. Föreställ dig sedan att du frågar honom om orsaken till detta beteende och får veta att han tror att du inte hjälpte honom på grund av din egen vänlighet och givmildhet, utan för den där andra personens skull. Fast detta i själva verket inte är sant. I så fall kommer du säkert att känna dig förolämpad. Den tydliga innebörden av hans föreställning blir för dig att han hyser en mycket dålig inställning till dig. Hans uppfattning om dig är att du inte är en vänlig och medkännande människa, utan att din uppgift är att fjäska för dina vänner och bekanta. Om någon kommer genom en viss krets av några utvalda vänner, hjälper du honom bara för att behaga dessa vänner. Annars är du inte en sådan person att någon kan ha någon nytta av dig.

I en annan vers i sura an-Nahl har det sagts:

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 401)

”De känner till Allahs gåva, men förnekar den ändå. De flesta av dem är sådana som inte är beredda att godta sanningen.” – (sura an-Nahl: 83)

Här avses med förnekandet det beteende som vi tidigare har nämnt. Mekkas otrogna förnekade inte att allt som finns på jorden är en gåva från Allah, men de trodde att Allah hade gett dem dessa ting för deras gudars skull. Därför uttryckte de sin tacksamhet för dessa gåvor både till Allah och till dessa förmedlande väsen. Ja, de visade till och med något större tacksamhet mot dem än mot Allah. Detta beteende har Allah benämnt med ord som otacksamhet, bristande tacksamhet och förnekande av Allahs gåvor.

I sura al-Hajj säger Allah den Allsmäktige:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 402)

”Sanningen är att Allah väljer sändebud bland både änglarna och människorna för att förmedla Hans påbud. Han ser och hör allting. Han känner till allt hos människan, både det fördolda och det uppenbara. Och alla angelägenheter återförs till Honom.” – (Sura al-Hajj: 75–76)

Innebörden är att bland de väsen i skapelsen som polyteisterna har tagit till gudomar är profeten eller ängeln de främsta skapelserna. De är alltså endast sändebud utvalda av Allah för att förmedla Allahs befallningar till människorna. Deras ställning är inte större än så. Enbart på grund av denna ställning kan de inte vara gudar eller Guds medgudar.

Uttrycket ”Han känner till allt som är fördolt och allt som är uppenbart hos människan” används i Koranen vanligtvis för att vederlägga polyteisternas trosuppfattning om förbön. Innebörden av att detta sägs här är: även om ni inte anser att änglar, profeter och fromma människor personligen tillgodoser människors alla behov och räddar dem ur svårigheter, utan endast dyrkar dem med föreställningen att de förmedlar förbön inför Allah, är det ändå fel. Allah ensam äger nämligen förmågan att se och höra allting. Endast Han känner till allt som är fördolt och allt som är uppenbart hos var och en. Endast Han känner till det goda och det onda, både det fördolda och det uppenbara, i världen. Ingen, inte ens änglarna och profeterna, vet när en viss handling är lämplig och när den inte är det. Därför har Allah inte ens gett Sina mest älskade och närmaste skapelser rätt att efter eget behag förmedla förbön utan Hans tillstånd, och Han har inte heller betraktat någon sådan förbön som godtagbar.

I sura az-Zumar säger Allah:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 402)

”Har de tagit andra än Allah till förespråkare? Säg till dem: Kan de förespråka, även om de inte har någon makt alls och inte förstår någonting? Förkunna: All förbön ligger uteslutande under Allahs myndighet. Han ensam äger herraväldet över himlarna och jorden. Och till Honom måste ni återvända.” – (Sura az-Zumar: 43–44)

Det vill säga, de har själva fått för sig att det hos Allah finns vissa inflytelserika väsen vars förbön under inga omständigheter kommer att avvisas. Men ingen har makt att själv träda fram som förespråkare inför Allah. Att förbönen skulle godtas är långt ifrån säkert, och det finns inte heller några belägg för att de skulle vara förespråkare. Allah den Upphöjde har aldrig sagt att de har en sådan ställning hos Honom. Inte heller har dessa väsen någonsin gjort anspråk på att de skulle uppfylla önskningarna hos sina dyrkare. Än mer dåraktigt är att de, i stället för att erkänna den verklige ägaren av all makt, har kommit att betrakta dessa påhittade förespråkare som allsmäktiga och ägnat dem all sin vördnad och hängivenhet.

I Sura an-Najm sägs det:

(Arabisk text ******************************************** PDF sida 403)

”Hur många änglar det än finns i himlen, är deras förbön till ingen nytta förrän Allah den Upphöjde har gett tillstånd till förbön för någon vars vädjan Han vill höra och finner behag i.” – (Sura an-Najm: 26)

Det vill säga, om det inte är till någon nytta ens när alla änglar tillsammans ber för någon, kommer det naturligtvis inte på fråga att det skulle vara till någon nytta att era påhittade gudar ber för er. Allah är den som äger all makt. Änglarna vågar inte heller förespråka någon förrän de har fått tillstånd från Allah och Han är villig att höra deras förbön för personen.

Ingen kan hindra Allahs beslut.

I Sura ar-Raʿd sägs det:

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 403)

”Och när Allah beslutar att drabba ett folk med olycka, finns det ingen som kan avvärja den, och inför Allah har detta folk ingen beskyddare eller hjälpare.” – (Sura ar-Raʿd: 11)

Det betyder att ni aldrig får leva i den felaktiga föreställningen att, oavsett vad ni gör, någon pir, faqir, from man från det förflutna eller framtiden, eller någon jinn eller ängel, efter att ha tagit emot mutor i form av era gåvor, skulle ha sådan makt att han kan rädda er från följderna av era onda handlingar.”

I vilka fall stängs dörren till förbön?

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 404)

”O profet! Vare sig du ber om förlåtelse för dessa människor (hycklarna) eller inte – även om du ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger – kommer Allah ändå aldrig att förlåta dem. Detta beror på att de har förnekat Allah och Hans sändebud. Allah visar inte de olydiga vägen till befrielse.” – (Sura at-Tawba: 80)

(Arabiska********************************************på PDF-sidan 404)

”O profet! Vare sig du ber om förlåtelse för dem (hycklarna) eller inte, är det samma för dem. Allah kommer aldrig att förlåta dem. Allah visar aldrig de syndiga vägen.” – (Sura al-Munafiqun: 6)

Detta sades först i sura al-Munafiqun. Tre år senare upprepades samma sak med ännu större eftertryck i sura at-Tawba.

”Här tilltalar Allah den Allrahögste Allahs Sändebud (frid vare med honom) och säger beträffande hycklarna: ’Du må be om förlåtelse för dem eller inte be om förlåtelse för dem; även om du ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger kommer Allah ändå inte att förlåta dem. Detta beror på att de förnekat Allah och Hans sändebud. Allah vägleder inte syndiga människor till den rätta vägen.’ – (Sura at-Tawba: 80)

En bit längre fram i samma sura säger Allah åter: ”Be aldrig begravningsbönen för någon av dem som dör, och stå inte heller vid hans grav. De har förnekat Allah och Hans Sändebud och dog i olydnad.” – (Sura at-Tawba: 84) – [Av dessa koranverser och flera andra verser framgår en viktig upplysning: genom den Helige Profetens (frid vare med honom) ord har det klargjorts att ingen förbön på Uppståndelsens dag kommer att vara till någon nytta för vissa slags människor och för dem som ägnar sig åt vissa handlingar. Olika hadither utgör ett avgörande bevis för detta. Mot bakgrund av denna sanning saknar de allmänt förekommande föreställningarna om förbön allt värde – föreställningar som får människor att bli likgiltiga, överge dyrkan, förhålla sig vårdslöst till religionens föreskrifter och hänge sig åt synder efter eget behag. – (Redaktörerna)]

I denna vers behandlas två frågor. För det första kan en åkallan till Allah om förlåtelse för synder endast vara till nytta för dem som fått vägledning. Om en person avviker från vägledningens väg och väljer syndens och olydnadens väg, kommer han inte att förlåtas även om Allahs eget Sändebud – för att inte tala om någon vanlig människa – ber om förlåtelse för honom. För det andra gör Allah inte den rätta och sanna vägen lättillgänglig för dem som inte vill följa den. Om en tjänare själv avviker från den rätta vägen, och även efter att vägen visats honom och han kallats till den avvisar denna kallelse med högmod och höjer sitt huvud, varför skulle Allah då behöva gå efter honom med vägledning och övertala honom att komma till den rätta vägen?

Profeten Muhammad (frid vare med honom) som förebedjare på Uppståndelsens dag

Enligt Koranen och haditherna är den islamiskt föreskrivna ordningen beträffande förbön följande: På Domedagen kommer endast den att kunna ingripa inför Allahs domstol som Allah själv ger makt och rätt att göra det, och förbön får endast ges för den vars sak Allah tillåter förbön för. Följande verser bör uppmärksammas i detta sammanhang:

(Arabiska ******************************************** PDF-sida 405)

I enlighet med denna ordning kommer Profeten Muhammad (frid vare med honom) säkerligen att ge förbön i det kommande livet. Men denna förbön kommer han att ge med Allahs tillstånd och för de gudfruktiga troende som, trots att de efter bästa förmåga strävar efter att göra goda gärningar, har råkat begå vissa synder. De som frivilligt och medvetet ägnar sig åt onda handlingar och åt att tillägna sig andras egendom, liksom de som aldrig fruktar Allah, är inte värdiga Profetens förbön. I en hadith återges ett långt tal av den Helige Profeten. I denna hadith förklarade han hur fruktansvärt stor synden är att tillägna sig egendom som anförtrotts av andra. Han sade att de som på Domedagen har tillägnat sig andras egendom kommer att infinna sig med bördan av denna egendom på sina axlar och ropa till mig:(Arabiska*********)”O Allahs Sändebud (frid vare med honom)! Rädda mig.” Men jag kommer att svara honom:(Arabiska*********)”Jag kan inte göra någonting för dig. Jag hade ju förmedlat Allahs föreskrift till dig?” – (Mishkat, kapitlet om fördelningen av krigsbyten och om att tillägna sig dem)

Kapitel: 11 – Förutsägelser

Några viktiga förutsägelser av den helige Profeten

Profeterna (frid över dem) har uttalat förutsägelser som har gått i uppfyllelse. Ofta har det emellertid dröjt länge innan deras förutsägelser besannats, och utifrån de omständigheter under vilka de uttalades har det varit svårt att föreställa sig att de skulle förverkligas.

En sann förutsägelse hör till profetskapets tecken, och på ett sätt kan man se ett drag av det övernaturliga i den. Det som spåmän och palmister säger visar sig ibland delvis, i någon form och vid vissa tillfällen. Men eftersom profeternas förutsägelser grundas på den kunskap som Gud har skänkt dem, går de fullständigt i uppfyllelse.

Det finns förutsägelser av den helige Profeten (frid och välsignelser över honom) som har återgetts i Koranen. Den andra typen av förutsägelser finns bevarad i haditherna. Av dessa har här infogats alla som vi har kunnat samla från författarens artiklar och skrifter. – (Sammanställarna)

Koranens förutsägelser

0

En lysande framtid

(Arabiska********************************************på PDF-sida 409)

Allah den Allsmäktige gav Profeten (frid vare med honom) detta glädjebud vid en tid då endast en handfull människor stod vid hans sida. Hela folket var hans motståndare. Utåt sett syntes inte ens det avlägset minsta tecknet på framgång. Islams lampa brann endast svagt i Mekka. Stormar blåste från alla håll för att släcka den. Vid den tiden sade Allah den Allsmäktige till sin Profet: Låt dig inte nedslås av de hinder och svårigheter som uppstår i detta inledande skede. Den kommande tiden kommer att visa sig bättre än den nuvarande. Din heder, ära och ställning kommer ständigt att öka, och ditt inflytande och din makt kommer att breda ut sig. Detta löfte är inte begränsat till denna värld. Därmed ges också löftet att den ställning du kommer att ha i det häreftervarande livet blir många gånger högre än den ställning du har i denna värld.

At-Tabarani har återberättat Ibn Abbas berättelse i sin al-Awsat, och al-Bayhaqi i sin Dala’il. Profeten (frid vare med honom) sade: Alla de framgångar som min umma kommer att uppnå efter mig visas upp för mig. Jag gläder mig åt dem. Därefter förklarar Allah den Allsmäktige: Det häreftervarande livet kommer att vara bättre för dig än denna värld.

Förutsägelsen om religionens seger

(Arabiska********************************************på PDF-sida 409)

”Din Herre kommer snart att ge dig så mycket att du blir tillfredsställd.”

Det vill säga: även om givandet kommer att dröja något, är den tid inte långt borta då din Herre kommer att låta sin nåd regna över dig och du blir tillfredsställd därmed. Detta löfte uppfylldes redan under Profetens liv på så sätt att hela området från Arabiska halvöns södra yttersta gräns till det romerska rikets egyptiska gräns i norr och det persiska rikets irakiska gräns, samt från Persiska viken i öster till Röda havet i väster, erkände hans överhöghet. För första gången i Arabens historia kom detta område under lag och ordning. Varje makt som gick till strid med det krossades. Överallt i det land där avgudadyrkarna och skriftfolket hade gjort sitt yttersta för att hålla sina falska budskap högt, genljöd trosbekännelsen ”La ilaha illallah, Muhammadur Rasulullah”. Det var inte bara människornas huvuden som böjdes; även deras hjärtan och sinnen underkastade sig. En väldig revolution ägde rum i deras trosföreställningar och handlingar. Ett folk som varit insvept i okunnighetens mörker förändrades på endast tjugotre år på ett sådant sätt att dess like är sällsynt i historien. Därefter nådde den rörelse som grundats av den ädle Profeten (frid vare med honom) sådana framgångar att den spreds till större delen av Asien, Afrika och Europa. Sedan utbredde den sitt inflytande till varje hörn av världen. Allt detta gav Allah den Allsmäktige sin Profet redan i denna värld. Vad Han kommer att ge honom i det häreftervarande livet övergår all föreställning.

Detta är ett uttryck för Allah den Allsmäktiges makt och visdom: att Han bland ett okunnigt och ociviliserat folk lät födas en sådan storslagen profet, vars undervisning och vägledning var så revolutionär och bar på ett så universellt ideal att hela mänskligheten kunde förenas till en enda umma eller grupp. Därefter kunde den ständigt få vägledning från detta ideal. Ingen falsk eller hycklande person kan, hur mycket han än försöker, nå denna rang. För att inte tala om ett underutvecklat land som Arabien, inte ens den mest begåvade personen i något stort folk i världen hade förmågan att på detta sätt fullständigt förändra ett folks karaktär och gestalt och sedan lägga fram ett sådant allomfattande ideal för det, på vars grund hela mänskligheten kunde omvandlas till en enda umma och för all framtid förvalta en universell ordning av ett livssystem (din) och en civilisation. Detta är ett mirakel som har ägt rum genom Allahs makt. Endast Allah den Allsmäktige utväljer, på grundval av sin subtila och framsynta kunskap, den person, det land eller det folk som Han vill för detta uppdrag. Om någon känner sig sårad av detta, så må han göra det; det förändrar ingenting.

Försäkran om en bättre tid

Innehållet i Sura ad-Duha är att trösta Profeten och undanröja den plåga han led av på grund av att uppenbarelsernas följd hade avbrutits. Först svors det vid den ljusa dagen och den stilla natten, och Profeten försäkrades att hans Herre inte på något sätt hade övergett honom och inte heller var missnöjd med honom. Därefter gavs Profeten det glada budskapet att de svårigheter han mött under den islamiska förkunnelsens första skede endast var tillfälliga. Varje kommande tid skulle bli bättre än den föregående, och snart skulle Allah över honom utgjuta sådan nåd och välvilja att han skulle bli nöjd. Detta är en så tydlig profetia att den senare uppfylldes bokstavligen. Ändå fanns det vid den tid då denna profetia uttalades inget tecken på att den hjälplöse man från Mecka, som kämpade mot folkets okunnighet, skulle uppnå en sådan häpnadsväckande framgång.

Därefter sade Allah den Upphöjde till Sin älskade Profet Muhammad (frid vare med honom): ”Varför uppstod denna farhåga i ditt sinne att Jag hade övergett dig och blivit missnöjd med dig? Ända sedan du föddes har Jag ständigt visat dig Min nåd. Du föddes som föräldralös, och Jag ordnade på bästa sätt med din fostran och omsorg. Du kände inte den rätta vägen, så Jag vägledde dig. Du var fattig, och Jag gjorde dig välbärgad.” Allt detta visar att Jag redan från början hade Min uppmärksamhet riktad mot dig och att du ständigt befunnit dig i Min nåd och välvilja.

Betydelsen av att avlägsna bördan

(Arabiska********************************************på PDF-sida 411)

”Har Vi inte öppnat ditt bröst för dig, (O Profet!) och lyft av dig den tunga börda som tyngde din rygg?” – (Sura Alam Nashrah: 1–3)

Vissa uttolkare har uttryckt uppfattningen att den ädle Profeten (frid vare med honom) under okunnighetens tidsålder hade begått vissa fel och brister, och att han därför var mycket bekymrad. Allah den Upphöjde uppenbarade denna vers och tröstade honom genom att säga att Han hade förlåtit honom dessa brister. Men enligt vår mening är denna tolkning helt felaktig. För det första är ordets nödvändiga betydelse inte synd, fel eller brist. Det betyder också en tung börda. Det finns därför ingen anledning att godtyckligt ge ordet en förnedrande betydelse. För det andra var den ädle Profetens liv före profetskapet så rent och heligt att det utgjorde en utmaning för hans motståndare. I själva verket fick Profeten följande ord riktade till de otrogna:

(Arabiska********************************************på PDF-sida 411)

”Jag har levt ett helt liv bland er innan jag lade fram denna Koran.” – (Sura Yunus: 16)

Den ädle Profeten (frid vare med honom) var inte en sådan person som i hemlighet hade begått någon synd – Gud förbjude. Om så hade varit fallet skulle det inte ha varit okänt för Allah den Allsmäktige, och om någon bar på en dold skam kunde Han utan tvekan ha berättat det för folket, så som Han har gjort i den ovan nämnda versen i Sura Yunus. Därför är den rätta betydelsen av ordet i denna vers börda. Det vill säga bördan av sorg, lidande och bekymmer. När han såg sitt folks okunnighet och enfald växte bördan av sorg och oro på hans känsliga natur. Moraliskt fördärv och nakenhet rådde överallt. Förtryck i samhället samt konflikter och osämja i handlingar hade blivit vardag. De maktlösa krossades under de mäktigas övergrepp. Små flickor begravdes levande. En stam kunde plötsligt angripa en annan stam. Ibland pågick sådana stamkonflikter i hundratals år. Ingen var säker till liv, egendom eller heder så länge han inte hade en mäktig grupp bakom sig. När den ädle Profeten (frid vare med honom) såg dessa förhållanden led han djupt. Men han kunde inte finna någon väg att avlägsna detta förfall. Den väldiga bördan av denna smärta bröt nästan hans rygg. Allah den Allsmäktige visade honom vägledningens väg och lyfte denna börda från honom. Efter att han hade upphöjts till profetskapet förstod han att tron på tawhid, profetskapet och det kommande livet är lösningen på alla mänsklighetens problem. Genom detta kan vägen banas för reform och förbättring av livets alla sidor och områden. Allah den Allsmäktiges vägledning lättade alla den ädle Profetens (frid vare med honom) bördor, och han blev fullkomligt lugn i förvissningen om att det endast genom denna väg gick att hejda förfallet och fördärvet, inte bara i Arabien utan i hela världen.

Höjandet av åminnelsen

(Arabiska********************************************PDF sidan 412)

”Och Jag har höjt din åminnelses röst för din skull.”

Detta sades vid en tid då ingen ens kunde föreställa sig hur en man som endast hade en handfull anhängare, begränsade till staden Mecka, skulle kunna få sin röst höjd över hela världen och hur ett sådant enastående anseende skulle spridas kring honom. Men Allah den Allsmäktige gav under dessa omständigheter sin Profet detta glada budskap och förverkligade det på ett förunderligt sätt. Det var genom Profetens fiender som Han själv började sprida Profetens minne och röst från hus till hus. Bland de metoder som Meckas otrogna använde för att försätta Profeten i svårigheter fanns denna: under vallfärdstiden, när människor från hela Arabien anlände till Mecka i grupper, brukade de otrognas delegationer gå från pilgrimsläger till pilgrimsläger och varna dem genom att säga: ”Det finns en farlig man vid namn Muhammad som utför allehanda trolldom på människor. Han skapar splittring mellan far och son samt mellan man och hustru. Akta er därför för honom.” De spred sådan propaganda även bland dem som kom till Mecka under andra tider än vallfärden, enbart för att besöka staden eller för något ärende. Även om de på detta sätt spred förtal om den ädle Profeten (frid vare med honom), blev resultatet att hans namn nådde Arabien­s byar och trakter. På så sätt gjorde fienderna Profetens namn känt bland alla landets stammar, från Meckas avskilda plats. Därefter började människor naturligtvis fråga: Vem är denne man? Vad säger han? Hurdan är han? Vilka påverkas av hans trolldom, och vilken sorts verkan har denna trolldom på dem? Ju mer de otrognas propaganda från Mecka ökade, desto fler sådana frågor väcktes i människornas sinnen. Genom dessa frågor och denna nyfikenhet fick människor kännedom om Profetens karaktär och uppförande. När de hörde Koranen förstod de vilken slags undervisning Profeten gav människorna. De såg vilken förändring som hade börjat märkas i de människors liv som påstods vara påverkade av det som kallades trolldom, jämfört med vanliga araber. Till följd av detta började Profetens förtal förvandlas till hans goda namn och berömmelse. När tiden för utvandringen närmade sig hade vissa människor bland de avlägsna och närbelägna arabiska stammarna blivit sympatiskt inställda till Profeten och hans kallelse. Detta var den första etappen i att den ädle Profetens åminnelse höjdes. Efter utvandringen började den andra etappen. Å ena sidan ansträngde sig hycklarnas grupp, judarna och avgudadyrkarna i hela Arabien med all kraft för att sprida förtal om Profeten (frid vare med honom); å andra sidan visade den islamiska staten i Medina upp ett sådant exempel på gudsdyrkan och gudsfruktan, moralisk renhet, en god samhällsordning, rättvisa, jämlikhet, de rikas frikostiga givande, omsorg om de fattiga, respekt för avtal samt ärlighet i handel och affärer, att den fortsatte att vinna människors hjärtan. Fienderna försökte genom väpnad kamp undanröja Profetens växande inflytande. Men den troendes gemenskap som hade bildats under hans ledarskap fick dem att underkasta sig. Inom tio år hade den ädle Profetens åminnelse och ära höjts och upphöjts så mycket att orden ”Jag vittnar att Muhammad är Allahs sändebud” genljöd överallt i det land där motståndarna hade satt in all sin kraft för att vanära honom.

Därefter började den tredje perioden med den rätt vägledda kalifatets era, då den Helige Profeten (s.a.)s namn började upphöjas över hela världen. Detta har fortsatt att öka ända till i dag och kommer, om Allah vill, att fortsätta öka fram till Domedagen. I dag finns det ingen plats i världen där det inte finns en muslimsk bosättning, där Muhammed (s.a.)s budskap inte kungörs högt fem gånger om dagen genom böneutropet, där välsignelser inte uttalas över Profeten under bönen och där hans namn inte nämns med välgångsönskningar under fredagskhutban. Under årets tolv månader finns det ingen dag, och under dygnets tjugofyra timmar ingen stund, då den Helige Profetens (s.a.) välsignade åminnelse inte görs någonstans i världen. Detta är ett tydligt bevis på Koranens sanningshalt: när Allah den Upphöjde i profetskapets första skede sade(Arabiska********)kunde ingen föreställa sig att Hans(Arabiska********)(att Hans namn och åminnelse skulle upphöjas) skulle fortsätta att göra det med sådan ära och i sådan omfattning. I den hadith som återberättats av Sa’id al-Khudri (r.a.) berättas det att Profeten (s.a.) sade: Jibril frågade mig: ”Min och din Herre frågar hur Han upphöjer ditt namn och din åminnelse.” Profeten (s.a.) sade: ”Allah den Allsmäktige vet det bäst.” Jibril sade: ”Allah förkunnar: När Jag åminns kommer även du (Profeten) att åminnas tillsammans med Mig.” – (Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim, Musnad Abu Ya’la, Ibn al-Mundhir, Ibn Hibban, Ibn Mardawayh, Abu Nu’aym). Hela den senare historien vittnar om att detta har blivit sant ord för ord.

Sharh al-sadr

Arabisk text, PDF sida 413

”Har Jag inte öppnat ditt bröst?” – (Sura al-Inshirah: 1)

Att börja med denna fråga och det som följer visar att Rasulullah (s.a.) vid den tiden blev mycket orolig på grund av de hinder och svårigheter han mötte så snart han började kalla till islam. För att trösta honom i denna situation sade Allah den Upphöjde: ”O Profet! Har Jag inte skänkt dig dessa och dessa välsignelser? Varför blir du då bekymrad över dessa hinder och svårigheter?” När man studerar de ställen i den ädla Koranen där uttrycket ”att öppna bröstet” används, framgår det att det har två betydelser.

Ett:Arabisk text, PDF sida 414

”Den vars vägledning Allah den Upphöjde vill, för honom öppnar Han bröstet för islam.” – (Sura al-An’am: 125)

Två:Arabisk text, PDF sida 414

”Den vars bröst Allah har öppnat för islam, han vandrar i ett ljus från sin Herre.” – (Sura az-Zumar: 22)

På dessa två ställen innebär sharh al-sadr att man befrias från all mental oro och tvekan och blir övertygad om att islams väg är den obestridliga sanningen, och att de trosföreställningar, moraliska principer, den kultur och civilisation, de föreskrifter och förbud samt den vägledning som islam har lagt fram är helt felfria. I verserna 12–13 i Sura ash-Shu’ara nämns att när Mose (a.s.) hade anförtrotts profetskapets stora uppdrag och befalldes att kämpa mot Farao och hans statsmakt, sade Mose (a.s.):

(Arabiska************************ PDF på sidan 414)

”Min Herre! Jag fruktar att de ska kalla mig lögnare, och mitt bröst blir trångt.” – (Sura ash-Shu’ara: 12–13)

I verserna 25–26 i Sura Ta-Ha sägs det att Mose (a.s.) vid den tiden bad till Allah och sade:

(Arabiska************************ PDF på sidan 414)

”Min Herre! Öppna mitt bröst för mig och gör min uppgift lätt för mig.”

Här betyder bröstets trånghet att modet inte växte fram för att bära den väldiga bördan av ett uppdrag som profetskapet och för att ensam ge sig in i kamp och strid mot de våldsamma krafterna av otro. Sharh al-sadr betyder däremot att människans mod stärks: att inte rygga tillbaka inför att leda en stor expedition eller lösa en mycket svår uppgift, och att få mod att fullgöra det väldiga ansvar som profetskapet innebär.

När man tänker efter kan man förstå att båda dessa betydelser ligger innefattade i att Allah öppnade Guds Sändebuds (frid över honom) bröst i denna vers. Sett ur den första betydelsens perspektiv innebär det att Guds Sändebud (frid över honom) före profetskapet ansåg arabernas avgudadyrkan, nasaréernas, judarnas och elddyrkarnas religioner vara villfarelser, och han var inte heller nöjd med den ensidiga tro på Guds enhet som kunde iakttas hos vissa monoteister i Arabien. Detta var nämligen en oklar trosuppfattning som inte innehöll någon detaljerad beskrivning av den sanna och rätta vägen. Men eftersom han inte visste vilken den rätta vägen var, led han av en inre tvekan och oro. Därefter öppnade Allah profetskapets väg (den raka vägen) för honom, vilket återgav hans hjärta frid och trygghet.

Den andra betydelsen är att Allah, samtidigt som Han gav profetskapet, skänkte Profeten det mod, den entusiasm, den fasta beslutsamhet och den vidsynthet som krävdes för att fullgöra detta väldiga ansvar. Han blev innehavare av en så omfattande kunskap att ingen annan människa kunde rymma den i sitt hjärta. Han erhöll en så framsynt insikt att han kunde undanröja omfattande anarki och oordning och upprätta fred. Därför uppnådde han en sådan förmåga att han, i ett ytterligt tygellöst samhälle försjunket i okunnighetens mörker, reste sig utan hjälp av några medel eller synliga stödjande krafter och utan att tveka mötte stormarna av motstånd och fiendskap som Islams banerförare. Alla de sorger, svårigheter och olyckor som kom på denna väg tog han tålmodigt emot. Ingen kraft kunde få honom att avvika från sitt mål. När Allah hade skänkt honom denna ovärderliga skatt, detta öppnande av bröstet, varför skulle han då förlora modet när han vid arbetets början såg dessa hinder och motgångar?

Vissa uttolkare har förstått Sharh al-sadr i betydelsen att bröstet klyvs och har lagt fram denna vers som bevis för det mirakulösa bröstklyvningens under, vilket har återberättats i haditherna. Men det verkliga förhållandet är att beviset för detta mirakel helt och hållet vilar på hadithberättelserna. Det är inte rätt att försöka bevisa detta utifrån Koranen. Utifrån det arabiska språket kan Sharh al-sadr under inga omständigheter förstås i betydelsen Shakk al-sadr, det vill säga att bröstet klyvs. Allama Alusi säger i sin Ruh al-Maʿani:

(Arabiska****************************************på PDF-sida 415)

”Enligt experterna är det i denna vers en svag tolkning att förstå ’sharh’ i betydelsen ’shakk’.”

De goda buden om Kawthar

Under profetskapets första tid, när den Ädle Profeten (frid över honom) ställdes inför yttersta svårigheter, hela folket reste sig i fiendskap, berg av hinder reste sig på vägen, motståndets storm rasade överallt och det inte syntes något tecken på framgång för Profeten och hans följeslagare, uppenbarade Allah olika verser för att trösta Profeten och väcka mod, styrka och entusiasm hos honom. I sura al-Duha sägs det:

(Arabiska****************************************på PDF-sida 416)

”Sannerligen kommer den senare tiden (varje senare tid) att vara bättre än den föregående, och din Herre ska ge dig så att du blir nöjd.”

I suran Alam Nashrah säger Allah:(Arabiska**********)”Och Jag har upphöjt åminnelsen av ditt namn.” Det vill säga: Fienderna sprider ditt dåliga rykte över hela landet – men Jag har ordnat så att ditt namn ska lysa och att du ska bli berömd.

Därefter sägs det:

(arabiska****************************************på PDF-sida 416)

”Sannerligen kommer lättnad tillsammans med svårighet; sannerligen kommer lättnad tillsammans med svårighet.”

– Det vill säga: Bli inte otålig eftersom situationen för närvarande är mycket svår. Snart kommer prövningarnas och olyckornas tid att ta slut, och framgången kommer.”

Det var i denna situation som Allah uppenbarade suran al-Kawthar och tröstade den ädle Profeten (s.a.w.). Samtidigt förutsade Han motståndarnas förintelse. Qurayshs otrogna brukade säga att Muhammad (s.a.w.) hade blivit avskild från hela sitt folk. Hans situation var nu som en människa utan stöd, resurser eller vänner. Ikrimas återberättelse säger att när den ädle Profeten utsågs till profet och började kalla Quraysh till islam, började de säga:(Arabiska*******)(Ibn Jarir.) Det vill säga: Muhammad var avskild från sitt folk likt ett träd som hade kapats av från sina rötter. Förmodligen skulle han efter en tid torka ut och försvinna ner i jorden. Muhammad ibn Ishaq säger att när man nämnde profeten Muhammad (s.a.w.) för Makka-ledaren As ibn Wa’il al-Sahmi brukade han säga: ”Äsch, låt honom vara. Han är ju rotlös (abtar). Han har inte ens någon son. När han dör kommer det inte att finnas någon som för hans namn vidare.”

Shamir ibn Atiya säger att även Uqba ibn Abi Mu’ayt brukade göra sådana uttalanden om Profeten. – (Ibn Jarir)

Ibn Abbas berättar: En gång kom Ka’b ibn Ashraf, judarnas ledare i Medina, till Mecka, och Qurayshs ledare sade till honom:

(arabiska****************************************på sidan 416 i PDF:en)

”Titta på den där pojken. Han är fullständigt utstött ur samhället, men påstår ändå att han är bättre än vi, trots att vi utför hajj, tjänar Kaba-huset och dessutom ger pilgrimerna vatten.” –(Al-Bazzar) Om denna händelse återges följande av Ikrima: Quraysh brukade använda följande (Arabiska********)ord om den Helige Profeten (saw). Det betydde: svag, utan stöd eller vänner och en som hade blivit utstött ur samhället (Ibn Jarir). I återberättelserna från Ibn Sa’d och Ibn Asakir sägs det: Ibn Abbas (ra) berättar att den Helige Profetens (saw) äldste son var Qasim (ra). Därefter kom hans dotter Zaynab (ra), och därefter hans son Abdullah (ra). Sedan kom tre döttrar efter varandra: Umm Kulthum (ra), Fatima (ra) och Ruqayya (ra). Först av dem dog Qasim (ra), och därefter dog Abdullah (ra). När As ibn Wa’il hörde detta sade han: ”Hans släkt har upphört. Nu är han abtar, det vill säga att hans rötter har huggits av.” I vissa återberättelser finns också följande tillägg av As:

(arabiska****************************************på sidan 417 i PDF:en)

Det vill säga: Muhammed är abtar (rotlös). Han har ingen son som kan efterträda honom. Efter hans död kommer hans namn att utplånas ur världen. Då kommer ni att bli kvitt honom. Abd ibn Humayd återberättar från Ibn Abbas (ra) att även Abu Jahl gjorde en liknande kommentar efter Profetens son Abdullahs (ra) död. Ibn Abi Hatim återberättar från Shamir ibn Atiyya: När den Helige Profeten (saw) sörjde sin son visade även Uqba ibn Abi Mu’ayt prov på denna låga sinnesart. Ata säger att efter den Helige Profetens (saw) andre sons död sprang Profetens mycket nära granne och farbror Abu Lahab iväg och meddelade polyteisterna den glada nyheten:(Arabiska********)I natt har Muhammed blivit helt utan söner.

Det var under denna hjärtskärande situation som sura al-Kawthar uppenbarades. Qurayshs otrogna blev förbittrade på Profeten eftersom han endast tillbad och dyrkade Allah och öppet förkastade deras avgudadyrkan. Därför berövade de honom den ställning han hade haft i hela nationens ögon före sitt profetskap. De tycktes ha slitit honom från hans egen stam och kastat ut honom. Även hans fåtaliga följeslagare saknade stöd, resurser och vänner. Också de utsattes för förföljelse. Under sådana omständigheter drabbades den Helige Profeten den ena sorgen efter den andra över sina söner. I denna stund av prövning visade släktingar, vänner, stam- och klanmedlemmar samt grannar, i stället för medkänsla, tvärtom sådan glädje att de nästan sprack av jubel. De började fälla yttranden som var ytterst hjärtskärande, trots att han alltid hade behandlat alla väl, både nära och avlägsna. Därför gav Allah i denna kortaste sura ett sådant glädjebudskap som ingen människa i världen någonsin hade fått. Samtidigt tillkännagavs också detta beslut: Det är hans motståndare som kommer att bli rotlösa.

Ordet ’abtar’ härstammar från ’batar’, som betyder att skära av. Men som fackterm används det i en vidare betydelse. I en hadith kallas den rakʿah i bönen som inte följs av någon annan rakʿah för ’rutayrah’. I en annan hadith sägs:(Arabiska**********************)”Varje viktig handling som påbörjas utan lovprisning av Allah blir abtar.” Det vill säga: dess grund kommer att skäras av. Handlingen blir inte stadig och dess följd blir inte god. Även en person som misslyckas kallas abtar. Den som berövats medel och möjligheter kallas abtar. Den som inte har något hopp om välgång och vars alla förhoppningar om framgång har utplånats är också abtar. Den som har skilts från sina närstående och blivit helt ensam är också abtar. Ordet abtar används om den som inte har några barn eller vars barn har dött efter födelsen, eftersom ingen därefter finns kvar som kan nämna hans namn, och hans namn och spår suddas ut. Det var i ungefär dessa betydelser som Qurayshs otrogna kallade den ädle Profeten (frid vare med honom) abtar. Detta var inte ett svar på deras ord, utan var i själva verket en mycket viktig profetia i Koranen, som uppfylldes till punkt och pricka. När denna profetia uttalades ansåg människorna Profeten själv vara abtar. Det kunde inte ens föreställas hur Qurayshs stora ledare skulle bli abtar. De var nämligen inte bara berömda i Mecka utan i hela Arabien, och de var framgångsrika. De ägde rikedom, barn och andra välsignelser. Över hela landet hade de representanter, hjälpare och vänner. De hade monopol på handel och affärsverksamhet. Eftersom de hade hand om pilgrimsfärdens organisation hade de omfattande förbindelser med alla arabiska stammar. Men innan några få år hade gått förändrades situationen helt. En tid hade Quraysh angripit Medina tillsammans med många arabiska och judiska stammar under slaget vid vallgraven, och den helige Profeten (frid vare med honom) hade tvingats försvara staden genom att gräva en vallgrav intill den. Då hade Quraysh inte en enda anhängare eller hjälpare, och de tvingades lägga ned vapnen i ett hjälplöst tillstånd. Därefter kom hela Arabien inom ett år i Profetens hand. Människor kom i grupper från landets avlägsna och avsides belägna områden och svor honom trohetsed. Hans fiender blev fullständigt vänlösa. Sedan utplånades deras namn och spår så fullständigt att ingen bland deras efterkommande, även om de fortfarande lever i världen, vet att de är barn till islams fiender såsom Abu Jahl, Abu Lahab, al-ʿĀs ibn Wāʾil eller ʿUqbah ibn Abī Muʿayṭ. Och även om de vet det vill de inte erkänna att dessa män var deras förfäder. Däremot sänds idag välsignelser och fridshälsningar från hela världen över Profeten Guds Sändebuds (frid vare med honom) barn. Miljarder muslimer känner stolthet och ära över sin förbindelse med Profetens och hans följeslagares ättlingar. Några är sayyider, andra alawiter, abbasider, hashimiter, siddiqiter, faruqiter, uthmaniter, zubayriter eller ansariter. Men inga namn som Abu Jahl eller Lahabi hörs. Historien har bevisat att den helige Profeten (frid vare med honom) inte var abtar; det var hans fiender som var abtar, och så är det fortfarande.(Arabiska********)Här(Arabiska******)har ordet använts, vilket härstammar från(Arabiska******)Det betyder hat och fiendskap, som får en människa att behandla andra illa. På ett annat ställe i Koranen sägs:(Arabiska********)och (o muslimer), låt inte fiendskap mot ett folk driva er till sådan överdrift att ni begår orätt. Därför är (Arabiska*******)var och en som i sin fiendskap mot Guds Sändebud (frid vare med honom) har blivit så förblindad att han vanhedrar honom, talar illa om honom, förödmjukar honom och avreagerar sig genom att rikta olika slags förolämpningar mot honom.]

Den eskatologiska sidan av det glädjebudskap som gäller Kawthar

Det som Profeten (frid vare med honom) har sagt om Kawthars bassäng är följande:

För det första: på den fruktansvärda Domedagen, när alla kommer att plågas av törst, kommer Kawthars bassäng att skänkas till den ädle Profeten (frid vare med honom). Profetens ummah kommer att möta honom vid bassängen, dricka av dess vatten och bli tillfredsställd. Profeten kommer att vara den förste som anländer dit och stå på dess centrala plats. Profeten sade:(Arabiska*************)”Detta är en bassäng eller reservoar dit min ummah kommer att nå på Domedagen.” (Muslim, Abu Dawud).(Arabiska*********)”Jag kommer att nå bassängen före er alla.” (Bukhari, Muslim, Ibn Majah, Musnad Ahmad)

(Arabisk text*****************************************PDF sida 419)

”Jag kommer att nå dit före er och vittna för er. Vid Gud, jag kan redan se min bassäng.” (Bukhari)

En gång tilltalade Profeten ansarerna och sade:

(Arabic*****************************************på PDF-sidan 419)

”Efter mig kommer ni att möta själviskhet och nepotism. Då ska ni visa tålamod. Därefter ska ni möta mig vid Hawd al-Kawthar.”–(Bukhari, Muslim, Tirmidhi)

(Arabiska**********)”På Uppståndelsens dag kommer jag att stå mitt på Hawd.” (Muslim) Abu Barza al-Aslami (må Allah vara nöjd med honom) fick frågan: Har du hört något om Hawd från Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)? Han svarade: Inte en eller två eller tre gånger, och inte heller fyra – jag har hört det många gånger. Den som anser detta vara en lögn kommer Allah att beröva dess vatten. –(Abu Dawud)

Ubaydullah ibn Ziyad ansåg berättelserna om Hawd vara lögnaktiga. Han förklarade till och med alla berättelser från Abu Barza al-Aslami (må Allah vara nöjd med honom), al-Bara ibn Azib (må Allah vara nöjd med honom) och Ayadh ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) vara lögner. Till slut lade Abu Sabra fram en berättelse som han hade nedtecknat hos Amr ibn al-As. I den stod Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följande ord:(Arabiska********)”Kom ihåg att platsen där ni ska möta mig är Hawd al-Kawthar.”–(Musnadsamlingen av Ahmad)

För det andra: Olika återberättelser ger olika beskrivningar av Hawds bredd. Men i de flesta återberättelserna sägs att dess längd sträcker sig från Ayla (dagens hamnstad Aylat i Israel) till San’a i Jemen, eller från Ayala till Aden, eller från Amman till Aden. Dess bredd sträcker sig från Ayla till Juhfa (platsen mellan Jeddah och Rabigh). (Bukhari, Abu Dawud, Musnadsamlingen av Ahmad, Muslim, Tirmidhi, Ibn Majah)

Av detta kan man dra slutsatsen att det nuvarande Röda havet kanske kommer att förvandlas till Hawd al-Kawthar. Allah den Allsmäktige vet bäst.

För det tredje: Om detta Hawd sade Profeten att vatten kommer att hämtas från floden al-Kawthar i paradiset och hällas i detta Hawd. (Arabiska**********)På ett annat ställe (Arabiska*************)det vill säga att två kanaler från paradiset kommer att anslutas till det för att förse det med vatten (Muslim)

I en annan återberättelse sägs det: ”En kanal från floden al-Kawthar i paradiset kommer att öppnas mot detta Hawd.”–(Musnadsamlingen av Ahmad)

För det fjärde: I beskrivningarna av den ädle Profeten (må Allah välsigna och frid vare med honom) sägs att dess vatten är vitare än mjölk eller silver, kallare än is och sötare än honung. Bottnens jord doftar starkare än mysk. Ovanför det kommer otaliga bägare att vara uppställda, likt stjärnorna på himlen. Den som dricker av detta vatten en gång kommer aldrig mer att känna törst. Den som berövas det kommer aldrig att bli tillfredsställd. Detta har återberättats i många hadither, med endast små skillnader i ordalydelsen (Bukhari, Muslim, Musnad Ahmad, Tirmidhi, Ibn Majah, Abu Dawud).

För det femte: Profeten (må Allah välsigna och frid vare med honom) varnade upprepade gånger folket och sade att de bland er som efter mig ändrar mina seder kommer att hållas borta från denna cistern och inte tillåtas komma dit. Jag kommer att säga: ”De är ju mina följeslagare.” Då kommer det att sägas: ”Du vet inte vad de gjorde efter dig.” Sedan kommer även jag att hindra dem och säga: ”Gå bort!” Detta har återberättats i många traditioner (Bukhari, Muslim, Musnad Ahmad, Ibn Majah).

Den hadith som Ibn Majah återberättar i detta ämne har en mycket gripande ordalydelse.

(Arabiska … på PDF-sidan 420)

”Kom ihåg att jag kommer att nå cisternen före er. Jag kommer att vara stolt över att min ummah är fler än de andra folkens. Se upp! Några människor kommer jag att föra fram, medan andra kommer att föras bort från mig. Då kommer jag att säga: ’Min Herre! De är ju mina följeslagare.’ Han kommer att säga: ’Du vet inte vad de gjorde efter dig.’” Ibn Majah säger att Profeten uttalade dessa ord i predikan på Arafat.

För det sjätte: På samma sätt varnade Profeten (må Allah välsigna och frid vare med honom) de muslimer som skulle komma från hans egen tid fram till Uppståndelsens dag och sade att alla som avviker från min väg och ändrar mina seder kommer att fördrivas från cisternen. Jag kommer att säga: ”Min Herre! De är ju mina. De är min ummah.” Till svar kommer det att sägas: ”Du vet inte vilka förändringar de gjorde efter dig och hur de slog in på en motsatt väg.” Profeten sade: ”Därefter kommer jag att hindra dem och inte låta dem komma till cisternen.”

Det finns många hadither om detta. (Se Bukhari, Muslim, Ibn Majah och Musnad Ahmad.)

Beskrivningen av denna cistern har återberättats från femtio följeslagare. De tidigare islamiska lärda ansåg att denna cistern var just Kawthars cistern. Imam Bukhari gav det sista kapitlet i sin bok Kitab ar-Riqaq följande rubrik:(Arabiska … på PDF-sidan 421)

I en återberättelse från Anas (ra) finns följande förklaring: Profeten (saw) sade om Kawthar:(Arabiska*************)Detta är den damm där mitt samfund ska samlas.

Det finns också många hadither som beskriver den flod som kallas Kawthar och som Allahs Sändebud (saw) ska få i paradiset. Många återberättelser från Anas (ra) har också nedtecknats; han berättar att Profeten under natten för Mi’raj fördes genom paradiset. Då fick han se en flod vars stränder var prydda med diamantbesatta kupoler. Jorden på dess botten doftade som mysk. Profeten (saw) frågade Jibril eller den medföljande ängeln vad detta var. Han fick svaret: “Detta är Kawthar-floden, som Allah den Allsmäktige har skänkt dig.” (Musnad Ahmad, Bukhari, Muslim, Abu Dawud, Tirmidhi med flera.)

Anas (ra) berättar att en man frågade Profeten: ”Vad är Kawthar?” Profeten svarade: ”Det är en flod som Allah har skänkt mig i paradiset. Dess jord doftar som mysk, dess vatten är vitare än mjölk och sötare än honung.” (Musnad Ahmad, Tirmidhi.) Ibn Jarir citerar en annan återberättelse från Musnad Ahmad och säger att Profeten (saw), när han beskrev Kawthar-floden, sade: ”På dess botten ligger ädelstenar i stället för stenar.” Ibn Umar (ra) berättar att den ädle Profeten (saw) sade: ”Kawthar är en flod i paradiset. Dess stränder är av guld. Den flyter över dessa ädelstenar.” Det vill säga, i stället för stenblock ligger där diamanter och andra ädelstenar. Dess jord doftar starkare än mysk. Dess vatten är vitare än mjölk, kallare än is och sötare än honung.” (Musnad Ahmad, Tirmidhi, Ibn Majah, Ibn Abi Hatim, Darimi, Abu Dawud, Ibn al-Mundhir, Ibn Mardawayh, Ibn Abi Shaybah.) Usama ibn Zayd (ra) berättar att Profeten (saw) en gång besökte Hamza (ra) hem. Hamza var inte hemma, men hans hustru tog emot Profeten som gäst. Hon sade: ”Min make har berättat för mig att du har fått en flod i paradiset som kallas Kawthar.” Profeten svarade: ”Ja, det stämmer. Dess jord är skapad av rubiner och olika ädelstenar.” Utöver dessa återberättelser har ett stort antal uttalanden från följeslagarna och tabi’in återgetts i hadithsamlingarna, där Kawthar har förståtts som denna flod i paradiset och har beskrivits med just de egenskaper som nämnts ovan. Som exempel har uttalanden av Abdullah ibn Umar (ra), Abdullah ibn Abbas (ra), Anas ibn Malik (ra), Aisha (ra), Mujahid och Abu al-Aliya återgetts i verk av hadithlärda som Musnad Ahmad, Bukhari, Tirmidhi, Nasa’i, Ibn Mardawayh, Ibn Jarir och Ibn Abi Shaybah.

Abu Lahabs fruktansvärda slut

(arabiska*****************************************på PDF-sida 422)

”Abu Lahabs händer har brutits, och han har blivit helt förlorad.”

Vissa korantolkare har tolkat (arabiska****************) som ”må Abu Lahabs händer brytas”, och (arabiska****************) som ”må han gå under” eller ”han har gått under”. Men i själva verket var detta ingen förbannelse eller förbön om olycka som uttalades över honom. Det var i stället en profetia, där en dåtida verbform användes för något som skulle äga rum i framtiden. Det var så säkert att ske att det framställdes som om det redan hade skett. I verkligheten inträffade det också, såsom det hade förutsagts i denna sura några år tidigare. Att händerna bryts betyder inte att kroppens händer bryts. Det betyder i stället att en människa misslyckas med de saker som hon har ansträngt sig till det yttersta för att uppnå. Abu Lahab satte in alla sina krafter för att omintetgöra Allahs Sändebuds (saw) islamiska kallelse. Men innan sju eller åtta år hade gått efter att denna sura uppenbarades dödades de flesta av Qurayshs ledare i slaget vid Badr; de hade varit Abu Lahabs medhjälpare i motståndet mot Profeten. När nyheten om deras nederlag nådde Mecka blev Abu Lahab så djupt bedrövad att han inte kunde leva mer än sju dagar. Även hans död var mycket lärorik. Han drabbades av sjukdomen Malignant Pastule, vilket fick hans familjemedlemmar att lämna honom och hålla sig undan, eftersom de var skräckslagna inför denna fruktansvärda smittsamma sjukdom. Ingen gick till honom under de tre dagarna efter hans död. Hans lik ruttnade och började lukta illa. När folk började förebrå hans söner för detta, lät de några abessinier lyfta liket och begrava det. En berättelse uppger att man grävde en grop och med hjälp av trä kastade liket i den, varefter man täckte det med jord och stenar. Hans fullständiga och totala nederlag visade sig också på ett annat sätt: hans barn antog den religion vars väg han hade gjort allt för att spärra. Först emigrerade hans dotter Durrah från Mecka till Medina och antog islam. Senare, vid erövringen av Mecka, infann sig hans båda söner Utbah och Mu’attab inför Profeten genom förmedling av Abbas (ra). Efter att ha antagit tron svor de trohetseden till Profeten (saw).

Straffet för meckanerna för att ha fördrivit Profeten

(Arabiska*****************************************på PDF-sidan 422)

”De hade beslutat att fördriva dig från detta land och föra bort dig härifrån. Men om de gör det, kommer de själva inte att kunna stanna kvar här någon längre tid efter dig.” – (Bani Isra’il: 76)

Även om denna tydliga profetia vid den tiden uppfattades som ett hot, blev den inom tio eller elva år bokstavligen sann. Ett år efter att denna sura uppenbarades tvingade de Profeten (sa) att lämna Mekka. Innan ytterligare åtta år hade gått trädde han sedan in i Mekka som segrare. Inom ytterligare två år hade avgudadyrkarnas närvaro försvunnit från hela Arabien. Alla som då befann sig i Arabien gjorde det som muslimer. Det fanns ingen plats där för avgudadyrkarna.

Qurayshs nederlag

(Arabiska*****************************************på PDF-sidan 423)

”Denna skara kommer snart att besegras, och de kommer att ses fly med ryggen vänd.” – (Sura al-Qamar: 45)

Fem år före hijra hade denna tydliga profetia uttalats: Quraysh, som i stolthet över sin styrka ansåg sig stå över allt, skulle snart besegras av muslimerna. Ingen kunde då föreställa sig hur denna omvälvning skulle äga rum inom en nära framtid. Muslimska förhållanden var så svåra att en del av dem lämnade landet och utvandrade till Abessinien, medan de återstående troende var belägrade i Shi’b Abi Talib. Quraysh hade brutit alla förbindelser med dem och hållit dem inspärrade i en bergsklyfta, så att de höll på att dö av hunger. Vem kunde under sådana omständigheter föreställa sig att situationen skulle förändras inom sju år? I en återgivning av Ikrima, lärjunge till Hazrat Abdullah ibn Abbas (ra), berättas att Hazrat Umar (ra) sade: När denna vers ur sura al-Qamar uppenbarades, tänkte jag förvånat: Vilken skara är det egentligen som ska besegras? Men när de otrogna besegrades och flydde i slaget vid Badr, såg jag Allahs Sändebud (sa) gå framåt iförd sin stridsdräkt, medan dessa ord kom från hans välsignade läppar:

(Arabiska*****************************************på PDF-sidan 423)

”Då förstod jag att detta var det nederlag som hade förutsagts.” – (Ibn Jarir ibn Abi Hatim)

Mecka kommer att erövras

(Arabiska*********************************på PDF-sida 423)

”Våra arméer kommer sannerligen att segra.” – (Sura as-Saffat: 173)

Det vill säga, Qurayshs otrogna kommer inom kort att med egna ögon få se sitt nederlag och er seger. Det skedde precis så som det hade sagts. Bara fjorton eller femton år efter att dessa verser hade uppenbarats fick de otrogna i Mecka med egna ögon se Profeten (frid över honom) träda in i Mecka som segrare. Några år senare fick de också se att islam inte bara spred sitt herravälde över Mecka, utan även över det romerska och iranska imperiet.

(Arabiska*********************************på PDF-sida 424)

Med denna plats syftas på Mecka. Det vill säga, på samma plats där dessa människor (Qurayshs otrogna) nu talar stora ord kommer de en dag att besegras. Det är här som stunden kommer för dem då de, med böjda huvuden, ska stå inför den Profet som de i dag ser ned på och vägrar erkänna som profet.

Koranens budskap kommer sannerligen att spridas överallt

(Arabiskan … på PDF-sida 424)

”Snart ska Jag visa dem Mina tecken i de högre världarna och i deras egna väsen. Därefter kommer det att stå klart för dem att denna Koran i själva verket är en stor sanning.” – (Sura Ha-Mim as-Sajdah: 53)

Det vill säga, de kommer omedelbart att med egna ögon se att Koranens budskap har spridit sig åt alla håll och att de själva böjer sina huvuden inför det. Då kommer de att förstå att allt det som sägs till dem i dag och som de vägrar att tro på är fullständigt sant.

Vissa människor frågar om en uppmanings seger och erövringen av mycket stora områden verkligen är ett bevis på dess sanning. Även falska uppmaningar sprider sig åt alla håll, och deras anhängare erövrar land efter land.

I själva verket har denna fråga ställts utifrån den yttre sidan, utan djup eftertanke över sakens helhet. Den märkliga seger som islam vann under den ädle Profetens (frid över honom) och de rätt vägledda kalifernas tid var inte ett tecken från Allah enbart i den bemärkelsen att muslimerna erövrade land efter land. Den var det snarare i den bemärkelsen att denna seger inte liknade andra segrar. Vid andra segrar är förhållandet sådant att en person, en familj eller en nation, efter att ha segrat, tar de besegrades liv och egendom i besittning, och Guds jord fylls av förtryck och övergrepp. Islams seger förde däremot med sig en väldig religiös, moralisk, andlig, politisk, ekonomisk och civilisatorisk revolution. Överallt där denna revolutions inflytande nådde utvecklades människans bästa egenskaper, medan de dåliga egenskaperna undertrycktes. De egenskaper som världen hade velat se hos asketiska dervischer och hos dem som i stillhet åkallar Allah, och som den aldrig hade kunnat föreställa sig skulle finnas hos dem som styr världens angelägenheter, blev genom denna revolution synliga i härskarnas politik, i domstolarnas rättvisa, i befälhavarnas krigföring och segrar, bland skatteindrivarna och bland ägarna till stora handelsföretag. Denna revolution höjde det vanliga folkets karaktär, arbetsförmåga och renhet i det samhälle som den grundade så högt att framstående personer i andra samhällen också framstod som underlägsna. Islam befriade människan från vidskepelsens och övertroens bojor och förde henne ut på den breda vägen av intellektuell forskning, förnuftigt tänkande och rationellt handlande. De samhällssjukdomar som andra samhällssystem inte ens funderar på att bota, ordnade islam en god behandling för. Och även när de tänkte på att behandla dem lyckades de inte. Exempelvis splittring mellan människor på grundval av ras, härkomst, fosterland, språk och liknande; klassindelning inom samma samhälle och skillnader mellan höga och låga; kastväsen; brist på jämlikhet i lagliga rättigheter och i det praktiska sociala livet; kvinnors förnedrande liv och berövandet av deras grundläggande rättigheter; den stora mängden brott; den allmänna spridningen av alkohol och andra berusningsmedel; att regeringen står över kritik; att även folket berövas sina grundläggande rättigheter; kränkning av avtal på internationell nivå; djävulskt beteende i krig samt många andra sådana sjukdomar. Mitt framför ögonen på det arabiska folket förvandlade denna revolution anarki till gudsfruktan och renhet, orättvisa till rättvisa, orenhet och ociviliserat beteende till renhet och civilisation, okunnighet till kunskap och ärftliga konflikter och stridigheter till broderskap, kärlek och tillgivenhet. Dessutom gavs ledarskapet över världen åt ett folk vars medlemmar inte kunde föreställa sig något större än ledarskap över den egna stammen. Detta var de tecken som de ättlingar fick se med egna ögon, de som Profeten (frid över honom) först läste denna vers för och tilltalade. Sedan dess och fram till i dag har Allah den Allsmäktige fortsatt att visa dessa tecken. Inte ens under sin nedgångstid har muslimerna kommit i närheten av den ädelhet i karaktären som de har visat – de som stolt påstår sig vara civilisationens och hövlighetens bärare har inte nått upp till den. De europeiska folken har behandlat de erövrade folken i Afrika, Amerika, Asien och till och med Europa på ett sådant förtryckande sätt att ingen motsvarighet till det kan uppvisas i någon period av muslimernas historia. Det är endast den heliga Koranens välsignelse som skapade så mycket mänsklighet hos muslimerna att de, även efter att ha segrat, inte framstod som lika förtryckande och fortfarande inte gör det. Den som har ögon må se hur muslimerna styrde Spanien i flera hundra år och vilket slags behandling de då gav de kristna. Sedan, när de kristna tog makten där, hur behandlade de muslimerna? Även efter att ha härskat över Indien i mer än åttahundra år, hur behandlade muslimerna hinduerna? Och nu, när hinduerna har makten där, hur behandlar de muslimerna? Hur behandlade muslimerna judarna under de senaste trettonhundra åren? Och hur behandlar de nu muslimerna i Palestina?

Profetens höga rang

(Arabiskan … på PDF-sida 426)

”(O Profet!) Var helt viss om att Han som har ålagt dig denna Koran kommer att föra dig till den allra bästa destinationen.” – (Sura al-Qasas: 85)

De ursprungliga orden är: Han ska återföra dig till en »maʿād«. Maʿād betyder lexikaliskt en plats dit människan slutligen måste återvända. Eftersom detta ord används i obestämd form blir innebörden naturligt att platsen är av mycket hög rang. Vissa uttolkare har tolkat det som paradiset. Det finns dock ingen rimlig grund för att begränsa det till paradiset. Allah den Högste har själv använt det i en allmän betydelse – och så bör det förstås, så att löftet om denna plats kan gälla både denna värld och det kommande livet. Det tidigare sammanhanget i frågan kräver också att det inte bara förstås som ett löfte om att profeten Mustafa (frid vare med honom) till sist skulle få en mycket hög rang i det kommande livet, utan även i denna värld. I den diskussion som från vers 57 och framåt fortlöpande har förts med anledning av mekkanernas avgudadyrkares ord sade de: »Muhammad (frid vare med honom), du vill att även vi ska gå under tillsammans med dig. Om vi stöder dig och antar din religion blir det svårt för oss att överleva på Arabiska halvön.« Som svar sade Allah den Högste till sin profet: »O profet! Den Gud som har anförtrott dig uppgiften att bära Koranens fana kommer inte att förgöra dig. Han kommer i stället att skänka dig en sådan rang att dessa människor inte ens kan föreställa sig den.«

I själva verket gav Allah den Högste redan några år senare, här i denna värld och inför deras ögon, profeten (frid vare med honom) fullständig överhöghet över hela Arabiska halvön. Därmed visade Han att ingen kraft som försökte stå emot honom kunde bestå och att ingen annan religion än den dīn han hade upprättat hade någon plats där. Över hela Arabiska halvön hade en sådan mans oinskränkta kungavälde upprättats att han inte hade någon rival. Människorna erkände inte bara hans politiska överhöghet; han avskaffade även alla andra religioner och gjorde hela folket till anhängare av hans dīn. Något sådant hade tidigare saknat motstycke i Arabis historia.

Maqam Mahmud för profeten Muhammad (frid vare med honom)

(PDF, sida 426)

»Snart ska din Herre låta dig inta Maqam Mahmud.«

Det vill säga: Han ska skänka dig en sådan rang i denna värld och det kommande livet att du blir prisad av hela skapelsen. Från alla håll kommer du att prisas och vördas, och ditt väsen kommer att bli ett prisvärt väsen. I dag har dina motståndare bemött dig med förolämpningar och förebråelser och skapat en storm av falska anklagelser för att smutskasta dig i hela landet. Men den tiden är inte långt borta då man i världen kommer att höra sorlet av ditt lovprisande och du även i det kommande livet kommer att prisas av hela skapelsen. Att profeten Mustafa (frid vare med honom) på Uppståndelsens dag får rang som medlare är en del av hans maḥmūdiyya, det vill säga att han blir prisad.

Det besegrade Romarriket får det glädjande budskapet om seger

Den profetia som finns i de inledande verserna av Sura ar-Rum är ett av de tydligaste vittnesbörden om att Koranen är Allahs ord och att Muhammad Mustafa (frid vare med honom) är Allahs sanne profet. För att förstå detta är det särskilt viktigt att beakta de historiska händelser vid den tiden som hör samman med verserna i denna sura.

Åtta år före profeten Mustafa (frid och välsignelser vare med honom) fick sin profetkallelse inträffade ett uppror mot den romerske kejsaren Maurikios (Marice), och en man vid namn Fokas (Phicas) besteg tronen. Denne man dödade kejsarens fem söner inför hans ögon. Därefter dödade han fadern och lät offentligt hänga de avhuggna huvudena av far och söner i Konstantinopel. Några dagar senare dödades även hans hustru och tre döttrar. Efter denna händelse fick den iranske kejsaren Khusrau Parviz en moralisk förevändning för att anfalla det romerska riket. Maurikios hade varit hans välgörare, och med hans hjälp och stöd hade Parviz vunnit Irans tron. Parviz betraktade honom som en far. Därför förklarade han att han skulle hämnas det barbariska sätt på vilket usurpatorn Fokas hade behandlat hans faderlige vän Maurikios och hans familj. År 603 förklarade han krig mot det romerska riket och nådde på den ena sidan Edessa i Mindre Asien (nuvarande Urfa) och på den andra sidan Aleppo och Antiokia i Syrien. När de romerska härskarna såg att Fokas inte kunde försvara landet bad de Afrikas ståthållare om hjälp. Denne skickade sin son Herakleios (Heraclius) till Konstantinopel med en stark armé. Så snart han anlände störtade han Fokas från tronen. I hans ställe utsågs Herakleios till Roms kejsare och härskare. Efter att ha kommit till makten behandlade han Fokas på precis samma sätt som Fokas hade behandlat Maurikios. Detta inträffade år 610, och samma år upphöjdes profeten Muhammed (frid och välsignelser vare med honom) till profetens värdighet.

Den moraliska förevändning med vilken Khusrau Parviz hade förklarat krig försvann efter att Fokas hade störtats och dödats. Om syftet med hans krig verkligen endast hade varit att hämnas Fokas tyranni och förtryck, borde han efter dennes död ha slutit fred med den nyutnämnde kejsaren Herakleios. Men han fortsatte kriget. De kristna grupper — såsom nestorianerna och jakobiterna — som den officiella kyrkan hade förklarat vara kättare och förföljt år efter år började känna sympati för de magiska angriparna, och även judarna slöt sig samman med dem. Antalet judar som anslöt sig till Khusrau Parviz armé uppgick till och med till tjugosex tusen.

Herakleios kunde inte hejda denna översvämning. Så snart han hade bestigit tronen fick han beskedet att Antiochia hade fallit i iraniernas händer. År 613 erövrade iranierna sedan Damaskus. Året därpå erövrade de Jerusalem och började föröda de kristna. Nittio tusen kristna dödades i staden. Deras allra heligaste kyrka, Uppståndelsekyrkan, även kallad den heliga gravens kyrka (Holy Sepulchre), förstördes. Det äkta korset, eller träpålen, som de kristna trodde att Jesus Kristus hade dött på, togs som byte av de iranska magikerna och skickades till Mada’in. Den ledande prästen Zacharias kidnappades, och alla stadens stora kyrkor förstördes. Ett brev som han skickade från Jerusalem till Herakleios vittnar om hur mycket denna seger hade gjort Khusrau Parviz högmodig. I det skrev han:

”Från Khusrau, den störste av alla gudar och hela världens herre, till den usle och förståndslöse tjänaren Herakleios: Du säger att du litar på din gud. Varför räddade då inte din gud Jerusalem ur mina händer?

Inom ett år efter denna seger hade den iranska armén utvidgat sitt herravälde över hela Jordanien, Palestina och Sinaihalvön och nått fram till Egyptens gräns. Det var en tid då en annan, ännu viktigare kamp pågick i Mecka. Där kämpade tawhidens banérförare under profeten Muhammeds (frid och välsignelser vare med honom) ledning mot polyteisterna, som stod under Qurayshs hövdingar. Situationen nådde en sådan punkt att en stor grupp muslimer år 615 tvingades lämna sina hem och söka skydd i det kristna kungariket Abessinien. Abessinien var en bundsförvant till Rom. På den tiden hörde man överallt talas om iraniernas seger över Rom. I Mecka dansade polyteisterna av glädje och sade till muslimerna: ’Se, Irans elddyrkare segrar, medan de som tror på uppenbarelsen och budskapet lider nederlag efter nederlag. På samma sätt kommer vi, arabernas avgudadyrkare, att utplåna er religion.’

Under dessa omständigheter uppenbarades denna sura i den heliga Koranen. I den förutsägs att romarna hade besegrats i det närmaste landet, men att de inom några år efter sitt nederlag skulle segra. Det skulle ske en dag då muslimerna skulle glädjas åt den seger som Allah den Allsmäktige hade skänkt.

Dessa ord innehöll två profetior. Den ena: Romarna skulle segra. Den andra: Muslimerna skulle också vinna en seger vid den tiden. Till synes fanns det inte ens i en avlägsen framtid något tecken på att någon av dessa två profetior skulle uppfyllas inom några år. På den ena sidan fanns en liten grupp muslimer som förtrycktes och förföljdes i Mecka, och under åtta år efter denna profetia syntes ingen möjlighet att de skulle segra. På den andra sidan blev romarnas nederlag allt större för varje dag. Fram till år 619 hade hela Egypten fallit i iraniernas händer, och de magiska trupperna hade hissat sina fanor ända till Tripolis gräns. De iranska trupperna angrep romarna så långt som till Mindre Asien, och deras återstående armé nådde Bosporens stränder. År 617 intog de Chalkedon, det nuvarande Kadıköy, mitt emot Konstantinopel. Roms kejsare skickade ett sändebud till Khusrau i Iran och meddelade ödmjukt att han var beredd att sluta fred till vilket pris som helst. Men Khusrau svarade: ’Jag kommer inte under några omständigheter att låta kejsaren leva i fred förrän han kommer inför mig i bojor, överger den korsfäste guden och accepterar att tillbe eldguden.’ Till slut blev Khusrau så modfälld av nederlagen att han beslöt att lämna Konstantinopel och flytta till Karthago (nuvarande Tunis). Med historikern Gibbons ord rådde under sju eller åtta år efter denna profetia i den heliga Koranen ett sådant tillstånd att ingen kunde föreställa sig att romarna skulle besegra Iran. Långt mindre kunde någon hoppas att detta rike skulle överleva. — [Gibbon, The Decline and Fall of the Roman Empire, vol. 2, s. 788. Modern Library, New York.]

När dessa koranverser uppenbarades började de otrogna i Mecka håna och förlöjliga dem. Ubayy ibn Khalaf slog vad med Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ’Om romarna segrar inom tre år ger jag dig tio kameler; annars ska du ge mig tio kameler.’ När profeten (frid och välsignelser vare med honom) fick höra om vadet sade han: ’I Koranen används ett ord vars tidsomfång i arabiskan sträcker sig upp till tio. Därför ska du fastställa en tidsfrist på tio år och höja antalet kameler till hundra.’

Därefter träffade Hazrat Abu Bakr åter Ubayy, och följande villkor fastställdes på nytt: den vars påstående bevisades vara falskt inom tio år skulle ge den andre hundra kameler.

År 622 e.Kr. utvandrade den ädle Profeten (frid vare med honom) till Medina. Samtidigt begav sig kejsar Herakleios i hemlighet från Konstantinopel längs Svarta havets kust mot Trabzon och förberedde ett angrepp mot iranierna bakifrån. För att förbereda denna motoffensiv bad kejsaren kyrkan om ekonomiskt stöd, och Sergius (Serjius), kristenhetens högste kyrklige ledare, lånade ut de rikedomar som hade samlats in som gåvor i kyrkan, mot ränta, för att rädda kristendomen från zoroastrismen. Herakleios inledde sitt angrepp från Armenien år 623 e.Kr. och trängde året därpå, 624 e.Kr., in i Azerbajdzjan, förstörde Urmia, Zarathustras födelseort, och jämnade iraniernas elddyrkartempel med marken. Guds allmakt visade sig däri att muslimerna samma år för första gången vann en avgörande seger över de otrogna på Badrfältet. Således gick båda profetiorna som nämns i sura ar-Rum i uppfyllelse samtidigt, innan tio år hade gått.

Därefter fortsatte de romerska trupperna att besegra iranierna. I det avgörande slaget vid Nineve (627 e.Kr.) bröt de ryggraden på det iranska imperiet. Sedan förstördes den iranska kungafamiljens residens Dastagird (Dastarat al-Mulk), och romarna ryckte fram tills de nådde fram till Ktesifon (Ctesiphin), som på den tiden var Irans huvudstad. År 628 e.Kr. började ett familjeuppror mot Khusrau Parviz, och han fängslades. Framför hans ögon dödades arton av hans söner. Efter några dagar dog han i fängelset. Samma år undertecknades fördraget i Hudaybiyya, vilket Koranen kallar ”den stora segern”. Samma år befriade Khusrau Parviz son, Kavad II, alla ockuperade romerska områden från iransk kontroll, återlämnade det heliga korset och slöt fred med romarna. År 629 e.Kr. begav sig kejsaren själv till Bayt al-Maqdis för att återställa ”det heliga korset” på dess plats. Samma år gick den ädle Profeten (frid vare med honom) för första gången efter utvandringen in i Mecka för att utföra den ersättande umran.

Därefter återstod inte ens det minsta tvivel hos någon om att Koranens profetia hade visat sig vara ordagrant sann. Många polyteister i Arabien trodde på den. Efter att ha vunnit vadet mot Ubayy ibn Khalfs arvingar måste de, för att uppfylla villkoret, överlämna hundra kameler till Hazrat Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom). Abu Bakr tog dessa kameler till Profeten. Profeten sade åt honom att skänka bort kamelerna som allmosor. Vadet hade ingåtts vid en tid då hasardspel ännu inte hade förbjudits enligt sharia. Därefter hade förbudet mot det uppenbarats. Därför var det visserligen tillåtet att ta egendom från krigförande otrogna, men befallningen var att man inte skulle använda den själv utan skänka bort den som allmosa.

(Arabiska*****************************************på PDF-sida 430)

”Och den dagen ska vara en dag då muslimerna gläds åt den seger som Allah har skänkt.” – (sura ar-Rum: 4)

Lärda män som Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom), Sufyan ath-Thawri och Suddi har sagt att romarnas seger över iranierna och muslimernas seger över polyteisterna vid Badr ägde rum samma år. Därför blev muslimernas glädje dubbelt så stor. Detta bekräftas också av Irans och Roms historia. Slaget vid Badr ägde rum år 624 e.Kr.; samma år förstörde Roms kejsare Zarathustras födelseort och jämnade Irans största elddyrkartempel med marken.

Bevarandet av faraonens kropp

[Detta är en storslagen profetia i Koranen och ett tydligt bevis på profeten Muhammeds (fvmh) profetskap och Koranens sanningshalt. När denna profetia i Koranen först blev känd, var faraonernas gravar och kroppars tillstånd i Egypten ännu inte känt. Det är först på senare tid som man har börjat gå in i mumiekamrarna och öppna faraonernas gravar och kistor. Före år 1907 visste ingen om kroppen efter den farao som var samtida med Moses (fvmh) hade bevarats efter att han drunknat eller inte. De uppgifter som nyligen har upptäckts om en händelse som inträffade för mer än tre tusen år sedan har lagts fram som bevis för Koranens förnekare på att Koranen har uppenbarats av Allah.]

(Arabiska*****************************************på PDF-sida 430)

”I dag skall Vi rädda endast din kropp, så att du kan förbli ett lärorikt tecken för de kommande generationerna.” – (Sura Yunus: 92).

På den västra stranden i Sinai-dalen finns fortfarande den plats där faraonens kropp hittades flytande. Platsen kallas nu Jabal Faraon. I närheten finns en varm källa. Lokalbefolkningen kallar den Faraonens hammam. Den ligger några mil norrut och uppåt från Abu Zaynama. Eftersom faraonens kropp hade hamnat här har lokalbefolkningen märkt ut platsen.

Om den farao som dog genom att drunkna är samma person som genom senare undersökningar och efterforskningar har fastställts vara samtida med Moses (fvmh), kan hans kropp nu ses på museet i Kairo. När sir Grafton Elliot Smith år 1907 avlägsnade höljet från hans mumie, fann man stelnat salt på kroppen, vilket är ett tydligt tecken på att han hade sjunkit ned i havets salta vatten.

(Arabiska************************), det vill säga: ”Vi kommer sannerligen att fortsätta visa lärorika tecken, även om de flesta människor är sådana att de inte tar lärdom ens när de ser stora lärorika tecken.”

Gog och Magogs världsomfattande angrepp

Med Gog avses de stamfolk från Rūm och norra Kina som har kallats tatarer, mongoler, hunner, skyter och liknande. Sedan urminnes tider har de angripit civiliserade länder. Det är dessutom känt att murarna vid Darband och Darial byggdes i södra Kaukasus för att skydda sig mot deras angrepp. Deras angreppsvåg brukade nämligen när som helst strömma både mot Asien och mot Europa. I Bibeln (Första Moseboken, kapitel 10) sägs de vara ättlingar till Jafet, profeten Noas son. De muslimska historikerna har också sagt detta. I Hesekiels bok (kapitel 38–39) sägs de vara invånare i områdena Rus, Tobel (nuvarande Tobolsk) och Mesek (nuvarande Moskva). Den israelitiske historikern Josefus sade att de tillhörde det skytiska folket, vars boplatser låg norr och öster om Svarta havet. Enligt Jeromes beskrivning bosatte sig Magog norr om Kaukasus, nära Kaspiska havet.

Innebörden av att släppa ut dem är att de kommer att börja angripa jordens invånare på ett sådant sätt som om ett vilddjur plötsligt hade släppts ut ur en stängd bur. Orden ”tiden för uppfyllelsen av det sanna löftet har närmat sig” ger en tydlig antydan om att Yajuj och Majujs världsomfattande angrepp och förstörelse kommer att äga rum i den yttersta tiden, och att Domedagen därefter kommer mycket snart. Profeten (frid vare med honom) har också förutsagt något som ytterligare styrker denna innebörd; Imam Muslim återberättade det från Hudhayfa ibn Asid al-Ghifari. Det lyder: ”Domedagen kommer inte att inträffa förrän ni före den får se tio tecken. Dessa är: rökmolnet, Dajjal, Dabbatul-Ard, att solen går upp i väster, Isa ibn Maryams nedstigning, Yajuj och Maj ujs angrepp och förstörelse, tre stora jordskred (ett i öster, det andra i väster och det tredje i Arabien), och slutligen en fruktansvärd eld som kommer att bryta fram från Jemen och driva människorna mot samlingsplatsen för uppståndelsen (det vill säga att Domedagen kommer att inträffa).” I en annan hadith sade Profeten (frid vare med honom), angående Yajuj och Maj ujs angrepp, att precis som en fullgången gravid kvinnas förlossning är nära förestående utan att hon vet vid vilket ögonblick på dagen eller natten den kommer att äga rum, så kommer Domedagen vid den tiden att vara lika ytterst nära.

(Arabiska*****************************************på PDF-sida 432)

Men det kan inte tydligt fastställas utifrån Koranen och haditherna huruvida Yajuj och Majuj tillsammans kommer att inleda sina angrepp och sin förstörelse i världen. Det är också möjligt att de, när Domedagen närmar sig, kommer att fortsätta angripa varandra och att deras krig kommer att anta formen av en världsomfattande katastrof.

Judarna förnedras och förödmjukas

(Arabiska******************) Min uppfattning är att detta kommer att fortsätta fram till ögonblicket före Domedagen. Det förändrar inte saken att israeliterna i dag har upprättat en stat i Palestina. För det första gäller denna vers kollektivt judafolket som nation. Versens innebörd gäller inte varje enskild jude eller små grupper av individer. För det andra är detta en beskrivning av det tillstånd i vilket de som nation kommer att leva från det att Allah den Upphöjde har tillkännagett sitt beslut fram till Domedagen. Det betyder inte att de under denna långa period ingenstans i världen, inte ens under en kort tid, kommer att inneha politisk makt. För att förstå versens innebörd måste man i själva verket känna till judafolkets historia, sådan den har utvecklats från profeten Isa (frid vare med honom) fram till i dag. Om man noggrant betraktar denna historia och deras nuvarande kollektiva situation i världen, bevisas sanningen i följande ord ur den heliga Koranen:

(Arabiska*****************************************på PDF-sida 432)

”Och när din Herre förkunnade att Han fram till Domedagen skulle låta någon eller några härska över dem, som skulle tillfoga dem ett hårt straff.” – (Sura al-A’raf: 167).

(Arabiska*****************************************på PDF-sida 432)

”Förödmjukelse har ålagts dem, och var de än påträffas kommer de att bära denna förödmjukelses börda. Om de däremot någonstans får en garanti för beskydd från Allah och från människor, är det en annan sak.” – (Sura Āl ʿImrān: 112).

Hela deras historia vittnar om att det då och då någonstans i världen har framträtt en makt som skoningslöst har dödat och fördrivit judarna. Och om de någonstans har levt i trygghet, har det inte varit genom deras egen makt, utan genom hjälp och stöd från någon mänsklig grupp, grundat på de möjligheter och den hjälp Allah har gett, och det är på detta sätt deras närvaro har bestått. Den dag detta stöd upphör kommer världen att få se vad som händer med Israel. Jag tror att Allah den Upphöjde inte vill utrota detta folk, utan vill låta det leva kvar som ett lärorikt tecken. Om detta folk hade utsatts för ständigt förtryck och förföljelse skulle det för länge sedan ha utplånats från jordens yta. Genom sin egen visdom har Allah den Upphöjde ordnat så att detta folk bevaras: på en plats blir de misshandlade, medan de på en annan plats finner skydd. På detta sätt har de under de senaste två och ett halvt tusen åren, varken levande eller döda, fortsatt att existera på jorden i detta tillstånd.

Hadithens profetia

0

Den fullständiga trygghetens tidsålder

Ḥaḍrat Khabbāb (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En dag satt den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i skuggan av Kaba. Jag kom till honom och sade: ”Allahs sändebud! Förtrycket och övergreppen har inget slut. Ber du inte Allah om hjälp?”

När han hörde detta rodnade hans ansikte och han sade: ”De troende före er utsattes för långt större förföljelse än detta. Deras kött slets sönder med järnkammar och deras huvuden sågades itu med sågar. Trots detta avvek de inte från den sanna religionen. Vet med full visshet att Allah kommer att fullborda detta verk. Till slut kommer en tid då en person kan färdas tryggt från Sanʿāʾ till Ḥaḍramawt utan att frukta någon annan än Allah. Men ni har alldeles för bråttom.” – (Bukhari)

Villkoret för seger över araber och icke-araber

Abu Talib kallade på profeten Muhammad (frid vare med honom) och sade: ”Brorson! Se här, ditt folks män har kommit till mig. De vill att du ska komma överens med dem om ett rättvist ord. Då kommer tvisten och oenigheten mellan dig och dem att upphöra.” Därefter framförde Abu Talib Quraysh-ledarnas förslag för profeten. Som svar sade profeten (frid vare med honom): ”Farbror! Jag lägger fram ett budskap för dem; om de godtar det kommer hela Arabien att underordna sig dem, och andra länder kommer att fortsätta betala skatt.”

Olika återberättare har återgett detta uttalande av profeten på olika sätt. En återgivning lyder:

(Arabiska*****************************på PDF-sida 434)

I en annan återgivning:

(Arabiska*****************************på PDF-sida 434)

En annan återgivning

I en annan återgivning ser man att profeten (frid vare med honom) i stället för att rikta sig till Abu Talib riktar sig till Quraysh och säger:

(Arabiska*****************************på PDF-sida 434)

På ett annat ställe:

(Arabiska*****************************på PDF-sidan 434)

Trots dessa ordalydelsemässiga skillnader är innebörden i alla återberättelser densamma. Det vill säga, den helige Profeten (frid vare med honom) sade till dem: ”Jag lägger fram ett budskap inför er; om ni antar det kommer ni att bli herrar över Arabien och icke-arabiska länder. Säg mig nu: Är det ni kallar ett rättvist ord bättre, eller är mitt bättre? Ligger ert väl i att anta detta trosord, eller i att jag låter er förbli i det tillstånd ni befinner er i och själv fortsätter att dyrka min Herre?”

Qurayshs politiska styresmakt

Profeten (frid vare med honom) förutsade att så länge Quraysh bevarade sin goda karaktär och gemensamt fortsatte att bära religionens fana, och det fortfarande fanns två personer bland dem som kämpade för sanningen, skulle makten förbli i deras händer.

Profetens (frid vare med honom) uppfattning var så sann att historien fortsatte att under flera århundraden efter honom lägga fram bevis för dess riktighet. Quraysh-stammens överlägsenhet var så bestående att stammen under den rätt vägledda kalifatets tid frambringade fyra kalifer, och det är välkänt att det då inte fanns någon motsvarande personlighet i hela Arabien. Därefter upprättade samma stam det berömda umayyadiska väldet. Det var också denna stam som grundade det abbasidiska väldet. Upprättandet av ett storslaget styre i Spanien och det fatimidiska styret i Egypten var likaså denna stams bidrag.

Jihad kommer att fortsätta

Jihad kommer att fortsätta bland min umma fram till uppståndelsens dag. Varken en rättfärdig domares rättvisa eller en tyranns förtryck kommer att kunna stoppa det. Det är denna livskraft som ständigt har gett inspiration åt den islamiska väckelserörelsen. Det är denna livskraft som har hindrat de rättfärdiga (salihin) från att böja sig inför den skrämmande bild som omständigheterna uppvisar.

Muslimernas förfall kommer att bli likadant som judarnas och de kristnas.

En av den helige Profetens (fvmh) profetior, som återges i haditherna, är att muslimerna till slut kommer att följa judarnas och de kristnas fotspår. De kommer att göra allt det som dessa har gjort. Om någon av dem till och med begår äktenskapsbrott med sin egen mor, kommer det också bland muslimerna att uppträda människor genom vilka detta brott begås. –[Författaren återger den helige Profetens (fvmh) uttalande enligt en annan källa på följande sätt: Profeten (fvmh) sade: ”Ni kommer också att följa de tidigare folkens sedvänjor och levnadssätt. Om de till och med går in i en varans håla, kommer ni också att göra det.” Följeslagarna frågade: ”Allahs Sändebud, menar du judarna och nasaréerna?” Profeten svarade: ”Ja.” Detta var inte bara en varning från Profeten. Genom den insikt som Gud hade skänkt honom visste den helige Profeten också på vilka vägar förfallet hade kommit in bland hans folks efterföljare och hur det hade tagit sig uttryck.]

En översikt över millatens framtida historia

Även om dessa profetior finns återgivna i stort antal i hadithsamlingar som Muslim, Tirmidhi, Ibn Majah och Mustadrak, är det inte meningslöst att här citera de återberättelser som Imam Shatibi har nedtecknat i al-Muwafaqat och Maulana Ismail Shahid (må Allah förbarma sig över honom) i Mansab-e Imamat:

(Arabiska*****************************på PDF-sida 436)

”Er religions början är profetskap och barmhärtighet. Allah kommer att bevara den så länge Han vill. Därefter kommer Han att låta den upphöra, och ett kalifat enligt profetskapets metod –[Profeten (fvmh) förutsade: ’Efter mig kommer kalifatet att bestå i 30 år, därefter kommer kungadömet att upprättas.’ Kalifatets tid tog slut i Rabi al-awwal år 41 efter hijra, då Hazrat Hasan (må Allah vara nöjd med honom) avstod från kalifatet till förmån för Muawiya (må Allah vara nöjd med honom). –(Författaren)]– kommer att bestå så länge Han vill. Därefter kommer ett kungadöme av den sämsta sorten att bestå så länge Allah vill. Genom Allahs vilja kommer också detta att upphöra. Därefter kommer tyranniska härskares styre att upprättas. Det kommer att bestå så länge Allah vill. Därefter kommer Allah den Allsmäktige att låta det upphöra.”

(Arabiska*****************************på PDF-sida 436)

”Därefter kommer det kalifat enligt profetskapets metod att upprättas – ett kalifat som kommer att styra människorna i enlighet med Profetens sunna, och islam kommer att etableras på jorden. Under detta styrelseskick kommer både himlens invånare och jordens invånare att vara glada. Himlen kommer med öppet hjärta att fortsätta skänka sina välsignelser, och jorden kommer att kasta ut allt som finns i dess inre.”

Jag kan inte säga vilken rang dessa återberättelser har när det gäller isnad. Men ser man till innebörden är de förenliga med alla andra berättelser av detta slag. Här antyds fem stadier i historien. Tre har passerat och det fjärde pågår. När det slutligen gäller det femte stadium som har förutsagts, visar alla tecken att mänsklighetens historia snabbt rusar i den riktningen. Alla slags mänskligt skapade ”ijma” har prövats. De har misslyckats på ett nedslående sätt. Människorna har inget annat val än att desperat återvända till islam.

Amirers, umarāers och härskares moraliska förfall

(Arabiska*****************************PDF-sida 436)

”Efter mig kommer några människor att få makten att styra. Den som hjälper dem i deras lögner och stöder dem i deras förtryck är inte av mig, och jag är inte av honom.”–(Nasāʾī).

(Arabiska*****************************PDF-sida 437)

”Mycket snart kommer sådana människor att härska över er, i vilkas händer nycklarna till er försörjning ligger. När de talar med er kommer de att ljuga, och när de handlar kommer de att göra ont. De kommer inte att vara nöjda med er om ni inte prisar deras onda gärningar och förklarar deras lögner vara sanning. Så länge de tolererar det, ska ni lägga fram sanningen inför dem. Om de överskrider gränserna och någon blir dödad, kommer han att vara en martyr.”–(Kanz al-ʿUmmāl)

Kontinuiteten i återupplivandet av religionen

(Arabiska*************) En förklaring av hadithen: ”de som återupplivar deras religion åt dem”.

Detta är något som den sanningsenlige budbäraren, den helige Profeten (frid vare med honom), har förkunnat som ett glädjebud, och det har återberättats i Abu Dawud från Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med honom).

(Arabiska*****************************på PDF-sida 437)”

”Gud den Allsmäktige kommer vid början av varje århundrade att låta sådana människor träda fram som förnyar deras religion för dem.”

Men utifrån denna hadith har vissa människor fått en helt felaktig uppfattning om ”tajdid” och ”mujaddid”. De har tolkat (arabiska********) som början eller slutet av ett århundrade. Och innebörden av (arabiska****************) har de uppfattat som att det nödvändigtvis måste vara en enda person. På denna grund har de också utfört arbetet med att förnya religionen. Men den tydliga innebörden av den ordagranna betydelsen av (arabiska*********) – ”början” – och av att en person träder fram vid århundradets början är att han kommer att utöva ett särskilt inflytande över sin tids kunskap och vetenskap, tankeströmningar och verksamhetens utveckling. Ordet (arabiska********) används i det arabiska språket både i singular och plural. Därför kan (arabiska*******) betyda både en person och flera personer. Det kan också avse en hel institution eller grupp. Den tydliga innebörden av det glädjebud som den helige Profeten (frid vare med honom) gav är att det, om Gud vill, inte under något århundrade i islams historia kommer att saknas människor som reser sig mot okunnighetens stormar och kämpar för att återupprätta islam i dess sanna gestalt. Det är inte nödvändigt att förnyaren under ett århundrade är samma person. Under samma århundrade kan olika människor och grupper utföra denna tjänst. Det är inte heller nödvändigt att det för hela världen finns endast en enda förnyare. Samtidigt kan många människor i många länder arbeta för religionens förnyelse. Det är inte heller nödvändigt att var och en som utför någon tjänst i detta avseende tilldelas ställningen som förnyare. Titeln och ställningen som förnyare kan endast ges åt sådana personer som har kunnat lämna ett stort och betydelsefullt bidrag till religionens förnyelse, det vill säga till religionens återupplivande och återupprättande.

Splittringens framträdande bland muslimerna

I en hadith står det: ”Min umma kommer mycket snart att delas upp i sjuttiotvå sekter. Endast en av dem kommer att nå frälsning i det kommande livet. Det är de människor som följer mina följeslagare.”

I haditherna sägs det att olika splittringar och prövningar kommer att uppstå bland muslimerna. Syftet med dessa är att varna för att hålla sig borta från dem.

Förutsägelsen om Mahdīs framträdande

De berättelser som finns om Mahdīs framträdande har granskats så strängt av hadithgranskarna att en grupp av dem inte alls erkänner att Imam Mahdī kommer att framträda. Genom granskning och analys av asmāʾ al-rijāl (kedjan av hadithberättare) kan man konstatera att de flesta rāwīerna (berättarna) i dessa hadither tillhörde shia-samfundet. Även genom att studera historien blir det känt att varje grupp använde dessa hadither för politiska och religiösa syften och försökte tillskriva någon av sina egna personer de kännetecken som hade beskrivits för Mahdī.

Sanna och fabricerade element bland berättelserna

Av ovanstående skäl har jag kommit fram till slutsatsen att berättelserna om Mahdīs framträdande är sanna. Men det mesta av det som sägs i de detaljerade beskrivningarna är sannolikt fabricerat. Människor med egenintressen har lagt till sådant i Profetens ursprungliga uttalanden. De som vid olika tider har gjort anspråk på att vara den utlovade-[Låt oss rikta uppmärksamheten mot själva ordet ”Mahdī”, som används i hadithen. Profeten använde ordet Mahdī, som betyder ”den vägledde”. Ordet ”Hādī” användes inte. Varje hövding, ledare och amīr som håller fast vid den rätta vägen kan vara en Mahdī. ”Al-Mahdī” måste ha använts med en högre grad av särskiljning – med avsikten att en person som skulle framträda i framtiden skulle visa en särskilt framstående värdighet. Denna särskilda värdighet har beskrivits i hadithen på följande sätt: efter att det kalifat som upprättats enligt Profetens metod har gått under kommer världen att hemsökas av förtryck och orättvisa, och därefter kommer den framträdande personen på nytt att upprätta kalifatet enligt Profetens metod, varefter världen kommer att fyllas av rättvisa. Detta är den egentliga saken, och därför har ett tillägg fogats före ordet ”Mahdī” för att göra personen bestämd och ge honom denna särskilda egenskap. Men det vore fel att tro att namnet Mahdī innebär att en särskild rang har skapats inom religionen, vars erkännande vore likvärdigt med tron på profeterna och vars lydnad skulle ha blivit ett villkor för frälsning, islam och tro. Det finns inget stöd i hadithen för föreställningen att Mahdī skulle vara en ofelbar varelse. Föreställningen att någon annan än en profet är ofelbar tillhör i själva verket shia-samfundet. Det finns inga bevis för den i Koranen och sunna.] I deras litteratur, som har gjort falska anspråk på Mahdī, ser man att dessa berättelser har tjänat som beståndsdelar bakom den anarki de har skapat.

Profetens uttryckssätt vid profetior

Så långt jag har begrundat den Helige Profetens profetior har Profetens uttryckssätt inte varit sådant som det slags beskrivningar man finner i haditherna om Mahdīs framträdande. Han brukade visserligen beskriva de viktigaste tecknen, men det var inte hans metod att beskriva detaljer.

Motsägelserna i de berörda återberättelserna

När dessa berättelser samlas och jämförs med varandra visar det sig att de flesta innehåller motsägelser. Dessutom blir det svårt för dem som har hela historien om konflikterna mellan Banū Fāṭima, Banū ʿAbbās och Banū Umayya framför sig att godta alla de detaljerade beskrivningarna i haditherna, när de tydligt ser att det finns olika återberättelser till stöd för var och en av de grupper som deltog i dessa konflikter, och att de flesta av rāwīerna (berättarna) dessutom var knutna till den ena eller andra gruppen. I vissa av dessa berättelser nämns till exempel svarta fanor. Genom att studera historien blir det känt att den svarta fanan var Banū ʿAbbās symbol. Dessutom framgår det av historien att man genom att lägga fram sådana hadither fortsatte försöka bevisa att den abbasidiske kalifen Mahdī var den utlovade Mahdī.

Den fullkomlige mujaddidens rang

Om man blickar tillbaka på historien finner man att ingen fullkomlig mujaddid ännu har fötts. Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz var på väg att uppnå denna rang, men lyckades inte. Alla de mujaddider som föddes efter honom verkade inom ett särskilt område eller inom några få områden. Den fullkomlige mujaddidens plats står fortfarande tom, men samvetet längtar efter det, naturen kräver det och världens utveckling ställer också detta krav: att en sådan ”ledare” ska födas. Må han födas i denna tid eller efter många tiders kretslopp och förändringar; hans namn kommer att vara ”al-Imam al-Mahdi”, om vilken en tydlig profetia uttalades av den helige Profeten (s.a.w.s.).

I dag rynkar människor, av okunnighet, på näsan när de hör detta namn. Deras invändning är att okunniga människor har förlorat sin handlingskraft i väntan på någon som ska komma. Därför menar de att en okunnig person blir passiv genom att hysa felaktiga föreställningar om verkligheten, men att detta i själva verket inte alls är någon verklighet. Dessutom säger de att föreställningen om att en övernaturlig stor man ska komma finns inom alla religiösa samfund. Därför är allt detta inget annat än vidskepelse. Men jag menar att om tidigare profeter, liksom Khatam an-Nabiyyin, har gett sina folk det glada budskapet att islam en gång, innan mänsklighetens jordiska liv tar slut, ska bli hela världens religion, och om detta inte är vidskepelse, då kommer det mänskliga tänkandets alla ”ismer”, efter att ha misslyckats, att tvinga den förstörelsen hotade mänskligheten att vända sig till den av Allah skapade läran. Mänskligheten kommer att få denna välsignelse genom en stor ledare som, efter profeternas metod, kommer att verka för att helt förverkliga islam i dess sanna form. Varför skulle det då vara vidskepelse att säga detta? Det är mycket möjligt att orden från profeternas munnar spreds bland världens övriga folk och att okunniga människor förvrängde deras verkliga innebörd och gav dem formen av vidskepelse.

Den gängse uppfattningen om Mahdi

Det finns vissa modernister som inte alls erkänner Imam Mahdis framträdande. Bland de muslimer som erkänner Imam Mahdis framträdande finns det åter sådana vars felaktiga föreställningar inte är mindre än den förstnämnda gruppens. De tror att Imam Mahdi till klädsel och utseende kommer att vara som en gammaldags maulvi eller sufi. En dag kommer han plötsligt att träda fram från en madrasa eller en khanqahs cell med ett radband i handen. Omedelbart kommer han att förkunna: ”Jag är Mahdi.” De lärda, pirerna och dervischerna kommer att infinna sig med böcker och skrifter och, genom att pröva honom efter de tecken och den beskrivning som återges i böckerna, känna igen honom. Därefter kommer bayʿa att äga rum och jihad att förklaras. Dervischer som ägnat sig åt chilla och alla fromma män av den gamla skolan kommer att samlas under hans fana. Svärd kommer att användas enbart för att uppfylla villkoret, men i själva verket kommer allt arbete att utföras genom välsignelse och andlig kraft. Krig kommer att vinnas genom besvärjelser, åkallan och awrad och liknande. Den kafir som Imam Mahdis blick faller på kommer genast att dö under våldsamma plågor. Enbart genom förbannelser kommer stridsvagnar och bombflygplan att sättas ur funktion.

Författarens uppfattning om Mahdi

Sådan är den vanliga människans uppfattning om Imam Mahdis framträdande, som den har beskrivits. Men det jag har förstått är helt motsatt. Jag tror att den som ska komma blir sin tids ledare. Han kommer att ha forskande framsynthet inom all sin tids kunskap och vetenskap. Han kommer att förstå livets alla komplicerade problem. Genom intellektuellt och tankemässigt statsskick, politisk visdom och militär strategi kommer han att utöva sitt inflytande över hela världen. Han kommer att nå toppen av alla sin tids nyskapelser. Jag befarar att maulvierna och sufierna kommer att börja föra oväsen mot hans nyskapelser. Jag tror inte heller att han till sin kroppsliga gestalt kommer att vara så helt annorlunda än vanliga människor att man kan känna igen honom så snart man ser honom. Dessutom tror jag inte att han själv kommer att förkunna att han är Mahdi. Det är möjligt att han inte ens själv kommer att veta att han är den utlovade Mahdi. Det kan också hända att världens människor först efter hans död får veta att det var han som, genom profetskapets metod, grundade kalifatet och var den som hade förebådats.

Att vara Mahdi är inget man gör anspråk på

Jag har tidigare antytt att ingen annan än en profet har en sådan rang att han kan inleda sitt arbete genom att göra anspråk på den. Ingen annan än en profet kan heller veta vilket arbete han har blivit utsedd att utföra. Att vara Mahdi är inget man gör anspråk på, utan något man visar genom sina gärningar. De som gör sådana anspråk och de som tror på dem ger enligt min mening båda bevis på bristande kunskap och ett lågt sinnelag.

Mahdīs verksamhet

Min uppfattning om Mahdīs verksamhet skiljer sig från dessa herrars uppfattning. Jag kan inte se att kashf, karāmāt, ilhām, chilla, murāqaba, mushāhada och liknande har någon plats i detta arbete. Jag anser att Mahdī, liksom varje revolutionär ledare måste gå framåt genom stora strider och konflikter i världen, också måste göra det. Han kommer att skapa ett nytt tankefält eller en ny riktning (School of Thought) på den rena islams grund. Han kommer att förändra människornas mentalitet. Han kommer att bygga upp en väldig rörelse som samtidigt blir kulturell och politisk. Jahiliyya kommer att försöka utplåna den med all sin kraft, men till sist kommer han att störta det jahilitiska styrelseskicket och upprätta en stark islamisk stat. I denna stat kommer islams livskraft å ena sidan och den vetenskapliga utvecklingen å andra sidan att nå sin höjdpunkt. Så som det har sagts i hadith kommer både himlens invånare och jordens invånare att vara nöjda med hans styre. Himlen kommer att fortsätta att rikligt utgjuta sina välsignelser, och jorden kommer att kasta ut alla sina skatter ur sitt sköte.

Profetens förutsägelse om den ädle Messias (frid vare med honom)s ankomst

0

Hadither om detta

(Arabiska****************************************på PDF-sidan 441)

”Det har berättats från Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med honom) att Profeten (Guds välsignelser och frid vare med honom) sade: Vid Den vars hand mitt liv är, jag svär vid Honom att Ibn Maryam kommer att stiga ned till er som en rättvis härskare. Därefter kommer han att krossa korset och förgöra svinet –[Att krossa korset och förgöra svinet betyder att kristendomen kommer att upphöra som en självständig religion. Hela den kristna religionens byggnad vilar på tron att Gud korsfäste sin ende Son (den ädle Jesus) och lät honom dö en förbannad död –varigenom mänsklighetens synder blir sonade. Det som utmärker de kristna bland profeternas folk är att de nöjde sig enbart med trosföreställningar och förkastade hela sharia. De gjorde till och med svinet tillåtet, trots att det var förbjudet enligt alla profeters sharia. När den ädle Jesus (frid vare med honom) åter kommer och själv förklarar: ”Jag är varken Guds Son eller en lösen för någons synd”, kommer ingen grund för den kristna trosläran längre att finnas kvar. När han dessutom säger att han varken har gjort svinet tillåtet för sina följare eller befriat dem från sharias begränsningar och föreskrifter, kommer även kristendomens andra kännetecken att upphöra.] och förklara kriget avslutat. I en annan berättelse står ordet ”jizya” i stället för ”krig”. Det vill säga att han kommer att avskaffa jizya. –[Enligt en annan återgivning betyder detta att meningsskiljaktigheterna mellan alla samfund och grupper vid den tiden kommer att upphöra och att alla kommer att ansluta sig till samma samfund. Därför kommer det varken att bli krig eller att finnas behov av att pålägga någon jizya. Detta sägs också i hadith nummer 5 och 15 längre fram.] Därefter kommer rikedomarna att bli så överflödande att det inte kommer att finnas någon som tar emot dem. Då kommer en enda nedfallning inför Gud att vara bättre än hela världen.” –(Bukhari, Muslim, Tirmidhi, Musnad Ahmad)

I en annan återgivning återfinns dessa ord av Abu Hurayra (må Gud vara nöjd med honom):

(Arabiska****************************************sida 442)

”Domedagen kommer inte att inträffa förrän Hazrat Isa (frid över honom) har kommit ner. Därefter finns de ovan återgivna orden.” – (Bukhari, Ibn Majah)

(Arabiska****************************************sida 442)

”Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: Hur kommer ni att vara när Ibn Maryam stiger ner bland er och er ledare då är en av er?” – (Bukhari, Musnads samling av Ahmad) – [Det vill säga, Hazrat Isa (frid över honom) kommer inte att leda bönen. Han kommer i stället att be bakom den imam som redan tidigare varit muslimernas imam.]

(Arabiska****************************************sida 442)

”Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade: Isa ibn Maryam kommer att stiga ner. Därefter kommer han att döda svinen och förstöra korset. Bönen kommer att samlas för honom, och han kommer att dela ut så mycket rikedom att det inte kommer att finnas någon som tar emot den. Han kommer att avskaffa kharaj och uppehålla sig på en plats som kallas Rawha – [’Rawha’ är en plats belägen 35 miles från Medina] – där han kommer att utföra hajj eller umrah, eller båda.” – [Det bör noteras att den person som i denna tid har liknats vid Hazrat Isa (frid över honom) varken har utfört hajj eller umrah under sitt liv.] [Berättaren minns inte vad Profeten (Allahs välsignelser och frid vare med honom) sade därefter.] – (Musnads samling av Ahmad, Muslim)

(Arabiska****************************************sida 442)

”Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (Allahs välsignelser och frid vare med honom), efter att ha nämnt Dajjals framträdande, sade: Muslimerna kommer att förbereda sig för strid mot Dajjal, och när de har ställt upp sig i led för bönen kommer takbir att uttalas. Just då kommer Isa ibn Maryam att stiga ner och leda muslimerna i bönen. Allahs fiende (det vill säga Dajjal) kommer att börja smälta så snart han ser honom, på samma sätt som salt smälter i vatten. Om Hazrat Isa (frid över honom) låter honom förbli i det tillståndet kommer han att dö, upplöst; men Allah den Allsmäktige kommer att låta Dajjal dödas av hans hand, och han kommer att visa muslimerna hans blod på sitt vapen.” – (Mishkat, med hänvisning till Muslim)

(på PDF-sida 443)

”Det har berättats från Hazrat Abu Huraira (ra) att Profeten (sa) sade: ’Det finns ingen profet mellan mig och honom (det vill säga Hazrat Isa). Och han kommer att stiga ned. När ni därför ser honom, ska ni känna igen honom. Han kommer att vara en medellång man. Hans hy kommer att vara en blandning av rött och vitt. Han kommer att bära två gula klädesplagg. Hans huvudhår kommer att se ut som om vatten droppar från det, men hans kropp kommer inte att vara våt. Han kommer att strida mot människorna för islams skull. Han kommer att krossa korsen. Han kommer att förgöra svinen. Han kommer att avskaffa jizya. Allah den Allsmäktige kommer att utrota alla religiösa samfund som följer andra trosläror än islam. Han kommer att döda Dajjal. Han kommer att stanna fyrtio år i världen. Därefter kommer han att avlida, och muslimerna kommer att förrätta begravningsbönen för honom.’” – (Abu Dawud, Musnad Ahmad)

(på PDF-sida 443)

”Det har berättats från Hazrat Jabir ibn Abdullah (ra) att Profeten (sa) sade: ’Därefter kommer Isa ibn Maryam att stiga ned. Muslimska amiren kommer att säga till honom: ”Kom och led bönen.” Han kommer att säga: ”Nej, ni är varandras amirer.” – [Det vill säga: er amir bör vara en av er.] Han kommer att svara så med hänsyn till den ära som Allah den Allsmäktige har skänkt detta ummah.’” – (Muslim, Musnad Ahmad)

(på PDF-sida 444)

”Hazrat Jabir ibn Abdullah (ra) berättar i samband med Ibn Sayyads prövning att Hazrat Umar (ra) då sade: ’Å Allahs Sändebud! Ge mig tillåtelse att döda honom.’ Profeten (sa) svarade: ’Om han är den personen (det vill säga Dajjal), är det inte du som ska döda honom. Det är Isa ibn Maryam som kommer att döda honom. Och om han inte är den personen, har du inte rätt att döda någon som står under ett skyddsfördrag (det vill säga någon av dhimmierna.’” – (Mishkat, med hänvisning till Sharh as-Sunnah av al-Baghawi)

(på PDF-sida 444)

”När Hazrat Jabir ibn Abdullah berättade om Dajjals historia sade han att Profeten (sa) hade sagt: ’Vid den tiden kommer Hazrat Isa (as) plötsligt att komma bland muslimerna. Folket kommer att ställa sig upp för bönen, och man kommer att säga till honom: ”Å Ruhullah! Gå fram och led bönen.” Men han kommer att säga: ”Nej. Er imam bör gå fram, och han ska leda bönen.” När morgonbönen därefter är avslutad kommer folket att ge sig av för att möta Dajjal. Profeten sade: När den lögnaren får se Hazrat Isa (as), kommer han att börja smälta så som salt löses upp i vatten. Hazrat Isa kommer att gå fram mot honom och döda honom. Då kommer tillståndet att vara sådant att träd, växter, berg och kullar kommer att ropa: ”Å Ruhullah! Denne jude gömmer sig bakom mig.” Det kommer inte att finnas någon bland Dajjals följeslagare som Hazrat Isa (as) inte dödar.’” – (Musnad Ahmad)

(På sidan 444 i den arabiska PDF:en)

”Hazrat Nawwas ibn Samjan Kilabi berättar i samband med berättelsen om Dajjal: När Dajjal håller på med allt detta kommer Allah att sända Messias, Marias son. Han kommer att stiga ned vid den vita minareten i Damaskus östra trakter, iklädd två gula klädesplagg och med händerna vilande på två änglars armar. När han skakar på huvudet kommer det att se ut som om vatten droppar från det. När han lyfter huvudet kommer vattendropparna att glimma som pärlor. Hans andedräkt kommer att nå så långt som hans blick sträcker sig, och den otroende som träffas av den kommer inte att överleva. Därefter kommer Marias son att förfölja Dajjal, hinna upp honom vid Lud-porten och döda honom.” – (Muslim, Abu Dawud, Tirmidhi, Ibn Majah)

(På sidan 445 i den arabiska PDF:en)

”Abdullah ibn Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Dajjal kommer att träda fram bland min umma och kommer att stanna i fyrtio—jag vet inte om det är fyrtio dagar, fyrtio månader eller fyrtio år—[detta är Abdullah ibn Amr ibn al-As egna ord]. Därefter kommer Allah att sända Isa ibn Maryam. Han kommer att likna Urwa ibn Masud (en följeslagare). Han kommer att förfölja Dajjal och döda honom. Därefter kommer sju år att förflyta på ett sådant sätt att det inte kommer att finnas någon fiendskap ens mellan två personer.” – (Muslim)

(På sidan 445 i den arabiska PDF:en)

”Hudhayfa ibn Asid al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En gång kom den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till oss. Vi satt då och samtalade sinsemellan. Han frågade: Vad talar ni om? Vi svarade: Vi talar om Domedagen. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: Domedagen kommer inte att inträffa förrän tio tecken har visat sig. Sedan sade han: Dessa tio tecken är: (1) röken, (2) Dajjal, (3) Dabbatul-Ard, (4) att solen går upp från väster, (5) Isa ibn Maryams nedstigning, (6) Gog och Magog, (7) tre stora jordskred—ett i öster, (8) ett i väster, (9) ett i Arabien, och slutligen (10) en väldig eld som kommer att bryta fram i Jemen och driva människorna mot samlingsplatsen på Uppståndelsens dag.” – (Muslim, Abu Dawud)

(På sidan 446 i den arabiska PDF:en)

”Thawban, den frigivne slaven till den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), berättar: Profeten sade: Bland min ummas arméer finns två som Allah har räddat från helveteseldens eld. Den ena kommer att angripa Hindustan, och den andra kommer att vara tillsammans med Isa ibn Maryam.”

(Arabiska****************************************PDF sidan 446)

”Mujammiʿ ibn Jariya al-Ansari säger: Jag hörde den ädle Profeten (över honom vare frid) säga: ’Maryams son kommer att döda Dajjal vid Luds port.’” – (Musnads samling av Ahmad, Tirmidhi)

(Arabiska****************************************PDF sidan 446)

”Abu Umama al-Bahili nämner Dajjal i en lång hadith och säger: Precis när muslimernas imam träder fram för att leda morgonbönen, kommer Isa ibn Maryam att stiga ned där. Imamen kommer att träda tillbaka så att Isa kan gå fram, men Isa (över honom vare frid) kommer att lägga sina händer mellan hans båda armar och säga: ’Nej, led du bönen, för denna bön har upprättats för din skull.’ Således kommer han (den tidigare imamen) att leda bönen. Sedan kommer Isa (över honom vare frid) att säga: ’Öppna dörren.’ Dörren kommer att öppnas, och man kommer att se Dajjal stå där tillsammans med sjuttiotusen beväpnade judar. Så snart hans blick faller på Isa kommer han att börja smälta, liksom salt smälter i vatten. Då kommer han att fly. Isa (över honom vare frid) kommer att säga: ’Jag har ett slag åt dig från min hand som du inte kommer att kunna överleva.’ Därefter kommer han att gripa honom vid Luds östra port. Sedan kommer Gud den Allsmäktige att låta judarna besegras … och världen kommer att fyllas av muslimer på samma sätt som ett kärl fylls med vatten. Då kommer hela världens trosbekännelse att bli en, och ingen annan än Gud kommer att dyrkas och åtlydas.” – (Ibn Majah)

(Arabiska****************************************PDF sidan 447)

”Uthman ibn Abi al-As säger: Jag hörde Guds Sändebud (över honom vare frid) säga detta: ’… och Isa ibn Maryam (över honom vare frid) kommer att stiga ned vid gryningen. Muslimernas ledare kommer att säga till honom: O Guds ande! Led du bönen. Han kommer att säga: Medlemmarna av detta samfund är själva varandras ledare.’ Då kommer muslimernas ledare att gå fram och leda bönen. Efter bönen kommer Isa (över honom vare frid) att bege sig mot Dajjal med sitt vapen. Han kommer att döda honom. Hans följeslagare kommer att besegras och fly, men ingenstans kommer de att finna en tillflykt. Träden och växterna kommer att ropa: ’O troende! Den otrogne är här.’” – (Musnads samling av Ahmad, Tabarani, Hakim)

(Arabiska****************************************PDF sidan 447)

”Samura ibn Jundub (må Gud vara nöjd med honom) säger: Profeten (över honom vare frid) sade: ’Därefter kommer Isa ibn Maryam på morgonen att komma till muslimerna. Gud kommer att besegra Dajjal och hans trupper. Till och med murar och trädrötter kommer att ropa: ”O troende! En otrogen gömmer sig bakom mig. Kom och döda honom.”’” – (Musnads samling av Ahmad, Hakim)

(Arabiska****************************************på PDF-sidan 448)

”Imran ibn Husayn (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Det kommer alltid att finnas en grupp bland min umma som står fast vid sanningen och är outhärdlig för motståndarna. Därefter kommer Allah den Allsmäktiges beslut, och Isa ibn Maryam kommer att stiga ned.’ – (Musnad Ahmad)

(Arabiska****************************************på PDF-sidan 448)

”Aisha (må Allah vara nöjd med henne) sade angående berättelsen om Dajjal: ’Isa (frid vare med honom) kommer att stiga ned och döda honom. Därefter kommer han att stanna kvar i världen i fyrtio år som en rättvis imam och en rättfärdig härskare.’ – (Musnad Ahmad)

(Arabiska****************************************på PDF-sidan 448)

”Shafinah, den frigivne slaven till den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), berättar angående berättelsen om Dajjal: ’Därefter kommer Isa (frid vare med honom) att stiga ned, och Allah den Allsmäktige kommer att förgöra Dajjal i närheten av Afiq-fästet – [Afiq, vars nuvarande namn är ”Kayek”, är Syriens sista stad, belägen vid gränsen mellan Syrien och Israel. Några miles framför den, i väster, finns en sjö kallad Tiberias, varifrån Jordanfloden rinner ut. Sydväst om den leder en sluttande väg genom bergen, på ett djup av ett och ett halvt till två tusen fot, till en plats varifrån Jordanfloden rinner ut ur Tiberias. Detta bergspass kallas Afiqs bergspass eller Afiq-fästet.]’ – (Musnad Ahmad)

(Arabiska****************************************på PDF-sidan 448)

”Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) sade angående Dajjal: ’När muslimerna därefter ställer sig upp för bönen kommer Isa ibn Maryam att stiga ned inför deras ögon. Han kommer att leda muslimerna i bönen. Efter att ha avslutat bönen kommer han att säga till folket: ”Flytta er från platsen mellan mig och denne Allahs fiende.” Allah kommer att ge Dajjal och hans följeslagare, och därefter muslimerna, segern. Muslimerna kommer att fortsätta förgöra dem. Till och med träd och stenar kommer att ropa: ”O Abdullah, o Abdur-Rahman, o muslim! Här är en jude – döda honom!” På detta sätt kommer Allah att utplåna dem. Muslimerna kommer att segra, korset kommer att krossas, svinen kommer att förgöras och jizya kommer att avskaffas.’

[Al-Hakims al-Mustadrak; även Muslim återger en förkortad version. Hafiz Ibn Hajar nämner i Fath al-Bari (del 6, s. 450) att denna hadith är sahih.]

Sammanlagt har tjugoen hadither från fjorton följeslagare nedtecknats i mycket tillförlitliga hadithsamlingar. Även om detta ämne förekommer i många fler hadither, har de inte citerats av rädsla för att göra boken alltför omfattande. Här har endast de hadither citerats som är ytterst tillförlitliga vad gäller överleveringskedjan.

Den felaktiga föreställningen att vara en gestaltning av Messias

Alla som studerar dessa hadither kommer själva att se att det inte någonstans i dem nämns något om en ”utlovad Messias9”, en ”gestaltning av Messias” eller ”Messias framträdande” och liknande. Det finns inte heller något utrymme för att någon i denna tid, född av en far, skulle kunna göra anspråk på: ”Jag är den Messias om vars ankomst den siste profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förutsade.” Dessa hadither förkunnar klart och otvetydigt att just den Jesus (frid vare med honom) ska komma ned – han som för två tusen år sedan föddes i den heliga Marias sköte utan en far.

Dajjal och hans framträdande

0

Tidpunkten för Dajjals framträdande är inte fastställd

Om man betraktar innehållet i alla de hadither om Dajjal som har återberättats från Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i sin helhet, blir det klart att den kunskap som den ädle Profeten fick från Allah i detta avseende endast omfattade att en stor förtryckare, Dajjal, skulle träda fram. Hans beskrivning var att han skulle ha dessa egenskaper. Men Profeten fick inte veta när han skulle träda fram, var det skulle ske eller om han hade fötts under Profetens livstid eller skulle födas vid någon senare tidpunkt.

Profetens (frid vare med honom) olika antaganden

Av skillnaderna i innehållet i de uttalanden som har återberättats från Profeten (frid vare med honom) i denna fråga, liksom av hans sätt att uttrycka sig, framgår det tydligt att han sade detta utifrån antaganden och inte på grundval av uppenbarelse. Ibland antog han att Dajjal skulle träda fram från Khorasan, och ibland sade han från Isfahan. Vid andra tillfällen sade han från området mellan Syrien och Irak. Om den judiske pojke som troligen föddes i Medina under det andra eller tredje hijriåret hyste han misstanken att det kanske var just han som skulle vara Dajjal. I en senare återberättelse sägs det att en kristen präst från Palestina, Tamim al-Dari, under det nionde hijriåret kom och antog islam och berättade en historia för Profeten. Den gick ut på att han en gång, under en sjöresa (troligen på Romerska havet eller Arabiska havet), nådde fram till en obebodd ö. Där mötte han en märklig man. Denne sade att han själv var Dajjal. Profeten (frid vare med honom) fann ingen anledning att betrakta denna berättelse som felaktig, men uttryckte tvivel och sade: ”Enligt hans ord måste Dajjal finnas på Romerska havet eller Arabiska havet, men jag antar att han kommer att träda fram från öster.”

Profetens heliga uttalande består av tvådelar

Om man betraktar dessa olika återberättelser som en helhet och är insatt i hadithvetenskapen och religionens grundprinciper, bör det inte vara svårt att förstå att den helige Profeten (frid vare med honom) i denna fråga talade på två olika sätt.

Den första delen är att Dajjal med säkerhet kommer att träda fram, att han kommer att ha dessa kännetecken och att han kommer att orsaka fitna. Detta är ett helt säkert budskap som Sändebudet (frid vare med honom) förmedlade från Allah. Det finns ingen motsägelse mellan återberättelserna i denna fråga.

Den andra delens särskilda ställning

Den andra delen gäller var och när Dajjal kommer att träda fram och vem denna person är. Återberättelserna om detta är inte bara olika, utan innehåller också tvivel och formuleringar grundade på antaganden. Tänk till exempel på vad Profeten (frid vare med honom) sade till Umar om Ibn Sayyad: ”Om detta är Dajjal, så är du inte hans baneman. Och om han inte är det, har du ingen rätt att döda en skyddad dhimmi.” Eller som Profeten (frid vare med honom) sade i en hadith: ”Om han träder fram medan jag lever, ska jag själv möta honom. Men om han träder fram efter mig, är min Herre varje troendes stöd och hjälpare.”

Den andra delens religiösa och grundläggande ställning är inte, och kan inte vara, densamma som den första delens. Den som inför detaljerna i denna del bland de islamiska troslärorna begår ett misstag; det är inte heller korrekt att hävda sanningen i var och en av dess delar. Profeten hade hyst tvivel beträffande Ibn Sayyad och tänkt att han kanske var Dajjal. Umar svor till och med att han var Dajjal, men Ibn Sayyad blev muslim, bodde i de två heliga områdena, dog som troende på islam och muslimerna bad begravningsbönen över honom. Säg nu: finns det efter detta fortfarande något utrymme för att hysa tvivel beträffande Ibn Sayyad? Tamim al-Daris berättelse ansågs på den tiden vara nästan sann. Tamim al-Dari hade mer än tretton hundra år tidigare sett den man som han hade funnit i fångenskap. Är det inte tillräckligt som bevis för att uppgiften som Tamim al-Dari fick om att denne var Dajjal inte var sann, att han inte har trätt fram under hela denna långa tid? Redan under den helige Profetens tid fanns misstanken att Dajjal kanske skulle träda fram under hans livstid eller kort därefter. Men är det inte sant att mer än tretton hundra år har gått och att Dajjal fortfarande inte har kommit? Att nu betrakta allt detta som en del av de islamiska troslärorna, återge det och förmedla det är varken ett korrekt företrädande av islam eller ett korrekt kunnande om haditherna. Jag har redan sagt att om något av detta slag, i enlighet med Profetens uppskattning, antagande eller farhåga, inte förverkligas i verkligheten, skadar det inte på något sätt profetskapets ställning. Det innebär inte heller något angrepp på föreställningen om Profetens ofelbarhet. Sharia har dessutom inte ålagt oss att tro på dessa frågor. Denna grundläggande princip förklarade Profeten (frid vare med honom) i hadithen om pollineringen av dadelpalmer.

Vägledning från Profetens egen tolkning

Vilka av Profetens uttalanden som grundade sig på hans antaganden, vilka som var hans personliga uppfattningar och vilka som byggde på kunskap given av Gud har ofta framgått av hans egna tolkningar. Ofta kan det också förstås utifrån de omgivande omständigheterna. Låt oss till exempel ta hadithen om Dajjal. Av Profetens egen tolkning framgår det att han inte hade fått någon kunskap från Allah om platsen och tiden för Dajjals framträdande eller om hans person. Hans tvivel beträffande Ibn Sayyad var så starka att Umar, må Allah vara nöjd med honom, i Profetens närvaro svor att han var Dajjal. Profeten invände inte mot detta, men när Umar bad om tillstånd att döda honom sade Profeten (frid över honom):

(arabiska****************************************på PDF-sida 451)

”Om han verkligen är Dajjal kommer du inte att kunna få makt över honom. Och om han inte är det, ligger det ingen fördel för dig i att döda honom.” – (Muslim, ämnet Dajjal

)

I en annan hadith sade Profeten (frid över honom), när han nämnde Dajjal:

(arabiska****************************************på PDF-sida 451)

”Om han träder fram under min livstid kommer jag att möta honom. Och om han träder fram efter min bortgång får var och en möta honom på egen hand. Allah är varje muslims beskyddare efter mig.” – (Muslim, ämnet Dajjal)

När Tamim ad-Dari berättade för Profeten (saw) om sitt möte med Dajjal under sin sjöresa, varken bekräftade han berättelsen eller ansåg den vara lögn. I stället sade han: (Arabiska*********************************************************)

”Jag tycker om Tamims berättelse. Den överensstämmer med det jag berättar för er om Dajjal.” Därefter fortsatte Profeten (saw) att säga: (Arabiska**********************************************************)

”Nej, snarare befinner han sig i Syriens hav eller i Jemens hav. Nej, snarare i öster.” Dessa uttalanden klargör själva sin innebörd.

Profetian om mordet på Ammar ibn Yasir

Följande uttalande av den Helige Profeten (saw) om Ammar (ra) var allmänt känt bland följeslagarna, och många av dem hade hört det direkt från Profetens mun: ”En upprorisk grupp kommer att döda dig.” – Denna berättelse har nedtecknats från Abu Sa’id al-Khudri, Abu Qatada al-Ansari, Umm Salama, Abdullah ibn Masud, Abdullah ibn Amr ibn al-As, Abu Hurayra, Uthman ibn Affan, Hudhayfa, Abu Ayyub, Abu Rafi, Khuzayma ibn Thabit, Amr ibn al-As, Abu al-Yusr, Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med dem alla) och många andra följeslagare i bland annat hadithsamlingarna Musnad Ahmad, Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim, Jami at-Tirmidhi, an-Nasa’i, at-Tabarani, al-Bayhaqi och Musnad Abu Dawud. Ibn Sa’d har också återberättat den genom flera kedjor i at-Tabaqat.

Ibn Abd al-Barr skriver i al-Isti’ab att det genom en obruten berättartradition har återberättats från Profeten (saw) att en upprorisk grupp skulle döda Ammar ibn Yasir (ra), och att detta är en av de mest autentiska haditherna.

De tio tecknen på att Domedagen närmar sig

Det har återberättats från Hudhayfa ibn Asid al-Ghifari att den Helige Profeten (saw) sade: ”Domedagen kommer inte att inträffa förrän ni har sett tio tecken: röken, Dajjal, Dabbat al-Ard, solen som går upp från väster, Jesus, Marias son, som stiger ned, Gog och Magogs framträdande samt tre stora jordskred – det första i öster, det andra i väster och det tredje i Arabien. Till sist kommer en fruktansvärd eld att bryta fram och driva människorna mot uppståndelseplatsen.” (Det vill säga, därefter kommer Domedagen att inträffa.) I en annan hadith nämner Profeten (saw) Gog och Magogs framträdande och säger att Domedagen då kommer att vara så nära att den liknar en havande kvinna som inte vet i vilket ögonblick hennes barn ska födas, om natten eller dagen.

(Arabisk text****************************************på PDF-sida 452)

Kapitel 12 – Orientalisternas teoretiska ohederlighet beträffande Koranen och profeten Muhammed (frid vare med honom)

[I de verk som dessa västerländska orientalister har författat om islam, Koranen och Allahs sändebuds (frid vare med honom) livshistoria har de infogat otaliga absurda och orimliga påståenden. Dessa har också spridits under forskningens vackra namn. Till och med i verk av måttfulla författare som William Muir finner man, inom ramen för denna så kallade forskning, sådana löjeväckande påståenden om profeten (frid vare med honom) och islam att all orientalisternas kunskap och forskning, i en opartisk läsares ögon, förlorar sin betydelse. Det första målet med hela detta omfattande forskningsarbete var att, under den mentalitet som skapats av korstågen, resa en mur av trångsynt nationalism för att skydda de kristna från islams inflytande och därigenom skapa en barriär. Dess andra syfte var att ge människor som saknade kunskap om islam en felaktig bild av islam och kasta dem in i tvivel och misstankar. Trots detta har orientalisterna i ett århundrade uppträtt som lärare för våra moderna generationer när det gäller islam och profeten (frid vare med honom)s livshistoria. Och oerfarna människor i fråga om islam har, genom att läsa deras skrifter, hamnat i den ena tvivelsmålet efter det andra och själva riktat den ena invändningen efter den andra mot sin egen religion, så att varje sanningssökare har fått anledning att häpna över detta och att dra lärdom av det.]

När den ärade författaren till detta verk, som uttolkare av islam, genomförde den omfattande omorganiseringen inom den islamiska kunskapen i verkets olika delar, hade han på vissa ställen inget annat val än att rikta invändningar mot orientalisternas skrifter. Utan att bryta igenom villfarelsernas nät som dessa forskare, vilka förvränger sanningen, har vävt, är det inte möjligt att leda den moderna utbildade delen av den muslimska nationen fram till islams rätta källor.

Därför har de relevanta delar som vi har kunnat urskilja av de ställen där den lärde författaren, i sin framställning av profetens (frid vare med honom) livshistoria, har pekat på orientalisternas fel och brister, infogats i detta kapitel.

Innan läsarna studerar detta kapitels innehåll bör de hålla i minnet att författaren inte har gjort en hårfin analys av alla de misstag och olika villfarelser som orientalisterna har gjort sig skyldiga till beträffande islam och profeten (frid vare med honom). Detta beror på att inget fullständigt verk eller någon avhandling har skrivits med orientalisternas samlade skrifter som enda ämne. Diskussionen har förts endast där det varit nödvändigt och lämpligt. Svaren på otaliga ytterligare invändningar från orientalisterna beträffande Sändebudets (frid vare med honom) biografi finns infogade i olika kapitel, även om invändarnas framställningar inte har återgetts.

Här är det viktigt att klargöra att vi i fråga om detta kapitels innehåll stod inför det mycket bekymmersamma problemet i vilken del av verket det skulle infogas. Efter övervägande inkluderade vi även detta bland de grundläggande ämnena. De övriga uppsatserna i denna volym har nämligen den betydelsen att det är absolut nödvändigt att studera dem för att förstå profetens liv och karaktär; därför kommer studiet av denna artikel om orientalisternas skrifter att undanröja de hinder som står i vägen för förståelsen av Siran.

Det första stycket i detta kapitel är mycket kort men har en omfattande innebörd. Detta stycke, som endast består av några få meningar, har skilts ut för att den lärde författarens synsätt tydligt ska framträda för läsaren. – (De båda sammanställarna)]

Orientalisternas orimliga arbetsmetoder

Dessa ohederliga människor fattar redan före någon forskning eller något teoretiskt undersökande beslutet att Koranen inte får erkännas som en uppenbarad bok från Allah. Därefter letar de fram bevis och belägg från än det ena, än det andra hållet och säger att det som profeten Muhammed (frid vare med honom) har framfört under Koranens namn inte är något annat än uppsatser och uppgifter som han har stulit från någonstans. I denna metod för teoretiskt undersökande lyfter de, med en sådan skamlöshet och genom att ge bedrägeriet fritt spelrum, hela världen på fötter att åsynen av det spontant väcker avsky och tvingar människor att säga: Om detta kallas kunskap och forskning, då förbannelse över denna kunskap och förbannelse över denna forskning.

Berättelsen om munken Bahira

(Arabiska***************************************PDF sida 456)

”De som vägrar lyssna till profeten (frid vare med honom) säger: ’Detta är en påhittad sak – denne man har själv författat den och andra människor har hjälpt honom med detta.’ Det de säger är en enorm orättvisa och lögn. De säger: ’Detta är gamla skrifter som han har låtit kopiera och som läses upp för honom morgon och kväll.’ Säg till dem, O Muhammed: ’Den har uppenbarats av Honom som känner himlarnas och jordens hemligheter. Han är sannerligen mycket förlåtande och barmhärtig.’” – (Sura al-Furqan: 4–6)

Detta är den anklagelse som vår tids orientalister brukar rikta mot Koranen.

Varför framförde profetens (frid vare med honom) folk inte denna anklagelse?

Det märkliga är att ingen bland profetens (frid vare med honom) samtida fiender sade: ”När du som barn träffade munken Bahira lärde du dig allt detta av honom.” De sade inte heller: ”När du i din ungdom reste utomlands i handelsärenden skaffade du dig denna kunskap hos kristna präster och munkar samt judiska rabbiner.” De sade inte detta eftersom de kände till alla omständigheter kring dessa resor. Han gjorde inte dessa resor ensam, utan tillsammans med sin egen karavan. De visste att om de anklagade honom för att ha lärt sig något av någon, skulle hundratals människor i deras egen stad kalla dem lögnare. Dessutom brukade varje vanlig människa i Mecka säga till dem: ”Om denne man hade fått denna kunskap av Bahira redan vid tolv eller tretton års ålder, skulle han inte ha bott någon annanstans utan ha bott bland oss. Hur kan det då komma sig att denna kunskap hölls dold hos honom ända till fyrtio års ålder, och att inte ett enda ord kom från hans mun under denna tid som visade att han hade sådan kunskap?”

Detta var huvudorsaken till att de otrogna i Mecka inte vågade framföra en så grov och oerhörd lögn. Kanske hade de överlåtit detta åt ännu skamlösare människor i senare tider.

Vilken var de otrogna i Meckas anklagelse?

Det de brukade säga gällde inte tiden före profetskapet, utan perioden då profetskapets budskap förkunnades. De sade: ”Denne man är analfabet. Det är omöjligt för honom att skaffa sig kunskap genom egna studier, eftersom han tidigare inte hade fått någon undervisning alls. Inget av det som nu kommer ur hans mun var känt för honom fram till dess att han fyllde fyrtio år. Varifrån kommer då all denna kunskap nu? Källan till hans kunskap måste alltså vara tidigare folks böcker. Om nätterna översätts och kopieras utdrag ur dessa böcker i hemlighet. Han låter någon läsa upp dem för sig, memorerar dem och återger dem för oss på dagen.”

Av vissa berättartraditioner framgår att de i detta sammanhang även nämnde några personer som tillhörde Bokens folk, kunde läsa och skriva och bodde i Mecka. De hette Addas (den frigivne slaven till Huwaytib ibn Abd al-ʿUzzā), Yāsar (den frigivne slaven till ʿAlā ibn al-Hadramī) och Jabr (den frigivne slaven till ʿĀmir ibn Rabīʿa).

Vid första anblicken verkar det vara en mycket viktig anklagelse. Vilken anklagelse skulle kunna vara viktigare än att identifiera kunskapens källa för att avvisa uppenbarelsens anspråk? Men man blir genast förvånad över att inga bevis alls lades fram som svar på denna anklagelse. I stället avslutas saken med att säga att man uppenbart gör sanningen orätt. En storm av lögner sätts i rörelse. Detta är alltså Guds ord, Han som känner himlarnas och jordens mysterier.

Är det inte märkligt att en så viktig anklagelse framförs under ett klimat av yttersta motstånd och avfärdas med förakt? Var anklagelsen verkligen så betydelselös att det räckte att kalla den lögn och orättvisa som svar? Vad var då orsaken till att allmänheten efter detta korta svar inte krävde något detaljerat och tydligt svar, att det inte väckte något tvivel hos de nyblivna muslimerna och att ingen bland motståndarna vågade säga: ”Ser ni? Eftersom de inte förmådde besvara vår väldiga anklagelse, avfärdade de den helt enkelt genom att kalla den ’lögn och orättvisa’?”

Vi finner svaret på detta redan i den miljö där islams motståndare framförde denna anklagelse.

[För att förklara detta har författaren nedtecknat följande genomgång. – (de båda sammanställarnas anm.)

Första granskningen

Det hade alls inte varit svårt för dessa tyranner, som misshandlade muslimerna en efter en och gjorde deras liv outhärdligt, och om vilka man sade att de översatte gamla böcker och lärde profeten Muhammed (frid vare med honom) dem utantill, att genomföra en överraskningsattack mot dem och profetens hus, ta ut dessa föremål och visa dem för allmänheten. Medan detta hemliga arbete pågick kunde de ha angripit dem, kallat dit folk och sagt: ”Titta, titta! Här pågår förberedelser för profetskapet.” De som kunde lägga Hazrat Bilal (må Allah vara nöjd med honom) på het sand hade inga lagar eller regler som hindrade dem från att handla. På detta sätt kunde de för alltid ha undanröjt ’risken’ med Muhammeds profetskap. Men de nöjde sig med att muntligen framföra anklagelser och protester, och inte ens för en enda dag vidtog de den avgörande åtgärd som nämnts ovan.

Andra granskningen

De personer som de nämnde i samband med att översätta och läsa upp detta var inte utomstående, utan invånare i själva staden Mekka. Ingen var heller ovetande om deras förmågor. Var och en med ens ett uns av förnuft kunde se vilken hög nivå det Muhammed (frid vare med honom) hade lagt fram höll, hur högklassigt språket var, hur förnämlig litteraturen var, hur kraftfulla orden var och hur högtstående tankarna och framställningen var. Och vilken nivå höll då de personer om vilka det sades att Muhammed (frid vare med honom) hade lärt sig allt detta av dem? Därför fäste ingen någon vikt vid deras anklagelser. Alla ansåg att de genom sådana anklagelser endast avreagerade sin bitterhet. Och de som inte visste något om dessa personer kunde åtminstone ha tänkt: Om dessa personer verkligen hade haft en sådan förmåga, varför tände de då inte sin egen lampa? Varför behövde de förse någon annans lampa med olja? Och varför göra det så hemligt att de inte skulle få någon del av äran för detta arbete?

Tredje granskningen

De frigivna slavar som nämndes i detta sammanhang var inte heller utomstående. I det arabiska stamsamhället kunde ingen människa överleva utan stöd från någon mäktig stam eller annan stark grupp. Även efter frigivningen stod slaven under sin tidigare herres beskydd. Det var hans herres stöd som utgjorde hans möjlighet att leva i samhället. Saken är nu den att om profeten Muhammed (frid vare med honom), må Allah förskona oss, genom dessa frigivna slavars hjälp drev en falsk profetians verksamhet, så kunde dessa personer inte med någon uppriktighet och god avsikt ha blivit profetens medkonspiratörer. Hur kunde de till sist bli denne mans uppriktiga medarbetare och hängivna anhängare – denne man som om nätterna kom till dem, lärde sig något och sedan om dagarna inför alla förkunnade att uppenbarelse hade kommit till honom från Gud? Det hade kunnat vara möjligt för dem att hjälpa honom i detta arbete på grund av någon lockelse eller något egenintresse. Men vilken förnuftig människa kan tänka sig att dessa personer skulle ha gjort sina beskyddare missnöjda och blivit delaktiga i profeten Muhammeds (frid vare med honom) konspiration? Han var förbannad och fördömd av hela folket och utsatt för hela folkets fiendskap. Vilken lockelse skulle ha fått dessa människor att förena sig med honom? I hopp om vilken vinning från denne utsatte man skulle de ha accepterat förlusten av att skiljas från sina beskyddare? Dessutom bör man tänka på att dessa beskyddare hade möjlighet att genom misshandel tvinga fram en bekännelse av konspirationen från dem. Varför utnyttjade de inte denna möjlighet, och varför fick inte hela folket dessa slavar att bekänna att denne man hade lärt sig av dem och därefter gjort sin profetians verksamhet framgångsrik?

Fjärde granskningen

Det allra märkligaste är att de alla trodde på profeten Muhammed (frid vare med honom) och hyste en sådan enastående hängivenhet och vördnad för honom som de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) gjorde. Är det möjligt att de personer som hade deltagit i hans konspiration inte bara trodde på ett falskt och konspiratoriskt profetskap, må Allah förskona oss, utan dessutom trodde på det med djup hängivenhet och vördnad? Och anta att det ändå hade varit möjligt; då skulle de säkerligen ha haft en särskild ställning bland de troende. Hur kunde det vara så att profetians verksamhet bedrevs tack vare Addas, Yasar och Jabr, medan Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), Umar (må Allah vara nöjd med honom) och Abu Ubaydah (må Allah vara nöjd med honom) var profetens (frid vare med honom) högra hand?

Än mer förvånande är att om redskapen för denna verksamhet hade tillverkats nattetid med hjälp av några få personer, hur skulle då denna sak ha kunnat förbli dold för Zayd ibn Haritha (r.a.), Ali ibn Abu Talib (r.a.), Abu Bakr as-Siddiq (r.a.) och de andra följeslagarna, som dag och natt likt skuggor var tillsammans med profeten Muhammad (s.a.w.)?

Alla som hörde denna anklagelse fäste ingen vikt vid den. Därför nämndes den inte i Koranen som en viktig anklagelse vars bemötande behövde ges. Den nämndes i stället för att visa hur blinda de var i sitt motstånd mot sanningen och hur fast beslutna de var att ljuga och handla orättvist.

Redogörelse för tre berättelser i Koranen

Orientalisterna undersökte tre berättelser i Koranen och anklagade profeten Muhammad (s.a.w.) för att ha hämtat uppgifterna någon annanstans och framställt dem i eget namn.

Innan vi redogör för dessa orientalisters anklagelser och invändningar behöver man känna till dessa berättelser. Annars blir det svårt att förstå den fortsatta diskussionen. – (sammanställarna)

Ett: den ärevördige Moses (a.s.) resa till flodernas sammanflöde

(Arabiska***************************************på PDF-sida 460)

”Berätta för dem denna berättelse: när Moses (a.s.) sade till sin tjänare: Jag kommer inte att avsluta min resa förrän jag når de två flodernas sammanflöde; annars kommer jag att fortsätta färdas under lång tid.” – (Sura al-Kahf: 60)

Syftet med att återge denna berättelse vid detta skede är att upplysa både de otrogna och muslimerna om en djupgående sanning. Den är att man helt felaktigt drar slutsatser utifrån det som synes ske i världen. Det beror på att de djupa hemligheter med vilka Allah den Högste handlar inte kan uppfattas av betraktarens ögon. De orättfärdigas framgång och de oskyldigas lidanden, rikedomarnas överflöd över syndarna och de rättfärdigas möte med prövningar, de syndiga människornas njutning av bekvämlighet och de gudfruktigas svåra belägenhet – detta är en syn som dagligen utspelar sig inför människornas ögon. Eftersom människan inte känner till hemligheten bakom detta uppstår vanligtvis tvivel och till och med felaktiga föreställningar i hennes sinne. Den orättfärdige och icke-troende drar därav slutsatsen att världen är en lekplats för kaos. Den har ingen ägare eller härskare. Och om den har en sådan, är han ändå maktlös. Här gör var och en vad han vill. Det finns ingen som håller någon till svars. Den troende blir vacklande. Under sådana omständigheter lät Allah den Högste profeten Moses (frid vare med honom) få se några glimtar genom att blotta slöjan över hemligheten bakom Hans handlande, så att han kunde förstå hur och i vilket syfte allt som sker dag och natt i världen sker. Och hur händelsernas yttre sida skiljer sig från deras inre sida.

En detaljerad redogörelse för berättelsen

Koranen ger ingen förklaring till när och var denna händelse med profeten Moses (frid vare med honom) ägde rum. Det finns emellertid en återberättelse i al-Awfis hadithverk. Han citerar ett uttalande av Ibn Abbas och säger att händelsen ägde rum vid den tid då profeten Moses (frid vare med honom), efter faraos undergång, hade återbosatt sitt folk i Egypten, men den starka återberättelse från Ibn Abbas som citeras i al-Bukhari och andra verk, den ovan nämnda redogörelsen

(På PDF-sida 401 finns en karta**********************************************************)

Karta över berättelsen om profeten Moses och al-Khidr (frid vare med honom)

stöder inte detta. Inte heller finns det i någon annan källa bevis för att profeten Moses (frid vare med honom) under någon tid stannade i Egypten efter faraos undergång. Tvärtom säger Koranen tydligt att hela hans liv efter uttåget ur Egypten tillbringades i Sinai och Taimas dalar. Därför är denna återberättelse inte godtagbar. Men när vi betraktar de detaljerade uppgifterna i denna berättelse framträder två saker tydligt. Den ena är att profeten Moses (frid vare med honom) fick göra dessa iakttagelser under den första delen av sitt profetskap. Redan i början av profetskapet behöver profeter denna typ av undervisning och träning.

Det andra är att behovet av sådana iakttagelser hos profeten Moses (frid vare med honom) uppstod vid den tid då Israels barn i Egypten befann sig i exakt samma situation som muslimerna hade gjort i Mekka. Vår uppfattning är att denna händelse av dessa två skäl (Allah vet bäst hur det verkligen förhöll sig) ägde rum vid den tid då faraos förtryck och hänsynslösa förföljelse pågick mot Israels barn i Egypten, och då farao och hans hov, liksom Qurayshs ledare, på grund av att inget straff hade drabbat dem trodde att det inte fanns någon över dem som kunde ställa dem till svars. På samma sätt som de förtryckta muslimerna i Mekka, frågade de förtryckta muslimerna i Egypten tåligt: ”O Gud! Hur länge ska dessa orättfärdiga få välstånd och lycka, medan vi drabbas av olyckor och lidanden?” Till och med Moses (frid vare med honom) utbrast:

(Arabiska***************************************på PDF-sida 462)

”O Försörjare! Du har klätt Farao och hans hovmän i makt, inflytande och rikedomar i det jordiska livet. O Gud! Har Du gjort detta för att de skulle leda världen vilse?”

Om min uppfattning är riktig, kan man tänka sig att profeten Moses (frid vare med honom) under denna resa begav sig mot Sudan, och att sammanflödet av de två floderna syftar på den plats där Nilens två grenar, i närheten av det nuvarande Khartoum, mynnar ut i Medelhavet.

Talmudens berättelse

Bibeln är helt tyst om denna händelse. I Talmud finner man visserligen denna berättelse, men händelsen tillskrivs där i stället för Moses (frid vare med honom) rabbi Yahuhanan ibn Labi. Berättelsen lyder ungefär så här: När denna händelse inträffade var nämnde rabbi tillsammans med profeten Ilyam (frid vare med honom), som efter att ha lyfts bort från världen levande införlivades med änglarna. Därefter fick han i uppdrag att sköta världens angelägenheter.

(The Talmud Selections av H. Polano, s. 313–316).

Det är möjligt att denna händelse, liksom händelserna före uttåget ur Egypten, inte bevarades korrekt i Israels barns böcker och skrifter, och att de flera hundra år senare fogade samman delar av berättelsen, hämtade från olika håll. Påverkade av denna talmudiska berättelse sade några muslimer att den Moses som nämns här inte var profeten Moses (frid vare med honom), utan någon annan Moses. Men man kan varken betrakta varje talmudisk berättelse som korrekt historia eller ha någon rimlig grund för att anta att Koranen på detta sätt skulle ha nämnt någon okänd Moses. När man dessutom i de tillförlitliga haditherna, i återgivningen från Ubayy ibn Ka‘b, ser att den ädle Profeten själv, i sin förklaring av denna berättelse, med Moses avsåg profeten Moses, Israels barns profet (frid vare med honom), är Talmudens berättelse inte godtagbar för någon muslim.

Orientalisterna har, i enlighet med sin sed, försökt söka efter källan till även denna berättelse i Koranen. De har pekat ut tre berättelser och sagt att profeten Muhammed (Guds välsignelser och frid vare med honom) kopierade denna berättelse från dem och sedan hävdade att den hade uppenbarats för honom genom uppenbarelsen. Den första av de tre är Gilgameshberättelsen, den andra är den syriska Iskandarnama och den tredje är judarnas berättelse som återgetts ovan.

Fyra frågor för att förhöra orientalisterna

Det räcker att kräva svar på följande blott fyra frågor för att avslöja masken bakom deras hatfulla förtal:

Ett: Har ni några bevis för att ni, bara genom att se några likheter med Koranen i ett par gamla skrifter, hävdar att Koranens berättelser har hämtats därifrån?

Två: Om man upprättade en lista över alla de böcker på olika språk som ni har utsett till källor för Koranens berättelser och framställningar, skulle den bli lika omfattande som katalogen över ett bibliotek. Fanns det något sådant bibliotek i Mecka på den tiden? Och om ni, med stöd av översättare på olika språk, säger detta enbart därför att profeten Muhammed (frid över honom) gjorde två eller tre resor utanför Arabien, uppstår frågan: hur många bibliotek kopierade eller lärde han sig utantill under dessa resor i affärsärenden? Och vad är då förklaringen till att det i hans tal, ända fram till dagen före hans tillkännagivande av profetskapet, inte fanns någon antydan om att han hade tillägnat sig sådan kunskap?

Tre: Mekkas otrogna, judarna och de kristna undersökte, precis som ni, var profeten Muhammed (frid över honom) hade fått dessa ord ifrån. Om han talade ord som han hade stulit, varför kunde hans samtida inte avslöja det? De utmanades ju gång på gång med orden att denna Koran hade uppenbarats från Gud och att den inte hade någon annan källa än uppenbarelsen. Det sades: ”Om ni säger att den är människors ord, så bevisa då att en människa kan säga något sådant.” Denna utmaning bröt ryggen på profetens (frid över honom) samtida fiender. Men de kunde inte ens identifiera en enda källa från vilken Koranen skulle ha hämtats, så att någon förnuftig människa ens skulle kunna tro det, än mindre hysa tvivel om det.

Frågan är nu varför de samtida människorna misslyckades med att avslöja denna teori, och hur de som i dag, tretton eller fjorton århundraden senare, hyser fientlighet mot islam har lyckats med detta.

Fyra: Den sista och viktigaste frågan är att det också är möjligt att Koranen är en bok som uppenbarats av Allah och att den ger korrekta upplysningar om händelser i forna tider, vilka under flera århundraden förvanskats när de förts vidare muntligt och förvandlats till sägner. På vilken grund av förnuftiga bevis har denna möjlighet avfärdats? Varför har man gjort just denna enda möjlighet till grund för diskussion och undersökning: att Koranens berättelser har sammanställts utifrån sådana händelser som redan fanns bland människorna i form av muntligt återberättade sägner? Kan det finnas någon annan orsak till detta än religiöst hat och fientlighet?

Om man ägnar dessa frågor djup eftertanke måste man dra slutsatsen att det som orientalister har lagt fram under namnet ”kunskapsinhämtning” i själva verket inte är något som kännetecknar ett kunskapssökande.

Två: Faraos beslut att döda Moses (frid över honom)

(Arabiska****************************************på PDF-sida 464)

”En dag sade farao till sina hovmän: ’Låt mig vara, jag ska döda Musa, och låt honom sedan åkalla sin Gud och se vad som händer.’ – (Sura al-Mu’min: 26).

Den händelse som beskrivs från denna vers till vers 45 är en ytterst viktig händelse i Israels barns historia. De har fullständigt glömt bort den. Den nämns inte alls i Bibeln eller Talmud. Inte heller i deras övriga skildringar finns minsta spår av den. Det är endast genom Koranen som hela världen har fått veta att denna händelse ägde rum under konflikten mellan farao och Musa (frid över honom).

Berättelsens betydelse ur perspektivet av kallelsen till sanningen

Varje människa som läser denna berättelse utan blind fientlighet mot islam och Koranen kommer utan tvekan att inse att den är ytterst viktig ur den islamiska kallelsens perspektiv. Det vore inte orimligt att anta att någon bland faraos rådgivare i sitt hjärta hade antagit tron, påverkad av Hazrat Musas (frid över honom) personlighet, hans förkunnelse och de mirakel han utförde, och att de inte kunde förbli tysta när de såg farao vara beredd att döda Musa (frid över honom). Men trots västerländska orientalisters storslagna anspråk på kunskap och sanningssökande är det inte svårt att förstå att de, drivna av blind fientlighet, försöker dölja Koranens uppenbara sanningsenlighet. I artikeln med rubriken ”Musa” i Encyclopaedia of Islam säger artikelförfattaren om denna berättelse: ”En muslim bland faraos hov försökte rädda Musa (frid över honom.” – Koranens berättelse är inte tydlig (sura 40: vers 28). Ska vi jämföra den med berättelsen i Haggadan, där det sägs att Hithro rådde farao att visa nåd och generositet vid sitt hov?

Förvirringen som skapas av dem som gör anspråk på att söka sanningen

De som gör anspråk på att söka sanningen verkar ha bestämt sig helt och hållet för att finna fel i varje påstående i Koranen. Om det inte går att hitta någon grund för att påvisa ett fel i något som Koranen säger, måste man åtminstone sprida så mycket förvirring att påståendet framstår som oklart. Därefter ska man gradvis väcka misstanken hos läsarna att profeten Muhammad (frid över honom) någonstans har hört om den händelse med Hithro som beskrivs i Haggadan före Musas (frid över honom) födelse och sedan återgett den i denna form. Detta är det slags ”sanningssökande” som dessa människor har bedrivit när det gäller islam, Koranen och profeten Muhammad (frid över honom).

Tre: Invändningen mot berättelsen om Ashab al-Kahf beträffande tiden de vistades i grottan

Vissa orientalister vägrar att godta att denna händelse liknar berättelsen om Ashab al-Kahf, eftersom det i Koranen sägs att den tid de uppehöll sig i grottan var tre hundra nio år. Men i kommentar 25 till denna sura har vi analyserat att uppgiften i vers 25 om att Ashab al-Kahfs vistelse var tre hundra eller tre hundra nio år, enligt vår uppfattning, är människors utsaga – inte Allah den Högstes utsaga. Beviset för detta är att Allah den Högste själv säger i den följande versen: ”Säg: Allah vet bäst hur länge de uppehöll sig i grottan.” Om Allah själv hade nämnt tre hundra nio år skulle detta påstående inte ha någon mening. På denna grundval antog Hazrat Abdullah ibn Abbas (r.a.) just denna tolkning: att det inte är Allahs utsaga, utan människors.

Gibbons djärvhet

Det finns vissa mindre skillnader mellan den syriska berättelsen och Koranens berättelse, och på grundval av dessa har Gibbon anklagat profeten Muhammed (s.a.v.) för ”okunnighet”. Ändå vet han själv beträffande den berättelse som han trodde på och med vars stöd han visade sådan djärvhet, att en person från Syrien skrev ned berättelsen om denna händelse trettio eller fyrtio år efter att den hade ägt rum. Under en så lång tid uppstår oundvikligen vissa avvikelser när en muntlig berättelse förs från ett land till ett annat. Det anstår endast sådana förhastade människor, som blivit blinda av religiöst hat och bortser från kunskapens och förnuftets grundläggande krav, att hävda att en sådan berättelse är bokstavligt sann i varje detalj och att varje avvikelse från den innebär att Koranen har fel.

Kristna författares vittnesmål

Det äldsta vittnesmålet om denna berättelse finns i en predikan av en syrisk kristen präst vid namn James av Sarug, nedtecknad på syriska. Denne man föddes år 452 e.Kr., några år efter grottbornas död, och skrev sin predikan omkring år 474. I denna predikan redogör han utförligt för händelsen. Denna syriska berättelse nådde å ena sidan de tidiga uttolkarna, och Ibn Jarir al-Tabari citerade den från olika källor i sin tafsir. Å andra sidan nådde berättelsen även européerna, översattes till grekiska och latin och publicerades i dessa språk. I det tjugotredje kapitlet av sitt verk Historien om det romerska rikets nedgång, i uppsatsen med titeln ”De sju sovande”, återger Gibbon från ovanstående källa en redogörelse för denna berättelse som överensstämmer så väl med våra uttolkares berättelse att det verkar som om båda berättelserna återgivits från samma källa. Våra uttolkare säger exempelvis att den härskare vars förtryck och förföljelse Ashab al-Kahf sökte skydd mot i en bergsgrotta hette Dakyanus eller Damyus. Gibbon säger däremot att han hette kejsar Decius, som härskade över Romarriket från 249 till 251 e.Kr. och vars regeringstid blev vanärad genom förföljelsen av Hazrat Isa (a.s.) anhängare. Våra uttolkare säger att staden där denna händelse ägde rum hette Efesus. Gibbon kallar den Ephesus. Det var en stor romersk stad och hamn på Mindre Asiens västra kust. Dess ruiner kan fortfarande ses trettio till fyrtio miles söder om den nuvarande turkiska staden Smyrna. När det gäller den härskare under vars regeringstid Ashab al-Kahf vaknade, säger våra uttolkare att han hette Theodosius, medan Gibbon kallar honom kejsar Theodosius II. Efter att han hade antagit kristendomen var han kejsare av Rom från 408 till 450 e.Kr. Likheten mellan de två berättelserna var så stor att den person som grottborna skickade till marknaden för att köpa mat efter att de hade vaknat, enligt uttolkarna hette Jamlīkha, medan Gibbon kallar honom Jamblichus.

De två motstridiga berättelsernas överensstämmelse

Den detaljerade redogörelsen för händelsen är densamma i de två berättelserna. Sammanfattningsvis berättas att när en fruktansvärd förföljelse av de kristna pågick under kejsar Decius regering, sökte dessa sju unga män skydd i en bergsgrotta. Därefter vaknade de under det trettioåttonde året av kejsar Theodosius regering, det vill säga år 445 eller 446 e.Kr. Vid denna tid hade hela Romarriket blivit anhängare av Hazrat Isa (a.s.). Därmed uppgår deras vistelse i grottan till omkring 196 år.

Anvisningar

1. Indiens självständighetsrörelse och muslimer, 2:a bandet, s. 177–78

2. Inledningen till Tafhim al-Qur’an

3. Tafhim al-Qur’an, sura al-A‘raf, kommentar 135

4. Tafhimat, 1:a bandet, s. 9–17

5. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nahl, kommentar 9

6. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nahl, kommentar 10

7. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nahl, kommentar 14

8. Tafhim al-Qur’an, sura Ta-Ha, kommentar 23

9. Diniyat (introduktion till islam), s. 52–55

10. Tafhim al-Qur’an, sura al-Baqara, kommentar 23

11. Diniyat (introduktion till islam), s. 52–55

12. Tafhim al-Qur’an, sura Yunus, kommentar 74

13. Tahriq-e Azadi-ye Hind aur Musalman, del 2, s. 105–106 (den indiska subkontinentens frihetsrörelse och muslimer)

14. Tafhim al-Qur’an, sura Al-i Imran, kommentar 48

15. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nisa, kommentar 208

16. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nisa, kommentar 94

17. Tafhim al-Qur’an, sura at-Tawbah, kommentar 32

18. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 44

19. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 44

20. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 88

21. Tafhim al-Qur’an, sura al-Qasas, kommentar 66

22. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nisa, kommentar 94

23. Tafhim al-Qur’an, sura al-Kahf, kommentar 94

24. Tafhim al-Qur’an, sura Ali ‘Imran, kommentar 17

25. Tafhim al-Qur’an, sura al-Anbiya, kommentar 91

26. Rasail wa Masail, vol. 1, s. 25–27

27. Rasail wa Masail, vol. 1, s. 34–36

28. Tafhim al-Qur’an, sura at-Tahrim, inledning

29. Tafhim al-Qur’an, sura Bani Isra’il, kommentar 1

30. Tafhim al-Qur’an, sura Yusuf, kommentar 66

31. Tafhim al-Qur’an, sura al-Anbiya, kommentar 49

32. Tafhim al-Qur’an, sura Hud, kommentar 50

33. Tafhimul Koranen, sura Yusuf, kommentar 22

34. Tafhimul Koranen, sura Anbiya, kommentar 70

35. Tafhimul Koranen, sura Anbiya, kommentar 87

36. Tafhimul Koranen, sura Nisa, kommentar 204

37. Tafhimul Koranen, sura Shura, kommentar 1

38. Tafhimul Koranen, sura Nahl, kommentar 56

39. Tafhimul Koranen, sura Shura, kommentar 81

40. Rasa’il wa Masa’il, band 2, s. 348–351

41. Tafhīm al-Qurʾān, sura as-Saffat, not 60

42. Tafhīm al-Qurʾān, sura an-Nahl, not 56

43. Tafhīm al-Qurʾān, sura al-Qasas, not 10

44. Tafhīm al-Qurʾān, sura an-Nisa, not 204

45. Tafhīm al-Qurʾān, sura Yunus, not 20

46. Tafhīm al-Qurʾān, sura Hud, not 13

47. Tafhīm al-Qurʾān, sura ash-Shura, not 83

48. Den politiska frågan och dess politiska, religiösa och kulturella aspekter, s. 247–250

49. Tafhim al-Qur’an, sura Yunus, kommentar 21

50. Tafhim al-Qur’an, sura al-Qasas, kommentar 64

51. Tafhim al-Qur’an, sura ar-Ra’d, kommentar 31

52. Tafhim al-Qur’an, sura al-Hajj, kommentar 110

53. Tafhim al-Qur’an, sura Hud, kommentar 34

54. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nahl, kommentar 3

55. Tafhim al-Qur’an, sura Bani Isra’il, kommentar 103

56. Tafhim al-Qur’an, sura ash-Shura, kommentar 83

57. Tafhim al-Qur’an, sura al-An’am, kommentar 61

58. Tafhim al-Qur’an, sura ash-Shura, kommentar 25

59. Tafhim al-Qur’an, sura as-Sajda, kommentar 5

60. Tafhim al-Qur’an, sura Fatir, kommentar 71

61. Tafhim al-Qur’an, sura al-Bayyina, kommentar 3

62. Tafhim al-Qur’an, sura al-Bayyina, kommentar 3

63. Tafhim al-Qur’an, sura al-Bayyina, inledning

64. Diniyat (Introduktion till islam), s. 57–60

65. Tafhim al-Qur’an, sura Az-Zukhruf, not 4

66. Tafhimat, volym 1, s. 238–255

67. Tafhim al-Qur’an, sura Al-Ankabut, not 91

68. Tafhim al-Qur’an, sura Yunus, not 88

69. Tafhim al-Qur’an, sura Yunus, not 89

70. Tafhim al-Qur’an, sura Yunus, not 90

71. Tafhim al-Qur’an, sura Yunus, not 21

72. Tafhim al-Qur’an, sura Ash-Shura, not 84

73. Tafhim al-Qur’an, sura al-Qasas, not 109

74. Tafhim al-Qur’an, sura al-Bayyina, not 4

75. Tafhim al-Qur’an, sura as-Sajda, not 1

76. Tafhim al-Qur’an, sura as-Saff, not 7

77. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, not 113

78. Tafhim al-Qur’an, sura as-Saff, not 8

79. Radioföreläsningar, s. 13–19

80. Radioföreläsningar, s. 28–38

81. Rasā’il wa Masā’il, del 3, s. 149

82. Dīniyāt (Introduktion till islam), s. 55–57, 71–72

83. Dīniyāt (Introduktion till islam), s. 71–75

84. Tafhīm al-Qur’ān, sura Saba, not 47

85. Tafhīm al-Qur’ān, sura Fāṭir, not 44–45

86. Tafhīm al-Qur’ān, sura al-Anbiyā’, not 100

87. Tafhīm al-Qur’ān, sura Yūnus, not 55

88. Tafhīm al-Qur’ān, sura al-Furqān, not 66

89. Tafhimul Quran, sura al-Furqan, not 4

90. Tafhimul Quran, sura al-Anbiya, not 1

91. Tafhimul Quran, sura آل عمران, not 69

92. Tafhimul Quran, sura al-A’raf, not 28

93. Tafhimul Quran, sura al-Ahzab, not 15

94. Tafhimul Quran, sura Yunus, not 23

95. Rasayel o Masayel, vol. 2, s. 321–329

96. Rasayel o Masayel, vol. 2, s. 329–335

97. Rasā’il o Masā’il, band 1, s. 30–32

98. Rasā’il o Masā’il, band 1, appendix

99. Rasā’il o Masā’il, band 3, s. 164–167

100. Rasā’il o Masā’il, band 3, s. 151–154

101. Rasā’il o Masā’il, band 3, s. 154–157

102. Rasā’il o Masā’il, band 3, s. 157–162

103. Tafhimat (sammandrag), band 1, s. 158–162

104. Tafhimat (sammandrag), band 1, s. 98–113

105. Tafhimat, del 1, s. 288–317

106. Tafhimat, del 1, s. 273–81

107. Sunnat ki Aini Haysiyat, s. 78–85, och Tafhimul Quran, sura Nahl, kommentar 40

108. Sunnat ki Aini Haysiyat, s. 78–85

109. Islami Risalat, s. 465–66

110. Tafhimul Quran, sura Nisa, kommentar 89

111. Tafhimul Quran, sura Qiyamah, kommentar 13

112. Sunnat ki Aini Haysiyat, s. 93–95

113. Sunnatens rättsliga status, s. 121

114. Sunnatens rättsliga status, s. 121–125

115. Tafhim al-Qur’an, sura al-Jumuʿa, kommentar 14

116. Tafhim al-Qur’an, sura al-ʿAlaq, kommentar 10

117. Tafhim al-Qur’an, sura Bani Isra’il, kommentar 107

118. Tafhim al-Qur’an, sura al-Furqan, kommentar 14–16

119. Tafhim al-Qur’an, sura al-Anʿam, kommentar 31

120. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nahl, kommentar 40

121. Tafhim al-Koranen, sura Bani Israil, not 108

122. Tafhim al-Koranen, sura al-A’raf, not 10

123. Tafhim al-Koranen, sura Hud, not 37

124. Tafhim al-Koranen, sura al-Mu’minun, not 26

125. Tafhim al-Koranen, sura Hud, not 31

126. Tafhim al-Koranen, sura al-Mu’minun, not 26

127. Tafhim al-Koranen, sura Ibrahim, not 21

128. Tafhim al-Koranen, sura Ibrahim, not 19

129. Tafhim al-Qur’an, sura Ya-Sin, kommentar 107; Bani Isra’il, kommentar 95

130. Tafhim al-Qur’an, sura Ya-Sin, kommentar 95

131. Tafhim al-Qur’an, sura Yusuf, kommentar 79

132. Tafhim al-Qur’an, sura al-An’am, kommentar 32

133. Tafhim al-Qur’an, sura ar-Ra’d, kommentar 56

134. Tafhim al-Qur’an, sura Ha-Mim as-Sajdah, kommentar 19

135. Tafhim al-Qur’an, sura az-Zukhruf, kommentar 30

136. Tafhim al-Qur’an, sura al-Furqan, kommentar 14

137. Tafhim al-Qur’an, sura al-Furqan, kommentar 29

138. Tafhim al-Qur’an, sura al-Anbiya, kommentar 9

139. Tahreek-e Azadi-ye Hind aur Musalman, del 1, s. 109–115 (subkontinentens självständighetsrörelse och muslimerna)

140. Deen-e Haq, s. 3–38

141. Tafhim al-Qur’an, sura Hud, kommentar 97

142. Tafhim al-Qur’an, sura Hud, kommentar 69

143. Tajdid wa Ihya-ye Deen, s. 13–34

144. Tafhim al-Qur’an, sura ash-Shura, kommentar 20, sura Yusuf, kommentar 60, sura az-Zumar, kommentar 3; Qur’an ke chaar bunyadi istilahen, s. 129–143, 52–56 (Koranens fyra grundläggande begrepp)

145. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 87

146. Tafhim al-Qur’an, sura al-Kahf, kommentar 23

147. Tafhim al-Qur’an, sura al-‘Ankabut, kommentar 22

148. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 58

149. Tafhim al-Qur’an, sura al-Baqara, kommentar 293–295

150. Tafhim al-Qur’an, sura Sad, kommentar 43

151. Tafhim al-Qur’an, sura al-Mu’minun, kommentar 39

152. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 90

153. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 94

154. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 95

155. Tafhim al-Qur’an, sura al-A’raf, kommentar 96

156. Tafhim al-Qur’an, sura Bani Isra’il, kommentar 113

157. Tafhim al-Qur’an, sura Bani Isra’il, kommentar 115

158. Tafhim al-Qur’an, sura Taha, kommentar 53

159. Tafhim al-Qur’an, sura ash-Shu’ara, kommentar 47

160. Tafhim al-Qur’an, sura Ta-Ha, kommentar 59

161. Tafhim al-Qur’an, sura an-Naml, not 21

162. Tafhim al-Qur’an, sura al-Mu’minun, not 43

163. Tafhim al-Qur’an, sura Maryam, not 16

164. Tafhim al-Qur’an, sura al-Mu’minun, not 17

165. Tafhim al-Qur’an, sura al-Mu’minun, not 19 (a)

166. Tafhim al-Qur’an, sura al-Mu’minun, not 20

167. Tafhim al-Qur’an, sura al-Mu’minun, not 20 (a)

168. Tafhim al-Qur’an, sura al-Mu’minun, not 21

169. Tafhimul Quran, sura al-A’raf, kommentar 151–152

170. Tafhimul Quran, sura al-An’am, kommentar 23

171. Tafhimul Quran, sura Ta-Ha, kommentar 116

172. Tafhimul Quran, sura al-Ankabut, kommentar 88

173. Tafhimul Quran, sura al-Ankabut, kommentar 91

174. Tafhimul Quran, sura ar-Ra’d, kommentar 47

175. Tafhimul Quran, sura ash-Shu’ara, kommentar 3

176. Tafhimul Quran, sura ash-Shu’ara, kommentar 5

177. Tafhim-ul-Qur’an, sura al-Qamar, kommentar 1

178. Tafhim-ul-Qur’an, sura al-Muddaththir, kommentar 36; sura al-Baqarah, kommentar 281

179. Tafhim-ul-Qur’an, sura al-Baqarah, kommentar 282

180. Tafhim-ul-Qur’an, sura al-An’am, kommentar 33

181. Tafhim-ul-Qur’an, sura Yunus, kommentar 24

182. Tafhim-ul-Qur’an, sura Yunus, kommentar 24

183. Tafhim-ul-Qur’an, sura al-Mu’min, kommentar 32

184. Tafhim-ul-Qur’an, sura Maryam, kommentar 52

185. Tafhim al-Qur’an, sura Ta-Ha, not 85–86

186. Tafhim al-Qur’an, sura Kawthar, not 1

187. Tafhim al-Qur’an, sura Naba, not 25

188. Tafhim al-Qur’an, sura Anbiya, not 27

189. Tafhim al-Qur’an, sura Saba, not 40

190. Tafhim al-Qur’an, sura Saba, not 41

191. Tafhim al-Qur’an, sura Dukhan, not 37

192. Tafhim al-Qur’an, sura Hud, not 84

193. Tafhim al-Qur’an, sura Hud, not 106

194. Tafhim al-Qur’an, sura Hud, not 106

195. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nahl, not 64

196. Tafhim al-Qur’an, sura an-Nahl, not 79

197. Tafhim al-Qur’an, sura al-Hajj, not 124–125

198. Tafhim al-Qur’an, sura az-Zumar, not 62

199. Tafhim al-Qur’an, sura an-Najm, not 21

200. Tafhim al-Qur’an, sura ar-Ra’d, not 19

201. Tafhim al-Qur’an, sura Sura Al-Munafiqun, kommentar 13 och 14

202. Rasā’il wa Masā’il, volym 2, s. 329–350

203. Tafhim al-Qur’an, sura Ad-Duha, kommentar 4

204. Tafhim al-Qur’an, sura Ad-Duha, kommentar 5

205. Tafhim al-Qur’an, sura Al-Jumu’a, kommentar 6

206. Tafhim al-Qur’an, sura Ad-Duha, inledning

207. Tafhim al-Qur’an, sura Alam Nashrah, kommentar 2

208. Tafhim al-Qur’an, sura Alam Nashrah, kommentar 3

209. Tafhim al-Qur’an, sura Alam Nashrah, kommentar 1

210. Tafhim al-Qur’an, sura al-Kawthar, inledning

211. Tafhim al-Qur’an, sura al-Kawthar, kommentar 4

212. Tafhim al-Qur’an, sura al-Kawthar, kommentar 3

213. Tafhim al-Qur’an, sura al-Kawthar, kommentar 1

214. Tafhim al-Qur’an, sura al-Lahab, kommentar 1

215. Tafhim al-Qur’an, sura Bani Isra’il, kommentar 81

216. Tafhim al-Qur’an, sura al-Qamar, kommentar 24

217. Tafhimul Koran, sura as-Saffat, kommentar 94

218. Tafhimul Koran, sura Sad, kommentar 12

219. Tafhimul Koran, sura Ha-Mim as-Sajdah, kommentar 70

220. Tafhimul Koran, sura al-Qasas, kommentar 108

221. Tafhimul Koran, sura Bani Israil, kommentar 98

— Slut —