Vårt ord

”Sunnahns rättsliga status” är ett enastående verk av Allama Maududi (r.h.), vars bengaliska utgåva vi har gett namnet ”Profetens sunnahs rättsliga status”. Ända sedan det andra hijriska århundradet har en grupp människor vägrat att godta Allahs Sändebuds (s.a.w.) sunnah som källa och grund för den islamiska shariah. Än i dag försöker deras anhängare på mycket subtila sätt skapa förvirring bland muslimerna beträffande Profetens sunnah. Många av dem har fått avancerad utbildning i argumentation och debatt för att bevisa att hela hadithskatten är felaktig. För dem som saknar analytisk kunskap om islamisk shariah samt haditherna och Profetens sunnah kommer argumenten från dem som förnekar haditherna och sunnah att framstå som mycket skarpsinniga.

I olika tidsåldrar har muhaddither och mujaddider gjort stora insatser för att skydda den islamiska ummahn från deras villfarelser beträffande den Ädle Profetens (s.a.w.) hadither och sunnah. Det enastående bidrag som Allama Maududi (r.h.) har lämnat genom att med argumentens och bevisens prövosten fastställa haditherna, det vill säga Profetens sunnah, som grund för lag och shariah, kommer för alltid att skrivas med gyllene bokstäver i hela hadithvetenskapens historia. Han har fullständigt bevisat att alla de så kallade skarpsinniga argumenten från hadithförnekarna är innehållslösa. Han har klargjort med solens klarhet att de genom att förneka hela hadith- och sunnahskatten i själva verket också har förnekat Koranen och angriper religionens grundvalar. Genom hans obestridliga argument och bevis har de i själva verket för alltid blivit till skam. På så sätt har Allama Maududi (r.h.) vidtagit effektiva åtgärder för att skydda Allahs Sändebuds sunnah från konspiratörernas händer.

På samma sätt har han, genom sitt bidrag till uppbyggandet av rörelsen för att upprätta en islamisk stat i den moderna världen, sitt bidrag till enandet och återuppbyggandet av det islamiska tänkandet och sitt bidrag till korantafsir, samt genom att skydda haditherna, det vill säga Profetens sunnah, från alla konspirationer och befria den från det skräp och den vanära som de falska riktningarna har pålagt den, själv intagit platsen som vår tids främste muhaddith och mujaddid.

Detta verk är i huvudsak en sammanställning av de argument och bevis som Mawlana hade lagt fram i brev och tidskrifter för att bemöta hadithförnekarnas uttalanden, åsikter och utlåtanden.

Vi anser att detta verk kommer att visa sig vara mycket givande för islamiska tänkare, de lärda, hadithexperter och jurister. Vi inser också det stora behovet av att verket läses och bevaras i de bildade människornas hem, överallt.

Verket har översatts av Mawlana Muhammad Musa. Därefter har jag redigerat det från början till slut. Trots detta kan vissa terminologiska fel och brister ha blivit kvar. Därför är vi beroende av våra kunniga läsares råd.

Må Allah, världarnas Herre, rikligt belöna Mawlana Maududi (r.h.) för detta stora bidrag. Med en uppriktig önskan att även vi ska få del av denna välsignelse förblir vi med utsträckta händer inför den Barmhärtiges domstol. Amin.

Abdus Shahid Nasim

20.11.91

Innehållsförteckning

Förord

Ett viktigt brevutbyte

Vad är sunnah?

I vilket skick finns sunnah bevarad?

Är sunnah allmänt accepterad och hur prövas dess autenticitet?

Fyra grundläggande sanningar

Allahs Sändebuds (frid över honom) verksamhet

Skillnaden mellan den ädle Profetens (frid över honom) personliga väsen och hans profetiska väsen

Att vara utöver Koranen och att stå i motsats till Koranen är inte synonyma begrepp

Kan sunnan upphäva någon föreskrift i den ädla Koranen?

Den andra fasen

Tillämpningen av riwāya och dirāya vid granskningen av hadither

Den fjärde fasen

.Profetskapets rang

Skillnaden mellan korrekta och felaktiga föreställningar

Doktor Sahib:s brev

Författarens svar

1. Profetskapets rang och dess ansvar

Rasulullah (s) som lärare och fostrare

Rasulullah (s) som uttolkare av Allahs bok

Rasulullah (s) som ledare och förebild att följa

Allahs sändebud (s) som lagstiftare

Allahs sändebud (s) som domare

Allahs sändebud (s) som statschef

Ummas konsensus om att sunna är en rättskälla

2. Allahs sändebuds (s) befogenhet att stifta lagar

Den ädle Profetens (s) lagstiftningsverksamhet

Några exempel på denna lagstiftningsverksamhet

3. Innebörden av sunna och att följa den

4. Vilken uppenbarelse var den ädle Profeten (s) befalld att följa, och vilken är vi befallda att följa?

5. Nationens centrum

Några grundläggande frågor

6. Var den store Profeten (s) endast profet fram till dess att han hade förmedlat Koranen?

7. Den store Profetens (s) ijtihād-relaterade misstag har framställts som bevis på villfarelse

8. Inbillad rädsla

9. Förtal mot de rätt vägledda kaliferna

10. Kom det även uppenbarelse till den store Profeten (s), utöver Koranen?

Ytterligare några frågor om sunna

Doktor Sahibens brev

Författarens svar

Skälet till tron på uppenbarelsen

Vad avses med ”mā anzala Allāhu”?‍

Var finns sunna?

Har Allah bevarat sunna?

Vad menas med uppenbarelse?

Bara en upprepning av frågan

.Trons och otrons måttstock

Kan Sunnahens bestämmelser ändras?

Anklagelse och svar

1.Relationen till tidskriften Bazm-e Tulu’-i Islam

2.Var syftet med den skarpt formulerade frågelistan ett intellektuellt sökande?

3.Allahs Sändebuds (s) personliga väsen och profetiska väsen

4.Nivåindelning i Sunnahens undervisning

5. Kunskapssökande eller debattlystnad

6. Grundprinciper och metoder för att skilja mellan de två sidorna av Allahs Sändebuds (s) väsen

7. Varför vidtogs ingen åtgärd för att skriva ned haditherna på samma sätt som Koranen

8. Ett exempel på vilseledning och bedrägeri

9. Vad i hadithmaterialet är tvivelaktigt och vad är utan tvivel

10. Ännu ett bedrägeri

11. Finns det inget som umman har nått enighet om

12. Har sunnan minskat meningsskiljaktigheterna eller ökat dem

13. Likheten mellan hadithförnekare och förnekare av profetskapets slutgiltighet

14. Kan något som inte lämnar utrymme för meningsskiljaktigheter vara en rättskälla?

15. Metoden för att undanröja meningsskiljaktigheter är densamma när det gäller både Koranen och sunnan

16. En fängslande villfarelse

17. Varför finns det en uppdelning mellan personlig lag och nationell lag?

18. Att backa från avgörande uttalanden om Sändebudets ställning

19. Kan någon som inte är profet inneha en profets hela myndighet?

20. I det islamiska systemet finns en enorm skillnad mellan ”amir” och hadithförnekarnas ”nationens centrum”

21. Vilka gränser gällde för ömsesidigt samråd under profetsändebudskapets tid?

22. Antogs metoden för böneutropet på grundval av samråd eller inspiration?

23. Är den store Profeten (s) rättsliga avgöranden bevis?

24. Ett häpnadsväckande exempel på snedvriden argumentation

25. Det fanns en tydlig skillnad mellan den store Profeten (s) personliga åsikt och de uttalanden som grundade sig på uppenbarelsen

26. Förespråkade följeslagarna uppfattningen att den store Profeten (s) beslut kunde ändras?

27. Karaktären hos Hazrat Umars (ra) beslut beträffande tre talaq

28. Arten och karaktären hos Hazrat Umars (ra) argumentation beträffande ”Mu’allafatul qulūb”

29. Var Hazrat Umars (r.a.) beslut beträffande de erövrade områdena i strid med den Helige Profetens (s.a.w.) beslut?

30. Hazrat Umars (r.a.) beslut beträffande fördelningen av löner och bidrag

31. Var Koranens ekonomiska bestämmelser avsedda endast för den dåvarande tiden?

32. En felaktig tolkning av ”samtiden”

33. Var den Helige Profeten (s.a.w.) endast Koranens uttolkare eller även lagstiftare?

34. Innebörden av att Guds Sändebuds (s.a.w.) inre insikt var given av Allah

35. Klassificeringen av uppenbarelsen i Koranens ljus

36. Att tro på wahy ghayr matlū är en del av tron på Guds Sändebud

37. Förde Jibril (a.s.) också med sig den indirekta uppenbarelsen (wahy ghayr matlū)?

38. Är Kitab och hikmat (visdom) samma sak eller två skilda saker?

39. Betydelsen av ordet ”tilawat”

40. Innebörden av att Mīzān uppenbarades tillsammans med Kitab

41. Ännu ett snedvridet argument

42. Vilken qibla avses i versen om ändringen av qibla?

43. Hur uppstod frågan om att lyda eller inte lyda Allahs Sändebud (s.a.w.) i fråga om qibla?

44. Beskyllningen att Allahs Sändebud (s.a.w.) själv bestämde qibla

45. Versens betydelse

46. Kan uppenbarelsen även komma i form av en dröm?

47. Meningslösa anklagelser och förtal

48. Betydelsen av en del av en vers

49. Ägde Hazrat Zaynabs (må Allah vara nöjd med henne) äktenskap rum på Allahs befallning?

50. Betyder detta sedvänjor eller Allahs befallning?

51. Ännu en påhittad tolkning

52. Ett förvirrat svar

53. Typen och kännetecknen för den bokstavslösa uppenbarelsen

54. Skillnaden mellan den reciterade uppenbarelsen och den icke-reciterade uppenbarelsen

55. Att förneka den etablerade sunna är liktydigt med att förneka lydnaden mot Allahs Sändebud (frid vare med honom)

Ett viktigt avgörande från Pakistans högsta domstol 213

En granskning av avgörandet

Två principiella frågor

Den egentliga ställningen för hanafitisk fiqh

Den lärde domarens grundläggande synsätt

Kritik av ovanstående synsätt

Några exempel på ijtihad

En kunnig domares ijtihad i frågan om att ta flera hustrur

Det första felet i denna ijtihad

Det andra felet

Det tredje felet

Det fjärde felet

Det femte felet

Det andra ijtihadet – om straffet för stöld

Det tredje ijtihadet – om vårdnaden om barnet

Det grundläggande misstaget

Den lärde domarens syn på sunnan

Ummahs syn på sunnan

Kvinnans ställning i islam ur domarens perspektiv

Profetens verkliga ställning i ljuset av Koranen

Är uppenbarelsen begränsad enbart till Koranen?

Var Profeten (fvmh) fri att följa sina egna överväganden?

Är Profetens (fvmh) sunna fri från misstag och fel?

Den verkliga innebörden av lydnad mot Sändebudet

Var Profetens (fvmh) vägledning begränsad till hans egen tid?

Anledningen till att de rätt vägledda kaliferna följde sunna

Imam Abu Hanifas (rh) hadithkunskap och följsamhet till sunna

Skälet till att man enligt domaren inte tror på hadith

En kritik av de nämnda orsakerna

Har fabricerade hadither blivit en källa till islamisk lag?

Började fabricerade hadither spridas redan under den ädle Profetens (s) tid?

Varför förbjöd Hazrat Umar (ra) att man återberättade många hadither?

Varför fabricerades hadither?

Tre felaktiga grunder för argumentationen

Det inledande förbudet mot att nedteckna hadither och dess orsaker

Det allmänna tillståndet att nedteckna hadither

Uppmuntran till, eller snarare betoning av, muntlig återberättelse av hadither

En sträng varning mot att återberätta fabricerade hadither

Det obestridliga beviset för att den store Profetens (s) sunna är en rättskälla

Är endast det som har nedtecknats tillförlitligt?

Låg haditherna verkligen gömda i okända kammare i två och ett halvt sekel?

Från följeslagarnas tid till imam al-Bukhārīs tid

Den sammanhängande historien om hadithvetenskapen

Hadithsamlarna under det andra hijriska århundradet

Betydelsen av meningsskiljaktigheterna mellan haditherna

Är återberättelser som har återgivits ur minnet opålitliga?

Ett bevis på hadithernas autenticitet

En kunnig domares invändning mot vissa hadither

Varför innehåller vissa hadither oanständigt innehåll?

En detaljerad bedömning av invändningarna

Invändningar mot ytterligare två hadither

En invändning mot ännu en hadith

Enligt domaren är profetens sunna inte en rättskälla

Ytterligare två bevis

Hade inte hadithlärda själva tillit till haditherna?

Anklagelsen mot haditherna för korthet och bristande sammanhang

Ändrar och korrigerar hadith Koranen?

Avslutande framställning

Inledning

Fitnan att förneka sunnan uppstod för första gången i islams historia under det andra hijriska århundradet. Denna fitna inleddes av grupperna kharijiterna och muʿtaziliterna. Kharijiternas behov av att framkalla denna fitna uppstod eftersom Allahs Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sunnah (hadith) stod i vägen för den anarki som de ville sprida i det muslimska samhället; sunnan hade grundat detta samhälle på en välordnad ordning. På deras väg stod också de uttalanden av Profeten (s) vars förekomst gjorde kharijiternas extremistiska lära ohållbar. Därför använde de sig av en dubbel strategi: att hysa tvivel om hadithernas tillförlitlighet och att förneka att det är obligatoriskt att följa sunnan.

Muʿtaziliternas behov av att inleda denna fitna uppstod eftersom de, så snart de för första gången kom i kontakt med icke-arabisk och grekisk filosofi, ville finna någon lösning på de tvivel beträffande islams troslära, principer och lagar som började uppstå, innan de hade förstått dem fullt ut. De hade själva inte fått en sådan insikt i denna filosofi att de kunde bedöma dess riktighet och styrka på grundval av en kritisk utvärdering. De ansåg varje påstående som framfördes i filosofins namn vara ett uttryck för det fullständiga förnuftet, och de ville att islams troslära och principer skulle tolkas på ett sådant sätt att de motsvarade dessa påstådda intellektuella krav. Även på denna väg blev hadith och sunnah ett hinder. Därför betraktade också de, liksom kharijiterna, hadith som tvivelaktig och vägrade att godta sunnan som bevis.

Syftet med båda dessa gruppers fitna och deras tillvägagångssätt var detsamma. Deras mål var att skilja den ädla Koranen från dess bärares muntliga och praktiska tolkning och förklaring samt från det tanke- och handlingssystem som Allahs Sändebud (s) hade upprättat under sin ledning och vägledning, för att sedan presentera den enbart i form av en bok och därefter, genom att ge den en egenhändigt påhittad tolkning, omvandla den till ett annat system försett med islams etikett. För detta ändamål använde de sig av två vapen:

(Ett) Man måste skapa tvivel i människors sinnen om huruvida haditherna verkligen är den store Profetens (s) ord.

(Två) Den grundläggande frågan skulle väckas: Även om något ord eller någon handling verkligen härrör från den store Profeten (s), när är vi då skyldiga att följa och lyda det?

Deras synsätt var att Muhammed, Allahs Sändebud (s), hade fått i uppdrag att förmedla den ädla Koranen till oss. Och det hade han gjort. Därefter var Muhammed (s), son till Abdullah, en människa precis som vi. Kan allt han sade och allt han gjorde verkligen utgöra ett bindande bevis för oss?

Dessa två fitnor pågick en kort tid, men orsakade sedan själva sin egen för tidiga död, och under flera århundraden efter det tredje hijri-århundradet fanns inte ens ett spår av dem någonstans i den islamiska världen. Följande viktiga orsaker utrotade då den nämnda fitnan:

1. Muhaddithunernas omfattande forskningsarbete, som övertygade alla tänkande och intelligenta människor i det muslimska samfundet om att de traditioner genom vilka Allahs Sändebuds (s) sunnah är fastställd aldrig är tvivelaktiga, utan har nått ummah genom ytterst tillförlitliga förmedlingskedjor, och att de bästa intellektuella metoderna och hjälpmedlen finns tillgängliga för att skilja dem från tvivelaktiga traditioner.

2. Koranens tolkning, genom vilken dåtidens sakkunniga lärda inför den muslimska allmänheten bevisade att Muhammed, Allahs Sändebuds (s), ställning i det islamiska livssystemet inte är sådan som hadithförnekarna ville ge honom. Han hade inte utsetts enbart till budbärare för att överlämna den ädla Koranen; Allah den Allsmäktige hade även utsett honom till lärare, vägledare, uttolkare av Koranen, lagstiftare samt domare och administratör. Därför är det, i ljuset av den ädla Koranen själv, obligatoriskt för oss att lyda och följa honom, och den som gör anspråk på att följa Koranen efter att ha frigjort sig från detta är i själva verket inte alls Koranens efterföljare.

3. Sunnahförnekarnas egenhändigt påhittade tolkningar – genom vilka de förvandlade Koranen till en leksak. Muhaddithunerna avslöjade då fullständigt denna sanning inför den muslimska allmänheten: om bandet mellan den ädla Koranen och Allahs Sändebuds (s) sunnah bryts, hur skändligt islams gestalt förvrids, hur man kan leka och skämta med Allahs bok och vilka löjeväckande exempel på förvrängning av dess innebörd som då uppstår.

4. Ummahens samlade tänkande var på intet sätt berett att godta att en muslim någonsin skulle kunna vara fri från lydnad och efterföljelse av Rasulullah. I varje tidsålder och bland varje folk finns det visserligen en handfull människor som upplever rytm i rytmlösa ord och logik i ologiska påståenden, men de kan aldrig bli den drivande kraften för hela ummahen. I den breda muslimska befolkningens tankemönster passar den orimliga föreställningen aldrig riktigt in att människor både ska tro på Rasulullahs profetskap och samtidigt lösgöra lydnadens rep från sin egen hals. En enkel och rättfram muslim, vars sinne inte präglas av förvridenhet, kan i praktiken synda genom olydnad, men kan aldrig acceptera uppfattningen att han inte alls är skyldig att lyda den Rasul som han har trott på.

Detta var den största grundläggande faktorn som till slut högg av rötterna på dem som förkastade Sunnah. Dessutom var den muslimska nationens sinnelag på inget sätt redo att smälta en så stor bid‘ah som att förkasta hela detta fullständiga livssystem, med alla dess lagar, regler, bestämmelser och strukturer – ett system som från Rasulullahs tid, genom de rättledda kaliferna, de ädla sahabaherna, tabi‘in, de mujtahidiska imamerna (de mujtahidiska imamerna) och under vägledning av ummahens fuqaha, successivt hade utvecklats på ett balanserat sätt – och att i dess ställe i framtiden bygga ett nytt system av människor som påverkats av varje filosofi och varje infall i världen och vill lansera en modern version av islam.

Efter att på detta sätt ha sjunkit ned i förstörelsens bottenlösa avgrund låg denna fitnah att förkasta Sunnah i flera århundraden på sin egen begravningsplats. Till slut återuppstod den under det trettonde hijri-århundradet (det nittonde århundradet enligt den gregorianska tideräkningen). Den föddes först i Irak och har nu återfötts i Indien. Här inleddes den av Sir Sayyid Ahmad Khan och Maulvi Chiragh Ali. Därefter trädde Maulvi Abdullah Chakralawi fram som dess fanbärare. Senare sjösatte Maulvi Ahmaduddin Amritsari den, och Maulana Aslam Jairajpuri förde den vidare. Till sist kom Chaudhry Ghulam Ahmad Parwez, som drev denna villfarelse till dess yttersta gräns.

Orsaken till dess återfödelse var densamma som hade orsakat dess uppkomst under det andra hijri-århundradet: att möta främmande filosofier och en islamfientlig kultur, lida ett mentalt nederlag och utan kritik acceptera dessa yttre företeelser som uttryck för fullständig rationalitet, för att sedan försöka omforma islam i enlighet med dem. Men situationen under det trettonde århundradet var mycket annorlunda än under det andra. På den tiden var muslimerna segerrika; de hade militär och politisk överhöghet, och de filosofier de mötte var de besegrade och underkuvade folkens filosofier. Därför visade sig dessa filosofiers angrepp på deras sinnen vara mycket svagt, och de förkastades snart.

Däremot riktades angreppet under det trettonde århundradet mot muslimerna vid en tid då de drog sig tillbaka på varje område. En efter en föll stenarna i deras överhöghet, deras länder hade erövrats av fiender, de hade ekonomiskt lamslagits på det mest förnedrande sätt, deras utbildningssystem hade kullkastats, och den segerrika nationen hade helt påtvingat dem sin egen utbildning och kultur, sitt språk, sina lagar och regler samt sin sociala, politiska och ekonomiska styrelse och disciplin. När muslimerna under dessa förhållanden ställdes inför den segrande nationens filosofier och vetenskap samt dess lagar och kulturella principer, började mu‘taziliter uppträda bland dem – tusen gånger mer skrämda och påverkade i sinnet än forntidens mu‘taziliter. De kom att tro att varje lära, tanke och föreställning, varje princip för civilisation och kultur samt varje livssystem som importerades från väst var fullständigt rationellt, och att det inte var något annat än okunnighet att kritisera det ur islamiskt perspektiv och avgöra vad som var sant och falskt. För att hålla jämna steg med tiden måste islam på vilket sätt som helst skäras ned och omformas så att den passar den moderna tidsåldern.

När de därför ville reformera islam ställdes de inför samma svårighet som de tidigare mu‘taziliterna. De insåg att det som hade gjort islams livssystem fullständigt och förverkligat det i praktiken var Rasulullahs Sunnah. Det var Sunnah som preciserade Koranens syfte och mål, återskapade muslimernas fullständiga samhälleliga och kulturella föreställningar och byggde islams praktiska form på en fast grund inom livets alla områden. Så länge människor inte hade gjorts avogt inställda till denna Sunnah var alltså ingen ny reformering av islam möjlig. Därefter skulle endast Koranens ord och meningar återstå, utan någon praktisk förebild, någon tillförlitlig förklaring och tolkning eller någon form av överlevering eller motsvarighet som kunde hjälpa människor att förstå dem. På så sätt skulle det bli lätt att förvandla Koranen till ett skickligt verk av vantolkning, och islam skulle förvandlas till en vaxklump som varje dag kunde ges en ny form i enlighet med världens alla rådande filosofier.

För att uppnå detta mål använder de återigen två metoder som tidigare använts, som två dödliga vapen. Å ena sidan skapar de tvivel om tillförlitligheten hos de hadither genom vilka sunna fastställs, och å andra sidan förnekar de att sunna i sig själv och direkt utgör hujja (bevis). Men här skapar skillnaden i omständigheterna en enorm skillnad i dessa metoders och vapens detaljerade utformning. De människor som tidigare framträdde med denna fitnas fana var mogna i fråga om kunskap och intellekt. De var särskilt skickliga i det arabiska språket och den arabiska litteraturen. De hade också tillräcklig kunskap om Koranen, hadith och fiqh. De stod i opposition mot sådana muslimer vars kunskaps- och bildningsspråk var arabiska. Den tidens vanliga muslimer hade en mycket hög utbildningsnivå. Där fanns överallt personer som var specialister på islamiska kunskaper och vetenskaper, och om någon lade fram ett omoget argument inför sådana människor riskerade han själv att hamna i svårigheter. Därför uttryckte sig dåtidens mutaziliter med stor eftertanke. Däremot har den intellektuella nivån hos de människor som i vår tid har framträtt för att sprida denna fitna gradvis sjunkit, från Sir Sayyid Ahmad Khans tid fram till i dag, från den ena till den andra. Och de måste konfrontera människor bland vilka de som behärskar det arabiska språket och islamisk kunskap inte kallas ”bildade”; en ”bildad” person är i stället någon som, hur mycket han än må veta om världsliga frågor, i bästa fall endast kan läsa en översättning av Koranen – och då med hjälp av en engelsk översättning. När det gäller hadith och fiqh har de i bästa fall endast hörsägenbaserad kunskap, som dessutom är beroende av den kunskap orientalister har förmedlat. Om de alls har ägnat de islamiska sedvänjorna någon uppmärksamhet, har det skett på ett splittrat sätt, och dessutom ur perspektivet att de är en samling mögliga och förruttnade ben som en spark från samtiden har fått att gå långt framåt. Vidare har de fått för sig att de är fullt kapabla att avge den slutgiltiga och avgörande domen om islam och dess kunskaps- och vetenskapsskatt. Under dessa omständigheter är det uppenbart hur mycket lägre de nutida mutaziliternas kompetensnivå kan vara jämfört med de tidigare mutaziliterna. Här är kunskapsmängden liten, medan okunnighetens och fräckhetens djärvhet är överdriven.

De viktigaste delarna av den metod som för närvarande används för att sprida denna fitna anges nedan:

1. Att förlita sig på de vapen som västerländska orientalister använder för att framställa hadith som tvivelaktig, att lägga till egna kommentarer och sprida detta bland den muslimska allmänheten, så att okunniga människor dränks i villfarelsen att umma endast har fått Koranen från Guds Sändebud genom en tillförlitlig överföringsväg och inget annat.

2. Att genomföra en utrensning i hadithsamlingen i syfte att hitta fel – på samma sätt som Arya Samaj och kristna missionärer en gång genomförde utrensningar i den ädla Koranen – och ta fram, ja till och med hitta på, sådana saker och lägga fram dem för allmänheten, så att de påverkas på det mest skadliga sättet att hadithböckerna är översvämmade av ytterst skamliga eller löjeväckande innehåll. Därefter framförs, under tårar, vädjan att alla dessa värdelösa skatter ska kastas i havet för att rädda islam från förödmjukelse.

3. Att fastställa att Guds Sändebuds (s) ställning som sändebud endast motsvarar en brevbärares, vars enda uppgift var att överlämna den ädla Koranen till folket.

4. Att erkänna endast den ädla Koranen som källa till islamisk lag och utesluta Guds Sändebuds (s) sunna från det islamiska rättssystemets område.

5. Att förklara alla ummans lärda, faqih (rättslärda), muhaddith (hadithlärda), mufassir (korankommentatorer) och de språkbevandrade imamerna opålitliga och icke tillförlitliga, så att muslimerna inte vänder sig till dem för att förstå den ädla Koranens budskap, utan i stället faller offer för villfarelsen att de alla var involverade i en välplanerad konspiration för att dölja Koranens verkliga lära.

6. Att själv författa en ny ordbok, ändra betydelsen av alla den ädla Koranens termer och upptäcka sådana förvrängda betydelser av Koranens verser som ingen arabisk språkvetare i världen skulle kunna utläsa ur Koranens ord. (Det lustiga är att om några verser ur den ädla Koranen skrevs framför den person som utför detta arbete utan vokaltecken, skulle han inte ens kunna läsa dem korrekt. Men hans påstående är att araberna själva numera inte kan arabiska. Om en arab därför inte finner den betydelse som de anger i Koranens arabiska ordförråd, är det araberna själva som bär skulden.)

Parallellt med detta destruktiva arbete pågår också arbetet med att rekonstruera en ny sorts islam, vars grundprinciper endast är tre till antalet – men se själva vilka enastående grundprinciper det är (!)

1. Den första grundprincipen är att all privat äganderätt ska avskaffas och överlåtas till en centralregering, som ska ha fullständig kontroll över fördelningen av försörjningen bland folket. Detta kallas ”försörjningssystemet”, och det sägs att upprättandet av detta system var Koranens egentliga syfte. Under de gångna tretton århundradena har emellertid ingen haft lyckan att förstå detta. Endast den högt vördnadsvärde Karl Marx och hans framstående efterträdare Engels har lyckats förstå detta grundläggande syfte med Koranen.

2. Deras andra grundprincip är att alla partier och grupper ska avskaffas och att muslimer inte ska tillåtas bilda någon grupp, så att de, även om de har blivit ekonomiskt hjälplösa, inte ska kunna protestera mot något beslut av centralregeringen eftersom de är oorganiserade.

3. Deras tredje grundprincip är att det som i den ädla Koranen beskrivs som tron på ”Allah och Sändebudet”, lydnaden mot dem och erkännandet av dem som den slutliga beslutande myndigheten, i själva verket betyder ”nationens centrum” (centralregeringen). Eftersom regeringen själv är ”Gud och Guds Sändebud”, blir den betydelse som denna centralregering ger Koranen dess verkliga betydelse. Det får inte alls ställas någon fråga om någon av dess instruktioner eller bestämmelser, exempelvis om huruvida de strider mot Koranen. Vad den förbjuder är förbjudet, och vad den tillåter är tillåtet. Dess instruktioner utgör sharia, och från gudstjänsten till de ömsesidiga angelägenheterna är det obligatoriskt – ja, ett villkor för islam – att följa den modell för varje sak som den föreskriver. Liksom ”kungen” inte kan begå fel är även detta ”nationens centrum” fullkomligt ofelbart och rent. Folkets uppgift är endast att böja sina huvuden inför det. För ”Allah och Sändebudet” kan varken bli föremål för kritik, eller kan frågan om att de begår fel uppstå, eller kan de förändras.

Det är fortfarande få som tror på den nya islams ”försörjningssystem”. Men alla dess övriga rekonstruktiva och destruktiva grenar blir mycket populära i vissa framstående kretsar. Hos våra härskare väcker deras lära om ”nationens centrum” stort intresse. De finner det dessutom mycket tilltalande att alla medel och resurser ska ligga i deras händer och att nationen, helt oorganiserad, ska hållas i deras grepp. Detta beror på att den rättsordning de fick undervisning och utbildning i under det brittiska styret står i ständig konflikt – vad gäller principer, grundläggande synsätt och kompletterande bestämmelser – med islams välkända rättsordning, och att de inte heller känner till dess ursprung. Därför finner de den ovan nämnda läran mycket tilltalande: de skulle befrias från besväret med sunnah och fiqh, och endast Koranen skulle återstå, vars tolkning och analys nu har blivit ännu enklare med hjälp av moderna ordböcker. Dessutom drar denna lära till sig alla västerländskt influerade människor. För den som har uteslutits ur islam men ändå vill förbli muslim har ingen bättre lösning hittills erbjudits. Och vad skulle kunna vara mer glädjande för dem än att allt som är tillåtet i Väst men som hittills varit förbjudet i ”mullaernas och de religiösa lärdas islam” nu också blir tillåtet, och att stöd för detta dessutom kan hittas i Koranen?

Under de senaste tjugofem eller tjugosex åren har jag skrivit många artiklar för att undanröja denna villfarelse, och de har sammanställts i flera av mina böcker. Många av dessa artiklar ingår nu i denna bok och är indelade i två delar. I det första kapitlet har all den långa och fortlöpande brevväxling som ägde rum mellan doktor Abdul Wadud Sahib och mig om ”sunnahs rättsliga ställning” sammanförts. I det andra kapitlet återges ett beslut av justitierådet Muhammad Shafi Sahib, ledamot av Västpakistans högsta domstol. Han meddelade denna dom den 21 juli 1960 i målet Rashida Begum mot Shihabuddin med flera, och jag har lagt fram en utförlig kritik av den.

I dessa två kapitel kommer läsarna å ena sidan att få höra alla frågor och argument samt all bevisföring från dem som förnekar hadith, med deras egna ord, och å andra sidan att få veta vilken sunnahs verkliga ställning är i islams övergripande religiösa system och struktur. Därefter är det läsarens eget ansvar att komma fram till ett beslut om vilken uppfattning han eller hon ska anta.

Jag vill rikta en särskild vädjan till de lärda läsare i vars händer denna bok kommer att hamna. Denna diskussion rör en mycket viktig grundläggande fråga i islam, där följderna av att förkasta den ena sidan och anta den andra blir långtgående. Olyckligtvis har denna debatt om islams grundvalar inte bara spridit sig i vårt land, utan också antagit en skrämmande form. En betydande del av våra styrande förvirras av läran om att förkasta sunnah. Domarna i våra högre domstolar påverkas av den, och till och med en dom har meddelats av högsta domstolen på grundval av ett fullständigt förnekande av sunnah. Vem vet i hur många framtida mål denna dom kommer att åberopas som prejudikat? Denna olyckliga rörelse bedrivs organiserat bland vårt bildade samhälle, särskilt inom de statliga ämbetsverken. Därför anser jag det vara mycket angeläget att ni som får denna bok inte nöjer er med att själva studera den ingående, utan också uppmärksammar andra på den och uppmuntrar dem att studera den, oavsett om de accepterar sunnah eller förnekar den. Låt var och en fatta det beslut han eller hon önskar. Men det anstår ingen bildad människa att bilda sig en uppfattning genom ensidiga studier och vägra ta motpartens ståndpunkt i beaktande. Eftersom båda sidornas ståndpunkter har återgetts utförligt i denna bok, hoppas jag att den ska hjälpa både dem som accepterar sunnah och dem som förkastar den att nå fram till ett balanserat beslut.

Lahore, den 30 juli 1961 e.Kr.

Med vördnad

Abul A’la

Den rättsliga statusen för Profetens sunna

Ett viktigt brevutbyte

(Här återges det brevutbyte som ägde rum mellan doktor Abdul Wadud, en framstående medlem av månadstidskriften med titeln ”Bazm-e Tulu-e Islam”, och denna boks författare angående att anta sunna som grund för islamisk lag.)

Doktorns första brev

Ärade och vördnadsvärde Maulana! Må ni leva länge.

Frid vare med er. I detta slutskede av utarbetandet av konstitutionen är varje uppriktig muslims grundläggande religiösa önskan och krav att Pakistans lagar ska utformas och fullbordas på grundval av islams bestående och särpräglade värderingar. I detta sammanhang har även ert och andra framstående lärdas gemensamma krav, framfört som svar på lagkommissionens frågeformulär, kommit till vår kännedom: att de lagar som utformas för Pakistan måste vila på Koranen och sunna. Jag förnekar inte sunnans praktiska betydelse, och jag har inte heller för avsikt att undanröja denna betydelse. Men när sunna omnämns som grund för islamisk lag uppstår oundvikligen en fråga i människors sinnen, och de frågor som följer av detta lägger jag härmed fram för er. Jag hoppas att ni vid första bästa tillfälle kommer att besvara dem för att undanröja denna tvekan. Frågorna är följande:

1. Vad menar ni med ”sunna”? Med andra ord: på samma sätt som man med ”Skriften” avser den ädla Koranen, vad avses då med sunna (sändebudet Allahs, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sunna)?

2. Har vi, liksom Koranen, någon bok där sändebudet Allahs, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sunna har sammanställts på ett sammanhängande sätt? Med andra ord: finns det, liksom Koranen, någon grundläggande och betydelsefull bok om sunna?

3. Är originaltexten i denna bok om sändebudet Allahs, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sunna, på samma sätt som Koranens originaltext, godtagbar och enhälligt erkänd av alla muslimer samt höjd över tvivel och kritik?

4. Om ingen sådan bok finns, hur ska man då veta att ett visst uttalande är sändebudet Allahs, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sunna eller inte, på samma sätt som man utan svårighet kan förstå att en viss vers eller del av en vers är en vers ur den ädla Koranen?

Jag försäkrar er att jag med fullständig övertygelse i både hjärta och förstånd anser att islamisk lag är så viktig att jag betraktar den som en muslims livsuppgift. Syftet med denna uppriktiga vädjan är att jag vill att det bland dem som älskar islam ska finnas en tydlig, enhetlig och praktiskt användbar bild av den när de kräver islamisk lag. Detta för att det inte ska uppstå splittring bland de islamiska krafterna när landets irreligiösa intellektuella med full kraft verkar mot islamisk lag. Eftersom man kan märka oro bland allmänheten i fråga om lagen, hoppas jag att ni inte har något emot att ert svar publiceras i tidningarna så att de får kännedom om det. Frid vare med er.

Med vördnad

Abdul Wadud

Svar

Ärade,

Frid vare med er och Guds barmhärtighet

Jag mottog ert brev daterat den 21 maj 1960 enligt den kristna tideräkningen. Det är inte i dag som ni för första gången har ställt de frågor ni har framfört. De har redan tidigare rests från olika håll, och jag har besvarat dem med tydliga ord. Det är inte rimligt att samma slags frågeställningar gång på gång upprepas från olika håll utan att man tar någon notis om de tidigare givna svaren. Om vi antar att ni inte känner till det svar jag för länge sedan gav i denna fråga, anger jag här hänvisningen till det för er (se Tarjumān al-Qurʾān, januari 1958, s. 209–220; december 1968, s. 160–170). Studera detta och meddela mig utförligt vilken av era frågor som inte besvaras där och vilka invändningar ni har mot de frågor vars svar redan finns där.

Om ni har för avsikt att trycka även denna min svarssamling tillsammans med ert brev, ber jag er vänligen att också trycka mina två nämnda artiklar ordagrant. Det är nämligen i grunden dessa som från min sida utgör svaren på era frågor. Därför kan ni inte säga att jag har varit ovillig att besvara era frågor.

Högaktningsfullt

Abul Aʿlā

Doktor Abdul Waduds andra brev

Ärade maulana, må er anseende öka!

Frid vare med er och Guds barmhärtighet. Jag har fått ert brev. Jag är tacksam mot er för ert svar på brevet. Jag vet att sådana frågor tidigare har ställts från olika håll. Men för mig har det varit särskilt nödvändigt med en detaljerad förklaring, eftersom jag hittills inte har fått se något precist och tydligt svar på de nämnda frågorna.

Jag har tagit del av de artiklar som ni hänvisade till. Men låt mig med stort beklagande framföra att jag inte heller där fann något precist svar på mina frågor. Tvärtom har min oro därigenom ökat ytterligare. Det beror på att där finns några uttalanden som strider mot era andra artiklar. Hur som helst är debatt inte mitt syfte (och med hänsyn till er ställning kan jag inte heller förmå mig till en sådan djärvhet), utan mitt syfte är att förstå framställningen. Därför redovisar jag nedan det som jag har kunnat förstå genom att läsa era artiklar. Om jag har förstått rätt, ber jag er bekräfta det; och om jag har förstått fel, ber jag er vänligen förklara saken. Jag kommer att vara tacksam mot er för detta.

1. Ni har sagt att allt som den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade eller faktiskt gjorde under sitt tjugotre år långa profetiska liv när han förklarade den ädla Koranen, kallas Allahs Sändebuds (frid vare med honom) sunna.

Av detta uttalande kan två slutsatser dras.

(a) De ord som Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade eller det han faktiskt gjorde under dessa tjugotre år av sitt liv som privatperson ingår inte i sunna.

(b) ”Sunna” är en förklaring av Koranens föreskrifter och grundprinciper. Islamens grundprinciper eller föreskrifter kan inte fastställas utan Koranen, och ”sunna” kan inte upphäva någon föreskrift i Koranen (mansūkh).

2. Ni har sagt att det i dag inte finns någon bok där Allahs Sändebuds (frid vare med honom) sunna har samlats fullständigt, och vars originaltext (matn), liksom den ädla Koranens originaltext, finns hos alla muslimer.

3. Ni har vidare sagt att de autentiska haditherna kan skiljas ut från de nuvarande hadithsamlingarna. Därför är de principer för granskning av hadither som tidigare har fastställts inte slutgiltiga. Utöver principerna för riwaya kan man även ta hjälp av diraya, och endast diraya hos sådana personer som genom långvarigt studium av islamisk kunskap och vetenskap har utvecklat en djup insikt ska godtas.

4. Även efter att haditherna har granskats på detta sätt kan man inte säga att detta, liksom Koranen är Allahs ord, också är Allahs Sändares (frid och välsignelser vare med honom) ord.

Jag inväntar ert svar. Wassalam.

Med vördnad

Abdul Wadud

Svar

Min aktade och ärade,

Frid och Allahs barmhärtighet vare med er. Jag mottog ert brev per post den 2 maj 1960 e.Kr. Därefter skickade ni återigen en kopia av samma brev med bud den 28 maj. På grund av oavbruten upptagenhet har jag emellertid inte kunnat svara förrän nu. Jag beklagar denna oförmåga.

Jag blev glad när du i ditt brev försäkrade att ditt syfte inte är att ge dig in i en debatt genom brevväxling, utan att du vill förstå saken. Det var just detta jag förväntade mig av en person som du. Men den metod du har valt genom brevväxling för att förstå saken står inte alls i överensstämmelse med denna försäkran; åtminstone kan jag inte känna det när jag läser ditt brev. Ta fram ditt brev daterat den 21 maj och läs det på nytt. Där ställde du fyra specifika frågor till mig och bad om svar på dem. Samma dag skrev jag till dig som svar på brevet att du, efter att ha studerat mina artiklar i januari- och decembernumren av Tarjuman al-Qur’an från 1958, utförligt skulle meddela mig vilken av dina frågor som inte hade besvarats där och vilka invändningar du hade mot de frågor som faktiskt hade besvarats. Men efter att ha läst dessa artiklar har du, i stället för att uttala dig om dem utifrån dina ursprungliga frågor, lagt till ytterligare några frågor, och nu vill du att jag ska besvara även dessa. Kan det verkligen vara ett sätt att förstå en sak att väcka en ny diskussion innan den föregående har avslutats och på samma sätt fortsätta med den ena framställningen efter den andra utan något slut?

Innan jag belyser dina nya frågor vill jag att du återvänder till dina ursprungliga frågor och själv ser vilket svar du fann på var och en av dem i mina nämnda artiklar och hur du ignorerade det.

Vad är sunnah??

Du ställde fyra frågor därför att jag, när jag besvarade Lagkommissionens frågeformulär, nämnde sunnah som en grund för islamisk lag. Med andra ord var dessa frågor knutna till sunnahs rättsliga ställning. I detta sammanhang var din första fråga: ”Vad menar du med sunnah? Med andra ord: på samma sätt som Koranen Majid förstås när man säger Kitab, vad menar man då med sunnah (det vill säga Allahs Sändebuds sunnah)?”

Det svar på denna fråga som du fann i mina tidigare artiklar var följande:

Denna muhammedanska lära är den högre lag som representerar den Högste Lagstiftarens, det vill säga Allah den Allsmäktiges, vilja och önskan. Denna lag har nått oss från Muhammed genom två förmedlingsvägar. Den ena är Koranen Majid, som bokstav för bokstav är den Allsmäktige Allahs lag och en sammanfattning av Hans vägledning. Den andra är Muhammeds uswa-i hasana (det föredömliga ideal som ska följas), eller hans sunnah, som förklarar och analyserar Koranen Majids syften. Muhammed var inte endast Allahs budbärare, som inte hade något annat ansvar än att överlämna Hans Bok; han var också den vägledare, lagstiftare och lärare som Allah hade utsett. Hans ansvar var att genom sina ord och handlingar förklara den gudomliga lagen, klargöra dess rätta syfte och fostra människorna i enlighet med detta syfte. Därefter skulle han genom de fostrade människorna forma en välorganiserad gemenskap och sträva efter att förbättra och reformera samhället. Sedan skulle han forma detta reformerade samhälle till en sund och reformerande stat och visa hur en fullständig civilisation kan grundas på islams ideal och principer. Hela detta arbete av den Helige Profeten utgör sunnah, det arbete han utförde under sina tjugotre år av profetiskt liv. Hans sunnah förenas med Koranen och fulländar och förverkligar den Högste Lagstiftarens högre lag. På islamiskt språk kallas denna högre lag sharia” (Tarjuman al-Qur’an, januari 1958, s. 210–211).

”Det är en obestridlig historisk sanning att Muhammed, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, efter att ha tillträtt profetskapet inte nöjde sig med att enbart överlämna Koranen Majid från Allah den Allsmäktige, utan också ledde en genomgripande revolution. Till följd av detta uppstod ett muslimskt samhälle, ett nytt system för civilisation och kultur trädde fram och ett statligt system etablerades. Man kan fråga: I vilken egenskap utförde Muhammed till sist det andra arbete han utförde utöver att överlämna Koranen Majid? Utförde han det som profet, i vilken egenskap han, liksom Koranen, representerade Allahs vilja och önskan? Eller upphörde hans profetiska ställning efter att han hade överlämnat Koranen Majid, varefter han förblev en vanlig muslim, liksom andra muslimer, vars ord och handlingar i sig inte hade någon direkt rättslig ställning? Om man erkänner det första alternativet finns ingen annan möjlighet än att erkänna sunnah som en rättskälla vid sidan av Koranen. Om det andra alternativet gäller finns det däremot ingen grund för att erkänna den som en rättskälla.”

Koranens uttalande i denna fråga är helt klart: Muhammed var inte endast en budbärare, utan också en av Allah utsedd vägledare, lagstiftare och lärare, vars lydnad och efterföljelse är obligatorisk för muslimerna och vars liv har fastställts som ett föredöme för hela de troendes gemenskap. Det strider mot förnuftet att godta att en profet endast är profet så länge han förmedlar Allahs ord och därefter blir en vanlig muslim, medan muslimerna som en enad gemenskap i alla tider har erkänt hans ställning och betraktat hans befallningar och förbud som bindande. Inte ens en icke-muslimsk lärd kan förneka det faktum att muslimerna alltid har erkänt just denna ställning hos Muhammed. Därför har islams rättssystem erkänt sunnah som den andra rättskällan vid sidan av Koranen. Jag kan för närvarande inte säga hur någon kan utmana denna rättsliga ställning hos sunnah utan att klart säga om det är han själv som tilldelar Muhammed denna ställning eller om Koranen har gett honom den. I det första fallet har hans påstående inget samband med islam. I det andra fallet måste han lägga fram bevis från Koranen till stöd för sitt påstående” (Tarjuman al-Qur’an, januari 1958, s. 216–217).

Låt mig nu fråga er: Har ni fått svar på er fråga: ”Vad menas med sunnah?” Och har ni förstått vad den sunnah är som åberopas som grund för islamisk lag? Innan ni ställer andra frågor måste ni klargöra om ni anser att Rasulullah (fvmh) gjorde något annat i världen än att läsa upp Koranen, och i så fall i vilken egenskap han gjorde det. Om ni anser att den ädle Profeten (fvmh), efter att ha utfört denna uppgift, blev en muslim liksom alla andra muslimer och att hans ord och handlingar, utöver att läsa upp Koranen, inte hade någon profetisk status, så bör ni säga detta klart och tydligt och även ange varifrån denna uppfattning kommer. Är det något ni själva har kommit på, eller finns det något stöd för den i Koranen? Om ni medger att den ädle Profeten (fvmh), som Allah den Allsmäktige hade utvalt till vägledare, lagstiftare, domare, lärare och beskyddare, i egenskap av detta utförde uppgiften att bygga upp ett muslimskt samhälle samt utforma och i praktiken genomföra ett statligt system, och att han i detta hade en profetisk status, är då inte detta just den sunnah som i islam bör ha ställning som grund för lagen? Vilka företeelser denna sunnah tillämpas på och vilka den inte tillämpas på, är en senare fråga. Först måste ni klart säga om Rasulullahs (fvmh) sunnah, vid sidan av den ädla Koranen, över huvud taget är något som existerar, och om ni erkänner den som en rättskälla vid sidan av Koranen. Om ni inte erkänner detta, vilka bevis har ni då för er ståndpunkt? Så länge denna grundläggande fråga inte är klargjord, vad tjänar det då till att behandla de frågor ni tog upp i ert andra brev?

I vilket tillstånd finns sunnah bevarad?

Er andra fråga var: ”Finns det hos oss, motsvarande Koranen, någon bok där Rasulullahs (fvmh) sunnah finns bevarad i obruten följd? Med andra ord: Finns det någon fullständig bok om sunnah, liksom Koranen?”

Svaret på denna fråga fanns också i den artikel jag hänvisade till, och om ni har studerat den noggrant har ni även där fått svaret. Jag återger det här på nytt, så att ni kan få svaret nu om ni inte fann det tidigare.

”Efter att ha erkänt sunnah som en självständig rättskälla kan frågan uppstå: Hur kan man få kunskap om den? Som svar vill jag framhålla att vi, efter att fjorton hundra år har gått, inte för första gången står inför frågan om den som sändes som profet för ett och ett halvt tusen år sedan lämnade efter sig någon sunnah. Två historiska sanningar är obestridliga:

För det första: Det samhälle som upprättades den första dagen vid islams början på grundval av den ädla Koranens lära och Muhammads (fvmh) sunnah har levt vidare utan avbrott från den tiden fram till i dag. Det har inte varit avskuret en enda dag under hela denna tid, och alla dess institutioner har varit fortlöpande verksamma under hela denna period. Den djupa likhet som i dag kan iakttas bland världens alla muslimer när det gäller trosföreställningar, tankesätt, moraliska värderingar (value), gudsdyrkan, seder och bruk, umgänge, transaktioner, livsåskådning och livsföring – där elementen av enhet och samhörighet är betydligt fler än skiljaktigheterna – och som, trots att de är spridda över hela världen, håller dem samman som en enda ummah, bevisar att detta samhälle grundades på en och samma sunnah och att denna sunnah fortlöpande har bevarats genom denna långa tidsrymd. Det är inte något försvunnet som vi behöver famla efter i mörkret.”}]},{

Den andra lysande och tydliga historiska sanningen är att muslimerna i varje tid, från den ädle Profeten – må Allahs frid och välsignelser vara över honom – fram till i dag, utan avbrott har försökt ta reda på vad den autentiska och etablerade sunnah är och vilka saker som på konstlad väg tränger in i deras livsordning. Eftersom sunnah för dem hade lagens ställning, eftersom domar fälldes i deras domstolar på dess grund och eftersom allt från hemmen till statsnivån styrdes på dess grund, kunde de inte förhålla sig likgiltiga till att analysera den. Metoderna och hjälpmedlen för denna analys, liksom resultaten av den, har vi ärvt från generation till generation, från islams tidiga kalifat fram till i dag, och det arbete som utförts av varje generation har bevarats utan något avbrott.

Om någon noggrant begriper dessa två sanningar och på vederbörligt sätt studerar medlen för att få kunskap om sunnah, kan han aldrig falla offer för misstanken att han plötsligt i dag har ställts inför ett olösligt problem.” – (Tarjumān al-Qurʾān, januari 1958, s. 218).

När jag i min andra artikel åter belyste samma ämne, vilken jag redan har hänvisat er till, skrev jag:

”Under sitt profetiska liv var den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, för muslimerna inte endast en andlig vägledare och religiös talare, utan var i praktiken också allt för sin församling: ledare, vägvisare, lagstiftare, domare, statsman, beskyddare och lärare. Hela det muslimska samhällets utformning, från trosföreställningar och tankesätt till alla områden av det praktiska livet, skedde enligt de metoder som han hade anvisat, lärt ut och fastställt. Därför var det aldrig så att endast den undervisning han gav om bönen, fastan, vallfärden och liknande religiösa ceremonier infördes bland muslimerna, medan de i övrigt endast lyssnade till hans predikningar och förmaningar. Det som i verkligheten skedde var i stället att hans sätt att be genast infördes i moskéerna och att församlingarna började upprättas, på samma sätt som de lagar han fastställde om äktenskap, skilsmässa och arv började tillämpas i de muslimska familjerna. De regler för handel och utbyte som han fastställde började tillämpas på marknaderna. De domar han avkunnade i rättsfall erkändes som statliga bestämmelser. Det sätt på vilket han behandlade fienden på slagfältet och befolkningen i de erövrade områdena efter segern blev en del av den lagstiftning som gällde i den muslimska staten. I sin helhet grundades det islamiska samhället och dess levnadssystem, med alla dess grenar och förgreningar, på de sunnah-handlingar som han själv införde eller på de sedvänjor som redan var i bruk och som han lät bestå och därmed gjorde till en del av den islamiska sunnan.”

Detta var de kända, välbekanta och berömda sunnah-handlingarna, genom vilka alla grenar och områden av muslimernas samhällsliv – från moskén till familjen, marknaden, domstolen, kungapalatset och den internationella politiken – började fungera redan under den ädle Profetens (s) livstid. Därefter har våra samhällsinstitutioners struktur, från de rätt vägledda kalifernas tid fram till våra dagar, varit grundad på dem. Fram till det förra århundradet bröts kontinuiteten i dessa institutioner inte en enda dag. Om någon form av avbrott därefter har uppstått, beror det endast på att institutioner som regeringen, domstolsväsendet och lagstiftningen med flera i praktiken har hamnat i oordning. När det gäller dessa sunnah-handlingar står å ena sidan hadithernas tillförlitliga återberättelser och å andra sidan ummahns obrutna praxis i överensstämmelse med varandra – (Tarjuman al-Qur’an, december 1958, s. 167).

När jag åter gick vidare och gav ytterligare förklaring i detta sammanhang skrev jag också:

Utöver dessa kända och berömda sunnah-handlingar fanns det en annan typ av sunnah som inte blev berömd och inte heller allmänt praktiserad under Allahs Sändebuds (s) livstid. Dessa hade vid olika tillfällen kommit till särskilda personers kännedom genom den ädle Profetens (s) beslut, uttalanden, påbud och förbud, tysta godkännanden [Uttrycket tyst godkännande återges i originalet med ”taqrīr”. Det betyder att Allahs Sändebud (s) såg någon utföra en handling i hans närvaro, eller att en viss sed blev brukad, utan att han förbjöd den. Med andra ord innebär taqrīr att låta något bestå – författaren.] och tillstånd, eller genom att de hade sett eller hört honom utföra något, medan vanligt folk inte hade fått kännedom om detta.

Ummahns fortgående försök att samla kunskapen om dessa sunnah-handlingar, som var spridd hos olika personer, började omedelbart efter den ädle Profetens (s) bortgång. Kaliferna, ämbetsmännen, domarna, muftierna och allmänheten ansåg nämligen att det var absolut nödvändigt att först få veta om det fanns någon vägledning från den ädle Profeten (s) i en viss fråga, innan de i sina respektive verksamhetsområden fattade beslut eller handlade i uppkomna problem på grundval av sitt eget omdöme och sina egna rättsliga slutsatser. På grund av detta behov började man söka efter varje person som hade någon kunskap om sunnah. Och var och en som hade sådan kunskap ansåg det vara sin plikt och sitt ansvar att förmedla den till andra. Detta var utgångspunkten för återberättandet av hadither, och försöken att samla den sunnah som var spridd här och där fortsatte från år 11 efter hijrah till det tredje och fjärde århundradet efter hijrah. Alla försök från dem som fabricerade hadither att blanda in sådant i den misslyckades nästan helt. För de sunnah-handlingar genom vilka något fastställdes eller förkastades, på grundval av vilka något förklarades haram eller halal, genom vilka någon straffades eller en brottsling frikändes – kort sagt, de sunnah-handlingar som lagarna grundades på – kunde regering, domstolsväsende och fatwaorgan omöjligen vara så vårdslösa att någon plötsligt kunde resa sig och säga: ”Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade”, varefter en domare, ämbetsman eller mufti skulle godta detta och utfärda ett beslut. Därför genomfördes en fullständig undersökning av de sunnah-handlingar som hade samband med lagarna. De prövades genom kritikens stränga sållning. De granskades både i ljuset av principerna för riwayah och i ljuset av principerna för dirayah (förnuft och omdöme). Även de principer på grundval av vilka en återberättelse hade godtagits eller förkastats sammanställdes och bevarades, så att varje person även i senare tider skulle kunna undersöka och fatta beslut om huruvida den skulle godtas eller förkastas” – (Tarjuman al-Qur’an, december 1958, s. 168–169).

Efter att ni uppmärksamt har studerat detta svar, säg nu om ni har fått svar på er andra fråga eller inte. Ni kanske svarar: ”Ni har ju inte ens nämnt namnet på en fullständig bok, motsvarande Koranen, där Allahs Sändebuds (s) sunnah är systematiskt sammanställd.” Men jag säger att en sådan invändning mot mitt svar inte är något annat än en ytlig argumentation. Ni är en bildad och intelligent person. Förstår ni inte ens så mycket som att ett samhälles och en stats hela förvaltning inte endast styrs på grundval av en systematiskt ordnad lagbok? Tillsammans med lagboken finns också en lång följd av allmänna sedvänjor (convention), traditioner (tradition), prejudikat (precedent), rättsliga beslut, förvaltningslagar, moraliska riktlinjer och annat sådant, vilket är resultatet av att ett levnadssystem i praktiken har förvaltats på grundval av lagboken. Detta är själva livsnerven i en nations levnadssystem. Om den skiljs från lagboken kan lagboken inte ge en fullständig bild av dess levnadssystem, och inte heller kan den förstås korrekt. Ingenstans i världen finns detta system systematiskt nedtecknat i en enda bok, och det kan inte heller finnas så. Att en sådan bok saknas betyder inte att denna nation, utöver den nämnda lagboken, saknar sedvänjor eller lagar. Gå och säg inför England, Amerika eller någon annan nation i världen att allt de har utöver sina skrivna lagar (codified law) är otillförlitligt, och att alla deras sedvänjor, traditioner och liknande antingen måste vara nedtecknade i form av en enda bok eller, i annat fall, förklaras fullständigt otillförlitliga i juridiskt avseende. Därefter kommer ni själv att förstå hur mycket betydelse era ord förtjänar.”

Om någon hävdar att det borde finnas en fullständig och välordnad redogörelse i bokform för de sedvänjor, traditioner, prejudikat, beslut, lagar och föreskrifter som var rådande under Profetens tid, så är detta i grunden en fullständigt orealistisk tanke. Endast den som lever i fantasins värld kan framföra ett sådant krav. Bortse för en stund från arabernas förhållanden i forna tider och tänk på förhållandena i vår egen tid, då metoderna och hjälpmedlen för att dokumentera händelser och förhållanden har utvecklats i ovanligt hög grad. Föreställ dig att det i vår tid finns en ledare som under tjugotre års intensiv verksamhet dag och natt genomför en stor revolution. Genom att utbilda och träna tusentals människor förbereder han dem för den revolution han eftersträvar och använder dem för att åstadkomma en omvälvning i hela landets intellektuella, moraliska, kulturella och ekonomiska liv. Genom sitt ledarskap och sin styrning grundar han ett nytt samhälle och en ny stat. I detta samhälle är hans personlighet ständigt närvarande som ett bestående exempel på vägledning. Under alla förhållanden lär sig människor genom att iaktta honom vad man bör göra och vad man inte bör göra. Människor ur alla samhällsskikt träffar honom dag och natt, och han ger dem grundläggande vägledning i varje aspekt och område av livet – i trosföreställningar, tankesätt, karaktär och moral, gudsdyrkan, transaktioner och umgängesformer – liksom i sådant som hör till dessa områden. Dessutom är han statens administratör, domare, lagstiftare, planerare och militär befälhavare. Under tio år bygger han statens institutioner på sina grundprinciper och styr själv staten på denna grund. Tror du att alla dessa verksamheter, även i vår tid, om de ägde rum i ett land, skulle kunna dokumenteras i ”en enda bok”? Är det alltid möjligt att ha en bandspelare fäst vid denna ledare? Är det möjligt att hela tiden ha en kamera bakom honom för att bevara varje rörelse han gör dag och natt? Om det inte är möjligt, innebär då det avtryck som denne ledare har lämnat på miljontals människors liv, på hela samhällets utformning och på statens administration inte något vittnesbörd som man kan förlita sig på? Skulle du hävda att de rapporter som lämnats av de otaliga människor som hört denne ledares tal, iakttagit hans livsföring och haft kontakt med honom är helt opålitliga, eftersom de inte skrevs ned ”i ett bibliotek” inför ledaren själv och inte bekräftades av honom? Skulle du säga att de uppgifter som finns bevarade i olika källor och former om hans rättsliga avgöranden, hans administration, hans lagar, hans rättsliga dekret samt krig och fredsfördrag saknar allt värde och all betydelse, enbart därför att de inte har sammanställts i en ”fullständig bokform”?

Om man begrundar dessa frågor, inte i syfte att polemisera utan för att förstå resonemanget, kan en förnuftig människa själv inse hur meningslöst kravet på ”en enda bok” är. Det gör ingen större skillnad om man sitter i ett slutet rum och säger sådant inför några halvlärda och vilseledda anhängare, men att lägga fram det som en utmaning inför bildade människor på en öppen plats är synnerligen djärvt.

Är sunnan allmänt erkänd, och hur prövas dess äkthet??

Er tredje fråga var: ”Är originaltexten i den bok om Allahs Sändebuds sunnah allmänt erkänd av alla muslimer och höjd över tvivel, misstankar och kritik på samma sätt som Koranens originaltext?”

Och den fjärde frågan: ”Om det inte finns någon sådan bok, hur kan man då, på samma sätt som man enkelt kan veta att en viss mening eller meningsdel är en vers ur Koranen, veta om ett visst uttalande tillhör Allahs Sändebuds sunnah eller inte?”

Om ni har läst de artiklar som jag hänvisade er till för att besvara de två nämnda frågorna, måste ni där ha sett följande uttalande:

”Det råder utan tvekan oenighet när man undersöker uppgifterna om sunnan och försöker fastställa den, och sådan oenighet kan även uppstå i framtiden. Men sådan oenighet har också förekommit och kan förekomma när man fastställer betydelsen av många av Koranens föreskrifter och uttalanden. Om denna typ av oenighet inte kan utgöra ett argument för att överge Koranen, hur kan den då åberopas som argument för att överge sunnan? Denna grundprincip har tidigare erkänts, och även i dag finns ingen annan möjlighet än att erkänna att var och en som hävdar att en föreskrift är en föreskrift i Koranen eller sunnan måste lägga fram bevis till stöd för sitt påstående. Om hans påstående är riktigt måste det bekräftas av ummans lärda specialister, eller åtminstone av en stor del av dem. Och det är på grundval av bevis och argument som miljarder muslimer i olika delar av världen har samlats kring en fiqh-madhhab och som stora befolkningscentra har byggt hela sitt samhällsliv på en viss tolkning av Koranens föreskrifter och på en samling av den etablerade sunnan.” (Tarjuman al-Qur’an, januari 1958, s. 219.)

”Om en omstridd sunnah inte själv kan vara en källa och auktoritet, utan oenigheten endast gäller huruvida det som i ett visst fall påstås vara sunnah verkligen är en autentisk sunnah, då har det också förekommit oenighet när man fastställt betydelsen och innebörden av Koranens verser. Varje kunnig person kan väcka frågan om den föreskrift som härleds ur Koranen i en viss fråga verkligen har härletts ur Koranen. Den ärade brevskrivaren har själv nämnt oenighet i fråga om tolkningen och analysen av Koranen, men trots möjligheten till sådan oenighet erkänner han själv Koranen som lagens källa och auktoritet. Frågan är då: varför hyser han så stora betänkligheter mot att erkänna sunnan själv som lagens källa och auktoritet, trots att det även vid efterforskningen av bevisen och uppgifterna om sunnan i olika rättsfrågor finns möjlighet till oenighet?”

Det kan inte vara okänt för en rättslärd person som brevskrivaren att bland de olika möjliga tolkningarna av ett påbud i den ädla Koranen är den tolkning som den person, institution eller domstol slutligen fastställer som påbudets egentliga syfte efter att ha tillämpat vedertagna intellektuella metoder för tolkning och analys, inom ramen för hans, dess eller domstolens kunskap och befogenheter, Allahs påbud. Även om man slutgiltigt inte kan hävda att detta faktiskt är Allahs påbud. På exakt samma sätt är den sunnah i en viss fråga som efter tillämpning av vetenskapliga metoder och hjälpmedel för granskning av sunnah fastställs av en rättslärd, lagstiftande församling eller domstol, för denna person eller instans Allahs Sändebuds (frid vare med honom) påbud, även om man slutgiltigt inte kan säga att detta faktiskt är Allahs Sändebuds (frid vare med honom) påbud. I båda fallen kan frågan fortfarande vara omstridd när det gäller vad Allah den Allsmäktiges eller Hans Sändebuds (frid vare med honom) påbud är för mig och vad det är för dig. Men så länge du och jag erkänner Allah och Hans Sändebud (frid vare med honom) som den slutgiltiga auktoriteten kan frågan om huruvida Allahs och Hans Sändebuds (frid vare med honom) påbud utgör lag och rätt för oss, och huruvida de måste följas, inte vara omstridd för oss.” – (Tarjuman al-Qur’an, december 1958, s. 162).

”När det gäller en betydande del av sunnah har de rättslärda och hadithlärda nått enighet, medan det råder meningsskiljaktighet om en annan del. Vissa har godtagit något som sunnah, medan andra inte har godtagit det som sunnah. Men beträffande alla sådana omstridda frågor har diskussionen bland sakkunniga lärda pågått i hundratals år, och alla de argument och bevis som mycket detaljerat har framförts till stöd för varje ståndpunkt, liksom det grundmaterial som dessa argument bygger på, finns i fiqh- och hadithlitteraturen. I dag är det inte svårt för någon bildad person att genom egen undersökning komma fram till en slutsats om huruvida något är sunnah eller inte. Därför förstår jag inte vilket rimligt skäl någon skulle kunna ha för att känna oro med hänvisning till sunnah. Naturligtvis är det en annan sak när det gäller dem som inte känner till denna kunskapsgren och som på avstånd har hört talas om meningsskiljaktigheter i hadith och därför blivit skräckslagna.” – (Tarjuman al-Qur’an, december 1958, s. 169).

Som svar på dina ovan nämnda två frågor rekommenderade jag dig att studera denna framställning i hopp om att en bildad och medveten person, som önskar förstå argumentet, genom studiet skulle kunna inse de grundläggande felaktigheter som ligger dolda i hans frågor och direkt förstå att meningsskiljaktigheter vid granskningen av sunnah inte hindrar att sunnah godtas som grund för lagen, lika lite som meningsskiljaktigheter vid tolkningen av Koranen hindrar att Koranen godtas som lagens källa. Men du har varken blivit medveten om detta fel eller försökt förstå framställningen, utan har i stället kastat fram ytterligare några frågor. Jag kommer senare att invända mot de frågor du har tagit upp; först måste du tydligt säga följande: Om du anser att endast sådant som är fritt från meningsskiljaktighet kan vara en källa till lagen, vad finns då på jorden under denna himmel som behandlar olika frågor och problem i människans liv utan att mänsklig kunskap ger något utrymme för meningsskiljaktighet? Om den ädla Koranen kan du inte hävda mer än att dess grundtext är allmänt erkänd och att det inte råder någon meningsskiljaktighet om huruvida någon vers eller del av en vers är en koranvers. Men kan du förneka att det kan finnas, och faktiskt har funnits, omfattande meningsskiljaktigheter när det gäller att förstå Koranversernas syfte och mål och att härleda olika påbud ur dem? Om en lags egentliga syfte inte är att återge ordalydelsens grundtext utan att fastställa bestämmelsen, vilken nytta har då enighet om ordalydelsen (grundtexten), när man vid fastställandet av bestämmelsen hamnar i meningsskiljaktigheter och alltid kan göra det? Därför måste du antingen ändra din uppfattning att ”lagens grund endast kan vara sådant där det inte finns något utrymme för meningsskiljaktighet”, eller vägra att godta Koranen som lagens källa. Med detta villkor kan i själva verket ingen lag alls stiftas i världen. Hur skulle det kunna stå till med det övergripande systemet i länder som inte alls har någon skriven konstitution (Written constitution), såsom Storbritannien? Och även bland dem som har en skriven konstitution råder enighet endast om lagens grundtext; om det också råder enighet om dess tolkning och analys, var då vänlig och visa oss detta.

Fyra grundläggande sanningar

Dessutom innehåller det uttalande jag nämnde flera andra punkter, som du har undvikit att bemöta genom att ta upp en annan fråga för att avlägsna dig från det egentliga problemet. Men jag kommer inte att låta dig dra dig tillbaka förrän du har lagt fram ett tydligt uttalande om dessa frågor. Antingen erkänner du dem helt enkelt och ändrar din ståndpunkt, eller också förkastar du dem på grundval av rationella bevis och argument, inte enbart på grundval av påståenden. Dessa frågor är följande:

1. ”Ummats konsensus har etablerats beträffande en stor och omfattande del av sunnah.” Det råder konsensus om nästan alla de sunnah som utgör den grundläggande formen för det islamiska livssystemet. Dessutom råder det betydande konsensus i fråga om de sunnah som utgör grunden för sharias grundprinciper. De flesta meningsskiljaktigheterna gäller endast de sunnah från vilka kompletterande rättsregler har härletts. Inte ens alla dessa är omstridda; tvärtom kan man konstatera att ummats lärda är eniga om en betydande del av dem. Påståendet att ”det endast är de omstridda frågorna som har förts fram på de stora arenorna” räcker inte för att dra slutsatsen att sunnah i sin helhet är omstridd. På samma sätt kan de misslyckade försöken från vissa små grupper av galningar, i de flesta fall okunniga människor, som då och då har trätt fram och försökt göra även allmänt erkända saker omstridda, inte hindra att en stor del av sunnah är allmänt erkänd. Sådana grupper har inte nöjt sig med att angripa sunnah, utan vissa av dem har till och med hävdat att den ädla Koranen har förvanskats. Men förekomsten av en handfull sådana människor kan inte upphäva den muslimska ummats samlade konsensus. Varför skulle två eller fyra hundra, eller två eller fyra tusen, sådana människor till slut få tillåtelse att resa sig och kräva att något ska strykas ur den lag som stiftas för hela landet, trots att hela ummat efter Koranen har erkänt detta som den islamiska lagens andra grund och alltid har gjort det?

2. Arten av de meningsskiljaktigheter som gäller sunnah i samband med kompletterande bestämmelser är inte heller sådan att varje individ i denna fråga har en avvikande uppfattning från alla andra. Tvärtom har ”miljarder muslimer i olika delar av världen samlats under någon fiqh-baserad madhhab, och deras stora befolkningscentra har grundat hela sitt livssystem på en viss tolkning av Koranens bestämmelser och på en viss samling av väl etablerad sunnah.” Se till exempel på ert eget land Pakistan, vars lagstiftning nu diskuteras. Rättsligt sett är landets hela muslimska befolkning indelad i endast tre stora grupper: hanafiter, shiamuslimer och ahl al-hadith. Anhängarna av varje grupp har antagit en viss tolkning av Koranens bestämmelser och en samling av autentisk sunnah. Kan vi inte, på grundval av demokratiska principer, lösa lagfrågan på följande sätt: inom ramen för den personliga lagen ska varje grupps tolkning av Koranen och samling av autentisk sunnah betraktas som tillförlitlig, eftersom det är dessa de följer, medan den tolkning av Koranen och den samling av sunnah som majoriteten har enats om ska betraktas som tillförlitlig när det gäller den nationella lagen?

3. Frågan ”Hur kan man veta om ett visst uttalande är en hadith från Rasulullah (ﷺ) eller inte?” är inte en olöslig fråga. När det gäller de sunnah-utsagor vars autenticitet har blivit omstridd har ”specialiserade lärda diskuterat dem i hundratals år, och alla argument och bevis som framförts till stöd för varje synsätt, liksom de grundvalar som dessa argument bygger på, finns i detalj bevarade i fiqh- och hadithverken. För en lärd människa är det i dag inte längre svårt att, på grundval av undersökning, nå en slutsats om huruvida något utgör sunnah eller inte.”

4. Den slutliga lösningen på denna fråga med avseende på lagstiftning är följande: ”Av de olika möjliga tolkningarna av den ädla Koranen är den tolkning som den person, institution eller domstol slutligen fastställer som lagens egentliga syfte genom att tillämpa de välkända vetenskapliga och rationella metoderna för tolkning och analys, Guds befallning inom ramen för dess kunskap och verksamhet. Det kan dock inte slutgiltigt hävdas att detta i verkligheten är Guds befallning. På exakt samma sätt är den sunnah som, efter användning av de intellektuella metoderna och hjälpmedlen för granskning av sunnah, bevisas för en faqih, ett lagstiftande råd eller en domstol i en viss fråga, Rasulullahs (ﷺ) befallning för denna instans, även om det slutgiltigt inte kan sägas att detta är Rasulullahs (ﷺ) befallning.”

Fråga nu själv, uppriktigt och samvetsgrant, ditt samvete: har du bland de frågor som har kommit inför dig genom de citat jag återgett fått svar på din tredje och fjärde fråga? När du ställdes inför detta, i stället för att framföra ett tydligt jakande eller nekande uttalande i saken, försökte du kasta fram ännu en rad frågor. Finns det någon förnuftig grund för detta som ditt samvete kan känna sig övertygat om?

Svar på det andra brevet

Därefter tar jag upp ert andra brev. I detta brev har ni klagat över att ni inte fann några konkreta svar på era frågor i de artiklar som jag hänvisade er till som svar på ert första brev, utan att er oro i stället ökade ytterligare. Men efter att nu ha läst den detaljerade genomgång av era frågor som jag har lagt fram, får ni själva avgöra om ni i den fann ett konkret svar på varje fråga och om den verkliga orsaken till att er oro ökade var de nämnda artiklarna eller ert eget sinne och tänkande.

Ni har också sagt att det i den nämnda artikeln finns flera påståenden som strider mot mina andra artiklar. Som svar vill jag be er att ange hänvisningarna till dessa artiklar och säga vilka delar i dem som motsäger denna artikel. Jag befarar emellertid att ni har sökt efter ännu ett stort område att dra er tillbaka till. För att hålla diskussionen koncentrerad till det ämne som behandlas vill jag därför, i stället för att ge detta svar, be er att tills vidare bortse från mina andra artiklar och säga om ni godtar eller förkastar det jag nu lägger fram för er. Om ni förkastar det, vilka förnuftiga bevis har ni då till stöd för detta?

Sammanfattning av de fyra punkterna

Därefter har ni försäkrat mig om att ert syfte med denna brevväxling inte är debatt, utan att förstå saken. Efter att ha sagt detta har ni lagt fram en sammanfattning av mina artiklar inför mig i fyra punkter och kräver att jag antingen erkänner att denna sammanfattning verkligen återger innehållet i mina artiklar, eller bevisar att ni har missförstått deras innebörd.

Jag kommer nu att gå igenom de punkter som ni har hämtat ur min artikel i sammanfattad form, i ordningsföljd. Men innan denna genomgång ber jag er att själva lägga era antagna punkter bredvid de punkter som jag ovan har framställt utifrån mina artiklar, och avgöra om det sinne som har riktats mot dessa punkter i stället för mot de andra är ivrigt att förstå uttalandet eller lider av en sjuklig förkärlek för debatt.

Den första punkten

Den första punkten som ni har härlett lyder: ”Ni har sagt att allt som den store Profeten (frid över honom) sade eller gjorde under sitt tjugotreåriga profetiska liv, när han förklarade och analyserade den heliga Koranen, kallas Guds Sändebuds (frid över honom) sunnah. Av detta uttalande framgår två saker:

(a) Det som Guds Sändebud (frid över honom) sade eller gjorde som person under dessa tjugotre år av sitt liv ingår inte i sunnah.

(b) Sunnah är en förklaring av Koranens bud och grundprinciper. Den fastställer inga grundprinciper eller bud för islam som religion utöver Koranen, och sunnah kan inte heller upphäva något av Koranens bud.”

Arten av Guds Sändebuds (frid över honom) handlingar

Den första delen av den sammanfattning som ni har dragit ur mitt uttalande är felaktig. Var står det någonstans i mina artiklar att ”allt som den store Profeten (frid över honom) sade eller gjorde under sitt tjugotreåriga profetiska liv, när han förklarade och analyserade den heliga Koranen, kallas Guds Sändebuds (frid över honom) sunnah”? Tvärtom har jag sagt att allt det som den store Profeten (frid över honom) utförde under sitt profetiska liv under dessa tjugotre år, och genom vilket han förklarade den heliga Koranens syfte och mål, utgör sunnah. Denna sunnah förenas med Koranen och ger den Högsta Varelsens (det vill säga Gud den Allsmäktiges) storslagna lag dess utformning och fulländning. Eftersom den store Profeten (frid över honom) utförde allt detta i egenskap av profet, representerade han i dessa handlingar, liksom i den heliga Koranen, Gud den Allsmäktiges vilja och önskan.

Om du inte brukar läsa in dina egna föreställningar i andras uttalanden, bör du studera det jag sade som svar på din första fråga och själv se vad jag faktiskt sade och vad du har gjort det till.

De två slutsatser du därefter drog av detta vittnar båda om att du, i stället för att söka svaret på frågan i mitt nämnda uttalande, har sökt en väg till en ny debatt. Din första fråga hade nämligen inget samband med detta uttalande, och jag hänvisade inte heller till min tidigare nämnda artikel för att du skulle söka lösningen på detta problem där. Jag vill emellertid inte ge dig möjlighet att säga att jag har undvikit att besvara de frågor du riktade till mig. Därför lägger jag fram en kort diskussion om dessa två slutsatser.

Skillnaden mellan den ädle Profetens (s) personliga väsen och hans profetiska väsen

(a) Inom den islamiska sharia är det fullt erkänt att allt som den ädle Profeten (s) sade och gjorde i egenskap av Sändebud är sunnah, och att det är obligatoriskt för ummah att följa den. Det han sade eller gjorde som privatperson är däremot visserligen värt att respektera, men det är inte obligatoriskt att följa det. Shah Waliullah (rh) har i sitt berömda verk ”Hujjatullah al-Baligha”, i avsnittet med rubriken ”Bab bayani aqsami ulumin-nabiyy (s)”, gjort en kort men fullständig och meningsfull framställning av detta. Imam Muslim (rh) ägnade i sitt verk ”Sahih” ett helt avsnitt åt denna princip och gav det rubriken: ”Bab wajibit-timthali ma qalahu sharan duna ma zakarahu (s) min ma’ishid-dunya ala sabilir-ra’y” [Avsnitt: Det är obligatoriskt att följa det den ädle Profeten (s) sade som en föreskrift i sharia, men det är inte obligatoriskt att följa det han sade som sin personliga uppfattning i världsliga frågor]. Frågan är nu: Vem ska slutligen avgöra skillnaden mellan den ädle Profetens (s) personliga väsen och hans profetiska väsen, och besluta vilka av hans uttalanden och handlingar som innebär en sunnah som måste följas och vilka som endast hör till den personliga sfären? Det bör stå klart att vi inte själva har rätt att ange denna skillnad och denna gräns. Denna skillnad kan fastställas på två sätt. Antingen har den ädle Profeten (s) själv tydligt sagt om något av sina uttalanden eller handlingar att det hör till den personliga sfären. Eller också ska lärda som är visa, samvetsgranna och klarsynta, med utgångspunkt i de principer för sharia som kan härledas ur den undervisning den ädle Profeten (s) förmedlat, genom en omfattande analys avgöra vilka slags uttalanden och handlingar bland hans ord och gärningar som hör samman med hans profetiska väsen och vilka slags uttalanden och handlingar som kan hänföras till den personliga sfären. Jag har behandlat detta utförligt i en av mina artiklar med titeln ”Allahs Sändebuds (s) personliga väsen och profetiska väsen” (Tarjuman al-Quran, december 1959 e.Kr.).

Att gå utöver Koranen och att motsäga Koranen är inte liktydigt

(b) Det är en helt felaktig slutsats från din sida att sunnah är en uttolkare av Koranens föreskrifter och principer i den betydelsen att ”den inte fastställer någon princip eller föreskrift i islam som går utöver Koranen”. Om du i stället hade använt uttrycket ”i strid med Koranen”, skulle inte bara jag ha hållit med dig, utan även alla ummahs faqih och muhaddith hade instämt. Men du använde uttrycket ”utöver Koranen”, vilket just kan betyda att gå utöver Koranen. Det är uppenbart att det är en himmelsvid skillnad mellan att vara ”utöver” något och att vara ”i strid med eller motsatt” något. [Det bör påpekas att en hadith kan fastställas vara i strid med Koranen när Koranen befaller att en handling ska utföras medan hadithen förbjuder den, eller när Koranen befaller att man ska avstå från något medan hadithen befaller att det ska göras. Men om hadithen förklarar en kortfattad föreskrift i Koranen, eller anger hur den ska tillämpas och klargör dess syfte, är den inte ”i strid med” Koranen utan ”utöver” Koranen.] Om sunnah inte förmedlar något som går utöver Koranen, tänk då själv efter: vilket behov finns det av den? Behovet finns just därför att den visar Koranens syfte och mål, sådant som inte tydligt har nämnts i Koranen. Koranen stannar till exempel vid befallningen att ”upprätta bönen”. Koranen säger inte vad bönen innebär eller vad det innebär att upprätta den; det är sunnah som klargör detta. För detta ändamål berättar sunnah i detalj för oss om byggandet av moskéer, metoden för de fem dagliga böneutropen och bönen i gemenskap, bönetiderna, bönens form, antalet rakʿah, de särskilda bönerna på fredagen och de två eid-dagarna samt deras praktiska utformning, liksom många andra aspekter. Allt detta går utöver Koranen, men står inte i strid med den.

På samma sätt har sunnah, inom livets alla områden och delar, i enlighet med Koranens syfte och mål utformat mänsklig karaktär och etik, islamisk civilisation och kultur samt den statliga struktur som den har byggt upp. Detta går så långt utöver Koranen att sunnahs vägledning har fått ett betydligt vidare omfång än de koraniska föreskrifternas omfång. Men inget i detta står i strid med Koranen, och det som faktiskt står i strid med Koranen erkänns inte av någon av ummahs faqih eller muhaddith som Allahs Sändebuds (s) sunnah.

Kan sunnah upphäva någon av den heliga Koranens föreskrifter (mansukh)??

I detta sammanhang har ni dessutom kommit fram till slutsatsen att ”sunnan inte kan upphäva någon föreskrift i den ädla Koranen”. Detta har ni skrivit under inflytande av ett misstag som behöver klargöras. Det som hanafitiska rättslärda förklarar med termen ”att upphäva Skriftens föreskrift genom sunnans hjälp” innebär i själva verket att begränsa en allmän föreskrift i den ädla Koranen och att ange en innebörd som inte framgår av dess ordalydelse. I sura al-Baqara gavs exempelvis en befallning att upprätta testamente till föräldrar och nära anhöriga (vers 180). Därefter uppenbarades i sura an-Nisa föreskrifterna om arvsfördelning och det sades att dessa andelar skulle fördelas efter att den avlidnes testamente hade verkställts (verserna 11–12). Som förklaring till detta sade den ädle Profeten (fvmh): ”Det finns inget testamente till förmån för arvingarna.” Det innebär att ingen arvinges andel hädanefter får ökas eller minskas genom ett testamente, eftersom Gud den Högste själv har fastställt arvingarnas andelar i den ädla Koranen. Om någon genom ett testamente ökar eller minskar dessa andelar, har han handlat i strid med Koranen.

På detta sätt har sunnan begränsat den allmänna tillåtelsen att upprätta testamente, som tydligt kan förstås av Koranens vers, till sådana berättigade personer som inte kan vara arvingar. Det har också klargjorts att denna allmänna tillåtelse att upprätta testamente inte får utnyttjas i syfte att öka eller minska de andelar som lagligen har fastställts för arvingarna.

På motsvarande sätt föreskrivs i den ädla Koranens vers om tvagningen (sura al-Ma’ida: 6) att fötterna ska tvättas, utan att något tillstånd undantas där. Den ädle Profeten (fvmh) förklarade genom att stryka över lädersockorna och tillåta andra att göra detsamma att denna föreskrift gäller fötter utan lädersockor. När lädersockor bärs uppfylls detta syfte genom att man stryker över dem i stället för att tvätta fötterna. Oavsett om detta kallas ”upphävande”, ”undantag” eller ”förklaring” är innebörden densamma, och det är helt korrekt och rimligt på sin plats. Vilken rätt har i slutändan de personer att invända mot detta som, trots att de inte är profeter, på grundval av enbart sina personliga uppfattningar förklarar vissa tydliga föreskrifter i den ädla Koranen vara ”övergångstidens föreskrifter”? Den uppenbara innebörden av detta är att när ”denna övergångstid” enligt deras olycksbådande uppfattning har passerat, kommer även dessa föreskrifter i den ädla Koranen att upphävas. (Herr Parvez förklarar alla föreskrifter som bevisar giltigheten av fastställd äganderätt, däribland den ädla Koranens föreskrifter om arv, vara övergångstidens föreskrifter. Enligt honom kommer alla dessa föreskrifter i den visa Koranen att upphävas när herr Parvez’ egenpåhittade ”nizam-e rububiyyat” — det gudomliga systemet — har upprättats.)

Andra punkten

Det andra som ni har dragit ut ur min artikel är följande: Ni har sagt att ”det inte finns någon bok där den ädle Profetens (fvmh) sunna har sammanställts fullständigt och uttömmande och vars grundtext alla muslimer är eniga om på samma sätt som de är eniga om Koranens grundtext”.

Beträffande den slutsats ni har dragit ur min artikel vill jag bara framhålla att personer som är försjunkna i sina egna föreställningar och vägrar att tillägna sig rationella resonemang brukar dra sådana slutsatser av andras uttalanden. Läs på nytt det jag skrev som svar på den andra frågan när jag för en liten stund sedan diskuterade ert första brev. Ni kommer själv att förstå vad jag sade och vilken slutsats ni drog av det.

Tredje punkten

I den tredje punkten som ni har framställt säger ni: ”Ni har sagt att det är möjligt att skilja de autentiska haditherna från den nuvarande hadithsamlingen. Därför är de principer för granskning av återberättelser som fastställts sedan tidigare inte det slutgiltiga avgörandet. Utöver principerna för riwaya kan även diraya tas till hjälp. Diraya hos personer som genom studiet av islamisk kunskap har utvecklat en djup och insiktsfull blick ska betraktas som tillförlitlig.”

Tillämpningen av riwāya och dirāya vid granskningen av hadither

De meningar ur vilka ni på ett så förvånande och ytterst förvrängt sätt har utvunnit detta, återger jag här ordagrant, så att en exakt bild av mitt uttalande kan läggas fram och något påhittat sammandrag inte ska behövas.

”Hadithvetenskapen är ett annat namn för just denna kritik, det vill säga den historiska kritiken. Från det första hijri-århundradet fram till i dag har denna kritiska tradition inom denna vetenskap fortsatt, och ingen faqīh eller muhaddith har varit förespråkare för uppfattningen att en hadith som knyter någon fråga till Allahs Sändebud (s), vare sig frågan gäller dyrkan eller sedvänjor och transaktioner, ska godtas som bevis utan historisk kritik. Denna vetenskap är i själva verket det främsta exemplet på ovanstående kritik, och även den bästa historiska kritik i modern tid kan med stor svårighet beskrivas som summan av den ovan nämnda kritiken eller som en vidareutveckling av den (förbättring). Jag kan snarare säga att det i de principer för kritik som hadithkännarna har utarbetat finns en sådan skönhet och finstämdhet att vår tids historikers kritiska skarpsinne ännu inte har förmått nå upp till den. Jag går ännu längre och säger, utan rädsla för invändningar, att det i hela världen endast är dokumentationen av Muhammads, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sunna och livsföring samt historien från hans tid som skulle ha kunnat bestå provet inför den stränga kritiska måttstock som hadithkännarna har antagit. Hittills har ingen människa i världen och ingen periods historia annars kunnat bestå oskadd inför en sådan sträng kritisk måttstock eller bli erkänd som en tillförlitlig historisk dokumentation. Trots detta säger jag att vägen till ytterligare korrigering och utveckling inte är stängd. Ingen kan hävda att de principer för kontroll av riwāya som hadithkännarna har antagit är slutgiltiga. Om någon i dag, efter att ha förvärvat djup kunskap och insikt i dessa principer, påvisar någon stelhet eller brist i dem och med rationella argument och bevis lägger fram vissa principer för en mer tillfredsställande kritik, ska han naturligtvis välkomnas. Vem av oss skulle till sist inte vilja vara förvissad om att något verkligen är en fastställd sunna innan det tillskrivs Allahs Sändebud (s), och att inget löst eller halvmoget påstående ska kunna knytas till den ädle Profeten (s)?”

Att använda dirāya tillsammans med riwāya vid granskningen av hadither är också något som har ett brett stöd, vilket den ärade brevskrivaren har nämnt … Det som emellertid bör framhållas i detta sammanhang, och som jag hoppas att den vördnadsvärde brevskrivaren inte kommer att ha en avvikande uppfattning om, är att dirāya endast kan godtas från sådana personer som har tillbringat en betydande del av sina liv med att studera och praktisera Koranen, hadith och islamisk fiqh, hos vilka långvarig uthållighet och övning har skapat en särskild grad av erfarenhet och insikt, och vars förstånd inte har en benägenhet att ta till sig idéer, principer och grundvärderingar från läror utanför den islamiska tankens och handlingsordningens ramar och pröva det islamiska arvet efter dessa måttstockar. Vi kan naturligtvis varken införa något tvång beträffande användningen av förståndet eller hålla någons tunga tillbaka. Men hur det än förhåller sig är det säkert att om människor som är okunniga om islamisk kunskap på ett amatörmässigt sätt börjar godta en hadith för att de finner den tilltalande och förkasta en annan för att den strider mot deras vilja, eller om personer som har fostrats i ett islamfientligt tankesätt och handlingssystem plötsligt träder fram och ställer upp en marknad för att godta eller förkasta hadither utifrån främmande måttstockar, då kan deras dirāya varken vara godtagbar för den muslimska umman, och detta folks samlade samvete kan aldrig känna sig tryggt med sådana meningslösa intellektuella slutsatser. Inom islams gränser kan endast ett förstånd som har fostrats och utbildats i islams ljus, samt en kunskap som står i överensstämmelse med islams sinnelag, utföra ett riktigt arbete. Ett förstånd som färgats av främmande färg och sinnelag, eller ett outbildat förstånd, kan inom islams område inte utföra något konstruktivt arbete utan att skapa oordning.” (Tarjumān al-Qur’ān, december 1958, s. 164–166).

Jämför själv ovanstående uttalande med det sammandrag ni har gjort. Det kommer tydligt att framgå för er vilket utmärkt exempel på en önskan att förstå uttalandet ni har lagt fram.

Den fjärde punkten

Den fjärde punkt som ni har utvunnit ur min artikel lyder: ”Även efter att haditherna har granskats på detta sätt kan man inte säga att de med samma visshet som Allahs ord är Allahs Sändebuds (s) ord.”

Detta är ännu ett ojämförligt exempel som ni har lagt fram som ett uttryck för en önskan att förstå uttalandet, i stället för en kärlek till polemik. Här återger jag ordagrant de meningar ur vilka ni har utvunnit ovanstående sammanfattning: ”Bland flera möjliga tolkningar av ett påbud i Koranen är den tolkning som den person, institution eller domstol slutligen, efter att ha tillämpat den välkända vetenskapliga metoden för tolkning och analys, fastställer som föreskriftens verkliga syfte, Allahs påbud inom ramen för hans eller dess kunskap och handlingsområde. På exakt samma sätt är den sunna i en viss fråga som, efter att de vetenskapliga metoderna och verktygen för granskning av sunna har använts, framstår som fastställd för en faqīh, lagstiftande församling eller domstol, Allahs Sändebuds (s) påbud för denne.”

Även om jag redan tidigare hade nämnt ovanstående uttalande, nämner jag det på nytt trots att upprepning är klandervärd, så att även ni själv kan ge ett motgift mot er skicklighet i att utvinna era egna slutsatser. Och motgiftet mot detta moraliska övermod vill jag själv ge er: genom att sönderstycka mitt uttalande och lägga fram det inför mig har ni i sanning visat prov på stor skicklighet. Personligen sätter jag rätt värde på er, liksom på det som inte kan förväntas av en förnuftig människa som ni; men kanske är det tidskriften ”Bazm-e Tulu-e Islam” som har fört er till denna nivå.

Krav på publicering i tidskriften

Slutligen vill jag framföra att ni avslutade ert första brev med följande mening:

”Eftersom det råder en viss oro bland allmänheten i fråga om lagen, hoppas jag att ni inte har något att invända mot att det svar ni har lämnat publiceras i tidskriften, så att de får kännedom om det.”

I detta avseende vill jag säga att det inte bara är så att jag inte har några invändningar; min innerliga önskan är att ni publicerar denna brevväxling ordagrant i tidskriften. Jag låter själv publicera den i tidskriften Tarjuman al-Qur’an. Se även till att den publiceras i ett av de närmaste numren av ”Tulu-e Islam”, så att allmänheten på båda sidor får kännedom om saken och kan befrias från sin oro.

Tarjuman al-Qur’an — med vördnad

Juli 1960 e.Kr. Abul A‘la

Profetskapets rang

[På de föregående sidorna har läsarna tagit del av den brevväxling om sunnans rättsliga ställning som ägde rum mellan doktor Abdul Wadud Sahib och artikelförfattaren. Ytterligare ett brev från doktorn har kommit till vår kännedom och återges nedan tillsammans med författarens svar].

Doktor Sahibs brev

Ärade Maulana!

Assalamu alaikum. Jag mottog ert brev den 8 augusti. Jag hoppas att vi hädanefter kan tala med något större välvilja. I slutet av ert svar på mitt första brev i ert brev av den 26 juni sade ni:

”Innan ni ställer de följande frågorna borde ni tydligt ha klargjort huruvida Rasulullah (s) utförde någon annan uppgift i världen än att läsa upp den ädla Koranen för människorna och, om han gjorde det, i vilken egenskap?”

Därefter skrev ni också: ”Först måste ni tydligt säga om Rasulullahs (s) sunna i sig är något eller inte. Erkänner ni den som en rättskälla vid sidan av Koranen? Om inte, vilket är ert argument för det?”

Därför förefaller det mig rimligt att i mitt nuvarande brev endast behandla denna del av ämnet. Diskussionen om den återstående delen skjuter jag upp till framtiden. Ni minns kanske att jag varken förnekar sunnans praktiska betydelse eller har för avsikt att undanröja dess betydelse.”

Därför är er fråga ”om sunnan enligt min uppfattning i sig är något eller inte” onödig. Däremot råder det oenighet mellan er och mig om vad som avses med sunna. Återstår nu frågan om jag erkänner sunnan som en rättskälla vid sidan av Koranen. På denna punkt är mitt svar nekande. Ni har frågat vilket bevis jag har för detta. Tillåt mig först att klargöra huruvida Rasulullah (s) utförde någon annan uppgift i världen än att läsa upp den ädla Koranen för människorna och, om han gjorde det, i vilken egenskap. När svaret på detta har lagts fram kommer även argumenten och bevisen att framträda.

Jag instämmer till hundra procent med er i att den ädle Profeten (s) var lärare, domare och även fältherre. Han utbildade människorna, grundade en välorganiserad gemenskap av de utbildade och upprättade därefter även en stat, och så vidare. Men jag instämmer inte med er i påståendet att ”allt som Allahs sändebud (s) gjorde under sitt tjugotre år långa profetiska liv var den sunna som, förenad med Koranen, fullbordar den Högste Lagstiftarens stora lagsystem.”

Det råder ingen tvekan om att den ädle Profeten (s) organiserade samhället i enlighet med den Högste Lagstiftarens lag. Men jag kan inte förstå påståendet att lagen i Allahs bok – må Allah förlåta oss – var ofullständig och att den fullbordades genom allt det som den ädle Profeten (s) faktiskt gjorde. Enligt min uppfattning upphörde uppenbarelsens följd för all framtid med den ädle Profeten (s). Men syftet med det profetskapets uppdrag som Allahs sändebud (s) utförde var att samhället även efter den ädle Profeten (s) skulle kunna styras genom att följa hans fotspår, och att denna ordning skulle fortsätta. Om den ädle Profeten (s) förmedlade det som Allah har uppenbarat till andra, är det ummans ansvar och plikt att förmedla det vidare till andra. Om den ädle Profeten (s) bildade en gemenskap i enlighet med ”det som Allah har uppenbarat”, upprättade en stat och fullgjorde uppgiften att befalla det goda och förhindra det onda och falska, då är det också ummans plikt att handla på exakt detta sätt. Om den ädle Profeten (s) avgjorde olika frågor i enlighet med ”det som Allah har uppenbarat”, då måste även umman

avgöra dem i enlighet med ”det som Allah har uppenbarat”. Om den ädle Profeten (s) ledde statens angelägenheter genom samråd i enlighet med ”rådfråga dem i angelägenheterna”, då ska även umman göra det. Om den ädle Profeten (s) under sitt tjugotre år långa profetiska liv tillbringade krigen till häst, då ska även umman föra krig med dessa principer i åtanke.

Om umman alltså, i enlighet med ”det som Allah har uppenbarat”, utför sådana uppgifter som utbildning, organisering, statsbildning, samråd, rättskipning och krigföring, innebär det att den följer Allahs sändebuds (s) sunna. Även den ädle Profeten (s) handlade i enlighet med ”det som Allah har uppenbarat” och byggde samhället utifrån sin tids krav. Att följa Allahs sändebuds (s) sunna innebär att umman i varje tidsålder, utifrån sin egen tids krav, ska handla i enlighet med ”det som Allah har uppenbarat” och bygga samhället. I vår tid ska vi upprätta den typ av styrelseskick som vi anser vara lämpligt med hänsyn till miljö, omständigheter och samtidens krav. Men detta måste göras inom gränserna för ”det som Allah har uppenbarat”. Detta är att handla enligt Allahs sändebuds (s) sunna. Om vi med detta syfte i åtanke krigar i enlighet med det som versen med rubriken ”det som Allah har uppenbarat” har fastställt, är detta att handla enligt Allahs sändebuds (s) sunna.

Om sunnan alltså betyder detta – som en maulvi nyligen skrev i en lokaltidning: att det dröjde för Umar (må Allah vara nöjd med honom)s armé att inta en fästning eftersom soldaterna inte hade använt miswak på flera dagar, eller att användningen av pilar på slagfältet i dagens atomålder skulle vara obligatorisk i sunnans mening eftersom den ädle Profeten (s) använde pilar under krig – vad kan då vara mer förlöjligande för den ädle Profetens (s) sunna än detta?

I alla de ovan nämnda handlingarna följde den ädle Profeten (s) under sitt tjugotre år långa profetiska liv det som finns i Allahs bok, och umman har också befallts att följa detta. Samtidigt som ummans medlemmar har uppmanats: ”Följ det som har uppenbarats för er från er Herre” (al-A’raf: 3), har det också förklarats att den ädle Profeten (s) själv följer detta: ”Säg: Jag följer endast det som uppenbaras för mig från min Herre” (al-A’raf: 203). Jag vet inte på vilka grunder ni har kallat lagen i Allahs bok ofullständig. Redan denna tanke får min kropp att skälva. Kan ni lägga fram någon vers ur den ädla Koranen som visar att Koranens lag är ofullständig? Allah den Allsmäktige har för människosläktets vägledning pekat på endast ett rättssystem, som står över allt tvivel och all tvekan; det börjar rentav med följande ord: ”Detta är Boken, däri finns inget tvivel.” Dessutom har man befallts att återvända till denna livslag för att avgöra alla livets frågor, och det har också tydligt förklarats att denna lag är omfattande och detaljerad.

”Ska jag då söka någon annan än Allah som domare, fastän det är Han som har uppenbarat Boken för er, tydligt förklarad?” (al-An’am: 114).

Tvärtom har denna skillnad fastställts mellan den troende och den otrogne:

”De som inte dömer i enlighet med det som Allah har uppenbarat, de är de otrogna.” – (al-Māʾida: 44).

Har inte den ädla Koranen kallats ”den ärorika Skriften”? Är inte förklaringen ”Din Herres ord är fullkomligt i fråga om sanning och rättvisa” tillräcklig för att bevisa att Allahs lag har nått sin fulländning? Och allt som återstod har blivit fullbordat. Vad kunde de otrogna hoppas på för att finna tröst, om inte denna Skrift, när Allah den Upphöjde sade: ”Är då inte denna Skrift tillräcklig för dem?”

”Är det inte tillräckligt för dem att Jag har uppenbarat Skriften för dig, som reciteras för dem?” – (al-ʿAnkabūt: 51).

Jag känner starkt att eftersom religionens krav var att Skriften skulle följas som en helhet, kan det inte vara så att varje individ följer Koranen enligt sin egen förståelse. För att upprätthålla den övergripande ordningen behövs därför en levande person, och jag inser också att när frågan gäller att upprätta en övergripande ordning, är den persons ställning och rang mycket hög som leder människor till detta mål. Han förmedlar budskapet eftersom uppenbarelsen inte kommer till någon annan än honom. Därför har den ädla Koranen tydligt förklarat: ”Den som lyder Sändebudet lyder i själva verket Allah.” – (an-Nisāʾ: 80). Följaktligen var Allahs Sändebud (frid vare med honom) också ummans centralpunkt. Och även efter Allahs Sändebud (frid vare med honom) ska denna centralitet upprätthållas. Därför har den ädla Koranen tydligt framställt detta i följande ord:

”Muhammad är endast ett sändebud. Före honom har andra sändebud gått bort. Om han då dör eller dödas, kommer ni då att vända ryggen till?” – (Āl ʿImrān: 144).

Det bör stå klart att kontinuiteten i att anbefalla det rätta och förbjuda det orätta – om dess syfte inte är predikan och förmaning – kan upprätthållas genom att den som grundade nationens centrum hålls ständigt verksam genom att följa Allahs Sändebuds (frid vare med honom) sunnah. Men det innebär inte att den lagordning som Allahs Sändebud (frid vare med honom) hade som mål att styra efter, och som det framtida ummans centrum kommer att ha som mål, skulle göras ofullständig.

Din tidigare fråga är vilken ställning Allahs Sändebud (frid vare med honom) hade i fråga om det han gjorde under sitt tjugotre år långa profetiska liv. Mitt svar är att allt som Allahs Sändebud (frid vare med honom) visade genom sina handlingar gjorde han som människa, men i enlighet med ”det som Allah har uppenbarat”. Att Allahs Sändebud (frid vare med honom) fullgjorde sitt uppdrag som sändebud var i egenskap av individ; detta svar är inte en produkt av mina egna tankar, utan dess bevis finns i Allahs Skrift. Allahs Sändebud (frid vare med honom) betonade gång på gång: ”Jag är endast en människa liksom ni.” Av Koranens verser framgår tydligt att Allahs Sändebuds (frid vare med honom) ställning i fråga om att leda statsordningen var ställningen som individ, och att även han ibland begick misstag i sin ijtihad.

”Säg: ’Om jag går vilse, drabbar följderna av min villfarelse endast mig; men om jag följer den rätta vägen, är det därför att min Herre uppenbarar för mig. Han är den Allhörande, den som är helt nära.’” – (Sabaʾ: 50).

Om ett ijtihadfel begicks som kunde påverka någon viktig fråga inom islams religion, kom också en rättelse från Allah den Allsmäktige. Exempelvis bad några människor inför ett krig om tillstånd att stanna kvar i stället för att delta i kriget, och den store Profeten (frid vare med honom) gav dem tillstånd. Då uppenbarade Allah den Allsmäktige följande om detta:

”Må Allah förlåta dig! Varför gav du dem tillstånd innan det stod klart för dig vilka som var sanningsenliga och innan du visste vilka som ljög?” (at-Tawbah: 43).

På liknande sätt kom en rättelse även i sura at-Tahrim:

”Du, Profet! Varför förbjuder du det som Allah har gjort tillåtet för dig?” (at-Tahrim: 1).

På liknande sätt sägs det i sura Abasa:

”Han rynkade pannan och vände sig bort, eftersom den blinde kom till honom. Hur kan du veta? Kanske skulle han renas, eller ta emot förmaningen, så att förmaningen kunde vara till nytta för honom. Men den som inte bryr sig, honom ägnade du uppmärksamhet, trots att du inte är ansvarig för att han inte renar sig. Däremot försummade du den som skyndade till dig och var räddhågad.” (vers 1–10).

Av diskussionen ovan framgår att Guds Sändebud (frid vare med honom), när han styrde statens angelägenheter i ljuset av uppenbarelsen, kunde begå ijtihadfel även i underordnade frågor. Detta var möjligt just därför att den store Profeten (frid vare med honom) utförde sådana handlingar som människa. Om så inte hade varit fallet, skulle två oundvikliga följder ha uppstått.

För det första uppfattningen att allt den store Profeten (frid vare med honom) gjorde, gjorde han i egenskap av profet, och att det därför inte är möjligt för vanliga människor att göra det. Än i dag finner man därför på någon plats i förtvivlans värld uppfattningen att det samhälle som den store Profeten (frid vare med honom) grundade ligger bortom vanliga människors förmåga och inte kan upprättas på nytt. Denna uppfattning förkastar själva följandet av Guds Sändebuds (frid vare med honom) sunna.

Den andra konsekvensen kan ta sig uttryck i föreställningen att profeter därför måste komma även efter den Helige Profeten (s), så att de på nytt kan upprätta ett sådant samhälle, eftersom vanliga människor inte förmår göra det.

Tänk själv på hur fruktansvärda dessa två konsekvenser är, vilka träder fram som följd av föreställningen att allt som den Helige Profeten (s) gjorde, gjorde han enbart i egenskap av profet. Profetskapets slut (profetskapets upphörande) har ställningen av en milstolpe på mänsklighetens färdväg. Härifrån tar personligheternas era slut och principernas och värderingarnas era börjar. Föreställningen att ”allt som den Helige Profeten (s) gjorde, gjorde han som profet” blir därför en anledning att förkasta principen om profetskapets slut. Trots att det finns en så tydlig vers som ”Muhammad är endast en budbärare – 3:144”, säger man att allt som Allahs Sändebud (s) gjorde, gjorde han endast i uppenbarelsens ljus [och att uppenbarelsens kedja upphörde med den Helige Profeten (s)]. Detta är ett tydligt tillkännagivande av att islams dīn inte kan fortsätta att bestå efter den Helige Profeten (s). Kaliferna förstod mycket väl att uppenbarelsen är bevarad i den Heliga Skriften och att den Helige Profeten (s) därefter fattade alla sina beslut på grundval av ömsesidigt samråd. Därför kunde ingen förändring införas i det system som etablerades efter hans bortgång. Allteftersom statens gränser utvidgades blev också listan över behoven längre. Under de kommande dagarna uppstod nya problem. Om ett tidigare beslut kunde hittas för att lösa dem och ingen förändring av det behövdes, lät kaliferna det förbli oförändrat. Om en förändring däremot behövdes, fattade de ett nytt beslut på grundval av ömsesidigt samråd. Allt detta gjordes i Koranens ljus. Detta var den väg som Allahs Sändebud (s) hade visat, och hans efterträdare upprätthöll den också. Detta kallades att följa Allahs Sändebuds (s) sunnah.

Om man antar, som ni säger, att den Helige Profeten (s) gjorde vissa saker i ljuset av uppenbarelsen, innebär det att en annan slags uppenbarelse började sändas ned eftersom Allah den Upphöjde inte var tillräckligt betrodd med den uppenbarelse som Han själv sände från Sin sida – Gud förbjude. Varför skulle det slutligen finnas dessa två slags uppenbarelse? I den uppenbarelse som sändes ned till de tidigare profeterna fanns en hänvisning till att Koranen skulle uppenbaras. Var det då så svårt för Allah, Han som har makt över allting, att i den Heliga Koranen hänvisa till den andra typ av uppenbarelse som ni talar om? Jag finner inget sådant i Koranen. Om ni kan hänvisa till någon sådan vers kommer jag att vara er tacksam. Och frid.

uppriktig

Abdul Wadud

Författarens svar

Min högt ärade och käre

Frid vare med er och Allahs barmhärtighet. Jag har mottagit ert brev daterat den 17 augusti 1960. I detta nyligen mottagna brev, där ni begränsar diskussionen till den första av era fyra tidigare frågor, blir det tydligt genom den uppfattning ni uttryckt om profetskap och sunnah att just er uppfattning om profetskapet i grunden är felaktig. Det bör stå klart att om det finns ett fel redan i grunden, kan vi inte nå någon slutsats genom att diskutera de senare frågor som hänger samman med denna grund. Därför bad jag er att i stället för att ställa fler frågor om mitt lämnade svar skulle yttra er om den verkliga frågan som nämndes i mitt svar. Jag är tacksam mot er för att ni antog denna vädjan och först uttryckte er uppfattning om den grundläggande frågan. Nu får jag möjlighet att göra er och de människor som är nedsänkta i denna villfarelse en tjänst.

Den uppfattning om profetskapet och sunna som du har framfört är resultatet av ett ytterst bristfälligt studium av den ädla Koranen. Den största faran är att du har förlitat dig så starkt på detta mycket bristfälliga och begränsade studium att du har kommit att anse den enhetliga trosuppfattning och praxis som hela ummans lärda och allmänhet har följt i denna fråga från det första hijri-århundradet fram till i dag vara felaktig. Du har dessutom fått för dig att alla muslimer under en period av nära fjorton hundra år har misslyckats med att förstå den ädle Profetens (frid över honom) ställning, att alla deras rättslärda gjorde fel när de erkände sunna som en källa till lagen och att hela deras imperier gick vilse genom att bygga sina rättssystem på sunna. Jag kommer längre fram att behandla denna uppfattning utförligt. Men innan jag börjar denna diskussion vill jag att du lugnt och sansat själv prövar omfattningen av dina religiösa kunskaper och funderar över om den kunskap du har förvärvat i denna fråga verkligen är tillräcklig för en så omfattande uppfattning. Det är inte bara du som har läst den ädla Koranen. Miljarder muslimer har studerat den i varje tidsålder och i varje del av världen. I islams historia har otaliga framstående personer levt, och även i dag finns sådana människor, för vilka koranstudiet inte har varit en bisyssla bland deras många åtaganden, utan som har ägnat hela sina liv åt att begrunda vart och ett av Koranens ord, förstå dess underliggande innebörd och dra slutsatser därifrån, och som fortfarande gör det. Hur kunde du till slut falla offer för den villfarelsen att dessa människor har förstått den ädla Koranens avsikt helt motsatt i en så viktig grundläggande fråga som profetskapet, och att den rätta innebörden endast har uppenbarats för dig och för en handfull personer som liknar dig? Under hela islams historia kommer du inte att kunna nämna en enda betydande lärd som, i ljuset av den ädla Koranen, har uttryckt en uppfattning om profetskapets ställning liknande din eller fastställt sunnas ställning på samma sätt som du. Om du kan hänvisa till ens en sådan lärd, var då vänlig och nämn hans namn.

1. Profetskapets ställning och dess ansvar

Efter denna uppriktiga vädjan till ditt förnuft och ditt samvete ska jag nu säga något om den uppfattning du har framfört. Hela din framställning består av tio punkter. Den första är, enligt dina egna ord, följande:

”Jag instämmer till hundra procent med dig i att den ädle Profeten (frid över honom) var lärare, domare och befälhavare. Han utbildade människor och grundade tillsammans med de utbildade en välorganiserad gemenskap, och därefter upprättade han också en stat.”

Den enighet till hundra procent som du har talat om är i själva verket bara en procent, ja inte ens en promille. Du har nämligen endast erkänt den ädle Profeten (frid över honom) som lärare, domare, statsöverhuvud och så vidare, men inte med den nödvändiga egenskapen att vara utsedd av Allah den Allsmäktige. Det är just erkännandet eller förnekandet av denna egenskap som skapar hela skillnaden. Längre fram har du själv tydligt klargjort att den ädle Profeten (frid över honom), enligt din uppfattning, utförde alla dessa uppgifter inte som Sändebud utan som en vanlig människa. Därför erkänner du inte de handlingar han utförde som vanlig människa som den sunna vilken räknas som en rättskälla. Med andra ord var den ädle Profeten (frid över honom), enligt din uppfattning, lärare, men inte utsedd av Allah den Allsmäktige; han var endast en lärare av samma slag som andra världsliga lärare. På motsvarande sätt var han också domare, men Allah den Allsmäktige utsåg honom inte till domare från Sin sida; han var endast en domare liksom världens vanliga domare. När det gäller härskaren, reformatorn, ledaren och vägledaren har du antagit samma synsätt. Enligt din uppfattning fick den ädle Profeten (frid över honom) ingen av dessa befattningar som någon som var ”utsedd” av Allah.

Den första frågan är då: Hur fick den ädle Profeten (frid över honom) dessa befattningar? Valde de människor i Mecka som hade antagit islam frivilligt honom till sin ledare, och hade de också rätt att avsätta honom från denna ledarställning? När grunden till den islamiska staten hade lagts efter ankomsten till Medina, höll då ansarerna och muhajirerna ett rådsmöte och beslutade att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skulle vara denna stats överhuvud, dess högste domare och arméns överbefälhavare? Kunde någon annan muslim väljas till dessa befattningar medan den ädle Profeten (frid över honom) levde? Hade muslimerna rätt att ta tillbaka dessa befattningar, eller någon av dem, från den ädle Profeten (frid över honom) och genom inbördes samråd ge dem till någon annan? Har det dessutom någonsin hänt att ett lagstiftande råd under den ädle Profetens (frid över honom) tid upprättades för att utarbeta omfattande bestämmelser och en författning inom ramen för den ädla Koranen för staten i Medina, där han i samråd med sina följeslagare försökte förstå den ädla Koranens avsikt, varefter lagar och förordningar utformades i enlighet med den korantolkning som rådet hade fastställt? Om svaret på dessa frågor är jakande, var då vänlig och framlägg historiska bevis för det. Och om svaret är nekande, var då vänlig och framlägg historiska bevis för det. Om svaret är nekande, menar du då att den ädle Profeten (frid över honom) med våld själv tog på sig att vara vägledare, statsöverhuvud, domare, lagstiftare och stor ledare?

Den andra frågan är: Fastställer den ädla Koranen också samma ställning för den ädle Profeten (frid över honom) som den ställning du tillskriver honom? Öppna i detta sammanhang den heliga Koranen och se vad den säger.

Allahs Sändebud (frid över honom) som lärare och mentor

I denna heliga Skrift finns på fyra ställen följande uttalanden om den store Profetens (s) ställning som sändebud:

”Minns när Abraham och Ismael byggde denna (Kaba-)byggnads murar (och bad så här:) – O Gud! Sänd till dem ett sändebud ur deras eget folk, som ska läsa upp Dina verser för dem, undervisa dem i Skriften och visdom samt rena deras praktiska liv” (Baqara: 127–129).

”På samma sätt har Vi sänt ett sändebud till er, ur er egen krets, som läser upp Våra verser för er, renar ert liv, undervisar er i Skriften och visdom samt lär er det som ni inte kände till” (Baqara: 151).

”I själva verket har Gud visat de troende en stor nåd genom att låta ett sändebud ur deras egen krets bli deras profet, som läser upp Guds verser för dem, renar deras liv och undervisar dem i Skriften och kunskap” (Al-Imran: 164).

”Det är Han som bland de olärda har sänt ett sändebud ur deras egen krets, som läser upp Hans verser för dem, renar deras liv och undervisar dem i Skriften och visdom” (Al-Jumua: 2).

Det som med stor betoning upprepas i ovanstående verser är att Gud inte sände sitt sändebud enbart för att läsa upp Koranens verser för dem, utan att det dessutom fanns tre andra syften med att sända honom som profet:

(Ett) Han ska undervisa människorna i Skriften.

(Två) Han ska undervisa dem i hur man handlar i enlighet med denna Skrifts syfte (visdom).

(Tre) Han kommer att rena individerna och deras samhälle. Det vill säga att han genom sitt utbildningssystem kommer att avlägsna deras individuella och samhälleliga brister och främja utvecklingen av goda egenskaper hos dem samt ett avancerat samhällssystem.

Det är uppenbart att undervisningen i Boken och visdomen innebar något mer än att enbart låta människor höra Koranens ord uppläsas; annars hade det varit meningslöst att nämna den separat. På samma sätt innebar de medel och metoder som han använde för att utbilda individerna och samhället något mer än att låta Koranens ord uppläsas; annars hade det varit meningslöst att nämna denna separata utbildningsuppgift. Säg nu: Erövrade han med våld den lärar- och uppfostrarställning som anförtrotts den ädle Profeten (s), utöver att förmedla den ädla Koranen, eller utsåg Allah den Upphöjde honom till denna ställning? Kan någon som tror på denna Bok, trots dessa tydliga och upprepade utsagor i den ädla Koranen, våga påstå att dessa två ställningar inte var en del av risalat och att den ädle Profeten (s) utförde uppgifterna och verksamheten som hörde till dessa ställningar inte som Sändebud, utan personligen? Om han inte kan säga detta, så säg då: Om man vägrar att erkänna att det som den ädle Profeten (s) sade om undervisningen i Boken och visdomen (metoden), utöver att låta människor höra Koranens uppläsning, samt den utbildning av individer och samhället som han förmedlade genom sina ord och handlingar, var något han hade fått från Allah, och vägrar att godta detta som ett bevis, vad är det då om inte ett förnekande av själva risalat?

Rasulullah (s) som uttolkare av Allahs Bok

I sura an-Nahl säger Allah den Upphöjde:

”Och detta Påminnelsens budskap har Vi uppenbarat för dig, [O Profet,] för att du ska klargöra och förklara för människorna den undervisning som har uppenbarats för dem.” (An-Nahl: 44).

Av den ovan nämnda versen framgår tydligt att den ädle Profeten (s) hade fått i uppgift att förklara och uttolka de bud och den vägledning som Allah den Upphöjde har gett i den ädla Koranen. Även en trögtänkt person kan åtminstone förstå att förklaringen och uttolkningen av en Bok inte kan bestå enbart i att man läser upp själva texten i Boken; den som förklarar måste tvärtom säga något utöver grundtexten, så att åhöraren kan förstå Bokens innebörd fullständigt. Om något i Boken har samband med en praktisk fråga, visar uttolkaren praktiskt hur man ska handla och säger: ”Författarens avsikt är att man ska handla på detta sätt.” Annars skulle det, inför även ett barn i en koranskolas nybörjarklass, inte kunna godtas som en förklaring eller uttolkning att man som svar på frågor om Bokens innehåll, betydelse och krav endast läser upp Bokens grundtext. Säg nu: Var den ädle Profeten (s), mot bakgrund av denna vers, uttolkare av Koranen i egenskap av privatperson, eller utsåg Allah den Upphöjde honom till uttolkare? Här säger Allah den Upphöjde att Han ska framhäva Bokens innebörd genom sitt Sändebud. Hur kan man då skilja hans ställning som Koranens uttolkare från risalatens ställning och, samtidigt som man godtar den Koran han förmedlade, vägra att godta den förklaring och uttolkning som gavs till honom? Är inte detta förnekande i själva verket ett direkt förnekande av risalat?

Rasulullah (s) som ledare och förebild att följa

I sura Āl ʿImrān säger Allah den Upphöjde:

”Säg (O profet): Om ni älskar Allah, följ då mig; Allah kommer att älska er … Säg: Lyd Allah och Sändebudet. Men om de vänder sig bort, då älskar Allah inte de otrogna” – (verserna 31–32).

I sura al-Ahzab säger Allah den Upphöjde:

”I Allahs Sändebud finns ett föredömligt exempel för var och en som hoppas på Allah och den yttersta dagen” – (vers 21).

I de ovan nämnda två verserna fastställer Allah den Upphöjde själv sitt Sändebud (s) som ledare, befaller lydnad mot honom, erkänner hans livsföring som ett föredöme att följa och säger tydligt: Om ni inte följer denna princip, får ni inte hoppas på något hos Mig. Dessutom kan man inte vinna Min kärlek på något annat sätt; att vända sig bort från detta är i stället otro. Säg nu: Blev Allahs Sändebud (s) ledare och vägledare av egen kraft? Eller valde muslimerna honom? Eller var det Allah den Upphöjde som insatte honom i denna ställning? Om denna vers i den ädla Koranen utan tvetydighet fastställer att den Helige Profeten (s) är en av Allah den Upphöjde utsedd vägledare och ledare, hur kan då hans lydnad och efterföljandet av hans livsföring fortfarande förkastas? Som svar på denna fråga är det fullständigt meningslöst att säga att det här syftar på att följa den ädla Koranen. Om det hade varit så, skulle det ha sagts: ”Följ Koranen”, och inte: ”Följ mig”. Under sådana omständigheter skulle det inte heller ha funnits någon mening i att kalla Allahs Sändebuds (s) livsföring för det bästa föredömet.

Allahs Sändebud (s) som lagstiftare

I sura al-A’raf säger den Allsmäktige Allah, med omnämnande av Allahs Sändebud (s):

”Han befaller dem att göra det som är rätt och förbjuder dem att göra det som är orätt, förklarar de rena tingen tillåtna för dem och de orena tingen förbjudna, befriar dem från den börda som vilade på dem och löser de bojor som band dem.”

Orden i den nämnda versen uttrycker helt klart en sak: Allah den Upphöjde har gett den Helige Profeten (s) lagstiftande befogenheter (Legislative Powers). Allahs påbud och förbud samt det tillåtna och förbjudna från Allahs sida är inte begränsade till det som nämns i den ädla Koranen. Även det som den Helige Profeten (s) har förklarat tillåtet eller förbjudet, liksom de saker han har befallt eller förbjudit, ingår i den befogenhet som Allah har gett honom. Därför är även detta en del av Allahs föreskrifter. Detta har uttryckts tydligt i sura al-Hashr:

”Ta emot vad Sändebudet ger er och avstå från det som han förbjuder er. Frukta Allah. Allah straffar sannerligen hårt.”

Ingen av de två nämnda verserna kan tolkas som att de talar om Koranens påbud och förbud eller om vad Koranen förklarar tillåtet och förbjudet. Det vore inte en tolkning, utan en förändring av Allahs ord. Allah den Upphöjde har här tillskrivit påbuden och förbuden samt det tillåtna och förbjudna till Allahs Sändebuds (s) verksamhet, inte till Koranens. Vill någon trots detta säga till Allah den Allrahögste: ”Ditt uttalande blev fel. Du nämnde av misstag Sändebudet i stället för Koranen” (må Allah förlåta oss)?

Allahs Sändebud (s) som domare

I den ädla Koranen har Allah den Upphöjde, inte bara på ett ställe utan på otaliga ställen, tydligt klargjort att Han har utsett Profeten (s) till domare. Här nämns några verser som exempel:

”(O Profet!) Vi har uppenbarat denna Bok för dig med full sanning, så att du kan döma mellan människorna i enlighet med den sanningens väg som Allah har visat dig.” (Sura an-Nisa: 105)

”Och säg (O Profet!): ’Jag tror på den Bok som Allah har uppenbarat, och jag har befallts att skipa rättvisa mellan er.’” (Sura ash-Shura: 15).

”När de får höra: ’Kom till det som Allah har uppenbarat och till Hans Sändebud’, då ser du hycklarna tveka att komma till dig och vända sig bort.” (an-Nisa: 61).

”Nej, vid din Herre! De kan aldrig vara troende förrän de låter dig döma i de tvister som uppstår mellan dem.” (an-Nisa: 65).

Av ovanstående verser framgår det tydligt att den Helige Profeten (s) inte var domare av egen auktoritet eller en domare utsedd av muslimerna, utan en domare utsedd av Allah den Upphöjde. Den tredje versen säger att han var domare. Den tredje versen säger att hans ställning eller ämbete som domare inte var skilt från apostelskapets ämbete, utan att han som Sändebud också var domare, och att en troendes tro på apostelskapet inte kan vara riktig och fullständig förrän han även inför denna hans ställning antar en hållning av att lyssna och lyda. I den fjärde versen

(det som Allah har uppenbarat), det vill säga Koranen och Sändebudet, nämns separat, vilket tydligt visar att det finns två självständiga återvändopunkter för att nå en uppgörelse: (ett) Koranen som lag och föreskrift, och (två) Allahs Sändebud (s) som domare. Att vända sig bort från dessa två är hycklarens handling, inte den troendes. I den femte versen sägs det helt otvetydigt att om någon känner trånghet i sitt hjärta inför den dom som Allahs Sändebud (s) har avkunnat, då går hans tro förlorad. Kan man, trots detta tydliga uttalande i den ädla Koranen, säga att den Helige Profeten (s) inte var domare i egenskap av Sändebud, utan endast var en domare liksom världens vanliga domare och magistrater? Kan då den Helige Profetens (s) domar, liksom deras domar, inte vara en källa till lag? Kan någon domare i världen ha en sådan ställning att en persons tro går förlorad om han inte godtar hans dom, kritiserar honom eller i sitt hjärta anser honom vara vilseledd?

Allahs Sändebud (s) som statsöverhuvud

Den ädla Koranen har på samma sätt, utförligt och med upprepning på otaliga ställen, förklarat att den Helige Profeten (s) var statsöverhuvud och statsledare utsedd av Allah, och att denna befattning hade anförtrotts honom just i egenskap av Sändebud:

”Vi har sänt varje Sändebud endast för att han ska åtlydas med Allahs tillstånd” (an-Nisāʾ: 64).

”Den som lyder Sändebudet lyder i själva verket Allah” (an-Nisāʾ: 80).

”(O Profet,) de som svär trohetseden till dig svär i själva verket trohetseden till Allah” (al-Fatḥ: 10).

”O ni som tror! Lyd Allah och lyd även Sändebudet, och fördärva inte era gärningar” (Muḥammad: 33).

”Ingen troende man eller troende kvinna har rätt att själv fatta något beslut i en sak när Allah och Hans Sändebud har fattat ett beslut i den. Och den som är olydig mot Allah och Hans Sändebud har sannerligen gått vilse på ett uppenbart sätt” (al-Ahzab: 36).

”Ni som tror! Lyd Allah, lyd Sändebudet och dem bland er som har det övergripande ansvaret. Om ni sedan blir oense om något, hänskjut det då till Allah och Sändebudet, om ni verkligen tror på Allah och den Yttersta dagen” (an-Nisa: 59).

Dessa verser säger klart att Sändebudet inte är en statschef som själv har blivit ledare för den stat han grundat, eller som folket har valt och gjort till statschef; han är i stället en statschef utsedd av Allah. Hans handlingar som statschef är inte något skilt från hans ställning som Sändebud; att han är Allahs Sändebud innebär tvärtom att han av Allah har utsetts till lydnadsvärd statschef. Att lyda honom är i själva verket att lyda Allah. Att avlägga trohetseden till honom är i själva verket detsamma som att avlägga trohetseden till Allah. Att inte lyda honom innebär olydnad mot Allah, och följden är att ingen av personens handlingar blir godtagbar inför Allah. Däremot har de troendes gemenskap – som uppenbarligen omfattar hela ummahn, dess härskande grupp och dess ”nationella centrum” – under inga omständigheter rätt att fatta ett annat beslut i någon fråga efter det att Allahs Sändebud har fattat sitt beslut.

Efter dessa klargörande förklaringar ger den sista versen en slutgiltig förklaring, där tre lydnadsbud följer på varandra:

1. Först lydnad mot Allah.

2. Därefter lydnad mot Allahs Sändebud (frid vare med honom).

3. Därefter, på tredje plats, lydnad mot dem som har det övergripande ansvaret (det vill säga ert nationella centrum).

Av det föregående framgår att Sändebudet inte ingår bland ulil amr (de myndigheter som har det övergripande ansvaret), utan står skild från och över dem, och att hans plats är den andra efter Allah. Den andra sak som framgår av denna vers är att det inte kan förekomma någon tvist eller meningsskiljaktighet med ulil amr. För det tredje framgår att det vid tvister och meningsskiljaktigheter finns två instanser att återvända till för att nå en uppgörelse: (1) Allah och (2) därefter Allahs Sändebud. Det är uppenbart att om den enda instansen att återvända till vore Allah, skulle omnämnandet av Sändebudet på ett tydligt och särskilt sätt vara fullständigt meningslöst. Dessutom, eftersom att återvända till Allah inte betyder något annat än att återvända till Allahs Bok, kan att återvända till Sändebudet inte betyda något annat än att under Sändebudets tid återvända till Allahs Sändebud själv och efter denna tid återvända till Allahs Sändebuds sunna. [Om man i stället betraktar saken djupare finner man att även under själva Sändebudets tid var Allahs Sändebuds sunna, i vid bemärkelse, den instans man återvände till. Under Profetens (frid vare med honom) sista tid hade den islamiska staten utsträckt sig över hela Arabiska halvön. I detta vidsträckta land, som omfattade tio till tolv lakh kvadratmil, var det på intet sätt möjligt att inhämta beslut om varje enskild fråga direkt från Profeten (frid vare med honom). Dessutom var den islamiska statens guvernörer, domare och förvaltare även under denna tid tvungna att, när de fattade beslut i olika frågor, efter Koranen återvända till lagens andra källa; denna var just Allahs Sändebuds sunna.]

Ummatens samstämmighet om att Sunna är en rättskälla

Om du verkligen tror på den ädla Koranen och inte följer en av dig själv påhittad lära i den heliga Skriftens namn, bör du lägga märke till att den ädla Koranen i klara, tydliga och helt entydiga ord fastslår att Guds Sändebud är utsedd av Allah den Upphöjde till lärare, beskyddare, ledare, vägledare, uttolkare av Allahs ord, lagstiftare (Law Giver), domare, administratör och statsman, och att alla dessa befattningar som den ädle Profeten innehar är, i denna heliga Skrifts ljus, oskiljaktiga delar av profetskapets sändebudskap. På grundval av denna utsaga i den heliga Skriften är det som den ädle Profeten har gjort, i egenskap av innehavare av alla dessa befattningar från de ädla följeslagarnas tid fram till våra dagar, den andra rättskällan efter den ädla Koranen (Source of Law). Ingen kan, om han inte är fullständigt vilseledd, föreställa sig att alla muslimer i hela världen och i varje tidsålder har missförstått innebörden av dessa koranverser, medan just han ensam har förstått den riktiga betydelsen: att den ädle Profeten var ett sändebud endast fram till dess att han hade läst upp Koranen för människorna, och att hans ställning därefter var som vilken vanlig muslims som helst. Till sist: vilken märklig ordbok har han fått tillgång till, med vars hjälp han har kunnat förstå en sådan betydelse av den ädla Koranens ord som hela ummat inte har förstått?

2. Guds Sändebuds befogenhet att stifta lagar

Det andra du sade var följande: ”Men jag håller inte med dig om att allt som Guds Sändebud gjorde under sina tjugotre år av profetskap utgör den Sunna som, tillsammans med Koranen, organiserade samhället i enlighet med den Högste Lagstiftarens stora lag, medan lagen i Allahs Bok – må Allah bevara oss från en sådan tanke – skulle ha varit ofullständig och denna lag skulle ha fullbordats genom allt det som den ädle Profeten faktiskt gjorde. Ett sådant påstående är obegripligt för mig.”

Allt det du har sagt i de föregående styckena bygger på en allvarlig missuppfattning. Du har hamnat i den därför att du inte har förstått en självklar grundprincip inom rättsvetenskapen. I världen erkänner man principen att om den som har den högsta lagstiftningsmakten utfärdar en kortfattad föreskrift, ger order om en handling eller fastställer en princip och ger någon underställd person eller institution befogenhet att utarbeta regler för dess detaljerade utformning, så är de regler som denna person eller institution utarbetar inte något som är fristående från lagen, utan räknas som en del av den. Lagstiftarens avsikt är att genom kompletterande bestämmelser fastställa förfarandet för den handling han har befallt, utarbeta detaljerade regler i enlighet med den princip han har fastställt och utförligt förklara syftet och målet med den vägledning han har gett i kortfattad form. För detta ändamål ger han sina underställda, vare sig det gäller en person, flera personer eller institutioner, tillstånd att utarbeta lagar och regler. Dessa kompletterande bestämmelser förenas utan tvekan med de ursprungliga grundbestämmelserna och ger dem deras fullständiga utformning. Det betyder dock inte att lagstiftaren av misstag hade utarbetat bristfälliga bestämmelser och att någon annan kom för att avhjälpa deras brister. Det betyder i stället att lagstiftaren själv har beskrivit sin lags grundläggande delar och genom personer eller institutioner som han själv har utsett har utarbetat dess detaljerade och förklarande delar.

Arten av den ädle Profetens lagstiftande verksamhet

Allah den Upphöjde har använt just denna metod i sin lagstiftning. Genom att i den ädla Koranen ge kortfattade föreskrifter och vägledning, beskriva vissa grundprinciper eller uttrycka vad Han tycker om och vad Han ogillar, har Han anförtrott denna uppgift åt sitt Sändebud: att inte bara ge lagen en detaljerad form i ord, utan också tillämpa den i praktiken och visa hur man handlar i enlighet med den. Föreskriften om att ge denna lagstiftningsbefogenhet finns redan i själva lagens grundtext, det vill säga i den ädla Koranen:

”Och Vi har sänt ned denna Påminnelse till dig, [O Profet,] för att du ska förklara för människorna den undervisning som har sänts ned till dem.” (An-Nahl: 44).

Efter denna tydliga instruktion om att tilldela honom befogenhet kan du inte säga att Profeten Guds (s) uttalanden och handlingar är något skilt från Koranens bestämmelser. De utgör i själva verket, i ljuset av Koranen, en del av denna lag. Att utmana dem innebär i själva verket att utmana Koranen själv och instruktionen om att Allah har tilldelat honom denna befogenhet.

Några exempel på detta lagstiftande arbete

Även om detta är ett fullständigt svar på de frågor du har ställt, lägger jag för att ge dig ännu bättre insikt fram några exempel som hjälper dig att förstå vilken relation som råder mellan Koranen och den Ädle Profetens (s) förklaringar, analyser och uttalanden.

I Koranen har Allah sagt: ”Han älskar dem som renar sig” (at-Tawba: 108), och Han har befallt den Ädle Profeten (s): ”Han ska hålla sina kläder rena” (al-Muddaththir: 4). Efter att ha fastställt de båda versernas syfte och innebörd gav den Ädle Profeten (s) detaljerade anvisningar om att uppnå renhet efter att ha uträttat sina behov samt om att hålla kroppen och kläderna rena, och han visade i praktiken hur detta skulle göras.

I Koranen har Allah befallt att om ni blir orena (på grund av sexuellt umgänge), ska ni inte be utan att först rena er (se an-Nisa: 43; al-Ma’ida: 6). Den Ädle Profeten (s) förklarade detaljerat vad orenhet (janaba) här betyder, vilka tillstånd denna orenhet gäller och inte gäller för, samt hur man renar sig från denna orenhet.

I Koranen har Allah befallt: När ni reser er för bönen ska ni tvätta ansiktet och båda händerna upp till armbågarna, stryka över huvudet och tvätta fötterna eller stryka över dem (al-Ma’ida: 6). Den Ädle Profeten (s) förklarade att befallningen att tvätta ansiktet även omfattar att skölja munnen och rengöra näsan. Eftersom öronen är en del av huvudet ska man också stryka över dem tillsammans med huvudet. Om man bär strumpor på fötterna ska man stryka över dem, och om man inte bär strumpor ska man tvätta fötterna. Han förklarade dessutom utförligt under vilka omständigheter wudu upphör och under vilka den består.

I Koranen säger Allah att den fastande får äta och dricka under natten tills gryningen, då den svarta tråden kan urskiljas från den vita tråden (al-Baqara: 187).

Den Ädle Profeten (s) sade att detta betyder att gryningens ljusa sken framträder ur nattens mörker.

I den ädla Koranen ger Allah, den Upphöjde, efter att ha nämnt vilka födoämnen som är tillåtna och vilka som är förbjudna, följande allmänna föreskrift beträffande de återstående födoämnena: ”Det rena har gjorts tillåtet för er och det orena har gjorts förbjudet” (se al-Mā’idah: 4). Genom sina uttalanden och praktiska handlingar har Profeten (frid vare med honom) gett en detaljerad förklaring av vad som är rent och som vi får äta, och vad som är orent och som vi bör undvika.

I den heliga Koranen säger Allah, den Upphöjde, i samband med redogörelsen för arvsrätten att om den avlidne inte efterlämnar någon son utan endast en dotter, ska hon få hälften av den kvarlämnade egendomen, och om de är fler än två ska de tillsammans få två tredjedelar av den kvarlämnade egendomen (se al-Nisā’: 11). Här sägs det inte hur stor andel två döttrar ska få. Profeten (frid vare med honom) förklarade att två döttrar också ska få samma andel som fler än två döttrar.

I den ädla Koranen har Allah, den Upphöjde, förbjudit att två biologiska systrar samtidigt förenas i äktenskap med samma man (se al-Nisā’: 23). Profeten (frid vare med honom) förklarade att detta påbud även omfattar en faster och hennes brorsdotter samt en moster och hennes systerdotter.

Den ädla Koranen tillåter män att gifta sig med två, tre eller fyra kvinnor samtidigt (se al-Nisā’: 3). I denna vers klargörs det inte uttryckligen att en man inte får ha fler än fyra hustrur samtidigt. Profeten (frid vare med honom) förklarade syftet och innebörden av detta påbud och befallde dem som hade fler än fyra hustrur att skilja sig från de hustrur som översteg fyra.

Den ädla Koranen ger en allmän föreskrift om skyldigheten att utföra hajj, men säger inte tydligt om varje muslim måste utföra hajj varje år för att uppfylla denna skyldighet, om det räcker att utföra hajj en enda gång i livet eller om man bör bege sig till hajj flera gånger (se Āl ʿImrān: 97). Det är genom Profeten (frid vare med honom) förklaring som vi får veta att en person befrias från skyldigheten att utföra hajj genom att göra det endast en gång under sin livstid.

Den ädla Koranen nämner ett skräckinjagande straff för att samla och lagra guld och silver (se al-Tawbah: 34). I versens allmänna innebörd syns inget utrymme för att du skulle få behålla ens ett enda mynt utöver dina dagliga utgifter eller ha ens den minsta mängd guld i form av smycken hos kvinnorna i din familj. Profeten (frid vare med honom) har emellertid sagt att den som samlar guld och silver, eller överskott av guld och silver, inte omfattas av detta skräckinjagande straff om han betalar två och en halv procent i zakat på det.

Genom dessa få exempel kan du förstå hur Profeten (frid vare med honom), genom att utöva den lagstiftande befogenhet som Allah, den Upphöjde, hade anförtrott honom, förklarade den ädla Koranens bestämmelser, vägledning, antydningar och underliggande betydelser. Eftersom detta grundade sig på den befallning om delegerad befogenhet som finns i den ädla Koranen, utgjorde det inte någon fristående lag från Koranen, utan var tvärtom en del av Koranens bestämmelser.

3. Sunnah och innebörden av att följa den

Din tredje punkt lyder: ”Att följa Guds Sändebuds (frid över honom) sunna innebär att göra det som Guds Sändebud (frid över honom) gjorde; det innebär inte att göra det på det sätt som den Helige Profeten (frid över honom) gjorde.” Om han har förmedlat ”det Allah har uppenbarat” till andra, är det också ummatens plikt att förmedla det Allah har uppenbarat till andra …”. När doktorn sade detta glömde han den verklighet att den första handling som den Helige Profeten (frid över honom) utförde var ”anspråket på profetskap”. Ur detta perspektiv blir det första elementet i att följa Guds Sändebuds (frid över honom) sunna fastslaget: man måste först göra anspråk på profetskap (Gud bevare oss).

När det gäller den innebörd du har fastställt för sunna och dess efterföljande anser jag det tillräckligt att säga att den inte överensstämmer med själva ”det Allah har uppenbarat”, vars efterföljande du anser vara obligatoriskt. Att följa sunna i ljuset av ”det Allah har uppenbarat” innebär att du ska erkänna och följa allt som Guds Sändebud (frid över honom) sade och omsatte i handling i egenskap av den av Allah den Allraheligaste utsedde läraren, vårdnadshavaren, beskyddaren, lagstiftaren, domaren, administratören, statschefen och uttolkaren av Koranen, som Guds Sändebuds (frid över honom) sunna. Jag har redan anfört dess bevis på de föregående sidorna och anser därför att en upprepning är onödig.

Det enkla svaret på det du har skrivit om siwāk i detta sammanhang är att man i en kunskapsbaserad diskussion, grundad på djup eftertanke, inte kan avgöra någon fråga genom att lägga fram sådana oklara och otillförlitliga utsagor som exempel. Bland anhängarna och understödjarna av varje tankeskolas ståndpunkt finns det vissa personer som genom sina orimliga uttalanden framställer sin egen syn på ett komiskt och farsartat sätt. Om du lägger fram deras uttalanden som bevis och försöker förkasta själva denna ståndpunkt, kan det inte betyda något annat än att du undviker att möta ytterst tillförlitliga bevis och i stället söker endast svaga argument för att klara den svåra prövningen.

På samma sätt är även ditt argument svagt: att följa sunna skulle i dagens atomålder innebära att föra krig med pil och båge, eftersom man på Guds Sändebuds (frid över honom) tid krigade just med pil och båge. Vem har till sist sagt dig att detta är innebörden av att följa sunna? Ingen lärd expert har någonsin antagit denna innebörd av att följa sunna – att vi på slagfältet ska använda samma vapen som användes på Guds Sändebuds (frid över honom) tid. Tvärtom har det alltid ansetts innebära att vi på slagfältet ska följa de mål, de moraliska värderingar och de islamiska föreskrifter som Guds Sändebud (frid över honom) genom sina ord och handlingar har befallt oss att följa, och avstå från de mål för vilka han förbjöd oss att strida samt från de handlingar som han förbjöd oss att följa.

4. Vilken uppenbarelse var den Helige Profeten (frid över honom) befalld att följa, och vilken är vi befallda att följa??

Med dina egna ord lyder din fjärde punkt: I allt det ovan nämnda följde den Helige Profeten (frid över honom) under sitt tjugotre år långa profetiska liv det som finns i Allahs Bok (”det Allah har uppenbarat”), och ummaten har också befallts att följa detta. Där ummatens medlemmar har uppmanats till detta, har det också förklarats att även den Helige Profeten (frid över honom) följer det.

I detta uttalande har du nämnt två verser, och du har inte bara återgett de två verserna felaktigt; när du citerade dem begick du dessutom ett sådant misstag som inte ens en person med elementära kunskaper i arabiska skulle kunna begå. Den första versen lyder egentligen så här:

”(Följ det som har uppenbarats för er från er Herres sida.) Men innebörden av den mening du har återgett skulle vara: ’Följ det som Allah har uppenbarat från er Herre.’ Den text du har angett får innebörden: ’Säg: Följ den uppenbarelse som sänds till mig från min Herre.’ Jag uppmärksammar dig på detta misstag för att du någon gång i lugn och ro ska tänka efter och se att du å ena sidan har denna bristfälliga kunskap om Koranen, medan du å andra sidan har fallit offer för föreställningen att hela ummatens lärda experter har misstagit sig i förståelsen av Koranen och att du själv har förstått den korrekt.”

Låt oss nu diskutera den egentliga frågan. Här har ni framfört två påståenden, och båda är felaktiga. Det ena är att endast den uppenbarelse som finns i Koranen kom till Allahs Sändebud (s), och att han endast var befalld att följa denna. Men det framgår uttryckligen redan av den ädla Koranen att föreskrifter uppenbarades för den ädle Profeten (s) även genom uppenbarelse utöver Koranen, och att han var befalld att följa båda formerna av uppenbarelse. Bevisen för detta kommer att läggas fram som svar på den sista frågan. Det andra är att gemenskapen endast har befalts att följa den ädla Koranen. Men den ädla Koranen säger att gemenskapen har befalts att följa Allahs Sändebud (s).

”Säg: ’O Profet! Om ni älskar Allah, så följ mig; då kommer Allah att älska er’” (Âl ʿImrân: 31).

”Min barmhärtighet omfattar allting. Jag ska bestämma den för dem som fruktar Allah, ger zakat och tror på Våra tecken. Därför ska de som följer detta olärda Sändebud och Profet, vars omnämnande de finner nedskrivet hos sig i Torah och Evangeliet…” (al-Aʿrâf: 156–157).

”Vi hade fastställt den qibla som du tidigare följde endast för att visa vem som följer Sändebudet och vem som vänder sig bort” (al-Baqara: 143).

Det är inte möjligt att genom listiga tolkningsknep förvränga uppmaningen i dessa verser att lyda Allahs Sändebud (s) och få fram betydelsen att det egentligen är lydnad inför den ädla Koranen som avses. Som jag tidigare har framhållit: om det i själva verket är Koranen som man ska följa och inte Allahs Sändebud (s), varför använde då Allah den Upphöjde i den först nämnda versen ordet ”följ mig” i stället för att säga ”följ Koranen”? Har Allah den Upphöjde enligt er uppfattning alltså gjort ett misstag här? (Må Allah bevara oss från det.)

Dessutom finns det i den andra nämnda versen inte ens utrymme för denna tolkning. Där nämns tron på Allahs tecken uttryckligen för sig, medan lydnaden inför den ädle Profeten (s) också nämns separat.

Den tredje nämnda versen klargör saken ännu tydligare, hugger rötterna av sådana påhittade tolkningar och undanröjer samtidigt er föreställning att ingen uppenbarelse i någon annan form än den ädla Koranen kom till Allahs Sändebud (s). Innan al-Masjid al-Harâm fastställdes som qibla kom inget påbud i Koranen om att göra den qibla som muslimerna tidigare hade till qibla. Om ett sådant påbud finns, så ange det. Det är obestridligt att det i islams första tid var den ädle Profeten (s) själv som fastställde denna qibla, och att den ädle Profeten (s) och följeslagarna under omkring fjorton år bad vända mot den. Efter fjorton år bekräftade Allah den Upphöjde i denna vers i sura al-Baqara den ädle Profetens (s) ovan nämnda handling och förklarade att denna qibla hade fastställts av Oss och att Vi genom Vårt Sändebud hade bestämt den för att se vem som följde Sändebudet och vem som vände sig bort från honom. Detta är å ena sidan ett tydligt bevis på att föreskrifter och påbud uppenbarades för Allahs Sändebud (s) även genom uppenbarelse utöver Koranen. Å andra sidan säger denna vers helt klart att muslimerna också var befallda att följa de påbud av Allahs Sändebud (s) som inte nämns i den ädla Koranen. Ja, inför Allah prövas muslimernas tro på Sändebudskapet också genom huruvida de följer den vägledning som förmedlas genom Sändebudet.

Tänk nu själva efter, ni och de som delar er uppfattning, och se vilken fara ni har utsatt er för. Om det verkligen finns ens så mycket gudsfruktan i ert hjärta att er kropp börjar skaka bara av att tänka på en handlingsväg som strider mot den vägledning Han har gett, så ber jag er att rena ert sinne från debattens och polemikens iver och läsa de ovanstående raderna om och om igen. Må Allah låta er kropp börja skaka och rädda er från den villfarelse och avvikelse som ni har sjunkit ned i på grund av en bristfällig läsning.

5. Nationens centrum

Det femte som du har sagt är, med dina egna ord: ”Eftersom religionens krav var att Koranen skulle följas i sin helhet, och det är omöjligt att varje individ följer Koranen utifrån sin egen förståelse, behövs en levande person för att upprätthålla hela systemet. Jag känner också att där frågan gäller att upprätthålla hela systemet, är den persons ställning och rang mycket hög som förmedlar detta mål. Han förmedlar budskapet därför att uppenbarelsen inte kommer till någon annan än honom. Därför har den ädla Koranen tydligt förklarat: ’Den som lyder Sändebudet lyder i själva verket Allah.’ Dessutom var Allahs Sändebud ummans centrum. Att följa Allahs Sändebuds sunnah innebär alltså att detta centrum ska upprätthållas även i hans frånvaro (efter hans bortgång). Därefter har den ädla Koranen tagit upp denna fråga i följande ord:

Du har inte förklarat denna fråga särskilt tydligt. Avsikten som kan förstås av ditt övergripande uttalande är att Allahs Sändebud, utöver att vara Sändebud, under sin egen tid också utsågs till ”nationens centrum” enbart för att upprätthålla hela systemet. Hans ställning som ”Sändebud” var visserligen evig, men hans ställning som ”nationens centrum” varade endast så länge hans levande personlighet ledde hela systemet. När han sedan dog, blev den levande person som efter honom hade utsetts, och som framöver kommer att utses, till ledare för att upprätthålla detta system, under sin egen tid ett ”nationens centrum” likt Allahs Sändebud, och kommer att förbli det. Att följa Allahs Sändebuds sunnah innebär alltså att vi, för att upprätthålla hela systemet, fortsätter att upprätta ”nationens centrum” efter varandra och i en fortlöpande följd. Om Allahs Sändebud har någon företrädesställning framför senare tiders ”nationella centrum”, består den endast i att hans ställning är mycket högre eftersom han förmedlade den ädla Koranen.

Några grundläggande frågor

Om den tolkning av ditt uttalande som jag har gjort inte är riktig, får du gärna rätta mig. Som den som framförde uttalandet är din egen förklaring naturligtvis mer korrekt. Men om jag har förstått din avsikt rätt, uppstår några frågor kring detta:

Vad menar du med ”nationens centrum”? Den detaljerade beskrivning av Allahs Sändebuds uppdrag som Sändebud som Allah den Allsmäktige har gett i den ädla Koranen

1. Även här blev det fel när versen citerades. Det ska i stället vara. Det ska i stället vara. (s. 44)

innebär att ansvaret för att förmedla Allahs bok anförtroddes åt honom; han var den som förklarade och uttolkade denna bok, lärde ut hur man skulle handla enligt den, renade individer och samhället, var den förebild som muslimerna skulle följa, var vägledare, och vars lydnad enligt Allahs befallning var obligatorisk. Han hade auktoritet i fråga om befallningar och förbud samt halal och haram, var lagstiftare (Law Giver), domare och statsöverhuvud. Den ädla Koranen säger oss att den ädle Profeten fick dessa ämbeten just därför att han var Sändebud, och att inneha ämbetet som Sändebud innebar att han hade insatts i dessa ämbeten av Allah den Allsmäktige själv. Jag har tidigare återgett Koranens tydliga uttalanden om detta, så det finns ingen anledning att upprepa dem.

Eftersom ”nationens centrum” inte är ett koraniskt begrepp, utan ett av alla era påhittade begrepp, ber jag er därför att säga: Är den befattning som kallas ”nationens centrum” en självständig befattning utöver de ovan nämnda befattningarna? Eller är den en sammansättning av dessa befattningar? Eller ingår några av dessa befattningar i den, medan andra inte gör det? Om den är en sammansättning av de ovan nämnda befattningarna, hur kan ni då fastställa att den är åtskild från profetskapet? Och om vissa av de ovan nämnda befattningarna ingår i befattningen ”nationens centrum”, medan andra ingår i profetskapets befattning, vilka är då de befattningar som ingår i ”nationens centrum”, och på grundval av vilka bevis skiljer ni dem från profetskapets befattning?

Den andra frågan gäller att inta platsen som ”nationens centrum”. Det bör framhållas att denna plats kan intas på tre sätt. (1) Allah den Upphöjde utser någon till nationens centrum för muslimerna. (2) Muslimerna väljer honom efter eget gottfinnande. (3) Någon tar med våld över befattningen som nationens centrum. Frågan är nu: Oavsett vad som avses med nationens centrum, på vilket av de ovan nämnda tre sätten kom den Helige Profeten (s) slutligen att inta denna befattning? Utsåg Allah den Upphöjde honom till denna befattning? Eller valde muslimerna honom till denna befattning? Eller blev den Helige Profeten (s) själv nationens centrum? Oavsett vilket av dessa sätt ni accepterar bör ni ge en tydlig förklaring av det. Det behöver också förklaras om den person som efter den Helige Profeten (s) blir ”nationens centrum” kommer att utses och insättas av Allah den Upphöjde, eller om muslimerna kommer att välja honom till nationens centrum, eller om han själv kommer att inta denna befattning genom sin makt. Om ni anser att det inte finns någon skillnad mellan de båda utnämningsmetoderna, säg då detta öppet, så att er ståndpunkt inte förblir oklar. Och om det finns en skillnad, säg då vad denna skillnad är och huruvida denna skillnad medför någon grundläggande skillnad i status och befogenheter mellan de båda formerna av centralt ledarskap.

Den tredje frågan är denna: När ni säger att ”den som förmedlar det har en mycket högre ställning och status”, ber jag er förklara om den företrädesställning och prioritet som ni därmed har gett Allahs Sändebud (s) framför nationens övriga ”centrala ledarskap” endast gäller nivå och status, eller om det enligt er också finns en skillnad mellan de båda befattningarnas art och natur. Jag vill fråga ännu tydligare: Enligt er uppfattning, är de båda efter hans bortgång jämbördiga innehavare av de befogenheter som Allahs Sändebud (s) hade som nationens centrala ledare? Är den Helige Profetens (s) överlägsenhet över de andra endast denna, att han förtjänar något större ära än det centrala ledarskap som följer efter honom, eftersom han förmedlade Koranen? Om detta är er uppfattning, säg då om den person som efter den Helige Profeten (s) intar det centrala ledarskapet, eller som insätts i det, också kommer att ha en sådan status att en persons tro går förlorad inte bara genom att vägra följa hans beslut, utan även genom att känna trångsynthet inför det i sitt hjärta. Har han också en sådan status att muslimerna inte ens har rätt att inta en motsatt ståndpunkt, om han själv fattar ett beslut? Är hans ställning också sådan att muslimerna inte får diskutera med honom och att ummahn inte har något annat val än att följa hans befallning utan invändning, om den vill förbli troende? Är denna levande person eller dessa personer, som kommer att inta nationens centrala ledarskap, förebilder som ska följas, så att muslimerna betraktar deras levnadssätt och med full trygghet formar sig efter dem? Har även de sänts för att ge en tolkning av ”det som Allah har uppenbarat”

så att deras uttalanden erkänns som bevis?

Det vore mycket gott om ni kunde belysa dessa frågor något mer utförligt, så att ”nationens centrums” rätta ställning och status, som jag har hört talas om under lång tid, blir tydlig för alla.

6. Var den Helige Profeten (s) profet endast fram till dess att han förmedlade Koranen??

Ni har själva sagt: ”Er föregående fråga var vilken status den Helige Profeten (s) hade genom det han gjorde under sitt tjugotre år långa profetskap. Mitt svar är att allt som den Helige Profeten (s) gjorde visade han genomföra som människa. Men han gjorde det i enlighet med ’det som Allah har uppenbarat’. Den Helige Profeten (s) fullgjorde sitt uppdrag som sändebud som person. Detta svar har inte uppstått ur mina egna tankar och mitt eget förstånd, utan det finns belägg för det i Allahs bok. Den Helige Profeten (s) betonade gång på gång att ’jag är bara en människa liksom ni’.”

Den fråga som ni besvarade i ovanstående uttalande var i grunden denna: Utförde Allahs Sändebud (s), under sitt profetskap, de övriga uppgifter som han utförde utöver att förmedla den ädla Koranen som profet, så att han i dessa representerade Allah den Upphöjdes vilja på samma sätt som Koranen? Eller var hans ställning i dessa uppgifter densamma som en vanlig muslims? Det svar ni gav på denna fråga var att ”den Helige Profeten (s) utförde detta som person”, men att han gjorde det ”i enlighet med det som Allah har uppenbarat”. Med andra ord vill ni säga att den Helige Profeten (s) endast var profet så länge det handlade om att förmedla den ädla Koranen. Därefter utförde han allt som ledare och vägledare, lärare, fostrare, lagstiftare, domare och statschef inte som profet, utan som en vanlig muslim. Det vill säga att han i dessa avseenden inte var profet, utan en vanlig muslim som handlade i enlighet med Koranen. Ni hävdar att den ädla Koranen har beskrivit den Helige Profetens (s) status på detta sätt. Men efter att ha läst den tydliga vers ur den heliga Koran som jag tidigare citerade kan ingen förnuftig människa acceptera att den ädla Koranen verkligen har gett den Helige Profeten (s) denna status.

Ni har citerat en halvfärdig mening ur den ädla Koranen, nämligen att den Helige Profeten (s) gång på gång sade: ”Jag är en människa liksom ni.” Den fullständiga meningen som finns i den heliga Koranen lyder: Muhammad (s) är en människa som har utsetts till sändebud.

”Säg: ’Ärad vare min Herre! Jag är endast en människa, ett sändebud.’” (al-Israʾ: 93) Den Helige Profeten (s) är dessutom en människa till vilken uppenbarelse kommer från Allah den Upphöjde: ”Säg: ’Jag är endast en människa liksom ni, men uppenbarelse ges till mig.’” (al-Kahf: 110) Ser ni ingen skillnad mellan en vanlig människa och en människa som har fått uppenbarelse och är bärare av sändebudskapet? Den människa som är Allahs sändebud är naturligtvis Allahs budbärare, och den människa till vilken uppenbarelse kommer handlar direkt under Allahs givna vägledning. Hur kan hans ställning vara likvärdig med en vanlig människas ställning?

När ni säger att den Helige Profeten (s) handlade i enlighet med ”det som Allah har uppenbarat”, menar ni enligt er att ”det som Allah har uppenbarat” betyder den ädla Koranen. Därför säger ni något som är språkligt sant men innehållsmässigt felaktigt. Den Helige Profeten (s) handlade utan tvekan i enlighet med det som Allah hade uppenbarat, men detta var inte begränsat till det som återfinns i Koranen; dessutom fick han instruktioner genom uppenbarelse. Jag har lagt fram ett bevis för detta när jag besvarade er fjärde punkt. Ytterligare bevis kommer jag, om Allah vill, att lägga fram när jag behandlar er tionde punkt.

7. Den Helige Profetens (s) ijtihad-baserade misstag har framställts som bevis på villfarelse

I den sjunde punkten skrev ni: ”Det framgår tydligt av Koranens verser att den Helige Profetens (s) ställning vid ledningen av statsangelägenheterna var en vanlig människas, och att han ibland begick ijtihad-baserade misstag.”

Om ett ijtihad-baserat misstag begicks som kunde påverka någon viktig fråga inom islam, kom också rättelsen från Allah den Upphöjde. Inför ett slag bad till exempel vissa personer om tillåtelse att stanna kvar i stället för att delta i striden, och den Helige Profeten (s) gav dem tillstånd. Då uppenbarades följande uppenbarelse från Allah den Upphöjde:

På liknande sätt kom en rättelse även i sura at-Tahrim:

På liknande sätt i sura ʿAbasa: (s. 47)

Det är ytterst beklagligt att människor uttalar sig om så viktiga och känsliga frågor på grundval av så ytliga och obetydliga studier. Är det verkligen er uppfattning att Allah den Upphöjde sände ett sändebud från Sin sida, men att Han själv också uppenbarade ovan nämnda verser i den ädla Koranen för att bevisa att detta sändebud var opålitligt, felande och vilselett, så att människor inte skulle följa honom med full tillförsikt? Tänk om ni före er obduktion av Koranen hade begrundat dessa verser lika omsorgsfullt som en läkare studerar sin patients röntgenbild.

Med den första versen ville ni bevisa att Guds Sändebud (s), enligt själva Koranen, ibland gick vilse och att hans liv i grunden bestod av en blandning av villfarelse och vägledning (vi söker Allahs beskydd). När ni försökte bevisa detta tänkte ni inte ens ett ögonblick på i vilket sammanhang versen uppenbarades. Allah den Upphöjde nämner först i sura Saba de anklagelser som de otrogna i Mekka riktade mot den Ädle Profeten (s):

”Denne man ljuger antingen medvetet om Allah eller är galen” (vers 8).

När Allah därefter bemötte denna anklagelse sade Han i verserna 46–50, beträffande den andra anklagelsen: Överge envishet och trots, både enskilt och tillsammans, och tänk uppriktigt för Allahs skull. Era egna hjärtan kommer att vittna om att det inte finns minsta spår av galenskap hos denne man som lär er islam. Som svar på deras andra anklagelse – ”Denne man har medvetet tillskrivit Allah en lögn” – sade Allah den Upphöjde till Sin profet: ”Säg: Min Herre har uppenbarat detta sanna budskap: Om jag går vilse, såsom ni anklagar mig för, drabbar följden av min villfarelse mig själv; och om jag är rätt vägledd, så är det genom den uppenbarelse som min Herre har uppenbarat för mig. Han hör allt och är nära.” Det vill säga: Det är inte fördolt för Honom om jag går vilse eller är vägledd av Honom. I detta sammanhang har ni tolkat orden som om Allah den Upphöjde inför de otrogna i Mekka lät Sitt sändebud erkänna att han (s) faktiskt ibland gick vilse och ibland också gick den raka vägen. Subhanallah! Vilket märkligt sätt att läsa och förstå Koranen.

I versen som nämns under punkt 3 ska det inte vara så, utan det ska vara så. (s. 47)

Även den vers som nämns under punkt 4 innehåller ett allvarligt fel. Den korrekta versen ska på motsvarande sätt vara: (5) det står i den ädla Koranen, inte.

Av den andra versen ni citerade drog ni slutsatsen att den Ädle Profeten (s) begick många misstag i de avgöranden han meddelade, av vilka

Allah den Upphöjde här har framhållit några exempel, så att människor skulle kunna vara på sin vakt. Men därav framgår i själva verket raka motsatsen. Därav får man veta att endast dessa få snedsteg inträffade under den Ädle Profetens (s) hela profetiska liv, och att Allah den Upphöjde genast rättade till dem. Nu kan vi med full trygghet handla i enlighet med hans fastställda sunnah. Om det hade funnits ytterligare fel och brister hos den, skulle Allah den Upphöjde också ha rättat till dem, på samma sätt som Han rättade till dessa få fel och brister.

Om ni därefter hade tänkt en smula över vad slags fel det var som fick Allah den Allsmäktige att uppenbara verser för att varna honom! Att på begäran under krig befria någon från att delta i militära aktiviteter, att avlägga ett löfte att inte äta något tillåtet, att under en samling, medan man kallade några betydelsefulla personer till islam, till synes inte uppmärksamma en vanlig person – är detta verkligen så stora saker att deras följder kan påverka en viktig aspekt av religionen islam? Finns det någon ledare, statsman eller, med ert uttryck, ”nationens centrala gestalt”, som inte under sitt liv mer än en gång har drabbats av sådana, eller ännu allvarligare, misstag? Och uppenbarades det alltid uppenbarelse från himlen för att rätta till dessa misstag? Vilken anledning kan det slutligen finnas till att uppenbarelsen kom omedelbart för att rätta till ett så obetydligt fel när det begicks av Allahs Sändebud (s), och att det skrevs ned i Skriften? Om ni hade försökt förstå frågan skulle ni ha kunnat inse vilket stort misstag ni begick när ni försökte förstå profetskapets ämbetes betydelse och värdighet. Ingen ledare, samhällschef eller nationens centrala gestalt är Allahs budbärare. Hans utsedda lagstiftare, och ingen av dem som utsetts av honom, är heller en förebild som ska följas. Därför kan inte ens ett allvarligt misstag från hans sida påverka islamisk lag, eftersom det inte kan medföra någon förändring av shariahns grundprinciper.

Men eftersom Allahs Sändebud (s), enligt Allah den Allsmäktiges eget tillkännagivande, på Allahs vilja representerade Honom inför världens invånare, och Allah den Allsmäktige själv befallde de troende att lyda och följa honom, att betrakta allt han förklarar tillåtet som tillåtet och avstå från allt han förklarar förbjudet som från något förbjudet, var även det minsta fel i hans ord och handlingar allvarligt. Det var inte en vanlig människas misstag, utan misstaget hos en lagstiftare vars varje rörelse och vila blir lag. Därför har Allah den Allsmäktige tagit på sig ansvaret att hålla sitt Sändebud fast på den rätta vägen, skydda honom från fel och brister och, även om den minsta brist skulle inträffa, avhjälpa den genom uppenbarelsen.

8. Inbillad rädsla

I den åttonde punkten har ni sagt att om den Ädle Profeten (s) utförde dessa handlingar inte som människa, det vill säga som en vanlig person som inte är fri från synd, utan som profet, skulle det oundvikligen leda till två följder. (1) Det skulle anses omöjligt att fortsätta detta efter den Ädle Profeten (s), och människor skulle tro att det låg bortom vanliga människors förmåga att upprätta och upprätthålla det levnadssystem som den Ädle Profeten (s) hade upprättat och fortsatt att upprätthålla. (2) För att fortsätta detta skulle människor även efter den Ädle Profeten (s) känna behov av att profeter kom.

Enligt er är det enda sättet att undvika dessa två följder att betrakta alla andra handlingar i den Ädle Profetens (s) liv, utom förkunnandet av Koranen, inte som Sändebudets handlingar utan som handlingar av en icke-profetisk person. I detta sammanhang hävdar ni dessutom att om man betraktar dem som Sändebudets handlingar förkastar det tron på profetskapets slutgiltighet. För om Allahs Sändebud (s) utförde dessa handlingar under uppenbarelsens vägledning, skulle det även därefter finnas behov av att uppenbarelse kom i alla tider för att dessa handlingar skulle utföras; annars skulle religionen inte kunna bestå.

Allt detta som ni har sagt har ni tänkt ut och framfört efter att ha blundat för Koranen och historien om dess uppenbarelse och likt en vilsekommen person ha tumlat runt i er fantasivärld. Era ord får mig att misstänka att de enda verser ur den heliga Koranen som kommit inför era ögon är de som sunnatmotståndarna har citerat i sin litteratur för att bevisa en särskild lära, och att ni har satt er tro till den betydelse de har fått fram genom att foga samman dem i en särskild ordning. Om så inte vore fallet, och om ni ens en gång hade läst hela den ädla Koranen med förståelse, skulle ni ha vetat att de faror som enligt er uppstår genom att betrakta den ädla Siran som Allahs Sändebuds (s) sunnat också uppstår genom att betrakta den heliga Koranen som Allahs uppenbarelse. Själva den ädla Koranen vittnar om att hela denna Skrift inte uppenbarades på en gång som en lagbok, utan är en samling av de uppenbarelser som under tjugotre år uppenbarades från Allah den Allsmäktige vid varje viktig händelse och på varje stadium av en rörelse, för att ge den vägledning. När man studerar den blir det tydligt att en utvald person har sänts av Allah för att leda den islamiska rörelsen och att Allahs uppenbarelse steg för steg ger honom vägledning. Motståndarna riktar en skur av anklagelser mot honom, och ett svar kommer från himlen. Olika slags hinder blockerar vägen, och sättet att övervinna dem anges från ovan: avlägsna detta hinder på detta sätt och bemöt den där motståndaren på detta sätt. Följarnas möter allehanda svårigheter, och lösningen anges från ovan: er svårighet kan undanröjas på detta sätt och den andra svårigheten på det sättet. När denna rörelse sedan, genom sina framsteg, går in i ett statsstadium, vägleder uppenbarelsen under tio år, i alla de problem som uppstår – från problemen med att bygga ett nytt samhälle och en stat till konflikterna med hycklarna, judarna och de arabiska avgudadyrkarna – den som bygger detta samhälle, den som leder denna stat och den högste befälhavaren för denna armé. Det är inte bara så att vägledning kommer från himlen för att lösa de problem som uppstår i varje skede av detta byggande och dessa konflikter; när ett krig står för dörren kommer även den högste befälhavarens tal, som ska uppmuntra människorna, från himlen. När svaghet någon gång visar sig bland rörelsens medlemmar uppenbaras råd från himlen för att avhjälpa den. När fienderna riktar en anklagelse mot Profetens hustru kommer svaret på den från himlen. Hycklarna bygger en skadlig moské (skade-moskén), och genom uppenbarelsen ges order om att förstöra den. Om vissa människor undviker att ansluta sig till ett krig avgörs deras sak direkt från Allahs sida. Om någon skickar ett hemligt brev till fiendesidan riktar Allah den Allsmäktige själv sin uppmärksamhet mot det.

Om det verkligen är förtvivlande för er att den första rörelse som uppstod för att upprätta religionen fick sin vägledning genom uppenbarelse, finns orsaken till denna förtvivlan även i själva den ädla Koranen. Från en människas första steg till den sista etappen av framgång fortsätter verser att uppenbaras från Allah för att vägleda rörelsens ledare i varje behov och vid varje kritiskt skede. Hur kan detta då upprättas så länge det inte på samma sätt börjar komma verser från Allah till hjälp för ”nationens centrala ledarskap”, som strävar efter att upprätta religionens system?

Ur detta perspektiv hade den riktiga metoden för Allah varit att redan den första dagen av den store Profetens (s) profetskap ge honom en fullständig lagbok, i vilken Allah den Allsmäktige på samma gång skulle ha gett honom alla sina anvisningar om människolivets problem. Därefter skulle, genom att tillkännage profetskapets slut, även den store Profetens (s) eget profetskap omedelbart ha avslutats. Sedan skulle hans uppgift, inte som Muhammad, Allahs sändebud, utan som Muhammad, Abdallahs son, ha varit att som icke-profet kämpa och sträva med denna lagbok och visa hur ett samhälle och en stat kunde upprättas i enlighet med ”det som Allah har uppenbarat”. Det verkar som om Allah den Allsmäktige inte fick det rätta rådet vid det avgörande tillfället och valde en sådan olämplig metod att den blev nedslående för upprättandet av religionen i framtiden. Det beklagliga är att Han inte heller insåg denna långsiktiga konsekvens när tillkännagivandet om profetskapets slut gjordes i sura al-Ahzab, som uppenbarades ungefär vid den tid då Zayd (r) hade skilt sig från sin hustru och den store Profeten (s), på Allahs befallning, gifte sig med den frånskilda kvinnan. Under flera år efter denna händelse var Allahs sändebud (s) ”nationens centrum”, och trots tillkännagivandet om profetskapets slut hade varken den store Profetens (s) profetskap avslutats eller den fortlöpande vägledningen till honom genom uppenbarelse upphört.

Oavsett om ni instämmer i eller motsätter er Allah den Allsmäktiges plan, berättar den ädla Koranen för oss att Hans ursprungliga plan inte var att lägga en bok i mänsklighetens händer och säga till dem: ”Utforma själva en islamisk livsordning genom att läsa denna bok.” Om detta hade varit Hans plan, varför skulle Han då ha valt ut en människa och i hemlighet lagt boken i hans händer? Då hade den bättre metoden varit att Allah den Allsmäktige direkt överlämnade en tryckt bok till hela mänskligheten och i förordet skrev: ”Läs denna Min bok och upprätta den sanna och rätta ordningen.” Men Allah den Allsmäktige valde inte denna metod. I stället lät Han en människa framträda som sändebud och genom honom leda en rörelse för reform och revolution.

I denna rörelse var den egentlige ledaren inte boken, utan den levande människa som hade utsetts att leda rörelsen. Med hjälp av denna store människa byggde Allah, under sin egen tillsyn och vägledning, upp en fullständig intellektuell och moralisk ordning, en kulturell ordning samt ett system för rättvisa, lagar, ekonomi och politik. Han förverkligade den och ställde den inför världen som ett lysande exempel för alla tider, så att varje välvillig och frihetssökande människa, med detta exempel framför sig, kunde försöka utforma sitt liv i enlighet med det. Att det skulle finnas en brist i detta exempel skulle innebära att vägledningen och anvisningarna för vägen förblev bristfälliga och ofullständiga. Därför byggde Allah den Allsmäktige denna förebild direkt under sin egen tillsyn; Han gav dess byggare även byggnadsritningen och förklarade själv dess innebörd, lärde honom byggnadskonsten och övervakade honom när han byggde vart och ett av palatsets rum. Under byggnadsarbetets gång vägledde Han honom genom både direkt och indirekt uppenbarelse. Om ett litet misstag någonstans begicks vid murningen av en tegelsten, rättade Han det genast, så att det palats som byggdes som ett föredöme för all framtid inte skulle ha ens den minsta brist. När denne byggare, sändebudet, sedan hade slutfört byggnadsarbetet i enlighet med sin Herres rätta vilja, tillkännagavs inför världen:

”I dag har Jag fullkomnat er religion för er, fullbordat Min nåd över er och valt islam som er religion” (sura al-Maida: 3).

Islams historia vittnar om att denna arbetsmetod i verkligheten inte skapade någon förtvivlan inom umma. När uppenbarelsens dörr stängdes efter Allahs sändebud, frid och välsignelser över honom, gjorde då inte de rätt vägledda kaliferna, den ena efter den andra, trots att uppenbarelsens kedja hade upphört, ansträngningar för att bevara detta förebildligt byggda palats och utvidga förebilden ytterligare? Försökte inte Umar ibn Abd al-Aziz (r) återuppliva det helt på nytt på en grundval? Har inte fromma och rättskaffens härskare samt stora reformatorer i olika tider framträtt i jordens avlägsna delar för att följa denna förebild? Vem bland dem sade till slut: ”Allahs sändebud utförde ju detta arbete med hjälp av uppenbarelsen; nu övergår det vår förmåga”? I själva verket är det Allah den Allsmäktiges nåd att Han i mänsklighetens historia har upphöjt Hans sändebuds praktiska insats till ett ljusets fyrtorn, som i hundratals år har visat mänskligheten planen för ett sant och rätt livssystem och kommer att fortsätta visa den ända till uppståndelsens dag. Om ni vill kan ni vara tacksamma för den, eller blunda för den.

9। Anklagelser mot de rätt vägledda kaliferna

Er nionde punkt lyder: ”Kaliferna visste mycket väl att uppenbarelsen var bevarad i al-Kitab och att Profeten (frid över honom) därefter gjorde allt i samråd med andra. Därför kunde ingen förändring inträda i det system som etablerades efter hans död. När rikets gränser utvidgades blev också listan över behoven längre. Därför uppstod ständigt nya problem under de följande dagarna. Om man fann ett tidigare beslut för att lösa dem, men det behövde ändras, fattade man ett nytt beslut genom ömsesidigt samråd. Allt detta gjordes i ljuset av Koranen. Detta var också den väg som Allahs Sändebud (frid över honom) hade visat, och hans efterträdare upprätthöll den. Detta kallades alltså att Allahs Sändebud (frid över honom) gjorde allt i samråd med andra. Men Allahs Sändebud (frid över honom) rådgjorde endast om metoderna och tillvägagångssätten för att lösa praktiska frågor, och även då endast om sådana metoder och tillvägagångssätt beträffande vilka han inte hade fått någon vägledning genom uppenbarelsen. Han rådfrågade ingen vid tolkningen och förklaringen av den heliga Koranen eller vid fastställandet av den särskilda innebörden i något av dess ord eller uttryck. I detta avseende var hans egen tolkning slutgiltig. På samma sätt hölls under hela hans profetiska liv aldrig något samrådsmöte för att fastställa något som obligatoriskt, nödvändigt, tillåtet eller förbjudet, lagligt eller olagligt, giltigt eller ogiltigt för människorna. Inte heller hölls något sådant samrådsmöte om vilka sedvänjor och vilket rättssystem som skulle etableras i samhället. Under Profeten (frid över honom)s heliga liv var det endast hans uttalanden och hans praktiska livsföring som utgjorde lagstiftande församling. Ingen troende kunde ens tänka sig att öppna munnen inför Profeten (frid över honom) i de ovan nämnda frågorna. Kan ni lägga fram något exempel på att en föreskrift i den heliga Koranen under budbärarskapets tid tolkades genom samråd eller att någon lag utformades genom samråd? Ni behöver inte lägga fram många exempel; lägg bara fram ett enda.”

För det andra har ni, i strid med de faktiska händelserna, påstått att de rätt vägledda kaliferna endast betraktade den ädla Koranen som en källa till vägledning och inte ansåg Allahs Sändebuds (frid över honom) ord och handlingar vara en nödvändigt följd lagkälla. Detta är en allvarlig och förtalande anklagelse som ni riktar mot dem, utan att kunna lägga fram något av deras uttalanden eller handlingar till stöd för den. Om ni har något bevis för detta, lägg då fram det. De vittnesmål om deras handlande som har lämnats av personer med anknytning till deras tid lyder däremot som följer:

Ibn Sirin (33–110 e.H.) säger: ”När ett ärende lades fram inför Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och han inte fann någon lösning i Allahs bok och inte heller någon motsvarighet i sunna, fattade han beslut på grundval av sitt eget ijtihad och sade: ’Detta är min personliga uppfattning. Om den är riktig är det enbart Allahs nåd.’” (Ibn al-Qayyim, Iʿlām al-Muwaqqiʿīn, del 1, s. 54).

Maymun ibn Mihran (27–107 e.H.) säger: Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) handlingsprincip var att han, när han skulle avgöra en fråga, först sökte efter vägledning i Allahs bok. Om han inte fann någon vägledning där, sökte han i Allahs Sändebuds (frid över honom) sunna. Om han fann ett rättsligt avgörande där, dömde han i enlighet med det. Om han inte hade kännedom om någon sunna i den aktuella frågan, frågade han andra: ’Känner någon av er till något avgörande av Allahs Sändebud (frid över honom) i en sådan fråga?’” (samma verk, s. 62).

Allama Ibn al-Qayyim (må Allah förbarma sig över honom) uttrycker efter en fullständig granskning resultatet av sin forskning på följande sätt:

”Under Abu Bakr as-Siddiqs (må Allah vara nöjd med honom) liv finns inte ett enda exempel på att han motsatte sig Koranen och sunna” – (samma verk, del 4, s. 120).

En välkänd händelse är att en farmor kom och gjorde anspråk på arvsrätten efter sitt barnbarn. Den avlidnes mor var inte i livet. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag finner ingen föreskrift i Allahs bok på grundval av vilken du kan göras till arvinge efter ditt barnbarn.” Därefter frågade han människorna om den Ädle Profeten (frid över honom) hade meddelat något avgörande i ett sådant fall. När de hörde detta reste sig al-Mughira ibn Shu’ba (må Allah vara nöjd med honom) och Muhammad ibn Maslama (må Allah vara nöjd med honom) och vittnade om att den Ädle Profeten (frid över honom) hade föreskrivit att farmodern skulle få en sjättedel, det vill säga moderns andel. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) fattade därför beslut i enlighet med detta. Händelsen finns omnämnd i alla välkända hadithsamlingar, däribland al-Bukhari och Muslim.”

I Imam Maliks (må Allah förbarma sig över honom) verk al-Muwatta finns följande händelse omnämnd: Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) hade under sin livstid gett sin dotter Aisha (må Allah vara nöjd med henne) vissa tillgångar. Men han mindes inte om dessa tillgångar hade överlämnats till henne eller inte. När döden närmade sig sade han till henne: ”Om du redan har tagit dessa tillgångar i besittning, ska de förbli din egendom, eftersom de då räknas som en gåva eller donation. Men om du ännu inte har tagit dem i besittning, ska de nu fördelas mellan alla mina arvingar. Detta beror på att de inte längre betraktas som en gåva, utan som ett testamente. I ljuset av hadithen ’La wasiyyata li-warith’ (inget testamente kan upprättas till förmån för en arvinge) kan inget testamente till en arvinge göras gällande mot den avlidnes kvarlåtenskap.” I den förste kalifens liv finns otaliga sådana exempel, vilka visar att han inte ansåg det tillåtet att ens avlägsna sig med ett hårstrå från Allahs Sändebuds (frid över honom) väg.

Vem vet inte att Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) första tillkännagivande efter att han blivit kalif var:

”Lyd mig så länge jag lyder Allah och Hans Sändebud. Om jag skulle trotsa Allah och Hans Sändebud är det inte er plikt att lyda mig.”

Vem vet inte att han efter den Ädle Profetens (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång insisterade på att Usamas armé skulle skickas ut på expedition endast därför att han ansåg att han inte hade rätt att ändra det beslut som den Ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) själv hade fattat? När följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) påpekade den fruktansvärda situation som höll på att uppstå i Arabien och inte ansåg det förnuftigt att just då skicka en armé till Syrien, svarade Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom):

”Även om hundar och vargar skulle slita mig i stycken, kommer jag inte att ändra det beslut som Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har fattat.”

Hazrat Umar al-Faruq (må Allah vara nöjd med honom) uttryckte önskemålet att åtminstone Usama skulle avsättas från befälet över denna armé. Eftersom många äldre

(s. 52) 1. Hadithförnekarna säger att de två orden ”Allah och Sändebudet”, varhelst de förekommer i den Ädla Koranen, betyder ”nationens centrala ledarskap”. Men denna subtila punkt hade Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) inte förstått. Den stackars mannen trodde att jag, som ”nationens centrala ledare”, var skyldig att förbli lydig mot Allah och Hans Sändebud. Om kanske ”Islams uppgång” hade framträtt vid den första kalifens edsavläggelse, skulle den ha sagt till honom: O nationens centrum! Allah och Sändebudet är ju nu du själv. Vem är det då vars lydnad du åter tänker underkasta dig?”

Följeslagarna var inte villiga att tjänstgöra under ledning av denne unge man. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) grep tag i hans skägg och sade:

”Må Khattabs son förlora sin mor och må hon gråta över dig! Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) utsåg honom själv, och du säger åt mig att avsätta honom!”

I det tal han höll när han tog avsked av denna armé sade han:

”Jag är endast en som följer och lyder; jag är inte den som inför religiösa innovationer.”

Vem känner dessutom inte till att Hazrat Fatima al-Zahra och Hazrat Abbas gjorde anspråk på arvet, men att Hazrat Abu Bakr al-Siddiq vägrade att godta deras anspråk just med stöd av ett hadith från Allahs Sändebud, och att han än i dag får ta emot shiiternas förolämpningar för detta ”brott”? När han beslutade att föra jihad mot dem som vägrade betala zakat hyste Hazrat Umar tvivel om riktigheten i denna hans beslut, eftersom han menade: Hur kan man gripa till vapen mot människor som bekänner trosbekännelsen ”Det finns ingen gud utom Allah”? Abu Bakrs svar var:

”Vid Allahs ed! Om de undanhåller ens ett rep som används för att binda kameler av den zakat som de brukade betala under Allahs Sändebuds tid, kommer jag att kämpa mot dem för detta.”

Detta var den store mannens ord och handlingar, han som efter den Helige Profeten för första gången med fast hand tog tyglarna för ummans ledarskap. Och ni har sagt att de stora kaliferna ansåg sig ha rätt att ändra Allahs Sändebuds beslut. När det gäller Hazrat Umar al-Faruqs inställning i denna fråga efter Hazrat Abu Bakr, beskrev han den själv i ett brev till Qadi Shurayh på följande sätt:

”Om du finner en föreskrift i Allahs Bok, ska du döma enligt den och inte rikta blicken mot något annat så länge den finns. Om en fråga uppkommer vars avgörande inte finns i Allahs Bok, ska du döma enligt det avgörande som finns i Allahs Sändebuds sunna. Om både Allahs Bok och Allahs Sändebuds sunna förblir tysta i en sådan fråga, har du rätt att gå vidare och lägga fram en lösning grundad på ditt eget ijtihad, eller att skjuta upp avgörandet och vänta.¹ Men enligt min mening är det bättre för dig att vänta.” – (Iʿlām al-Muwaqqiʿīn, del 2, s. 61–62).

Detta är Hazrat Umars egenhändigt skrivna officiella direktiv, som han i egenskap av dåvarande kalif skickade till överdomaren vid Kufas högsta domstol om domstolens principer. Har någon efter detta fortfarande rätt att ge en annan tolkning av hans synsätt?

(Efter Hazrat Umar var Hazrat Uthman den tredje kalifen.² Efter edsceremonin höll han ett offentligt tal inför hela den muslimska befolkningen, där han sade:

”Var på er vakt! Jag följer och efterliknar; jag är inte den som inför innovationer. Efter att ha följt Allahs Bok och Allahs Sändebuds (s.a.w.) sunna har ni tre rättigheter gentemot mig, och jag tar ansvar för dem. (1) Jag kommer att följa de beslut och tillvägagångssätt som antogs under mina föregående kalifers tid i enlighet med er konsensus. (2) Jag kommer att verkställa de beslut som nu fattas på grundval av de bästa och mest kompetenta personernas konsensus. (3) Jag kommer att avstå från att ingripa i era angelägenheter, så länge ni inte blir berättigade till att gripas enligt lagen.” – (Tarikh al-Tabari, del 3, s. 446).

Den fjärde kalifen var Hazrat Ali (r.a.). Efter att ha blivit kalif sände han, för att ta emot trohetseden från Egyptens invånare, sin egen

1. (s. 52) Det vill säga: vänta tills ett beslut i frågan har fattats genom konsensus.

2. Detta avsnitt har lagts till senare.

När han sände guvernören Qays ibn Sa’d ibn Ubadah överlämnade han följande officiella skrivelse till honom, där han sade:

”Var på er vakt! Er rättighet gentemot mig är att jag handlar i enlighet med den Allsmäktige Allahs Bok och Hans Sändebuds sunna, upprätthåller de rättigheter som Allahs Bok och sunna har tilldelat er, verkställer Allahs Sändebuds (s.a.w.) sunna och även när ni inte känner till det tänker på ert bästa.” – (Tarikh al-Tabari, del 3, s. 550).

Ovan har uttalandena från de fyra kaliferna bland de rätt vägledda kaliferna nämnts. Vilka kalifer syftar ni då på när ni säger att de frigjorde sig från att följa Allahs Sändebuds (s.a.w.) sunna? På vilka sätt fick ni kännedom om deras uppfattning?

Er uppfattning är också helt grundlös: att de rätt vägledda kaliferna ansåg att Koranens bud och föreskrifter skulle följas slutgiltigt och ovillkorligt, men att de behöll de beslut av Allahs Sändebud (s.a.w.) som de ansåg rimliga att behålla, medan de ändrade dem som de ansåg behövde ändras och fattade nya beslut genom ömsesidigt samråd. Lägg fram ett exempel på att något av den Ädle Profetens (s.a.w.) beslut ändrades under hela den rätt vägledda kalifatets epok, eller att någon kalif eller följeslagare uttryckte att de hade rätt att efter behov ändra något av den Ädle Profetens (s.a.w.) beslut.

10. Kom det även uppenbarelse till den Helige Profeten (s), utöver Koranen??

Nu återstår endast er sista punkt, som ni uttryckte med följande ord: ”Om man antar, såsom ni menar, att den Helige Profeten (s) gjorde allt i ljuset av uppenbarelse – då innebär det att en annan slags uppenbarelse började sändas ned, eftersom Allah den Upphöjde inte var nöjd med den uppenbarelse som Han själv hade sänt. Varför dessa två slags uppenbarelser till slut? I den uppenbarelse som tidigare profeter fick fanns det en antydan om att Koranen skulle uppenbaras. Var det då så svårt för Allah, Han som har makt över allting, att i den Ädla Koranen antyda den andra slags uppenbarelse som ni talar om? Jag ser inget sådant i Koranen. Om ni kan hänvisa till någon vers av detta slag kommer jag att vara er tacksam.”

Det var sannerligen ett trösterikt påstående. Enligt ert resonemang verkar det som om Allah inte sände ned uppenbarelsen för att vägleda Sina tjänare, utan för att trösta Sig själv, och för denna tröst borde en enda slags uppenbarelse ha varit tillräcklig.

Ni blir ju redan upprörd när ni hör talas om två slags uppenbarelser. Men om ni hade läst den Ädla Koranen med öppna ögon skulle ni ha kunnat veta att denna Skrift nämner sex slags uppenbarelser – av vilka endast en slags uppenbarelse har sammanställts i den Ädla Koranen.

”Det tillkommer ingen människa att Allah talar till henne annat än genom uppenbarelse, eller bakom en slöja, eller genom att Han sänder en budbärare som, med Hans tillåtelse, uppenbarar vad Han vill. Han är den Upphöjde, den Vise.” – (Sura ash-Shura: 51).

I den ovan nämnda versen anges tre sätt genom vilka Allah den Upphöjde sänder vägledning och föreskrifter till en människa: direkt uppenbarelse (ilqā och ilhām), samtal bakom en slöja eller uppenbarelse genom Allahs budbärare (ängeln). Den uppenbarelse som har sammanställts i den Ädla Koranen är endast den tredje av dessa tre slags uppenbarelser. Allah den Upphöjde har själv framlagt dess beskrivning direkt i den Ädla Koranen.

”Säg: ’Vem än som är Gabriels fiende – eftersom han med Allahs tillåtelse har uppenbarat Koranen i ditt hjärta, som bekräftar de tidigare Skrifterna och är vägledning och ett glatt budskap för de troende – [må veta att] Allah sannerligen är de otrognas fiende.’” – (Sura al-Baqarah: 97–98).

”Detta är en Skrift som uppenbarats av världarnas Herre. Den trovärdige Anden har fört ned den till ditt hjärta, så att du ska kunna vara en varnare.” – (Sura ash-Shuʿarāʾ: 192–194).

Därav framgår att den ädla Koranen endast är en samling av ett slags uppenbarelse. De två andra sätt genom vilka Allahs Sändebud (ﷺ) fick vägledning, och som nämns i verserna i sura Ash-Shura, är åtskilda från den ovan nämnda uppenbarelsen. Nu visar den ädla Koranen själv oss att den Ädle Profeten (ﷺ) också fick vägledning genom dessa sätt.

1. Som jag sade när jag diskuterade er fjärde punkt, framgår det tydligt av verserna 143–144 i sura al-Baqara att den Ädle Profeten (ﷺ) och muslimerna, innan al-Masjid al-Haram gjordes till böneriktning, bad vända mot någon annan böneriktning. När Allah den Allsmäktige befallde att böneriktningen skulle ändras sade Han med kraftfulla ord att även den första böneriktning som man bad vänd mot hade fastställts på Hans befallning. Men ingenstans i den ädla Koranen finns någon vers som innehåller den ursprungliga befallningen att vända sig mot denna böneriktning. Frågan är: om ingen annan uppenbarelse än Koranen kom till den Ädle Profeten (ﷺ), på vilket sätt fick han då denna befallning? Är det inte ett tydligt bevis på att den Ädle Profeten (ﷺ) också fick sådana befallningar som inte nämns i den ädla Koranen?

2. Allahs Sändebud (ﷺ) såg i Medina en dröm där han hade gått in i det ärorika Mekka och gjorde tawaf runt det ädla Baitullah. Han berättade om drömmen för de ädla följeslagarna och gav sig av för att utföra umra tillsammans med fjorton hundra följeslagare. Mekkas icke-troende hindrade honom på en plats som kallades Hudaybiyyah, vilket ledde till att vapenvilan i Hudaybiyyah slöts. När tvivel och oro uppstod hos några av följeslagarna frågade den ädle Umar (må Allah vara nöjd med honom), som deras representant: ”Allahs Sändebud! Informerade du oss inte om att vi skulle gå in i Mekka och göra tawaf?” Han svarade: ”Sade jag att det skulle ske på just denna resa?” I detta sammanhang uppenbarade Allah den Allsmäktige en vers i den heliga Koranen:

”Allah har sannerligen uppfyllt sin Sändebuds dröm. Om Allah vill kommer ni förvisso att gå in i den heliga moskén i trygghet, några med rakade huvuden och några med kortklippt hår. Ni kommer inte att känna någon fruktan. Han vet vad ni inte vet, och utöver detta har Han skänkt er en nära förestående seger.” (Sura al-Fath: 27)

Därav framgår att den Ädle Profeten (ﷺ) genom en dröm fick beskrivet för sig hur han skulle gå in i det ärorika Mekka: han skulle ge sig av mot Mekka tillsammans med sina följeslagare, de icke-troende skulle hindra dem och till slut skulle en vapenvila slutas. Till följd av detta skulle de få möjlighet att utföra umra året därpå, och vägen till framtida seger skulle öppnas. Är inte detta ett tydligt bevis på att han fick vägledning på ett annat sätt än genom den ädla Koranen?

3. Den Ädle Profeten (ﷺ) berättade en mycket hemlig sak för en av sina hustrur. Hon avslöjade den för de andra. När den Ädle Profeten (ﷺ) förebrådde henne för detta frågade hon: ”Hur fick du veta att jag hade berättat detta för de andra?” Den Ädle Profeten (ﷺ) svarade: ”Den Allvetande och Allseende Väsendet (Allah) har underrättat mig.”

”När Profeten i hemlighet berättade något för en av sina hustrur och hon sedan berättade det för de andra, och Allah underrättade Profeten om det, gjorde Profeten något av det känt och lät något förbli hemligt. När han berättade detta för sin hustru sade hon: ’Vem underrättade dig om detta?’ Profeten svarade: ’Han underrättade mig som är Allvetande och Alltigenom Medveten.’” (Sura at-Tahrim: 3)

Säg nu: Var finns den vers i den ädla Koranen genom vilken Allah den Allsmäktige underrättade den Ädle Profeten (ﷺ) om att hans hustru hade avslöjat hans hemlighet för de andra? Om det inte finns någon sådan vers, är då inte detta bevis på att Allah den Allsmäktige sände bud till den Ädle Profeten (ﷺ) även utanför den ädla Koranen?

4. Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom), den av Profeten (frid vare med honom) adopterade sonen, skilde sig från sin hustru. Därefter gifte sig Profeten (frid vare med honom) med hans frånskilda hustru. Med detta som utgångspunkt väckte hycklarna och de otrogna en fruktansvärd propagandastorm mot Profeten (frid vare med honom) och reste ett berg av anklagelser. Allah den Upphöjde besvarade dessa anklagelser i ett helt avsnitt av sura al-Ahzab och sade till människorna i detta sammanhang: Min Profet ingick inte själv detta äktenskap, utan gjorde det på min befallning.

”När Zayd sedan hade upplöst sitt äktenskap med henne (Zaynab), förenade Jag henne med dig i äktenskap, så att de troende inte skulle känna något hinder i att gifta sig med sina adoptivsöners frånskilda hustrur när dessa hade upplöst äktenskapet med dem.” (Sura al-Ahzab: 37).

I denna vers beskrivs alltså den ovan nämnda händelsen. Frågan är: Var i Koranen nämns den befallning som Allah den Upphöjde gav Profeten (frid vare med honom) före denna händelse: ”Gift dig med Zayds frånskilda hustru”?

5. Trött på Banū Naḍīrs upprepade avtalsbrott ledde Profeten (frid vare med honom) sina trupper till deras bosättningsområde intill Medina. Under belägringen högg den islamiska armén ner många träd i de omgivande trädgårdarna för att röja vägen för anfallet. Motståndarna spred propaganda om att muslimerna hade skapat fördärv på jorden genom att ödelägga trädgårdarna och hugga ner fruktbärande träd. Som svar på detta sade Allah den Upphöjde:

”Ni högg ner palmer och lät andra stå kvar på sina stammar – allt med Allahs tillåtelse.” (Sura al-Hashr: 5).

Kan du säga i vilken vers i den heliga Koranen denna tillåtelse uppenbarades?

6. När frågan om fördelningen av krigsbytet uppstod efter slaget vid Badr uppenbarades sura al-Anfal, där hela slaget granskades. Allah den Upphöjde inledde denna granskning med den tidpunkt då Profeten (frid vare med honom) lämnade sitt hem för att bege sig ut i krig, och sade i detta sammanhang, riktad till muslimerna:

”Och när Allah lovade er att en av de två grupperna – handelskaravanen och Qurayshs armé – skulle falla i er makt, önskade ni att den obeväpnade gruppen, det vill säga handelskaravanen, skulle bli er. Men Allah ville upprätta sanningen genom sitt ord och utplåna de otrogna.” (Sura al-Anfal: 7).

Kan ni nu ange någon vers ur hela den ädla Koranen där Allah den Upphöjde lovade: ”O ni som färdas från Medina mot Badr! Jag ska överlämna den ena av de två grupperna åt er.”

När vi går vidare i genomgången av detta slag vid Badr sägs det:

”När ni bad er Herre om hjälp, besvarade Han er och sade: ’Jag ska sända tusen änglar i följd för att hjälpa er.’” (Sura al-Anfal: 9).

Kan ni säga i vilken vers i den ädla Koranen Allah den Upphöjde uppenbarade detta svar på muslimernas bön?

Ni bad endast om ett enda exempel. Jag har lagt fram sju exempel ur den ädla Koranen för er, genom vilka det bevisas att uppenbarelse kom till den Helige Profeten (s) utöver den ädla Koranen. Innan jag inleder ytterligare diskussion vill jag se om ni är beredd att böja ert huvud inför sanningen.

Tarjuman al-Quran, oktober och november 1960 e.Kr.

Ydmykt

Abul A‘la

Ytterligare några frågor om sunna

[På de föregående sidorna har läsarna fått ta del av brevväxlingen mellan doktor Abdul Wadud Sahib och författaren. I detta sammanhang har ytterligare ett brev från Sahib kommit i författarens händer, vilket tillsammans med författarens svar återges nedan.]

Doktor Sahibs brev

Ärade Mawlana,

Assalamu alaikum. Mitt brev av den 17 augusti har, tillsammans med ert svar, nått mig med posten genom oktobers och novembers nummer av tidskriften Tarjuman-ul-Qur’an. I slutet av denna svarsskrivelse vill ni se om jag är beredd att böja mitt huvud inför sanningen.

Ärade! Som en sann muslim är jag alltid beredd att böja mitt huvud inför sanningen. Men där jag alltid är beredd att böja mitt huvud inför sanningen. Men där sanningen inte finns, utan avsikten är att böja sig inför en avgud, där kan jag åtminstone inte böja mitt huvud. Personkult är nämligen inte mitt ideal. Jag besvärar er gång på gång av denna anledning: för att den fråga som diskuteras ska bli klarlagd och för att människor som bor i samma land och strävar mot samma mål inte ska välja skilda vägar. Och ni har ju uttömt pennans hela kraft genom att samla vältalighet och känslor, i syfte att få mig att böja mig. Ni måste säkerligen ha fått utstå betydande möda när ni utarbetade ett så långt svar. Men olyckligtvis har läsningen av ert svar skapat ännu större förvirring hos mig.

Ni har med rätta sagt att koranstudier ingår bland mina många åtaganden och att ni har ägnat ert liv åt att begrunda vart och ett av dess ord och avslöja deras inneboende innebörd. Men jag måste beklagligtvis säga att om detta livslånga arbete endast har varit för er egen skull, har jag ingen invändning. För den breda muslimska allmänheten kan det däremot inte visa sig vara till någon nytta, inte ens i ringaste mån. I ert brev finns många tvetydiga uttalanden. Vissa uttalanden strider dessutom mot Koranen. Och ytterligare andra visar att ni inte har lyckats förstå Koranens innebörd och betydelse på rätt sätt. Därför krävs ett utförligt svar. Insha Allah al-Aziz ska jag vid första lediga tillfälle utarbeta ett fullständigt svar på det. Men i detta sammanhang finns det ett par saker som det är absolut nödvändigt att klargöra. För närvarande vill jag endast lägga fram dessa.

Jag anser att hela diskussionen gång på gång har samlats kring en enda punkt: Finns allt det som uppenbarades från Allah för Guds Sändebud (s) i den ädla Koranen, eller finns något av det även någon annanstans utanför den? Ert påstående är att det, utöver Koranen, också finns en del av uppenbarelsen. I detta sammanhang behöver följande frågor klargöras.

1. Är båda slagen av uppenbarelse likvärdiga när det gäller att tro och att lyda?

2. När den ädla Koranen säger ”det som har uppenbarats för dig”, avses då endast Koranen, eller innefattas även den huvudsakliga del av uppenbarelsen som nämnts?

3. Var finns denna andra del av uppenbarelsen? Har Allah den Upphöjde också tagit på sig ansvaret för att bevara den, liksom Koranen?

4. Om man i Koranen ersätter ett arabiskt ord med ett annat ord med samma betydelse, kommer det då att betraktas som uppenbarat av Allah? Är det likadant med den nämnda andra delen av uppenbarelsen?

5. Vissa människor säger att allt som den store Profeten (s) gjorde från det att han blev profet tills sitt livs sista ögonblick var uppenbarelse från Allah. Håller ni också med dem? Om ni inte gör det, vilken är då er trosuppfattning i denna fråga?

6. Om ni anser att vissa av den store Profeten (s) uttalanden utgjorde uppenbarelse medan andra inte var uppenbarelse, vad säger ni då om var samlingen av de uttalanden av den store Profeten (s) som var uppenbarelse finns?

Vilken ställning har åtminstone de av hans uttalanden som inte var uppenbarelse, sett ur muslimernas perspektiv på tro och lydnad?

7. Om någon säger om en vers i den heliga Koranen: ”Den är inte uppenbarad av Allah”, håller ni då med om att han därigenom lämnar islam? Om någon säger om en hadith i de nuvarande hadithsamlingarna att den inte är Allahs uppenbarelse, kommer även han då att avvika från islam?

8. Kan de metoder som Allahs Sändebud (s) föreslog för att genomföra islams religiösa bestämmelser delvis ändras eller förkastas med hänsyn till olika tidsepokers krav och det allmänna bästa? Kan islams bestämmelser på samma sätt delvis ändras eller förkastas?

Med fredshälsningar.

Med respekt

Abdul Wadud

Författarens svar

Min högt respekterade och ärade

Frid vare med er och Allahs barmhärtighet. Jag har fått ert brev daterat den 5 november 1960. Svaret har dröjt, dels på grund av min hälsa och dels på grund av upptagenhet. Jag ber om ursäkt för detta.

Ni har återigen, liksom tidigare, valt samma tillvägagångssätt och undvikit att reda ut en diskussion, för att sedan åter komma med flera nya frågor. Innan ni ställde frågorna borde ni emellertid ha sagt vilka av de tio punkter som jag behandlade i mitt förra brev ni godtar och vilka ni inte godtar, samt vilka bevis ni har för att förkasta det som ni inte godtar. Ni borde också ha besvarat mina klara och specifika frågor, som jag ställde till er i mitt brev. Men i stället för att bemöta dessa frågor har ni nu återigen kommit med några nya frågor och kräver svar av mig. Vad är detta egentligen för slags sätt att föra en diskussion? Er granskning av mitt tidigare brev är något märklig. Ni har förbisett alla viktiga frågor som togs upp i denna diskussion och alla grundläggande frågor som jag belyste, och er uppmärksamhet riktades först och främst mot den sista meningen i mitt brev. Som svar på den säger ni: ”Jag är beredd att böja mitt huvud inför sanningen, men jag kan inte böja mig inför en avgud, och personkult är inte mitt ideal.” Frågan är då: vad var till sist denna ”avgud” inför vilken ni uppmanades att böja er, och vilken personkult blev ni inbjuden till?

Jag har ju med hjälp av Koranens Majids tydliga verser bevisat att Rasulullah (s) är Allah Ta‘alas av Honom utsedde statsledare, lagstiftare, domare, lärare och vägledare, och att lydnad och följsamhet gentemot honom, på grundval av Allah Ta‘alas befallning, är obligatorisk för varje troende. Jag vädjade till er att böja er inför denna sanning. Ert ovan nämnda uttalande väcker därför misstanken att det kanske är lydnaden och följsamheten gentemot Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som är den ”avgud” inför vilken ni har vägrat att böja er, och att detta är den ”personlighetskult” som ni är förtörnad över. Om min misstanke är riktig vill jag vädja till er att ni i själva verket inte har förkastat personlighetskulten, utan förnekar dyrkan av Allah, medan en enorm avgud är gömd inom ert eget sinne och inför vilken ni böjer er i sujūd. När Allah Ta‘ala har befallt att lydnadens huvud ska böjas, är denna bugning inte en bugning inför en avgud, utan en bugning inför Allah själv, och inte avgudadyrkan utan dyrkan av Allah. Den som förnekar detta böjer sig i själva verket, i stället för inför Allah, inför den avgud som är gömd inom hans eget sinne.

Dessutom försökte ni avfärda alla mina argument och bevis på ett sådant sätt: ”Du har uttömt pennans hela kraft genom en blandning av vältalighet och känslor.” Ni får gärna, med gott samvete, hålla fast vid denna uppfattning, men nu kommer tusentals läsare att avgöra om jag har lagt fram argument och bevis eller bara uppvisat vältalighet. Och de kommer att bedöma om ni har tagit till förhastade slutsatser eller om ni dyrkar sanningen.

Ni beklagar er olycka och säger att förvirringen i ert sinne samt era tvivel och misstankar har ökat genom min serie av svar. Även jag beklagar detta. Men ursprunget till dessa tvivel och denna förvirring finns inte någonstans utanför er, utan inom er själva. Om ni verkligen hade fört denna brevväxling för att förstå det som behandlas, skulle det enkla ha blivit tydligt för er på ett enkelt sätt. Men er plan var något annat. Samtidigt som ni skickade era första frågor till mig skickade ni dem också till flera andra lärda, i hopp om att få annorlunda svar från dem.¹ Därefter kunde ni offentliggöra dem alla och bedriva propaganda om att man inte är enig i fråga om Sunnah. Ett exempel på samma strategi ser vi också i Munir-rapporten. Nu har er plan genom min serie av svar vänt tillbaka mot er själva. Därför kommer förvirringen i ert sinne och era tvivel att fortsätta öka, hur mycket jag än försöker få er att förstå. Vilken behandling kan jag ge åt en sådan förvirring i längden? Behandlingen finns i era egna händer. Skapa inom er en uppriktig önskan att förstå sanningen och acceptera den, och överge tanken på att samla vapen för propaganda till förmån för en särskild tankesriktning. Därefter kommer, in shā’ Allāh, varje förnuftigt argument lätt att bli begripligt för er.

Därefter tillskrev ni mig ett felaktigt påstående: ”Jag har ägnat mitt liv åt att begrunda varje ord i Koranen och förstå dess underliggande innebörd.” Men jag har aldrig gjort något sådant påstående om mig själv. Det jag sade i mitt tidigare brev var endast att det i islams historia har framträtt otaliga framstående personer, vars motsvarigheter fortfarande kan påträffas, och som ägnade sina liv åt detta arbete. Hur kunde ni utifrån ovanstående uttalande dra slutsatsen att jag gjorde detta påstående om mig själv?

Efter att ha sagt så mycket som inte hörde till saken ansåg ni det tillräckligt att säga endast detta om huvudfrågan i mitt brev: ”Det finns en betydande oklarhet i ert brev, vilket visar att ni har misslyckats med att förstå Koranens innebörd på rätt sätt.” Frågan är då: vad kan vara mer tvetydigt än detta uttalande av er

1. Senare fick jag genom Maulana Daud Ghaznavi, Mufti Siyahuddin Kakakhail och några andra personer veta att ni även hade skickat samma frågeformulär till dem.]

Hade ni kunnat ange vad som var tvetydigt i det brevet, vad som stred mot Koranen och vilken koranvers vars rätta innebörd jag hade misslyckats med att förstå? Ni har sparat alla dessa frågor till ett framtida tillfälle och ägnat den tid ni nu har till hands åt att formulera några nya frågor. Denna tid borde i stället ha använts till att kommentera de tidigare frågorna.

Om mitt enda syfte med denna brevväxling hade varit att ”förklara saken för er”, skulle jag, efter att ha sett detta exempel på era försök att ”förstå saken”, ha avstått från vidare svar. Men i själva verket tänker jag, med er som anledning, behandla många andra patienter vars sinnen man försöker förvirra genom att kasta sådana frågeformulär på dem. In shā’ Allāh kommer jag därför också att besvara era nyligen mottagna frågor. På så sätt kan de vars sinnen ännu inte har fyllts av förhastade slutsatser och envishet på grund av sådan villfarelse förstå varje aspekt av Sunnah på bästa sätt och inte lätt låta sig vilseledas.

Skälet till att tro på uppenbarelsen

Er första fråga lyder: ”Är de båda delarna av uppenbarelsen lika betydelsefulla när det gäller deras samband med tron och lydnaden gentemot uppenbarelsen?”

Ingen kan förstå det rätta svaret på denna fråga på bästa sätt förrän han först har förstått vad den egentliga grunden för tron på uppenbarelsen och följandet av den är. Det uppenbara är att uppenbarelsen, oavsett vilken typ den är, inte kom direkt till oss så att vi själva kunde veta att den hade uppenbarats från Allah och följa den. Vi har fått den genom Allahs sändebud, och det var han som berättade för oss att detta vägledande budskap hade kommit till honom från Allah. Innan vi tror på uppenbarelsen – att den kommer från Allah – tror vi på Sändebudet och erkänner honom som Allah den Allsmäktiges sanningsenlige budbärare. Först efter att vi har satt vår tillit till Sändebudets berättelse kommer frågan om att godta hans uppenbarelse som en uppenbarelse sänd från Allah och följa den. Den egentliga saken är alltså inte tron på uppenbarelsen, utan tron på Allahs sändebud och att godta honom som sanningsenlig. Som följd av att vi godtar honom som sanningsenlig godtar vi uppenbarelsen som en uppenbarelse given av Allah. Med andra ord kan saken uttryckas så här: Det är inte Koranen som är orsaken till att vi tror på Sändebudets profetskap; det är tron på Sändebudets profetskap som är orsaken till att vi tror på Koranen. Händelseförloppet är inte sådant att Koranen först kom till oss, presenterade Muhammed, Allahs sändebud (frid vare med honom), för oss, och att vi sedan, efter att ha funnit dess budskap riktigt, godtog Allahs sändebud som Allahs sändebud. Det riktiga händelseförloppet är i stället att Muhammed (frid vare med honom) först kom och gjorde anspråk på profetskapet. Den som därefter godtog honom som ett sanningsenligt sändebud godtog också hans ord som sanna och riktiga: att den Koran han lade fram inte var Muhammeds (frid vare med honom) ord, utan Allah den Allsmäktiges ord.

Detta är en självklar ställning som ingen förnuftig människa kan förneka. Om ni godtar denna ståndpunkt, tänk då efter: den sändebud vars trovärdighet ligger till grund för att vi har godtagit Koranen som uppenbarelse – om detta sändebud säger till oss att han, utöver Koranen, också har fått vägledning och föreskrifter från Allah genom uppenbarelse, vilket skäl kan då slutligen finnas att inte tro på det? När tron på profetskapet är den grundläggande förutsättningen för tron på uppenbarelsen, vilken skillnad gör det då för den lydige om Sändebudet (frid vare med honom) förmedlar Allahs befallning till oss i form av en vers i Koranen eller i form av en föreskrift eller handling? Som exempel är de fem dagliga bönerna under alla omständigheter obligatoriska för oss, och trots att ingen vers i Koranen innehåller en sådan befallning som ”O muslimer! De fem dagliga bönerna har gjorts obligatoriska för er”, godtar samfundet dem som obligatoriska. Frågan är: Om även denna befallning hade kommit i den ädla Koranen, skulle det då ha inneburit någon ökning av deras obligatoriska status eller betydelse? Även då skulle de ha varit obligatoriska på exakt samma sätt som de nu är obligatoriska genom Allahs sändebuds uttalande.

Vad avses med ”det som Allah har uppenbarat”?‍

Er andra fråga lyder: När den ädla Koranen säger ”det som har uppenbarats för dig”, avses då endast Koranen, eller innefattar det också den andra huvud delen av uppenbarelsen som nämndes tidigare? Svaret är att när uttrycket ”det som har uppenbarats” i den ädla Koranen åtföljs av ord som ”Skriften”, ”Påminnelsen” eller ”Koranen”, avses därmed endast den ädla Koranen. Men på de ställen där ingen bestämning begränsar uttrycket till Koranen, avser uttrycket all den undervisning och vägledning som vi har fått från den ädla Profeten (frid vare med honom), oavsett om den har formen av koranverser eller någon annan form. Beviset för detta finns i själva den ädla Koranen. Koranen berättar för oss att inte endast Koranen uppenbarades för den ädla Profeten (frid vare med honom) från Allah den Allsmäktige, utan att även något annat uppenbarades. I suran an-Nisa sägs det:

”Allah har uppenbarat Skriften och visheten för dig och lärt dig det du inte visste” – (vers 113).

En vers med liknande innehåll finns också i suran al-Baqara. Till exempel:

”Och minns Allahs välsignelser över er och det av Skriften och visdomen som Han har uppenbarat för er, genom vilket Han förmanar er” (vers 131).

Samma sak upprepas i sura al-Ahzab, där den ädle Profeten (s) uppmanas:

”Och minns Allahs verser och visdomens ord, som reciteras i era hem” (vers 34).

Av de ovan nämnda verserna framgår att något utöver Skriften, kallat ”hikmah”, också uppenbarades för den ädle Profeten (s), och att han undervisade folket i detta. Vad kan detta annars betyda än att den klokhet och urskillningsförmåga med vilken den ädle Profeten (s) arbetade för att förverkliga den ädla Koranens plan samt fullgjorde ansvaret för ledarskap och vägledning inte enbart var hans självständiga och personliga beslut, utan också uppenbarades för honom av Allah den Upphöjde? Dessutom var det något som inte bara användes av honom själv, utan som han även undervisade folket i.

Det bör påpekas att denna undervisning kunde ske både i form av ord och i form av praktiska handlingar. Därför fick ummahen genom den ädle Profeten (s) två saker som Allah den Upphöjde hade uppenbarat: den ena var Skriften och den andra hikmah (handlingsmetod). Och denna hikmah fick de både i form av hans uttalanden och i form av hans praktiska handlingar.

Vidare nämner den ädla Koranen ännu en sak som Allah den Upphöjde har uppenbarat tillsammans med Skriften.

”Allah är den som har uppenbarat Skriften med sanningen och vågen” (sura ash-Shura: 17).

”Sannerligen har Jag sänt Mina sändebud med klara bevis och gett dem Skriften och vågen, så att människorna ska upprätta rättvisa” (sura al-Hadid: 25).

Denna mīzān (vågskål) som uppenbarades tillsammans med Skriften är uppenbarligen inte en vanlig vågskål som finns i varje butik. Med den avses i stället något som, i enlighet med Allah den Högstes vägledning, upprättar balans i människans liv, renar dess förvrängningar och, genom att avlägsna överdrifter och ytterligheter, grundar människans karaktär, uppförande och mellanhavanden på rättvisa. Att detta uppenbarades för profeterna och sändebuden tillsammans med Skriften innebär tydligt att Allah den Högste särskilt hade gett profeterna en sådan förmåga till vägledning från Honom, att de med dess hjälp upprättade rättvisa ordningar för individen, samhället och staten i enlighet med Allahs Skrifts syfte. Detta arbete var inte begränsat till deras personliga förmåga till ijtihad och deras egna omdömen. Med hjälp av den vågskål som Allah den Högste hade uppenbarat fattade de i stället beslut genom att noggrant väga hur stor tyngd varje del av människolivets olika beståndsdelar borde ha.

Dessutom berättar den ädla Koranen om en tredje sak som uppenbarades utöver Skriften.

”Tro därför på Allah och Hans sändebud och på det ljus som Jag har uppenbarat” (Sura at-Taghābun: 8).

”De som därför tror på detta sändebud, ärar honom, hjälper honom och följer det ljus som uppenbarades med honom, det är de som är framgångsrika” (Sura al-Aʿrāf: 157).

”Ett ljus och en tydlig Skrift har kommit till er från Allah. Genom den leder Han dem som vill vinna Allahs välbehag till fredens vägar” (Sura al-Māʾida: 15–16).

Det ljus som nämns i de ovan citerade verserna var något fristående från Skriften, vilket orden i den tredje versen tydligt visar. Även detta ljus uppenbarades av Allah den Högste för Hans sändebud. Med detta ljus avses uppenbarligen de kunskaper, det förstånd, den insikt, framförhållning och urskillningsförmåga som Allah den Högste gav den ädle Profeten (frid över honom), med vars hjälp han urskilde rätt och fel väg bland livets vägar, presenterade lösningar på livets problem och, genom att handla i dess ljus, åstadkom en stor revolution inom moral och andlighet, civilisation och kultur, ekonomi och samhällsliv samt juridik och politik. Detta var inte något personligt arbete, där någon genom att läsa Allahs Skrift skulle anstränga sig och söka förståelse utifrån sitt eget förstånd. Det var i stället den store representant för Allahs arbete, han som samtidigt som han fick Skriften också direkt från Allah fick kunskapens och urskillningsförmågans ljus.

Efter ovanstående diskussion står det klart att när den ädla Koranen befaller oss att överge allt annat och följa endast ”det som Allah har uppenbarat”, innebär det inte att vi enbart ska följa Koranen. Det innebär också att vi ska följa det ljus, den visdom och den mīzān som uppenbarades för den ädle Profeten (frid över honom) tillsammans med Koranen och som med nödvändighet kom till uttryck i den ädle Profetens (frid över honom) levnadssätt, moral, handlingar och gärningar. Därför säger den ädla Koranen på ett ställe: Lyd ”det som Allah har uppenbarat” (till exempel verserna 3:31, 33:21 och 7:156). Om detta hade varit två separata saker, skulle det uppenbart ha inneburit att Koranens vägledning blev motsägelsefull.

Var finns sunnan??

Er tredje fråga är denna: ”Var finns uppenbarelsens andra del? Har Allah den Upphöjde också tagit på sig ansvaret att bevara den, på samma sätt som Koranen?”

Denna fråga består av två helt olika delar. Den första delen är: ”Var finns denna andra del av uppenbarelsen?” Det är exakt samma fråga som ni tidigare ställde till mig, och jag gav också ett utförligt svar på den. Men ni har nu framställt den på nytt som om ni egentligen inte hade fått något svar alls. Var vänlig och ta fram ert första brev och läs det; där handlade fråga nummer två om just det som er nuvarande fråga handlar om. Läs därefter mitt andra brev, där jag gav er ett utförligt svar på denna fråga. Att ni nu upprepar frågan och fullständigt bortser från mitt tidigare svar innebär antingen att ni har gått vilse i er egen föreställningsvärld och att andras ord inte finner någon väg fram till ert förstånd, eller att ni har bedrivit denna diskussion enbart för diskussionens egen skull.

Har Allah också bevarat sunnan??

Innan ni hör svaret på den andra delen av er fråga, tänk ett ögonblick på detta: Bevarar Allah den Upphöjde Koranen direkt, eller bevarar Han den genom människor? Ni kan inte ge något annat svar än att människor har gjorts till ett medel för dess bevarande. I praktiken har den bevarats på följande sätt: Den Koran som människor fick ta emot från den ädle Profeten (frid vare med honom) lärde sig tusentals människor under samma tid utantill, ord för ord. Därefter har miljontals och åter miljarder människor tagit emot den genom generationerna och fortsatt att lära sig den utantill. Det har till och med blivit fullständigt omöjligt att något ord i Koranen skulle försvinna ur världen, eller att den någonsin skulle förändras ens det minsta utan att detta omedelbart upptäcktes. Ett så enastående bevarandesystem har hittills inte varit möjligt för någon annan bok i världen, och detta bevisar att det är ett av Allah den Upphöjdes planerade system.

Se nu noggrant efter och betänk detta: Allah den Upphöjde har ordnat bevarandet av den Sändebuds liv och gärningar, som utsågs till hela världens Sändebud för all framtid och efter vilken profetskapets dörr förklarades vara stängd för alltid, på ett sådant sätt att ingen tidigare profets, vägledares, ledares, styresmans, kungs eller segerrik hjältes historia i mänsklighetens historia hittills har bevarats på detta sätt. Även detta bevarandesystem har upprättats med samma medel och resurser som användes för att bevara Koranen. Förklaringen att profetskapet har nått sitt slut innebär i sig att Allah har tagit på sig ansvaret att hålla vägledningen från sitt utsedda sista Sändebud och hans fotspår levande fram till Uppståndelsens dag, så att hans liv i alla tider kan vägleda mänskligheten och så att behovet av att någon ny profet träder fram efter honom inte längre ska finnas. Se nu själv hur Allah i själva verket har befäst dessa fotspår överallt på jorden, så att ingen kraft i dag förmår utplåna dem.

Ser ni inte att denna tvagning, de fem dagliga bönerna, denna böneutropning, bönen i moskén i gemenskap, högtidsbönen, hajj-riterna, offerhandlingen under Eid al-Adha, zakat, omskärelse, äktenskap och skilsmässa, arvsreglerna, bestämmelserna om halal och haram samt otaliga andra grundläggande principer och sedvänjor inom islams kultur och civilisation, från den dag då den ädle Profeten (frid vare med honom) införde dem, blev etablerade i det muslimska samhället på samma sätt som Koranens verser reciteras av människors munnar? Därefter har tusentals, hundratusentals och miljontals muslimer i världens avlägsna områden följt dem genom generationerna på samma sätt som de genom generationerna har fört Koranen vidare. Beviset för att de sunnor från den helige Sändebudet på vilka vår kulturs grundläggande struktur vilar är korrekta och tillförlitliga är exakt detsamma som beviset för att Koranen har bevarats. Den som ifrågasätter detta visar i själva verket islams fiender vägen till att ifrågasätta Koranen.

Se återigen vilket detaljerat porträtt av Allahs Sändebuds (frid vare med honom) liv och av samhället under hans tid vi i dag har fått, med så ingående beskrivningar och i form av så tillförlitliga uppteckningar. Det finns en överföringskedja för varje händelse och varje ord och handling, genom vilken man när som helst kan granska och fastställa hur tillförlitlig en hadiths återgivning är. Enbart för att få kännedom om en enda persons förhållanden har närmare sexhundratusen personer från den tiden dokumenterats i bokform. Därigenom kan man bedöma och analysera den personlighet som återgav ett uttalande i denne store mans namn och avgöra hur mycket vi kan lita på hans återgivning. Ett omfattande område inom den historiska kritiken har utvecklats med yttersta noggrannhet enbart i syfte att varje uppgift som är förbunden med denna enastående personlighet skulle kunna granskas ur alla synvinklar, så att man kan vara förvissad om dess riktighet. Finns det i hela världshistorien något annat exempel på att ett sådant försök att bevara en persons hela liv och förhållanden har förverkligats genom mänskliga insatser? Om det inte finns och aldrig kommer att finnas, är då inte detta ett tydligt bevis på att samma store Allahs avsikt som verkar bakom bevarandet av Koranen också verkar bakom detta försök?

Vad menas med uppenbarelse??

Er fjärde fråga är denna: ”Om man på någon plats i Koranen ersätter ett arabiskt ord med ett annat ord med samma betydelse, ska det då anses vara uppenbarat av Allah? Är det likadant med den nämnda andra delen av uppenbarelsen?”

Detta är en så meningslös fråga att jag inte hade väntat mig en sådan fråga från någon bildad person. Vem har till slut sagt till er att Guds Sändebud var Koranens uttolkare i den meningen att han skrev en tafsir, såsom Baydawis eller Jalalayn, där han förklarade Koranens arabiska ord genom att skriva in vissa arabiska synonymer, och att någon nu kallar denna förklarande del för ”uppenbarelse från Allah”? Det som gång på gång sägs till er är att allt vad Guds Sändebud gjorde och sade som profet grundade sig på uppenbarelsen. Hela hans profetiska verksamhet utförde han inte som privatperson, utan allt vad han gjorde och sade som Allahs utsedde representant grundade sig på uppenbarelsen. Hela hans profetiska verksamhet utförde han inte som privatperson, utan han kunde inte göra något mot Allahs vilja eller utan Hans vilja. Allt han gjorde som lärare, andlig fostrare, moralisk reformator, skapare av civilisation och kultur, domare, lagstiftare, rådgivare, befälhavare och statsman var i grunden hans gärningar som Allahs Sändebud. I detta avseende vägledde och övervakade Allahs uppenbarelse honom. Om den minsta avvikelse eller brist någonstans inträffade, rättade Allahs uppenbarelse till den i rätt tid. Om ni uppfattar denna uppenbarelse på så sätt att vissa synonymer i det arabiska språket skulle ha uppenbarats för att förklara Koranens ord, vad annat kan jag då säga än: ”Det är bäst att hålla sig borta från människor med så bristande förstånd.”

Ni bör veta att uppenbarelse inte nödvändigtvis endast kommer i form av en samling ord; den kan också komma i form av en föreställning som ingjuts i hjärtat. Den kan komma i form av vägledning för sinnet och tanken. Den kan komma i form av riktig insikt i en fråga, en korrekt lösning på ett problem eller förståelse för en lämplig metod att hantera ett visst tillstånd eller en viss situation. Den kan också vara endast ett ljus med vars hjälp en människa finner den rätta vägen. Den kan även vara en sann dröm. Den kan vara en röst bakom en förlåt eller ett budskap som förmedlas genom en ängel. På arabiska betyder ordet ”wahy” ”en subtil antydan”. Det närmaste ordet på engelska är Revelation. Om ni inte kan arabiska kan ni slå upp betydelsen av detta ord i en engelsk ordbok. Då kommer ni själva att förstå hur barnslig denna märkliga föreställning är – den föreställning som ni har tagit för uppenbarelsens innebörd, nämligen att man ersätter ett ord med en synonym på dess plats!

Er femte fråga är denna: ”Vissa människor säger att allt vad den ädle Profeten gjorde från det att han blev profet tills det sista ögonblicket av hans liv var uppenbarelse från Allah. Håller ni med dem? Om ni inte håller med, vad är då er trosuppfattning i denna fråga?”

Svaret på denna fråga har redan framkommit i svaret på fråga fyra, och den trosuppfattning jag beskrev ovan är inte ”vissa människors”, utan alla muslimers gemensamma trosuppfattning från islams början fram till idag.

Bara en upprepning av frågan

Er sjätte fråga lyder: ”Om ni anser att vissa av den ädle Profetens uttalanden utgör uppenbarelse och att vissa uttalanden inte var uppenbarelse, vill ni då säga var samlingen av den ädle Profetens uttalanden som var uppenbarelse finns? Vidare, vilken ställning har hans uttalanden som inte var uppenbarelse när det gäller muslimernas tro och lydnad?”

I den första delen av ovanstående fråga har ni upprepat er tredje fråga, och svaret är därför detsamma som det som gavs ovan på den frågan. I den andra delen har ni upprepat det ni sade i ert andra brev, och jag har också besvarat det. Jag misstänker att ni inte ens läser mina svar uppmärksamt, utan fortsätter att upprepa frågor av samma slag.

Måttstocken för tro och otro

Er sjunde fråga är denna: ”Om någon beträffande en vers i den heliga Koranen säger: ’Den är inte uppenbarad av Allah’, håller ni då med om att han har lämnat islams gränser? Om någon beträffande en hadith i de nuvarande hadithsamlingarna säger att den inte är en uppenbarelse från Allah, har även han då avvikit från islams gränser?”

Svaret på ovanstående fråga är att de sunnor som beläggs i de nuvarande hadithsamlingarna kan delas in i två stora grupper. Den ena gruppen består av sådana sunnor som ummahs medlemmar, från islams början fram till i dag, har varit eniga om är sunnor; med andra ord är det mutawatir-sunnor (sunnor som har förmedlats genom en obruten kedja), och ummahs ijma (samstämmighet) har etablerats kring dem. Den som förnekar någon av dessa sunnor på samma sätt som en person som förnekar en vers i Koranen kommer att lämna islams gränser. Den andra gruppen består av sunnor om vilka det råder meningsskiljaktighet eller om vilka meningsskiljaktighet senare har uppstått. Om någon beträffande en sunna i denna grupp säger: ’Efter min samlade granskning är denna sunna inte bevisad, och därför godtar jag den inte’, skadar detta hans tro på intet sätt. Huruvida vi, ur vetenskaplig synvinkel, anser hans uppfattning vara riktig eller felaktig är en separat fråga. Men om han säger: ’Även om detta verkligen är Allahs Sändebuds sunna är jag inte beredd att följa den’, råder det inte minsta tvivel om att han har avvikit från islams gränser. För han utmanar Allahs Sändebuds auktoritet, något som inte är tillåtet inom islams gränser.

Kan sunnans föreskrifter förändras??

Er åttonde fråga är denna: ”Kan de metoder som Allahs Sändebud föreskrev för att tillämpa den islamiska religionens föreskrifter delvis förändras eller förkastas med hänsyn till en viss tids behov och det allmänna bästa? Kan även Koranens föreskrifter delvis förändras eller förkastas på detta sätt?”

Svaret på ovanstående fråga är att delar av Koranens och sunnans föreskrifter endast kan förändras under sådana omständigheter och i den utsträckning som föreskrifternas grundtext medger en förändring, eller när det finns en annan nass (en koranvers eller en bekräftad sunna) som tillåter en förändring av en viss typ av föreskrift med hänsyn till en särskild situation. Utöver detta kan ingen troende under några omständigheter ens föreställa sig att han har rätt eller är lämpad att förändra Allahs och Hans Sändebuds föreskrifter. De människor som, trots att de har lämnat islam, vill förbli muslimer är naturligtvis en annan sak. Deras metod är först att beröva Allahs Sändebud (frid och välsignelser vare med honom) hans lagstiftande roll och hitta på den märkliga läran att följa en ’Koran utan Muhammad’. Därefter börjar de, för att undvika Koranen, ge den sådana godtyckliga tolkningar att till och med Iblis, Satan, tvingas erkänna deras yttersta mästerskap.

Med vördnad

Abul A’la

Anklagelse och svar

[Det långa brev av dr Abdul Wadud Sahib som vi fick efter den tidigare korrespondensen trycktes i tidskriften Turjuman-ul-Quran i numret ”Mansab-e Risalat”. Det är helt onödigt att återge detta mycket långa brev här, eftersom det är fyllt av en mängd överflödiga ord. För allmänhetens bekvämlighet återges därför här endast brevskrivarens invändningar i sammanfattad form, medan hans irrelevanta uttalanden utelämnas, och samtidigt ges svar på varje anklagelse, så att läsarna blir fullt medvetna om hadithförnekarnas argument och samtidigt kan förstå hur svaga dessa argument verkligen är.]

1. Förhållandet till tidskriften Bazm-e Tulū-e Islām

Anklagelse:”I början av korrespondensen kallade ni mig för en av medlemmarna i tidskriften Bazm-e Tulū-e Islām. I detta avseende är jag inte ens dess grundande eller ordinarie medlem, och jag betonade att ni skulle publicera detta av mig i tidskriften. Men ni publicerade det inte; tvärtom antydde ni inte ens detta det minsta i det tryckta brevet. Enligt kraven på ärlighet och rättvisa borde ni emellertid ha erkänt ert misstag och uttryckt er oförmåga.”

Svar:Det är bättre att höra svaret på dr Sahibens invändning från Perviz Sahib själv, på Tulū-e Islāms egna sidor, och inte från någon annan. Den fjärde årliga konferensen för Tulū-e Islām hölls i Lahore den 8, 9 och 10 april 1990. Före dr Abdul Wadud Sahibs tal presenterade Perviz Sahib honom vid detta möte med följande ord:

”Det är en hederssak för oss att dr Sahib är vår vän, och hans största välgärning mot oss är att han har tagit varje enskilt ord i vart och ett av talen från mina lektioner i Koranen och historia till skrift. Detta är ett ytterst mödosamt arbete, som han utför med sådan glädje.” – (Tulū-e Islām, maj–juni-numret 1960, s. 25).

Om dr Sahib nu säger att han inte ens är grundande medlem av Bazm-e Tulū-e Islām, skulle det vara ett påstående av samma slag som Gandhis. Han brukade nämligen säga: ”Jag är inte ens medlem av Kongressen för fyra annas.” Var och en som känner till Tulū-e Islāms propaganda kan genom att läsa denna korrespondens själv se om det är dr Sahib som talar med Tulū-e Islāms röst eller någon annan.

2. Var syftet med den fräcka frågelistan intellektuell undersökning?

Anklagelse:Ni skrev: ”Om ni verkligen hade inlett denna brevväxling i syfte att förstå saken, skulle ni utan svårighet ha förstått det som är enkelt. Men er plan var något helt annat. Samtidigt som ni skickade era inledande frågor till mig, skickade ni dem också till några andra lärda i hopp om att få annorlunda svar från dem. Därefter skulle ni kunna publicera dessa svar och bedriva propaganda om att det inte råder enighet om Sunnah.” (Tarjuman al-Qur’an, december 1960).

Får jag fråga hur ni fick kännedom om denna plan av mig? Har ni något bevis för att det syfte ni har tillskrivit mig verkligen var mitt syfte?

Svar:När det gäller en människas avsikt i sitt hjärta är det ingen annan än Allah som kan känna till den. Men det som människor använder för att bedöma och anta en persons avsikt är hans handlingar samt de samlade handlingarna hos dem som han samarbetar med. Doktorn stöder och hjälper en grupp hadithmotståndare som med alla sina krafter försöker bevisa att hadith är något tvivelaktigt och omstritt. Vittnena och bevisen på den propaganda som de bedriver för detta ändamål finns på sidorna i Tulu-e-Islam och i de böcker som denna organisation har gett ut. När man betraktar dessa handlingar kan man med stor svårighet komma till någon annan slutsats än att den frågelista som en framstående person i denna grupp, doktor Abdul Wadud, skickade till de ärade lärda, i själva verket inte var avsedd för intellektuell analys.

3. Allahs Sändebuds (s) personliga och profetiska väsen

Anklagelse:”I er bok Tafhimat sade ni att det inte någonstans i den ädla Koranen finns ens den minsta otydliga antydan på grundval av vilken man kan skilja mellan den Helige Profetens (s) personliga och profetiska väsen. Ändå har ni nu sagt att allt som den Helige Profeten (s) gjorde som Sändebud är Sunnah och måste följas, medan det han gjorde som privatperson inte är Sunnah och inte måste följas. På detta sätt har ni sagt två motsägelsefulla saker.”

Svar: Under den nämnda brevväxlingen tog doktorn först upp denna fråga, och han fick också svar på den. Jag bad honom att, om han ville förstå saken, läsa min artikel med titeln ”Allahs Sändebuds (s) personliga och profetiska väsen” i decembernumret 1959 av tidskriften Tarjuman al-Qur’an. Där behandlas frågan utförligt. Men det verkar som om doktorn inte bemödade sig med att läsa den. Denna fråga hör till de ämnen kring vilka hadithförkastarna på olika sätt försöker så frön av missuppfattningar i människors sinnen. Därför läggs den här fram i korthet.

Det råder inget tvivel om att den befallning som Allah den Upphöjde har gett om att lyda Allahs Sändebud (s) inte grundar sig på någon personlig rättighet hos honom, utan på att Han har gjort honom till sitt Sändebud. I denna mening finns det som idé naturligtvis en skillnad mellan hans personliga och profetiska ställning. Men eftersom den personliga och profetiska ställningen i praktiken förenades i samma väsen och vi fick en allmän befallning att lyda honom, har vi inte själva rätt att besluta att vi ska följa ett visst uttalande av den Helige Profeten (s) eftersom han gjorde eller sade det som Sändebud, men inte följa ett annat eftersom det har samband med hans personliga väsen. Det var Allahs Sändebuds (s) uppgift. När det gällde personliga frågor gav han inte bara människorna frihet, utan lärde dem också att bilda sig en självständig uppfattning; när det gällde frågor som hade samband med budskapet fick han dem däremot att lyda utan invändning. Den frihet vi har i detta avseende är beviljad av Allahs Sändebud (s), och principerna för den samt dess gränser fastställdes av Allahs Sändebud (s) själv. Det är inte en obegränsad frihet som tillhör oss ensamma. För att klargöra saken sade jag i detta sammanhang:

Även sådant som uppenbart är personliga frågor – såsom en människas mat och dryck, klädsel, äktenskap, samliv med barn och familj, utförandet av hushållsarbete, bad, renlighet, toalettbesök och liknande – hör i den Helige Profetens (s) liv inte uteslutande till den personliga sfären. Även däri ingår undervisning om sharias gränser, metoder och regler. Se till exempel på den Helige Profetens (s) klädsel och matvanor. Den ena aspekten var att han bar en viss typ av kläder som var bruklig i dåtidens Arabien och att hans personliga smak också spelade en roll i valet av dem. På samma sätt undervisade han, genom sina handlingar och ord beträffande de samtida arabiska familjernas mat och klädsel, om sharias gränser och islamiskt uppförande. Nu kan vi genom de principer för sharia som Allahs Sändebud (s) själv lärde ut förstå att den ena aspekten av detta hade samband med hans personliga väsen, medan den andra var knuten till hans profetiska väsen. Sharia omfattade inte som sitt verksamhetsområde undervisning i hur människor skulle sy sina kläder eller laga sin mat – sådant som han hade fått i uppdrag av Allah att undervisa om. Däremot omfattade sharia fastställandet av gränserna mellan haram och halal samt mellan tillåtet och otillåtet när det gäller mat och klädsel, liksom undervisningen i uppförande och etik som överensstämmer med de troendes moral och kultur.”}]}],

När jag avslutade diskussionen om detta ämne sade jag sammanfattningsvis: ”Vilken faktisk skillnad det än må finnas mellan den ädla Profetens (s) personliga väsen och hans profetiska väsen, den är känd av Allah den Upphöjde och Allahs Sändebud (s). Vi har endast underrättats om detta för att vi inte ska sjunka ned i trosmässiga villfarelser. Om vi har någon frihet i förhållande till Muhammad, Abdullahs son, så beror även den på att den har givits av Muhammad, Allahs Sändebud (s). Det är också Muhammad, Allahs Sändebud (s), som har fastställt dess gränser, och det är Allahs Sändebud Muhammad (s) som har lärt oss hur denna frihet ska utövas.”

Var och en som utan envishet läser det ovanstående uttalandet kommer själv att kunna dra slutsatsen om den verkliga orsaken till den förvirring som de som förnekar hadither lider av ligger i mitt uttalande eller i deras egna sinnen och hjärnor.

4. Graderingen av undervisningen i sunna

Anklagelse: ”När det gäller att följa sådant som ni erkänner att den ädla Profeten (s) sade eller gjorde i egenskap av Sändebud, gjorde ni först en åtskillnad. Därför skrev ni i Tafhimat, del 1, s. 279, att det i fråga om sådant som står i direkt samband med religionen och sharia är nödvändigt att följa den ädla Profetens (s) handlingar och uttalanden i varje detalj. Till exempel bönen, fastan, zakat, vallfärden och renheten samt liknande frågor. I dessa frågor är det obligatoriskt att exakt följa de föreskrifter han gav och det sätt på vilket han själv omsatte dem i handling. Därefter skrev ni att det, beträffande sådant som inte står i direkt samband med religionen, såsom kulturella, ekonomiska och politiska frågor samt samhällets övriga angelägenheter, finns sådant som den ädla Profeten (s) befallde att man skulle göra eller befallde att man skulle avstå från. Det finns också sådant där vi i den ädla Profetens (s) handlingssätt finner undervisning i hög moral, gudsfruktan och renhet, och genom att iaktta hans väg kan förstå vilken av olika handlingsvägar som överensstämmer med islams innersta väsen.” Men nu säger ni att en sådan åtskillnad inte är riktig.”

Svar:Det som har sagts i denna diskussion är endast att allt vi lär oss från sunna inte tillhör samma nivå och inte har samma rang, utan att det finns gradskillnader däri. Allt vi har fått från dessa två vägledningens källor är inte i lika hög grad obligatoriskt eller bindande, och avsikten är inte heller att varje föreskrift ska tillämpas på vilket sätt som helst och under alla omständigheter. Se till exempel i själva den ädla Koranen att det å ena sidan sägs: (Upprätthåll bönen och ge zakat), vilket utan tvivel är obligatoriskt och bindande. Men på samma sätt har imperativformen i Koranen använts för att säga:

Trots att imperativformen används i de nämnda verserna uttrycker den här endast tillåtelse; den uttrycker inte en bindande föreskrift. Om doktor Sahib inte hade fört denna diskussion i syfte att polemisera, skulle det inte ha varit så svårt för honom att förstå uttalandet. Ta fram det han har citerat och läs det. Där finns, alldeles intill det ovanstående uttalandet, även följande uttalande:

Om någon därför vill följa den ädla Profeten (s) med uppriktigt syfte och studerar hans sunna med detta mål, är det inte alls svårt för honom att veta i vilka frågor han måste följa honom i varje detalj, i vilka frågor han måste härleda grundprinciper ur hans uttalanden och handlingar och stifta lagar utifrån dem, samt i vilka handlingar han ur hans sunna måste härleda allmänna grundprinciper för moral, metod, välfärd samt reform och förbättring.”

Jag vill be läsarna att, om de kan få tag på denna bok av mig (Tafhimat, del 1), läsa hela denna artikel. Då kommer det verkliga tillståndet i hadithförnekarnas sinnen och mentalitet att uppenbaras för dem – det tillstånd som fick dem att i denna artikel söka material till sina tvivel och misstankar, trots att den kunde ha undanröjt deras tidigare tvivel. När man läser denna artikel måste man dock komma ihåg att den Parvez Sahib som nämns däri inte är dagens Parvez Sahib, utan Parvez Sahib från år 1935. Vid den tiden befann han sig i villfarelsens allra första stadium, medan han i dag har passerat ett stadium av uppenbar villfarelse och nått ända till ledarskapets plats inom villfarelsen.

5. Kunskapssökande eller debattlystnad??

Anklagelse: ”Å ena sidan säger ni i verket Tafhimat att sådant som bönen, fastan och liknande har en direkt anknytning till dīn och sharīʿa, medan kulturella, ekonomiska och politiska frågor inte har en direkt anknytning till dīn. Å andra sidan hävdar ni att ’iqāmat al-dīn’, det vill säga upprättandet av dīn, innebär att kulturella, ekonomiska och politiska system ska upprättas i enlighet med islam. Tänk efter: om de frågor som diskuteras i samband med landets lagstiftning har ett samband med landets kulturella, ekonomiska och politiska frågor, och dessa frågor inte har en direkt anknytning till dīn, skulle frågan om huruvida landets lagar och bestämmelser ska vara religiöst grundade eller sekulära inte uppstå. Dessutom: om följandet av Allahs Sändebuds (s) sunna i dessa frågor inte är av sådan art att det är nödvändigt att följa sunna, vilket enligt ert uttalande gäller sådant som har en direkt anknytning till dīn, såsom bönen, vilken betydelse har då frågan om huruvida dessa frågor överensstämmer med sunna?”

Svar:I mitt uttalande i Tafhimat, där det nämns att vissa frågor har en direkt anknytning till dīn och andra inte har det, har doktor Sahib försökt isolera detta från hela artikeln och därigenom tillskriva mig den felaktiga uppfattningen att jag har sagt att politiska, kulturella och ekonomiska frågor är helt åtskilda från dīn. Men med de frågor som jag där sade har en ”direkt” anknytning till dīn avsåg jag de former av dyrkan som lagstiftaren, det vill säga Allahs Sändebud, har gett ställningen av ”islams pelare”, nämligen bönen, fastan, vallfärden och zakat. Däremot betyder de frågor om vilka jag sade att de inte har en ”direkt” anknytning till dīn: andra frågor än islams pelare. Det betyder aldrig att de saknar all anknytning till dīn. Om de verkligen saknade en sådan anknytning, varför finns då sharīʿatiska bestämmelser om dem i Koranen och sunna?

Doktor Sahib har valt ut endast två fraser (”direkt anknutna” och ”inte direkt anknutna”) ur mitt uttalande, av vilka han har dragit denna innebörd, och har börjat bygga hela sin fantasibyggnad på dem. Ändå finns det i själva samma mening ett motbevis mot denna innebörd. Där sägs tydligt att vi beträffande frågor av det andra slaget får undervisning av olika nivåer från den helige Profeten (s) på ett sådant sätt att …”. Kan man utifrån dessa fraser dra slutsatsen att det är tillåtet att motsätta sig den helige Profetens (s) anvisningar i fråga om de handlingar som han har befallt eller förbjudit, eller att man kan bortse från hans övriga anvisningar?

Återstår de ord som doktor Sahib i dag försöker dra otillbörlig nytta av. Det kan nämnas att jag redan långt tidigare insåg att någon uppviglande person kunde använda dem i en felaktig betydelse. Se därför den femte upplagan av Tafhimats första del (september 1949 e.Kr.); där har följande mening skrivits i stället för den tidigare meningen: ”sådana handlingar som har samband med fard, wajib och de allmänna riktlinjerna för ett islamiskt liv.” Jag gjorde denna ändring för att undanröja den föreställning – som kunde härledas ur mitt tidigare uttalande – att kulturella, ekonomiska och politiska frågor saknar samband med dīn. Hela målet och syftet med den ovan nämnda artikeln kan inte förstås utifrån endast två av dess fraser. Den som läser hela artikeln kommer tydligt att se att dess mål är raka motsatsen till den innebörd doktor Sahib har härlett ur dessa två fraser. Den som debatterar i syfte att granska och undersöka fakta lyssnar först till någons fullständiga uttalande och uttalar sig sedan om dess samlade innebörd. Att plocka ett eller två ord ur det och vrida och vända på dem är inget annat än debattlystnad.

6. Principer och metod för att skilja mellan Allahs Sändebuds (s) två aspekter

Anklagelse:”Om man skiljer mellan den helige Profetens (s) profetiska aspekt och hans mänskliga aspekt uppstår oundvikligen frågan: vem ska göra denna åtskillnad? Om den framtida umman därför måste vända sig till lärda specialister råder det djup oenighet bland dem. Vems uttalande ska anses riktigt och vems felaktigt? Hur svag är inte denna ståndpunkt! Det kommer ni själv att medge. Därför har ni skrivit:

”Haditherna har överförts från vissa personer till andra, generation efter generation. Om man genom dem kan nå det yttersta måttet av vad som kan erhållas, ger de ändå inte korrekt uppfattning eller säker kunskap. Det är uppenbart att Allah aldrig kan vilja kasta Sina tjänare in i den oro som skulle uppstå om så viktiga frågor – på vilka åtskillnaden mellan tro och otro i islams dīn grundar sig – begränsades till återberättelser från endast några få personer. Sådana frågor kräver att Allah tydligt förklarar dem i Sin bok. Allahs Sändebud kommer att betrakta dem som kärnan i sitt profetiska uppdrag, sprida dem vitt och brett och överlämna dem till varje muslim på ett sätt som är fullständigt fritt från tvivel.” (Rasā’il wa Masā’il, s. 67).

Svar:Er anklagelse vilar i grunden på okunnighet: vem ska avgöra skillnaden mellan den Helige Profetens (frid vare med honom) personliga väsen och hans profetiska väsen? Utifrån de principer för sharia som den Helige Profeten (frid vare med honom) gav oss är det inte alls svårt att veta vilken del av hans heliga livsföring som hör samman med hans personliga väsen och vilken del som hör samman med hans profetiska väsen. För den som själv vill avgöra detta är villkoret att han måste ägna en betydande del av sitt liv åt att studera Koranen och sunna samt den islamiska rättsvetenskapens grundprinciper och underordnade frågor. Detta är åtminstone inte något som vanligt folk kan göra. När det gäller oenigheten bland de lärda experterna bör man känna till att varje gång de lärda experterna är oense om huruvida något ska fastställas som sunna eller inte, lägger var och en av dem fram bevis till stöd för sin egen ståndpunkt. De gör inga påståenden med våld eller godtycke. De måste tydligt ange vilken princip eller metod bland sharias grundprinciper som de bygger på när de bevisar att något är sunna eller förnekar att det är sunna. Under sådana förhållanden kommer den ståndpunkt som är viktigast att bestå, och alla lärda experter kommer att känna till att den ståndpunkt som består har gjort det på grundval av bevis och argument. Även om meningsskiljaktigheter av detta slag kvarstår är de inte något att bli förskräckt över. Varför försöker man blåsa upp dem och överdriva dem utan anledning?

Låt oss nu diskutera det uttalande som citerats ur min bok Rasā’il wa Masā’il. Dess innebörd framgår tydligt redan av den citerade meningen. Det har inte gjorts minsta försök att förklara det för debattens skull; det har tagits upp här i syfte att skapa en naturlig debatt. I det nämnda uttalandet diskuteras frågan att enbart khabar al-wāhid inte räcker som bevis för sådana trosföreställningar vars antagande eller förnekande avgör om en person är muslim eller inte. För detta måste det antingen finnas bevis från Koranen eller så måste det höra till mutawātir bi’l-maʿnā-nivån, det vill säga att det genom berättelser från ett mycket stort antal återberättare är känt att den Helige Profeten (frid vare med honom) undervisade om en viss trosföreställning. För bevisning av kompletterande rättsliga bestämmelser kan khabar al-wāhid vara tillräckligt, om den har återberättats med en sahih (autentisk) isnad. Men för frågor som avgör tro och otro krävs mycket starka bevis. Som exempel krävs mycket starkt stöd och stark bevisning för att döma någon till döden i ett mordmål. Däremot kan beslut i jämförelsevis mindre viktiga frågor fattas på grundval av relativt mindre stark bevisning.

7. Varför ordnades inte nedtecknandet av hadith på samma sätt som av Koranen?

Anklagelse:Om det från Allah har kommit två slags uppenbarelse – en wahy matlu, det vill säga en öppen uppenbarelse, och en annan wahy ghayr matlu, det vill säga en dold uppenbarelse – ingick det då inte i den Helige Profetens (frid vare med honom) uppdrag som Guds sändebud att han själv skulle låta sammanställa även denna andra del av uppenbarelsen och överlämna den till umma i bevarad form, på samma sätt som han överlämnade uppenbarelsens första del (Koranen) till umma?

Svar:Hadithförnekarna brukar vanligtvis framföra denna fråga med stor kraft och anser att det är en fråga som de kan lämna obesvarad. De menar att eftersom Koranen sammanställdes i skriftlig form är den bevarad. Men jag frågar dem: om den Helige Profeten (frid vare med honom) endast hade lämnat den ädla Koranen i skriftlig form och inte, efter att tusentals människor hade memorerat den, muntligen förmedlat den till senare generationer, skulle då detta skrivna dokument ha kunnat utgöra ett slutgiltigt bevis för senare tiders människor på att det var samma Koran som den Helige Profeten (frid vare med honom) hade låtit skriva? Även det hade behövt vittnesmål och bevisning. Så länge några personer inte hade vittnat om att den Helige Profeten (frid vare med honom) hade låtit nedteckna denna bok inför dem, skulle det ha funnits tvivel om det nedtecknade exemplarets tillförlitlighet. Av denna diskussion framgår att något inte blir tillförlitligt enbart genom att vara skriftligt. Det betraktas inte som tillförlitligt förrän levande människor vittnar till dess fördel. Anta att det inte längre finns något skriftligt om en viss fråga, men att levande människors vittnesmål finns kvar. Fråga då en juridiskt kunnig person om dessa levande människors vittnesmål skulle avvisas tills man finner något skriftligt till stöd för det. Ni kommer sannolikt inte att hitta någon som är insatt i lag och rätt och som kan ge ett jakande svar på denna fråga. I dag finns det ingenstans i världen någon kopia av den ädla Koran som skrevs på den Helige Profetens (frid vare med honom) initiativ, men detta påverkar inte Koranens tillförlitlighet och auktoritet på något negativt sätt. Dess tillförlitlighet är bevisad genom en fortlöpande och obruten muntlig överföring. Även det faktum att Guds sändebud (frid vare med honom) lät skriva den ädla Koranen har godtagits på grundval av muntlig överföring. Annars skulle originaldokumentet inte kunna läggas fram till stöd för detta påstående. Och även om det återfanns någonstans skulle det inte kunna bevisas att det var just den sahifa som den Helige Profeten (frid vare med honom) hade låtit skriva. Därför är det fullständigt felaktigt när dessa människor lägger så stor vikt vid skrift. Den Helige Profeten (frid vare med honom) lämnade efter sig ett fullständigt samhälle grundat på hans sunna, vars alla livets sidor bar prägel av hans sunna. I detta samhälle fanns tusentals människor som hade hört hans uttalanden, sett hans handlingar och fått utbildning under hans tillsyn. Detta samhälle förmedlade alla dessa kännetecken till senare generationer, och på så sätt nådde de genom generationerna fram till oss. De kan inte avvisas enligt någon allmänt erkänd princip för vittnesmål i världen. Det är inte heller riktigt att säga att dessa kännetecken inte skrevs ned på papper. Tvärtom började bevarandet av dessa kännetecken redan under den Helige Profetens (frid vare med honom) tid. Under det första hijri-århundradet lades särskild vikt vid detta, och under det andra hijri-århundradet införlivade hadithlärda hela detta minnesmaterial i en samlad dokumentation med hjälp av både levande vittnesmål och skriftliga vittnesmål.

8. Ett exempel på bedrägeri och vilseledning

Anklagelse: ”Den andra delen av uppenbarelsen – om vars bevarande ni nu har sagt att även den omfattas av samma gudomliga ordning som gäller för bevarandet av den ädla Koranen. Den som utmanar denna ordning visar i själva verket islams fiender vägen till att utmana Koranens äkthet.” Hur ser detta ut? Lär er om detta, inte från mig utan från era egna ord. På sidan 170 i boken Rasail wa Masail har ni skrivit:

”Allahs Sändebuds (s) ord och de återberättelser som återfinns i hadithsamlingarna är inte nödvändigtvis samma sak. Dessa återberättelser kan inte, på grundval av sina överföringskedjor, fastställas vara likvärdiga med Koranens verser. Det finns inget utrymme för någon att tvivla på att Koranens verser har uppenbarats av Allah den Allsmäktige. När det däremot gäller återberättelser finns det utrymme för tvivel: huruvida det som har identifierats som den store Profetens (s) ord eller handling verkligen kan hänföras till den store Profeten (s)?”

Svar: Låt oss bara kort se på detta exempel på ärlighet och rättvisa: det som står omedelbart efter det citerade uttalandet har medvetet utelämnats. De som har den första delen av Rasail wa Masail bör öppna boken på den aktuella sidan; tillsammans med det citerade uttalandet finns följande uttalande:

De sunnah (hadither) som har nått oss från den store Profeten (s) genom mutawatir-kedjor (sammanhängande kedjor), liksom de återberättelser som enligt hadithlärda uppfyller de erkända villkoren och måttstockarna för en mutawatir-överföringskedja, godtas med säkerhet som ovederläggliga bevis. Men de återberättelser som inte har återgetts genom en mutawatir-kedja ger inte säker kunskap, utan endast en stark sannolikhet. Därför är det allmänt erkänt bland lärda inom usul att hadither som inte har återgetts genom en mutawatir-kedja visserligen kan vara rättskällor, men inte trosgrund (det vill säga en grund på vilken skillnaden mellan tro och otro fastställs).”

Det är sannerligen berömvärt moraliskt mod att försöka vilseleda mig med hjälp av mina egna ord.

9. Vad i hadithskatten är tvivelaktigt och vad är oomtvistat

Anklagelse: När det gäller den ädla Koranen har Allah den Allsmäktige redan från början sagt: det vill säga: ”Det finns inget utrymme för tvivel i denna bok.” Men den andra typen av uppenbarelse är sådan att det finns utrymme för tvivel i den: huruvida det som tillskrivs Allahs Sändebud (s) som ord eller handling verkligen är den store Profetens (s) ord eller handling. Är detta vad Allahs beskydd innebär?”

Svar:Sanningen är att de som förnekar haditherna inte ens har studerat hadithvetenskapen det allra minsta. Därför har de gång på gång hamnat i tvivel kring något som även en person med kunskaper på allmän nivå lätt kan förstå. Att övertyga sådana människor ligger egentligen bortom min förmåga, eftersom det hos dem saknas en vilja att förstå. Men för att förklara detta för den breda publiken vill jag säga följande: om människor lär sig två saker ordentligt, kan inga tvivel uppstå hos dem.

1. Uppenbarelsen har två huvuddelar. Den ena är det som har sänts från Allah den Allsmäktige till den Ädle Profeten som Hans egna ord, så att han skulle förmedla just dessa ord ordagrant till hela skapelsen. Den kallas wahy matlū (den uppenbarelse som reciteras), och all sådan uppenbarelse har samlats i den bok som hela världen känner som Koranen. Den andra typen av uppenbarelse var det som sändes till Allahs Sändebud för att vägleda honom, så att han i dess ljus kunde vägleda hela skapelsen, bygga upp den islamiska livsordningen och fullgöra ledarskapets ansvar för den islamiska rörelsen. Denna uppenbarelse var inte avsedd att förmedlas till folket ord för ord; i stället kom dess verkningar till uttryck på olika sätt och i olika former i den Ädle Profetens ord och handlingar. Hela den Ädle Profetens liv var ett uttryck för detta ljus. Det är detta som kallas sunnah och wahy ghayr matlū – det vill säga den uppenbarelse som inte är avsedd att reciteras.

2. Den kronologiska ordningen för de medel genom vilka vi har fått kunskap om religionen är följande: först Koranen, därefter de sunnah-handlingar som har nått oss från den Ädle Profeten genom kontinuerlig praxis, det vill säga genom praktiskt utövande. Det gäller sådana handlingar som ummahs medlemmar har fortsatt att praktisera från begynnelsen fram till i dag.

Därefter kommer de föreskrifter, den undervisning och den vägledning som har nått oss genom mutawātir- och mashhūr-berättelser.

Därefter kommer de khabar al-wāhid-berättelser som även vad gäller berättarkedjan är autentiska och inte står i konflikt med någon tillförlitlig berättelse.

Allt som vi har fått från den Ädle Profeten genom dessa vägar står alltså över varje tvivel och osäkerhet. På nästa nivå kan emellertid frågan uppstå huruvida ett ord eller en handling som har tillskrivits den Ädle Profeten verkligen är hans ord eller handling. Denna fråga kan i huvudsak uppstå beträffande följande typer av berättelser:

1. Hadither vars berättarkedja är stark, men vars innehåll visar sig stå i strid med något som är ännu mer tillförlitligt.

2. Hadither vars berättarkedjor är starka, men som motsäger varandra och där denna motsägelse verkar svår att undanröja.

3. Hadither vars isnad är stark, men som återges genom en enskild (mufarrid) tradition och i fråga om innebörden upplevs som något oklara.

4. Hadither vars isnad innehåller någon form av svaghet, men vars innehåll inte uppvisar någon brist. Och

5. Hadither beträffande vilkas isnad och innehåll det finns möjlighet att framföra invändningar.

Om det nu uppstår möjlighet att invända mot dessa återberättelser av det andra slaget, kan detta inte åberopas som bevis till stöd för påståendet att även det vi har fått från den ädle Profeten (frid vare med honom) genom de förstnämnda medlen är tvivelaktigt.

Dessutom bör man veta att alla de viktigaste frågorna inom islam har nått oss genom det förstnämnda medlet, medan det som har nått oss genom det andra skiktet till största delen endast gäller sådant som är relaterat, underordnat och av mindre betydelse (även om det är nödvändigt). I sådana frågor uppstår i grunden ingen skillnad om man antar någon av flera möjliga uppfattningar. Om en person, på grundval av studier, undersökning och forskning, antar någon av dessa återberättelser som sunnah, medan en annan inte antar den, räknas båda ändå som den ädle Profetens (frid vare med honom) efterföljare. Men de som säger att även om den ädle Profetens (frid vare med honom) ord och handlingar verkligen är bevisade som hans ord och handlingar, så har de ingen laglig ställning för oss – dessa är inte den ädle Profetens (frid vare med honom) efterföljare.

10. Ännu ett bedrägeri

Du erkänner själv den svaghet som finns i systemet för att bevara och skydda haditherna. Du har skrivit: ”Redan vid första anblicken förefaller det helt riktigt att de kauli (verbala) och fili (praktiska) hadither som har hörts eller bevittnats av ett stort antal personer bör ges status som mutawatir-hadither. Det borde inte råda någon meningsskiljaktighet kring dem. Men varje människa kan genom vanligt omdöme förstå att när en händelse har bevittnats av många människor eller ett föredrag har hörts av många människor, är det omöjligt att alla ska vara så överens när de återberättar händelsen eller handlar i enlighet med den att inte ens den minsta skillnad förekommer mellan dem. Anta till exempel att jag höll ett föredrag i dag och att flera tusen människor hörde det. Fråga dem bara några timmar efter mötets slut (inte månader eller år senare, utan efter endast några timmar) vad talaren sade. Då kommer du att se att allas återgivning inte är exakt likadan när det gäller att återge föredragets innehåll. Någon återger en del av föredraget, någon annan en annan del och någon återger en viss mening. Personer med skarpt intellekt kommer att förstå föredraget korrekt och återge en riktig sammanfattning av det. Den vars förståelseförmåga inte är särskilt god kommer inte att kunna återge föredragets innehåll korrekt med sina egna ord. Den vars minnesförmåga är stark kommer att kunna återge det mesta av framställningen ordagrant. Den vars minne är svagt kommer att göra misstag när han återger innehållet.” (Tafhimat, del 1, s. 330).

Svar:För det första har ett stycke mitt i ovanstående citat, markerat med streck, utelämnats, och vem som helst kan själv läsa och se hur samvetsgrant det har utelämnats. Det utelämnade stycket återges nedan:

”Om denna händelses viktiga delar kommer alla naturligtvis att vara eniga, men när det gäller de underordnade och mindre viktiga delarna kommer vissa meningsskiljaktigheter att finnas; sådana meningsskiljaktigheter bevisar aldrig att den återgivna händelsen i själva verket inte ägde rum.”

Eftersom hela den efterföljande diskussionen efter detta citat utgjorde ett svar på doktorens tvivel och invändningar, genom vilket dessa tvivel kunde undanröjas, har doktorn utelämnat den. Han är nämligen enbart ute efter att undersöka och väcka tvivel. Av en diskussion tar han bara med så mycket som behövs för att skapa tvivel och få andra att tvivla, medan han skär bort den del som skulle kunna lösa upp förvirringen. Än mer märkligt är att man försöker lura en författare med hjälp av hans eget verk. Jag vill be läsarna att, om de får tag på första delen av verket ”Tafhimat”, leta fram och läsa artikeln med titeln ”Hadith ke muta’alliq chand sawalat” (Några frågor om hadither), varifrån det citerade avsnittet har hämtats. Det synes mig ändå bäst att här återge det uttalande jag gjorde omedelbart efter det nämnda citatet. Då kan även de som inte har möjlighet att få tag på boken ge doktorens bedrägliga knep ett vederbörligt svar. Den utelämnade texten lyder:

Om någon nu, när han ser denna meningsskiljaktighet, säger att jag egentligen inte höll något tal alls, eller att talet i sin helhet återgivits felaktigt, så är det inte riktigt. Om man däremot samlar in all tillgänglig information om talet, kommer man att finna att återberättarna är eniga om en sak: jag höll ett tal, jag höll det på en viss plats och vid en viss tidpunkt, många människor var närvarande där och talets innehåll var detta. Därefter kan man sammanställa en mer tillförlitlig version av de delar av talet beträffande vilka större överensstämmelse råder, både ordagrant och beträffande innebörden. De delar av talet som endast återges av en enskild återberättare kommer däremot att betraktas som jämförelsevis mindre tillförlitliga. Men det är inte rätt att kalla dem påhittade eller felaktiga, så länge de inte strider mot talets övergripande innebörd eller innehåller något som gör deras riktighet tvivelaktig, såsom att de strider mot de tillförlitliga delarna av talet eller mot den korrekta bild som människor sedan tidigare har av talarens tankesätt, uttryckssätt och temperament.

11. Finns det då inget som ummat är enig om??

Anklagelse:”Ni säger: Beviset för att sunna har bevarats är att wudu, de fem dagliga bönerna, adhan, de två eidbönerna, äktenskap, skilsmässa, arvsregler och liknande är utbredda i det muslimska samhället på exakt samma sätt som verserna i den heliga Koranen har förts vidare genom muntlig recitation.” Kan ni säga att hela ummat tillämpar samma metod när det gäller bön, adhan, äktenskap, skilsmässa, arv och liknande?

Svar:Samla å ena sidan det som ummat är enigt om när det gäller bön, adhan, äktenskap, skilsmässa, arv och liknande, och samla å andra sidan det som det råder oenighet om. Ni kommer själva att inse hur omfattande överensstämmelsen är och hur liten oenigheten är. Det råder överensstämmelse i nästan alla grundläggande frågor, och det förs aldrig debatt om de frågor där man är enig. I stället inleds debatter alltid kring de frågor där det råder oenighet, vilket gör att de omstridda frågorna blir särskilt iögonfallande. Därför blir människor med ringa kunskap vilseledda och tror att det inte finns något område där överensstämmelse har etablerats bland ummat. Tänk bara på bönen. Muslimer över hela världen är överens om de fem dagliga bönerna. Muslimer över hela världen är överens om att de fem dagliga bönerna är obligatoriska, att deras tider är fastställda, att kroppen och kläderna måste vara rena och att man måste göra wudu för att be, att man ska be vänd mot qibla, att ett bestämt antal rakʿat är obligatoriskt vid varje bön och att bönen ska inledas med takbirat al-tahrima. Under bönen ska man i stående ställning läsa vissa saker, i rukūʿ vissa andra, i sujūd ytterligare vissa och i sittande ställning vissa andra. Kort sagt råder det övergripande överensstämmelse om bönens hela struktur. Oenigheten gäller endast frågor som huruvida händerna ska hållas bundna eller lämnas fria, och om de binds huruvida de ska placeras på bröstet eller ovanför naveln, huruvida man ska läsa sura al-Fatiha bakom imamen samt huruvida ”amin” efter recitationen av sura al-Fatiha ska sägas högt eller tyst.

Frågan är nu: Är det riktigt att på grundval av dessa små meningsskiljaktigheter hävda att ummat i fråga om bönen i grunden inte bygger på någon enhetlig metod? När det gäller adhan finns det endast den skillnaden att shiamuslimer säger ”Hayya ʿala khayr al-ʿamal”, medan sunniterna inte säger det. I alla återstående formuleringar i adhan och i de tillhörande rättsliga frågorna råder fullständig överensstämmelse. Kan denna lilla meningsskiljaktighet läggas fram som bevis för att adhan i sig är en omstridd fråga?

12. Har sunna minskat eller ökat meningsskiljaktigheterna??

Anklagelse: ”Om du säger att de meningsskiljaktigheter som uppstått på grundval av haditherna är meningsskiljaktigheter av det slag som är vanligt i sekundära och mindre betydelsefulla frågor, och att detta inte påverkar religionen, vill jag fråga: leder då inte ens den minsta meningsskiljaktighet i de sekundära och mindre betydelsefulla frågor som enligt ditt uttalande har fastställts genom Guds uppenbarelse till synd? Som exempel har Gud den Upphöjde genom den uppenbarelse som citeras i Koranen befallt att man vid wudu ska tvätta båda händerna upp till armbågarna. Kommer då, enligt din uppfattning, den person eller grupp som tvättar händerna upp till armbågarna att anses ha följt Guds befallning i enlighet med sin praxis?”

Svar:Detta är endast ett grovt misstag. Att öppet motsäga Koranens föreskrift kallas inte meningsskiljaktighet. Meningsskiljaktighet innebär i stället att två personer tvistar om vad sharias föreskrift är. Det rätta exemplet på detta finns faktiskt i själva Koranen. I Koranens vers om tayammum sägs:

”Stryk med den (jorden) över era ansikten och era båda händer” – (sura al-Ma’ida: 7).

Se nu: en person anser att ordet ”hand” betyder till handleden och stryker därför över så mycket. En annan anser att det betyder upp till armbågen och stryker över så mycket. En tredje anser att hand betyder hela armen och stryker därför över hela armen. Säg: ger Koranens formulering utrymme för denna meningsskiljaktighet eller inte? Och leder denna meningsskiljaktighet verkligen till synd?

Om hadithförnekarna hade tänkt efter en smula skulle de själva ha sett att sunna i hög grad begränsar meningsskiljaktigheterna. Om sunna inte hade funnits, utan endast den ädla Koranen, skulle meningsskiljaktigheterna vid härledningen av regler och föreskrifter ur Koranen ha blivit så omfattande att inte ens två muslimer hade kunnat förenas kring någon gemensam praxis. Koranen befaller till exempel bönen gång på gång. Om sunna inte hade fastställt dess form och sätt, skulle människor aldrig ha kunnat komma fram till hur denna befallning skulle utföras. Koranen har befallt att zakat ska betalas. Om sunna inte hade förklarat denna befallning, skulle enighet aldrig ha kunnat uppnås om hur denna plikt skulle fullgöras. Detsamma gäller Koranens övriga regler och föreskrifter: en auktoritativ lärare från Gud, profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom), har angett formen för hur dessa föreskrifter ska följas och visat det i praktiken, och därmed stängt dörren för meningsskiljaktigheter. Om detta inte hade funnits, och umma endast hade tagit den ädla Koranen och med hjälp av ordboken försökt bygga ett levnadssystem, skulle man inte ens i grundläggande frågor ha funnit tillräcklig enighet för att bygga ett gemensamt samhällssystem. Det är genom sunna som alla möjliga meningsskiljaktigheter har begränsats, så att man i den islamiska världen i dag endast kan se åtta grupper, varav endast fem är stora rättsskolor, kring vilka tiotals miljoner muslimer samlats, var och en kring en fiqh-skolas rättsliga principer.¹ Och detta fortsätter? Men om hadithförnekarna lyckas med det spel de spelar mot sunna, blir resultatet inte att alla kommer att enas om Koranens tafsir, förklaring och analys. Resultatet blir i stället att meningsskiljaktigheter uppstår även i sådant som hittills rått enighet om.

13. Likheten mellan hadithförnekare och dem som förnekar profetskapets slutgiltighet

Invändning:Du säger: ”Om det finns så stora meningsskiljaktigheter i sunnans grundtext, kan det då inte också finnas, och har det inte också funnits, otaliga meningsskiljaktigheter i tolkningen av den ädla Koranen? Om meningsskiljaktigheter i Koranens tolkning inte utgör ett hinder för att den ska kunna vara grund för lagen, hur kan då variationer i sunnans grundtext utgöra ett hinder i detta avseende?” Ert argument är precis som qadiyaniernas karaktär och handlande: när man påpekar en sådan brist eller ett sådant fel hos dem, säger de utan vidare: ’(Gud förbjude!) Var inte profeten (må Guds välsignelser och frid vara över honom) den och den saken?’”

¹ (s. 75) I dagens värld finns endast följande grupper: Hanafi, Shafi’i, Maliki, Hanbali, Ahl al-Hadith, Ithna Ashari (shia), Zaydi (shia) samt kharijiternas ibaditiska grupp. Bland dessa är antalet zayditer, ahl al-hadith och ibaditer mycket litet. Vissa personer har i onödan gjort den påhittade berättelsen om 73 grupper allmänt känd. I verkligheten återfinns detta antal endast i böcker; det har ingen existens på jordens yta.

Svar: Denna jämförelse är i grunden felaktig. Det går över huvud taget inte att jämföra den lögnaktige profeten Dajjal med en sann profet. En jämförelse kan göras mellan sanna profeter, men inte mellan en sann profet och Allahs bok.

Doktorns exempel är i själva verket tillämpligt på honom själv och hans grupp. På samma sätt som Qadianierna drar in Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att bevisa en falsk och påhittad profets profetskap, använder hadithförnekarna Allahs bok för att bryta sambandet mellan Allahs Sändebuds sunnah och Allahs bok. På samma sätt som Qadianierna har framkallat villfarelsen med ett nytt profetskap mot hela ummahens gemensamma trosuppfattning om profetskapets slut, har hadithförnekarna på motsvarande sätt framkallat ännu en farlig villfarelse genom att utmana sunnahs rättsliga ställning. Trots detta har muslimer över hela världen, i varje tid från de rätt vägledda kalifernas epok fram till i dag, varit eniga om att sunnah är lagens andra källa efter Koranen; även icke-muslimska jurister erkänner enhälligt detta. På samma sätt som Qadianierna genom en felaktig tolkning av profetskapets slut har rest upp en ny profet, har hadithförnekarna genom en felaktig tolkning av att följa sunnah funnit en väg till påståendet att hela den vägledning och undervisning som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) förmedlade måste läggas åt sidan och att ”något centrum för ummahen” i varje tid måste ges samma auktoritet bland ummahen som Allahs Sändebud hade. För att röja vägen för sin falske profet pekar Qadianierna ut brister hos Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), medan hadithförnekarna kritiserar och pekar ut brister i Allahs Sändebuds sunnah för att bereda vägen för sitt ”centrum för ummahen”.

Som svar på den anklagelse som doktorn riktat mot mitt argument kan sägas att den i själva verket saknar grund. Mitt argument är inte att den brist som ni har pekat ut i sunnah också finns i den ädla Koranen. Mitt argument är däremot att möjligheten till oenighet i fråga om tolkning och analys i sig inte är en brist eller ofullkomlighet hos någon lag eller rättsordning. Därför kan man inte på grundval av denna möjlighet förneka att Koranen är en grund för lagen, och inte heller att sunnah är det.

14. Kan något där det inte finns någon möjlighet till oenighet vara en rättskälla??

Anklagelse:”Originaltexten och dess tolkning och analys är två skilda saker. Det finns inte utrymme för tvivel eller osäkerhet beträffande ens en enda bokstav i den ädla Koranens originaltext. När det gäller dess tolkning kan man säga att den är människans verk och därför inte kan vara ett religiöst bevis eller auktoritet för någon annan. Hadithens tolkning är däremot inte sådan; det råder oenighet redan om dess originaltext. Hur kan sunnah göras till en källa för islamisk lag när denna oenighet föreligger?”

Svar: Den egentliga fråga som bör övervägas är denna: Om man är enig om en boks originaltext men oenig om dess tolkning, hur kan den då vara en grund för lagen? Doktorn säger själv: ”Tolkning är ett mänskligt verk som inte kan vara ett bindande bevis eller en auktoritet för någon annan.” Under sådana omständigheter måste originaltexten nödvändigtvis kunna vara ett bevis och en auktoritet, men när man blivit oenig om dess innebörd blir det meningslöst att betrakta den som ett bevis och en auktoritet. I praktiken är det nämligen inte bokens originaltext som tillämpas, utan den innebörd som någon förstår genom att studera originaltexten. Därför bad jag honom i mitt andra brev att först ändra sin uppfattning att ”en grund för lagen endast kan vara något beträffande vilket oenighet är omöjlig”. Därefter kan saken lösas på följande sätt: Den ädla Koranen är i sig en rättskälla, och bland dess olika tolkningar ska den tolkning tillämpas som vid en opartisk bedömning med förnuft och omdöme framstår som den mest riktiga. På motsvarande sätt kan man också komma fram till slutsatsen att sunnah i sig måste erkännas som en rättskälla, och att den sunnah ska tillämpas vid avgörandet av varje fråga som genom opartisk undersökning har fastställts vara den etablerade sunnahn. Fördelen med att godta Koranens originaltext som grund för lagen är att den oenighet som uppstår i fråga om tolkning och analys kommer att hålla sig inom originaltextens gränser. Den kan inte överskrida dessa gränser. På motsvarande sätt är fördelen med att godta sunnah som grund för lagen att vi i våra handlingar kan återvända till den vägledning och undervisning som vi har fått från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), så länge vi genom undersökning inte har fått veta att någon sunnah i den berörda frågan är fastställd. Vilken nytta finns det slutligen med att förstå denna enkla sak?

15. Sättet att undanröja oenighet beträffande både Koranen och sunnah är detsamma

Anklagelse:”Oenighet uppstod vid härledningen av regler från Koranens originaltext först när islam, i stället för att vara ett heltäckande samhälleligt livssystem, blev en personlig angelägenhet. Så länge religionens övergripande system var etablerat uppstod ingen oenighet bland ummahen i denna fråga. Kan ni säga att ummahens medlemmar under Abu Bakr Siddiqs eller Umar Faruqs (må Allah vara nöjd med dem) tid brukade tillämpa någon av Koranens föreskrifter på olika sätt? När detta system återupprättas kommer denna oenighet i fråga om tolkning inte heller att finnas kvar. Detta var endast möjligt när Koranens originaltext bevarades och förblev intakt. Om Koranens originaltext inte hade bevarats och olika grupper hade haft separata samlingar av Koranen, på samma sätt som de har separata hadithsamlingar, skulle det inte längre ha funnits någon möjlighet till verklig enhet bland ummahen, förrän ännu en budbärare hade framträtt och på ett säkert sätt förmedlat de uppenbarade originaltexterna till människorna.”

Svar:Detta är ett slående exempel på att uttala sig om en fråga utan att först ha förstått den till fullo. Även under Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) och Hazrat Umar Faruqs (må Allah vara nöjd med honom) tid brukade människor tänka över och forska kring verserna i den ädla Koranen, och de var oense om deras innebörd och tolkning. Men på den tiden fanns det en rättskaffens kalif och en självständig majlis al-shura, som hade auktoritet och vars kunskap och gudsfruktan ummah var trygg i. Efter en allsidig diskussion och granskning i denna institution blev den tolkning av Koranens bestämmelser som antogs genom ett demokratiskt förfarande gällande som lag. På motsvarande sätt bedrev man också vid den tiden en regelrätt undersökning av Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sunnah, och när man hade blivit förvissad om att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade fattat ett beslut i en viss fråga, antogs detta beslut. Om en sådan institution fortfarande fanns i dag skulle den likaså anta den mest riktiga bland tolkningarna av Koranen och på samma sätt söka efter de mest autentiska haditherna bland hadithsamlingarna.

16. En slående villfarelse

Invändning: ”Ni säger att Storbritanniens lagar inte finns i skriftlig form. Hur kan då deras verksamhet fortgå? Vet ni inte hur många ständiga förändringar som sker i Storbritanniens lagar? Majoriteten av ledamöterna i deras parlament kan genomföra vilken förändring de vill. Är enligt er uppfattning situationen för islams religion likadan? Om det inte hade gjort någon skillnad att islams lagar inte finns i skriftlig form, varför skrevs då den ädla Koranen ned, och varför tog Allah på sig ansvaret att bevara denna skriftliga sammanställning?”

Svar:Detta är ännu en slående villfarelse. Allah den Allsmäktige har tagit på sig ansvaret att bevara den ädla Koranen, inte ansvaret att bevara dess skriftliga sammanställning, som Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under sin tid lät skriva ned med hjälp av uppenbarelsens skrivare bland följeslagarna. Den ädla Koranen är enligt Allah den Allsmäktiges löfte säkert bevarad. Men finns det ens i dag något av det ursprungliga manuskript som skrevs på den ädla Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallning? Om det enligt hadithförnekarna fortfarande finns någonstans, låt dem då för all del ange var det finns. Det märkliga är att alla hadithförnekare gång på gång grundar sina argument och bevis på att den ädla Koranen skrevs ned medan haditherna inte skrevs ned. Men att den ädla Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under sin tid lät varje uppenbarelse skrivas ned med hjälp av uppenbarelsens skrivare bland följeslagarna, att Koranen under Hazrat Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) tid sammanställdes till en bok genom avskrifter från dessa skriftliga dokument, och att Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med honom) senare spred avskrifter av denna sammanställning – allt detta kan världen endast känna till genom hadithernas återberättelser. Det nämns inte i Koranen. Utan hadithernas beskrivningar finns det inget annat vittne till detta i världen. Om hadithernas återberättelser över huvud taget inte kan godtas, genom vad ska ni då övertyga världens människor om att Koranen verkligen skrevs ned under den ädla Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) livstid?

17. Varför uppdelningen mellan personlig lag och nationell lag??

Invändning:Ni säger att problemet med att stifta lagar (i Pakistan enligt den riktiga islamiska lagen) kan lösas på följande sätt, samtidigt som skillnaderna mellan de autentiserade sunnah-traditionerna bevaras:

”När det gäller personlig lag (Personal Law) ska den tolkning av Koranens bestämmelser som varje samfund följer, samt sammanställningen av de autentiserade sunnah-traditionerna, betraktas som tillförlitliga inom gränserna för det personliga rättsområdet. När det gäller nationell lag (Public Law) ska den däremot följa den tolkning av Koranen och de autentiserade sunnah-traditionerna som majoriteten når enighet om.”

Får jag våga fråga om denna skillnad mellan personlig och nationell lag även fanns under den ädla Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) eller hans rättskaffens kalifers tid? Och kan man finna några argument eller bevis i den ädla Koranen till stöd för denna skillnad?

Svar:Dessa frågor har uppstått enbart därför att doktorn varken har förstått innebörden av och gränserna för personlig lag och nationell lag, eller tänkt igenom de praktiska problem som vi har mött i Pakistan. Med personlig lag avses lagar som rör folkets familjeliv, såsom äktenskap, skilsmässa och arv. Med nationell lag avses de lagar som behövs för statens allmänna organisation, förvaltning samt upprätthållandet av fred och ordning, såsom straffrätt och civilrätt. När det gäller den förstnämnda typen av lag kan man säga att om olika samfund finns i samma land, ska det lagverk som varje samfund följer tillämpas inom dess eget område. Då kan de känna sig trygga med att deras familjeliv är skyddat. När det gäller den andra typen av lag kan man däremot inte ta hänsyn till olika samfund. Den måste nödvändigtvis vara densamma för alla.

Vid tiden för Koranens uppenbarelse tillhörde muslimerna samma samfund. Men den islamiska staten omfattade även judar, kristna och eldsdyrkare, vars personliga lagar skilde sig från muslimernas. Koranen hade gett dem möjlighet att bo i den islamiska staten genom att föreskriva jizya (den skatt som icke-muslimer betalar för att befrias från deltagande i krig). Detta innebar att man inte fick ingripa i deras religion eller personliga lagar. Däremot skulle islams nationella lag tillämpas på dem på samma sätt som på muslimerna. Därför följde den store Profetens (s) och de rätt vägledda kalifernas regeringar denna princip.

Den tid vi nu lever i i Pakistan är inte den tid då Koranen uppenbarades, utan en tid fjorton hundra år senare. Under de gångna århundradena har olika sekter uppstått bland muslimerna, och under flera hundra år har deras grundvalar stärkts. Det råder meningsskiljaktigheter mellan dem även när det gäller tolkningen av Koranen samt undersökningen och granskningen av sunna. Om vi kan ge de berörda samfunden försäkran om att man är beredd att, i deras trosrättsliga och familjerelaterade frågor, bygga upp ett gemensamt statligt system på grundval av majoritetens beslut, då är saken en. Men om någon som sitter vid ”nationens centrum” försöker ingripa med tvång i deras egna trosföreställningar, gudsdyrkan och familjefrågor i Koranens namn och vill avskaffa alla dessa sekter, skulle detta inte kunna ske utan ett fruktansvärt blodbad.

Det skulle utan tvekan vara en föredömlig situation om muslimerna åter blev ett och samma samfund, där alla lagar och bestämmelser för den muslimska umman kunde antas genom öppen och fri diskussion och debatt. Men denna föredömliga situation skapades varken tidigare med käppens makt, och den kan inte heller skapas med käppens makt i dag.

18. Tillbakadragande från det avgörande uttalandet om Profetens ställning

Anklagelse: ”Ni har ägnat ett betydande antal sidor i tidskriften Tarjuman-ul-Quran åt diskussionen om vem som gjorde den store Profeten (s) till den islamiska statens ledare, muslimernas ledare eller domare: var det Gud den Allsmäktige eller muslimerna genom val? Det är svårt att förstå vad syftet med hela denna diskussion från er sida slutligen var. Guds sändebud (s) upprättade en islamisk stat i enlighet med Koranens anvisningar. Till och med ett barn kan förstå att vem annan än Guds sändebud (s) skulle kunna vara denna stats förste regeringschef, muslimernas vägledare och den slutliga auktoriteten i alla frågor, vars avgöranden inte kan överklagas någonstans?”

Svar:Den fråga som man drar sig undan från att bemöta genom att avfärda den som meningslös och onödig var i själva verket en avgörande fråga i denna diskussion. Om den store Profeten (s) var en av Gud den Allsmäktige utsedd statsledare, domare och vägledare, finns det ingen annan möjlighet än att erkänna att den store Profetens (s) beslut, hans undervisning och vägledning samt de bestämmelser han gav kom från Gud den Allsmäktige och därför med nödvändighet räknas som auktoritet och hujja (Authority) i islam. Om någon däremot inte erkänner dessa saker från den store Profeten (s) som auktoritet och hujja, måste han oundvikligen säga en av två saker. Antingen säger han att den store Profeten (s) själv hade blivit statsöverhuvud, domare och vägledare. Eller så säger han att muslimerna efter eget gottfinnande hade valt honom till dessa poster och att de, medan den store Profeten (s) fortfarande levde, hade rätt att välja någon annan i hans ställe och även rätt att avsätta honom.

Hadithförnekarna vill inte godta det förstnämnda påståendet, eftersom grunden för deras lära skulle undanröjas om de gjorde det. Men de har inte mod nog att klart uttala något av de två sistnämnda påståendena. Om de sade detta skulle varje tråd i det bedrägerinät som de vill få muslimerna att fastna i slitas sönder. Därför försöker dessa människor fly i stället för att besvara den nämnda frågan. Läsare, gå tillbaka till diskussionen med rubriken ”nationens centrum” som tidigare finns i denna bok och se sedan hur man, genom att kringgå de frågor jag har ställt, tar till reträtt.

19. Kan någon som inte är profet inneha en profets samtliga befogenheter??

Påstående:När Koranen uppenbarades hade religion och politik redan blivit två åtskilda områden i världen. I religiösa frågor följde man de religiösa ledarna, och i politiska eller världsliga frågor följde man regeringen. Den heliga Koranen utrotade denna dualism och sade till muslimerna att Guds Sändebud (s.a.v.) inte bara var deras religiösa vägledare, utan också deras vägledare i politiska och sociala frågor. Därför måste man lyda honom i alla dessa frågor. Efter Guds Sändebud (s.a.v.) överfördes alla dessa ämbeten (det vill säga alla andra ämbeten än att ta emot uppenbarelse från Gud den Upphöjde) till den person som efterträdde den heliga Profeten (s.a.v.) – Khalīfat al-Rasūl. Att lyda Gud och Hans Sändebud betyder nu att lyda ett system som uttrycks genom termen ”kalifat enligt profetskapets metod” (Khilāfat ʿalā Minhāj al-Nubuwwah). Det var detta jag uttryckte med termen ”nationens centrum”, som ni gör narr av.

Svar:Vilka bevis finns det för detta påstående: att alla de ämbeten som den heliga Profeten (s.a.v.) hade inom det islamiska systemet, med undantag för att vara bärare av uppenbarelsen, efter honom överfördes till kalifen eller ”nationens centrum”? Har detta sagts någonstans i den heliga Koranen? Eller har Guds Sändebud (s.a.v.) gett någon sådan förklaring? Eller har de rättledda kaliferna någonsin hävdat att de innehade dessa ämbeten? Eller har någon framstående lärd bland ummans lärda, från profetskapets tid fram till i dag, haft denna uppfattning? Det som den heliga Koranen säger har jag återgett i denna bok, från avsnittet ”Guds Sändebud (s.a.v.) som lärare och uppfostrare” till avsnittet ”Guds Sändebud (s.a.v.) som domare och statsöverhuvud”. Dessa människor accepterar inte någon hadith från den heliga Profeten (s.a.v.); annars skulle jag ha lagt fram ett stort antal hadither från honom, återberättade genom autentiska och tillförlitliga överleveringskedjor, med vilka detta påstående slutgiltigt kunde bemötas. De hävdar nämligen att de själva ansåg sig inneha dessa ämbeten. Men i avsnittet ”Förtal mot de rättledda kaliferna” har jag ordagrant återgett de uttalanden som kalifer som Abū Bakr al-Siddīq (må Gud vara nöjd med honom), ʿUmar al-Fārūq (må Gud vara nöjd med honom), ʿUthmān (må Gud vara nöjd med honom) och ʿAlī (må Gud vara nöjd med honom) gjorde. Därigenom kan detta falska förtal mot dem inte bevisas. Låt dem åtminstone säga om någon religionslärd under de senaste fjorton hundra åren någonsin har sagt detta.

20. Det finns en enorm skillnad mellan ”amīr” i det islamiska systemet och hadithförnekarnas ”nationens centrum”.

Påstående:Det jag har sagt – att ”Gud och Sändebudet” betyder ”det islamiska systemet” – är inte något jag själv har hittat på. Även ni är skyldig till detta brott. I er tafsīr med titeln Tafhīm al-Qurʾān skrev ni, i kommentaren till vers 33 i Sūrat al-Māʾidah: ”Att föra krig mot Gud och Hans Sändebud betyder att föra krig mot det rättfärdiga och välgörande system som det islamiska statsskicket har upprättat i landet. När ett sådant system har etablerats någonstans på jorden, innebär ett försök att förstöra det i själva verket att föra krig mot Gud och Hans Sändebud” (del 1, s. 365).

Svar:Än en gång har man fräckt nog lagt fram mina egna ord inför mig, sönderstyckade och lösryckta. Det ursprungliga uttalandet lyder som följer:

När ett sådant system har etablerats på jorden, innebär varje försök att förstöra det – oavsett om det sker i liten skala, endast inom gränserna för mord, plundring, rån och stöld, eller i stor skala genom att ersätta detta välordnade system med ett fördärvligt system – i själva verket att föra krig mot Gud och Hans Sändebud. Ett exempel på detta är att enligt den indiska strafflagen betraktades varje person som deltog i ett försök att störta den brittiska regeringen i Indien som skyldig till brottet att föra krig mot kejsaren (Waging War against the King). Det spelade ingen roll om hans verksamhet bedrevs av en vanlig soldat långt borta i landets inre delar, eller hur långt bort kejsaren än befann sig från hans ingripande.”

Nu kan även en person med vanligt förnuft själv se hur stor skillnaden är mellan att anse det vara krig mot kejsaren att föra krig mot en soldat som representerar kejsaren, och att anse själva soldaten vara kejsaren! På samma sätt finns det en enorm skillnad mellan följande två påståenden: den ena personen fastslår att verksamhet riktad mot den regering som styr det samhällssystem som Gud och Hans Sändebud har avsett är verksamhet riktad mot Gud och Hans Sändebud, medan den andra hävdar att denna regering själv är Gud och Sändebudet.

Ni kommer inte att fullt ut kunna förstå denna skillnads finhet och känslighet förrän ni har ägnat åtminstone en smula eftertanke åt konsekvenserna av dessa två påståenden. Anta att den islamiska regeringen någon gång utfärdar en felaktig order som strider mot Koranen och sunna. Enligt min förklaring har då den muslimska allmänheten rätt att resa sig och säga: ”Återkalla er order. Ni har nämligen handlat i strid med Allahs och Hans Sändebuds befallning. Allah den Allsmäktige har sagt detta i den Heliga Koranen. Detta är bevisat genom Allahs Sändebuds sunna. Ni utfärdar denna order efter att ha avvikit från detta. Därför har ni i detta avseende inte företrätt Allah och Hans Sändebud på ett korrekt sätt.”

Enligt hadithförnekarnas tolkning är den islamiska regeringen själv Allah och Sändebudet. Muslimerna har därför ingen rätt att lägga fram ovanstående argument och bevis mot någon av dess order. Så snart någon framför ett sådant argument kommer regeringen omedelbart att tysta honom genom att säga: Det är ju vi själva som är Allah och Sändebudet; allt vi säger och gör är alltså Koranen och sunna.

Hadithförnekarna hävdar att där orden ”Allah och Sändebudet” förekommer i Koranen betyder de den islamiska regeringen. Jag vädjar till läsarna att slå upp den Heliga Koranen och själva ta fram de relevanta verserna, för att se vilka konsekvenser det får att tolka dessa två ord som ”regeringen” på de ställen där Allah och Sändebudet nämns tillsammans. Som exempel kan följande verser studeras.

”O Profet! Säg till dem: Lyd Allah och Sändebudet. Men om de vänder sig bort från dem, då tycker Allah inte om de otrogna” (Sura Al Imran: 32).

”O ni människor som har trott – tro (med hela ert hjärta) på Allah och Sändebudet” (Sura an-Nisa: 136).

”De sanna troende är endast de som tror på Allah och Sändebudet och därefter aldrig faller i tvivel” (al-Hujurat: 15).

Och för dem som inte tror på Allah och Sändebudet har Vi förberett en flammande eld; sådana otrogna” (al-Fath: 13).

”Allah har sannerligen förbannat de otrogna och förberett en flammande eld åt dem, i vilken de ska förbli för evigt. Den dag då deras ansikten vänds och vrids i elden kommer de inte att finna någon beskyddare eller hjälpare. Då kommer de att säga: Ve oss! Om vi ändå hade lytt Allah och lytt Sändebudet” (al-Ahzab: 64–66).

”Det har förbjudits att ta emot deras ekonomiska bidrag, eftersom de har förnekat Allah och Hans Sändebud – (At-Tawbah: 54).

”Profet! Även om du ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger kommer Allah aldrig att förlåta dem, eftersom de har förnekat Allah och Hans Sändebud” – (At-Tawbah: 80).

”Be aldrig begravningsbönen för någon av dem som dör, och stå inte heller vid hans grav. De har förnekat Allah och Hans Sändebud och dött som syndare” – (At-Tawbah: 84).

”Ni som tror! Lyd Allah, lyd Sändebudet och gör inte era gärningar fruktlösa” – (Muhammad: 33).

”För den som är olydig mot Allah och Hans Sändebud väntar helvetets eld. Där kommer de att förbli för evigt” – (Al-Jinn: 23).

”Vet de inte att den som motsätter sig Allah och Hans Sändebud, för honom väntar helvetets eld? Där kommer de att förbli för evigt” – (At-Tawbah: 63).

”Allah och Hans Sändebud har större rätt att de behagar dem, om de är troende” – (At-Tawbah: 62).

Var och en som uppmärksamt läser ovanstående verser kommer att förstå att om Allah och Sändebudet någonstans skulle betyda ”regeringen”, skulle islams religionsstruktur förvridas och den värsta formen av despotism upprättas – en despotism inför vilken Faraos, Djingis khans, Hitlers, Mussolinis och Stalins despotism skulle framstå som obetydlig. Det skulle innebära att regeringen själv är muslimernas religion och tro: den som lyder den förblir muslim, medan den som inte lyder den blir otrogen. Den som motsätter sig denna regering skulle inte bara fängslas i denna värld, utan också få utstå helvetets eviga straff i det hinsides. Den som är oenig med den skulle få utstå helvetets eviga straff. Att behaga denna regering skulle fastställas som ett villkor för tron, och den som drar sig undan dess lydnad skulle få sina böner, fastor, zakat och alla goda gärningar omintetgjorda. Det skulle inte heller vara tillåtet för muslimerna att be begravningsbönen för honom, och man skulle inte få be om förlåtelse för honom. Kan någon särskild despotism jämföras med en sådan regering?

Tänk därefter också något på denna aspekt: från och med Umayyaddynastin fram till i dag har hela den islamiska världen aldrig ens för en enda dag varit förenad under samma regering, och än i dag finns många regeringar etablerade i de muslimska länderna. Ska då Indonesien, Malaysia, Pakistan, Irak, Turkiet, Saudiarabien, Egypten, Libyen, Tunisien, Marocko och liknande länder ha var sitt separata ”Allah och Sändebudet”? Eller ska ”Allah och Sändebudet” i en stat med tvång påtvinga de andra staterna sitt envälde? Eller ska islam förbli helt oanvändbar och övergiven tills hela den islamiska världen enas om att välja ett enda ”Allah och Sändebudet”?

21. Vilka gränser hade det ömsesidiga samrådet under profetskapets tid??

Invändning:”Om varje föreskrift från Guds Sändebud (frid vare med honom), i egenskap av statschef, grundade sig på uppenbarelse, varför befalldes han då att inhämta råd? I den aktuella brevväxlingen har ni i detta sammanhang skrivit att den ädle Profeten (frid vare med honom) endast inhämtade råd när det gällde att fastställa tillvägagångssättet. Tidigare skrev ni att allt som den ädle Profeten (frid vare med honom) sade och gjorde under sina tjugotre år som profet grundade sig på uppenbarelse, men nu har ni undantagit ’tillvägagångssättet’ från detta.”

Svar:I de frågor där Allah den Allsmäktige inte vägledde den ädle Profeten (frid vare med honom) genom den reciterade eller den icke-reciterade uppenbarelsen förstod han, med hjälp av den undervisning Allah hade gett honom, att frågan hade överlämnats åt mänskligt avgörande. Det var i sådana frågor som den ädle Profeten (frid vare med honom) rådgjorde med sina följeslagare och fattade beslut. Syftet var att genom den ädle Profeten (frid vare med honom) utbilda människorna i det islamiska sättet att inhämta råd. Att på detta sätt utbilda muslimerna var också en del av själva profetskapets uppgift.

22. Fastställdes metoden för böneutropet genom samråd eller genom inspiration??

Invändning:Ni har skrivit: ”Kan ni lägga fram något exempel på att någon del av den Ädla Koranen under profetskapets tid förklarades på grundval av samråd? Eller att någon lag utformades på grundval av samråd? Inte många exempel, lägg bara fram ett enda.” Ett sådant exempel finner vi i Mishkat Sharif. Allah den Allsmäktige har i den Ädla Koranen befallt att man ska kalla till bönen, men Han har inte själv fastställt hur detta kall skulle ske. Den ädle Profeten (frid vare med honom) fastställde metoden i samråd med följeslagarna och gick emot sin egen uppfattning, eftersom han tidigare hade befallt att man skulle blåsa i ett horn. Säg oss: ingår böneutropet i islams religiösa föreskrifter?

Svar:Kan man hänvisa till någon vers i den Ädla Koranen där det befalls att man ska ropa ut till bönen? I den Ädla Koranen förekommer omnämnandet av kallelsen till bönen endast i två verser. I vers 58 i sura al-Ma’idah sägs det: ”När ni kallar till bönen tar de den som föremål för hån och skämt.” Och i vers 9 i sura al-Jumuʿah sägs det: ”När kallelsen till bönen ljuder på fredagen, skynda då till Allahs åminnelse.” I båda dessa verser nämns kallelsen till bönen som en redan etablerad ordning. Vi finner ingenstans i Koranen någon vers där det befalls: ’Gör böneutropet till bönen.’

Det hänvisade stället i Mishkat Sharif visar att det inte återgavs efter att man hade läst Mishkat Sharif, utan att man här återgett något som man hade hört. Öppna kapitlet med rubriken ’Bön’ och avsnittet med rubriken ’Böneutropet’ i Mishkat Sharif och se efter. Av de hadither som har samlats där framgår att när ordningen med regelbundna böner i församling hade etablerats i Madinah Tayyibah, kom det till en början ingen föreskrift från Allah den Allsmäktige om hur människorna skulle samlas till bönen. Den ädle Profeten (frid vare med honom) samlade följeslagarna och rådgjorde med dem. Några sade att man kunde tända en eld. När människorna såg röken stiga upp skulle de förstå att bönen i församling var på väg att börja. Några förespråkade att man skulle blåsa i ett horn. Men andra sade att det förstnämnda var judarnas sätt och det sistnämnda de kristnas sätt. Något slutgiltigt beslut hade ännu inte fattats i frågan, och överläggningarna fortsatte. Under tiden såg Hadhrat Abdullah ibn Zayd al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom) i en dröm en man som bar på ett horn. Han sade till honom: ’Guds tjänare, vill du sälja detta horn?’ Mannen frågade: ’Vad ska du göra med det?’ Han svarade: ’Jag ska kalla människorna till bönen.’ Mannen sade: ’Jag ska lära er ett bättre sätt än detta.’ Då lärde den besökande mannen honom i drömmen böneutropets ord.

När det blev morgon kom Hadhrat Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) och berättade för Rasulullah (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om sin dröm. Den Ädle Profeten sade: ”Detta är en sann dröm. Res dig och uttala orden, en efter en, för Bilal; han ska tillkännage dem med hög röst.” När Hadhrat Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom) hörde det höga ljudet av böneutropet, kom han springande och sade: ”Vid Allahs ed! Jag såg också denna dröm.” Den Ädle Profeten sade: ”All lovprisning tillkommer Allah.” Detta är sammanfattningen av avsnittet om böneutropet i Mishkat Sharif. Det som framgår av detta är att metoden för böneutropet inför bönen inte antogs på grundval av samråd, utan på grundval av inspiration. Denna inspiration kom till Hadhrat Abdullah ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom) och Hadhrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) i drömmens form.

Men om man sammanför de återberättelser som finns i andra hadithsamlingar än Mishkat Sharif, framgår det att samma dag som följeslagarna fick vägledning om böneutropet genom en dröm, kom också denna befallning till den Ädle Profeten genom uppenbarelse. Allama Ibn Hajar har sammanställt dessa hadither i verket Fath al-Bari.

23. Är den Ädle Profetens rättsliga avgöranden bevis??

Invändning:”Enligt ert påstående borde vart och ett av den Ädle Profetens avgöranden vara grundat på uppenbarelse. Men ni medger själva att detta avgörande av honom inte var grundat på uppenbarelse. Därför har ni på sidan 147 i den första volymen av Tafhim al-Quran citerat följande hadith, där Profeten säger:”

”Jag är verkligen bara en människa. Ni kommer med en tvist till mig, och den ena av er kan vara mer vältalig än den andra. När jag har hört deras argument kommer jag därför att döma till hans fördel. Men var uppmärksamma! Om ni genom mitt avgörande på detta sätt får något som egentligen tillhör er broder, har ni i själva verket fått en bit av Helvetet.”

Det fanns en möjlighet till misstag i den Ädle Profetens avgöranden, och om detta sade den ädla Koranen genom den Ädle Profetens mun: ”Om jag begår ett misstag, beror det på mig själv. Men om jag håller mig på den raka vägen, sker det endast på grundval av uppenbarelse” (se sura Saba, vers 50).¹

Svar: Även detta är ett slående exempel på bristande sunt förnuft. Även den som bara har ytliga kunskaper om juridiska frågor vet att varje avgörande i en rättegång innehåller två olika saker. För det första sakförhållandena i målet (Fact of the case), som klarläggs på grundval av vittnesmål, bevis och kringliggande omständigheter. För det andra tillämpningen av lagen på dessa sakförhållanden. Det vill säga att man utifrån de sakförhållanden som framkommer av redogörelsen för målet fastställer vilket rättsligt direktiv som bör gälla för det aktuella målet. Det som den Ädle Profeten har sagt i denna hadith betyder inte att han kan göra ett misstag när lagen tillämpas på sakförhållandena i målet. Hans ord betyder tydligt att om ni genom att lämna en felaktig redogörelse bevisar sakförhållanden i målet som strider mot verkligheten, kommer jag att döma på grundval av dem. En domares uppgift är nämligen att meddela dom på grundval av de uppgifter som framkommer inför honom genom kärandens och svarandens redogörelser samt genom vittnesmål och bevis. Även om han genom någon yttre källa skulle få kännedom om den verkliga händelsen, kan han inte döma på grundval av den. I stället måste han, i enlighet med rättvisans principer, fatta sitt beslut utifrån redogörelsen för målet. Följaktligen kommer han att meddela dom på grundval av de sakförhållanden som framkommer genom den felaktiga redogörelsen. Han kan inte meddela dom på grundval av den verkliga händelse som framkommer genom någon yttre källa. I stället måste han, i enlighet med rättvisans principer, fatta sitt beslut utifrån redogörelsen för målet. Följaktligen är ett avgörande som fattas på grundval av en felaktig redogörelse inte domarens misstag; ansvaret för misstaget ligger hos den part som genom att bevisa uppgifter som strider mot verkligheten har fått ett avgörande till sin fördel. Varifrån kommer då det som doktorherrn försöker få fram? Vem har slutligen påstått att Allah den Upphöjde i varje mål genom uppenbarelse meddelade den Ädle Profeten de verkliga omständigheterna i målet? Det egentliga påståendet är att den Ädle Profeten inte begår misstag när han tolkar lagen och tillämpar den på de faktiska uppgifterna. Detta beror på att han var en domare utsedd av Allah. Den vägledning som Allah skänkte honom ledde honom i detta arbete, och därför betraktas hans avgöranden som auktoritativa bevis och rättslig grund. Om någon har något bevis som strider mot detta påstående, låt honom lägga fram det.

¹. Doktorherrn har återigen hämtat ett felaktigt bevis från denna vers i sura Saba. Trots detta har han tidigare varnats i denna fråga (se avsnittet med rubriken ”Att dra en felaktig slutsats av den Ädle Profetens ijtihadrelaterade misstag”).

I den hadith som doktorn ovan har åberopat som bevis sägs ingenstans: ”Jag kan begå ett misstag när jag fattar ett beslut.” Inom rättsvetenskapen är det också allmänt erkänt att om någon inför domstolen med hjälp av vittnesmål och bevis lyckas bevisa en beskrivning som strider mot de faktiska omständigheterna, och domaren godtar den och avkunnar en dom helt i enlighet med lagen, så är domen i sig inte felaktig. Men doktorn fastställer att detta är ett fel i domen.

24. Ett häpnadsväckande exempel på förvriden argumentation

Anklagelse:Ni sade: Profeten (s) begick endast några få felsteg. Det innebär att ni menar att om den store Profeten (s) hade begått många felsteg, skulle det ha varit klandervärt, men att endast några få felsteg inte är klandervärda.

Svar:Vilken förträfflig kärna av mina ord som har utvunnits och lagts fram inför mig själv. Det uttalande ur vilket denna kärna har utvunnits återges ordagrant nedan:

”Av den andra vers som ni har anfört drar ni slutsatsen att den store Profeten (s) begick många misstag i sina avgöranden. Bland dessa pekade Allah den Upphöjde ut just dessa två eller fyra misstag som exempel och sade det, så att människorna skulle vara på sin vakt och förstå att den store Profeten (s) under hela sitt profetiska liv endast begick dessa få felsteg, vilka Allah den Upphöjde omedelbart rättade till. Nu kan vi med full visshet följa all sunna som är belagd genom honom. Om han hade begått ytterligare något felsteg skulle Allah den Upphöjde inte heller ha låtit det bestå, på samma sätt som Han inte lät dessa felsteg bestå.”

Av ovanstående uttalande har följande kärna utvunnits: ”Om den store Profeten (s) hade begått många felsteg, skulle det ha varit klandervärt, men endast några få felsteg är inte klandervärda.” Hur kan människor hysa en god uppfattning om sådana personer och tro att de, drivna av goda avsikter, samtalar för att förstå uttalandet?

Anklagelse:Om varje ord av Profeten (s) var grundat på uppenbarelsen, skulle även ett enda felsteg från hans sida ha varit tillräckligt för att bringa hela islams religiösa system i oordning. Det beror på att det inte skulle ha varit ett mänskligt misstag, utan (må Allah bevara oss) ett misstag i uppenbarelsen, ja, ett misstag av Allah själv. Och om Allah (må Allah bevara oss) kan begå misstag, vad kan det då finnas för mening med att tro på en sådan Gud?”

Svar:Vad är detta annat än en villfarelse? Vem har sagt att Allah den Upphöjde först gav felaktig vägledning genom uppenbarelsen och att den store Profeten (s) därför begick ett felsteg? Det väsentliga, som lätt kan förstås utan envishet, är att eftersom ett enda felsteg av den store Profeten (s) skulle ha varit tillräckligt för att vända upp och ned på hela islams religiösa system, tog Allah den Upphöjde på sig ansvaret att själv vägleda och stödja den store Profeten (s) när han fullgjorde profetskapets uppgift, och att om han någon gång begick ett felsteg av mänskliga skäl, omedelbart rätta till det, så att ingen brist skulle kunna finnas kvar i islams religion.

25. Det fanns en tydlig skillnad mellan den ädle Profetens (frid över honom) personliga åsikt och de uttalanden han gjorde på grundval av uppenbarelsen

Anklagelse:Ni har sagt att allt vad Profeten (frid över honom) gjorde eller sade under hela sitt profetskap byggde på uppenbarelsen. Men angående haditherna om Dajjal är er ståndpunkt följande:

”De olika uttalanden om dessa frågor som finns återgivna i den ädle Profetens (frid över honom) hadither var i grunden grundade på hans antaganden, och han själv hyste tvivel beträffande dem” (Rasā’il wa masā’il, del 1, s. 55).

Och omedelbart därefter medger ni själva: ”Den ädle Profetens (frid över honom) oro visar att han inte uttalade dessa saker på grundval av kunskap som erhållits genom uppenbarelsen, utan på grundval av sina egna föreställningar och antaganden” (där, s. 56).

Svar:När det gäller återgivningen av de meningar av mig som åberopas här har man återigen uppvisat samma skicklighet i bedrägliga konstgrepp. En mening har hämtats från ett ställe och en annan från en annan del, lösryckta ur sitt sammanhang, för att uppnå sitt eget syfte. Vad jag i själva verket sade här var att den kunskap som den ädle Profeten (frid över honom) fick genom uppenbarelsen om Dajjal endast bestod i att Dajjal skulle träda fram och ha dessa och dessa egenskaper. Dessa saker framförde den ädle Profeten (frid över honom) som ett meddelande. Men om när och var han skulle träda fram fick den ädle Profeten (frid över honom) ingen kunskap genom uppenbarelsen. Därför sade han allt vad han sade i dessa frågor, inte i form av ett meddelande, utan på grundval av analogiskt resonemang och antaganden. Som exempel hyste han tvivel beträffande Ibn Sayyad och undrade om det kanske var han som skulle vara den omtalade Dajjal.

Men när Umar (må Allah vara nöjd med honom) ville döda honom sade den ädle Profeten (frid över honom): ”Om han är Dajjal är det inte du som kommer att döda honom. Och om han inte är Dajjal har du ingen rätt att döda en dhimmi (en icke-muslimsk medborgare i en muslimsk stat).” I en annan hadith sägs det: ”Om Dajjal träder fram under min livstid kommer jag att bemöta honom med argument och bevis; annars finns min Herre efter mig där som varje troendes beskyddare och hjälpare.”

Detta var min ståndpunkt. Därav framgår tydligt att den ädle Profeten (frid över honom) uttryckte den kunskap han hade fått genom uppenbarelsen på ett sätt, medan han beskrev sådant vars kunskap han inte hade fått genom uppenbarelsen på ett helt annat sätt. Hans uttryckssätt gjorde denna skillnad tydlig. Men när följeslagarna inte lätt kunde förstå denna skillnad frågade de honom direkt om han hade sagt detta enligt sin egen personliga åsikt eller på Allah den Allsmäktiges befallning. Jag har lagt fram många exempel på detta i en artikel med titeln ”Islams frihetsbegrepp” i första delen av verket Tafhimat.

26. Förespråkade följeslagarna att, den ädle Profetens (frid över honom) beslut kunde ändras?

Anklagelse:Jag hade skrivit: Det fanns vissa beslut som fattades under Allahs Sändebuds (s) tid, men efter Profeten (s) ändrade de rättledda kaliferna dessa beslut i enlighet med kraven från de förändrade omständigheterna. Ni har sagt att detta är en grov förtalelse mot dessa framstående personer. Som bevis för detta kunde ni inte heller lägga fram något av vad de hade sagt eller gjort. Ni kommer nu att förvånas när ni får veta att ni själv, på nästa sida, har lagt fram tydliga bevis för att de ädla följeslagarna (ra) ansåg att Profeten (s) beslut kunde ändras i takt med förändrade omständigheter. Se vad ni själv har skrivit:

Vem känner inte till att Abu Bakr as-Siddiq (ra), efter Allahs Sändebuds (s) bortgång, insisterade på att skicka iväg den armé som stod under Usamas (ra) befäl endast därför att han inte ansåg sig ha rätt att ändra det som Allahs Sändebud (s) själv hade beslutat under sin livstid? När de ädla följeslagarna (ra) uppmärksammade honom på risken för att en fruktansvärd storm skulle bryta ut över hela Arabien och ansåg att det under dessa omständigheter var olämpligt att skicka en armé mot Syrien, svarade Abu Bakr (ra): Även om hundar eller vargar skulle slita mig i stycken, kan jag inte ändra det beslut som Allahs Sändebud (s) har fattat.” (Tarjuman al-Qur’an, november 1960, s. )

Av detta framgår att alla följeslagare utom Abu Bakr (ra) ansåg det tillåtet att ändra Profetens (s) beslut i takt med förändrade omständigheter. Ni har dessutom skrivit:

Umar (ra) uttryckte sin önskan och sade att Usama åtminstone borde avsättas från befälet över denna armé, eftersom många äldre följeslagare inte ville stå under denne unge mans befäl. Då grep Abu Bakr (ra) honom i skägget och sade: Ibn al-Khattab! Må din mor sörja dig och må hon förlora dig. Allahs Sändebud (s) har utsett honom, och du säger att jag ska avsätta honom?” (Samma källa.)

Även detta visar att Umar (ra) ansåg det tillåtet att ändra Profetens (s) beslut i takt med förändrade omständigheter. I denna händelse handlade det dessutom inte ens om förändrade omständigheter. Umar (ra) ville ändra beslutet eftersom följeslagarna inte var nöjda med honom. Menar ni att ingen bland följeslagarna (med undantag för Abu Bakr (ra)) förstod att Allahs Sändebuds (s) beslut under inga omständigheter kunde ändras?

Svar:Detta är ett exempel på hur hadithförnekarna i varje mening endast söker efter det som tjänar deras eget syfte. Läs återigen de två händelser som nämndes ovan beträffande Abu Bakr (ra). Finns det någonstans i dem något som visar att när Abu Bakr (ra) vägrade ändra Profetens (s) beslut, sade Umar (ra) eller någon av de andra följeslagarna: ”O folkets ledare, ni är inte skyldig att följa Profetens (s) beslut enligt sharia, utan ni har full rätt att ändra det. Om er egen bedömning är att Usamas armé nu bör ge sig av och att Usama (ra) ska fortsätta vara dess befälhavare, så är det en annan sak. Handla då enligt den. Ni är ju ’Allah och Sändebudet’. Men åberopa inte som bevis att detta är Allahs Sändebuds (s) beslut och därför inte får ändras. Profeten (s) var sin tids folks centralfigur, och ni är centralfiguren för folket i er tid. Er auktoritet i dag är därför densamma som Profetens (s) var i går.”

Om Umar (ra) eller någon av de andra följeslagarna hade sagt detta, skulle hadithförnekarna utan tvekan ha fått ett argument för sin ståndpunkt. Men det som faktiskt hände var att när Abu Bakr (ra) hänvisade till Profetens (s) beslut, böjde alla följeslagarna, däribland Umar (ra), sina huvuden i lydnad. Usamas armé gav sig av, Usama (ra) förblev dess befälhavare, och många äldre följeslagare drog iväg under hans befäl med tillfredsställelse och glädje. Dessutom visar detta att vissa människor efter Profetens (s) bortgång hade fått den felaktiga uppfattningen att hans beslut i administrativa frågor vid behov kunde ändras. Men så snart den som vid den tiden hade den djupaste kunskapen om religionen varnade dem, insåg alla sitt misstag och böjde sina huvuden i lydnad.

Det är ytterst beklagligt att man, enbart för att styrka sin egen ståndpunkt, tar sin tillflykt till de ädla följeslagarnas reaktion, som endast kom till uttryck under diskussionen, men blundar för det konsensusbaserade beslut som fattades i allas samförstånd efter diskussionens slut. Den allmänt erkända principen är att det beslut som fattas gemensamt efter diskussionens slut är det som ska godtas som bevis, inte de åsikter som framfördes medan diskussionen pågick.

27. Hur Hazrat Umar (r.a.) fattade sitt beslut om tre talaq

Anklagelse:”Du har sagt att jag ska lägga fram ett exempel på att någon av de rättskipande kaliferna ändrade ett beslut från Allahs Sändebuds (s.a.v.) tid. Men du kan inte heller förneka att tre talaq som uttalades vid ett och samma tillfälle under Profetens (s.a.v.) tid räknades som en talaq och fastställdes som en rijʿī (återkallelig) talaq. Under sin regeringstid räknade Hazrat Umar (r.a.) detta som tre talaq och fastställde det som en mugallaza-talaq, och enligt rättsvetenskapen har ummahn ända till i dag följt denna ordning.”

Svar:Den korrekta saken i detta sammanhang är att även under den Store Profetens (s.a.v.) tid räknades tre talaq som uttalades tillsammans som tre talaq, och på flera platser fastställde den Store Profeten (s.a.v.) dem som tre talaq. Men om en person som uttalade ordet talaq tre gånger, separat, åberopade ursäkten att han endast hade avsett en talaq och hade använt ordet de två återstående gångerna enbart för att bekräfta det, brukade den Store Profeten (s.a.v.) godta hans ursäkt.

Det enda Hazrat Umar al-Faruq (r.a.) gjorde under sin tid var följande: När människor i stor omfattning började uttala tre talaq och göra frågan om en talaq till en lek, sade han: ”Därför kommer jag inte att godta denna ursäkt, utan verkställa tre talaq som tre talaq.” Sahabana godtog detta enhälligt, och senare enades även tabiʿin och de mujtahidiska imamerna om detta beslut. Ingen av dem sade att Hazrat Umar (r.a.) hade ändrat någon lag från profetskapets tid. Att godta en ursäkt grundad på avsikten är nämligen inte en lag; huruvida ursäkten ska godtas beror i stället på om den person som uppger sin avsikt, enligt domarens bedömning, är sanningsenlig. Under den Store Profetens (s.a.v.) tid framförde ett mycket litet antal vanliga människor i Medina en sådan ursäkt. Därför ansåg den Store Profeten (s.a.v.) dem vara sanningsenliga och godtog deras utsagor. Under Hazrat Umars (r.a.) tid kunde en sådan ursäkt från varje individ i det vidsträckta riket, från Iran till Egypten och från Jemen till Syrien, inte nödvändigtvis styrkas inför domstolen. Särskilt inte när många människor hade börjat uttala tre talaq tillsammans och hävda att de hade avsett en enda talaq.

28. Arten och karaktären hos Hazrat Umars (r.a.) argument om ”muʾallafat al-qulub”

Anklagelse: ”Under Allahs Sändebuds (s.a.v.) tid gavs stöd ur zakatmedlen till muʾallafat al-qulub (nya muslimer eller icke-muslimer vars inställning till islam man avsåg att vinna). Under sin regeringstid stoppade Hazrat Umar (r.a.) detta stöd.”

Svar:Om någon betraktar detta som ett exempel på att ett beslut har ändrats, borde han hävda att inte bara den Store Profetens (s.a.v.) beslut, utan även Allahs egna beslut, kan ändras av ”nationens centralgestalt”. För andelen för muʾallafat al-qulub i zakat fastställdes inte av den Store Profeten (s.a.v.) genom någon hadith; den fastställdes i stället av Allah den Allsmäktige själv i den Ärorika Koranen (se sura al-Tawba, vers 60). Om hadithförnekarna inte befinner sig i en situation där de griper efter halmstrån när de håller på att drunkna, och om de vill förstå sakens innebörd, kan de förstå den genom att ägna själva uttrycket ”muʾallafat al-qulub” en smula eftertanke. Benämningen uttrycker själv sin betydelse: de som man avser att vinna hjärtan hos kan få pengar ur denna post. Hazrat Umars (r.a.) argument var att det under Allahs Sändebuds (s.a.v.) tid var nödvändigt för den islamiska regeringen att spendera tillgångar på muʾallafat al-qulub. Därför gav den Store Profeten (s.a.v.) människor gåvor ur denna post. Nu har vår stat blivit så stark att vi inte längre behöver spendera pengar på någon för detta syfte. Därför kommer vi inte att spendera några pengar ur denna post.”

Kan man utifrån ovanstående redogörelse dra slutsatsen att Hazrat Umar (r.a.) ändrade något beslut från den Store Profetens (s.a.v.) tid? Fanns det verkligen något sådant beslut av den Store Profeten (s.a.v.) att vissa människor under alla omständigheter skulle klassificeras som muʾallafat al-qulub, oavsett om det fanns behov av att vinna deras hjärtan eller inte, och att deras andel alltid skulle tas ut ur zakatmedlen? Har Allah den Allsmäktige själv i den Ärorika Koranen gjort det obligatoriskt att en del av zakatmedlen under alla omständigheter måste spenderas på posten muʾallafat al-qulub?

29. Var Umar (må Allah vara nöjd med honom) beslut om de erövrade områdena oförenligt med den Helige Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beslut??

Invändning:”Under Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid brukade de erövrade områdena fördelas bland mujahiderna. Men Umar (må Allah vara nöjd med honom) avskaffade denna ordning under sin tid.”

Svar: Den Helige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fattade aldrig beslutet att de erövrade områdena alltid måste fördelas bland soldaterna. Om han hade fattat ett sådant beslut och Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade handlat tvärtom, skulle ni kunna säga att han hade ändrat den Helige Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beslut. Eller om Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade återtagit de områden som den Helige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade fördelat bland mujahiderna under sin tid, skulle ovanstående påstående kunna göras. Men inget av dessa två förhållanden inträffade. Saken är i själva verket den att en obligatorisk fördelning av de erövrade områdena bland mujahiderna inte i grunden var någon islamisk lag. När det gällde de erövrade områdena fattade den Helige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), alltefter behovet, olika beslut på olika platser. Förvaltningen av de erövrade områdena i Banū Nadīr, Banū Qurayza, Khaybar, Fadak, Wādī al-Qurā, Mecka och Ṭā’if ordnades under den profetiska tiden på olika sätt, och ingen princip fastställdes enligt vilken dessa landområden i framtiden nödvändigtvis skulle förvaltas på ett visst sätt. Därför kan den ordning som Umar (må Allah vara nöjd med honom), efter samråd med följeslagarna, införde för de erövrade landområdena under sin tid inte betraktas som ett exempel på att den Helige Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beslut ändrades.

30. Umars (må Allah vara nöjd med honom) beslut om fördelningen av löner och ersättningar

Invändning:Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fastställde samma lön och ersättning för alla människor. Men Umar (må Allah vara nöjd med honom) fastställde dem efter graden av tjänstgöring och ändrade därmed den Helige Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beslut. Detta, liksom flera andra sådana exempel, ändrades. Det finns också flera andra exempel som tydligt visar att den Helige Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beslut ändrades i takt med att omständigheterna förändrades under de rätt vägledda kalifernas tid.

Svar:Finns det något bevis för påståendet att den Helige Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gav alla sina tjänstemän samma lön och ersättning? Historiskt sett framgår det snarare att detta var Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) åtgärd. Om detta kan betraktas som ett exempel på någonting, visar det därför att en kalif har rätt att göra ändringar i besluten av sin föregångare, kalifen.

Min vädjan är att hadithförnekarna gemensamt sammanställer och lägger fram en fullständig lista över sådana exempel. Jag ska, om Allah vill, bevisa att inte ett enda av dem är ett exempel på att den Helige Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) beslut ändrades under de rätt vägledda kalifernas kalifat.

31. Var Koranens ekonomiska bestämmelser avsedda endast för den dåvarande tiden??

Anklagelse:”Du gör också narr av mitt påstående att de av Koranens bestämmelser som gäller under vissa villkor förblir vilande när villkoren inte är uppfyllda, tills en liknande situation åter uppstår. Dessa har tolkats som bestämmelser för den samtida epoken. I Koranen finns en föreskrift om att ge stöd från zakatmedlen till ”mu’allafat al-qulub”. Umar (må Allah vara nöjd med honom) avskaffade denna kategori med motiveringen att denna bestämmelse gällde så länge staten hade behov av att spendera medel på detta område. Nu finns detta behov inte längre. Det är också detta som avses av dem som kallar sådana koraniska bestämmelser för ”bestämmelser för den samtida epoken”.”

Svar:Med denna sofistik kommer man i själva verket inte att uppnå sitt syfte. Hadithförnekarna har helt och hållet antagit kommunisternas syn på privat ägande. De har kallat detta för ”Koranens försörjningssystem”. När de gång på gång får höra att de bestämmelser om det ekonomiska systemet som finns i den ädla Koranen direkt eller indirekt uttrycker målet att avskaffa det, svarar de att dessa bestämmelser gällde den samtida epoken. Med andra ord: så snart denna epok har gått över och dessa människors egenkonstruerade ”gudomliga försörjningssystem” har upprättats, kommer de nämnda bestämmelserna att upphävas. Herr Pavez har uttryckt saken tydligt:

”Det frågas: Om Koranens ekonomiska system är av detta slag, varför gav den då ändå bestämmelser om zakat, allmosor, arv och liknande? Anledningen är att Koranen inte vill införa detta system på en gång, utan vill upprätta det stegvis. Därför var bestämmelserna om zakat, allmosor, arv och liknande knutna till den samtida epok under vilken detta system ännu inte hade upprättats i sin slutliga struktur (se artikeln ’Ekonomin i det islamiska systemet’, presenterad vid den internationella konferensen).”

Men dessa människor har ingenstans i Koranen kunnat visa att Gud den Allsmäktige har föreskrivit deras egenkonstruerade ”gudomliga system” och sagt: Vårt egentliga mål är att upprätta detta ”gudomliga system”; men så länge detta system ännu inte har upprättats har Vi befallt er att följa bestämmelserna om zakat, allmosor, arv och liknande. Allt detta är något de själva har hittat på, och i stället vill de avfärda Koranens tydliga och slutgiltiga bestämmelser genom att betrakta dem som tillfälliga bestämmelser. Vad har det som Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade om mu’allafat al-qulub egentligen för samband med deras ovan nämnda uppfattning? Avsikten var helt enkelt att så länge det behövdes för att vinna deras hjärtan brukade vi spendera medel på denna kategori, men nu finns det inget behov av att spendera pengar på den, och därför kommer vi inte längre att ge dem ekonomiskt stöd. Detta är helt analogt med den föreskrift som finns i den ädla Koranen om att ge zakat till de fattiga och behövande: enligt denna föreskrift ger vi zakat till en person så länge han är fattig eller behövande, och när hans situation förändras slutar vi ge honom zakat. Detta har inte ens det avlägsnaste samband med herr Parvezs lära om ”den samtida epoken”.

32. Den felaktiga tolkningen av ”den samtida epoken”

Påstående: ”Ni medger själva att ett slutgiltigt beslut inom sharīʿa kan skjutas upp tills omständigheterna blir gynnsamma. När det gäller Pakistans lag sade ni till exempel: ’I förvaltningen av en islamisk stat är de icke-muslimskas deltagande varken korrekt enligt sharīʿa eller ur intellektuell synpunkt. Men som en tillfällig ordning anser vi det tillåtet och rimligt att de kan få representation i landets konstituerande församling’ (Tarjumān al-Qurʾān, september 1952, s. 430–431).”

Svar:Även denna fråga skiljer sig helt från hadithförnekarnas synsätt och lära. När det gäller de icke-muslimska vet vi med säkerhet att islam inte låter dem delta i ansvaret för att leda statens förvaltning. Därför är det vår skyldighet att genomföra denna politik, och så länge vi inte kan genomföra den kommer allt som vi tvingas göra att betraktas som en tillfällig åtgärd. Hadithförnekarna däremot konstruerar själva ett ”gudomligt system” som de inte kan uppvisa ett enda auktoritativt stöd för i Koranen, medan de betraktar de tydliga och slutgiltiga bestämmelser som finns i den ädla Koranen till stöd för privat ägande som bestämmelser för den samtida epoken. Det är en skillnad mellan dessa två ståndpunkter som är som skillnaden mellan himmel och jord.

Enligt vår uppfattning är definitionen av ”den samtida epoken” följande: Om det finns hinder mot att följa någon bestämmelse i den ädla Koranen eller att handla i enlighet med någon metod eller princip som Koranen har föreskrivit, kommer allt som vi tillfälligt gör fram till dess att hindren undanröjts att vara en ordning för den samtida epoken. Enligt hadithförkarna däremot kommer de, så länge omständigheterna inte är gynnsamma för att följa deras egenhändigt påhittade principer, att följa de regler och principer som Koranen har föreskrivit endast som en tillfällig åtgärd.

33. Var den ädle Profeten (s) endast uttolkare av Koranen eller även lagstiftare??

Invändning:”Även denna fråga hade kommit upp: Är sunnan endast en uttolkning av Koranens bestämmelser och principer, eller utvidgar den också förteckningen över Koranens bestämmelser? Det korrekta är att sunnan fastställer de kompletterande frågorna till det som Koranen har gett grundläggande anvisningar om. Det är inte så att Koranen införde vissa bestämmelser och att sunnan sedan lade till ytterligare bestämmelser i denna förteckning. Om förhållandet vore sådant skulle den förteckning över Koranens bestämmelser vara ofullständig, och sunnan skulle ha gjort den fullständig genom att lägga till något ytterligare. Men på ett ställe har ni beskrivit det första förhållandet, medan ni på ett annat ställe har beskrivit det andra. Dessa två påståenden står emellertid i strid med varandra.”

Fråga även människor med vanligt sunt förnuft (i enlighet med ert påstående): Är Guds Sändebuds (s) uttalande: ”Det är också förbjudet att gifta sig med en faster och hennes brorsdotter eller med en moster och hennes systerdotter samtidigt” en uttolkning och förklaring av Koranens bestämmelse (det vill säga att det är förbjudet att gifta sig med två systrar samtidigt), eller ett tillägg till den av Koranen angivna förteckningen över förbjudna kvinnor? Varje förnuftig människa (förutsatt att hon inte är lika envis som ni eller uppträder som en idiot) kommer att säga att det är ett tillägg till den koraniska förteckningen. Den viktiga fråga som uppstår ur denna diskussion är följande: När Allah den Upphöjde i den koraniska förteckningen har nämnt fastrar, mostrar, brorsdöttrar, ammor, fostersystrar, hustruns mor (svärmor), sönernas hustrur och till och med styvdöttrar, samt också sagt att man inte får gifta sig med två systrar samtidigt, kunde Allah den Upphöjde då inte (Gud förbjude) ha sagt även detta: att man inte får gifta sig med en faster och hennes brorsdotter eller med en moster och hennes systerdotter samtidigt?”

Svar:Svaret på hela den ovanstående diskussionen är att Guds Sändebud (s) både var Koranens uttolkare och den lagstiftare som utsetts av Allah den Upphöjde. Det var också hans uppgift att förklara de av Allah uppenbarade bestämmelserna för mänskligheten, och det var hans uppgift att göra de goda tingen tillåtna för människorna och de dåliga tingen förbjudna för dem. Såsom den ädle Profeten (s) hade rätt att förklara Koranens bestämmelser och hans förklaringar och uttolkningar räknades som bevis, hade han på samma sätt fått myndighet att stifta lagar, och de bestämmelser han gav räknades som bevis. Det finns absolut ingen motsättning mellan dessa två påståenden. Vad sedan gäller frågan om fastern och mostern: Om hadithförnekarna inte hade drabbats av sjukdomen att föra förvridna argument, skulle de lätt ha kunnat förstå att när den ädla Koranen förbjuder att en kvinna gifter sig med sin syster samtidigt, är syftet att skydda det naturliga kärleksband som finns och bör finnas mellan två systrar. Den ädle Profeten (s) har sagt att samma orsak också föreligger när det gäller faderns syster och moderns syster. Därför måste man avstå från att gifta sig med en faster och hennes brorsdotter eller med en moster och hennes systerdotter samtidigt. Oavsett om detta är en uttolkning av Koranen, en härledd bestämmelse från Koranen (istinbāt), eller en bestämmelse som givits av Sändebudet, är saken i korthet den att Allahs Sändebuds befallning alltifrån islams början och fram till i dag enhälligt har erkänts av hela umman som en bestämmelse. Ingen, med undantag för en undergrupp bland kharijiterna, har varit av annan mening i denna fråga. Och denna undergrupps argument var precis detsamma som hadithförnekarna i dag framför: eftersom denna bestämmelse inte finns i den ädla Koranen accepterar vi den inte.

Det andra som doktoren tog upp i detta sammanhang är helt och hållet resultatet av bristande kunskap och svag tankeförmåga. En av sharias viktiga principer är att om det som utgör den grundläggande bestämmelsens ändamål (ʿilla) i en fråga också finns i en annan fråga, så ska samma bestämmelse gälla även där. Som exempel förbjöds i den ädla Koranen endast alkoholförtäring. Den ädle Profeten (s) sade att ändamålet med förbudet i detta sammanhang är berusning; därför är varje berusande ämne förbjudet. Endast en person med ringa kunskap och förstånd kan nu ställa frågan: Om detta verkligen var Allah den Upphöjdes avsikt, kunde Han då inte i den ädla Koranen ha gett en förteckning över alla slags berusningsmedel, såsom bhang, hasch, palmvin och så vidare?

34. Innebörden av att Guds Sändebuds (s) insikt var given av Allah

Invändning: ”Hela diskussionens kärna är frågan om allt det som uppenbarades för Guds Sändebud (s) i form av uppenbarelse samlades i den ädla Koranen, eller om endast en del av uppenbarelsen infördes i Koranen medan den andra delen inte infördes där. Ert svar i denna fråga är att uppenbarelsen hade två (eller snarare flera) kategorier. Av dessa infördes endast en kategori i Koranen, medan de återstående kategorierna av uppenbarelse inte infördes i Koranen. Jag vill påminna er om att ni i den första volymen av verket Tafhīmāt skrev:

”Det råder inget tvivel om att Koranen är den grundläggande lagen. Men denna lag sändes inte till oss utan något förmedlande medium, utan förmedlades genom Guds Sändebud (s). Guds Sändebud (s) gjordes till förmedlare för att han skulle förverkliga de grundläggande lagarna i sitt eget och sin ummas liv och ge ett exempel, samt med hjälp av sin av Allah givna insikt fastställa för oss det sätt på vilket dessa grundläggande lagar bör tillämpas i vårt kollektiva och individuella livs sedvänjor och handlingssätt” (s. 237).¹

Det som kännetecknar uppenbarelsen, och på grundval av vilket den sägs vara nedsänd från Allah, är att mottagarens egen insikt inte har något inflytande över den. Om den ”uppenbarelse” i vars ljus Allahs Sändebud (s.) fastställde hur Koranens grundläggande föreskrifter skulle tillämpas verkligen hade varit nedsänd från Allah, skulle Allahs Sändebuds (s.) egen insikt inte ha kunnat ingripa i den. Och om Profeten (s.) hade fastställt detta med hjälp av sin egen insikt, skulle det inte ha varit uppenbarelse. Hur hög och upphöjd Sändebudets insikt än är, kan den inte vara Allahs uppenbarelse.

Du kommer kanske att säga att jag talade om ”gudagiven insikt”. Och det finns en enorm skillnad mellan mänsklig insikt och gudagiven insikt. Om detta är ditt svar vill jag fråga: Är den framsynthet och insikt som du har fått given av Allah, eller har någon annan skänkt dig den? All mänsklig insikt är i själva verket given av Allah.”

Svar:Här har doktor Sahib återigen gjort samma misstag när det gäller att förstå innebörden av ordet ”uppenbarelse”, ett misstag som jag varnade honom för i mitt senaste brev (se avsnittet med rubriken ”Vad menas med uppenbarelse?”). Bland hadithförnekarnas enastående egenskaper finns också denna tydliga egenskap: även om man genom argumentation bevisar för dem tio gånger att ett av deras påståenden är felaktigt, fortsätter de ändå att upprepa sina egna ord och bryr sig inte alls om vad man säger.

Med ”gudagiven framsynthet eller insikt” menade jag inte någon medfödd egenskap, såsom att varje människa av naturen har någon egenskap. Nej, här avses den insikt och framsynthet som Allah den Allsmäktige gav Allahs Sändebud (s.), tillsammans med profetskapet, för att han skulle fullgöra profetskapets uppgift. Med dess hjälp nådde han Koranens syften och mål på ett djup som ingen annan än en profet kunde nå, och i dess ljus följde han själv islams rätta väg och visade även andra vägen. Denna insikt och framsynthet var en oumbärlig del av profetskapet, och den gavs till den ädle Profeten (s.) tillsammans med Skriften, så att han kunde förklara Skriftens grundläggande syften och mål samt vägleda människor i livets uppförande och handlande. Hur kan icke-profeters framsynthet och insikt någonsin jämföras med denna insikt och framsynthet?

Vilken framsynthet en icke-profet än får från Allah – vare sig det är juridisk framsynthet, medicinsk framsynthet, teknisk och ingenjörsmässig framsynthet eller framsynthet inom något annat område – är den till sin natur helt skild från det kunskaps- och visdomsljus, den fullkomliga skarpsinnighet och den förståelse som ges till en profet för att han ska fullgöra profetskapets uppgift. Hur hög och avancerad den förstnämnda än är, utgör den inte någon säker kunskapskälla. En icke-profet som med hjälp av denna framsynthet når en slutsats vet nämligen inte med säkerhet om denna slutsats har nåtts genom Allahs vägledning eller genom hans eget personliga tänkande och undersökande. Däremot är den andra saken, liksom den Skrift som uppenbaras för en profet, en säker kunskapskälla. En profet kan nämligen med full medvetenhet veta att denna vägledning kommer från Allah.

Men på grund av den extrema fiendskap som hadithförnekarna hyser mot profetens person trampar de ner varje egenskap och varje värdighet hos profeten. De anstränger sig till det yttersta för att bevisa att det inte finns någon skillnad mellan en profet och vanliga kunniga människor. Om han alls har någon särskild egenskap, menar de, består den endast i att Allah utsåg honom till en springpojke och budbärare för att förmedla sitt tilltal till Sina tjänare.

Den följande fras som doktor Sahib utelämnade lyder: ”Därför är den riktiga metoden i Koranens ljus följande: först de grundläggande föreskrifter som Allah har gett, därefter den metod som Allahs Sändebud har gett, och därefter de auktoriserade personernas ijtihad i ljuset av båda:”

”Lyd Allah, lyd Sändebudet och även dem bland er som har auktoritet” (Sura an-Nisa: 59).

35. Klassificeringen av uppenbarelsen enligt Koranen

Invändning: ”För att bevisa de olika formerna av den uppenbarelse som kommer från Allah hänvisade ni till vers 51 i sura ash-Shura. Ni översatte den på följande sätt:

”Det anstår inte någon människa att Allah talar till henne annat än genom uppenbarelse, eller från bakom en slöja, eller genom att Han sänder ett sändebud som med Hans tillåtelse uppenbarar vad Han vill. Han är Upphöjd och Vis.”

För det första har ni, enligt er djupa insikt i Koranen, inte ens förstått innebörden av versens sista del. Av denna vers har jag förstått att Allah den Upphöjde här inte enbart beskriver sätten att tala med profeterna och sändebuden, utan att det också sägs på vilket sätt Han talar med varje människa. Det är uppenbart att människor är av två slag: för det första profeterna och sändebuden, och för det andra människor som inte är profeter. I versens två första delar nämns två sätt att tala med de ädla profeterna. Det ena sättet betecknas med ordet uppenbarelse, vilket innebär att uppenbarelsen nedstiger i profetens hjärta genom förmedling av Jibril (frid över honom). Det andra sättet var att Allahs ord hördes direkt, bakom en slöja; detta nämns särskilt i berättelsen om Musa (frid över honom). Koranen nämner tydligt detta:وكلم الله موسى تكليما . Där sägs också att Musa (frid över honom) uttryckte önskan att få se den Väldiga Varelse som talade med honom bakom en slöja, utan slöja. Det kan under inga omständigheter vara korrekt att tolka denna del som att de ädla profeterna fick uppenbarelse genom drömmar. I versens tredje del sägs att sättet för Allah den Allsmäktige att tala med vanliga människor är att Han sänder ett sändebud till dem. Allah sänder uppenbarelsen till detta sändebud, och sändebudet förmedlar denna uppenbarelse till vanliga människor. Med andra ord: när vi läser Koranen är det som om Allah talar med oss.”

Svar:För att förstå omfattningen av det prov på djup insikt i Koranen som här har lagts fram behöver man inte gå särskilt långt. Slå upp den femte rukūʿen i Koranens sura ash-Shura och läs den. Direkt efter den vers vars ovanstående innebörd doktorn har återgett säger Allah den Upphöjde:

”Och på detta sätt har Vi uppenbarat för dig en ande från Vårt bud. Du visste inte vad Skriften eller tron var, men Vi gjorde denna ande till ett ljus, med vilket Vi vägleder vem Vi vill bland Våra tjänare. Och du leder sannerligen till en rak väg” (vers 52).

Härav framgår tydligt att ingen del av den tidigare nämnda versen beskriver sättet att förmedla Allahs ord till vanliga människor; den beskriver enbart det sätt på vilket Allah förmedlar Sina ord till Sin profet. I denna vers hänvisar uttrycket ”på detta sätt” till de tre sätt att förmedla Allahs föreskrifter som nämns där. Det vill säga: Allah den Upphöjde säger till Allahs sändebud, Rasulullah (frid och välsignelser över honom), att Vi genom de tre ovan nämnda sätten har uppenbarat en ande från Vårt bud för dig. Det går inte att tolka detta som ”Jibril den betrodde”, för om det hade varit innebörden skulle man ha sagt ”…”, i stället för detta. Därför betyder ”anden från Vårt bud” all den vägledning som uppenbarades för den ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) genom de tre nämnda sätten. Därefter beskrivs i de två sista uttrycken händelsernas samband: Allah den Upphöjde har genom det ljus som sänts till en av Sina tjänare i form av ”anden från Vårt bud” väglett denne tjänare bland Sina tjänare, och denne tjänare vägleder fortfarande människor till den raka vägen.

Även om man bortser från sammanhanget och endast riktar uppmärksamheten mot den enda vers som doktorn har tolkat, kan den ändå inte ha den innebörd som han försöker utvinna ur den. Versens tredje del har han tolkat så att Allah den Upphöjde sänder ett sändebud till vanliga människor, att Allah sänder uppenbarelse till sändebudet och att sändebudet förmedlar denna uppenbarelse till vanligt folk. Men versens ursprungliga text lyder:

”Eller också sänder Han en budbärare, som sedan uppenbarar, enligt Hans befallning, det Han vill.”

Om ordet ”sändebud” i denna formulering i stället för ”ängel” ges betydelsen ”mänsklig budbärare”, blir innebörden att sändebudet vanligtvis uppenbarar något för människor. Uppenbarade profeterna verkligen något för vanliga människor? Ordet uppenbarelse betyder ju en subtil antydan och ett hemligt samtal. Inte heller kan detta ord, ens ur lexikal synvinkel, användas för att beskriva den offentliga förkunnelse som profeterna, frid vare med dem, bedrev bland Allahs tjänare; och ingenstans i Koranen används det i denna betydelse. Här används ordet ”sändebud” tydligt om den ängel som brukade komma till profeterna, frid vare med dem, med uppenbarelsen. Hans förmedling av budskapet har förklarats, och kan förklaras, med uttrycket ”att uppenbara”.

36. Att tro på den icke-reciterade uppenbarelsen är en del av tron på Sändebudet

Invändning:”Ingenstans i Koranen nämns någon klassificering av den uppenbarelse som kom till de ädla profeterna. Inte heller finns det någonstans i Koranen något omnämnande av att Koranen endast består av en typ av uppenbarelse och att de återstående typerna av uppenbarelse – som gavs till Allahs Sändebud (s) – finns samlade någon annanstans. Tvärtom har den ädla Koranen själv, genom Allahs Sändebuds (s) ord, fått honom att säga: … ’Denna Koran har uppenbarats för mig.’” (Sura al-Anʿam: 19).

Finns det någonstans i Koranen ett omnämnande av att Koranen har uppenbarats för mig och att jag dessutom har fått annan uppenbarelse som inte nämns i Koranen? Saken är den att ni inte har förstått uppenbarelsens betydelse. Genom att tro på uppenbarelsen kan en person bli troende, och fullständig och allomfattande tro består i att tro på uppenbarelsen. Det innebär inte att man tror på en del av uppenbarelsen men inte på den andra delen.”

Svar:”Bevisen för att den store Profeten (s) även utanför Koranen fick regler och bestämmelser uppenbarade för sig har redan lagts fram i brevväxlingen om ämnet ’Uppenbarades någon annan uppenbarelse för den store Profeten (s) utöver Koranen?’ [Se avsnittet med rubriken ’Kom någon annan uppenbarelse till den store Profeten (s) utöver Koranen?’]. Nu återstår frågan: Var har befallningen att tro på den andra typen av uppenbarelse getts? Svaret är att tron på denna i själva verket är en nödvändig del av tron på profetskapet. Den befallning som Allah den Upphöjde har gett att tro på Hans Sändebud utöver Hans Bok kräver i sig att man också måste tro på den vägledning och de läror som Sändebudet förmedlar. Detta beror på att de har mottagits från Allah: ’Den som lyder Sändebudet har i själva verket lytt Allah’ (Sura an-Nisa: 80). ’Om ni lyder honom kommer ni att vara rätt vägledda’ (Sura an-Nur: 54). ’Dessa är de människor som Allah har väglett. Följ därför deras vägledning’ (al-Anʿam: 91).”

Doktorn känner kanske inte till att otaliga profeter har gått bort över vilka ingen bok alls uppenbarades. En bok har aldrig kommit utan en profet, men profeter har kommit utan en bok. Folket var ålagt att tro på deras läror och vägledning och följa dem, på samma sätt som de ålades att tro på Allahs Bok och följa den. Det är inte nödvändigt att den reciterade uppenbarelsen uppenbarades för de profeter som själva förde med sig en bok redan från den första dagen. För profeten Moses, frid vare med honom, började Toran uppenbaras först när han, efter att Farao hade drunknat, nådde berget Turs fot med Israels barn (se verserna 130–147 i Sura al-Aʿraf och verserna 40–43 i al-Qasas). Under sin vistelse i Egypten uppenbarades ingen bok för honom. Trots detta var Farao och varje invånare i Egypten ålagda att tro på varje ord han framförde från Allahs sida. Farao drabbades till och med av straff tillsammans med sin armé eftersom han inte trodde på dessa ord.

Om hadithförnekarna vägrar att godta detta vill jag fråga dem: tror ni på att Koranens nuvarande ordningsföljd kommer från Allah? I Koranen sägs det tydligt att denna heliga bok inte uppenbarades som en sammanhängande bok vid ett enda tillfälle, utan uppenbarades gradvis, lite i taget, vid olika tidpunkter (se Sura Bani Israil: vers 106 och al-Furqan: vers 32). Å andra sidan anges det också tydligt att Allah den Upphöjde själv åtog sig ansvaret för att sammanställa den och läsa upp den i en sammanhängande ordning.

Detta bevisar slutgiltigt att den nuvarande ordningen i den ädla Koranen fastställdes direkt under Allah den Upphöjdes vägledning; den ädle Profeten (s) ordnade den inte efter eget godtycke. Kan någon nu i den ädla Koranen visa fram någon föreskrift som säger att dess suror ska läsas i den nuvarande ordningen och att dess olika verser ska placeras i sina respektive sammanhang? Om det inte finns någon sådan vägledning i den ädla Koranen, och det står klart att någon sådan föreskrift inte finns där, måste den ädle Profeten (s) ha fått vissa föreskrifter utanför Koranen från Allah, under vilka han läste denna heliga bok i dess nuvarande ordning och lärde följeslagarna att läsa den. Dessutom har Allah i sura al-Qiyamah sagt: ”Sedan är det Vår uppgift att förklara dess innebörd” (vers 19).

Av den ovanstående diskussionen framgår tydligt att den förklaring och analys av Koranens föreskrifter och läror som den ädle Profeten (s) förmedlade genom sina ord och handlingar inte var ett resultat av hans eget tänkande. Tvärtom var det den stora och heliga Varelse som uppenbarade Koranen för honom som förklarade dess innebörd för honom och gav en detaljerad förklaring av de frågor som behövde beskrivas utförligt. Ingen som gör anspråk på tro på Koranen kan vägra att godta detta.

37. Förmedlades även den indirekta uppenbarelsen (uppenbarelse som inte reciteras) av Gabriel (a.)??

Invändning: ”Ni har skrivit att endast den uppenbarelse som uppenbarades för Profeten (s) genom Gabriel (a.) finns nedtecknad i den ädla Koranen. För det första, säg varifrån ni fick veta att uppenbarelse även kom till den ädle Profeten (s) utan Gabriels (a.) förmedling. För det andra känner ni troligen inte till att de som erkänner den uppenbarelse som ni kallar uppenbarelse utan Gabriels (a.) förmedling (det vill säga hadither) har uppfattningen att Gabriel (a.) kom med dessa hadither på samma sätt som han kom med Koranen (se verket Jami Bayan al-Ilm). Därför är detta påstående från er inte ens godtagbart bland era egna trosfränder.”

Svar: Det är en märklig sorts sjukdom att fråga om källan till något vars källa upprepade gånger har angetts. Av vers 51 i sura ash-Shura, som doktorn nyss själv har diskuterat, framgår tydligt att uppenbarelse kom till profeterna (frid vare med dem) även utan Gabriels (a.) förmedling. Det verkar som om doktorn inte ens har sett Jami Bayan al-Ilm och hänvisat till det på måfå från någonstans. I detta verk återges följande uttalande av Hassan ibn Atiyya:

”Uppenbarelse kom till Allahs Sändebud (s), och Gabriel (a.) kom och förklarade den samt angav hur man skulle handla efter den.”

Var i den ovanstående meningen finner man betydelsen att Gabriel förmedlade varje uppenbarelse? Det enda man kan förstå av den är att Gabriel (a.) förmedlade annan uppenbarelse än Koranen också. Det är inte särskilt svårt att förstå skillnaden mellan ”Gabriel förmedlade också” och ”det var endast Gabriel som förmedlade”.

38. Är Boken och visheten samma sak eller två skilda saker??

”Ni har hävdat att Allah den Upphöjde har sagt att både Kitab och hikmat är nedsända från Allah. Med Kitab avses Koranen och med hikmat sunnah, det vill säga hadith. Det går inte att beklaga tillräckligt att ni har så liten erfarenhet av Koranen. Gode tjänare! Bokstaven waw mellan Kitab och hikmat är inte en samordnande konjunktion, vars betydelse är ’och’, utan ett förklarande waw. Beviset för detta finns i själva den ädla Koranen. Allah den Upphöjde har själv kallat Koranen hakim, det vill säga fylld av hikmat. …………….. På ett annat ställe har Han kallat al-Kitab al-Hakim. …………..

Svar:Hadithförnekarna har fastnat i villfarelsen att människor är fullständigt fria när det gäller att bestämma betydelsen av bokstaven waw: där de vill kan de kalla den en samordnande konjunktion och där de vill fastställa den som ett ’förklarande waw’. Men de bör veta att frågan om att fastställa ords betydelser inte är så godtycklig, inte bara i det arabiska språket utan i litteraturen på vilket språk som helst. Waw kan fastställas som förklarande endast när de två ord mellan vilka bokstaven står är synonyma, eller när sammanhanget visar att talaren vill fastställa dem som synonyma. Men när detta inte är fallet används bokstaven waw antingen för att sammanföra två olika saker eller för att förbinda det allmänna med det särskilda eller det särskilda med det allmänna.

Se nu: i ljuset av det arabiska språket är det klart att orden Kitab och hikmat inte är synonyma, utan används för att uttrycka två skilda betydelser. Även i Koranens ljus kan man säga att användningen av de två orden i Koranen inte bevisar att den fastställer hikmat som synonymt med Kitab. I sura an-Nahl säger Allah den Upphöjde:

”Kalla till din Herres väg med hikmat.” Betyder detta alltså att kalla med Koranen?

Om profeten Jesus sägs i sura az-Zukhruf: ”Han sade: ’Jag har kommit till er med hikmat.’” Betyder detta att jag har kommit med Boken? I sura al-Baqara står det: ”Den som har fått hikmat har fått ett överflöd av gott.” Betyder detta att han har fått Boken? Om Luqman den vise sägs i sura Luqman:

”Vi gav Luqman hikmat.” Betyder detta att han fick Boken?

I själva verket har Kitab ingenstans i Koranen använts med betydelsen hikmat, och hikmat har inte heller använts med betydelsen Kitab. Överallt där ordet Kitab förekommer avses därmed helheten av de verser som Allah den Upphöjde har uppenbarat. Och överallt där ordet hikmat förekommer används det i betydelsen sådan insikt och visdom som gör människan i stånd att förstå den verkliga sanningen och anta ett korrekt synsätt i tanke och handling. Detta kan finnas i Boken, men också utanför Boken. Där ordet hakim används om Boken betyder det naturligtvis att Boken innehåller hikmat, men inte att Boken själv är hikmat, eller att hikmat endast finns i Boken och att ingen hikmat finns utanför den.

Därför är det inte riktigt att tolka att Kitab och hikmat uppenbarades för Allahs Sändebud som att endast Boken uppenbarades för den ädle Profeten. Den riktiga betydelsen är i stället att han, tillsammans med Boken, också fick handlingssätt, insikt och visdom uppenbarade för sig, med hjälp av vilka han förstod Bokens syfte korrekt och visade hur den skulle tillämpas på det mest riktiga sättet i människans liv. På samma sätt betyder ……….. aldrig att Allahs Sändebud endast ska läsa upp Bokens ord för människorna. Det betyder i stället att han ska förklara Bokens mening och innebörd för dem och lära dem den insikt och det handlingssätt med vars hjälp de kan forma livsordningen på jorden i enlighet med Allahs Boks mål och syften.

39. Ordet ”tilāwa”s betydelse

Invändning:”Det starkaste beviset för att Koranen är hikma är den vers ur sura al-Ahzab som du citerade, utan att ens ha tänkt på vad du säger. Versen återges här:

Du är väl medveten om att du kallar den uppenbarelse som finns infogad i Koranen för wahy matlu och uppenbarelsen utanför Koranen för wahy ghayr matlu.

I denna vers kallas även hikma för ”det som reciteras”. Med hikma avses alltså wahy matlu, inte wahy ghayr matlu. På andra ställen kallas Koranen wahy matlu. Till exempel står det i sura al-Kahf ……………………………. På andra ställen ………………… Dessutom förekommer formuleringen ………… på flera ställen i Koranen; det nämns inte att haditherna reciteras. Den hikma vars recitation nämns i sura al-Ahzab betyder därför Koranen.

Svar: Att lägga fram ett sådant bevis bygger på okunskap och bristande kunskap. Senare tiders lärda använde ordet ”tilāwa” som en term enbart i betydelsen recitation av den heliga Koranen, och på denna grund blev termerna wahy matlu och wahy ghayr matlu etablerade. I den ädla Koranen används ordet ”tilāwa” endast i betydelsen ”att läsa”; det har inte som term begränsats till recitation av enbart Koranens verser. Om det fortfarande råder minsta tvivel om detta kan man se sura al-Baqaras vers 102: ”Och de följde det som satan brukade recitera under Salomos regeringstid.”

40. Betydelsen av att Mīzān uppenbarades tillsammans med Skriften

Invändning: ”Du har sagt att den ädla Koranen dessutom nämner ännu en sak som Allah den Allsmäktige uppenbarade tillsammans med Skriften. Det är al-Mīzān, det vill säga förmågan att vägleda. Det bör påpekas att denna tredje sak varken ingår i Allahs Sändebuds (s) ord eller i hans handlingar. Med andra ord: liksom Allahs Sändebuds (s) ord och handlingar var åtskilda från Koranen, var Profetens (s) ord och handlingar på samma sätt åtskilda från den himmelska vägledning som betecknas som al-Mīzān. Det är förvånande att du endast citerade den del av vers 25 i sura al-Hadid där Skriften och Mīzān nämns. Varför utelämnade du delen av samma vers som lyder: ’Och Vi har sänt ned järnet’? Denna vers bevisar att den fjärde saken, al-Hadīd (järnet), liksom Skriften och Mīzān, också uppenbarades av Allah.”

Svar: Om denna diskussion inte hade förts enbart i polemiskt syfte skulle det inte alls ha varit svårt att förstå att varje förnuftig människa kan se Allahs givna hikma (visdom) och rättvisans Mīzān i Allahs Sändebuds (s) ädla sīra (livshistoria) samt i hans ord och handlingar. När denna Mīzān ingick i hans ord och handlingar, hur skulle den då kunna ligga utanför hans ord och handlingar? Att framföra en sådan invändning är i själva verket ett uselt exempel på förvriden polemik. En människas ord och handlingar kan samtidigt uppvisa förnuft och visdom, liksom balans. Finns det någon motsägelse mellan dessa två saker som gör att den ena inte kan förekomma tillsammans med den andra? Av detta kan man förstå hur mycket förvridet tänkande och förvriden polemik hadithförnekarna har gett sig in i. Det bör också klargöras att jag inte har använt ordet Mīzān endast i betydelsen en allmän förmåga till vägledning, utan i betydelsen den förmåga med vars hjälp den store Profeten (s) upprättade en rättvis ordning för individen, samhället och staten i enlighet med Allahs Skrifts mål och syften.

När det gäller invändningen beträffande al-Hadid (järnet) kan man säga: Kära läsare, läs själva vers 25 i sura al-Hadid. Där nämns Kitab och Mizan – ”Vi har sänt ner dessa två ting tillsammans med profeterna.” Men beträffande järnet sägs endast: ”Och Vi har sänt ner järnet.” Därför använder ni detta ting genom att särskilt placera det under den bok och den Mizan som gavs till profeterna. Att järnet har sänts ner från Allahs sida är nu en märklig sak för hadithförnekarna. Men Koranens tydliga formulering lyder: ”Vi har sänt ner järnet.”

41. Ännu en snedvriden argumentation

Invändning: ”När du gick vidare sade du att Koranen också berättar om ett tredje ting som hade sänts ner utan Kitab.” Till stöd för detta nämnde du följande tre verser:

”Tro därför på Allah och Hans Sändebud och på det ljus som Vi har sänt ner” – (sura at-Taghabun: 8).

”De som därför tror på detta Sändebud, ärar honom, hjälper honom och följer det ljus som har sänts ner med honom – det är de som är framgångsrika” – (sura al-A’raf: 157).

”Till er har det från Allah kommit ett ljus och en tydlig Bok. Genom den leder Allah till fredens vägar varje person som följer Hans vilja” – (sura al-Ma’idah: 15–16).

I den första versen finns en befallning att tro på Allah, Sändebudet och ljuset. Enligt din uppfattning, har det då inte getts någon befallning att tro på något annat än Allah och Sändebudet – inte på Kitab, inte på Hikmah och inte på Mizan – utan endast på det fjärde ting som du har fastslagit vara skilt från Kitab, Hikmah och Mizan? I den andra versen nämns tron på Sändebudet och befallningen att följa ljuset. Det vill säga att versen inte innehåller någon befallning att följa Kitab och Hikmah. Enligt ditt resonemang skulle alltså en person som inte tror på Koranen utan endast tror på ljuset, och som inte följer Koranen utan endast följer ljuset, räknas till de troende och de räddade. Vad är då detta ljus? I din förklaring har du sagt: ”Det kan betyda den insikt, framsynthet och hjärtats insikt som den store Profeten (frid över honom) fick av Allah den Upphöjde.” På så sätt blir man befriad från att tro på Koranen och följa den, ja, till och med från att lyda den store Profetens (frid över honom) ord och handlingar. Detta eftersom dessa verser endast nämner ljuset.”

Svar: Detta är också ett slående exempel på snedvriden argumentation. Om hadithförnekarna någonsin hade läst Koranen med förståelse, skulle de ha kunnat lära känna den Heliga Koranens uttryckssätt. Den ädla Koranen betonar i olika skeden, beroende på plats, tid och situation, olika delar av sin egen undervisning. På ett ställe ger den exempelvis det glada budskapet om paradiset som följd av att endast tro på Allah. På ett annat ställe beskriver den tron på eller förnekandet av det hinsides som den grundläggande orsaken till framgång eller misslyckande. På ett ställe framställer den tron på Allah och det hinsides som orsaken till framgång, medan den på ett annat ställe anger tron på Sändebudet som vägen till räddning. På motsvarande sätt nämner den ibland en viss handling bland handlingarna som vägen till räddning, och ibland något annat. Ska då alla dessa verser framställas som om de står i konflikt med varandra på det sätt som nämnts ovan, och ska man därav dra slutsatsen att de motsäger varandra?

Ändå räcker en smula kunskap för att förstå att den ädla Koranen på alla de nämnda ställena tydligt har framställt olika sidor av en stor sanning, var och en anpassad efter sammanhanget, och att ingen av dessa sidor förnekar någon annan. Var och en som tror på Allahs Sändebud (s) och är beredd att följa det ljus han har fört med sig kommer spontant också att erkänna Koranen och försöka dra nytta av den visdom och det förstånd som Allahs Sändebud (s) lärde ut. Hur kan man då föreställa sig att den som förnekar Koranen följer profetskapets ljus?

42. Vilken qibla avses i verserna om ändringen av qibla??

Anklagelse: Ni har översatt versen om ändringen av qibla på följande sätt:

”Och den qibla som du hittills följt fastställde Jag endast för att pröva vem som följer Sändebudet och vem som vänder ryggen till” (Sura al-Baqara: 143).

Om detta har ni skrivit: ”I den ädla Koranen finns ingen befallning om att göra den qibla som muslimerna följde före fastställandet av Masjid al-Haram till qibla. Om det finns en sådan, ange den då” (samma verk, s. 449).

Om det hade funnits någon befallning om detta i den heliga Koranen, skulle den naturligtvis ha nämnts i Koranen. Men när ingen sådan befallning har kommit, hur skulle jag då kunna ange en hänvisning från Koranen? Ni har från början antagit att den första qiblan fastställdes av Allah den Allsmäktige, och därefter har ni översatt denna vers i enlighet med detta antagande. I denna vers betyder ordet (kunta) inte ”du var”, utan ”du är”. Det vill säga: ”Vi fastställde den qibla som du är vänd mot endast för att se vem som följer Sändebudet och vem som vänder ryggen till.” Stöd för denna innebörd finns också i själva Koranen.

Svar: I ovanstående vers har ordet (kunta) översatts med ”du är” enbart på grundval av att ordet … (kana) i det arabiska språket ibland används i betydelsen ”är” i stället för ”var”. Men den som någon gång har läst hela det rukūʿ där denna vers återfinns och förstått den, kan inte här översätta ordet (kunta) med ”du är”. Det föregående och efterföljande innehållet hindrar en sådan innebörd. Rukūʿet börjar med följande vers:

”De dåraktiga kommer säkerligen att säga: Vad har vänt bort dem från den qibla som de följde?”

Här kan ordet …(kānū) under inga omständigheter betyda ”de är”. Uttrycket ”vilken sak har vänt bort” visar tydligt att muslimerna brukade vända sig mot en annan qibla. Nu skulle de överge den och vända sig mot en annan qibla, och därför fick motståndarna möjlighet att framföra anklagelsen: varför övergav de sin tidigare qibla? Därefter förklarades vilket svar på motståndarnas anklagelse som kom från Allah den Upphöjde. I detta sammanhang sades, bland annat, följande:

”Den qibla som du följde fastställde Vi endast för att”.

Här avses med (kunta ʿalayhā) exakt samma sak som omnämns i den föregående versen med (kānū ʿalayhā). Det kan under inga omständigheter betyda ”du är”. Den tidigare versen fastslår slutgiltigt att betydelsen är ”du var”. Därefter gavs i den tredje versen följande befallning om ändringen av qibla:

”Vi ser hur du gång på gång riktar ditt ansikte mot himlen. Därför vänder Vi dig nu mot den qibla som du önskar. Vänd alltså ditt ansikte mot den heliga moskén.”

Den tydliga bild som framträder av ovanstående vers är att det först fanns en befallning att be vänd mot en annan qibla än den heliga moskén. Allahs Sändebud (s) önskade att denna qibla nu skulle ändras. Därför riktade han gång på gång sitt ansikte mot himlen och väntade på att befallningen om att ändra qibla skulle komma. Då kom befallningen: ”Nu vänder Vi dig mot den qibla som du önskar göra till qibla. Vänd ditt ansikte mot den heliga moskén.” När man beaktar versen ………… i detta sammanhang framgår det att det inte finns något utrymme här för den förvrängda tolkning som doktorn har lagt fram. Allah den Upphöjde säger helt tydligt att även den qibla som muslimerna följde före den heliga moskén hade fastställts av Allah den Upphöjde, och att Han hade fastställt den för att se vem som följer Sändebudet och vem som vänder sig bort.

43. Hur uppstod frågan om att lyda eller inte lyda Allahs Sändebud (s) i fråga om qibla??

Anklagelse:Om man medger att Allah den Upphöjde hade fastställt den första qibla, saknar följande ord all innebörd: ”Det gjorde Vi för att se vem som lyder Sändebudet och vem som vänder sig bort.” Detta eftersom frågan om att någon skulle vända sig bort inte alls uppstod när den första qibla fastställdes. Profeten (s) brukade vända sig mot en qibla. Den som deltog i bönen tillsammans med Profeten (s) vände sig också åt samma håll. Frågan om att vända sig bort uppstod först när denna qibla ändrades. Det var då man fick möjlighet att pröva vem som kände större dragning till den första qibla och vem som, som ett tecken på lydnad mot Sändebudet (som genomförde denna ändring på Allahs befallning), vände sitt ansikte mot den nya qibla.

Svar: Detta är endast ett resultat av bristande kunskap. Hadithförnekarna vet inte att Kaba under den förislamiska tiden hade ställning som hela den arabiska nationens heligaste vallfartsort. När Bayt al-Maqdis först gjordes till qibla i stället för Kaba i islam, var detta en svår prövning för araberna. Att överge sitt centrala gudstjänsthus och göra judarnas gudstjänsthus till qibla var ingen lätt sak för dem. På detta sätt säger den aktuella versens följande del:

”Även om denna qibla var svårare, var den dock inte svår för dem som Allah har väglett, och Allah låter inte er tro gå till spillo.”

Av ovanstående mening framgår varför frågan om att vända tillbaka uppstod i samband med denna qibla. Dessutom framgår det av denna vers att människorna prövades i sin tro genom ett påbud som inte hade kommit i den heliga Koranen, utan hade förmedlats genom Allahs Sändebud (frid över honom). Om dem som följer detta påbud säger Allah den Upphöjde: ”Vi låter inte er tro gå till spillo.” Kan det efter detta fortfarande finnas något utrymme för tvivel om att ett påbud kan komma till Allahs Sändebud (frid över honom) genom uppenbarelse även utanför den ädla Koranen, och att det också är obligatoriskt att tro på det?

44. Beskyllningen att Allahs Sändebud (frid över honom) själv fastställde qibla

Anklagelse:Att det var just föreskriften om denna nya qibla som kom från Allah, och inte påbudet om den första qibla, har Koranen klargjort två verser senare, där det sägs:

”Om du, efter att kunskapen har kommit till dig, följer människornas lustar, kommer du genast att höra till de orättfärdiga” (Sura al-Baqara: 145).

Härav framgår tydligt att al-ʿilm (det vill säga uppenbarelsen från Allah) kom beträffande den nya qibla. Om även den första qibla hade fastställts enligt al-ʿilm, skulle det här aldrig ha kunnat sägas att ni, efter det att al-ʿilm hade kommit, inte skulle vända era ansikten mot den första qibla.

Svar:Min anklagelse var att hadithförnekarna förvränger mina uttalanden och lägger fram dem inför mig på ett förvanskat sätt. Men vilken anklagelse kan man nu rikta mot dem som är så djärva att de förvränger verserna i Allahs Bok och ger dem en egenhändigt påhittad innebörd?

Om man läser hela den vers vars avslutning citeras för att få fram den ovan nämnda innebörden, tillsammans med avslutningen av den föregående versen, blir det känt hur hadithförnekarna behandlar den ädla Koranen. När Bayt al-Maqdis ersattes av den heliga moskén som qibla uppstod även för judarna en möjlighet att rikta förebråelser, beskyllningar och anklagelser, på samma sätt som en sådan möjlighet tidigare hade uppstått för araberna beträffande den föregående qibla. I detta sammanhang säger Allah den Upphöjde:

”Bokens folk vet mycket väl att detta (det vill säga att den heliga moskén har fastställts som qibla) är rätt och riktigt från deras Herres sida. Och Allah är inte ovetande om vad de gör. Oavsett vilket tecken du än lägger fram för Bokens folk kommer de inte att följa din qibla, och inte heller är du deras qiblas följare. Ingen av dem följer heller någon annans qibla. Och om du, efter att denna kunskap har kommit till dig, följer deras begär, kommer du att höra till de orättfärdiga” (sura al-Baqara: 144–145).

Hur kan man slutligen få fram den betydelsen ur det som sägs i versen i dess sammanhang, nämligen att den första qibla hade fastställts enligt Al-Ilm? Här sägs endast att när befallningen kom att göra den heliga moskén till qibla i stället för Bayt al-Muqaddas, blev det, efter att denna Al-Ilm hade kommit, liktydigt med orättfärdighet att vända sig mot den tidigare qibla enbart därför att man hade påverkats av judarnas propaganda. Inte ens under argumentationslärans täckmantel kan detta ges betydelsen att den qibla som man först vände sig mot hade fastställts av Profeten på eget initiativ. Särskilt inte när de föregående verserna innehåller de förklaringar som återgetts som svar på anklagelserna nummer 42 och 43. Att anklaga Profeten för att på eget initiativ ha fastställt qibla är ett av de mest skamlösa övertrampen.

45. فقد صدق الله رسوله الرؤيا. Versens innebörd।

Anklagelse: Den andra versen som ni har lagt fram lyder:

”Och dess översättning har han återgett så här: ’Allah lät sin Sändebud se en sann dröm…….’” (sura al-Fath: 27).

Först bör ni säga: فقد صدق الله رسوله الرؤيا. På vilken grund har ni översatt detta till ”Allah lät honom se en sann dröm”? .الرؤي…صدقDet kan omöjligen betyda ”Han lät honom se en sann dröm”. Det måste betyda ”Han gjorde drömmen sann”, såsom i: ”Allah gjorde sitt löfte sant.” Ni har inte översatt det som att Allah gav dig ett löfte.

Svar: …………………. Det kan på inget sätt betyda ”Allah gjorde sin Sändebuds dröm sann”. Om man ville säga detta skulle man säga …………… ………….

Det skulle man inte säga. I denna sats har ordet … (sadaqa) två objekt. Det ena är Sändebudet – den som fick drömmen visad för sig. Det andra är drömmen – som var sann eller i vilken sanningen hade sagts. Därför måste betydelsen vara: Allah lät sitt Sändebud se en sann dröm, eller sade sanningen till honom i drömmen. Det är helt och hållet som när någon säger på arabiska; betydelsen blir: ”Han talade sanning till mig.” Det betyder inte: ”Han gjorde det som han sade till mig sant.”

Dessutom blir den betydelse som doktorn vill tillskriva den ovan nämnda versen meningslös i förhållande till den efterföljande versdelen, där Allah den Upphöjde säger: ”Du kommer sannerligen att träda in i den heliga moskén.” Den sistnämnda formuleringen klargör tydligt att det som hade visats i drömmen ännu inte hade förverkligats. Innan den hade bevisats sann gav Allah den Upphöjde dem som hade tvivlat på sanningen i Allahs Sändebuds (s) dröm försäkran: Vi har visat en sann dröm, och denna dröm kommer sannerligen att förverkligas. Om denna dröm hade förverkligats före uppenbarelsen av denna vers, skulle Allah den Upphöjde i stället för ”ni kommer sannerligen att träda in” ha sagt ”ni har sannerligen trätt in”.‎

Det är dessutom inte det enda som talar för detta. Hela suran al-Fath, kring en vers ur vilken diskussionen här förs, vittnar om att denna sura uppenbarades efter fördraget i Hudaybiyya, när muslimerna hade hindrats från att utföra umra och händelsen att träda in i den heliga moskén ännu inte hade ägt rum. Mot bakgrund av detta sammanhang kan man därför inte hävda att drömmen vid den tiden redan hade förverkligats.

46. Kommer uppenbarelsen också i drömmens form??

Invändning: Enligt er översättning försöker ni bevisa att även den ädle Profetens (s) dröm var en del av uppenbarelsen. Att fastslå att en dröm är uppenbarelse visar bara okunskap om uppenbarelsen.

Svar: Verserna 103–105 i suran as-Saffat visar fullständigt att doktorns påstående är grundlöst. Profeten Ibrahim (a) sade till sin son:

”Min son! Jag har sett i drömmen att jag slaktar dig.” Sonen svarade: ”Käre far! Gör det du har blivit befalld att göra.” Detta betyder tydligt att sonen inte betraktade sin profetiske fars dröm som bara en dröm, utan som Allahs befallning, vilken hade givits i drömmen. Om sonen hade förstått detta fel, skulle Allah den Upphöjde tydligt ha förklarat att Han inte ger profeterna några befallningar genom drömmar. Men tvärtom säger Allah den Upphöjde:

”O Ibrahim! Du har verkligen förverkligat drömmen. Så belönar Vi de goda.”

47. Meningslösa invändningar och falska anklagelser

Invändning:Ni har skrivit: ”Profeten (s) såg i Medina i en dröm att han hade gått in i det ädla Mekka och förrättat tawaf runt Guds hus. Han berättade detta för de ädla följeslagarna och gav sig därefter av för att förrätta umra. De otrogna i Mekka hindrade honom vid en plats som heter Hudaybiyya, och som följd av detta slöts fördraget i Hudaybiyya. Några av följeslagarna blev tveksamma, och Umar (må Allah vara nöjd med honom) frågade som deras representant: ’Guds sändebud, har du inte meddelat oss att vi skulle gå in i Mekka och förrätta tawaf?’ Han svarade: ’Sade jag att det skulle ske just under denna resa?’”

Man kan invända mot ovanstående framställning att – må Allah förlåta – Guds sändebud (s) själv hade misstagit sig i förståelsen av uppenbarelsens innebörd.

Svar: Det är svårt att förstå varifrån denna invändning har uppstått: att Guds sändebud (s) själv skulle ha misstagit sig i förståelsen av uppenbarelsens innebörd. Av den mening som citerats ovan framgår endast att människorna, efter att ha hört den ädle Profetens (s) dröm, trodde att umra skulle förrättas under just denna resa, och när detta inte kunde ske blev de tveksamma.

Invändning:Av den händelse som ni har beskrivit från början till slut framgår det att: (1) Guds sändebud (s) redan från början hade informerats av Allah om att han skulle hindras detta år och gå in i Mekka nästa år. (2) Guds sändebud (s) informerade inte någon av följeslagarna om detta, utan påverkade dem felaktigt att tro att de skulle gå in i Mekka under just denna resa. När följeslagarna hamnade i ovisshet och en inflytelserik följeslagare som Umar (må Allah vara nöjd med honom) tvingades säga: ’Du sade ju till oss att vi skulle gå in i Mekka och förrätta tawaf runt Guds hus’ – innebär inte detta en anklagelse mot Profeten (s) för att ha bedragit följeslagarna?

Svar: Var har man fått uppfattningen att den ädle Profeten (s) hade gett dem denna föreställning? Det var några människor som själva antog att umra skulle förrättas detta år. I det som doktor Saheb själv citerade från min framställning ovan står det att när man sade till den ädle Profeten (s): ’Har du inte meddelat oss att vi skulle gå in i Mekka och förrätta tawaf runt Guds hus?’, svarade den ädle Profeten (s): ’Sade jag att det skulle ske under just denna resa?’ Det är helt uppenbart att om den ädle Profeten (s) verkligen hade gett människorna föreställningen att umra skulle förrättas under just denna resa, hur skulle han då kunna svara på deras anklagelse på detta sätt?

I detta sammanhang bör läsarna slå upp och läsa den tidigare behandlingen av detta ämne i denna bok (på urdu, sidorna 121–122), så att de kan se vad den ursprungliga framställningen faktiskt var och vad den förvrids till. Den ädle Profeten (s) såg i en dröm att han hade gått in i det ädla Mekka och förrättat tawaf runt Guds hus. Han återgav drömmen exakt för följeslagarna och gav sig tillsammans med dem av i avsikt att förrätta umra. Under dessa omständigheter sade han varken att umra skulle förrättas detta år eller att den inte skulle förrättas detta år. Hur kan man då anklaga honom för att ha gett en felaktig föreställning eller bedragit dem? Föreställ er att en regering med fullständig auktoritet beordrar en befälhavare att ge sig av med armén på ett fälttåg. Befälhavaren vet att det aktuella fälttåget inte kommer att genomföras under denna resa, utan under någon senare resa, och att denna expedition har sänts för att röja vägen för att uppnå det egentliga målet. Men befälhavaren avslöjar inte detta för soldaterna och säger bara att han har fått order att leda denna expedition. Kan man då tolka detta som att befälhavaren har bedragit sina soldater? Är det verkligen nödvändigt för en befälhavare att avslöja planen, trots att han vet vilken effekt ett avslöjande kan få på soldaternas moral? Om befälhavaren varken säger till soldaterna att det avsedda fälttåget kommer att lyckas under denna resa eller att det inte kommer att förverkligas under denna resa, enligt vilken lag kan man då slutligen förklara detta vara en lögn?

Invändning:När Allah redan i förväg hade meddelat Profeten (s) att saken till slut skulle bli sådan, varför behövde då Allah, med anledning av följeslagarnas fråga, säga: ”Allah har visat sitt sändebud en sann dröm; om Allah vill kommer ni förvisso att gå in i den heliga moskén”? Detta ger intrycket att – må Allah förlåta – Profeten (s) själv hade börjat tvivla på om Allah verkligen hade visat honom en sann dröm eller om han bara hade sagt: ’Gå till Mekka; ni kommer att gå in i den heliga moskén.’ För att undanröja detta tvivel måste Allah på nytt ha försäkrat honom: ’Var inte orolig, Vi har visat dig en sann dröm; du kommer förvisso att gå in i den heliga moskén.’

Svar: I sin iver att framföra sin anklagelse har doktor Saheb blivit helt uppslukad av påståendet att tilltalet ”ni kommer förvisso att gå in i den heliga moskén” inte riktades till Guds sändebud (s), utan till muslimerna.لقد خلنDet är ett verb i plural. De följeslagare som kom tillsammans med den ädle Profeten (s) inför fördraget i Hudaybiyya tilltalades: ’Vi har visat vårt sändebud en sann dröm; ni kommer förvisso att gå in i den heliga moskén.’

Anklagelse: Genom ert uttalande tillskrivs Profeten (s) en lögn, och det är inte alls förvånande att ni gör detta. Ni har till och med gått så långt att ni, till försvar för lagligheten i ert eget lögnaktiga tal, har påstått att Profeten (s) i sådana fall inte bara tillät lögn, utan även gjorde den nödvändig.”

Svar: Vilket försvarstal, byggt på lögner! Hadithförnekarna har nu blivit så hänsynslösa i sin lögnaktiga smutskastning att de inte ens tvekar att rikta falska anklagelser direkt mot en person. Kan de till stöd för sin anklagelse lägga fram något uttalande av mig där jag skulle ha sagt: ”I sådana fall har Profeten (s) inte bara tillåtit att man tar sin tillflykt till lögn, utan även gjort det nödvändigt”? Det jag faktiskt sade i en av mina artiklar var inte att det i ”sådana fall” är tillåtet eller nödvändigt att ta sin tillflykt till lögn, utan att när sanningsenligt tal kan bidra till ett fruktansvärt förtryck och det inte finns något sätt att förhindra detta förtryck annat än genom att uttala sig i strid med det verkliga förhållandet, då blir det ett brott att tala sanning, och att i den utsträckning som den nödvändiga situationen kräver tala i strid med det verkliga förhållandet kan vara tillåtet i vissa situationer och nödvändigt i andra. I den artikeln gav jag också ett exempel på detta. Föreställ er att ett krig pågår mellan en icke-muslimsk armé och en muslimsk armé och att ni har blivit tillfångatagna av fiendens styrkor. Nu frågar fienden er var er armé befinner sig och begär andra liknande militära hemligheter. Svara då: skulle ni genom att tala sanning avslöja all information om er armé? Om doktor Sahib har invändningar mot detta, låt honom möta denna fråga och ge ett tydligt svar.

Anklagelse:Ni har blivit så arroganta och oanständiga att ni inte ens skämdes för att säga att så länge den statliga makten inte hade erövrats fortsatte Profeten (s) att förkunna läran om människors lika rättigheter. Men när den statliga makten väl hade erövrats trampade han denna lära under fötterna och begränsade statsmakten till sin egen ätt.

Svar:Detta är ännu ett exempel på en falsk anklagelse som riktas direkt mot mig. I den artikel vars innehåll har förvrängts och lagts fram inför mig som om det vore mitt eget sades att islams principer inte kan genomföras i praktiken på ett blint och osäkert sätt. När en princip ska tillämpas på ett visst område måste man i stället noggrant beakta om förhållandena är gynnsamma för att genomföra den. Om förhållandena inte är gynnsamma måste man först försöka göra dem gynnsamma och därefter genomföra principen. Som exempel nämndes att islams jämlikhetsprincip visserligen krävde att man vid valet av kalif, liksom vid tillsättningen av alla andra ämbeten, endast skulle ta hänsyn till lämplighet och inte fästa avseende vid vilken stam den lämplige personen tillhörde. Men när den Helige Profeten (s) insåg att förhållandena i Arabien ännu inte var gynnsamma för att tillämpa denna princip i fråga om kalifatet, och att det fanns en risk att det islamiska kalifatet skulle misslyckas redan från början om någon utanför Qurayshätten utsågs till kalif, rådde han att kalifen skulle väljas ur Qurayshätten. Var och en kan se hur doktor Sahib har förvrängt innebörden av detta.

48. Betydelsen av versen …………………………..

Anklagelse: Ni har framställt versen ur sura at-Tahrim på följande sätt: ”Den Helige Profeten (s) sade i hemlighet något till en av sina hustrur. Hon berättade det för de andra. När den Helige Profeten (s) frågade henne om detta sade hon: ’Hur fick du veta att jag hade berättat det för de andra?’ Den Helige Profeten (s) svarade: ’Den Allvetande och Alltgenomkännande har informerat mig.’”

Därefter frågade ni: ”Säg, var finns i den heliga Koranen den vers genom vilken Allah den Upphöjde sände ett budskap till den Helige Profeten (s)?”

Låt oss först fråga: när Profeten (s) säger: ”Den Allvetande och Alltgenomkännande har informerat mig”, hur bevisar detta att den Helige Profeten (s) sade att Allah den Upphöjde hade underrättat honom? Betyder det inte att den som hade fått kännedom om denna hemlighet underrättade Profeten (s)? Trots detta medger jag att ”den Allvetande och Alltgenomkännande” här syftar på Allah den Upphöjde. Men hur bevisar detta att Allah den Upphöjde hade meddelat denna nyhet genom uppenbarelse? För den som studerar den ädla Koranen med ens en smula djup är det ingen hemlighet att när Allah den Upphöjde tillskriver sig själv någon kunskap, betyder det inte nödvändigtvis att kunskapen förmedlats genom uppenbarelse. Så står det exempelvis i sura al-Ma’idah:

”Och lär även de rovdjur som ni tränar att jaga med den kunskap som Allah har lärt er” (vers 4–5)

(s. 103) Säg: Innebär …………….. här att Allah genom uppenbarelse lär dem som tränar rovdjur att jaga: ”Lär dessa djur att jaga på detta sätt”? Eller innebär ……….. eller ……. att Allah genom uppenbarelse lär varje människa allt det hon inte känner till och undervisar henne personligen? I dessa verser innebär Allahs kunskapsförmedling och instruktioner inte, liksom tidigare, att kunskap förmedlas eller instruktioner ges genom uppenbarelse. På samma sätt innebär …………….. inte heller att någon informeras genom uppenbarelse. I sådana fall får Profeten (s) kunskap om den nämnda informationen på det vanliga sätt på vilket man får kännedom om information.

Svar:Läs texten i sin helhet. Den vers ur sura at-Tahrim som denna diskussion kretsar kring har citerats i sin helhet. Där står det tydligt: (”Allah underrättade honom om detta.” Därför kan ”Den Allvetande, den Allkunnige underrättade mig” endast syfta på Allah, inte på någon annan som lämnat informationen. Dessutom kan orden ”den Allvetande” och ”den Allkunnige” inte användas om någon annan än Allah. Om någon annan hade lämnat upplysningen skulle Allahs Sändebud (s) ha sagt: (”Den som lämnade denna information underrättade mig.”

Om Allahs Sändebud (s) hade fått kännedom om detta genom vanliga mänskliga informationsvägar, skulle denna obetydliga händelse – att en hustru hade berättat sin hemlighet för någon annan och att någon informatör hade underrättat honom om det – över huvud taget inte ha nämnts i Koranen. Den skulle inte heller ha beskrivits på följande sätt: ”Allah underrättade Profeten om detta” och ”Den Allvetande och den Allkunnige underrättade mig.” Syftet med att den ovan nämnda händelsen beskrivs på detta sätt i den ädla Koranen var att varna människorna för att deras angelägenheter inte har att göra med någon vanlig människa, utan med den Sändebud bakom vilken Allahs stora makt är verksam.

49. Skedde Hazrat Zaynabs (r.a.) äktenskap på Allahs befallning??

Anklagelse:Ni har frågat var det i Koranen nämns att Allah den Upphöjde befallde Profeten (s) att gifta sig med Zayds hustru. Se först på att ni skrev att Profeten (s) ingick detta äktenskap ”på Allahs befallning”. Men i versen står endast följande, vars innebörd ni har översatt så här: ”Vi lät denna kvinna gifta sig med dig.” Som jag redan har sagt är den ädla Koranens uttryckssätt sådant att Allah tillskriver sig själv sådant som uttalas i enlighet med de regler och lagar som Allah den Upphöjde har fastställt, oavsett genom vem det uttrycks. Som exempel sägs det i sura al-Anfal om de dödade i strid: ”Det var inte ni som dödade dem, utan Allah dödade dem” (vers 17). Det är emellertid uppenbart att detta dödande utfördes av de troende. … Även detta har samma innebörd. Det vill säga att den Ädle Profeten (s) ingick detta äktenskap i enlighet med Allahs lag. Den lagen innebar att följande var förbjudet för dig: ”era biologiska söners hustrur” (sura an-Nisa, 23). Eftersom en adopterad son inte kan vara en biologisk son, kan äktenskap med hans frånskilda hustru inte vara förbjudet, utan är tillåtet. Den Ädle Profeten (s) gifte sig med Hazrat Zayds (r.a.) frånskilda hustru i enlighet med denna befallning från Allah.

Svar:För dem som förkastar hadither tycks syftet vara att endast leta fram sina egna avsikter ur Koranen. Men till dem som vill förstå denna fråga vädjar jag att de vänligen noggrant studerar de fyra första verserna i sura al-Ahzab och därefter även läser de verser i den femte rukūʿ där Profeten (s) äktenskap med Hazrat Zayds (r.a.) frånskilda hustru omnämns. I de fyra första verserna sägs: ”O Profet! Låt dig inte nedslås av de otrogna och hycklarna. Förlita dig på Allah och följ den uppenbarelse som uppenbaras för dig. En adopterad son är aldrig en biologisk son. Detta är endast ett påstående som ni uttalar med era munnar.” I Allah den Upphöjdes ord finns en tydlig antydan om att den uppenbarelse som nämns i den andra versen har samband med den adopterade sonen. Men versen innehåller ingen förklaring till huruvida den Ädle Profeten (s) själv befalldes att gifta sig med den adopterade sonens frånskilda hustru för att avskaffa denna sed. Läs därefter verserna 37–39:

(Arabiska*****************************************************)

”När Zayd hade upplöst sitt äktenskap med Zaynab förenade Jag henne med dig i äktenskap, så att de troende inte skulle möta något hinder när de gifter sig med sina adoptivsöners hustrur efter att dessa har upplöst sina äktenskap med dem. Guds befallning måste verkställas. Det finns inget hinder för Profeten att göra det som Gud har gjort tillåtet för honom. Detta var också Guds lag för de profeter som levde före honom. Guds befallning är fastställd. De förmedlade Guds budskap och fruktade Honom, och de fruktade ingen annan än Gud. Gud är tillräcklig som räknare.”

Begrunda noggrant hela detta uttalande. Säger inte detta uttalande och detta uttryckssätt tydligt att den helige Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) utförde en handling i enlighet med Guds lag och att Gud den Allsmäktige därför tillskrev denna handling sig själv? Eller säger det inte helt klart att Gud den Allsmäktige genom uppenbarelse befallde detta äktenskap, och att Han befallde det med det särskilda syftet att adoptivsöners hustrur inte skulle förbli förbjudna på samma sätt som biologiska söners hustrur? För vanligt folk var äktenskap med sådana söners frånskilda hustrur endast tillåtet, men för den helige Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) gjordes det obligatoriskt; och denna skyldighet ingick i profetskapets uppdrag, vars förverkligande den helige Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom) hade beordrats att genomföra. Betrakta därefter doktor Sahibens uttalande och bedöm själv om dessa människor verkligen följer Koranen, eller om de vill göra Koranen till en följare av sina egenhändigt påhittade teorier?

50. Betyder (arabiska *******) sedvanliga bruk eller Guds befallning?

Anklagelse: Du har framfört den femte versen som bevis för att Profeten (må Guds frid och välsignelser vara över honom), när han ledde en armé mot Banū Naḍīr, fällde många träd i omgivningen för att röja vägen inför anfallet. I detta sammanhang säger Gud den Allsmäktige:

(Arabiska*********************************)

”De palmer som ni högg ned och de som ni lät stå kvar på sina stammar — båda dessa handlingar skedde med Guds tillstånd.” (Sura al-Ḥashr: 5)

I detta sammanhang frågar du: ”Kan du säga i vilken vers i den ädla Koranen detta tillstånd uppenbarades?” I den vers i sura al-Ḥajj sägs det: (arabiska *****************) ”De som angrips får tillstånd att kämpa, eftersom de har blivit orättvist behandlade.” (Sura al-Ḥajj: 39).

I den ovan nämnda versen ges den troende gemenskapen tillstånd att gå ut i krig mot de orättfärdiga. Det är uppenbart att detta principiella tillstånd till krig omfattar varje nödvändig fråga som rör krigföring, i ljuset av principer och lag. Det som sker i enlighet med de principer som Gud har fastställt och enligt lagens bestämmelser förklaras i Koranen med (arabiska *******). Till exempel: (arabiska *****************)

”Den olycka som drabbade er den dag då de två grupperna drabbade samman i strid skedde endast med Allahs tillstånd.” – (Sura Āl ʿImrān: 165). Oavsett om denna lag är verksam utanför universum eller inte.

Svar: Hela denna diskussion har förts genom att man avvikit från den centrala punkten i mitt resonemang. Jag skrev att när muslimerna gjorde detta spred motståndarna förtal och sade att de, genom att hugga ned vinrankorna och de fruktbärande träden i trädgårdarna, hade skapat fördärv på jorden (se s. 124 i denna bok, på urdu). Detta var grunden för mitt resonemang, men doktor Sahib avlägsnade den medvetet och försökte på så sätt röja vägen för sin egen argumentation. Mitt resonemang var att judarna och hycklarna riktade en specifik anklagelse mot muslimerna. De sade: ”Dessa har trätt fram som reformatorer och gör anspråk på att utrota orättfärdigheten från jordens yta, men se nu vilket fördärv de skapar på jorden.” När svaret från Allah den Allsmäktige löd att muslimerna hade gjort detta med Mitt tillstånd, kunde det med nödvändighet utgöra ett svar på deras anklagelse endast under förutsättning att särskilt tillstånd för denna handling hade kommit från Allah. Den allmänna krigsprincip som var rådande i världen kunde inte ha utgjort grunden för svaret. Militärreglerna på den tiden var nämligen i de flesta fall brutala och grundade på förtryck, och muslimerna själva betraktade dem som liktydiga med att skapa fördärv på jorden. Hur skulle man ha kunnat åberopa detta som svar till anklagarna? När det gäller den naturliga lagen skulle det uppenbarligen ha varit löjeväckande att hänvisa till den här. Ingen förnuftig människa kunde någonsin ha föreställt sig att Allah den Allsmäktige, när motståndarna på denna plats ansåg muslimerna skapa orättfärdighet på jorden, skulle ha svarat: ”Hördu! Den naturliga lagen är sådan.” De få exempel som doktor Sahib har lagt fram ur den ädla Koranen visar att de som förnekar sunnan är fullständigt oförmögna att förstå Koranen. De bortser från de koraniska versernas inbördes samband, sammanhang, plats och kontext och fastställer självständigt betydelsen av en vers på en plats helt och hållet utifrån en vers på en annan plats.

51. Ännu en påhittad tolkning

Anklagelse: Den sjätte vers som ni har lagt fram lyder:

(Arabiska*****************************************)

”Och när Allah lovade er att en av de två grupperna – det vill säga handelskaravanen och Qurayshs armé – skulle komma i er besittning, önskade ni att den svagare gruppen – handelskaravanen – skulle hamna i er makt. Men Allah ville genom Sina ord låta sanningen framstå som sann och krossa de otrogna.” – (Sura al-Anfāl: 7).

Därefter frågar ni: ”Kan ni visa en enda vers i hela den ädla Koranen där Allah den Allsmäktiges löfte uttrycktes på följande sätt: ’Ni som färdas från Medina mot Badr, Vi ska låta en av de två grupperna komma i er besittning’?”

Principiellt var detta det fullständiga löfte på vars grund Allah den Allsmäktige sade till de troendes gemenskap att de skulle insättas i ställningen som kalifer på jorden, att Allah och Hans Sändebud skulle segra, att seger och belägring skulle vara till Allahs partis fördel, att de troende skulle upphöjas. Allah skulle aldrig låta de otrogna segra över de troende. Mujāhidūn skulle bli ägare till motståndarnas rikedomar och egendomar, och så vidare. Och i denna särskilda händelse ställde Han detta ”löfte” inför de naturliga omständigheterna – vars förklaring den ädla Koranen har gett på följande sätt:

(Arabiska******************************) – det vill säga, en grupp bland dem var obeväpnad, och det verkade säkert att segra över dem.

Jag har tidigare utförligt förklarat att Allah den Upphöjde också tillskriver sig själv sådant som är förenligt med naturlagarna. Allahs två ovan nämnda löften tillhörde också denna kategori. Omständigheterna visade alltså att det var säkert att få kontroll över en av de två grupperna.

Svar: Även här har man försökt briljera genom att bortse från sammanhanget samt tid och plats. Diskussionen gäller en särskild situation. Å ena sidan hade den hedniska armén gett sig av från Mecka, utrustad med vapen och förnödenheter, och dess militära styrka var mycket större än muslimernas. Å andra sidan återvände Qurayshs handelskaravan från Syrien; den hade med sig rikligt med varor och endast en obetydlig militär styrka. Allah den Upphöjde säger att Vi här lovade muslimerna att de med säkerhet skulle segra över vilken som helst av de två grupperna. Det var ett klart och tydligt löfte som gällde den ena av två bestämda saker. Men Doktor Sahib ger detta en dubbel tolkning. Den ena är att löftet innebar det naturliga löftet om att göra dem till härskare på jorden och ge dem fullständig makt. Men om det var detta som avsågs, skulle löftet ha gällt seger över båda grupperna, inte över den ena av de två. Hans andra tolkning är att omständigheterna vid den tiden visade att det var säkert att få kontroll över en av de två grupperna, och att Allah den Upphöjde hade fastställt detta tecken i omständigheterna som sitt eget löfte. Men de omständigheter som rådde före muslimernas seger i slaget vid Badr visar att kontrollen över handelskaravanen visserligen var säker, medan det var ytterst svårt att besegra Qurayshs armé. Allah den Upphöjde säger själv i versen före den aktuella versen att muslimernas tillstånd, när de skulle möta Qurayshs armé, var sådant att (Arabiska**************************) ”de liksom drevs mot en synlig död”. – (Sura al-Anfal: 6).

Var detta den situation som visade att det var lika säkert att besegra Qurayshs armé som att få kontroll över handelskaravanen? Genom ett sådant sofistiskt resonemang blir det uppenbart att denna grupp, som förnekar haditherna, inte formar sin trosuppfattning utifrån Koranen, utan försöker påtvinga Koranen sina påhittade uppfattningar, hur mycket Koranens verser än avvisar dessa uppfattningar.

52. Ett förvirrat svar

Anklagelse: Den vers du slutligen har lagt fram lyder:

(Arabiska*************************************************)

”När ni bad er Herre om hjälp, svarade Han er: Jag ska oavbrutet sända tusen änglar till er hjälp” – (Sura al-Anfal: 9).

Därefter frågade ni: ”Kan ni säga i vilken vers i Koranen svaret på muslimernas bön om hjälp uppenbarades?”

Får jag fråga er: När Allah den Upphöjde sade: ”Jag besvarar varje bedjandes bön när han åkallar Mig” (Sura al-Baqara: 186), genom vilket skriftligt bevis fick då den bedjande sitt svar på sin bön från Allah? Den troende gemenskapen fick sitt svar på sin bön på samma sätt som varje bedjande får svar på sin bön från Allah. Men hur ska svaret på bönen falla dem i ögonen som vill ha varje ord från Allah tryckt på papper?

Svar: Vilken fråga och vilket svar! Min fråga var: I vilken vers i Koranen uppenbarades det tydliga och slutgiltiga löfte som Allah den Upphöjde nämner i denna vers, nämligen att sända ett tusen änglar som svar på muslimernas bön? Doktorn säger i sitt svar på ovanstående fråga att muslimerna på Badrfältet fick svar på sin bön från Allah på samma sätt som varje bedjande får svar på sin bön. Nu är min fråga: Får varje bedjande verkligen ett så tydligt svar från Allah att det ordnas att så och så många tusen änglar sänds för att hjälpa honom? Finns också detta svar, uttryckt på ett klart språk med angivande av ett bestämt antal, nedskrivet i Allahs bok?

Här bör man också lägga märke till något annat märkligt och slående: Denna anklagelse mot oss – ”ni vill ha varje ord från Allah skriftligt på papper” – framförs av människor som envist hävdar att vi endast ska godta den uppenbarelse som finns i skriftlig form.

53. Den bokstavslösa uppenbarelsens art och kännetecken

Invändning: Ni har längre fram skrivit, ni har längre fram skrivit: ”Uppenbarelse måste inte nödvändigtvis vara i form av en ordsammansättning; den kan också vara i form av en föreställning som ingjuts i hjärtat.” Ert anspråk är att ni vet allt, men ni vet inte ens att det är fullständigt omöjligt att en föreställning uppstår i någons hjärta utan att ha ett språk som bärare. Ingen föreställning kan uppstå utan språk, och inget språk kan heller existera utan en föreställning. Fråga de lärda specialisterna: Vad innebär ”den språklösa uppenbarelsens” ”meningslösa budskap”?

Svar: Hadithförkastarna känner inte till att en föreställning och dess språkliga utformning var och en har sina egna särdrag och inte heller uppstår samtidigt. Även om det mänskliga intellektet behöver endast en tusendels sekund för att ge en föreställning språklig form, finns det trots detta en tidsföljd mellan att föreställningen uppstår i sinnet och att sinnet ger den språklig form. Om någon hävdar att en föreställning i människans sinne nödvändigtvis uppstår i språkets form, hur ska han då förklara att samma föreställning uppstår i engelsmannens sinne på engelska, i arabens sinne på arabiska och i vårt sinne på vårt språk? Därav bevisas tydligt att en föreställning först uppstår självständigt i människans sinne, varefter intellektet uttrycker den på sitt eget språk. Detta sker mycket snabbt, men de som någon gång har haft möjlighet att tala eller skriva efter att ha tänkt vet att en föreställning ibland fortsätter att kretsa i sinnet och att intellektet måste anstränga sig betydligt för att uttrycka den i ord. Därför kan endast en oerfaren person säga att en föreställning uppstår i form av en mening, eller att föreställning och språk nödvändigtvis uppträder samtidigt. En av uppenbarelsens olika kategorier är att endast en föreställning kommer från Allah den Upphöjde. Anledningen till att den är profetens wahy ghayr matlu är att dess språk varken tillhandahålls av Allah eller att profeten befalls att förmedla den till människorna genom en särskild ordsammansättning.

54. Skillnaden mellan wahy matlu och wahy ghayr matlu

Anklagelse: Ni har sagt: ”På arabiska betyder ordet wahy subtil antydan.” Det råder ingen fråga om wahy:s lexikala betydelse; frågan gäller dess terminologiska betydelse, som profeterna, frid vare med dem, mottog från Allah. Var det endast wahy:s ”subtila antydan” som kom från Allah, eller var även dess ordalydelse uppenbarad av Allah? Om det endast var en antydan, innebär det då att Koranens språk var Profetens (frid vare med honom) eget?

Svar: Svaret finns i diskussion nummer 35, vars ena eller två delar doktorn har använt som grund för denna debatt. Både Koranens ordalydelse och dess innehåll är från Allah den Allsmäktige, och den uppenbarades för den Ädle Profeten (frid vare med honom) för att han skulle förmedla den till människorna på det uppenbarade språket. Därför kallas den wahy matlū. Den andra typen av uppenbarelse, det vill säga wahy ghayr matlū, är helt åtskild från den tidigare nämnda uppenbarelsen vad gäller form, egenskaper, tillstånd och syfte. Den kom för att vägleda Allahs Sändebud (frid vare med honom), och förmedlades till människorna inte i Allah den Allsmäktiges språk, utan i form av den Ädle Profetens beslut, uttalanden och handlingar. Om någon medger att den första typen av uppenbarelse kunde komma till den Ädle Profeten (frid vare med honom), vilket hinder finns då i slutändan för att medge att även den senare typen av uppenbarelse kunde komma till denne profet? Om Koranens mirakulösa ord är tillräckliga för att ge oss visshet om att detta kan vara Allah den Upphöjdes ord, ger då inte Allahs Sändebuds (frid vare med honom) mirakulösa liv och hans mirakulösa gärningar oss visshet om att även detta är ett resultat av Allah den Allsmäktiges vägledning?

55. Att förneka den etablerade sunnan är liktydigt med att förneka lydnaden mot Allahs Sändebud (frid vare med honom)

Anklagelse: Ni har sagt: ”De sunnor vars evidens finns i hadithsamlingen är indelade i två stora kategorier. Den ena typen är den sunna vars status som sunna umman har varit enig om från begynnelsen fram till nutid. Med andra ord är detta mutawātir-sunnan. Umma:s ijmā har etablerats kring den. Den som vägrar att följa någon av dessa sunnor lämnar islams gränser på samma sätt som den som förnekar någon vers i Koranen hamnar utanför islams gränser.

Den andra typen är den sunna vars auktoritet är, eller kan vara, omstridd. Om någon beträffande en sunna av denna typ säger att den, på grundval av hans undersökning och granskning, inte är auktoritativ och att han därför inte är skyldig att följa den, skadar detta uttalande inte hans tro.”

Kan ni säga var Allah den Allsmäktige har sagt att den som vägrar att följa denna mutawātir-sunna, kring vilken ummas ijmā har etablerats, blir kāfir? Och att den som förnekar en omstridd sunna inte får sin tro skadad på något sätt?

Svar: Allah den Allsmäktige har fastställt att lydnad och underkastelse inför Allahs Sändebud (frid vare med honom), eller vägran att göra det, utgör gränsen mellan islam och kufr. Därför kommer vägran att lyda oundvikligen att leda till kufr när det med säkerhet är känt att den Ädle Profeten (frid vare med honom) har befallt en viss handling, förbjudit en viss handling eller gett sådan vägledning i en viss fråga. Men när det inte finns säkra bevis för någon av den Ädle Profetens (frid vare med honom) befallningar kan det råda oenighet om huruvida bevis av lägsta styrka ska godtas eller inte. Om någon, efter att ha funnit svaga bevis, säger att det inte finns några bevis från den Ädle Profeten (frid vare med honom) till stöd för denna föreskrift och att han därför inte följer den, finns det ingen anledning att anse honom ha fallit i kufr, vare sig hans bedömning i sig är riktig eller felaktig. Om däremot någon säger: ”Även om detta är Allahs Sändebuds (frid vare med honom) befallning är jag inte skyldig att följa den, eller så är den inget bevis för mig”, råder det inte det minsta tvivel om att denna person är kāfir. Detta är en helt enkel och tydlig sak, som ingen människa kan ha svårt att förstå.

Västpakistans High Courts viktiga dom

Översättningen av större delen av den dom som meddelades av domare Muhammad Shafi vid Västpakistans högsta domstol – den ursprungliga domen var på engelska. Malik Ghulam Ali gjorde en urduöversättning av den. Eftersom en engelsk kopia av domen inte var lättillgänglig har här en bengalisk översättning av dess urduöversättning gjorts – återges nedan. Domen gällde i grunden ett överklagandemål. Den huvudsakliga frågan var följande: Om en änka, som har minderåriga barn, gifter om sig med en man som inte är mahram för hennes barn, kvarstår då hennes ansvar som vårdnadshavare för barnen? När den lärde domaren skulle avgöra denna omstridda fråga uttryckte han också utförligt sin uppfattning i en grundläggande fråga. Nämligen: Vad är lagens syn och utformning i islam, och hur går lagstiftningen till? Kan hadith, liksom Koranen, godtas som rättskälla för muslimerna, och i synnerhet i vilken utsträckning kan majoriteten av Pakistans muslimer anses följa Hanafi-fiqhens principer? I detta sammanhang behandlar denna dom i målet grundläggande och viktiga aspekter av islamisk rätt inom ramen för sina egna argument och överväganden.

Här återges endast en översättning av domens principiella argument, medan de delar som rör själva målet har utelämnats. På vissa ställen där koranverser citeras anges endast surans och versens nummer, tillsammans med översättningen. Den engelska text som trycktes av P.L.D. i Lahore 1960 (s. 1142–1179) har här översatts till urdu. Den ursprungliga och fullständiga framställningen kan läsas i den ovan nämnda tryckta boken. – Malik Ghulam Ali.

4. Anta att man medger att det var nödvändigt att utse en vårdnadshavare och att paragraf 17 i Guardianship and Words Act var tillämplig på detta mål. Då uppstår den stora frågan: Vilken är den lagbestämmelse som en minderårig är skyldig att följa? Det är helt riktigt att de minderåriga och deras föräldrar är muslimer och står under muslimsk rätt. Men det är inte lätt att besvara frågan vilken lag som måste följas när det gäller vårdnaden om en minderårig. Det finns lagar och principer, omfattande nästan hela den juridiska litteraturen, om vårdnaden av minderårigas person och egendom, som under lång tid har följts i Indien och Pakistan. Alla domstolar, inklusive Indiens högsta domstol, har strikt följt dessa lagar från den brittiska tiden före delningen fram till våra dagar. Det kan också hända att qadier och rättslärda före det brittiska styret följde dessa principer och att de sedan fortsatt att följas. Muslimska rättslärda ville nämligen inte att engelsmännen eller någon annan icke-muslimsk nation skulle tolka och förklara den heliga Koranen samt stifta lagar i enlighet med sina egna syften och mål. Den betydelse som boken Fatawa Alamgiri har i alla frågor som rör muslimsk rätt visar på detta faktum. Men situationen har nu förändrats fullständigt. Här sammanfattas de principer som nämnts.

Därefter redogör den lärde domaren i återstoden av paragraf 4 samt i paragraferna 5 och 6 utförligt för hanafitisk, shafiitisk och shiitisk fiqh beträffande vårdnad.

7. Som jag tidigare har sagt är den egentliga fråga som kräver en tillfredsställande lösning denna: Kan dessa bestämmelser, med någon form av obestridlig auktoritet, kallas bindande lag på samma sätt som en kodifierad lag? Med andra ord: Är detta den lag som en muslimsk minderårig enligt syftet och målet med paragraf 17 i Guardianship and Words Act är skyldig att följa?

8. Enligt muslimernas trosuppfattning, oavsett vilken riktning de tillhör, är den lag som bör gälla inom varje område av deras liv – vare sig det gäller det religiösa, politiska, sociala eller ekonomiska området – endast Allahs lag. Den Allsmäktige Allah är den högste lagstiftaren, den Allvetande och den rättvise domaren samt innehavaren av den oinskränkta makten. I islam är förhållandet mellan Allah och Hans tjänare enkelt, klart och direkt. Ingen ledare, imam, pir eller annan person – vare sig levande eller död, i graven eller utanför graven – kan träda in som ett hinder mellan dem i rollen som mellanhand. Hos oss finns ingen organisation av yrkesmässiga ledare eller religiösa auktoriteter som kungligt kan påtvinga oss sina egna föreställningar. Inom de gränser som den heliga Koranen har fastställt har muslimerna full frihet att tänka och handla. Islam erbjuder en miljö av mental och andlig frihet. Eftersom lagen är den kraft som ålägger den mänskliga friheten begränsningar, har Allah den Högste helt och hållet behållit lagstiftningsmakten i Sin egen hand. I islam har ingen person rätt att handla som om han stod över ansvar inför andra. Koranen vill avskaffa personkult och diktatur. Genom att lära ut universellt brödraskap och fullständig jämlikhet har islam, under sitt moraliska system, fullständigt avskaffat människors överhöghet och överlägsenhet över andra människor, vare sig denna överhöghet finns på det intellektuella området eller inom någon annan del av livet. Det är nödvändigt att åtminstone muslimerna i ett land, om inte muslimerna i hela världen, sammanlänkas i samma band. I en islamisk stat är det omöjligt att det finns någon som kan göra anspråk på diktatorisk eller monarkisk makt. En islamisk stats regeringschefs uppgift är i egentlig mening att verkställa Allahs lagar och Hans bud. Koranen, och därmed islam, känner över huvud taget inte till föreställningen att en enskild person skulle stifta lagar för alla muslimer. Den heliga Koranen förklarar gång på gång att Allah, och endast Allah den Högste, är hela världens och det hinsides konung, och att Hans lag är den slutliga och avgörande lagen. I verserna 6:7, 12:40 och 67 sägs det att rätten till herravälde endast tillkommer Allah. På samma sätt sägs det i vers 40:12: ”Beslutanderätten tillkommer Allah, den Upphöjde och den Väldige.”

Det anges tydligt i vers 59:23 att suveräniteten tillkommer Allah den Högste.

(Arabiska*******************************************)

”Han är Allah; det finns ingen gud utom Honom. Han är Konungen, den Helige, Fridens källa, den som skänker trygghet, Beskyddaren, den Allsmäktige, den Överlägsne, den Majestätiske. Upphöjd och fri är Allah från det som de sätter vid Hans sida. Han är Allah, Skaparen, Urupphovsmannen, Formgivaren. De vackraste namnen tillhör Honom. Allt som finns i himlarna och på jorden prisar Hans helighet och majestät. Han är den Allsmäktige, den Vise.” (Sura al-Hashr 23–24).

9. Den ädle Profetens (s.a.v.s.) och hans fyra kalifers verksamhet utgör ett tydligt vittnesmål om att monarkin står helt i strid med islam. Annars hade det inte funnits något enklare för dem än att förklara sig vara kungar över den muslimska nationen. Om de hade gjort det skulle deras anspråk omedelbart ha fått stöd, eftersom deras duglighet, trofasthet och fasthet stod över allt tvivel. Det kan också med säkerhet sägas att de varken betraktade sig själva som diktatorer och suveräna härskare över den islamiska världen eller tillkännagav sig som sådana. Vad de än gjorde, gjorde de på grundval av samråd med andra muslimer. Alla muslimer var bundna samman i ett broderskap, vilket var ett nödvändigt krav på deras, eller med andra ord den islamiska trosuppfattningens, övertygelse. Den naturliga andan i denna trosuppfattning var att människors herravälde över andra hade upphört. Ingen var kung och ingen var undersåte. Det fanns inte heller någon präst eller pir. Varje person kunde vara ledare. Samtidigt måste han följa dem som var bättre än han själv i fråga om gudsfruktan eller någon annan egenskap. Amīr Muʿāwiya var den förste som riktade ett slag mot islams broderskap och samlade hela nationen under sin stam genom att förklara sin egen son som statens tronföljare. Strax efter vår demokratiälskande Profets (s.a.v.s.) bortgång förvandlades den demokrati som islam hade fört med sig till imperialism. Amīr Muʿāwiya högg mot islams rötter genom att inleda ett ärftligt kalifat. Även om Muhammed, Allahs Sändebud (s.a.v.s.), hyste djup kärlek till några av sina nära anhöriga, utsåg han ingen av dem till härskare över den muslimska umman efter sig. Hans synsätt var alltid klart demokratiskt. Efter Amīr Muʿāwiyas död tillskansade sig hans son kalifatet, och den ädle Profetens (s.a.v.s.) eget barnbarn offrade till och med sitt eget och sina kärastes liv. Det var umayyadernas propaganda att Imam Husayn (r.a.) hade gett sitt liv för att reservera kalifatet åt ahl al-bayt. Denna propaganda byggde helt och hållet på lögn. Märkligt nog fortsätter även shiamuslimerna att sprida denna propaganda. Tyvärr lyckades Imam Husayn (r.a.) inte. Följden blev att monarki och diktatur kom att bli en accepterad ordning bland muslimerna. Därefter hade muslimerna ingen rätt att välja sina egna härskare och ingen kontroll över sina egna angelägenheter. Det arbete som Amīr Muʿāwiya inledde fick kanske inte omedelbart några synliga negativa följder, men till slut påverkade det ofrånkomligen det muslimska samhällets sunda och välordnade utveckling och fostran, och i dag har dess ställning inom det internationella broderskapet förblivit underordnad.

10. Enligt den Heliga Koranen kan muslimernas amir endast vara den person som bedöms vara lämpad för denna ställning både intellektuellt och fysiskt. Därmed förkastas den dynastiska grunden för statsmakten helt och hållet. I detta sammanhang är det relevant att hänvisa till följande vers:

(Arabiska********************************************)

”Och deras profet sade till dem: ’Allah har utsett Talut till kung över er.’ De sade: ’Hur kan han ha makt över oss när vi har större rätt till makten än han, och han har inte fått någon stor rikedom?’ Profeten sade: ’Allah har utvalt honom framför er och har gett honom överlägsenhet i kunskap och kroppslig styrka.’ Allah skänker Sin makt åt vem Han vill. Allah är Allomfattande, Allvetande.” (Sura al-Baqara 247).

11. Som tidigare har nämnts tillkommer rätten att stifta bestämmelser som helt överensstämmer med den islamiska lagen Allah, och endast Allah. Från Adam (a.s.) fram till i dag har Allah den Upphöjde verkställt Sina bestämmelser genom profeterna och sändebuden. Därefter kom en vändpunkt då, enligt den Allsmäktige Allahs fullkomliga visdom, den slutliga sharīʿan för mänskligheten skänktes. Denna uppenbarelse skrevs ned eller bevarades utantill i minnet och fick senare formen av en bok, känd som Koranen. Därefter avgjordes alla frågor som rör mänsklighetens män, kvinnor och barn i enlighet med den Koran som uppenbarats av Allah den Upphöjde. Denna lag anger vad som är rätt och vad som är fel, vad som är önskvärt och vad som är avskyvärt, vad som är tillåtet och vad som är förbjudet, vad som är mustahabb och vad som är makruh. Kort sagt är den Heliga Koranen en oumbärlig grund för det muslimska samhället. Den är det centrum kring vilket den islamiska lagen kretsar.

11 (a). Det är ett erkänt faktum att ett samhälle som består av människor är en ytterst komplex företeelse. Även om naturen är ett uttryck för en evig och oförgänglig vilja och lyder under en bestående lag, är mänskliga förhållanden och önskemål inte desamma i varje tid och på varje plats. Kombinationen av personliga och materiella förhållanden lämnar ingen mall för framtida händelser. Människor ställs inför tusentals olika frågor och tusentals olika omständigheter och situationer. Det är Allahs vilja att varje barn träder in i världen med en ny fantasivärld inom sig. Ständigt sker nya och ofattbara förändringar. Eftersom den mänskliga miljön och problemen i denna värld ständigt antar nya former, kan ingen evig och oföränderlig lag tillämpas i denna ständigt föränderliga värld. Den Heliga Koranen utgör inte heller något undantag från denna naturliga ordning. Därför har den Heliga Koranen fastställt vissa omfattande och allmänna principer på olika områden för att vägleda mänskligheten. Den har gett oss ett fullständigare system av enhetliga principer och ett moraliskt system grundat på välfärd och goda följder. På vissa särskilda områden, såsom arv, är den mer tydlig och detaljerad. Det finns vissa frågor som omnämns genom exempel, antydningar och hänvisningar. Det finns också frågor som den Heliga Koranen helt tiger om, så att människorna med tidens gång kan fastställa en handlingsväg för dessa frågor i enlighet med förändrade förhållanden. I den Heliga Koranen betonas upprepade gånger att den uppenbarades på ett mycket enkelt språk, så att var och en kan förstå den. Det är nyttigt att här citera de verser där detta betonas. [Därefter framlade den lärde domaren följande verser och deras översättning].

25:242, 65:99, 106, 127, 11:1, 12:2, 15:1, 17:89, 106, 39:28, 54:17, 22, 57:9, 17, 25, 30:58, 41:44.

Det står alltså helt klart att läsningen och förståelsen av Koranen inte är en exklusiv rättighet för en eller två personer. Koranen uppenbarades på ett enkelt och lättförståeligt språk, så att varje människa kan förstå den och alla muslimer, om de vill, kan förstå den och handla därefter. Detta är en rättighet som har getts till varje muslim, och ingen person – hur hög ställning han än har – kan beröva muslimerna denna rätt att läsa och förstå Koranen. För att förstå Koranens budskap kan man få värdefull hjälp av de tillförlitliga tafsirverk som författats av tidigare uttolkare. Men saken bör begränsas till detta. Dessa tafsirverk kan inte betraktas som den slutgiltiga framställningen i de ämnen de behandlar. Själva läsningen och förståelsen av Koranen kräver att läsaren analyserar dess innebörd och, när han tolkar den, tillämpar den på de samtida förhållandena och världens förändrade behov. De tolkningar av denna heliga Skrift som tidigare uttolkare, såsom imam Abu Hanifa, imam Malik, imam al-Shafi‘i och andra, har gjort – och som alla muslimer, liksom jag själv, hyser respekt för – kan inte följas ordagrant i vår tid. Inte heller fick deras tolkningar och analyser i grunden stöd av många andra lärda, däribland deras egna lärjungar. Av deras djupa studium av Koranens olika verser framgår att detta studium, medvetet eller omedvetet, i hög grad påverkades av de samtida förhållandena och omgivande händelserna. De kom fram till särskilda slutsatser om de problem som uppstod under deras tid eller i deras länder. Om man godtar uttalanden av uttolkare från tolv eller tretton århundraden tillbaka som den slutgiltiga och sista tolkningen, kommer det islamiska samhället att förbli inspärrat i en järnbur och inte få möjlighet att utvecklas med tiden. Därefter kommer det inte längre att kunna bestå som ett evigt och universellt livssystem, utan förbli begränsat till den tid och den plats där det uppenbarades. Som nämnts ovan kan man inte heller tillåta att Koranens principer, om den inte har fastställt några oföränderliga principer, ersätts av uttolkningarna från imam Abu Hanifa och andra, så att de leder till detta resultat. Tyvärr har vägen till att tolka och analysera Koranen i ljuset av samtida förhållanden varit helt stängd i flera århundraden. Följden blev att muslimerna drabbades av religiös stagnation, kulturell ofruktbarhet, politiskt tomrum och ekonomisk katastrof. Den vetenskapliga forskning och utveckling där muslimerna en gång hade ett unikt bidrag har övergått till andra, och det verkar som om muslimerna har fallit i en evig sömn. Detta måste naturligtvis få ett slut. Muslimerna måste vakna och hålla jämna steg med sin tid. De måste befrias från den omedvetenhet och handlingsförlamning på sociala, ekonomiska och politiska områden som har omgett dem. Koranens allmänna principer måste tolkas på ett så rationellt och intellektuellt sätt att de kan tillämpas på samhällets förändrade behov, så att människorna kan forma sitt öde, sitt tänkande och sin moraliska struktur därefter och handla på ett tidsenligt sätt även i sina egna länder. Liksom andra människor har muslimer kunskap och förnuft, och dessa förmågor har getts dem för att användas, inte för att slösas bort i onödan. Människor i olika delar av världen har frihet att genom eftertanke och forskning undersöka vad Koranens verser kräver och betyder inför Gud och hur de kan tillämpas på deras särskilda förhållanden. Alla muslimer måste alltså läsa Koranen, förstå den och tolka och analysera den.

(Arabiska***************************************)

”Några av dem lyssnar på dig, men när de sedan lämnar dig säger de till dem som har fått kunskap: Vad var det han sade alldeles nyss? Gud har förseglat deras hjärtan, och de följer sina egna begär.” (Muhammad: 16)

(Arabiska******************************************)

”Det är Han som bland de olärda har sänt ett sändebud ur deras egna led, som reciterar Hans verser för dem, renar dem och lär dem Skriften och visdomen. Tidigare befann de sig sannerligen i uppenbar villfarelse.” (Sura al-Jumuʿa: 2)

Det är folkets skyldighet att begrunda Koranen djupt och inte låsa sina hjärtan.

(Arabiska*****************************************)

”En välsignad Skrift som Vi har uppenbarat för dig, så att människorna kan begrunda dess verser och de som har förstånd kan ta lärdom.” (Sad: 29)

Det är människornas skyldighet att begrunda Koranen och försöka förstå den. På samma sätt som man i denna värld måste anstränga sig hårt för att uppnå andra mål, kallas den ihärdiga ansträngning som krävs för att förstå Koranen och nå dess syfte och mål för ijtihad.

(Arabiska*********************************************)

”Den som anstränger sig gör det endast för sin egen skull. Allah är sannerligen inte beroende av världens invånare.” – (Al-Ankabut: 6).

Det har återigen betonats att människorna ska sträva efter att förvärva en korrekt och fullständig kunskap om den heliga Koranen.

(Arabiska**********************************************)

”När de kommer fram ska Allah säga till dem: ’Förkastade ni Mina tecken, trots att ni inte hade tillägnat er dem genom er kunskap?’ Nej, ni gjorde något annat.” – (Sura An-Naml: 84).

(Arabiska**************************************************)

”Och kämpa hårt för Allahs sak, så som det är rätt att kämpa för Hans skull. Han har utvalt er och inte lagt någon begränsning på er i fråga om religionen. Detta är er fader Ibrahims väg. Han kallade er muslimer tidigare och även i detta, för att Sändebudet ska vara vittne mot er och ni ska vara vittnen för mänskligheten. Förrätta därför bönen, ge zakat och håll fast vid Allah. Han är er beskyddare. Vilken utmärkt beskyddare Han är och vilken utmärkt hjälpare.” – (Sura Al-Hajj: 78).

(Arabiska***********************************************)

”Allah är den Högste, den sanne Härskaren. Ha inte bråttom med att recitera Koranen innan uppenbarelsen till dig från Allah är fullbordad, och säg: ’Min Herre! Öka min kunskap.’” (Sura Ta-Ha: 114).

Av alla de nämnda verserna framgår att det förväntas av alla muslimer, inte bara av personer på en särskild nivå, att de ska förvärva kunskap om Koranen, tillägna sig den väl och tolka och analysera den. När det gäller tolkningen och analysen är det absolut nödvändigt att följa vissa erkända principer. Några av dessa principer kan vara följande:

1. Vissa av den ädla Koranens föreskrifter är viktiga och grundläggande. De får aldrig förnekas eller motsägas; tvärtom ska de följas till punkt och pricka.

2. Det finns vissa verser som är vägledande till sin karaktär och som det i större eller mindre grad är obligatoriskt att följa.

3. Där framställningen är helt enkel och tydlig och uttrycker en bestämd och klar betydelse, ska just den betydelsen godtas, eftersom den är korrekt och godtagbar enligt ordboken och grammatiken. Med andra ord är det inte rätt att på något sätt förvränga orden i denna heliga bok.

4. Man bör erkänna att ingen del av den ädla Koranen är meningslös, ofullständig eller överflödig.

5. Man bör inte härleda någon betydelse genom att lösgöra den från det omgivande sammanhanget.

6. Koranens tolkning bör vara förnuftsmässigt godtagbar. Detta innebär att den måste stå i överensstämmelse med de mänskliga sedvänjor som påverkas av omgivningen. Det är värt att beakta att nya och oönskade förhållanden ständigt uppstår. Samhällets behov blir dag för dag fler, och Koranen måste tolkas i ljuset av dessa förhållanden och behov.

11 (b). Likheter och skillnader mellan de olika förhållanden som uppstår på grund av avstånd i tid och rum bör jämföras med varandra. När vi gör jämförelser måste vi ta hänsyn till omständigheterna och de rådande sedvänjorna, och när vi undersöker avlägsna och näraliggande sanningar måste vi röra oss mellan det förflutna och nutiden på ett sådant sätt att inbillade föreställningar, antaganden samt onormala och förkastliga trosuppfattningar alla finns inför våra ögon.

12. Tyvärr har det i denna värld, åtminstone efter det rätt vägledda kalifatet, inte upprättats någon verkligt islamisk stat där människor på grundval av full medvetenhet, intresse och ömsesidigt samarbete kunde ägna sig åt att tolka och analysera den ädla Koranen. De grundprinciper som fastställts av den ädla Koranen är eviga, men deras tillämpning är inte tidlös. Detta beror på att tillämpningen är ett resultat av fakta och syften som ständigt förändras. Om det nu är möjligt att ge flera tolkningar av en viss vers i den ädla Koranen och varje muslim ges rätt att tolka den efter sin egen förståelseförmåga och smak, skulle otaliga tolkningar uppstå och leda till kaos. På motsvarande sätt skulle ett oordnat och osammanhängande samhälle uppstå även på de områden där den ädla Koranen tiger, om varje person gavs rätt att utforma en princip enligt sitt eget synsätt. Liksom andra samhällen ger även det islamiska samhället, om än med största möjliga svårighet, den största möjliga andelen människor löfte om lycka och fred. Därför kommer majoritetens åsikt att segra.

13. En eller flera personer är av naturen ofullkomliga i fråga om förstånd, kunskap och styrka. Hur stark och begåvad en person än är kan man inte hoppas att han ska vara fullkomlig. Inte ens en högt medveten person med djup insikt kan korrekt bedöma betydelsen av allt som faller inom hans observation. Miljarder människor som lever under ett välordnat socialt system och en välordnad samhällsstruktur besitter sammantaget större kunskap och styrka än en enskild person. Deras observations- och uppfattningsförmåga är förhållandevis bättre och mer utvecklad. Inte heller i ljuset av den ädla Koranen kan uppgiften att tolka Allahs bok och tillämpa dess allmänna principer på olika förhållanden överlåtas åt en eller några få personer. Den bör i stället utföras på grundval av ömsesidigt samråd mellan muslimerna.

(Arabiska******************************************)

”De som svarar på sin Herres kallelse, förrättar bönen, sköter sina angelägenheter genom ömsesidigt samråd och ger av det som Vi har skänkt dem som försörjning” (Sura ash-Shura: 38).

(Arabiska**********************************************)

”Och håll alla tillsammans fast vid Allahs rep och splittras inte. Minns Allahs nåd mot er, då ni var varandras fiender och Han förenade era hjärtan i kärlek, så att ni genom Hans nåd blev bröder. Ni stod på randen av en eldgrop, men Han räddade er från den. Så klargör Allah Sina tecken för er, för att ni ska finna den rätta vägen.” (Sura Āl ʿImrān: 103).

I många andra verser uppmanas muslimerna att försöka förstå den ädla Koranen och att ägna dess verser djup eftertanke. Detta innebär att arbetet inte ska utföras individuellt utan kollektivt.

14. Det är nödvändigt att, inom ramen för denna diskussion, försöka förstå betydelsen av ordet ”qanun” (lag). Enligt min mening avser ”qanun” de regler och sedvänjor som majoriteten anser att alla deras angelägenheter bör bedrivas i enlighet med.

15. I mänsklighetens tidiga skede var människorna få till antalet och levde utspridda. Var och en kunde leva efter sin egen vilja. Senare, när människosläktet hade ökat i antal, uppstod behovet av att leva uppdelat i olika grupper och samhällen. Anta exempelvis att ett mord begicks i en grupp på femtio personer. Enligt majoritetens uppfattning var det inte så. Eftersom makten låg hos majoriteten tvingade den sin vilja på minoriteten, och detta fick lagens ställning, även om ingen av dessa femtio personer kanske var mördaren. Detta resonemang är även riktigt ur dagens perspektiv. I ett land med flera tiotals miljoner invånare bör majoriteten lägga fram sådana tolkningar av de verser i den ädla Koranen som medger flera tolkningar, vilka är mer förenliga med deras omgivande förhållanden. På motsvarande sätt bör Koranens allmänna principer tillämpas på de rådande förhållandena, så att enhet kan skapas mellan tanke och handling. På samma sätt måste majoriteten även ta på sig ansvaret att stifta lagar i sådana frågor och angelägenheter om vilka Koranen tiger.

Därefter återstår frågan hur miljontals människor ska utöva rätten att tolka den ädla Koranen, tillämpa den och stifta lagar i frågor om vilka Koranen tiger. Genom att observera förhållandena i ett land kan man komma fram till vilken som är den bästa metoden för dess invånare att välja representanter, åt vilka de med förtroende kan överlåta sin beslutanderätt och rätt att uttrycka sina åsikter. De kan också välja en enda person som sin representant. Men historien visar att följderna av att göra en enda person till innehavare av den högsta makten alltid har varit förödande. Maktens berusning blir ett hinder och en källa till sammanbrott för individen, organisationen och rättsstaten, och enväldig makt och auktoritet når sin yttersta gräns med trefaldig förödelse. I ett lands historia kan det också uppstå en situation där det blir nödvändigt för en person att ta all makt i sina egna händer för att förändra förhållandena och rädda landet från undergång. Men detta är ett onormalt tillstånd. För att upprätthålla demokratin och överlämna maktens förtroende till folket är maktdelningen av största vikt, så att var och en kan fungera som kontroll och utkräva ansvar av de andra, och så att alla tillsammans kan utforma lagar, regler och principer för att vägleda hela nationen. Förhållandenas naturliga krav är att dessa makthavare måste stå till svars inför det vanliga folket. Endast under sådana förhållanden kan ett program föras till framgång genom ett välordnat tillvägagångssätt. I islam har alla muslimer lika del i makten, och över dem råder endast Allahs suveränitet. Deras beslut fattas samfällt och i allmänhet som fria medborgare. Detta kallas ”ijma” (konsensus).

”Ijtihad” är en erkänd rättskälla. Det innebär att fullt ut använda sin intellektuella förmåga för att finna en lösning på ett tvivelaktigt eller svårt juridiskt problem. Imam Abu Hanifa tillämpade ijtihad i stor utsträckning. De områden inom vilka Imam Abu Hanifa och andra faqih arbetade med ijtihad var qiyas, istihsan, istislah och istidlal. Muslimska faqih ansåg att ijtihad utförd av en enda person eller av några få personer var farlig. Därför ansåg de det vara att föredra att fatta beslut i särskilda juridiska frågor i enlighet med faqihs eller mujtahids ijma eller majoritetens ståndpunkt. Att tidigare begränsa ijtihad till vissa faqih kan ha varit riktigt, eftersom kunskapen inte spreds fritt och brett bland folket. Men i modern tid bör folkets representanter utföra denna uppgift. Som jag tidigare har förklarat är läsning och förståelse av den ädla Koranen samt tillämpningen av dess allmänna principer på de rådande förhållandena inte en särskild rättighet för en eller två personer, utan alla muslimers rättighet och skyldighet, och denna uppgift bör utföras av dem som muslimerna har valt för detta ändamål. Därför blir det oundvikligen så att det som den ädla Koranen tydligt föreskriver har lagens ställning för muslimerna, och att de beslut som folkets valda representanter fattar i frågor som gäller tolkningen av den ädla Koranen och tillämpningen av dess allmänna principer på underordnade angelägenheter också får lagens ställning.

16. Den syn på saken som beskrivits ovan kan klargöras med hjälp av några exempel. Först ska jag lägga fram den tredje versen i sura an-Nisa i den ädla Koranen, vilken i de flesta fall har tillämpats felaktigt.

(Arabiska********************************************)

”Om ni är rädda att ni inte ska kunna behandla de föräldralösa flickorna rättvist, så gift er med de kvinnor som ni tycker om: två, tre eller fyra. Men om ni är rädda att ni inte ska kunna behandla dem rättvist, så gift er med endast en eller med någon av de slavinnor som ni har tillgång till. Det är mer sannolikt att ni då undviker partiskhet.”

Som jag beskrev i den inledande delen av mitt utlåtande bör ingen del av någon föreskrift i Koranen anses meningslös. De folkvalda representanternas uppgift är att stifta lagar om huruvida en person får gifta sig med mer än en kvinna och, om så är fallet, under vilka omständigheter och på vilka villkor. Enligt analogiskt resonemang bör ett sådant äktenskap ingås till förmån för föräldralösa barn.

17. Hur som helst bevisar denna vers endast tillåtligheten; den gör det inte obligatoriskt, och enligt min uppfattning kan regeringen begränsa denna tillåtelse. Om majoriteten av medlemmarna i en grupp på femtio personer kan stifta en lag om att ingen av dem får begå mord, kan man genom analogi med detta exempel säga att om en muslim kan säga: ”Jag kommer inte att gifta mig med mer än en kvinna, eftersom jag inte har möjlighet till det”, kan majoriteten av de åtta crore muslimerna (Pakistans befolkning vid den tiden) stifta en bestämmelse för hela nationen om att landets ekonomiska, kulturella eller politiska situation inte tillåter någon att gifta sig med mer än en kvinna. Denna vers bör läsas tillsammans med två andra verser i Koranen. Den första är 24:33, där det sägs att den som saknar möjlighet och medel att gifta sig inte bör gifta sig. Om en person på grund av bristande möjligheter kan hindras från att gifta sig med en kvinna, bör han av samma eller liknande skäl också hindras från att gifta sig med mer än en kvinna. Äktenskapet är en garanti för hustruns och barnens existens. Om äktenskap kan förbjudas för en person på grund av oförmåga att försörja familjen, kan han också tvingas att skaffa endast så många barn som han har förmåga att försörja. Om han inte själv kan kontrollera detta måste regeringen göra det åt honom. Vid en omfattande tillämpning av denna princip, exempelvis om livsmedelssituationen i ett land är dålig och födelsekontroll behövs, skulle det vara helt tillåtet för regeringen att stifta en lag om att ingen får ha mer än en hustru, och att han endast får ha denna hustru under sådana förhållanden att han kan tillgodose hennes försörjningsbehov, samt att antalet barn begränsas till ett visst antal. Dessutom ges det i den ovan nämnda versen särskilt föreskriften att en muslim som befarar att han inte kan upprätthålla rättvisa mellan sina hustrur endast ska gifta sig med en kvinna. I vers 129 i sura An-Nisa har Gud den Upphöjde tydligt förklarat att det inte är möjligt för människan att upprätthålla rättvisa mellan hustrur.

(Arabiska************************)

”Ni kommer aldrig att kunna behandla era hustrur lika, hur mycket ni än önskar det. Luta er därför inte helt åt den ena och lämna den andra hängande. Om ni rättar till er och är gudfruktiga är Gud sannerligen Förlåtande, Barmhärtig.”

För att åstadkomma överensstämmelse mellan dessa två verser är det regeringens ansvar att stifta lagar och införa begränsningar för månggifte.

18. Regeringen kan säga att eftersom erfarenhet från år efter år har visat att det är omöjligt att behandla två hustrur lika, och Koranen också har erkänt detta, har denna sed avskaffats för all framtid. Dessa tre verser anger allmänna principer. Regeringen måste tillämpa dessa tre grundprinciper under egen övervakning. Regeringen kan hindra människor från att förstöra sig själva och sina barn genom månggifte. Nationella och statliga intressen kräver att begränsningar av äktenskap införs närhelst behov uppstår.

19. När det gäller stöld föreskrivs det i sura 5:38 att både den manliga och den kvinnliga tjuven kan få handen avhuggen. Detta är ett av Gud fastställt avskräckande straff för deras brott. I vers 39 i samma sura sägs det: ”Den som efter att ha gjort orätt ångrar sig och bättrar sig, honom tar Gud säkerligen emot i ånger.” Den allmänna principen är alltså att det högsta straffet för stöld är att handen huggs av. Men det är regeringens ansvar att avgöra vad som utgör stöld och vilket straff som ska utdömas för olika typer av stöld. Slutsatsen av detta är att regeringen har befogenhet att utforma lagar och bestämmelser. Denna befogenhet har ett mycket brett omfång och bör utövas fritt för att genomföra välordnade praktiska handlingsprogram.

20. Bland de böcker i Indien och Pakistan som anses rättsligt tillförlitliga är de principer som anges rörande minderåriga barn inte grundade på Koranen. Här följer några av de bestämmelser som finns i denna heliga bok om minderåriga barn:

(Arabiska***************************)

”För den som vill fullborda amningsperioden ska mödrarna amma sina barn i hela två år. I sådana fall är fadern skyldig att på skäligt sätt sörja för deras (mödrarnas) försörjning. Ingen ska åläggas en börda som överstiger hans eller hennes förmåga. Ingen mor ska tillfogas lidande på grund av sitt barn, och ingen far ska tillfogas lidande på grund av sitt barn; och arvingarna har en liknande skyldighet. Men om de, efter ömsesidigt samtycke och samråd, vill avsluta amningen, är ingen av dem klandervärd. Och om ni regelbundet betalar den ersättning ni har kommit överens om, är det ingen synd för er att låta någon annan kvinna amma era barn. Frukta Allah och vet att Allah ser allt ni gör” (Koranen, al-Baqarah: 233).

”Låt dem bo där ni själva bor, efter er förmåga, och trakassera dem inte för att försätta dem i trångmål. Om de är gravida, ska ni bekosta deras uppehälle fram till förlossningen. Om de ammar era barn, ska ni ge dem deras ersättning, och samråd med varandra på ett skäligt sätt om barnets bästa. Om ni är oförsonliga i era respektive krav, ska en annan kvinna amma barnet” (Koranen, at-Talaq: 6).

Av ovanstående verser framgår att mödrarna ska amma barnen i hela två år. Fadern ska bära alla kostnader, vilket uppenbarligen omfattar utgifterna för både barnet och modern. Av detta kan man finna stöd för shiitisk rätts uppfattning att moderns vårdnadsrätt beträffande barnet är begränsad till två år. Men jag finner ingen giltig grund i Koranen för den skillnad som görs mellan pojkar och flickor när det gäller vårdnaden. Koranen ålägger både fadern och modern ansvaret att uppfostra och ta hand om barnet. Varken fadern eller modern får berövas barnet. Koranen innehåller emellertid ingen vägledning som säger att den förste maken, om en kvinna gifter om sig efter skilsmässan, kan ta barnet från henne. Om hon kan berövas barnet endast därför att hon har gift om sig, finner jag ingen anledning till varför maken inte skulle berövas barnet om han gifter om sig på nytt. En styvmor är säkerligen minst lika besvärlig och riskfylld som en styvfar, om inte mer.

Det är emellertid regeringens ansvar att stifta lagar rörande minderåriga, eftersom Koranen är helt tyst i denna fråga.

Man kan anta att frågor rörande minderåriga omfattas av Guardianship and Words Act. Efter att den islamiska staten Pakistan hade upprättats godkändes denna lag av landets valda representanter. Men inte heller denna lag innehåller någon klar och specifik princip om vem som ska ha vårdnaden om minderåriga barn efter moderns omgifte. Enligt både Koranen och denna lag är det enda avgörande hänsynstagandet barnets välfärd och bekvämlighet. Om barnets välfärd och bekvämlighet kräver att barnet stannar hos modern, bör barnet stå under hennes vård även om hon har gift om sig. Varje mål måste avgöras med hänsyn till dess särskilda omständigheter, beskaffenhet och situation.

21. Förutom Koranen har hadith eller sunnah av en betydande del av muslimerna accepterats som en ytterst viktig källa till islamisk rätt. I strikt mening avser hadith Muhammad, Allahs sändebuds (frid över honom) uttalanden. I allmänhet avser hadith emellertid Profetens ord och handlingar, liksom det han tyckte om eller ogillade, eller inte ogillade. För att fullt ut förstå hadithens värde och ställning som källa till islamisk rätt måste vi veta vilken ställning och betydelse den Helige Profeten (frid över honom) har i den islamiska världen. Jag har i den inledande delen av denna dom sagt att islam är en religion given av Allah. Den får sin auktoritet från Allah och enbart från Allah. Om detta är den riktiga uppfattningen om islam, följer därav med nödvändighet slutsatsen att Profetens ord, handlingar och uppförande inte kan ges samma ställning som uppenbarelsen från Allah. De kan som mest användas för att få kunskap om hur Koranen tolkades under särskilda omständigheter eller hur Koranens allmänna principer tillämpades på särskilda händelser. Ingen kan förneka att Muhammad, Allahs sändebud, var en fullkomlig människa. Ingen kan heller hävda att han har förmågan och kompetensen att ge uttryck åt all den ära och värdighet som Muhammad, Allahs sändebud, har rätt till eller som vi vill visa honom. Men liksom de andra sändebuden var även han en människa. [Därefter citerar den ärade domaren följande verser tillsammans med deras översättning: 12:109, 14:10, 11, 3:143, 7:188, 41:6, 51:51. Dessa verser hänvisar till den Helige Profetens person. Därefter säger den ärade domaren]-

Även han var tvungen att lyda Allahs påbud på samma sätt som vi måste göra; ja, hans ansvar var kanske, i ljuset av Koranen, mycket större än vårt ansvar. Han kunde inte förmedla till muslimerna mer än det som uppenbarades för honom.

(Arabiska**********************************************************)

”O Sändebud! Förmedla allt som har uppenbarats för dig från din Herre. Om du inte gör det, har du inte förmedlat Hans budskap. Allah kommer att skydda dig från människorna. Allah vägleder inte det otroende folket.” – (Sura al-Maida: 67).

22. För att understryka detta är det onödigt för mig att citera verser ur den ädla Koranen: även om Muhammad, Allahs Sändebud, var en människa med mycket hög rang, kan han endast ges den andra platsen efter Allah. Förutom den uppenbarelse som kom till honom från Allah hade han, som människa, också egna tankar och handlade under inflytande av dessa tankar. Det är sant att Muhammad, Allahs Sändebud, inte begick någon synd. Men han kunde naturligtvis begå misstag, och detta faktum erkänns av Koranen själv.

(Arabiska*************************************************************)

”Så att Allah må förlåta dina tidigare och framtida synder, fullborda Sin nåd över dig och leda dig på den raka vägen.” – (Sura al-Fath: 2).

På flera ställen i den ädla Koranen sägs det att Muhammad, Allahs Sändebud, är ett utmärkt föredöme för världen. Men det betyder endast att en människa bör vara troende, sanningsenlig, handlingskraftig, gudfruktig och gudsmedveten på samma sätt som han. Det betyder inte att vi också ska tänka och handla precis som han. Det skulle nämligen strida mot människans natur, och det är inte möjligt för människor att göra på det sättet. Om vi försökte göra det skulle livet självt bli outhärdligt.

23. Det är också sant att den ädla Koranen betonar lydnaden mot Muhammad, Allahs Sändebud (s). Men det betyder endast att vi ska utföra en särskild handling på det sätt som han har befallt oss att utföra den. Lydnad kan endast gälla ett bud. Där det inte finns något bud finns varken lydnad eller olydnad. Det är mycket svårt att ur Koranens verser utläsa att vi ska göra exakt allt som Allahs Sändebud (s.a.) gjorde. Saken är klar: erfarenheterna av en enskild människas livshändelser kan inte erbjuda föredömen för fler än ett begränsat antal människor, även om denna enskilda människa skulle vara en profet. Det bör med eftertryck sägas att islam inte betraktade ens profeten som Gud. Det är uppenbart att det finns en grundläggande och faktisk skillnad mellan Koranen och haditherna. Vad som ska vara den moraliska regeln för ett folk i särskilda frågor, och hur ett avgörande i ett bestämt fall ska meddelas, måste avgöras med rättvisa och i enlighet med den samtida situationens krav.

(Arabiska***************************************************)

”Allah befaller er att återlämna anförtrodda saker till deras rättmätiga ägare. Och när ni dömer mellan människor, ska ni döma med rättvisa. Vilken utmärkt förmaning Allah ger er! Allah ser allting” (sura an-Nisa: 58).

(Arabiska****************************************************************************)

”De lyssnar ivrigt till lögner och äter med stor begärlighet det som är olagligt. Om de kommer till dig, får du döma mellan dem eller avvisa dem. Om du avvisar dem kan de inte skada dig på något sätt. Men om du dömer, så döm rättvist. Allah älskar de rättvisa” (sura al-Ma’ida: 42).

(Arabiska*****************************************************************)

”Kalla därför till detta och håll fast vid det, såsom du har blivit befalld, och följ inte deras önskningar. Säg: ’Jag tror på den Bok som Allah har uppenbarat, och jag har blivit befalld att döma rättvist mellan er. Allah är vår Herre och er Herre. Vi ansvarar för våra gärningar och ni ansvarar för era gärningar. Det finns ingen strid mellan oss och er. Allah kommer att samla oss, och till Honom är återvändandet’” (sura ash-Shura: 15).

När vi lägger fram lösningar på individuella och nationella frågor kan vi inte bortse från skillnader i tid och plats.

24. Det finns inga tillförlitliga belägg för hur stor betydelse de fyra kaliferna tillmätte Muhammadur Rasulullahs ord, handlingar och uppförande. Men om man, för argumentets skull, ändå antar att de i stor utsträckning använde hadither för att lägga fram lösningar på människors problem och nationellt viktiga frågor, så gjorde de rätt. De stod nämligen, med hänsyn till tid och plats, närmare Muhammadur Rasulullah än vad vi gör. Men Abu Hanifa, som föddes år 80 efter hijra och dog 70 år senare, använde endast 17 eller 18 hadither för att lösa alla de rättsfrågor som lades fram för honom. Det berodde sannolikt på att han, liksom de fyra kaliferna, inte stod profetens tid lika nära. Han grundade alla sina beslut på Koranens skriftliga vägledning och försökte bakom ordalydelsen i Koranens originaltext söka efter de verksamma faktorer som låg till grund för denna vägledning. Han hade tillräcklig förmåga att föra resonemang och finna lösningar. Med utgångspunkt i de faktiska förhållandena utformade han rättens principer och regler på grundval av qiyas. Om rätten att tolka Koranen utifrån samtida förhållanden utan hjälp av hadither kunde tillerkännas imam Abu Hanifa, kan man inte förneka andra muslimer denna rätt. Hans elever och efterföljare betraktade inte Abu Hanafis uttalanden som slutgiltiga i tolkningen av den heliga Koranen och avgörandet av rättsfrågor. Hur som helst var han en människa och kunde begå misstag. Därför är det inte riktigt att begränsa sig till en enskild persons omdöme. Endast de beslut och lagar som ett folks valda representanter gemensamt antar kan vara bindande för folket. Abu Hanifa trodde att inte alla de lagar och principer som samhället behöver finns i Koranen, utan endast vissa av dem. Senare framträdde å andra sidan personer som ansåg att de hade fört dessa frågor inför allmänhetens blick. Vi vill här inte uttala någon mening om den omfattande oenighet som råder i denna fråga. Just nu, när vi lever i en välorganiserad och välordnad värld och alla slags intellektuella undersökningar har blivit lättare för oss, är det hög tid för oss att granska frågan om hadithens ställning som rättskälla.

Dessutom bör vi överväga om det är obligatoriskt för oss att följa imam Abu Hanafis eller andra högt aktade rättslärdas uttalanden, eller om vi, med hänsyn till de nuvarande faktiska förhållandena, också kan ha rätt att använda qiyas och istinbat.

25. Alla islamska rättslärda erkänner enhälligt att en mängd konstgjorda och förfalskade hadither under tidernas lopp har kommit att betraktas som en legitim och erkänd källa till islamisk lag. Falska hadither började framträda redan under Muhammeds, Guds sändebuds (s), egen tid. Antalet falska och felaktiga hadither hade ökat så mycket att Hadhrat Umar (ra) under sitt kalifat införde restriktioner för återberättandet av hadither och rentav förbjöd återberättande. Imam Bukhari valde ut endast nio tusen hadither som autentiska bland sex hundra tusen hadither. Jag kan inte förstå om någon kan förneka att en motsvarande ansträngning för att bevara haditherna inte gjordes under Guds sändebuds (s) egen tid, på samma sätt som Koranen bevarades. Däremot visar de befintliga vittnesbörden att Muhammed, Guds sändebud, strängt förbjöd bevarandet av hadither. Om återberättelsen i Sahih Muslim är autentisk, förbjöd han det ytterst strängt. Han befallde att den som hade bevarat hans hadither omedelbart skulle förstöra dem.

(Arabiska***********************************************)

Översättningen av denna hadith, eller en liknande hadith, återges av Maulana Muhammad Ali på följande sätt på sidan 62 i 1926 års upplaga av hans bok ”Din Islam”: ”Det har berättats att Abu Huraira (ra) sade: Guds sändebud (s) kom till oss medan vi skrev ned hadither. Han frågade: Vad skriver ni? Vi svarade: Hadither som vi hör från er. Han sade: Vad är detta! Ännu en bok utöver Guds bok?”

Det finns inga bevis för att hadither bevarades eller sammanställdes under de fyra kalifernas tid, omedelbart efter Muhammeds, Guds sändebuds (s), bortgång. Vad kan denna faktiska omständighet betyda? Den kräver en djupgående granskning. Kan man säga att Muhammed, Guds sändebud (s), och de fyra kaliferna som kom efter honom inte försökte bevara haditherna eftersom dessa inte var avsedda för allmän tillämpning? Ett betydande antal muslimer hade lärt sig Koranen utantill. När uppenbarelsen kom skrevs den omedelbart ned på de skrivmaterial som fanns tillgängliga, och för detta ändamål utsåg Guds ädla sändebud (s) några välutbildade följeslagare. Om haditherna kan man däremot säga att de varken lärdes utantill eller bevarades. De var gömda i minnet hos människor som av en händelse dog strax efter att de någon gång hade återberättat dem inför andra. De samlades och sammanställdes till och med först flera hundra år efter Sändebudets bortgång. Enligt min uppfattning är tiden nu inne för att genomföra en fullständig och systematisk undersökning av om haditherna i sin nuvarande form kan godtas som tillförlitliga och autentiska, trots arabernas förvånansvärda minnesförmåga och deras besittning av en häpnadsväckande förmåga att minnas. Det erkänns att haditherna senare, för första gången, samlades in omkring hundra år efter Guds sändebud (s), men uppteckningarna från detta är i dag sällsynta. Därefter samlades de in av följande personer: Imam Bukhari (d. 265 AH), Imam Muslim

(d. 261 AH), Abu Dawud (d. 275 AH), Jami at-Tirmidhi (d. 279 AH), Sunan an-Nasa’i (d. 303 AH), Sunan Ibn Majah (d. 283 AH), Sunan ad-Darimi (d. 181 AH), al-Bayhaqi (f. 384 AH), Imam Ahmad (f. 164 AH). De sammanställningar av hadithsamlarna som shiamuslimerna anser tillförlitliga är följande: Abu Ja’far (329 AH), Shaykh Ali (381 AH), Shaykh Abu Ja’far Muhammad ibn Ali ibn Husayn (466 AH) och Sayyid ar-Radi (406 AH). Det är uppenbart att dessa sammanställningar tillkom ännu senare än sammanställningarna av Imam Bukhari och andra. Det finns mycket få hadither som dessa hadithsamlare har kunnat enas om. När detta förhållande av oenighet tas i beaktande vid undersökningen av haditherna måste man naturligtvis också uppmärksamma att tusentals falska hadither har spridits för att vanära islam och Muhammed, Guds sändebud. Man måste också beakta om återgivningar som har kopierats enbart ur minnet kan anses tillförlitliga, hur stark arabernas minnesförmåga än må vara. Till sist är de nutida arabernas minnesförmåga fortfarande sådan som deras förfäders minnesförmåga måste ha varit för trettonhundra år sedan. Det minne som araberna har i dag kan tjäna som en viktig vägledning när vi ska avgöra om de återberättelser som har nått oss är korrekta och autentiska. Arabernas överdrifter samt de egna föreställningarna och fanatismen hos de återberättare genom vilka dessa återberättelser har nått oss måste i stor utsträckning ha förvrängt dem när de återgavs. Förändringar uppstår i ordvalet som ett resultat av varje människas egen mentala form. Varje människa förvränger det på sitt eget sätt, och när ordvalet har passerat genom många sinnen kan vem som helst föreställa sig hur enorma förändringar som kan ha skett i det. Vi kan inte bortse från sanningen att den mänskliga naturen är densamma överallt. Gud har skapat människan ofullkomlig, och mänsklig iakttagelseförmåga är ytterst omogen och svag.

26. Om någon studerar hadithsamlingarna kommer han åtminstone att finna vissa hadither bland dem som det är svårt att godta som autentiska på grundval av den interna bevisningen. Den hadith som den tidigare nämnde lärde domaren citerade tillsammans med översättningen har hämtats från Fadlul Karim Sahibs engelska översättning av Mishkat Sharif (1938 års upplaga), där den hade kopierats felaktigt. Genom att jämföra med originalet av Mishkat har vi rättat felet – (Ghulam Ali)

”Det har berättats från Ata. Han sade: Jag gick till Aisha. Jag sade till henne: Berätta om det mest omtyckta och förunderliga som du såg hos Guds ädla profet (s). Aisha började gråta och sade: Vilket tillstånd hos Guds ädla profet (s) var inte förunderligt och glädjande!”

1. Översättningen av denna fras återges i domarens originaltext på följande sätt: ”Vilket mer förunderligt och omtyckt uttalande skulle kunna finnas än detta?” Denna översättning är inte korrekt.

En natt kom han och lade sig hos mig i min säng eller under mitt täcke, tills hans kropp rörde vid min. Därefter sade han: ”Abu Bakrs dotter! Låt mig dyrka min Herre.”

2. I originaltexten till denna del står det så här: ”Låt mig vara, så att du kan dyrka din Herre?” Denna översättning är inte korrekt.

Jag sade: ”Din närhet är kär för mig, men jag anser att din önskan bör ges företräde. Därför gav jag dig tillåtelse.” Han gick till en vattenfylld kruka, gjorde wudu och använde inte mycket vatten. Därefter stod han upp och bad, och han grät så mycket att tårarna rann ner över hans bröst. Medan han grät gjorde han rukūʿ och sujūd och reste sedan huvudet. Han fortsatte att gråta på detta sätt. Till slut kom Bilal och meddelade honom att det var dags för bönen. Jag sade: ”Allahs sändebud! Varför gråter du, när Allah har förlåtit alla dina tidigare och senare synder?” Profeten (frid och välsignelser vare med honom) sade: ”Skall jag då inte vara en tacksam tjänare?”

(Arabiska*************************)

Det har berättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: ”Profeten (frid och välsignelser vare med honom) kysste någon av sina hustrur och bad sedan utan att göra wudu.”

(Arabiska****************************)

”Det har berättats från Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: Umm Sulaym (må Allah vara nöjd med henne) sade: ’Allah skäms inte för att klargöra sanningen. Måste en kvinna göra ghusl om hon får en erotisk dröm?’ Han sade: ’Ja, när hon ser tecken på sädesvätska.’ Umm Salama täckte då sitt ansikte av blygsel och sade: ’Ja, må din högra hand bli dammig! Hur kan barnet likna modern?’ (Bukhari, Muslim).”

I Muslims verk finns följande berättelse från Umm Sulaym: ”Männens sädesvätska är tjock och vit, medan kvinnornas sädesvätska är tunn och gulaktig. Den vars sädesvätska har större inflytande får barnet att likna honom eller henne.”

(Arabiska********************************)

Berättat från Muʿādha. Hon sade att ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Jag och Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) brukade bada med vatten från samma kärl. Kärlet stod placerat mellan oss båda. Han badade snabbare än jag, så att jag brukade säga: ’Lämna kvar vatten åt mig.’ Muʿādha sade: De båda utförde då det rituella badet efter orenhet.”

(Arabiska************************)

Återberättat från ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: ”En man tillfrågades i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) närvaro om en person som ser väta på sina kläder men inte minns om han haft en våt dröm. Han sade: ’Han ska bada.’ En annan man tillfrågades om en person som minns att han haft en våt dröm men inte ser någon väta. Han sade: ’Det rituella badet är inte obligatoriskt för honom.’ Umm Sulaym (må Allah vara nöjd med henne) sade: ’Om kvinnor ser detta, måste de då bada?’ Han sade: ’Ja, kvinnor är männens hälft.”

(Arabiska****************)

Återberättat från ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Det rituella badet blir obligatoriskt så snart könsorganens främre delar förenas.” Jag och Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) gjorde detta och badade.

(Arabiska***********************)

Återberättat från ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne). Hon sade: ”Efter att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hade utfört det rituella badet efter orenhet brukade han ligga nära mig för att värma upp kroppen inför nytt samlag, innan jag hade badat.”

(Arabiska************************)

”Berättat av Aisha (ra). Hon säger: Den ädle Profeten (sa) och jag brukade bada genom att ösa vatten ur samma kärl, medan vi båda var orena. När jag hade menstruation befallde han mig att ta på mig tätt åtsittande byxor och omfamnade mig. När han befann sig i iʿtikāf brukade han sticka ut sitt huvud (ut ur moskén), och medan jag hade menstruation tvättade jag det.”

(Arabiska**************************************************************)

”Berättat av Aisha (ra). När jag hade menstruation drack jag ur kärlet och räckte det sedan till den ädle Profeten (sa). Han satte sin mun precis där min mun hade varit. Därefter räckte jag det till den ädle Profeten (sa), och han satte sin mun på samma ställe som jag hade satt min mun och drack.”

(Arabiska************************************************************)

”Berättat av Aisha (ra). Hon säger: När jag hade menstruation lämnade jag sängen och tog min tillflykt till en matta. Därefter närmade jag mig inte Guds Sändebud (s) förrän jag hade blivit ren.” – [I originaltexten av Raʾy fanns vissa fel i återgivningen och översättningen av denna hadith, vilket förvrängde dess innebörd. Dessa fel har korrigerats här. (Ghulam Ali).]

(Arabiska********************************************************************)

”Berättat av Aisha (ra). Hon säger: Den ädle Profeten (sa) sade till mig: ’Lyft mattan från moskén och ge den till mig.’ Jag sade: ’Jag har menstruation.’ Han sade: ’Menstruationsblodet har ju inte kommit på din hand’ (det vill säga att du kan sträcka fram handen, ta mattan från moskén och ge den till mig).”

27. Kan de, som i alla avseenden var fullkomliga och stod nära Hazrat Aisha Siddiqah (ra) och Hazrat Umm Salama (ra), verkligen ha avslöjat dessa privata angelägenheter så naket – sådant som hade ägt rum mellan dem och Muhammadur Rasulullah (sa) som makar – vilket beskrivs i många av de ovan nämnda haditherna?

28. Jag kan inte förmå mig själv att tro att Muhammadur Rasulullah (sa) skulle ha sagt att de flesta av helvetets invånare skulle vara kvinnor och de flesta av paradisets invånare skulle vara fattiga.

(Arabiska********************************************************************)

”Usama ibn Zayd (ra) berättade. Han sade: Rasulullah (sa) sade: Jag stod vid paradisets port och såg att de flesta av dem som gick in där var fattiga och behövande, medan de förmögna hindrades från att gå in. Dessutom befalldes det att de som förtjänade att hamna i helvetet skulle kastas i det. Jag stod vid helvetets port och såg att de flesta som gick in där var kvinnor.”

[I domens originaltext anges översättningen ”In anahion to”. Denna översättning är inte korrekt – (Ghulam Ali).]

(Arabiska*********************************************************************)

”Ibn Abbas (ra) berättade. Han sade: Rasulullah (sa) sade: Jag tittade in i paradiset och såg att de flesta där var fattiga. Jag tittade mot helvetet och såg att de flesta av dess invånare var kvinnor.”

29. Betyder detta att det är förbjudet för muslimer att skaffa sig rikedom på vilket sätt som helst? Om de skaffar sig rikedom kommer deras möjlighet att komma in i paradiset nämligen att minska. Vad händer då om alla muslimer blir fattiga? Kommer de inte att gå fullständigt under? Kommer deras utveckling inte att hindras på livets alla områden på detta sätt? Är det dessutom trovärdigt att Muhammadur Rasulullah (sa) skulle ha sagt något sådant som det som återges på sidan 852 i Bukhari, i återberättelsen nr 74/602 genom Abdullah ibn Qays: ”I paradiset kommer muslimer att ha samlag med kvinnor som sitter på olika platser i ett tält”? Haditherna och de äldre korantolkningarna har gjort islams gränser trängre och dess omfattning begränsad. Bör vi låta detta tillstånd bestå?

30. Även om man, för debattens skull, skulle medge att de hadither som hadithlärda har sammanställt är korrekta, finns det ändå belägg för att Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) inte skulle ha velat ge dem ställningen av ”det slutgiltiga ordet”, om dessa hadither inte hade något samband med religionen. Följande hadith har återberättats i Muslim Sharif:

(Arabiska*********************************************************************************)

”Det har återberättats från Rafi ibn Khadija (må Allah vara nöjd med honom). Han sade: När den Ädle Profeten (frid och välsignelser över honom) kom till Medina såg han att Medinas invånare förenade hanblommorna från dadelpalmer med honblommorna. Han sade: Vad gör ni? De svarade: Vi har gjort så här sedan tidigare. Han sade: Det hade kanske varit bättre om ni inte gjorde det. När detta sedan nämndes för honom sade han: Jag är bara en människa. När jag ger er en föreskrift som rör er religion, ska ni följa den. Men när jag säger något utifrån mitt eget omdöme är jag endast en människa.”

Dessutom framgår det redan av denna enda konkreta omständighet att de inte var säkra på riktigheten hos de hadither de själva hade samlat in: de sade inte till muslimerna: ”Acceptera våra samlade hadither som korrekta.” I stället sade de: ”Pröva dem mot de kriterier vi har utarbetat för att fastställa riktigheten hos hadither, så kan ni känna er trygga.” Om de hade varit säkra på dessa hadithers riktighet, skulle frågan om prövning ha varit helt meningslös och överflödig.”

32. Det finns vissa hadither som vänder människans blick bort från denna värld. Andlighet är något gott, men islam tillåter oss inte att utan anledning driva den till ytterligheter. I grunden har Allah den Högste skapat oss som människor, och Han vill att vi ska leva som människor. Om Han hade velat att vi skulle bli andliga varelser eller änglar, hade det varit enklare för Honom att skapa oss sådana. Enligt den rätta islamiska lagen bör muslimer använda sin kraft och sina tillgångar enbart för att göra livet fruktbart, bättre och fullkomligt vackert.

33. När vi studerar haditherna kan vi förstå att de flesta hadither är mycket kortfattade och lösryckta; de har återberättats utan sitt sammanhang och utan den plats där de hör hemma. Det är inte möjligt att förstå dem korrekt och fastställa deras verkliga innebörd och krav, så länge man inte beaktar deras sammanhang och känner till den situation i vilken den Renaste av Sändebuden sade något eller utförde någon handling. Hur som helst finns det behov av en helt ny granskning och undersökning av hadithvetenskapen. Det har sagts, och med rätta, att hadither inte kan upphäva Koranens bestämmelser. Men åtminstone i en fråga har haditherna faktiskt korrigerat den Heliga Koranen, nämligen i frågan om testamenten. Efter djupa överväganden och eftertanke kring haditherna tvingas jag dra slutsatsen att de i sin nuvarande form inte bör ges samma ställning som Koranen, och att deras tillämpning inte heller bör betraktas som allmängiltig. Jag är inte benägen att godta de hadither som hadithlärda har samlat in som en av den islamiska lagens källor, så länge de inte har genomgått en ny granskning; denna granskning bör inte heller bygga på ett trångsynt perspektiv eller på fanatism. I stället måste de principer och villkor som bland andra imam Bukhari fastställde för att skilja autentiska hadither från de otaliga falska, påhittade och fabricerade haditherna användas på ett helt nytt sätt. Dessutom måste de kriterier som verkligheten och erfarenheten har gett oss tas i bruk.

Jag har också den uppfattningen att domare och folkets valda representanter, med utgångspunkt i de rådande faktiska förhållandena och genom att använda de subtila och finstämda metoderna inom qiyas och istidlal, måste utarbeta en tolkning av den Heliga Koranen. De avgöranden som Abu Hanifa och andra liknande rättslärda har uttalat och som återges i olika böcker kan ges samma ställning som prejudikat som ges åt avgöranden i de allmänna domstolarna. De bestämmelser som nämns i den Ärorika Koranen är inte statiska utan aktiva och välordnade. Koranens tolkning bör överensstämma med och stå i harmoni med sådana mänskliga handlingssätt som påverkas av de rådande omständigheterna och bestäms av olika faktorer. Liksom Abu Hanifa måste man använda kunskap och intellekt vid granskningen av världsliga frågor. Ur detta perspektiv behöver muslimernas lagar på den indiska subkontinenten genomgå omfattande förändringar, och det är nödvändigt att omforma dem så att de överensstämmer med landets nuvarande förhållanden.

[Därefter behandlade den lärde domaren, från paragraf 34 till paragraf 41, den fråga som kunde avgöras i överklagandemålet, nämligen frågan om förmyndarskap, och uttalade att även om man skulle medge att hadithsamlarens återberättelser är korrekta och att lydnad mot dem är obligatorisk på samma sätt som lydnad mot Koranen, kan de ändå inte användas som stöd för den personliga lag om förmyndarskap som är rådande bland muslimer. Även denna del av domen förtjänar djup eftertanke och uppmärksamhet. Eftersom den emellertid hänger samman med huvudinnehållet i avgörandet och det inte är avsikten att föra in den i diskussionen, har den inte heller översatts här. Denna del kan läsas i den engelska texten av den ursprungliga domen.]

Granskning av domen

-Sayyid Abul A’la Maududi

Under en längre tid har tendensen ökat bland vissa domare i våra domstolar att i uttalanden, redogörelser och skrifter uttrycka tvivel om sunnans (hadithens) tillförlitlighet och vägra erkänna den som en grund för islamisk lag. Till och med i vissa domstolsutslag börjar sådana uppfattningar framträda. Som exempel kan nämnas att det för tre eller fyra år sedan i en dom från Västpakistans högsta domstol sades:

”Det är just när det gäller hadithen som man möter det verkliga problemet, eftersom den informerar om sunnan, det vill säga profetens sed och handlingar. För det första är det ett faktum att en hadith som rör ett visst ämne sällan undgår att dess autenticitet blir omstridd. Dessutom har vissa av de rättledda kaliferna i några fall avvikit även från Profetens autentiska sunna, särskilt Hazrat Umar (må Gud vara nöjd med honom). Olika exempel på detta har sammanställts i en god (?) skrift på urdu, som publicerats av Idara-yi Tulu-e Islam i Karachi under titeln ’Islam mein qanoonsazi ke usool’. Jag har haft stor hjälp av detta verk. Det är inte nödvändigt för mig att här säga att bevisen för sunnans uppenbarelsebaserade karaktär inte alls är starka.” – (P.L.D., november 1957, s. 1012–1013).

Allteftersom denna tendens har vuxit har den nu i den dom som domare Muhammad Shafi granskar antagit en ytterst tydlig och farlig form, och de som förnekar haditherna utnyttjar detta fullt ut. Därför anser vi det vara vår plikt att göra en detaljerad intellektuell granskning av denna dom och varna domare och jurister i landets domstolar för denna tankegångs svaghet. Vi har ingen som helst invändning mot sakförhållandena i det mål som domen gäller, och vi vill inte heller diskutera det avgörande som den lärde domaren har meddelat. Vi vill begränsa vår diskussion till det grundläggande problem rörande Koranens, sunnans och fiqhens ställning som har tagits upp i denna dom.

Två grundläggande principiella frågor

Innan vi i detta sammanhang börjar granska den ursprungliga domen ställs vi inför två grundläggande principiella frågor. Den första frågan gäller domstolarnas jurisdiktion. När det gäller islamisk lag har det bland världens muslimer i fjorton hundra år varit erkänt att den andra källan efter Koranen är Rasulullahs (s.a.) sunna. Under dessa århundradens långa förlopp har alla betydande författare som skrivit om denna lag, vare sig de varit muslimer eller icke-muslimer, erkänt detta faktum. Man kan inte hänvisa till någon rättsskola eller någon rättslärd bland muslimer som har följts av ett betydande antal muslimer, men som samtidigt har vägrat erkänna sunnan som en rättskälla. Inte heller har det, såvitt gäller principerna för den anglo-muhammedanska lag som tillämpades i det odelade Indien, någonsin kommit något beslut från något lagstiftande råd som skulle ha inneburit en sådan grundläggande förändring av den islamiska lagens principer. Frågan är då: har en enskild domare, eller en högsta domstol, ja till och med själva Högsta domstolen, under dessa omständigheter rätt att genomföra en sådan grundläggande förändring av lagen? Såvitt vi vet är domstolen inte i sig ett lagstiftande organ. Våra domstolar är skyldiga att handla i enlighet med de lagar som de lagstiftande organen har utfärdat, mot bakgrund av de principer som vårt lands rättsväsende och lagstiftning bygger på. De kan naturligtvis tolka lagen, och deras tolkning kommer utan tvekan att få lagens ställning inom rättskipningen. Men det har, såvitt vi känner till, aldrig hävdats att de har rätt att ändra själva lagen eller dess erkända principer. Vi vill veta: när och varifrån har domstolarna fått denna rätt?

Den andra frågan är: vem har egentligen rätt att genomföra sådana principiella förändringar på lagens område? Hittills har anspråket beträffande staten Pakistan varit att denna stat är grundad på demokratins principer, och demokrati kan inte betyda något om den inte innebär en regering som majoriteten av medborgarna önskar. Om en folkomröstning hölls bland Pakistans muslimer kan vi med full säkerhet säga att mer än 9 999 av 10 000 skulle uttrycka uppfattningen att Profetens sunna, efter Koranen, är en oumbärlig grund för islamisk lag. Det skulle mycket sannolikt inte ens finnas en person av 10 000 som hade en avvikande uppfattning. Så länge detta förhållande består, har någon domare i domstolarna då rätt att avlägsna sunnan från den islamiska lagens källor? Eller kan någon regering göra det? Dessa frågor skulle kunna besvaras jakande om en särskild klass diktatur hade upprättats här. Men med utgångspunkt i demokratiska principer kan vi inte förstå hur någon skulle kunna besvara dem jakande. Så länge demokratin inte har dött fullständigt är det inte möjligt för någon makthavare att efter eget godtycke utöva sin jurisdiktion här. Han är tvärtom skyldig att utöva sin makt i enlighet med de lagar som bygger på majoritetens uppfattning. De domare som hyser något mer radikala uppfattningar har en enkel väg öppen för sig: de kan avgå från sina domarämbeten och ägna hela sin intellektuella förmåga åt att förändra den muslimska allmänhetens trosuppfattningar. Men så länge han innehar en auktoritativ befattning får han inte använda sin makt för att genomföra denna förändring. Detta är ett klart logiskt krav från demokratin. Om någon har argument och bevis som kan förneka detta vill vi få ta del av dem.

Om den syn vi ovan har framfört beträffande de två principiella frågorna erkänns som riktig, vill vi, med full respekt för domstolens värdighet, framföra att det inte var lämpligt för den lärde domaren att uttrycka denna sin särskilda uppfattning i ett av sina domslut. Om han personligen hade nedtecknat den i form av en artikel och publicerat den som en broschyr, skulle det inte ha varit det minsta klandervärt. Under sådana omständigheter hade den kunnat diskuteras friare, och det hade inte funnits någon risk för att domstolens anseende skulle skadas.

Hanafitisk fiqh – dess egentliga status

Nu ska vi rikta uppmärksamheten mot den principiella diskussionen i det ursprungliga domslutet. Efter att ha läst det har läsarna förstått att det är ett domslut i ett mål som rör förmyndarskap. I detta sammanhang sade den lärde domaren, med hänvisning till den hanafitiska fiqhens principer om förmyndarskap, att alla domstolar, ända upp till Privy Council, under det engelska styret följde dessa principer fullt ut, och som skäl angavs följande i domslutet:

”Muslimska rättslärda ville inte att engelsmännen eller någon annan icke-muslimsk nation skulle tolka och analysera den Heliga Koranen samt stifta lagar i enlighet med sina egna syften och mål. Den betydelse som verket Fatawa Alamgiri har i alla frågor som rör muslimsk rätt visar på detta faktum. Men situationen har nu förändrats fullständigt.” – (paragraf 4).

Efter att därefter ha redogjort utförligt för den hanafitiska rätten beträffande förmyndarskap ställde han åter följande fråga:

”Kan dessa regler och bestämmelser på något stadium slutgiltigt kallas islamisk rätt, så att de kan få ställningen av sådana nödvändiga bestämmelser som den ställning kodifierad rätt har?” (paragraf 7).

Enligt vår uppfattning hade den lärde domaren, när detta domslut offentliggjordes, inte uppmärksammat de faktorer på grundval av vilka den hanafitiska rätten har erkänts som islamisk rätt, inte bara under den engelska eran och inte bara i vårt land, utan i en stor del av den islamiska världen ända sedan det tredje hijri-århundradet. Han nämnde en mycket obetydlig och liten sekundär orsak, och därför återger även hans följande uttalande inte det verkliga förhållandet korrekt: ”Nu har situationen förändrats fullständigt”.

Det är ingen hemlighet för dem som känner till den islamiska rättens historia att upprättandet av ett monarkiskt styrelseskick i stället för det rättledda kalifatet skapade ett stort tomrum i islams rättssystem, vilket bestod i mer än ett sekel. Det rättledda kalifatets shura (rådgivande församling) utförde just det arbete som en lagstiftande församling utför i vår tid. När sådana problem uppstod i den muslimska staten att det behövdes en rättslig bestämmelse, nådde kalifens shura, genom kollektivt övervägande och ijtihad i ljuset av Guds Bok och Guds Sändebuds sunnah, fram till ett bestämt beslut i frågan, och detta beslut började gälla som lag i hela staten. Om det uppstod oenighet om tolkningen av någon föreskrift i den Heliga Koranen, om efterforskningen av Guds Sändebuds sunnah eller om tillämpningen av sharias grundprinciper på ett nyuppkommet problem, lades varje sådan meningsskiljaktighet när som helst fram inför shuran. Det avgörande som därefter fattades genom ijma (enighet) eller enligt majoritetens mening blev lag. Denna ställning som det rättledda kalifatets församling hade uppnåddes inte enbart genom politisk makt; den främsta grunden för ställningen var i stället det muslimska folkets förtroende för kalifen och medlemmarna av hans shura – deras gudsfruktan, pålitlighet, uppriktighet och kunskap om religionen.

När detta system inte längre fanns kvar och en monarkisk regering tog dess plats, var statschefen visserligen muslim och även hans tjänstemän och hovmän var muslimer, men ingen av dem vågade avge utlåtanden om olika problem och frågor på samma sätt som de rättledda kaliferna. De visste nämligen själva att den muslimska allmänheten inte hade förtroende för dem och att deras beslut inte kunde bli en del av den islamiska lagen. Om de hade bildat ett råd bestående av personer som åtnjöt den muslimska befolkningens förtroende, var gudfruktiga och kunniga, i likhet med de rättledda kalifernas shura, och hade gett det en motsvarande ställning, skulle deras kungamakt ha blivit omöjlig att upprätthålla. Om de däremot hade bildat en shura av personer som behagade dem själva och börjat utfärda beslut, skulle muslimerna inte ha varit beredda att godta dessa beslut som shariabaserade beslut. Sådana beslut kunde påtvingas med våld, men så snart den makt som hade påtvingat dem föll, skulle de kastas tillbaka i ansiktet på dem. Det var på intet sätt möjligt för dem att bestå som en självständig del av sharia.

Under dessa förhållanden uppstod ett tomrum i det islamiska rättssystemet. De beslut som under de rättledda kalifernas tid hade fattats på grundval av ijma i olika problem och frågor fortsatte visserligen att gälla som lag i hela staten, men därefter fanns det ingen institution som kunde fatta och utfärda beslut om nya problem och frågor genom tolkning av Koranen, granskning av sunna och användning av ijtihad, så att dessa beslut kunde erkännas som landets lag. Under denna period började olika qadier (domare) och muftier (uttolkare av lagen) personligen utfärda fatwor och beslut, vilka kom att gälla inom de områden där de hade inflytande och makt. Dessa åtskilda fatwor och beslut skapade ett rättsligt kaos i landet. Det fanns ingen lag som kunde tillämpas likformigt vid alla domstolar och efter vilken förvaltningsapparaten kunde bedriva sitt arbete. Under den abbasidiske kalifen Mansurs regeringstid insåg Ibn al-Muqaffa detta kaos och denna anarki i allvarlig grad och rådde kalifen att försöka fylla detta tomrum. Men kalifen var själv medveten om sin ställning och position. Han befann sig åtminstone inte i ett lika löjeväckande misstag som dagens diktatorer. Han var medveten om hur många muslimer som skulle erkänna som sharias bestämmelser de lagar som utarbetades under hans ordförandeskap och av personer som han själv hade utsett och som skulle träda i kraft med hans godkännande.

Efter att nästan ett helt århundrade hade förflutit under dessa förhållanden trädde Imam Abu Hanifa (må Gud förbarma sig över honom) fram för att fylla detta tomrum. Utan att inneha någon politisk makt eller någon laglig ställning bildade han ett privat lagstiftande råd (Private Legislature) bestående av elever som han själv hade utbildat. Där utfördes i stor omfattning sådant arbete som att tolka och analysera Koranens bestämmelser, granska sunna, undersöka de tidigare experternas beslut grundade på ijma, verifiera och bedöma fatwor från sahaba, tabi’in och tabi al-tabi’in samt tillämpa sharias principer på problem inom olika områden. Inom tjugofem till trettio år hade hela den islamiska lagen sammanställts. Denna lag sammanställdes inte efter någon kungs önskemål. Det fanns ingen makt bakom den genom vilken den kunde genomdrivas. Men innan femtio år hade gått hade den blivit lagen i det abbasidiska riket. Den enda orsaken var att den hade utarbetats av människor om vilka den muslimska allmänheten hade ett fast förtroende: de var lärda, gudfruktiga och innehade ett korrekt islamiskt tänkesätt; antiislamiska tankar och läror kunde inte påverka dem, och de var inte sådana människor som vid utformningen av islamiska lagar och bestämmelser kunde ge ens det minsta utrymme åt sina egna eller någon annans personliga intressen, böjelser, tendenser eller begär. Muslimerna var fullständigt övertygade om att de bestämmelser från sharia som dessa män skulle förmedla efter undersökning, granskning och forskning visserligen kunde innehålla mänskliga misstag, men att det inte fanns någon risk för principlös och tygellös forskning eller för att islam skulle blandas med något icke-islamiskt. Följden av denna rena moraliska kraft blev att den muslimska allmänheten i öster först själv erkände den som islamisk lag och frivilligt började följa den i alla sina angelägenheter. Därefter tvingades man godta den som lag i det abbasidiska sultanatet och erkänna den som landets lagstiftning. Sedan blev denna lagstiftning genom samma moraliska kraft lagen i de muslimska turkiska sultanaten i väster och i de muslimska rikena i Indien i öster. Efter Imam Abu Hanifa (må Gud förbarma sig över honom) utförde Imam Malik arbetet med att utforma islamisk lag. Även hans arbete blev genom enbart moralisk kraft lagstiftning i de muslimska rikena i Spanien och Nordafrika. Därefter fortsatte Imam al-Shafi’i och efter honom Imam Ahmad ibn Hanbal att fullända den islamiska lagen helt på privat väg, och även deras arbete erkändes som lag i olika muslimska stater enbart genom den muslimska allmänhetens samtycke. På motsvarande sätt sammanställdes även den zayditiska och den ja’f hüqu?iska fiqhen av olika personer på privat initiativ, och även dessa blev enbart genom sin moraliska kraft lag i shiastaterna. Även den fiqh som utformades enligt ahl al-hadiths synsätt antogs av hundratusentals muslimer, utan något politiskt inflytande, som regler för deras liv, efter eget val. Inte heller under de följande århundradena förblev dessa lagar orörliga på den punkt där Imam Abu Hanifa (må Gud förbarma sig över honom) hade lämnat dem. Tvärtom genomfördes många reformer i dem under varje århundrade, och lösningar på nya problem införlivades fortlöpande. Detta kan exempelvis bevisas genom en jämförelse mellan verken om zahir al-riwaya och senare tiders fatwaböcker. Men även detta senare arbete utfördes i läroanstalter och fatwainstitutioner helt utan statligt inflytande. Den muslimska befolkningen hade inget förtroende för de muslimska kungarnas, deras amirers och administratörers kunskapsomfång eller gudsfruktan; deras förtroende riktades i stället mot de gudfruktiga lärda. Därför blev deras fatwor gradvis en del av denna lag, och genom deras arbete fortsatte den islamiska lagen att utvecklas. Med undantag för ett eller två exempel drabbades under alla dessa århundraden inte ens den sämsta kungen av villfarelsen att han kunde utforma en lag och att muslimerna utan protest skulle acceptera den som sharias bestämmelse. Även en gudfruktig härskare som Aurangzeb samlade sin tids framstående lärda, vilka muslimerna betraktade som religiöst tillförlitliga, och lät med deras hjälp sammanställa Hanafi-jurist¬ernas fatwor och erkände samlingen som lagstiftning. Av denna framställning framgår tydligt tre saker:

(1) Hanafi-fiqh, som hade varit lagstiftningen i de muslimska länderna i öster hundratals år före engelsmännens ankomst och som engelsmännen, efter sin ankomst, under hela sin regeringstid fortsatte att erkänna som muslimernas lag, åtminstone inom området för personlig lag, antogs i grunden av regeringarna som lag eftersom den muslimska majoriteten i dessa länder inte kunde följa något annat med vare sig samvetsfrid eller inre övertygelse.

(2) Precis som muslimerna under det brittiska styret inte var beredda att överlämna sin religion och sharia till britterna eller andra icke-muslimer, har de från umayyadernas tid fram till i dag aldrig varit och är inte heller beredda att överlämna sin religion och sharia till muslimer vars religiösa kunskap, gudsfruktan och försiktighet de inte känner sig trygga med.

(3) Situationen har ännu inte förändrats, inte ens delvis, än mindre helt och hållet. Att muslimer i stället för britterna har intagit maktens säte innebär i sig ingen anmärkningsvärd skillnad. Det vakuum som uppstod efter det rättledda kalifatet finns fortfarande kvar, i hela den muslimska världens stater. Detta vakuum kommer att bestå så länge vårt utbildningssystem inte kan fostra så gudfruktiga rättslärda att muslimerna kan hysa förtroende för deras kunskap och fromhet, och så länge vårt politiska system inte anförtror lagstiftningsansvaret åt personer som åtnjuter ett sådant förtroende. Om vi inte vill skapa en konflikt mellan vårt folks samvete och lagen i landet, bör vi, så länge detta vakuum inte faktiskt fylls på rätt sätt, inte försöka fylla det med något värdelöst.

Den lärde domarens grundläggande synsätt

Därefter redogör den lärde domaren, i paragraferna 8 till 16, för några av sina synsätt på islamisk rätt, vilka återges nedan i tur och ordning:

1. Enligt islam bör den lag som ska vara verksam för en muslim inom varje del av hans liv, vare sig det gäller den religiösa, politiska, sociala eller ekonomiska delen av livet, vara ingen annan än Guds lag.

2. Inom de gränser som Koranen har fastställt har muslimer full frihet att tänka och handla.

3. Eftersom lagen är en kraft som inskränker människans frihet har Gud helt och hållet tagit den övergripande befogenheten att stifta lagar i sina egna händer. I islam har ingen person rätt att handla på ett sådant sätt att det kan ge intryck av att han är överlägsen andra.

4. Guds Sändebud och de rättledda kaliferna brukade göra allt efter samråd med muslimerna. Islams grundläggande troslära avvisar, till sin natur, att någon person ska ha företräde framför andra. Den visar vägen för ett övergripande tänkande och handlande.

5. Eftersom mänskliga förhållanden och problem ständigt förändras i denna värld kan beständiga och oföränderliga lagar inte tillämpas i denna föränderliga värld. Inte ens Koranen själv utgör ett undantag från denna allmänna princip. Därför har Koranen gett människorna vissa övergripande och allmänna principer som vägledning i olika frågor.

6. Koranen uppenbarades på ett enkelt och lättbegripligt språk, så att var och en skulle kunna förstå den! Rätten att läsa och förstå den är inte förbehållen en eller två personer. Alla muslimer kan, om de vill, förstå den och handla därefter. Denna rätt har getts till alla muslimer, och ingen kan beröva dem den, oavsett hur högt uppsatt eller lärd personen än må vara.

7. Själva läsningen och förståelsen av den ädla Koranen förutsätter att läsaren tolkar och analyserar den samt, när han framlägger sin tolkning, tillämpar den på de samtida förhållandena och världens föränderliga behov.

8. De tolkningar av Koranen som imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom), imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) och andra tidigare uttolkare framställde kan inte följas ordagrant i vår tid. För att tillämpa Koranens allmänna grundprinciper på samhällets förändrade förhållanden måste den tolkas på ett förnuftigt sätt, och på ett sådant sätt att människorna därefter kan forma sin livsbana, sitt tankesätt och sin moraliska syn samt handla på ett sätt som passar deras eget land och deras egen tid. Liksom människor av andra folk har muslimer också kunskap och förnuft, och de har fått dessa förmågor just för att använda dem. Alla muslimer måste läsa Koranen och tolka den.

9. Ijtihad är benämningen på den hårda ansträngning som krävs för att förstå Koranen och nå fram till dess syften och mål. Koranen förväntar sig av alla muslimer, inte endast av en särskild grupp bland dem, att de ska förvärva kunskap om Koranen, tillägna sig den på bästa sätt och framlägga dess tolkning.

10. Om var och en tolkar Koranen på individuell basis kommer otaliga olika tolkningar att uppstå, vilket leder till en allvarligt kaotisk situation. På samma sätt skulle, om man gav människor befogenhet i frågor som Koranen tiger om, ett kaotiskt och splittrat samhälle uppstå. Därför bör den största delen av folkets uppfattning genomföras.

11. En enskild person eller några få personer är av naturen ofullkomliga vad gäller förstånd, kunskap och styrka. Oavsett hur stark och begåvad en person än är kan man inte förvänta sig att han ska vara fullkomlig. Den sociala tillvaro som miljontals och tiotals miljoner människor gemensamt upprätthåller genom ett system besitter, sett ur ett kollektivt perspektiv, större kunskap och styrka än individen. Inte heller i ljuset av den ädla Koranen kan uppgiften att tolka Allahs bok och tillämpa dess allmänna grundprinciper på förhållandena överlåtas åt en enda person; denna uppgift bör i stället utföras på grundval av ömsesidigt samråd mellan muslimerna.

12. Med lag avses de bestämmelser och det system som de flesta människor anser bör styra alla deras angelägenheter. I ett land med flera tiotals miljoner invånare bör majoriteten av landets invånare framlägga sådana tolkningar av de verser i Koranen som medger flera tolkningar, vilka är bättre anpassade till deras omgivande förhållanden.

Kritik av ovanstående synsätt

Under de ovanstående 13 punkterna har vi efter bästa förmåga försökt återge en kortfattad och korrekt beskrivning av den lärde domarens samtliga grundläggande synsätt. Även i fråga om språk och följdriktig disposition har vi beaktat den lärde domarens eget språk och logiska upplägg, så att läsarna ska få en korrekt bild av den uppfattning på vilken han tidigare grundade sitt utslag. Flera av dessa grundläggande synsätt förtjänar djup eftertanke och kritik.

1. Enligt den lärde domaren avses med Allahs lag de lagar som anges i Koranen. Han räknar inte de lagar och den vägledning som sunna ger till Allahs lag. Detta är underförstått i det ovanstående uttalandet, men längre fram förklarar han själv detta i sitt utslag. På vederbörlig plats kommer vi att påvisa felaktigheterna i hans synsätt.

2. När han säger att ingen människa har företräde framför andra människor och att förståelsen av Koranen och uttolkningen av den inte är några få personers särskilda rättighet, tycks han även inbegripa den Helige Profeten (frid vare med honom) däri. Inte heller detta framgår av det ovanstående uttalandet, men längre fram har han själv förklarat det. Därför behöver även denna hans grundprincip kritiseras.

3. Han har placerat Guds Sändebud (frid vare med honom) och de rätt vägledda kaliferna på samma nivå och sagt: ”Vad de än gjorde, gjorde de det på grundval av samråd med muslimerna.” Detta strider fullständigt mot verkligheten. Till sin natur och sina egenskaper är Guds Sändebuds (frid vare med honom) ställning i grunden helt åtskild från ställningen hos alla muslimska härskare, inklusive de rätt vägledda kaliferna. Att ställa den Helige Profeten (frid vare med honom) i deras led strider mot just den Koran som den lärde domaren har erkänt som Allahs lag. Dessutom är hans påstående inte sant att den Helige Profeten (frid vare med honom), liksom de rätt vägledda kaliferna, gjorde allt på grundval av samråd med muslimerna. I de frågor där den Helige Profeten (frid vare med honom) fick vägledning från Allah bestod hans uppgift endast i att meddela befallningen, medan muslimernas uppgift var att följa den. I sådana fall var det inte bara fråga om samråd; ingen muslim hade ens rätt att säga något. Allahs lag kom dessutom inte nödvändigtvis till Guds Sändebud (frid vare med honom) enbart i form av Koranverser, utan kom även i form av icke-reciterad uppenbarelse.

4. Efter att den lärde domaren betonat de vanliga muslimernas rätt att utöva idjtihad har han själv medgett att individuell eller enskild idjtihad inte kan tillämpas i ett välorganiserat och disciplinerat samhälle, utan att endast den idjtihad som utförs av representanter valda av majoriteten får lagens status. Frågan är: Finns det principiellt någon skillnad mellan att ge endast några få personer, valda av majoriteten, rätt att utföra idjtihad och att, genom att hysa förtroende för dessa personer, godta deras idjtihad? Om den stora majoriteten av detta lands befolkning förlitar sig på hanafitisk fiqh och erkänner deras tolkningar av Koranen och sunna samt deras idjtihad som islamisk lag, vilket klagomål kan då den lärde domaren, utifrån sina egna angivna principer, framföra mot detta, och hur skulle han kunna göra det? Muslimernas djupa förtroende för detta är sådant att även när det inte fanns någon styrande makt som kunde genomföra dessa bestämmelser, och icke-muslimska härskargrupper hade tagit makten, fortsatte muslimerna att följa de lagar och regler som dessa lärda hade förmedlat, i sina hem och inom sina privata och sociala livsområden. Detta innebär att den muslimska allmänheten, utan att utsättas för något slags tvång, med uppriktig hängivenhet och fullständig sinnes- och samvetsro betraktar den som riktig lag. Kan man föreställa sig att en lag antagen av något parlament i världen får ett lika starkt och omfattande folkligt stöd? Vilket värde har då en enskild persons argument – även om han är en lärd domare – att dessa rättslärdas tolkningar inte kan följas i vår tid? Domare Muhammad Shafi Sahib säger själv att lag är det som majoriteten av folket följer. Följaktligen följer det största antalet människor dessa fiqh-bestämmelser. På vilken grund kan då hans personliga utslag slutligen upphäva dessa bestämmelser?

5. Å ena sidan medger den lärde domaren själv att lagstiftning och ändring av lagar är en uppgift för representanter valda av majoriteten, inte för ett fåtal personer, oavsett hur mäktig och begåvad en sådan person än må vara. Å andra sidan har han själv ändrat principerna i den lag som erkänts av majoriteten och även upphävt den bestämmelse om förmyndarskap som majoriteten följt. Om detta inte är en självmotsägelse skulle vi bli mycket glada om vi fick veta hur dessa två påståenden kan förenas.

Några exempel på idjtihad

Därefter har den lärde domaren, i paragraferna 16–20, själv lagt fram tolkningar av vissa verser i den ädla Koranen och presenterat några exempel på sin egen ijtihad. Genom detta ville han visa hur man i vår tid bör härleda rättsliga bestämmelser ur Koranen genom att använda ijtihadens förmåga.

Den lärde domarens ijtihad i frågan om att ta flera hustrur

I denna fråga citerar han först den tredje versen i sura an-Nisa:

(Arabiska********************************************************************************)

Om ovanstående vers säger han: ”Denna vers har till största delen använts på ett felaktigt sätt.” När han inleder diskussionen om denna vers säger han först: ”Ingen del av någon bestämmelse i den heliga Koranen bör anses vara meningslös.” Men omedelbart därefter säger han: ”De folkvalda representanternas uppgift är att stifta lagar i denna fråga: huruvida en muslim får gifta sig med mer än en kvinna eller inte, och, om han får det, under vilka omständigheter och på vilka villkor?”

Det första felet i denna ijtihad

Det är märkligt att den lärde domaren inte insåg motsägelsen mellan dessa två påståenden! I ljuset av den princip han själv formulerade i det första påståendet är inget ord i den aktuella versen överflödigt eller meningslöst. Se här: versens ordalydelse säger tydligt att denna vers riktar sig till medlemmarna av det muslimska samfundet. Till dem sägs: ”Om ni fruktar att ni inte kommer att kunna handla rättvist gentemot de föräldralösa, så gift er med de kvinnor som ni finner behag i – två, tre eller fyra. Men om ni fruktar att ni inte kommer att kunna handla rättvist, då räcker det med en enda….”

Det är uppenbart att valet av kvinnor för äktenskap, att välja dem, att gifta sig med dem och att handla rättvist eller inte rättvist mot sina hustrur är den enskildes uppgift, inte hela nationens eller samhällets. Därför går det inte att förneka att även de återstående delarna av versen, där man tilltalas med verb i plural, ofrånkomligen riktar sig till individer. På så sätt riktar sig hela versen, från början till slut, i grunden till varje individ för sig, och saken har överlämnats åt deras eget avgörande: om de kan upprätthålla balansen får de gifta sig med så många kvinnor de önskar, dock högst fyra. Om de befarar att de inte kan upprätthålla rättvisa eller balans ska de nöja sig med en enda hustru. Frågan är då: hur kan nationens representanter över huvud taget träda in i denna vers struktur? Vilket ord i versen öppnar en väg in för dem? Och deras ingripande skulle dessutom sträcka sig så långt att de själva skulle avgöra huruvida en muslim får gifta sig en andra gång eller inte. Trots att Allah själv genom tydliga ord har gett honom rätten till flera äktenskap. När de väl har avgjort om han får göra det, ska de dessutom fastställa ”under vilka omständigheter och på vilka villkor han får göra det”. Ändå har Allah den Allsmäktige överlämnat frågan åt individens eget avgörande: om han inom sig har förmågan att handla rättvist ska han gifta sig med flera, annars ska han nöja sig med en enda.

Den andra villfarelsen

För det andra säger han: ”Ur analogins synvinkel bör ett sådant äktenskap (att ta sig flera hustrur) ingås för de föräldralösas skull.” Även här har man gjort det vanliga misstag som vissa nutida personer gör när de tolkar innebörden av denna vers. Enligt deras uppfattning måste de föräldralösa, eftersom versen nämner rättvisa gentemot dem, på något sätt vara ett oumbärligt villkor vid månggifte. Men om man gör detta till en princip – att en föreskrift som ges i Koranen på en viss plats eller med anledning av ett visst tillfälle endast ska gälla den platsen eller det tillfället – leder det till mycket allvarliga skador. Araberna brukade till exempel tvinga sina slavinnor att ägna sig åt prostitution för att tjäna pengar. Koranen förbjuder detta med följande ord:

(Arabiska**********************************)

”Tvinga inte era slavinnor till prostitution om de vill bevara sin kyskhet” – (Sura an-Nur: 33).

Kan man här, genom att åberopa analogi, komma fram till slutsatsen att denna föreskrift endast gäller slavinnor och att man får låta en slavinna tjäna pengar på detta sätt endast om hon själv vill ägna sig åt prostitution?

I själva verket kan ingen förstå dessa verser i den ädla Koranen korrekt, där en särskild situation nämns i samband med att en föreskrift återges, så länge man håller fast vid dessa villkor utan att beakta den historiska bakgrunden. Versens historiska bakgrund är att månggifte i Arabien och i alla samhällen under forna tider hade varit allmänt tillåtet i hundratals år. Därför behövdes inget nytt tillstånd alls. Att Koranen inte förbjöd en etablerad sed innebar i själva verket att seden godkändes. Den ovan nämnda versen uppenbarades därför inte för att tillåta månggifte, utan för att lösa problemet för de kvinnor som blev änkor med flera barn efter slaget vid Uhud. I denna vers uppmärksammas muslimerna på att om ni inte kan behandla de föräldralösa barnen efter martyrerna vid Uhud rättvist på annat sätt, så är vägen till att ta flera hustrur redan öppen för er. Gift er med de änkor bland dem som ni finner lämpliga, så att ni själva får ett intresse av att värna deras välfärd. Av detta kan man inte på något sätt dra slutsatsen att månggifte endast får förekomma när ett problem uppstår med att ta hand om föräldralösa barn. Om denna vers har infört någon ny föreskrift, är det inte tillåtelsen av månggifte. Denna tillåtelse hade nämligen funnits redan från början och hade varit bruklig i samhället i tusentals år. Den nya föreskrift som versen i själva verket införde var däremot endast att antalet hustrur begränsades till fyra, något som inte hade funnits tidigare.

Den tredje villfarelsen

Den lärde domaren säger för det tredje: ”Om en enskild muslim kan säga: ’Jag ska inte gifta mig med mer än en kvinna, eftersom jag inte har råd med det’, då kan majoriteten av de åttio miljoner muslimerna stifta en föreskrift för hela nationen om att landets ekonomiska, sociala eller politiska situation inte tillåter någon individ att gifta sig med mer än en kvinna.”

Vår invändning mot denna märkliga argumentationsmetod är följande: När en muslim säger att han inte kommer att gifta sig med mer än en kvinna, använder han den frihet beträffande sitt familjeliv som Allah har gett honom. Han kan använda denna frihet till att avstå från äktenskap, till att nöja sig med en hustru, till att gifta om sig eller inte efter hustruns död och, om han någon gång ändrar uppfattning, även till att gifta sig med mer än en kvinna. Men om nationen stiftar en särskild bestämmelse för alla människor, innebär det inget annat än att den berövar individen den frihet som Allah har gett honom. Frågan är: Kan nationen någonsin, på grundval av denna qiyas, få rätt att besluta att hälften av dess invånare ska gifta sig medan den andra hälften måste förbli ogift? Eller att den vars hustru eller make avlider inte får gifta om sig? Att göra en frihet som har getts varje individ till grund för ett argument och därigenom ge nationen rätt att beröva sina medlemmar deras frihet kan visserligen vara ett logiskt felslut, men vi känner inte till när denna metod att godta argument inom lagstiftningen blev accepterad. Låt oss ändå för ett ögonblick medge att majoriteten av de åtta crore muslimerna, det vill säga att fyra crore och en person, om de samlas, har rätt att fatta ett sådant beslut. Men frågan är: Om endast några tusen personer bland de åtta crore muslimerna går samman, föreslår en sådan lag utifrån sina personliga uppfattningar och påtvingar den dem trots majoritetens uppfattning, vilken giltighet har då detta enligt de principer som den lärde domaren har framställt? Bland de åtta crore muslimska invånarna finns det inte ens hundratusen, ja knappt femtiotusen, som anser att nationens ekonomiska, sociala och politiska situation kräver att det ska vara lagligen förbjudet för en muslim att ha mer än en hustru, medan det däremot ska vara lagligen tillåtet för honom att fritt umgås med sin ”flickvän”, ha förbindelser med prostituerade eller hålla en älskarinna separat. Även bland de kvinnor för vilka själva tanken på en medhustru är outhärdlig torde det vara få som anser att en kvinnas liv skulle bli värre än att brännas på bålet om hennes man gifte sig med en annan kvinna, men att hennes liv skulle bli ett strålande exempel på paradiset om hennes man hade en olaglig förbindelse med denna kvinna.

Det fjärde felslutet

Den lärde domaren säger vidare: ”Denna vers måste läsas tillsammans med två andra verser i Koranen. Den första är vers 33 i sura An-Nur, där det sägs att den som saknar möjlighet och medel att gifta sig inte bör gifta sig. Om en person på grund av brist på medel kan hindras från att ingå ens ett äktenskap, bör han av dessa eller liknande skäl också hindras från att gifta sig med mer än en kvinna.”

Domaren har även här själv brutit mot den princip han har framställt. Versens ordalydelse är följande:

(Arabiska**********************************)

”De som inte finner möjlighet att gifta sig ska leva kyskt och avhålla sig, tills Allah genom sin nåd gör dem förmögna.”

Varifrån har man fått fram en sådan innebörd i detta uttalande, nämligen att sådana människor inte får gifta sig? Om det inte är tillåtet att betrakta ordalydelsen i någon vers i Koranen som ”onödig och meningslös”, kan föreställningen att äktenskap förbjuds inte på något sätt läggas in i denna vers. Här sägs endast att de ogifta ska leva ett kyskt liv i återhållsamhet tills Allah den Upphöjde har ordnat möjlighet och medel för dem att gifta sig, och att de inte ska ägna sig åt dåliga handlingar och återvända nöjda med sig själva. Men även om innebörden att de på något sätt ska hindras från äktenskap skulle pressas in i dessa ord, riktar sig denna föreskrift ändå till individen, inte till nationen eller regeringen. Frågan om när en person anser sig lämpad att gifta sig och när han inte anser sig lämpad att göra det har överlämnats åt hans eget omdöme, och han har fått vägledning (om det verkligen finns en sådan vägledning) att inte gifta sig förrän han finner möjlighet och medel att göra det. Ska regeringen härifrån få rätt att bestämma att en person inte får gifta sig förrän han inför en domstol har bevisat att han är lämpad att försörja en hustru och ett fåtal barn (vars antal, enligt den lärde domarens utslag, denna vers också ger regeringen rätt att fastställa)? Om versens ordalydelse inte är ”onödig och meningslös”, måste man då förklara för oss hur regeringen, med stöd av versen och genom att gå ännu längre, kan ges rätt att stifta lagar om mer än en hustru och om fler barn än ett fastställt antal?

Det femte felslutet

Den andra vers som den lärde domaren försökte läsa tillsammans med den tredje versen i Sura an-Nisa och dra samma rättsliga bestämmelse från, är vers 129 i denna sura. Han nöjde sig inte med att hänvisa till versen, utan återgav även själv dess ursprungliga text. Den lyder:

(Arabiska*********************************)

”Ni kommer aldrig att kunna behandla kvinnorna (hustrurna) rättvist, hur mycket ni än önskar det. Luta er därför inte helt åt den ena hustrun, så att ni lämnar den andra (hustrun) hängande. Om ni rättar till ert handlingssätt och fruktar Allah, är Allah förvisso Förlåtande, Barmhärtig.”

På grundval av dessa ord säger den lärde domaren först: ”Allah den Upphöjde har helt klart förklarat att det ligger utanför människans förmåga att upprätta rättvisa mellan hustrurna.” Därefter drar han slutsatsen: ”För att förena dessa två verser är det regeringens uppgift att stifta lagar och införa begränsningar för månggifte. Regeringen kan säga att eftersom lång erfarenhet har visat, och Koranen också har medgett, att det inte är möjligt att behandla två hustrur lika, ska denna sed avskaffas för alltid.”

Man måste bli fullständigt häpen över hur och varifrån ett så omfattande påstående har kunnat hämtas ur versen. I denna vers har Allah den Upphöjde förvisso sagt att människan, även om hon vill handla fullständigt rättvist mellan två eller flera hustrur, inte kommer att kunna göra det. Men har Allah den Upphöjde därför återkallat det tillstånd att ha flera hustrur som Han själv gav i den tredje versen i Sura an-Nisa, med rättvisa som villkor? Versens ord säger tydligt att Allah, efter att i klara ord ha beskrivit denna naturliga sanning, endast kräver av en man med två eller flera hustrur att han inte ska luta så starkt åt den ena hustrun att han lämnar den andra eller de andra hustrurna hängande. Med andra ord innebär oförmågan att uppnå fullständig rättvisa, enligt Koranen, inte i grunden att tillståndet till månggifte har upphävts. Tvärtom innebär det att mannen, för äktenskapets skull, ska avstå från att särskilt luta åt en av hustrurna och upprätthålla relationen till alla hustrur, även om hans hjärta dras till en av dem. Rättvisan åsidosätts endast om mannen lämnar sin andra hustru eller sina andra hustrur i ett hängande tillstånd, och i denna situation kan han inte utnyttja tillståndet att ta flera hustrur. Men med vilket slags argument kan man ur versens ord, deras inbördes ordning och deras innebörd härleda ett förbud för samma person att ta flera hustrur, annat än att han inte får lämna dem hängande? Och varifrån kan man härleda det så omfattande påståendet att regeringen för alltid ska förbjuda alla människor att ha flera hustrur? Låt människor läsa hur många av Koranens verser tillsammans de vill, men i Koranens mening måste det vara Koranens eget budskap som läses. Att låna ett annat budskap någonstans ifrån, föra in det i Koranen och sedan säga att detta budskap har återfunnits i Koranen är inte på något sätt det rätta sättet att läsa Koranen – än mindre kan det godtas som ijtihad på rätt väg!

Innan vi går vidare uppmanar vi den lärde domaren och personer med liknande tankesätt att tänka över en fråga. Det har gått 1 400 år sedan den vers i den Heliga Koran som han bygger sitt påstående på uppenbarades. Under hela denna period har den muslimska befolkningen fortsatt att leva över en stor del av jorden. Kan man i dag ange någon ekonomisk, politisk eller kulturell situation som tidigare aldrig har uppstått i ett muslimskt samhälle och som gör det nödvändigt att förhindra månggifte eller införa stränga begränsningar för det? Vilken annan rimlig förklaring kan det finnas än att denna uppfattning i dag har uppstått på grund av de västerländska nationernas inflytande över oss – nationer som anser att det är förkastligt att ha mer än en hustru, men betraktar en relation med en flickvän utan äktenskap (förutsatt att båda samtycker) som laglig, helig eller åtminstone något som bör ses med tolerans, och i vilkas samhällen systemet med älskarinnor nästan har blivit accepterat, medan det snarare anses vara ett brott att gifta sig med älskarinnan? Om man ärligt talat inte kan ange någon annan verklig orsak till att denna uppfattning har uppstått, är vår fråga: kan det vara någon riktig metod för ijtihad att tolka och analysera Koranens verser under påverkan utifrån på detta sätt? Kan det muslimska folkets samvete lugnas genom sådan ijtihad?

Den andra ijtihaden – om straffet för stöld

Därefter tog den lärde domaren upp verserna 37–39 i Sura al-Ma’idah och sade efter att ha gjort ijtihad (forskat kring saken): ”Här har Koranen sagt att det maximala straffet för stöld är att handen huggs av.” Men Koranen har inte fastställt handavhuggning som det maximala straffet för detta brott (maximala straffet)utan som det enda straffet (enda straffet). Koranens ursprungliga text återges nedan:

(Arabiska***************************************)

”Och skär av handen på både den manlige tjuven och den kvinnliga tjuven. Det är ett föreskrivet straff från Allah som ett föredömligt straff för deras gärningar.” Om Koranen inte använder onödiga eller meningslösa ord kan var och en i denna mening se att samma straff tydligt har beskrivits för både den manlige och den kvinnliga tjuven, nämligen att handen ska huggas av. Hur kan då föreställningen om ett ”slutgiltigt eller strängaste straff” på något sätt föras in i detta?

Det tredje ijtihadet – om vårdnaden om barnet

Den lärde domaren har lagt fram det senaste exemplet på ijtihad i frågan om vårdnaden om sådana barn vars mödrar har separerat från sina respektive makar. I denna fråga hänvisade han till vers 233 i sura al-Baqarah och vers 6 i sura al-Talaq och framförde följande två påståenden, vilka båda tydligt ligger utanför Koranens uttalanden. För det första sade han: ”I ljuset av dessa verser måste mödrarna amma sina barn under hela två år.”

Trots detta har det, utifrån de verser han citerade, inte ens gjorts obligatoriskt att amma, än mindre att amma under hela två år. I versen i sura al-Baqarah sägs:

(Arabiska****************************************)

”Och mödrarna ska amma sina barn i hela två år – för den som vill fullborda amningsperioden.”

(Arabiska****************************************)

”Om de alltså ammar barnen åt er, ska ni ge dem deras lön

Han sade vidare: ”Det finns ingen föreskrift i Koranen som säger att en kvinna kan berövas sitt barn enbart därför att hon efter skilsmässan tar en annan make. Därför kan jag inte förstå varför en man inte skulle berövas något barn när han gifter om sig.”

När den ärade domaren sade detta tycks han helt ha förbisett att de verser han själv citerade några rader tidigare fastställer fadern som barnets ägare, och att alla bestämmelser i dessa verser, från början till slut, bygger på att fadern är barnets ägare.

”Den som äger barnet måste sörja för den ammande moderns mat och kläder.” ”Om ni vill låta någon annan kvinna amma era barn, är det ingen synd för er.”

“”Om de alltså ammar barnen åt er, ska ni ge dem deras lön.” Det kan inte vara fördolt för en ärad domare i högsta domstolen vilken skillnad dessa ord i Koranen anger mellan faderns och moderns ställning i fråga om barnet.

Ett grundläggande misstag

Den ärade domaren har behandlat de tre ovanstående frågorna på ett sådant sätt att det verkar som om Koranen, efter att ha färdats genom det tomma rummet, har nått oss direkt. Det är som om det inte finns något förflutet i det muslimska samfundet, där man någonsin skulle ha förstått och förklarat denna Skrifts bestämmelser och handlat i enlighet med dem, och därifrån skulle vi kunna finna något slags exempel någonstans. Det är som om ingen någonsin hade förklarat innebörden av någon föreskrift eller visat hur man handlar i enlighet med den. Det är som om vi vore de första som ställts inför frågan om hur vi ska utforma bestämmelser för denna Koran, som tillåter flera äktenskap, fastställer straffet att handen ska huggas av för stöld eller ger vissa föreskrifter om vårdnaden om barn. När det gäller sådana frågor verkar det muslimska samhället under tretton eller fjorton århundraden inte ha lämnat något åt oss. Vi måste bygga upp allt helt på nytt med Koranen i handen, och dessutom på just det sätt vars några exempel redan har lagts fram för oss.

Den ärade domarens syn på sunnah

En diskussion av detta slag påbörjades inte plötsligt. Om man läser den diskussion som började i paragraf 21 förstår man tvärtom att den är ett resultat av den kunnige domarens överväganden och domslut. Eftersom detta utgör en viktig del av hans dom kommer vi att återge varje punkt under ett löpande nummer och samtidigt framföra kritik mot den, så att varje punkt blir tydligt belyst.

Ummahens syn på Sunnah

Den kunnige domaren säger: ”En särskilt betydande del av muslimerna har, utöver den ädla Koranen, kommit att betrakta hadith, det vill säga Sunnah, som en ytterst viktig källa till islamisk rätt” (paragraf 21).

Ingen som ens i ringa mån har studerat islamisk rätt och dess historia kan godta att den ovanstående meningen ger en korrekt beskrivning av förhållandet. Det verkliga förhållandet är att hela ummahen, i hela den islamiska världen, från profetskapets tid fram till i dag har erkänt och fortfarande erkänner Profetens Sunnah som rättens grundläggande källa efter Koranen, och hadith som medlet genom vilket man får kunskap om Sunnah. Som vi har sagt i förordet till denna bok framträdde för första gången i islams historia, under det andra hijriska århundradet, en liten grupp som förnekade Sunnah. Även om man kraftigt överdriver deras antal var de inte fler än en på tiotusen muslimer. När det tredje hijriska århundradet närmade sig sitt slut hade denna grupp försvunnit helt. Det berodde på att det fanns så starka och verkningsfulla bevis för Sunnahs ställning som rättskälla att denna felaktiga lära inte kunde bestå särskilt länge. Därefter fanns ingen sådan grupp i den islamiska världen fram till det nionde hijriska århundradet. Inte ens i islams historia kan man nämna en enda person som skulle ha uttryckt en sådan felaktig uppfattning. Under det senaste århundradet har anhängare av denna felaktiga lära emellertid börjat framträda på nytt och på ett helt nytt sätt. Men om man ser till hur många anhängare sådana människor har i den islamiska världen finner man att deras antal inte överstiger en på hundratusen. Kan då följande mening sägas ge en korrekt bild av verkligheten: ”En särskilt betydande del av muslimerna har kommit att betrakta Sunnah som en källa till rätt”? Det vore tvärtom riktigare att säga: ”Ett helt obetydligt antal muslimer har börjat förneka att Sunnah är en källa till rätt.”

Profetens ställning i islam enligt domaren

Därefter ställde den kunnige domaren frågan: Vilken ställning har Profeten i islam? När han diskuterar denna fråga säger han:

”För att fullt ut förstå hadithens värde och ställning som källa till islamisk rätt måste vi veta vilken ställning och plats den helige Sändebudet har i den islamiska världen. Jag har i den inledande delen av denna dom sagt att islam är en av Allah given religion. Den hämtar sin auktoritet från Allah, och endast från Allah. Om detta är den riktiga uppfattningen om islam följer därav med nödvändighet slutsatsen att Profetens ord, handlingar och beteende inte kan ha samma ställning som den uppenbarelse som kommer från Allah. De kan högst tjäna som hjälp för att få veta hur Koranen tolkades under särskilda omständigheter, eller hur Koranens allmänna principer tillämpades på en viss händelse. Ingen kan förneka att Muhammad, Allahs Sändebud, har rätt till den ära och värdighet som tillkommer honom, eller att han har förmågan och kompetensen att förmedla den ära och värdighet som vi vill visa honom. Men trots detta var han varken gud eller betraktades som gud. Liksom alla andra sändebud var även han endast en människa.” – (paragraf 21).

”Han var dödlig liksom vi; han var ett föredöme, men var förvisso inte gud; även han var tvungen att följa Allahs påbud på samma sätt som vi måste göra. Ja, hans ansvar var kanske, i ljuset av den ädla Koranen, mycket större än vårt ansvar. Han kunde inte ge muslimerna mer än det som uppenbarades för honom.” (Paragraf 21).

Efter att ha anfört några verser ur den ädla Koranen som bevis till stöd för dessa påståenden säger han åter:

”Även om Muhammad, Allahs sändebud, var en person med mycket hög ställning, kan han ändå ges den näst högsta platsen efter Allah. Förutom den uppenbarelse som kom till honom från Allah hade han, som människa, även egna föreställningar och handlade under inflytande av dessa föreställningar. Det är sant att Muhammad, Allahs sändebud, inte begick någon synd, men misstag och fel kunde ändå förekomma från hans sida, och detta faktum erkänns uttryckligen i Koranen:

(Arabiska********************************************************)

På flera ställen i Koranen sägs det att Muhammad, Allahs sändebud, är ett synnerligen gott föredöme för världen, men det betyder endast att en människa bör vara lika troende, sanningsenlig, verksam, gudfruktig och gudsmedveten som han. Det betyder inte att vi också ska tänka och handla exakt som han. Det skulle nämligen strida mot människans natur, och det är inte möjligt för människor att göra på samma sätt. Om vi försökte göra det skulle livet bli outhärdligt.” – (stycke 22).

”Det är också sant att den ädla Koranen har betonat lydnaden mot Muhammad, Allahs sändebud (frid vare med honom), men det betyder endast att vi ska utföra en viss handling på det sätt som han har befallt oss att utföra den. Lydnad kan endast gälla en befallning. Där det inte finns någon befallning kan det varken finnas lydnad eller olydnad. Att vi ska göra exakt allt det som Allahs sändebud (frid vare med honom) gjorde är en mycket svårtolkad innebörd att utläsa ur Koranens verser. Saken är helt enkelt den att erfarenheterna av en enskild persons livshändelser inte kan utgöra ett föredöme för fler än ett begränsat antal människor, även om denna enskilda person skulle vara en profet. Det bör med eftertryck sägas att det finns en grundläggande och faktisk skillnad mellan Koranen och hadith.” – (stycke 23).

Profetens verkliga ställning i Koranens ljus

Vi vill med största respekt framföra att den ovan återgivna framställningen till största delen består av irrelevanta resonemang och har mycket liten anknytning till huvudfrågan. Det som här egentligen borde ha analyserats var inte huruvida Muhammad, Allahs sändebud, må Allah förskona oss, är Gud eller inte, om han är människa eller något annat, eller vad den islamiska sharia föreskriver. Det som behövde granskas var i stället vilket uppdrag Allah den Allsmäktige hade gett den ädle Profeten (frid vare med honom), vilken ställning och vilka befogenheter han har i islams religion, samt huruvida de bestämmelser som nämns i Koranens verser är de enda bestämmelserna från Allah, eller om även de bestämmelser som Allahs sändebud (frid vare med honom) har gett oss utöver den heliga Koranen utgör gudomliga bestämmelser. Dessa frågor kan inte granskas med hjälp av de verser som den lärde domaren har citerat. Dessa verser besvarar nämligen inte alls de ovan nämnda frågorna. Svaren på dessa frågor finner man i följande verser, som den lärde domaren inte ägnade någon uppmärksamhet åt:

(Arabiska*************************************************)

1. ”Allah har visat de troende nåd genom att sända ett sändebud till dem, ur deras egen krets. Han reciterar Hans verser för dem, renar dem och lär dem Skriften och visdomen” – (Sura Al-Imran: 164).

(Arabiska****************************************************************)

2. ”Och Vi har uppenbarat denna påminnelse (Koranen) för dig, så att du klart kan förklara för människorna det som har uppenbarats för dem” – (Sura An-Nahl: 44).

(Arabiska*******************************************************************)

3. ”Han (Profeten) befaller dem att göra det goda och förbjuder dem att göra det onda, tillåter de rena tingen för dem och förbjuder de orena tingen” – (Sura Al-Araf: 157).

(Arabiska*************************************************************************)

4. ”Ta emot det som Sändebudet ger er och avstå från det som han förbjuder er” – (Sura Al-Hashr: 7).

(Arabiska*******************************************************)

৫. ”Vi har sänt Sändebudet just i detta syfte: att han ska åtlydas på Allahs befallning”-(Sura an-Nisa: 64).

(Arabiska*****************************************************)

৬. ”Den som lyder Sändebudet har sannerligen lytt Allah”-(Sura an-Nisa: 80).

(Arabiska*****************************************************************)

৭. ”Om ni lyder Sändebudet kommer ni att finna den rätta vägen”-(Sura an-Nur: 54).

(Arabiska******************************************************************)

৮. ”I Sändebudets person finns det bästa föredömet för er”-(Sura al-Ahzab: 21).

(Arabiska**************************************************************)

9. ”Men nej, vid er Herres ed! De kan aldrig bli troende förrän de överlåter åt dig att avgöra de meningsskiljaktigheter som uppstår mellan dem, därefter inte känner någon tvekan i sina hjärtan inför det beslut du fattar, utan underkastar sig det helt och fullt” – (Sura an-Nisāʾ: 65).

(Arabiska***********************************************************************)

10. ”Ni som tror! Lyd Allah, lyd Sändebudet och dem bland er som har myndighet. Om ni därefter blir oense i någon fråga, hänskjut den till Allah och Sändebudet – om ni tror på Allah och den Yttersta dagen” – (Sura an-Nisāʾ: 59).

(Arabiska*************************************************)

11. ”Säg till dem: ’Om ni älskar Allah, följ då mig; Allah kommer att älska er’” – (Sura Āl ʿImrān: 31).

När de ovan nämnda elva verserna läses tillsammans framträder klart och obestridligt Sändebudets (frid vare med honom) verkliga ställning i islams religion. Det råder ingen tvekan om att han inte var Gud, utan en människa. Men han var en sådan människa som Allah hade sänt efter att ha gjort honom till sin auktoritetsbärande ställföreträdare. Allahs budskap och lag kom inte direkt till oss, utan genom honom. Han utsågs inte enbart för att läsa upp verserna ur Allahs Bok, som hade uppenbarats för honom; han utsågs också för att i detalj förklara Bokens verser, att som vår vägledare verka för reningen av våra individer och vårt samhälle – [”Reningen” (tazkiya) betyder ”rening från syndens orenhet samt utveckling av fromhet och godhet”. I själva ordet ligger också innebörden att den som renar ska ange vilka orenheter individen och samhället måste renas från, och att han ska ange den fromhet och godhet som måste utvecklas hos individen och i samhället.] – och att utbilda oss i Allahs Bok, kunskap och klokhet.

Vers 3 säger klart att Allah den Upphöjde också har överlämnat lagstiftningsmakten (Legislative power) åt honom, och där finns inget villkor som begränsar hans makt till enbart förklaring och uttolkning av koraniska bestämmelser. Vers 4 ger en allmän befallning: ta emot allt som han ger er och avstå från det som han förbjuder. Inte heller i denna vers finns något villkor utifrån vilket man kan dra slutsatsen att man endast ska ta emot det som han ger i form av koranverser. Vers 8 fastslår att hans livsföring, uppträdande och handlingar ska vara ett föredöme för oss att följa. Inte heller här har något sådant villkor ställts upp att vi endast ska ta det av hans ord och handlingar som kan stödjas med Koranen som föredöme för oss; tvärtom har han generellt framställts för oss som sanningens måttstock.

Verserna 5, 6 och 7 befaller oss att lyda honom, och inte heller här finns minsta antydan om att vi endast ska lyda de föreskrifter som han ger oss i form av koranverser. Vers 9 framställer honom som en domare, till vilken man ska vända sig för att få tvister avgjorda och vars beslut man ska godta inte bara utåt utan också innerligt; detta hör till trons villkor. Det är en ställning som inte har givits någon domstol eller domare i världen. Vers 10 har särskilt skilt hans ställning från alla personer med myndighet bland muslimerna. Personen med myndighet, eller ulil-amr (vilket omfattar statschefen, regeringschefen, hans ministrar, parlamentsledamöterna, de offentliga tjänstemännen och tjänstemännen inom rättsväsendet), kommer på tredje plats när det gäller lydnad, medan lydnaden till Allah kommer på första plats. Mellan dessa båda har Allahs Sändebud (frid vare med honom) sin plats, och Sändebudets (frid vare med honom) ställning här är sådan att muslimer kan ha meningsskiljaktigheter med ulil-amr, men inte med Sändebudet. Varje meningsskiljaktighet som uppstår måste i stället hänskjutas till Allah och Hans Sändebud för avgörande. Att erkänna denna ställning har också fastställts som ett villkor för tron, vilket tydligt framgår av versens avslutning (arabiska***********************************). Den sista versen anger sedan det enda anspråket på Allahs kärlek och den enda vägen till att vinna Hans kärlek: att människan lyder Allahs Sändebud.

Detta är Sändebudets verkliga ställning i islams religion, sådan som Koranen så tydligt har framställt den. Kommer den lärde domaren, efter att ha studerat detta, att ompröva den dom som återges i paragraf 21? Blir det inte tydligt, när de två bilderna ställs mot varandra, att han har framställt den ädle Profetens (frid vare med honom) ställning som mycket lägre än hans verkliga ställning, ja, i grunden helt annorlunda?

Är uppenbarelsen begränsad enbart till Koranen?

Det är bokstavligen helt riktigt när den lärde domaren frågar om endast den uppenbarelse som är införd i Koranen kom till den ädle Sändebudet (frid vare med honom), eller om han dessutom fick vägledning genom uppenbarelse. Om det första är fallet kan man inte erkänna riktigheten i hans påstående. Ingenstans i Koranen sägs det att den store Profeten (frid vare med honom) fick vägledning från Allah enbart genom verserna i Allahs bok och inte genom någon annan uppenbarelse. Om det andra är fallet finns det inget annat val än att erkänna sunna som en rättskälla tillsammans med Koranen, eftersom även den mottogs från samma Gud från vilken Koranen uppenbarades.

Var den store Profeten (frid vare med honom) fri att följa sina egna tankar?

Återigen måste den lärde domarens följande påstående omprövas strängt: att Guds Sändebud (frid vare med honom) ”förutom den uppenbarelse som kom från Allah även hyste vissa egna tankar och handlade under inflytande av dessa tankar”.

Detta påstående är varken förenligt med Koranen eller något som förnuftet kan tro på. Koranen har upprepade gånger tydligt framhållit att den store Profeten (frid vare med honom) inte lämnades fri att, när han utförde det ansvar och de plikter som anförtrotts honom som Sändebud, handla enligt sina personliga infall och begär; han var tvärtom skyldig att följa uppenbarelsen.

”Jag följer endast det som uppenbaras för mig” – (sura al-Anʿam: 50).

(Arabiska**************************************************)

”Säg: Jag följer endast den uppenbarelse som ges mig från min Herre” (al-Aʿrāf: 203).

(Arabiska*****************************************************************)

”Er följeslagare har inte gått vilse och inte heller hamnat på avvägar. Han talar inte heller av eget påhitt. Detta är inget annat än en uppenbarelse som uppenbaras för honom” (Sūra al-Najm: 2–4).

Ur förnuftets synpunkt kan man nu säga att det på intet sätt är berett att godta att en person utses till Guds sändebud och samtidigt lämnas fri att, när han fullgör sitt sändebudsuppdrag, handla enligt sina egna begär, böjelser, impulser och personliga uppfattningar. Inte ens en vanlig regering lämnar en person, som den utser till sin representant i ett område, till guvernör eller till sin ambassadör i ett land, fri att i utförandet av sitt offentliga uppdrag själv utforma en handlingsplan efter eget gottfinnande eller tala och handla enligt sina personliga infall. Efter att ha gett honom en så ansvarsfull post tvingas han att följa den högre myndighetens handlingsplan och instruktioner. Han ställs under sträng bevakning, så att han inte kan göra något som strider mot regeringens politik och instruktioner. I de frågor som lämnas åt hans omdöme hålls noggrann uppsikt över huruvida han använder sitt omdöme riktigt eller felaktigt. Han får inte vägledning endast för att förmedla den till allmänheten eller till det folk bland vilket han skickas som ambassadör; han får också vägledning i hemlighet för att själv finna rätt väg. Om han gör något som strider mot den högre myndighetens avsikter, korrigeras han omedelbart eller kallas tillbaka. Världen håller den regering ansvarig för hans ord och handlingar som han representerar, och om hans ord och handlingar anses det med nödvändighet att hans uppdragsgivares myndighet har godkänt dem, eller åtminstone att regeringen inte ogillar dem. Till och med det goda eller dåliga i hans personliga eller familjära liv påverkar hans uppdragsgivares regerings anseende.

Kan man då hysa en så stor farhåga för bristande omsorg hos Gud att Han utser en person till sitt sändebud, uppmanar världens människor att tro på honom, utser honom till en förebildlig människa från Sin sida, gång på gång ger kraftfulla befallningar om hans obetingade lydnad och efterföljelse och, efter allt detta, lämnar honom så att han får fullgöra sändebudsuppdraget hur han än vill, efter eget personligt gottfinnande?

Den Helige Profeten (frid över honom)s sunna fri från fel och brister?

Den lärde domaren säger: ”Det är riktigt att Muhammad, Guds sändebud, inte begick någon synd, men han kunde begå misstag, och denna sanning har Koranen själv erkänt.”

Om man i detta följer den ädla Koranen kan vi få veta att Gud den Allsmäktige endast på fem ställen varnade den Helige Profeten (frid över honom) för fel och brister: i Sūra al-Anfāl, verserna 67–68; i Sūra al-Tawba, vers 43; i Sūra al-Aḥzāb, vers 37; i Sūra al-Taḥrīm, vers 1; och i Sūra ʿAbasa, verserna 1–10. Det sjätte stället, där man kan anta att han även där varnades för något fel, är Sūra al-Tawba, vers 84. Under hela hans tjugotre år långa profetiska liv finns det, bortsett från dessa fem eller sex ställen, varken något omnämnande i den ädla Koranen av något fel eller någon brist hos den Helige Profeten (frid över honom), eller av dess rättelse.

Det som bevisas av detta är följande: Under hela denna period stod den ädle Profeten (s) direkt under Allah den Upphöjdes uppsikt, så att Hans godkände representant ingenstans skulle representera Honom felaktigt eller leda människorna på villovägar. När Profeten (s) på de fem eller sex platserna begick mindre fel eller avvikelser, ingrep man omedelbart och korrigerade dem. Om han, utöver dessa få platser, hade begått ytterligare något fel eller någon avvikelse, skulle även detta omedelbart ha korrigerats, på samma sätt som på de ovan nämnda platserna. Detta försvagar därför inte vår tillit till och visshet om Profeten (s) vägledning, utan stärker den ytterligare. Vi kan nu med visshet säga att alla minnesvärda handlingar under Profeten (s) tjugotre år långa profetiska liv var fullständigt fria från fel, avvikelser och snedsteg, och att de hade Allahs godkännande.

Den verkliga innebörden av lydnad mot Sändebudet

Den lärde domarens tolkning av det påbud om lydnad mot den ädle Profeten (s) som finns i Koranen är att ”även vi måste bli lika troende, rättfärdiga, handlingskraftiga, religiösa och gudfruktiga som den ädle Profeten (s) var”. Enligt honom är denna innebörd av lydnad, såsom den nämns i Koranen, ”onaturlig och orealistisk: att även vi måste tänka och handla precis på samma sätt som den ädle Profeten (s) tänkte och handlade”. Han säger att livet skulle bli outhärdligt om man antog denna innebörd.

Vårt svar i denna fråga är att en så grundläggande fråga har behandlats mycket lättvindigt. Lydnad innebär inte enbart att till det yttre likna någon i utseende och egenskaper; den innefattar nödvändigtvis också lydnad i fråga om tankesätt, värderingsmått, principer och perspektiv, karaktär, moral och uppförande samt livsföring och handlingar – allt detta. Det viktigaste är att när den ädle Profeten (s), i egenskap av lärare, har visat hur man handlar enligt någon av dīnens föreskrifter, är det obligatoriskt för oss att följa honom i denna handling, såsom en elev följer sin lärare. Detta innebär naturligtvis inte att vi måste bära samma slags kläder som han bar. Inte heller måste vi äta samma slags mat som han åt, färdas i samma slags färdmedel som han använde eller avstå från att använda andra vapen än de typer av vapen han använde. Om man antog en sådan innebörd av lydnad skulle livet utan tvekan bli outhärdligt. Men bland ummahs lärda har det hittills inte funnits någon som antagit lydnad i den ovan beskrivna betydelsen. Från begynnelsen och fram till i dag har muslimer förstått lydnad så, att vi ska följa den ädle Profeten (s) i den förklaring av det islamiska tänkesättet och dīnens grundprinciper och föreskrifter som han gav genom sina ord och handlingar.

Som exempel kan man ta frågan om månggifte, beträffande vilken den lärde domaren tidigare utförligt har uttryckt sin åsikt. Profeten (s) ord och handlingar visar otvetydigt följande synsätt i denna fråga: Månggifte är i grunden inte något ont som behöver begränsas, och monogami är i grunden inte heller ett eftersträvansvärt värde som ska läggas till grund för lagstiftning. Kravet på lydnad mot den ädle Profeten (s) innebär därför att även vårt tänkesätt i denna fråga måste vara detsamma. Dessutom är det sätt på vilket den ädle Profeten (s) under sitt eget styre tillämpade Koranens vägledning i denna fråga den korrekta tolkningen av denna vägledning, som vi måste följa. Under hans tid var folkets ekonomiska situation många gånger sämre än vår nuvarande situation. Men trots detta införde han inte ens genom en antydan några begränsningar av månggifte. Han sade inte till någon som var intresserad av ett andra äktenskap: ”Bevisa först att du verkligen behöver gifta dig en andra gång och att du kan försörja två eller flera hustrur.” Han frågade inte någon: ”Vill du gifta dig en andra gång för att ta hand om något föräldralöst barn?” Han sade inte heller till någon: ”Se först till att din nuvarande hustru samtycker.” Under hans styre hade varje man uttrycklig tillåtelse att frivilligt ta upp till fyra hustrur. Om han någon gång ingrep under sin tid, så var det endast när någon inte behandlade sina hustrur rättvist. Om vi nu är Sändebudet Allahs (s) följare bör vår uppgift därför inte vara att ta två eller tre verser och själva börja göra ijtihād. Vi måste i stället se vilket syfte det Sändebud som dessa verser uppenbarades för hade förstått med dem och hur han förverkligade dem.

Var Profeten (s) vägledning begränsad till hans egen tid?

Den lärde domarens ståndpunkt är att det enda sätt på vilket den ädle Profetens (s) ord, handlingar och uppförande i största möjliga utsträckning kan användas är att de kan hjälpa oss ”att få veta hur Koranen tolkades under särskilda omständigheter eller hur Koranens allmänna principer tillämpades i en viss fråga”.

Den reaktion som ovanstående uttalande väcker hos läsaren är att den lärde domaren anser att Profeten (s) vägledning varken var avsedd för hela världens befolkning eller för all framtid, utan för ett särskilt samhälle under hans egen tid. Samma reaktion väcks också av följande mening av honom: ”Erfarenheterna av en enda individs livshändelser kan inte ge fler än ett begränsat antal människor ett exempel.”

Eftersom han inte har uttryckt sin syn på denna fråga i detalj, går det inte att diskutera den ingående. Men vi anser det nödvändigt att kort framföra några synpunkter på den reaktion som hans uttalande väcker.

Den ädla Koranen vittnar om att den, trots att den själv riktade sig till ett särskilt folk under en särskild tidsålder, likväl är en universell och evig vägledning. På samma sätt är det Sändebud som förmedlade den, trots att han utförde sitt profetiska uppdrag i ett samhälle under några år, en vägledare för hela mänskligheten än i dag och fram till tidens slut. Om Koranen har det sagts:

(Arabiska*****************************************************************)

”Denna Koran har uppenbarats för mig, så att jag genom den kan varna er och dem till vilka den når.” – (Sura al-An’am: 19).

På samma sätt har det sagts om Sändebudet (frid vare med honom), som förmedlade Koranen:

(Arabiska********************************************************************)

”(Muhammad!) Säg: ’O människor! Jag är Allahs Sändebud till er alla.’” – (Sura al-A’raf: 58).

(Arabiska************************************************************************)

”Vi har sänt dig som förkunnare av glada budskap och var­nare för hela mänskligheten.” – (Sura Saba 34:28).

(Arabiska**************************************************************)

”Muhammad är inte fader till någon av era män, utan han är Allahs sändebud och den siste av profeterna.” – (Sura al-Ahzab 33:40).

I detta avseende finns det ingen skillnad mellan vägledningen från ”Koranen och Muhammadur Rasulullah” (frid och välsignelser över honom). Om de är tillfälliga och begränsade, så är båda det; om de är universella och eviga, så är båda det. Vem vet inte att uppenbarelsen av Koranen började år 610 e.Kr. och att uppenbarelsernas följd avslutades år 632 e.Kr.? Vem vet inte att de som tilltalades av denna Koran var dåtidens arabiska folk och att vägledning gavs däri med hänsyn till deras förhållanden? Frågan är: På vilken grund erkänner vi denna vägledning som en källa till vägledning för alla tider och för hela mänskligheten, både nu och i framtiden? Det svar som kan ges på denna fråga blir exakt samma svar på följande fråga: Hur kan erfarenheterna från en mans profetiska liv, som under 600-talet varade endast i 22 solår, utgöra ett medel till vägledning för alla tider och för hela mänskligheten? Det finns inte utrymme här för en utförlig diskussion om hur dessa två källor eller medel till vägledning, trots att de är begränsade till tid och plats, kan ge vägledning för alla tider och över hela världen. Här vill vi endast veta detta: På vilken grund gör de som hävdar att Koranen är universell och gäller för alla tider skillnad mellan Allahs bok och Allahs sändebud? Med vilket argument är slutligen den enes (Koranens) vägledning allmän eller omfattande, medan den andres (sändebudets) vägledning är begränsad och specifik?

Anledningen till att de rätt vägledda kaliferna följde sunna

Efter denna principiella diskussion ställer den lärde domaren i paragraf 24 frågan varför de rätt vägledda kaliferna, trots att de följde sunna under sina respektive epoker, gjorde det. Om detta säger han:

”Det finns inga tillförlitliga vittnesmål som gör det möjligt att fastställa hur stor vikt de fyra kaliferna tillmätte Muhammadur Rasulullahs (frid och välsignelser över honom) ord, handlingar och uppförande. Men även om man för diskussionens skull antar att de i stor utsträckning använde hadither för att lösa folkets problem och lägga fram lösningar på nationellt viktiga frågor, så gjorde de helt rätt. Detta eftersom de, med hänsyn till tid och plats, stod Muhammadur Rasulullah närmare än vi gör.”

Vårt påstående är att det beträffande följande sak finns ett så tillförlitligt vittnesmål som det över huvud taget är möjligt att ha om en händelse i det förflutna: alla fyra av de rätt vägledda kaliferna följde med största stränghet Rasulullahs (frid och välsignelser över honom) sunna. Anledningen var inte att förhållandena under deras epok liknade förhållandena under Rasulullahs (frid och välsignelser över honom) tid, utan att sunna enligt deras uppfattning var rättskällan näst efter Koranen. De ansåg inte att det var tillåtet för dem att överskrida dess gränser. Deras egna tydliga uttalanden i denna fråga har vi återgett i detta verk, på sidorna 111–118, i avsnittet med rubriken ”Förtal mot de rätt vägledda kaliferna”. Det största beviset för detta är dessutom att fiqh-litteraturen från det andra hijriska århundradet till det fjortonde hijriska århundradet, i varje århundrade utan avbrott, har återgett just denna uppfattning och handlingslinje hos de rätt vägledda kaliferna. Av de exempel som vissa människor i vår tid lägger fram för att visa att de övergav sin sunna finns inte ett enda som i själva verket bevisar att någon av de rätt vägledda kaliferna faktiskt överträdde sunna. Innebörden av några av dessa exempel har vi förklarat på sidorna 192–196 i detta verk (se svaret på anklagelse 26–28).

Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom)– hans kunskap om hadither och hans följsamhet till sunna

Därefter bevisar den lärde domaren Imam Abu Hanifas (må Allah förbarma sig över honom) ståndpunkt

”Men Abu Hanifa, som föddes år 80 efter hijra och dog 70 år senare, använde endast 17 eller 18 hadither för att lösa de frågor som lades fram för honom. Orsaken var sannolikt att han inte stod Profetens tid lika nära som de fyra kaliferna gjorde. Han grundade alla sina beslut på Koranens nedtecknade föreskrifter och försökte bakom ordalydelsen i Koranens grundtext söka efter de verksamma faktorer som utgjorde orsaken till dessa föreskrifter. Han hade tillräcklig förmåga att resonera och finna lösningar. Utifrån de faktiska omständigheterna utformade han rättsprinciper och regler på grundval av qiyas. Om Imam Abu Hanifa hade rätt att tolka Koranen utifrån de samtida förhållandena utan hjälp av hadither, kan man inte förvägra andra muslimer denna rätt.” – (paragraf 24).

Ovanstående uttalande bygger helt och hållet på en felaktig redogörelse och på påhittade uppgifter. Om Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) skrev Ibn Khaldun, på grundval av vilken traditionskedja vet man inte, följande: ”När det gäller att godta hadither var Imam Abu Hanifa så sträng att enligt honom var inte fler än 17 hadither autentiska.”

Med tiden blev ovanstående påstående så spritt bland folk att det blev allmänt känt att Imam Abu Hanifa endast kände till 17 hadither, eller att han hade dragit slutsatser från 17 hadither. Detta är emellertid helt och hållet en skröna som strider mot de faktiska förhållandena. I dag finns Imam Abu Hanifas främste elev, Imam Abu Yusuf (må Allah förbarma sig över honom), bok Kitab al-Athar tillgänglig i tryckt form. I den har han samlat tusen hadither som återberättats av hans egen lärare. Dessutom sammanställde Imamens andra berömda elever, Imam Muhammad (må Allah förbarma sig över honom) och Imam Hasan ibn Ziyad al-Lulu’i (må Allah förbarma sig över honom), samt imamens son Hammad ibn Abu Hanifa, de hadither som återberättats av honom. Därefter fortsatte otaliga lärda under flera århundraden att samla hans återberättade hadither under namnet Musnad Abi Hanifa [i hadithvetenskaplig terminologi kallas en bok där hadither återberättade av en enskild person har samlats för en musnad]. Bland dessa har överdomaren Muhammad ibn Mahmud al-Khwarizmi sammanställt en omfattande samling av 15 musnad-verk under titeln Jami‘ Masanid al-Imam al-A‘zam. Förlaget Dairat al-Ma‘arif i Hyderabad har publicerat den i två volymer. Dessa böcker avvisar slutgiltigt påståendet att Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) endast kände till 17 hadither eller att han använde endast 17 hadither när han formulerade fiqh-rättsliga avgöranden. Antalet av Imamens lärare i hadithvetenskap, vars återberättelser han accepterade, uppgick till så många som fyra tusen. Han räknades bland de äldre hadithhafizerna. Bland dem som samlade hadither återberättade genom hans förmedling fanns välkända hadithkännare som Imam al-Daraqutni, Ibn Shahin och Ibn ‘Uqdah. Den som endast läser Imam Tahawis (må Allah förbarma sig över honom) Sharh Ma‘ani al-Athar, Abu Bakr al-Jassas (må Allah förbarma sig över honom) Ahkam al-Qur’an och Imam Sarakh­sis al-Mabsut, bland de tillförlitliga verken inom hanafitisk fiqh, kommer aldrig att falla offer för den felaktiga föreställningen att Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) bortsåg från hadither och grundade sin fiqh enbart på qiyas och Koranen.

När det åter gäller Imam Abu Hanifas (må Allah förbarma sig över honom) syn på att hämta argument från hadither beskriver han själv den i följande ord:

”När jag finner en föreskrift i Allahs bok håller jag fast vid den med bestämdhet. Om jag inte finner den där, godtar jag då Allahs Sändebuds sunna och de hadither från honom som är välkända genom tillförlitliga personer hos tillförlitliga personer. När det därefter varken finns någon föreskrift i Allahs bok eller i Allahs Sändebuds sunna följer jag Allahs Sändebuds följeslagares uttalanden, det vill säga deras samstämmighet, och när de är oense överger jag inte en följeslagares uttalande för att godta någon annans. När det gäller andra är min ståndpunkt att liksom de har rätt att göra ijtihad, har även jag det.” – (Tarikh Baghdad, författad av al-Khatib, vol. 13, s. 368; al-Muwaffaq al-Makki, Manaqib al-Imam al-A‘zam, vol. 1, s. 79; al-Dhahabi, Manaqib Imam Abu Hanifa wa Sahibayn, s. 20).

En gång framfördes i Imam Abu Hanifas (må Allah förbarma sig över honom) närvaro beskyllningen att han gav qiyas företräde framför Koranen. Som svar sade han: ”Vid Allah! Den som sade att jag ger qiyas företräde framför Koranen har ljugit och riktat en falsk anklagelse mot oss. Vilket behov finns det av qiyas när det finns ett bevis i Allahs bok?” – (Sharani, Kitab al-Mizan, vol. 1, s. 61).

Den abbasidiske kalifen Mansur skrev en gång till imamen: ”Det har nått mina öron att du ger qiyas företräde framför haditherna.” Som svar skrev han: ”De troendes befälhavare! Det som har nått dina öron är inte korrekt. Först handlar jag i enlighet med Allahs bok, därefter i enlighet med Allahs sändebuds (frid och välsignelser över honom) sunnah, därefter i enlighet med Abu Bakrs, Umars, Uthmans och Alis (må Allah vara nöjd med dem) beslut, och därefter i enlighet med de övriga följeslagarnas beslut. Om följeslagarna däremot är oense, tar jag min tillflykt till qiyas.” – (Sha’rani, Kitab al-Mizan, del 1, s. 62).

Allama Ibn Hazm skrev till och med följande: ”Alla Abu Hanifas följeslagare är eniga om att Abu Hanifas (må Allah förbarma sig över honom) rättsskola innebar: Om även en svag hadith påträffas, ska man godta den och överge qiyas och personligt omdöme.” – (Dhahabi, Manaqib Imam Abu Hanifa wa Sahibayn, s. 21). Det bör påpekas att en svag hadith inte betyder en fabricerad hadith. Med svag hadith avses här en hadith vars överföringskedja inte är stark, men som ger upphov till en stark förmodan att den faktiskt är den Ädle Profetens (frid och välsignelser över honom) ord.

Orsakerna till att domaren inte anser att man bör lita på hadither

Därefter redogör den lärde domaren i 25 paragrafer för de orsaker till vilka hadither enligt honom inte är tillförlitliga och inte heller utgör bevis. Hans diskussionspunkter i detta sammanhang återges nedan:

”Alla islams rättslärda erkänner enhälligt att en väldig mängd fabricerade hadither med tidens gång har accepterats som en legitim och erkänd källa till islamisk lag. Falska hadither började framträda redan under Muhammed, Allahs sändebuds (frid och välsignelser över honom), egen tid. Antalet falska och felaktiga hadither hade ökat så mycket att Umar (må Allah vara nöjd med honom) under sitt kalifat införde begränsningar för återberättandet av hadither; ja, han förbjöd rentav deras återberättande. Imam Bukhari valde ut endast nio tusen som autentiska bland sex hundra tusen hadither.” 2. ”Jag kan inte förstå hur någon kan förneka att samma ansträngningar som gjordes för att bevara Koranen inte gjordes för att bevara haditherna under Allahs sändebuds (frid och välsignelser över honom) egen tid. Det nu föreliggande vittnesmålet visar tvärtom att Muhammed, Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom), strängt förbjöd människorna att skriva ned hans ord och handlingar. Han befallde att den som hade bevarat hans hadither skulle förstöra dem omedelbart.”

(Arabiska*****************************)

Översättningen av denna hadith eller en liknande hadith av Maulana Muhammad Ali

Den skrevs ned från honom, och för detta ändamål utsåg Allahs ädla sändebud (frid och välsignelser över honom) några välutbildade följeslagare. Men beträffande haditherna kan man säga att de varken memorerades eller bevarades. De var gömda i minnena hos människor som av en slump ibland dog strax efter att ha återberättat dem inför andra. De samlades och sammanställdes till och med först flera hundra år efter sändebudets bortgång.”

5. ”Det medges att haditherna senare för första gången samlades in ungefär hundra år efter Allahs Sändebud (s). Men denna dokumentation är i dag svår att få tag på. Därefter samlades de in av följande personer:

Imam Bukhari (d. 256 e.H.), Imam Muslim (d. 261 e.H.), Abu Dawud (d. 275 e.H.), Jami‘ at-Tirmidhi – den lärde domaren har skrivit namnet på detta sätt, trots att Jami‘ at-Tirmidhi inte är samlarens namn utan verkets namn. Samlaren är känd som Imam at-Tirmidhi – (d. 279 e.H.), Sunan an-Nasa’i (d. 303 e.H.), Sunan Ibn Majah – detta är inte heller samlarnas namn utan verkets namn. Sunan an-Nasa’i och Sunan Ibn Majah har dessutom inte dött ännu (eftersom båda är boktitlar) – (d. 383 e.H.), Sunan ad-Daribi – såvitt vi vet finns ingen samlare med detta namn, och inte heller någon bok med detta namn – (d. 181 e.H.), al-Bayhaqi (f. 164 e.H.).” Därefter nämner den lärde domaren hadithlärda inom shia-sekten. Vi nämnde dem inte, eftersom det är shia-lärdas ansvar att säga något om dem.

6. ”Det finns mycket få hadither som dessa hadithsamlande personer har kunnat enas om. Gör inte detta själva frågan om att hysa tillit till haditherna ytterst tvivelaktig?

7. ”De som får i uppdrag att undersöka fakta måste naturligtvis uppmärksamma att tusentals förfalskade hadither har spridits, så att islam och Muhammad, Allahs Sändebud, skulle kunna smutskastas.”

8. ”De måste också uppmärksamma att även om arabernas minnesförmåga är hur stark som helst, kan återgivna berättelser som enbart bygger på minnet verkligen anses vara tillförlitliga? När allt kommer omkring är de nuvarande arabernas minnesförmåga likadan som den deras förfäder hade för trettonhundra år sedan. Det som i dag finns av minnesförmåga hos araberna kan tjäna som en viktig vägledning för oss när vi ska avgöra i vilken mån vi kan hysa tillit till att de traditioner som har nått oss är korrekta och autentiska?”

9. ”Våra överdrifter, liksom de egna föreställningarna och fördomarna hos de återberättare genom vilka dessa traditioner har nått oss, måste också i stor omfattning ha förvrängt dem när traditionerna återgavs. När en ordsamling överförs från ett huvud till ett annat – oavsett om huvudet tillhör en arab eller någon annan – uppstår i själva verket sådana förändringar i detta ordförråd som är resultatet av varje hjärnas egen form. När den har passerat genom varje hjärna kan vem som helst föreställa sig hur stora förändringar som kan ha ägt rum i den.”

Kritik av de angivna argumenten

Vi har återgett dessa nio punkter med den lärde domarens egna ord och i den ordning han själv använde. Nu ska vi genom en intellektuell bedömning undersöka hur korrekta de är och i vilken mån de kan godtas som argument för att inte hysa tillit till haditherna och för att inte godta sunnah som bevis och rättsligt argument.

Har fabricateda hadither blivit en källa till islamisk rätt?

Först ska jag belysa punkt 1 och 7. Påståendet att alla islams rättslärda enhälligt har godtagit att en väldig mängd fabricateda hadither har trängt in bland den islamiska rättens källor står helt i strid med verkligheten. Islams rättslärda erkänner utan tvekan att många fabricateda hadither har blivit en del av den islamiska rättens källor, men låt oss få namnet på ens en enda rättslärd, hadithlärd eller tillförlitlig lärd inom religionen som hävdar detta. Sanningen är att ända sedan fabricateda hadither började spridas riktade hadithlärda, mujtahid-imamer och rättslärda alla sina krafter mot att förhindra att denna stinkande kloak skulle rinna in i den islamiska rättens källor. Det mesta av deras ansträngningar och arbete ägnades åt att granska och undersöka de hadither genom vilka en bestämmelse i sharia kunde bevisas. Även domarna i de islamiska domstolarna var alltid vaksamma på att de inte skulle döma enbart

genom att höra ”Guds Sändebud sade”, utan i stället gjorde de en fullständig kontroll av uppgiften, på grundval av vilken en brottsling kunde frikännas eller berövas sin frihet. Domarna i de tidiga islamiska domstolarna var inte mindre försiktiga i fråga om rättvisa än vår ärade domare och hans kolleger. Hur skulle det till slut ha varit möjligt för dem att utan nödvändig undersökning avkunna dom genom att godta något som en rättsligt bindande föreskrift? Och hur skulle de båda parterna i ett mål lugnt kunna acceptera att en dom avkunnades mot dem på grundval av en osäker återberättelse? Därför är det inte heller sant i verkligheten att fabricateda hadither har trängt in i den islamiska rättens källor och att islams rättslärda enhälligt har godtagit detta intrång.

Började fabricateda hadither spridas redan under den Helige Profetens tid??

Ärade domare, även påståendet att fabricateda hadither började spridas redan under Guds Sändebuds tid är ytterst vilseledande. Saken förhåller sig egentligen så här: Under den förislamiska okunnighetens tid ville en man gifta sig med dottern till en stam i Medina. Men familjen avvisade honom. Strax efter hijra begav sig denne man till stammen iförd en kaftan och sade till flickans familj att Guds Sändebud själv hade klätt honom i denna kaftan och utsett honom till stammens guvernör. Stammens människor tog ner honom från hans riddjur och underrättade i hemlighet den Helige Profeten om saken. Den Helige Profeten sade: ”Denne fiende till Allah har ljugit.” Därefter befallde han en man: ”Gå dit. Om du finner honom vid liv, döda honom, och om du finner honom död, bränn hans lik i eld.” När mannen kom dit såg han att den andre hade blivit biten av en orm och därför hade dött. I enlighet med befallningen brändes hans lik i eld. Därefter började den Helige Profeten offentligt förkunna: ”Den som ljuger i mitt namn ska förbereda sig på att hamna i helvetet.”¹ Följden av dessa stränga förebyggande åtgärder blev att inga fabricateda hadither spreds under omkring 30–40 år.

Varför förbjöd Hazrat Umar att återberätta så många hadither??

Även domarens påstående att antalet fabricateda hadither hade ökat så kraftigt fram till Hazrat Umars tid att Hazrat Umar tvingades införa begränsningar för återberättandet av hadither, ja till och med helt stoppa det, är ett påstående utan bevis.

Om det finns något historiskt bevis till stöd för ovanstående påstående, ombeds det vänligen att hänvisas till. I den tiden hade det i verkligheten inte uppstått någon fitna genom påhittade hadither. Det finns ingen som helst uppgift om detta i historien. Den verkliga orsaken till att Hazrat Umar inte tyckte om att så många hadither återberättades var att Koranen vid den tiden ännu inte hade spridits brett i Arabien, bortsett från ett mindre område i södra Arabien. Större delen av Arabien hade kommit under islams inflytande först under den senare delen av den Helige Profetens liv, och någon fullständig utbildning av den vanliga befolkningen i Arabien hade ännu inte inletts. Under dessa förhållanden ledde den Helige Profetens bortgång och därefter de avfälligas oroligheter under Hazrat Abu Bakrs kalifat till att detta arbete kom ur ordning. Det var under Hazrat Umars tid som muslimerna fick möjlighet att i lugn och ro sprida utbildningens ljus bland allmänheten. Då var det viktigare att först göra hela folket förtrogen med Koranens kunskap, och man behövde tills vidare avstå från sådant som kunde leda till att något annat blandades ihop med Koranen. Om de följeslagare som förmedlade Koranen till människorna å den Helige Profetens vägnar samtidigt hade fortsatt att återberätta den Helige Profetens uttalanden, fanns det en risk att en stor del av beduinerna skulle lära sig dem utantill genom att blanda ihop haditherna med Koranens verser. Hazrat Umar har själv på ett ställe beskrivit denna övergripande försiktighetsåtgärd.

Urwa ibn az-Zubayr (må Allah förbarma sig över honom) berättar: ”En gång uttryckte Umar (må Allah vara nöjd med honom) sin önskan att skriva ned Allahs sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sunnor. Han rådfrågade följeslagarna om detta. Alla ansåg att det borde göras. Men Umar (må Allah vara nöjd med honom) tvekade och brottades med frågan i en hel månad innan han började skriva, och han bad till Allah att Han skulle vägleda honom till det som innebar godhet. Slutligen sade han en dag, efter en månad: ’Jag hade beslutat att skriva ned sunnorna, men jag kom att tänka på att människor före er har gått bort; de skrev andra böcker men övergav Allahs bok. Vid Allahs ed! Jag kommer inte att låta något annat blandas med Allahs bok.’” (Tadribur-ravi, s. 151, återgiven med hänvisning till al-Bayhaqis al-Madkhal).

Den berömde hadithlärde Abdullah ibn Adi har återgett denna händelse i sitt verk med titeln ”Al-Kamil fi marifat ad-duafa wal-matrukin”.

Den fiktiva berättelsen om Imam al-Bukharis (må Allah förbarma sig över honom) sex hundra tusen hadither

Ännu ett uttalande av den lärde domaren, som kan ge upphov till ett allvarligt missförstånd, är följande: ”Av sex hundra tusen hadither valde Imam al-Bukhari (må Allah förbarma sig över honom) ut nio tusen som autentiska.”

En person som påverkas av ovanstående uttalande kan säga att av de sex hundra tusen haditherna fanns det alltså endast nio tusen autentiska hadither, vilka Imam al-Bukhari (må Allah förbarma sig över honom) godtog, medan de återstående 591 000 påhittade haditherna spreds bland umman. Men verkligheten är helt motsatt. Enligt hadithlärdas terminologi räknas en och samma händelse som återberättas genom en sammanhängande isnad som en hadith, och om denna enda hadith exempelvis återberättas genom 10, 20 eller 50 hadith. När man nådde Imam al-Bukharis (må Allah förbarma sig över honom) tid hade varje enskild hadith från Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), liksom varje enskild händelse i hans liv, återberättats av otaliga återberättare genom många isnader. På så sätt hade några tusen hadither fått formen av flera hundra tusen hadither. Imam al-Bukharis (må Allah förbarma sig över honom) metod var att han granskade alla isnader genom vilka han kände till att en händelse hade återberättats, enligt sina egna villkor för att pröva autenticiteten (det vill säga berättarkedjans tillförlitlighet, inte den ursprungliga händelsens riktighet), och därefter valde han den isnad, eller de isnader, som han ansåg vara mest tillförlitliga. Men han hävdade aldrig att endast de hadither han hade valt var autentiska och att alla återstående traditioner inte var autentiska.¹ Han sade själv: ”Jag har inte infört någon icke-autentisk hadith i min bok, men av rädsla för att boken skulle bli alltför omfattande utelämnade jag också många autentiska hadither” [Tarikh Baghdad, del 2, s. 8–9; Tahdhib an-Nabawi, del 1, s. 74; Tabaqat as-Subki, del 2, s. 71]. På ett annat ställe förklarar han dessutom detta och säger: ”De autentiska hadither som jag utelämnade var fler till antalet än de hadither jag valde ut.” Han sade också: ”Jag har hundra tusen autentiska hadither utantill” (Shurut al-a’immat as-sitta, s. 49). Nästan samma sak sade även Imam Muslim (må Allah förbarma sig över honom). Han sade: ”Jag hävdar att de hadither som jag har samlat i min bok är korrekta. Men jag säger inte att de hadither som jag inte tog med är svaga” (Tawjih an-nazar, s. 91).

Varför författades påhittade hadither?

Den lärde domaren har med stor eftertryck betonat att tusentals påhittade hadither författades, och han har också betonat att de undersökande granskarna särskilt bör tänka över detta.

Men vår invändning är att de undersökande granskarna samtidigt måste ägna djup eftertanke åt frågan varför dessa tusentals påhittade hadither till slut författades under den tiden. Orsaken var ju att den ädle Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ord och handlingar var hujja (bevis och argument), och att lögnaktiga människor, genom att knyta ett påhittat uttalande till honom, ville uppnå något av sina intressen. Om den ädle Profetens ord och handlingar inte hade varit hujja, varför skulle någon då ha bemödat sig om att författa ett uttalande till stöd för sitt eget påstående? Den som tillverkar något falskt i världen gör en falsk valuta som kan sättas i omlopp på marknaden. Vem skulle till slut vara så dåraktig att han efterliknar en valuta som saknar all ställning och allt värde? Anta att ett gäng bedragare någon gång har tillverkat tusentals förfalskningar av den valuta som är i omlopp i landet. Skulle det då vara riktigt att dra slutsatsen att all valuta i landet bör tas ur omlopp och kastas bort, eftersom man på grund av de falska mynten inte längre kan lita på någon valuta? Varje välvillig medborgare i landet skulle omedelbart börja tänka på att gripa dessa bedragare och skydda landets valuta från denna fara.

När falska hadither började spridas under islams första tid vidtog de välvilliga muslimerna exakt samma åtgärder. De agerade omedelbart och, efter att ha spårat upp varje författare av falska hadither, antecknade de deras namn i verk med titeln ”Asmāʾ al-rijāl”. De sammanställde samlingar av sådana mawḍūʿ-hadither (fabricerade hadither) efter att ha undersökt varje enskild falsk hadith. De utarbetade mycket stränga principer för att pröva hadithernas äkthet och brister och gjorde människorna kapabla att skilja mellan autentiska och falska hadither. Därigenom spärrade de vägen så att falska hadither aldrig skulle kunna tränga in i den islamiska lagens källor. Men även under den tiden var hadithförnekarnas tankesätt sådant att hela hadithskatten hade blivit misstänkt eftersom felaktiga hadither hade trängt in i lagens källor; därför måste alla hadither förkastas. De tog inte alls hänsyn till hur förödande det skulle bli för den islamiska lagen att överge Guds Sändebuds sunna, eller hur allvarligt själva islams struktur skulle förvridas.

Tre felaktiga grunder för argumentationen

Nu ska vi belysa den lärde domarens punkter 2, 3 och 4. Hela hans argumentation i dessa tre frågor vilar på tre saker som antingen är felaktiga i sig själva eller avviker starkt från sanningen. (1) Guds Sändebud förbjöd att haditherna skrevs ned. (2) Under den Ädle Profetens tid och även därefter, under de rätt vägledda kalifernas tid, lades visserligen stor vikt vid att bevara den ädla Koranen, men ingen vikt lades vid att bevara haditherna. (3) Haditherna låg dolda i följeslagarnas och tābiʿīns sinnen; ibland nämnde de dem för andra av en tillfällighet, och arbetet med att samla dessa berättelser utfördes först flera hundra år efter den Ädle Profetens tid.

På grundval av dessa tre grunder, som strider mot de faktiska förhållandena, leder den lärde domaren oss genom frågor mot slutsatsen att detta förhållningssätt till haditherna berodde på att de i grunden endast hade tillfällig betydelse och att avsikten inte var att göra dem till en rättskälla för hela världens befolkning eller för alla tider. I den fortsatta framställningen ska vi bedöma hur mycket sanning det ligger i de tre påståenden som denna slutsats bygger på och hur riktig själva slutsatsen är.

Det inledande förbudet mot att skriva ned hadither och dess orsaker

I de två hadither som den lärde domaren hänvisar till förbjöds endast nedskrivning av hadither; det förbjöds inte att återberätta dem muntligt. I den ena av dessa hadither sade den Ädle Profeten dessutom uttryckligen:

”Återberätta mina ord muntligt; det finns inget att invända mot det.”

Men att enbart godta dessa två hadither, dra en slutsats av dem och samtidigt bortse från andra relevanta händelser i samma sammanhang är i grunden en felaktig metod. Det första som är viktigt att känna till i detta sammanhang är att hela det arabiska folket var obildat när den Ädle Profeten sändes, och att de skötte alla sina angelägenheter genom memorering och muntlig tradition. Enligt den historiske al-Balādhurīs skildring var förhållandet även bland den framstående stammen Quraysh sådant att endast 17 personer där kunde läsa och skriva. Enligt al-Balādhurī fanns det i Medina inte fler än 11 läs- och skrivkunniga personer. Papper för skrivning var sällsynt. Utsagor skrevs ned på tunt läder, ben och palmblad. Under dessa förhållanden var den Ädle Profetens främsta uppgift när han sändes att bevara den heliga Koranen på ett sådant sätt att inget annat kunde blandas in i den. Det fanns endast ett fåtal skrivare, och därför fruktade han att om samma personer som skrev ned uppenbarelsens ord och verser också skrev ned annat som de hörde från honom och tillskrev honom det, skulle Koranen inte förbli fri från sammanblandning. Även om ingen sammanblandning skedde kunde åtminstone tvivel uppstå om en utsaga var en koranvers eller den Ädle Profetens hadith. Därför förbjöd den Ädle Profeten att haditherna skrevs ned under den första tiden.

Allmänt tillstånd att nedteckna hadither

Men detta förhållande varade inte länge. Kort efter ankomsten till Medina Tayyiba ordnade han själv undervisning i läsning och skrivning för sina följeslagare och deras barn. När ett betydande antal människor hade lärt sig läsa och skriva gav han tillstånd att nedteckna hadither. På detta område återges nedan tillförlitliga berättelser.

1. Abdullah ibn Amr ibn al-As (ra) berättar: Jag brukade skriva ned allt som jag hörde hos Allahs Sändebud (sa). Folket förbjöd mig att skriva och sade: ”Allahs Sändebud (s) är en människa; ibland talar han i lugn sinnesstämning och ibland talar han i vrede. Skriver du ned allt?” Därefter beslöt jag att inte skriva ned något av hans ord förrän jag hade frågat den ädle Profeten (s). När jag sedan frågade den ädle Profeten (sa), pekade han på sina läppar och sade:

2. Abu Hurayra (ra) berättar att en man bland ansarerna vädjade: ”Jag hör många ord från dig, men jag kan inte komma ihåg dem.”

Den ädle Profeten (s) sade:

”Ta hjälp av din hand.” Därefter gjorde han en gest med sin högra hand och sade: ”Skriv ned det.” – (Tirmidhi).

3. Det har återberättats från Abu Hurayra att den ädle Profeten (s) höll en predikan. Därefter vädjade Abu Shah, som var från Jemen: ”Skriv ned predikan åt mig.” Den ädle Profeten (s) befallde: ”Skriv ned den åt Abu Shah.” – (Bukhari, Musnads samling av Ahmad, Tirmidhi). I en annan berättelse från Abu Hurayra återges denna händelse mer utförligt. Efter erövringen av Mekka höll den ädle Profeten (s) en predikan. I denna predikan redogjorde han för vissa bestämmelser rörande Mekkas heliga område och dråp. En man från Jemen (Abu Shah) reste sig och vädjade: ”Skriv ned predikan åt mig.” Den ädle Profeten (s) befallde: ”Skriv ned den åt honom.” – (Bukhari).

4. Det har återberättats från Abu Hurayra. Han sade: ”Bland följeslagarna fanns det ingen som hade fler hadither än jag. Abdullah ibn Amr (ra) var dock ett undantag, eftersom han skrev ned haditherna, medan jag inte skrev ned dem.” – (Bukhari, Muslim, Tirmidhi, Abu Dawud, Nasa’i).

5. Olika personer frågade Hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom), och en gång, när han satt på predikstolen, frågades han: ”Har du någon kunskap som Profeten (frid vare med honom) särskilt har skänkt dig?” Han svarade: ”Nej, jag har endast Allahs bok och dessa några bestämmelser som jag har hört från Profeten (frid vare med honom) och skrivit ned.” Därefter tog han fram det skrivna och visade det. Där fanns bland annat bestämmelser om zakat, föreskrivna straff (på arabiska**********), Medinas helgedom och flera andra liknande frågor nedskrivna. (Bukhari, Muslim, Ahmad och Nasa’i har återberättat olika hadither om detta genom olika berättarkedjor.)

Dessutom skickade Profeten (frid vare med honom) vid olika tillfällen skriftliga bestämmelser om straffrätt och civilrätt samt om zakat och arv till sina administratörer i olika områden. Om detta kan man läsa i bland annat Abu Dawud, Nasa’i, al-Daraqutni, al-Darimi, Ibn Sa’ds Tabaqat, Abu Ubaids Kitab al-Amwal, Abu Yusuf’s Kitab al-Kharaj och Ibn Hazms al-Muhalla.

Uppmuntran till, ja till och med stark betoning av, att återberätta hadither muntligt

Detta är den verkliga situationen beträffande nedtecknandet av hadither. Men som vi redan har nämnt var den arabiska nationen i tusentals år van vid att sköta sina angelägenheter genom minnet, en obruten återberättartradition och muntligt tal, i stället för att skriva ned dem, och under islams första tid förblev denna vana oförändrad i flera år. Under dessa förhållanden insåg man behovet av att skriva ned den ädla Koranen för att bevara den, eftersom avsikten var att bevara varje ord, vers och sura i den ordningsföljd som Allah den Allsmäktige hade fastställt. När det däremot gällde hadith upplevde man inte samma behov. Det fanns nämligen inget anspråk på att dess exakta ordalydelse och särskilda ordningsföljd utgjorde uppenbarelse, och inte heller någon sådan föreställning. Avsikten var endast att minnas och förmedla till andra de bestämmelser, lärdomar och vägledningar som nämndes däri och som följeslagarna hade fått från Profeten (frid vare med honom). I detta avseende fanns det inte bara ett öppet tillstånd att återberätta muntligt; ett stort antal hadither visar dessutom att Profeten (frid vare med honom) gång på gång och vid otaliga tillfällen uppmanade människorna att återberätta dem muntligt. Som exempel nämns här några hadither.

1. Zayd ibn Thabit, Abdullah ibn Masud, Zubayr ibn Mut’im och Abu al-Darda (må Allah vara nöjd med dem) har återgett följande uttalande av Profeten (frid vare med honom):

(Arabiska**********************)

”Må Allah hålla den person levande och strålande som har hört någon av mina hadither och förmedlat den till andra. Det kan hända att någon förmedlar ett kunskapsord till en person som har större kunskap än han själv. Och det kan också hända att någon, utan att själv vara faqih, bär med sig fiqh, eller att någon, utan att själv vara lärd, bär med sig kunskap.” (Abu Dawud, Tirmidhi, Musnad Ahmad, Ibn Majah, al-Darimi)

2. Abu Bakra (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Profeten (frid vare med honom) sade:

(Arabiska*******************************************)

”Låt de närvarande förmedla detta till de frånvarande. Kanske förmedlar han det till någon som minns det bättre än han själv gör” (Bukhari, Muslim).

3. Abu Shurayh (må Allah vara nöjd med honom) berättar: På den andra dagen efter erövringen av Mecka höll Profeten (frid vare med honom) ett tal som jag hörde med mina egna öron och memorerade på bästa sätt, och den scenen är fortfarande bevarad inför mina ögon. När talet var slut sade Profeten (frid vare med honom):

(Arabiska***************************)

”Låt de närvarande förmedla det till de frånvarande” (Bukhari).

4. Även under avskedspilgrimsfärden höll Profeten (frid vare med honom) ett tal och sade ungefär samma ord som nämns i de två föregående haditherna (Bukhari).

5. En delegation från stammen Abd al-Qays kom från Bahrain och träffade Profeten (frid vare med honom). När de skulle avresa bad de: ”Vi bor långt borta, och mellan oss och dig finns bosättningar där otrogna bor. Vi får endast möjlighet att komma till er under de heliga månaderna. Ge oss därför några råd som vi kan förmedla till vårt folks medlemmar när vi återvänder, så att de kan bli berättigade till paradiset.” Profeten (frid vare med honom) lärde dem några av islams föreskrifter och sade:

(Arabiska***************************)

”Kom ihåg dessa och förmedla dem till människorna hos er” (Bukhari, Muslim).

Bevisar dessa ovan nämnda instruktioner och uppmaningar att den ädle Profeten inte ville uppmuntra återberättandet av hadither? Eller betraktade han dem som tillfälliga föreskrifter och ville inte att de skulle spridas bland människorna och fortsätta att tillämpas under normala förhållanden?

En sträng varning mot att återberätta påhittade hadither

Det handlar inte bara om att den ädle Profeten uppmanade till att hans hadither skulle förmedlas och spridas; samtidigt gav han stränga instruktioner om att dessa hadither skulle bevaras fullständigt och att man skulle undvika att blanda in lögner i dem. I detta sammanhang återges nedan några hadither:

Abdullah ibn Amr, Abu Huraira, al-Zubayr ibn al-Awwam och Anas säger att den ädle Profeten sade:

(Arabiska*********************************************)

”Den som medvetet hittar på en lögn i mitt namn har gjort Helvetet till sin boning” (Bukhari, Tirmidhi).

Abu Sa’id al-Khudri återberättar att den ädle Profeten sade:

(Arabiska***********************************************************)

”Det är ingen invändning mot att återberätta mina hadither. Men den som medvetet hittar på en lögn i mitt namn har gjort helvetet till sin boning” – (Muslim).

Ibn Abbas, Ibn Masud och Jabir ibn Abdullah (må Allah vara nöjd med dem) säger att den ädle Profeten (s.) sade:

(Arabiska***************************************************************)

”Avstå från att återberätta något från mig tills du vet att jag har sagt det. Den som tillskriver mig en lögn har gjort helvetet till sin boning” (Tirmidhi, Ibn Majah).

Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) säger att den ädle Profeten (s.) sade:

”Ljug inte i mitt namn. Den som ljuger i mitt namn kommer att träda in i helvetet” – (Bukhari).

Hazrat Salama ibn al-Akwa (må Allah vara nöjd med honom) säger:

(Arabiska****************************************************************)

”Jag hörde den ädle Profeten (s) säga: ’Den som tillskriver mig något som jag inte har sagt har gjort sig en boning i helvetet’” – (Bukhari).

Vad bevisar denna upprepade varning annat än att den ädle Profetens (s) uttalanden inte hade någon betydelse alls i islam? Om hans uttalanden inte hade någon rättslig status i islam och det inte fanns någon risk att religionens föreskrifter skulle påverkas av dem, varför skulle man då behöva avskräcka människor från att författa falska hadither genom att skrämma dem med helvetet? I historien knyts många felaktiga berättelser till kungar, härskare och ledare. Vilken inverkan får det till sist på religionen? Om den ädle Profetens (s) sunna också hade en sådan status, varför skulle någon då straffas i helvetet för brottet att förvanska hans historia?

Den ädle Profeten (s)–s sunna är ett otvetydigt bevis på att den är en rättskälla

Det viktigaste i detta sammanhang är att när det finns ett tydligt uttalande från Allah och Hans Sändebud i en fråga, återstår inget behov av att dra slutsatser utifrån ovidkommande saker. Allah den Upphöjde har med klara ord gett sitt Sändebud befogenhet att uttolka Allahs Bok och även befogenhet att stifta lagar. Den tidigare nämnda vers 44 i sura an-Nahl, vers 157 i sura al-A’raf och vers 7 i sura al-Hashr ger ett helt tydligt besked i detta avseende. Dessutom har den ädle Profeten (s) själv med klara ord beskrivit dessa befogenheter. Abu Rafiʿ (ra) berättar att Allahs Sändebud (s.a.) sade:

”Nej, jag kommer säkert att finna någon bland er som sitter tillbakalutad i sin fåtölj. När någon av mina befallningar når honom, genom vilken jag har befallt något eller förbjudit något, kommer han att höra den och säga: ’Jag vet inte. Jag följer endast det som jag finner i Allahs Bok.’” – (Musnad Ahmad, ash-Shafiʿi, at-Tirmidhi, Abu Dawud, Ibn Majah, al-Bayhaqis Dalāʾil an-Nubuwwah).

Det har berättats från Miqdām ibn Maʿdī Karib (ra). Den ädle Profeten (s) sade:

”Se upp! Jag har fått Koranen och dessutom något som motsvarar den. Se upp! Låt det inte hända att någon, uppslukad av överflödets ström, sitter i sin fåtölj och säger: ’Följ endast Koranen; det ni finner tillåtet i den ska ni anse vara tillåtet, och det ni finner förbjudet i den ska ni anse vara förbjudet.’ Men det som Allahs Sändebud har fastställt som förbjudet är i själva verket likvärdigt med det som Allah har förbjudit. Se upp! Tamåsnor är inte tillåtna för er, och inte heller rovdjur med klor. [Av den sista meningen framgår att vissa människor måste ha försökt bevisa att åsnor, hundar och andra rovdjur är tillåtna med argumentet att Koranen inte nämner någon föreskrift om att de är förbjudna. Därför måste den ädle Profeten (s) ha framfört detta uttalande.]” – (Abu Dawud, Ibn Majah, ad-Darimi, al-Hakim).

Det berättas från Irbad ibn Sariya (må Allah vara nöjd med honom) att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) reste sig för att hålla ett tal och sade:

”Har någon av er lutat sig tillbaka i sin fåtölj och tänkt att Allah inte har förbjudit något annat än det som har förbjudits i Koranen? Lyssna noga! Vid Allahs ed! Det jag har befallt, det jag har förmanat till och det jag har förbjudit är likvärdigt med Koranen, eller ännu mer omfattande. Allah har förbjudit er att gå in i Bokens folks hem utan deras tillstånd, att slå deras kvinnor och att äta frukten från deras träd efter att de har betalat den skatt som ålagts dem. Denna sista del av hadithen visar tydligt att vissa hycklare måste ha ingripit mot dhimmierna och, med Koranen som stöd, ha sagt: ’Visa oss var det står i Koranen att man måste ha tillstånd för att gå in i Bokens folks hem. Och var i Koranen är det förbjudet att förfölja deras kvinnor och äta frukten från deras trädgårdar?’ Det var mot denna bakgrund som Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) höll ovanstående tal.” – (Abu Dawud).

(Arabiska*******************************************************************************)

”Den som vänder sig bort från min sunna har inget med mig att göra.” – (Bukhari, Muslim).

Efter sådana tydliga uttalanden av Allah och Hans Sändebud, vilken tyngd kan då slutligen återstå i argumentet att haditherna inte var avsedda för allmän tillämpning bara för att de inte hade skrivits ned?

Är det endast det som har skrivits ned som är tillförlitligt?

Den lärde domaren fäster gång på gång mycket stor vikt vid frågan om nedskrivning. Det verkar som om han anser att nedskrivning och bevarande inte är synonyma. Den viktigaste grunden för hans argument tycks vara föreställningen att Koranen är tillförlitlig och godtagbar som bevis just därför att den skrevs ned, medan haditherna är otillförlitliga och inte kan godtas som bevis eftersom de inte skrevs ned under Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tid eller under de rätt vägledda kalifernas tid.

I detta sammanhang måste man först förstå att anledningen till att den ädla Koranen skrevs ned var att både dess ordalydelse och dess betydelse kom från Allah. Det var inte bara ordens inbördes ordning som kom från Allah; även ordningsföljden mellan verserna och mellan surorna kom från Allah. Det var inte tillåtet att ersätta något av dess ord med något annat ord. Den hade uppenbarats för att människorna skulle recitera den med de uppenbarade orden och bevara deras ordningsföljd.

Sunnah var däremot något helt annat. Den var inte enbart verbal utan också praktisk. Dess ordalydelse uppenbarades inte genom uppenbarelse på samma sätt som Koranens ordalydelse, utan den ädle Profeten (s) uttryckte den med sina egna ord. Dessutom bestod en stor del av sådant som människor på den ädle Profetens (s) tid återberättade med sina egna ord. Till exempel att den ädle Profetens (s) karaktär och moral var sådan, att hans sätt att leva var sådant och att han på en viss plats hade gjort en viss sak, och så vidare. Inte heller när det gällde att återge Allahs Sändebuds (s) uttalanden och tal fanns det något krav på att åhörarna skulle återge dem ordagrant. Tvärtom var det tillåtet för åhörare som talade samma språk att, efter att ha hört något av honom, uttrycka dess innebörd på sitt eget språk utan att ändra betydelsen, och de hade också förmåga att göra detta. Syftet var inte att recitera den ädle Profetens (s) ord, utan att följa den undervisning han hade gett. Det var inte heller nödvändigt att bevara ordningen för vilken hadith som skulle komma före eller efter en annan, på samma sätt som ordningsföljden mellan Koranens verser och suror måste bevaras. Därför var det tillräckligt när det gällde haditherna att människor kom ihåg dem och förmedlade dem vidare till andra på ett tillförlitligt sätt. Att skriva ned dem hade inte samma betydelse som att skriva ned Koranen.

Det andra som man noggrant måste förstå är att något inte måste vara nedskrivet för att utgöra ett bevis eller en auktoritet. Grunden för tillförlitlighet är att den person eller de personer genom vilka ett uttalande förmedlas till andra är pålitliga – oavsett om det är nedskrivet eller förmedlas muntligt. Allah har helt och hållet förlitat sig på att den som tror att Hans profet är sanningsenlig också, på grundval av Hans profets tillförlitlighet, kommer att acceptera Koranen som Mitt ord. Den ädle Profeten (s) förmedlade och spred också hela Koranen muntligt. De följeslagare som reste till olika trakter för att förkunna religionen tog inte heller med sig de nedskrivna surorna i Koranen. De nedskrivna verserna och surorna låg kvar i den påse där han, genom följeslagare som tjänade som uppenbarelseskrivare, hade lagt dem efter att ha låtit skriva ned dem. Det återstående arbetet med att förmedla och sprida budskapet utfördes muntligt, och den som antog tron godtog, med förlitan på den ende följeslagarens tillförlitlighet, att det han hörde var Allahs ord, eller att den föreskrift från Allahs Sändebud (s) som följeslagaren förmedlade verkligen var hans föreskrift.

Den tredje viktiga punkten i detta sammanhang är att något nedskrivet inte i sig kan vara tillförlitligt förrän levande och pålitliga människor vittnar till dess fördel. Om vi endast får något nedskrivet i vår besittning och inte känner igen den ursprunglige författarens handstil, eller om den som skrev ned det själv inte säger att det är hans handstil, eller om det inte finns något vittne som kan intyga att det är den personens handstil, kan det nedskrivna inte bara vara ett säkert bevis för oss; det kan inte ens utgöra ett bevis grundat på antaganden. Detta är en principiell sanning som också stöds av den moderna bevisrätten, och en kunnig domare tillämpar själv denna princip i domstolen.

Frågan är nu: bygger vår säkra övertygelse om att den ädla Koranen har bevarats på att den skrevs ned? Den Koran som uppenbarelseskrivarna skrev med egen hand efter att den ädle Profeten (s) hade dikterat dess innehåll för dem finns i dag inte någonstans i världen. Även om den hade funnits kvar, vem skulle i dag kunna vittna om dess äkthet och säga att detta är det manuskript av Koranen som den ädle Profeten (s) själv lät skriva ned, och även intyga att den ädle Profeten (s) lät skriva ned Koranen omedelbart efter att uppenbarelsen hade kommit? Detta kan vi endast få kännedom om genom muntlig återberättelse; annars fanns det inget annat sätt att få kunskap om detta.

Vår fasta övertygelse om att Koranen har bevarats väl grundar sig alltså inte på att den skrevs ned, utan på att levande människor fortlöpande har hört den från levande människor och att dessa ordagrant har förmedlat den till sina efterkommande. Därför måste den felaktiga föreställningen att det enda sättet för något att bevaras är att det finns kvar i skriftlig form rensas ur våra sinnen.

Om de ärade domarna och andra tänkande människor som resonerar på samma sätt begrundar dessa frågor djupt, kommer de, om Gud vill, inte att ha någon svårighet att erkänna att något som har erhållits genom tillförlitliga förmedlingsvägar är fullt berättigat att utgöra bevis, även om det inte har skrivits ned.

Låg haditherna gömda i okända kammare i två och ett halvt sekel?

Återigen: den ärade domarens uttalande mot slutet av den fjärde punkten, nämligen att ”haditherna varken memorerades eller bevarades, utan förblev dolda i sådana människors sinnen som någon gång råkade återberätta dem för andra och sedan dog. Först flera hundra år efter deras död samlades de in och sammanställdes” – detta strider inte bara mot de faktiska händelserna, utan innebär i grunden också en yttersta nedvärdering av den ädle Profeten (s) och de tidiga muslimernas tro på honom. Även om en person vänder blicken från de faktiska händelserna och enbart med hjälp av sin intellektuella förmåga försöker förstå det verkliga förhållandet, kan han aldrig tro att de människor som den upphöjda personligheten hade lyft från arabfolkets yttersta efterblivenhet i karaktär och moral, civilisation och kultur, trosföreställningar och handlingar till en högre nivå, skulle anse hans uttalanden och handlingar så ovärdiga uppmärksamhet att de inte försökte minnas något av hans ord, inte ägnade sig åt dem mer än att tillfälligtvis återberätta dem för andra, och att senare generationer inte ens gjorde den minsta ansträngning för att få veta mer om honom genom dem som hade träffat honom. Om någon ens lyckas få nära umgänge med en vanlig ledare, minns han varje händelse från sina möten med honom och försöker gå till andra så att framtida generationer ska få kännedom om hans insatser. Till vilken nivå har domaren Muhammad Shafi till slut nedvärderat Muhammad, Allahs Sändebud (s), eftersom han menar att människorna under hans samtid och i de efterföljande generationerna inte ens ansåg honom värdig att ägna honom någon uppmärksamhet?

Låt oss nu granska den verkliga situationen något närmare. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, var för de ädla följeslagarna en sådan stor ledare att de hos honom i varje ögonblick fick undervisning i trosföreställningar, tro och handlingar, gudsdyrkan och fromhet, principer och moral, kultur och civilisation, uppförande och umgänge samt artighet och goda seder. Genom att följa varje aspekt av hans liv lärde de sig att leva som rena och oförvitliga människor. De visste vad de hade varit innan han kom som profet och till vilken nivå han hade upphöjt dem. I varje fråga som uppstod inför dem var han den som utfärdade religiösa utlåtanden, och han var också domaren. Under hans ledning förde de krig och slöt fred. De hade själva upplevt varifrån de började sin färd genom att följa hans ledarskap och vart de till slut nådde. Därför lade de varje ord av honom på minnet. De som vistades nära honom satt ofrånkomligen i hans sällskap. De som ibland var tvungna att vara frånvarande från hans närvaro frågade andra för att få veta vad han hade gjort och sagt den dagen.

Människor som kom från avlägsna trakter gjorde den tid de fick möjlighet att tillbringa i den ädle Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sällskap till hela sitt livs skatt och mindes den hela livet. De som inte fick möjlighet att vara i hans sällskap samlades kring var och en som hade fått vara med honom och tog noggrant reda på vartenda ord från honom. De som någon gång hade fått se honom på avstånd eller endast hade hört hans tal vid en stor folksamling glömde aldrig detta minne under hela sitt liv. Med stolthet berättade de om sin lycka: ”Våra ögon har fått se Muhammad, Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, och våra öron har hört hans tal.” För dem som föddes efter Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, tid var det, om något i världen var viktigt, hans sīra – hans liv och föredöme – vars mirakulösa ledarskap hade väckt Arabias kamelförare och upphöjt dem till härskare över landområden från Sindh till Spanien. De sökte upp var och en som hade fått vara i den ädle Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sällskap, eller som någon gång hade sett honom eller hört något av hans tal. Allteftersom följeslagarna en efter en lämnade denna värld växte längtan efter att få umgås med dem allt starkare. Till och med tābiʿūn tog tillvara och tillgodogjorde sig all den kunskap om den ädla sīran som de kunde finna hos följeslagarna.

Följeslagarnas återberättande av hadither

Förnuftet vittnar om att det naturligtvis måste ha gått till så, och historien vittnar om att det faktiskt gjorde det. Den hadithskatt som finns i världen i dag har förmedlats genom omkring tiotusen följeslagare. Tābiʿūn tog inte bara emot de hadither som dessa följeslagare hade återberättat, utan skrev också ned deras biografier. De redogjorde även för hur länge varje följeslagare hade varit i den ädle Profetens, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sällskap, eller var och när de hade sett honom och vid vilka platser de hade varit i hans närvaro. Den framstående domaren hade påstått att haditherna hade legat begravda i de tidiga muslimernas sinnen och att imam al-Bukhari, må Allah förbarma sig över honom, och hans samtida lärda efter två till två och ett halvt århundrade hade grävt fram och återfunnit dessa hadither. Men den bild historien visar oss är helt motsatt hans påstående. Nedan följer namnen på de ädla följeslagare, må Allah vara nöjd med dem, som återberättade flest hadither, tillsammans med en lista över de hadither de återberättade.

Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) (avliden år 57 e.H.), antal återberättade hadither: 5 374 (och antalet av hans elever översteg 800. De flesta av hans elever skrev ned de hadither han hade återberättat).

Abu Saʿid al-Khudri (avliden år 46 e.H.), antal hadither: 1 170.

Jabir ibn ʿAbdullah (avliden år 74 e.H.), hadither: 1 540.

Anas ibn Malik (avliden år 93 e.H.), hadither: 1 286.

Umm al-Mu’minin Aisha as-Siddiqah (d. 59 AH), 2 210 hadither.

Abdullah ibn Abbas (d. 67 AH), 1 660 hadither.

Abdullah ibn Umar (d. 70 AH), 1 630 hadither.

Abdullah ibn Amr ibn al-As (d. 63 AH), 700 hadither.

Abdullah ibn Masud (d. 32 AH), 848 hadither.

Bevisar ovanstående uppgifter att de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) begravde berättelserna om Profeten (över honom vare frid och välsignelser) i sina bröst och på så sätt tog dem med sig från denna värld till den kommande?

Hadithvetenskapens fortlöpande historia från följeslagarnas tid till imam al-Bukharis tid

Betrakta därefter de tabiiner som hos de ädla följeslagarna förvärvade kunskap om Profetens (över honom vare frid och välsignelser) liv och seder och förde den vidare till senare generationer. Deras antal kan uppskattas utifrån de biografier över tabiiner i några centrala städer som återges enbart i verket Ibn Tabaqat. Till exempel fanns det 484 i Medina, 131 i Mecka, 413 i Kufa och 164 i Basra.

Nedan följer en förteckning över de äldre följeslagare som bland dem gjorde de största insatserna för att inhämta kunskap om hadith, bevara den och vidarebefordra den till senare generationer.

Sa’id ibn al-Musayyab (född 41, död 93 h.), Hasan al-Basri (21–110), Ibn Sirin (33–110), Urwa ibn az-Zubayr (22–94), som var den förste att författa ett verk om Profetens (frid vare med honom) levnad, Ali ibn al-Husayn (Imam Zayn al-Abidin, 38–94), Mujahid (21–104), al-Qasim ibn Muhammad ibn Abi Bakr (37–106), Shurayh, som var domare under Muhammad Umars (må Gud vara nöjd med honom) kalifat (död 78 h.), Masruq, som kom till Medina under Abu Bakrs (må Gud vara nöjd med honom) tid (död 63 h.), al-Aswad ibn Haywat (död 75 h.), Makhul (död 63 h.), Raja ibn Haywat (död 103 h.), Hammam ibn Munabbih (40–131), som sammanställde en samling hadither som fortfarande finns bevarad och har publicerats under namnet Sahifa-yi Ibn Hammam. Salim ibn Abdullah ibn Umar (död 106 h.), Nafi, Ibn Umars frigivne slav (död 117 h.), Sa’id ibn Jubayr (45–95), Sulayman al-A’mash (61–148), Ayyub as-Sakhtiyani (66–131), Muhammad ibn al-Munkadir (54–130), Ibn Shihab az-Zuhri (58–124), som efterlämnade ett stort handskrivet hadithmanuskript, Sulayman ibn Yasar (34–107), Ikrima, Ibn Abbas frigivne slav (22–105), Ata ibn Abi Rabah (27–115), Qatada ibn Diama (61–117), Amir ash-Sha’bi (17–104), Alqama (död 62 h.), som var ung under Guds Sändebuds (frid vare med honom) tid men inte fick träffa honom. Ibrahim an-Nakha’i (46–96), Yazid ibn Abi Habib (53–128).

Redan genom att granska historiken över dessa stormäns födelse- och dödsdatum blir det känt att de hade äran att få umgås med följeslagarna. Många av dem föddes i följeslagarnas hem och uppfostrades i kvinnliga följeslagares famnar. Några av dem tillbringade hela sitt liv i sällskap med någon av följeslagarna. Genom att läsa deras levnadshistorier blir det känt att var och en av dem träffade otaliga följeslagare och inhämtade kunskap om Profetens (må Gud välsigna honom och ge honom frid) liv och gärningar, och att haditherna om hans uttalanden och beslut samtidigt förmedlades av dem till senare generationer. Detta skulle endast kunna förnekas av den som föreställer sig att alla människor under det första hijriska århundradet satt hemma och hittade på hadither efter eget huvud, och att hela umman trots detta gjorde dem till sina främsta personer och räknade dem bland sina äldre lärda.

Därefter möter vi historien om de yngre tabi’un och tabi’ at-tabi’in, som var tusentals till antalet och spridda över hela världen. De inhämtade i stor omfattning kunskap om hadith från tabi’in och reste vida omkring för att samla följeslagarnas och tabi’inernas kunskapsskatter i de olika områdena. Nedan följer namnen på några av deras framstående personligheter.

Ja’far ibn Muhammad ibn Ali (född 80 hijri, död 148 hijri), som är mest känd under namnet Imam Ja’far as-Sadiq. Imam A’zam Abu Hanifa an-Nu’man (80–150), Shu’ba ibn al-Hajjaj (83–160), som var lärare till al-Layth (må Gud förbarma sig över honom). Sa’id ibn Aruba (död 156), Mis’ar ibn Qidam (död 152), Abd ar-Rahman ibn al-Qasim ibn Muhammad ibn Abi Bakr (död 126), Sufyan ath-Thawri (97–161), Hammad ibn Zayd (97–179).

Hadithsamlarna under det andra hijriska århundradet

Det var under denna period som arbetet med att sammanställa hadither på sedvanligt sätt började. Nedan följer namnen på de stora hadithlärda som samlade in och sammanställde hadither under denna period.

Rabi ibn Sabih (död 160 h.), som författade separata häften om varje fiqh-fråga. Sa’id ibn Aruba (död 156 h.), som också författade ett särskilt häfte om varje fiqh-fråga. Musa ibn Uqba (död 141 h.), som sammanställde historien om Profetens (frid vare med honom) krigståg. Imam Malik (93–179), som samlade in hadither och athar rörande den islamiska shariah-lagens bestämmelser. Ibn Jurayj (80–150), Imam Awza’i (88–189), Sufyan ath-Thawri (97–161), Hammad ibn Salama ibn Dinar (97–176), Imam Abu Yusuf (113–182), Imam Muhammad (131–189), de utförde alla det arbete som Imam Abu Yusuf (113–182), Imam Muhammad (131–189), de utförde alla det arbete som Imam Malik (må Gud förbarma sig över honom) hade gjort. Muhammad ibn Ishaq (död 181 h.), som författade ett verk om Guds Sändebuds (frid vare med honom) levnad. Ibn Sa’d (168–220), som samlade berättelser om Profetens (frid vare med honom) sira samt om följeslagarnas och tabi’inernas levnad. Ubaydullah ibn Musa al-Absi (död 213 h.), Musaddad ibn Musarhad al-Basri (död 218 h.), Asad ibn Musa (död 212 h.), Musaddad ibn Musarhad al-Basri (död 218 h.), Asad ibn Musa (död 212), Nu’aym ibn Muhammad al-Khuza’i (död 228), Imam Ahmad ibn Hanbal (168–241), Ishaq ibn Rahwayh (161–238), Uthman ibn Abi Shayba (156–239), de sammanställde alla var för sig de hadither som återberättats av varje följeslagare. Abu Bakr ibn Abi Shayba (159–235), som sammanställde hadither efter fiqh-avsnittens ordning och med hänsyn till återberättelserna från var och en av följeslagarna.

Bland dem finns verk av Imam Malik, Imam Abu Yusuf, Imam Muhammad, Muhammad ibn Ishaq, Ibn Saʿd, Imam Ahmad ibn Hanbal och Abu Bakr ibn Abi Shaybah, som fortfarande finns bevarade och har publicerats. Dessutom har en del av Musa ibn ʿUqbahs verk al-Maghazi publicerats i bokform. Även de verk vars handskrifter inte längre finns tillgängliga har i själva verket inte gått förlorade; senare författare har i stället införlivat dem i sina egna verk. Därför är människor inte längre beroende av dessa sällsynta handskrifter.

Efter att ha studerat hadithvetenskapens sammanhängande historia fram till Imam al-Bukharis (må Gud förbarma sig över honom) tid, kan någon då tillmäta följande ord av den lärde domaren något värde: ”Haditherna memorerades inte heller, och de bevarades inte heller; de var i stället dolda i sinnet hos människor som råkade nämna dem inför andra och sedan dog, varefter de samlades in och sammanställdes flera hundra år efter deras död”? Och hans påstående: ”Senare samlades haditherna för första gången in omkring hundra år efter Guds Sändebud (frid över honom), men deras dokument har inte bevarats”? Här måste vi framhålla att domare behöver besitta ännu större försiktighet och ännu djupare lärdom när de uttalar sig om islam, det vill säga frågor grundade på Koranen och sunna.

Innebörden av skiljaktigheterna mellan haditherna

När den ärade domaren går vidare beskriver han i sin sjätte punkt en orsak till att haditherna skulle vara ”ytterst tvivelaktiga” och ”opålitliga” på följande sätt: ”Det finns mycket få hadither som hadithsamlarna har kunnat enas om.”

Detta är ett påstående som visserligen kan framföras efter en ytlig blick på några motstridiga hadither, men en detaljerad jämförande studie av hadithverken visar att överensstämmelsen mellan dessa hadither är större och skiljaktigheterna endast obetydliga. När de fall där skiljaktigheter förekommer sedan bedöms, faller de flesta skiljaktigheterna inom någon av följande fyra kategorier:

(Ett) Olika återberättare har återgett samma utsaga eller samma händelse med ordalydelser som skiljer sig åt, men utan någon väsentlig skillnad i betydelsen; eller så har olika återberättare återgett samma händelse eller varsin del av ett tal.

(Två) Guds Sändebud (frid över honom) återgav själv samma sak med olika ord.

(Tre) Guds Sändebud (frid över honom) utförde handlingen på olika sätt under olika omständigheter, i olika miljöer eller på olika platser.

(Fyra) Den ena hadithen är äldre och den andra senare, och den sistnämnda hadithen har upphävt den förstnämnda hadithen (mansukh).

Bortsett från de hadither som hör till dessa fyra kategorier är antalet hadither i hela hadithvetenskapen där det i praktiken är mycket svårt att undanröja motsägelserna mellan återberättarna långt mindre än en procent. Är förekomsten av en sådan brist i endast några få hadither tillräcklig för att dra slutsatsen att hela hadithsamlingen ska betraktas som tvivelaktig och opålitlig? Riwaya, eller hadith, är inte beteckningen på en odelbar enhet som inte kan klassificeras och vars helhet kan förkastas därför att någon del av den är bristfällig eller förkastad. Varje riwaya, eller hadith, har sina egna särskilda kännetecken och återberättas med sin egen särskilda isnad. Därför kan det inte vara nödvändigt att de återstående riwayorna förkastas även om inte bara en eller två, utan två- eller fyrahundra riwayor skulle förkastas. Varje riwaya som helt klarar den vetenskapliga, det vill säga förnufts- och evidensbaserade, granskningen måste godtas.

En annan aspekt av meningsskiljaktigheterna mellan hadithlärda är att en hadithlärd, utifrån sin egen granskning, anser en riwayas isnad vara autentisk, medan en annan bedömer den som svag. Detta är en skillnad i bedömning och undersökning av fakta, och det finns därför ingen anledning att bli orolig eller bekymrad. Uppstår det aldrig meningsskiljaktigheter vid domstolar om vilka vittnesmål som ska godtas och vilka som ska förkastas?

Är riwayor som återberättas ur minnet opålitliga?

Nu ska vi belysa den lärde domarens två sista punkter. Han säger: ”Minnesförmågan hos vår tids araber kan vara lika stark som minnesförmågan hos araberna under det första hijriska århundradet. Men hur stark den än erkänns vara, kan ett uttalande som återberättas enbart ur minnet betraktas som tillförlitligt?” Han säger vidare: ”När ett uttalande överförs från den enes minne till den andres sker någon förändring i det, och varje minnes egen föreställningsvärld och synvinkel börjar vrida och förvränga det.”

På grundval av dessa två ytterligare skäl anser han inte att haditherna är tillförlitliga eller godtagbara som bevis och argument.

Om hans förstnämnda påstående kan man säga att det strider mot erfarenhet och observation. Erfarenheten har visat att den förmåga med vars hjälp människan utför mer arbete gradvis utvecklas, medan den förmåga med vars hjälp hon tar emot mindre försvagas alltmer. Detta gäller alla mänskliga förmågor, och gäller även minnesförmågan. I tusentals år före den Helige Profeten var den arabiska nationen van vid att sköta sina angelägenheter med hjälp av minnet i stället för skrivkonsten. Deras köpmän gjorde affärer för miljontals dinarer utan att kunna läsa eller skriva. De höll exakta räkenskaper och redogörelser för oräkneliga kunder muntligen i minnet. I deras stamliknande liv var släktskap och blodsband av yttersta betydelse. Även allt detta bevarades i minnet och fördes genom muntlig återberättelse från den ena generationen till den följande. Hela deras litterära arv var inte präglat på papper, utan på hjärtats sidor. Denna vana förblev oförändrad i omkring hundra år även efter att skrivandet hade blivit vanligt, eftersom nationella vanor förändras långsamt. De förlitade sig mer på sitt minne än på att skriva ned saker på papper. Detta var en fråga om stolthet för dem. Om någon fick en fråga och i stället för att besvara den ur minnet gick hem och hämtade en skriven bok för att svara, blev han föraktad i deras ögon. Under lång tid brukade de memorera saker även när de hade skrivit ned dem. De ansåg inte bara att det var en hederssak att återge något utantill i stället för att läsa upp den skrivna redogörelsen, utan i deras ögon grundades också en persons lärdom och anseende just genom detta sätt.

Det finns ingen anledning att denna nivå av minnesförmåga fortfarande skulle vara oförändrad bland dagens araber. Eftersom de i hundratals år har förlitat sig på skrivkonsten och använt minnet mindre, är det på intet sätt möjligt att deras minne nu är lika skarpt som de forntida arabernas. Men bland både araber och icke-araber är iakttagelseförmågan än i dag skarpare än hos utbildade och seende människor. Bland okunniga köpmän finns otaliga personer som fullständigt och i detalj kan minnas transaktioner på tusentals och åter tusentals kronor med sina kunder. Det finns otaliga blinda människor vars minnesförmåga får människor att häpna. Detta bevisar slutgiltigt att inget folks minnesförmåga, efter att det har börjat förlita sig på skrivkonsten, kan förbli sådan som den var under okunnighetens tid.

Den verkliga orsaken till att haditherna bevarades

Detta är en aspekt av den nämnda frågan. Den andra aspekten är att det dessutom fanns flera andra faktorer som särskilt verkade bakom följeslagarnas bevarande och korrekta återgivning av Allahs Sändebuds (frid vare med honom) hadither, och dessa kan på intet sätt förbises.

För det första: de betraktade den ädle Profeten (frid vare med honom) av hela sitt hjärta som Allahs Sändebud och världens främsta människa. Hans storslagna personlighet hade ett djupt inflytande över deras hjärtan. För dem hade den ädle Profetens (frid vare med honom) uttalanden samt händelserna och omständigheterna i hans liv inte samma betydelse som vanliga mänskliga händelser, så att de nöjde sig med att överlämna dem åt sitt minne. Varje ögonblick de tillbringade i den ädle Profetens (frid vare med honom) sällskap var det mest värdefulla i deras liv, och de betraktade bevarandet av det i sitt minne som sin största skatt.

För det andra: de lärde sig av varje predikan, varje uttalande och varje handling i Allahs Sändebuds (frid vare med honom) liv sådant som de aldrig tidigare hade kunnat lära sig. De visste själva att de tidigare hade varit ytterst okunniga, dumma och vilseledda, och att denna renaste människa nu gav dem sann kunskap och lärde dem att leva som civiliserade människor. Därför lyssnade de med full uppmärksamhet till varje ord han sade och iakttog varje handling han utförde. De måste ju forma sina verkliga liv därefter, följa honom exakt och handla enligt hans vägledning. Det är uppenbart att människor som ser och hör något med denna medvetenhet och känsla inte kan vara lika obekymrade om att minnas det som när de minns något de hört eller sett på en marknad eller en basar.

För det tredje: de visste, både genom Koranen och genom den ädle Profetens (frid vare med honom) upprepade varningar, att det var ett ytterst allvarligt brott att ljuga om Allahs profet och att straffet för detta var att förbli i helvetet för evigt. Därför var de ytterst försiktiga när de återgav något som de tillskrev den ädle Profeten (frid vare med honom). Bland följeslagarna finns inte ens ett exempel på att någon av dem olovligen använde den ädle Profetens (frid vare med honom) namn för något personligt syfte eller för att uppnå en personlig fördel. Inte ens när oenighet uppstod bland dem och blodiga konflikter bröt ut, hittade de på någon hadith och använde den mot sina motståndare. I senare tider har ohederliga och gudsfruktanslösa människor visserligen fabricerat sådana falska hadither, men bland följeslagarnas förehavanden kan inte ett enda sådant exempel hittas.

För det fjärde: följeslagarna betraktade det som sin allra viktigaste uppgift att överlämna den ädle Profetens (frid vare med honom) liv, vägledning och undervisning till de följande generationerna i fullständigt korrekt form, utan överdrifter eller inblandning av något slag. För dem var detta själva religionen (din), och att göra förändringar i den från egen sida var inte något obetydligt brott, utan ett allvarligt bedrägeri och förräderi. Därför finns det otaliga berättelser från följeslagarnas liv om att de skakade av rädsla när de återgav hadither. Färgen i deras ansikten förändrades. När det fanns minsta tvivel om att Allahs Sändebud (frid vare med honom) kanske hade använt ett annat ord, sade de samtidigt som de återgav uttalandet: ”aw kamā qāla” (eller så sade han), så att åhörarna inte skulle tro att deras egna ord exakt var den ädle Profetens (frid vare med honom) ord.

För det femte: brukade de äldre följeslagarna särskilt uppmana de övriga följeslagarna att vara noggranna när de återgav hadither. De motsatte sig strängt även den minsta vårdslöshet i detta avseende och bad ibland om vittnesmål till stöd när de hörde en hadith från den ädle Profeten (frid vare med honom), för att försäkra sig om att även andra hade hört den berörda hadithen. För att uppnå denna säkerhet prövade följeslagarna också varandras minne. En gång nådde till exempel en hadith, återberättad av Abdullah ibn Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom), Aisha (må Allah vara nöjd med henne) under pilgrimsfärdssäsongen. När pilgrimsfärdssäsongen kom följande år skickade de troendes moder (Aisha) åter en person till honom för att få veta samma hadith. Trots att ett år hade gått fanns det inte ens en enda ordskillnad mellan Abdullahs (må Allah vara nöjd med honom) två återgivningar. Då kommenterade Aisha (må Allah vara nöjd med henne): ”Abdullah minns verkligen det korrekta uttalandet.” (Bukhari, Muslim.)

För det sjätte: en betydande och omfattande del av den ädle Profetens (frid vare med honom) undervisning och vägledning bestod inte bara av muntliga återgivningar; den var också fullt förverkligad i följeslagarnas samhälle, i deras privatliv, i deras familjer, i deras ekonomi, i den offentliga förvaltningen och i domstolarna, och människorna kunde överallt se dess inflytande och uttryck i det dagliga livet. Hur skulle ett lösryckt uttalande om något sådant kunna godtas om någon förde fram det på grundval av ett minnesfel eller sina egna personliga föreställningar och böjelser? Därför identifierades återgivaren noggrant även när en obekant och isolerad hadith någon gång dök upp, och hadithlärda förklarade att ingen annan än just denna återgivare hade återberättat den, eller att det inte fanns något känt exempel på att man hade handlat i enlighet med den.

Ett bevis på hadithernas äkthet

Utöver detta finns det ytterligare en mycket viktig sak – något som endast de kan förstå som känner det arabiska språket och som inte bara ytligt och sporadiskt har studerat enstaka hadither, utan som med djupgående blick har läst igenom hela hadithlitteraturen eller åtminstone ett helt verk, såsom Bukhari eller Muslim. För dem är det ingen hemlighet att Guds sändebud, må Guds välsignelser och frid vara över honom, hade sitt eget språk samt ett särskilt uttrycks- och talmönster, vilket framträder helt enhetligt och med samma prägel i alla autentiska hadither. Liksom Koranen har dess litteratur och stil en sådan särprägel att ingen annan kan efterlikna den. Hans personlighet känns levande i den. Hans höga rang och ställning framträder där med största klarhet. När man läser den fortsätter ens hjärta att vittna om att ingen annan än Muhammed, Guds sändebud, må Guds frid vara över honom, kunde ha sagt detta. De som har läst ett stort antal hadither och väl har förstått Profetens språk och uttryckssätt kan, utan att granska hadithernas isnader och enbart genom att läsa själva texten, avgöra om en hadith är autentisk eller påhittad. Språket i en påhittad hadith avslöjar självt att det inte är Guds sändebuds språk. Även bland autentiska hadither kan man tydligt urskilja skillnaden mellan ordagrann återgivning och återgivning av innebörden. När återberättaren har uttryckt Profetens ord med sitt eget språk kan den som känner hans språk och stil förstå att tankegången och innehållet visserligen är Profetens, men att språket skiljer sig åt. Denna särprägel skulle aldrig ha funnits i haditherna om otaliga svaga memorerare hade sönderstyckat dem i enlighet med sina egna föreställningar och böjelser. Är det över huvud taget förnuftigt att tänka sig att otaliga hjärnor, som förenas, kan skapa en litteratur med en och samma särprägel och en enda stil?

Denna fråga är inte begränsad enbart till språkets och litteraturens område. Om man går vidare och iakttar saken, kommer man att se att de autentiska haditherna, från kroppens och klädernas renhet och hygien till fördrag, krig och internationella frågor, inom livets alla områden och delar, samt från tron, trosläran och etiken till tecknen på uppståndelsens dag, presenterar ett tänke- och handlingssystem som från början till slut har en enhetlig egen struktur och vars alla delar och grenar står i fullständigt logiskt samband med varandra. Ett så välordnat, organiserat och sammanhängande system, så fullständigt och odelat, kan med nödvändighet endast ha vuxit fram ur en och samma tankegång; hjärnor med olika tankesätt kan inte förenas och skapa ett sådant system. Detta är ytterligare ett viktigt sätt genom vilket man kan identifiera inte bara påhittade och förfalskade hadither, utan även tvivelaktiga hadither. Redan innan isnaden granskas kan en muhaddith med djup insikt upptäcka att detta innehåll på inget sätt passar in i det tänkesätt och det livssystem för islam som haditherna tillsammans med den ädla Koranen har format. Dess karaktär och beskaffenhet framstår nämligen som motsatt hela livssystemet.

Mot bakgrund av ovanstående uppgifter och resonemang framstår den ärade domarens utslag som resultatet av en ytterst ytlig läsning och ett fullständigt bristande tänkande och övervägande: att memorerares misstag och olika slags hjärnors verksamhet skulle ha förvrängt haditherna. Endast från en okunnigs mun kan ett sådant uttalande om hadither komma.

Den lärde domarens invändningar mot vissa hadither

När den ärade domaren går vidare säger han att det i hadithskatten finns sådana hadither som det är mycket svårt att godta som autentiska. Som bevis för detta citerar han tretton hadither ur den engelska översättningen av Mishkat al-Masabih, utförd av Alhaj Maulvi Fazlul Karim, M.A., B.L. Denna översättning publicerades i Calcutta år 1938. Innan vi framför några synpunkter på den ärade domarens anklagelser mot dessa hadither måste vi med stor sorg säga att översättaren i denna översättning av Mishkat Sharif har begått så allvarliga fel att de vittnar om hans okunnighet inte bara i hadithvetenskapen utan även i det arabiska språket. Och olyckligtvis har den ärade domaren citerat originaltexten med alla dessa fel och brister. Även om översättarens fel inte har något samband med det ämne som behandlas, nämner vi detta här endast för att fästa uppmärksamheten på följande: Pakistan är i dag världens största muslimska stat, och att en dom från landets högsta domstol skulle innehålla en så långtgående diskussion och debatt om hadithernas rättsliga ställning, samtidigt som den tydligt uppvisar en så ytlig, ja rentav ytterst bristfällig, erfarenhet av hadithvetenskapen, är verkligen mycket sorgligt och skamligt. Vilken inverkan kommer detta till sist att få på världens bildade människor, och hur mycket kommer det att öka våra domstolars heder och anseende?

Låt oss till exempel granska två fraser ur den första hadith han citerar. …………….. har översatts med: ”Och vad kan vara mer förunderligt än detta?” Den korrekta översättningen är däremot: ”Vad i den var inte förunderligt!” …………………. har översättaren läst som ……………….. och översatt det med: ”Lämna mig. Ska du dyrka min Herre?” Men denna översättning är inte bara oklar och meningslös; när översättaren läste originaltexten begick han dessutom ett sådant fel som inte ens en person med grundläggande kunskaper i arabisk grammatik skulle kunna begå. (Taʿbudu) är ett verb i maskulinum, medan satsens sammanhang visar att den tilltalade personen är en kvinna. När man tilltalar en kvinna måste man säga … (taʿbudīna), inte (taʿbudu). Den korrekta översättningen av ovanstående fras är: ”Lämna mig, jag ska dyrka min Herre.” Efter att ha sett sådana fel, vilken förnuftig människa kommer till sist att tro att den ärade domaren har ens så mycket insikt i hadithvetenskapen som är nödvändigt för att avge ett sakkunnigt utlåtande i någon fråga?

Varför innehåller vissa hadither oanständigt innehåll??

Nu återgår vi till huvudfrågan. I paragraf 26 citerade den lärde domaren nio hadither efter varandra, men ingenstans angav han vad han invände mot innehållet i någon av haditherna. I paragraf 27 uttryckte han emellertid kortfattat sin uppfattning att man, med utgångspunkt i den ”oanständighet” som kan iakttas i dessa hadither, inte kan tro att de verkligen kan vara autentiska. Hans föreställning tycks sannolikt vara denna: Hur kunde sådana öppna samtal till slut vara möjliga mellan den Helige Profeten (s) och kvinnor, samt mellan den Helige Profetens (s) rena hustrur och deras elever? Innan vi i detta sammanhang diskuterar de av den lärde domaren framlagda haditherna var för sig, är det nödvändigt att först framföra några grundläggande synpunkter. Detta beror på att vår tids ”bildade människor”, vanligen på grund av att de inte förstår dessa frågor, hamnar i tvivel och förvirring beträffande hadither av det nämnda slaget.

(Ett) Det finns vissa områden i människans allra mest privata (konfidentiella) liv beträffande vilka den onödiga känslan av blygsel och skam ofta har hindrat honom från att få nödvändig utbildning, träning, vägledning och råd. Därför har även människor i utvecklade länder förblivit okunniga om till och med de grundläggande principerna för renhet och hygien på detta område. Det är en nåd från den av Allah givna shariah att den också har väglett oss i dessa frågor och, genom att fastställa regler och principer för dessa inre angelägenheter, skyddat oss från misstag och fel. Tänkande och begåvade människor bland andra folk uppskattar dessa företeelsers värde och betydelse, eftersom deras folkslag har förblivit berövade utbildning och träning inom denna särskilda gren av livet. Men muslimer, som har fått dessa principer till skänks i hemmet, undervärderar i dag denna undervisning. Det märkliga och förvånande är dessutom att även sådana personer har deltagit i detta uttryck för undervärdering som, efter västerländska folks efterbild, till och med förespråkar att sexualkunskap (Sex Education) ska införas i utbildningsinstitutionerna.

(Två) Den profet som Allah den Allsmäktige sände för att undervisa oss fick också i uppdrag att ge undervisning och vägledning beträffande denna privata del av livet. Arabfolket var inte ens bekant med de grundläggande reglerna i denna fråga. Den ädle Profeten, över honom Allahs frid och välsignelser, nöjde sig inte med att endast muntligen förklara för dem reglerna för renhet, toalettbesök, tvagning och liknande för både män och kvinnor, utan gav även sina hustrur tillåtelse att inför allmänheten redogöra för dessa sidor och områden av den Helige Profetens (s) privata familjeliv och berätta vilka principer han själv följde.

(Tre) För detta ändamål gav Allah den Allsmäktige den Helige Profetens (s) rena hustrur ställningen som de troende muslimernas mödrar, så att muslimerna kunde komma till dem för vägledning beträffande dessa sidor och områden av livet och så att det inte skulle finnas någon risk för att orena känslor kom till uttryck under samtalen mellan de båda parterna i dessa frågor. Därför finns det inte ett enda exempel i hela hadithsamlingen på att en fråga som hade ställts till de troendes mödrar, som var de troende muslimernas mödrar, också hade ställts till de rätt vägledda kalifernas eller andra följeslagares hustrur, eller att dessa skulle ha fört sådana samtal med män.

(Fyra) Människorna kunde inte känna sig nöjda med att endast höra att shariah hade gjort sådant lagligt som de själva, på grund av sina egna föreställningar eller påverkade av judar och kristna, hade kommit att betrakta som haram, makruh eller förkastligt. Trots att det fanns ett påbud om tillåtelse var de inte säkra på att saken åtminstone var fri från makruh. För att finna sinnesfrid ansåg de därför att det var nödvändigt att få veta hur Allahs Sändebud (s) själv hade handlat i denna fråga. När de fick veta att den Helige Profeten (s) själv hade gjort en viss sak, försvann åtminstone föreställningen att den berörda handlingen var förkastlig ur deras sinnen. De betraktade nämligen den Helige Profeten (s) som ett föredöme att följa och var övertygade om att det han hade gjort inte kunde vara makruh eller ligga under renhetens nivå. Detta är en viktig anledning till att den Helige Profetens (s) rena hustrur var tvungna att uttala sig om vissa frågor i äktenskaps- och familjelivet som ingen annan kvinna kunde eller ville berätta om.

(Fem) Denna del av haditherna förtjänar i själva verket att räknas till de synnerligen viktiga vittnesbörden om Muhammads (s) storhet och hans profetskap. Vem annan än Muhammad, Allahs Sändebud (s), kunde under vart och ett av de tjugotre årens dygnets alla ögonblick hålla sig själv inför allmänhetens blickar, öppna även sitt privata liv och till och med tillåta sina hustrur att inför människorna tydligt beskriva förhållandena i hans familjeliv? Och vem i hela mänsklighetens historia har kunnat visa ett sådant sant mod?

Detaljerad bedömning av invändningarna

Med ovanstående frågor i åtanke ska vi nu granska var och en av de hadither som den lärde domaren har framlagt, var för sig.

I den förstnämnda hadithen vill Aisha (må Allah vara nöjd med henne) i grunden säga att även om den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, var helt fri från asketism och upprätthöll samma slags förhållande till sina hustrur som andra människor upprätthåller till sina hustrur, hade han ändå en så djup relation till Allah att längtan efter gudsdyrkan ibland plötsligt blev överväldigande även efter att han hade lagt sig bredvid sin hustru i sängen. Då steg han upp och övergav världsliga njutningar och bekvämligheter, på ett sådant sätt att det verkade som om han inte hade någon dragning till något annat än att tjäna Allah. Frågan är: vem annan än hans hustrur kunde ha berättat om denna privata del av den ädle Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, heliga liv? Om denna uppgift inte hade kommit fram, hur skulle världen då ha kunnat känna till det verkliga tillståndet av hans hängivenhet till Allah? Vem visar inte kärlek till och fruktan för Allah vid predikningar och förmaningar? Det är först när man får kännedom om en människas privata livs dolda tillstånd och handlingar som hennes djupa och äkta kärlek till Allah och hennes gudsfruktan blir tydliga.

Det huvudsakliga syftet med den andra hadithen är att klargöra att kyssar i sig inte bryter wudu, så länge inte sädesvätska utsöndras på grund av sexuell upphetsning. Människor brukar dock tro att även om en kyss i sig inte bryter wudu, medför den åtminstone någon förändring eller brist i den rituella renheten. För att undanröja detta tvivel behövde Aisha (må Allah vara nöjd med henne) säga att den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, själv bad utan att förnya sin wudu efter att ha kysst. Oavsett om denna rättsliga fråga är viktig för andra eller inte, är det absolut nödvändigt för dem som ska be att förstå och godta under vilka omständigheter de är behöriga att be och under vilka de inte är det.

I den tredje hadithen behövde en kvinna få veta vad hon skulle göra om hon, liksom vuxna män, fick en nattlig sädesuttömning. Eftersom detta inträffar mer sällan hos kvinnor var de ovetande om den religiöst föreskrivna regeln i frågan. När kvinnan kom till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och frågade om regeln, sade han till henne att även hon måste göra ghusl, precis som männen; och inte bara hon, utan varje kvinna måste göra ghusl om detta inträffar. På så sätt gav han genom en enda kvinna alla kvinnor en nödvändig undervisning. Om någon invänder mot detta, vill han då att kvinnor inte ska fråga någon om de regler och frågor som är nödvändiga i deras liv, utan i skam och förlägenhet bara ska handla efter vad de själva kommer på? I hadithens andra del beskriver den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, med anledning av en kvinnas förvåning ett biologiskt faktum: liksom vuxna män utsöndrar även vuxna kvinnor ett ämne (sädesvätska) från kroppen. Genom föreningen av de båda blir ett barn till, och hos den av de båda vars sädesandel är större framträder dess egenskaper starkare hos barnet. Jämför detta med den utförliga redogörelse för denna hadith som förekommer i olika avsnitt hos al-Bukhari och Muslim. I en återberättelse lyder den ädle Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, uttalande så här:

”Beror likheten hos barnet på något annat än detta? När hustruns sädesvätska överväger makens sädesvätska blir barnet likt släkten på moderns sida. Och när makens sädesvätska överväger hustruns sädesvätska får barnet faderns släktdrag.”

Hadithförnekarna har, av okunnighet eller genom hyckleri, tolkat dessa hadither som att barnet får faderns släktdrag om mannen får sädesuttömning före kvinnan under samlaget, och annars blir likt modern. Vi är djupt bekymrade över situationen i vårt land: okunniga, enfaldiga och usla människor ägnar sig offentligt åt sådant bedrägeri i hadithkunskapens namn, och till och med högutbildade personer har, utan att undersöka saken, påverkats av det och fallit offer för villfarelsen att haditherna är fulla av påståenden som inte går att tro på.

I den fjärde hadithen säger Aisha (må Allah vara nöjd med henne) att en man och en hustru får bada tillsammans och att den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, själv gjorde så. Det var framför allt de makar som regelbundet bad som behövde känna till denna rättsliga fråga. Vid tiden för gryningsbönen hamnade de upprepade gånger i en situation där, om den ena badade efter den andra på grund av tidsbrist, en av dem skulle missa bönen i församling. Därför var det nödvändigt att klargöra för dem att det inte bara är tillåtet för mannen och hustrun att bada tillsammans, utan att det inte heller finns något klandervärt i det. Det är också viktigt att veta att badhusen i Medina på den tiden inte hade elektrisk belysning, att gryningsbönen hölls i början av dess föreskrivna tid och att kvinnorna gick till moskén för att förrätta både grynings- och kvällsbönen i församling. Med alla dessa uppgifter i åtanke, låt någon då säga oss vad i denna hadith som inte kan godtas?

I den femte hadithen säger Aisha (må Allah vara nöjd med henne) under vilka omständigheter ghusl blir obligatoriskt efter en ond dröm och under vilka omständigheter det inte blir obligatoriskt. I den sjätte hadithen säger hon när ghusl blir nödvändigt i vaket tillstånd. Ingen kan förstå dessa två hadither korrekt förrän han känner till att det på den tiden uppstod en meningsskiljaktighet mellan Profetens följeslagare och deras efterföljare om när ghusl blev obligatoriskt.

Vissa av Profetens följeslagare och deras elever hade på grund av ett missförstånd kommit att tro att ghusl endast blev obligatoriskt när sädesvätska utsöndrades under samlag. För att undanröja detta missförstånd behövde Aisha (må Allah vara nöjd med henne) förklara att denna regel endast gäller vid en nattlig sädesuttömning, medan ghusl vid samlag blir obligatoriskt så snart könsorganen förenas, och att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, själv handlade på detta sätt. Det är uppenbart att denna fråga är ytterst viktig för människor som ber. De som ansåg att ghusl bara blev obligatoriskt vid sädesuttömning kunde nämligen begå misstaget att be utan att göra ghusl när ingen sädesuttömning hade skett under samlag med hustrun. Genom att redogöra för den ädle Profetens, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, eget handlingssätt avgjordes denna fråga slutgiltigt.

För att rätt förstå dessa hadither, nummer 7, 8, 9, 10 och 11, är det nödvändigt att känna till att föreställningen att människan blir oren i ett tillstånd som kräver obligatoriskt rituellt bad eller under hayd (kvinnans månatliga menstruation) fanns även i de äldre sharia-lagarna och har också framställts i den muhammadska sharia-lagen. Men de judiska och kristna religiösa ledarnas överdrifter i de äldre sharia-lagarna gjorde denna föreställning så obalanserad att de började anse själva människans existens i detta tillstånd vara oren. Under deras inflytande blev människorna i Hijaz, särskilt menstruerande kvinnor, helt utstötta ur samhället.

Den första hadithen i avsnittet med rubriken ”Hayd” i den bok från Mishkat som den lärde domaren har hämtat dessa hadither ur lyder: ”När kvinnor fick menstruation brukade judarna avstå från att äta och dricka tillsammans med dem, sova med dem och umgås normalt med dem. Profeten sade till folket att endast sexuellt umgänge är förbjudet i detta tillstånd; all övrig umgängelse ska fortsätta normalt som tidigare.” Trots detta levde de äldre föreställningarna kvar bland folket under en betydande tid, och de fortsatte att tro att kvinnans existens under menstruationen på något sätt ändå var oren, och att allt hon rörde vid i detta tillstånd åtminstone måste bli något orent. För att balansera denna föreställning var Aisha tvungen att säga: Profeten själv undvek inte kvinnor i detta tillstånd. Enligt honom blev varken vattnet, sängen eller böneplatsen oren. Hon sade dessutom att en menstruerande kvinna kunde umgås och ha nära kontakt med honom. Om Aisha och profetens övriga hustrur inte hade beskrivit hans handlingssätt och därmed utrotat denna vidskepelse, kan man föreställa sig vilka begränsningar och svårigheter vi i dag skulle ha mött i våra familjeangelägenheter. Men i stället för att visa tacksamhet mot dessa kvinnor, som har gjort oss denna tjänst, sitter vi nu och funderar: Nå, kan verkligen profetens hustrur ha uttalat sådana saker?

Anklagelser mot ytterligare två hadither

Därefter citerar domaren i paragraf 28 ytterligare två hadither, där Profeten sägs ha sagt att han hade sett paradisen och att majoriteten av dess invånare var fattiga och behövande. Han hade också sett helvetet, och majoriteten av dess invånare var kvinnor.

Om denna hadith uttryckte han inte bara åsikten: ”Jag kan inte ens få mig själv att tro att Profeten skulle ha sagt något sådant”, utan uttalade också följande dom om den första delen av hadithen: ”Betyder detta att muslimer har förbjudits att förvärva rikedomar?”

Om någon betraktar en sådan hadith ytligt någon gång kommer han att falla offer för den ovan nämnda villfarelse som den lärde domaren har framfört. Men för dem som har studerat hadith omfattande och ingående, och som har mött ett stort antal sådana hadither, är det inte okänt att Profeten inte återgav denna iakttagelse enbart för att berätta en historia, utan för att förbättra människor från olika samhällsskikt. Han sade naturligtvis inte att rika människor är mer lämpade för helvetet än fattiga, utan sade också till de förmögna vilka fel och synder de begår som leder till deras framtida undergång i det kommande livet, samt vilken livsföring de bör följa för att, liksom i det jordiska livet, kunna leva i lycka och välstånd även i det kommande livet. På motsvarande sätt sade han i sina olika tal även till kvinnor vilka slags brister och fel som kan kasta dem i helvetets fara, som de bör undvika, och vilka goda gärningar de kan utföra för att bli värdiga att uppnå paradiset. Vad är behovet av att människor som inte har möjlighet att studera och forska om alla sidor av ett ämne uttalar sig i den frågan med stöd av endast sin ringa kunskap?

Anklagelse mot ännu en hadith

Därefter säger den lärde domaren i paragraf 29: ”Dessutom, är det trovärdigt att Muhammed, Guds Sändebud, skulle ha sagt något sådant som återges på sidan 825 i Bukhari, i återgivning nummer 602/74, från Abdullah ibn Qays: att muslimerna i paradiset kommer att ha sexuellt umgänge med kvinnor som sitter i olika delar av ett tält?”

Vi var ytterst förbryllade: vilken bok i denna hadithsamling kallad Bukhari var det egentligen som hänvisningen till sidan 852 avsåg? Till slut skingrades tvivlet, och det stod klart att det förmodligen var den urduöversättning av Tajrīd al-Bukhārī som hade publicerats av Malik Muhammad & Sons. När vi tog fram översättningen och undersökte den visade det sig verkligen att det var till denna bok hänvisningen gjordes. Betrakta nu något av denna orättvisa och detta övergrepp: den lärde domaren har i ett rättsligt avgörande om hadithvetenskapen avgett ett sakkunnigt utlåtande och hänvisar till en så full av felaktigheter varande översättning att inte ens översättarens namn har angetts i boken. Ännu större är orättvisan och övergreppet i att han, i stället för att läsa hadithens originaltext, har läst översättningen och avgett sitt avgörande på grundval av den, utan att ens märka vilka fel översättningen innehåller. Hadithens originaltext och dess korrekta översättning återges nedan:

”I paradiset finns ett tält byggt av utsmyckade pärlor och ädelstenar. Det är sextio mil brett. Invånarna i en av dess kamrar kan inte se dem som bor i en annan kammare. De troende kommer att besöka dem.”

(Det vill säga att de emellanåt kommer att besöka invånarna i varje kammare)1

Översättaren har återgett den understrukna frasen ”yatūfūna ʿalayhim” som: ”De kommer att ha samlag med dem”, och den lärde domaren har grundat sitt avgörande på detta. Men ”ṭāfa ʿalayhi” betyder ”att då och då besöka någon”, inte ”att ha samlag”. I Koranen sägs följande om paradiset:

يَطُوفُ عَلَيْهِمْ وِلْدَانٌ مُّخَلَّدُونَ

”Pojkar som för alltid kommer att förbli pojkar kommer att besöka dem” (Sura al-Wāqiʿa 17; al-Insān 19). Betyder detta att dessa pojkar kommer att ha samlag med dem? I Sura al-Nūr (vers 58) ges beträffande slavinnor, slavar och minderåriga pojkar föreskriften att de inte får gå in i husets ägares privata rum utan tillstånd vid tre tidpunkter. Vid andra tider får de gå in utan tillstånd, och den motivering som anges för denna föreskrift är:طوافون عليكم”att de måste gå in och ut hos er.” Skulle även ordet tawāf här betyda samlag? Även om ordet (ahl) i den aktuella hadithen skulle syfta på en troende mans hustrur, som bor i olika delar av detta sextio mil breda tält, är då ”att besöka” en mans hustrurs kamrar nödvändigtvis synonymt med ”samlag”? Känner en god människa ingen dragning till sin hustru annat än med detta enda syfte? En sådan innebörd av ordet tawāf kan endast ges av någon vars sexuella begär på ett förnedrande sätt har tagit herraväldet över hans sinne.

Ytterligare två bevis för att den profetiska sunnan enligt domaren inte är en rättskälla

I paragraf 30 anför domaren ytterligare två bevis. (1) I den hadith som berättats från Rafi ibn Khadij (må Allah vara nöjd med honom), och som han hänvisar till, säger Profeten (frid och välsignelser över honom) själv att man inte ska betrakta hans uttalanden som slutgiltiga i frågor som inte har samband med islams religion. (2) Profeten (frid och välsignelser över honom) har själv betonat att endast Koranen är den enda bok som bör vägleda muslimerna inom livets alla områden och delar — även om han här inte har angett någon hänvisning.

Det första beviset kullkastas emellertid av den hadith som han själv har lagt fram. I denna hadith berättas det att Profeten (frid vare med honom) gav Medinas invånare ett råd angående dadelodling. När de handlade enligt detta råd minskade dadelproduktionen. På denna grund sade han: ”När jag ger er en föreskrift som rör er religion, ska ni följa den; men när jag säger något utifrån min personliga uppfattning är jag endast en människa.”

Av ovanstående hadith framgår att lydnad inför den ädle Profetens (frid vare med honom) uttalanden är obligatorisk i de frågor som islam har tagit in under sin vägledning. Däremot är lydnad inför Profetens (frid vare med honom) personliga uppfattning inte obligatorisk i de frågor som islam inte har tagit in under sitt område. Var och en kan själv se vilka frågor islam har omfattat och vilka det inte har omfattat. Det är uppenbart att islam inte har gjort det till sitt ansvarsområde att lära människor trädgårdsskötsel, skrädderi eller matlagning. Men själva den ädla Koranen vittnar om att islam har tagit ansvaret för att fastställa lagar och bestämmelser om civil- och straffrätt, familjerätt, ekonomiska föreskrifter och på motsvarande sätt alla frågor som rör samhällslivet inom sitt verksamhetsområde. Hur kan ovanstående hadith åberopas som bevis för att avvisa den ädle Profetens (frid vare med honom) vägledning och ledning i dessa frågor?

Vad gäller hans andra bevis är vårt krav detta: Må man vänligen tala om för oss i vilken hadith från den ädle Profeten (frid vare med honom) det står att muslimer, för att få vägledning, endast bör vända sig till Koranen.

تركت فيكم امرين لن تضلوا ما تمسكتم بهما كتاب الله وسنة رسوله

”Jag lämnar efter mig två ting bland er. Så länge ni håller fast vid dem kommer ni inte alls att gå vilse: (1) Guds bok, (2) hans Sändebuds sunna.” – (Muwatta av imam Malik).

1. Bukhari, bengalisk översättning, del 4, hadith nr 452; engelsk översättning av dr Muhsin Khan, del 6, hadith nr 402; Muslim (Paradiset), Tirmidhi (Paradiset), Darimi (Riqaq), Musnad Ahmad, del 3–4 (översättning).

Hade inte hadithlärda själva förtroende för haditherna??

I paragraf 31 har den ärade domaren framfört ytterligare ett argument. Han säger: ”Att hadithlärda själva inte var säkra på riktigheten hos de hadither de hade samlat in framgår enbart av detta: de säger inte till muslimerna: ’Acceptera de hadither vi har samlat in som riktiga.’ I stället säger de: ’Pröva dem enligt de kriterier för att kontrollera hadithers äkthet som vi har fastställt, och övertyga er själva.’ Om de hade varit säkra på riktigheten hos dessa hadither, skulle frågan om granskning och prövning ha varit helt meningslös och onödig.”

Detta är verkligen ett märkligt argument. Ingen begåvad och klok människa i världen kallar något korrekt förrän han själv har blivit övertygad om dess riktighet. Men man kan inte förvänta sig av en troende och begåvad person att han, för att få världen att tro på resultaten av sina egna efterforskningar och sin forskning, skulle framställa ett universellt krav och bedrägligt säga till människor: ”Jag anser detta vara korrekt, därför bör ni också acceptera det som korrekt.” Han kommer i stället att säga: ”Jag ska lägga fram alla de uppgifter som kommer till min kännedom under mina efterforskningar och min forskning, och säga att jag har kommit fram till denna slutsats på grundval av dessa uppgifter. Kontrollera dem själva. Om ni blir övertygade om riktigheten i de uppgifter jag har lagt fram, kan ni acceptera dem; annars finns detta material tillgängligt, så använd det för att själva granska och bedöma saken.” Muhadditherna har gjort just detta. De har återgett den fullständiga isnaden (kedjan av källor) för de berättelser om den Helige Profetens (s) ord och handlingar som nått dem. De har redogjort separat för varje berättares tillstånd, vars namn förekommer i varje isnadskedja. De har också tydligt redogjort för alla omständigheter i de olika isnadskedjorna som kunde ge anledning att betrakta de återgivna berättelserna som svaga eller starka. Beträffande varje hadith har de uttryckt sin egen bedömning och sagt: ”På grundval av vissa och vissa bevis tilldelar vi denna hadith denna rang i fråga om autenticitet eller svaghet.”

Nu står det klart att de hadither som muhadditherna förklarar sahih på detta rationella sätt också betraktas som sahih av dem själva. Om de inte hade kunnat vara säkra på att dessa var autentiska och riktiga, och om de inte hade fått en sådan övertygelse, varför skulle de då till slut ha kallat dem sahih? Var det dessutom nödvändigt för dem att utfärda en sådan uppmaning: ”O muslimer! Tro också på att dessa hadither är autentiska och riktiga, eftersom vi har fastställt att de är autentiska och riktiga”?

Anklagelsen mot haditherna för kortfattning och bristande sammanhang

Den lärde domaren har i paragraf 33 framfört två påståenden, och därmed avslutat sitt argument. Det första han säger är: ”Många hadithers innehåll är mycket kortfattat, osammanhängande och utan samband. När man läser dem kan man tydligt känna att de har återgetts efter att ha lösgjorts från sitt sammanhang, både före och efter, och från sin rätta plats. Det är inte möjligt att förstå dem korrekt och fastställa deras verkliga innebörd och betydelse förrän deras sammanhang har beaktats och man har fått kännedom om under vilka omständigheter och i vilken situation den Helige Profeten uttalade det aktuella uttalandet eller utförde den aktuella handlingen.”

Hans andra påstående är: ”Det har sagts, och det har sagts med rätta, att hadith inte kan upphäva Koranens bestämmelser. Men åtminstone i ett fall har haditherna faktiskt infört en ändring i den Heliga Koranen, nämligen i frågan om testamenten.”

Vi ska avsluta denna kritik genom att framföra några meningar även om de två ovan nämnda påståendena.

Det första påståendet är i grunden en reaktion som kan uppstå hos en läsare efter att han helt ytligt har läst någon av hadithens kortfattade och mindre samlingar. Men efter ett ingående studium av hadithens väldiga och omfattande skatt kan läsaren upptäcka att de hadither som återgetts kortfattat och utan sammanhang på ett ställe, på ett annat ställe helt stämmer överens med sitt föregående och efterföljande sammanhang samt med alla tillhörande händelser. Även när det inte finns någon utförlig redogörelse för en hadith, kommer dess ursprungliga text, om man begrundar den, själv att antyda dess sammanhang. Men detta sammanhang kan endast förstås korrekt av de människor som, efter att ha studerat hadithens och sīrans skrifter i stor omfattning, på ett utmärkt sätt har förstått den tid då Allahs Sändebud (s) levde samt det dåtida samhällets tillstånd, särdrag och natur. De kan förstå när, var, under vilka omständigheter och i vilket sammanhang ett visst uttalande plötsligt återgavs i en kortfattad hadith, samt i vilken följd av händelser denna händelse ägde rum. Några exempel på detta har vi tidigare lagt fram i samband med förklaringen av några hadither under ett tidigare skede av denna kritik.

Ändrar och korrigerar hadith Koranen??

Beträffande den andra punkten vill vi framföra följande: Om de hadither om testamenten, som den lärde domaren har fastställt vara liktydiga med en förändring eller korrigering av den heliga Koranen, läses tillsammans med de arvsbestämmelser som nämns i sura an-Nisa, blir det tydligt att dessa hadither inte ändrar eller korrigerar den heliga Koranens föreskrifter, utan förklarar dem. Efter att vissa nära släktingars andelar har fastställts i denna suras andra rukūʿ sägs det att dessa andelar ska beräknas efter att den avlidnes testamente har verkställts och hans skulder har betalats. Anta att någon testamenterar att en av hans arvingar ska få mindre än den andel som Koranen har fastställt, en annan mer och en tredje ingenting alls. Då skulle han genom detta testamente i själva verket anses ha ändrat eller korrigerat den heliga Koranens föreskrift. Därför sade den Helige Profeten (s):

لاوصية بوارث                        

”Det finns inget testamente till förmån för arvingarna.” Det innebär att den andel som har fastställts för en arvinge i den heliga Koranen inte får upphävas, minskas eller ökas genom ett testamente. I stället ska den avlidnes kvarlåtenskap fördelas mellan arvingarna i enlighet med Koranen. En person får naturligtvis testamentera till förmån för dem som inte är arvingar, för samhällsnyttiga ändamål eller för utgifter på Guds väg. Men även denna möjlighet medförde en risk för att någon av någon anledning skulle testamentera hela sin egendom eller större delen av den till personer som inte var arvingar och därigenom beröva arvingarna deras rätt. Därför införde den Helige Profeten (s) ytterligare en begränsning av egendomsägarens befogenheter: han får endast testamentera en tredjedel av sin egendom, medan de återstående två tredjedelarna måste lämnas åt de rättmätiga innehavarna, som Koranen har fastställt vara de närmaste släktingarna och om vilka den har sagt:

لَا تَدْرُونَ أَيُّهُمْ أَقْرَبُ لَكُمْ نَفْعًا 

”Ni vet inte vilka av dem som står er närmast i fråga om nytta” – (sura an-Nisa 4:11).

När vi väl har förstått de principer och lagar som sändebudet (s), Koranens bärare och förmedlare, har fastställt för att handla i enlighet med Koranens föreskrifter, bör man säga oss på grundval av vilka förnuftiga bevis detta till slut kan hänföras till definitionen av ”förändring eller korrigering”. Innan man framför ett sådant påstående borde man åtminstone tänka efter: Om den som bar och förmedlade den heliga Koranen inte själv förklarar och uttolkar den, vem ska då göra det? Och om denna förklaring inte hade getts vid den tiden, hur skulle människor då, när de utövade sina rättigheter att testamentera, ha kunnat undvika att förvränga själva utformningen av den heliga Koranens arvsrätt? Ännu mer förvånande är att den lärde domaren har fastställt denna korrekta förklaring som en ”förändring eller korrigering”, men inte alls inser att hans egen, ovan nämnda, ijtihād-liknande förklaring av Koranens tre föreskrifter – som han själv har lagt fram som exempel – i själva verket faller inom definitionen av ”förändring och korrigering”.

Avslutande framställning

Detta är den samlade argumentation och bevisning som den lärde domaren har lagt fram till stöd för sin ståndpunkt beträffande hadith och sunna. Efter att ha studerat den framställning vi har presenterat efter en detaljerad bedömning av vart och ett av hans argument kan varje insiktsfull person själv avgöra hur mycket tyngd dessa argument har och hur starka de bevis och argument är som vi, till deras motsats, har lagt fram till stöd för att sunna är en rättskälla och att haditherna är tillförlitliga källor. Vi vädjar särskilt till den lärde domaren själv och till hans vänner att de med djup eftertanke studerar denna vår kritik och, om denna kritik verkligen vilar på starka argument och bevis, i enlighet med lagen vidtar sådana åtgärder att den nämnda domen inte kan bli prejudikat för framtiden, i enlighet med den opartiskhet som bör känneteckna de lärda domarnas dom i en högre domstol enligt deras opartiska bedömning. Domstolarnas storhet och anseende är själva livsnerven i varje lands rättsväsende och rättvisa, och ett lands beständighet är i stor utsträckning beroende av dem. Om de högre domstolarna i landet meddelar domar på grundval av intellektuellt svaga argument och bevis, och dessa domar innehåller otillräcklig erfarenhet och felaktiga uppgifter, finns det inget annat som är lika skadligt för deras anseende och värdighet. Om ett sådant fel därför skulle upptäckas genom en trosfull kritik, är det absolut nödvändigt att domstolarnas egna domare vid första lämpliga tillfälle vidtar åtgärder för att rätta till det.

(Slut)