Inledning

I den barmhärtige och nåderike Allahs namn.

Vi prisar Honom och ber om välsignelse över Hans ädle Sändebud. Därefter: Efter den ädla Koranen är Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hadither den andra källan till islamisk kunskap och grunden för det islamiska levnadssystemet. Den troendes liv kretsar kring Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hadither. Utan haditherna är det inte heller lätt att förstå och förverkliga Koranen. Många bedragare utnyttjar denna naturliga kärlek till och tillit till haditherna och sprider olika påhittade ord i samhället under namnet ”hadith”. I alla tider har de lärda genom granskning identifierat dessa falska och påhittade ord och gjort muslimerna uppmärksamma på dem.

Även om hadither har lästs, undervisats och praktiserats i vårt land i generationer, märks en särskild försummelse när det gäller att skilja mellan sahih-, da’if- och påhittade hadither. I generationer har otaliga påhittade, grundlösa och falska ord spridits och sprids fortfarande i vårt samhälle under namnet hadith. Därigenom sjunker vi ner i den svåra synden att ljuga i Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) namn. Dessutom skadas vi på två sätt. För det första har alla dessa påhittade hadither hindrat oss från att lära oss, praktisera och handla efter de sahih haditherna. För det andra gör vi oss genom att handla efter dem förtjänta av straff i stället för belöning hos Allah.

Sedan 1998 har min vördnadsvärde svärfar, pīren från Furfura, Hazrat Maulana Abul Ansar Siddiqi al-Qurayshi (må Allah bevara honom), uppmanat mig att skriva en bok om de påhittade och falska hadither som är spridda i samhället. På hans uppmaning skrev jag ner och lämnade in material om vissa ämnen. Under åren 2002–2003 skrev jag också något om detta i några nummer av Neda-e Islam. Men på grund av begränsade kunskaper, brist på tid och liknande omständigheter lyckades jag inte få ämnet publicerat i bokform. Till slut, genom Allahs gränslösa nåd, har jag kunnat publicera denna bok, och jag framför oräkneliga tacksägelser inför Honom.

När det gäller falska hadither finns två slags missuppfattningar. Många anser att ”hadith” alltid betyder Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ord. Att anse en hadith vara svag skulle därför innebära att man föraktar Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ord eller uttalande. Vissa anser att hur svag eller da’if en hadith än är måste den ändå godtas och följas, eftersom den tillskrivs Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).

Denna uppfattning är utan tvekan felaktig. Men motsatsen till den förekommer också hos många, och är ännu allvarligare. Många ”okunniga” lärda anser att eftersom haditherna förmedlades muntligt genom isnad, det vill säga genom en kedja av berättare, och skrevs ned och sammanställdes först flera hundra år efter Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), måste de innehålla omfattande fel. Därför kan man inte förlita sig på haditherna. Vissa tänker att eftersom det finns många falska ord bland haditherna ska vi, enligt vårt eget förnuft och omdöme, acceptera vissa och avvisa andra.

Orsaken till alla dessa missuppfattningar är okunskap om de subtila och vetenskapliga metoder som följeslagarna och de hadithlärda i den muslimska umman under senare generationer använde för att granska hadithernas isnad och fastställa deras tillförlitlighet. Därför försöker jag i bokens första del utförligt behandla hadithernas innebörd och kännetecken, bestämmelsen om lögner som tillskrivs haditherna, historien, följeslagarnas och de senare hadithlärdas granskningsmetoder för att fastställa hadithernas äkthet, granskningens resultat, olika slags lögner, klassificeringen av lögnaktiga berättare, metoderna för att fastställa falska hadither och liknande frågor. Jag hoppas att denna framställning ska undanröja läsarens tvekan och oklarhet och tydliggöra för honom den muslimska ummans märkliga egenskap att bevara hadithernas äkthet.

I den andra delen har jag behandlat ett antal grundlösa, påhittade och falska hadither som är spridda i vårt samhälle, ämne för ämne. Det bör påpekas att jag i huvudsak inte har framfört någon egen åsikt om falska hadither. Från och med imamerna bland tabi’in och tabi’ al-tabi’in under det andra hijri-århundradet och fram till otaliga hadithlärda i senare tider har de samlat alla hadither som varit spridda i Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) namn och genom djupgående granskning och kontroll uttalat sig om olika hadither och berättare. Jag har i huvudsak förlitat mig på dessa uttalanden och återgett deras åsikter. När hadithlärda varit oeniga om vissa hadither har jag nämnt deras meningsskiljaktigheter. I vissa fall har jag försökt förklara frågan genom en något mer utförlig behandling.

I ett par fall har jag sett att vissa böcker som är spridda i vårt samhälle innehåller hadither som inte återfinns i någon bok med någon kedja alls – varken sahih, da’if eller mawdu. Dessa är påhittade och grundlösa. När det gäller denna typ av hadither har jag uttryckt min egen åsikt. I de följande delarna kommer jag, om Allah vill, att försöka behandla denna typ av hadither mer utförligt.

Det bör här påpekas att många sådana ord direkt framförs som hadither. Många andra ord framförs allmänt som orsaker till belöning, förträfflighet, välsignelse eller skada, men läsaren eller åhöraren förstår dem som Allahs och Hans Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ord. Många sådana ord förekommer i olika religiösa böcker som är spridda i vårt land. Jag har ibland också behandlat dem. För att visa hur spridda de är har jag ibland citerat ur populära böcker. Mitt syfte i dessa fall är att visa att uttrycket förekommer. Jag har inte för avsikt att kritisera eller nedvärdera författaren eller boken. Tvärtom är mitt syfte, samtidigt som jag erkänner deras tjänster, att varna läsarna för de påhittade ord som sprids under hadithernas namn. Alla författare kommer att få belöning hos Allah för sina uppriktiga ansträngningar. Vi ber den Allsmäktige Allah för alla dessa författare: Må Han godta deras stora tjänster, ge dem den bästa belöningen och förlåta våra och deras brister.

En orsak till bokens ökade omfång är att jag vid behandlingen av de påhittade hadither i nästan alla frågor också har berört de sahih hadither som återgetts om ämnet. Detta har varit nödvändigt av två skäl.

För det första fogar bedragare ofta, när de fabricerar en falsk hadith, vissa ord och meningar från en sahih hadith till den. Dessutom kan innebörden av en falsk och en sahih hadith ibland verka likartad på grund av översättningen. Om man därför bara nämner den falska hadithen kan en vanlig läsare få intrycket att alla hadither om ämnet är falska. Eller också kan han tänka: ”Det finns en hadith med denna innebörd i den och den boken – hur kan den då vara falsk?”

För det andra är vårt syfte inte enbart att identifiera falska hadither. Vårt syfte är att avstå från falska hadither i tro och handling, handla efter sahih hadither och sträva efter vår frälsning. Därför har jag, när jag nämnt falska hadither, även kortfattat sagt något om de sahih hadither som rör ämnet.

Ärade läsare, jag vill varna er för en sak. Vi vet att det är mycket lättare att kritisera andra än att själv handla, och att det är mer tilltalande för den mänskliga naturen. Därför använder vi ibland en ny kunskap, när vi får kännedom om något nytt, till att leta efter andras fel.

En person sade till mig: ”De och de kallar människor till Allahs väg med da’if eller falska hadither. Hur många gånger har jag inte sagt till dem: ’Läs böckerna med sahih hadither’, men de lyssnar inte.” Jag svarade: ”De går ju från dörr till dörr och kallar människor med da’if hadither. Hur många människors dörrar har du själv gått till med böckerna med sahih hadither?” Enbart kritik leder inte till något gott.

Genom denna bok kommer vi att få kännedom om många falska hadither. Denna kunskap kan lätt få oss att falla i Satans grepp. På tehus, i moskéer och vid predikningar kan vi kritisera olika personer eller grupper och säga att de återger eller följer den och den falska hadithen. Genom en sådan handling kommer vi att förvärva synd i stället för belöning.

Det är inte syftet med denna bok. Syftet med boken är att vi, i stället för att förlita oss på opålitliga, grundlösa och påhittade hadither, ska förlita oss på sahih hadither och förbättra våra handlingar och vår tro. De sahih hadither vi får kännedom om ska vi själva följa och uppmuntra andra att följa. De falska hadither vi får kännedom om ska vi aldrig mer återge som hadither eller följa. Om någon gör det ska vi, när det är möjligt, försöka rätta honom med kärlek och respekt. Under alla omständigheter ska vi be den Majestätiske och Barmhärtige Allah om förlåtelse och godtagande för honom och för oss själva.

Ärade läsare, jag är medveten om mina begränsade kunskaper. Jag vet att jag egentligen inte är kvalificerad att skriva om detta ämne. Allt jag har skrivit är i grunden lånad kunskap. Det är därför naturligt att det finns fel och brister i det. Om ni därför påpekar ett fel för mig i någon fråga kommer jag att vara tacksam mot er och visa er den respekt man visar en lärare.

Som jag redan har nämnt var det framför allt min högt ärade svärfar, pīren från Furfura, Maulana Abul Ansar Siddiqi, som uppmuntrade mig att skriva denna bok. Jag ber inför den Allsmäktige Allah att Han ska ge honom den bästa belöningen och beskydda honom, hans barn och efterkommande, hans släktingar och hans anhängare. Dessutom har många vänner, kolleger, studenter och välönskare uppmuntrat mig. Min vän doktor Muhammad Abu Sina, doktor Muhammad Ali Ullah, herr A.S.M. Shuaib Ahmad och herr Muhammad Abdul Malek läste manuskriptet och gav många konstruktiva råd. Må Allah ge alla den bästa belöningen.

När det gäller stavningen har man i allmänhet följt Bangla Academy:s rekommendationer. För arabiska och persiska ord har jag emellertid försökt använda bokstäver som ligger nära det ursprungliga uttalet. Detta är svårt. Otaliga arabiska ord har under persisk och urduisk påverkan genom felaktigt uttal och felaktig transkribering blivit en del av det bengaliska språkets ordförråd. I många fall har de därför behållits i denna form.

Detta verk är ett mycket ringa försök att tjäna Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hadither. Mitt arbete innehåller många brister. Jag ber innerligt inför den Allsmäktige Allah att Han i Sin nåd ska förlåta felen, godta denna ringa tjänst och göra den till ett medel till frälsning för mig, mina föräldrar, min hustru, mina barn, mina släktingar, mina vänner och alla läsare. Amin!

Abdullah Jahangir

Första delen

Hadith och bedrägeri i hadithens namn

1.1. Uppenbarelsen och hadith

1.1.1. Uppenbarelsen och dess betydelse för mänsklighetens bevarande
Den Allsmäktige Allah älskar den mänsklighet som Han har skapat mycket. Han har skapat människan som den främsta av skapelserna. Han har skänkt henne kunskap, samvete, förnuft och omdömesförmåga, vilket leder henne mot ständig utveckling och välgång. Människans kunskap är emellertid begränsad. Genom sin kunskap, sitt samvete och sitt omdöme kan människan lära sig mycket om olika frågor i den jordiska världen och gå framåt mot utveckling och välstånd, men hon kan inte lära känna något som ligger bortom hennes sinnen. Därför är människan på motsvarande sätt inte i stånd att nå en korrekt lösning med sin kunskap, sitt samvete eller sitt förnuft när det gäller frågor som ligger bortom sinnenas räckvidd. Det kan vi förstå bara genom att blicka tillbaka på historien.

Människan kan lära känna världsliga frågor genom erfarenhet och forskning. Hur man odlar för att få större skördar, hur man bygger hus som håller längre, hur man kör en bil för att färdas snabbare, hur man lagar mat så att näringsvärdet bevaras bättre, hur man bedriver handel för att öka vinsten eller stärka kapitalets säkerhet, hur man behandlar sjukdomar för att öka möjligheten till, vissheten om eller andelen tillfrisknanden och liknande frågor kan man lära känna genom mänsklig erfarenhet, forskning, förnuft och eftertanke.

Men kunskap om religiös tro, religiösa handlingar och religiösa seder kan aldrig inhämtas genom erfarenhet eller sinneskunskap. Hur tron på Allah ska vara, hur man ska tro på profeterna och sändebuden, vilken den korrekta tron på det kommande livet är, hur man ska åkalla Allah, vilka handlingar som ger mer av Hans nåd och välsignelse, hur man ska leva för att öka möjligheten till frälsning i det kommande livet, på vilket sätt man ska leva för att snabbt vinna Allahs vänskap, vilka handlingar som ger större belöning, genom vilka handlingar synder förlåts och liknande frågor inom religion och tro kan aldrig slutgiltigt läras genom erfarenhet eller forskning. Inte heller kan någon fråga på detta område slutgiltigt lösas genom forskningsbaserad eller erfarenhetsbaserad kunskap.

Därför sände Allah, trots att Han hade skapat människan som den främsta av skapelserna och utrustat henne med kunskap, förnuft och samvete, profeter och sändebud genom tiderna för att vägleda henne. Genom tiderna valde Han ut stora människor bland olika folk och nationer och sände sitt budskap, sin uppenbarelse till dem. De frågor som människan inte kan lära känna eller fatta slutgiltiga beslut om genom förnuft, intelligens, samvete, forskning och erfarenhet, dem undervisade Han om genom uppenbarelsen. Dessutom upplyste Han genom uppenbarelsen även om sådant som människan med sitt förnuft och samvete kan förstå som gott eller ont, såsom graderna av gott och ont, deras betydelse och hur de ska följas.

Utan att bevara och följa den kunskap som erhållits genom uppenbarelsen är det inte möjligt att bevara mänskligheten och den mänskliga civilisationen. För att undanröja intressekonflikter, stridigheter och själviskhet och utveckla verklig kärlek, tjänande och mänskliga värderingar måste man förlita sig på uppenbarelsens kunskap. Allt som sägs om tro, ärlighet, synd, goda gärningar, Skaparen, det kommande livet och liknande utifrån mänskligt samvete, erfarenhet eller forskning, utan uppenbarelsen, ökar endast debatt, konflikter och splittring. Orsaken är att den slutgiltiga sanningen i dessa frågor aldrig kan nås genom mänskliga ansträngningar utan uppenbarelsen. När vi granskar den mänskliga civilisationens historia ser vi att olika folk har gått vilse just på grund av att den kunskap som erhållits genom uppenbarelsen har förvanskats eller gått förlorad.

1.1.2. Orsakerna till uppenbarelsens förvanskning eller förlust
Av berättelserna i Koranen och haditherna samt av olika religioners historia kan vi se att det finns två huvudorsaker till att den kunskap som erhållits genom uppenbarelsen går förlorad:
1. Att den uppenbarelsebaserade kunskapen eller skriften går förlorad eller förstörs på grund av försummelse, att den inte lärs utantill eller att den inte bevaras.
2. Att mänskliga ord framförs som uppenbarelse eller att mänskliga ord eller kunskap blandas samman med uppenbarelsen. (Khondkar Abdullah Jahangir, Islamsk troslära i ljuset av Koranen och sunna, s. 11–15.)
I det första skedet går uppenbarelsens kunskap helt förlorad. I det andra skedet bevaras viss kunskap under uppenbarelsens namn, men bland den bevaras även ord som bygger på mänsklig kunskap. Det finns då inget sätt att veta eller skilja vilket ord som är uppenbarelse och vilket som är mänskligt. Därmed blir den skrift eller kunskap som bevarats under namnet ”uppenbarelse” värdelös. De flesta tidigare folk har förvanskat uppenbarelsens kunskap på det andra sättet. Hos judar, kristna och de flesta andra religionsanhängare finns vissa skrifter bevarade under namn som ”helig skrift”, Divine Scripture och liknande. I dessa har otaliga mänskliga ord, berättelser och uppfattningar blandats in. Det finns inget sätt att skilja uppenbarelsen från mänskliga ord, och inget sätt att på ett oförfalskat sätt utvinna uppenbarelsens lära ur dem.

1.1.3. Två typer av uppenbarelse: Koranen och hadith
I den ädla Koranen har det upprepade gånger förklarats att den majestätiske Allah gav sin store Sändebud två saker: den ena är ”Kitab”, det vill säga ”Boken”, och den andra är ”hikmah”, det vill säga ”visdom”. (Sura al-Baqara 129, 151, 231; Sura Aal Imran 164; Sura an-Nisa 113; Sura al-Ahzab 34; Sura al-Jumu’a 2).
Denna bok, eller Kitab, är den ädla Koranen, som har sammanställts ordagrant, med uppenbarelsens exakta ord och formuleringar. Hikmah, eller visdom, är däremot den ytterligare praktiska kunskap som förmedlats genom uppenbarelsen och sammanställts under namnet hadith. Därför är uppenbarelsen inom islam av två slag: Koranen och hadith. Särskilda åtgärder har vidtagits för att bevara dessa två grundkällor till islam. För att bevara uppenbarelsens kunskap helt oförfalskad har man å ena sidan beordrat att Koranen och hadith ska läras utantill ordagrant. Å andra sidan har det strängt förbjudits att i Allahs och Hans Sändebuds namn säga något som inte är bevisat bortom allt tvivel.
1.1.4. Hadithens praktiska definition
Med hadith avses Sändebudets (frid vare med honom) ord, handlingar eller godkännanden. Det vill säga: det som Allahs Sändebud (frid vare med honom) har sagt, gjort eller godkänt i ljuset av den kunskap han fått genom uppenbarelsen kallas hadith.
Enligt muhaddithernas terminologi kallas varje ”ord, handling, godkännande eller beskrivning som har förmedlats eller påståtts komma från Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom” för ”hadith”. Även följeslagarnas och tabi’inernas ord, handlingar eller godkännanden kallas hadith. De handlingar, ord eller godkännanden som tillskrivs Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, kallas ”marfu’-hadith”. En hadith som återberättas som en handling, ett ord eller ett godkännande kallas ”mawquf-hadith”, medan en hadith som återberättas som en handling, ett ord eller ett godkännande från tabi’inerna kallas ”maqtu’-hadith”. [Iraqi, Zayn ad-Din Abd ar-Rahim ibn al-Husayn (806 AH), at-Taqyid wa-l-Idah, s. 66–70; Fath al-Mughith, s. 52–63; Sakhawi, Muhammad ibn Abd ar-Rahman (902 AH), Fath al-Mughith 1/8–9, 177–155; Suyuti, Jalal ad-Din Abd ar-Rahman ibn Abi Bakr (911 AH), Tadrib ar-Rawi 1/183–194.]
Det bör här uppmärksammas att det som har påståtts eller sagts vara Allahs Sändebuds (frid vare med honom) handling, ord, godkännande eller berättelse enligt muhaddithernas terminologi räknas som hadith. Genom att undersöka om det verkligen är Allahs Sändebuds (frid vare med honom) ord har muhadditherna, på grundval av tillförlitlighet, indelat haditherna i olika typer och grader. Vi kommer att förklara detta i den fortsatta framställningen.
1.1.5. Hadithens betydelse i det islamiska livssystemet
Att diskutera hadithens betydelse i det islamiska livssystemet kan vid första anblicken verka överflödigt. Många av den ädla Koranens föreskrifter, Allahs Sändebuds (frid vare med honom) oräkneliga befallningar och följeslagarnas handlingssätt bevisar utan något tvivel att hadith är det islamiska livssystemets andra källa och grund. I själva verket är alla människor i den muslimska umman, i alla tider, överens om detta. Sedan följeslagarnas tid har man i alla tider fortsatt att studera, sammanställa och förklara hadith samt försöka ordna människans liv i ljuset av hadith. På detta sätt har en väldig kunskaps skatt om hadith vuxit fram. Några judiska och kristna orientalister samt vissa lärda inom den muslimska umman har emellertid vid olika tider och på olika sätt försökt förneka hadithens betydelse. Vi kan dela in de bevis som de har lagt fram till stöd för sina påståenden i fyra delar:
(1) Med hänvisning till vissa verser i den ädla Koranen påstås det att ”allt finns beskrivet i Koranen”. Därför skulle hadith vara överflödig.
(2) Genom att framföra vissa invändningar mot återberättandet och sammanställningen av hadith påstås det att många förfalskningar har trängt in i hadith. Därför skulle man inte kunna förlita sig på den.
(3) Genom att hänvisa till vissa hadither försöker man bevisa att det i hadith finns uttalanden som strider mot vetenskap eller kunskap, eller att det finns motsägelser.
(4) Med vissa hadither som grund lägger de fram ett ”bevis” för att Allahs Sändebud och följeslagarna förbjöd att man fäster vikt vid hadith.
En detaljerad diskussion om detta ryms inte inom ramen för vår bok. I denna bok har vi emellertid behandlat hadithförfalskning och frågan om hur förfalskade hadither skiljs från autentiska hadither. Grundvalen för hela vår framställning och för allt det arbete som den muslimska umman har utfört från följeslagarnas tid fram till idag är att man inte kan följa Koranen, praktisera islam eller vara muslim utan att följa Allahs Sändebuds (frid vare med honom) hadither. Allahs Sändebuds (frid vare med honom) hadither är ett av de viktigaste stöden på vår livsväg. Vi måste dock förlita oss på autentiska och bevisade hadither.
Utan hadith går det inte på något sätt att följa Koranen eller praktisera islam. Av de argument som dessa människor har framfört mot hadith kan vi diskutera det första. Vi kommer att se att det är nödvändigt att följa hadith för att följa Koranen. Lägg märke till följande:
(1) De profeter som fått uppenbarelse samt deras lärjungar och följeslagare är de högsta föredömena för det praktiska genomförandet och efterlevnaden av den vägledning som mänskligheten får genom uppenbarelsen. Deras livsideal är i själva verket den enda drivkraften för andra att följa och efterleva uppenbarelsen. Därför bevarar och lär människor i alla samfund ut religionsförkunnarnas och deras lärjungars, de utsändas och följeslagarnas liv, handlingar och föredömen som religionens främsta källa. Allahs Sändebuds (frid vare med honom) liv, handlingar, uppoffringar, tålamod, kärlek till människorna, gudsfruktan, kompromisslöshet på sanningens väg och så vidare kan inte kännas till utan hadith. Att skilja en muslim från hadith innebär just att skilja honom från Allahs Sändebuds (frid vare med honom) verkliga liv. På så sätt blir det mycket lätt att skilja honom från Koranen och islam.
(2) Utan att förlita sig på hadith är det på inget sätt möjligt att lära känna Koranen. Ingen information om Muhammads (frid vare med honom) liv, identitet, trovärdighet, ärlighet, profetskap och så vidare kan kännas till utan hadith. Hur han fick Koranen, undervisade i den, sammanställde den och så vidare kan inte heller kännas till utan uppgifterna i hadith.
(3) Utan att förlita sig på hadith är det inte heller möjligt att följa Koranen.
Den ädla Koranen beskriver allting. Men allt detta ges endast i form av ”grundprinciper” eller ”inledande vägledning”. De flesta av den ädla Koranens föreskrifter är ”inledande föreskrifter” som är omöjliga att efterleva utan förklaring. Islams högsta och främsta handling är salat, bönen. I den ädla Koranen ges befallningen att förrätta salat på mer än hundra ställen, men bönens metod förklaras inte. På olika ställen befalls man att buga sig eller falla ned i sujud. Det sägs: ”Förrätta bönen så som Jag har lärt er att förrätta den.” Men ingenstans i den ädla Koranen lärs denna metod för bönen ut. Vad ”salat” eller ”bön” är, när den ska förrättas, hur många rak’at som ska förrättas och när, hur varje rak’at ska förrättas, hur Koranen ska reciteras i varje rak’at, hur många rukū’ och sujud som ska göras, hur rukū’ och sujud ska utföras och så vidare – inget av detta lärs ut i Koranen. Vi kan inte på något sätt utföra Koranens främsta föreskrift utan att förlita oss på hadith. På samma sätt är de flesta av Koranens föreskrifter omöjliga att efterleva utan hadithens förklaringar.
(4) Vissa föreskrifter i den ädla Koranen verkar vara inbördes motsägelsefulla. På ett ställe nämns exempelvis vin, spel och liknande som tillåtna, medan de på ett annat ställe nämns som förbjudna. På ett ställe ges befallningen att kämpa mot de otrogna och de som inte tror, medan man på ett annat ställe befalls att avstå från all slags motstånd och strid. Utan hadithens vägledning kan man inte veta vilken av dessa föreskrifter som kom först, vilken som kom senare eller hur de ska efterlevas. Därför blir det lätt att vilseleda människor genom godtyckliga och påhittade tolkningar av dessa verser om man avvisar hadith.
Det är i själva verket därför som judar, kristna, qadianier, bahai’er och liknande grupper bedriver en allmän smutskastningskampanj mot hadith. Deras syfte är att föra den muslimska umman bort från Koranen och islam. De vet också att Koranen inte på något sätt kan följas utan hadithens hjälp. De nämner egentligen ”Koranen” endast för att lura godtrogna muslimer.
(5) Vi har sett att Allah gav sitt Sändebud (frid vare med honom) två saker: Kitab (Boken) och hikmah (visdom). Naturligtvis är även Koranen visdom och hikmah. Men av att dessa nämns separat upprepade gånger förstår vi att Allah gav sitt älskade Sändebud (frid vare med honom) ytterligare visdom eller kunskap utöver Koranen, och att han genom denna visdom förmedlade mycket ytterligare undervisning till mänskligheten utöver Koranen. Vi vet att den ytterligare undervisning från Koranen som han förmedlade har sammanställts i form av ”hadith”. Det finns inget annat sätt att lära känna och följa hans visdom än genom ”hadith”. Därför måste vi, i enlighet med Koranens föreskrifter, leva våra liv genom att följa Koranen och hadith.
(6) I Koranen har det befallts att man ska lyda Allahs Sändebud (frid vare med honom). Man har också befallts att följa honom, utöver att lyda honom.
قُلْ إِن كُنتُمْ تُحِبُّونَ اللَّهَ فَاتَّبِعُونِي يُحْبِبْكُمُ اللَّهُ وَيَغْفِرْ لَكُمْ ذُنُوبَكُمْ ۗ
– ”Säg: Om ni älskar Allah, följ då mig; Allah kommer att älska er och förlåta er era synder.” (Sura Aal Imran: 31).
Vi vet att lydnad innebär att följa befallningar och förbud. Att följa någon innebär däremot att handla precis som han handlar. Utan att förlita sig på hadith är det på inget sätt möjligt att följa Allahs Sändebud (frid vare med honom). Även om befallningar och förbud nämns i den ädla Koranen beskrivs Allahs Sändebuds (frid vare med honom) handlingar och livssätt ingenstans. Därför är det på intet sätt möjligt att följa Allahs Sändebud (frid vare med honom) enbart genom att se till Koranen. För att, i enlighet med Koranens föreskrift, vinna Allahs kärlek och förlåtelse måste vi alltså följa Allahs Sändebud (frid vare med honom) enligt hadithens beskrivningar.
(7) I den ädla Koranen sägs:
لَّقَدْ كَانَ لَكُمْ فِي رَسُولِ اللَّهِ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ
– ”I Allahs Sändebud har ni sannerligen ett utmärkt föredöme.” (Sura al-Ahzab: 21).
Allahs Sändebuds (frid vare med honom) verkliga livsordning på det personliga, familjemässiga, sociala och statliga området och så vidare har inte nämnts i Koranen. Av detta förstår vi att vi, för att följa Allahs Sändebuds (frid vare med honom) föredöme enligt Koranens föreskrift, måste förlita oss på hadith.
(8) I den ädla Koranen sägs:
وَمَا آتَاكُمُ الرَّسُولُ فَخُذُوهُ وَمَا نَهَاكُمْ عَنْهُ فَانتَهُوا
– ”Ta emot det som Sändebudet ger er och avstå från det som han förbjuder er.” (Sura al-Hashr: 7).
Vi vet att Allahs Sändebud (frid vare med honom) under sitt långa profetiska liv gav sina följeslagare mycket undervisning. Han gav detaljerad vägledning i många olika frågor i livet. Denna undervisning och vägledning ingår också i det som ”Sändebudet har gett er”. För att ta emot allt som ”Sändebudet har gett” måste vi därför förlita oss på hadith vid sidan av Koranen.
Vi kommer att få kännedom om deras övriga invändningar rörande sammanställningen, nedtecknandet, återberättandet och förfalskningen av hadith genom andra delar av denna bok. Här förstår vi emellertid att vi, i enlighet med Koranens vägledning, måste forma våra liv i ljuset av hadith, följa Allahs Sändebud (frid vare med honom) exakt i ljuset av hadith, bygga våra liv efter Allahs Sändebuds (frid vare med honom) föredöme i ljuset av hadith och följa Koranens föreskrifter på grundval av hadith. Vi ser också att det under inga omständigheter är möjligt att följa Koranen eller bygga ett islamiskt liv utan hadith.
Den muslimska umman är i grunden enig om hadithens betydelse. Därför har de följt de bästa metoderna för granskning och bedömning för att förhindra förfalskning och lögn i hadithens namn. Innan vi diskuterar deras metoder för granskning och bedömning ska vi behandla lögnens innebörd och föreskriften om att ljuga i uppenbarelsens namn. Jag ber den store Allah om tawfiq.

1.2. Lögn och lögn i uppenbarelsens namn

1.2.1. Definitionen av lögn
Det är svårt att definiera välkända och allmänt erkända saker. Vad är definitionen av lögn? Lögn är motsatsen till sanning. Det som inte är sant är lögn. Att säga något som i verkligheten inte är korrekt eller sant är lögn.
1.2.1.1. Avsiktlig kontra oavsiktlig lögn
Saken är tydlig. Det råder dock viss oenighet bland muslimska lärda beträffande avsiktliga och oavsiktliga lögner. Lärda inom Muʿtazila-samfundet ansåg att om någon av misstag säger något som strider mot den verkliga situationen, ska det enligt sharia-terminologin inte räknas som lögn. Endast om någon medvetet säger en lögn ska det räknas som lögn. De lärda inom Ahl as-Sunna wa-l-Jamaʿa har motsatt sig denna uppfattning. Enligt dem räknas även en lögn som sägs av okunskap eller av misstag som lögn enligt sharia-terminologin.
Imam Abu Zakariya Yahya ibn Sharaf an-Nawawi (676 AH) sade: ”De rättrogna lärdas uppfattning är att varje utsaga som strider mot den verkliga situationen är en lögn, oavsett om den uttalas avsiktligt, oavsiktligt, av misstag eller på grund av okunskap.” [Nawawi, Yahya ibn Sharaf (676 AH), Sharh Sahih Muslim 1/94]
Han sade vidare: ”Enligt våra lärda som följer Ahl as-Sunna är lögn att säga något som strider mot den verkliga situationen, vare sig det sker avsiktligt eller av misstag. Enligt muʿtaziliterna räknas endast en avsiktlig lögn som lögn.” (Nawawi, Sharh Sahih Muslim 1/69).
1.2.1.2. Oavsiktlig lögn i ljuset av hadith
Genom användningen av hadither blir vi förvissade om att varje utsaga som strider mot verkligheten räknas som lögn, vare sig den uttalas avsiktligt, oavsiktligt, av okunskap eller av någon annan anledning.
1. Jābir ibn ʿAbdullah (må Allah vara nöjd med honom) sade: Arabiska (******)
– En slav till Hatib ibn Abi Baltaʿa (må Allah vara nöjd med honom) kom till Allahs Sändebud och sade: ”Allahs Sändebud! Hatib kommer säkerligen att träda in i helvetet.” Då sade Allahs Sändebud: ”Du har ljugit. Han kommer inte att träda in i helvetet, eftersom han var närvarande vid Badr och Hudaybiyya.” (Muslim, as-Sahih 4/1942).
Här betraktade Allahs Sändebud slavens uttalande om Hatib som en lögn. Slaven hade inte medvetet ljugit om något i det förflutna. I själva verket hade han uttryckt en föreställning om framtiden. Han sade det han trodde. Men eftersom hans förutsägelse stred mot verkligheten kallade Allahs Sändebud honom lögnare. Av detta förstår vi att varje uppgift om det förflutna eller framtiden som strider mot verkligheten räknas som lögn. Uppgiftslämnarens avsikt, brist på avsikt, okunskap eller någon annan omständighet tas inte i beaktande här. Synden eller brottet att ljuga är dock knutet till avsikten.
2. Tabiʿin Salim ibn ʿAbdullah sade: Jag hörde min far, ʿAbdullah ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom), säga: Arabiska (*****)
– ”Detta är den här ödemarken al-Bayda, om vilken ni ljuger i Allahs Sändebuds namn (ni säger att han började sin ihram för hajj från denna plats). Men Allahs Sändebud band sin ihram för hajj nära moskén på slätten Dhu al-Hulayfa.” (Muslim, as-Sahih 2/843).
Det är uppenbart att Ibn ʿUmar inte anklagade dessa följeslagare och tabiʿin för att ha ljugit avsiktligt. Allahs Sändebud utförde hajj tillsammans med mer än hundratusen följeslagare under avskedspilgrimsfärden. Han lämnade Medina, övernattade på slätten Dhu al-Hulayfa och band följande morgon sin ihram för hajj därifrån. Slätten al-Bayda ligger intill slätten Dhu al-Hulayfa. De följeslagare som befann sig längre bort hörde inte honom säga att han band ihram från Dhu al-Hulayfa; däremot hörde de honom läsa talbiya på slätten al-Bayda. De trodde därför att han hade börjat sin ihram från al-Bayda. Därför blev det bland många spritt att Allahs Sändebud hade börjat sin ihram från slätten al-Bayda. Eftersom ʿAbdullah ibn ʿUmar befann sig nära platsen kände han till det verkliga händelseförloppet.
På detta sätt ser vi att uppgiften om att ha bundit ihram från al-Bayda var ett oavsiktligt misstag. De som förmedlade uppgiften talade sanningsenligt utifrån sin kännedom. Men eftersom uppgiften stred mot verkligheten kallade Ibn ʿUmar den för en lögn.

1.2.1.3. Lögn kontra ”mawdu” (mawduʿ) och ”batil”
(Vid det ursprungliga arabiska uttalet brukar vi säga mawdu. Däremot säger vi mawduʿ i bengaliskt språkbruk som påverkats av persiska och urdu.)
I hadithterminologin och i följeslagarnas och tabiʿun-generationens terminologi under det första århundradet kallades en lögn som tillskrevs Allahs Sändebud (s) för en ”falsk hadith”. Abu Umamah (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (s) sade: arabiska (*******)
– Den som avsiktligt tillskriver mig en ”falsk hadith” ska vistas i helvetet. (At-Tabarani, Sulayman ibn Ahmad (d. 360 AH), al-Muʿjam al-kabir 8/122)
Även när något som Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, inte hade sagt tillskrevs honom, brukade följeslagarna säga: ”Denna hadith är falsk”, ”en falsk hadith” eller använda liknande uttryck. Om sådana personer använde de uttryck som ”lögnare” och ”han ljuger”. [Ibn Abi Hatim, Abd ar-Rahman ibn Muhammad (d. 327 AH), al-Jarh wa at-taʿdil 1/349, 350, 351, 3/407, 6/212, 8/16, 52, 325; adh-Dhahabi, Muhammad ibn Ahmad (d. 748 AH), Mizan al-iʿtidal 1/271, 285, 2/80, 109, 122, 241, 3/4, 50, 375, 467, 475, 4/31, 91, 178, 191, 420, 428, 437, 5/3, 29, 52, 54, 88, 128, 169, 207, 220, 6/24, 55, 138, 246, 249, 534, 545, 566, 7/219, 341, 393, 8/162, 182, 196; Ibn Hajar al-Asqalani, Ahmad ibn Ali (d. 852 AH), Fath al-Bari, 13/113; al-Munawi, Muhammad Abd ar-Raʾuf (d. 1031 AH), Fayd al-Qadir 1/540, 3/219, 5/300, 6/15, 216, 221, 353.]
Från och med det andra hijri-århundradet började muhadditherna, i takt med att lögner i hadithens namn spreds, använda ytterligare ett ord som synonym till lögn för att identifiera dessa lögnare. Ordet är (Arabiska*****). Ordets grundbetydelse är att sänka ned, kasta ned och föda. Det används också i betydelsen fabricerad. [Ibn Durayd, Muhammad ibn al-Hasan (d. 321 AH), Jamharat al-lughah 3/95; al-Jawhari, Ismaʿil ibn Muhammad (d. 393 AH), as-Sihah 3/1299; Ibn Faris, Ahmad (d. 395 AH), Muʿjam maqayis al-lughah 6/117–118; Ibn al-Athir, Muhammad ibn al-Mubarak (d. 606 AH), an-Nihayah 5/197, 198; Ibn Manzur, Muhammad ibn Mukarram (d. 711 AH), Lisan al-Arab 8/396–397; Fallatah, Umar ibn Hasan, al-Wadʿ fi al-hadith 1/108]
På engelska: To lay, lay off, lay down, put down, set up … give birth, produce … humiliate, to be low, humble (Hans Wehr, A Dictionary of Modern Written Arabic, s. 1076).
Under senare tider blev användningen av detta ord utbredd i muhaddithernas terminologi. Enligt deras terminologi kallas det att ljuga i hadithens namn för ”wadʿ”, och en sådan falsk hadith kallas ”mawdu”. I det persisk- och urdupåverkade bengaliska uttalet säger vi vanligtvis ”mawduʿ”.
Många muhaddither gjorde ingen skillnad mellan avsiktlig lögn och oavsiktlig lögn eller misstag. De kallade båda typerna av falska hadither för mawdu-hadither. På bengali kan mawdu översättas med förfalskad eller fabricerad.
Muhadditherna har definierat mawdu-hadith på två sätt. Många muhaddither har i definitionen av mawdu-hadith sagt: ”En fabricerad, förfalskad hadith kallas mawdu-hadith.” Här utformade de definitionen med hänsyn till hadithens beskaffenhet.
Andra muhaddither har i definitionen av mawdu-hadith sagt: ”En hadith som endast har återberättats av en lögnaktig berättare är en mawdu-hadith.” Här beaktade de den allmänna känneteckningen hos en mawdu- eller förfalskad hadith. Vi kommer i den fortsatta framställningen att se att muhadditherna i huvudsak prövade berättarens sanningsenlighet genom jämförande granskning (cross-examination).
Vissa muhaddither gjorde skillnad mellan avsiktlig och oavsiktlig lögn. De kallade den oavsiktliga lögnen ”batil” och den avsiktliga lögnen ”mawduʿ” eller ”mawdu”. Om det genom muhaddithernas jämförande granskning och verifiering bevisas att denna mening inte sades av Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, men tillskrevs honom av misstag, kallar de denna hadith ”batil”. Om granskningen däremot visar att återberättaren avsiktligt eller medvetet tillskrev Allahs Sändebud (s) detta uttalande, kallar de den en mawduʿ-hadith.
Vid sammanställningen av falska hadither följde muhadditherna den första metoden. De betraktade all slags lögn, både avsiktlig och oavsiktlig, som mawdu. Deras syfte var att identifiera sådant som Allahs Ädle Sändebud (s) inte hade sagt eller gjort, men som hade tillskrivits eller spridits i hans namn, och därigenom förhindra förfalskning i uppenbarelsens namn. Huruvida berättaren hade ljugit avsiktligt eller av misstag var inte något de tog hänsyn till. För att bedöma denna fråga finns en separat metod inom disciplinerna rijal och jarh wa at-taʿdil. (Al-Maʿlami, Muqaddimat al-Fawaʾid, s. 57.)

1.2.2. Bestämmelsen om lögn
Innan vi diskuterar bestämmelsen om att ljuga i uppenbarelsens eller hadithens namn vill vi först allmänt diskutera bestämmelsen om lögn. Att hata lögn är en del av människans medfödda natur. Därför betraktas lögn i alla mänskliga samhällen som synd, orätt och något avskyvärt. I Koranen och den ädla hadithen har lögn förbjudits på det strängaste sätt. I olika koranverser har de troende befallts att alltid vara sanningsenliga. Samtidigt har lögn omnämnts som en avskyvärd synd och en orsak till ett hårt straff.
Med befallningen att alltid vara sanningsenlig sägs det:يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اتَّقُوا اللَّهَ وَكُونُوا مَعَ الصَّادِقِينَ [٩:١١٩]
– O ni troende, frukta Allah och var bland de sanningsenliga. (Sura at-Tawbah: 119)
Om lögnens fruktansvärda straff sägs det:فِي قُلُوبِهِم مَّرَضٌ فَزَادَهُمُ اللَّهُ مَرَضًا ۖ وَلَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ بِمَا كَانُوا يَكْذِبُونَ [٢:١٠]
– Det finns en sjukdom i deras hjärtan. Allah har därför ökat deras sjukdom, och för dem väntar ett smärtsamt straff eftersom de brukade ljuga. (Sura al-Baqarah: 10)
På ett annat ställe sägs det:فَأَعْقَبَهُمْ نِفَاقًا فِي قُلُوبِهِمْ إِلَىٰ يَوْمِ يَلْقَوْنَهُ بِمَا أَخْلَفُوا اللَّهَ مَا وَعَدُوهُ وَبِمَا كَانُوا يَكْذِبُونَ [٩:٧٧]
– Som följd därav lät Han (Allah) hyckleri slå rot i deras hjärtan fram till den dag då de möter Honom, eftersom de bröt det förbund de hade ingått med Allah och eftersom de brukade ljuga. (Sura at-Tawbah: 77)
I en annan vers sägs det:إِنَّ اللَّهَ لَا يَهْدِي مَنْ هُوَ مُسْرِفٌ كَذَّابٌ [٤٠:٢٨]
– Allah vägleder inte den som överskrider gränserna och är en stor lögnare. (Sura Ghafir: 28).
I otaliga hadither har lögn omnämnts som en fruktansvärd synd. I en hadith säger Abdullah ibn Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (s) sade: arabiska (********)
– Sanning är fromhet. Sanning leder till fromhet, och fromhet leder till paradiset. Den människa som alltid strävar efter att tala sanning blir till slut nedtecknad hos Allah som siddiq, det vill säga en mycket sanningsenlig person. Lögn är däremot synd. Lögn leder till synd, och synd leder till helvetet. Den människa som ljuger eller strävar efter att ljuga blir till slut nedtecknad som en stor lögnare. [Al-Bukhari, Muhammad ibn Ismaʿil (d. 256 AH), as-Sahih 5/2261; Muslim ibn al-Hajjaj (d. 262 AH), as-Sahih 4/2012, 2013].
I den ädla hadithen har lögn betraktats som ett av hyckleriets kännetecken. Det har till och med sagts att en troende kan begå många orätta handlingar, men aldrig kan tala lögn. Saʿd ibn Abi Waqqas (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (s) sade: arabiska (*******)
– En troendes natur kan rymma alla slags vanor, men förräderi och lögn kan inte finnas i den. [Al-Bazzar, Abu Bakr Ahmad ibn Amr (d. 292 AH), al-Musnad 3/341; al-Haythami, Ali ibn Abi Bakr (d. 807 AH), Majmaʿ az-Zawaʾid 1/92]

1.2.3. Lögner i uppenbarelsens namn
Lögn är alltid förhatlig. Men om den framförs i uppenbarelsens namn är den ännu mer förhatlig och skadlig. I allmänhet medför en lögn världslig skada för en individ eller för det mänskliga samhället. Men en lögn i uppenbarelsens namn orsakar varaktig världslig och evig skada och undergång för mänskligheten. Människor börjar då ägna sig åt olika handlingar grundade på mänskligt förnuft i religionens namn och faller därigenom i världslig och evig undergång.
När vi betraktar de tidigare religionerna ser vi detta tydligt. Vi har redan sagt att orsaken till religionernas förvanskning och försvinnande är att mänskligt grundade ord framställs som uppenbarelse. I allmänhet har de lärda inom dessa religioner framställt sådana ord som uppenbarelse för religionens skull. De trodde att om deras ord, förklaringar och åsikter framställdes som uppenbarelse skulle människors ’religiösa hängivenhet’, ’fromhet’ och liknande öka och Allah bli nöjd. På så sätt förvanskade de sin religion och vilseledde dess anhängare. Men de förstod inte att om människor kunde förstå dessa frågor genom mänsklig insikt, skulle uppenbarelsen inte behövas.
Ett mycket välkänt exempel på detta är kristendomen. Enligt den förvanskade Bibelns tradition befallde ’Jesus Kristus’ sina följare att endast dyrka Allah, följa judendomens tio grundprinciper, omskära sig, följa alla Torahs föreskrifter, avstå från att äta griskött samt utföra liknande handlingar. Den lögnaktige Saul, som antog namnet Paulus, började med syftet att ’sprida kristendomen och öka människors fromhet’ förkunna att det räckte att tro på och vörda endast ’Jesus Kristus’ och att dessa handlingar inte behövde utföras. Han brukade säga: ”Jag ljuger för varje folk på det sätt jag själv önskar, så att Guds anseende ska öka.”
På detta sätt inledde han det mest skamliga kapitlet i mänsklighetens historia. Gradvis spreds denna paulinska, handlingsfria fromhetsreligion bland de kristna. Följden blev att miljarder människor i världen föll in i shirk, kufr och synd. Eftersom tron i sig anses ge himlen, kunde de samhällsförstörande synderna, övergreppen och brotten i de kristna samhällena inte på något sätt minskas genom religiösa förmaningar.
Eftersom en lögn i uppenbarelsens namn är den allvarligaste formen av lögn har Koranen och haditherna strängt förbjudit att ljuga i uppenbarelsens namn eller i Allahs och Hans Sändebuds namn, att uttala något tvivelaktigt eller att tala utifrån gissningar. Omfattande åtgärder har vidtagits för att båda de uppenbarelseformer som uppenbarades för Muhammad, Allahs Sändebud – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – ska bevaras oförvanskade för alla människor ända till Uppståndelsens dag.

1.2.4. Koraniska anvisningar för att skydda uppenbarelsen från lögn
Det finns två stadier i att sprida lögner eller gissningsbaserade påståenden i ’uppenbarelsens’ namn: för det första att själv ljuga i uppenbarelsens namn och för det andra att godta och sprida någon annans lögn. För att stänga båda dessa vägar har Koranen å ena sidan förbjudit att uttala lögner eller gissningsbaserade påståenden i Allahs namn. Å andra sidan har den förbjudit att godta information som någon annan har spridit utan att bedöma och kontrollera den.
1.2.4.1. Förbudet mot att uttala lögner och gissningsbaserade påståenden i Allahs namn
I Koranen har den Allsmäktige Allah upprepade gånger strängt förbjudit att ljuga i Allahs namn. På samma sätt har det strängt förbjudits att, utan kunskap eller beroende på gissningar, föreställningar eller antaganden, uttala något i Allahs namn. Att ljuga i Allahs Sändebuds namn innebär att ljuga i Allahs namn, eftersom Allahs Sändebud talar från Allah. Liksom Koranen är även hadithen Allahs uppenbarelse. Världens människor har fått båda uppenbarelseformerna, Koranen och haditherna, enbart genom Allahs Sändebud. Att därför uttala någon form av lögn, påhitt eller gissnings- eller antagandebaserat påstående i Allahs Sändebuds namn innebär i själva verket att ljuga i Allahs namn eller att säga något om Allah utan kunskap. Koranen ger upprepade gånger anvisningar i denna fråga. Här återger jag några av dessa uttalanden.
1. I Koranen sägs upprepade gånger:وَمَنْ أَظْلَمُ مِمَّنِ افْتَرَىٰ عَلَى اللَّهِ كَذِبًا
– ”Vem är mer orättfärdig än den som uttalar en lögn om Allah eller om Allah?” (Sura al-Anʿam: 21, 93, 144; Sura al-Aʿraf: 37; Sura Yunus: 17).
2. Det sägs också:قَالَ لَهُم مُّوسَىٰ وَيْلَكُمْ لَا تَفْتَرُوا عَلَى اللَّهِ كَذِبًا فَيُسْحِتَكُم بِعَذَابٍ ۖ وَقَدْ خَابَ مَنِ افْتَرَىٰ [٢٠:٦١]
– ”Ve er! Sätt inte ihop lögner om Allah. Om ni gör det kommer Han att förgöra er fullständigt med ett straff. Den som hittar på en lögn har gått miste om allt.” (Sura Ta-Ha: 61)

3. I Koranen har det upprepade gånger förbjudits att utan kunskap eller utifrån gissningar och antaganden uttala sig om Allah, Allahs religion, Hans föreskrifter och liknande. På ett ställe sägs exempelvis:يَا أَيُّهَا النَّاسُ كُلُوا مِمَّا فِي الْأَرْضِ حَلَالًا طَيِّبًا وَلَا تَتَّبِعُوا خُطُوَاتِ الشَّيْطَانِ ۚ إِنَّهُ لَكُمْ عَدُوٌّ مُّبِينٌ [٢:١٦٨]
إِنَّمَا يَأْمُرُكُم بِالسُّوءِ وَالْفَحْشَاءِ وَأَن تَقُولُوا عَلَى اللَّهِ مَا لَا تَعْلَمُونَ [٢:١٦٩]
– ”O människor! Ät av det som finns på jorden och som är tillåtet och gott, och följ inte Satans fotspår. Han är sannerligen er uppenbare fiende. Han befaller er endast att göra det onda och skamliga och att säga om Allah sådant som ni inte har kunskap om.” (Sura al-Baqara: 168–169)
4. På ett annat ställe sägs:قُلْ إِنَّمَا حَرَّمَ رَبِّيَ الْفَوَاحِشَ مَا ظَهَرَ مِنْهَا وَمَا بَطَنَ وَالْإِثْمَ وَالْبَغْيَ بِغَيْرِ الْحَقِّ وَأَن تُشْرِكُوا بِاللَّهِ مَا لَمْ يُنَزِّلْ بِهِ سُلْطَانًا وَأَن تَقُولُوا عَلَى اللَّهِ مَا لَا تَعْلَمُونَ [٧:٣٣]
– ”Säg: ’Min Herre har endast förbjudit skamliga handlingar, öppna såväl som dolda, synd, övergrepp utan rätt, att sätta medhjälpare vid Allahs sida – något som Han inte har gett någon auktoritet för – samt att säga om Allah sådant som ni inte har kunskap om.’” (Sura al-Aʿraf: 33)
På detta sätt har Koranen gett anvisningar om att skydda uppenbarelsens kunskap från all förvanskning och lögn. Det har strängt förbjudits att uttala lögner, påhitt eller gissnings- och antagandebaserade påståenden om den Ärorike Allah, Hans store Sändebud, Hans religion, Hans föreskrifter och liknande.

1.2.4.2. Anvisningen att kontrollera information innan den godtas
Liksom det är förbjudet att själv ljuga i Allahs eller Hans Sändebuds namn, är det även förbjudet att godta någon annans opålitliga, falska eller gissningsbaserade återgivning eller utsaga. Koranen har befallt den muslimska umman att vara försiktig när den tar emot någon form av nyhet eller utsaga. Det sägs:يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِن جَاءَكُمْ فَاسِقٌ بِنَبَإٍ فَتَبَيَّنُوا أَن تُصِيبُوا قَوْمًا بِجَهَالَةٍ فَتُصْبِحُوا عَلَىٰ مَا فَعَلْتُمْ نَادِمِينَ [٤٩:٦]
– ”O ni som tror! Om någon syndare kommer till er med ett budskap, så undersök det noggrant, så att ni inte av okunnighet skadar ett folk och sedan blir ångerfulla över det ni har gjort.” (Sura al-Hujurat: 6).
Mot bakgrund av denna anvisning är det obligatoriskt för en muslim att, innan ett vittnesmål eller en uppgift från någon godtas, kontrollera personens personliga hederlighet och noggrannhet när han förmedlar information. Än större försiktighet och granskning än i världsliga frågor behövs när man tar emot budskap eller uttalanden som rör Allahs Sändebud. Om man förlitar sig på felaktig information eller falska vittnesmål i världsliga frågor kan människors egendom, heder eller liv skadas. Men vårdslöshet i fråga om haditherna från Allahs Sändebud eller uppenbarelsens kunskap leder till skada på tron och undergång för det eviga livet i det kommande livet. Därför har den muslimska umman alltid granskat och kontrollerat all information, alla hadither och alla återgivningar innan den godtagit dem.

১.২.৫. Hadithernas vägledning för att skydda uppenbarelsen från lögn
För att skydda Sina ord eller haditherna från alla slags avsiktliga eller oavsiktliga förvanskningar, fel eller lögner gav Allahs sändebud (s) sin ummah olika anvisningar. Bland dessa finns:

১.২.৫.১. Anvisningen att memorera och förmedla haditherna korrekt
I flera hadither uppmanade Allahs sändebud (s) dem att memorera hans hadither eller ord exakt och korrekt samt att förmedla dem. Jubayr ibn Mut‘im (r.a.) sade att Allahs sändebud (s) sade: Arabiska(*****)
– Må Allah försköna ansiktet på den som hörde något av mina ord, därefter tillägnade sig det fullständigt och memorerade det, och förmedlade det till den som inte hade hört det. [at-Tirmidhi, Muhammad ibn Isa (279 e.H.), as-Sunan 5/33–34; Abu Dawud, Sulayman ibn al-Ash‘ath (275 e.H.)]
Många andra hadither med denna innebörd har också återberättats från och sammanställts av många andra följeslagare.
১.২.৫.২. Förbudet mot att ljuga i Allahs sändebuds (s) namn
Å andra sidan förbjöd han dem strängt att säga lögner eller lägga till något i hans namn, så att mänskliga ord inte skulle kunna spridas i hans namn. Hadrat Ali (r.a.) sade att Allahs ädle sändebud (s) sade: Arabiska(*****)
– Ljug inte i mitt namn, för den som ljuger i mitt namn måste gå till helvetet. [al-Bukhari, Muhammad ibn Isma‘il (256 e.H.), as-Sahih 1/52, Fath al-Bari 1/199].
Zubayr ibn al-Awwam (r.a.) sade att Allahs sändebud (s) sade: Arabiska(******)
– Den som ljuger i mitt namn skall ha helvetet som sin boning. (al-Bukhari, as-Sahih 1/52)
Salama ibn al-Akwa‘ (r.a.) sade: Allahs sändebud (s) sade: Arabiska(******)
– Den som tillskriver mig något som jag inte har sagt skall ha helvetet som sin boning. (al-Bukhari, as-Sahih 1/52)
På detta sätt har omkring hundra följeslagare, däribland ‘Ashara al-Mubashshara, återberättat Allahs sändebuds (s) varning med denna innebörd. Ingen annan hadith har återberättats från så många följeslagare. [an-Nawawi, Yahya ibn Sharaf (676 e.H.), Sharh Sahih Muslim 1/68, Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at]
১.২.৫.৩. Förbudet mot att återge många hadither och att återge hadither utan att ha memorerat dem
När man återger många hadither finns det risk att man begår fel. Därför uppmanade Allahs sändebud (s) till försiktighet i denna fråga. Han förbjöd att återberätta en hadith utan fullständig säkerhet om att den var korrekt memorerad och exakt. Abu Qatada (r.a.) sade att Allahs sändebud (s), stående på predikstolen, sade: Arabiska(*****)
– Var uppmärksamma! Avstå från att återge alltför många hadither i mitt namn. Den som säger något i mitt namn skall säga det som är korrekt. Och den som tillskriver mig något som jag inte har sagt skall bo i helvetet. [Ibn Majah, as-Sunan 1/14; al-Albani, Muhammad Nasir ad-Din, Sahih Sunan Ibn Majah 1/29, al-Mustadrak 1/194].
Abdullah ibn Abbas (r.a.) sade: Allahs sändebud (s) sade: Arabiska(********)
”Avstå från att återberätta hadither från mig, utom det som ni vet.” (at-Tirmidhi, as-Sunan 5/183).
Abu Musa Malik ibn ‘Ubadah al-Ghafiqi (r.a.) sade att Allahs sändebud (s) gav oss sin sista uppenbarelse och anvisning och sade: Arabiska(******)
– Håll fast vid Allahs bok och följ den. Snart kommer ni att möta människor som älskar att återge hadither i mitt namn. Om någon har memorerat något får han återge det. Men den som i mitt namn säger något som jag inte har sagt skall få helvetet som sin boning. (Muslim, as-Sahih 1/12)
På detta sätt ser vi i olika hadither att Allahs sändebud (s) uppmanade sin ummah att memorera hans hadither ordagrant och korrekt samt att förmedla sådana memorerade hadither. Å andra sidan förbjöd han att återberätta en hadith om man inte hade memorerat den fullständigt eller hyste minsta tvekan. Att avsiktligt eller oavsiktligt tillskriva honom något som han inte har sagt är förbjudet och en av de allra grövsta synderna. För att hans hadither inte ens av misstag skulle förvanskas förbjöd han att återberätta hadither utan att ha memorerat dem fullständigt. Vi kommer att se att följeslagarna var ytterst försiktiga i denna fråga.
১.২.৫.৪. Varning för dem som återberättar falska hadither
Precis som det är förbjudet att själv ljuga i Allahs sändebuds (s) namn, är det också förbjudet att godta lögner som andra har hittat på. Han varnade sin ummah för att lögnaktiga hadithåterberättare skulle uppstå bland den muslimska ummah. Abu Hurayra (r.a.) sade att Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: Arabiska(******)
– I den sista tiden kommer vissa människor ur min ummah att berätta för er sådana hadither som varken ni eller era fäder och farfäder någonsin har hört. Se upp! Akta er för dem och håll er borta från dem. (Muslim, as-Sahih 1/12).
Wasila ibn al-Asqa‘ (r.a.) sade att Allahs sändebud (s) sade: Arabiska(*****)
– Före uppståndelsedagen kommer Satan att gå omkring på marknader och i samlingar och återberätta hadither. Han kommer att säga: ”Den och dens son berättade denna hadith för mig om detta och detta.” (Ibn ‘Adi, Ahmad, al-Kamil fi Du‘afa ar-Rijal 1/115).
Abdullah ibn Mas‘ud (r.a.) sade: Arabiska(******)
– Satan antar människoskepnad, kommer bland människorna och återberättar falska hadither för dem. Sedan lämnar de församlade människorna samlingen efter att ha hört de falska haditherna. Därefter återberättar de dessa hadither och säger: ”Jag hörde en man återberätta hadithen. Jag känner igen hans ansikte, men jag känner inte hans namn.” (Muslim, as-Sahih 1/12)

১.২.৫.৫. Förbudet mot att godta tvivelaktiga eller opålitliga återberättelser
Allahs sändebud (s) förbjöd att godta en hadith utan att först kontrollera den. Om någon utan kontroll godtar och återberättar allt han hör som en hadith, kommer han på grund av sin försummelse i att granska hadithen att bli skyldig till synden att ljuga i hadithens namn. Hadithen säger att det inte krävs att man medvetet hittar på en falsk hadith; det räcker att man godtar en hadith utan att kontrollera om den är sann eller falsk för att man skall räknas som lögnare. Om någon dessutom återberättar en hadith trots att han hyser tvekan eller tvivel om dess äkthet och korrekthet, kommer även han att betraktas som en lögnare och bli skyldig till synden att återge en falsk hadith.
Abu Hurayra (r.a.) sade att Allahs sändebud (s) sade: Arabiska(*******)
– Det räcker som synd för en människa att hon återberättar allt hon hör. (Muslim, as-Sahih 1/10).
Samura ibn Jundub (r.a.) och al-Mughira ibn Shu‘ba (r.a.) sade att Allahs sändebud (s) sade: Arabiska(****)
– Den som återger en hadith i mitt namn och samtidigt hyser tvivel om att hadithen är falsk är också en lögnare. (Muslim, as-Sahih 1/9).

১.২.৬. Bestämmelsen om att ljuga i hadithens namn
১.২.৬.১. Att ljuga i hadithens namn är den allra grövsta av de stora synderna
Mot bakgrund av de ovan nämnda verserna och haditherna kan vi mycket enkelt förstå att det är den avskyvärdaste synden och förbrytelsen att ljuga i hadithens namn och framställa människors ord som hadither. Det råder inget som helst tvivel eller någon tvekan om detta bland den muslimska umman. I den fortsatta framställningen kommer vi att se att Profeten ﷺ:s följeslagare avstod från att återberätta hadither av rädsla för minsta oavsiktliga eller ouppmärksamma misstag. De ansåg även oavsiktliga misstag vara fruktansvärda synder och undvek dem därför med stor försiktighet. Dessutom betraktade de det som samma brott som att fabricera en falsk hadith att återberätta en falsk hadith som någon annan hade hittat på.

I samband med genomgången av de ovan nämnda haditherna säger imām Abū Zakariyyā Yaḥyā ibn Sharaf al-Nawawī (676 AH): Dessa hadither visar att det är det allra strängast förbjudna, den allra fruktansvärdaste av de stora synderna och den mest avskyvärda och förödande förbrytelsen att ljuga i Allahs Sändebuds ﷺ namn. Den muslimska umman är enig om detta. Enligt de flesta lärda får man dock inte förklara någon vara kāfir på grund av denna förbrytelse. Den som ljuger i Allahs Sändebuds ﷺ namn ska inte förklaras vara kāfir, så länge han inte anser denna lögn vara tillåten. Han är en syndig muslim. Om han däremot anser denna allra grövsta synd vara tillåten, betraktas han som kāfir. Muḥammad al-Juwaynī och några andra imamer har emellertid betraktat denna förbrytelse som kufr. Al-Juwaynī sade: Den som avsiktligt ljuger i Allahs Sändebuds ﷺ namn ska betraktas som kāfir och avrättas.

Dessa hadither visar att varje lögn i Allahs Sändebuds ﷺ namn är lika förbjuden, oavsett vilket ämne den gäller. Vare sig det handlar om sharīʿans bestämmelser, förtjänster, uppmuntran till goda gärningar, varning för synder eller något annat, är varje lögn i hans namn det allra strängast förbjudna och den allra fruktansvärdaste av de stora synderna. Den muslimska umman är enig om detta. Alla som har rätt att uttala sig och vars åsikter kan godtas är eniga i denna fråga. (Al-Nawawī, Sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 1/69).

১.২.৬.২. Att nämna eller sprida en mawḍūʿ-hadith är också det allra strängast förbjudet
Imām al-Nawawī säger vidare: Det är förbjudet att medvetet återberätta någon lögn eller fabricerad hadith, oavsett vilken innebörd den har. Det är dock tillåtet att återberätta en falsk hadith om man klargör att den är falsk. (Al-Nawawī, Taqrīb, Tadrīb al-rāwī med flera, 1/274).

På ett annat ställe säger han: Om någon får veta att en hadith är mawḍūʿ, det vill säga falsk eller fabricerad, eller får en stark uppfattning om att hadithen är fabricerad, är det förbjudet för honom att återberätta den. Om någon får veta att en hadith är falsk och ändå återberättar den utan att nämna att den är fabricerad, kommer även han att betraktas som en som fabricerar hadither och omfattas av det fruktansvärda straff som nämns i dessa hadither. (Al-Nawawī, Sharḥ Ṣaḥīḥ Muslim 1/71).

Imām Zayn al-Dīn ʿAbd al-Raḥīm ibn al-Ḥusayn al-ʿIrāqī (806 AH) säger: En mawḍūʿ- eller fabricerad hadith får inte återberättas, oavsett vilket ämne eller vilken innebörd den har. Vare sig det gäller rättsliga bestämmelser, berättelser, förtjänster, uppmuntran till goda gärningar, varning för synder eller något annat, är det inte tillåtet för den som vet att den är mawḍūʿ att återberätta eller sprida den, använda den som bevis eller predika med den. Det är dock tillåtet att återberätta den om man samtidigt nämner att hadithen är fabricerad. (Al-ʿIrāqī, Fatḥ al-mughīth, s. 120–121).

১.২.৬.৩. Bestämmelsen om den som fabricerar hadither och sedan ångrar sig
En särskild skillnad mellan att ljuga i hadithens namn och att ljuga i andra frågor är att hadithlärda inte godtar ångern hos den som ljuger i hadithens namn. Om det bevisas att en person falskeligen har tillskrivit eller spridit ett uttalande som Allahs Sändebuds ﷺ ord och därefter ångrar sig, kan Allah förlåta honom, men han återfår inte sin godtagbarhet hos hadithlärda enbart genom sin ånger. Hadithlärda kommer aldrig att betrakta de hadither som denne person återberättat som sanna och tillförlitliga.

En av 400-talets främsta hadithlärda och rättslärda, Aḥmad ibn Thābit al-Khaṭīb al-Baghdādī (463 AH), säger: Den som ljuger för människor får inte sina hadither godtagna. Imām Mālik har dock nämnt att hans hadither kan betraktas som godtagbara om han ångrar sig och hans sanningsenlighet bevisas. Om någon fabricerar en hadith, ljuger i en hadith eller påstår sig ha hört något som han inte har hört, kan den hadith han återberättar inte betraktas som sann eller korrekt. De lärda har nämnt att ingen av hans återberättade hadither kan betraktas som sann, även om han senare ångrar sig. Imām Aḥmad (241 AH) fick frågan: En person ljög om en enda hadith, ångrade sig därefter och slutade ljuga. Hur ska man bedöma honom? Han svarade: Hans ånger är mellan honom och Allah. Allah kan godta den om Han vill. Men ingen hadith som han återberättar får någonsin mer godtas som korrekt, och man får aldrig förlita sig på hans återberättande. Imām Sufyān al-Thawrī (161 AH), ʿAbd Allāh ibn al-Mubārak (181 AH) och andra imamer har sagt detsamma.

En av imām al-Bukhārīs främsta lärare, ʿAbd Allāh ibn al-Zubayr al-Ḥumaydī (219 AH), säger: Om någon vid återberättandet av en hadith säger: ”Jag hörde denna hadith från den och den personen”, och det därefter bevisas att han inte hörde hadithen från den personen, eller om det på något annat sätt avslöjas att han ljugit i samband med återberättandet, får ingen hadith som han återberättat längre betraktas som korrekt eller tillförlitlig. Al-Khaṭīb al-Baghdādī säger att denna bestämmelse gäller när avsiktlig lögn har bevisats. [Al-Khaṭīb al-Baghdādī, Aḥmad ibn ʿAlī ibn Thābit (463 AH), al-Kifāya fī ʿilm al-riwāya, s. 117–118].

Shaykh ʿAbd al-Ḥaqq al-Muḥaddith al-Dihlawī (1052 AH) säger: Om det någon gång under en persons liv bevisas att han avsiktligt har ljugit i samband med återberättandet av en hadith, får ingen hadith som han återberättar betraktas som korrekt eller tillförlitlig, även om han ångrar sig. (ʿAbd al-Ḥaqq al-Dihlawī, Muqaddima fī uṣūl al-ḥadīth, s. 63–64).

1.2.7. Början på lögner i hadiths namn
Vi vet att lögn och lögnare är förhatliga i alla samhällen, folk och religioner. Sanningsenlighet har alltid och överallt varit lovprisad, medan lögn har fördömts. Därför lovprisades även Muhammad Rasulullah sallallahu alayhi wa sallam för sin enastående sanningsenlighet i det okunniga arabiska samhället. Han kallades ”al-Amīn” och ”as-Sādiq”: den pålitlige och den sanningsenlige.

Muhammad Rasulullah sallallahu alayhi wa sallam, den störste sanningsenlige genom alla tider, fostrade sina följeslagare, sahaba, till en oöverträffad och enastående sanningsenlighet. Deras sanningsenlighet var kompromisslös. Ingen svårighet eller fara fick dem att överge sanningen och ta sin tillflykt till lögn. Dessutom förbjöd han särskilt att man ljög i uppenbarelsens och hadiths namn och upprepade gånger berättade han om det hårda straffet för detta.

I den fortsatta framställningen kommer vi att se att sahaba inte bara undvek att medvetet ljuga om Rasulullah sallallahu alayhi wa sallam, utan också betraktade även det minsta oavsiktliga misstag eller den minsta förvanskning som en av de allra grövsta synderna och undvek det.

Därför ser vi att det varken under Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams livstid eller efter hans bortgång någonsin förekom någon omständighet där hans sahaba ljög i hans namn. Tvärtom ser vi att de flesta sahaba, av rädsla för oavsiktliga misstag, inte alls brukade återge någon hadith i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn.

Under Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams livstid bodde några hycklare i Medinas samhälle. Det var vanligt bland dem att ljuga. De var emellertid mycket få till antalet, och deras lögnaktighet var känd i samhället. Därför hade de ingen trovärdighet. Ingen trodde på deras ord, och de fick aldrig vare sig mod eller möjlighet att ljuga i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn.

Det berättas om en händelse där en ung man friade till en ung kvinna. Den unga kvinnans släktingar vägrade att gifta bort sin dotter till honom. Senare gick den unge mannen till dem och sade att Rasulullah sallallahu alayhi wa sallam hade befallt honom att välja och gifta sig med vilken flicka som helst ur deras släkt. Den unge mannen stannade kvar där. Under tiden gick en av dem till Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams närvaro och frågade om saken var sann. Han sade: ”Den unge mannen har ljugit. Om ni finner honom levande ska ni avrätta honom. … Men jag tror inte att ni kommer att finna honom levande.” ….. När de återvände fann de att den unge mannen hade dött av ett ormbett.……..

Om denna berättelse är tillförlitlig visar den att en person under Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams livstid medvetet hade ljugit i hans namn. Men berättelsens isnad är mycket svag. Den har återgetts genom flera berättare som anklagats för lögn och som var ytterst svaga. (Dhahabi, Mīzān al-Iʿtidāl 3/401–402; Ibn ʿAdī, al-Kāmil 4/54).

I allmänhet ser vi att så länge sahaba var många i det muslimska samhället efter Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams bortgång, förekom inget fall av lögn i hans namn.

Med tidens gång började situationen förändras. Förändringen tog sin början under andra hälften av det första hijriska århundradet. Under denna period dog många sahaba, och oräkneliga nya muslimer sökte skydd under islams skugga. Bland dessa började lögner i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn först att uppstå. Gradvis började de spridas.

År 23 efter hijra övertog Dhun-Nurayn Uthman ibn Affan (ra) kalifatets ansvar. Fram till år 35 efter hijra innehade han kalifatet i omkring tolv år. Under denna tid spreds islam till olika områden i Asien och Afrika i takt med de islamiska erövringarna. Oräkneliga människor sökte skydd under islams skugga. De flesta av dem bodde långt från islams centrum, Medina, i områden som Egypten, Kairouan, Kufa, Basra, Syrien, Palestina och Khorasan. De saknade också sahabas sällskap.

Många av dem hann inte utveckla en fullständig genuin islamisk tro, karaktär och verksamhet. På grund av deras okunnighet, inflytandet från tidigare religioner och fientlighet mot islam eller araberna började olika lögner och förtal spridas bland dem. Många av islams fiender, som misslyckats med att besegra islam på slagfältet, började försöka förstöra islam genom lögner och förtal. Den allra allvarligaste och mest bestående lögnen var den lögn som spreds i uppenbarelsens eller hadiths namn. Islams fiender tog sin tillflykt till denna lögn.

Vid denna tid började dessa människor tala oräkneliga ord om Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams ättlingars ställning och makt, särskilt om Ali ibn Abi Talibs (ra) ställning, särskilda kunskap, särskilda förmågor, mirakulösa egenskaper och behovet av att sätta honom vid makten, samt till Uthman ibn Affans (ra) fördömande. De flesta av dessa påståenden framförde de genom argument och debatt. Dessutom började de antydningsvis och indirekt hitta på vissa ord i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn. Även om dessa syndare ännu inte hade utvecklat modet att ljuga direkt i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn, levde fortfarande oräkneliga sahaba, och risken att lögnen skulle avslöjas var mycket stor. Tendensen att ljuga började emellertid växa fram.

Allama Muhammad ibn Jarir Tabari (310 e.H.), en av de främsta juristerna, hadithlärda och historikerna under det tredje och fjärde hijriska århundradet, säger i sin redogörelse för händelserna år 35 efter hijra att Abdullah ibn Saba var jude från Jemen. Under Uthmans (ra) tid antog han islam. Därefter reste han omkring i olika städer och trakter och spred olika vilseledande påståenden. Han lyckades inte få gehör i Hijaz, Basra, Kufa och Syrien. Då begav han sig till Egypten. Han började predika: ”Det är märkligt att tänka på den som tror att Isa (a) ska återvända till jorden men inte tror att Muhammad (s) ska återvända till jorden. Han betraktar Isas återkomst som sann, men när det gäller Muhammads (s) återkomst anser han den vara lögn.…….. Tusentals profeter har gått bort. Varje profet har genom en testamentehandling överlämnat ansvaret till en person ur sitt folk. Den som Muhammad sallallahu alayhi wa sallam utsåg genom sin uppenbarelse och sitt testamente till att bära ansvaret var Ali ibn Abi Talib. …….. Muhammad (s) är den siste profeten och Ali är den siste som fått ett testamente och ett uppdrag. …… Vem kan vara större tyrann än den som inte accepterade Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams testamente och utnämning, utan själv tog makten?……..” [Tabari, Muhammad ibn Jarir (310 e.H.), Tārīkh al-Umam wa al-Mulūk 2/647].

Här ser vi att Abdullah ibn Saba, samtidigt som han presenterade sina villfarelser i argumentens skepnad, indirekt sade vissa saker i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn. Han sade att Ali hade fått ansvaret från Rasulullah sallallahu alayhi wa sallam, att det var orätt att inte ge honom ansvaret och liknande saker.

I den fortsatta framställningen kommer vi att se att sahaba, när denna typ av svaghet i sanningsenligheten började visa sig bland den muslimska befolkningen, vidtog särskilda åtgärder och arbetsmetoder för att hindra lögner i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams hadiths namn.

Mot slutet av det första hijriska århundradet ökade tendensen att skapa påhittade hadither i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn för att bevisa de egna vilseledande uppfattningarna. Tendensen att ljuga även i sahabas namn ökade. Samtidigt stärktes den muslimska ummas vaksamhetsåtgärder.

Mukhtar ibn Abu Ubayd al-Thaqafi (1–67 e.H.) var en tabi‘i som levde samtidigt med sahaba. Efter imam Husayns (ra) martyrdöd på Karbalas slätt år 60 efter hijra begav han sig år 64–65 efter hijra till Kufa på uppdrag av Abdallah ibn al-Zubayr (1–73 e.H.), härskaren i Mecka. I Kufa började han gripa och döda dem som varit inblandade i mordet på imam Husayn. Därefter vägrade han att lyda Abdallah ibn al-Zubayr och påstod sig vara representant för Muhammad ibn al-Hanafiyya, Alis son. Sedan började han göra anspråk på att vara inspirerad genom uppenbarelsen, Rasulullahs (s) särskilda representant, kalif och annat. Till slut besegrades och dödades han år 67 efter hijra av Abdallah ibn al-Zubayrs armé.

För att bevisa sanningen i alla dessa anspråk befallde, bad och uppmuntrade han flera personer att på hans vägnar hitta på och återge falska hadither.

Abu Anar al-Harrani berättar att Mukhtar ibn Abu Ubayd al-Thaqafi sade till en hadithåtergivare: ”Hitta på en hadith i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn till min fördel, där det ska stå att jag efter honom kommer att träda fram som hans representant och hämnas mordet på hans barn. För detta ska jag ge dig tiotusen dirham, riddjur, slavar och kläder som gåva.” Hadithåtergivaren sade: ”Jag kan inte hitta på en hadith i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn. Men man skulle kunna hitta på något i en sahabis namn. Därför kan du minska din gåva så mycket du vill.” Mukhtar sade: ”Om det gäller Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn blir det viktigare.” Mannen sade: ”Då blir också straffet hårdare.” (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 1/16–17).

Mukhtar bad många på detta sätt. När det behövdes hotade han dem eller dödade dem också. Salama ibn Kathir berättar att Ibn Rab‘a al-Khuza‘i hade levt under Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams tid. Han sade: ”En gång begav jag mig till Kufa. Jag fördes till Mukhtar al-Thaqafi. Han satte sig ensam med mig och sade: ’Min herre, ni har ju levt under Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams tid. Om ni säger något i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn kommer människor att tro på det. Stärk min makt genom att återge en hadith i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn. Dessa 700 guldmynt är till er.’ Jag sade: ’Konsekvensen av att ljuga i Rasulullah sallallahu alayhi wa sallams namn är med säkerhet helvetet. Jag kan inte säga det.’” [Bukhari, Muhammad ibn Ismail (256 e.H.), al-Tarikh al-Kabir 8/438; al-Tarikh al-Saghir 1/147].

Mukhtar befallde även Muhammad ibn Ammar, son till sahabin Ammar ibn Yasir (ra), att på hans vägnar hitta på och sprida en hadith genom hans far Ammar. När han vägrade dödade Mukhtar honom. [Bukhari, al-Tarikh al-Saghir 1/147; al-Jarh wa al-Ta‘dil 8/43].

Från slutet av det första hijriska århundradet började tendensen att ljuga i berömda sahabas namn visa sig. Särskilt bland vissa av Alis ibn Abi Talibs (ra) anhängare uppstod en tendens att ljuga i hans namn. De började framföra olika slags påhittade påståenden: att han i sitt hjärta ogillade eller fördömde Abu Bakr (ra) och Umar (ra), att han utförde alla slags mirakler, att han hade övernaturliga krafter och så vidare.

Den berömde tabi‘in Ibn Abi Mulayka Abdullah ibn Ubaydullah (117 e.H.) säger: ”Jag skrev till Abdullah ibn Abbas (68 e.H.) och bad honom skriva ned några utvalda och nödvändiga saker åt mig. Då sade han: [Arabiska (********)] – ’En pålitlig och välmenande ung man. Jag ska välja ut och skriva några saker särskilt för honom och utelämna det onödiga.’ Då bad han att få det skriftliga manuskriptet om Alis (ra) domslut. Han skrev ned vissa saker därifrån. När han läste vissa andra saker sade han: ’Vid Allah, Ali kan aldrig ha fällt denna dom. Ingen kan fälla denna dom utan att vara vilseledd.’ (Muslim, al-Sahih 1/13).

Det betyder att några överdrivet entusiastiska och hängivna följeslagare till Ali hade skrivit in vissa falska ord i hans namn i dessa manuskript, vilka förnedrade hans ställning, trots att de hade lagt till dem i avsikt att höja hans ställning.

I detta sammanhang säger en annan tabi‘in, Tawus ibn Kaisan (106 e.H.): [Arabiska (********)] – ”Man förde manuskriptet om Alis (ra) domslut till Ibn Abbas (ra). Han utplånade allt i manuskriptet utom ungefär en armslängd.” (Muslim, al-Sahih 1/13).

Den berömde tabi‘in Abu Ishaq al-Sabi‘i (129 e.H.) säger: ”När dessa överdrivet hängivna anhängare till Ali (ra), efter hans bortgång, började uppfinna sådana nya och påhittade uttalanden, sade en av Alis (ra) anhängare: ’Må Allah förgöra dem! Hur mycket kunskap har de förstört!’” (Muslim, al-Sahih 1/13).

Tabi‘in Mughirah ibn Miqsam al-Dabbi (136 e.H.) säger: [Arabiska (******)] – ”[Lögner spreds så mycket bland Alis (ra) anhängare att] om någon annan än en person som hade umgåtts med Abdullah ibn Masud återgav en hadith från Ali (ra), ansågs den inte vara korrekt och tillförlitlig.” (Muslim, al-Sahih 1/13).

På detta sätt har vi sett att tendensen att ljuga i hadiths namn för olika intressen och syften gradvis började framträda bland människorna från mitten av det första hijriska århundradet. Denna tendens ökade med tidens förändringar. Från och med det andra hijriska århundradet ökade lögnarnas antal successivt, och även lögnernas typer och metoder blev fler. I nästa kapitel kommer vi att behandla de lögnaktiga förfalskarnas identitet, klassificering och orsakerna till deras förfalskningar. Men innan dess vill vi behandla den muslimska ummas metoder för att motverka lögn.

Sahaba och de muslimska lärda under de efterföljande generationerna använde mycket effektiva och vetenskapliga metoder för att hålla den autentiska hadithen åtskild från alla slags lögner. Här vill vi redogöra för deras arbetssätt.

1.3. Sahabernas motstånd mot lögner

Med beaktande av Koranens och hadiths övergripande vägledning om ett exakt och oförvanskat bevarande av uppenbarelsens kunskap, de fruktansvärda följderna av att ljuga eller tala på måfå i uppenbarelsens namn, Allahs Sändebuds (s) särskilda instruktioner om ett exakt och oförvanskat bevarande av hadith samt förbudet mot att ljuga i hadithens namn, använde sahaberna olika metoder för att skydda Allahs Sändebuds (s) hadither från alla former av oavsiktliga, okunnighetsbaserade eller avsiktliga fel, förvanskningar och lögner. Å ena sidan var de själva mycket försiktiga när de återberättade hadither. Om de inte var helt säkra på att de hade memorerat dem fullständigt och korrekt, återberättade de dem inte. Å andra sidan uppmuntrade och instruerade de alla att memorera hadither fullständigt, ordagrant och korrekt på detta sätt och sedan återberätta dem. För det tredje godtog de en hadith först efter att på olika sätt ha granskat och verifierat den, om de hyste minsta tvivel om korrektheten i någon sahabis eller tabiis återberättelse av en hadith.
Här bör det noteras att det under deras tid inte fanns någon möjlighet till avsiktliga fel. Ingen ljög ens i människors världsliga samtal och affärer. Ärlighet och pålitlighet var deras kännetecken. Trots detta blir man häpen när man ser hur de skyddade Allahs Sändebuds (s) hadither från minsta oavsiktliga, okunnighetsbaserade eller slarvrelaterade fel.

1.3.1. Att skydda sig mot att ljuga oavsiktligt

Vi vet att lögn kan vara avsiktlig eller oavsiktlig. Även ett oavsiktligt misstag räknas som lögn. När följeslagarna själva återberättade hadither gjorde de sitt yttersta för att skydda sig mot oavsiktlig ”lögn” genom att återge haditherna korrekt och ordagrant. Otaliga exempel på deras försiktighet vid återberättandet av hadither finns nedtecknade i hadithsamlingarna. Här nämner jag några av dem.

Tābiʿīn ʿAmr ibn Maymūn al-Azdī (74 e.H.) sade:

”Jag brukade komma till ʿAbdullah ibn Masʿūd (må Allah vara nöjd med honom) varje torsdag. I sitt tal brukade han aldrig säga: ’Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade.’ En eftermiddag sade han: ’Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade’, och därefter böjde han ned huvudet. Jag såg på honom och fann att han stod upp. Knapparna på hans skjorta var uppknäppta. Hans båda ögon hade blivit röda och halsens vener hade svullnat upp. Han sade: ’Eller något mindre än detta, eller något mer, eller något liknande, eller något nära detta sade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).’” (Ibn Mājah, as-Sunan 1/10–11; as-Sunan 1/88; al-Mustadrak 1/194.)

Tābiʿīn Masrūq ibn al-Ajdaʿ Abū ʿĀʾishah (61 e.H.) sade:

”En dag återberättade ʿAbdullah ibn Masʿūd (må Allah vara nöjd med honom) en hadith från Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Då började han skaka, så att man till och med kunde se skakningarna i hans kläder. Därefter sade han: ’Eller så sade han något liknande.’” (al-Hākim, al-Mustadrak 1/193.)

Tābiʿīn Muhammad ibn Sīrīn (110 e.H.) sade:

När Anas ibn Mālik (må Allah vara nöjd med honom) återberättade en hadith sade han efter att ha avslutat återberättelsen: ”Eller så sade Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid)” — vilket innebar att ett misstag kunde ha förekommit i hans återberättelse. (Ibn Mājah, as-Sunan 1/11.)

När följeslagarna återberättade hadither ändrade de medvetet inte ens ett enda ord. De återgav dem ordagrant, precis som de hade hört dem. Tābiʿīn Saʿd ibn ʿUbaydah as-Sulamī (103 e.H.) sade att följeslagaren ʿAbdullah ibn ʿUmar (73 e.H.) sade att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade sagt:

”Islam har grundats på fem saker: att dyrka endast Allah, det vill säga tawhīd, att upprätta bönen, att betala zakāt, att fasta under ramadan och att utföra hajj.” Då sade en man: ”Hajj och fastan under ramadan.” Han sade: ”Nej, fastan under ramadan och hajj. Så här hörde jag det från Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).” (Muslim, as-Sahīh 1/45.)

Tābiʿīn vid namn Yaʿfūr ibn Rūzī sade: Jag hörde den berömde tābiʿīn och välkände predikanten i Mecka, ʿUbayd ibn ʿUmayr (72 e.H.), säga under en predikan: ”Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:

’Hycklaren liknar en gethona som befinner sig mellan två gethjordar.’” När följeslagaren ʿAbdullah ibn ʿUmar (73 e.H.) hörde detta sade han:

”Ve er! Ljug inte om Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Allahs sändebud sade faktiskt: ’Hycklaren liknar en gethona som vandrar fram och tillbaka mellan två gethjordar.’” (Muslim, as-Sahīh 1/45.)

För att säkerställa försiktighet och fullständig korrekthet vid återberättandet av hadither avstod de flesta följeslagarna från att återberätta hadither i Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) namn. De sade endast sådant som de var helt säkra på att de hade bevarat korrekt i minnet. Många sade aldrig någonting i Allahs sändebuds namn. Detta kan vi förstå genom att jämföra antalet följeslagare med antalet följeslagare som återberättade hadither. Antalet följeslagare som hade haft mer eller mindre umgänge med Allahs sändebud uppgick till över hundratusen. Antalet välkända följeslagare med namn och identitet översteg tiotusen. Ändå uppgick antalet följeslagare som återberättade hadither till endast omkring ett och ett halvt tusen.

Den mest berömda och största hadithsamlingen som sammanställts efter följeslagarnas namn är Musnad Ahmad. Imām Ahmad sammanställde däri alla hadither som i stort sett kunde accepteras, liksom svaga hadither. Hadither från 904 följeslagare finns samlade i den. Om man räknar samman alla följeslagare som återberättade hadither — kända och okända, tillförlitliga och otillförlitliga — blir antalet 1 565.

Det är också värt att lägga märke till att de flesta av de över tusen följeslagare som återberättade hadither endast återberättade mellan en och tjugo eller trettio hadither. Antalet följeslagare som återberättade fler än hundra hadither var endast 38. Av dessa finns fler än tusen hadither återberättade från endast sju följeslagare. Från de återstående 31 följeslagarna återberättades mellan hundra och flera hundra hadither.

Många berättelser har återgetts om att följeslagarna avstod från att återberätta hadither av rädsla för oavsiktliga misstag.

Saʿīd ibn Yazīd (91 e.H.) var en följeslagare. I ung ålder fick han vara i Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sällskap under avskedshajj. Senare i livet levde han i följeslagarnas sällskap. Han sade:

”Jag tillbringade tid i sällskap med bland andra följeslagarna ʿAbdur-Rahmān ibn ʿAwf (må Allah vara nöjd med honom), Talhah ibn ʿUbaydullah (må Allah vara nöjd med honom), Saʿd ibn Abī Waqqās (må Allah vara nöjd med honom) och al-Miqdād ibn al-Aswad (må Allah vara nöjd med honom). Jag hörde inte någon av dem återberätta en hadith från Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Jag hörde dock Talhah ibn ʿUbaydullah tala om slaget vid Uhud.” (Ibn ʿAdī, al-Kāmil fī Duʿafāʾ ar-Rijāl 1/93.)

Han sade också: ”Jag reste från Medina till Mecka i Saʿd ibn Māliks (må Allah vara nöjd med honom) sällskap. Under denna långa resa, trots den långa tiden, hörde jag honom inte återberätta en enda hadith i Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) namn.”

Den berömde tābiʿīn Shaʿbī (204 e.H.) från det första hijrī-århundradet sade: ”Jag vistades tillsammans med ʿAbdullah ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) i ett år, men jag hörde honom inte säga någonting från Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).” På ett annat ställe sade han: ”Jag satt hos ʿAbdullah ibn ʿUmar i två år eller ett och ett halvt år. Under denna långa tid hörde jag honom endast återberätta en hadith ….” (al-Bukhārī, as-Sahīh 6/2652; Ibn Hajar al-ʿAsqalānī, Fath al-Bārī 13/243.)

Följeslagaren ʿAbdullah ibn az-Zubayr sade: Jag sade till min far, az-Zubayr ibn al-ʿAwwām (må Allah vara nöjd med honom): ”Varför hör jag inte dig återberätta hadither på samma sätt som vissa andra följeslagare gör?” Han sade: ”Lyssna noga: sedan jag antog islam har jag aldrig hållit mig borta från hans sällskap. Men jag hörde honom säga: ’Den som medvetet ljuger om mig måste bo i helvetet.’” (al-Bukhārī, as-Sahīh 1/52; Ibn Mājah, as-Sunan 1/14.)

Anledningen till att az-Zubayr ibn al-ʿAwwām (36 e.H.) inte återberättade hadither var alltså inte okunskap. Han antog islam under profetskapets första år, medan han fortfarande var i tidiga tonåren. Därefter levde han omkring tjugo år i Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sällskap. Efter dennes död levde han ytterligare omkring 25 år. Ändå är antalet hadither som återberättats från honom färre än 40. I Musnad Ahmad har 36 hadither sammanställts från honom. Ibn Hazm nämner att det totala antalet hadither som återberättats i hans namn, med både tillförlitliga och otillförlitliga isnād, endast är 38. (Ibn Hazm, Asmāʾ as-Sahābah ar-Ruwāt, s. 95.)

Vi har sett att han avstod från att återberätta hadither av rädsla för oavsiktliga misstag. Straffet för att ljuga i Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) namn är nämligen helvetet. Ett oavsiktligt misstag eller en förändring av ordalydelsen kan också innebära att man ljuger i hans namn. Därför avstod han för det mesta från att återberätta hadither.

Även andra följeslagare avstod på detta sätt från att återberätta hadither av rädsla för oavsiktliga misstag. Tābiʿīn ʿAbdur-Rahmān ibn Abī Laylā (83 e.H.) sade: ”Vi sade till följeslagaren Zayd ibn Arqam (68 e.H.): ’Återberätta Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hadither för oss.’ Han sade: ’Vi har blivit gamla och drabbats av glömska. Att säga något i Allahs sändebuds namn är ett mycket tungt ansvar.’”

Följeslagaren Suhayb ibn Sinān (må Allah vara nöjd med honom) brukade säga: ”Kom, så ska jag berätta för er om krig och strider. Men under inga omständigheter kommer jag att säga: ’Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade.’” (Ansāb al-Ashrāf 1/183.)

Tābiʿīn Hāshim al-Hurmuzī sade att Anas ibn Mālik (må Allah vara nöjd med honom) brukade säga: ”Jag är rädd att jag ska göra ett oavsiktligt misstag. Om jag inte hade haft denna rädsla skulle jag ha berättat mycket för er av det jag hörde honom säga. Men han sade: ’Den som medvetet ljuger om mig måste bo i helvetet.’” (Ahmad, al-Musnad 3/172.)

På detta sätt avstod följeslagarna från att återberätta hadither av rädsla för oavsiktliga misstag. Det är viktigt att lägga märke till att både Anas ibn Mālik och Abū Qatādah sade att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade nämnt straffet för att medvetet återberätta hadither i hans namn. Ändå avstod de från att återberätta i hans namn av rädsla för oavsiktliga misstag. Att inte vara försiktig trots vetskapen om att ett misstag kan ske innebär att man ’medvetet ger oavsiktliga misstag utrymme’. Att inte vara ytterst försiktig för att undvika oavsiktliga misstag innebär att man tolererar avsiktlig förvanskning. Den som därför gör ett misstag genom att inte vara försiktig mot oavsiktliga misstag har i själva verket medvetet ljugit i Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) namn. Ingen troende kan vara vårdslös när det gäller Allahs sändebuds hadither.

1.3.2. Att godta hadither som andra har berättat efter verifiering
På detta sätt har vi sett att sahaba själva, när de berättade hadither, gjorde sitt yttersta för att återge dem ordagrant och korrekt och inte berättade någon hadith om de hade minsta tvekan eller misstanke. Deras andra åtgärd för att bevara hadithernas äkthet var att iaktta samma försiktighet även när de återgav andras hadither. Om de hade den minsta misstanke beträffande den ordagranna korrektheten eller riktigheten (Accuracy) i en hadith som berättats av någon annan sahabi eller av en tabi’i som var deras samtida, godtog de den inte utan att först verifiera den.
Det vill säga: precis som de gjorde sitt yttersta för att skydda sig mot ”oavsiktlig lögn” när de själva berättade hadither, undersökte de på motsvarande sätt, innan de betraktade en hadith som någon annan hade berättat som korrekt, om den innehöll någon lögn eller något fel. De betraktade denna noggranna verifiering och granskning som en av de plikter som Allah och Hans ädla sändebud, Rasulullah (s), hade föreskrivit för att bevara hadithernas äkthet och värdighet. Därför invände ingen någonsin mot detta eller kände sig kränkt.

1.3.2.1. Jämförande granskning för att fastställa korrekthet
Av den tidigare diskussionen har vi fått veta att lögn kan vara både avsiktlig och oavsiktlig. För att skydda haditherna mot båda typerna av lögn eller fel vidtog sahaba stränga åtgärder.
Under deras tid ljög ingen sahabi och ingen brast i sina ansträngningar att återge hadither korrekt. Trots detta, så snart de misstänkte att den sahabi som återberättade en hadith kunde ha gjort ett fel, verifierade de hans berättelse genom jämförande granskning innan de godtog den.
Det fanns olika former av jämförande granskning.
1. Att lägga fram den återberättade hadithen, det vill säga uttalandet, föreskriften eller berättelsen, för den ursprunglige upphovsmannen för att fastställa dess riktighet och korrekthet (Accuracy).
2. Att jämföra det återberättade uttalandet, föreskriften eller berättelsen (hadithen) med en eller flera andra personers berättelser för att fastställa dess riktighet och korrekthet.
3. Att jämföra det återberättade uttalandet, föreskriften eller berättelsen (hadithen) med berättarens berättelser från olika tidpunkter för att fastställa dess riktighet och korrekthet.
4. Att fastställa berättelsens riktighet eller korrekthet genom att ställa berättaren olika frågor om den återberättade hadithen eller låta honom avlägga en ed.
5. Att jämföra betydelsen av det återberättade uttalandet, föreskriften eller hadithen med de välkända betydelserna och föreskrifterna i Koranen och haditherna.
Genom alla dessa granskningar kontrollerade de om hadithberättaren hade kunnat memorera hadithen korrekt och återge den korrekt.
Från sahabas tid och under alla följande tider var granskning genom dessa metoder muḥaddithernas huvudsakliga metod för att fastställa korrektheten och äktheten i återberättandet av hadither. Vi vet att samma metod följs vid alla domstolar i alla världens länder för att fastställa riktigheten och korrektheten i vittnesmål som avges. Detta är den vetenskapliga metoden för att fastställa äktheten och korrektheten i en berättelse eller ett vittnesmål. Här ska vi diskutera några exempel från sahabas tid.

1.3.2.2. Att fråga den ursprungliga berättaren
Det bästa sättet att kontrollera sanningshalten i ett vittnesmål eller en berättelse är att fråga den som framför den. Under Rasulullahs (s) livstid brukade en sahabi, om han hyste tvivel om riktigheten i en hadith som återberättats av en annan sahabi, fråga Rasulullah (s) för att försäkra sig om dess riktighet. Många sådana händelser har återberättats i olika hadither. Här nämner jag några av dem.
1. Jabir ibn Abd Allah (ra) säger i sin berättelse om avskedspilgrimsfärden: arabiska (*******)
-[(Före avskedspilgrimsfärden sände Rasulullah (s) Ali (ra) till Jemen som administratör. Därför kom) Ali (ra) från Jemen till Mecka för pilgrimsfärden. När han kom till Mecka såg han att Fatima (ra) hade utfört umra och blivit halal. Hon hade tagit på sig färgglada, väldoftande kläder och använde kohl. När Ali invände mot detta sade hon: ”Min far har befallt mig att göra så här.” Ali sade: ”Jag framförde ett klagomål mot Fatima till Rasulullah (s). Jag berättade också att hon sade att det var Rasulullahs (s) befallning, och nämnde även min invändning. … Då sade Rasulullah (s): ’Hon har sagt rätt; hon har verkligen sagt sanningen.’ (Muslim, as-Sahih 2/886–892).
Här ser vi att Ali (ra) hyste tvivel om riktigheten i Fatimas (ra) återberättelse. Han tvivlade inte på hennes sanningsenlighet. Men han hyste tvivel om huruvida hon hade förstått och återberättat Rasulullahs (s) uttalande korrekt. Med andra ord hyste han tvivel beträffande en oavsiktlig osanning. Därför frågade han Rasulullah (s) för att kontrollera riktigheten.
2. Ubayy ibn Ka’b säger: arabiska (*******)
-En dag stod Rasulullah (s) upp under predikan på fredagen, reciterade sura Tabāraka (sura al-Furqān) och talade till oss om Allahs välsignelser och frid. Under tiden tryckte Abu al-Darda eller Abu Dharr lätt på min kropp och sade: ”När uppenbarades denna sura? Jag hör den ju för första gången först nu.” Då bad Ubayy honom med en gest att vara tyst. När bönen var avslutad sade han (Abu Dharr eller Abu al-Darda): ”Jag frågade dig när suran uppenbarades, men du svarade mig inte alls!” Då sade Ubayy: ”I dag har du inte fått någon belöning alls för din bön; du får bara belöningen för de ord du sade.” (Eftersom bönens belöning går förlorad om man talar under predikan.) Då gick han till Rasulullah (s) och berättade vad som hade hänt. Han sade: ”Ubayy har talat sanning.” (Ibn Majah, as-Sunan 1/352–353)

3. Abdallah ibn Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Arabiska(*******)
– Jag fick höra att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade sagt: ”Om någon ber salat sittande räknas den som hälften av bönen.” Då gick jag till honom och såg att han bad salat sittande. Jag lade då min hand på hans huvud. Han sade: ”Vad är det med dig, Abdallah ibn Amr?” Jag sade: ”Allahs Sändebud, jag har fått höra att du har sagt att om någon ber salat sittande räknas den som hälften av bönen, samtidigt som du själv ber sittande.” Han sade: ”Ja, det har jag sagt, men jag är inte likadan som ni.” (Muslim, as-Sahih 1/507).

På detta sätt ser vi i många händelser som återges i haditherna att följeslagarna, när de tvivlade på riktigheten eller exaktheten i någon persons återgivning av en hadith, frågade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för att kontrollera dess riktighet. De ifrågasatte inte berättarens ärlighet. De kontrollerade i själva verket om han hade förstått uttalandet korrekt och om han hade återgett det exakt. På så sätt förhindrade de ”oavsiktlig lögn” eller oavsiktlig förvanskning i Allahs Sändebuds namn.

1.3.2.3. Att fråga andra
Den andra metoden för att fastställa riktigheten i ett vittnesmål eller ett uttalande är att undersöka om någon annan hade hört uttalandet och hur han hade hört det. Detta är en allmän metod för att fastställa riktigheten i varje vittnesmål eller uttalande. I alla domstolar fattar domarna sina avgöranden genom att jämföra flera vittnens utsagor. Överensstämmelse mellan flera vittnens utsagor bevisar sakens sanningshalt, medan motsägelser försvagar dess bevisvärde.

Efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång använde följeslagarna denna metod. Om någon av dem tvivlade på riktigheten eller exaktheten i en hadith som återgetts av en följeslagare, frågade de andra följeslagare eller bad berättaren att ta med ett vittne. När en eller flera personer sade att även de hade hört denna hadith från Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) egen mun, godtog de hadithen. Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) införde denna metod. De efterföljande kaliferna och hadithlärda i alla tider följde den. Här nämner jag några händelser från följeslagarnas tid.

1. Följeslagaren Qabisah ibn Dhu’ayb (84 AH) berättar: Arabiska(*******)
”En gammal kvinna kom till Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och gjorde anspråk på sin arvsandel av sin avlidne sonsons kvarlåtenskap. Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade till henne: ’Jag känner inte till något för dig i Allahs Bok när det gäller en farmoders arv, och jag känner inte heller till något för dig i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sunna. Kom tillbaka senare, så att jag kan fråga andra om detta och få veta besked.’ Han frågade människorna om saken. Då sade följeslagaren al-Mughirah ibn Shu’bah (må Allah vara nöjd med honom): ’I min närvaro gav Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) farmodern en sjättedel av kvarlåtenskapen.’ Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) sade då: ’Finns det någon annan tillsammans med dig?’ Då reste sig en annan följeslagare, Muhammad ibn Maslamah al-Ansari, och sade samma sak som al-Mughirah. Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) befallde då att farmodern skulle få en sjättedel.” [Malik ibn Anas (179 AH), al-Muwatta 2/513].

Här ser vi att Abu Bakr as-Siddiq (må Allah vara nöjd med honom) visade största möjliga försiktighet vid godtagandet av hadither. Han kunde ha förlitat sig enbart på al-Mughirah ibn Shu’bahs berättelse, eftersom denne var en berömd följeslagare och en mycket respekterad ledare inom Quraysh. I vilken samhällssituation som helst skulle hans ensamma vittnesmål ha betraktats som avgörande. Trots detta iakttog Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) försiktighet. Även om al-Mughirahs pålitlighet var odiskutabel, kunde hans minne svika honom eller hans förståelse vara felaktig. Därför frågade han om någon annan kände till hadithen. Han godtog hadithen först efter att ha förlitat sig på två personers berättelser.

Därför har hadithlärda kallat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) hadithkritikens grundare. Allamah al-Hakim an-Naysaburi (405 AH) sade om honom: ”Han var den förste som vidtog åtgärder för att förhindra att falska hadither återgavs i Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) namn.” (Muhammad Mustafa al-A’zami, Manhaj an-Naqd ‘inda al-Muhaddithin, s. 10).

Allamah Muhammad ibn Tahir ibn al-Qaysarani (507 AH) sade i samband med sin skildring av as-Siddiq al-Akbars liv: ”Han var den förste som iakttog försiktighet när det gällde att godta hadither.”

2. Den andre kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) följde i detta avseende sin föregångare as-Siddiq al-Akbar. Vid flera händelser brukade han be följeslagarna att ta med en annan följeslagare som vittne till en hadith de återgett. Här nämner jag några sådana händelser.

Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Arabiska(*******)
– Jag satt i en församling med några ansarer. Då kom Abu Musa al-Ash’ari (må Allah vara nöjd med honom) dit. Han såg orolig eller bekymrad ut. Han sade: ”Jag bad tre gånger om tillstånd att få träda in i Umars (må Allah vara nöjd med honom) hus. När jag inte fick tillstånd var jag på väg att gå tillbaka.” Umar (må Allah vara nöjd med honom) kallade då på mig och sade: ”Varför gick du tillbaka?” Jag sade: ”Jag bad tre gånger om tillstånd, men fick inget svar. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har sagt: ’Om ni ber om tillstånd tre gånger och inte får tillstånd, ska ni gå tillbaka.’” Då sade Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Vid Allah, du måste lägga fram ett vittne för denna berättelse.” Abu Musa sade: ”Finns det någon bland er som har hört denna hadith från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)?” Då sade Ubayy ibn Ka’b (må Allah vara nöjd med honom): ”Den yngste av oss ska gå med dig.” Abu Sa’id al-Khudri sade: ”Jag var den yngste av de närvarande. Jag gick med Abu Musa (må Allah vara nöjd med honom) och sade till Umar (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade sagt detta.” (Bukhari, as-Sahih 5/2305; Muslim, as-Sahih 3/1694).

3. Tabi’in ‘Urwah ibn az-Zubayr (94 AH) berättar: Arabiska(*****)
– Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) frågade människorna om någon visste vilken bestämmelse Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade fastställt beträffande diyah, det vill säga ersättning, när ett foster dör till följd av en skada. Då sade al-Mughirah ibn Shu’bah (må Allah vara nöjd med honom): ”Jag hörde honom fastställa att en slav eller slavinna skulle lämnas som ersättning i detta fall.” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Ta med någon som kan vittna tillsammans med dig om detta.” Då sade Muhammad ibn Maslamah: ”Jag vittnar om att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fastställde en sådan bestämmelse.” (Bukhari, as-Sahih 6/2531; Muslim, as-Sahih 3/1311).

4. Följeslagaren Amr ibn Umayyah ad-Damri (må Allah vara nöjd med honom) berättar: Arabiska(*****)
– Han prutade på priset för en mantel som han ville köpa. Under tiden gick Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) förbi honom. Umar sade: ”Vad är detta?” Han svarade: ”Jag vill köpa denna mantel och skänka den som gåva.” Därefter köpte han den, gav den till sin hustru och sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ’Vad ni än ger era hustrur räknas också som en gåva.’” Umar sade då: ”Vem har du som vittne på detta?” Han gick då till Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och ställde sig utanför dörren. Aisha sade: ”Vem är det?” Han svarade: ”Det är jag, Amr. Har du hört Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ’Vad ni än ger era hustrur är en gåva’?” Aisha svarade: ”Ja.” [al-Bayhaqi, Ahmad ibn al-Husayn (458 AH)].

5. Tabi’in Walid ibn Abd ar-Rahman al-Jurashi berättar: Arabiska(*********)
”Följeslagaren Abdallah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) gick förbi den andre följeslagaren Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom). Abu Hurayrah återgav då hadither från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Under återgivningen sade han: ’Om någon följer en begravning och deltar i bönen får han belöning motsvarande en qirat. Om han dessutom närvarar vid begravningen får han belöning motsvarande två qirat. En qirat är större än berget Uhud.’ Då sade Abdallah ibn Umar: ’Abu Hurayrah, tänk efter vad du säger i Allahs Sändebuds namn.’ Abu Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom) gick då tillsammans med honom till Aisha (må Allah vara nöjd med henne) och sade: ’Umm al-Mu’minin, jag ber dig vid Allah att säga om du har hört Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ”Om någon följer en begravning och deltar i bönen får han belöning motsvarande en qirat. Om han närvarar vid begravningen får han belöning motsvarande två qirat.”’ Hon svarade: ’Ja, det har jag verkligen hört.’” (Ahmad, al-Musnad 2/2; al-Mustadrak 3/584).

1.3.2.4. Jämförelse mellan berättelser från olika tidpunkter

En annan metod för att fastställa riktigheten i ett vittnesmål eller ett uttalande är att ställa frågor om samma sak vid flera olika tidpunkter. Om svaret andra gången överensstämmer exakt med det första svaret, är dess riktighet bevisad. Om svaren däremot motsäger varandra, visar det att uppgiften inte kan godtas. Sahaba följde denna metod för att fastställa hadiths riktighet. Se följande exempel.

Tabi‘in Urwa ibn az-Zubayr berättar:

”Min moster Aisha sade till mig: ’Min systerson, jag har hört att följeslagaren Abdullah ibn Amr ibn al-As ska färdas genom vårt område på väg till hajj. Träffa honom och lär dig genom att ställa frågor till honom, eftersom han har inhämtat mycket kunskap från Allahs Sändebud.’ Urwa berättar: ’Då träffade jag honom och ställde frågor till honom om olika ämnen. Han återberättade hadither från Allahs Sändebud om dessa frågor. Bland det han sade var följande: Allahs Sändebud sade: ”Allah kommer inte att rycka bort kunskapen från människorna. Men Han kommer att ta de lärda till Sig genom döden, och därmed kommer kunskapen att försvinna tillsammans med dem. Okunniga ledare kommer att finnas kvar bland människorna; de kommer att utfärda fatwor utan kunskap och på så sätt själva gå vilse och leda andra vilse.”’ Urwa berättar: ’När jag berättade detta för Aisha invände hon mot att godta det. Hon sade: ”Sade han verkligen till dig att han hade hört detta från Allahs Sändebud?”’ Urwa berättar: ’Året därpå sade Aisha till mig: ”Abdullah ibn Amr har kommit. Gå och träffa honom och tala med honom. Under samtalet ska du också ta upp hadithen om att kunskapen försvinner.”’ Urwa berättar: ’Då träffade jag honom och ställde frågor till honom. Han återberättade hadithen på samma sätt som han hade gjort föregående gång. När jag berättade detta för Aisha sade hon: ”Nu förstår jag att Abdullah ibn Amr hade rätt. Jag har sett att han varken lade till något eller utelämnade något.”’ (Muslim, as-Sahih 4/2058–2059).

Även här ser vi ett exempel på sahabas oerhörda försiktighet när de tog emot hadither. Aisha tvivlade inte på Abdullah ibn Amrs ärlighet eller sanningsenlighet. Men även en ärlig och sanningsenlig person kan göra ett misstag. Därför ville de inte godta något utan granskning. De gav inte en hadith som påstods komma från Allahs Sändebud en vördnadsfull plats i sina hjärtan innan den hade granskats.

1.3.2.5. Att låta berättaren avlägga ed

För att vid behov kontrollera riktigheten i en berättelse eller ett vittnesmål kan berättaren eller vittnet få avlägga ed. En sanningsenlig och gudfruktig människa ljuger inte medvetet. Men hennes minne kan svika henne, eller hon kan begå ett oavsiktligt misstag. När hon däremot ska svära vid Allah kommer hon aldrig att säga något utan att vara helt säker. Därför är edgång en effektiv metod för att kontrollera riktigheten i ett vittnesmål eller ett uttalande när det gäller en sanningsenlig person. För en lögnare är en ed däremot inte tillräcklig. I hans fall måste riktigheten i hans uttalande kontrolleras genom flera frågor och korsförhör.

Alla sahaba var sanningsenliga och mycket gudfruktiga människor. Trots detta lät de ibland en sahabi som återberättade en hadith avlägga ed, för att undanröja risken för oavsiktliga misstag. Ali berättar:

”Jag var sådan att när jag själv hörde något från Allahs Sändebud, gav Allah mig förmågan att dra nytta av det på det sätt Han ville. Men om någon av hans följeslagare berättade en hadith för mig, lät jag honom avlägga ed. När han hade svurit godtog jag den hadith han hade berättat som sann.” (at-Tirmidhi, as-Sunan 1/446).

1.3.2.6. Innehållslig och saklig granskning

Kunskapen i uppenbarelsen ligger utanför den mänskliga kunskapen, men den står aldrig i motsats till eller strider mot mänsklig kunskap. På samma sätt kan den uppenbarelse som förmedlas genom hadith vara en förklaring, ett fullbordande eller ett ytterligare tillägg till den uppenbarelse som förmedlas genom Koranen, men den kan aldrig stå i motsats till eller strida mot Koranen.

Av sahabas arbetssätt ser vi att de på grundval av denna princip granskade innehållet i de hadither som återberättades. Vi har sett att de i allmänhet sökte hadither för betydelser som kompletterade och tillförde något utöver Koranen. De ville veta om sådant som inte nämndes i Koranen fanns i hadith. Samtidigt granskade de den sakliga innebörden av den information som förmedlades. Deras metod för innehållslig granskning var följande:

(1) Den första frågan när det gäller en hadith är om det är bevisat att Allahs Sändebud verkligen sade detta. Om det genom berättarens återgivning, ed eller andra vittnesmål är säkert bevisat att Allahs Sändebud har sagt något, var deras princip att ta emot det som kompletterande vägledning till Koranen och att tolka Koranen i ljuset av det. Vi har tidigare sett detta i frågorna om mormoderns arvsrätt och om att be om tillstånd att gå in i ett hem. Koranen säger inget om mormoderns arvsrätt. I detta fall är hadithens uppgift ett ytterligare tillägg. När det gäller att be om tillstånd säger Koranen: ”Om ni blir tillsagda: ’Vänd tillbaka’, ska ni då vända tillbaka.” (Sura an-Nur 28).

Hadithens vägledning verkar i detta fall stå i motsats till denna koranvers. Den säger nämligen, som en delvis ändring av Koranens anvisning, att man ska vända tillbaka efter att ha bett om tillstånd tre gånger, även om man inte uttryckligen har blivit tillsagd: ’Vänd tillbaka.’

Sahaba tog emot båda haditherna som en förklaring av Koranen.

(2) Om det bevisades att Allahs Sändebud inte hade sagt något, eller om det fanns ett starkt tvivel om detta, avvisade de det utan att över huvud taget beakta dess innebörd. Vi har sett att de, när de tvivlade på en berättares trovärdighet och tillförlitlighet, avvisade hans berättelse utan någon innehållslig bedömning.

(3) Ibland kunde en återberättad hadith på ytan vara godtagbar på grund av berättarens trovärdighet. Samtidigt kunde det finnas starka skäl att anta att berättaren hade begått ett oavsiktligt misstag. I sådana fall granskade de hadithens innebörd i ljuset av den ädla Koranen och de hadither de kände till. Om hadithens innebörd tydligt stred mot den ädla Koranen och den välkända sunnan, avvisade de den.

Se följande exempel på sådan innehållslig bedömning och granskning:

1. Tabi‘in Abu Hassān al-A‘raj berättar:

”Två män kom till Aisha och sade: ’Abu Hurayra har berättat att Allahs Sändebud sade: Det finns olycksbådande omen hos kvinnor, djur eller riddjur och hus.’ När Aisha hörde detta blev hon så arg att det verkade som om hennes kropp slets sönder av vreden och spreds i luften. Hon sade: ’Jag svär vid Honom som uppenbarade Koranen: Han sade inte så. Allahs Sändebud sade: ”Människorna under okunnighetens tid brukade säga: Det finns olycksbådande omen hos kvinnor, hus och djur eller riddjur.”’ Därefter reciterade Aisha en koranvers: ’Ingen olycka drabbar jorden eller er själva utan att den finns nedtecknad innan Vi låter den ske.’ (Ahmad, al-Musnad 6/150, 246).

Här godtog Aisha inte Abu Hurayras berättelse. Hon avvisade den i ljuset av det hon hade hört från Allahs Sändebud och den koranvers hon hade reciterat.

2. Umra bint Abd ar-Rahman berättar:

”Det nämndes för Aisha att Abdullah ibn Umar hade återberättat från Allahs Sändebud: ’Den döde straffas på grund av den levandes gråt.’ Då sade Aisha: ’Må Allah förlåta Ibn Umar. Han ljög inte, men han glömde eller tog miste (i en annan återgivning: ibland hör man fel). Saken är egentligen den att Allahs Sändebud gick förbi en judisk kvinna vars anhöriga grät över henne. Då sade han: ”De gråter över henne, medan hon straffas i sin grav.”’ Allah har sagt: ’Ingen själ bär en annan själs syndabörda.’ (Sura al-An‘am 164, Sura Fatir 18).” (Muslim, as-Sahih 2/640–643).

3. En kvinnlig sahabi vid namn Fatima bint Qays berättar att hennes make hade skilt sig från henne genom tre skilsmässor. Då sade Allahs Sändebud att hon inte skulle få bostad eller underhåll under iddah-perioden. När kalifen Umar ibn al-Khattab hörde detta sade han: ’Vi kan inte överge Allahs bok och Allahs Sändebuds sunnah på grund av en kvinnas uttalande. Vi vet inte om hon har bevarat saken i minnet eller om hon har glömt den. En kvinna som har skilts genom tre skilsmässor ska också få bostad och underhåll under iddah-perioden. Den Allsmäktige och Ärorike Allah har sagt: ”Fördriv dem inte från deras hus, och de ska inte heller lämna dem, såvida de inte har begått en uppenbar skamlöshet.”’ (Sura at-Talaq 1). (Muslim, as-Sahih 2/1118, as-Sunan 2/297).

1.3.3. Att förebygga möjligheten till avsiktlig lögn
Under den första delen av följeslagarnas tid var det följeslagarna själva som återberättade hadither. En följeslagare brukade återge och undervisa en annan följeslagare eller den efterföljande generationen, tabi’un. Inom 20–25 år efter Allahs sändebuds (s) bortgång dog å ena sidan många följeslagare, samtidigt som många andra började återberätta och undervisa i hadither. Vi har tidigare nämnt att en tendens till avsiktlig lögn från denna tid började visa sig hos vissa nyblivna muslimer bland tabi’un. Därför började följeslagarna iaktta ännu större försiktighet när de tog emot hadither.
När en följeslagare återberättade en hadith från en annan följeslagare tvivlade den lyssnande eller lärande följeslagaren inte på berättarens personliga hederlighet och sanningsenlighet, och frågade inte heller om han själv hade hört hadithen från Allahs sändebud (s) eller om någon annan hade berättat den för honom. Alla som hade fått följa Allahs sändebud (s) var stora människor, upplysta av hans ljus och kompromisslösa i sin sanningsenlighet. Eftersom glömska, oavsiktliga fel eller fel till följd av bristande förståelse ändå kunde förekomma, kontrollerade de därför riktigheten i de återberättade hadither genom de olika metoder som nämnts ovan.
När det gällde att ta emot hadither från berättare bland tabi’un lade de, utöver de ovan nämnda granskningarna, till två ytterligare frågor. För det första undersökte de berättarens personliga sanningsenlighet och pålitlighet, och för det andra ville de veta vem berättaren hade hört hadithen från (referens).
Under den tredje rättledda kalifen Uthmans (ra) kalifat (23–35 هـ) uppstod förvirring och stridigheter inom den muslimska umman på grund av vilseledande propaganda bland nyblivna muslimer långt från Medinas centrum, och en brist på sanningsenlighet började märkas bland de nyblivna muslimerna. Från och med då började följeslagarna tillämpa de två ovan nämnda metoderna. Den berömde tabi’in från det första hijri-århundradet, Muhammad ibn Sirin (110 هـ), sade: ”De (följeslagarna) brukade inte fråga om isnad eller källan. Men när fitna och oordning hade uppstått (mot slutet av Uthmans kalifat, 30–35 هـ) sade de: ’Nämn namnen på dem som har berättat haditherna för er.’ Man måste nämligen se efter: om de tillhör Ahl as-Sunna eller dem som följer sunna, kommer deras hadither att godtas. Men om de tillhör Ahl al-Bid’a eller dem som följer innovationer, kommer deras hadither inte att godtas.” (Muslim, as-Sahih 1/15).
Den berömde följeslagaren Abdullah ibn Abbas (ra) (68 هـ) sade: ”Vi brukade memorera hadither, och Allahs sändebuds (s) hadither memorerades (oavsett vilken berättare de kom från). Men eftersom ni har vandrat på alla slags vägar, genom diken och över gott och ont, är det nu högst osannolikt att något kan godtas (utan att berättaren granskas och bedöms).
Tabi’in Mujahid (104 هـ) sade: ”En äldre tabi’in vid namn Bashir ibn Ka’b al-Adawi kom till Abdullah ibn Abbas (ra) och började tala om hadither. Han fortsatte att säga: ’Allahs sändebud (s) sade, Allahs sändebud (s) sade.’ Men Ibn Abbas varken lyssnade på honom eller såg på honom. Då sade Bashir: ’Vad har hänt med dig, Ibn Abbas? Har du hört min hadith? Jag återberättar för dig Allahs sändebuds (s) hadith, men du lyssnar inte.’ Då sade Ibn Abbas (ra): ’Det fanns en tid då våra blickar genast fästes vid den som vi hörde säga: ”Allahs sändebud (s) sade”, och vi lyssnade på honom med full uppmärksamhet. Men när människorna började vandra på alla slags vägar, genom diken och över gott och ont, tog vi från och med då inte längre emot något från människor, utom sådant som var välkänt och välbekant.’ (Muslim, as-Sahih 1/13).

1.3.4. Uppmaningen till försiktighet vid återberättande och mottagande av hadither
På detta sätt iakttog följeslagarna yttersta försiktighet när de återberättade och tog emot hadither. Samtidigt uppmuntrade och instruerade de alla andra att iaktta samma försiktighet. De tolererade ingen form av försummelse eller slapphet i detta avseende. De förbjöd människor att ta emot hadither utan kontroll. Om det ibland fanns risk för att någon oavsiktligt skulle göra fel när han återberättade en hadith, eller att lyssnarna skulle göra fel, förbjöd de honom att tala om hadither. Här nämner jag några exempel.
1. Abu Uthman an-Nahdi berättar att Umar ibn al-Khattab (ra) sade: ”För att en människa ska ljuga räcker det att hon återberättar allt hon hör.” (Muslim, as-Sahih 1/11).
2. Abu al-Ahwas berättar att Abdullah ibn Mas’ud (ra) sade: ”För att en människa ska ljuga räcker det att hon återberättar allt hon hör.” (Muslim, as-Sahih 1/11).
3. Ibrahim ibn Abd ar-Rahman (95 هـ), den berömde lärde, faqihen och muhaddithen i Medina samt son till följeslagaren Abd ar-Rahman ibn Awf (ra), sade: ”Umar ibn al-Khattab (ra) kallade till sig Abdullah ibn Mas’ud (ra), Abu ad-Darda (ra) och Abu Mas’ud (ra). Han sade till dem: ’Varför återberättar ni så många hadither från Allahs sändebud (s)?’ Därefter beordrade han dem att stanna i Medina. De förblev i Medina fram till hans martyrskap.” (at-Tabarani, al-Mu’jam al-Awsat 4/86, nr 3449).
Dessa tre följeslagare var mycket försiktiga när de återberättade hadither. Umar ibn al-Khattab (ra) tvivlade inte det minsta på deras förmåga eller kompetens att återge korrekta hadither. Men om man återberättar många hadither kan vissa oavsiktliga fel uppstå. Särskilt i avlägsna områden som Kufa eller Syrien, där majoriteten av invånarna under de första dagarna av de islamiska erövringarna var icke-arabiska nyblivna muslimer, fanns det en risk att många lyssnare inte skulle kunna förstå och memorera haditherna korrekt om man återberättade för många av dem. För att bevara hadithernas äkthet beordrade därför Umar ibn al-Khattab dem att stanna i Medina.
I en annan händelse ser vi att Umar ibn al-Khattab (ra) själv ville tala offentligt i Mecka under pilgrimsfärden om vissa frågor rörande Koranen och haditherna. Men följeslagaren Abd ar-Rahman ibn Awf (ra) sade till honom att de många icke-arabiska och nyblivna muslimska pilgrimerna som befann sig i Mecka kanske inte skulle kunna förstå hans ord korrekt. Detta skulle öppna möjligheten för missförstånd och feltolkningar. Därför borde han tala om dessa frågor efter sin återkomst till Medina. Umar (ra) följde detta råd och avstod från beslutet att diskutera frågorna i Mecka. (al-Bukhari, as-Sahih 6/2503–2504).

1.4. Den muslimska umman och kampen mot förfalskning

Av den föregående diskussionen kan vi tydligt se att den åtgärd som följeslagarna vidtog för att bevara de autentiska haditherna helt rena från alla former av lögn – avsiktlig, oavsiktlig, orsakad av bristande förståelse eller av oaktsamhet – å ena sidan var rationell, praktisk, vetenskaplig och noggrann, och å andra sidan enastående och unik i den mänskliga civilisationens historia. Inga anhängare av någon annan religion har vidtagit en sådan åtgärd för att bevara sin religions grundläggande lära eller uppenbarelse. Det som hade förkunnats samlades helt enkelt in. Till slut ledde blandningen av mänsklig kunskap med uppenbarelsen till att uppenbarelsen förvanskades och gick förlorad.
Från tabi’un-generationens tid var muhadditherna i den muslimska umman kompromisslösa när det gällde att kontrollera hadithernas äkthet, och de följde följeslagarnas fotspår. För att bevara haditherna och skilja de autentiska haditherna från påhittade utsagor övergav de all bekvämlighet och alla njutningar i sina liv.
I detta kapitel kommer vi kortfattat att diskutera deras grundprinciper.

1.4.1. Inlärning och bevarande av hadither
Den Allsmäktige Allah gav den första generationen av Muhammads umma möjlighet att utföra en riktig och tidsenlig insats för att bevara Hans store Sändebuds (s) hadither. Från det första hijri-århundradet reste sahaba, tabi’un och lärda från senare generationer runt i varje bygd, stad och bebyggelse i den muslimska världen för att samla in information om alla hadither och återberättare. Att lära sig hadither, skriva ned dem, undervisa i dem och föra hadithrelaterade diskussioner var en av de främsta sysselsättningarna, passionerna, yrkena och glädjeämnena för människorna under islams första tre eller fyra århundraden.

Från tabi’un-generationens tid, eller från mitten av det första hijri-århundradet och under de omkring tre följande århundradena, ser vi att hadithåterberättarna var av två slag. Många hadithåterberättare, eller ”rawi”, lärde sig hadither hos rawi eller muhaddith-er i sitt eget område och, om möjligt, hos vissa muhaddith-er från andra länder. Därefter ägnade de sig åt att återberätta och undervisa i hadither. De undervisade alla som kom till dem för att inhämta kunskap i dessa hadither. Dessa personer var i allmänhet kända som ”rawi” eller återberättare.

Å andra sidan gav sig många muhaddith-er under dessa perioder ut på resor till varje bebyggelse i den dåvarande muslimska världen, efter att ha lärt sig och skrivit ned hadither hos alla rawi i sitt eget område. Under flera år eller årtionden reste var och en av dem på detta sätt till varje ort och lyssnade till samt skrev ned hadither hos alla rawi eller muhaddith-er på alla dessa orter. För att höra och samla in en enda hadith från en sahabi eller en tabi’i genom olika rawis återberättelser reste de till otaliga städer som Mekka, Medina, Khorasan, Samarkand, Marv, Wasit, Basra, Kufa, Bagdad, Damaskus, Aleppo, Kairo och Sana. De samlade in samma hadith genom hundratals isnad och kunde genom jämförelse skilja korrekta återberättelser från felaktiga.

Se följande exempel. Den berömde muhaddithen Ibrahim ibn Sa’id al-Jawhari al-Baghdadi (247 hijri) från det tredje hijri-århundradet hade en samtida muhaddith vid namn Abdullah ibn Ja’far ibn Khaqan, som berättar: Jag frågade Ibrahim ibn Sa’id om en hadith som återberättats från Abu Bakr al-Siddiq (ra). Han sade till sin tjänare: ”Gå in i biblioteket och hämta den tjugotredje volymen av samlingen med Abu Bakr al-Siddiqs (ra) hadither.” Jag sade: ”Det finns inte ens tjugo hadither från Abu Bakr (ra) med en autentisk isnad. Hur kunde du då samla hans hadither i tjugotre volymer?” Han svarade: ”Om jag inte kan samla in en hadith genom minst hundra isnad betraktar jag mig själv som föräldralös när det gäller den hadithen.” (Al-Dhahabi, Mizan al-I’tidal 1/154–155).

När de tog emot hadither försökte de kontrollera återberättelsens riktighet genom att ställa olika frågor till den berörda rawin. Samtidigt frågade de välkända lärda, muhaddith-er och studenter i området om hans personliga ärlighet samt om hans lärare och andra rawi i området. Genom en jämförande granskning av all insamlad information fastställde de på ett precist sätt bedömningen av alla rawi och alla hadither som de återberättat. Dessa hadithexperter, som granskade och kritiserade materialet, var å ena sidan rawi eller hadithåterberättare och samtidigt kända som ”naqid”, det vill säga hadithkritiker och hadithens imamer. Under islams första fyra århundraden finner vi mer än hundra sådana imamer och naqid. Deras arbete och självuppoffring i tjänsten för Guds Sändebuds hadith saknar motstycke i världshistorien. Det förtjänar att skrivas med gyllene bokstäver i kunskapens och civilisationens historia. Det finns inte ens det minsta motsvarande exempel i något annat folks historia. Även en kort redogörelse för deras arbete skulle kräva hundratals sidor text.

Dessa naqid-muhaddith-er eller imamer ordnade genom att samla in och bevara alla hadither och relevanta uppgifter en ren och autentisk bevaring av Allahs Sändebud (s) hadither. De identifierade avsiktliga och oavsiktliga lögner i återberättandet av hadither, identifierade lögnare och skilde autentiska hadither från falska och tvivelaktiga återberättelser. De vidtog följande åtgärder.

1. Bevara isnad, källor eller referenser för alla hadither.
2. Samla in alla uppgifter om varje rawis person, födelse, död, utbildning, lärare, elever, verksamhet, resor och så vidare.
3. Kontrollera rawis personliga ärlighet, pålitlighet och sanningsenlighet.
4. Granska och kontrollera den återberättade hadithens innebörd.
5. Kontrollera huruvida varje rawi som nämns i isnad faktiskt hade hört hadithen direkt med egna öron från den rawi som stod honom högre i kedjan.
6. Genom en jämförande granskning av alla insamlade hadither skilja korrekta återberättelser från avsiktliga och oavsiktliga lögner.
7. Inför umman avslöja lögnerna hos de rawi vars lögnaktighet hade upptäckts genom insamlade uppgifter och jämförande granskning.
8. Sammanställa alla insamlade hadither i böcker tillsammans med deras isnad.
9. Sammanställa uppgifter om rawis korrekthet eller lögnaktighet i böcker.
10. Sammanställa autentiska hadither i separata böcker.
11. Sammanställa falska och fabricerade hadither i separata böcker.
12. Utarbeta regler för att lätt kunna känna igen fabricerade eller falska hadither.

Nedan ska vi diskutera alla dessa frågor.

1.4.2. Bevarandet av isnad
Vi har sett att sahaba införde bruket att ange isnad, eller informationskällan, när hadither återberättades, så att hadithens äkthet kunde prövas genom att källan verifierades. Under de följande epokerna fästes mycket stor vikt vid att bevara isnad. Oavsett hur berömd, ärlig, framstående och lärd den person var som återberättade en hadith, betraktade muhadditherna aldrig hans återberättelse som tillförlitlig om han inte angav av vem han hade hört hadithen och genom vilken kedja han återberättade den. Dessutom undersökte de om han själv hade hört hadithen från den efterföljande återberättaren och om varje återberättare i hans isnad hade hört den från den återberättare som kom efter honom. De sade mycket för att förklara isnads betydelse.
Muhammad ibn Sirin, en berömd tabi’i från det första hijri-århundradet, sade: ”Denna kunskap är religionen. Se därför från vem ni tar emot er religion.” (Muslim, as-Sahih 1/14).
Sufyan ibn ‘Uyaynah (198 hijri) sade: ”En dag återberättade Ibn Shihab az-Zuhri (125 hijri) hadither. Jag sade: ’Återberätta denna hadith utan isnad.’ Han sade: ’Vill du klättra upp på taket utan en stege?’” (as-Suyuti, Tadrib ar-Rawi 2/160).
Sufyan ibn Sa’id ath-Thawri (161 hijri), en av det andra hijri-århundradets framstående muhaddither, sade: ”Isnad är som den troendes vapen.” (as-Suyuti, Tadrib ar-Rawi 2/160).
‘Utbah ibn Abu Hakim (140 hijri) sade: En dag var jag hos Ishaq ibn ‘Abdullah ibn Abi Farwah (144 hijri). Ibn Shihab az-Zuhri (125 hijri) var också närvarande. Ibn Abi Farwah började återberätta hadither och sade: ”Allahs sändebud sade, Allahs sändebud sade ….” Då sade Ibn Shihab az-Zuhri till honom: ”Må Allah förgöra dig, Ibn Abi Farwah! Vilket oerhört djärvhet du visar när du talar i Allahs namn! Du återberättar hadither men anger inte hadithens isnad. Du återberättar för oss hadither utan tyglar.” (adh-Dhahabi, Mizan al-I’tidal 1/344).
Den berömde tabi’i-tabi’i ‘Abdullah ibn al-Mubarak (181 hijri) sade: ”Att återberätta och bevara isnad är en oskiljaktig del av religionen. Om systemet med att återberätta isnad inte hade funnits, skulle var och en ha sagt vad han ville.” (Muslim, as-Sahih 1/15).
Abu Ishaq Ibrahim ibn Ishaq ibn ‘Isa (215 hijri), en muhaddith från det tredje hijri-århundradet, sade: Jag sade till ‘Abdullah ibn al-Mubarak (181 hijri): ”I en hadith sägs det: ’Att be salat för sina föräldrar tillsammans med sin salat och fasta för sina föräldrar tillsammans med sin fasta hör till goda gärningar.’” Han sade: ”Av vem hörde du denna hadith?” Jag sade: ”Från Shihab ibn Khirash.” Han sade: ”Shihab är en tillförlitlig person. Av vem hörde han den?” Jag sade: ”Från Hajjaj ibn Dinar.” Han sade: ”Hajjaj är en tillförlitlig person. Av vem hörde han den?” Jag sade: ”Han sade att Allahs sändebud sade det.” Ibn al-Mubarak sade: ”Abu Ishaq, det finns ett stort avstånd mellan Hajjaj ibn Dinar och Allahs sändebud, ett avstånd som kräver många riddjur för att tillryggaläggas. Hajjaj var alltså en tabi’i-tabi’i från slutet av det andra hijri-århundradet. Han kan inte nå Allahs sändebud utan åtminstone två eller tre mellanled. Eftersom han inte angav resten av isnad är hadithen inte godtagbar.” (Muslim, as-Sahih 1/16).
På detta sätt har den muslimska umman, från och med det första hijri-århundradet, ansett det nödvändigt att ange isnad (en obruten kedja av auktoriteter) när hadither återberättas. Enligt muhaddithernas terminologi består en hadith av två delar. Den första delen är hadithens källa eller isnad, och den andra delen är hadithens huvudsakliga innehåll eller matn.
Se ett exempel. Imam Malik ibn Anas (179 hijri) var en berömd hadithsammanställare under det andra hijri-århundradet. I sitt verk al-Muwatta säger han: Arabiska (*****)
— ”Malik, från Abu az-Zinad (130 hijri), från al-A’raj (117 hijri), från Abu Hurayrah (59 hijri): Allahs sändebud nämnde fredagen och sade: ’Under denna dag finns det en stund då Allah ger en muslim det han ber Honom om, om han under den stunden står i salat och ber Allah om något.’ Allahs sändebud visade med handen att denna möjlighet varar endast en kort stund. [Malik ibn Anas (178), al-Muwatta 1/108].
Den första delen av hadithen ovan, ”Malik, från Abu az-Zinad … från Abu Hurayrah”, är hadithens isnad eller källa. De ord av Allahs sändebud som nämns i slutet är hadithens ”matn”, eller innehåll. Enligt muhaddithernas terminologi avses med hadith inte enbart det avslutande innehållet; det är i stället den sammansatta helheten av isnad och matn som kallas hadith. När samma innehåll återberättas genom två separata isnad räknas det som två hadither. Ibland kallas även enbart isnad för en hadith. (Ibn Hajar al-‘Asqalani, Lisan al-Mizan 3/253).

1.4.3. Isnad kontra skriftliga manuskript

Av de ovan nämnda haditherna och de otaliga liknande hadither som har sammanställts i hadithsamlingarna kan någon få intrycket att sahaba, tabi’un och tabi al-tabi’in kanske inte skrev ned eller sammanställde hadither, utan endast lärde sig dem utantill och återberättade dem muntligt. Därför har muhaddithun kanske sammanställt hadither genom att ange isnad på detta sätt. Många antar att hadither skrevs ned eller sammanställdes först under det tredje eller fjärde hijri-århundradet och att de dessförinnan endast fördes vidare muntligt.

Så förhåller det sig inte alls. Det var okunnighet om metoderna för hadithåtergivning och hadithsammanställning, eller en ytlig och bristfällig kunskap om dem, som gav upphov till denna allvarliga missuppfattning. I själva verket följde muhaddithun inom den muslimska umman de mest precisa vetenskapliga metoderna när de återgav eller sammanställde hadither. Genom att förena muntlig återgivning med skriftliga manuskript hindrade de fel från att tränga in i hadithåtergivningen. Vid undervisning, insamling och återgivning av isnad förlitade man sig alltid, vid sidan av muntlig återgivning och hörande, även på skrivna anteckningar och manuskript. På motsvarande sätt förlitade man sig på manuskript vid granskning av hadither och fastställande av förfalskningar.

1.4.3.1. Manuskript vid undervisning, insamling och återgivning av isnad

Sahaba lärde sig i allmänhet hadither utantill och skrev ibland också ned dem. De hade egentligen inte något större behov av att skriva ned haditherna. Som vi tidigare har nämnt överstiger antalet hadither som de flesta sahaba återgav inte tjugo eller trettio. För att återberätta tjugo eller trettio, hundra eller till och med tusen händelser eller uttalanden ur minnena av de dagar de tillbringade i Allahs Sändebuds (s) sällskap behövde de inte skriva ned dem. Dessutom fanns det inget annat stort ämne i deras liv. Att tala om minnet av Allahs Sändebud (s), att följa hans föreskrifter exakt, att efterlikna honom exakt och att återberätta hans ord för människorna var bland deras viktigaste livsuppgifter. Ingen annan världslig sysselsättning kunde hålla deras hjärtan och sinnen upptagna. Och det som ständigt var levande i deras minne och närvarande i deras handlingar behövde inte skrivas ned på separata papper. Trots detta skrev många sahaba ned de hadither de kunde utantill och bevarade skriftliga manuskript. (Muhammad Ajjaj al-Khatib, al-Sunna qabl al-tadwin, s. 303–321.)

Från den tid då sahabas elever, det vill säga tabi’un, levde, blev bevarandet av skriftliga manuskript en oskiljaktig del av hadithundervisningen. De flesta tabi’un och muhaddithun under senare perioder hörde hadither, skrev ned dem och lärde sig dem utantill. De undervisade sina elever genom att ha manuskriptet framför sig eller genom att läsa ur ett manuskript som de hade lärt sig utantill. Eleverna skrev ned dem i sina egna manuskript samtidigt som de lyssnade och jämförde sedan med lärarens manuskript. Från tabi’un-perioden, det vill säga från slutet av det första hijri-århundradet, blev det på detta sätt en oskiljaktig del av hadithundervisningen att skriva ned alla hadither som hade lästs. Otaliga redogörelser om detta finns nedtecknade i hadithlitteraturen. Se några exempel.

Tabi’in Abdullah ibn Muhammad ibn Aqil (140 h.) sade: ”Jag och Abu Ja’far Muhammad al-Baqir (114 h.) brukade gå till sahabin Jabir ibn Abdullah (70 h.). Vi tog med oss små tavlor eller skiffertavlor på vilka vi skrev ned hadither.” [Ramhurmuzi, Hasan ibn Abd al-Rahman (360 h.)]

Tabi’in Amir ibn Sharahil al-Sha’bi (102 h.) sade: ”Skriv ned allt som ni hör från mig. Om det behövs, skriv ned det även om ni måste skriva det på en vägg.” (Samma verk, s. 376.)

Tabi’in Abu Qilaba Abdullah ibn Zayd (104 h.) sade: ”Det är mycket kärare för mig att skriva ned något än att glömma det.” (Ibn Rajab, Sharh ilal al-Tirmidhi, s. 57.)

Tabi’in Hasan al-Basri (110 h.) sade: ”Vi har manuskript som vi regelbundet läser och bevarar.” (Ramhurmuzi, al-Muhaddith al-fasil, s. 370–371.)

Den berömde tabi tabi’in Abdullah ibn al-Mubarak (181 h.) sade: ”Om vi inte hade skrivit ned hadither i manuskriptform under hadithundervisningen skulle vi inte ha kunnat lära oss dem utantill.” (Ibn Rajab, Sharh ilal al-Tirmidhi, s. 57.)

Det skulle krävas en separat bok för att nedteckna de otaliga berättelserna i detta ämne.

Så har vi sett att muhaddithun från tabi’un-perioden och framåt skrev ned hadither samtidigt som de lärde sig dem. När tabi’un och tabi tabi’un undervisade i hadith läste och undervisade de vanligtvis ur manuskript. Ibland undervisade de genom att läsa ur minnet, men de förvarade manuskriptet hos sig så att de kunde kontrollera det vid behov.

Under tabi’un-perioden eller därefter fanns det vissa muhaddithun som lärde sig hadither utantill och återgav dem utan manuskript. I de flesta fall visade det sig att dessa var svaga i hadithåtergivning. Senare muhaddithun bevisade genom jämförande granskning att de ibland gjorde fel i sina återgivningar eftersom de inte förlitade sig på manuskript. I själva verket är tillförlitlig återgivning endast möjlig genom att förena muntligt hörande med bevarandet av manuskript. Därför betraktade muhaddithun haditherna från de råvier som återgav hadither genom att enbart förlita sig på manuskript eller enbart på minnet som svaga eller otillförlitliga. Genom jämförande granskning upptäcktes nämligen fel och oregelbundenheter i deras återgivningar. Otaliga sådana redogörelser finns i böcker om rijal och jarh wa ta’dil. Se ett par exempel:

Abu Ammar Ikrimah ibn Ammar al-Ijli (160 h.) var en berömd tabi’in-muhaddith under det andra århundradet. Han var känd som en person som kunde hadither utantill. Men han skrev inte ned sina memoriserade hadither och bevarade dem inte i manuskriptform, och kunde därför inte kontrollera dem när det behövdes. Därför förekom vissa fel i de hadither han återgav. Imam Bukhari (156 h.) sade: ”Han hade inget manuskript; därför förekommer oregelbundenheter i hans hadither.” (Dhahabi, Mizan al-i’tidal 5/114.)

Jarir ibn Hazim ibn Zayd (170 h.) var en berömd hadithåtergivare och muhaddith under det andra hijri-århundradet. Ibn Hajar sade om honom: ”Han är tillförlitlig … men när han återgav hadither genom att enbart förlita sig på sitt minne utan att se i manuskriptet gjorde han fel.” (Ibn Hajar, Taqrib al-tahdhib, s. 138.)

Abd al-Aziz ibn Imran ibn Abd al-Aziz (170 h.) var en råvi under det andra hijri-århundradet. Han bodde i Medina och var ättling till sahabin Abd al-Rahman ibn Awf. Muhaddithun betraktade honom som svag och oacceptabel, eftersom hans hadithåtergivningar innehöll många fel. Orsaken till dessa fel var att han återgav hadither ur minnet utan manuskript. Medinan-muhaddithen och historikern Umar ibn Shabbah (262 h.) sade om honom i sin bok Historia om Medina: ”Han gjorde många fel när han återgav hadither, eftersom hans manuskript brann upp och han därför återgav de hadither han kunde utantill genom att förlita sig på minnet.” (Ibn Hajar, Tahdhib al-tahdhib 6/312.)

Med Ibn Hajar al-Asqalanis ord: ”Han är en övergiven råvi. Hans manuskript brann upp. Därför återgav han hadither genom att förlita sig på minnet. På grund av detta gjorde han mycket ofta fel.” (Ibn Hajar, Taqrib al-tahdhib, s. 358.)

Hajib ibn Sulayman al-Manbiji (265 h.) var en berömd muhaddith under det tredje århundradet. Han var Imam Nasais lärare. Trots att han var tillförlitlig i hadithåtergivning gjorde han fel eftersom han saknade manuskript. Imam Daraqutni (385 h.) sade: ”Han återgav hadither ur minnet och förlitade sig helt på minnet. Han hade inget manuskript. Därför uppstod fel i hans hadither.” (Dhahabi, Mizan al-i’tidal 2/164.)

Muhammad ibn Ibrahim ibn Muslim, Abu Umayya (273 h.), var en berömd muhaddith under det tredje århundradet. Hans elev Muhammad ibn Hibban (354 h.) sade om honom: ”Han bodde i Tartus och var tillförlitlig. Han kom till Egypten och återgav vissa hadither ur minnet utan något manuskript; i dessa hadithåtergivningar gjorde han fel. Därför vill jag inte godta någon hadith som han har återgett som bevis. Endast de hadither som han återgav genom att se i manuskriptet kan godtas.” (Ibn Hibban, Muhammad (354 h.), al-Thiqat 9/137.)

Imam al-Shafi’i (204 h.) var en av de främsta lärda under det andra hijri-århundradet. Han skrev: ”En muhaddith vars fel är många och som inte har något korrekt skriftligt manuskript får man inte godta hadither från.” (al-Shafi’i, al-Risala, s. 382.)

Så har vi sett att man från det andra hijri-århundradet och framåt, för att bevara korrektheten i hadithinlärning och hadithundervisning, förlitade sig på en förening av muntligt hörande från läraren och bevarandet av skriftliga manuskript. Även de berömda hafiz-haditherna, som ägnade hela sina liv åt att lära sig och undervisa i hadith och som kunde miljontals hadither utantill, undervisade eller återgav inte hadither utan att se i manuskript.

Ali ibn al-Madini (234 h.), en av de främsta muhaddithun under det tredje århundradet, sade: ”Bland våra följeslagare fanns ingen som var större eller mer kunnig än Ahmad ibn Hanbal (241 h.) när det gällde att memorisera hadither. Trots detta återgav han inte hadither utan att ha manuskriptet framför sig. Och i detta finns ett utmärkt föredöme för oss.” (Dhahabi, Siyar a’lam al-nubala 11/213.)

Å andra sidan sade Imam Ahmad ibn Hanbal (241 h.): ”Vissa lät oss höra hadither ur minnet och andra lät oss höra hadither ur manuskript. Återgivningarna från dem som läste hadither ur manuskript var mer korrekta.” (Ibn Rajab, Sharh ilal al-Tirmidhi, s. 57.)

Så har vi sett att muhaddithun från det andra hijri-århundradet ansåg det mycket viktigt att förena tre saker vid hadithundervisning: för det första att höra hadithen ordagrant från lärarens mun, eller läsa upp den för honom muntligt; för det andra att själv skriva ned den upplästa hadithen; och för det tredje att jämföra det egna manuskriptet med lärarens manuskript och korrigera det. De invände mot att en muhaddith undervisade i hadith enbart genom att visa ett manuskript utan att ha hört den med egna öron, eller undervisade i en hadith ur minnet utan manuskript.

Abdullah (290 h.), son till Imam Ahmad ibn Hanbal, sade:

”Imam Yahya ibn Ma’in (233 h.) sade: Imam Abd al-Razzaq al-San’ani (211 h.) sade till mig: ’Ta åtminstone emot en enda hadith från mig utan ett skriftligt manuskript.’ Jag sade: ’Aldrig! Jag är inte villig att godta ens en enda bokstav genom att enbart förlita mig på muntlig återgivning utan bevis från ett skriftligt manuskript.’” (Ahmad, al-Musnad 3/297.)

Imam Yahya ibn Ma’in var alltså inte ens villig att ta emot en enda hadith från en så berömd och tillförlitlig hadithåtergivare som Abd al-Razzaq al-San’ani utan att förena den muntliga återgivningen med ett skriftligt och bevarat manuskript!

Se deras princip i denna fråga. Imam Yahya ibn Ma’in, en av de främsta muhaddithun och hadithbedömarna under det tredje århundradet, sade: ”Om man tvivlar på huruvida en råvi har memorerat och återgett sina hadither korrekt, ska man be honom visa sitt gamla manuskript. Om han kan visa det gamla manuskriptet får han inte betraktas som någon som avsiktligt gjort fel. Men om han säger: ’Mitt ursprungliga gamla manuskript har förstörts, men jag har en avskrift av det’, då ska hans ord inte godtas. Om han säger: ’Jag kan inte hitta mitt manuskript’, ska hans ord inte heller godtas. Snarare ska han förstås vara en lögnare.” (Khatib al-Baghdadi, al-Kifaya fi ilm al-riwaya, s. 117.)

1.4.3.2. Betydelsen och sammanhanget för muntlig återgivning i isnad

Av den föregående diskussionen kan vi förstå att hadither skrevs ned och lärdes utantill redan från andra hälften av det första hijri-århundradet. Muhaddithun återgav hadither genom att se i skriftliga manuskript, granskade dem, kontrollerade deras korrekthet och skrev var och en ned de hadither som han hade hört. Frågan är nu: Varför förlitade de sig vid återgivning av hadither enbart på muntlig återgivning utan att hänvisa till en skriftlig bok? Varför sade de ”han berättade för mig”, ”han underrättade mig” och liknande? Varför sade de inte: ”Detta står skrivet i den och den boken” och så vidare?

Den verkliga saken är att man ända från sahabas tid tillmätte personen större betydelse än boken. För att undanröja beroendet av manuskript och möjligheten till fel i samband med detta lade muhaddithun, vid sidan av manuskriptet, särskild vikt vid att höra den återgivna hadithen direkt med egna öron från den lärare som återgav den. Därför fanns det vid hadithundervisning ingen sed att hänvisa till en bok eller ett manuskript. I stället angav man namnet på den lärare som återgav den. I muhaddithun terminologi betyder uttrycket ”haddathana, akhbarana”, det vill säga ”han berättade för mig”, följande: Jag har citerat hadithen efter att med egna öron ha hört den läsas ur hans bok, antingen hos honom själv eller hos en viss elev till honom. Även om vissa sade ”jag hörde honom läsa” eller ”jag läste”, presenterade de vanligtvis saken i en enda formulering genom att säga ”haddathana”, ”akhbarana” eller ”han berättade för oss”.

Härav förstår vi att isnad i den tidigare nämnda Muwatta-boken inte betyder att Malik endast hörde en muntlig återgivning från Abu al-Zinad, att denne hörde en muntlig återgivning från al-A’raj och att denne hörde en muntlig återgivning från Abu Hurayra. Syftet med att ange isnad är i stället att var och en av isnadens råvier hade hört hadithen från sin lärare, skrivit ned den och jämfört det skriftliga manuskriptet med den muntliga återgivningen.

Den berömde muhaddithen Muhammad ibn Isma’il al-Bukhari (256 h.) citerade denna hadith från Muwatta.

Han sade: ”Abdullah ibn Maslama berättade för oss, från Malik, från Abu al-Zinad, från al-A’raj, från Abu Hurayra: Allahs Sändebud (s) talade om fredagen: ’Under denna dag finns en stund då ingen muslim som står i bön och ber Allah om något får be om något utan att Allah ger honom det.’ Allahs Sändebud (s) gjorde med handen en gest som visade att denna möjlighet varar en kort stund.” (Bukhari, Muhammad ibn Isma’il, al-Sahih 1/316.)

Här citerade Imam Bukhari hadithen från Muwatta ordagrant. Men han hänvisade inte här till Muwatta-boken. I stället nämnde han att han hade hört hadithen från en av Imam Maliks elever. För läsaren kan det ytligt sett verka som om Imam Bukhari i grunden förlitade sig på hörande. Men så förhåller det sig inte alls. Över hundra elever hörde Muwatta-boken i sin helhet från Imam Malik och skrev ned den. De skriftliga exemplar av Muwatta som de återgav fanns på den tidens marknad i butiker som tillhörde warraq, det vill säga handskriftsbokhandlare. Om Imam Bukhari hade köpt ett sådant manuskript och citerat hadithen med hänvisning till det, skulle hans citat enligt muhaddithun ha betraktats som svagt och oacceptabelt. Detta beror på att manuskriptberoende medför risk för flera olika slags fel. Därför gick Imam Bukhari till de muhaddithun som hade hört Imam Maliks Muwatta från början till slut, jämfört den med manuskriptet och återgav ett korrekt manuskript, och han hörde själv Muwatta från början till slut med egna öron hos dessa muhaddithun. Imam Bukhari citerade haditherna från Muwatta på olika ställen i sin bok. Men han hänvisade aldrig till själva boken. I stället angav han kedjan till dem hos vilka han hade läst boken. Här angav han exempelvis kedjan till Abdullah ibn Maslama. Hans ord betyder här: ”Jag hörde denna hadith ur Imam Maliks bok, läst upp för mig med egna öron hos Abdullah ibn Maslama.”

Imam Muslim, en av de främsta muhaddithun under det tredje århundradet (262 h.), citerade också denna hadith från Muwatta.

Han sade: ”Qutayba ibn Sa’id sade till oss, från Malik, från Abu al-Zinad, från al-A’raj, från Abu Hurayra: Allahs Sändebud (s) nämnde fredagen och sade …” (Muslim ibn al-Hajjaj, al-Sahih 2/583.)

Även Imam Muslim angav alltså på samma sätt kedjan till bokens återgivare utan att hänvisa till själva boken. Den berömde muhaddithen Imam al-Bayhaqi Ahmad ibn al-Husayn (458 h.) citerade också denna hadith i sin hadithbok al-Sunan al-kubra.

Han sade: ”Ali ibn Ahmad ibn Abdan sade till oss, Ahmad ibn Ubayd al-Saffar sade till oss, Isma’il al-Qadi sade till oss, Abdullah ibn Maslama al-Qa’nabi sade till oss, från Malik, från Abu al-Zinad, från al-A’raj, från Abu Hurayra: Allahs Sändebud (s) nämnde fredagen och sade …” (al-Bayhaqi, al-Sunan al-kubra 3/249.)

När någon ser denna isnad kan han tänka att muhaddithun ända fram till det femte århundradet endast förlitade sig på muntlig återgivning vid återgivningen av hadither. Mellan Allahs Sändebud (s) och boken finns åtta återgivare. Alla har endast förlitat sig på muntlig återgivning och hörande! Därför måste risken för fel vara mycket stor!

Men den verkliga situationen är helt annorlunda. Betydelsen av Imam al-Bayhaqis isnad är: ”Jag hörde Imam Maliks skrivna Muwatta läsas upp hos Ali ibn Ahmad ibn Abdan. Denne läste den hos Ahmad ibn Ubayd al-Saffar. Denne läste boken hos Isma’il al-Qadi. Denne läste boken hos Abdullah ibn Maslama al-Qa’nabi. Denne från Malik …” Genom detta bevisade han att han inte hade köpt Muwatta på marknaden, läst den själv och samlat hadither från den. I stället hade han skaffat ett manuskript av Muwatta och läst upp det hos en person som själv hade tillägnat sig boken genom korrekt läsning, och så vidare ända till slutet. Al-Bayhaqi nämnde denna isnad genom många andra isnad. I alla isnad nämnde han muntlig återgivning och hörande. Han sade i själva verket att han hade läst och hört Imam Maliks Muwatta korrekt hos olika lärare genom olika isnad. (al-Bayhaqi, al-Sunan al-kubra 3/249.)

Så har vi sett att muhaddithun, för att förena skriftliga manuskript med muntlig återgivning och hörande, införde sedvänjan att hänvisa till hörandet i stället för att ange manuskriptet eller boken som källa. Deras metod var ytterst precis och vetenskaplig. I vår tid är det mycket säkrare och mer logiskt att ange lärarens namn som referens än att ange namn på en tryckt bok, sidnummer och så vidare som ”Reference” eller informationskälla. Under den tid då böcker var handskrivna fanns det, när man enbart hänvisade till en bok, risk för fel vid läsningen, för att andra skulle ha lagt till något i boken och för att avskrivaren skulle ha gjort fel. Men om man tog emot boken i läst form från en lärares mun och på så sätt tillägnade sig den, fanns inte dessa möjligheter till fel eller förvanskning.

Judar och kristna skrev sina religiösa skrifter genom att förlita sig på manuskript. Detta gjorde det lätt att förvanska Bibeln. Judiska och kristna lärda medger enhälligt att den nuvarande Bibeln innehåller miljontals förvanskningar. De betecknar dem som fel (erratum) eller olika läsarter (various readings). (T. H. Horne, An Introduction to the Critical Study and Knowledge of the Holy Scriptures 2/325; Rahmatullah Kairanawi, Izhar al-haqq 2/542.)

Muhaddithun inom den muslimska umman kunde förhindra och avhjälpa dessa förvanskningar och fel genom att lägga vikt vid muntlig återgivning och hörande.

Vi kan också förstå att det är fel att tro att hadither sammanställdes först under det tredje århundradet eller senare. I själva verket sammanställdes hadither redan från det första århundradet. De senare sammanställarna sammanställde i sina böcker de böcker som tidigare sammanställare hade sammanställt. Muhaddithun angav emellertid aldrig manuskript som informationskälla för hadithåtergivning. I stället lade de, vid sidan av manuskript, särskild vikt vid muntlig återgivning och hörande.

1.4.4. Kontroll av personlig integritet
Det andra steget som muhadditherna tog för att skilja autentiska och bekräftade hadither från avsiktliga eller oavsiktliga fel och lögner som tillskrivs hadithen var att samla in personuppgifter om alla ”berättare” som nämndes i isnad och försäkra sig om deras personliga ärlighet, rättskaffenhet och religiositet. I detta avseende brukade de själva observera berättarens handlingar och vid behov fråga samtida lärda, muhaddither och studenter.
Den berömde tabi’in från det första hijri-århundradet, Abul Alifiyya Rufai ibn Mihran (90 hijri), som var samtida med sahaba, sade: När jag fick veta att någon på en viss plats berättade eller undervisade i hadith, färdades jag en lång sträcka för att komma till honom i syfte att samla in hadither. När jag kom dit observerade jag hans salat. Om jag såg att han utförde salat på ett vackert och fullständigt sätt, stannade jag hos honom och skrev ned hadither från honom. Men om jag märkte att han var försumlig när det gällde salat, återvände jag utan att lära mig hadither från honom. Jag sade: Den som kan vara försumlig i fråga om salat kommer att vara ännu mer försumlig i andra frågor. (Ibn Hadi, al-Kamil 1/132).
De betraktade inte bara hadithberättarens yttre handlingar, utan försökte också ta reda på hans beteende, akhlaq, ärlighet, pålitlighet och liknande. Den berömde tabi’in från det andra hijri-århundradet, Asim ibn Sulayman al-Ahwal (140 hijri), sade: Jag hörde Abul Aliya (90 hijri) säga: Ni (tabi’in från det andra århundradet) utför visserligen mer salam och siyam än era föregångare, men lögnen har redan börjat flöda från era tungor. (Ibn Adi, al-Kamil 1/133).
Dessutom brukade de ställa olika frågor till den nämnde berättaren och jämföra hans muntliga återgivning med hans manuskript för att försäkra sig om hans ärlighet. Förutom att själva observera dem försökte de framför allt få kännedom om berättarens sanningsenlighet genom samtida lärdas omdömen. Yahya ibn Mughirah (253 hijri) sade: Jag frågade den berömde tabi tabi’in Jarir ibn Abd al-Hamid (188 hijri) om hans bror Anas ibn Abd al-Hamid. Han sade: Skriv inte ned hans hadither, eftersom han ljuger när han talar med människor. Han har lärt sig hadither från muhaddither som Hisham ibn Urwah och Ubaydullah ibn Umar. Men eftersom han har för vana att ljuga när han talar med människor, ska ni inte godta hans hadither. (Ibn Abi Hatim, al-Jarh wa al-Ta’dil 2/289).
I alla situationer grundade de dock sitt slutliga beslut på en jämförande granskning av de uppgifter som personen hade lämnat. Därför ser vi i otaliga fall att en muhaddith, efter att ha hört mycket beröm om en viss berättare, gick till honom för att lära sig hadither, enbart driven av vördnad och intresse. Men så snart han upptäckte avsiktliga eller oavsiktliga lögner och fel i de hadither som denne berättade, ändrade han genast sitt omdöme om personen.

Abdullah ibn al-Muharrir al-Jazari var en lärd och from äldre under det andra århundradet. Under kalifen Mansurs regeringstid (136–158 AH) tjänstgjorde han även som domare. Men när det gällde att återberätta hadither var han ytterst svag. Han ljög, avsiktligt eller oavsiktligt. Den berömde muhaddithen Abdullah ibn Mubarak (181 AH) sade: ”När jag hörde om Abdullah ibn Muharriks goda gärningar, fromhet och berömmelse väcktes en sådan vördnad för honom i mitt hjärta att om jag hade fått välja mellan att gå till paradiset eller träffa Abdullah ibn al-Muharrik, skulle jag ha valt att träffa honom först och därefter gå till paradiset. Men när jag träffade honom och såg hur lögner vällde fram i de hadither han återberättade, försvann all min vördnad för honom. Till och med torr getspillning är kärare för mig än han.” (Ibn Adi, al-Kamil 4/132).

1.4.5. Sahabernas ärlighet
På detta sätt granskade och verifierade den muslimska ummahens muhaddither varje hadithberättares personliga ärlighet och riktigheten i hans berättelser med största noggrannhet. Ingenting – varken en berättares personliga anseende, prestige eller berömmelse – kunde hindra dem från denna granskning och kontroll.
I den fortsatta framställningen kommer vi att se att de, på grundval av denna granskning och kontroll, förklarade även många nationellt berömda och mycket ansedda personer vara oacceptabla som hadithberättare. Det enda undantaget i detta avseende var sahaberna. När det gällde sahaberna granskade muhadditherna inte deras personliga ärlighet och pålitlighet. De godtog alla sahaber som personligen ärliga och sanningsenliga.
Judiska och kristna lärda samt shiamuslimer kritiserar muhaddithernas denna princip. De trodde inte på sahabernas ärlighet. Tvärtom anklagar de sahaberna själva för bedrägeri.
Det är inte möjligt att här föra en detaljerad diskussion om sahabernas ärlighet och pålitlighet. Jag kommer inte heller att här diskutera hadithernas vägledning i fråga om deras ärlighet. Här kommer jag att diskutera sahabernas ärlighet i ljuset av förnuft, samvete och Koranen.
(1) Den muslimska ummahens muhaddither grundade i huvudsak sitt arbete beträffande sahaberna på en ”universell” mänsklig princip. Den princip som erkänns överallt i världen är att en människa ska betraktas som ”sanningsenlig” och att hennes vittnesmål ska godtas så länge lögn inte har bevisats beträffande henne. I andra sammanhang kan man inte avfärda en persons rapport eller uppgift med anklagelsen att ”han har en tvist eller fiendskap med sin bror”. Den muslimska ummahen godtog sahabernas berättelser på grundval av just denna princip. Sahaberna kämpade mot varandra och hamnade i olika konflikter och världsliga problem, men det har aldrig på något sätt bevisats att någon av dem under några omständigheter ljög i Allahs Sändebuds (s) namn. De som smutskastar sahaberna har inte kunnat lägga fram ett enda bevis för att det skulle ha bevisats att en viss sahab i en viss händelse hade ljugit i hadithens namn. I historien finns många saker skrivna mot sahaberna. Men ingen uppgift har bevisats om att de ljög i Allahs Sändebuds (s) namn. Därför finns det inget annat val än att godta de uppgifter som de förmedlat. Ingen kan avvisa någons vittnesmål på grundval av ett allmänt tvivel eller antagandet att han kanske har ljugit.
(2) Vi har sett att sahaberna granskade haditherna när de tog emot och bedömde dem. Ofta kontrollerade de andra sahabers berättelser. Inte i ett enda fall upptäcktes någon lögn eller något bedrägeri hos någon. Tvärtom är sahabernas sanningsenlighet, ärlighet och kompromisslöshet i detta avseende välkänd i historien. Deras försiktighet när det gällde att berätta och ta emot hadither var utan motstycke.
(3) En religionsförkunnares eller en ideologisk grundares åsikter och identitet kan endast fås genom hans följeslagare. Därför ges profeternas, sändebudens och religionernas grundares följeslagare en särskild status i alla religioner. Utan att förlita sig på dem är det på inget sätt möjligt att lära känna en profets eller ett sändebuds budskap, ord och föredöme. Att hysa tvivel på sahaberna och misstro dem innebär i själva verket att förneka Allahs Sändebud (s) och utplåna islam ur det praktiska livet. Det är genom dessa sahaber som vi har fått Koranen, haditherna och islam.
(4) Att inte tro på sahabernas ärlighet innebär att förneka Allahs Sändebuds (s) profetskap. De som anser att de flesta sahaber var själviska, icke-troende eller avfällingar anser utan tvekan att Muhammad, Allahs Sändebud, var en misslyckad profet (må Allah bevara oss från detta). Att några få okända och obemärkta hycklare finns i ett samhälle med hundratusentals människor är inte omöjligt. Men om någon påstår att även de som länge levde i Allahs Sändebuds (s) sällskap och blev berömda som sahaber var bedragare, hävdar han i själva verket att Allahs Sändebud (s) misslyckades.
Om en religionsförkunnare inte kan göra sina följeslagares hjärtan gudfruktiga, hur ska han då kunna göra andra gudfruktiga? Om människor inte kan uppnå ”ärlighet” genom att höra hans föredöme, se det förverkligas i praktiken och leva i hans sällskap, är det ren dårskap att föreställa sig att senare människor ska kunna uppnå ärlighet enbart genom att höra detta föredöme.
Den som i dag anser att han har lärt sig ärlighet genom att läsa Koranen, men hävdar att Abu Hurayra inte kunde lära sig ärlighet trots att han läste Koranen hos Muhammad, Allahs Sändebud (s), och levde i den levande Koranens sällskap, förnekar i själva verket profeten Muhammads (s) profetskap. Mänsklig svaghet, vrede och gruppering är en sak; bedrägeri eller förfalskning är en annan. Bedrägeri i religionens namn är en ännu mycket allvarligare sak. Om en religionsgrundare inte kan befria sina anhängare från denna allra svåraste synds smuts, kan han på inget sätt kallas framgångsrik. Liksom en skolas framgång beror på elevernas andel godkända, beror en religionsförkunnares framgång på gudfruktigheten hos dem som fått leva i hans sällskap.
(5) Framför allt kan ingen muslim som tror på Koranen någonsin tvivla på sahabernas ärlighet. Koranen vittnar gång på gång om sahabernas gudfruktighet. Här nämner jag några få verser om detta.
Den Allsmäktige Allah har sagt: [en arabisk text]
”De av muhajirerna och ansarerna som var de första att gå före, liksom de som följde dem med uppriktighet – Allah är nöjd med dem och de är nöjda med Honom. Han har berett trädgårdar åt dem under vilka floder rinner och där de ska förbli för evigt. Detta är den stora framgången.” (Sura 9, At-Tawba: 100).
Här har sahaberna delats in i tre grupper. För det första de första muhajirerna, för det andra de första ansarerna och för det tredje de som följde dem med uppriktighet. Sahaberna i de två första grupperna har nämnts som måttstocken för framgång och som föredömen att följa. De flesta sahaber som berättade hadither tillhörde dessa två grupper.
På många andra ställen i Koranen omnämns alla muhajirer och alla ansarer som ”sanna troende” och som människor i paradiset. (Sura 8, Al-Anfal: verserna 72 och 74; sura 59, Al-Hashr: verserna 8, 9 och 10.)
Om Bayʿat ar-Ridwan på Hudaybiyyas slätt har det sagts:لَّقَدْ رَضِيَ اللَّهُ عَنِ الْمُؤْمِنِينَ إِذْ يُبَايِعُونَكَ تَحْتَ الشَّجَرَةِ فَعَلِمَ مَا فِي قُلُوبِهِمْ فَأَنزَلَ السَّكِينَةَ عَلَيْهِمْ وَأَثَابَهُمْ فَتْحًا قَرِيبًا [٤٨:١٨”När de troende svor trohetseden till dig under trädet, var Allah nöjd med dem.” (Sura 48, Al-Fath: 18).
Alla de berömda sahaber som berättade hadither deltog i denna trohetsed. Inte en enda hycklare deltog i den.
Om alla sahaber som deltog i slaget vid Tabuk sägs det:لَٰكِنِ الرَّسُولُ وَالَّذِينَ آمَنُوا مَعَهُ جَاهَدُوا بِأَمْوَالِهِمْ وَأَنفُسِهِمْ ۚ وَأُولَٰئِكَ لَهُمُ الْخَيْرَاتُ ۖ وَأُولَٰئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ [٩:٨٨”Men Sändebudet och de som trodde tillsammans med honom kämpade med sina rikedomar och sina liv på Allahs väg. För dem finns det goda, och de är de framgångsrika.” (Sura 9, At-Tawba: 88).

Alla de berömda följeslagarna som återberättade hadither deltog i detta krig. Inte en enda hycklare deltog i kriget. Som en allmän hyllning av alla Allahs sändebuds (s) följeslagare och som ett allmänt fastslående av deras fromhet, ärlighet och pålitlighet har det förklarats:
وَاعْلَمُوا أَنَّ فِيكُمْ رَسُولَ اللَّهِ ۚ لَوْ يُطِيعُكُمْ فِي كَثِيرٍ مِّنَ الْأَمْرِ لَعَنِتُّمْ وَلَٰكِنَّ اللَّهَ حَبَّبَ إِلَيْكُمُ الْإِيمَانَ وَزَيَّنَهُ فِي قُلُوبِكُمْ وَكَرَّهَ إِلَيْكُمُ الْكُفْرَ وَالْفُسُوقَ وَالْعِصْيَانَ ۚ أُولَٰئِكَ هُمُ الرَّاشِدُونَ [٤٩:٧“Men Allah har gjort tron älskad för er och förskönat den i era hjärtan. Han har gjort otro, synd och olydnad förhatliga för er. Det är de som följer den rätta vägen.” (Sura 49, al-Hujurāt: 7).
På ett annat ställe har båda kategorierna av följeslagare – de som antog islam före och de som antog islam efter erövringen av Mekka – i allmänna ordalag fått det glada budskapet om godhet eller paradiset.
وَمَا لَكُمْ أَلَّا تُنفِقُوا فِي سَبِيلِ اللَّهِ وَلِلَّهِ مِيرَاثُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۚ لَا يَسْتَوِي مِنكُم مَّنْ أَنفَقَ مِن قَبْلِ الْفَتْحِ وَقَاتَلَ ۚ أُولَٰئِكَ أَعْظَمُ دَرَجَةً مِّنَ الَّذِينَ أَنفَقُوا مِن بَعْدُ وَقَاتَلُوا ۚ وَكُلًّا وَعَدَ اللَّهُ الْحُسْنَىٰ ۚ وَاللَّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ خَبِيرٌ [٥٧:١٠“De av er som spenderade och kämpade före (erövringen av) Mekka är inte jämlika med dem som spenderade och kämpade senare; de förstnämnda har en högre rang än de som spenderade och kämpade därefter. Men Allah har lovat båda grupperna det goda.” (Sura 57, al-Hadīd: 10).
Det bör här noteras att alla de berömda följeslagarna som återberättade hadither antog islam och kämpade före erövringen av Mekka.
I Koranen finns många fler verser som vittnar om följeslagarnas berömvärdhet, deras ärlighet, pålitlighet och tro samt om att de kommer att få komma till paradiset.

Bland de berömda följeslagarna när det gäller återberättandet av hadither finns Abu Hurayra, Abdullah ibn Umar, Anas ibn Malik, Aisha, Abdullah ibn Abbas, Jabir ibn Abdullah, Abu Sa’id al-Khudri, Abdullah ibn Mas’ud, Abdullah ibn Amr, Ali ibn Abu Talib, Umar ibn al-Khattab, Umm Salama, Abu Musa al-Ash’ari, al-Bara ibn Azib, Abu Dharr al-Ghifari, Sa’d ibn Abi Waqqas, Abu Umama al-Bahili, Hudhayfa ibn al-Yaman, Sahl ibn Sa’d, Ubada ibn al-Samit, Imran ibn al-Husayn, Abu al-Darda, Abu Qatada, Abu Bakr al-Siddiq, Ubayy ibn Ka’b, Mu’adh ibn Jabal, Uthman ibn Affan och andra berömda följeslagare.
Alla var berömda följeslagare till Allahs sändebud (s), hade antagit islam före erövringen av Mekka, deltagit i slaget vid Tabuk, deltagit i Bay’at al-Ridwan eller tillhörde de första föregångarna bland muhajirerna och ansarerna.
Att tvivla på ärligheten hos den som Koranen vittnar om som rättfärdig, troende och framgångsrik och för vilken Koranen lovar godhet innebär att förneka Koranens vittnesbörd.

1.4.6. Jämförande granskning
En av muhaddithernas metoder för att fastställa hadithers äkthet eller skilja autentiska hadither från oäkta var en övergripande granskning (korsförhör). Här följde de i huvudsak följeslagarnas arbetsmetod.
1.4.6.1. Den grundläggande processen för jämförande granskning
Hazrat Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) var en följeslagare. Många tabi’in lärde sig hadither av honom. Bland dessa stannade många tabi’in hos honom under lång tid, medan andra stannade en kortare tid. Ingen följeslagare eller muhaddith brukade lära varje elev en särskild hadith. De undervisade alla sina elever i de hadither som de hade samlat in hos sig. Därför hade i allmänhet de flesta av Abu Hurairas elever hört alla hadither som Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) hade återberättat. De återberättade samma hadith genom Abu Hurairas förmedling. Muhadditherna samlade in och sammanställde de hadither som alla Abu Hurairas elever hade återberättat och granskade dem genom att jämföra dem med varandra.
Om det visade sig att trettio tabi’in hade återberättat en hadith från Abu Huraira, och att tjugo eller tjugofem av dem hade memorerat och nedtecknat hadithen exakt med de ord som Abu Huraira hade använt, medan några av de övriga inte hade kunnat memorera hadithen korrekt, bevisade detta att deras minnes- och bevarandeförmåga var svag.
Om en av Abu Hurairas elever hade lärt sig och återberättat hundra hadither av honom och kunde återberätta alla eller de flesta av dem korrekt, efter att ha memorerat dem ordagrant på detta sätt, var det ett bevis på hans tillförlitlighet. Om däremot en sådan tabi’i återberättade de flesta av hundra hadither på ett sätt som inte överensstämde med de andra tabi’inernas återberättelser, skulle man förstå att han inte hade nedtecknat haditherna ordentligt och inte kunnat memorera dem. Denne återberättare förlorade då sin tillförlitlighet. Han betecknades som en ”da’if”, det vill säga en svag, återberättare.
Graden av svaghet bedömdes utifrån mängden och omfattningen av felen. Om det genom hans livsföring och alla dessa förvrängda hadither bevisades att han avsiktligt hade lagt till eller utelämnat mycket i de hadither som återberättats från Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom), eller avsiktligt hade uttalat påhittade ord i hadithens namn, betecknades han som en ”lögnaktig” återberättare. En hadith som endast hade återberättats av en sådan lögnaktig återberättare kunde under inga omständigheter godtas som Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) ord. Den betecknades i stället som en falsk eller ”mawdu’” hadith.
Ibland kunde det visa sig att någon av Abu Hurairas (må Allah vara nöjd med honom) elever återberättade en eller flera hadither som ingen annan elev återberättade. Muhadditherna granskade då saken enligt den ovan beskrivna metoden. Om det visade sig att denne tabi’i-elev hade varit tillsammans med Abu Huraira längre än de andra, att det genom granskningen hade bevisats att han korrekt hade nedtecknat och memorerat de flesta av de hadither han återberättat, och att alla erkände hans ärlighet och fromhet, godtogs hans ytterligare hadither som sahih (autentiska) eller hasan (goda och godtagbara) hadither.
Om den ovan nämnda jämförande granskningen däremot visade att de flesta eller många av hans återberättelser i större eller mindre utsträckning var oförenliga med de tillförlitliga återberättarnas återberättelser, betecknades även denna ytterligare hadith enligt samma metod som svag och falsk.
Vanligtvis lärde sig en tabi’i inte hadither från endast en följeslagare. I de flesta fall försökte varje tabi’i lära sig hadither från så många följeslagare som möjligt. Därför reste de till varje stad i den dåvarande muslimska världen där en följeslagare bodde. Muhadditherna samlade enligt den ovan beskrivna metoden ihop alla följeslagarnas hadither, alla tabi’inernas hadither från dem och tabi’ tabi’inernas hadither från tabi’in, och fastställde hadithernas tillförlitlighet genom jämförande granskning samt genom att beakta återberättarnas personliga liv, ärlighet, fromhet och liknande.
Denna metod fortsatte under de följande århundradena. Å ena sidan sammanställde muhadditherna alla hadither som tillskrevs Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom), tillsammans med deras isnad. Å andra sidan fastställde de genom jämförande behandling av återberättarnas återberättelser vad som var sant och falskt i deras återberättelser och nedtecknade detta. (Redogörelser för detta finns samlade i alla verk om jarh wa ta’dil. Se särskilt: Muslim ibn al-Hajjaj, Kitab at-Tamyiz; Ibn ‘Adi, al-Kamil fi du’afa ar-rijal; dr Muhammad Mustafa al-A’zami, Manhaj an-naqd ‘inda al-muhaddithin.)
Imam at-Tirmidhi, Abu ‘Isa Muhammad ibn ‘Isa (d. 275 AH), säger: Ali ibn Hujr berättade för oss, Hafs ibn Sulayman berättade för oss; han från Kathir ibn Dhadjan, denne från Asir ibn Damura, denne från Ali ibn Abu Talib, att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Den som läser Koranen, memorerar den, följer det tillåtna i Koranen som tillåtet och avstår från det förbjudna som förbjudet, honom ska Allah låta träda in i paradiset och hans förbön för tio personer ur hans familj ska godtas; för var och en av dem hade helvetets straff redan fastställts.”
Efter att ha sammanställt hadithen på detta sätt nämnde Imam at-Tirmidhi dess svaghet och bristande godtagbarhet och sade: ”Denna hadith är gharib (svag eller icke-godtagbar). Den är inte känd genom någon annan kedja än denna enda. Dess isnad är inte sahih. Hafs ibn Sulayman (d. 180 AH) är svag när det gäller hadith.”
Imam at-Tirmidhis bedömning grundade sig på hans egen granskning och på granskningen av otaliga muhaddither under mer än tre århundraden. De viktigaste stegen i deras granskning var följande:
1. De samlade in alla hadither som hade återberättats av Hafs ibn Sulayman.
2. De samlade in återberättelserna från de övriga eleverna till de lärare genom vilka Hafs återberättade hadither, eller från de återberättare som varit Hafs ”studiekamrater”, och jämförde deras återberättelser med hans.
3. De samlade in alla hadither som i denna hadith hade återberättats genom Hafs lärare Kathir ibn Dhadjan och jämförde dem med Hafs återberättelse.
4. De samlade in alla hadither som Kathirs lärare Asim ibn Damura hade återberättat genom hans övriga elever och jämförde dem med denna återberättelse av Hafs.
5. De samlade in och jämförde alla hadither som hade återberättats genom Alis (må Allah vara nöjd med honom) övriga elever.
6. De jämförde denna återberättelse med hadither som hade återberättats från andra följeslagare än Ali.
Genom denna granskningsprocess konstaterade de följande:
a. Denna hadith hade inte återberättats genom någon annan kedja än denna enda. Ingen hade återberättat den från någon annan följeslagare. Ingen annan av Alis elever hade återberättat hadithen från Ali. Ingen annan av Asims elever hade återberättat den från honom. Ingen annan av Kathirs elever hade återberättat den.
På detta sätt konstaterade de att Hafs ibn Sulayman, mot slutet av det andra hijri-århundradet, hävdade att han hade hört denna hadith genom denna kedja. Det gick inte att finna något vittne som kunde bekräfta sanningen i hans påstående.
b. Genom denna process kom hadithens godtagbarhet att ifrågasättas. Vanligtvis händer det nämligen inte att ingen av Alis elever känner till en hadith som Ali (må Allah vara nöjd med honom) har återberättat, utom Asim. Inte heller händer det vanligtvis att ingen utom Dhadjan känner till en hadith som Asim har undervisat i, och att ingen utom Hafs känner till en hadith som Dhadjan har undervisat i.
c. Därefter måste man undersöka hur de övriga hadither som Hafs återberättat står till. Muhadditherna konstaterade genom granskning att nästan alla hadither som Hafs återberättat från sin lärare Dhadjan och från alla sina andra lärare var fulla av fel. Därför blev de övertygade om att Hafs, även om han var en framstående koranrecitatör och lärd, var svag i återberättandet av hadither. Även om han inte ljög avsiktligt, uttalade han mycket ofta oavsiktliga lögner eller fel. Därför betraktade de honom som svag och övergiven. (Muslim ibn al-Hajjaj, at-Tamyiz, s. 169.)
Många förstår inte denna precisa vetenskapliga metod för att fastställa riktigheten i en hadithåterberättares, eller ”rabis”, återberättelse. Därför blev de förvånade eller protesterade när en muhaddith meddelade ett omdöme om en ”rabi” eller en hadith. Någon sade: ”Detta är övermodet att döma Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) ord.” Någon annan sade: ”Detta är kritik av fromma människor utan orsak, utan kunskap eller på grund av gissningar.” Det var inte bara människor i vår tid som hade denna uppfattning; även under islams första århundraden fanns många som tänkte så. (Muslim ibn al-Hajjaj, at-Tamyiz, 169.)
Av den ovanstående diskussionen förstår vi att alla de omdömen och hadithrelaterade åsikter som hadithens imamer uttalade i sin kritik av ”rabi” och ”hadith” grundade sig på denna granskning. När en muhaddith om en återberättare eller hadithåterberättare säger att han är: tillförlitlig, fullkomligt minnesgod, minnesgod, sanningsenlig, godtagbar, svag, gör många fel, återberättar förkastliga hadither, övergiven, lögnaktig, fabricerar hadither och så vidare, måste man förstå att denna ”korta bedömning” är resultatet av hans livslånga outtröttliga arbete, insamling av hadither och jämförande granskning.
På samma sätt kan vi förstå, när han om en hadith säger att den är sahih, da’if, förkastlig, fabricerad, mursal, eller att sahih är den hadith som utgör en följeslagares uttalande … och så vidare, att han har gett oss kärnan av sitt livslånga arbete.
På detta sätt har vi fått kunskap om muhaddithernas arbetsmetod. Nu ska vi diskutera de viktiga aspekterna av denna arbetsmetod.

1.4.6.2. Granskande frågor
Muhadditherna försökte genom granskande frågor kontrollera om en rāvi hade ljugit avsiktligt eller oavsiktligt. Se följande ett par exempel på detta:
1. Ufair ibn Maʿdān, en tābiʿī från det andra hijrī-århundradet, berättar: ”Umar ibn Mūsā al-Wājihī kom till oss i staden Hims. Vi samlades hos honom i moskén i Hims för att studera hadither. Han började säga: ’Er fromme shaykh har berättat hadither för oss.’ Vi frågade: ’Vem menar du med den fromme shaykhen?’ Han svarade: ’Khālid ibn Maʿdān.’ Jag frågade: ’Vilket år hörde du hadither från honom?’ Han svarade: ’Jag studerade hadither hos honom år 108 hijrī.’ Jag frågade: ’Var träffade du honom?’ Han svarade: ’Under kriget i Armenien.’ Jag sade: ’Frukta Allah och avstå från att ljuga. Khālid ibn Maʿdān dog år 104 hijrī. Det innebär alltså att du studerade hadither hos honom fyra år efter hans död. Dessutom deltog han aldrig i kriget i Armenien. Han deltog endast i krig mot det bysantinska riket.’ (Ibn Abī Hātim, al-Jarḥ wa al-Taʿdīl 6/133; al-Dhahabī, Mīzān al-Iʿtidāl 5/217).
När denne rāvis lögnaktighet på detta sätt bevisades betecknade muhadditherna honom som en övergiven och lögnaktig rāvi. Abū Hātim al-Rāzī sade: ’Umar ibn Mūsā är övergiven; han brukade fabricera falska hadither.’ al-Bukhārī sade: ’De hadither han återger är förkastliga och oacceptabla.’ Ibn Maʿīn sade: ’Mannen är inte tillförlitlig.’ Ibn ʿAdī sade: ’Mannen brukade fabricera hadithernas isnād och matn.’ Muhaddither som al-Dāraqutnī och al-Nasāʾī sade: ’Han är övergiven.’ (Den tidigare nämnda källan).
2. Abū al-Walīd al-Tayālisī Hishām ibn ʿAbd al-Malik (227 hijrī) berättar: ’Jag hade börjat skriva ned hadither från ʿĀmir ibn Abī ʿĀmir al-Khazzāz. En dag sade han i hadithens isnād: ”ʿAtā ibn Abī Rabāḥ (114 hijrī) har berättat för oss.” Jag frågade: ”Vilket år hörde du hadither från ʿAtā?” Han svarade: ”År 124 hijrī.” Jag sade: ”Men ʿAtā dog ju år 113/114 hijrī.”’
På detta sätt avslöjades lögnen i hans återgivning. Denna lögn kan ha varit avsiktlig eller oavsiktlig. Imām al-Dhahabī (748 hijrī) sade: ’Om han sade detta avsiktligt är han en lögnare och en återgivare av fabricerade hadither. Men om han av misstag förväxlade en annan tābiʿī vid namn ʿAtā ibn al-Sāʾib (136 hijrī) med ʿAtā ibn Abī Rabāḥ, måste man förstå att han var en ytterst ouppmärksam, okunnig och förkastlig rāvi.’ (al-Dhahabī, Mīzān al-Iʿtidāl 4/18).
3. Suhayl ibn Dhakwān Abū Sindī al-Wāsiṭī var en rāvi från det första hijrī-århundradet. Han brukade hävda att han hade hört hadither från ʿĀʾisha. Genom muhaddithernas granskande frågor avslöjades hans lögn. Yaḥyā ibn Maʿīn berättar att ʿAbbād sade: ’Vi frågade Suhayl ibn Dhakwān: ”Har du sett ʿĀʾisha?” Han svarade: ”Ja, det har jag.” Vi sade: ”Berätta då hur hon såg ut.” Han svarade: ”Hennes hudfärg var mörk.” Suhayl hävdade dessutom att han hade sett Ibrāhīm al-Nakhaʿī och att dennes ögon var mycket stora.’
Suhayls uttalande avslöjade hans lögn, eftersom ʿĀʾisha var ljushyad. Ibrāhīm al-Nakhaʿīs ögon var dessutom skadade. (Ibn ʿAdī, al-Kāmil 4/521–522).

1.4.6.3. Granskning av ordalydelse och innebörd
Vid insamling och granskning av hadither fäste muhadditherna särskild uppmärksamhet vid hadithens ord, meningsbyggnad och innebörd. De undersökte om de ord och formuleringar som användes i den återgivna hadithen överensstämde med Allahs Sändebuds språk och tanke. De övervägde också om hadithens innebörd stred mot mänsklig logik, kunskap eller förnuft, eller om den tydligt stred mot välkända utsagor i Koranen och haditherna. Därför avvisade de ibland en återgiven hadith som falsk eller fabricerad, även när berättarens personliga hederlighet var bevisad. I den fortsatta framställningen kommer läsaren att få se många exempel på detta.
1.4.6.4. Att fråga rāvis lärare
Efter att ha samlat in en hadith från en rāvi försökte muhadditherna kontrollera återgivningen genom att gå till den lärare på vars auktoritet han hade återgett hadithen och fråga honom direkt. Vid behov underkastade de sig därför besväret att färdas tusentals mil. Om det på grund av lärarens död inte längre var möjligt att fråga honom, samlade de in hans andra elevers återgivningar och jämförde dem. Jag ska nämna en sådan händelse.
Ḥasan ibn ʿUmāra al-Bajalī (153 hijrī), en hadithåtergivare och rāvi från det andra hijrī-århundradet, var en stor lärd och faqīh och tjänstgjorde en tid som domare i Bagdad. Men när det gällde att återge hadither var han mycket svag. Samtidens hadithimamer, kritiker och granskare bevisade hans svaghet genom jämförande granskning. Om detta säger den framstående muhaddithen, kritikern och imamen ʿAllāma Shuʿba ibn al-Ḥajjāj (160 hijrī), en av det andra hijrī-århundradets främsta: ’Ḥasan ibn ʿUmāra berättade sju hadither för mig. Han sade att han hade hört dessa hadither från al-Ḥakam ibn ʿUtayba (113 hijrī), som hade hört dem från Yaḥyā ibn al-Jazzār. Jag träffade al-Ḥakam ibn ʿUtayba och frågade honom om dem. Han sade: ”Jag har inte berättat en enda av dessa hadither.”’ (Ibn ʿAdī, al-Kāmil fī Ḍuʿafāʾ al-Rijāl 2/283).
Abū Dāwūd al-Tayālisī Sulaymān ibn Dāwūd (204 hijrī) berättar: ’Shuʿba sade till mig: ”Ḥasan ibn ʿUmāra berättade för mig, al-Ḥakam ibn ʿUtayba berättade för mig, ʿAbd al-Raḥmān ibn Abī Laylā berättade för mig, ʿAlī berättade: ’Uhuds martyrer tvättades, sveptes i svepningar och begravningsbönen bads för dem.’” Därefter gick jag till al-Ḥakam och frågade honom om Uhuds martyrer. Han sade: ”De tvättades inte och sveptes inte i svepningar.” Jag sade: ”Men Ḥasan ibn ʿUmāra har ju återgett allt detta från dig.” Han svarade: ”Jag har aldrig berättat denna hadith för honom.”’ (Den tidigare nämnda källan 2/284).
Abū Dāwūd al-Tayālisī berättar vidare: ’Shuʿba sade till mig: ”Gå till Jarīr ibn Ḥāzim (170 hijrī) och säg till honom: ’Det är inte tillåtet för dig att återge hadither från Ḥasan ibn ʿUmāra, eftersom han ljuger.’” al-Tayālisī sade: ”Hur vet du det?” Han svarade: ”Han har återgett många hadither för mig från al-Ḥakam ibn ʿUtayba, men jag har inte funnit någon grund för dem.”’
Al-Tayālisī sade: ’Jag frågade: ”Vilka är de?” Shuʿba sade: ”Jag frågade al-Ḥakam: ’Vad anser du om barn födda utanför äktenskapet?’ Han svarade: ’Begravningsbönen ska förrättas för dem.’ Jag frågade: ’Vem har denna hadith återgetts från?’ al-Ḥakam svarade: ’Den har återgetts från al-Ḥasan al-Baṣrī.’ Men Ḥasan ibn ʿUmāra säger att al-Ḥakam återgav hadithen för honom från Yaḥyā ibn al-Jazzār, med ʿAlī som källa.”’ (Muslim, al-Ṣaḥīḥ 1/23–24).
På detta sätt ser vi att Shuʿba lade fram de hadither som Ḥasan ibn ʿUmāra hade återgett inför hans lärare och bevisade att Ḥasans återgivning var felaktig samt att den innehöll avsiktliga och oavsiktliga misstag eller lögner. Otaliga sådana händelser finns i rijāl-litteraturen. En stor del av muhaddithernas resor ägnades i själva verket åt att lägga de sammanställda haditherna inför rāvis lärare för att kontrollera deras riktighet.

1.4.6.5. Jämförelse mellan olika återberättares återberättelser

En av muhaddithernas viktigaste granskningsmetoder var att samla in och jämföra återberättelser från en återberättares kolleger eller studiekamrater för att fastställa deras riktighet. Denna jämförelse- och granskningsprocess var ett centralt kännetecken för deras ständiga hadithstudier. Så snart de hade hört en hadith jämförde de den med hadither som andra hade återberättat och som de hade bevarat i minnet. Därefter frågade de, när behov och möjlighet fanns, andra återberättare, jämförde deras återberättelser med denna återberättelse och stämde vid behov av dem mot manuskript.

Den berömde muhaddithen Abu Dawud al-Tayalisi (204 AH) berättar: En dag satt vi hos vår lärare Shu‘ba ibn al-Hajjaj (160 AH). Då kom den samtida återberättaren Hasan ibn Dinar dit. Shu‘ba sade till honom: ”Sätt dig här.” Han satte sig och återberättade från hadith: ”Hamid ibn Hilal berättade för oss, från Mujahid (21–104 AH), som hade hört Umar ibn al-Khattab (21 AH) säga …” När Shu‘ba hörde hadithen blev han förvånad och sade: ”Har Mujahid hört någon hadith från Umar? Hur är det möjligt?” Då reste sig Hasan ibn Dinar och gick.

En annan återberättare, Abu al-Fadl Bahr ibn Qunays al-Saqqa (160 AH), kom dit. Shu‘ba sade till honom: ”Abu al-Fadl, har du hört någon hadith från Hamid ibn Hilal?” Han svarade: ”Ja, det har jag.” Han sade: ”Hamid ibn Hilal berättade för oss att Abu Mujahid, en lärd man ur stammen Banu Adi, hade berättat för honom att han hade hört Umar ibn al-Khattab säga …” Då sade Shu‘ba: ”Då är detta den verkliga saken.” (Ibn Adi, al-Kamil 3/117).

Hasan ibn Dinar hade gjort ett misstag i sin återberättelse av hadithen. Den berömde återberättaren Mujahid föddes ett eller två år före Umar ibn al-Khattabs martyrdöd. Han hade inte hört någon hadith från Umar. Medvetet eller omedvetet hade Hasan därför uppgett fel namn på återberättaren. Genom att jämföra med Bahr al-Saqqas återberättelse kunde Shu‘ba förstå var Hasan ibn Dinars misstag låg. Han hade inte kommit ihåg namnet på Hamid ibn Hilals lärare korrekt. Detta visar att han, även om han inte ljög med avsikt, ändå återberättade felaktigt utan avsikt. Han kunde inte bevara eller återberätta hadither exakt.

Imam Yahya ibn Ma‘in (233 AH), en av det tredje århundradets främsta kritiska muhaddither, gick till Musa ibn Isma‘il (223 AH) och uttryckte önskan att läsa manuskripten med de hadither som Hamad ibn Salama ibn Dinar (167 AH) hade återberättat. Musa sade: ”Har du inte hört dessa manuskript hos någon annan?” Yahya svarade: ”Tidigare har jag läst upp manuskripten med Hamads hadither, som hade sammanställts hos dem, för sjutton av Hamads elever. Du är den artonde hos vilken jag vill läsa upp Hamads hadither.” Musa frågade: ”Varför?” Yahya svarade: ”Eftersom Hamad ibn Salama ibland gjorde ett eller två misstag när han återberättade hadither. Därför vill jag skilja mellan hans misstag och hans elevers misstag. Om jag ser att alla Hamads elever har återberättat på samma sätt, förstår jag att Hamad sade så och att ett eventuellt misstag är Hamads eget. Men om jag ser skillnader mellan elevernas återberättelser, förstår jag att misstaget är elevens eget. På detta sätt kan jag skilja mellan Hamads egna misstag och hans elevers misstag.” (al-Dhahabi, Siyar a‘lam al-nubala 7/456).

Imam Muslim har i sitt verk al-Tamyiz utförligt nämnt otaliga exempel och förklaringar på muhaddithernas jämförande granskning. Jag återger här ett exempel med hans egna ord. Han säger: Vid återberättandet av hadither kan ett misstag förekomma i hadithens isnad eller matn. Ett exempel på ett misstag i matn är följande. Hasan al-Hulwani och Abdullah ibn Ubaydullah al-Darimi berättade för mig, de sade: Kathir ibn Zayd berättade för oss, Yazid ibn Abi Ziyad berättade för oss, från Kurayb ibn Abi Muslim (98 AH), från Ibn Abbas, som sade: ”Jag övernattade i min moster, profetens hustrus, Maymunas hus. … Allahs Sändebud steg upp på natten, gjorde wudu och ställde sig för bönen (tahajjud). Då ställde jag mig på hans högra sida. Han tog tag i mig och ställde mig på sin vänstra sida. …”

Imam Muslim säger: ”Denna hadith är felaktig, eftersom tillförlitliga återberättare i autentiska återberättelser har återberättat motsatsen. De har nämnt att Ibn Abbas stod på Allahs Sändebuds vänstra sida, varefter han ställde honom på sin högra sida. … Jag kommer här att nämna återberättelserna från Kuraybs övriga elever och därefter återberättelserna från Ibn Abbas övriga elever, som var Kuraybs studiekamrater och återberättade på samma sätt som han.”

1. Ibn Abi Umar berättade för oss, Sufyan al-Thawri berättade för oss, från Amr ibn Dinar, från Kurayb, från Ibn Abbas: Han övernattade i Maymunas hus. Allahs Sändebud steg upp på natten, gjorde wudu och ställde sig för bönen. Ibn Abbas sade: ”Då steg jag upp, gjorde wudu på samma sätt som Allahs Sändebud brukade göra wudu inför bönen, gick till honom och ställde mig på hans vänstra sida.” Då ställde han honom på sin högra sida.

2. Makhrama ibn Sulayman återberättade från Kurayb, från Ibn Abbas på samma sätt.
3. Salama ibn Kuhayl återberättade från Kurayb, från Ibn Abbas på samma sätt.
4. Salih ibn Abi al-Ja‘d återberättade från Kurayb, från Ibn Abbas på samma sätt.
5. Hushaym, från Abu Bishr, från Sa‘id ibn Jubayr, från Ibn Abbas.
6. Ayyub al-Sakhtiyani, från Abdullah ibn Sa‘id Jubayr, från hans far Sa‘id ibn Jubayr, från Ibn Abbas.
7. Hakam ibn Utayba, från Sa‘id ibn Jubayr.
8. Ibn Jurayj, från Ata ibn Abi Rabah, från Ibn Abbas.
9. Qays ibn Sa‘d, från Ata ibn Abi Rabah, från Ibn Abbas.
10. Abu Nadra (Mundhir ibn Malik), från Ibn Abbas.
11. al-Sha‘bi, från Ibn Abbas.
12. Tawus, från Ikrima, från Ibn Abbas.

Imam Muslim säger: ”På detta sätt har det genom autentiska återberättelser från Kurayb och från Ibn Abbas övriga elever fastställts att den återberättelse där det sägs att Allahs Sändebud ställde Ibn Abbas på sin vänstra sida utan tvekan är felaktig.” (Muslim, al-Tamyiz, s. 62–63).

Läsare, lägg märke till djupet och tillförlitligheten i Imam Muslims granskning. Han samlade denna enda hadith från Ibn Abbas genom tretton källor och skilde genom jämförande granskning den korrekta återberättelsen från den felaktiga eller falska.

Först nämnde han att återberättelsen genom en återberättare vid namn Yazid ibn Abi Ziyad löd att Kurayb hade sagt till honom att Ibn Abbas hade sagt att han stod på Allahs Sändebuds högra sida och att denne ställde honom på sin vänstra sida. Därefter jämförde han den med återberättelserna från Yazids lärare Kuraybs övriga elever. Kuraybs tre andra berömda elever, Makhrama, Salama och Salim, återberättade motsatsen till Yazids återberättelse. Alla tre sade att Kurayb hade berättat att Ibn Abbas stod på den vänstra sidan och att Allahs Sändebud ställde honom på den högra. Därmed blev det bevisat att Yazid ibn Abi Ziyad inte hade kunnat bevara hadithen korrekt i minnet.

Imam Muslim stannade inte där. Därefter samlade han, utöver Kurayb, återberättelser av hadithen från ytterligare fem av Ibn Abbas elever: Sa‘id ibn Jubayr, Ata ibn Abi Rabah, Abu Nadra, al-Sha‘bi och Ikrima, och jämförde dem med den tidigare återberättelsen. Även dessa fems återberättelser visar att Yazid ibn Abi Ziyad hade återberättat hadithen felaktigt. Därmed blev det utan tvekan bevisat att Ibn Abbas hade sagt till alla sina elever att han först stod på den vänstra sidan och att Allahs Sändebud därefter ställde honom på den högra. Liksom Ibn Abbas övriga elever hade även Kurayb återberättat detta från honom till sina elever. Men på grund av sitt svaga minne återberättade Yazid hadithen felaktigt.

Muhadditherna utförde denna omfattande jämförelse och granskning i fråga om varje hadith. Alla deras utlåtanden om hadither och återberättare grundade sig på en sådan djupgående och omfattande jämförelse och granskning.

Se ytterligare ett exempel. Abu Abd al-Rahman Abdullah ibn Lahi‘a Uqba al-Hadrami al-Ghafiqi (174 AH) var en berömd lärd, jurist och muhaddith i Egypten under det andra hijri-århundradet. Han var en berömd hadithåterberättare och återberättade många hadither. Muhadditherna granskade alla hadither som han hade återberättat genom jämförelse och fann att mängden misstag i hans återberättelser var mycket stor. De kritiska muhadditherna samlade de hadither han hade återberättat, antingen från honom själv eller från hans elever. Därefter samlade de in haditherna från andra elever till de lärare genom vilka han hade återberättat hadither. När de såg skillnader i dessa återberättelsers isnad och matn klassificerade de Ibn Lahi‘a som svag i hadithåterberättande.

Som exempel på Ibn Lahi‘as allvarliga misstag säger Imam Muslim: Zuhayr ibn Harb berättade för oss, Ishaq ibn Isa berättade för oss, Abdullah ibn Lahi‘a berättade för oss: Musa ibn Uqba (141 AH) hade skrivit till mig och Basr ibn Sa‘id hade berättat för mig, från Zayd ibn Thabit, som sade: ”Allahs Sändebud utförde hijama, det vill säga lät tappa blod från kroppen genom koppning, inne i moskén.” Ibn Lahi‘as elev Ishaq ibn Isa sade: ”Jag frågade Ibn Lahi‘a: ’På någon böneplats i hans hus?’ Han svarade: ’I Profetens moské.’”

Imam Muslim säger: ”Hadithens återberättelse är förvrängd i alla avseenden. Det finns allvarliga misstag både i dess isnad och i dess matn. Ibn Lahi‘a har förvrängt ordalydelsen i matn och gjort ett misstag i isnad. Jag kommer att nämna hadithens korrekta återberättelse.”

Muhammad ibn Hatim berättade för mig, Bahaz ibn Asad berättade för oss, Uhayb ibn Khalid ibn Ajlan (165 AH) berättade för oss, Musa ibn Uqba berättade för mig: Jag hörde Abu al-Nadr Salim ibn Abi Umayya (129 AH) säga, från Busr ibn Sa‘id, från Zayd ibn Thabit: ”Allahs Sändebud byggde ett litet rum av en matta inne i moskén och bad där under några nätter …”

Imam Muslim säger: ”Muhammad ibn al-Muthanna berättade för mig, Muhammad ibn Ja‘far berättade för oss, Abdullah ibn Sa‘id ibn Abi Hind al-Faradi (145 AH) berättade för oss, Abu al-Nadr Salim berättade för oss, från Busr ibn Sa‘id, från Zayd ibn Thabit, som sade: ’Allahs Sändebud byggde ett rum av en matta inne i moskén …’”

Imam Muslim säger: ”På detta sätt finner vi den korrekta återberättelsen från Uhayb ibn Khalid, från Musa ibn Uqba, från Abu al-Nadr. Jag har dessutom nämnt den återberättelse som Abdullah ibn Sa‘id ibn Abi Hind al-Faradi (145 AH) återberättade från Abu al-Nadr i det andra fallet. Ibn Lahi‘a gjorde här ett misstag i återberättelsen av hadithens matn, eftersom han inte hörde hadithen direkt med sina egna öron från Musa. Han förlitade sig endast på det manuskript som hade skickats skriftligen till honom, vilket han själv nämnde. Därför läste han orden ’byggde ett rum’ som ’lät blod strömma ut’.

Vi fruktar att denna förvrängning förekommer hos alla som återberättar hadither enbart utifrån skrivna manuskript, utan att ha hört dem direkt ur muhaddithens egen mun eller själva ha läst upp dem för muhaddithen.

Misstaget i isnad består i att Musa ibn Uqba hade tagit emot hadithen från Abu al-Nadr Salim. Abu al-Nadr hade lärt sig hadithen från Busr ibn Sa‘id. Men Ibn Lahi‘a nämnde inte Abu al-Nadrs namn när han återberättade isnad, utan sade att Musa hade hört hadithen från Busr. (Muslim, al-Tamyiz, s. 187–188).

Här bör man lägga märke till att Imam Muslim gjorde jämförelsen i två steg. För det första jämförde han Ibn Lahi‘as återberättelse med återberättelsen från Uhayb, en annan elev till Ibn Lahi‘as lärare Musa. Båda återberättelserna bevisade att Ibn Lahi‘a hade gjort allvarliga misstag både i återberättelsen av isnad och i återgivningen av matn.

1.4.6.6. Jämförelse mellan återberättelser från olika tidpunkter
En av metoderna för att kontrollera riktigheten i ett vittnesmål eller en återberättelse är att ställa samma fråga till återberättaren vid olika tidpunkter. Sahabā använde denna metod för att kontrollera riktigheten i hadithåterberättares återberättelser. Senare muhaddither använde också denna metod. Här nämner jag två exempel.
1. Abūdh-Dhuʿayʿah, sekreterare åt den umayyadiske härskaren Marwān ibn al-Hakam (65 e.H.), berättar: En dag sade Marwān till mig: ”Kalla hit Abū Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom).” När Abū Hurayrah kom började han ställa frågor till honom om hadither i olika ämnen. Han beordrade mig också att sitta bakom ett draperi och skriva ned dem. När ett år hade gått kallade Marwān åter på Abū Hurayrah och bad mig sätta mig bakom draperiet med det manuskript som jag hade skrivit året innan. Han ställde åter frågor till Abū Hurayrah om samma ämnen, och Abū Hurayrah återberättade de hadither som han hade berättat året innan. Jag jämförde dem och såg att han inte hade utelämnat eller lagt till något, inte heller hade han ändrat ordens ordningsföljd.” (al-Hākim, al-Mustadrak 3/583).
2. ʿUmārah ibn al-Qaʿqāʿ berättar: Ibrāhīm an-Nakhaʿī (96 e.H.) sade till mig: ”Återberätta hadith från Abū Zurʿah ibn ʿAmr ibn Jarīb för mig.” Ett bevis på Abū Zurʿahs tillförlitlighet är följande: Jag ställde en fråga till honom om en hadith. Två år senare frågade jag honom om samma hadith. Andra gången återberättade han den exakt på samma sätt som första gången; han lade inte till eller drog ifrån ens en bokstav. (Ibn Hajar al-ʿAsqalānī, Tahdhīb at-Tahdhīb 12/109).

1.4.6.7. Jämförelse mellan manuskript och minne samt hörsel
Vi har tidigare sett att rāwīer och muhaddither, alltsedan tābiʿīernas tid, i allmänhet brukade skriva ned och bevara de hadither de hade lärt sig av varje lärare, separat i form av manuskript. De jämförde de muntligt memorerade återgivningarna med manuskripten för att kontrollera deras exakthet. Vid behov undersökte de även manuskriptens handstil, bläck och annat. Här nämner jag några exempel på hur manuskript användes för att kontrollera äktheten hos de återgivna haditherna.
(1) Khalīfa ibn Mūsā, en muhaddith från det andra hijriska århundradet, säger: Jag gick till en muhaddith vid namn Ghālib ibn ʿUbaydullāh al-Jazarī för att studera hadither. Han började diktera hadither för oss och fortsatte att tala medan han tittade i sitt manuskript: ”Makhūl har berättat för mig …, Makhūl har berättat för mig …” På detta sätt fortsatte han att diktera hadither från Makhūl. Då blev han plötsligt nödig och reste sig för att gå. Jag tittade då i hans manuskript och såg att det stod: ”Abān ibn Abī ʿAyyāsh (140 hijri) har berättat för mig, från Anas; Abān har berättat, från den och den …” Då övergav jag honom och gick därifrån. (Muslim, al-Sahīh 1/18).
Det vill säga: denne rāwī hade hört och skrivit ned sina hadither från Abān. Abān var emellertid känd bland muhadditherna som svag och opålitlig. Därför utelämnade han Abāns namn när han läste upp haditherna och tillskrev dem i stället den berömde tābiʿīen Makhūl. Khalīfa tog tillfället i akt att jämföra hans muntliga återgivning med det skrivna manuskriptet och avslöjade hans förfalskning.
(2) Imamen och nāqid-muhaddithen ʿAbd al-Rahmān ibn Mahdī (198 hijri), från det andra århundradet, säger: En dag, när Sufyān al-Thawrī (161 hijri) återgav en hadith, sade han: ”Hammād ibn Abī Sulaymān (120 hijri) har berättat denna hadith för mig; han från tābiʿīen ʿAmr ibn ʿAtiyya al-Taymī (död omkring år 100 hijri), och han från Salmān al-Fārisī (34 hijri).”
ʿAbd al-Rahmān säger: Jag sade: ”Hammād ibn Abī Sulaymān har ju återgett denna hadith från Ribʿī ibn Hirāsh (100 hijri), och denne från Salmān al-Fārisī.” (Det vill säga: det har blivit ett fel i din återgivning av isnāden. Hammāds lärare var inte ʿAmr ibn ʿAtiyya utan Ribʿī ibn Hirāsh.) Sufyān al-Thawrī sade: ”Vem har nämnt denna isnād?” Jag sade: ”Hammād ibn Salama (167 hijri) har berättat den för mig; han nämnde denna isnād från Hammād ibn Abī Sulaymān.” Sufyān sade: ”Skriv det jag säger.” Jag sade: ”Även Shuʿba ibn al-Hajjāj (160 hijri) har berättat denna isnād för mig.” Han sade: ”Skriv det jag säger.” Jag sade: ”Även Hishām al-Dastuwāʾī (154 hijri) har berättat denna isnād för mig.” Han sade: ”Hishām?” Jag sade: ”Ja.” Han var tyst några ögonblick och sade sedan: ”Skriv det jag säger. Jag hörde Hammād ibn Abī Sulaymān säga: ’Jag hörde hadithen från ʿAmr ibn ʿAtiyya.’”
ʿAbd al-Rahmān säger: Jag blev övertygad om att Sufyān al-Thawrī hade gjort ett misstag här. Under lång tid höll jag fast vid uppfattningen att Sufyān al-Thawrī hade gjort ett misstag när han återgav denna hadith. En dag fann jag emellertid, bland de skrivna manuskript med hadither som jag hade hört genom min lärare Muhammad ibn Jaʿfar Ghundār (193 hijri) från Shuʿba ibn al-Hajjāj, att Shuʿba hade sagt: ”Hammād ibn Abī Sulaymān har berättat för mig; han från Ribʿī ibn Hirāsh, från Salmān al-Fārisī.” Shuʿba sade också: ”Hammād sade en gång att han hade hört hadithen från ʿAmr ibn ʿAtiyya.”
ʿAbd al-Rahmān säger: Efter att ha sett manuskriptet förstod jag att Sufyān al-Thawrī faktiskt hade haft rätt. Eftersom han hade djup tillit till sitt eget minne brydde han sig inte om de andras invändningar. (Ibn Abī Hātim, al-Jarh wa-l-Taʿdīl 1/64–65).
(3) ʿAbdullāh ibn al-Mubārak (181 hijri), en av de främsta muhadditherna och juristerna under det andra århundradet, säger: Om muhadditherna är oense om den korrekta återgivningen av en hadith från Shuʿba ibn al-Hajjāj (160 hijri), ska Muhammad ibn Jaʿfar Ghundārs (193 hijri) manuskript avgöra saken mellan dem. Återgivningen i Ghundārs manuskript ska godtas som korrekt och exakt. (Ibn Abī Hātim, samma verk 1/271).
(4) Tre muhaddither från det tredje århundradet, Muhammad ibn Muslim ibn ʿUthmān al-Rāzī (270 hijri), Fadl ibn ʿAbbās och Abū Zurʿa al-Rāzī ʿUbaydullāh ibn ʿAbd al-Karīm (264 hijri), satt tillsammans och diskuterade hadither. Muhammad ibn Muslim återgav en hadith, vilket Fadl invände mot. Han återgav då en annan version. De två började tvista om hadithen. Därefter utsåg de Abū Zurʿa till skiljedomare. Abū Zurʿa var ovillig att uttrycka sin åsikt, men Muhammad ibn Muslim fortsatte att pressa honom. Han sade: ”Din tystnad betyder ingenting. Säg om jag har fel, och säg också om han har fel.” Abū Zurʿa beordrade då att hans manuskript skulle hämtas. Han sade till studenten Abū al-Qāsim: ”Gå in i biblioteket och hoppa över den första, andra och tredje raden. Räkna sedan böckerna på nästa rad, lämna manuskripten från och med den första till och med den sextonde volymen och hämta den sjuttonde.” Studenten gick, hämtade manuskriptet enligt beskrivningen och överlämnade det till Abū Zurʿa. Abū Zurʿa bläddrade genom sidorna och fann efter en stund hadithen. Därefter gav han manuskriptet till Muhammad ibn Muslim. Muhammad läste hadithen som var nedskriven i manuskriptet och sade: ”Ja, då var det jag som hade fel. Sådant kan ju hända.” (Ibn Abī Hātim, samma verk 1/337; Ibn Hajar, Tahdhīb al-Tahdhīb 7/30).
(5) Den berömde muhaddithen från det tredje hijriska århundradet, ʿAbd al-Rahmān ibn ʿUmar al-Isfahānī Rustah (250 hijri), återgav en dag, under en hadithdiskussion i närvaro av Abū Zurʿa al-Rāzī (264 hijri) och Abū Hātim al-Rāzī Muhammad ibn Idrīs (277 hijri), en hadith och sade: ”ʿAbd al-Rahmān ibn Mahdī har berättat för oss; han från Sufyān al-Thawrī, han från al-Aʿmash, han från Abū Sālih, han från Abū Hurayra, att Allahs Sändebud sade: ’Be middagsbönen svalare, eftersom den intensiva hettan är från helvetets andedräkt.’” Så snart Abū Zurʿa al-Rāzī hörde detta protesterade han. Han sade: ”Du har fel när du nämner Abū Hurayra som följeslagaren, tābiʿīen Abū Sālihs lärare. Alla återger ju hadithen från Abū Saʿīd al-Khudrī.” Detta tog ʿAbd al-Rahmān mycket hårt. När han kom hem undersökte han det manuskript han hade bevarat och skrev ett brev till Abū Zurʿa: ”I er närvaro återgav jag en hadith från Abū Hurayra. Ni sade att min återgivning var fel och att alla återgav hadithen från Abū Saʿīd. Detta sårade mig djupt, och jag kunde inte glömma det. När jag kom hem undersökte jag det manuskript jag bevarat hos mig. Där fann jag att hadithen verkligen återgavs från Abū Saʿīd. Om det inte besvärar er, meddela då Abū Hātim och alla de andra vännerna att jag hade fel. Må Allah belöna er. Att erkänna ett misstag och känna skam eller förödmjukelse är bättre än att brinna i helvetets eld genom att dölja misstaget.” (Ibn Abī Hātim, al-Jarh wa-l-Taʿdīl 1/336).
(6) Sulaymān ibn Harb (224 hijri), en av de framstående muhadditherna under det tredje hijriska århundradet, säger: När jag brukade diskutera olika hadither med den berömde nāqid-muhaddithen Yaḥyā ibn Maʿīn (233 hijri), sade han ibland: ”Denna hadith är felaktig.” Jag brukade fråga: ”Vilken är den korrekta formen?” Han sade: ”Det vet jag inte.” Då tittade jag i mitt manuskript och fann att han hade rätt. I manuskriptet var hadithen skriven på ett annat sätt. (Ibn Abī Hātim, samma verk 1/314).
(7) Imām Ahmad ibn Hanbal (241 hijri) fick frågan: ”Är Abū al-Walīd fullständigt pålitlig?” Han svarade: ”Nej. Hans manuskript saknade diakritiska punkter och vokaltecken. Men de hadither han hade hört och skrivit ned från Shuʿba ibn al-Hajjāj återgav han korrekt.” (Ahmad ibn Hanbal, al-ʿIlal wa Maʿrifat al-Rijāl 2/369).
(8) En hadithåtergivare från det tredje hijriska århundradet var Yaʿqūb ibn Humayd ibn Kāsim (240 hijri). Imām Abū Dāwūd (275 hijri) säger: Bland de hadither som Yaʿqūb återgav fann jag många som ingen annan återgav på detta sätt. Därför bad vi honom att visa oss sitt ursprungliga manuskript. Under några dagar ignorerade han vår begäran. Därefter tog han fram sitt manuskript och visade det för oss. Vi såg att många hadither i manuskriptet var skrivna med nytt, färskt bläck. Skillnaden mellan den gamla och den nya skriften var tydlig. Vi såg att namnet på en rāwī saknades i isnāden till många hadither, och att han hade lagt till rāwīernas namn där i efterhand. I vissa hadithtexter hade han dessutom lagt till extra ord eller meningar. Därför avstod vi från att godta hans hadither. (al-Dhahabī, Mīzān al-Iʿtidāl 7/276–277; Siyar Aʿlām al-Nubalāʾ 11/159).
(9) Abū Ahmad ʿAbdullāh ibn ʿAdī (365 hijri), en av de främsta muhadditherna under det fjärde hijriska århundradet, säger: En man vid namn Muhammad ibn Muhammad ibn al-Ashʿath bodde i Egypten och återgav hadither. Under en resa för att samla hadither gick jag till honom i Egypten. Han tog fram ett manuskript åt oss. Bläcket i manuskriptet var färskt och papperet var också nytt. Det innehöll omkring tusen hadither, vilka han påstod sig ha hört från Mūsā ibn Ismāʿīl ibn Mūsā ibn Jaʿfar al-Sādiq ibn Muhammad al-Bāqir ibn Zayn al-ʿĀbidīn ibn Husayn ibn ʿAlī, en ättling till ʿAlī, genom dennes far och farfäder, från Allahs Sändebud. Nästan alla dessa hadither var okända; ingen annan hade återgett dem med denna isnād eller med någon annan isnād. Vissa hadithers innehåll återfanns i andra autentiska hadither, men inte med denna isnād. Jag frågade då Husayn ibn ʿAlī, en av de samtida ledarna för ʿAlīs släkt, om Mūsā ibn Ismāʿīl som nämndes i isnāden. Han sade: ”Denne Mūsā var min granne i Medina i fyrtio år. Han sade aldrig någonsin att han hade hört eller återgett någon hadith från sin far och sina farfäder eller genom någon annan kedja.” Ibn ʿAdī säger: Vi fann ingen grund för haditherna i detta manuskript. Det framstod som att han hade hittat på dem. (Ibn ʿAdī, al-Kāmil 6/301–302; Ibn al-Jawzī, al-Duʿafāʾ 3/43, 97).
1.4.7. Hadithtyper utifrån granskning
Muhadditherna har i huvudsak delat in hadither i tre kategorier utifrån granskning: sahīh eller autentiska hadither, hasan eller goda, det vill säga i stort sett godtagbara hadither, samt daʿīf eller svaga hadither. Svaga hadither delas in på olika sätt beroende på orsaken till svagheten och graden av svaghet.
Här ska jag försöka förklara detta enkelt, så att den vanlige läsaren kan förstå det. Föreställ dig att en domare har granskat bevisen mot en person som anklagas för mord. Anklagelsen är att han med förutbestämd plan och kallt blod har dödat en person. Utifrån de framlagda bevisen kan domaren avkunna fyra möjliga domar: 1. dödsstraff, 2. livstids fängelse, 3. fängelse i några år eller 4. frikännande. Ungefär samma grader finns när det gäller hur tillförlitliga hadither är.
1.4.7.1. Sahīh eller autentisk hadith
Enligt muhaddithernas terminologi kallas en hadith sahīh när fem villkor är uppfyllda: 1. ʿadāla: det är bevisat att alla hadithens rāwīer är fullständigt hederliga och pålitliga, 2. dabt: det är bevisat att alla rāwīer har fullständig förmåga att återge korrekt, 3. ittisāl: det är bevisat att varje rāwī i isnāden hört hadithen direkt med egna öron från den föregående rāwīen, 4. frihet från shudhūdh: det är bevisat att hadithen inte strider mot andra auktoritativa återgivningar, och 5. frihet från ʿilla: det är bevisat att hadithen inte innehåller något subtilt fel i isnāden eller betydelsen. (al-ʿIrāqī, al-Taqyīd, s. 23–25; Fath al-Mughīth, s. 7–8; al-Sakhāwī, Fath al-Mughīth 1/25–31; al-Suyūtī, Tadrīb al-Rāwī 1/63–74; Mahmūd T påhān, Taysīr Mustalah al-Hadīth, s. 34–36).
De tre första villkoren är inriktade på isnāden, medan de två sista huvudsakligen rör betydelsen. En detaljerad förklaring av dem hör inte hemma här. För den vanlige läsaren kan vi emellertid säga att muhadditherna betraktar en hadith som sahīh eller autentisk när de kan vara lika säkra på att Allahs Sändebud verkligen sade den som en domare måste vara för att kunna döma någon till döden eller livstids fängelse på grundval av framlagda vittnesmål och bevis. För att uttrycka tillförlitligheten hos de återgivare vars hadither genom granskning bedöms vara så exakta eller sahīh använder muhadditherna på arabiska ord som betyder tillförlitlig, auktoritativ och liknande.

1.4.7.2. Hadithen ”hasan”, det vill säga vacker eller godtagbar
Enligt muhaddithernas terminologi måste även en hasan-hadith uppfylla de fem ovan nämnda villkoren. Om det emellertid finns den minsta svaghet i det andra villkoret kallas hadithen ”hasan”. Det innebär att isnadens berättare personligen är hederliga, att det är bevisat att var och en av dem hört hadithen direkt med egna öron från den föregående berättaren, och att hadithen inte innehåller ”shudhudh” eller ”illah”. Det kan dock konstateras att någon berättares förmåga att återge korrekt, eller ”dhabt”, är något svag. I de hadither han återger kan man upptäcka vissa oavsiktliga fel och brister. En hadith som återges av en sådan berättare räknas som ”hasan”. (Iraki, at-Taqyid, s. 45–61; Fath al-Mughith, s. 32–48; Sakhawi, Fath al-Mughith 1/76–110; Suyuti, Tadrib ar-Rawi 1/153–178; Mahmud Tahhan, Taysir Mustalah al-Hadith, s. 45–50).
En detaljerad förklaring av terminologin är här inte relevant. För vanliga läsare kan vi dock säga att muhadditherna räknar en hadith som ”hasan” på grundval av sådana bevis som får en domare att döma en person som anklagats för mord till ett kännbart straff, men inte till dödsstraff eller livstids fängelse. För att ange att de berättare vars återgivna hadither har bevisats vara ”hasan” eller godtagbara är tillförlitliga använder muhadditherna på arabiska ord som betyder sannfärdig, utan problem, acceptabel och liknande.

1.4.7.3. Hadithen ”da’if” eller den svaga hadithen
Enligt muhaddithernas terminologi kallas en hadith ”da’if” om något av villkoren för en hasan-hadith saknas i den. Det kan till exempel vara bristande tillförlitlighet hos berättaren, bristande förmåga att återge korrekta hadither eller bristande minne, att det är bevisat eller starkt misstänkt att någon berättare i isnaden inte hört hadithen direkt från sin föregående berättare, eller att hadithen innehåller ”shudhudh” eller ”illah” — om något sådant förekommer i en hadith räknas den som ”da’if”. (Iraki, at-Taqyid, s. 62; Fath al-Mughith, s. 49; Sakhawi, Fath al-Mughith 1/111; Suyuti, Tadrib ar-Rawi 1/179; Mahmud Tahhan, Taysir Mustalah, s. 62–63).
Muhadditherna har delat in da’if-hadither i olika kategorier på grundval av de fem villkoren. En detaljerad förklaring av dessa är här inte relevant. Vi kan dock förstå att när en hadith räknas som da’if innebär det att det förefaller som om hadithen inte är ett uttalande av Allahs Sändebud (ﷺ). Muhadditherna har använt olika ord för att beskriva berättarnas svaghet, såsom: svag, ingenting värd, värdelös, okänd, en usel och förvirrad hadithberättare, övergiven, lögnare och så vidare.
Det finns tre grader av svaghet hos en ”da’if”, eller svag, hadith.
1.4.7.3.1. Något svag
Det förefaller som om berättaren har återgett fel, eftersom flera av de hadither han återgett innehåller fel. Det är dock bevisat att han inte gjorde dessa fel avsiktligt. Om en sådan ”da’if”-hadith styrks genom en eller flera andra kedjor som är något svaga, räknas den som en hasan, eller godtagbar, hadith.
1.4.7.3.2. Mycket svag (da’if jiddan, wahi)
Om det genom en jämförande granskning av alla hadither från berättaren av en sådan hadith visar sig att de flesta eller alla hadither han återgett är fyllda av oräkneliga fel — fel som är allvarligare än den typ av fel som vanligtvis begås oavsiktligt — räknas hans återgivna hadither som övergivna, helt oacceptabla eller mycket svaga. En sådan svag hadith blir inte godtagbar även om den återges genom en annan liknande svag kedja.
1.4.7.3.3. Mawdu’ eller påhittad hadith
Om det bevisas att berättaren av en sådan svag hadith avsiktligt brukade sprida den i samhället i Allahs Sändebuds (ﷺ) namn, eller avsiktligt ändrade något i hadithens kedja (isnad) eller ordalydelse, räknas den hadith han återgett som ”mawdu’”, det vill säga påhittad. En påhittad hadith är den allra svagaste typen av hadith. (Se mer detaljerat: al-Hakim an-Naysaburi (405 AH), Ma’rifat Ulum al-Hadith, s. 14–17, 36–40, 52–62, 112–151; al-Iraqi, Fath al-Mughith, s. 7–51, 138–178; at-Taqyid wa-l-Idah, s. 23–63, 133–157, 420–421; dr Mahmud Tahhan, Taysir Mustalah al-Hadith, s. 33–125, 144–155).

1.4.8. Sammanställning och bevarande av hadither i bokform
En av de viktigaste uppgifterna för muhadditherna, för att skydda haditherna från förfalskning och lögn, var att sammanställa alla hadither i bokform tillsammans med deras isnad. Vi har sett att det redan från tabi’un-generationens tid, eller från andra hälften av det första hijri-århundradet, fanns en sed att skriva ned hadither för att lära sig, memorera och undervisa dem. Men sammanställningen av hadither i bokform enligt bestämda regler började först under det andra hijri-århundradet. Under det tredje hijri-århundradet nådde detta arbete sin fulländning. Även under de följande två århundradena fortsatte sammanställningen av hadither med isnad, och vissa verk sammanställdes. Muhadditherna i varje tid sammanställde, med isnad, de hadither som muhadditherna i tidigare tider hade sammanställt. Dessutom reste de över hela den muslimska världen och bedrev insamlingsresor för hadither, varvid de samlade in och sammanställde alla hadither som tillskrevs Allahs Sändebud (s) tillsammans med deras isnad. Dessa verk sammanställdes på olika sätt:
1. Att sammanställa alla spridda hadither med isnad.
2. Att endast sammanställa autentiska eller någorlunda godtagbara hadither.
3. Att sammanställa haditherna som återberättats av återberättarna, tillsammans med uppgifter om återberättarna.
4. Att endast sammanställa opålitliga eller påhittade hadither.
Huvudsyftet med den tradition av hadithsammanställning som började under det andra hijri-århundradet och fortsatte i omkring fyra århundraden därefter var att sammanställa alla hadither som tillskrevs och spreds i Allahs Sändebuds (s) namn, så att muhadditherna i den muslimska umman skulle kunna välja ut autentiska och korrekta hadither bland dem på grundval av granskning. Många sammanställde hadither utifrån namnen på återberättaren, rawin, eller den återberättande sahabin. Alla hade som huvudsakligt syfte att sammanställa allt som var spritt under namnet hadith.
Därför ser vi att de flesta hadithverk innehåller alla slags hadither: sahih, da’if och mawdu. På grund av okunnighet hamnar många här i en felaktig föreställning. Utifrån den hadithbedömning, isnadgranskning och undersökning som sahaberna och muhadditherna i senare tider, vilka behandlats i de föregående avsnitten, utförde, antar många att muhadditherna inte accepterade eller sammanställde hadither av dem vars fel eller lögner hade avslöjats genom dessa bedömningar och granskningar. Följaktligen skulle sammanställningen av en hadith i ett hadithverk innebära att den berörda muhaddithen hade sammanställt den eftersom den genom denna granskning hade bevisats vara autentisk.
Denna föreställning är helt och hållet grundad på okunnighet och står helt i motsats till det verkliga förhållandet. Med undantag för några få sammanställare skrev ingen sammanställare ett verk med syftet att endast sammanställa autentiska eller tillförlitliga hadither. De flesta muhaddither, mufassirer, lärda och imamer sammanställde hadither med syftet att samla alla slags hadither — sahih, da’if och påhittade — tillsammans med deras isnad, så att allt som tillskrevs eller spreds i Allahs Sändebuds (s) namn skulle bevaras. De återberättade inte någon hadith direkt som Allahs Sändebuds (s) ord eller handling. I stället angav de isnad och vem som hade återberättat hadithen för dem genom vilken källa. I huvudsak sade de: ”En viss person har sagt att ’detta uttalande är en hadith’; jag har därför sammanställt det med isnad.” Nu får de hadithälskande läsarna själva välja mellan sahih, da’if och påhittade hadither. Vissa av dessa sammanställare diskuterade dessutom hadithens isnad samtidigt som de återberättade den. Vissa andra diskuterade också isnaden och beskrev dess svaghet eller styrka samtidigt som de återberättade hadithen.
Endast ett fåtal sammanställare försökte sammanställa enbart sahih-hadither. Bland dem fanns den mest berömde muhaddithen under det tredje århundradet, imam Muhammad ibn Isma’il al-Bukhari (256 h.), och imam Muslim ibn al-Hajjaj al-Qushayri (261 h.). Efter dem skrev bland andra Abdullah ibn Ali ibn al-Jarud (307 h.), Muhammad ibn Ishaq ibn Khuzayma (311 h.), Ahmad ibn Muhammad ibn al-Sharqi (325 h.), Qasim ibn Yusuf al-Bayani (340 h.), Sa’id ibn Uthman ibn al-Sakan (353 h.), Abu Hatim Muhammad ibn Hibban al-Busti (354 h.), Abu Abdullah Muhammad ibn Abdullah al-Hakim al-Naysaburi (405 h.) och Diya’ al-Din Muhammad ibn Abd al-Wahid al-Maqdisi (643 h.) verk med titeln sahih genom att försöka sammanställa endast sahih-hadither. (Qattani, al-Risalat al-Mustatrafah, s. 20–26.)
Men genom de senare muhaddithernas detaljgranskning har det endast bevisats att alla hadither i al-Bukharis och Muslims två verk är sahih. Det har inte bevisats att alla hadither i något annat verk är sahih. Tvärtom har det bevisats att vissa verk innehåller da’if, ogiltiga och lögnaktiga hadither.
Den framstående lärde från det tolfte hijri-århundradet, hazrat imam Shah Waliullah al-Dihlawi (1176 h./1762 e.Kr.), delade in hadithverken i fem nivåer. Den första nivån består av tre verk: Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim och Muwatta av imam Malik. Alla hadither som återberättas med full isnad i dessa tre verk har bevisats vara godtagbara.
Den andra nivån består av verk vars hadither har bevisats vara i stort sett godtagbara, men som även innehåller vissa opålitliga hadither. Den muslimska umman har i allmänhet accepterat dessa verk, och de har blivit välkända bland dem. Till denna nivå hör tre verk: Sunan Abu Dawud, Sunan al-Nasa’i och Sunan al-Tirmidhi. Imam Ahmads Musnad ligger ungefär på samma nivå.
Den tredje nivån består av verk som sammanställdes före eller efter imam al-Bukhari, imam Muslim och andra muhaddither, men som innehåller alla slags hadither: autentiska, svaga, falska och felaktiga. Därför kan ingen annan än specialiserade muhaddither dra nytta av dessa verk. Dessa verk blev inte särskilt berömda bland muhadditherna. Till denna nivå hör Musnad Abi Ya’la, Musannaf Abd al-Razzaq, Musannaf Ibn Abi Shayba, Musnad Abd ibn Humayd, Musnad al-Tayalisi samt de hadithverk som sammanställts av imam al-Bayhaqi, såsom al-Sunan al-Kubra, Dala’il al-Nubuwwa och Shu’ab al-Iman, de hadithverk som sammanställts av imam al-Tahawi, såsom Sharh Ma’ani al-Athar och Sharh Mushkil al-Athar, samt de hadithverk som sammanställts av al-Tabarani, såsom al-Mu’jam al-Kabir, al-Mu’jam al-Awsat och al-Mu’jam al-Saghir. Syftet hos sammanställarna av dessa verk var att sammanställa allt de fann. De ägnade sig inte åt granskning och verifiering.
Den fjärde nivåns verk är sådana som sammanställdes flera tidsåldrar senare. Dessa verks sammanställare samlade huvudsakligen följande lågnivåmaterial: (1) hadither som inte hade sammanställts i tidigare verk eftersom de tidigare varit okända eller obekanta, (2) hadither som hade sammanställts i något obekant verk, (3) olika uttalanden som spreds muntligt eller förkunnades i predikan men som inte hade fått plats i något hadithverk, (4) uttalanden som var spridda bland olika svaga och vilseledda grupper, (5) sådant som egentligen var sahabers eller tabi’uns uttalanden, judiska berättelser eller uttalanden av tidigare tiders lärda, men som någon återberättare av misstag eller avsiktligt återberättade som hadither, (6) uttalanden som liknade förklaringar av Koranen eller hadither, men som någon from eller asketisk person av misstag återberättade som hadither, (7) betydelser som förståtts ur hadither men som vissa avsiktligt framställde som hadither, eller (8) formuleringar från olika hadither, återberättade med olika isnad, som återgavs som en enda hadith. Bland de betydande samlingarna av sådana hadither finns Ibn Hibbans al-Du’afa, Ibn Adis al-Kamil samt de verk som sammanställts av al-Khatib al-Baghdadi, Abu Nu’aym al-Isfahani, Ibn Asakir, Ibn al-Najjar och al-Daylami. Musnad Imam Abu Hanifa, sammanställd av al-Khwarizmi, hör också ungefär till denna nivå. Haditherna i verk på denna nivå är antingen svaga eller påhittade.
I den femte nivåns verk finns sådana hadither som är spridda bland juristerna, sufierna eller historikerna och som återfinns i deras skrivna böcker — hadither vars existens inte kan hittas i verk från någon av de fyra tidigare nivåerna. Bland dessa hadither finns även sådana som har skapats av en från religionen avfallen, språkkunnig, lärd och syndig person. För sin påhittade hadith skapade han en isnad vars brister var svåra att upptäcka, och formuleringen i hans påhittade hadith var så vacker att den lätt kunde tros vara Allahs Sändebuds (s) ord. Dessa påhittade hadither har skapat långvarig fara och fitna inom islam. Men de expertmuhaddither som besitter djup lärdom i hadithvetenskapen kan genom jämförande studier av hadithens formulering och källans isnad finna dess brister.
Shah Waliullah (rah.) säger: Muhadditherna har endast förlitat sig på hadithverken från den första och andra nivån. Ingen annan än specialiserade muhaddither med djup lärdom i hadithvetenskapen och sakkunskap i disciplinerna ilm al-rijal och ilal kan dra nytta av hadithverken från den tredje nivån, eftersom endast de kan skilja mellan falska och tillförlitliga hadither bland dem som sammanställts i dessa verk. Att sammanställa eller läsa hadithverk från den fjärde nivån är inget annat än en sorts kunskapslyx. För att tala klarspråk kan rafiditer, mu’taziliter och människor från alla andra innovativa och ogiltiga riktningar mycket lätt hämta olika hadither ur dessa verk till stöd för sina uppfattningar. Därför är det enligt de lärda meningslöst och oacceptabelt att fastställa en uppfattning eller lägga fram bevis för den med hjälp av hadither från dessa verk. (Shah Waliullah, Hujjat Allah al-Baligha, 1/385–391.)
Det bör här nämnas att den muslimska ummans muhaddither var kompromisslösa och orubbliga i att bevara hadithernas äkthet och skilja sahih-hadither från svaga och mawdu-hadither. Ingen imam, muhaddith, faqih eller lärd i världen har någonsin, i någon tid, sagt att en hadith kan kallas sahih bara för att den återges i ett hadithverk. Inte heller har någon sagt: Eftersom en viss lärd har sammanställt hadithen är den därför kanske sahih.
På samma sätt tvekade de aldrig att tydligt säga att även om sammanställaren var mycket ansedd, kunde en hadith som han sammanställt innehålla svaghet eller möjlighet till avsiktlig eller oavsiktlig lögn. De satte bevarandet av hadithernas äkthet över all personlig kärlek och vördnad.
Just på grund av denna starka beslutsamhet att identifiera alla lögner och fel som tillskrivits Allahs Sändebuds (s) hadither och hålla autentiska hadither åtskilda från felaktiga och falska ”hadither”, accepterade muhadditherna aldrig någons påstående utan verifiering. De ansåg aldrig att eftersom en viss stor personlighet hade beskrivit en hadith som sahih, borde hans uppfattning accepteras utan granskning.
Muhadditherna har under flera följande århundraden med största noggrannhet och genom detaljerad granskning undersökt och verifierat isnaden för varje hadith som sammanställts i alla ovan nämnda ”sahih”-hadithverk, däribland Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. Det var genom denna granskning som de förklarade att al-Bukhari och Muslim hade lyckats uppnå sitt mål. Orsaken till att alla hadither som sammanställts i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim accepteras som ”sahih” är inte att imam al-Bukhari och imam Muslim har sagt att haditherna är sahih; deras personliga ställning är helt utan betydelse här. Det verkliga förhållandet är att de hävdade att haditherna var sahih, och att muhadditherna under flera följande århundraden granskade isnaden för de hadither som de hade sammanställt, varigenom sanningen i deras påstående bevisades.
Andra författare har också skrivit verk med syftet att endast sammanställa sahih-hadither eller sahih- och hasan-hadither. Vissa förklarade att de skulle sammanställa sahih- och da’if-hadither men utelämna falska och mawdu-hadither. Muhadditherna i senare tider accepterade aldrig deras påståenden utan verifiering. I stället granskade de alla hadither som dessa författare hade sammanställt och fastställde en bedömning av deras verk. Genom dessa granskningar visade det sig att de flesta författare och sammanställare inte hade lyckats uppfylla sina förklarade mål och föresatser. Muhadditherna accepterade ingen persons påstående utan verifiering.

1.4.9. Bevarandet av återberättarnas biografier i bokform
Av den föregående diskussionen kan vi se att hadithlärda sedan det andra hijriska århundradet har sammanställt alla hadither tillsammans med deras isnad, så att autentiska hadither genom granskning av isnad kan särskiljas från lögner och felaktigheter.

Sedan det andra hijriska århundradet började de hadithlärda, parallellt med sammanställningen av hadither, även sammanställa uppgifter om återberättarnas tillförlitlighet i bokform, så att isnad i de hadithböckerna skulle kunna bedömas utifrån dessa uppgifter. Även utformningen av denna typ av verk genomgick en gradvis utveckling.

Från mitten av det andra hijriska århundradet började de hadithlärda först sammanställa uppgifter om alla återberättare, både tillförlitliga och otillförlitliga. Framstående hadithlärda som imam al-Layth ibn Saʿd (175 AH) och ʿAbdullah ibn al-Mubarak (181 AH) började utarbeta sådana verk från mitten av det andra hijriska århundradet. I dessa verk sammanställdes biografier över alla återberättare, både tillförlitliga och otillförlitliga, vissa hadither som de hade återberättat samt bedömningar av deras godtagbarhet eller icke-godtagbarhet grundade på granskningen av de hadither de hade återberättat. Under de följande århundradena fortsatte denna tradition av att författa sådana verk. Under det tredje hijriska århundradet skrev Ahmad ibn Hanbal, ʿAli ibn al-Madini, al-Bukhari, Muslim, at-Tirmidhi, an-Nasa’i och otaliga hadithlärda under senare perioder sådana verk.

Hadithlärda i det andra stadiet började skriva separata verk enbart om hadithlärda och lögnaktiga återberättare. Den berömde hadithlärde från det andra århundradet, imam Yahya ibn Saʿid al-Qattan (198 AH), började först av alla skriva ett sådant verk med titeln ”ad-Duʿafa”. Under de följande århundradena fortsatte traditionen att författa sådana verk. I dessa verk sammanställdes uppgifter om svaga och lögnaktiga återberättare, vissa hadither som de hade återberättat samt imamernas utlåtanden om dem. Från och med det tredje hijriska århundradet började vissa hadithlärda dessutom skriva separata verk enbart om tillförlitliga och betrodda återberättare.

Att samla in och sammanställa återberättarnas biografier är i själva verket ett enastående arbete av den muslimska ummans hadithlärda. Från det första hijriska århundradet och under de följande 600 åren reste de hadithlärda runt i varje ort i de muslimska länderna och bevarade detaljerat varje återberättares namn, släkt, födelse, död, utbildning, verksamhet, lärare, elever och all annan personlig information, liksom granskningen av de hadither han hade återberättat och de samtida och senare hadithlärdas utlåtanden om honom på grundval av denna granskning. För att bevara Profetens hadith från förvanskning och förfalskning bevarade de på detta sätt uppgifter om omkring 50 000 människor. Det saknar motstycke i den mänskliga civilisationens historia. Utifrån dessa uppgifter kan vilken forskare som helst i vilken tidsålder som helst bedöma och granska isnad för vilken hadith som helst.

1.4.10. Bevarande av fabricerade hadither i bokform
1.4.10.1. Verk baserade på uppgifter om lögnaktiga återberättare
Ett av de viktigaste stegen för att identifiera lögner som tillskrivits hadither var att separat sammanställa de lögnaktigas förfalskningar. Den första metoden i detta avseende bestod av verk sammanställda om svaga och lögnaktiga återberättare.
Islams första århundraden var den islamiska kunskapens, särskilt hadithstudiernas, guldålder. Tusentals studenter studerade hadither. Hundratals muhaddither och imamer var verksamma i samhället. Alla hörde och undervisade i hadither tillsammans med isnad. Om de inte kände till identiteten hos någon person som nämndes i isnad, tog de reda på den. Under denna period var det möjligt att skydda sig mot de lögnaktiga återberättarnas lögner och förfalskningar bara genom att känna till deras namn och identitet. Många hadithverk som sammanställdes under det andra, tredje och fjärde hijri-århundradet ordnades inte ämnesvis, utan efter återberättarnas eller följeslagarnas namn. Detta berodde på att hadithens godtagbarhet avgjordes utifrån återberättaren. Dessutom läste alla alla hadither. På den tiden fanns ingen tendens att endast läsa hadither om ett bestämt ämne.
Därför ser vi att ett av de viktigaste arbetena under de fyra århundradena från det andra till och med det sjätte hijri-århundradet, med syftet att identifiera avsiktliga och oavsiktliga lögner som spreds i hadithens namn, var att skriva separata verk om svaga och lögnaktiga återberättare. I dessa verk sammanställdes återberättarnas namn och identiteter, vissa felaktiga eller falska hadither som de hade återberättat samt resultaten av muhaddithernas jämförande granskning och deras omdömen om dem.
1.4.10.2. Sammanställning av falska eller fabricerade hadither
Fram till det sjätte hijri-århundradet var sådana verk de främsta källorna till kunskap om lögnare och deras lögner i hadithens namn. Även efter det sjätte århundradet fortsatte man att skriva sådana verk. Processen för att identifiera fabricerade hadither utvecklades emellertid i en ny riktning.
Med tiden uppstod stagnation bland den muslimska umman när det gällde kunskapsstudier, däribland hadithstudier. Intresset för att känna till återberättarnas identiteter minskade. En tendens att lära sig vad som helst på kort tid och med liten ansträngning uppstod. Tiden och intresset för att lära känna falska hadither genom verk som sammanställts efter återberättarnas namn minskade. Därför började muhaddither sammanställa fabricerade och påhittade hadither ämnesvis, så att läsaren lätt skulle kunna ta reda på om en hadith i ett visst ämne var fabricerad eller inte. Sådana verk började skrivas från och med det femte hijri-århundradet. Under det sjätte århundradet tog denna utveckling särskilt fart genom Ibn al-Jawzis arbete. Den har fortsatt ända fram till vår tid. Till en början nämnde muhaddither dessa mawdu-hadither med isnad och bevisade deras falskhet genom att diskutera isnad. Senare sammanställdes endast de påhittade haditherna tillsammans, utan att isnad angavs.
Vissa av dessa verk är ordnade ämnesvis. I vissa verk ordnas haditherna efter deras första bokstav (alfabetiskt). De flesta muhaddither sammanställde endast mawdu-hadither. Vissa muhaddither samlade ihop hadither som var spridda i samhället och förklarade vilka av dem som var sahih och vilka som var påhittade. Några sammanställde, utöver påhittade hadither, även svaga hadither. Under de senaste nio århundradena har mer än femtio verk skrivits om detta ämne på olika sätt. Här nämner jag namnen på de viktigaste verken av detta slag och deras författare.
1. Al-Mawduat, Abu Sa’id Muhammad ibn Ali al-Naqqash (414 h).
2. Dhakhirat al-Huffaz, Muhammad ibn Tahir ibn al-Qaysarani (507 h).
3. Al-Abatil wa al-Manakir, Husayn ibn Ibrahim al-Juzqani (543 h).
4. Kitab al-Qussas wa al-Mudhakkirin, Abu al-Faraj Abd al-Rahman ibn Ali, Ibn al-Jawzi (597 h).
5. Al-Mawduat, Abu al-Faraj, Ibn al-Jawzi (597 h).
6. Al-Ilal al-Mutanahiya, Abu al-Faraj Ibn al-Jawzi (597 h).
7. Al-Ahadith al-Mawduah fi al-Ahkam al-Mashruah, Abu Hafs Umar ibn Badr al-Mawsili (622 h).
8. Al-Mughni an Hifz al-Kitab, Umar al-Mawsili (622 h).
9. Al-Wuquf ala al-Mawquf, Umar al-Mawsili (622 h).
10. Al-Mawduat, Hasan ibn Muhammad al-Saghani (650 h).
11. Al-Durar al-Multaqit, al-Saghani (650 h).
12. Ahadith al-Qussas, Ahmad ibn Abd al-Halim, Ibn Taymiyya (728 h).
13. Mukhtasar al-Abatil, Muhammad ibn Ahmad al-Dhahabi (748 h).
14. Tartib Mawduat Ibn al-Jawzi, al-Dhahabi (748 h).
15. Al-Mawduat fi al-Masabih, Umar ibn Ali al-Qazwini (750 h).
16. Al-Manar al-Munif, Ibn Qayyim al-Jawziyya (751 h).
17. Al-Ahadith allati la Asla laha fi al-Ihya, Abd al-Wahhab ibn Ali al-Subki (771 h).
18. Al-Tadhkira fi al-Ahadith al-Mushtahira, Muhammad ibn Bahadur al-Zarkashi (794 h).
19. Tabayin al-Ajab fi ma Warada fi Shahr Rajab, Ibn Hajar al-Asqalani Ahmad ibn Ali (852 h).
20. Al-Maqasid al-Hasana, Muhammad ibn Abd al-Rahman al-Sakhawi (902 h).
21. Al-La’ali al-Masnu’a, Jalal al-Din Abd al-Rahman al-Suyuti (911 h).
22. Al-Ta’aqqubat ala al-Mawduat, al-Suyuti (911 h).
23. Al-Durar al-Muntashira, al-Suyuti (911 h).
24. Tahdhir al-Khawass min Ahadith al-Qussas, al-Suyuti (911 h).
25. Al-Ghammad ala al-Lammaz, Ali ibn Abd Allah al-Samhudi (911 h).
26. Tamyiz al-Tayyib min al-Khabith, Abd al-Rahman al-Zabidi (944 h).
27. Al-Shadhara fi al-Ahadith al-Mushtahira, Muhammad ibn Ali al-Dimashqi (953 h).
28. Tanzih al-Sharia, Ali ibn Muhammad ibn Iraq (963 h).
29. Tadhkirat al-Mawduat, Muhammad Tahir al-Fattani (986 h).
30. Al-Asrar al-Marfua, Mulla Ali al-Qari (1014 h).
31. Al-Masnu fi Marifat al-Mawdu, Mulla Ali al-Qari (1014 h).
32. Mukhtasar al-Maqasid, Muhammad ibn Abd al-Baqi al-Zurqani (1122 h).
33. Al-Jadd al-Hathith fi Bayan ma Laysa bi-Hadith, Ahmad ibn Abd al-Karim al-Amiri (1143 h).
34. Kashf al-Khafa wa Muzil al-Ilbas, Ismail ibn Muhammad al-Ajluni (1162 h).
35. Al-Kashf al-Ilahi an Shadid al-Daf wa al-Mawdu wa al-Wahi, Muhammad ibn Muhammad al-Tarabulusi (1177 h).
36. Al-Nawafih al-Atira, Muhammad ibn Ahmad al-Sanani (1181 h).
37. Al-Nukhba al-Bahiyya, Muhammad ibn Muhammad al-Sabnawi (1232 h).
38. Al-Fawaid al-Majmua, Muhammad ibn Ali al-Shawkani (1250 h).
39. Asna al-Matalib, Muhammad ibn Sayyid Darwish (1276 h).
40. Husn al-Ashar, Muhammad Darwish (1275 h).
41. Al-Athar al-Marfua, Abd al-Hayy al-Laknawi (1304 h).
42. Al-Lulu al-Marsu, Muhammad ibn Khalil al-Mashishi (1305 h).
43. Tahdhir al-Muslimin, Muhammad ibn al-Bashir al-Madani (1329 h).
Även under det nuvarande århundradet har många verk skrivits och skrivs fortfarande om detta ämne. Kära läsare, nu kan frågan uppstå i våra sinnen: varför behövs så många verk om samma ämne?
Det verkliga förhållandet är att försöken att förfalska i hadithens namn aldrig upphörde efter det att det andra hijri-århundradet började. I det följande avsnittet, där vi behandlar förfalskare och förfalskningars kännetecken, kommer vi att få veta mer om dessa frågor. Liksom avsiktliga och oavsiktliga lögner har fortsatt, har också försöken att identifiera dessa lögner och skilja dem från autentiska hadither fortsatt. Nya påståenden har spridits i hadithens namn i olika muslimska länder. Då fastställde de lärda muhadditherna i dessa länder, genom forskning, vad som var sant och vad som var falskt. De undersökte bland annat om dessa påståenden hade återberättats med isnad i något hadithverk, hur godtagbar isnad var och om någon annan hadith hade återberättats med samma innebörd. Om det dessutom fanns något fel i tidigare forskares slutsatser, diskuterade senare författare detta. På så sätt har skrivandet och forskningen i detta ämne fortsatt.
På detta sätt har vi sett att muslimska ummans muhaddither under de senaste femtonhundra åren, i varje epok och varje århundrade, alltid har varit vaksamma som vakande väktare för att skydda Profetens hadither. De har ständigt försökt identifiera alla försök till lögn i Allahs Sändebuds hadithers namn och skydda den muslimska umman från att fångas i de falska påståendenas grepp som kallas hadither. Må den Allsmäktige Allah belöna dessa människor rikligt.

1.5. Orsaker till lögner och olika typer av lögnare

I diskussionen om hur lögner uppstod i hadithens namn såg vi att islams hemliga fiender först började sprida lögner i hadithens namn i det muslimska samhället för att sprida villfarelse. Religionen är grundad på uppenbarelsen. Därför blir varje påstående som kan bevisas genom uppenbarelsen accepterat i det muslimska samhället. Eftersom Koranen är memorerad av otaliga människor fanns det aldrig någon möjlighet att direkt framföra en lögn eller något påhittat i Koranens namn. Därför försökte de ljuga i hadithens namn.

Efter hand började många fler människor ljuga i hadithens namn av olika slags orsaker. Dessutom ljög många människor i hadithens namn på grund av okunnighet, försummelse eller ouppmärksamhet. Någon hörde ett gott ord, ett gammalt visdomsfullt yttrande eller något från en sahabi eller tabi‘i och tyckte om det. Senare återberättade han det som om det var Allahs Sändebuds ord. På detta sätt fortsatte förfalskning i hadithens namn av olika orsaker.

Vi har sett att lögner är av två slag: avsiktliga och oavsiktliga. Orsakerna till oavsiktliga lögner är huvudsakligen minnesfel, försummelse vid memorering av hadither eller ouppmärksamhet när hadither tas emot. Orsaken till avsiktliga lögner var i de flesta fall att skada eller gynna religionen(!).

Vi vet att uppenbarelsen har samband med religionen. Alla syften med att ljuga i uppenbarelsens namn är därför religionsrelaterade. Någon hittade på hadither i religionens namn för att skada religionen. Någon hittade på hadither i religionens namn för att tjäna sitt levebröd eller stärka sin egen fatwa, grupp eller släkt. Någon hittade på hadither i religionens namn för att etablera sin egen åsikt. Någon hittade på hadither osjälviskt(!) för att uppmuntra människor till goda gärningar och avråda dem från dåliga gärningar. Dessa orsaker kan vi dela in i tre kategorier: 1. att skada religionen, 2. att gynna religionen och 3. att uppnå sina världsliga syften.

Om orsakerna till lögner och de lögnaktigas typer säger den berömde muhaddithen från 600-talets hijri, Allama Ibnus Salah Abu Amr Uthman ibn Abd ar-Rahman (643 AH): De som förfalskar och fabricerar hadither är av olika slag. Bland dem finns en av de mest skadliga grupperna, människor som i samhället är kända som fromma och dervischer. På grund av sin okunnighet och villfarelse brukade de, i hopp om belöning, sprida påhittade uttalanden i samhället i hadithens namn. När människor såg deras yttre fromhet, deras begärslösa liv och liknande, trodde de i sin enkelhet på deras ord och accepterade dessa påhittade uttalanden som hadither. Därefter avslöjade de erfarna hadith-imamerna genom noggrann granskning deras lögner och förfalskningar och gjorde dem offentliga. ………… Vissa av denna typ ansåg det tillåtet att i hadithens namn sprida falska och påhittade uttalanden om belöningen för goda gärningar och straffet för orätta gärningar, i syfte att vinna belöning. (Iraqi, at-Taqyid, s. 128–129; Suyuti, Tadrib ar-Rawi 1/281–284).

Allama Zaynuddin Iraqi (806 AH) säger: De som fabricerar hadither är av olika slag när det gäller syftet och orsaken till deras förfalskning.

1. Många zindiqer hittade på hadither för att vilseleda människor. Hammad ibn Zayd sade: Zindiqerna hittade på tiotusen hadither i Allahs Sändebuds namn.
2. Vissa människor förfalskade hadither för att stödja sina religiösa åsikter.
3. Vissa människor förfalskade hadither om sådant som kalifer och amirer tyckte om, för att försöka bli deras gunstlingar.
4. Vissa människor förfalskade hadither för att tjäna pengar genom predikningar och berättelser.
5. Vissa människor var själva goda, men deras söner eller någon familjemedlem brukade skriva in falska hadither i deras manuskript. De återberättade dem sedan av ouppmärksamhet.
6. Vissa hittade på hadither för att etablera bevis för sina egna fatwor eller mas’ala-frågor.
7. Vissa brukade skapa olika ovanliga isnader och matn för att etablera nyhet och originalitet.
8. Vissa människor ansåg att det var fromhet att på detta sätt skapa falska hadither. På grund av sin villfarelse ansåg de att det var tillåtet att ljuga för att förbättra människor och kalla dem till den rätta vägen. De var i samhället kända som fromma, världsförsakande vördnadsvärda personer. Deras skada på området för hadithförfalskning var den allvarligaste. De ansåg nämligen denna stora synd vara en god gärning och något som gav belöning. Därför kunde de inte på något sätt hindras från detta. Människor påverkades dessutom av deras yttre gudsfruktan, begärslösa liv och dervischliv, och de accepterade och spred deras lögner som sanningar. Därför sade imam Yahya ibn Sa’id al-Qattan (198 AH): Jag har inte sett någon som ljuger mer om hadither än en from vördnadsvärd person. (Muslim, as-Sahih 1/17–18).

Med fromma vördnadsvärda personer avsåg han de okunniga som anser sig vara fromma och följer de vördnadsvärdas väg, men inte förstår vad som är halal och haram. (Iraqi, Fath al-Mughith, s. 122–124).

Här ska vi mer utförligt diskutera de främsta orsakerna till förfalskning i hadithens namn och de människor som ägnade sig åt detta.

1.5.1. Zindiqerna och islams hemliga fiender

Under den första hälften av islams historia införlivades genom de islamiska erövringarna stora områden i Asien och Afrika med den islamiska staten. Många icke-muslimska invånare i dessa länder antog frivilligt islam. Andra fortsatte att följa sin tidigare religion. Den islamiska staten garanterade dem säkerhet. Å andra sidan påstod vissa människor öppet att de hade antagit islam, trots sin lojalitet mot och kärlek till sin tidigare religion och sina tidigare åsikter. Även om de betraktades som muslimer i samhället var deras verkliga syfte att sprida villfarelse i det muslimska samhället och förstöra dess tro och handlingar genom informationsbaserad terror. I de flesta fall kallades denna grupp människor zindiqer. För att uppnå sina avskyvärda syften spred de otaliga lögner i samhället som hadither. Vi har sett att det var denna grupp människor, under ledning av Abdullah ibn Saba, som först började sprida fabricerade hadither.

Dessa hycklande zindiqer utgav sig ibland för att vara anhängare till Ali (må Allah vara nöjd med honom) och spred fabricerade hadither till stöd för honom och hans släkt. Ibland utgav de sig för sufiska dervischer, lurade människor och hittade på hadither till förmån för den asketism och dervischfromhet som kännetecknade perser eller judar och kristna. Deras främsta syfte var att förstöra den islamiska tron och framställa den som löjlig och orimlig.

Det är viktigt att lägga märke till att de fabricerade hadither med isnad. På den tiden fanns det inget sätt att framföra en hadith utan isnad. De kände till namnen på berömda muhaddither och pålitliga återberättare. De hade memorerat isnaderna till olika autentiska hadither. Under dessa isnaders namn hittade de på hadither.

Det var mycket lätt att lura vanligt folk med dessa. Men inför de kritiska muhadditherna hade detta bedrägeri ingen verkan. Genom den granskning som beskrivits ovan avslöjade de deras förfalskningar. Om någon till exempel sade: Yahya ibn Sa’id al-Qattan berättade för mig, från Sufyan ath-Thawri, från Ibn Sirin, från Anas ibn Malik, från Allahs Sändebud ………, jämförde de då, enligt den ovan beskrivna metoden, detta med de hadither som alla återberättarnas övriga elever hade återberättat. Samtidigt granskade de personens övriga återberättelser och handlingar och avslöjade mycket lätt förfalskningen.

Se en hadith som dessa människor hittade på:

En man vid namn Muhammad ibn Shuja sade: Hibban ibn Hilal berättade för mig, från Hammad ibn Salama, från Abu al-Mahzam, från Abu Hurayra: Allahs Sändebud tillfrågades: ”O Allahs Sändebud, vad skapade vår store Herre av?” Han sade: ”Han skapade en häst och drev sedan hästen i galopp. Av svetten som kom ut ur hästens kropp skapade Han sig själv.” (Må Allah förlåta oss!) (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu’at 1/64).

Vi kan tydligt förstå att syftet med denna förfalskning var att framställa den muslimska tron om den Allsmäktige Allah som löjlig och göra den muslimska tron till ett skämt.

Dessa förfalskare brukade ibland skryta genom att berätta om sina förfalskningar. Abd al-Karim ibn Abi al-Awja var en sådan förfalskare under det andra århundradet efter hijra. Den dåvarande ståthållaren Muhammad ibn Sulayman ibn Ali beordrade att han skulle avrättas för brott som avfall från religionen och förfalskning. Före straffet sade han: ”Vid Allahs ed, jag har förfalskat och spridit fyra tusen påhittade hadither bland muslimerna.” (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu’at 1/15).

Den tredje abbasidiska kalifen al-Mahdi (regeringstid 158–169 AH) sade: ”En zindiq erkände för mig att han hade hittat på 400 hadither som nu sprids bland människorna.” (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu’at 1/15).

1.5.2. Anhängare av religiösa sekter och åsiktsriktningar
Vanligtvis vill människan inte känna sin egen litenhet och sina begränsningar. Från forna tider fram till våra dagar har otaliga människor försökt och försöker, med sitt förstånd, samvete, omdöme och sin insikt, att avlägsna uppenbarelsens svaghet! och ofullständighet!! Alla tänker: Varför innehöll uppenbarelsen inte just detta? Utan detta blir religionen inte fullständig. Nåväl, jag säger detta i uppenbarelsens namn. Då kommer religionen att fulländas!!!
Bland dem har många själva skapat eller följt någon påhittad religiös lära och fabricerat uppenbarelser till stöd för denna lära. Inte ens ett halvt århundrade hade gått efter Allahs Sändebuds (s) bortgång innan nya religiösa läror började uppstå i det muslimska samhället, till följd av tidigare religioners inflytande bland de nya muslimerna, de hemliga fiendernas propaganda samt litteratur, filosofi och annat från olika samhällen. Den kharijitiska läran grundades med fanatism för jihad mot Ali (r.a.) och alla sahaba samt för att upprätta en påhittad islam. Under täckmantel av vördnad och kärlek till Ali (r.a.) grundades shia-läran för att sprida judars, kristnas och elddyrkares läror bland muslimerna. Qadariyya-läran grundades under det falska påståendet att man försvarade den Allsmäktige Allahs värdighet; i denna förnekades den Allsmäktige Allahs kunskap om ödet och människans lott. Jabriyya-läran grundades genom överdrifter i försöken att bevisa den Allsmäktige Allahs makt; i denna förnekades människans fria vilja och förmåga att handla. Med det påhittade påståendet att fastställa den Allsmäktige Allahs enhet grundades lärorna Jahmiyya, Mu’tazila och andra, där den Allsmäktige Allahs egenskaper förnekades.
Allahs Sändebuds (s) sahaba trodde på och följde Koranens och hadithernas vägledning ordagrant och bokstavligt. Man måste älska sahaba, och man måste också älska Allahs Sändebuds (s) efterkommande. Det finns ingen motsättning mellan dessa, och inget utrymme för överdrifter. Liksom Allahs kunskap och fastställelse beträffande människans öde är sann, är människans fria vilja och handlingsförmåga också verkliga. De trodde enkelt på alla verser och hadither som rör båda dessa frågor. De såg ingen motsättning mellan dem.
Men de som införde nya läror förnekade eller omtolkade vissa delar av Koranens och hadithernas vägledning medan de försökte följa andra delar. Var och en ansåg sin egen uppfattning vara den riktiga. Alla trodde att just deras uppfattning stod på Allahs och Hans Sändebuds (s) sida, och att fabricering av hadither till stöd för denna uppfattning innebar att fabricera hadither på Allahs och Hans Sändebuds (s) sida. Om man genom att framföra påhittade eller falska ord i uppenbarelsens eller hadithens namn kan stärka Allahs och Hans Sändebuds ’rätta valda!! uppfattning’, vad är då problemet?! Det borde ju räknas som en god gärning. Därför började några av dem, när de inte fann någon tydlig hadith till stöd för sin uppfattning, vid behov fabricera och sprida hadither till sin egen fördel och mot sina motståndare. Även när det gällde rättsliga och fiqh-relaterade meningsskiljaktigheter fabricerades ibland falska hadither. (Falata, Umar ibn Hasan, al-Wadʿ fi al-hadith 1/223–263.)
I detta avseende gick shiamuslimerna längst. I namn av kärlek till Profetens familj gjorde de otaliga påhittade utsagor till en del av trosläran. Därefter fabricerade och spred de otaliga hadither till stöd för dem. De spred otaliga påhittade utsagor som hadither om Alis överlägsenhet över alla människor efter profeterna, Alis otaliga mirakulösa krafter, Alis återkomst till världen, Alis familjs förträfflighet, förtrycket och straffet för dem som blev kalifer utan honom och hans efterkommande, de fruktansvärda följderna och straffen för dem som motsatte sig honom, samt de fruktansvärda straffen för dem som inte ansåg honom vara den främste eller som älskade andra sahaba.
Deras bedrägeri var så omfattande att även deras lärda tvingades erkänna det. Ibn Abi al-Hadid Abd al-Hamid ibn Hibatullah (656 e.H.), en framstående shiamuslimsk lärd från 600-talets hijri och kommentator till ’Nahj al-Balagha’, en samling tal av Ali (r.a.), säger: När det gäller hadither som anger förtjänst eller rang började de första lögnerna med shiamuslimerna. Först fabricerade och spred de olika hadither till stöd för sin ledare. Stark fiendskap och avund mot motståndarna drev dem till detta.…… (Muhammad Azzaj al-Khatib, al-Sunna qabl al-tadwin, s. 195).

1.5.3. De fromma, asketiska och godtrogna äldre männen
Vissa religiösa människors, som saknade kunskap om Koranens och sunnans läror, ”önskan att leda människor till den rätta vägen” har spelat den hårdaste och mest avskyvärda rollen när det gäller att tillskriva Allahs Sändebud (s) falska uttalanden och sprida dem. I detta syfte har otaliga hadither fabricerats om Koranens förträfflighet, olika surors förträfflighet, förträffligheten i olika sorters salat vid olika tider eller dagar, förträffligheten i olika former av dhikr och alla slags goda handlingar, samt straffet för olika synder eller orättfärdiga handlingar. (Fallata, al-Wad‘ 1/263–269).
Dessa fromma människor var de allra mest skadliga när det gällde att fabricera och sprida falska hadither. De kan delas in i två grupper. Vissa fromma människor ljög oavsiktligt. I sin godtrogenhet trodde och återberättade de allt de hörde som hadith. Ofta återberättade de utan försiktighet vackra ord eller visdomsord som hadither. Och vissa människor som var kända för sin fromhet ljög avsiktligt.
1.5.3.1. De frommas oavsiktliga lögner
Sufiska dervischer och gudfruktiga människor är godtrogna och goda människor. Deras uppgift är att i all enkelhet tro på alla och visa dem barmhärtighet. Muhaddithernas uppgift däremot liknar en polismans. Dervischens utgångspunkt är tro, medan polismannens utgångspunkt är misstro. Om någon berättar om en olycka som drabbat honom eller framför en ursäkt för ett brott, brukar de godhjärtade människorna tro på honom. Men en polis börjar med misstro. Han försöker genom olika frågor ta reda på om personen bedrar honom eller talar sanning. Därefter tror han på honom.
I ljuset av Koranens och den ädla hadithens otaliga föreskrifter har sahaberna, från sahabernas tid och framåt, liksom de senare muhadditherna, ständigt tjänat som vaksamma väktare eller poliser för att bevara uppenbarelsens och Allahs Sändebuds (s) hadithers äkthet. Utan noggrann granskning och kontroll godtog de inte något uttalande som tillskrevs Allahs Sändebud (s) som autentiskt.
De godtrogna, asketiska zahid-dervischerna blev däremot för det mesta känslomässigt berörda så snart de hörde något som tillskrevs Allahs Sändebud (s). De tänkte aldrig att någon kunde ljuga i Allahs Sändebuds (s) namn. Allt de hörde lyssnade de till med en hängivens hjärta, godtog det i enkel tro, handlade efter det och uppmuntrade andra att handla efter det. Därför brukade muhadditherna, ända sedan tabi‘inernas och tabi-tabi‘inernas tid, inte godta hadither från sådana fromma dervischer. Imam Malik (d. 179 e.H.) sade: ”Det finns många dervischer i Medina, hos vilka jag gärna skulle anförtro hundratusen [pengar], men jag är inte villig att godta ens en enda hadith som de återberättar.” (Dr. Amin Abu Labi, ‘Ilm usul al-jarh wa’t-ta‘dil, 166–167).
Yahya ibn Sa‘id al-Qattan (d. 198 e.H.) sade: ”De fromma äldre männen ljuger mer om Allahs Sändebuds (s) hadither än om något annat.” Imam Muslim (d. 261 e.H.) förklarade detta uttalande: ”Dessa fromma människor ljuger inte avsiktligt, men de hemfaller åt lögnaktighet av oaktsamhet. De kan nämligen inte memorera haditherna korrekt; de förväxlar dem och återger för det mesta hadither efter eget antagande. Därför hemfaller de oavsiktligt åt lögnaktighet.” (Muslim, as-Sahih 1/17–18).
Ibn as-Salah (d. 643 e.H.), an-Nawawi (d. 676 e.H.), al-Iraqi (d. 806 e.H.) och andra muhaddither har lagt fram ett exempel på en oavsiktlig lögn. Denna oavsiktligt falska hadith sammanställdes av imam Ibn Majah i hans Sunan. Han sade: ”Isma‘il ibn Muhammad at-Talhi berättade för oss, och Thabit ibn Musa Abu Yazid berättade för oss; han från Sharik, han från al-A‘mash, han från Abu Sufyan, han från Jabir (r), som sade: Allahs Sändebud (s) sade: ’Den vars nattliga salat är omfattande kommer att ha ett vackert ansikte på dagen.’” (Ibn Majah, as-Sunan 1/422).
Genom jämförande granskning blev muhadditherna helt säkra på att detta uttalande var fabricerat och falskeligen tillskrivet Allahs Sändebud (s). De var emellertid oeniga om huruvida det var en avsiktlig eller oavsiktlig lögn.
Ibn Majahs lärare Isma‘il och många muhaddither hörde och skrev ned denna hadith från Abu Yazid Thabit ibn Musa ibn ‘Abd ar-Rahman (d. 229 e.H.). Han var den ende som återberättade denna hadith. Han hävdade att Sharik ibn ‘Abdullah (d. 178 e.H.) hade berättat den för honom.
Muhadditherna samlade in och jämförde haditherna från alla Shariks elever, alla elever till Shariks lärare Sulayman ibn Mihran al-A‘mash (d. 147 e.H.), alla elever till al-A‘mashs lärare Abu Sufyan Talhah ibn Nafi‘ samt haditherna från Jabirs (r) övriga elever. De blev säkra på att ingen annan än Thabit hade återberättat denna hadith. De såg att Thabit inte var någon så nära elev eller långvarig följeslagare till Sharik att Sharik skulle ha berättat denna hadith enbart för honom och inte för någon annan. Genom denna samlade granskning blev de säkra på att Thabit hade ljugit, antingen avsiktligt eller oavsiktligt.
Thabit ibn Musa var en from, gudsdyrkande och asketisk dervisch under det tredje hijri-århundradet. På grund av hans religiöshet hade muhadditherna i allmänhet en god uppfattning om honom. Men genom jämförande granskning såg de att flera av de hadither han återberättade hade visat sig vara felaktiga eller falska. Ingen långvarig specialelev eller annan elev till de lärare från vilka han återberättade haditherna återberättade dessa hadither. Därför kallade vissa muhaddither honom ”lögnare”. Imam Yahya ibn Ma‘in (d. 233 e.H.) sade om Thabit: ”Han är en lögnare.” (adh-Dhahabi, Mizan al-i‘tidal 2/89; Ibn Hajar, Tahdhib at-tahdhib 2/14).
Abu Hazim ar-Razi (d. 277 e.H.), Ibn ‘Adi (d. 365 e.H.) och andra muhaddither kallade däremot Thabits lögn oavsiktlig. De sade att Thabit egentligen inte var en hadithåterberättare, utan en vanlig gudsdyrkare. Han återberättade sammanlagt sju eller åtta hadither. Med undantag för två av dem återberättade han de övriga korrekt. Detta tyder på att hans misstag var oavsiktliga. Därför kallade de honom inte uttryckligen ”lögnare”, utan ”svag”. (Ibn ‘Adi, al-Kamil 2/99; adh-Dhahabi, Mizan al-i‘tidal 2/89).
Vissa muhaddither har nämnt orsaken till Thabits oavsiktliga lögn. Muhammad ibn ‘Abdullah ibn Numayr (d. 234 e.H.) sade: ”Hadithen är ogiltig. Thabit återberättade den utan att förstå [vad som hade hänt].” Sharik ibn ‘Abdullah tyckte om att skämta och skoja. Sharik ibn ‘Abdullah tyckte om att skämta och skoja. Thabit var däremot en from gudsdyrkare. Förmodligen kom Thabit dit medan Sharik höll på att återberätta en hadith. Sharik sade: ”Al-A‘mash från Abu Sufyan, från Jabir (r), från Allahs Sändebud (s).” Under detta kom Thabit in. När Sharik såg Thabit slutade han återberätta hadithen och, när han såg hans strålande ansikte präglat av enkelhet, sade han: ”Den vars nattliga salat är omfattande kommer att ha ett vackert ansikte på dagen.” Thabit uppfattade oavsiktligt Shariks ord som den hadith som återgetts med den ovanstående isnaden. På så sätt återberättade han av misstag ett uttalande av Sharik som om det vore Allahs Sändebuds (s) ord. Därför har Ibn as-Salah, an-Nawawi, al-Iraqi och andra muhaddither framställt denna hadith som ett exempel på en oavsiktlig lögn. (Ibn ‘Adi, al-Kamil 2/99; adh-Dhahabi, Mizan al-i‘tidal 2/88; al-Iraqi, at-Taqyid, s. 129; Fath al-mughith, s. 127–128).

1.5.3.2. De frommas oavsiktliga lögner
Vissa människor som var kända som fromma ägnade sig åt ännu värre handlingar. De sade medvetet påhittade ord i Allahs sändebuds (s) namn. När det gäller förfalskning av hadither var det dessa som var de farligaste och mest skadliga.
I många av de ämnen om vilka de hade fabricerat hadither finns det många autentiska hadither. Men dessa fromma människor ansåg att människors känslor inte berördes av de autentiska hadithernas språk eller av de belöningar och straff som beskrevs i dem. Därför fabricerade de hadither med ännu kraftfullare språk, utförliga formuleringar, oräkneliga belöningar och de hårdaste straffen, så att människor skulle påverkas så snart de hörde dem. På detta sätt försökte de fylla (!) uppenbarelsens ofullständighet (!) med mänskligt förnuft. Det mest allvarliga var att många människor i samhället, på grund av deras fromhet(?), föll i dessa bedrägeriers fälla. De trodde på dem som hadither. Endast de kritiskt granskande hadithlärda avslöjade deras bedrägeri genom jämförande undersökning.
Satan fick dem att tro att de inte talade mot Allahs sändebud (s), utan för honom. Det var inte möjligt att vägleda människor utan dessa lögner. Att ljuga med ett gott syfte var därför inte bara tillåtet, utan rentav en god handling.
Satan lät dem inte förstå att alla deras tankar hade lett in på fel spår. Att tänka att människor inte kan ledas till den rätta vägen utan lögner innebär att uppenbarelsen inte förmår vägleda människor. Koranen och de autentiska haditherna hade förlorat sin verkan. Därför måste människor vägledas med fantastiska lögner! Vilken avskyvärd tanke!
Vem gav dem rätt att hävda att dessa egenmäktigt formulerade ord var till uppenbarelsens, Allahs eller Hans sändebuds fördel? Det som de ansåg vara till islams fördel har alltid orsakat den största skadan för islam. Fantastiska berättelser, ofattbara belöningar för små handlingar, fruktansvärda straff för små orättvisor eller synder, fiktiva berättelser om olika delar av skapelsen, fiktiva mirakulösa berättelser, berättelser om olika påhittade förtjänster och liknande har lett den muslimska umman bort från islams grundläggande läror. Otaliga vidskepelser har spridits bland dem. Egenmäktigt påhittade berättelser om belöningen för frivillig dyrkan har fått den muslimska umman att glömma de obligatoriska plikterna. Otaliga egenmäktigt påhittade praktiker har fört muslimerna bort från de handlingar och plikter som nämns i Koranen och de autentiska haditherna. I nästa kapitel, när vi diskuterar de fabricerade haditherna, kommer vi att få se många exempel på detta.
Alla religioner har genom tiderna förvrängts på grund av att människor har ljugit till uppenbarelsens försvar. Det främsta exemplet på att bli vilseledd genom att ljuga till uppenbarelsens försvar är Saul, kallad Paulus, som förvanskade kristendomen, samt hans kristna efterföljare. För att höja Guds ställning, höja Jesu ställning och leda fler människor till den rätta vägen ljög de i uppenbarelsens namn. De tänkte att de talade för Gud eller Jesus och att det därför inte fanns något fel i denna lögn. Men i själva verket tjänade de Satan. Därför har den Allsmäktige Allah sagt i den Ädla Koranen:
Arabiska (********)
– ”Säg: ’Ni som har fått Skriften! Överskrid inte gränserna i er religion på ett orättfärdigt sätt och följ inte sådana människors infall som tidigare har gått vilse, som har lett många andra vilse och som har avvikit från den raka vägen.’” (Sura 5 al-Ma’idah: 77).
Även bland den muslimska umman har det funnits grupper som, i enlighet med sina vilseledda infall, har fabricerat uppenbarelser. Men deras bedrägeri avslöjades tack vare isnad-systemet och systemet för granskning av isnad.
Dessa ’fromma bedragare’ fabricerade hadither på olika sätt.
A. Vissa människor fabricerade hadither genom att beskriva ’oräkneliga’ påhittade belöningar för att recitera Koranen och olika suror i Koranen.
B. Andra återberättade hadither om belöningen för olika välkända och utbredda goda handlingar. Det finns till exempel många belöningar nämnda i autentiska hadither för dyrkan såsom tasbih, dhikr, tahajjud och duha. De ansåg att dessa hadither inte kunde väcka människors intresse. Därför fabricerade de ’attraktiva’(!) hadither om dessa ämnen. På motsvarande sätt finns det många autentiska hadither till förmån för sunnan och mot bid‘ah. Dessa bedragare var inte nöjda med dem. De fabricerade många hadither om sunnans belöning och status samt om bid‘ahs synd och det hårda slutet och de fruktansvärda straffen för dem som följer bid‘ah.
C. Vissa skapade olika slags goda handlingar och fabricerade hadither om deras förtjänster. Det kunde till exempel vara särskilda böner på särskilda sätt under olika månader, särskilda böner för varje veckodag, särskilda böner för olika syften såsom att se Allah i en dröm, att se Allahs sändebud (s) i en dröm eller att se sin plats i paradiset. På motsvarande sätt skapade de olika ’salawat’, ’dhikr’, ’du‘a’ och ’munajat’, nämnde påhittade förtjänster för dem och fabricerade hadither. De skapade otaliga sådana ’dyrkanshandlingar’ och berättade, med fantasins luftslott, om oräkneliga belöningar och förtjänster för dem.
D. För att mjuka upp många människors hjärtan fabricerade de berättelser om att avstå från världsligt liv, begär, försakelse, hunger, fattigdom, olika berättelser, straff, belöningar och liknande fantasier och tillskrev dem Allahs sändebud (s).
Här återger jag bekännelser från en eller två personer av detta slag. Dessa människor försökte inför hadithlärda styrka sina falska isnader. Men när de utsattes för deras granskande frågor erkände de ibland att de fabricerade hadither.
Abu Ismah Nuh ibn Abu Maryam (173 e.H.) var en berömd lärd, asket och faqih under det andra hijri-århundradet. På grund av sin framstående lärdom inom olika områden såsom hadith, fiqh och historia kallades han ’al-Jami‘’. Under kalifen Mansurs tid (136–158 e.H.) utsågs han till domare i området Marv i Khorasan. Han betraktades som en av områdets främsta lärda. Han var sträng mot mu‘taziliterna, jahmiterna, ahl al-ra’y-faqiherna och bid‘ah-grupperna.
Trots allt detta brukade han ljuga i hadithens namn. Han återberättade vissa hadither om olika surors förtjänster. Hadithlärda frågade honom: ’Var fick du de hadither ifrån som du återberättar från ‘Ikrimah, från Abu ibn ‘Abbas, om varje suras förtjänster? Varken ‘Ikrimahs nära lärjungar eller någon annan av hans lärjungar återberättar dessa hadither; hur kunde du då få tag på dem?’ Då sade han: ’Jag såg att människorna hade övergett Koranen. De hade blivit upptagna med Abu Hanifas fiqh och Ibn Ishaqs maghazi. Därför fabricerade jag dessa hadither för att återföra dem till Koranen.’ (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 1/18; al-Dhahabi, Mizan al-I‘tidal 7/55–57).
Ahmad ibn Muhammad ibn Ghalib Ghulam Khalil (275 e.H.) var en berömd asket, lärd och predikant under det tredje hijri-århundradet. Han var känd som en av Bagdads främsta världsförsakande asketer. Han åt alltid grönsaker, levde ett mycket enkelt liv och höll ytterst gripande predikningar. Han var mycket sträng mot de hanafitiska faqiherna som kallades ’ahl al-ra’y’, mot mu‘taziliterna, shiiterna, qadariterna, jabariterna och andra bid‘ah-inriktningar. Hans predikningar hade stort inflytande bland allmänheten. För att mjuka upp åhörarnas hjärtan och vägleda dem brukade han, i hadithens namn, bedrägligt återberätta ständigt nya berättelser. Han konstruerade isnader med berömda hadithlärdas namn och återberättade de falska haditherna.
Abu Ja‘far ibn al-Shu‘ayri berättar: En dag, när Ghulam Khalil återberättade hadither, sade han: ’Bakr ibn ‘Isa (204 e.H.) berättade för mig från Abu ‘Awanah …’ Jag sade: ’Bakr ibn ‘Isa är ju en mycket gammal person. Imam Ahmad (241 e.H.) och personer på hans nivå hörde hadither från honom. Du såg honom inte levande.’ Efter att jag sagt detta blev han tyst och började tänka. Jag blev rädd att han skulle säga något mot mig. Därför sade jag: ’Det kan vara så att din lärare Bakr ibn ‘Isa var en annan person.’ Han förblev tyst. Nästa dag sade han till mig: ’Jag tänkte över saken i går kväll och kom fram till att jag har hört hadither från sextio personer i Basra som hette Bakr ibn ‘Isa.’ (al-Dhahabi, Mizan al-I‘tidal 1/285).
Se vilket fräckt ljugande! Inför hadithens kritiska imamer hade sådana ’kalla’ lögner inget värde. De hade samlat och sammanställt namnen på alla återberättare som hade funnits i Basra under olika perioder samt de hadither som de hade återberättat. Därför tvingades dessa människor ofta erkänna sitt bedrägeri.
En av det fjärde århundradets främsta hadithlärda, ‘Abdullah ibn ‘Adi (365 e.H.), sade: ’När jag befann mig i staden Harran under en resa för att samla hadither sade Abu ‘Abdullah al-Nahawandi, vid Abu ‘Arubas sammankomst: ”Jag frågade Ghulam Khalil: Var fick du de hadither som du återberättar och som påverkar åhörarnas hjärtan? Han svarade: Jag fabricerade dem för att mjuka upp människors hjärtan.”’ (Ibn ‘Adi, al-Kamil 1/195).
Alla imamer inom hadithvetenskapen har behandlat skadan av dessa fromma människors bedrägeri. Tidigare har vi sett uttalanden i denna fråga av Ibn al-Salah, al-Nawawi och al-‘Iraqi. ‘Allamah Sayyid Sharif al-Jurjani al-Hanafi (816 e.H.) skrev om detta: ’De som har orsakat störst skada genom spridningen av mawdu‘, alltså fabricerade hadither, är världsförsakande dervischer. Ofta har de fabricerat och återberättat falska hadither även med avsikten att erhålla belöning.’ (Abd al-Hayy al-Lakhnawi, Zafar al-Amani fi Mukhtasar al-Jurjani, s. 433).
Ibn Hajar al-‘Asqalani (852 e.H.) sade: ’Det har återberättats att vissa sufier ansåg det tillåtet att fabricera och sprida falska hadither om belöningar och straff för syndfullhet.’ (Mulla ‘Ali al-Qari, Sharh Sharh Nukhbat al-Fikar, s. 451).
Al-Suyuti (911 e.H.) sade: ’Bedragarna är av olika slag beroende på syftet med deras bedrägeri. De mest allvarliga och skadliga bland dem var vissa människor som ansågs vara världsförsakande, begärsfria och fromma. På grund av sin vilseledning fabricerade de falska hadither i hopp om att få belöning hos Allah.’ … Abu Dawud al-Nakha‘i Sulayman ibn ‘Amr (en berömd dervisch från det andra århundradet) var utan like i att vaka om nätterna för tahajjud och fasta frivilligt dag efter dag. Trots detta fabricerade och spred han falska hadither. … Abu Bishr Ahmad ibn Muhammad al-Marwazi var en av Khorasans främsta faqihs, asketer och sunnans försvarare. Han var som ett svärd mot bid‘ah och dem som följde bid‘ah, och till sunnans försvar. Men han ansåg falska ord vara hadither. … Wahab ibn Yahya ibn Hafs (250 e.H.) var en av sin tids mest fromma asketer och predikanter. I tjugo år talade han inte om världsliga saker med någon. Ändå brukade även han säga avskyvärda lögner i hadithens namn. (al-Suyuti, Tadrib al-Rawi 1/281–283).
‘Allamah ‘Ali al-Qari (1014 e.H.) skrev: ’Världsförsakande dervischer som ägnade sig åt överdriven dyrkan och gudstjänst spred många påhittade ord i hadithens namn om olika förtjänster, såsom bönen under mid-sha‘ban-natten och bönen under månaden rajab. De ansåg att de genom detta skulle få belöning och tjäna religionen. När det gäller fabricerade hadither har dessa människor orsakat störst skada för sig själva och andra muslimer. De ansåg detta vara en god och belöningsvärd handling och kunde därför inte på något sätt hindras från den. Å andra sidan älskade och vördade vanliga muslimer och lärda dem djupt på grund av deras goda handlingar, ärlighet, dyrkan och dervischliv. De tog ivrigt emot och återberättade deras ord. Ibland blev även goda hadithlärda lurade av deras handlingar och uppförande och tog oförsiktigt emot deras påhittade och falska hadither.’ (Mulla ‘Ali al-Qari, Sharh Sharh Nukhbat al-Fikar, s. 447–448).

1.5.4. Emirernas gunstlingar

De ovan förklarade motiven var i grunden religiösa. Utöver religiösa motiv hittade många människor på hadither av olika världsliga skäl: för att tjäna pengar, vinna ära eller berömmelse, få kungars och härskares uppmärksamhet, uppnå anseende vid hovet, etablera politisk eller gruppmässig överhöghet och så vidare. Människor gör mycket för att få tillträde till härskare och administratörer och bli deras gunstlingar. Under det andra hijriska århundradet försökte vissa svaga ’alim, för att vinna kalifernas eller emirernas gunst, hitta på hadither i enlighet med deras önskemål. Den berömde muhaddithen Zuhayr ibn Harb (234 AH) från det tredje hijriska århundradet berättar följande om en sådan händelse: Några muhaddither kom till den tredje abbasidiske kalifen Muhammad al-Mahdis (regeringstid 158–169 AH) hov. En av dem var Ghiath ibn Ibrahim al-Nakha’i. Kalifen al-Mahdi tyckte om att flyga fullblodsd uv or och anordna duvtävlingar. Med kalifens intresse i åtanke nämnde Ghiath sin isnad och sade: ”Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har sagt: ’Det finns ingen tävling annat än i bågskytte, hästar och fåglar.’” När al-Mahdi hörde detta blev han glad och beordrade att den nämnde muhaddithen skulle få tiotusen taka i gåva. Men när Ghiath lämnade hovet sade al-Mahdi: ”Jag förstår att du har ljugit. Det var jag som fick dig att ljuga.” Han beordrade att duvorna skulle slaktas. Därefter lät han aldrig den nämnde muhaddithen träda in vid sitt hov igen. (Al-Khatib al-Baghdadi, Ahmad ibn Ali, Tarikh Baghdad 12/323–324).

Här bör det uppmärksammas att den ursprungliga hadithen är sahih och uppmuntrar till tävling och utdelning av priser i hästkapplöpning, kamelkapplöpning och bågskytte. [Al-Tirmidhi, Muhammad ibn Isa (279 AH), al-Sunan 4/205]. Denne person lade där till ordet ”fåglar” för att behaga kalifen.

Den femte abbasidiske kalifen Harun al-Rashid (regeringstid 193–170 AH) kom till Medina på ett statsbesök. Han ville stiga upp på minbaren i Profetens moské och hålla ett tal. Han bar en svart sherwani. Han tvekade att stiga upp på minbaren i denna klädsel. Medinas berömde lärde och domare Wahb ibn Wahb Abu al-Bukhturi sade då: ”Ja‘far al-Sadiq har berättat för mig, från sin far Muhammad al-Baqir, att Jibril kom till Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, iklädd en svart sherwani.” (Al-Khatib al-Baghdadi, Tarikh Baghdad 13/452).

På detta sätt framställde han, för att behaga kalifen, en lögn som en hadith. Abu al-Bukhturi var mycket skicklig på att förfalska hadither.

1.5.5. Berättare och predikanter

Många människor framförde påhittade berättelser som hadither under sina predikningar för att få åhörarnas uppmärksamhet, roa dem, påverka dem samt öka sitt eget anseende, sin berömmelse och sina kontantinkomster. Dessa predikanter och berättare spelade en mycket stor roll i spridningen av falska och förfalskade hadither. De var mycket skickliga på att hitta på lögner i hadithernas namn och hade stor kvickhet. Många av dem hittade snabbt på lögner efter åhörarnas önskemål för att förbluffa dem och tömma deras fickor. Dessutom brukade andra bedragarpredikanter, när en förfalskares falska hadith eller berättelse var fängslande, stjäla den, skapa en isnad i sitt eget namn och sprida den. (Fallata, al-Wad‘ 1/272–279).

Se exempel på deras klurighet och fräckhet. Imam Yahya ibn Ma‘in (233 AH) och imam Ahmad ibn Hanbal (241 AH) var två av det tredje hijriska århundradets främsta muhaddither. Under första hälften av det tredje hijriska århundradet var de välkända i Bagdad och i hela den muslimska världen. En dag bad de båda salat i en moské i Bagdad. Efter salat började en predikant hålla en predikan. Under predikan sade han: ”Både Ahmad ibn Hanbal och Yahya ibn Ma‘in har berättat för mig, från dem berättade Abd al-Razzaq, från honom Ma‘mar, från honom Qatada, från honom Anas, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ’Om någon säger ”la ilaha illa Allah”, skapas av varje bokstav en fågel vars näbb är av guld och vars fjädrar är av dyrbara ädelstenar …’” På detta sätt berättade han fantasifulla historier och påhittade berättelser om stora belöningar. Efter predikan gav många av de närvarande åhörarna honom små gåvor.

Under predikan frågade Ahmad och Yahya förvånat varandra: ”Har du berättat denna hadith för den mannen?” Båda sade: ”Jag har hört denna hadith för första gången i mitt liv.” När folkmassan hade minskat efter predikan vinkade Yahya åt mannen att komma närmare. Mannen skyndade sig fram, i tron att han skulle få någon gåva. Yahya frågade honom: ”Vem har berättat denna hadith för dig?” Mannen svarade: ”Yahya ibn Ma‘in och Ahmad ibn Hanbal.” Yahya sade: ”Jag är Yahya och denne är Ahmad. Ingen av oss har hört denna hadith i hela sitt liv, än mindre lärt ut den till någon. Om du måste ljuga, använd någon annans namn, men använd inte våra namn.” Då sade mannen: ”Jag har alltid hört att Yahya ibn Ma‘in är en idiot, och nu har jag fått bevis för det.” Yahya frågade: ”Hur då?” Han svarade: ”Tror ni att det inte finns någon annan Yahya ibn Ma‘in eller Ahmad ibn Hanbal i världen än ni två? Förutom er följeslagare Ahmad har jag studerat hadither hos sexton personer som heter Ahmad ibn Hanbal.” När Ahmad ibn Hanbal hörde detta täckte han ansiktet med sin tygbit och sade: ”Låt mannen gå.” Mannen lämnade dem efter att ha betraktat dem hånfullt. (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 1/21–22).

Abu Hatim Muhammad ibn Hibban al-Busti (354 AH), en av det fjärde hijriska århundradets framstående muhaddither, säger: ”Under min resa för att samla in hadither kom jag till en stad i Syrien som hette ’Tajrawan’. Efter att jag hade bett salat i stadens stora moské reste sig en ung man och började predika. Under predikan sade han: ’Abu Khalifa har berättat för mig, från honom al-Walid, från honom Shu‘ba, från honom Qatada, från honom Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, sade: ”Om någon uppfyller en muslims behov ger Allah honom så och så stor belöning …”’ På detta sätt sade han mycket. När han hade avslutat sitt tal kallade jag på honom och frågade: ’Var bor du?’ Han sade: ’Jag kommer från området Bardaya.’ Jag frågade: ’Har du någonsin varit i Basra?’ Han svarade: ’Nej.’ ’Hur kan du då återberätta hadither från Abu Khalifa, när du aldrig har träffat honom?’ Den unge mannen sade: ’Att ställa frågor om detta strider mot artighet och adab. Jag kan bara denna enda isnad utantill. Så fort jag hör en hadith eller något uttalande från någon, sätter jag denna isnad framför det och återberättar det.’ Ibn Hibban säger: ’Då lämnade jag den unge mannen och gick därifrån.’” (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 1/22).

Den berömde muhaddithen Abu al-Faraj Ibn al-Jawzi (597 AH) från det sjätte hijriska århundradet säger: ”I mitt område finns en predikant. Utåt sett är han en from och gudfruktig människa. I sitt handlande visar han dervischskap och taqwa. Två av mina mycket pålitliga lärda vänner berättade om honom att han på en Ashura-dag sade: ’Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, har sagt: ”Den som gör denna handling på Ashura-dagen får denna belöning, och den som gör den handlingen får denna belöning …”’ På detta sätt berättade han hadither om många belöningar för många handlingar. Vi frågade: ’Varifrån lärde du dig dessa hadither utantill?’ Han sade: ’Vid Allah, jag har aldrig lärt mig eller memorerat dessa hadither. De kom till mig just nu och jag sade dem.’” (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 1/20).

Ibn al-Jawzi säger: ”En samtida predikant till mig skrev till och med en bok med dessa falska hadither. En av bokens förfalskade hadither lyder som följer: En dag gick Hasan, må Allah vara nöjd med honom, och Husayn, må Allah vara nöjd med honom, in i kalifen Umars, må Allah vara nöjd med honom, hus. Umar var upptagen. När han hade avslutat sitt arbete lyfte han huvudet och fick se dem båda. Han reste sig, kysste dem, gav var och en tusen mynt och sade: ’Förlåt mig, jag förstod inte att ni hade kommit.’ De båda återvände och berättade för sin far Ali, må Allah vara nöjd med honom, om Umars artighet och ödmjukhet. Då sade Ali: ’Jag hörde Allahs sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, säga: ”Umar ibn al-Khattab är islams ljus och de paradisiska invånarnas lampa.”’ De båda återvände till Umar och berättade denna hadith för honom. Då bad han om papper och bläck och skrev: ’I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. De två ledarna för paradisets ungdom har berättat för mig att de fått detta från sin far Ali al-Murtada, från deras morfar, profeten al-Mustafa, må Allah välsigna honom och ge honom frid, som sade: ”Umar är islams ljus och de paradisiska invånarnas lampa.”’ Umar testamenterade att papperet efter hans död skulle läggas på hans bröst, innanför svepningen. Efter hans död gjordes detta enligt hans testamente. Nästa morgon såg alla att papperet låg ovanpå graven och att det stod skrivet på det: ’Hasan och Husayn har talat sanning, deras far har talat sanning, Allahs sändebud har talat sanning, Umar är islams ljus och de paradisiska invånarnas lampa.’

Ibn al-Jawzi säger: ”Det mest sorgliga och beklagansvärda är att han inte nöjde sig med att skriva denna avskyvärda lögn och fantasihistoria. Han visade den också för många lärda i vår tid. Bristen på kunskap bland de lärda om hadithernas isnader och äkthet är så uppenbar att många lärda till och med har nämnt denna avskyvärda lögn som korrekt. (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 1/20–21).

১.৫.৬. Regional, yrkesmässig eller etnisk fiendskap
Människor från olika släkter, folk, länder eller städer har ibland tagit till förfalskning för att etablera sin egen överlägsenhet eller värdighet. Hadither har fabricerats till förmån för det arabiska folket och det arabiska språket samt mot det persiska språket och det persiska folket. På motsvarande sätt har hadither förfalskats till förmån för det persiska språket och mot det arabiska språket. Hadither har fabricerats både till förmån för och mot olika folkgrupper eller yrken. Bland dessa påståenden finns följande: ”Det språk som Allah avskyr mest är det persiska språket.” ”När Allah är vred uppenbarar Han uppenbarelsen på arabiska, och när Han är nöjd uppenbarar Han uppenbarelsen på persiska.” ”De änglar som finns runt Tronen talar persiska.” På motsvarande sätt har förtalande och nedsättande hadither fabricerats mot vävare, guldsmeder och andra yrken på grund av yrkesmässig rivalitet.
Hadither har fabricerats till olika städers, länders eller orters förtjänst eller fördömelse. Man kan säga att hadither har fabricerats till beröm eller fördömelse av nästan alla kända städer eller länder under det tredje hijriska århundradet. Även för städer som Mekka, Medina och andra, om vilka det finns många autentiska hadither om deras förtjänster, har många mycket tilltalande förfalskade hadither fabricerats. (Se vidare: Ibn al-Jawzi, al-Mawduʿat 1/357–373, 2/147–161; Fallata, al-Wadʿ 1/260–263.)
১.৫.৭. Längtan efter berömmelse
Vi har tidigare nämnt att isnad och matn under den tiden var hadithens två oskiljaktiga delar. Det var just den sammansatta formen av isnad och matn som kallades hadith. Hadither i denna sammansatta form var välkända bland hadithlärda. Ibland ändrade någon hadithlärd denna sammansatta form för att vinna berömmelse eller framstå som originell. Han återberättade en hadith med en isnad genom en annan isnad eller återberättade en återberättares hadith under en annan återberättares namn. Bland de olika formerna av lögn kommer vi, om Allah vill, att nämna ett eller två exempel på att fabricera falska isnader.

১.৬. Olika former av lögn

I muhaddithernas terminologi finns det olika former och metoder för att »ljuga i hadithens namn«. I detta avsnitt ska vi, om Allah vill, kortfattat diskutera dessa.
1.6.1. Lögn i isnad
Hadith är den kombinerade formen av »isnad« och »matn«. För att fabricera en hadith är det nödvändigt att förfalska isnaden. Ofta var dessutom själva förfalskningen av isnaden bedragarens huvudsakliga syfte. Lögnarna förfalskade isnader i enlighet med sina avsikter och sin förmåga. Dessa förfalskningar kan delas in i flera kategorier.
1.6.1.1. En fabricerad isnad för ett fabricerat uttalande
Ingen hadith accepterades utan isnad. För att kunna framställa ett falskt uttalande som en hadith måste man därför också ange en isnad till det. I de flesta fall konstruerade bedragarna efter eget huvud isnader i välkända lärdas namn. Eller så satte de någon isnad som de hade lärt sig utantill före olika fabricerade hadither. Vi har sett detta i flera av de fabricerade hadither som diskuterats tidigare. På detta sätt är även isnaderna till de flesta fabricerade hadither påhittade. Se följande exempel:
Imam Ibn Majah säger: »Sahl ibn Abi Sahl och Muhammad ibn Isma’il berättade för mig; Abd al-Salam ibn Salih Abu al-Salt al-Harawi berättade för dem: Ali Rida berättade för mig, från sin far Musa Kazim, från sin far Ja’far Sadiq, från sin far Muhammad Baqir, från sin far Ali Zayn al-Abidin, från sin far imam Husayn (må Allah vara nöjd med honom), från sin far Ali (må Allah vara nöjd med honom), att Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Iman är kunskap eller ma’rifa i hjärtat, ord med tungan och handling enligt föreskrifterna.’«
Iman skulle alltså vara samlingsnamnet för kunskapen i hjärtat, bekännelsen med tungan och förverkligandet i handling. Uttalandet är mycket tilltalande. Många tabi’un och senare lärda har definierat iman på detta sätt. Imam Malik, al-Shafi’i, Ahmad ibn Hanbal och andra antog denna uppfattning. Imam Abu Hanifa säger däremot: »Iman är i grunden namnet på övertygelsen i hjärtat och bekännelsen med tungan. Handling är inte en del av iman, utan ett krav och en följd av den. Islam består av iman och handling.« Om denna hadith vore autentisk skulle den bevisa att Imam Abu Hanifas uppfattning är felaktig. Men muhaddithernas granskning har visat att hadithen saknar grund och är falsk.
Lägg märke till detta, käre läsare. Hadithens berättare är sju av de tolv imamerna i shia-traditionen och några av de mest framstående personerna bland Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ättlingar. Därför blir vi, enkla och godtrogna muslimer, lätt bedragna. Men de muhaddither som hade till uppgift att bevara Allahs sändebuds sunnah kunde inte luras på detta sätt. De granskade hadithen enligt sina metoder. Genom sin granskning fann de att ingen elev till någon av de sju berömda imamer som nämns i isnaden hade återberättat denna hadith, och att den inte heller hade återberättats genom någon annan isnad.
Endast Abd al-Salam Abu al-Salt hävdade att imam Ali Rida (d. 203 AH) hade berättat denna hadith för honom. På så sätt kan vi se att denne person, Abu al-Salt, började sprida hadithen tvåhundra år efter Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång. Muhadditherna fann genom jämförande granskning att denne Abd al-Salam Abu al-Salt hade studerat och återberättat många hadither. Men många av haditherna som han återberättade innehöll fel. Han återberättade i olika lärdas och muhaddithers namn hadither som ingen annan av deras elever återberättade. Detta visar att han inte kunde memorera hadither korrekt. Det råder dock oenighet bland dem om huruvida han medvetet brukade återberätta falska hadither. Yahya ibn Ma’in och vissa imamer sade att han uppenbarligen var en god människa i sitt privatliv. Även om han var shia överdrev han inte. Men han återberättade otaliga förvirrade och grundlösa (munkar) hadither, som ingen annan berättare någonsin hade återberättat. Det verkar dock som om han inte ljög med avsikt. Al-Juzjani, Uqayli och andra imamer sade däremot att han var en lögnare. (Se vidare: Ibn Hajar al-Asqalani, Tahdhib al-Tahdhib 6/285–286; Taqrib al-Tahdhib, s. 355.)
De som ansåg att hans fel var oavsiktliga kallade hadithen för ogiltig, grundlös, mycket svag och liknande. De som ansåg honom vara en avsiktlig lögnare kallade däremot hadithen mawdu’, det vill säga fabricerad. (Al-Busiri, Zawa’id Ibn Majah, s. 37.)
Den berömde muhaddithen Ibn al-Qayyim, Muhammad ibn Abi Bakr (d. 751 AH), från 700-talets hijri, följde den hanbalitiska rättsskolan och ansåg att handling är en del av iman. Enligt honom består iman av kunskap i hjärtat, bekännelse med tungan och efterlevnad av föreskrifterna. Efter en lång diskussion till stöd för denna uppfattning säger han: »Men den hadith som Abd al-Salam ibn Salih har återberättat i denna fråga och som Ibn Majah har sammanställt är mawdu’; den är inte Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ord.« (Ibn al-Qayyim, Hashiyat Abi Dawud 12/294.)
Vi kan se att alla berättare i denna isnad är mycket berömda och allmänt respekterade personer. Detta är ett kännetecken för fabricerade hadither. I de flesta fall konstruerade bedragarna, för att kunna genomföra sina förfalskningar, isnader bestående av berömda personer. Deras bedrägeri kunde lura vanligt folk, men inte de granskande muhadditherna. Bedragarens namn blev nämligen kvar i isnaden. Namnet på den person som bedragaren påstod vara hans lärare fanns där. Genom att jämföra och granska de hadither som lärarens övriga elever återberättade med de hadither som denna bedragare återberättade avslöjade muhadditherna förfalskningen.
Se ännu ett exempel på förfalskning. Isma’il ibn Ziyad var en hadithberättare från det andra århundradet AH. Han säger: »Thawr ibn Yazid (d. 155 AH) berättade för mig; han återberättade från Khalid ibn Ma’dan (d. 103 AH), från Mu’adh ibn Jabal: Vi sade: ’Allahs sändebud, får vi röra Koranen utan wudu?’ Han sade: ’Ja, men om fullständig rituell tvagning är obligatorisk, ska ni inte röra Koranen.’ Vi sade: ’Allahs sändebud, vad betyder då Koranens ord: ”Ingen rör den utom de renade” (Sura al-Waqi’a 56:79)?’ Han sade: ’Det betyder att ingen annan än de troende får del av Koranens belöning.’«
Muhadditherna är eniga om att denna hadith är fabricerad. Hadithens imamer samlade in de hadither som återberättats av denne person, Isma’il ibn Ziyad (Abu Ziyad), och jämförde dem med alla andra återberättelser. De fann att ingen av hans hadither var korrekt. Han var en god lärd och tjänstgjorde som qadi, det vill säga domare, i området Mosul. Men han återberättade i namn av flera välkända muhaddither från sin tid, såsom Shu’ba (d. 160 AH), Ibn Jurayj (d. 150 AH) och Thawr (d. 155 AH), många hadither som de aldrig hade sagt och som ingen av deras elever hade återberättat från dem.
Det är till exempel i Thawrs namn som han återberättade denna hadith. Thawr var en av Syriens mest berömda muhaddither och faqih under det andra århundradet AH. Han hade otaliga elever. Många hade studerat hadith hos honom i åratal. Ingen elev återberättade denna hadith från honom. Ändå återberättade Isma’il den i hans namn. Av omständigheterna att döma verkar det som om han medvetet brukade återberätta fabricerade hadither på detta sätt. Imam al-Daraqutni, Ibn ‘Adi, Ibn Hibban, Ibn al-Jawzi och andra imamer har behandlat dessa frågor utförligt och kallat honom en dajjal och en lögnare. Alla hans hadither som endast han själv återberättade och som ingen annan återberättade betraktade de som mawdu’, det vill säga fabricerade.
Här är ännu ett fabricerat och falskt uttalande som Isma’il återberättade som Allahs sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hadith. Han säger: »Ghalib al-Qattan berättade för mig, från Abu Sa’id al-Maqribi, från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’Det språk som Allah avskyr mest är det persiska språket, och Paradisets invånares språk är det arabiska språket.’« (Ibn ‘Adi, al-Kamil 1/510–511; Ibn Hibban, al-Majruhin 1/129.)
1.6.1.2. En fabricerad isnad för en redan spridd hadith
Vi har sett att bedragarens syfte ibland var att etablera sin egen särställning och särskilda betydelse. Därför konstruerade de särskilda isnader för redan spridda matn eller uttalanden. Här ska jag nämna ett exempel.
Imam Malik var en av de främsta imamerna bland muhadditherna under det andra århundradet AH. Från sin lärare Nafi’, via Abd Allah ibn Umar, återberättade han många hadither från Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Därför är »Malik från Nafi’, från Abd Allah ibn Umar« en mycket autentisk och synnerligen berömd isnad. Denna isnad är bevarad hos alla muhaddither.
Abd al-Mun’im ibn Bashir, en berättare från det tredje århundradet AH, säger: »Malik berättade för mig, från Nafi’, från Abd Allah, som sade: Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ’O Allah, skänk välsignelse åt min ummah under alla deras tider.’« [Al-Khalili, Khalil ibn Abd Allah (d. 446 AH), al-Irshad, s. 7.]
Den berömde muhaddithen och lärde från det femte århundradet AH, Khalil ibn Abd Allah al-Khalili (d. 446 AH), säger: »Detta är en mawdu’, alltså fabricerad, hadith. Denne person, Abd al-Mun’im, var en lögnaktig bedragare.« Abd Allah, imam Ahmads son, säger: »En dag sade jag till min far: ’Jag såg Abd al-Mun’im ibn Bashir på marknaden.’ Han sade: ’Min son, lever den där lögnaktige bedragaren fortfarande?’ Denna hadith är i denna isnad helt grundlös och obefintlig. Ingen har någonsin återberättat den från Malik eller från Nafi’. Denna hadith återberättades ursprungligen av sahabin Sakhr al-Ghamidi från Allahs sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).« (Al-Khalili, al-Irshad, s. 7.)
Här ser vi att al-Khalili fastslog att hadithen var mawdu’. Samtidigt nämnde han själv att hadithen hade återberättats från en annan sahabi. Hans avsikt är att hadithen är mawdu’ med denna isnad. Den kombinerade formen av denna isnad och detta matn är fabricerad. Han återgav också kortfattat resultatet av muhaddithernas granskning. Ingen av Imam Maliks otaliga elever återberättade denna hadith från honom genom denna isnad. Endast Abd al-Mun’im hävdade att imam Malik hade berättat hadithen för honom. Genom att jämföra med alla andra hadither som Abd al-Mun’im återberättat avslöjade muhadditherna hans lögner och identifierade honom som en lögnare.
Det betyder dock inte att hadithens matn är falskt. Matnet har återberättats genom andra isnader från Sakhr al-Ghamidi och andra sahaba, och muhaddithernas granskning har visat att det är autentiskt. (Al-Tirmidhi, al-Sunan 3/517; Ibn Majah, al-Sunan 2/752.)
På detta sätt har vi sett att Abd al-Mun’im för ett redan spritt och autentiskt matn fabricerade en mycket berömd och autentisk isnad. Det är omöjligt för oss i vår tid att föreställa oss vilken betydelse en sådan fabricerad isnad hade för att vinna berömmelse under den tiden. Muhadditherna kände till hadithen genom Sakhr al-Ghamidi. Men så snart de hörde att någon i en viss stad återberättade hadithen från Abd Allah ibn Umar genom Malik, gick de till honom, skrev ned hans hadither och granskade dem. När granskningen avslöjade mannens förfalskning offentliggjorde de detta. Därefter kom andra muhaddither också till honom. Mannen måste i stort sett ha roat sig mycket och tänkt: Hur många människor kommer inte till mig för att höra hadith! Hur jag lurar alla! Men han bekymrade sig inte om att hans förfalskning skulle avslöjas. Ingen bedragare begår förfalskning med tanke på att han kan bli avslöjad.
Ibrahim ibn al-Hakam ibn Aban var en hadithberättare från det tredje århundradet AH. Han brukade på detta sätt tillgripa vissa förfalskningar när han återberättade hadither. Till och med en berömd imam som Ahmad ibn Hanbal reste till honom för att studera hadith. Imam Ahmad sade senare: »Jag reste från Bagdad ända till Aden i Jemen för att studera hadith hos Ibrahim ibn al-Hakam. Pengarna för resan gick ’fi sabilillah’.« (Ibn al-Jawzi, al-Du’afa wa-l-Matrukin 1/30.)

1.6.1.3. Att lägga till eller ta bort något i isnād

Det som man måste säga vidare från Allahs Sändare (s) är precis så som man har hört det. Att på något sätt lägga till eller ta bort något i isnād räknas också som att ljuga om honom. Därför har hadithlärda betraktat varje förändring i de etablerade isnāderna som påhitt och förfalskning. Att återge en mawqūf- eller maqtūʿ-hadith, det vill säga en följeslagares eller en tābiʿīs uttalande, som en marfūʿ-hadith eller som Allahs Sändares (s) uttalande; att återge en mursal- eller munqaṭiʿ-hadith som muttasil; att ersätta namnet på en svag återberättare i isnād med namnet på en annan välkänd återberättare; eller att på något sätt förändra en hadiths isnād räknas som lögn i hadithens namn. Sådan lögn kan vara avsiktlig eller oavsiktlig. Den som ljuger avsiktligt betraktas som lögnare eller förfalskare. Den som ljuger oavsiktligt betraktas som oacceptabel, svag och övergiven. Se ett par exempel på detta.

Abū Samārah Aḥmad ibn Sālim var en rāwī från det andra och tredje hijri-århundradet. Han sade: ”Sharīk har berättat för oss, från al-Aʿmash, från ʿAṭiyyah, från Abū Saʿīd al-Khudrī, att Allahs Sändare (s) sade: ’ʿAlī är den främste av alla skapade.’”

Hadithens imamer konstaterade genom granskning att denne Abū Salāmah Aḥmad ibn Sālim var en ytterst svag rāwī. Han återberättade från olika lärda och hadithlärda hadither i deras namn som ingen annan hade återberättat. Denna hadith var ett av hans falska eller felaktiga återberättanden. Även andra elever till Sharīk ibn ʿAbdullāh återberättade denna hadith. Dessutom återberättade flera andra än Sharīk från Sharīks lärare al-Aʿmash. Men de sade: ”Från al-Aʿmash, från ʿAṭiyyah, som sade att Jābir brukade säga: ’Vi brukade anse ʿAlī vara den främste bland oss.’”

Därmed har vi sett att Abū Salāmah, avsiktligt eller oavsiktligt, förändrade tre saker.

För det första återberättade ʿAṭiyyah hadithen från Jābir, men Abū Salāmah nämnde felaktigt namnet på ʿAṭiyyahs lärare som Abū Saʿīd al-Khudrī. På så sätt ändrade han följeslagarens namn i isnād.

För det andra förändrade han både hadithens isnād och dess matn.

För det tredje ändrade han isnād och framställde Jābirs uttalande som Allahs Sändares (s) uttalande.

Hadithen var i själva verket Jābirs (må Allah vara nöjd med honom) eget uttalande, men han återgav den som Allahs Sändares (s) uttalande. Och detta är den allra allvarligaste förändringen. Här tillskrivs nämligen Allahs Sändare (s) något som han inte sade, vilket är en mycket stor synd. Att nämna en följeslagares, en tābiʿīs eller någon from äldres uttalande eller en vis sentens som Allahs Sändares (s) uttalande är en särskild form av mawḍūʿ- eller påhittad hadith. Vi kommer strax att återkomma till detta, om Allah vill. (Ibn ʿAdī, al-Kāmil 1/277–278).

Ibrāhīm ibn al-Ḥakam ibn Abān var en rāwī från det tredje hijri-århundradet. Han förfalskade hadither när han återberättade dem, särskilt i isnād. Den tredje århundradets hadithlärde ʿAbbās ibn ʿAbd al-ʿAẓīm sade: ”Ibrāhīm ibn al-Ḥakam lärde sig och skrev ned vissa hadither från Allahs Sändare (s), genom sin far, från tābiʿīn Ikrimah. Dessa hadither var skrivna i hans manuskript i mursal-form; där fanns inget namn på någon följeslagare. Senare började han återberätta dem med namn på följeslagare som ʿAbdullāh ibn ʿAbbās, Abū Hurayrah och andra. På grund av denna lögn i isnād förlorade han sin trovärdighet.” (Ibn ʿAdī, al-Kāmil 1/241–242).

1.6.1.4. Att stjäla isnād eller hadither

En särskild metod som lögnare använder vid hadithförfalskning är stöld. Med ”hadithstöld” menas att en lögnaktig rāwī hör en hadith från en annan rāwī men inte återberättar den genom dennes auktoritet, utan återberättar den med en påhittad isnād. Stöld kan ske på flera sätt:

a. Den ”tjuvaktige” förfalskaren behåller den ursprungliga isnād oförändrad. Men i stället för att nämna namnet på den person från vilken han hörde hadithen nämner han dennes lärare och hävdar att han själv hörde den från läraren.

b. Den tjuvaktige förfalskaren ändrar något i den ursprungliga isnād. Han byter ut namnet på en rāwī i isnād och skapar på så sätt en ny isnād.

c. Den tjuvaktige förfalskaren skapar en ny isnād för hadithens matn. Han hör en hadith som återberättats av en svag eller lögnaktig rāwī, antingen direkt från denne eller på annat håll, och tycker om den. Eftersom hadithen är tilltalande vill han också återberätta den. Men om han återberättar den i den ursprungliga förfalskarens namn minskar hans egen anseende. Dessutom försvinner dess attraktionskraft och nyhet. Därför skapar han en annan falsk isnād för denna påhittade hadith.

Frågan om stöld är mycket viktig när man identifierar påhittade hadither. Många svaga eller påhittade hadither återberättas ibland genom tio eller femton isnāder. När en hadithlärd ser så många isnāder kan han ibland bli lurad. Han kan tänka att även om hadithens isnāder är svaga, så kanske den ändå har någon grund eftersom den förekommer genom så många isnāder. I ett sådant fall måste han försäkra sig om två saker. För det första måste han undersöka om det finns en lögnaktig rāwī i varje isnād. Om det visar sig att hadithen blev berömd under en viss tid genom en viss rāwī och att hadithlärda från den tiden identifierade den som denne rāwīs hadith, men att någon svag eller förfalskande rāwī senare återberättade den från den förstnämnde rāwīs lärare eller genom någon annan isnād, då kan man förstå att de senare återberättarna har ”stulit” den.

Här nämner jag några exempel på stöld.

Vi har tidigare, som exempel på fromma människors oavsiktliga lögn, nämnt en hadith återberättad av den berömde ʿābid från det tredje hijri-århundradet, Thābit ibn Mūsā (229 AH), där det sägs: ”Den vars nattliga bön (tahajjud) är rikligare får ett vackrare ansikte på dagen.” Thābit var den förste som sade denna hadith. Efter att ha hört hadithen från Thābit undersökte hadithlärda saken ingående och blev säkra på att ingen före Thābit hade sagt den. Men efter att denna hadith genom Thābit hade blivit känd och berömd började någon svag eller lögnaktig rāwī återberätta den från Thābits lärare Sharīk eller genom andra isnāder. Hadithlärda identifierade dessa återberättanden som stöld. En av dessa tjuvaktiga förfalskare var ʿAbd al-Ḥamīd ibn Baḥr Abū al-Ḥasan al-ʿAskarī. I en senare generation än Thābit hävdade han att även han hade hört hadithen från Sharīk. Den berömde hadithlärde från det fjärde hijri-århundradet, allāmah Ibn ʿAdī, sade: ”Ḥasan ibn Sufyān berättade för mig: ʿAbd al-Ḥamīd ibn Baḥr berättade för mig: Sharīk berättade för oss, från al-Aʿmash, från Abū Sufyān, från Jābir, att Allahs Sändare (s) sade: ’Om någon ber på natten (tahajjud), får han ett vackrare ansikte på dagen.’” Ibn ʿAdī sade: ”Hadithen är berömd från Thābit ibn Mūsā. Efter honom har många svaga återberättare stulit hadithen. ʿAbd al-Ḥamīd är en av dem.” (Ibn ʿAdī, al-Kāmil 5/322).

En förfalskande rāwī från det fjärde hijri-århundradet var Ḥasan ibn ʿAlī ibn Ṣāliḥ al-Ādabī. Allāmah Ibn ʿAdī sade: ”Jag hörde och skrev ned hadither från denne man. Han brukade förfalska och stjäla hadither. Han återberättade den enes hadith i den andres namn. Han återberättade hadither med namn på personer vars identitet var okänd.” Därefter nämnde han många exempel på hur denne Ḥasan ibn ʿAlī stal hadither. I detta sammanhang sade Ibn ʿAdī: ”Ḥasan ibn ʿAlī al-Ādabī berättade för mig: Ḥasan ibn ʿAlī ibn Rāshid berättade för oss, från Sharīk, från al-Aʿmash, från Abū Sufyān, från Jābir, att Allahs Sändare (s) sade: ’Den vars nattliga bön är rikligare får ett vackrare ansikte på dagen.’” Ibn ʿAdī sade: ”Hadithen är Thābit ibn Mūsās hadith. Efter Thābit stal många svaga återberättare hadithen och spred den under olika återberättares namn. I denna isnād tillskriver Ḥasan ibn ʿAlī al-Ādabī hadithen Ḥasan ibn ʿAlī ibn Rāshid. Men Ḥasan ibn ʿAlī ibn Rāshid var en välkänd och sanningsenlig rāwī. Han återberättade aldrig denna hadith från Sharīk eller genom någon annan isnād. Ingen av hans kända elever återberättade hadithen från honom.” (Ibn ʿAdī, al-Kāmil 2/338–341; se även 6/303).

En svag rāwī från det andra århundradet var ”Hudhayl ibn al-Ḥakam”. Han sade: ”ʿAbd al-ʿAzīz ibn Abī Rawwād (159 AH) berättade för mig, från ʿIkrimah, från Ibn ʿAbbās, att Allahs Sändare (s) sade: ’Att dö i landsflykt räknas som martyrskap.’” Den enda återberättaren av denna hadith var denne rāwī vid namn Hudhayl. Hadithlärda från det andra och tredje århundradet kom genom ingående efterforskning och granskning fram till att ingen annan rāwī än denne person hade återberättat hadithen från ʿAbd al-ʿAzīz eller genom någon annan källa.

En annan rāwī från denna tid var Ibrāhīm ibn Bakr al-Aʿwar. Han kom och hävdade att han hade hört hadithen från ʿAbd al-ʿAzīz. Han sade också: ”ʿAbd al-ʿAzīz berättade för oss, från ʿIkrimah, från Ibn ʿAbbās …” Genom granskning fastställde hadithlärda att denne Ibrāhīm hade stulit hadithen. De såg att Ibrāhīm inte hade hört hadithen från ʿAbd al-ʿAzīz. När Hudhayl återberättade hadithen hade han inte heller sagt att han själv hade hört den. När hadithen genom Hudhayls källa blev berömd bland hadithlärda fick även Ibrāhīm kännedom om den genom Hudhayl. Men om han återberättade hadithen genom Hudhayls källa skulle hans anseende minska! Därför stal han Hudhayls isnād. Han gjorde anspråk på att Hudhayls lärare var hans egen lärare och började återberätta hadithen. (Ibn ʿAdī, al-Kāmil 1/257).

1.6.2. Lögn i matn

Det främsta området för förfalskning är hadithens matn, det vill säga dess huvudsakliga innehåll. Hadithlärda har nämnt att de lögner som sprids i Allahs Sändares (s) namn i huvudsak kan vara av två slag: Förfalskaren tillskriver Allahs Sändare (s) något som han själv har hittat på, eller så tillskriver han honom ett redan spritt uttalande. Båda formerna av lögn kan vara avsiktliga eller oavsiktliga.

1.6.2.1. Att framställa egna påhittade uttalanden som hadither

Ibland ser vi att en lögnaktig rāwī framställer något han själv har hittat på som en hadith. Allāmah al-Suyūṭī (911 AH) har nämnt att denna typ utgör den största delen av mawḍūʿ- eller falska hadither. I de flesta fall hittar förfalskaren på ett uttalande efter behov och fördel och framställer det som en hadith. (Al-Suyūṭī, Tadrīb al-rāwī 1/287).

Bland de olika exempel som nämnts ovan har vi sett många påhittade hadither av detta slag. Alla påhittade hadither som har skapats till fördel för olika surors dygder i Koranen, eller till fördel för eller mot olika länder, folk, grupper, uppfattningar och liknande, tillhör samma kategori.

1.6.2.2. Att framställa ett spritt uttalande som en hadith

Ibland har en svag eller lögnaktig rāwī, av misstag eller med avsikt, återberättat en följeslagares eller tābiʿīs uttalande, ett ordspråk, en from persons ord, ett uttalande som tillskrivs tidigare profeter, ett medicinskt påstående, en berömd lärds ord eller något annat liknande spritt uttalande som ”Profetens hadith”. Allāmah al-ʿIrāqī (806 AH) har nämnt två exempel på sådana mawḍūʿ-hadither. Det första exemplet är: ”Kärleken till världen är roten till alla synder.” Allāmah al-ʿIrāqī sade att detta egentligen var en from ʿābids uttalande. Det sprids också som ett uttalande av ʿĪsā (a). Men det saknar grund som Allahs Sändares (s) uttalande. Det andra exemplet är: ”Magen är sjukdomarnas hus, och att begränsa kostvanorna är roten till alla läkemedel.” Detta är ett uttalande av läkare. Det saknar grund som hadith. (Al-Suyūṭī, Tadrīb al-rāwī 1/287).

I avsnittet ovan med rubriken ”Att lägga till eller ta bort något i isnād” har vi sett några exempel av detta slag. Vi kommer att se många fler exempel på denna typ av lögn eller förfalskning i det andra kapitlet. Här nämner jag en sådan hadith som är spridd bland de lärda i vårt land.

I vårt land sprids följande uttalande som en hadith: ”Det som muslimerna anser vara gott är gott inför Allah.”

I vårt land är uttalandet i allmänhet känt som en profetisk hadith. Det är i själva verket ʿAbdullāh ibn Masʿūds (må Allah vara nöjd med honom) uttalande. Om man återberättar det som Allahs Sändares (s) uttalande ljuger man om honom. Ibn Masʿūd (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Allah betraktar sina tjänares hjärtan. Han fann Muḥammads (s) hjärta vara det bästa och främsta av alla skapelsers hjärtan. Därför utvalde Han honom åt sig och sände honom med uppdraget att förmedla budskapet. Därefter betraktade Han, efter Muḥammads (s) hjärta, de övriga tjänarnas hjärtan. Då fann Han sina följeslagares hjärtan vara de bästa. Därför gjorde Han dem till sin Profets följeslagare och rådgivare; de kämpade för hans religion. Alltså är det som muslimerna [det vill säga Allahs Sändares (s) följeslagare, de renhjärtade följeslagarna som var hans rådgivare] anser vara gott också gott inför Allah. Och det som de anser vara dåligt är också dåligt inför Allah.” (Aḥmad, al-Musnad 1/379; al-Ḥākim, al-Mustadrak 3/83).

Vissa jurister eller lärda har av misstag nämnt uttalandet som en profetisk hadith. Senare tiders hadithlärda sökte igenom alla hadithsamlingar och blev säkra på att hadithen inte hade återberättats från Allahs Sändare (s). Allāmah al-Zaylaʿī, ʿAbdullāh ibn Yūsuf (762 AH), Ibn Kathīr, Ismāʿīl ibn ʿUmar (774 AH), Ibn Ḥajar al-ʿAsqalānī, Aḥmad ibn ʿAlī (852 AH), al-Sakhāwī, Muḥammad ibn ʿAbd al-Raḥmān (902 AH) och andra hadithlärda har nämnt att hadithen återberättas med en hasan-isnād som ʿAbdullāh ibn Masʿūds (må Allah vara nöjd med honom) uttalande. Den har ingenstans återberättats som Allahs Sändares (s) uttalande.

1.6.3. Lögner i översättning, förklaring och forskning
Ett annat stort område för lögner i hadithens namn är översättning och förklaring. När man granskar de böcker och predikningar som är i omlopp ser man att vi vanligtvis ger oss själva fullständig frihet när vi återger hadither. Vi översätter hadithens huvudsakliga budskap med mer eller mindre innehåll efter eget tycke, lägger in många av våra egna åsikter och förklaringar i översättningen och presenterar sedan allt under namnet ”hadith”. Ändå blev Sahabah al-Kiram helt utmattade av rädsla för att ens ett enda ord skulle ändras!

Qiyas och ijtihad i ljuset av Koranen och haditherna är en av den islamiska rättsvetenskapens viktigaste källor. I frågor där Koranen och haditherna inte har gett någon tydlig bestämmelse måste bestämmelserna fastställas genom qiyas och ijtihad. Till exempel lärde Allahs Sändebud (fvmh) umma åt att förrätta salat. Men han förklarade inte i detalj vilken handling som är fard, vilken som är mustahabb och så vidare. Mujtahid försöker fastställa detta med hjälp av olika hadither. På motsvarande sätt sägs inget i Koranen eller haditherna om exempelvis mikrofoner, telefoner och flygplan. Mujtahid försöker, med utgångspunkt i relevanta anvisningar i Koranen och haditherna och genom qiyas och ijtihad, få kännedom om bestämmelserna för dessa.

Genom qiyas eller ijtihad kan man emellertid inte få kunskap om det fördolda och inte heller fastställa hur dyrkan ska utföras. Man kan inte genom att göra analogi med att bära ihram under hajj fastställa att ihram ska bäras under salat. På motsvarande sätt kan man inte, genom att göra analogi med att salat i Masjid al-Haram ger hundratusenfaldig belöning, säga att belöningen för att betala zakat där också blir hundratusenfaldig. Vi kan inte heller säga att den som betalar zakat under Ramadan får sjuttiofaldig belöning och att den som betalar zakat i Masjid al-Haram under Ramadan får sjuttio miljoner gånger större belöning.

Här ska jag nämna några exempel. Imam Tirmidhi har i sitt verk Sunan, i kapitlet om jihadens förtjänster, sammanställt följande ”hasan”, det vill säga godtagbara, hadith. Khuraym ibn Fatik (må Allah vara nöjd med honom) sade att Allahs Sändebud (fvmh) sade: ”Om någon spenderar något på Allahs väg skrivs sjuhundrafaldig belöning för honom.”

I en svag hadith som Imam Ibn Majah har sammanställt sägs det: ”Om någon stannar hemma och skickar pengar för att spenderas på Allahs väg får han sjuhundra dirham i belöning för varje dirham. Men om han själv deltar i krig på Allahs väg och spenderar pengar för detta får han sjuhundratusen dirham i belöning för varje dirham.” Därefter reciterade han denna vers: ”Allah mångfaldigar för den Han vill.” (Ibn Majah, as-Sunan 2/922).

Den enda återberättaren av denna hadith är Ibn Abi Fudayk. Han sade: ”En man vid namn Khalil ibn Abdallah återberättade denna hadith från al-Hasan al-Basri.” Muhaddithun kunde inte ens fastställa vem denne Khalil ibn Abdallah var, än mindre bedöma hans tillförlitlighet. Därför sade Allamah Busiri: ”Denna isnad är svag, eftersom Khalil ibn Abdallah är okänd.”

Tabiin Mujahid sade: ”En gång var Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) posterad för gränsbevakning. Plötsligt började man ropa, eftersom man trodde att fienden hade anlänt. Alla skyndade då till havskusten. Sedan sades det att det inte var någon fara, och alla återvände. Endast Abu Hurayra stod kvar. Då frågade en man honom: ’Abu Hurayra, varför står du kvar här?’ Han svarade: ’Jag hörde Allahs Sändebud (fvmh) säga: ”Att stanna en stund på Allahs väg är bättre än att under Laylat al-Qadr stå i qiyam (förrätta salat) nära den svarta stenen.”’” (Ibn Hibban, as-Sahih 10/462).

I de ovan nämnda haditherna anges belöningen för att spendera på Allahs väg, stanna där och så vidare. Alla lärda i den muslimska umman är eniga om att uttrycket ”Allahs väg” här syftar på muslimska staters krig eller jihad mot icke-muslimska stater. Alla muhaddithun har sammanställt dessa hadither i kapitlen om jihad eller krig. Om vi i översättningen säger ”på Allahs väg” eller ”jihad”, blir haditherna korrekt översatta.

I en annan autentisk hadith sade Ka‘b ibn ‘Ujrah (må Allah vara nöjd med honom): ”En man gick förbi Allahs Sändebud (fvmh). När Sahabah såg mannens hälsa, styrka och entusiasm sade de: ’O Allahs Sändebud! Om denne man ändå vore på Allahs väg (i jihad)!’ Då sade Allahs Sändebud (fvmh): ’Om han har gått ut för att försöka försörja sina små barn, så befinner han sig på Allahs väg. Om han har gått ut för att försöka försörja sina åldriga föräldrar, så befinner han sig på Allahs väg. Om han har gått ut för att försöka försörja sig själv och slippa vara beroende av andra, så befinner han sig på Allahs väg.’” (Haythami, Majma‘ az-Zawa’id 4/325).

Här kallas arbete för att tjäna pengar för att ”befinna sig på Allahs väg” eller ”gå på Allahs väg”. I andra hadither har handlingar som att skaffa kunskap, utföra hajj, påbjuda det goda, utföra wudu fullständigt i kyla, vänta på salat i moskén och försöka hålla sitt nafs på Allahs väg omnämnts som jihad.

Efter att ha återgett den korrekta och ordagranna betydelsen av de ovan nämnda haditherna kan vi säga att olika hadither även kallar handlingar som halal-försörjning, att skaffa kunskap, att påbjuda det goda och att utföra hajj för ”arbete på Allahs väg”. Därför hoppas vi att även människor som ägnar sig åt sådana handlingar kan få den belöning för jihad som nämns i dessa hadither.

Men om vi i stället direkt säger: ”Det står i den ädla hadithen att det är bättre att stå en stund i halal-försörjning än att förrätta salat under Laylat al-Qadr nära den svarta stenen”, eller: ”Om man spenderar en taka på en demonstration eller procession för att påbjuda det goda får man belöning motsvarande sjuttio miljoner taka” … då räknas detta som lögn. Allahs Sändebud (fvmh) sade nämligen aldrig detta.

På motsvarande sätt nämns i de ovanstående haditherna sjuhundra- eller sjuhundratusenfaldig belöning för att spendera pengar i krig på Allahs väg. I en annan hadith sägs: ”Salat, fasta och dhikr (deras belöning) mångfaldigas sjuhundra gånger mer än att spendera pengar på Allahs väg.”

I förklaringen av denna hadith har muhaddithun sagt att den tydliga betydelsen är att den som sitter hemma och utför salat, fastar och gör dhikr får sjuhundra gånger större belöning än för att spendera pengar på jihad på Allahs väg. Vissa anser att vissa ord är underförstådda här. De säger att betydelsen är: om man utför salat, fastar och gör dhikr ”medan man befinner sig i jihad på Allahs väg”, blir belöningen för dessa handlingar sjuhundra gånger större än belöningen för att spendera pengar på Allahs väg. (Hashiyat Ibn al-Qayyim 7/127). Vår skyldighet här är att först återge hadithens ordagranna betydelse och därefter förklara vår egen tolkning separat.

Här finns möjlighet att på olika sätt ljuga i hadithens namn. Någon kan till exempel multiplicera och dividera och säga: ”Om man går ut i jihad och spenderar pengar får man sjuhundratusenfaldig belöning. Om man däremot sitter hemma och gör dhikr får man sjuhundra gånger den belöningen. Det innebär att den som sitter hemma och gör dhikr får belöning motsvarande fyrtionio crore goda gärningar.” Om han, efter att ha översatt de ovanstående haditherna korrekt, framför detta separat som en förklaring, finns det inget problem. Men om han framställer detta som hadithens ord, har han ljugit i hadithens namn. Allahs Sändebud (fvmh) sade nämligen aldrig detta. Han förklarade inte heller tydligt om uttrycket ”sjuhundra gånger större än att spendera på Allahs väg” betyder sjuhundra gånger den ursprungliga belöningen eller sjuhundra gånger sjuhundra. Därför får vi inte tillskriva honom något som han inte förklarade tydligt. Det kan däremot sägas som en separat förklaring.

På motsvarande sätt ljuger även den som säger: ”Det står i den ädla hadithen att den som gör dhikr medan han arbetar för halal-försörjning, befinner sig på hajjresa, studerar kunskap, ägnar sig åt dawah, deltar i en procession för att påbjuda det goda eller försöker disciplinera sitt nafs får fyrtionio crore gånger större belöning.”

Ett sätt att ljuga i hadithens namn är att vid översättning inte återge den ordagranna betydelsen, utan lägga till något efter eget tycke eller utelämna något. Ett annat är att göra förklaringen av det som Allahs Sändebud (fvmh) sade till en del av själva hadithen. I vårt samhälle är nästan alla av oss skyldiga till detta. I frågor som rör självrening, pir-murid-relationer, dawah och tabligh, politik och olika omstridda rättsfrågor lägger människor från varje grupp och riktning fram bevis från Koranen och haditherna. Att lägga fram sådana bevis är en helt naturlig handling och ett krav från tron. Men vanligtvis presenterar vi just vår egen förklaring som om den vore Allahs Sändebuds (fvmh) ord.

Allahs Sändebud (fvmh) predikade religionen hela sitt liv. För religionens skull lämnade han och många av hans Sahabah sina hem för alltid och gjorde hijrah. Men han reste aldrig till olika områden efter att ha fastställt en viss tid för dawah. I dagens situation har många, även om de inte gör hijrah, rest till olika platser för att arbeta med dawah under åtminstone några dagar. Men om vi om denna handling säger att han brukade ”gå ut” för dawah, kommer läsaren eller åhöraren att förstå det som att han gick ut under en bestämd tidsperiod. Han utförde emellertid aldrig dawah på detta sätt. Då har man ljugit i hans namn.

Om vi säger att ”Allahs Sändebud och Sahabah brukade hålla milad-mahfil”, ljuger vi på motsvarande sätt i hans namn. De höll nämligen aldrig någon samling enbart för att diskutera eller fira ”milad”. Allahs Sändebud (fvmh) berättade däremot för Sahabah två eller några få händelser som rörde hans födelse. Sahabah berättade dessa hadither för tabi‘in. De höll ingen särskild samling för detta och diskuterade dem inte separat. Om en muslim i dag återger dessa hadither exakt enligt Allahs Sändebuds (fvmh) och Sahabahs metod, utan några ”tillhörande ceremonier”, skulle ingen säga att han har hållit en milad-mahfil. Därav förstår vi att han inte utförde den handling som vi alla förstår med uttrycket milad-mahfil.

Därför bör vi tydligt skilja mellan vad Allahs Sändebud (fvmh) gjorde eller sade och vad vi själva har förstått utifrån detta. Vi har sett hur rädda Sahabah blev för att ens ett enda ord skulle ändras. Må den Allsmäktige Allah ge oss tawfiq.

1.7. Definition och identifiering av lögn

1.7.1. De viktigaste metoderna för att identifiera lögner
1.7.1.1. Bedragarens erkännande
Allama Ibn as-Salah (643 e.H.) säger följande när han nämner metoderna för att känna igen och identifiera falska hadither: Om en hadith är mawdū eller fabricerad kan man veta det genom bedragarens erkännande eller genom något som motsvarar ett erkännande. Muhadditherna kan ofta upptäcka förfalskningen utifrån berättarens tillstånd. Ibland upptäcker de förfalskningen genom att granska den återgivna hadithens tillstånd. Många stora hadither har fabricerats vars svaga språk och betydelse vittnar om att de är förfalskade. (Irāqī, at-Taqyīd, s. 128).
Allama an-Nawawī, al-Irāqī, as-Sakhāwī, as-Suyūtī och andra muhaddither har också nämnt metoderna för att identifiera falska eller fabricerade hadither.
1.7.1.2. Berättelser utan isnād
Vanligtvis får man inte något erkännande från bedragaren. Därför förlitar sig muhadditherna inte på detta. Genom att granska isnād, göra jämförande undersökningar och använda undersökande frågeställningar samlar de in ”uppgifter på erkännandenivå” och fastställer förfalskningen utifrån dessa. Därför är undersökning den viktigaste metoden för att fastställa förfalskning. Muhadditherna betraktar huvudsakligen en hadith som fabricerad, grundlös, förfalskad eller falsk av två orsaker. För det första att en lögnare finns i hadithens isnād, och för det andra att hadithen saknar isnād.
I grunden är den första orsaken det huvudsakliga sättet att fastställa förfalskning. Det andra förhållandet förekom inte under islams första fem hundra år. Fram till det fjärde eller femte hijrī-århundradet brukade ingen människa återge en hadith utan isnād, och om någon gjorde det lyssnade ingen till honom. Därför var även den mest avskyvärde bedragaren tvungen att skapa en isnād för sin lögn. Under senare tider började vissa uttalanden gradvis spridas i det muslimska samfundet under namnet hadith. Även om de spreds från mun till mun kunde de inte hittas med isnād i någon bok eller skrift. De lärda i det muslimska ummat betraktade därför enhälligt dessa som falska, grundlösa och fabricerade.
De lärda i det muslimska ummat var orubbliga när det gällde att hindra alla slags falska eller grundlösa uttalanden som spreds i Allahs Sändebuds (s) namn och att fastställa ursprunget och källan till de uttalanden som spreds i hans namn. Därför ser vi att otaliga modiga muhaddither, från och med det sjunde eller åttonde hijrī-århundradet fram till vår tid, har ägnat sina liv åt att söka källan eller ursprunget till dessa spridda uttalanden. De sökte efter dem i alla slags böcker och skrifter om hadith, fiqh, tafsīr, historia, språk, litteratur, biografier och annat, skrivna från det andra århundradet och under nästan de följande fem hundra åren. Även efter denna sökning betraktade de de uttalanden som spreds under namnet hadith men för vilka de inte fann någon isnād som grundlösa, källösa, fabricerade eller falska.
1.7.1.3. En lögnaktig berättares återgivning
Ett av sätten att känna igen en fabricerad eller falsk hadith är att det i hadithens isnād finns en berättare som muhadditherna genom undersökning har identifierat som lögnare, och att hadithen inte har återgetts genom någon annan källa än honom. Därför har muhadditherna i definitionen av en fabricerad eller falsk hadith sagt: ”Den hadith som endast har återgetts av en lögnaktig berättare är en mawdū-hadith.”
Det spelar ingen roll om denne lögnaktige berättares lärare eller tidigare berättare samt hans elever eller senare berättare är betrodda, sanningsenliga och tillförlitliga. Om muhadditherna genom undersökning finner att ingen annan elev till den person som denne berättare nämner som sin lärare har återgett hadithen, eller att hadithen inte heller har återgetts genom någon annan källa, blir de säkra på att lögnaren har fabricerat isnād i sin lärares namn och spridit den falska hadithen. Senare samlade olika muhaddither in hadithen från denne lögnare för undersökning, granskning eller sammanställning.
1.7.1.3.1. Den lögnaktige berättarens kännetecken
Muhadditherna har gett olika slags benämningar åt de berättare som de har förstått återger falska hadither. Ibland har de uttryckligen kallat dem lögnare och bedragare. Ibland har de i stället för att kalla dem lögnare eller bedragare använt andra ord. Här bör det uppmärksammas att muhadditherna under de tre första århundradena i allmänhet inte lättvindigt ville kalla någon ”lögnare”. Särskilt använde de mildare ord om personer beträffande vilka de ansåg att lögnen hade varit oavsiktlig. Vi kan kortfattat dela in muhaddithernas terminologi om lögnaktiga berättare i följande kategorier:
1. Att uttryckligen kalla honom lögnare eller bedragare: För att beskriva berättarens lögnaktighet brukade muhadditherna säga: lögnare, avskyvärd lögnare, han ljuger, dajjāl, avskyvärd bedragare, han fabricerar, anklagad, han har fabricerat en hadith, den största lögnaren, en pelare av lögn, den och den muhaddithen har kallat honom bedragare, den och den har kallat honom lögnare … och så vidare.
2. Att kalla honom återgivare av falska hadither eller olycksbringande berättelser: Bland de uttryck som användes för att visa berättarens lögnaktighet finns: han återger falska hadither, han har några falska hadither, han har vissa olycksbringande berättelser, bland de olycksbringande berättelser som han återgett finns den och den hadithen …, denna hadith är mycket problematisk …, han återger avskyvärda hadither …, han stjäl hadither …
3. Att kalla honom munkar (klandervärd) eller matrūk (övergiven): ”Munkar” betyder förnekad, klandervärd, orätt, förkastlig och liknande. Muhadditherna har kallat berättaren och hadithen munkar i olika betydelser. Många har kallat svaga hadither eller svaga berättare munkar. Vissa har kallat lögnaktiga berättare munkar. Särskilt använde imam al-Bukhārī mycket milda ord när han nämnde berättarnas brister. Han kallade aldrig någon direkt lögnare. I stället kallade han den som en annan muhaddith hade kallat lögnare för ”munkar”, eller sade ”matrūk”, ”maskūt ʿanhu” eller ”manzūr fīhi”, det vill säga ”övergiven” eller ”det finns invändningar mot honom”.
Ett annat vanligt uttryck bland muhadditherna är ”matrūk”, det vill säga ”övergiven” eller ”värd att överges”. Muhadditherna brukar kalla en mycket svag berättare ”övergiven”. Imam al-Bukhārī, an-Nasāʾī, ad-Dāraqutnī och några andra muhaddither har dock kallat en lögnaktig berättare ”matrūk”. Särskilt betyder det när imam al-Bukhārī och imam an-Nasāʾī kallar någon matrūk eller övergiven att de har anklagat honom för att vara lögnare.
På samma sätt kan man förstå hans lögnaktighet om muhadditherna säger att det inte är tillåtet att återge den och dens hadither.
4. Att säga att hans hadith inte är någonting och saknar värde
Vissa har, för att visa berättarens lögnaktighet, sagt att berättaren eller den hadith han återger saknar värde, inte är någonting, inte ens är värd ett öre eller något liknande. I detta sammanhang är imam ash-Shāfiʿīs uttalande särskilt anmärkningsvärt. Imam Ismāʿīl ibn Yaḥyā al-Muzanī (264 e.H.) säger: En dag sade jag om en person att mannen var en lögnare. Imam ash-Shāfiʿī (204 e.H.) sade till mig: Förfina dina ord. Säg inte ”lögnare”, utan säg: ”Hans hadith är ingenting.”
5. Att kalla honom fallen, fördärvad, extremt svag och så vidare
Med vissa ord uttryckte muhadditherna en berättares allvarliga svaghet, till exempel fallen, extremt svag, fullständigt falsk, fördärvad, hans hadith har gått förlorad, har flugit bort och så vidare. Även om dessa berättares hadither inte är avsiktliga lögner är de oavsiktliga lögner och helt oacceptabla. Många muhaddither har betraktat även haditherna från berättare på denna nivå som fabricerade eller falska.

1.7.1.3.2. Olika benämningar på falska hadither
Det bör i detta sammanhang nämnas att även om en fabricerad eller falsk hadith kallas mawdu‘, finns det ytterligare några vedertagna termer som muhadditherna använder för att beteckna fabricerade hadither. Bland dessa finns:
1. Bātil: Vi har tidigare sett att muhadditherna ofta kallar en falsk hadith bātil i stället för att kalla den mawdu‘ eller fabricerad. Särskilt när många muhaddither inte är säkra på att en berättare har ljugit avsiktligt vill de inte kalla hadithen mawdu‘. I sådana fall använder de ordet bātil. Det betyder att hadithen är falsk och ogiltig, men att man inte är säker på om berättaren fabricerade den avsiktligt.
2. Inte sahih: En av muhaddithernas termer för att beteckna en fabricerad hadith är ”denna hadith är inte sahih”. Vissa missförstår detta uttryck. De tänker att om hadithen inte är sahih, så kanske den är hasan eller da‘if. Men så förhåller det sig inte. När muhadditherna, i samband med diskussioner om fabricerade hadither, säger att en hadith inte är sahih eller autentisk, menar de att den är oautentisk, ogiltig och utan grund. I fiqh-diskussioner kan de däremot ibland med ”inte sahih” avse da‘if.
3. Den saknar grund, den saknar källa: För att beteckna fabricerade och falska hadither säger muhadditherna ofta att en hadith saknar grund eller källa. Med detta menar de i allmänhet att hadithen endast är ett sanad-löst uttryck som har spridits bland människor; den har ingen sanad eller källa av något slag – vare sig sahih, da‘if eller mawdu‘ – och den återfinns inte i någon bok med sanad. Ibland beskriver de även hadither med fabricerade eller ogiltiga sanad på detta sätt: ”Den saknar grund.”
4. Jag vet inte, jag har inte sett den någonstans, jag har inte funnit den: Muhadditherna är överens om att om ett vedertaget uttryck, efter att haditherna väl har sammanställts, inte kan återfinnas med sanad i någon bok trots alla slags efterforskningar, så är det otvivelaktigt bevisat att uttrycket är ogiltigt och grundlöst. Om någon av de muhaddither som ägnat sitt liv åt att samla in, söka efter, granska och undersöka hadither säger: ”Jag har inte sett denna hadith någonstans, jag har inte funnit den någonstans, jag känner inte till den, jag vet inte [om den], den är inte känd …”, så bevisar hans uttalande att denna hadith är ett grundlöst och fabricerat påstående.
5. Gharib (okänd), mycket gharib: Ordet gharib betyder en person i exil, okänd eller främmande. En hadith som på varje nivå endast har återberättats av en enda berättare kallas vanligen ”gharib-hadith” i muhaddithernas terminologi. Enligt denna terminologi kan en gharib-hadith vara sahih, men den kan också vara da‘if.
Men vissa muhaddither har använt denna term för att beteckna fabricerade hadither. Om de hadither som andra muhaddither har beskrivit med ”jag vet inte, den saknar grund …” har de sagt ”gharib” eller ”gharib jiddan”, det vill säga okänd eller mycket okänd. Muhaddither som Imam ad-Daraqutni, al-Khatib al-Baghdadi och adh-Dhahabi har ibland använt denna term på detta sätt. Den som använde denna term mest var den berömde hanafitiske faqihen och muhaddithen från 700-talet efter hijra, Allama ‘Abdullah ibn Yusuf az-Zayla‘i (762 e.H.).

1.7.2. Språklig, innehållslig och intellektuell granskning

Utöver att kontrollera berättarens noggrannhet har muḥadditherna även granskat berättelsens innehåll. De har inte godtagit något uttalande som hadith om det tydligt strider mot den heliga Koranen, den välkända sunnan, förnuftet och samvetet, etablerade historiska fakta eller etablerad vetenskaplig kunskap.

Hadithens innehåll, innebörd och språk hjälper också erfarna hadithkritiker att förstå om en hadith är autentisk eller oäkta. Genom ett helt livs studium av hadither kunde de ibland, bara genom att se en hadiths språk, innebörd eller innehåll, känna att den var fabricerad. Detta är inte särskilt svårt. En forskare inom vilket område som helst utvecklar särskild erfarenhet inom sitt område. Om man försöker framställa en senare poets dikt som en dikt av Kazi Nazrul Islam, kommer en Nazrul-specialist att upptäcka det. När han ser diktens innebörd och språk kommer han först att utbrista: ”Detta kan inte vara en dikt av Nazrul! Var hittade ni den här dikten? Hur då?”

På samma sätt får en forskare som är särskilt knuten till en viss person eller ett visst ämne särskild erfarenhet och känsla för det, vilket ger honom förmåga att göra en första bedömning av uppgifter som rör ämnet.

De kunniga imamerna inom hadithvetenskapen, som tillbringade hela sina liv med hadither, undervisning, memorering, jämförelse, granskning och undervisning av andra, utvecklade på samma sätt särskild erfarenhet och känsla för Allahs Sändebuds (s) befallningar, förbud, råd, beskrivningar av belöning och straff, ordval, innehåll, innebörd och så vidare. Med denna erfarenhet kunde de, när de hörde ett uttalande eller en hadith som tillskrevs honom, omedelbart känna om detta ämne, detta språk, detta ord eller denna innebörd kunde vara en hadith av Allahs Sändebud (s) eller inte. Dessutom bekräftade de dess fabricering genom andra granskningar.

I den väldiga skatten av muḥaddithernas litteratur om hadithkritik finner vi otaliga exempel på att muḥadditherna, trots att berättaren inte betraktades som lögnare, på grund av hadithens språk, innebörd och innehåll bedömde den som ”förkastad”, fabricerad eller påhittad.

När vi studerar muḥaddithernas arbetssätt i denna fråga ser vi att de följde följeslagarnas metod. Vi har sett att den första frågan vid bedömningen av en hadith är att kontrollera om uttalandet verkligen är bevisat som Allahs Sändebuds (s) ord. Om det är bevisat måste det godtas; om det inte är bevisat måste det förkastas; och om det råder någon tvekan måste det granskas ytterligare. På detta sätt finns det tre nivåer i den språkliga och innehållsliga granskningen av hadither.

1.7.2.1. Bevisad som autentisk vid den grundläggande granskningen

Om berättarnas vittnesmål och all relevant granskning visar att uttalandet är Allahs Sändebuds (s) handling, ord eller godkännande, måste det godtas som vägledning från ”uppenbarelsen”. Även här måste man bedöma shudhūdh och ʿillah, eftersom en process för språklig och innehållslig granskning ingår. Följande bör dock uppmärksammas:

För det första finner man ingen språklig eller innehållslig svaghet eller osammanhängandehet i någon hadith som bevisats på denna nivå. Att återge en språkligt eller innehållsligt osammanhängande hadith, eller att återge en hadith som strider mot förnuft, samvete, vetenskapliga eller historiska fakta, har nämligen betraktats som en svaghet hos berättaren. Många fromma och välkända berättare har betraktats som svaga och deras berättelser har förkastats därför att de återgav sådana hadither. Därför finns det ingen språklig eller innehållslig svaghet i en hadith som genom granskning av isnād och allmän innebörd, med uppfyllande av de fem villkoren, har bevisats vara ṣaḥīḥ.

För det andra är förnuftets, intellektets eller ʿaqls vägledning i de flesta fall relativ. En person kan betrakta något som oförenligt med förnuftet, medan en annan kan anse att det är förenligt med förnuft och intellekt. Därför är den muslimska ummans grundprincip att acceptera något när det har bevisats vara uppenbarelse. Den heliga Koranen innehåller exempelvis föreskriften om att handen ska avskäras som straff för stöld. För vissa kan detta förefalla oförenligt med förnuftet. Men en troende förkastar aldrig denna föreskrift med detta som argument. I stället försöker han, utifrån förnuft, samvete och rättvisa, förstå föreskriftens visdom. De troende följer samma grundprincip när det gäller hadither.

För det tredje följer de troende samma grundprincip när det gäller vetenskapliga eller historiska fakta. Koranen och haditherna har naturligtvis inte uppenbarats för att undervisa i vetenskap eller historia. Men vissa sådana frågor har behandlats i samband med andra ämnen. Om den yttre innebörden av ett uttalande som bevisats vara uppenbarelse verkar strida mot någon historisk eller vetenskaplig uppgift, anser de aldrig att uttalandet är felaktigt eller falskt. Den yttre innebörden av någon vers i den heliga Koranen kan exempelvis ge intrycket att jorden är platt eller att solen kretsar runt jorden. I sådana fall försöker de troende förstå uttalandets korrekta innebörd. De följer samma princip när det gäller hadither.

För det fjärde finns det i grunden ingen motsägelse mellan en hadith som genom granskning bevisats vara ṣaḥīḥ och någon annan ṣaḥīḥ-hadith eller en koranvers. Om en yttre motsägelse verkar föreligga har muḥadditherna löst den genom dokumentära bevis i ljuset av historiska och omgivande uppgifter. De har dock aldrig avfärdat ett bevisat uppgift enbart på grund av en yttre motsägelse. Vi har tidigare sett att det finns flera ṣaḥīḥ-berättelser om från vilken plats Allahs Sändebud (s) började läsa talbiyya under avskedspilgrimsfärden, och att de till synes motsäger varandra. För att lösa denna yttre motsägelse tog muḥadditherna hänsyn till historiska och omgivande uppgifter, vilket vi behandlade i början av denna bok.

Om en hadith efter att ha bevisats vara ”uppenbarelse” genom dokumentär granskning ändå till synes motsäger någon annan hadith eller vers, har muḥadditherna på detta sätt undersökt och nedtecknat motsägelsens historia, orsaker och lösning.

1.7.2.2. Bevisad som falsk vid den grundläggande granskningen

Om det bevisas beträffande ett uttalande att det inte är Allahs Sändebuds (s) ord, utan att berättaren av misstag eller med avsikt har ljugit i hans namn, beaktas inte uttalandets språk eller innebörd. Det förkastas utan någon ytterligare bedömning. De flesta fabricerade hadither tillhör denna nivå. Bedragarna försöker vanligtvis fabricera hadither med så vackra innebörder som möjligt.

1.7.2.3. Bedömd som svag vid den grundläggande granskningen

Om det bevisas att berättaren personligen var ärlig och sanningsenlig, men brukade göra vissa misstag i sina berättelser, bedöms den återgivna hadithen, beroende på graden av hans svaghet, som ḥasan eller ḍaʿīf. Om berättarens identitet dessutom är okänd betraktas hadithen i allmänhet som svag. Muḥadditherna har genom språklig och innehållslig granskning bedömt många hadither på denna nivå som ”fabricerade”. I böcker om fabricerade hadither nämns många sådana hadither vars isnād inte innehåller någon anklagad lögnare, men som ändå har kallats fabricerade. Muḥadditherna har också varit oense om vissa sådana hadither. På grund av den yttre isnāden har några kallat dem svaga eller ḥasan, medan andra på grund av innehållet har betraktat dem som fabricerade. Här nämner jag två exempel:

(1) En hadith har återgetts från Anas (r) om Tronen (ʿArsh). Anas säger: ”Jag frågade Allahs Sändebud (s) om den Allsmäktige Herrens tron. Han sade: ’Jag frågade Jibrīl om den Allsmäktige Herrens tron.’ Han sade: ’Jag frågade Mīkā’īl om den Allsmäktige Herrens tron.’ Han sade: ’Jag frågade Isrāfīl om den Allsmäktige Herrens tron.’ Han sade: ’Jag frågade Rāfī om den Allsmäktige Herrens tron.’ Han sade: ’Jag frågade den välbevarade tavlan om den Allsmäktige Herrens tron.’ Han sade: ’Jag frågade pennan om den Allsmäktige Herrens tron.’ Han sade: ’Tronen har trehundrasextiotusen pelare …’ och så vidare.”

I hadithens isnād finns en svag berättare vid namn Muhammad ibn Naṣr, men han har inte uttryckligen kallats lögnare. Muḥadditherna är ändå eniga om att hadithen är fabricerad. Ibn Ḥajar säger: ”Denna hadiths lögnaktighet är uppenbar. Den som har insikt i hadithlitteraturen kommer aldrig att vara oenig om detta.” (Ibn ʿIrāq, Tanzīh al-sharīʿa, 1/211.)

(2) Tābiʿī-tābiʿīn Fuḍayl ibn Marzūq (160 h.) återger från Ibrāhīm ibn Ḥasan, från Fāṭima bint al-Ḥusayn ibn ʿAlī (100 h.), från Asmā bint ʿUmays (r), som sade: ”Uppenbarelse kom ner över Allahs Sändebud. Under denna tid låg hans huvud i ʿAlīs (r) knä. Därför kunde ʿAlī inte förrätta ʿaṣr-bönen. Solen gick ner. Han sade till ʿAlī: ’Har du förrättat bönen?’ Han svarade: ’Nej.’ Då sade han: ’O Allah, om ʿAlī har varit lydig mot Dig och Ditt Sändebud, låt då solen återvända för hans skull.’ Asmā sade: ’Jag såg att solen gick ner. Därefter steg den upp igen efter att ha gått ner.’”

I denna isnād är Asmā bint ʿUmays en välkänd kvinnlig följeslagare. Fāṭima bint al-Ḥusayn är en pålitlig och tillförlitlig berättare. Fuḍayl ibn Marzūq var sanningsenlig, men brukade göra misstag. Ibrāhīm ibn Ḥasan är en delvis okänd person. Man vet inte mycket om honom. Eftersom ingen uttryckligen hade förklarat honom otillförlitlig betraktade Ibn Ḥibbān honom som godtagbar.

Vi har alltså sett att hadithen, bedömd utifrån isnāden, kan betraktas som ḥasan. Vissa muḥaddither har uttryckt denna uppfattning genom att se till den yttre isnāden. Men Ibn Taymiyya, Ibn Kathīr, al-Dhahabī och många andra muḥaddither har bedömt hadithens matn, alltså huvudtext, som fabricerad.

Sammanfattningen av deras detaljerade diskussion är att det är ett mycket märkligt mirakel att solen går upp efter att ha gått ner. Människans natur är särskilt intresserad av att återge ovanliga och mirakulösa händelser. Därför kan man naturligtvis förvänta sig att en sådan händelse skulle ha återgetts av åtminstone flera följeslagare. Men den har inte återgetts från någon annan följeslagare än Asmā bint ʿUmays (r). En sådan händelse är ännu märkligare än en solförmörkelse. Vi ser att solförmörkelser har återgetts från många följeslagare, medan denna händelse endast har återgetts genom denna enda källa.

Asmā (r) hade dessutom mer än tjugo välkända manliga och kvinnliga elever. Man kunde förvänta sig att de flesta av hennes elever skulle återge en så märklig händelse. Men så skedde inte. Den återges endast genom Fāṭimas isnād. Den som anges som Fāṭimas elev, Ibrāhīm ibn Ḥasan, är i stor utsträckning okänd, och man vet inte ens om han verkligen hörde detta från Fāṭima. Händelsen återges också genom en annan isnād från Asmā bint ʿUmays (r). Även i den isnāden finns två okända berättare och en svag berättare. Det är svårt att föreställa sig att en så stor händelse inte skulle ha återgetts av någon annan än en eller två okända personer.

Å andra sidan verkar händelsen strida mot andra berättelser i Koranen och haditherna. Under slaget vid vallgraven kunde Allahs Sändebud (s), ʿAlī (r) och alla andra följeslagare inte förrätta ʿaṣr-bönen. Efter solnedgången förrättade de den som qaḍāʾ. En annan dag missade Allahs Sändebud (s) och följeslagarna fajr-bönen på grund av sömn, och förrättade den därefter som qaḍāʾ. Under dessa två dagar återfördes solen inte för Allahs Sändebud (s), ʿAlī (r) och de andra följeslagarnas skull. Varför skulle den då i denna händelse återföras enbart för ʿAlīs skull? Om bönen missas på grund av en giltig ursäkt är det dessutom inget problem. Det förefaller inte heller naturligt att ʿAlī (r) inte skulle förrätta bönen i gemenskap med Allahs Sändebud (s), eller att uppenbarelse skulle komma ner under en eller en och en halv timme från efter ʿaṣr till solnedgången.

På grundval av dessa och andra omständigheter säger de att denna matn är felaktig eller påhittad. Någon av dessa okända berättare har gjort misstag, avsiktligt eller oavsiktligt. (Ibn ʿIrāq, Tanzīh al-sharīʿa, 1/378–382; al-Albānī, Ḍaʿīfa, 2/395–401.)

Av diskussionen ovan förstår vi att muḥaddithernas metod vid språklig, innehållslig och intellektuell granskning är mycket logisk och finstämd. I varje domstol överväger domaren intellektuella och omgivande bevis efter de dokumentära bevisen. Även om han tydligt ser motivet och rimligheten bakom ett brott i fråga om en anklagad person, straffar han honom inte enbart på grund av motivet om stödjande bevis saknas. På motsvarande sätt kan han känna att den anklagade saknar ett rimligt eller samvetsenligt motiv för att begå brottet, men om alla dokument och vittnesmål tydligt pekar ut honom som skyldig måste han erkänna honom som skyldig. Muḥadditherna granskade också först de dokumentära bevisen och beaktade därefter språk, innebörd och fakta. I den andra delen kommer vi, om Allah vill, att se några grundprinciper för språklig och innehållslig granskning.

1.7.3. Oenighet om identifieringen av fabricerade hadither

Ibland har det uppstått oenighet mellan muḥadditherna när det gäller att identifiera fabricerade hadither. Denna oenighet är begränsad och helt naturlig. Vi har sett att kontrollen av en hadiths tillförlitlighet i princip är samma slags arbete som att fastställa tillförlitligheten hos bevis och vittnesmål i en domstol. I olika mål ser vi oenighet mellan domare. Det innebär inte att rättskipning är ett okontrollerat arbete och att domare efter eget godtycke hänger människor eller överlåter den enes egendom till någon annan. Det verkliga förhållandet är att domare ibland kan vara oense när de värderar bevis och vittnesmål. Vid granskningen av hadithers tillförlitlighet ser vi att muḥadditherna är eniga om de flesta hadither. De är oense om ett mindre antal hadither. Denna oenighet kan delas in i två kategorier: 1. terminologisk oenighet och 2. verklig oenighet.

1.7.3.1. Oenighet som inte är oenighet

Muḥaddithernas oenighet är ofta rent terminologisk. Vi har ovan sett att muḥadditherna använder samma termer när de identifierar en lögnaktig eller fabricerande berättare och när de identifierar en fabricerad hadith. Därför kan det ibland hända att en muḥaddith kallar en hadith munkar eller bāṭil, medan en annan kallar den mawḍūʿ.

Ett sådant terminologiskt område gäller användningen av ordet ḍaʿīf. I hadithvetenskapens terminologi kallas alla typer av icke-godtagbara hadither ḍaʿīf. En av de olika typerna av ḍaʿīf-hadither är fabricerade eller mawḍūʿ-hadither. Att kalla en hadith ḍaʿīf betyder att den är svag och icke-godtagbar. Den kan vara fabricerad, men behöver inte vara det.

Vi ser att många muḥaddither, när de sammanställde och granskade hadithsamlingar, särskilt omfattande verk, kallade många hadither svaga eller ḍaʿīf. Andra muḥaddither har kallat vissa av dessa svaga hadither mawḍūʿ eller fabricerade. Även om detta till synes är en oenighet är det inte en verklig oenighet. Om en muḥaddith säger att hadithen är ḍaʿīf men inte mawḍūʿ, medan andra muḥaddither säger att den är mawḍūʿ, då räknas det som oenighet. Men när muḥaddither som vanligtvis inte använder termen mawḍūʿ i stället kortfattat kallar alla ”opålitliga” hadither svaga, räknas detta inte som oenighet.

1.7.3.2. Verklig oenighet

Det finns verklig oenighet mellan muḥadditherna om vissa hadither. I de flesta av dessa fall gäller oenigheten ”ḍaʿīf kontra mawḍūʿ”. En muḥaddith har sagt att hadithen inte är mawḍūʿ utan bör betraktas som ḍaʿīf, medan andra har betraktat den som mawḍūʿ. När det gäller ett mindre antal hadither finns oenigheten ”ṣaḥīḥ kontra mawḍūʿ”. Det betyder att vissa muḥaddither har betraktat en hadith som mawḍūʿ, medan andra har betraktat den som ṣaḥīḥ. I sådana oenigheter har senare muḥaddither genom olika granskningar gett den ena uppfattningen företräde. Det liknar oenighet om en dom och ett överklagande.

1.7.3.3. Orsaker till oenigheten

Sådan oenighet uppstår av flera orsaker.

1.7.3.3.1. Olika isnāder

Ibland har en muḥaddith identifierat en hadith som fabricerad på grundval av en eller flera isnāder. Han har kanske inte känt till att hadithen hade återgetts genom en annan isnād. En annan muḥaddith har däremot, på grund av en eller flera andra isnāder, bedömt hadithen som godtagbar.

1.7.3.3.2. Oenighet om berättarens nivå

Den jämförande granskningen av de hadither som en berättare återgett är det viktigaste kriteriet för att fastställa hadithens autenticitet. Därför uppstår viss oenighet när berättarens återgivningar bedöms. Ur denna synvinkel kan berättarna delas in i tre grupper: (1) helt godtagbara berättare, om vilkas godtagbarhet alla muḥaddither är eniga; (2) helt opålitliga berättare, om vilkas svaghet eller fabricering de granskande muḥadditherna är eniga; och (3) omstridda berättare, beträffande vilkas grad av godtagbarhet muḥadditherna är oense.

Ibland har muḥadditherna varit oense om berättare som återgett vissa hadither, när en jämförande granskning visat att deras berättelser innehåller flera förvrängda och felaktiga återgivningar men också vissa autentiska berättelser. De har ibland varit oense när det gäller andelen korrekta och felaktiga berättelser, orsaken till detta samt om det rör sig om avsiktlig lögn eller oavsiktliga misstag.

Dessutom har vissa muḥaddither ibland avgett ett omdöme på grundval av begränsad information, vilket en annan muḥaddith har förkastat på grundval av den samlade informationen. Om en muḥaddith exempelvis har sett att vissa av en berättares hadither är korrekta eller felaktiga, kan han ha kallat honom godtagbar eller icke-godtagbar. En annan muḥaddith kan efter en jämförande granskning av alla hans berättelser ha kommit fram till ett annat omdöme.

Det bör här nämnas att senare muḥaddither har granskat sådana oenigheter och, utifrån balansen, omdömesförmågan, djupet och andra egenskaper i de olika bedömarnas uppfattningar, fastställt principer för hur man ska avgöra tvister. (al-ʿIrāqī, Fatḥ al-mughīth, s. 151–170.)

1.7.3.3.3. Muḥaddithernas principiella eller metodologiska oenighet

Ibland finns det metodologiska skillnader mellan muḥadditherna när de bedömer en berättare eller en hadith. Vissa har varit mer eftergivna och andra strängare. Senare muḥaddither har genom tillräcklig granskning och analys löst dessa oenigheter. Exempelvis har den fjärde århundradets muḥaddith Ibn Ḥibbān Abū Ḥātim Muḥammad al-Bustī (354 h.) och den sjätte århundradets muḥaddith Ibn al-Jawzī Abū al-Faraj ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿAlī (597 h.) anklagats för ogrundad stränghet. Däremot var den berömde tredje århundradets muḥaddith Imām al-Tirmidhī ibn ʿĪsā (279 h.), den fjärde–femte århundradets muḥaddith Muḥammad ibn ʿAbdullāh al-Ḥākim al-Naysābūrī (405 h.), den tionde århundradets muḥaddith Jalāl al-Dīn al-Suyūṭī (911 h.) och andra kända för eftergivenhet. Här nämner jag några exempel.

(1) Ett exempel på det överdrivet stränga misstaget hos Ibn Ḥibbān och Ibn al-Jawzī. Berättaren från det andra hijri-århundradet, Aflaḥ ibn Saʿīd al-Anṣārī (156 h.), säger: ”ʿAbdullāh ibn Rāfiʿ, Umm Salamas frigivne, berättade för oss: Jag hörde Abū Hurayra (r) säga att Allahs Sändebud (s) sade: ’Om ditt liv förlängs kommer du sannolikt att få se människor som håller något i sina händer som liknar kosvansar, alltså käppar eller piskor. De skrämmer eller slår oskyldiga människor. De kommer att befinna sig i Allahs vrede på morgonen och i Allahs vrede på kvällen.’”

Ibn Ḥibbān och Ibn al-Jawzī betraktade denna hadith som påhittad och fabricerad. De hävdade att hadithens berättare, Aflaḥ ibn Saʿīd, återgav förvrängda hadither och berättade fabricerade hadither. Senare muḥaddither har, i ljuset av de tidigare muḥaddithernas uppfattningar, visat att Ibn Ḥibbāns och Ibn al-Jawzīs uppfattning var helt felaktig. Ingen muḥaddith har någonsin sagt att Aflaḥ återgav fabricerade hadither. Inte heller har någon sagt att Aflaḥ var svag eller opålitlig. Muḥammad ibn Saʿd (230 h.), Yaḥyā ibn Maʿīn (233 h.), Abū Ḥātim al-Rāzī (277 h.), al-Nasāʾī (304 h.) och andra muḥaddither har efter detaljerad granskning beskrivit honom som tillförlitlig eller godtagbar. Ibn Ḥibbān och Ibn al-Jawzī kunde dessutom inte lägga fram något bevis för att Aflaḥ hade återgett någon förvrängd hadith som motsade andra berättare. Framför allt återges denna hadith, utöver genom Aflaḥ, även genom den tillförlitlige berättaren Abū Hurayra. Hadithen är därför utan tvivel ṣaḥīḥ, och Ibn Ḥibbān och Ibn al-Jawzī har visat sig ha fel. (Muslim, al-Ṣaḥīḥ, 3/1680.)

(2) Ett exempel på Imām al-Tirmidhīs eftergivna misstag. Han säger: ”Muslim ibn ʿAmr Abū ʿAmr al-Ḥadhdhāʾ al-Madanī berättade för oss: ʿAbdullāh ibn Nāfiʿ al-Ṣāʾigh berättade för oss, från Kathīr ibn ʿAbdullāh, från hans far, från hans farfar ʿAmr ibn ʿAwf, som sade: ’Den ädle Profeten sade sju takbīr i den första rakʿan före koranrecitationen och fem takbīr i den andra rakʿan före koranrecitationen under de två högtiderna.’” (al-Tirmidhī, al-Sunan, 2/416.)

När Imām al-Tirmidhī nämner hadithen säger han: ”Hadithen från Kathīrs farfar är ḥasan. Av alla hadither som återgetts i denna fråga är denna den mest godtagbara.” (al-Tirmidhī, al-Sunan, 2/416.)

På detta sätt beskrev han hadithen som godtagbar. Inte nog med det; enligt honom var detta den mest godtagbara hadithen i frågan.

Muḥadditherna har motsatt sig Imām al-Tirmidhīs bestämda uppfattning. De betraktade hadithens berättare Kathīr ibn ʿAbdullāh som ytterst svag. Många beskrev honom dessutom som en person som avsiktligt återgav falska hadither. Imām Ibn Ḥanbal sade: ”Han är ytterst svag och helt icke-godtagbar.” Yaḥyā ibn Maʿīn sade: ”Han är svag.” Imām Abū Dāwūd sade: ”Mannen var en avskyvärd lögnare.” Imām al-Shāfiʿī sade: ”Han är en av de största lögnarna.” Imām al-Nasāʾī och al-Dāraqūṭnī sade: ”Han är förkastad”, det vill säga anklagad för att ha berättat falska hadither. Ibn Ḥibbān sade: ”Han återgav från sin far, från sin farfar, ett häfte med falska hadither. Det är inte tillåtet att nämna alla dessa hadither i en bok annat än av behov av kritik.” Ibn ʿAbd al-Barr sade: ”Det råder konsensus om att denna person är svag.” (Ibn Ḥajar, Tahdhīb al-tahdhīb, 8/377.)

Därför sade Abū al-Khaṭṭāb ʿUmar ibn Ḥasan ibn Daḥiyya (633 h.): ”Det finns ingen gräns för hur många mawḍūʿ, påhittade och ytterst svaga isnāder Imām al-Tirmidhī har kallat ḥasan eller godtagbara i sin bok. Denna hadith är en av dem.” [al-Zaylaʿī, ʿAbdullāh ibn Yūsuf (762 h.)].

(3) Ett exempel från Imām al-Ḥākims al-Mustadrak. Al-Ḥākims svaghet är störst när han klassificerar hadither som ṣaḥīḥ. I sin bok al-Mustadrak har han kallat många fabricerade hadither ṣaḥīḥ. Se följande exempel:

Al-Ḥākim säger: ”Abū al-Ḥasan ʿAlī ibn Muḥammad ibn ʿUqba al-Shaybānī berättade för oss när han befann sig i Kufa: Qāḍī Ibrāhīm ibn Abī al-Anbās berättade för oss: Saʿīd ibn ʿUthmān al-Kharrāz berättade för oss: ʿAbd al-Raḥmān ibn Saʿīd al-Muʾadhdhin berättade för oss: Qaṭar ibn Khalīfa berättade för oss från Abū al-Ṭufayl, från ʿAlī och ʿAmmār (r), som båda sade: ’Profeten brukade läsa basmala högt i de obligatoriska bönerna, och han läste qunūt i fajr-bönen …’”

Efter att ha nämnt hadithen sade Imām al-Ḥākim: ”Denna hadiths isnād är ṣaḥīḥ. Jag känner inte till att någon av dess berättare har betraktats som svag.” (al-Ḥākim, al-Mustadrak, 1/439.)

Muḥadditherna Imām al-Dhahabī, al-Zaylaʿī, Ibn Ḥajar och andra har förklarat detta omdöme av al-Ḥākim felaktigt. Imām al-Dhahabī sade: ”Denna hadith är ytterst svag och förefaller vara mawḍūʿ eller fabricerad.” Två av isnādens berättare är ytterst svaga: (1) Saʿīd ibn ʿUthmān al-Kharrāz och (2) hans lärare ʿAbd al-Raḥmān ibn Saʿīd al-Muʾadhdhin. (al-Ḥākim, al-Mustadrak, 1/439.)

Vi kommer att se fler sådana exempel i den andra delen, om Allah vill.

(4) Den tionde hijri-århundradets mest berömde muḥaddith, Imām Jalāl al-Dīn al-Suyūṭī. Han har gjort insatser på många områden inom hadithvetenskapen. Senare muḥaddither förlitar sig på olika sätt på hans verk. I förordet till flera verk som han författade och sammanställde, däribland al-Jāmiʿ al-Ṣaghīr, al-Jāmiʿ al-Kabīr och al-Khaṣāʾiṣ al-Kubrā, nämnde han att han skulle återge ṣaḥīḥa och ḍaʿīfa hadither i dessa böcker, men inga fabricerade hadither. Senare muḥaddither fann emellertid även vissa fabricerade hadither i hans verk. Särskilt anmärkningsvärt är att Imām al-Suyūṭī själv skrev flera böcker om fabricerade hadither. Han identifierade flera hadither som fabricerade och sammanställde dem i böcker om fabricerade hadither. Samtidigt sammanställde han själv dessa hadither i al-Jāmiʿ al-Ṣaghīr, al-Jāmiʿ al-Kabīr och al-Khaṣāʾiṣ al-Kubrā.

Se följande exempel. Den berömde femte århundradets muḥaddith Ḥamza ibn Yūsuf al-Jurjānī (427 h.) och Aḥmad ibn ʿAlī al-Khaṭīb al-Baghdādī (463 h.) sammanställde en hadith. Genom sina isnāder återgav de den från Isḥāq ibn al-Ṣalt, en hadithberättare från det tredje hijri-århundradet. Denne Isḥāq ibn al-Ṣalt sade: ”Imām Mālik ibn Anas berättade för oss: Abū al-Zubayr al-Makkī berättade för oss: Jābir ibn ʿAbdullāh (r) berättade för oss: ’Jag har sett tre sådana mirakulösa saker från Allahs Sändebud (s) att jag skulle ha trott på honom även om han inte hade kommit med Koranen. En gång begav vi oss ut i en avlägsen öken. Profeten (s) tog vatten för istinjāʾ. Han såg två dadelpalmer och sade till mig: ”Jābir, gå till de två träden och säg till dem: Förena er.” Då förenades de två träden på ett sådant sätt att de verkade ha vuxit upp ur samma rot. Allahs Sändebud (s) utförde därefter istinjāʾ. Jag skyndade mig att hämta vatten och gav det till honom. Jag tänkte: Kanske kommer Allah att låta mig se det som kommer ut ur hans mage, så att jag kan äta det. Men jag såg att marken var helt ren och vit. Då sade jag: ”O Allahs Sändebud, utförde du inte istinjāʾ?” Han svarade: ”Jo, men jorden har befallts beträffande våra profeter att den ska täcka över det som kommer ut från oss av avföring och urin …”’”

Imām Mālik var en av det andra hijri-århundradets mest berömda muḥaddither. Otaliga muḥaddither lärde sig hadither av honom. I själva verket lärde sig alla dåtidens muḥaddither hadither av honom. Många stannade hos honom i åratal och lärde sig hadither. Ingen av alla dessa otaliga elever återgav denna hadith. Den återgavs inte heller genom någon annan källa från tābiʿīn Abū al-Zubayr eller följeslagaren Jābir (r). Endast den här personen, Isḥāq ibn al-Ṣalt, hävdade att Imām Mālik hade berättat hadithen för honom. Denne person identifierades som en ytterst svag berättare som återgav bāṭil-hadither. Det är också anmärkningsvärt att Isḥāqs berättelse inte blev berömd eller känd på något sätt under det tredje eller fjärde århundradet. Ingen återgav hadithen under det femte århundradet. Isnāden från al-Jurjānī och al-Khaṭīb till Isḥāq är dessutom dunkel. Därför bedömde Imām al-Suyūṭī, i ljuset av uppfattningarna hos al-Khaṭīb al-Baghdādī, Ḥamza ibn Yūsuf al-Jurjānī, al-Dhahabī, Ibn Ḥajar al-ʿAsqalānī och andra muḥaddither, själv hadithen som fabricerad och nämnde den i sitt verk om fabricerade hadither, Zayl al-Laʾālī.

Samtidigt nämnde han själv hadithen i al-Khaṣāʾiṣ al-Kubrā, sitt verk om Allahs Sändebuds (s) mirakler, övernaturliga egenskaper och särskilda kännetecken. Ändå hade han hävdat att han inte skulle nämna någon mawḍūʿ eller fabricerad hadith i detta verk. Senare muḥaddither har påpekat denna självmotsägelse och hans eftergivenhet när det gäller att fastställa hadithers autenticitet. (Ḥamza ibn Yūsuf al-Jurjānī, Tārīkh Jurjān, s. 526; al-Suyūṭī, Zayl al-Laʾālī, s. 50.)

1.8. Några missuppfattningar om falska hadither

1.8.1. Hadithsamlingar kontra fabricerade hadither
Av okunnighet tror många att det faktum att en hadith har samlats i en hadithsamling innebär att hadithen är sahih, eller åtminstone att den enligt samlaren av ifrågavarande bok är sahih. Om en hadith exempelvis finns samlad i Sunan Ibn Majah eller Musannaf Abd al-Razzaq, betyder det enligt dem att hadithen måste vara sahih; annars, varför skulle en så framstående muhaddith som Ibn Majah eller Abd al-Razzaq ha godtagit den? Åtminstone måste hadithen enligt Ibn Majah eller Abd al-Razzaq vara sahih, för annars skulle han inte ha gett den plats i sin bok.

Vi har tidigare diskuterat att båda delarna av denna uppfattning saknar grund. De flesta muhaddither samlade hadither av alla slag i sina böcker: sahih, da‘if och mawdu‘. De påstod eller planerade aldrig att endast samla sahih-hadither i sina böcker. Att en hadith därför finns samlad i Sunan Ibn Majah eller Musannaf Abd al-Razzaq innebär inte alls att hadithen är sahih eller att den enligt Ibn Majah eller Abd al-Razzaq är sahih.

Om en hadith finns samlad i böcker av Ibn Hibban, Ibn Khuzaymah, Ibn al-Sakan, al-Hakim eller andra muhaddither som försökte samla endast sahih-hadither, kan vi anta att hadithen enligt ifrågavarande muhaddith är sahih. Detta bevisar emellertid inte att hadithen faktiskt är sahih. Vi har i den tidigare diskussionen sett att inget påstående från någon muhaddith har godtagits av ummans övriga muhaddither utan granskning. Därför kommer vi att ange hadithens bedömning mot bakgrund av de övriga muhaddithernas granskning.

I vårt samhälle är sex böcker kända under benämningen ”Sihah Sittah” (benämningen Sihah Sittah används i Indien. Dessa sex böckers acceptans är välkänd. Böckerna är dock inte ”sahih”. Endast två av dem är sahih, medan de övriga är sunan. Därför är den välkända benämningen bland muhaddither ”al-Kutub al-Sittah”, ”de sex böckerna”. Benämningen Sihah Sittah används ingen annanstans än på den indiska subkontinenten). Av dessa sex böcker är två sahih-samlingar: Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. Samlarna av de återstående fyra fattade inget beslut om att endast återge sahih-hadither. I sina böcker samlade de, vid sidan av sahih-hadither, också många svaga och fabricerade hadither. Eftersom majoriteten av haditherna i deras böcker är tillförlitliga har senare muhaddither i allmänhet förlitat sig på dessa böcker, samtidigt som de har gett specifika bedömningar av de svaga och fabricerade hadither som finns samlade där. Allamah Abd al-Hayy al-Lakhnawi (1304 AH) skrev som svar på en fråga: ”Alla hadither som finns samlade i dessa fyra böcker är inte sahih. Tvärtom innehåller dessa böcker hadither av alla slag: sahih, hasan, da‘if och fabricerade.” (Al-Ajwibat al-Fadilah li-l-As’ilat al-Asharat al-Kamilah, s. 66.)

Vi har tidigare sett Shah Waliullahs (rahimahu Allah) redogörelse i denna fråga. Vi har sett att han placerade Sunan Abi Dawud, Sunan al-Nasa’i och Sunan al-Tirmidhi i den tredje kategorin—böcker vars hadither i stort sett har visat sig vara godtagbara, men som också innehåller vissa otillförlitliga hadither. Han nämnde däremot inte Sunan Ibn Majah i denna kategori. Anledningen är att majoriteten av muhaddither inte räknade den ”Sunan”-bok som sammanställts av Imam Muhammad ibn Yazid ibn Majah al-Qazwini (275 AH) bland de välkända och godtagna böckerna. Fram till 700-talet AH betraktade muhaddither, utöver Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim, dessa tre sunan-samlingar som tämligen tillförlitliga och som grund för studier och undervisning i hadith. Muhammad ibn Tahir al-Maqdisi, en muhaddith från 500- och 600-talen AH, och Abu al-Fadl Ibn al-Qaysarani (507 AH) lade till Sunan Ibn Majah till dessa.

Muhadditherna accepterade dock inte hans uppfattning under de följande två århundradena. De berömda muhadditherna från 700-talet AH, Allamah Ibn al-Salah Abu Amr Uthman ibn Abd al-Rahman (643 AH), Allamah Abu Zakariyya Yahya ibn Sharaf al-Nawawi (676 AH) och andra, nämnde de fem ovanstående böckerna som hadithens grundläggande källor. De räknade inte Sunan Ibn Majah bland dem. Många senare muhaqqiq-lärda följde dem. Imam Ibn al-Athir Mubarak ibn Muhammad (606 AH) och några andra muhaddither räknade däremot Imam Maliks Muwatta som den sjätte boken.

Anledningen till invändningen mot att placera Sunan Ibn Majah i samma kategori som de tre ovanstående sunan-samlingarna är att Imam Ibn Majahs sammanställningsmetod inte var densamma som dessa tre bökers. Samlarna av de tre ovanstående böckerna skrev sina verk med avsikten att samla i stort sett godtagbara hadither. Även om de på grund av innehållets behov tog med vissa da‘if-hadither, angav de i de flesta fall deras svaghet. Imam Ibn Majah följde däremot den allmänna sammanställningsmetod som var rådande på hans tid. Vi har sett att de flesta samlare under dessa epoker samlade alla spridda hadither tillsammans med deras isnad. Därför fick hadither av alla slag—sahih, da‘if och mawdu‘—plats i deras böcker. Hadithernas tillförlitlighet kunde inte bedömas utan att isnad granskades. Imam Ibn Majah följde huvudsakligen denna metod. Han begränsade sig inte till att samla endast sahih-hadither. Vid sidan av sahih- och hasan-hadither samlade han också många da‘if-hadither och vissa mawdu‘ eller fabricerade hadither. Han gjorde inga kommentarer om dessa da‘if och fabricerade hadither.

Från och med 800-talet AH började de flesta muhaddither räkna Sunan Ibn Majah som den fjärde sunan-samlingen. Skillnaden mellan Muwatta och Sunan Ibn Majah är att Muwatta innehåller färre hadither och att alla sahih-hadither i denna bok redan finns samlade i de fem ovanstående böckerna. Om man studerar denna bok separat får man därför inte kännedom om några ytterligare hadither. Sunan Ibn Majah innehåller däremot mer än tusen hadither utöver dem i de fem ovanstående böckerna. Det är därför senare muhaddither accepterade denna bok som den fjärde sunan-samlingen.

Totalt 4 341 hadither har samlats i Imam Ibn Majahs Sunan. Av dessa finns ungefär 3 000 hadither samlade i de fem ovanstående böckerna. De återstående ungefär 1 500 haditherna är ytterligare hadither. Muhaddithen Allamah Ahmad ibn Abi Bakr al-Busiri (840 AH), från 900-talet AH, granskade isnad för dessa ytterligare hadither hos Ibn Majah. Allamah al-Busiri granskade isnad för 1 476 hadither som inte finns samlade i de fem ovanstående böckerna utan endast har samlats av Ibn Majah. Av dessa är ungefär två tredjedelar sahih- eller hasan-hadither och ungefär en tredjedel da‘if-hadither. Muhadditherna har angett att omkring femtio av dessa hadither är mawdu‘ eller fabricerade. (Ibn al-Qaysarani, Shurut al-A’immah al-Sittah, s. 13, 24–26.)

1.8.2. De lärdas böcker kontra fabricerade hadither
Hadither omnämns inte bara i hadithsamlingar utan också i många andra islamiska böcker. Ytterligare många hadither återges i böcker om tafsir, fiqh, predikan, etik, dygder, tasawwuf, filosofi, språk, historia och andra ämnen. Vanligtvis återges haditherna i dessa böcker utan isnad. Många antar av okunskap att författarna till dessa böcker säkert hade granskat och verifierat haditherna innan de återgav dem. Skulle han annars ha skrivit ned en hadith om den inte var autentisk?
Även denna föreställning är felaktig, grundlös och ännu mer missvisande än den föregående. I allmänhet finns det ett särskilt område för varje kunskapsgren. Därför kan en lärd inom ett område i de flesta fall inte ägna lika mycket tid åt ett annat område. Mufassirer, faqih-er, historiker, sufier, predikanter samt lärda och fromma personer verksamma inom andra områden kan av naturliga skäl inte fördjupa sig i hadithgranskning, verifiering och analys. Vanligen förlitar de sig, när de återger hadither, på olika välkända böcker, muntlig tradition och det som är allmänt spritt. Därför återfinns många grundlösa, isnadslösa och fabricerade utsagor i deras böcker.
Allama Nawawi nämner i sin bok ”Taqrib”, och Allama Suyuti i sin bok ”Tadrib al-Rawi”, att vissa fromma dervischer har spridit många falska utsagor om de olika surornas förtjänster i Koranen genom att framställa dem som hadither. Vissa mufassirer har återgett sådana fabricerade hadither: exempelvis Allama Ahmad ibn Muhammad ibn Ibrahim al-Tha‘labi al-Nishapuri (427 AH) i sin tafsir, hans lärjunge Allama Ali ibn Ahmad al-Wahidi al-Nishapuri (468 AH) i sina tafsirverk ”Basit”, ”Wasit” och ”Wajiz” med flera, Allama Abu al-Qasim Mahmud ibn Umar al-Zamakhshari (538 AH) i sin bok ”Kashshaf”, samt Allama Abdullah ibn Umar al-Baydawi (685 AH) i sin bok ”Anwar al-Tanzil”, även kallad ”Tafsir al-Baydawi”. Genom att göra detta begick de ett misstag. Suyuti säger: ”Iraqi (806 AH) har sagt att de två första – Tha‘labi och Wahidi – återgav dessa påhittade eller fabricerade hadither med isnad.” Därför kan deras ursäkt till viss del godtas, eftersom de genom att ange isnad ledde läsaren till att granska den. Men även om en mawdū‘ eller falsk hadith återges med isnad är det inte tillåtet att tiga utan att samtidigt förklara att den är mawdū‘. De två senares – Zamakhsharis och Baydawis – misstag är däremot mycket allvarligt. De angav nämligen ingen isnad, utan återgav dessa fabricerade hadither direkt och uttryckligen som Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) ord. (Jalaluddin Suyuti, ”Tadrib al-Rawi”, 1/341).
Mulla Ali Qari skrev, efter att ha nämnt vissa fabricerade hadither: ”Låt er inte luras av att hadithen finns omnämnd i böcker som ’Qut al-Qulub’, ’Ihya Ulum al-Din’, ’Tafsir al-Tha‘labi’ och liknande.” (Mulla Ali Qari, ”al-Asrar al-Marfua”, s. 289).
Allama Abd al-Hayy al-Lakhnawi, som nämner namnen på de tillförlitliga böckerna inom den hanafitiska rättsskolan och deras rangordning, säger: ”Den rangordning av de hanafitiska böckernas tillförlitlighet som vi har nämnt gäller endast rättsliga frågor. Denna rangordning är inte alls tillämplig när man bedömer äktheten eller tillförlitligheten hos de hadither som återges i dessa böcker. Det finns många tillförlitliga fiqh-böcker som stora faqih-er har förlitat sig på, men som är fulla av fabricerade och falska hadither, särskilt böcker om fatwor. Efter en ingående granskning har det blivit bevisat för oss att även om författarna till dessa böcker var ’kamil’, var de oförsiktiga när de återgav hadither.” (Abd al-Hayy al-Lakhnawi, ”al-Nafi al-Kabir”, s. 12–13).
Därför har muhadditherna gjort särskilda granskningar av de hadither som återges i böcker om fiqh, tafsir, tasawwuf, etik och liknande ämnen och sammanställt separata verk om dem. Den berömde hanafitiske faqihen från det sjätte hijri-århundradet, Allama Burhanuddin Abu al-Hasan Ali ibn Abu Bakr al-Marghinani (593 AH), återgav exempelvis många hadither i sitt berömda fiqhverk ”Hidaya”. Som faqih ägnade han sin uppmärksamhet och alla sina ansträngningar åt att fastställa och beskriva rättsliga frågor. När det gällde att återge hadither skrev han ned det han hade hört eller läst utan att göra någon åtskillnad. Han uttalade sig inte heller om huruvida någon hadith var sahih eller da‘if. I senare tider granskade muhaddither som Allama Jamaluddin Abu Muhammad Abdullah ibn Yusuf al-Zayla‘i al-Hanafi (762 AH) och Allama Ahmad ibn Ali ibn Hajar al-Asqalani (852 AH) dessa hadither utifrån deras isnad och fastställde vilka av dem som var sahih, da‘if och fabricerade.
På liknande sätt återgav Hujjat al-Islam Imam Ghazali (505 AH) många hadither i sitt berömda verk ”Ihya Ulum al-Din”, insprängda i diskussionerna om fiqh och tasawwuf. Han var filosof och faqih, men inte muhaddith. Därför återgav han utan att granska hadithernas isnad allt han hade hört eller läst. I senare tider analyserade Allama Zaynuddin Abu al-Fadl Abd al-Rahim ibn al-Husayn al-Iraqi (806 AH) och andra framstående muhaddither de hadither han hade återgett utifrån deras isnad och fastställde vilka som var sahih, fabricerade och påhittade. Dessutom sammanställde den berömde shafiitiske faqihen och muhaddithen från det åttonde hijri-århundradet, Allama Wahab ibn Ali al-Subki (771 AH), flera hundra fabricerade och grundlösa hadither som återgavs i ”Ihya Ulum al-Din” i en separat bok. Boken heter ”al-Ahadith al-Lati La Asla Laha fi Kitab al-Ihya”, det vill säga: ”De hadither som återges i boken Ihya Ulum al-Din och saknar grund”.

1.8.3. Kashf och inspiration kontra fabricerade hadither
De största problemen uppstår när det gäller mycket berömda fromma personer och lärda som är kända som Guds älskade awliya. Eftersom de var ”sahib al-kashf”, det vill säga awliya som hade fått kashf, antar vi att de inte kunde ha skrivit ned den information de fått genom kashf utan att först kontrollera dess äkthet. Därför ska allt de har skrivit eller sagt betraktas som autentiskt.
Allama Suyuti (911 AH), Abd al-Hayy al-Lakhnawi (1304 AH) och andra lärda har behandlat dessa frågor utförligt. När de diskuterar många mawdū‘ eller fabricerade hadither som återges i Imam Ghazalis ”Ihya Ulum al-Din” och andra verk, samt i vissa böcker skrivna av Hazrat Abd al-Qadir al-Jilani, säger de att någon kanske skulle fråga: En så stor lärd och en så stor sahib al-kashf-wali – kunde han inte förstå att denna hadith var fabricerad? Hur kunde en wali som han återge en mawdū‘ hadith i sin egen bok? Förstår man inte av att han återgav den att hadithen är sahih? Som svar på denna invändning har de nämnt flera förklaringar. Dessa förklaringar är följande:

১.৮.৩.১. De vördnadsvärda skriver det de hör
I själva verket skriver de godhjärtade vördnadsvärda det de hör. Därför innebär omnämnandet av en hadith i en vördnadsvärd persons bok, utan ett uttryckligt uttalande från honom, inte att han var säker på att hadithen var sahih. I grund och botten återgav de endast det de hade läst eller hört. De hoppades att det kanske fanns en isnad till den och att hadithexperterna skulle finna den.
১.৮.৩.২. Kashf har ingen roll vid bedömningen av hadither
Kashf har ingen som helst betydelse vid bedömningen av hadither. Kashf, drömmar och liknande är endast gåvor från Allah, en källa till glädje och tacksamhet. Det är inget som kan användas efter eget behag. Genom kashf visade Allah den vördnadsvärde Umar (må Allah vara nöjd med honom) tillståndet hos den syriska armén, som befann sig hundratals mil bort; ändå märkte Umar (må Allah vara nöjd med honom) inte Abu Lu’lu’as närvaro, som stod bakom honom för att mörda honom.
Dessutom avgörs aldrig genom kashf, drömmar och liknande vad som är sant eller falskt, eller vad som är rätt eller fel. Olika meningsskiljaktigheter och problem uppstod bland de ädla följeslagarna, men inte ens i ett enda fall försökte de genom kashf, ilham, drömmar och liknande få veta vad som var sant eller falskt. Många följeslagare återberättade hadither inför de rätt vägledda kaliferna Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali (må Allah vara nöjd med dem). När de misstänkte att en återberättare hade gjort ett misstag bad de om ett vittne eller lät återberättaren svära en ed. Ibland, när de var mer tveksamma till ett misstag från återberättaren, godtog de inte den hadith han hade återberättat. Men de bedömde aldrig hadithens äkthet genom kashf. Under nästan det följande halvseklet återberättade och lyssnade följeslagarna till hadither och införde systemet med isnad för att fastställa vilka hadither som var sahih, daif eller påhittade. De godtog hadither utifrån återberättarens tillstånd eller förkastade dem som daif. Men de förlitade sig aldrig på kashf.
Att förlita sig på isnad för att fastställa hadithens äkthet är de rätt vägledda kalifernas och följeslagarnas sunnah. Att i denna fråga förlita sig på kashf, ilham eller drömmar är däremot en avvikelse från sunnah, bidah och en destruktiv tendens.

1.8.3.3. Kashf och ilham är inte medel för att fastställa korrekthet
I böcker om islamisk troslära sägs det tydligt att kashf eller ilham inte är ett mått på något korrekthet. En av de framstående hanafitiska lärda under 500-talet, Umar ibn Muhammad an-Nasafi (537 AH), skrev i sitt verk ”Al-Aqaid an-Nasafiyyah”, och den berömde shafiitiske lärde under 700-talet, Sad ad-Din Masud ibn Umar at-Taftazani (791 AH), skrev i sin ”Sharh al-Aqaid an-Nasafiyyah”: ”Enligt sanningsanhängarna kan ilham, som är känt som ’en ingivelse som ges i form av fayd’, inte vara ett medel för att fastställa något korrekthet.” (Mujaddid-e Alfesani, Maktubat Sharif 1/1, s. 88, 178, 195, 196 …).

Även om vissa oerfarna fromma personer gör anspråk på att kunna kontrollera hadithers autenticitet utifrån drömmar, kashf, ilham och liknande, har erfarna och visa fromma personer kraftfullt motsatt sig detta. En av Indiens främsta fromma personer och reformatorer, Mujaddid-e Alfesani (må Allah förbarma sig över honom), har kraftigt kritiserat och protesterat mot att man förlitar sig på kashf, ilham och liknande för att avgöra vad som är sant och falskt eller autentiskt och icke-autentiskt. Han har upprepade gånger framhållit att det är Koranen och hadith som utgör måttstocken för om kashf, ilham och liknande är korrekta eller felaktiga. Kashf är aldrig ett medel för att fastställa korrektheten i en hadith eller någon åsikt.

1.8.3.4. Felen hos wali-personer som har kashf
I verkligheten kan vi se att många berömda asketer, som vi känner som personer med kashf, i sina olika verk har skrivit många saker som utan tvekan är felaktiga eller orättvisa. Hazrat Abd al-Qadir Jilani (561 AH) skrev att iman ökar och minskar. Han betraktade erkännandet av imans ökning och minskning som ett kännetecken för Ahl as-Sunna wa-l-Jama’a och den räddade gruppen, och att inte erkänna imans ökning och minskning som ett kännetecken för de falska grupperna. Han skrev att en muslim inte bör säga: ”Jag är sannerligen troende”, utan i stället ska säga: ”Om Allah vill är jag troende.” Eftersom Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) och hans följeslagare inte erkänner imans ökning och minskning, inte anser gärningar vara en del av iman och anser det vara olämpligt att säga ”Om Allah vill är jag troende”, betecknade han honom och hans följeslagare som en falsk och helvetisk sekt. [Abd al-Qadir Jilani, Ghunyat at-Talibin (översättning av Nurul Alam Raisi), s. 6, 7, 149, 151, 152, 155, 211, 227].

Imam al-Ghazali skrev att musik, dans, svängande och liknande hjälper en att nå närhet till Allah och är god bid’a. Han citerade många svaga och fabricerade hadither till stöd för musik. (Abu Hamid al-Ghazali, Ihya Ulum ad-Din 2/292–332).

Oräkneliga exempel av detta slag finns i deras verk. Därför får man inte godta en hadith utan att granska dess isnad, även om de förklarar den vara sahih. Att bevara autenticiteten hos Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) hadither och att identifiera alla fabricerade uttalanden är nämligen en av religionens viktigaste plikter. Även den som återberättar en tvivelaktig hadith i Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) namn måste få ett hårt straff. Därför finns det inget utrymme för någon eftergivenhet i denna fråga.

1.8.4. Förfalskningar i de fromma personernas namn
Här behöver vi komma ihåg ytterligare en sak: precis som det har förekommit förfalskningar i hadithernas namn, har det också förekommit omfattande förfalskningar i namn av fromma personer och wali-Allah. Här bör flera saker uppmärksammas:

(1) Förfalskarna fabricerade saker antingen för att skada religionen eller för att ”gagna” religionen. Särskilt de som ville avlägsna religionens bristfällighet(!) och göra den mer attraktiv och populär bland folket begick de allvarligaste förfalskningarna. För båda grupperna, särskilt för den andra, var det enklare och mer fördelaktigt att fabricera saker i wali-Allahs namn än i Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) namn.

(2) Förfalskningar i de fromma personernas namn var mer fördelaktiga eftersom deras namn har större inflytande bland vanligt folk än ”hadith”. Det är svårt att övertyga många vanliga muslimer genom att hänvisa till en ”hadith”. Om man säger till någon att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) gjorde något eller sade att man skulle göra något … kan personen acceptera det eller inte. Men om man säger att Abd al-Qadir Jilani, Khwaja Muinuddin Chishti eller någon annan wali gjorde detta eller sade att man skulle göra det, kan man mycket lättare övertyga honom, och han kommer att acceptera det mycket snabbt. Så har vanliga muslimers situation varit genom tiderna efter islams första gyllene århundraden. Därför var förfalskningar i de fromma personernas namn mer effektiva.

(3) Förfalskningar i wali-Allahs namn var enklare eftersom den vaksamma bevakning och granskning som muslimska ummans hängivna hadithlärda hade infört på hadithområdet saknades och fortfarande saknas här. Det fanns och finns ingen granskning, ingen kontroll, ingen isnad, ingen matn och ingen historisk eller innehållsmässig prövning – var och en säger vad han vill. Därför kunde förfalskarna mycket enkelt uppnå sina mål.

(4) Att använda dessa fromma personers namn var också mycket effektivt för att fabricera hadither. De blandade in många fabricerade hadither bland de påhittade uttalanden som tillskrevs dessa fromma personer. På grund av muslimernas ”överdrivna vördnad” för dessa fromma personer svalde de med vördnad mycket lätt dessa gifter. På så sätt kunde förfalskarna slå två flugor i en smäll.

1.8.4.1. Qadiriyya-tariqan
Abd al-Qadir Jilani (må Allah förbarma sig över honom) var den mest berömda personligheten under hijras 500-tal (det tolfte kristna århundradet). Å ena sidan var han en framstående faqih inom den hanbalitiska madhhaben. Å andra sidan var han en berömd asket och sufi. Många tariqa, uttalanden och böcker sprids i den muslimska världen i hans namn. De flesta av dessa tariqa, uttalanden och böcker är fabricerade. Även om vissa böcker skrevs av honom själv har många påhittade uttalanden senare förts in i dem. Här ska vi granska Qadiriyya-tariqan och skriften ”Sirr al-Asrar”, som sprids i hans namn.

Beskrivningar av de praktiker, awrad, muraqaba och andra metoder som ingår i den nuvarande Qadiriyya-tariqan finns inte i Abd al-Qadir Jilanis (må Allah förbarma sig över honom) böcker. Historiker nämner att en av hans ättlingar, ”Ghawth-e Jilani”, omkring två hundra år efter Abd al-Qadir Jilanis (må Allah förbarma sig över honom) bortgång införde Qadiriyya-tariqan år 887 AH (1482 e.Kr.). Olika metoder förekommer i olika länder under namnet Qadiriyya-tariqa. De praktiker, awrad och liknande som står i de publicerade böcker som Hazrat Abd al-Qadir Jilani själv skrev finns inte i den nuvarande Qadiriyya-tariqan.

Av kedjan eller shajara för den Qadiriyya-tariqa som förekommer i vårt land ser vi att den har tagits emot från Shah Waliullah Muhaddith Dehlawi (1176 AH/1762 e.Kr.). Men den beskrivning av Qadiriyya-tariqan som Shah Waliullah gav i sitt verk ”Al-Qawl al-Jamil” skiljer sig från beskrivningen i Sayyid Ahmad Barelvis ”Sirat-e Mustaqim” (1246 AH). Dessutom skiljer sig de awrad och ashghal som numera förekommer i Qadiriyya-tariqan i vårt land avsevärt från de metoder som de båda lärde ut. Det finns inget sätt att veta vilka av dessa som infördes av honom själv och vilka som senare infördes i hans namn.

1.8.4.2. Sirr al-Asrar
”Sirr al-Asrar” är en berömd bok som sprids i Hazrat Abd al-Qadir Jilanis (må Allah förbarma sig över honom) namn. Boken innehåller många goda uttalanden utifrån Koranen och hadith. Samtidigt finns det många fabricerade hadither och påhittade uttalanden i boken. Av omständigheterna att döma verkar det som om någon senare skrev denna bok och utgav den under hans namn. Flera saker bevisar denna förfalskning:

1. På flera ställen i boken citerar författaren olika uttalanden och dikter av Farid ad-Din Attar. På ett ställe säger han till exempel: ”Hazrat Shaykh Farid ad-Din Attar (må Allah förbarma sig över honom) sade …” (Abd al-Qadir Jilani, Sirr al-Asrar, s. 27). Det bör uppmärksammas att Farid ad-Din Attar (må Allah förbarma sig över honom) föddes år 512 AH och avled år 626 AH. Abd al-Qadir Jilani föddes och dog däremot år 471 AH respektive 561 AH. Farid ad-Din Attar var fyrtio år yngre än honom, och vid tiden för Jilanis död var Attar inte särskilt berömd. Det är därför otänkbart att han skulle ha citerat Attar med formuleringar som ”Hazrat Shaykh …”.

2. I denna bok citeras Shams Tabrizi. Författaren säger: ”Hazrat Shams Tabrizi (må Allah förbarma sig över honom) sade …” (Abd al-Qadir Jilani, Sirr al-Asrar, s. 27).

Det bör nämnas att Shams Tabrizi dog år 644 AH. Hans födelseår är inte känt med säkerhet, men det verkar som om han föddes efter år 560 AH. Det innebär att Shams Tabrizi ännu inte ens var född när Abd al-Qadir Jilani dog. Ändå citerar han hans uttalande.

3. I denna bok citeras Jalal ad-Din Rumi upprepade gånger. Författaren säger till exempel: ”Den andliga världens härskare, Mawlana Jalal ad-Din Rumi, sade i sitt odödliga poem Masnavi …” (Abd al-Qadir Jilani, Sirr al-Asrar, s. 25, 29). Det bör uppmärksammas att Jalal ad-Din Rumi (604–676 AH) föddes nästan ett halvt århundrade efter Abd al-Qadir Jilanis död! Här citeras Rumis Masnavi ett halvt århundrade före Rumis födelse!!

På detta sätt förstår vi att hela denna bok är fabricerad, eller att många påhittade uttalanden senare har förts in i den. I denna bok finns oräkneliga fabricerade hadither och avskyvärda lögner. Och genom att tillskriva dem Abd al-Qadir Jilani (må Allah förbarma sig över honom) fick de mycket lätt spridning.

1.8.4.3. Chishtiyya-tariqan
Bland de mest berömda fromma personerna i vårt land finns Hazrat Khwaja Muinuddin Chishti (633 AH), Qutbuddin Bakhtiyar Kaki (653 AH), Fariduddin Masud Ganj-e Shakar (663 AH) och Nizamuddin Awliya (725 AH), må Allah vara barmhärtig mot dem. Chishtiyya-tariqan sprids under deras namn. Dessutom sprids många uttalanden, handlingar och böcker i deras namn. Bland dessa finns många uttalanden som uppenbart är falska och fabricerade. Här ska vi diskutera Chishtiyya-tariqan och ett par böcker som sprids i deras namn.

Det finns stora skillnader mellan de praktiker, awrad och liknande inom Chishtiyya-tariqan vid olika khanqah i Indien. Inget av dessa ”tariqa” eller dessa metoder återfinns i de böcker som sprids under de nämnda fromma personernas namn. Inte heller finns de dhikr och awrad som beskrivs i dessa böcker i den nuvarande Chishtiyya-tariqan. Även beträffande Chishtiyya-tariqan finns det en skillnad mellan Shah Waliullah Muhaddith Dehlawis beskrivning och Sayyid Ahmad Barelvis beskrivning. Dessutom skiljer sig de awrad och ashghal som numera förekommer i Chishtiyya-tariqan i vårt land från de metoder som de båda lärde ut. Det finns inget sätt att veta vilka av dessa som är ursprungliga och vilka som är fabricerade.

1.8.4.4. Anisul Arwah, Rahatil Qulub … och liknande
Det cirkulerar vissa böcker som sägs vara skrivna av dessa stora shaykher. De är skrivna som ”minnen och skildringar av umgänget med en lärare eller pir”. Khwaja Muinuddin Chishti beskrev sitt långvariga umgänge med sin lärare Usman Haruni i boken Anisul Arwah. Khwaja Qutbuddin Bakhtiyar Kaki skrev sina minnen av umgänget med sin lärare Muinuddin Chishti i boken Dalil al-Arifin. Khwaja Fariduddin Ganj-i Shakar skrev sina minnen av umgänget med sin lärare Qutbuddin i boken Fawa’id as-Salikin. Khwaja Nizamuddin Awliya skrev sina minnen av umgänget med sin lärare Fariduddin i boken Rahatil Qulub. Den berömde sångaren Amir Khusrau skrev sina minnen av umgänget med sin lärare Nizamuddin i boken Rahat al-Muhibbin.

När man läser dessa böcker framstår det som att de är förfalskade böcker skrivna av människor i senare tider. Eller så skrev dessa personer något, och senare tiders förfalskare lade efter eget behag till mycket i deras skrifter. Dessa böcker innehåller många goda uttalanden grundade på Koranen och hadither. Samtidigt är de fyllda av otaliga förfalskade hadither och falska uttalanden. Dessutom har historiska uppgifter skrivits på ett förvirrat och felaktigt sätt. Där finns sådana fel att de upptäcks redan vid första anblicken.

Varje from man skrev datumen för sina majlis. Årtalen och datumen är skrivna på ett motsägelsefullt sätt, så att det tydligt framgår att dessa verk senare har förfalskats i deras namn. Den 4:e dagen i Shawwal anges vara en torsdag och den 7:e en söndag. Det innebär att Shawwal började på en måndag. Men den 15:e Dhu l-Qa’da anges vara en måndag. Det innebär att även Dhu l-Qa’da började på en måndag. Detta är endast möjligt om Shawwal hade 28 dagar. (Khwaja Muinuddin, Anisul Arwah [Fawa’id as-Salikin], s. 135, 143, 144).

Nästa majlis ägde åter rum den 5:e Dhu l-Hijja, en torsdag. Oavsett om Dhu l-Qa’da började på en måndag, tisdag eller onsdag kan den 5:e Dhu l-Hijja omöjligen vara en torsdag. Nästa majlis anges åter ha ägt rum den 20:e Dhu l-Hijja, en lördag! Om den 5:e var en torsdag, hur kan då den 20:e vara en lördag? (Samma källa, s. 147, 149).

Den 20:e Rajab anges vara en måndag och den 27:e Rajab en söndag. Den 5:e Shawwal anges vara en lördag, medan den 20:e Shawwal anges vara en torsdag (Nizamuddin Awliya, Rahat al-Muhibbin, s. 24, 43, 83, 88). Detta är några av de otaliga motsägelser som upptäcks redan vid första anblicken.

Kaki (rah.) har uppgett att han år 613 efter hijra blev murid hos sin pir Muinuddin Chishti i Bagdad. Därefter stannade han kvar i Bagdad under några majlis. Sedan kom han tillsammans med sina följeslagare till Ajmer. På detta sätt vet vi med säkerhet att Hazrat Muinuddin Chishti kom till Indien efter år 613 efter hijra. Hazrat Bakhtiyar Kaki har dessutom uppgett att Ajmers kung Prithviraj under hans vistelse i Ajmer konspirerade mot honom. Till slut sade han: ”Jag överlämnade Prithviraj levande som fånge till muslimerna.” Några dagar senare besegrade och tillfångatog sultan Shahabuddin Ghori:s soldater Prithviraj. [Anisul Arwah (inklusive Dalil al-Arifin och Fawa’id as-Salikin), s. 62, 119, 138].

Historikerna har emellertid uppgett att de besegrade Prithviraj och erövrade Ajmer år 588 efter hijra, omkring 25 år före år 613, i det andra slaget vid Tarain. Dessutom dog Shahabuddin Ghori år 603 efter hijra, tio år före Khwaja Muinuddins ankomst till Ajmer år 613. Detta visar att alla dessa berättelser är påhittade. Eller också kom Muinuddin till Indien långt tidigare. I så fall är årtalen, datumen och de relevanta uppgifterna i böcker som Anisul Arwah, Dalil al-Arifin och Fawa’id as-Salikin påhittade.

På detta sätt har vi sett att det, liksom har förekommit förfalskningar i hadithernas namn, också i stor omfattning har förekommit förfalskningar i de fromma männens namn. När det gäller hadither finns det en specifik metod för granskning, men eftersom någon sådan inte finns när det gäller de fromma männen finns det inget sätt att upptäcka förfalskningar i deras namn. Förfalskarna skrev förfalskade böcker i de fromma männens namn och citerade förfalskade hadither i dem; de infogade också förfalskade hadither i böcker som dessa män hade skrivit. Om man nu säger något mot dessa förfalskade hadither kommer vanliga muslimer att säga: ”Den här hadithen finns i den och den fromme mannens bok – hur kan den då vara förfalskad?!” På detta sätt slog förfalskarna två flugor i en smäll.

1.8.5. Förfalskade hadither kontra svaga hadither
Av den tidigare diskussionen har vi sett att en förfalskad hadith är en typ av svag eller bristfällig hadith. Muhadditherna i den muslimska umman har varit mycket stränga när det gäller förfalskade hadither, men många muhaddither har inte varit lika stränga när det gäller svaga hadither. I två fall har de strängt förbjudit användning eller återgivning av svaga hadither: (1) i frågor som rör aqida eller trosläran och (2) i frågor som rör shariahs ahkam eller rättsliga bestämmelser. I dessa frågor måste man enbart förlita sig på autentiska hadither. Inte nog med det: när aqida eller trosläran ska bevisas måste man i grunden förlita sig på mutawatir-hadither, det vill säga hadither som återberättats av många följeslagare och tabi’in och som är bevisat ha varit allmänt spridda redan bland följeslagarna. För endast genom den ädla Koranen och sådana mutawatir-hadither kan visshet eller fast övertygelse bevisas. I det andra fallet måste man förlita sig på autentiska eller hasan-hadither. (Suyuti, Tadrib ar-Rawi 1/132; Ibn Jama’a, al-Manhal ar-Rawi, s. 32).

1.8.5.1. Områden där svaga hadither används och villkoren för detta
Däremot har många tillåtit att ”något svaga” hadither återges inom tre områden:
(1) vid tafsir, det vill säga den språkliga tolkningen av den ädla Koranen, (2) inom historia eller historiska berättelser och (3) vid återgivning av förtjänsterna eller belöningen för olika goda handlingar. I detta sammanhang har de nämnt följande villkor:

(1) Hadithen ska vara endast något svag och inte mycket svag.
(2) Den svaga hadithen ska beskriva förtjänsten av en god handling som enligt autentiska hadither är god och tillåten.
(3) När man handlar i enlighet med en svag hadith får man inte tänka att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) verkligen har sagt detta. Man ska handla försiktigt. Det vill säga, man måste komma ihåg att det är mer sannolikt att hadithen inte är Profetens (frid och välsignelser över honom) ord, men om den är sann kommer man att få denna belöning; därför utför man handlingen. Även om den inte är sann kommer man ändå att få någon belöning, eftersom själva handlingen är rekommenderad enligt autentiska hadither. (Se vidare: Abd al-Hayy Lakhnawi, Zafar al-Amani, s. 209–224).

På grund av att vissa muhaddithers ståndpunkt beträffande svaga hadither har missförståtts har förfalskade hadither ofta spridits i samhället på detta sätt. Faktum är att de flesta förfalskade och grundlösa hadither som cirkulerar i olika muslimska samhällen har spridits bland muslimer genom denna väg. Det finns flera orsaker bakom spridningen av otaliga förfalskade hadither i samhället:
(1) att okvalificerade och okunniga människor håller predikningar och förmaningar samt utför olika religiösa uppgifter,
(2) vanliga lärdas försummelse och lättja,
(3) berömda och kvalificerade lärdas slapphet,
(4) önskan att vägleda och
(5) intresset för att återge historia, sira och berättelser om Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) mirakler.

1.8.5.2. Fabricerade hadither under förevändning av svaga hadither i vägledning och dygder
De två sistnämnda orsakerna har spelat den största rollen i spridningen av fabricerade hadither. Av intresse för vägledning har många lärda och kompetenta religiösa lärda i böcker om predikan, dygder, själslig rening och liknande ämnen nämnt många svaga hadither vid sidan av autentiska hadither. Bland dessa svaga hadither har många fabricerade hadither fått plats i deras böcker. I de flesta fall nämnde de inte att dessa var fabricerade eller svaga. Därför betraktade vanliga läsare dem som ”autentiska hadither”.

Av situationen att döma verkar det som om man, trots att man nämner så många verser ur Koranen och så många autentiska hadither, ändå inte lyckas få vägledningens budskap att tränga in i människornas hjärtan. Kanske kan man inte påverka människors hjärtan utan att också framföra vissa svaga eller opålitliga utsagor. Det verkar som om de straff som nämns i Koranen och de autentiska haditherna, liksom de belöningar, förtjänster och välsignelser som nämns i Koranen och de autentiska haditherna, inte förmår skapa verklig längtan efter det hinsides, gudsfruktan och iver att handla i människornas hjärtan. Därför nämner de tydligen, efter Koranens verser och de autentiska haditherna, dessa svaga eller grundlösa utsagor.

1.8.5.3. Fabricerade hadither under förevändning av svaga hadither i historia och sira
Samma situation kan iakttas när det gäller historia, sira och svaga berättelser. Varje författare inom ett ämne vill samla så mycket information som möjligt om detta ämne. Till följd av detta intresse för informationsinsamling har många lärda redan från den första tiden godtagit vissa något svaga hadither. Men under senare tider har detta intresse lett till att otaliga grundlösa och fabricerade hadither trängt in i böckerna om Profetens biografi.

Vi har tidigare, genom Shah Waliullah Dehlavis framställning, fått veta att alla hadither som cirkulerade i Profeten Muhammeds namn hade sammanställts under det fjärde och femte århundradet. Det mesta av det som därefter sammanställdes var utsagor som hade fabricerats under senare tider och som saknade grund. Han räknade sådana böcker till den fjärde och femte kategorin.

Härigenom kan vi också förstå situationen för böcker om historia, sira och mirakel. Bland de sådana böcker som sammanställdes under de första sex hundra åren finns bland annat Ibn Ishaqs (150 e.H.) ”Sira”, al-Waqidis (207 e.H.) Maghazi, Ibn Hishams (218 e.H.) Sira, Ibn Sa‘ds (230 e.H.) Tabaqat, Khalifa ibn Khayyats (240 e.H.) Tarikh, al-Baladhuris (279 e.H.) Futuh al-Buldan, al-Firyabis (301 e.H.) Dalail al-nubuwwa, al-Tabaris (310 e.H.) Tarikh, al-Mas‘udis (345 e.H.) Tarikh, al-Bayhaqis (458 e.H.) Dalail al-nubuwwa och andra. I dessa böcker har ett stort antal ”ytterst svaga” hadither och vissa fabricerade hadither godtagits. Ändå ser vi att författare under senare tider har samlat många ytterligare utsagor som inte alls återfinns i dessa böcker.

Bland de berömda böckerna från den senare perioden finns al-Suyutis (911 e.H.) al-Khasa’is al-Kubra, al-Qastalânis (923 e.H.) al-Mawahib al-Ladunniyya och Muhammad ibn Yusuf al-Shamis (942 e.H.) Subul al-Huda eller Sira Shamiyya. Författarna till dessa böcker hävdade att de skulle nämna svaga hadither i sina verk, men inte fabricerade hadither. I verkligheten ser vi emellertid att de har nämnt många hadither som de själva på andra ställen har betecknat som fabricerade och falska.

Bland böckerna från den följande perioden finns Ali ibn Burhan al-Din al-Halabis (1044 e.H.) Sira Halabiyya och al-Zurqanis (1122 e.H.) Sharh al-Mawahib. Författarna till dessa böcker gjorde ingen som helst åtskillnad mellan materialet. Deras mål var att samla och ordna så mycket information som möjligt. Därför sammanförde och ordnade de utan någon som helst bedömning eller granskning alla slags berättelser: autentiska, svaga, mawdu‘ och sådana utan berättarkedja. Följden blev att otaliga fabricerade och grundlösa berättelser fick plats i dem. Bland fabricerade hadither finns dessutom mer nyhet och märklighet. Därför har man i dessa böcker i högre grad förlitat sig på fabricerade hadither än på autentiska hadither. Av situationen att döma verkar det som om Profeten Muhammeds profetkall, mirakel och ställning inte kunde bevisas med Koranen och de otaliga autentiska haditherna, eller som om beskrivningen av hans ställning inte kunde bli fullständig utan dessa falska och fabricerade berättelser!

Författarna till böckerna från denna period angav inte källan till de flesta berättelserna. Även där de angav en källa är deras försumlighet ofattbar. Jag ska nämna ett exempel. Författaren till Sira Halabiyya säger: ”Jag har läst en bok med namnet Tashrifat fi al-Khasa’is wa al-Mu‘jizat. Jag lyckades inte få veta namnet på bokens författare. I denna bok såg jag följande: Det har berättats från Abu Hurayra att den ädle Guds Sändebud frågade Gabriel: ’O Gabriel, hur gammal är du? …’ al-Bukhari har sammanställt denna hadith.” (Halabi, Ali ibn Burhan al-Din, Sira Halabiyya 1/49).

Denna hadith finns inte i någon hadithbok, än mindre hos al-Bukhari. Författaren citerade hadithen med stöd av en okänd författares berättelse. Han gjorde inte ens den lilla ansträngningen att söka efter den i Sahih al-Bukhari eller i andra böcker skrivna av imam al-Bukhari. På detta sätt skapade han en bestående möjlighet att sprida en avskyvärd lögn bland senare tiders muslimer i Profetens namn.

De lärda i vårt land förlitar sig just på böcker av typen Sira Halabiyya, och därför får otaliga fabricerade utsagor plats i deras skrifter och tal. Den berömde lärde och fromme Abd al-Khaliq nämner i förordet till sin bok Sayyid al-Mursalin att han i huvudsak förlitade sig på just denna bok, Sira Halabiyya (Sirat-i Halabi). Av respekt för författaren granskade han naturligtvis inte någon av uppgifterna. Följden blev att vi i denna värdefulla bok finner otaliga fabricerade och grundlösa hadither.

Vi har sett att villkoret för att det ska vara tillåtet att handla utifrån en svag hadith är att man inte får tro på saken; endast en försiktighetsåtgärd i handling får vidtas. Men verkligheten är att det är svårt att skilja tro från handling. Den som har handlat utifrån en svag hadith har åtminstone trott att man kan få en sådan belöning för denna handling. Särskilt när det gäller berättelser om Profetens liv och mirakel tror en troende på det han hör. Och inte nog med det: dessa ”svaga” eller ”fabricerade” utsagor blir en del av hans tro. På så sätt kommer hans trosgrund att vila på svaga eller fabricerade hadither.

1.8.6. Granskning kontra svepande och godtyckliga uttalanden
Den värsta och farligaste förvillelsen när det gäller fabricerade hadither är svepande uttalanden utan granskning. Vi har upprepade gånger nämnt, och har genom alla tidigare framställningar med säkerhet förstått, att bevarandet av uppenbarelsens eller den religiösa undervisningens renhet och bevarandet av dess källor är ett särskilt kännetecken för den muslimska umman. Ingen annan religiös gemenskap har varit lika angelägen om att bevara renheten i sina heliga skrifter eller i sin religionsförkunnares eller grundares undervisning och föreskrifter.

Från följeslagarnas tid och under alla tider har muslimska lärda och hadithlärda tagit emot varje utsaga som spridits i Profetens namn först efter en ytterst noggrann granskning, undersökning och kontroll. Men många ”orientalister”, många muslimer som påverkats av deras tankesätt och många oerfarna eller okunniga muslimska tänkare och forskare gör svepande uttalanden och bedömningar om hadithernas äkthet och tillförlitlighet. ”Eftersom hadither har fabricerats är ingen hadith tillförlitlig”, eller: ”Eftersom innebörden i den och den hadithen inte är korrekt måste den räknas som fabricerad”, och så vidare. Vissa tror att hadithlärda kanske endast granskade berättarkedjan och inte undersökte innebörden, orden, meningsbyggnaden, betydelsen och liknande. Allt detta är grundlösa föreställningar och en fruktbar hjärnas barbariska fantasier. Den främsta orsaken är obekantskap med hadithlärdas granskningsmetod. En ännu större orsak är fientlighet mot islam och den häftiga önskan att få människor att avvika från islam.

Förutom judiska och kristna orientalistiska lärda, icke-muslimska grupper som qadianier och bahai’er samt shia-gruppen, gör även vissa ”fördärvade lärda” sådana svepande uttalanden mot hadither eller förklarar en hadith fabricerad genom att bedöma dess innebörd efter eget godtycke. De vill göra anspråk på att vara muslimer, men vill inte praktisera islam. De är inte beredda att utföra någon av handlingarna salat, fasta, zakat, hajj, äta halal, uppnå renhet och så vidare. De vill godtyckligt tolka bort de frågor som nämns i Koranen. Men de fruktar hadithen. Om hadithen finns blir den godtyckliga tolkningen omöjlig. Profetens tolkning är den slutgiltiga. Därför vill de utan urskillning förkasta hadither genom att förklara dem fabricerade.

Jag hoppas att läsaren genom denna boks framställning har förstått den verkliga situationen beträffande dessa människors åsikter. Vi har förstått att hadithlärdas gransknings- och bedömningsmetod var ytterst finfördelad och vetenskaplig. De hadither som de, med hänsyn till berättarkedja, muntlig överföring, handskrifter, språk, innebörd och alla relevanta bevis, har betecknat som autentiska kan ingen annan än en okunnig dåre eller en illvillig, fördärvad lärd ifrågasätta svepande och utan bevis eller information. Och att med makt hävda att de hadither som de på grundval av denna granskning har betecknat som fabricerade och påhittade ändå är hadither, är inget annat än en fruktansvärd djärvhet att ljuga i Profetens namn. Dörren till en kunskapsbaserad granskning står dock alltid öppen.

1.8.7. Några frågor om fabricerade hadither
Vi har avslutat framställningen i den första delen. I den andra delen kommer vi att nämna många fabricerade hadither och grundlösa utsagor som är spridda i vårt samhälle. När läsaren läser dessa fabricerade och grundlösa utsagor kan flera frågor upprepade gånger uppstå i hans sinne. Vi har fått svaren på dessa frågor genom den tidigare framställningen. Ändå vill jag här diskutera frågorna.

Vi kommer att se att det bland de falska och påhittade haditherna finns många utsagor som är mycket vackra, meningsfulla, värdefulla och rörande. Då kan det förefalla oss: ”Men utsagan är ju mycket vacker – varför kalla den påhittad?” Eller: ”En så vacker och gripande utsaga kan väl inte vara något annat än en hadith.” Eller: ”Det finns ju inget fel i denna utsaga – varför invända mot den?” Och så vidare.

Som svar måste vi förstå att ummans första ansvar är att bevara Profetens undervisning och ord exakt och oförfalskat. Han har upprepade gånger sagt att det är en säker väg till helvetet att tillskriva honom något han inte har sagt. Därför är en utsagas innebörd eller budskap aldrig det första som ska beaktas. Det första som ska beaktas är att undersöka om han verkligen sade denna mening. Hur vacker och rörande innebörden i en utsaga än är kan vi inte kalla den Profetens ord eller en hadith så länge den inte har återberättats från honom genom en autentisk berättarkedja. Må Allah skydda oss från det allra grövsta brottet att återberätta något i Profetens namn som vi inte med säkerhet vet att Guds Sändebud har sagt.

Den andra frågan är att vi ofta kommer att se att många fromma och vördnadsvärda personer i sina böcker har nämnt de hadither som vi har betecknat som påhittade, som hadither. Då kanske någon säger: ”Den och den lärde eller fromme personen sade denna hadith – är han då en av helvetets invånare?”

Vi har sett att mycket har fabricerats och tillskrivits fromma och vördnadsvärda personer. Vi vet inte om dessa personer verkligen sade sådana hadither eller om bedragare tillskrev dem till dem. Även om de skulle ha sagt dem måste vi förstå att det bland en from persons otaliga handlingar kan finnas vissa misstag. Bland deras otaliga goda gärningar är sådana fel och brister obetydliga. I själva verket var de mujtahider. En mujtahid får dubbel belöning av Allah för en korrekt bedömning, och en belöning för sitt misstag. (Sahih al-Bukhari.) Dessutom har Allah sagt: ”Goda gärningar utplånar verkligen dåliga gärningar.” (Sura Hud: vers 114.) Den som har gjort många goda gärningar kommer därför att få sina mindre misstag utplånade genom sina goda gärningar.

Ingen from eller verkligt gudfruktig människa kan medvetet tillskriva Profeten någon fabricerad eller falsk utsaga. Kanske har någon sagt något utan att känna till dess verkliga status. Men det innebär inte att vi medvetet får framföra en fabricerad hadith. Vårt ansvar är att, om vi hör eller vet att en hadith är fabricerad, omedelbart avstå från att säga och praktisera den. Om vi är tveksamma i frågan ska vi, utifrån hadithlärdas uppgifter, försöka ta reda på den verkliga saken genom tahqiq, det vill säga forskning och granskning. Den Allsmäktige Allah kommer att fråga oss om våra egna handlingar; Han kommer inte att fråga oss om någon annans handlingar. Därför måste vi skydda oss från att säga något falskt eller tvivelaktigt i Profetens namn.

Den tredje frågan som kan uppstå i våra sinnen är: ”Förstod alla dessa fromma och vördnadsvärda personer ingenting? Förstår vi nu mer än de gjorde?” Mitt svar är att en ringare som jag inte har någon egen roll i att beteckna de hadither som diskuteras i denna bok som fabricerade. Här har jag i huvudsak återgett de tidigare hadithlärdas bedömningar. Läsaren kommer att kunna se detta i detalj.

Andra delen:

Spridda falska hadither och grundlösa påståenden  

2.1. Ämnesbaserade grundprinciper för icke-autentiska hadither

En särskild metod för att sammanställa falska och tillförlitliga hadither är att samla de ämnen där alla eller de flesta hadither är påhittade eller otillförlitliga. Denna metod är särskilt viktig när man identifierar påhittade hadither. Den gör det möjligt för den intresserade muslimen att, utan hjälp av flera olika böcker, lätt förstå att en viss hadith är påhittad, eftersom det inte finns någon autentisk hadith i det ämne som hadithen handlar om. Bland de verk som skrivits enligt denna metod finns al-Mughnī av en av 600-talets främsta hadithlärda och hanafitiska faqīher, ʿUmar ibn Badr al-Mawṣilī (557–622 AH). Även Mulla ʿAlī al-Qārī (1014 AH), en av 1000-talets främsta hanafitiska faqīher och hadithlärda, Muhammad ibn al-Sayyid Darwīsh Hūt (1276 AH), en berömd shafiitisk faqīh, hadithlärd och sufisk mystiker från 1200-talet AH, samt andra hadithlärda har nämnt vissa principer i detta ämne. 2.1.1. ʿUmar ibn Badr al-Mawṣilī al-Hanafī Ziyāʾ al-Dīn Abū Ḥafṣ ʿUmar ibn Badr ibn Saʿīd ibn Muhammad al-Mawṣilī al-Hanafī skrev många värdefulla verk om hadith, tafsīr, fiqh och andra ämnen. Ett av de främsta är verket med den långa titeln ”al-Mughnī ʿan al-ḥifẓ wa-l-kitāb bi-qawlihim lam yaṣiḥ shayʾun fī hādhā al-bāb”. Titeln betyder: ”Redogörelsen för de ämnen om vilka hadithlärda har sagt att ingen hadith är autentisk; för dessa ämnen behöver man inte läsa eller memorera någon annan bok.” I detta verk nämner han kortfattat 101 ämnen där hadithlärda har fastställt att samtliga berättelser är svaga eller oäkta. När det fanns några autentiska hadither i ett ämne nämnde han dem och förklarade att de övriga var oäkta. 2.1.2. Ämnen där alla hadither är oäkta Allāma al-Mawṣilī har, på grundval av tidigare hadithlärdas granskningar och detaljerade forskning, nämnt att alla hadither som berättats i följande ämnen är oäkta. De är antingen påhittade eller ytterst svaga och otillförlitliga. 1. Trons ökning och minskning Ingen autentisk hadith har berättats från Allahs Sändebud ﷺ med innebörden att tron ökar eller minskar, eller varken ökar eller minskar, och att ord och handlingar antingen ingår i tron eller inte gör det. Alla hadither som berättats i detta ämne är påhittade eller ytterst svaga. Med vägledning från olika verser i den ädla Koranen och relevanta hadither har islams lärda varit oeniga i denna fråga. Men ingen direkt autentisk hadith har berättats i ämnet. 2. Sekterna Murjiʾa, Jahmiyya, Qadariyya och Ashʿariyya Ingen autentisk profetia om dessa sekter har berättats från Allahs Sändebud ﷺ. Haditherna om dem är påhittade eller ytterst svaga. Sahāba, tābiʿūn och imamerna har uttalat sig om dessa grupper utifrån Koranens och sunnans vägledning. 3. Allahs ord är inte skapat Ingen autentisk hadith har berättats från Allahs Sändebud ﷺ i denna fråga. Alla hadither som berättats om detta är påhittade. Utifrån olika koranverser, relevanta hadither och sahābas uttalanden var tābiʿūn, tābiʿ al-tābiʿūn och senare imamer eniga om att Koranen är Allahs ord, att den är en del av Hans stora egenskaper och att den inte är skapad. Den vilseledda Muʿtazila-sekten trodde att Koranen var skapad. Under det andra och tredje århundradet AH var detta en av de största tvistefrågorna i det muslimska samhället. Därför försökte många förfalskare vinna berömmelse genom att hitta på hadither i Allahs Sändebuds ﷺ namn i denna fråga. Hadithlärda var eniga om att Koranen inte är skapad, men de förkastade med avsky alla försök att förfalska hadither med denna innebörd. 4. Änglarnas skapelse i ett hav av ljus Det påstås att Jibrīl عليه السلام varje dag dyker ner i ett hav av ljus, stiger upp och skakar sin kropp, och att sjuttiotusen änglar skapas av varje ljusdroppe. Alla hadither med denna innebörd och av liknande slag är påhittade och grundlösa. 5. Förträffligheten i att ge namnen Muhammad eller Ahmad Alla hadither som spridits om förtjänsten i att ge namnen Muhammad eller Ahmad är påhittade och grundlösa. Många påhittade hadither har spridits i denna fråga: att Allah inte skulle straffa den som heter Muhammad eller Ahmad, att familjer där flera personer heter Muhammad skulle få förlåtelse och välsignelse, och liknande. Dessa två namn är utan tvekan goda namn. Det är gott att ge barnen dessa namn av kärlek till Allahs Sändebud ﷺ. Men haditherna som anger en särskild förtjänst för detta är påhittade. 6. ʿAql, det vill säga förnuft eller kunskapsförmåga Alla hadither som berättats om förnuftets eller kunskapsförmågans lov och förtjänst är grundlösa. Koranen och haditherna uppmanar till att lära sig och söka kunskap och lovordar de kunniga. Men ingen autentisk hadith har berättats från Allahs Sändebud ﷺ om sinnenas eller förnuftets särskilda förtjänst. Förfalskare har hittat på många hadither som lovordar förnuftet: att människan skulle belönas efter sitt förnuft, inte efter sina handlingar, och att belöningen för den förståndiges bön skulle vara större än den oförståndiges bön, och liknande. Allt detta är påhittat. Ingen medfödd eller ärftlig egenskap är i sig en grund för frälsning eller rang i det kommande livet. Det är människans avsiktliga handlingar som i grunden är medlet till hennes frälsning. Den som har större förstånd och använder det till goda handlingar kommer att lovordas och belönas för sina handlingar. Men medfött eller naturligt förstånd är inte i sig en orsak till frälsning eller belöning. 7. Khidrs عليه السلام och Ilyās عليه السلام långa liv I sūrat al-Kahf nämner Allah den Upphöjde vissa händelser som rör Mūsā عليه السلام och en av Allahs tjänare. Koranen nämner inte tjänarens namn, men i en autentisk hadith har det nämnts att han hette al-Khaḍir, på bengali Khidir. Utöver denna enda händelse känner man inte till någon autentisk berättelse om Khidr عليه السلام. Det finns ingen autentisk hadith om hans födelse, barndom, profetskap, gärningar, verksamhetsfält, liv efter denna händelse eller död. Påståenden som att han drack livets vatten och liknande är berättelser som kommit in i det muslimska samhället från judar och kristna. Allāma al-Mawṣilī säger att alla hadither med innebörden att Khidr عليه السلام och Ilyās عليه السلام fick långa liv, såg eller talade med Allahs Sändebud ﷺ och fortfarande levde efter honom, är falska och grundlösa. Han säger att Imām Aḥmad ibn Ḥanbal tillfrågades om Khidrs och Ilyās långa liv och om de fortfarande levde. Han svarade: ”Det är Satan som har spridit detta bland människorna.” Imām al-Bukhārī tillfrågades om Khidr och Ilyās fortfarande levde. Han svarade att det var omöjligt, eftersom Allahs Sändebud ﷺ hade sagt: ”Alla som lever i denna värld i dag kommer att dö inom hundra år.” Ibn al-Jawzī säger om Khidrs och Ilyās långa liv att detta strider mot Koranens vers. Allah den Upphöjde har sagt i den ädla Koranen: ”Vi har inte gett någon människa före dig evigt liv. Om du dör, skulle de då leva för evigt?” (Sura 21, al-Anbiyāʾ, vers 34.) Det bör nämnas att vissa lärda har sagt att det är möjligt att Khidr عليه السلام fortfarande lever. De har förlitat sig på uttalanden från olika fromma personer. Men ingen godtagbar hadith om detta har berättats från Allahs Sändebud ﷺ. 8. Förträffligheten hos olika suror i Koranen Allāma al-Mawṣilī säger att vissa hadither om Koranens förträfflighet är autentiska, men att många påhittade hadither har spridits i samhället. Om följande suror eller verser har autentiska eller hasan-hadither berättats som anger en särskild rang eller förtjänst: al-Fātiḥa, al-Baqara, al-Baqaras två sista verser, Āyat al-Kursī, Āl ʿImrān, al-Kahf, al-Kahfs första eller sista tio verser, al-Mulk, al-Zalzala, al-Kāfirūn, al-Ikhlāṣ, al-Falaq och al-Nās. Haditherna om andra surors förtjänst är påhittade eller ytterst svaga. Även om de ovan nämnda surornas förtjänst har många påhittade påståenden spridits under hadithens namn. 9. Lovprisning eller klander av Abū Ḥanīfa och al-Shāfiʿī Alla hadither som berättats i detta ämne är falska eller påhittade. 10. Att värma vatten i solen Alla hadither som berättats från Allahs Sändebud ﷺ med innebörden att användning av vatten som värmts i solen kan orsaka sjukdom eller olycka är falska och grundlösa. 11. Att använda handduk efter wuḍūʾ Ingen autentisk hadith har berättats om att Allahs Sändebud ﷺ torkade sina våta fingrar efter wuḍūʾ eller använde en handduk för att torka dem. 12. Att läsa basmala högt under bönen Allāma al-Mawṣilī säger att Imām al-Dāraquṭnī har sagt: Ingen hadith där det berättas att Allahs Sändebud ﷺ läste ”Bismillāh …” högt under bönen är autentisk. 13. Bönen för den som har en försummad bön att ta igen Imām al-Mawṣilī säger att alla hadither med denna innebörd är grundlösa. 14. Förbud mot begravningsbönen i moskén Imām al-Mawṣilī säger att ingen autentisk hadith i denna fråga har berättats från Allahs Sändebud ﷺ. 15. Att lyfta händerna vid begravningsbönens takbīrer Ingen autentisk hadith har berättats om att Allahs Sändebud ﷺ lyfte händerna vid någon annan takbīr i begravningsbönen än den första. 16. Ṣalāt al-Raghāʾib Alla hadither om förtjänsten av den särskilda frivilliga bönen Ṣalāt al-Raghāʾib, eller den särskilda frivilliga bönen på den första fredagen i Rajab, är påhittade och grundlösa. 17. Ṣalāt Laylat al-Miʿrāj Alla hadither om förtjänsten av att utföra en särskild frivillig bön under Miʿrājs natt är påhittade och grundlösa. 18. Ṣalāt Laylat Niṣf Shaʿbān Alla hadither om en särskild förtjänst av ett särskilt antal frivilliga böneenheter på den natt som kallas Shab-e-Barāt, med ett särskilt tillvägagångssätt, är påhittade och grundlösa. 19. Särskilda frivilliga böner för varje veckodag och natt Allāma al-Mawṣilī säger att alla hadither i detta ämne är påhittade och grundlösa. Han säger vidare att autentiska hadither om frivilliga böner endast har berättats beträffande följande: sunnaböner före och efter de obligatoriska bönerna, tarāwīḥ, ḍuḥā, nattbönen eller tahajjud, moskéns hälsningsbön, bönen efter wuḍūʾ, istikhāras bön, förmörkelsebönen och regnbönen. Ṣalāt al-Tasbīḥ har också berättats i en autentisk hadith. 20. Antalet takbīrer vid eidbönen Allāma al-Mawṣilī säger att Imām Aḥmad har sagt att ingen autentisk hadith har berättats från Allahs Sändebud ﷺ om antalet takbīrer vid eidbönen. Alla hadither som berättats från honom i frågan är svaga. Många autentiska hadither har dock berättats från sahāba som redogörelser för deras handlingar. För en utförligare diskussion, se författarens andra bok: ”Metoden att granska hadithkedjor och de extra takbīrerna i eidbönen i ljuset av autentiska hadither”. 21. Lovprisning av personer med vackra ansikten Alla hadither med denna innebörd är grundlösa och påhittade. 22. ʿĀshūrās förtjänst Förtjänsten av fasta på ʿĀshūrā-dagen är bevisad genom autentiska hadither. Alla hadither om att ge gåvor, färga håret, använda olja, använda kohl, äta särskilda maträtter och liknande på denna dag är däremot påhittade och grundlösa. 23. Förtjänsten av fasta i Rajab Alla hadither om förtjänsten av frivillig fasta under Rajab eller på någon särskild dag i denna månad är påhittade och grundlösa. 24. Att varje nytta av ett lån är ränta Allāma al-Mawṣilī säger att följande uttryck är vanligt: ”Varje nytta som tas från ett lån är ränta.” Hadithens kedja med denna innebörd är inte autentisk. Ränta har en fastställd definition och beskrivning i haditherna. 25. Påståenden som lovordar ogifta Alla påståenden som brukar framföras för att lovorda ogifta är grundlösa. 26. Förbud mot att skära kött med kniv Det har berättats i en hadith att användning av kniv när man äter, eller att skära kött med kniv, är persernas sed och att muslimer måste undvika det. Denna hadith är påhittad. I en autentisk hadith har det berättats att Allahs Sändebud ﷺ skar och åt getkött med en kniv. 27. Fördelarna eller förtjänsten hos valnötter, aubergine, granatäpple, russin, kött, vattenmelon, rosor och liknande Alla hadither som berättats om dessa ämnens nytta eller förtjänst är påhittade eller grundlösa. 28. Lovord om tuppen eller den vita tuppen Alla sådana påståenden är påhittade. 29. Användning av agat eller andra stenar Alla hadither om att använda agat eller om egenskaperna hos någon annan sten är påhittade och grundlösa. 30. Att kvinnor inte får höra om drömmar Alla hadither med innebörden att man inte får berätta drömmar för kvinnor är grundlösa. 31. Att Allahs Sändebud ﷺ talade persiska eller fördömde det persiska språket Alla hadither med denna innebörd är påhittade och grundlösa. 32. Att ett utomäktenskapligt barn inte kommer in i paradiset Alla påståenden med denna innebörd är påhittade och grundlösa. 33. Tillåtelsen att baktala en syndig person Bland de påhittade uttryck som är spridda finns: ”Det finns inget baktal om en syndig person.” Det vill säga att om man i en persons frånvaro nämner verkliga fel som finns hos honom, så skulle det inte räknas som baktal eller synd. Alla påståenden med denna innebörd är påhittade, grundlösa och falska. Sådana påhittade påståenden får otaliga troende att falla i den fruktansvärda synden baktal. 34. Profetior om att något ska ske i en viss månad, ett visst år eller på en viss plats Sådana tids- och platsbundna profetior är påhittade. 35. Förbud mot schack I haditherna uppmuntras kroppslig idrott och lekar, medan spel som bygger på slump och tur har förbjudits. Lärda har, ända sedan sahābas tid, varit oeniga om tillåtligheten av schack, som bygger på förnuft men inte innebär kroppslig träning. Många sahāba förbjöd spelet strängt. Men inget har berättats från Allahs Sändebud ﷺ i denna fråga. Allāma al-Mawṣilī säger att ingen autentisk hadith har berättats från honom med denna innebörd. Haditherna om detta är svaga eller påhittade. 2.1.3. Mulla ʿAlī al-Qārī och Darwīsh Hūt Bland de värdefulla böcker som skrevs av Mulla ʿAlī ibn Sulṭān Muhammad Nūr al-Dīn al-Harawī al-Qārī (1014 AH), en av de främsta lärda och hanafitiska faqīherna under 1000- och 1100-talen AH, finns två verk om falska hadither. Det ena heter al-Asrār al-Marfūʿa eller al-Mawḍūʿāt al-Kubrā, och det andra al-Maṣnūʿ fī al-Ḥadīth al-Mawḍūʿ eller al-Mawḍūʿāt al-Ṣughrā. I slutet av båda verken nämns vissa principer om påhittade hadither. Den berömde syriske lärde och sufiske mystikern Muhammad ibn al-Sayyid Darwīsh Hūt (1209–1276 AH) levde under 1200-talet AH. Ett av hans värdefulla verk är Asnā al-Maṭālib. Där diskuterar han olika autentiska, svaga och påhittade hadither som var spridda i samhället. I slutet av boken nämner han vissa principer om falska hadither. Med stöd av de principer som dessa två lärda har nämnt tar jag här kort upp några frågor. Se mer utförligt al-Asrār, s. 277–259; al-Maṣnūʿ, s. 178–220; Asnā al-Maṭālib, s. 269–300. 2.1.4. Några principer om falska hadither 1. Nästan alla berättelser om framtida krig och strider är otillförlitliga berättelser från sagoberättare. Endast mycket få autentiska hadither har berättats om profetior och framtida händelser; de har samlats i Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, Ṣaḥīḥ Muslim och andra berömda hadithverk. De flesta spridda hadither om framtida krig, strider, fitna och oordning är däremot otillförlitliga eller grundlösa. 2. För de flesta hadither om Allahs Sändebuds ﷺ krig, hans liv och de detaljerade händelserna i hans liv, det vill säga maghāzī, finns ingen hadithkedja eller godtagbar källa. Det finns några få autentiska hadither om dessa ämnen; resten är sagoberättarnas tillägg. När det gäller historia är Muhammad ibn Isḥāqs historia berömd. Även han samlade information från judar och kristna. 3. Inom tafsīr finns mycket få tolkningar och berättelser om uppenbarelsens bakgrund med autentiska kedjor. De flesta hadither i detta ämne saknar en tillförlitlig kedja eller källa. I synnerhet är all tafsīr som återberättats av Muhammad ibn al-Sāʾib al-Kalbī (146 AH) falsk och grundlös. Tafsīr som återberättats av Muqātil ibn Sulaymān (150 AH) är likaså av samma slag. Dessa personer blandade folkliga berättelser och judisk-kristna isrāʾīliyyāt med otaliga lögner. 4. Allt som är spritt om profeternas gravar är grundlöst och påhittat. Man känner inte till någon annan profets grav än Allahs Sändebuds ﷺ. 5. Många sahāba begravdes i Mecka, men man känner inte till var deras gravar finns. Den plats på kyrkogården al-Muʿallā som uppges vara graven till Khadīja al-Kubrā رضي الله عنها har inte heller återgetts genom någon tillförlitlig källa. En person sade efter att ha sett en dröm att denna plats var Khadījas grav. Därefter blev platsen gradvis berömd bland Meckas invånare. 6. Man vet inte med säkerhet på vilken plats i Mecka Allahs Sändebud ﷺ föddes. Det råder oenighet om detta. 7. De extra haditherna i al-Qudāʿīs verk al-Shihāb Efter det fjärde århundradet AH skrev vissa hadithlärda samlingsverk. I några av dessa verk är nästan alla samlade hadither påhittade och grundlösa. Ett av dem är al-Shihāb, skrivet av den egyptiske lärde qāḍī Abū ʿAbdallāh Muhammad ibn Salāma al-Qudāʿī (454 AH), som levde under 500-talet AH. I denna bok samlade han omkring 1 500 hadither. Några av dem hade redan samlats i tidigare århundraden i de sex autentiska samlingarna och andra berömda verk. Resten samlade han med sina egna kedjor. Nästan alla hadither av detta slag har samlats med påhittade, grundlösa eller ytterst svaga kedjor. 8. Alla hadither i Ibn Wadʿāns bok ”Fyrtio hadither” En annan lärd från 500-talet AH var qāḍī Abū Naṣr Muhammad ibn ʿAlī ibn Wadʿān (494 AH) från Mosul i Irak. Han sammanställde ett hadithverk som kallades al-Arbaʿīn, ”Fyrtio hadither”. Alla hadither i denna samling är falska eller påhittade uttalanden. Imām al-Suyūṭī säger att innehållet i de påhittade uttalanden som kallas hadither i denna bok är mycket vackert och innehåller hjärtrörande predikningar. Men bara för att ett uttalande är vackert blir det inte Allahs Sändebuds ﷺ ord. Det måste vara återberättat från honom genom en autentisk kedja. Alla hadither i denna bok är påhittade. Förfalskarna har emellertid blandat in vissa meningar från autentiska hadither i några av de falska haditherna. 9. Alla hadither i Sharaf al-Balkhīs bok Faḍāʾil al-ʿUlamāʾ. 10. Ett spritt verk som heter Kitāb al-ʿArūs. I denna bok har många påhittade uttalanden om nygifta och gifta samlats. Förfalskarna spred boken under Imām Jaʿfar al-Ṣādiqs namn. 11. Den berömde lärde al-Ḥākim al-Tirmidhī, Muhammad ibn ʿAlī, från det tredje och fjärde århundradet AH (död omkring 320 AH), skrev bland annat Nawādir al-Uṣūl och många andra berömda böcker. Hans verk innehåller många påhittade hadither. Hadithlärda har till och med sagt att han fyllde sina böcker med falska hadither. Därför kan ingen hadith i hans böcker godtas utan granskning. 12. Ingen hadith som nämns i Imām al-Ghazālīs Iḥyāʾ ʿUlūm al-Dīn får godtas utan granskning. Imām al-Ghazālīs höga ställning kan inte förnekas, men han granskade inte haditherna som han citerade. Han förlitade sig på vissa spridda böcker och folkliga berättelser och återgav därför många påhittade och grundlösa hadither i sitt verk. 13. Situationen är likadan i Allāma Imām Abū al-Layth al-Samarqandīs, Naṣr ibn Muhammad (373 AH), bok Tanbīh al-Ghāfilīn. Den innehåller många mawḍūʿ, det vill säga falska och påhittade, hadither. 14. Den berömde lärde Shuʿayb ibn ʿAbd al-ʿAzīz al-Khurayfish (597 AH) från 600-talet skrev ett verk om predikningar och förtjänster som heter al-Rawḍ al-Fāʾiq och blev berömt. Även detta verk innehåller många påhittade hadither. 15. På grund av sufiska fromma personers godtrogenhet har många falska hadither hamnat i sufismens böcker. 16. Imām al-Ḥākim (405 AH) har i sitt verk al-Mustadrak kallat många svaga, falska och påhittade hadither för autentiska. Han var mycket svag när han bedömde hadithers äkthet. Därför kan man inte förlita sig på hans bedömningar. 17. En hadithlärd från 600-talet, Muhammad ibn ʿAbdallāh ibn Aḥmad ibn Ḥabīb al-ʿĀmirī (530 AH), skrev en kommentar till al-Qudāʿīs al-Shihāb. Även han visade stor lättvindighet och svaghet vid bedömningen av hadithers äkthet. Han kallade många svaga, falska och grundlösa hadither i detta verk för autentiska eller hasan. ʿAbd al-Raʾūf al-Munāwī och andra hadithlärda har påpekat dessa misstag. Därför kan hans bedömningar inte godtas utan granskning. 18. Den påstådda ”förmaningen från Allahs Sändebud ﷺ till ʿAlī رضي الله عنه” Flera falska förmaningar sprids i ʿAlīs namn رضي الله عنه. I början av den mest berömda falska förmaningen har en mening hämtats från en autentisk hadith. Alla följande meningar är falska och påhittade. I början sägs: ”O ʿAlī, din ställning hos mig är som Hārūns ställning hos Mūsā. Men det finns ingen profet efter mig.” Förfalskaren tog denna mening från en autentisk hadith och lade därefter till olika grundlösa påståenden, exempelvis: ”O ʿAlī, den troendes kännetecken är tre … hycklarens kännetecken … den avundsjukes kännetecken …” Hela förmaningen är fylld av falska, grundlösa och förkastliga ord. Ibland har en eller två meningar från autentiska hadither lagts in. Denna falska förmaning har tryckts i sin helhet på bengali. Se Allāma al-Suyūṭī, Nabī Karīm ﷺ:s förmaning, översatt av Mawlānā Muhammad Riḍāʾ al-Karīm al-Islāmābādī, Dhaka, Islamic Foundation Bangladesh, andra upplagan 2003, s. 11–24. Förfalskarna har också skapat flera andra förmaningar i ʿAlīs namn. Hadithlärda är eniga om att allt som sprids under namnet ”Allahs Sändebuds ﷺ förmaning till ʿAlī” är falskt. Förfalskarna har dock blandat in en eller två meningar från autentiska hadither som återberättats genom andra kedjor. 19. Den påstådda ”förmaningen från Allahs Sändebud ﷺ till Abū Hurayra رضي الله عنه” En annan falsk och påhittad hadith sprids under namnet ”Allahs Sändebuds ﷺ förmaning till Abū Hurayra”. Även denna förmaning är från början till slut falsk och påhittad. Förfalskarna har emellertid, som de brukar, fogat in några meningar från två eller flera autentiska hadither som återberättats genom andra kedjor. Även denna falska förmaning har tryckts på bengali tillsammans med den föregående. Se al-Suyūṭī, Nabī Karīm ﷺ:s förmaning, s. 27–38. 20. Berättelsen om Bilāls avresa från Medina och hans återkomst efter en dröm Efter Allahs Sändebuds ﷺ bortgång lämnade Bilāl رضي الله عنه Medina för att delta i jihād, begav sig till Syrien och bosatte sig där. Det påstås att han en dag drömde att Allahs Sändebud ﷺ uppmuntrade honom att göra ziyāra. Då kom han till Medina, och så vidare. Allāma al-Qārī säger att al-Suyūṭī har nämnt att denna berättelse är påhittad. Ibn Ḥajar al-Makkī hade förmodligen inte sett Imām al-Suyūṭīs diskussion och nämnde därför denna falska berättelse i sin bok om ziyāra. 21. Särskilda böner för särskilda dagar eller nätter Allt som berättats om särskilda böner för särskilda dagar eller nätter i veckan är påhittat och grundlöst. På samma sätt är alla påståenden om böner på ʿĀshūrās dag eller natt, den första natten i Rajab, andra dagar eller nätter i Rajab, natten till den 27:e Rajab och liknande påhittade och grundlösa. Allāma ʿAlī al-Qārī säger: Låt er inte luras när ni ser dessa hadither i böcker som Qūt al-Qulūb, Iḥyāʾ ʿUlūm al-Dīn och al-Thaʿlabīs tafsīr. Allt detta är påhittat. 22. Påståendet att al-Ḥasan al-Baṣrī tog emot khirqa eller ansvaret för en sufisk väg från ʿAlī رضي الله عنه Allt som sprids med denna innebörd är grundlöst och förkastligt. 23. Påståendet att Allahs Sändebud ﷺ gav sin skjorta eller khirqa till ʿUmar رضي الله عنه och ʿAlī رضي الله عنه för att de skulle överlämna den till Uways al-Qaranī, och att de gjorde detta Alla sådana påståenden är falska och grundlösa. 24. Qutb och aqṭāb, ghawth, naqīb och nuqabāʾ, najīb och nujabāʾ, awtād och liknande Alla hadither om dessa ämnen är falska och grundlösa. 25. Henna och dess särskilda förtjänst Alla hadither om hennans särskilda förtjänst eller lovprisning är grundlösa och påhittade. Endast hadither som uppmuntrar till att färga håret med henna är tillförlitliga. 26. Fantastiska belöningar och straff Bland de betydelser och faktauppgifter som hadithlärda, utöver granskningen av kedjan, har nämnt som kännetecken på falska hadither finns beskrivningar av fantastiska belöningar och straff. Det berättas om oräkneliga märkliga belöningar för olika små frivilliga handlingar eller mycket enkla former av dyrkan, åkallan, böner, ord, handlingar eller tankar. Ibland anger förfalskarna sådana fantastiska belöningar för åkallan, bön eller dyrkan som faktiskt är belagda i autentiska hadither. Ibland hittar de på en åkallan, bön eller fasta och beskriver sedan en påhittad, fantastisk belöning för den. Språket i dessa falska hadither är exempelvis: ”Den som läser den och den åkallan eller gör den och den handlingen får hundratusen goda gärningar och hundratusen synder förlåtna …” Eller: ”Åt honom planteras hundratusen träd i paradiset; varje träd har … en stam av guld … grenar … löv …” och liknande fantasifulla beskrivningar. Eller: ”Han får belöningen för hundratusen martyrer och belöningen för de sannfärdiga …” Eller: ”En ängel eller fågel skapas åt honom, med så många tusen eller hundratusen ansikten …” Eller: ”Om man läser den och den bönen smälter järn och rinnande vatten stannar, och för varje bokstav skapas så många hundratusen änglar”, och så vidare. 27. Påståenden som strider mot normalt förnuft och erfarenhet Bland sådana påhittade påståenden finns: 1. ”Aubergine är ett botemedel mot alla sjukdomar” eller ”Den avsikt med vilken man äter aubergine kommer att uppfyllas.” 2. ”Om någon säger något och någon nyser just då, bevisar det att det som sades är sant.” 3. ”Ät linser, eftersom linser är välsignade. Linser gör hjärtat mjukt och ökar tårarna. Sjuttio profeter har beskrivit linsernas förtjänst.” 4. ”Guldsmeder, smeder och vävare är de största lögnarna.” 28. Påståenden om meningslösa, onödiga och triviala frågor Allahs Sändebud ﷺ, skapelsens främste och de lärdas mästare, kan inte ha talat om sådant som vanliga förståndiga människor inte vill diskutera. Bland sådana påståenden finns: 1. ”Om ris vore en människa skulle det vara tåligt, och en hungrig person skulle bli mätt bara genom att äta det.” 2. ”Valnöt är medicin och ost är sjukdom; om de hamnar tillsammans i magen botas sjukdomen.” 3. ”Ät salt. Salt är ett botemedel mot sjuttio sjukdomar.” 4. ”Stjärnbilden är svetten från en orm under tronen …” 5. ”När Allah blir vred uppenbarar Han uppenbarelsen på persiska.” 6. ”Att se på ett vackert ansikte förbättrar synen. Allah kommer inte att straffa ett vackert ansikte i helvetet.” 7. ”Blå ögonfärg är lyckobringande.” 8. ”Allah har renat vissa människor genom skallighet; den första av dem var ʿAlī رضي الله عنه.” 9. ”Hår som växer i näsan skyddar mot spetälska.” 10. ”Haditherna om ringande eller susande i öronen är påhittade.” Till denna kategori hör också hadither som sprids om olika träds, grönsakers och medicinalväxters nyttor. På samma sätt hör påhittade hadither om tuppens och den vita tuppens förtjänst till denna kategori. 29. De flesta påståenden om medicin, huskurer och mat är påhittade Bland sådana triviala påståenden finns: 1. ”Den och den handlingen försvagar eller förstör minnet. Den och den handlingen orsakar den och den sjukdomen. Om man gör den och den handlingen försvinner den och den sjukdomen”, och liknande. 2. ”Den och den maten stärker ryggen; den och den maten ger fler barn. Den troende är söt och tycker om sötsaker. Om man äter dadlar med en smutsig mun dör maskarna.” 30. Påståenden utan verklighetsgrund om ʿŪj, bergskedjan Qāf och liknande Bland sådana grundlösa och falska påståenden finns: 1. Den påstådda längden hos ʿŪj ibn ʿUnuq, eller jätten ʿŪj. Alla påståenden om ”jätten ʿŪj” är falska och påhittade. 2. Hadither som sprids och återberättas om Qāf-berget. Alla sådana påståenden är grundlösa, falska och påhittade. 3. Att jorden ligger på sten, stenen på en tjurs horn och tjuren på en fisk; om tjuren rör sig rör sig hornet och då uppstår jordbävningar. Alla sådana påståenden är falska och påhittade och har spridits i hadithens namn av illvilliga, ivriga och skamlösa förfalskare. 31. Påståenden som tydligt strider mot autentiska hadither Lärdomen från många koranverser och otaliga autentiska hadither är att frälsningen i det kommande livet beror på handlingar, inte på namn eller släkt. På samma sätt är den viktigaste typen av handling bland handlingarna det obligatoriska, som måste utföras, och det förbjudna, som absolut måste undvikas. Därefter kommer wajib, sunna, mustahabb och andra handlingar. Många påståenden som sprids i samhället strider tydligt mot denna islamska lära. När deras kedjor granskas visar de sig vara svaga eller falska. Men även utan att granska kedjan kan deras förfalskning avslöjas genom att endast granska innebörden. Exempelvis sägs i många hadither att en liten mustahabb-handling ger belöningen att helvetets eld inte rör personen eller att han befrias från helvetet, och liknande. På samma sätt sägs att den som heter Muhammad eller Ahmad befrias från helvetet på grund av sitt namn. Alla hadither av detta slag är påhittade och grundlösa.

2.2. Fabricerade hadither om den store Skaparen

1. Att se Allah i någon form I den heliga Koranen sägs det att ögonen inte kan se Allah: لَّا تُدْرِكُهُ الْأَبْصَارُ وَهُوَ يُدْرِكُ الْأَبْصَارَ ۖ – Han kan inte uppfattas av synen, men Han uppfattar synen. (Sura 6, al-Anʿām, vers 103.) På ett annat ställe sägs det: ”Det är inte möjligt för någon människa att Allah talar till henne annat än genom uppenbarelse eller bakom en slöja.” (Sura 42, ash-Shūrā, vers 51.) På ett annat ställe sägs det: ”När Mūsā kom till den avtalade tiden och hans Herre talade till honom, sade han: ’Min Herre, visa Dig för mig, så att jag får se Dig.’ Han sade: ’Du kommer aldrig att kunna se Mig. Se i stället på berget; om det står kvar på sin plats kommer du att se Mig.’ När hans Herre uppenbarade Sin strålglans för berget, krossade den det, och Mūsā föll medvetslös …” (Sura 7, al-Aʿrāf, vers 143.) I ljuset av dessa tydliga anvisningar i den ädla Koranen är det muslimska samfundet enigt om att ingen kan se Allah i denna värld. Det har inte återberättats en enda autentisk hadith från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) där det sägs: ”Jag såg Allah med mina fysiska eller inre ögon, medan jag var vaken, i denna värld eller under Miʿrāj.” Det råder ingen oenighet när det gäller drömmar. Men följeslagarna var oense om huruvida Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg Allah med sitt inre öga medan han var vaken. ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Den som säger att Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg sin Herre, har verkligen tillskrivit Allah en avskyvärd lögn.” (Bukhārī, as-Sahīh 3/1181; Muslim, as-Sahīh 1/159.) Ibn Masʿūd och andra följeslagare hade också denna uppfattning. Däremot har det återberättats från Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom): ”Under natten för Miʿrāj såg Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) Allah med sitt inre öga. Såsom Allah gav Mūsā miraklet att ’tala’, gav Han Muhammad (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) miraklet att se med det inre ögat.” (Ibn Khuzayma, Kitāb at-Tawhīd 2/477–563.) De som hävdar att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg Allah är eniga om att denna syn var ett särskilt mirakel för Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), som ingen annan fick, och att det handlade om en upplevelse i hjärtat utan någon hänvisning till en form. Alla återberättelser som påstår att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg Allah i någon form, eller att någon annan följeslagare än han såg Allah, är fabricerade och falska. Alla hadither som påstår att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) såg sin upphöjde och majestätiske Herre Allah i någon särskild form under natten för Miʿrāj, på ʿArafas dag, på Minā-dagen eller vid någon annan tid eller under något annat tillstånd, är fabricerade. Påståenden som att han såg Honom som en ung man, såg Honom i en välbekant skepnad, såg Honom på ryggen av en kamel eller en mula, eller liknande, är alla falska och fabricerade. (Ibn ʿIrāq, Tanzīh ash-sharīʿa 1/137–139.) Ett sådant grundlöst påstående lyder: ”Jag såg min Herre i form av en ung man utan skägg eller mustasch.” Hadithlärda har förklarat detta avskyvärda påstående vara fabricerat. (Ibn al-Jawzī, al-Mawḍūʿāt 1/80–81; Suyūṭī, al-Laʾālī 1/28–31; Mullā ʿAlī al-Qārī, al-Asrār, s. 126.) På liknande sätt har bedragare tillskrivit ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) följande: ”Mitt hjärta såg min Herre genom min Herres ljus.” Och bedragare har tillskrivit ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) ett ännu värre påstående: ”Jag dyrkar inte en Herre som jag inte ser.” (Sirr al-asrār, s. 57–58.) 2. 7, 70 eller 70 000 slöjor I en autentisk hadith har det återberättats: ”Den Allsmäktige Allah har en slöja av ljus.” (Muslim, as-Sahīh 1/161.) Men detaljer om slöjornas antal, beskaffenhet och liknande återfinns inte i autentiska hadither. I vissa hadither nämns antalet slöjor hos den store Skaparen, Allah, världarnas Herre. I vårt land talas det under olika predikningar om 70 000 slöjor av ljus, 70 slöjor, 7 slöjor och liknande. Genom detaljerad granskning och undersökning har hadithlärda visat att vissa hadither med denna innebörd otvivelaktigt är falska och fabricerade, medan andra är svaga, bristfälliga och otillförlitliga. 3. Den väldiga tuppen under Tronen I vårt samhälle talas det ibland under predikningar om den väldiga tuppen under Tronen, dess utseende, dess galande och liknande. Haditherna om detta saknar grund, är fabricerade eller ytterst svaga. (Suyūṭī, al-Laʾālī 1/60; Ibn ʿIrāq, Tanzīh 1/155, 189.) 4. Den som känner sig själv känner Allah Bland religiösa människor i vårt samhälle är följande formulering mycket spridd: ”Den som känner sig själv känner sin Herre.” Många lärda har återgett denna formulering i sina böcker och tillskrivit den Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), utan någon isnād. Men hadithlärda har enhälligt sagt att detta inte är Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ord och att det inte har återberättats från honom genom någon isnād. Vissa hadithlärda har nämnt att formuleringen var den egna formuleringen av den sufitiske predikanten Yaḥyā ibn Muʿādh ar-Rāzī (d. 258 AH), som levde under det tredje hijriska århundradet. Han brukade säga detta under sina predikningar och förmaningar som sina egna ord, inte som en hadith. Senare kom vissa lärda av oaktsamhet att hänvisa till formuleringen som en hadith. 5. Den troendes hjärta är Allahs Tron Bland religiösa människor i vårt samhälle är följande formulering mycket spridd: ”Den troendes hjärta är Allahs Tron.” Olika formuleringar förekommer i detta sammanhang: ”Hjärtat är Herrens hus.” ”Den troendes hjärta är Allahs Tron.” ”Min jord och Min himmel kunde inte rymma Mig, men Min troende tjänares hjärta, eller hjärta, rymde Mig.” Alla dessa är fabricerade eller påhittade hadither. Vissa författare har i sina böcker nämnt dessa formuleringar som hadither utan isnād. De främsta hadithlärda, hadithernas hāfiẓer, har trots omfattande forskning inte funnit någon isnād för dem och inte heller någon hänvisning till dem i någon hadithsamling. Inget av detta har återberättats från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) genom någon isnād. Därför har de räknat dem bland de falska och fabricerade haditherna. (Mullā ʿAlī al-Qārī, al-Asrār, s. 170 och 206; al-Maṣnūʿ, s. 100 och 130.)   6. Jag var en dold skatt Ett vanligt fabricerat påstående som är känt som en hadith lyder: ”Jag var en okänd, dold skatt. Jag ville bli känd. Då skapade Jag skapelsen, så att Jag skulle bli känd.” Jag har tidigare nämnt att de fabricerade hadither som är spridda i samhället är av två slag. Det första slaget består av fabricerade hadither som har en isnād och har sammanställts i någon bok tillsammans med sin isnād. Genom att granska isnāderna har hadithlärda avslöjat deras fabricering. Det andra slaget består av fabricerade hadither som inte har återberättats med isnād i någon bok. De har ändå blivit spridda bland människor, och vissa lärda har på grundval av detta nämnt dem i sina böcker utan isnād. Denna formulering är ett helt grundlöst och isnād-löst fabricerat påstående av detta slag. (Ibn Taymiyya, Ahādīth al-quṣṣāṣ, s. 55; Mullā ʿAlī al-Qārī, al-Asrār, s. 179.) 7. Allah kommer att kalla människorna vid deras mödrars namn på Uppståndelsens dag Ett annat fabricerat och falskt påstående lyder: På Uppståndelsens dag kommer Allah att kalla människorna vid deras mödrars namn. Detta påstående är dels ett fabricerat och ogiltigt påstående, dels motsäger det autentiska hadither. I flera autentiska hadither som sammanställts av Imām Bukhārī och andra hadithlärda nämns att människorna på Uppståndelsens dag kommer att identifieras med sina fäders namn. Det kommer att sägas: den och den, son till den och den, eller den och dens son. (Sakhāwī, al-Maghādīs, s. 139; Suyūṭī, al-Laʾālī 2/449.) 8. Paradisets invånare kommer inte att ha skägg Paradisets invånare kommer inte att ha skägg; alla kommer att vara skägglösa ungdomar. Endast Ādam (må frid vara över honom) kommer att ha skägg. Vissa säger att endast Mūsā (må frid vara över honom) eller Hārūn (må frid vara över honom) kommer att ha skägg, eller att Ibrāhīm (må frid vara över honom) och Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) kommer att ha skägg. Allt detta är falska och fabricerade påståenden. (Dhahabī, Mīzān al-iʿtidāl 3/393; Mullā al-Qārī, al-Asrār, s. 75.) 9. Att begrunda Allah, Paradiset och Helvetet En vanlig falsk hadith lyder: ”Att under ett enda ögonblick begrunda den Allsmäktige Allahs storhet, Paradiset och Helvetet är bättre än att vara vaken hela natten och be tahajjud.” (Ibn ʿIrāq, Tanzīh 1/148.)  

2.3. Om tidigare skapelser, profeter och tafsir

Koranen nämner tidigare skapelser, tidigare profeter och tidigare händelser endast kortfattat. Den tar bara upp sådant som innehåller lärdomar för människans världsliga och eviga liv. Bland judarna cirkulerade detaljerade berättelser om dessa skapelser och profeter. Eftersom Koranen inte redogör utförligt för dem lyssnade många korantolkare med nyfikenhet till judiska berättelser redan under sahabernas och tabi’inernas tid. Efter att flera judiska lärda hade antagit islam förmedlade de också många berättelser som var spridda i deras samhälle. Islam förbjuder inte att sådana berättelser återges som berättelser, men förbjuder att man betraktar dem som sanna. Några uttolkare och historiker har emellertid i sina kommentarer och historiska framställningar förlitat sig på judars och kristnas förvanskade Bibel samt på sanna och falska legender. De första generationerna hörde dem som berättelser, men senare började människor tro på dem och vissa spred dem som hadither. Koranen förklarar upprepade gånger att judar och kristna förvanskade Guds ord: Tawrat, Zabur och Injil. De skrev själva många saker och tillskrev dem Gud. Därför lärs det i hadithlitteraturen att deras uppgifter får återges, men att inget får godtas som sant utan stöd i Koranen. Sahaberna fördömde beroendet av judiska och kristna uppgifter. Abd Allah ibn Abbas sade: ”Hur kan ni fråga judar och kristna om något, när er bok, som uppenbarades för Allahs Sändebud, är nyare och ni läser den i oförvanskat skick? Koranen har meddelat er att de tidigare skrifternas anhängare ändrade och förvanskade Guds bok, skrev böcker med sina egna händer och sade att de kom från Gud. Den kunskap som kommit till er – kunskapen om Koranen och sunna – borde väl hindra er från att fråga dem om något?” (Bukhari, as-Sahih 6/2679). Trots detta trängde isra’iliyyat gradvis in i det muslimska samhället, och senare började människor tro på dem som Koranens eller hadithernas ord. Här nämns därför kort några ämnen. 1. Världens skapelsedatum och ålder: alla uppgifter om skapelsens tidpunkt, världens ålder, tiden från Adam till Isa och hur länge världen ska bestå är ogiltiga, falska och grundlösa. Förfalskare har hittat på många sådana uppgifter. Bibeln anger världens ålder till omkring 7 000 år, men detta har historiskt och vetenskapligt visats vara fel. Även muslimska historiker skrev mycket utifrån dessa uppgifter, och förfalskare skapade falska hadither om saken. 2. Skapelser före människan: Koranen och haditherna säger inget tydligt om huruvida det före jinnerna fanns andra intelligenta varelser. Däremot nämner Koranen på flera ställen att Allah före människan skapade jinnerna med förstånd, vilja och ansvar för dyrkan. Någon detaljerad redogörelse finns inte, inte heller i någon autentisk hadith. Uppgifter om jinnernas ursprung, deras första fader, verksamhet, profeter, straff, kungar och andra detaljer är judiska och kristna vidskepelser, folksagor och opålitliga fantasier. Koranen nämner att Iblis tillhörde jinnerna och blev förbannad när han vägrade falla ned inför Adam. Det finns ingen autentisk berättelse om hans liv före denna händelse; övriga uppgifter är människors påståenden, isra’ilitiska berättelser och opålitliga redogörelser. Böcker som Qisas al-anbiya är fyllda av sådana falska berättelser. 3. Antalet skapelser – 18 000 skapelser: Det är vanligt att säga att antalet arter av skapade varelser i universum är 18 000. Detta är endast folklig tradition och vissa lärdas uppfattning. Ingen uppgift om antalet av Allahs oräkneliga skapelser har återgetts i någon autentisk eller ens svag hadith. 4. Antalet profeter och sändebud: Koranen visar att Allah sände profeter och sändebud till alla folk och samhällen i alla tider. ”Till varje folk har en varnare sänts.” (Sura 35, Fatir, vers 24; se även 10:47). Det totala antalet nämns inte. Koranen säger: ”Vi har sänt sändebud om vilka Vi redan berättat för dig, och sändebud om vilka Vi inte berättat för dig.” (4:164; se även 40:78). Det är mycket spritt att profeternas antal var 124 000 eller 224 000, men ingen autentisk hadith har återgetts om detta. Det finns flera svaga eller fabricerade hadither, men ingen tillförlitlig kedja för 224 000. Berättelser om 124 000 är mycket svaga; vissa hadithlärda har bedömt dem som fabricerade. Berättelsen från Abu Dharr, återgiven av Ibn Hibban, säger 124 000 profeter och 313 sändebud, men dess centrala berättare Ibrahim ibn Hisham har av många lärda kallats lögnare och övergiven. En annan berättelse hos Ahmad har också mycket svaga berättare. Sammantaget är siffran minst mycket svag. En annan berättelse anger 8 000 profeter, varav 4 000 bland Israels barn, men även den är svag. En ytterligare berättelse säger ”tusen eller fler”, och är något bättre än de andra men har också svagheter. 5. Profeternas namn: Koranen nämner 25 profeter: Adam, Idris, Nuh, Hud, Salih, Ibrahim, Lut, Ismail, Ishaq, Yaqub, Yusuf, Ayyub, Shu’ayb, Musa, Harun, Yunus, Dawud, Sulayman, Ilyas, al-Yasa, Dhu al-Kifl, Zakariya, Yahya, Isa och Muhammad. Koranen nämner också att judarna kallade Uzayr Guds son, men säger inget om hans profetskap. Abu Hurayra återgav att Allahs Sändebud sade: ”Jag vet inte om Uzayr var profet.” Josua ibn Nun nämns i hadith som Musas tjänare. Namn och berättelser om andra profeter, såsom Shith, Kalut, Hizqil, Shamwil, Jirjis, Sham’un, Irmiya och Daniyal, bygger huvudsakligen på isra’ilitiska berättelser och senare uttolkares och historikers uppfattningar. 6. Antalet himmelska skrifter: Koranen nämner många gånger att Allah gav profeterna skrifter, men anger inget antal för böckerna eller suhuf. Uppgiften om 104 böcker och skrifter är mycket spridd, men finns inte i någon tillförlitlig hadith; den förekommer i den mycket svaga berättelsen om 124 000 profeter. 7. Profeternas ålder: Koranen säger att Nuh levde i 950 år. Ingen annan profets livslängd anges där. En hadith nämner Adams livslängd som 1 000 år. Övriga uppgifter i böckerna är hämtade från judiska och kristna förvanskade skrifter. 8. Profeternas liv: Koranen och hadithlitteraturen ger inte detaljerade biografier. Om Ilyas, al-Yasa och Dhu al-Kifl nämns nästan endast deras namn, och liknande gäller Idris. Om andra profeter berättas bara vissa lärorika delar. De flesta detaljerade berättelserna är isra’ilitiska traditioner och folksagor. De folkliga böckerna Qisas al-anbiya och profetbiografier består till stor del av fabricerade och grundlösa berättelser. 9. Adam och Hawwa. 9.1. Vetefrukten: Det är grundlöst att Adam åt frukten från ett veteträd. Allah förbjöd Adam och Hawwa att närma sig ett särskilt träd, och de åt därifrån efter Satans ingivelse. Koranen och haditherna anger inte trädets eller fruktens namn. På senare tid har uttolkare nämnt vete, vindruvor, dadlar och annat. Allt detta är gissningar. Den troendes uppgift är att dra lärdom av händelsen, inte att känna trädets namn. Berättelser om att tvivel uppstod i Adams hjärta och att Jibril begravde det som kom ut är också fabricerade. 9.2. Adams och Hawwas äktenskap och brudgåva: Koranens yttre innebörd visar att Hawwa skapades före Adams inträde i paradiset och att båda befalldes att vistas där tillsammans, även om vissa uttolkare menat att hon skapades senare. Koranen och haditherna ger ingen fullständig redogörelse. Påståendet att hennes brudgåva var recitation av durood saknar grund. 9.3. Iblis hjälp av påfågeln och ormen: Berättelserna om att Iblis använde en orm och en påfågel för att fresta Adam och Hawwa har hämtats från judiska och kristna källor. 9.4. Efter nedstigningen till jorden: Koranen och autentiska hadither ger nästan inga uppgifter om var Adam och Hawwa steg ned, var de bodde, vilket arbete de utförde, vilket språk de talade eller hur deras samhällsliv såg ut. Det som cirkulerar är huvudsakligen uttolkares och historikers åsikter samt sagoberättares historier. 9.5. Adams byggande av Kaba: Påståendet att Adam byggde den heliga Kaba bygger på svaga berättarkedjor och historikers och uttolkares ord. Ibn Kathir framhåller att Koranens verser tydligt anger att Ibrahim byggde det första välsignade huset, Bayt Allah, för människornas dyrkan av Allah. Ingen autentisk hadith visar att Kaba byggdes före Ibrahim; berättelserna är isra’iliyyat. 10. Nuhs ark och orenlighet: Berättelserna om avföring i Nuhs ark och dess rengöring saknar grund i autentiska eller svaga hadither. Även detaljer om träslaget, djurens platser och hur Satan kom in är påhittade. 11. Idris kroppsliga uppstigning till himlen: Koranen nämner Idris på två ställen och säger att Allah upphöjde honom till en hög ställning. Den säger inte att han kroppsligen fördes levande till den fjärde eller sjätte himlen. Sådana berättelser är grundlösa isra’ilitiska traditioner. Det finns ingen autentisk eller svag hadith som visar att någon annan profet än Isa förblev levande eller steg upp levande till himlen. Under mi’raj mötte Allahs Sändebud Adam i den första himlen, Yahya i den andra, Yusuf i den tredje, Idris i den fjärde, Harun i den femte, Musa i den sjätte och Ibrahim i den sjunde. Detta var efter deras naturliga död, med undantag för Isa. 12. Hud och Shaddads paradis: Alla berättelser om Shaddads födelse, liv, hans påstådda paradis och hans död före inträdet är fabricerade, grundlösa historier från judiska berättelser och förfalskare. De har inte återgetts från Allahs Sändebud i någon autentisk eller svag hadith. Att tillskriva dem Allah och Koranen är en grov lögn och förvanskning av verserna i sura al-Fajr. Ibn Kathir sade att sådana berättelser är judiska vidskepelser och fantasier från vissa kättare. 13. Ibrahim. 13.1. Ibrahims far: Koranen säger tydligt att Ibrahim sade till sin far Azar. Bibeln kallar honom däremot Terah. Vissa uttolkare har försökt förena uppgifterna genom att säga att Azar var ett namn eller en titel, men Koranens uppgift är avgörande. Att påstå att Azar endast var Ibrahims farbror och att ”far” här betyder farbror innebär att den tydliga korantexten förvanskas. Sahih al-Bukhari visar också att Azar var Ibrahims biologiske far och att han förkastades på uppståndelsens dag. Påståendet att Ibrahims far inte var otrogen motsägs av Koranen och autentiska hadither. Även Abd al-Muttalib stod enligt Bukhari och Muslim på otrohetens religion, och Abu Talib vägrade anta islam och sade att han skulle följa Abd al-Muttalibs religion. Profetens förfäder var emellertid fria från omoral, otukt och oanständighet. 13.2. Ibrahims tawakkul: Berättelsen att Jibril erbjöd hjälp när Ibrahim kastades i elden och att Ibrahim svarade att Allah visste hans tillstånd och att det räckte, är en judisk, fabricerad berättelse utan grund. Koranen nämner många av Ibrahims böner. Att överge bönen i tawakkuls namn strider mot Koranens och hadithernas undervisning. 13.3. Kniven mot sonens hals: Koranen säger att Ibrahim i en dröm såg att han slaktade sin son, berättade detta för honom och att sonen underkastade sig Allahs befallning. När de båda hade underkastat sig och Ibrahim lagt sonen ned kom Allahs kallelse innan någon kniv skars. Berättelserna om att Ibrahim sade att han skulle offra det käraste han ägde, lurade sin hustru och son, band Ismail och upprepade gånger skar honom är grundlösa. Enligt hadithen gav Allah ett ersättningsdjur när förberedelsen till slakten påbörjades. Berättelsen att kniven skar men inte fungerade är fabricerad och en lögn. 14. Ayyubs prövning: Koranen berättar att Ayyub drabbades av svårigheter, hade tålamod, bad till Allah och blev befriad; hans egendom och barn återgavs honom. Den anger inte sjukdomens art, varaktighet eller hans hustrus och släktingars namn. De flesta detaljerade berättelserna är isra’ilitiska, ofta fantasifulla, och bör inte betraktas som sanna. Berättelsen att Iblis blåste på Ayyub så att hans kropp drabbades av spetälska och förruttnelse är helt fabricerad och saknar stöd i Koranen och hadither. 15. Dawuds kärlek: Den oanständiga berättelsen om att Dawud såg en badande kvinna, blev förälskad i henne, konspirerade för att döda hennes man Uria och sedan gifte sig med henne kommer från den judiska Bibeln och judiska lärda. Den har senare spridits i muslimska böcker och ibland tillskrivits Allahs Sändebud. Den är falsk, strider mot profeternas värdighet och motsäger förnuftet. 16. Harut och Marut: Judarna påstod att Sulayman fick sin makt genom magi och att Sulayman samt två änglar, Harut och Marut, lärde dem magi. Koranen bemöter detta i 2:102 och förklarar att Sulayman inte gjorde otro; det var djävlarna som gjorde det. De lärde människor magi och de två i Babylon undervisade ingen utan att först säga: ”Vi är endast en prövning; gör därför inte otro.” Det råder sedan sahabernas och tabi’inernas tid oenighet om versens tolkning. Ibn Abbas och andra har sagt att negationen gäller Harut och Marut, så att ingen magi uppenbarades för dem. Andra uttolkare har sagt att två änglar fick i uppdrag att lära människor skillnaden mellan mirakel och magi och varna dem för otro. Vissa har till och med menat att de var två människor som på grund av kunskap och fromhet kallades änglar. Koranen och autentiska hadither berättar inget mer om dem. De många berättelserna om att änglarna frågade varför Allah inte straffade människorna, att Harut och Marut skickades ned med mänsklig natur, blev förälskade i kvinnan Zuhra, drack vin, begick äktenskapsbrott och mord, och att Zuhra lärde sig magi och blev en stjärna, är judiska legender. Haditherna om detta är mycket svaga eller fabricerade. Berättelserna strider mot den islamiska trosläran, enligt vilken änglarna är rena från mänskliga begär och uppror mot Allah. Ibn Kathir och andra hadithlärda har efter jämförelse sagt att inget autentiskt eller tillförlitligt stöd finns för att Allahs Sändebud berättade detta; haditherna som tillskrivs honom är fabricerade. Några rapporter från sahaberna kan ha godtagbara kedjor, men de återger deras egna ord och kan bygga på judiska berättelser. Allah vet bäst. Det finns många andra fabricerade historier och isra’ilitiska berättelser om tidigare profeter. Böcker av typen Qisas al-anbiya är fulla av dem, och deras detaljerade behandling kräver mycket större utrymme. Här avslutas denna framställning.(Arabiska*********)”Till varje folk har en varnare sänts.” (Sura 35, Fatir, vers 24; se även sura 10, Yunus, vers 47). Det totala antalet av dessa profeter och sändebud nämns inte i Koranen. Koranen säger att Allah har berättat om vissa av dem för Sitt Sändebud och inte berättat om andra:وَرُسُلًا قَدْ قَصَصْنَاهُمْ عَلَيْكَ مِن قَبْلُ وَرُسُلًا لَّمْ نَقْصُصْهُمْ عَلَيْكَ ۚ”Vi har sänt sändebud om vilka Vi redan berättat för dig, och sändebud om vilka Vi inte berättat för dig.” (Sura 4, an-Nisa, vers 164; se även sura 40, Ghafir/Mu’min, vers 78). Det är mycket spritt bland oss att antalet profeter och sändebud var 124 000 eller 224 000. Det bör emellertid uppmärksammas att ingen autentisk hadith har återgetts om antalet. Några svaga eller fabricerade hadither nämner olika siffror, men ingen tillförlitlig kedja med den tydliga uppgiften 224 000 har påträffats. Uppgiften 124 000 har återgetts i flera kedjor, men alla är ytterst svaga och vissa hadithlärda har bedömt dem som fabricerade. Ibn Hibban och andra återger en berättelse från Ibrahim ibn Hisham al-Ghassani där Abu Dharr frågar Allahs Sändebud om profeternas antal och får svaret 124 000, varav 313 var sändebud. Den enda berättaren är Ibrahim ibn Hisham, om vilken de lärda varit oeniga; vissa godtog honom någorlunda, medan andra kallade honom lögnare och övergiven. Därför har Ibn al-Jawzi och andra bedömt hadithen som fabricerad. Ahmad återger också en berättelse med samma siffra, men dess berättare är svaga. Sammantaget är den mycket svag, även om man inte med säkerhet kallar den fabricerad. En annan berättelse anger 8 000 profeter, 4 000 bland Israels barn och 4 000 bland övriga människor; även den är svag. Ytterligare en berättelse säger ”tusen eller fler profeter”. Den är något bättre än de andra men har också svagheter. Koranen nämner 25 profeter: Adam, Idris, Nuh, Hud, Salih, Ibrahim, Lut, Ismail, Ishaq, Yaqub, Yusuf, Ayyub, Shu’ayb, Musa, Harun, Yunus, Dawud, Sulayman, Ilyas, al-Yasa, Dhu al-Kifl, Zakariya, Yahya, Isa och Muhammad. Uzayr nämns som den som judarna kallade Guds son, men hans profetskap fastställs inte. Abu Hurayra berättade att Allahs Sändebud sade att han inte visste om Uzayr var profet. Josua ibn Nun nämns som Musas tjänare. Övriga namn och berättelser om profeter bygger i huvudsak på isra’ilitiska traditioner och uttolkares och historikers uppfattningar. Koranen anger inget antal för de himmelska skrifterna. Uppgiften om 104 böcker eller skrifter är berömd i vårt land men saknar tillförlitligt stöd. Koranen säger att Nuh levde 950 år; andra profeters livslängd anges inte där, bortsett från en hadith om Adams 1 000 år. De övriga uppgifterna är hämtade från judiska och kristna förvanskade skrifter. Koranen och hadithlitteraturen ger inte detaljerade profetbiografier. Om Ilyas, al-Yasa och Dhu al-Kifl nämns nästan endast namnen. De flesta senare berättelser är isra’ilitiska traditioner och folksagor. Påståendet att Adam åt en vetefrukt saknar grund; Koranen och haditherna anger endast ett särskilt träd utan att nämna dess namn. Även berättelser om Adams och Hawwas brudgåva, Iblis hjälp av ormen och påfågeln samt deras liv efter nedstigningen till jorden saknar tillförlitligt stöd. Uppgiften att Adam byggde Kaba återges endast med svaga kedjor; Ibn Kathir framhåller att Ibrahim byggde Bayt Allah. Berättelserna om orenlighet i Nuhs ark är fabricerade. Idris upphöjdes till en hög ställning, men ingen tillförlitlig hadith säger att han kroppsligen fördes levande till himlen. Under mi’raj mötte Profeten Adam, Yahya, Yusuf, Idris, Harun, Musa och Ibrahim i de sju himlarna. Berättelserna om Shaddads paradis är också lögner och judiska legender. Koranen kallar Ibrahims far Azar, medan Bibeln kallar honom Terah. Koranens uppgift är avgörande; att göra honom till en farbror innebär att förvanska den tydliga texten. Berättelsen om Ibrahims påstådda vägran att be när han kastades i elden är fabricerad. Koranen nämner tvärtom många av hans böner. Berättelserna om att han lurade sin familj, band Ismail och skar honom i halsen är också grundlösa; Allah kallade honom när han hade förberett offret och lät ett ersättningsdjur ges. Berättelserna om Ayyubs sjukdomar, Dawuds påstådda otukt och mord samt många andra detaljer om tidigare profeter är isra’ilitiska och saknar autentiskt stöd.وَاتَّبَعُوا مَا تَتْلُو الشَّيَاطِينُ عَلَىٰ مُلْكِ سُلَيْمَانَ ۖ وَمَا كَفَرَ سُلَيْمَانُ وَلَٰكِنَّ الشَّيَاطِينَ كَفَرُوا يُعَلِّمُونَ النَّاسَ السِّحْرَ وَمَا أُنزِلَ عَلَى الْمَلَكَيْنِ بِبَابِلَ هَارُوتَ وَمَارُوتَ ۚ وَمَا يُعَلِّمَانِ مِنْ أَحَدٍ حَتَّىٰ يَقُولَا إِنَّمَا نَحْنُ فِتْنَةٌ فَلَا تَكْفُرْ ۖ”De följde det som djävlarna reciterade under Sulaymans kungadöme. Sulayman gjorde inte otro; det var djävlarna som gjorde otro. De lärde människorna magi och det som uppenbarats för de två i Babylon, Harut och Marut. De undervisade ingen utan att säga: ’Vi är endast en prövning; gör därför inte otro.’” Sedan sahabernas och tabi’inernas tid har uttolkarna varit oense om denna vers. Ibn Abbas och andra har sagt att den arabiska negationen gäller Harut och Marut; alltså uppenbarades ingen magi för de två änglarna. Judarnas påstående om Sulayman är falskt, liksom deras påstående om Harut och Marut. De flesta uttolkare har emellertid sagt att när judarna började kalla mirakel, karamat och magi för samma sak gav Allah två änglar uppdraget att undervisa människorna om magins natur och skillnaden mellan magi och mirakel. De varnade dem att inte använda denna kunskap till magi och otro, men många fortsatte ändå med magi. Några uttolkare har sagt att Harut och Marut var två människor som på grund av kunskap, lärdom eller fromhet kallades änglar och undervisade om magins skadlighet. Koranen säger inget mer om Harut och Marut, och ingen autentisk hadith gör det heller. Ändå cirkulerar många berättelser som hadither eller korantolkningar: att änglarna frågade varför Allah inte straffade människorna, att Harut och Marut fick mänsklig natur och sändes till jorden, blev förälskade i den vackra Zuhra, drack vin, begick äktenskapsbrott och mord, och att Zuhra lärde sig besvärjelser, flög till himlen och förvandlades till en stjärna. Detta är i grunden judiska legender. De hadither som återger dem är mycket svaga eller fabricerade. Kurtubi och andra lärda har påpekat att berättelserna strider mot den islamiska tron på änglarna. I islam är änglarna rena från mänskliga begär, egenmäktiga tankar och motstånd mot Allahs beslut. De kan fråga för att få kunskap, men de utmanar inte Allahs handlingar eller ord. Ibn Kathir och andra hadithlärda har efter att ha samlat och jämfört berättelserna sagt att inget autentiskt eller tillförlitligt har återgetts från Allahs Sändebud i denna fråga; haditherna som tillskrivs honom är fabricerade. Några berättelser från sahaberna har relativt goda kedjor, men de är deras egna ord och kan ha byggt på judiska berättelser. Allah vet bäst. Många andra fabricerade berättelser och isra’ilitiska traditioner om tidigare profeter är spridda i vårt samhälle. Böcker som Qisas al-anbiya är fyllda av sådana lögner. En fullständig genomgång skulle kräva mycket större utrymme. Här avslutas därför denna diskussion.

2.4. Om Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom)

Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har i otaliga verser i Koranen och i många autentiska hadither beskrivits med en gränslös och ojämförlig rang, förträfflighet, storhet och betydelse. Många troende tilltalas dock inte av dessa versers och hadithers djupa språk, intellektuella appell och andliga inspiration. Därför ser vi ofta att människor lämnar dessa verser och autentiska hadither åt sidan och i stället ständigt diskuterar, skriver om och nämner helt grundlösa, fabricerade och ytterst opålitliga hadither i predikningar och förmaningar. Tre områden där fabricerade hadither är särskilt vanliga i det muslimska samhället är: (1) verk om förträffligheten hos olika goda handlingar, (2) verk om tidigare profeter och profetberättelser, samt (3) verk om Allahs sändebuds födelse, liv, mirakel och biografi. Med tiden har de grundlösa och fabricerade berättelserna inom dessa områden blivit allt fler. Många sådana berättelser som infördes i biografiska verk och mirakelverk under det tionde, elfte och tolfte hijriska århundradet finns inte ens i tidigare biografiska verk eller hadithsamlingar. Allama Abu’l-Kalam Azad nämner i sitt verk Rasul-e Rahmat några sådana påhittade berättelser, efter jämförande studier och granskning: att Asiya och Maria kom till Aminah före Allahs sändebuds födelse och gav henne det glada budskapet om hans födelse, samt att Aminah inte hade några besvär under graviditeten. Vissa menar att man genom lögner i Allahs sändebuds namn har höjt hans rang. Vilken avskyvärd tanke! Som om hans verkliga rang vore otillräcklig och måste höjas med lögner! Allah förbjude. Den Allsmäktige Allah och Hans sändebud är mycket förtörnade över lögn, och den värsta lögnen är att ljuga om Allah och Hans sändebud. Allah gav tidigare profeter många sinnliga mirakel, och även den siste profeten och världens profet fick sådana mirakel. Men hans grundläggande och flesta mirakel är abstrakta och intellektuella. Kunskap om språk, litteratur, filosofi och vetenskap hjälper människor att förstå hans mirakel. Berättare, predikanter och bedragare har emellertid ibland hittat på falska historier för att få okunniga människor att lyssna, roa sig eller bli upprörda och sedan spridit dem som hadither. Att avslöja falska hadither är inte respektlöshet mot Allahs sändebud. Tvärtom är det den största respektlösheten och fiendskapen att ljuga i hans namn. Att hindra lögner, identifiera dem och hålla sig borta från dem är hans befallning; att följa denna befallning är lydnad, efterföljelse, vördnad och kärlek till honom. Här nämns några fabricerade påståenden om Allahs sändebud: 1. ”Jag är den siste profeten; ingen profet kommer efter mig, men om Allah vill.” Detta är en av bedragarnas avskyvärda lögner. Koranen förklarar Allahs sändebud som den siste profeten, och i autentiska hadither har han sagt att ingen profet kommer efter honom. Han är den sista stenen i profeternas byggnad och genom honom avslutades profetskapet. Trots detta upphörde de vilseleddas konspirationer inte. Muhammad ibn Sa’id, en zindiq från det andra hijriska århundradet, tillskrev följande ord till Allahs sändebud: ”Jag är den siste profeten; ingen profet kommer efter mig, men om Allah vill.” Ingen annan än denne zindiq har återgett tillägget ”men om Allah vill”, och det finns inte i någon hadithsamling. Ändå försöker Qadiani och andra vilseledda grupper använda dessa ord som bevis för sin villfarelse. Den rättledde muslimens kännetecken är att hans själ, vilja, smak och önskningar underordnas Allahs och Hans sändebuds vägledning. När muslimen hör en hadith är den enda frågan om den har återberättats med en autentisk isnad, inte om dess innebörd passar hans åsikt. Han underordnar i stället sin åsikt hadithen. De vilseledda tar däremot emot ord efter sina egna önskningar, tolkar och förvränger allt som motsäger dem och stöder sina uppfattningar med ogiltiga argument. 2. ”Om det inte vore för dig skulle Jag inte ha skapat universum.” Detta är ytterligare ett fabricerat påstående. Hadithkännare som Saghani, Mulla Ali Qari och Abd al-Hayy Lakhnawi har enhälligt förklarat det som påhittat och grundlöst, eftersom denna formulering inte har återberättats med någon isnad i någon hadithsamling. Det finns däremot svaga eller fabricerade hadither med en liknande innebörd. Några av dem nämns nedan. 3. Allahs sändebuds namn på Tronen. I en svag eller fabricerad hadith sägs att Umar ibn al-Khattab berättade att Adam, efter att ha begått sitt misstag, bad Allah genom Muhammads rätt och såg orden ”Det finns ingen gud utom Allah; Muhammad är Allahs sändebud” skrivna på Tronen. Allah skulle då ha sagt: ”Om det inte vore för Muhammad skulle Jag inte ha skapat dig.” Al-Hakim samlade denna hadith och bedömde den som autentisk, men hadithkännarna är överens om att den är svag; vissa har även kallat den fabricerad. Berättarkedjan är mycket svag och innehåller opålitliga berättare. Flera hadithkännare har därför betecknat den som fabricerad. En annan svag återberättelse tillskriver Ibn Abbas orden att Allah uppenbarade för Jesus: ”Tro på Muhammad och be ditt folk att tro på honom. Om det inte vore för Muhammad skulle Jag inte ha skapat Adam, paradiset eller helvetet.” Även denna berättelse har av hadithkännare bedömts som fabricerad på grund av en okänd berättare och en mycket bristfällig kedja. Hadither om Muhammads ljus. För det första: Koranen och Muhammads ljus. På arabiska betyder nur ljus, strålglans och klarhet. Ordet används både om fysiskt ljus och bildligt om andligt, idealiskt och vägledande ljus. Allah kallas i Koranen himlarnas och jordens ljus. Kommentatorer har förklarat att detta betyder att Han vägleder skapelserna till sanningen. Koranen, uppenbarelsen och islam kallas också ljus. Detta betyder inte att Muhammad, Koranen eller islam är skapade av ett fysiskt ljus, utan att de är en abstrakt och andlig vägledning som för människors hjärtan från otrohetens mörker till tro, sanning och rätt väg.اللَّهُ نُورُ السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ ۚ مَثَلُ نُورِهِ كَمِشْكَاةٍ فِيهَا مِصْبَاحٌ ۖ”Allah är himlarnas och jordens ljus. Liknelsen för Hans ljus är som en nisch där det finns en lampa …” (Koranen 24:35). Al-Tabari förklarade att Allah genom detta visar att Han är vägledaren för alla i himlarna och på jorden och att de genom Hans ljus leds till sanningen. Ibn Abbas sade att Allah är vägledaren för himlarnas och jordens invånare. Anas återberättade: ”Allah sade: Min vägledning är Mitt ljus.” Allah har på flera ställen kallat Koranen ljus. Om Allahs sändebud sägs:الَّذِينَ يَتَّبِعُونَ الرَّسُولَ النَّبِيَّ الْأُمِّيَّ الَّذِي يَجِدُونَهُ مَكْتُوبًا عِندَهُمْ فِي التَّوْرَاةِ وَالْإِنجِيلِ يَأْمُرُهُم بِالْمَعْرُوفِ وَيَنْهَاهُمْ عَنِ الْمُنكَرِ وَيُحِلُّ لَهُمُ الطَّيِّبَاتِ وَيُحَرِّمُ عَلَيْهِمُ الْخَبَائِثَ وَيَضَعُ عَنْهُمْ إِصْرَهُمْ وَالْأَغْلَالَ الَّتِي كَانَتْ عَلَيْهِمْ ۚ فَالَّذِينَ آمَنُوا بِهِ وَعَزَّرُوهُ وَنَصَرُوهُ وَاتَّبَعُوا النُّورَ الَّذِي أُنزِلَ مَعَهُ ۙ أُولَٰئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ [٧:١٥٧”De som följer sändebudet, den olärde profeten … de som tror på honom, hedrar honom, hjälper honom och följer ljuset som har sänts ned med honom – de är de framgångsrika.” (Koranen 7:157). Här kallas Koranen, som uppenbarades för Allahs sändebud, för ljus. På ett annat ställe kallas Koranen ande och ljus:وَكَذَٰلِكَ أَوْحَيْنَا إِلَيْكَ رُوحًا مِّنْ أَمْرِنَا ۚ مَا كُنتَ تَدْرِي مَا الْكِتَابُ وَلَا الْإِيمَانُ وَلَٰكِن جَعَلْنَاهُ نُورًا نَّهْدِي بِهِ مَن نَّشَاءُ مِنْ عِبَادِنَا ۚ وَإِنَّكَ لَتَهْدِي إِلَىٰ صِرَاطٍ مُّسْتَقِيمٍ [٤٢:٥٢”Så har Vi uppenbarat för dig en ande genom Vår befallning. Du visste inte vad Skriften eller tron var, men Vi gjorde den till ett ljus med vilket Vi vägleder vem Vi vill av Våra tjänare …” (Koranen 42:52). Även den Torah som uppenbarades för Moses kallas ljus. Torah och Evangeliet beskrivs som innehållande vägledning och ljus. På andra ställen nämner Allah ljuset eller Allahs ljus i allmänhet, och kommentatorerna har sedan de första generationerna haft olika uppfattningar om vad som avses.يُرِيدُونَ أَن يُطْفِئُوا نُورَ اللَّهِ بِأَفْوَاهِهِمْ وَيَأْبَى اللَّهُ إِلَّا أَن يُتِمَّ نُورَهُ وَلَوْ كَرِهَ الْكَافِرُونَ [٩:٣٢”De vill släcka Allahs ljus med sina munnar, men Allah fullbordar Sitt ljus, även om de otrogna avskyr det.” (Koranen 61:8; 9:32). Kommentatorerna har haft fem uppfattningar om Allahs ljus: Koranen, islam, Muhammad, Allahs bevis och solen. Al-Tabari och andra har redogjort för dessa tolkningar.الر ۚ كِتَابٌ أَنزَلْنَاهُ إِلَيْكَ لِتُخْرِجَ النَّاسَ مِنَ الظُّلُمَاتِ إِلَى النُّورِ بِإِذْنِ رَبِّهِمْ إِلَىٰ صِرَاطِ الْعَزِيزِ الْحَمِيدِ [١٤:١”Detta är en Skrift som Vi har uppenbarat för dig, så att du med din Herres tillstånd ska föra människorna ut ur mörkren till ljuset …” (Koranen 14:1). Mörkret och ljuset syftar här uppenbarligen inte på fysiska föremål. Mörkret är otrohetens mörker och ljuset är Koranen eller islam. På liknande sätt har kommentatorerna i andra verser tolkat ljuset som Koranen, islam eller Muhammad.يَا أَهْلَ الْكِتَابِ قَدْ جَاءَكُمْ رَسُولُنَا يُبَيِّنُ لَكُمْ كَثِيرًا مِّمَّا كُنتُمْ تُخْفُونَ مِنَ الْكِتَابِ وَيَعْفُو عَن كَثِيرٍ ۚ قَدْ جَاءَكُم مِّنَ اللَّهِ نُورٌ وَكِتَابٌ مُّبِينٌ [٥:١٥”Människor av Skriften! Vårt sändebud har kommit till er och klargör mycket av det ni dolde av Skriften … Från Allah har ett ljus och en tydlig Skrift kommit till er.” (Koranen 5:15). Kommentatorerna har olika uppfattningar om ljuset i denna vers: vissa säger Koranen, andra islam och andra Muhammad. Dessa tolkningar motsäger inte varandra. Den som tolkar ljuset som islam ser att versen först nämner sändebudet och sist Skriften, varför islam naturligt kan förstås som det mellanliggande ljuset. Den som tolkar det som Koranen ser att ”ljus” och ”tydlig Skrift” tillsammans syftar på Koranen. Al-Tabari sade att ljuset här syftar på Muhammad, genom vilken Allah upplyste sanningen, stärkte islam och utplånade avgudadyrkan. Koranen kallar också Allahs sändebud en lysande lampa:يَا أَيُّهَا النَّبِيُّ إِنَّا أَرْسَلْنَاكَ شَاهِدًا وَمُبَشِّرًا وَنَذِيرًا [٣٣:٤٥] وَدَاعِيًا إِلَى اللَّهِ بِإِذْنِهِ وَسِرَاجًا مُّنِيرًا [٣٣:٤٦”Profet! Vi har sänt dig som vittne, som förkunnare av glada budskap och som varnare, som en som kallar till Allah med Hans tillstånd och som en lysande lampa.” (Koranen 33:45–46). Av detta framgår att Koranen kallas ljus som vägledning till sanningen och den rätta vägen. Vissa kommentatorer har även tolkat ljuset som Allahs sändebud eller islam. Detta betyder inte att Muhammad, Koranen eller islam är skapade av ett fysiskt ljus. Det handlar om abstrakt, andligt och idealiskt ljus som upplyser människans hjärta. För det andra: Muhammads ljus i haditherna. Koranen och haditherna säger upprepade gånger att människan skapades av jord. Adam skapades av jordens ämne, medan senare generationer föds genom naturliga processer. Allahs sändebud beskrivs på många ställen som människa. Ändå finns berättelser som påstår att han skapades av ljus. Deras innebörd kan kännas tilltalande, men muslimernas grundprincip är att kontrollera äktheten innan man accepterar något. Här nämns några fabricerade hadither om detta. 4. Allahs sändebud och Ali skapade av ljus.ﷺ… har ett särskilt kännetecken i skapelsens ämne. Detta kan kännas tilltalande, men den muslimska umman måste kontrollera varje uppgifts äkthet innan den accepteras. Man bedömer inte ett påstående enbart efter dess innebörd utan först efter bevisens och berättelsernas äkthet. Här nämns några fabricerade hadither om detta. 4. Allahs sändebud och Ali skapade av ljus.ﷺ”Jag och Ali skapades av ljus. Två tusen år före Adams skapelse befann vi oss på högra sidan av Tronen. När Allah sedan skapade Adam började vi färdas genom människornas länder.” Hadithkännarna är eniga om att detta är en falsk och fabricerad hadith. En lögnare vid namn Ja’far ibn Ahmad ibn Ali al-Ghafiqi hittade på den och tillverkade även en berättarkedja för den. 5. Allahs sändebud skapad av Allahs ljus och Abu Bakr av hans ljus.ﷺ”Allah skapade mig av Sitt ljus, Abu Bakr av mitt ljus, Umar av Abu Bakrs ljus och min umma av Umars ljus.” Hadithkännarna är eniga om att detta är en falsk och fabricerad hadith. Ahmad ibn Yusuf al-Manbiji spred den och tillverkade en vacker berättarkedja för den. En annan påhittad formulering lyder: ”Allah skapade mig av Sitt ljus, Abu Bakr av mitt ljus, Umar av Abu Bakrs ljus och alla troende, utom profeterna och sändebuden, av Umars ljus.” En ytterligare grundlös formulering säger att de troende männen skapades av Umars ljus och de troende kvinnorna av Aishas ljus. 6. Allahs sändebud skapad av ljuset från Allahs ansikte.ﷺI den fabricerade boken Sirr al-Asrar, som tillskrivs Abd al-Qadir al-Jilani, har bedragare infört många avskyvärda påståenden i hadithform. Ett av dem säger att Allah sade: ”Jag skapade Muhammad av ljuset från Mitt ansikte.” Detta avskyvärda påstående har inte ens återberättats genom en fabricerad isnad. 7. Ris skapat av Allahs sändebuds ljus. Ett annat påhittat påstående lyder: ”Ris är från mig och jag är från ris. Ris skapades av återstoden av mitt ljus.”ﷺ8. Den troende skapad av Allahs ljus. Al-Daylami återberättade genom Ibn Abbas att Allahs sändebud sade: ”Den troende ser genom Allahs ljus, det ljus av vilket han skapades.” Även denna hadith är fabricerad. Den enda berättaren är Maysara ibn Abd Rabbih, en berömd lögnare och hadithförfalskare från det andra och tredje hijriska århundradet. Al-Bukhari, Abu Dawud, Abu Hatim, Ibn Hibban och alla andra hadithkännare är överens om detta.ﷺ9. Muhammads ljus var den första skapelsen. De tidigare haditherna är inte särskilt spridda i vårt samhälle, även om hadithkännare har samlat dem och visat att de är fabricerade. Däremot är följande påstående mycket spritt, trots att det inte finns i någon hadithsamling: ”Allah skapade först mitt ljus.” Det har till och med blivit betraktat som en del av den islamiska trosläran och nämns som hadith i vissa läroböcker. Det sägs att Jabir frågade Allahs sändebud vad Allah skapade först och att han svarade: ”Allah skapade först din profets ljus av Sitt ljus.” Därefter påstås detta ljus ha delats och att Tronen, Fotpallen, Tavlan, Pennan, änglarna, jinnerna, människan och hela universum skapades av det. Orden låter vackra, men allt som har spridits i denna betydelse är grundlöst, fabricerat och falskt. Det har inte samlats av al-Bayhaqi eller Abd al-Razzaq al-San’ani och finns inte i någon hadithsamling, vare sig med autentisk, svag eller fabricerad kedja.ﷺJabir frågade Allahs sändebud: ”Vad skapade Allah först?” Han svarade enligt den långa, påstådda hadithen: ”Allah skapade först din profets ljus av Sitt ljus.” Därefter sägs att Tronen, Fotpallen, Tavlan, Pennan, änglarna, jinnerna, människan och hela världen skapades av detta ljus. Detta är behagliga ord, men eftersom det är förbjudet att ljuga om Allahs sändebud måste vi förkasta dem.ﷺOm det hade varit tillåtet att ljuga i Allahs sändebuds namn eller att återberätta allt man hörde skulle vi utan tvekan ha accepterat och spridit detta. Men eftersom det är förbjudet måste vi protestera. Allt som sprids om att Allahs sändebud skapades först av ljus eller att världen och andra skapelser skapades av hans ljus är grundlöst, fabricerat och falskt.ﷺVissa påstår att denna hadith samlades av al-Bayhaqi eller Abd al-Razzaq al-San’ani, men påståendet är grundlöst. Den finns inte i någon av deras böcker eller i någon annan hadithsamling. Trots hundratals hadithverk från följeslagarnas tid fram till i dag finns den inte där. Vanliga hadither återfinns ofta i många samlingar, men formuleringen ”Allah skapade först mitt ljus” finns inte ens i en enda hadithbok.ﷺIngen kände till denna hadith under Allahs sändebuds tid eller under de följande århundradena. Såvitt man vet var den berömde lärde Muhyi al-Din Ibn Arabi den förste som nämnde dessa ord som en hadith. Senare försökte vissa lärda ursäkta och tolka sådana påståenden, medan andra kritiserade dem kraftigt. Ahmad ibn Abd al-Ahad al-Sarhindi protesterade upprepade gånger mot Ibn Arabis fabricerade och grundlösa påståenden. Ibn Arabi byggde sin skapelselära på detta påstående och spred teorin om Muhammads ljus efter mönster av de kristnas Logos-teori. Med tiden spreds orden allt mer, särskilt från det nionde och tionde hijriska århundradet, när författare började citera varandra utan kontroll. Ahmad al-Qastallani påstod senare att hadithen fanns i Musannaf av Abd al-Razzaq, men den finns inte där. Imam al-Suyuti och andra hadithkännare som undersökte saken bekräftade att den är grundlös och saknar existens. Denna falska hadith har nu blivit en del av många muslimers föreställningar och har lett till farliga missförstånd, bland annat tanken att Allahs väsen är ett ljus och att Han skapade profeten av en del av Sitt väsen. Detta är uppenbar shirk. Vi bör hålla oss till Koranens verser och autentiska hadither och inte tillskriva Allahs sändebud grundlösa påståenden. 10. Muhammads ljus i form av en påfågel. Alla berättelser om att Muhammads ljus visade sig som en påfågel är grundlösa. Ingen isnad finns för dem i någon autentisk, svag eller fabricerad hadithsamling.ﷺEnligt sådana berättelser skapade Allah ett träd som kallades visshetens träd, gav Allahs sändebuds ljus formen av en påfågel och placerade det bakom en genomskinlig pärlskärm. Sedan skapades allt av detta ljus och andarna befalldes att se på det. Ingen berättarkedja för dessa påståenden finns någonstans. 11. Allahs sändebud som en stjärna. I vårt land finns föreställningen att Allahs sändebud fanns som en stjärna före Adams skapelse. Alla sådana berättelser är grundlösa och falska. I en predikobok påstås exempelvis att Gabriel berättade om en stjärna som uppstod vart sjuttiotusende år och att Allahs sändebud sade: ”Vid Allahs ära, jag är den stjärnan.” Denna berättelse har felaktigt tillskrivits al-Bukhari. Sådana påståenden saknar grund och har spridits som hadither. De finns inte i Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim eller någon annan hadithsamling med isnad. Att lärda har citerat dem från andra utan att kontrollera källorna är ingen godtagbar ursäkt.ﷺ11. Allahs sändebud fanns som en stjärna före Adams skapelse.ﷺDet är en spridd föreställning att Allahs sändebud fanns som en stjärna före Adams skapelse. De berättelser som används som stöd för detta är grundlösa och falska.ﷺEn berömd predikobok påstår att Abu Hurayra återberättade att Allahs sändebud frågade Gabriel om hans ålder. Gabriel svarade att han inte visste, men att det fanns en stjärna i den fjärde himlen som steg upp vart sjuttiotusende år och att han hade sett den stiga upp sjuttiotusen gånger. Då skulle Allahs sändebud ha sagt: ”Vid Allahs ära, jag är den stjärnan.” Detta är en fabricerad berättelse.ﷺI den påstådda berättelsen frågar Allahs sändebud Gabriel om hans ålder. Gabriel säger att han inte känner till den, men nämner en stjärna som enligt den återgivna översättningen stiger upp vart sjuttiotusende år. Därefter sägs Allahs sändebud ha identifierat sig med denna stjärna. Berättelsen är inte autentisk.ﷺAlla sådana berättelser är grundlösa lögner som har spridits som hadither. Det mest beklagliga är att detta påstående har tillskrivits al-Bukhari. Författaren till Sira Halabiyya citerade den från en okänd författare. Trots att många lärda under lång tid undervisat i Sahih al-Bukhari och haft många exemplar framför sig, har ingen kontrollerat saken. Denna berättelse finns inte med isnad i al-Bukhari, Muslim eller någon annan hadithsamling. Vissa har till och med ansett det bättre att tillskriva den både al-Bukhari och Muslim. Vi bör inte godta sådana uppgifter utan att kontrollera dem och söka bevis.ﷺAllahs sändebuds ljus kontra hans mänsklighet. Många andra fabricerade och isnadslösa påståenden om Muhammads ljus finns i Ibn Arabis böcker, Sira Halabiyya och Sharh al-Mawahib. Alla hadither som påstår att Allahs sändebud skapades av ljus är fabricerade. Detta framgår tydligt när man granskar hadithsamlingarna.ﷺUnder det andra, tredje och fjärde hijriska århundradet sammanställdes många hadithverk, där autentiska, godtagbara, svaga och även fabricerade hadither förekommer. Men ingen av dessa böcker innehåller en hadith som säger att Allahs sändebud skapades av ljus. Inte heller nämnde de tidiga kommentatorerna någon sådan hadith i sina förklaringar av versen i sura al-Ma’ida.ﷺHadithkännarna skrev kapitel om många små frågor, men ingen skrev ens ett avsnitt om Muhammads ljus. Under islams första femhundra år diskuterades denna teori inte i någon historisk eller biografisk bok. Ingen person eller grupp i den muslimska umman under de första fem eller sex århundradena kände till denna lära.ﷺDet enda som återstår är versen i sura al-Ma’ida där vissa kommentatorer har sagt att ”ljus” syftar på Allahs sändebud. Vad ska vi göra? Vi måste beakta följande: 1. Islam innebär att helt och hållet underordna sig Koranens och hadithernas vägledning, över sina egna önskningar. Den rättledde tar emot det som uppenbarats och underordnar sina åsikter uppenbarelsen. De vilseledda accepterar eller avvisar uppenbarelsen efter sina egna önskningar. 2. Koranen och haditherna förklarar tydligt att Allahs sändebud är människa. Han sade: ”Jag är endast en människa och ett sändebud” och ”Jag är endast en människa liksom ni.” Ingenstans sägs: ”Jag är ljus” eller ”Muhammad är ljus.” Vissa senare kommentatorer har tolkat en vers så att ”ljus” syftar på Allahs sändebud, men denna tolkning är inte bevisad från honom eller hans följeslagare.ﷺVissa kommentatorer har sagt att uttrycket ”ett ljus har kommit till er” syftar på Allahs sändebud. Men denna tolkning är inte bevisad från Allahs sändebud eller någon av hans följeslagare.ﷺOm vi vill underordna oss Koranen och haditherna måste vi acceptera deras tydliga och entydiga vägledning och låta kommentatorernas uttalanden stanna på sin plats.ﷺVi kan säga att Allahs sändebud ingenstans i Koranen eller haditherna uttryckligen kallas ljus. Därför är det bättre att avstå från att kalla honom detta.ﷺEller kan vi säga att Allahs sändebud utan tvekan är människa enligt Koranens och hadithernas vägledning, men att han i förklaringen av den nämnda versen kan kallas ljus i betydelsen en vägledande lampa för mänskligheten. Om någon däremot påstår att han i verklig mening var ljus och inte människa, utan endast bildligt kallas människa, har han följt sin egen önskan och antagit en uppfattning som saknar varje entydigt stöd i Koranen och haditherna. Autentiska hadither om Allahs sändebuds förutbestämda rang. I stället för grundlösa påståenden bör vi förlita oss på autentiska hadither. Irbad ibn Sariya berättade att Allahs sändebud sade: ”När Adam låg i sin lera, innan anden hade givits honom, var jag redan nedskriven hos Allah som profeternas sigill. Jag ska berätta början på detta: min fader Abrahams bön, Jesu glada budskap och min moders syn. När hon födde mig såg hon ett ljus komma ut ur henne, genom vilket palatsen i Syrien lystes upp.” Abu Hurayra berättade att följeslagarna frågade när profetskapet fastställdes för honom. Han svarade: ”När Adam befann sig mellan kropp och ande.” Maysara al-Fajr berättade att han frågade när han var profet, och han svarade: ”När Adam befann sig mellan kropp och ande.” En annan hadith säger att profetskapet fastställdes mellan Adams skapelse och att anden blåstes in i honom. En svag hadith lyder: ”Jag var den förste av profeterna i skapelsen och den siste av dem i sändningen.” Den har två svagheter i sin kedja och har därför bedömts som svag. De andra fyra haditherna ovan har autentiska eller godtagbara kedjor och visar att tillkännagivandet av Muhammads profetskap, hans ställning som profeternas sigill och hans rang skedde innan Adams skapelse var fullbordad. 12. När Adam befann sig mellan vatten och lera. En fabricerad hadith lyder: ”När Adam befann sig mellan vatten och lera var jag profet.” 13. När det varken fanns jord eller vatten. Vissa bedragare lade till: ”När Adam befann sig mellan vatten och lera var jag profet, och när det varken fanns vatten eller jord var jag profet.” Hadithkännarna har enhälligt förklarat dessa ord som grundlösa och fabricerade.يَا أَهْلَ الْكِتَابِ لَا تَغْلُوا فِي دِينِكُمْ وَلَا تَقُولُوا عَلَى اللَّهِ إِلَّا الْحَقَّ ۚ إِنَّمَا الْمَسِيحُ عِيسَى ابْنُ مَرْيَمَ رَسُولُ اللَّهِ وَكَلِمَتُهُ أَلْقَاهَا إِلَىٰ مَرْيَمَ وَرُوحٌ مِّنْهُ ۖ فَآمِنُوا بِاللَّهِ وَرُسُلِهِ ۖ وَلَا تَقُولُوا ثَلَاثَةٌ ۚ انتَهُوا خَيْرًا لَّكُمْ ۚ إِنَّمَا اللَّهُ إِلَٰهٌ وَاحِدٌ ۖ سُبْحَانَهُ أَن يَكُونَ لَهُ وَلَدٌ ۘ لَّهُ مَا فِي السَّمَاوَاتِ وَمَا فِي الْأَرْضِ ۗ وَكَفَىٰ بِاللَّهِ وَكِيلًا [٤:١٧١”Människor av Skriften! Överskrid inte gränserna i er religion och säg inget om Allah annat än sanningen. Messias Jesus, Marias son, är endast Allahs sändebud, Hans ord som Han förmedlade till Maria och en ande från Honom. Tro därför på Allah och Hans sändebud och säg inte: ’Tre’ …” (Koranen 4:171). Allah förbjöd dem att överdriva. Vi ska säga endast det Allah har sagt: kalla Jesus Allahs ord och ande, men kalla honom inte Gud eller en del av Guds väsen och fall inte i treenighetens shirk. Samma orsak har lett till att grupper som kharijiter, shiiter, qadariter, jabriter, murjiiter och mu’taziliter blivit vilseledda. Följeslagarna trodde på alla Koranens och hadithernas uppgifter utan att skapa motsättningar mellan dem. De vilseledda tog däremot en uppgift och förkastade andra genom påtvingade tolkningar. Uttrycken ”kunskap om det fördolda” och ”närvarande och seende” fanns inte under islams första århundraden. Koranen säger tydligt att ingen i himlarna och på jorden känner det fördolda utom Allah. Den säger upprepade gånger att Allahs sändebud inte känner det fördolda. Ingen vers säger att han är den som känner allt fördolt eller ens att han själv känner det fördolda. Allah uppenbarade endast vissa uppgifter om det fördolda för honom. I många autentiska hadither sade Allahs sändebud att han inte ägde kunskap om det fördolda, inte kände människors innersta tankar och inte visste framtiden. Många följeslagare återberättade att människor på uppståndelsens dag kommer till honom vid dammen, men att vissa hindras. Han säger då: ”De är från min umma”, och det sägs till honom: ”Du vet inte vad de gjorde efter dig.” Det finns ingen hadith där han säger: ”Jag känner allt fördolt”, ”Jag är närvarande vid alla era handlingar” eller ”Jag ser alla era hemligheter från mitt hus.” Att han fick kännedom om vissa framtida händelser eller hemligheter genom uppenbarelse visar inte att han kände all kunskap om det fördolda. Allah är den ende ägaren av denna kunskap. Entydiga uttalanden får inte förkastas på grund av tvetydiga formuleringar. Koranens tydliga ord och välkända hadither får inte upphävas av en ensam tvetydig hadith. De som gör anspråk på kunskap om det fördolda tar sådana tvetydiga verser och hadither som grund och förvränger därmed otaliga tydliga bevis. Koranen kallar Allahs sändebud vittne. Ordet kan betyda vittne, bevis eller närvarande. Tidiga kommentatorer förklarade att han sändes som vittne över religionens förmedling och att han vittnar för dem som tog emot den. De som påstår att han är allvetande och ständigt närvarande tolkar ordet som fysisk närvaro och använder denna tolkning för att förkasta andra tydliga verser och hadither. Denna metod är felaktig. Om ordet ”vittne” betydde att varje troende alltid är allvetande och närvarande, skulle varje muslim behöva vara närvarande överallt och känna allt, eftersom de troende också kallas vittnen i Koranen. Denna slutsats visar att tolkningen är ogiltig.النَّبِيُّ أَوْلَىٰ بِالْمُؤْمِنِينَ مِنْ أَنفُسِهِمْ ۖ وَأَزْوَاجُهُ أُمَّهَاتُهُمْ ۗ وَأُولُو الْأَرْحَامِ بَعْضُهُمْ أَوْلَىٰ بِبَعْضٍ فِي كِتَابِ اللَّهِ”Profeten står de troende närmare än de står sig själva, och hans hustrur är deras mödrar. Släktingarna står varandra närmare enligt Allahs bok.” (Koranen 33:6). Ordet awla betyder närmare, mer berättigad, mer värdig eller mer ansvarig. Här avses närhet i kärlek, ansvar, relation och släktskap, inte fysisk närvaro. De troende betraktar Allahs sändebud som kärare och mer värd lydnad än deras egna personer. Hans hustrur har ställning som de troendes mödrar, och hans omsorg om umman är större än omsorgen från deras närmaste. Allahs sändebud sade: ”Jag står varje troende närmare i denna värld och i den kommande. Om en troende dör och lämnar egendom tillhör den arvingarna. Om han lämnar skuld eller hjälplösa barn ska de komma till mig; jag ansvarar för att betala skulden, eftersom jag står honom närmast.” De som hävdar att han är närvarande överallt tolkar denna närhet som fysisk närvaro. Men detta är en påhittad tolkning som förkastar Koranens och hadithernas tydliga vägledning. Om fysisk närhet avsågs skulle alla människor vara närvarande överallt, eftersom alla är släkt med någon. En hadith berättar att Allahs sändebud såg följeslagarna framifrån och bakifrån under bönen och sade att de inte skulle buga eller falla ned före honom. Detta var ett särskilt mirakel under bönen, inte ett bevis på att han alltid såg allt överallt, bakom väggar, i människors hjärtan eller på avlägsna platser. Att utvidga hadithen till ständig allestädesnärvaro är en förvrängning och strider mot många tydliga verser och autentiska hadither. Koranen säger att Satan och hans följe ser människorna från en plats där människorna inte ser dem. Det betyder inte att Satan alltid ser alla människor överallt. På samma sätt innebär Allahs sändebuds särskilda syn under bönen inte att han ständigt är närvarande överallt. De som sprider dessa påståenden kan ha goda avsikter och kärlek till Allahs sändebud, men de ljuger ändå i uppenbarelsens namn och tillskriver honom sådant han aldrig sade om sig själv. En annan orsak är att de tror att överdrivna påståenden höjer hans rang. Kärlek och vördnad för Allahs sändebud är en del av tron, men det är inte tillåtet att därför tala svagt, fabricerat eller falskt om honom. Den enda vägen till räddning är att i trosfrågor hålla sig till Koranen och sunna. Trosläran måste bygga på Koranen eller återkommande, allmänt överförda hadither. Nya frågor i praktiska handlingar kan kräva analogi och ijtihad, men trosfrågor kan inte utökas genom mänskliga spekulationer. Allahs egenskaper, profeternas antal och rang, änglarnas antal, skapelsen och det fördolda ska tros på exakt så som Koranen och haditherna beskriver dem. Vi ska acceptera alla Koranens bud utan att upphäva ett genom att tolka bort ett annat och följa alla autentiska hadither. När en förklaring behövs ska vi följa följeslagarna. Om det inte finns ett tydligt autentiskt bevis och följeslagarna inte uttalat sig bör vi inte spekulera, tala eller strida om saken. Må Allah göra våra själar underordnade Koranen och sunna. Amin.

2.5. Om Ahl al-Bayt, sahaba och umman

Det är ett naturligt krav på Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) upphöjda ställning att hans familjs och följeslagares rang och anseende, efter profeterna, ska stå över alla människors i alla tider och överallt i världen. Även om Koranen och haditherna inte hade nämnt något om dem, skulle varje kunnig och förnuftig människa lätt kunna förstå deras enastående ställning. Denna naturliga ställning har bekräftats, och deras ära, rang och anseende har beskrivits, i många verser i den ädla Koranen och i otaliga utsagor av Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). För en detaljerad behandling av dessa verser och hadither skulle en särskild bok behövas. Sammanfattningen är att kärlek till och respekt för Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) familj och följeslagare innebär kärlek till och respekt för honom och är en oskiljaktig del av tron. Dessa storslagna uttalanden från Koranen och haditherna, och deras enkla och tilltalande framställning, kunde inte tillfredsställa många okunniga anhängares hjärtan. De kunde inte heller tillfredsställa de otaliga människor som ägnade sig åt hyckleriet i överdriven vördnad. De blåste upp saker och hittade på fantastiska och overkliga berättelser i Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) namn. På så sätt begick de inte bara den värsta synden: att ljuga i hans namn; de förorenade också islams intellektuella dragningskraft. De orenade den troendes tro och den kunniges insikt. Nedan nämner jag några sådana falska, påhittade och otillförlitliga uppgifter. 1. Pak Panjatan Det finns många påhittade och falska berättelser, kända under namnet ”Pak Panjatan”, som tillskriver fem personer en särskild rang genom att förena Ali, Fatima, Hasan och Husayn (må Allah vara nöjd med dem) med Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) bland ahl al-bayt. Alla uppgifter om ”Pak Panjatan” är påhittade och grovt falska. Kring berättelser om Ali och Fatima (må Allah vara nöjd med dem) har de okunniga spridit många påhittade, fantastiska och falska uppgifter. Till exempel: En dag ville Fatima (må Allah vara nöjd med henne) äta fågelkött. Ali (må Allah vara nöjd med honom) försökte fånga fågeln men lyckades inte. … Detta är grova lögner. 2. Bishad Sindhu och andra spridda berättelser och böcker 95 procent av innehållet i boken Bishad Sindhu är lögn. Bishad Sindhu är en roman, inte en historisk eller religiös bok. Den bör bedömas som roman. Det sorgliga är dock att vanligt folk i samhället tror att uppgifterna i sådana böcker är sanna. Man måste särskilt vara mycket försiktig med alla lögner som berättas med anknytning till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Påståendena att Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) förutsades, att Muhammad Hanifa förutsades, att Husayn inte sårades trots upprepade knivhugg i halsen, att hans mördare fördes till paradiset och liknande är allesammans påhittade. Allt som berättas om Muhammad Hanifa (Muhammad ibn Ali, Ibn al-Hanafiyya), om hans krig mot Yazid och om att han hölls inspärrad i ett berg är lögn. Det bör också nämnas att böcker av typen Bishad Sindhu, folklitteraturen och böcker av typen Khairul Hashr är några av de främsta orsakerna till att falska och fabricerade hadither sprids i vårt samhälle. Dessutom finns böcker som Bar Chanders Fadilat, Nek Amal, Maqsudul Muminin, Niamul Koran och Naf‘ul-Khalaiq. Dessa folkliga böcker har ett obestridligt bidrag till spridningen av olika nödvändiga islamiska kunskaper bland den muslimska befolkningen. De ärade författarna till dessa böcker gjorde så gott de kunde inom sin tids och eras begränsningar. Det går dock inte att förneka att de, vid sidan av sin välgörande tjänst, också har bidragit till spridningen av fabricerade hadither, ogrundade påståenden, olika former av vidskepelse och felaktiga föreställningar om islam. En gång ansåg Bangladeshs kunniga alim att det var förkastligt att skriva böcker på bengali. Denna destruktiva villfarelse gav mindre kunniga alim möjlighet att skriva böcker fulla av fel och misstag. 3. Att Fatima (må Allah vara nöjd med henne) bad om en tjänstekvinna för att massera sin kropp Här återger jag ett exempel på en förvrängd översättning och en lögn. I en spridd bok står följande: ”Det nämns i den ädla hadithen: En dag kom fru Fatima (må Allah vara nöjd med henne) till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) och sade: ’Far! Jag måste mala mjöl och arbeta i hushållet hela dagen. Därför blir min kropp öm och smärtsam. Köp därför en tjänstekvinna åt mig, så att hon kan massera min kropp och hjälpa mig med hushållsarbetet.’ Då sade Profeten (frid och välsignelser över honom): ’Mor! För en kvinna finns ingen mer belönad handling än att mala mjöl och utföra hushållsarbete för sin man och familj. Men om du tar hjälp av en tjänstekvinna eller slavinna får du inte samma belöning. Följ därför mitt råd och läs alltid följande åkallan; då kommer smärtan i din kropp säkert att försvinna och kroppen förblir stark och frisk. Du får dessutom extra belöning.’ Från den dagen gjorde fru Fatima så. Åkallan: … Subhanallah, wal-hamdu lillah, wa la ilaha illallah, wallahu akbar.” (M. Golam Rahman, Qazi Mawlana, Maqsudul Muminin, s. 55–56.) Här har man genom en egenmäktig översättning av en autentisk hadith tillskrivit Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) många lögner och påhitt. Dessutom har man uttryckt sig kränkande om Fatima (må Allah vara nöjd med henne). Den ursprungliga hadithen har samlats av al-Bukhari, Muslim och alla andra hadithlärda med näraliggande formuleringar. Hadithen lyder: ”Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: Fatima gick till Profeten (frid och välsignelser över honom) för att berätta om smärtan i hennes hand på grund av att hon malde med handkvarn. Fatima hade hört att några krigsfångar, män och kvinnor, hade kommit till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Hon gick till hans hus men fann honom inte där. Hon berättade då saken för Aisha (må Allah vara nöjd med henne). När Allahs Sändebud kom hem berättade Aisha detta för honom. Ali sade: När vi hade lagt oss för natten kom han till oss. Vi reste oss, men han sade: ’Stanna på era platser.’ Han kom och satte sig mellan mig och Fatima. Jag kände till och med hans fötters svalka mot min mage. Han sade till oss: ’Ska jag inte lära er något som är bättre än det ni ber om? När ni lägger er i era sängar, säg då Subhanallah trettiotre gånger, al-hamdu lillah trettiotre gånger och Allahu akbar trettiofyra gånger. Detta är bättre för er än en tjänstekvinna.’ Ali sade: ’Efter det försummade jag aldrig denna handling.’” Detta är den ursprungliga händelsen, som al-Bukhari, Muslim och alla hadithlärda har samlat med flera autentiska kedjor. Ändå har allt förvrängts i översättningen ovan, och många lögner har tillskrivits Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). (Sahih al-Bukhari 3/1133, 3/1358, 5/2051; Sahih Muslim 4/2091; Fath al-Bari 11/120.) 4. Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) klädnad av palmblad Jag återger en ogrundad berättelse ur en spridd bok: ”Före islams antagande var Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) en förmögen köpman. Från den dag då han kom till Muhammad (frid och välsignelser över honom) och antog islam började han spendera all sin egendom på Allahs väg. … En dag blev han något försenad till moskén för bönen eftersom han saknade kläder att bära. När Muhammad (frid och välsignelser över honom) såg detta sade han: ’Abu Bakr, redan medan jag lever visar ni sådan likgiltighet inför islam; vad som kan hända när jag inte längre finns kan ingen säga.’ Han sade: ’Herre, det beror inte på likgiltighet. Jag hade verkligen inga kläder att bära. Därför sydde jag palmblad och törnen på en liten tygbit och en sönderriven örngottsduk, tvättade och torkade det och tog på mig det; därför blev jag så sen …’ En stund senare kom Gabriel till Profeten klädd i en hel dräkt av palmblad. … Muhammad (frid och välsignelser över honom) frågade honom: ’Varför ser jag i dag en dräkt av palmblad?’ Gabriel (frid över honom) svarade: ’Abu Bakr kom för att be i kläder sydda av palmblad. Då kallade Allah alla änglar och sade: ”Se, änglar, hur mycket Abu Bakr uthärdar för att vinna min tillfredsställelse. Om ni i dag vill vinna min tillfredsställelse, ska ni därför genast, till Abu Bakrs ära, alla bära kläder av palmblad. Annars stryker jag i dag alla änglars namn ur mitt register.” När vi hörde dessa hårda ord tvingades vi alla att bära palmbladsdräkter till hans ära.” (M. Golam Rahman, Maqsudul Muminin, s. 149–151.) 5. Umar förstod inte vad Allahs Sändebud sade till Abu Bakr Detta är ett påhitt av bedragare. Umar (må Allah vara nöjd med honom) ska ha sagt: ”När Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) talade med Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), blev jag mellan dem som en icke-arabisk etiopier som inte förstår någonting.” Bedragarna och de falska antikristerna vill med detta säga att Allahs Sändebud talade med Abu Bakr på ett sådant mystiskt språk att inte ens Umar kunde förstå dem. Hadithlärda är eniga om att detta är ett ogrundat och kedjelöst påstående, alltså en lögn. (Ibn al-Qayyim, al-Manar, s. 115; al-Suyuti, Dhayl al-La’ali, s. 203; Ibn Araq, Tanzih 1/407; Mulla Ali al-Qari, al-Asrar, s. 342.) 6. Umar piskade sin son Abu Shahma Det är spritt att Umar (må Allah vara nöjd med honom) gav sin egen son Abu Shahma hundra piskrapp för äktenskapsbrott, varpå sonen dog. En lång berättelse berättas om hur äktenskapsbrottet upptäcktes, bekändes och bestraffades, samt om samtalen mellan far och son; när vanliga åhörare hör den börjar de gråta. Hadithlärda är eniga om att dessa är ogrundade lögnhistorier. Ibn al-Jawzi sade: ”De okunniga predikanterna hittade på dem för att få vanliga åhörare att gråta.” (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 2/442.) Historiska uppgifter berättar att Umars son Abd al-Rahman, Abu Shahma, tjänstgjorde i Egyptens armé. En dag drack han nabidh, en dryck gjord av blötlagda dadlar. Drycken hade dock blivit berusande, och Abu Shahma blev berusad. Han gick till Egyptens guvernör Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Jag har druckit något berusande; ge mig därför den religiöst föreskrivna bestraffningen för att ha druckit berusningsmedel, det vill säga piskrapp.” Amr piskade honom inne i huset. När Umar fick veta detta förebrådde han Amr och sade att hans son borde ha bestraffats offentligt på samma sätt som en vanlig muslimsk medborgare. När Abu Shahma återvände till Medina bestraffade Umar honom själv på nytt. Några dagar senare dog Abu Shahma. (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 2/438–443; Ibn Araq, Tanzih 2/220.) 7. Böneropet började i Kaba den dag Umar antog islam Det är spritt att det första böneropet i Kaba började den dag Umar (må Allah vara nöjd med honom) antog islam. Detta är fel. Umar antog islam fem år före hijra, medan böneropet infördes efter hijra i Medina. När Umar antog islam och under ungefär de följande sex åren fanns inget bönerop. Den verkliga saken är att muslimerna före Umars antagande av islam inte kunde be bredvid Kaba i Mecka, eftersom meckaborna hindrade dem. Efter att Umar antagit islam stod han själv bredvid Kaba och bad, trots de otrognas motstånd, och andra muslimer bad där tillsammans med honom. (Ibn Hisham, al-Sira al-Nabawiyya.) Se här ett exempel på hur denna uppgift gradvis har förvrängts. I boken Rahatil Qulub, som tillskrivs Khwaja Nizamuddin Awliya (må Allahs barmhärtighet vara över honom), sägs det att hans lärare Fariduddin Masud Ganj-i Shakkar sade: ”Så länge den troendes ledare Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) ännu inte hade trott på islam, ropades bönen ut i grottor och hålor. Men den dag den troendes ledare Umar Faruq (må Allah vara nöjd med honom) trodde, drog han sitt svärd, ställde sig upp och sade till Bilal (må Allah vara nöjd med honom): ’Stig upp på Kaba och ropa ut bönen.’ Bilal gjorde så på hans befallning.” (Rahatul Qulub, s. 71, den tolfte samlingen.) Vi vet att inget av detta är korrekt. Varken före eller efter Umars antagande av islam ropades bönen ut någonstans i Mecka – inte i grottor, hålor eller Kaba. Dessutom hade Kaba ingen minbar och har ingen sådan. Vi kan säga att denna bok sannolikt skrevs falskeligen i Khwaja Nizamuddins namn. Eller också trodde dess författare, av naivitet, utan vidare på det de hade hört. 8. Allahs Sändebud är kunskapens stad och Ali är dess port En hadith som är mycket spridd i vårt samhälle lyder: ”Jag är kunskapens stad och Ali är dess port.” Erfarna hadithlärda har betecknat denna hadith som fabricerad. Vissa har kallat den svag i stället för falsk. Imam al-Tirmidhi återberättade en hadith med denna innebörd och förklarade själv att den var svag. (al-Tirmidhi, al-Sunan 5/596.) Imam al-Bukhari, Abu Hatim, Yahya ibn Sa‘id, al-Dhahabi och andra hadithlärda har betecknat hadithen som en ogrundad lögn. (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 1/261–265; al-Suyuti, al-La’ali 1/328–336; Mulla Ali al-Qari, al-Asrar, s. 71–72.) 9. Att Ali fick den dervischiska khirqa I en spridd berättelse sägs: ”Efter att Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) återvänt från mi‘raj kallade han sina följeslagare (må Allah vara nöjd med dem) och sade att han skulle ge sin dervischiska khirqa till den som kunde besvara hans frågor korrekt. … Han frågade Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom): ’Om jag ger just dig denna dervischiska khirqa, hur ska du uppfylla dess rätt?’ … På samma sätt frågade han Umar … och Uthman … Därefter frågade han Ali. Ali svarade: ’Jag ska skydda Allahs tjänares hemligheter.’ Då gav han khirqan till Ali …” och så vidare. Hela berättelsen är ogrundad och fabricerad. (Khwaja Nizamuddin Awliya, Rahatil Qulub, s. 8–9.) 10. Kalla på Ali, så hjälper han dig i nöden Mulla Ali al-Qari säger att detta är en grov, fabricerad lögn som shiiterna hittat på: ”Kalla på Ali, han visar underbara gärningar; du ska finna honom som din hjälpare i olycka och nöd. O Muhammad, genom din profetia; O Ali, genom ditt helgonskap.” (Mulla Ali al-Qari, al-Asrar, s. 265–266; al-Ajluni, Kashf al-Khafa 2/489.) I själva verket är den shiitiska läran och den shiitiska gruppen källan till all vidskepelse, shirk och bid‘a som är spridd i vårt samhälle. De överger den ädla Koranen och den tydliga sunnan och överdriver i vördnaden för de tolv eller sju imamerna i Allahs Sändebuds släkt. Därför blir det lätt för islams fiender att sprida och befästa olika lögner och trosförstörande påståenden i deras namn. Deras hjärtan har frigjort sig från Koranens och Muhammads, Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom), sunnas band. Ali och imamerna ur hans släkt har satt sig i deras hjärtans innersta rum. Allt som bedragarna har sagt i deras namn har de vördnadsfullt accepterat, och på grundval av dessa lögner har de förvrängt den tydliga vägledningen i Koranen. Ett av denna grupps grövsta brott är att de har gjort Ali (må Allah vara nöjd med honom) och imamerna ur hans släkt till gudar. De har föreställt sig ”gudomlighet” eller ”gudomlig kraft” hos dem. Detta är en form av shirk som är spridd bland dem. Medan Koranen och sunna gång på gång lär att man i all nöd endast ska söka hjälp hos Allah, har de hittat på att man ska söka hjälp hos Ali. Att i nöd och olycka be någon annan än Allah om övernaturlig hjälp är roten till all shirk. Jag har behandlat detta utförligt i boken Rah-e Belayat. På grundval av denna grova lögn har shiiterna hittat på en åkallan som beklagligt nog också är spridd bland många sunnitiska muslimer i vårt samhälle. Jag citerar denna shirk-fyllda åkallan ur en spridd bok: ”Åkallan Nadi Ali. Om man efter tahajjudbönen, före och efter den, läser salawat och sedan läser denna åkallan så mycket man kan, uppfylls ens önskningar och svåra olyckor avvärjs. I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Kalla på Ali, den som uppenbarar underverk; du ska finna honom som din hjälpare i olyckor, och varje bekymmer och sorg ska skingras genom din väldiga kraft. O Allah, genom din profetia; O Muhammad, genom ditt helgonskap; O Ali, O Ali, O Ali. Det finns ingen hjälte utom Ali och inget svärd utom Dhu al-Fiqar. Hjälp från Allah och en nära förestående seger; och förkunna det glada budskapet för de troende. Allah är den bästa beskyddaren och han är den barmhärtigaste av de barmhärtiga.” (M. Basiruddin Ahmad, Nek Amal, s. 186.) 11. Att Ali lämnades på en kamelrygg i stället för att begravas Den 23:e dagen i Ramadan år 40 efter hijra blev Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) martyr i Kufa, kalifatets huvudstad, genom en lönnmördande kharijits hand. Hans äldste son Hasan ibn Ali (må Allah vara nöjd med dem) ledde begravningsbönen. Efter bönen begravdes han i sitt hus i Kufa. Imam Hasan och de andra fruktade nämligen att kharijiterna skulle stjäla och vanära hans kropp om han begravdes på den allmänna kyrkogården. Detta var känt bland de första muslimska generationerna. Senare spred shiiterna en påhittad och falsk berättelse om saken. Sammanfattningen är att Ali (må Allah vara nöjd med honom) inte begravdes utan lämnades på en kamelrygg. Kamelen försvann … och senare hittades hans grav i Najaf. Detta är inte bara lögn; det är dessutom grovt kränkande för Ali, Hasan, Husayn (må Allah vara nöjd med dem) och hela Alis familj. Efter döden är begravning av kroppen en plikt för de levande. Ingen utom en fullständigt omdömeslös dåre skulle tro att de skulle försumma denna plikt och lämna den troendes ledare på en kamelrygg. Inte ens en helt vanlig människa, än mindre Hasan och Husayn (må Allah vara nöjd med dem), skulle vilja lämna sin fars kropp på detta sätt. Han skulle vilja att faderns grav var känd, så att han och hans efterkommande kunde besöka den … Problemet är emellertid att shiiterna, efter att ha övergett Koranen och sunna och dränkt sina hjärtan i överdriven vördnads mörker, genom olika tolkningar har kommit att tro på allt som sagts i imamernas namn och som är falskt, strider mot sharia samt mot förnuft och samvete. På grundval av denna lögn tror och förkunnar shiiterna att en grav i Najaf är Alis grav. Under tre hundra år efter Alis martyrskap sade ingen att Alis grav fanns i Najaf. Först omkring tre hundra år senare började denna grav, på grundval av olika folkliga berättelser och vidskepelser, bli känd som Alis grav. Gravens situation liknar helt berättelsen om Ram-templet på platsen för Babri-moskén. Alla hinduiska forskare och historiker är eniga om att det aldrig fanns något Ram-tempel på platsen för Babri-moskén i Ayodhya. Genom de extremistiska hinduernas propaganda har denna lögn ändå nu nästan blivit en självklar sanning. Kanske kommer ett Ram-tempel en dag att byggas där. Miljarder människor i Indien kommer att tro att Ram föddes just där. På samma sätt tror miljontals shiiter att denna grav i Najaf är Alis grav. Därför kallar de Najaf för Najaf al-Ashraf: det heliga Mecka, det heliga Medina och det högheliga Najaf! (Ibn Taymiyya, Majmu‘ al-Fatawa 27/446; Ibn Kathir, al-Bidaya 7/330; Mulla Ali al-Qari, al-Asrar, s. 280.) 12. Mina följeslagare är som stjärnor En hadith som är spridd i det muslimska samhället lyder: ”Mina följeslagare är som stjärnor; vem av dem ni än följer blir ni rätt vägledda.” Hadithen är så berömd hos oss att en vanlig muslim naturligt antar att den finns samlad i alla hadithsamlingar, däribland al-Bukhari och Muslim och de sex kanoniska samlingarna. Saken är dock att den inte finns i någon berömd hadithsamling – än mindre i de sex kanoniska samlingarna. Denna formulering, och flera formuleringar med samma innebörd, har återgetts med flera kedjor i biografiska verk om svaga och bedragande återberättare, i några rättsliga verk och i ett par mindre kända hadithböcker. I varje kedja är flera återberättare kända som bedragare eller anklagade för extrem svaghet och lögn. Därför har Abu Bakr al-Bazzar, Ahmad ibn Amr (d. 292 AH), Ibn Hazm al-Zahiri, Ali ibn Ahmad (d. 456 AH), al-Dhahabi, Muhammad ibn Ahmad (d. 748 AH), och andra hadithlärda betraktat denna hadith som fabricerad och ogrundad. (Abd ibn Humayd, al-Musnad, s. 250; Ibn Hazm, al-Ihkam 6/244; al-Dhahabi, Mizan al-I‘tidal 2/141–142; al-Sakhawi, al-Maqasid, s. 49–50.) Det märkliga är att vi för att bevisa följeslagarnas rang förlitar oss på sådana otillförlitliga hadither, trots att Koranen på många ställen tydligt beskriver deras rang. Många autentiska hadither om deras rang har också samlats i de berömda hadithsamlingarna. 13. Mina ahl al-bayt är som stjärnor En annan hadith med samma formulering som den ovan lyder: ”Min ahl al-bayt, det vill säga husets folk eller mina efterkommande, är som stjärnor; vem av dem ni än följer blir ni rätt vägledda.” Nubayt ibn Sharit (må Allah vara nöjd med honom) var en följeslagare. Flera tabi‘un lärde sig och återberättade hadither från honom. En av hans senare ättlingar, Ahmad ibn Ishaq ibn Ibrahim ibn Nubayt, hävdade under det tredje eller fjärde århundradet efter hijra att han hade ett skriftligt manuskript av Nubayt hos sig. Han hävdade att han hade fått manuskriptet från sin far och farfar. En av haditherna i det var denna hadith. Hadithlärda är eniga om att denne man var en grov lögnare. Han skrev själv manuskriptet genom bedrägeri och tillskrev det sin äldre förfader. Denna hadith och alla hadither i manuskriptet är fabricerade. (al-Dhahabi, Mizan al-I‘tidal 1/216; Ibn Hajar, Lisan al-Mizan 1/136.) 14. Mina följeslagares eller min nations meningsskiljaktighet är nåd En mycket spridd och berömd hadith lyder: ”Min nations meningsskiljaktighet är nåd.” Ibland sägs också: ”De lärdas meningsskiljaktighet är nåd.” Vissa säger: ”Mina följeslagares meningsskiljaktighet är nåd.” Hadithlärda förklarar att även om denna formulering är spridd i samhället i många former som en nåd, finns den inte med en berättarkedja i någon hadithsamling. Den har inte återgetts med någon autentisk, svag eller ens fabricerad kedja. Många har nämnt den i olika böcker som en hadith utan kedja. Allama al-Subki sade: ”Den är inte känd som en hadith bland hadithlärda. Jag har inte funnit någon kedja till den; den har ingen kedja alls, vare sig autentisk, svag eller fabricerad.” (Mulla Ali al-Qari, al-Asrar, s. 51; al-Suyuti, al-Jami‘ al-Saghir 1/13; al-Albani, al-Da‘ifa 1/141.) Meningsskiljaktighet är i grunden klandervärd. I vissa fall kan den vara tillåten eller till och med berömvärd. Vi kan säga mycket till dess lov eller klander. Men under inga omständigheter kan vi tillskriva Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) detta uttalande, eftersom det är ett ogrundat påstående utan berättarkedja. 15. Yazid på Muawiyas axlar: en helvetesbo på en paradisbos axlar I boken Rahatul Qulub, som tillskrivs Khwaja Nizamuddin Awliya, sägs det att Fariduddin Ganj-i Shakkar sade: ”En dag satt den utvalde Sändebudet (frid och välsignelser över honom) tillsammans med följeslagarna. Då gick Muawiya förbi med sin son Yazid på axlarna. När Profeten såg honom log han och sade: ’Se, se! En helvetesbo färdas på en paradisbos axlar.’ …” (Rahatil Qulub, s. 130.) Det krävs inte mycket kunskap för att förstå att detta är ogrundat och fabricerat. Den som har ens grundläggande kunskap om islams historia vet att Yazid föddes omkring fjorton år efter Allahs Sändebuds död. 16. ”Markkyssning” under följeslagarnas tid I boken Rahatul Qulub, som tillskrivs Khwaja Nizamuddin Awliya (må Allahs barmhärtighet vara över honom), står det: ”En dag satt Allahs Sändebud omgiven av följeslagarna … Då kom en arab, kysste marken i vördnad och sade …” (Rahatil Qulub, s. 130.) Detta är helt ogrundat och fabricerat. Som vi redan sagt verkar hela boken vara skriven av bedragare. Inte bara markkyssning; inte heller bruket att kyssa fötter var känt under Allahs Sändebuds tid. Under hans tjugotre år som profet kom vissa av hans hundratusentals följeslagare till honom en eller två gånger, medan andra kom mer än tusen gånger. Deras sunna vid sådana tillfällen var att hälsa. Ibland skakade de hand efter hälsningen. I ett fåtal fall kysste de varandras pannor eller omfamnade varandra. Några svaga berättelser uppger att vissa kysste Allahs Sändebuds fötter. Bland de otaliga besöken av hundratusentals människor under hans tjugotreåriga profetiska liv har endast fyra eller fem fall av fotkyssning återgetts med svaga kedjor. I dessa fall var det ingen välkänd följeslagare som kysste hans fötter; det var beduiner eller judar som nyligen antagit islam och som inte stannade vid hovet eller kände till dess etikett. (Abu Bakr Muhammad ibn Ibrahim, al-Rukhsatu fi Taqbil al-Yad, s. 55–80.) Abu Bakr, Umar, Uthman, Ali, Fatima, Bilal (må Allah vara nöjd med dem) och hundratals andra ledande följeslagare måste under tjugotre år ha kommit till hans närvaro minst tiotusen gånger var. Men ingen kysste någonsin ens en gång hans välsignade fötter eller kysste sin hand efter att ha lagt den på dem – och att kyssa marken framför honom är ännu mer otänkbart. Indiens hinduer var vana vid att falla ned inför människor, buga och visa vördnad. Efter islams ankomst blev det även bland Indiens muslimer vanligt att falla ned inför andliga ledare, äldre eller kungar, kyssa deras fötter eller kyssa marken framför dem. Denna sed är utan tvekan anti-islamisk. Det mest sorgliga är att man låter den passera som hadith. 17. Omsorg om den senare tidens nation Bland de otaliga ogrundade och fabricerade hadither som har infogats i boken Sirr al-Asrar, som tillskrivs Abd al-Qadir al-Jilani (må Allahs barmhärtighet vara över honom), finns följande: ”Jag hyser stor omsorg om min nations folk i den sista tiden.” (Sirr al-Asrar, s. 15.) Detta återfinns inte i någon bok med någon autentisk, svag eller fabricerad berättarkedja. Som vi redan sagt framstår hela denna bok som fabricerad.

2.6. Om tabiʿunerna

Det finns otaliga påhittade berättelser i omlopp om tabi‘in och fromma personer från senare tider. Jag nämner här några av de mest berömda ämnena. 1. Uways al-Qarani (må Allahs barmhärtighet vara över honom) Under Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, livstid berättade han för följeslagarna om en man vid namn Uways ibn Amir från Qaran-stammen i Jemen, och i autentiska hadither nämns att Umar träffade honom efter Profetens död, må Allah vara nöjd med honom. Men under senare tider har många besynnerliga och falska berättelser hittats på kring den vördnadsvärde Uways. Många predikanter hittade på besynnerliga berättelser för att fascinera sina åhörare. Många godtrogna dervischer återberättade allt de hade hört. En del av dessa berättelser handlar om Uways, medan andra har hittats på och tillskrivits Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Detta är utan tvekan orsaken till mycket allvarliga och de grövsta synderna. Sammanfattningen av det som har berättats om den vördnadsvärde Uways ibn Amir al-Qarani (må Allah vara nöjd med honom) i autentiska hadither, samlade i Sahih Muslim och andra verk, är följande: När den vördnadsvärde Umar var kalif (13–23 AH) brukade han, när Jemens armé anlände till honom, fråga: ”Finns det någon bland er som heter Uways ibn Amir?” På detta sätt fann han en gång Uways. Han sade: ”Är du Uways?” Uways svarade: ”Ja.” Umar sade: ”Är du från Murad-stammen, en gren av Qaran-stammen?” Han svarade: ”Ja.” Umar sade: ”Hade du spetälska på kroppen, och har Allah botat allt utom ett område stort som en dirham nära naveln?” Han svarade: ”Ja.” Umar sade: ”Har du en mor?” Han svarade: ”Ja.” Då sade Umar: ”Jag hörde Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, säga: ’Uways ibn Amir kommer att komma till er tillsammans med Jemens armé. Han är från Murad-stammen, en gren av Qaran-stammen. Han hade spetälska på kroppen, och Allah har botat allt utom ett område stort som en dirham. Han har en mor och han tjänar henne. Om han svär en ed inför Allah om något, kommer Allah att uppfylla hans ord. Om du kan be honom att be om förlåtelse för dina synder, så gör det.’” I en annan återberättelse sägs: ”Den främste bland tabi‘in är en man som heter Uways … Be honom att be om förlåtelse för er.” Efter att ha sagt detta sade den vördnadsvärde Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Be Allah om förlåtelse för mig.” Då bad Uways Allah om förlåtelse för Umars synder. Umar frågade honom: ”Vart ska du bege dig?” Han svarade: ”Jag ska till Kufa.” Umar sade: ”Ska jag då skriva ett brev till Kufas guvernör för din skull?” Uways svarade: ”Jag föredrar att hålla mig bland de allra vanligaste människorna.” Året därpå begav sig en framstående man från Kufa till hajj. När han träffade kalifen Umar frågade Umar honom om Uways. Den framstående mannen sade: ”Jag såg honom i ett mycket förfallet hus under mycket fattiga förhållanden.” Då berättade Umar (må Allah vara nöjd med honom) för honom den ovan nämnda hadithen från Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. När den framstående mannen återvände till Kufa gick han till Uways och bad honom att be Allah om förlåtelse för honom. Uways sade: ”Du har just återvänt från en välsignad hajjresa. Be Allah om förlåtelse för mig. Träffade du Umar?” Han svarade: ”Ja.” Då bad Uways Allah om förlåtelse för hans synder. Efter denna händelse fick människorna kännedom om Uways, och därför började människor komma och gå hos honom. Då begav sig Uways någonstans där han kunde hålla sig undan människornas blickar. Under de närmast följande två årtiondena levde den vördnadsvärde Uways al-Qarani som en helt vanlig människa i samhället, dold för människornas blickar. I den ort där han för tillfället bodde brukade han regelbundet delta i bönen och predikningarna i den lokala moskén som en vanlig gudstjänare. Ibland sade han själv några ord. Det är också känt att några personer brukade sitta i moskén och recitera Koranen. Det är likaså känt att han på detta sätt deltog i olika jihadinsatser. År 37 AH utkämpades slaget vid Siffin mellan den vördnadsvärde Ali (må Allah vara nöjd med honom) och den vördnadsvärde Muawiya (må Allah vara nöjd med honom). I detta slag ingick den vördnadsvärde Uways al-Qarani i den vördnadsvärde Alis armé. Han stupade så småningom medan han kämpade på Alis sida. (Muslim, as-Sahih, 4/1968–1969; Ahmad, al-Musnad, 3/480; al-Hakim, al-Mustadrak, 3/455–461.) Detta är den autentiska berättelsen om honom. I vårt land är många påhittade och grundlösa berättelser om honom spridda. Det sägs att han bar sin mor. Det sägs att han, när han fick höra att Allahs sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, välsignade tand hade skadats i slaget vid Uhud, slog ut alla sina egna tänder och så vidare. Det finns ingen grund för något av detta. Det sägs också att den vördnadsvärde Umar och Ali gick till honom för att träffa honom eller bad honom om förböner. Allt detta är falskt. Av den ovan nämnda autentiska hadithen har vi sett att det var Uways som, i enlighet med Allahs sändebuds förutsägelse, kom till Umars hov. Ännu allvarligare är emellertid de påhittade berättelser som kring honom har tillskrivits Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Det sägs till exempel att Allahs sändebud före sin död lämnade sin välsignade skjorta eller dräkt åt Uways al-Qarani (må Allahs barmhärtighet vara över honom), och att den vördnadsvärde Umar och den vördnadsvärde Ali överlämnade denna dräkt till honom. Allt detta är påhittat och grundlöst. Ibn Dahya, Ibn as-Salah, Ibn Hajar al-Asqalani, as-Sakhawi, Mulla Ali al-Qari och andra hadithlärda är eniga om att allt detta är ogiltiga och påhittade berättelser. (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at, 1/350; as-Suyuti, al-La’ali, 1/449; Ibn Iraq, Tanzih, 2/32–36; Mulla Ali al-Qari, al-Asrar, s. 181.) 2. Den vördnadsvärde Hasan al-Basri (må Allahs barmhärtighet vara över honom) Den vördnadsvärde Hasan al-Basri (må Allahs barmhärtighet vara över honom) (22–109 AH) var en berömd tabi‘i. Många falska och påhittade berättelser om honom är spridda i samhället. Till exempel är berättelser om samtal, diskussioner och annat mellan Hasan al-Basri och Rabi‘a al-Basri mycket spridda i vårt samhälle. De var dock varken jämnåriga eller samtida. Rabi‘a al-Basri föddes år 100 AH eller omkring denna tid. Hon dog år 180/181 AH. När Hasan al-Basri dog var Rabi‘a al-Basri endast 10 eller 11 år gammal. Därav kan vi lätt förstå att alla de historier och berättelser som sprids om dessa två personer är påhittade. Ännu allvarligare är emellertid de falska berättelser som genom honom har tillskrivits Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Det sägs till exempel att Hasan al-Basri tog tariqa från Allahs sändebud genom Ali (må Allah vara nöjd med honom), eller att han tog emot khirqa, stav och annat från Chishtiyya-tariqan. Detta påstående saknar grund. Den vördnadsvärde Hasan al-Basri (må Allah vara nöjd med honom) var en av tabi‘ins främsta hadithlärda, rättslärda, mujahider, predikanter och asketiska fromma. Förutom att undervisa i hadith och fiqh predikade han mot världslig girighet och begär samt för att människor skulle överge livets bekvämlighet och inrikta sig på det kommande livet. När han påminde om det kommande livet brukade han gråta av kärlek till Allah och fruktan för Allah. Dessa samlingar hade ett särskilt inflytande på människorna under den tiden. De flesta sufi-dervischer från senare tider inspirerades av honom och lärde sig av honom. Under den vördnadsvärde Hasan al-Basris (må Allahs barmhärtighet vara över honom) tid var orden tasawwuf och sufi och liknande okända. Även tariqa i den vedertagna betydelsen var okänd. De talade huvudsakligen, i ljuset av Koranen och hadith, om kärleken till Allah och det kommande livet och ägnade sig mycket åt dyrkan och tjänst åt Allah. Det fanns inte heller någon sed att gå till en bestämd person för tariqa. Genom den samlade gemenskapen med olika följeslagare och tabi‘in uppnådde människorna andlig fulländning. Omkring femhundra år senare, när hela den muslimska världen hade sjunkit ned i splittringens och okunnighetens mörker och slitits sönder av tartarernas fruktansvärda angrepp, grundades och spreds tariqorna under 500- och 600-talen AH. Qadiriyya-tariqan förknippas med den vördnadsvärde Abd al-Qadir al-Jilani (må Allahs barmhärtighet vara över honom) (död 561 AH/1166 e.Kr.). Han grundade eller etablerade dock inte den Qadiriyya-tariqa som är känd i dag. Den kom i bruk långt efter honom. Grundaren av Rifa‘iyya-tariqan var Ahmad ibn Ali ar-Rifa‘i (må Allahs barmhärtighet vara över honom) (död 578 AH). Grundaren av Suhrawardiyya-tariqan var Shihab ad-Din as-Suhrawardi (må Allahs barmhärtighet vara över honom) (död 632 AH). Den vördnadsvärde Muin ad-Din Chishti (må Allahs barmhärtighet vara över honom) var den främste förkunnaren av Chishtiyya-tariqan. Han dog år 633 AH (1236 e.Kr.). Ali ibn Abd Allah ash-Shadhili (må Allahs barmhärtighet vara över honom) (656 AH/1258 e.Kr.) grundade Shadhiliyya-tariqan. Muhammad ibn Muhammad al-Bukhari Baha ad-Din Naqshband (må Allahs barmhärtighet vara över honom) (död 791 AH) grundade Naqshbandiyya-tariqan. Dessa personer valde ut de profetiska gudstjänsterna i ljuset av Koranen och hadith och försökte genom dem främja muslimernas andliga utveckling. I själva verket var det de som under dessa mörka och svåra tider bar ansvaret för att förkunna och etablera islam bland vanliga muslimer. En spridd berättelse från senare tider lyder att Hasan al-Basri (må Allahs barmhärtighet vara över honom) genom den vördnadsvärde Ali (må Allah vara nöjd med honom) fick Chishtiyya-tariqan och vissa andra tariqor från Allahs sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. Det sägs att han fick khirqa och kalifat av den vördnadsvärde Ali och blev tariqans sajjada-nashin. Detta påstående är falskt och grundlöst. Hasan al-Basri (må Allahs barmhärtighet vara över honom) föddes i Medina år 22 AH. När han var 13 år gammal, år 35 AH, utsågs Ali (må Allah vara nöjd med honom) till kalif och flyttade kalifatets centrum eller huvudstad från Medina till Kufa. Därefter såg Hasan al-Basri (må Allah vara nöjd med honom) aldrig mer Ali (må Allah vara nöjd med honom). Han fick inte ens möjlighet att sitta vid Alis hov och studera. Den vördnadsvärde Ali (må Allah vara nöjd med honom) stupade år 40 AH. Vi kan lätt förstå att den vördnadsvärde Ali (må Allah vara nöjd med honom), förbi sina mest meriterade söner, otaliga framstående anhängare, elever och följeslagare, inte lämnade khirqa och kalifat till en trettonårig pojke eller gjorde honom till sajjada-nashin. Ibn Dahya, Ibn as-Salah, adh-Dhahabi, Ibn Hajar, as-Sakhawi, Mulla Ali al-Qari och andra hadithlärda har nämnt att allt detta är grundlösa och ogiltiga berättelser. (As-Sakhawi, al-Maqasid, s. 335; Mulla al-Qari, al-Asrar, s. 181.)

2.7. Om de ädla awliyā och walāya

Det finns många anvisningar i Koranen och de autentiska haditherna om Allahs vänners identitet, gärningar och ställning. Detta behandlas utförligt i böckerna Ihyāʾ as-Sunan och Rāh-e Walāyat. Förfalskarna sprider många lögner om detta i det muslimska samhället, och många godtrogna, fromma äldre män har trott på dem i all enkelhet. Här nämner jag några saker i ämnet. 1. De gudsvänligas karāmāt, eller övernaturliga förmågor, är sanna I en allmänt spridd bok står det: ”Några uttalanden ur den ädla Koranen och de ädla haditherna om Allah den Upphöjtes vänners ära: … Karāmātu l-awliyāʾ ḥaqq – enligt hadith. Det betyder: De gudsvänligas övernaturliga förmågor är sanna.” [Khwaja Nizamuddin Awliya, Rahāt al-Muḥibbīn, baksidan]. Genom att ange denna mening som en hadith, alltså som Allahs Sändebuds ord, har man förfalskat något i Allahs Sändebuds namn. Här ska vi behandla två frågor: (1) meningens källa och (2) dess innebörd. För det första: meningens källa. Meningen ”De gudsvänligas karāmāt är sanna” är ett uttalande av muslimska lärda. Den är inte en hadith. Allahs Sändebud sade aldrig denna mening, och den har inte heller återberättats från honom med någon autentisk eller svag berättarkedja. Dessutom är själva ordet karāma inte ett ord ur Koranen eller haditherna. Koranen och haditherna kallar profeternas och de gudsvänligas övernaturliga gärningar för āyāt, det vill säga tecken. Från det andra och tredje århundradet började muslimska lärda kalla profeternas tecken för muʿjizāt och de gudsvänligas tecken för karāmāt. Från det andra hijriska århundradet förnekade muʿtaziliterna och vissa andra grupper möjligheten att övernaturliga gärningar kunde ske genom de gudsvänliga. Denna uppfattning strider mot Koranen och sunna. Olika koranverser och hadither visar att Allah ibland ger fromma människor, även andra än profeterna, övernaturliga tecken, eller āyāt. Därför säger de lärda som följer sunna: ”De gudsvänligas karāmāt är sanna.” För det andra: meningens innebörd. Vi har alltså sett att detta inte är Allahs Sändebuds ord, utan de lärdas uttalande. Därför har det varit en förfalskning att kalla meningen en hadith. Dessutom har den i citatet ovan översatts fel, vilket innebär ytterligare förfalskning i översättningen. A. Karāma kontra övernaturlig förmåga Meningen innehåller tre ord: karāma, awliyāʾ och ḥaqq. I citatet ovan har det första ordet, karāma, översatts med ”övernaturlig förmåga”. Detta är inte bara fel, utan strider också mot islamisk tro. Karāma betyder ett övernaturligt tecken, inte en övernaturlig förmåga. Att tro att någon annan än den Allsmäktige Allah har en övernaturlig förmåga är shirk. Grundbetydelsen av karāma är en hedersbevisning. I islamisk terminologi betyder karāma ”en övernaturlig gärning som utförs genom fromma människor som inte är profeter eller sändebud”. Att betrakta ett övernaturligt tecken som en övernaturlig förmåga är en av orsakerna till shirk. De kristna hävdar: ”Ingen annan än Gud har makt att återuppväcka de döda. Jesus återuppväckte de döda. Detta bevisar att Jesus var Gud, eller att gudomlighet eller gudomlig makt fanns i honom.” I Koranen sägs upprepade gånger att ingen profet, inget sändebud och ingen annan kan frambringa eller visa ett övernaturligt tecken av egen vilja; det kan endast ske genom Allahs vilja. Att en övernaturlig händelse sker genom en gudsvän eller annan from person betyder alltså inte att gärningen står under den personens vilja eller att den beror på hans egen förmåga. Det betyder att Allah i en särskild händelse hedrade honom genom att ge honom ett övernaturligt tecken. Vid en annan tidpunkt behöver Allah inte ge honom något sådant. Jag nämner ett enda exempel. Det har återberättats med en tillförlitlig berättarkedja att Umar ibn al-Khattab, må Allah vara nöjd med honom, en fredag i början av år 23 efter hijra höll predikan i Profetens moské och högt ropade: ”Sariya, bege dig till berget!” Vid den tiden kämpade den muslimske befälhavaren Sariya ibn Zuraym på ett slagfält i Persien. Han höll på att besegras. Då hörde han Umars ord, tog skydd vid berget och vann striden. (At-Tabari, Tārīkh 2/553–554; Ibn Hajar, al-Iṣāba 3/5–6; al-Maqdisi, s. 468.) I denna händelse ser vi en särskild karāma hos Umar. Han såg situationen på ett slagfält tusentals mil bort, gav en muntlig anvisning och Sariya hörde den. Innebörden är att Allah den Store i detta särskilda ögonblick hedrade sin store vän. Umar uppfattade den avlägsna scenen i sitt hjärta och gav anvisningen, och Allah lät Sariya höra den. Det betyder inte att Umar hade förmågan att se allt som skedde tusentals mil bort, eller att han när han ville kunde se avlägsna saker på detta sätt eller sända sina ord på avstånd. I slutet av samma år, den 27 dhul-hijja år 23 efter hijra, sade Umar takbīrat at-taḥrīma för morgonbönen. Då angrep Allahs fiende Abu Luʾluʾ, som stod bakom honom bland de bedjande med en mantel över sig, honom upprepade gånger med en dold kniv. Umar föll medvetslös. När han återfick medvetandet frågade han: ”Vem angrep mig?” De svarade: ”Abu Luʾluʾ.” Han sade: ”All lovprisning tillkommer Allah; jag behövde inte bli martyr genom en muslims hand.” Några dagar senare avled han. (Ibn Kathir, al-Bidāya 7/130–138.) Här ser vi att Allah i den första händelsen lät Umar se en situation tusentals mil bort, men i den andra inte lät honom känna till fienden som stod bredvid honom. Orsaken är att karāma aldrig är en förmåga; den är endast en hedersbevisning från Allah. B. Walī och awliyāʾ Ordet walāya betyder närhet, vänskap, beskydd och liknande. Den som uppnår walāya kallas walī, det vill säga Allahs vän, den nära eller beskyddaren. Om de gudsvänliga säger Koranen: ”Vet att Allahs vänner inte skall känna någon fruktan och inte heller sörja – de som tror och är gudfruktiga.” (Sura Yunus 10:62–63.) Īmān betyder en ren tro på tawḥīd och risāla, fri från shirk och kufr. Ordet taqwā betyder att skydda sig själv. Att avstå från varje handling eller tanke som gör den Allsmäktige Allah missnöjd kallas taqwā. I grunden omfattar taqwā att avstå från allt förbjudet, otillåtet och syndigt. Genom denna vers får vi veta att den gudsvänliges identitet begränsas till två egenskaper: tro och gudsfruktan. Ju starkare och mer fullkomliga dessa egenskaper är hos en människa, desto längre har hon kommit på walāyas väg och desto mer älskad av Allah, och därmed desto mer gudsvänlig, är hon. Allahs Sändebud delade handlingarna på walāyas väg i två delar: farḍ och nafl. Efter att ha utfört alla obligatoriska handlingar fortsätter tjänaren att närma sig Allah genom att utföra många frivilliga gudsdyrkningar. Därför förstår vi att varje muslim är Allahs vän. Den som har mer tro och taqwā är mer gudsvänlig. En av de stora imamerna inom den hanafitiska rättsskolan, Abu Jaʿfar at-Tahawi (d. 321 hijra), återgav imam Abu Hanifas, Muhammad och Abu Yusuf – må Allah förbarma sig över dem – samt ahl as-sunna wa-l-jamāʿas troslära och sade: ”Alla troende är den Barmhärtiges vänner. Den av dem som är mest lydig mot Allah och mest följer Koranen är den mest hedrade hos Allah, alltså den mest gudsvänlige.” (Imam at-Tahawi, al-ʿAqīda, s. 357–362.) Måttstocken för walī och walāya är alltså tro och taqwā: att utföra alla obligatoriska handlingar och många frivilliga gudsdyrkningar. Om en muslim bevarar en korrekt tro enligt den fullständiga sunna, uppnår taqwā genom att avstå från alla slags förbjudna handlingar, utför alla sina obligatoriska plikter och dessutom så långt som möjligt utför frivilliga gudsdyrkningar, då är han Allahs walī, en älskad människa. Ju längre någon går i dessa frågor, desto mer närhet till Allah, eller walāya, uppnår han. Härav förstår vi att walāya inte är en titel eller rang, och att det inom islam inte finns någon särskild tjänst eller nivå som kallas walī. Varje troende är en walī. Den som uppnår mer tro och taqwā är mer gudsvänlig. C. Ḥaqq ”Karāmātu l-awliyāʾ ḥaqq”, eller ”De gudsvänligas övernaturliga gärningar är sanna”, betyder att övernaturliga gärningar kan visa sig genom gudsvänliga människor. Om en övernaturlig gärning visar sig genom en människa som till synes är en from, troende och gudfruktig person, skall den förstås som en hedersbevisning från Allah. Om det genom en tillförlitlig källa blir känt att en övernaturlig gärning har visat sig genom en from äldre person, skall man tro att den är sann. Att förneka detta eller avfärda det som omöjligt är muʿtaziliternas troslära. Uttrycket ”de gudsvänligas karāmāt är sanna” har getts två felaktiga tolkningar. För det första menar vissa att allt som berättas i de gudsvänligas namn om karāmāt eller övernaturliga händelser måste betraktas som sant. Detta är ett grovt misstag. Ingen berättelse är godtagbar utan en autentisk berättarkedja. Liksom falska hadither har oräkneliga falska berättelser om karāmāt spridits i samhället i de gudsvänligas namn. För det andra menar vissa att uttrycket betyder att de gudsvänliga måste ha karāmāt, eller att karāma är deras kännetecken. Detta är också ett allvarligt misstag. Utöver yttre goda gärningar finns inget tecken, märke eller certifikat för att identifiera en walī. Ingen karāma eller övernaturlighet är någonsin måttstocken för walāya. Allahs mest älskade walī kan sakna alla slags karāmāt. Vi vet att de flesta av Allahs mest älskade vänner, de ädla följeslagarna, inte har fått någon karāma återberättad om sig. Samtidigt kan en övernaturlig händelse också visa sig genom en syndare, en otrogen eller en avgudadyrkare. Dessutom är den som har fått en karāma inte en person med någon särskild rang och är inte skyddad från att falla i fel. Om han handlar fel kommer han att straffas. Koranen visar att även en walī som fått en karāma ibland har gått vilse och blivit förledd. (Sura al-Aʿraf 7:175–177; Ibn Kathir, Tafsir 2/265–268.) 2. De gudsvänliga dör inte I en spridd bok står det: ”Allahs vänner har verkligen ingen död; de förflyttas i stället från den förgängliga världen till den bestående världen i det kommande livet – enligt hadith.” (Khwaja Nizamuddin Awliya, Rahāt al-Muḥibbīn, baksidan.) Det bör påpekas att samma hadith i boken Sirr al-Asrār, som sprids i Abd al-Qadir al-Jilānis namn, återges med en annan formulering: ”De troende har ingen död; de förflyttas i stället från den förgängliga världen till den bestående världen i det kommande livet.” Båda dessa uttalanden är falska, avskyvärda och påhittade när de tillskrivs Allahs Sändebud. De har inte återberättats med någon autentisk, svag eller ens påhittad berättarkedja. Vi vet att varje människa genom döden ”förflyttas från den förgängliga världen till den bestående världen i det kommande livet”. Ingen har någon särskild egenskap i detta avseende. Koranens olika verser och flera autentiska hadither bevisar martyrernas särskilda liv efter döden. Profeternas särskilda liv efter döden är också bevisat genom autentiska hadither. För andra fromma människor är däremot inget särskilt liv efter döden bevisat. Allt som sägs om lärdas, gudsvänligas, böneutropa­res och andra fromma människors liv efter döden är berättelselösa, grundlösa och tomma påståenden. (Darwish Hut, Asān al-Maṭālib, s. 295–296; ad-Daylami, al-Firdaws 3/35.) 3. De gudsvänliga ber i sina gravar Ett annat påhittat uttalande om de gudsvänligas liv efter döden lyder: ”Profeterna och de gudsvänliga ber i sina gravar på samma sätt som de bad i sina hem.” (Sirr al-Asrār, s. 55.) Vi har tidigare sett att denna hadith är autentisk när det gäller profeterna. Men tillägget av ordet ”de gudsvänliga” är påhittat. 4. De gudsvänliga är Allahs doft I en spridd bok står det: ”Al-awliyāʾ rayḥān Allāh – enligt hadith. Det betyder: De gudsvänliga är Allahs doft.” [Khwaja Nizamuddin Awliya, Rahāt al-Muḥibbīn, baksidan]. Även detta är ett påhittat uttalande i Allahs Sändebuds namn. Det är inte känt att denna mening har återberättats från Allahs Sändebud med någon autentisk, svag eller falsk berättarkedja. Det finns inget problem med att kalla de gudsvänliga Allahs doft. Allahs försörjning har kallats Allahs doft, och även ett barn har kallats Allahs doft. (At-Tabari, Tafsir 27/123; Ibn Hajar, Fatḥ al-Bārī 8/621.) Men om man vill tillskriva detta uttalande Allahs Sändebud måste det vara återberättat med en autentisk berättarkedja. 5. De gudsvänliga är dolda bakom Allahs mantel I en spridd bok står det: ”Inna awliyāʾī taḥta qabāʾī lā yaʿrifuhum ghayrī illā awliyāʾī – en helig hadith. Det betyder: Mina vänner befinner sig bakom min mantel. Ingen utom jag känner dem, förutom mina awliyāʾ.” [Khwaja Nizamuddin Awliya, Rahāt al-Muḥibbīn, baksidan]. Även detta är ett grundlöst, påhittat och falskt uttalande. Det är inte känt att det har återberättats med någon autentisk, svag eller falsk berättarkedja. Liksom många andra berättelselösa och grundlösa uttalanden har även detta senare spridits bland människor. Vissa lärda under det nionde och tionde hijriska århundradet nämnde det utan berättarkedja i sina böcker, förlitande sig på grundlösa folkliga berättelser. (Al-Jurjani, Ali ibn Muhammad, d. 816 hijra, at-Taʿrīfāt, s. 295.)

2.8. Om kunskapens och de lärdas förtjänster

Det finns många koranverser och autentiska hadither som uppmanar till kunskap och beskriver lärdas och kunskapssökande elevers ställning. Samtidigt har många falska hadither fabricerats för att beskriva kunskapens förträfflighet. Många okunniga, men skenbart fromma(!), människor har också fabricerat många falska hadither för att beskriva kunskapens förträfflighet för andra. Vilket avskyvärt brott! De trodde att Koranens verser och de autentiska haditherna inte var tillräckliga; därför tänkte de att människor kanske inte skulle börja studera om de inte också fick höra några ytterligare påhittade hadither om kunskapens förträfflighet. Eftersom det främst är de lärda som förmedlar hadither, har många lärda ibland återberättat dessa falska hadither med vacker innebörd utan att granska dem. Därför har många falska hadither om kunskapens och de lärdas förträfflighet spridits i samhället. Det är allas vår skyldighet att känna till dessa falska hadither och avstå från att återberätta dem. Koranens verser och de autentiska haditherna är tillräckliga för oss. 1. Några ögonblicks eftertanke är bättre än tusen års dyrkan Bland dessa fabricerade hadither finns följande: ”Att ägna en stund eller några ögonblick åt eftertanke och muraqabah är bättre än ett års dyrkan.” Några överdriver och säger att det är bättre än sjuttio tusen års dyrkan. Muhadditherna har betecknat detta uttalande som fabricerat. Att tillskriva det Allahs Sändebud (s.a.w.) är falskt. Det är endast ett uttalande av någon tidigare lärd. (Mulla Qari, al-Asrar, s. 97; al-Albani, Da‘if al-Jami‘, s. 581.) 2. Den lärdes bläck är bättre än martyrens blod En annan fabricerad hadith om kunskapens förträfflighet lyder: ”Den lärdes bläck är bättre än martyrens blod.” Sakhāwi, Zarqani, Mulla Ali Qari och andra muhaddither har meddelat att även om uttalandet låter mycket vackert, är det inte Allahs Sändebuds (s.a.w.) ord. Zarkashi har sagt att meningen egentligen är Hasan al-Basris (r.h.) uttalande. 3. De lärda bland mitt samfund är som Israels barns profeter Detta är ett mycket spritt uttalande bland lärda och fromma människor: ”De lärda bland mitt samfund är som Israels barns profeter.” Muhadditherna är eniga om att detta inte är Profetens (s.a.w.) ord. Det är tvärtom ett grundlöst, kedjelöst, falskt och fabricerat uttalande som spridits i hans namn. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 293; Mulla Qari, al-Asrar, s. 159.) Många predikanter berättar på grundval av denna falska hadith en påhittad historia om att profeten Musa (a.s.) ska ha tvistat med profeten Muhammad (s.a.w.) om detta. Vi söker skydd hos Allah! Vilket avskyvärt påhittat uttalande! Det bör nämnas att det finns många andra hadither om de lärdas förträfflighet, där de lärda beskrivs som personer med en ställning nära profeternas. I en tillförlitlig (hasan) hadith sägs: ”De lärda är profeternas arvingar.” Tirmidhi, Abu Dawud, Ibn Majah och andra muhaddither har återberättat denna hadith. Vi bör därför diskutera dessa godtagbara hadither i stället för att synda genom att tillskriva Allahs Sändebud (s.a.w.) påhittade uttalanden. 4. Se på de lärdas ansikten En annan fabricerad hadith om de lärdas förträfflighet lyder: ”Att se på den lärdes ansikte är kärare för Allah än sextio års fasta och qiyam-dyrkan (tahajjud).” Med andra ord sägs: ”Att se på den lärdes ansikte är dyrkan.” Ingen av dessa två meningar är en hadith. Muhadditherna har beskrivit dem som falska eller fabricerade hadither. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 442; Mulla Qari, al-Asrar, s. 253.) 5. Den lärdes sömn är dyrkan En annan sådan fabricerad hadith lyder: ”Den lärdes sömn är dyrkan.” Mulla Ali Qari säger: ”Det finns ingen grund för denna mening som ett uttalande av Allahs Sändebud (s.a.w.), det vill säga som en marfu‘-hadith.” 6. Den lärdes sömn är bättre än den okunniges dyrkan Ett annat liknande grundlöst, fabricerat uttalande lyder: ”Den lärdes sömn är bättre än den okunniges dyrkan.” Båda meningarna är fabricerade. De förekommer inte i någon autentisk, svag eller påhittad överleveringskedja. Det finns dock en svag hadith med närliggande innebörd: ”Att sova med kunskap är bättre än att be med okunnighet.” (Abu Nu‘aym al-Isfahani, Hilyat al-Awliya 4/385; Mulla Ali Qari, al-Asrar, s. 255; al-Albani, Da‘if al-Jami‘, s. 861.) 7. Den lärdes sällskap är bättre än tusen böneenheter En annan fabricerad hadith i detta ämne lyder: ”Att närvara vid en lärds samling är bättre än att be tusen rak‘at.” Muhadditherna har betraktat meningen som en falsk hadith. (Mulla Qari, al-Asrar, s. 113.) På grundval av denna falska hadith har ett annat uttalande senare spridits: ”En stunds sällskap med Allahs vänner är bättre än hundra års bön utan riya.” Att umgås med goda och fromma människor är en viktig dyrkan. Koranen och haditherna ger särskilda föreskrifter om detta. Men den påstådda förträffligheten i just denna form av sällskap är fabricerad. 8. Att inte studera efter asr I vårt land är det vanligt bland många lärda och madrasastudenter att man tror att ögonen skadas om man studerar efter asr-bönen. Detta påstående har uppkommit ur en fabricerad hadith. I den påstådda hadithen sägs: ”Den som älskar sina två ögon ska inte skriva efter asr.” Detta är ingen hadith och har ingen grund. Att studera i svagt ljus, mörker eller halvmörker kan skada ögonen. Läkare kan säga mycket om detta, men det finns ingen hadith i frågan. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 397; Mulla Qari, al-Asrar, s. 216.) 9. Sök kunskap även i Kina Ett mycket spritt uttalande i vårt land lyder: ”Sök kunskap även i Kina.” De flesta muhadditherna har beskrivit det som fabricerat. Några har kallat det en ytterst svag hadith. Endast två ytterst svaga återberättare, som brukade återberätta falska hadither, förmedlade det som Allahs Sändebuds (s.a.w.) ord. (Ibn Adi, al-Kamil 1/292; Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 1/154; Suyuti, al-La’ali 1/193.) 10. Några timmars kunskapsstudier på natten är bättre än dyrkan under hela natten I en berömd bok från vårt land sägs: ”Det finns ytterligare en hadith i Bukhari Sharif: Hazrat (d.) sade att en timmes religiösa kunskapsstudier under natten är bättre än att hålla sig vaken och dyrka under hela natten.” (Muhammad Golam Rahman, Maqsudul Mu’minin, s. 25.) Detta har inte samlats som Allahs Sändebuds (s.a.w.) ord i någon hadithsamling, än mindre i Sahih Bukhari. Imam Darimi har i sin Sunan återgett det som följeslagaren Ibn Abbas (r.a.) ord, med en ytterst svag och avbruten kedja. Allt som har sagts med denna innebörd i Allahs Sändebuds (s.a.w.) namn är fabricerat och påhittat. [Darimi, Abdullah ibn Abd al-Rahman (255 h.), al-Sunan 1/94, 157.] 11. Kunskapens, handlingarnas och uppriktighetens förträfflighet Koranen och haditherna innehåller många anvisningar om kunskapens, handlingarnas och ikhlas betydelse. Vid sidan av dessa har vissa falska hadither blivit spridda i samhället, till exempel: ”Alla människor är döda eller förlorade, utom de lärda. Alla lärda är förlorade, utom de som handlar. Alla som handlar är förlorade eller drunknande, utom de uppriktiga. De uppriktiga befinner sig i stor fruktan.” Muhadditherna är eniga om att dessa uttalanden är fabricerade. De har inte återberättats från Allahs Sändebud (s.a.w.) genom någon autentisk, svag eller påhittad kedja. Darwish Hut säger: ”Samarqandi har nämnt denna ’hadith’ i sin bok Tanbih al-Ghafilin, och predikanterna gör stort väsen av den. Boken innehåller många falska och mawdu‘-hadither och kan därför inte ligga till grund för tillit.” (Darwish Hut, Asan al-Matalib, s. 246; al-Albani, Da‘ifa 1/174.) 12. Att söka kunskap sonar tidigare synder Imam Tirmidhi har i sin Sunan samlat följande hadith: ”Om en person lär sig kunskap blir det en gottgörelse för hans tidigare synder, det vill säga något som utplånar dem.” (Tirmidhi, al-Sunan 5/29.) Förutom Imam Tirmidhi har även Darimi, Tabarani och andra muhaddither samlat denna hadith. Alla återger den genom ’den blinde Abu Dawud’, Nufay ibn al-Harith. Han dog omkring år 150 efter hijra. Berömda muhaddither från hans samtid och senare tider har genom jämförande granskning visat att denne man ljög i hadithernas namn. Den berömde samtida tabi‘in Qatada ibn Di‘ama (117 h.) kallade honom lögnare. Imam Muslim skriver i inledningen till sin Sahih att den berömde tabi‘ al-tabi‘in Hammam ibn Yahya (165 h.) sade: ”Den blinde Abu Dawud kom till oss och började återberätta hadither. Han påstod att han hade hört hadither från följeslagarna al-Bara ibn Azib (73 h.), Zayd ibn Arqam (68 h.) och andra. Han påstod att han hade lärt sig hadither av arton följeslagare som deltog i slaget vid Badr. Då frågade vi den berömde tabi‘in-muhaddithen Qatada om honom. Han sade: ’Mannen ljuger. Han har inte sett dessa följeslagare eller hört något från dem, eftersom vi för bara några år sedan, under epidemin, såg honom tigga från dörr till dörr.’” (Muslim, al-Sahih 1/21–22.) Imam Bukhari, Ahmad ibn Hanbal, Abu Hatim al-Razi och andra muhaddither har kallat honom en ytterst svag och övergiven återberättare. Yahya ibn Ma‘in, Nasa’i, Ibn Hibban och andra muhaddither har kallat honom lögnare och bedragare. Ingen annan än denne man har återberättat denna hadith genom någon kedja. Han påstår att en man vid namn Abdullah ibn Sakhrabah berättade för honom att dennes far Sakhrabah hade sagt att Allahs Sändebud (s.a.w.) hade uttalat dessa ord. Även Abdullah ibn Sakhrabah är okänd. Ingen annan än den blinde Abu Dawud har nämnt hans namn eller sagt att han kände honom. På samma sätt har ingen annan än denne blinde Abdullah nämnt följeslagaren Sakhrabah. Det finns ingen annan källa som visar att någon följeslagare med detta namn existerade. (Ibn Hajar, Tahdhib 10/419; Taqrib, s. 465; al-Isaba 3/35.) Efter att ha nämnt hadithen och antytt dessa omständigheter sade Imam Tirmidhi: ”Denna hadiths kedja är svag. Abu Dawud är svag. Det finns ingen särskild information om Abdullah ibn Sakhrabah och hans far. Qatada och andra lärda har uttalat sig om denna blinde Abu Dawud.” (Tirmidhi, al-Sunan 5/29.) Imam Tirmidhi nöjde sig här med att kalla hadithens kedja svag och angav inte graden av svaghet. Vi vet att en typ av svag eller da‘if hadith är en fabricerad hadith. En svag hadith vars återberättare är anklagad för att återberätta falska hadither kallas fabricerad. Därför har vissa senare muhaddither kallat denna hadith fabricerad. Allama Nur al-Din Haythami säger, efter att ha nämnt hadithen: ”I dess kedja finns den blinde Abu Dawud, som var en berömd lögnare.” (Haythami, Majma‘ al-Zawa’id 1/123; al-Albani, Da‘if al-Jami‘, s. 819.) 13. Att gå barfota till goda handlingar eller för att studera kunskap Det finns spridda uttalanden om att man får större belöning om man går barfota när man går för att studera kunskap eller utföra någon god handling. Alla dessa är ogiltiga påståenden och fabricerade hadither. (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu‘at 1/155–157; Suyuti, al-La’ali 1/194–196; Ibn Iraq, Tanzih 1/251–252.) 14. Den yttre och den inre kunskapen Allama Ibn Hajar al-Asqalani, Suyuti, Mulla Ali Qari och andra muhaddither har nämnt att alla hadither som beskriver ‘ilm al-batin, den inre kunskapen, som något separat från eller hemligare än den yttre kunskapen, är påhittade och falska. (Suyuti, Dhayl al-Mawdu‘at, s. 44; Mulla Ali Qari, al-Masnu‘, s. 93.) I vårt samhälle har sanning och lögn ofta blandats samman i denna fråga, och många hasan- och autentiska hadither har använts med förvrängd innebörd. Vi vet att mänsklig kunskap har två nivåer. Den första är att känna till något. Den andra är att denna kunskap förvandlas till en övertygelse i sinnets djup eller i det undermedvetna. En person kan till exempel veta att rökning är skadlig för hälsan, eller att rökning är att dricka gift, men ändå röka. Han dricker däremot aldrig verkligt gift, eftersom hans kunskap inte har blivit en djup övertygelse. När den blir en övertygelse kommer han inte längre att kunna röka, lika lite som han kan dricka gift. Även när det gäller religiösa regler finns dessa två nivåer av kunskap. En person vet att han kommer att brännas om han hoppar in i en brinnande eld. Därför kommer han aldrig att hoppa in i elden och skulle kämpa av all kraft även om någon försökte knuffa honom dit. Samma person vet och tror att han måste brännas i helvetets eld om han försummar en bön, men trots det försummar han bönen. Det beror på att hans kunskap och tro ännu inte har blivit en verkligt djup tro i hans sinne eller undermedvetna. När denna kunskap har blivit en djup övertygelse kommer han under inga omständigheter att kunna försumma bönen, lika lite som han kan gå in i elden. Han kommer då att kunna se och känna helvetets eld med sitt hjärta. Därför vet vi att en vanlig from muslim, som normalt ber fajr-bönen i församling, kanske inte vaknar till församlingen om han går sent till sängs. Men om samma person har ett tåg eller en bil klockan fyra på morgonen kommer han att vakna flera gånger under natten. Kunskapen om att han får besvär eller skada om han missar tåget eller bilen har blivit en del av hans undermedvetna, eller av ’hjärtats kunskap’. Men kunskapen om att han skadas av att missa bönen i församling har inte blivit en lika djup kunskap. När den blir sådan djup kunskap, eller hjärtats kunskap, kommer han också att vakna upprepade gånger till fajr-församlingen. Att tillämpa och leva efter kunskapen på den första nivån för den till den andra nivån. Detta gäller på alla områden. Om en person gång på gång påminns om att rökning är att dricka gift, följer denna kunskap, läser utförligt om rökningens skador och deltar i seminarier och föredrag om ämnet, kommer kunskapen till slut att bli djup och han kommer att sluta röka. På samma sätt: om någon gång på gång diskuterar att baktal är vägen till helvetet, läser verserna och haditherna om detta om och om igen och med djup tro på det kommande livet känner straffet i sitt hjärta, kommer han till slut att överge baktal. Hans eget hjärta kommer att hindra honom från att baktala. Vi vet att kunskap på båda nivåerna är kunskap. Allah kommer att hålla sina tjänare ansvariga utifrån kunskapen på den första nivån. Den som vet att det är förbjudet att försumma bönen men ändå gör det kommer att förtjäna straff för sin handling. När kunskapen däremot når den andra nivån gör den det mycket lätt och glädjefyllt för människan att följa Allahs väg. I haditherna har kunskapen i detta avseende delats in i två nivåer. Abdullah ibn Mas‘ud (r.a.) sade: ”Många människor läser Koranen, men den går inte nedanför deras strupar, det vill säga den blir inte till djup kunskap i hjärtat. Men när den når hjärtat och blir fast förankrad där, gagnar den honom.” (Ibn Rajab, Jami‘ al-‘Ulum wa’l-Hikam, s. 343.) Den berömde tabi‘in Hasan al-Basri (r.h.) (110 h.) sade: ”Kunskap är av två slag: 1. tungans kunskap, som också är Allahs bevis mot Adams barn, och 2. hjärtats kunskap. Detta är den nyttiga kunskapen.” (Darimi, al-Sunan 1/114.) Kedjan för Hasan al-Basris uttalande är tillförlitlig. Men genom en annan kedja har samma uttalande återberättats från Hasan al-Basri i Allahs Sändebuds (s.a.w.) namn. I en kedja hävdar en senare återberättare att Hasan al-Basri sade att Allahs Sändebud (s.a.w.) uttalade meningen ovan. I en annan kedja hävdar en senare återberättare att Hasan al-Basri sade att följeslagaren Jabir (r.a.) hade sagt att Allahs Sändebud (s.a.w.) uttalade meningen ovan. Vissa lärda har beskrivit dessa två kedjor som svaga. Allama Mundhiri har däremot beskrivit hadithens kedja som hasan. (Darimi, al-Sunan 1/114; Ibn al-Mubarak, al-Zuhd 1/407; al-Mundhiri, al-Targhib 1/58.) Det bör nämnas att Abu Hurayrah (r.a.) i en hadith som Imam Bukhari samlat sade: ”Jag har bevarat två kärl av kunskap från Allahs Sändebud (s.a.w.). Jag har förmedlat det ena kärlet. Om jag förmedlar det andra kärlet kommer min strupe att skäras av.” (Bukhari, al-Sahih 1/56.) Vissa har försökt förstå denna hadith som en hänvisning till den inre kunskapen. I själva verket syftade Abu Hurayrah (r.a.) här på de orättfärdiga härskarna under umayyadernas tid. Allahs Sändebud (s.a.w.) hade förutsagt att orättfärdiga härskare skulle komma efter de rätt vägledda kaliferna och hade talat om försummelse i religiösa frågor samt nämnt Yazid och andra orättfärdiga härskare. Abu Hurayrah och många andra följeslagare brukade under umayyadernas tid uttrycka sig på detta sätt när de återberättade hadither om dessa frågor. (Ibn Hajar, Fath al-Bari 1/216–217.) Muhadditherna har således enats om att uttrycket ’ilm al-batin inte nämns i någon autentisk hadith. Den kunskap på den andra nivån som nämns i hadithen ovan har dock av vissa kallats ’ilm al-qalb, hjärtats kunskap, eller ’ilm al-batin, den undermedvetna kunskapen. Denna kunskap är inte något annat än kunskapen om Koranen, haditherna och sharia. Den är tvärtom den verkliga och eftersträvansvärda nivån av kunskap om Koranen och sunnan. När kunskapen om Koranen, sunnan och den islamiska sharian genom ständig studering, tillämpning och övning tränger in i hjärtats djup och styr människans handlingar från det undermedvetna, kallas den ’ilm al-qalb eller ’ilm al-batin. Senare har emellertid många islamfientliga vidskepelser spridits i det muslimska samhället under namnen yttre och inre kunskap. Man har påstått att den inre kunskapen är vissa hemliga saker eller något som kan förvärvas utanför Koranens och sunnans kunskap. Bedragare har fabricerat vissa hadither om detta. Alla uttalanden med innebörden att den inre kunskapen är separat från eller hemligare än den yttre kunskapen är fabricerade. Jag nämner här några sådana fabricerade hadither. 15. Den inre kunskapen är en hemlighet som inte ens profeter och änglar känner till! Bedragare har fabricerat en hadith ända tillbaka till Hasan al-Basri och sagt att Hasan al-Basri (22–109 h.) sade: ”Jag frågade följeslagaren Hudhayfa ibn al-Yaman (36 h.): Vad är den inre kunskapen? Han sade: Jag frågade Allahs Sändebud (s.a.w.): Vad är den inre kunskapen? Han sade: Jag frågade Jibril: Vad är den inre kunskapen? Han sade: Jag frågade Allah: Vad är den inre kunskapen? Allah sade: ’O Jibril, den är en hemlighet mellan Mig och Mina älskade vänner. Jag lägger den i deras hjärtan. Ingen ängel som står nära och ingen profet eller sändebud kan känna till den.’” Lärde från det femte och sjätte århundradet efter hijra, Shirawayhi ibn Shahrdar al-Daylami (509 h.), samlade detta som en hadith i sin berömda bok al-Firdaws. Men framstående muhaddither som Allama Ibn Hajar al-Asqalani, Jalal al-Din Suyuti, Ibn Iraq al-Kinani och Mulla Ali Qari avslöjade hadithens fabricerade natur. Det har bevisats att dess återberättare var lögnare och brukade fabricera hadither. Inte nog med det: bedragarna gjorde även några misstag. Här sade de att Hasan al-Basri (r.h.) hade frågat Hudhayfa (r.a.). I verkligheten hade Hasan al-Basri aldrig ens sett Hudhayfa, än mindre frågat honom något. (Daylami, al-Firdaws 2/312; Ibn Iraq, Tanzih 1/280; Mulla Qari, al-Masnu‘, s. 92–93.) 16. Den inre kunskapen är en hemlighet som Allah lägger där Han vill Ett annat liknande falskt och ogiltigt uttalande lyder: ”Den inre kunskapen är en av Allah den Högstes hemligheter och en av Hans föreskrifter. Han lägger den i hjärtat hos den av Sina tjänare som Han vill.” Denna hadith har en kedja, men kedjan består av okända och oidentifierade återberättare. Allama Dhahabi, Suyuti, Ibn Iraq och andra har kallat den fabricerad. Det intressanta är att Allama Suyuti själv identifierade den som fabricerad och samlade den i sin bok om fabricerade hadither, Dhayl al-La’ali. Men i sin bok al-Jami‘ al-Saghir nämnde han den åter som en svag hadith, trots att han hävdade att han inte skulle nämna några fabricerade hadither i al-Jami‘ al-Saghir. Av detta förstår vi att även de mest lärda kan göra misstag och att ingen persons uttalande får godtas utan granskning.” Vissa har återgett detta ogiltiga uttalande i en annan form: ”Den inre kunskapen är en av Mina hemligheter. Jag lägger den i Mina tjänares hjärtan, och ingen utom Jag känner till den.” (Sirr al-Asrar, s. 23.) 17. Människan är Allahs hemlighet I en fabricerad hadith qudsi sägs: ”Människan är Min hemlighet och Jag är människans hemlighet.” (Sirr al-Asrar, s. 23, 31.) 18. Den inre kunskapen är en dold hemlighet som endast Allahs vänner känner till Ett annat ytterst svagt, otillförlitligt eller fabricerat uttalande med denna innebörd lyder: ”Bland kunskapen finns en sorts kunskap som liknar något hemligt. Ingen känner till den utom de gudfruktiga lärda. När de uttalar den förnekar ingen den utom den som är bedragen beträffande Allah.” Daylami och andra lärda har samlat denna hadith. I sina kedjor återger de den från en okänd person vid namn Nasr ibn Muhammad ibn Harith. Denne sade att Abd al-Salam ibn Salih Abu al-Salt al-Harawi hade berättat för honom, från Sufyan ibn Uyayna, från Ibn Jurayj, från Ata, från Abu Hurayrah, att Allahs Sändebud (s.a.w.) sade … Hadithens återberättare Nasr ibn Muhammad ibn Harith är okänd. Hans lärare Abd al-Salam ibn Salih är en ytterst svag återberättare. Vissa muhaddither har kallat honom en avsiktlig lögnare, medan andra kallat honom en oavsiktlig lögnare. Vi har behandlat honom i avsnittet om olika slags lögn. Ingen annan än denne lögnare har återberättat hadithen. (Daylami, al-Firdaws 1/210; al-Albani, Da‘ifa 2/262.) 19. Att ta emot trettio tusen delar inre kunskap under miraj-natten I boken Sirr al-Asrar, som har spridits i Hazrat Abd al-Qadir al-Jilani (r.h.) namn, står följande avskyvärda lögn om den inre kunskapen: ”Denna helt hemliga kunskap om trettio tusen delar anförtrodde Allah den Högste åt Profetens (s.a.w.) välsignade hjärta under den ärofyllda miraj-natten. Profeten (s.a.w.) anförtrodde inte detta heliga förtroende åt någon vanlig person, utom sina allra käraste följeslagare och ashab al-suffah …” (Sirr al-Asrar, s. 45.) Vilken avskyvärd uppenbar lögn i Allahs och Hans Sändebuds (s.a.w.) namn! Inget sådant uttalande har återberättats från någon av Allahs Sändebuds (s.a.w.) kära följeslagare eller från någon av suffah-borna genom vare sig en autentisk eller svag kedja. 20. Allahs Sändebuds (s.a.w.) särskilda inre kunskap Ett uttalande som bedragarna har fabricerat och spridit som en hadith lyder: ”Jag har en stund med Allah då ingen närstående ängel eller utsänd profet får plats.” Muhadditherna är eniga om att detta är ett grundlöst, kedjelöst och fabricerat uttalande, även om det har blivit spritt bland vissa sufi. Sufier och dervischer trodde i god tro på vad de hörde. Därför kunde bedragarna lättare sprida falska uttalanden bland dem. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 358; Mulla Qari, al-Asrar, s. 197.) 21. Om en lärd eller kunskapssökande går in i en by upphävs gravens straff i fyrtio dagar Ett spritt falskt uttalande lyder: ”Om en lärd eller kunskapssökande student passerar genom en by, lyfter Allah den Högste bort straffet från byns gravplats i fyrtio dagar.” Detta är fabricerat och falskt. (Mulla Ali Qari, al-Asrar, s. 74, nr 261.) 22. Att träffa eller skaka hand med en lärd är som att träffa eller skaka hand med Allahs Sändebud (s.a.w.) En spridd fabricerad hadith lyder: ”Den som träffar en lärd eller de lärda är som om han träffat mig. Den som skakar hand med en lärd eller de lärda är som om han skakat hand med mig. Den som sitter i en stor lärds eller de lärdas samling är som om han suttit i min samling. Och den som satt i min samling i denna värld kommer Allah i morgon, på uppståndelsens dag, att låta sitta med mig i paradiset.” Muhadditherna är eniga om att detta är fabricerat och falskt. (Suyuti, Dhayl al-La’ali, s. 35; Ibn Iraq, Tanzih 1/272–273; Mulla Qari, al-Asrar, s. 232.) Det bör här nämnas att Koranen och haditherna föreskriver tre viktiga former av dyrkan: 1. att lära sig kunskap, 2. att umgås med goda människor och 3. att älska goda människor för Allahs skull och besöka dem. Dessa tre former av dyrkan är bland de viktigaste grunderna för den troendes räddning. Genom de lärdas sällskap kan man utföra alla tre. Den lärde har ingen egen särskild förträfflighet. Hans förträfflighet beror på hur mycket kunskap och goda handlingar han tar emot från Koranen och haditherna. Det vill säga, handlingarnas förträfflighet består av två saker: kunskap och handling. Sällskapet med en from lärd har tre betydelser: den allmänna ställningen av att umgås med goda människor, den allmänna ställningen av att älska goda människor samt möjligheten att lära sig kunskap … Allt som sägs om särskilda förtjänster i att be bakom en lärd, sitta i hans samling, träffa honom eller skaka hand med honom är dessutom grundlösa och fabricerade uttalanden. 23. Den dag jag inte lärde mig något nytt saknade välsignelse Ett spritt ogiltigt uttalande som förmedlas som en hadith lyder: ”Om det i mitt liv kommer en dag då jag inte kan öka i någon troshandling som för mig närmare Allah, må den dagens soluppgång inte ha någon välsignelse för mig.” Abu Nu‘aym al-Isfahani och andra muhaddither återberättar denna hadith genom en person från det andra århundradet, Hakim ibn Abdullah. Hakim säger att Ibn Shihab al-Zuhri berättade hadithen för honom, från Sa‘id ibn al-Musayyib, från Aisha, från Allahs Sändebud (s.a.w.). Abu Nu‘aym säger: ”Ingen annan än Hakim har återberättat denna hadith.” (Abu Nu‘aym, Hilyat al-Awliya 8/188.) Muhadditherna är eniga om att denne Hakim var en bedragare och en avskyvärd lögnare. Imam Abu Hatim al-Razi sade att mannen var en avskyvärd lögnare. Imam Darqutni, Ibn Adi och andra muhaddither sade att han var en avskyvärd bedragare. Han tillverkade ett falskt manuskript, skrev över femtio fabricerade hadither i det och spred dem i Imam al-Zuhri namn genom Sa‘id ibn al-Musayyib. Alla dessa är fabricerade och grundlösa. Han spred dessutom många andra fabricerade hadither. Alla muhaddither är eniga om att han var övergiven, lögnaktig och en bedragare. (Al-Kamil 2/79, 202–214; Ibn al-Jawzi, al-Du‘afa 1/227; Dhahabi, Mizan al-I‘tidal 2/337.) Denna mening har också återberättats i en annan form: ”Om det i mitt liv kommer en dag då jag inte kan öka någon god handling, må den dagen sakna välsignelse.” Även denna mening återberättas genom den ovan nämnde bedragaren Hakim ibn Abdullah. I dess kedja finns efter Hakim ytterligare bedragare och återberättare. Det är möjligt att någon senare svag återberättare ändrade meningen något. 24. Att bedöma hadither genom Koranen Den islamiska kunskapens två grundkällor är Koranen och haditherna. Vi har sett att hadithkunskap, utöver vad som finns i Koranen, kan vara en förklaring av Koranen eller ett tillägg till den. I diskussionen i första delen såg vi att muslimska lärda i alla tider, från följeslagarnas tid, har granskat hadither med utgångspunkt i denna grundprincip: deras äkthet, kedjor, källor, innebörd och så vidare. Även här har bedragarna använt olika former av bedrägeri. Syftet har varit att få människor att ’acceptera’ hadither genom att bedöma deras godtyckliga innebörd utan dokumentär granskning. Några har fabricerat hadither för att bedöma hadither genom Koranen. Andra har fabricerat hadither för att bedöma dem utifrån en ’god’ eller ’dålig’ innebörd. Ytterligare andra har fabricerat hadither för att människor utan urskillning och i ’hängivenhet’ skulle acceptera dem. En sådan hadith lyder: ”När en hadith från mig berättas för er ska ni lägga fram den inför Allahs bok, det vill säga jämföra den med Koranen. Om den stämmer överens med Allahs bok ska ni acceptera den. Om den strider mot den ska ni förkasta den.” Denna hadith och alla andra uttalanden med denna innebörd är påhittade och grundlösa. De flesta uttalanden med denna innebörd är kedjelösa lögner. Några få har återberättats med kedjor, men i deras kedjor finns övergivna, förkastliga eller lögnanklagade återberättare. Muhadditherna har nämnt att islams hemliga fiender, zindikerna, fabricerade och spred dessa hadither. Det är självklart att ingen hadith verkligen strider mot Koranen. Men om hadither bedöms mot Koranen utan dokumentära bevis kommer var och en att bedöma hadither med sitt eget förnuft eller sin egen vilja. Någon kan lätt säga att Koranen inte nämner fem böner om dagen utan bara tre, och därför är haditherna om fem böner oförenliga med Koranen och måste förkastas. En annan kan säga att zakat efter ett helt år strider mot Koranen. Ytterligare en kan säga att berättelsen om att Ukkasha tog hämnd stämmer med Koranens uppmaning att upprätta rättvisa och därför är autentisk. Eller: eftersom Koranen kallar Allahs Sändebud (s.a.w.) ’en nåd för världarna’, är hadithen ”Om det inte vore för dig skulle Jag inte ha skapat världen” autentisk. Eller: eftersom Koranen prisar följeslagarna är hadithen ”Mina följeslagare är som stjärnorna” autentisk. På detta sätt skulle var och en fortsätta hävda vad han själv ville och det muslimska samfundet skulle hamna i en ändlös virvel av villfarelse. Det var just därför zindikerna fabricerade dessa hadither. Muhaddithernas granskning av kedjorna avslöjade dock deras bedrägeri. 25. Att bedöma hadither efter en ’god’ innebörd Bland haditherna i den andra kategorin finns följande: ”Om något gott eller någon välgärning från mig når er, ska ni acceptera den, vare sig jag säger det eller inte, eftersom jag säger det. Om något dåligt eller ont når er ska ni inte acceptera det, eftersom jag inte säger något dåligt.” En annan hadith med denna innebörd lyder: ”När en hadith från mig berättas för er och den stämmer överens med sanningen, ska ni acceptera den, vare sig jag säger den eller inte.” Flera ’hadither’ har återberättats om att acceptera hadither genom att bedöma deras innebörd som god eller dålig. Några av dessa har utan tvekan bevisats vara fabricerade och falska. I deras kedjor finns välkända lögnaktiga återberättare. Andra har återberättats med ytterst svaga kedjor; vissa lärda har kallat dem svaga och andra mawdu‘. Vi har sett att man ända från följeslagarnas tid har granskat hadithers innebörd. Men det första som måste fastställas beträffande varje hadith är om det är bevisat att Allahs Sändebud verkligen sade den. Att acceptera något som ’hadith’ enbart för att det stämmer med sanningen, det goda eller det rätta, oavsett om Profeten sade det eller inte, öppnar vägen för att tillskriva honom sådant han inte sade. Detta har förbjudits i otaliga hadither. Därför har muhadditherna även betraktat svaga hadither i denna fråga som betydelsemässigt ogiltiga. Många svaga återberättare fogar av misstag en hadiths kedja till en annan hadith eller ändrar texten. Därför betraktas ibland även en svag eller okänd återberättares hadith som mawdu‘ eller ogiltig utifrån dess innebörd. 26. Frälsning genom hängivenhet För att vanliga människor utan urskillning skulle acceptera fabricerade hadither har bedragarna fabricerat många hadither med innebörden ’frälsning genom hängivenhet’. Till exempel: ”Om någon får höra något om en förtjänst eller belöning och tror på det, kommer Allah att ge honom den belöningen, även om det i verkligheten inte är sant eller den som berättade det för honom är en lögnare.” En annan liknande falsk och fabricerad hadith lyder: ”Om någon får höra om en förtjänst eller belöning från Allah den Högste men inte accepterar den som sann, kommer han inte att få denna förtjänst.” Ett annat fabricerat uttalande av en bedragare lyder: ”Om någon av er hyser en god tanke om till och med en sten, kommer stenen att gynna honom.” Dessa uttalanden och alla andra uttalanden med denna innebörd är avskyvärda lögner, fabricerade av lögnaktiga bedragare som även tillverkade kedjor åt dem. Eftersom följeslagarna införde kravet att ange en kedja när hadither återberättades fick det muslimska samfundet ett sätt att skydda sig mot deras bedrägeri. Muhadditherna såg att varje sådan hadiths kedja innehöll en lögnare eller bedragare. Därför identifierade de dessa hadither som fabricerade. På grund av flera kedjor har vissa muhaddither dock kallat dem ’ytterst svaga’ och försökt tolka dem på ett sätt som överensstämmer med autentiska hadither.

2.9 Om frågor som rör tron

Kärleken till hemlandet är en del av tron: Detta är ett mycket vanligt uttryck: ”Kärleken till landet är en del av tron.” Som hadith saknar detta uttryck helt grund och är påhittat. Dessutom stämmer dess innebörd inte särskilt väl överens med det islamiska synsättet. Därför finns det inte heller någon grund för att framställa det som de lärdas eller det islamiska synsättets ord. Tron och islam är sammantaget de handlingar som människan frivilligt kan utföra eller förvärva genom sin fria vilja. Sådant som förvärvas naturligt eller medfött kan inte kallas en del av tron eller islam, eftersom det inte är frivilliga eller valbara handlingar. Kärleken till födelseorten, hemmet, vännerna, hustrun, barnen, familjen och föräldrarna är något naturligt. Människan känner genom sin skapelse kärlek till dem. Inget av detta är en del av tron. Därför har lydnad mot och tjänande av föräldrarna kallats en oupplöslig del av islam, men inte kärleken till föräldrarna. På motsvarande sätt har muslimen många plikter gentemot landet, hemorten och grannarna, och dessa ska han fullgöra genom frivilliga handlingar. Men att kalla den naturliga kärleken en del av tron stämmer inte alls med den islamiska föreställningen. Om någon bryter mot den naturliga ordningen och inte älskar sina barn, sin hustru, sina föräldrar, sitt hem eller sitt land, kommer vi att kalla honom onaturlig, manisk, galen och så vidare. Om detta tillstånd dessutom hindrar honom från att fullgöra de ovan nämnda plikterna, kommer vi att kalla honom syndig och olydig mot Allah. 2. De vanligt förekommande ”fem” kalimorna I vårt land är det vanligt att tala om de ”fem kalimorna” när den islamiska tron och trosläran beskrivs. Dessutom finns två trosformuleringar som kallas Iman Mujmal och Iman Mufassal. Dessa kalimor finns i qaida, Ampara, diniyat och olika vanligt förekommande böcker. De anses vara mycket viktiga och lärs särskilt utantill. Innebörden i dessa formuleringar är vacker. Men alla har inte återberättats på detta sätt i hadithlitteraturen. Det vore fel att anse att alla är ord från Koranen eller hadither. (1) Kalima Shahada I Koranen och haditherna har det föreskrivits att två vittnesmål ska avläggas som grunden för den islamiska tron och övertygelsen; i vårt land är dessa kända som Kalima Shahada. I denna kalima vittnar man om Allahs tawhid och Muhammads (sallallahu alayhi wa sallam) profetskap och sändebudskap. I själva verket är det endast Kalima Shahada som har nämnts som den grundläggande formuleringen i hadithlitteraturen. I tashahhud under salat (bönen) uttalas de två formuleringarna tillsammans på följande sätt: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah.” ”Och jag vittnar att Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) är Allahs tjänare och Sändebud.” Den första formuleringen: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah.” Beträffande denna första formulering sägs det i vissa hadither: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah. Han är den Ende och har ingen medhjälpare.” Den andra formuleringen: ”Och jag vittnar att Muhammad (sallallahu alayhi wa sallam) är Allahs tjänare och Sändebud.” I adhan har dessa två formuleringar nämnts var för sig. (2) Kalima Tayyiba I vårt land avses med Kalima Tayyiba, eller ”den goda formuleringen”, en förenad förkunnelse av tawhid och profetskapets sändebudskap. I den ädla Koranen sägs: ”Har du inte sett hur Allah framställer en liknelse: ett gott ord är som ett gott träd vars grenar sträcker sig upp mot himlen.” I uttolkningen av denna vers har det återberättats från Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) och andra mufassirun att uttrycket Kalima Tayyiba här avser formuleringen ”la ilaha illallah”. Men formuleringen ”la ilaha illallah Muhammadur Rasulullah” har inte nämnts i någon hadith som Kalima Tayyiba i förenad form. De två delarna av den ovan nämnda Kalima Shahada har i själva verket sin grund i Kalima Tayyiba; där uttalas de grundläggande formuleringarna om tawhid och profetskapets sändebudskap tillsammans. Vi har sett att Kalima Shahada ofta har uttalats utan ordet ”vittnesmål”. Det är inte känt att den på detta sätt skulle ha nämnts som ”kalima”. I en hadith sägs det att dessa två formuleringar på detta sätt var skrivna tillsammans på Tronen. Vi har på annat ställe i denna bok nämnt att denna hadith är mycket svag och påhittad. Det bör här påpekas att de två delarna av Kalima Tayyiba var för sig har nämnts i den ädla Koranen och i hadithlitteraturen. Båda formuleringarna är delar av Koranen och uttryck för trons grundläggande vittnesmål. Det finns inget hinder mot att uttala båda formuleringarna tillsammans. Ända sedan tabi’in-generationens tid kan man se att denna formulering har använts som den grundläggande förkunnelsen av Kalima Shahada. I den ädla Koranen kallas den ”kalimat at-taqwa”, det vill säga ”gudfruktans formulering”. I uttolkningen av detta säger tabi’in Ata al-Khurasani (d. 135 AH): Kalimat at-taqwa är ”la ilaha illallah Muhammadur Rasulullah”. (3) Kalima Tawhid I vårt land är följande formulering vanlig under namnet Kalima Tawhid: Denna formulering har en vacker innebörd. Men dess betydelse, och till och med något omnämnande eller någon förekomst av den, återfinns inte i Koranen eller haditherna. 4. Kalima Tamjid Följande formulering är vanlig under namnet Kalima Tamjid: Även denna formulering har en vacker innebörd. Men i Koranen eller haditherna finns ingen föreskrift om att uttala den på detta sätt, och inte heller någon uppgift om dess betydelse eller förekomst. 5. Kalima Radd al-Kufr I olika böcker i vårt land förekommer flera formuleringar under namnet Kalima Radd al-Kufr. Formuleringarnas innebörd är god. Men formuleringarna återfinns inte på detta sätt i någon hadith, och någon särskild betydelse för dem har inte bevisats genom hadither. 6. Iman Mujmal Denna formulering, som är vanlig under namnet Iman Mujmal, har en vacker innebörd. Men den är en enkel formulering som senare lärda har sammanställt. Någon sådan formulering har inte nämnts på något sätt i någon hadith. 7. Iman Mufassal I en hadith frågar den ädle Jibril Allahs Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam): Vad är iman? Han svarar: ”Du ska tro på Allah, på Hans änglar, på Hans böcker, på Hans sändebud, på den yttersta dagen, och du ska tro på ödet, det goda i det och det onda i det.” Dessa sex grundpelare eller beståndsdelar av tron har nämnts på flera ställen i den ädla Koranen. Dessutom finns många fler hadither om detta. Här bör man lägga märke till att tron på det hinsides i Iman Mufassal har uttryckts i två separata formuleringar: ”den yttersta dagen” och ”uppståndelsen efter döden”. Båda syftar på samma sak.

2.10 Om frågor som rör salat

2.10.1 Om renhet 1. ”Att få gravens straff om man inte använder kulukh” I en allmänt spridd bok står det: ”Det finns i hadithen att ingen kommer att få ett så hårt straff som de som inte använder kulukh efter att ha urinerat.” (Moḥ. Golam Rahman, Maqṣūd al-Mu’minīn, s. 84). Påståendet är inte korrekt i denna form. Om man kallar detta en hadith tillskriver man lögnaktigt något till Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom). Troligen har en autentisk hadith översatts på ett förvrängt sätt. Av flera autentiska hadither får vi veta att en av orsakerna till gravens straff är att inte rena sig ordentligt från urin. I en hadith berättar Abū Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: Arabiska(******) ”Det mesta av gravens straff beror på urin.” (Ibn Mājah, as-Sunan 1/125; al-Ḥākim, al-Mustadrak 1/293). Ovanstående påstående är troligen en förvrängd översättning av denna hadith. Denna hadith och alla andra hadither med samma innebörd lär oss att rena oss ordentligt från urin. Ingen hadith säger att det skulle vara en synd eller leda till straff att inte använda kulukh. Det centrala är att fullständigt rena sig efter att ha uträttat sina behov; detta är en av islams föreskrifter. Av haditherna ser vi att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) ibland använde stenar eller klumpar vid istinjā’. Oftast använde han vatten. Ibland använde han både stenar och vatten. Även de ädla följeslagarna renade sig på detta sätt. Det bästa är att använda både vatten och stenar (kulukh). Om inte det är möjligt är det bättre att endast använda vatten. Om inte heller det är möjligt kan man rena sig enbart med stenar eller kulukh. Även då har den grundläggande obligatoriska handlingen fullgjorts och ingen synd eller överträdelse har begåtts. Detta framgår av flera hadither. Här bör ytterligare en sak uppmärksammas. Det finns två stadier i reningen efter att man uträttat sina behov. Det första stadiet är att, medan man fortfarande sitter, rengöra det smutsiga området med vatten eller stenar, eller med båda. På arabiska kallas detta istinjā’ eller istijmār. Det andra stadiet är försiktighet och att bli fri från tvivel. Det innebär att man efter att ha urinerat och gjort istinjā’, om man fruktar att en eller två droppar kan komma ut när man reser sig eller börjar gå, kan harkla sig eller gå några steg för att bli fri från tvivlet. På arabiska kallas detta istibrā’. I haditherna nämns användningen av vatten och stenar för det första stadiet, istinjā’. I en svag hadith nämns att man, medan man fortfarande sitter och urinerar, ska dra i penis tre gånger. Ingen annan hadith beskriver detta. Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) eller hans följeslagare reste sig aldrig under istinjā’ och gick inte omkring, hoppade, harklade sig eller gjorde något liknande. Både vid urinering och avföring satt de naturligt och uppnådde renhet genom att använda stenar eller vatten, eller först stenar och därefter vatten. Senare tiders lärda har, som en försiktighetsåtgärd vid tvivel, föreskrivit sådant gående. De har sagt att människors kroppar och tillstånd är olika. Om någon verkligen behöver det kan han resa sig, gå ett eller två steg, harkla sig eller göra något liknande för att bli säker på att ”urinen verkligen är slut”. Men den som känner att han blivit fullständigt ren redan medan han sitter behöver inte lämna sunnan. Att därför säga att man ska gå omkring med kulukh, eller hävda att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) gick omkring på detta sätt eller befallde det, är en lögnaktig utsaga om honom. 2. Omnämnandet av kulukh i berättelsen om Bilals förtjänst I en allmänt spridd bok står det: ”Profeten (frid och välsignelser över honom) frågade Bilal (må Allah vara nöjd med honom): ’Bilal! Under natten för miʿrāj såg jag spåren av dina fötter i paradiset. Berätta vilken god handling du brukar utföra.’ Bilal svarade: ’Jag använder kulukh efter att ha urinerat, är noga med renheten och befinner mig alltid i wudu.’ Profeten (frid och välsignelser över honom) sade: ’Detta är grunden till alla goda handlingar.’” I olika hadither har Bilal nämnt tre saker när han berättade om denna rang: att han bad två rakʿa så snart han hade gjort wudu; att han bad två rakʿa efter varje adhān; samt att han gjorde wudu varje gång hans wudu bröts. Den första saken finns i hadither sammanställda av al-Bukhārī och Muslim. Den andra och tredje finns i en hadith sammanställd av bland andra Ibn Khuzayma och al-Ḥākim. Såvitt man vet nämns kulukh ingenstans. Här bör det påpekas att alla följeslagare använde kulukh efter att ha uträttat sina behov. Därför uppmuntras användningen av både vatten och kulukh i flera hadither. 3. Att uträtta sina behov på en öppen plats I en allmänt spridd bok står det: ”Det finns i hadithen att änglarna förbannar dem som sätter sig på en öppen plats och urinerar eller bajsar.” Detta påstående är inte korrekt i denna form. Jag har efter bästa förmåga inte kunnat hitta någon hadith som nämner en sådan förbannelse om man uträttar sina behov på en plats som är öppen ovanför eller öppen åt alla håll. Vid toalettbesök är det nödvändigt att skydda sitt kön från andras blickar. I haditherna har det förbjudits att uträtta sina behov så att andra kan se ens kön och att tala medan man gör det. Dessutom har det i haditherna nämnts att det är förbannat att bajsa på människors vägar eller på platser där människor söker skugga. 4. Att fördröja den obligatoriska tvagningen Alla påståenden om att man syndar om man fördröjer ghusl när det blivit obligatoriskt, eller att marken förbannar en om man går på den i detta tillstånd, är påhittade och ogrundade. När ghusl är obligatoriskt är det bäst att utföra det så snart som möjligt. Men det huvudsakliga behovet av ghusl gäller att kunna be salāh eller läsa Koranen. En troende kan däremot utföra alla andra handlingar, åkallan och böner medan ghusl fortfarande är obligatoriskt för honom. Om bönen inte påverkas är det därför ingen synd att fördröja ghusl. I autentiska hadither berättas att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) ibland gick till sängs utan att göra ghusl trots att ghusl hade blivit obligatoriskt under den första delen av natten, och gjorde ghusl under den sista delen av natten. 5. Ghusl under barā’ats eller qadr-natten Allt som sägs om att göra ghusl för laylat al-barā’a och laylat al-qadr är påhittat. Ingen autentisk hadith nämner någon förtjänst med att göra ghusl under dessa två nätter. Jag hoppas senare kunna ta upp de fabricerade haditherna i detta ämne. 6. Avsikten vid wudu, ghusl och liknande Allt som är vanligt under namnet niyya, såsom att säga ”nawaytu an …”, är uttalanden som senare tiders lärda har hittat på. Om man tror att detta är en hadith, eller att Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) brukade läsa upp en sådan avsikt, eller att han befallde människor att göra avsikt på detta sätt, blir det ett ogrundat och falskt påstående. Niyya betyder avsikt eller vilja. Belöningen för dyrkan beror på avsikten. Avsikten är den inre beslutsamhet eller vilja som får en människa att utföra och motiveras till handlingen. Man ska ha en avsikt; den behöver inte uttalas eller läsas upp. Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) uttalade inte en enda gång under sitt liv någon särskild avsikt högt för wudu, ghusl, bön, fasta eller någon annan form av dyrkan. Hans följeslagare, deras efterföljare, de fyra imamerna och juristerna, däribland imām Abū Ḥanīfa (må Allah förbarma sig över honom), uttalade aldrig avsikten högt och befallde inte heller någon annan att göra det. Senare tiders lärda har hittat på dessa formuleringar. De sade att det muntliga uttalandet inte har något värde och att den verkliga avsikten är den som finns i hjärtat, men att ett uttalande kan göra avsikten något starkare. Därför ansåg de att det var gott att säga dem. Många godtog inte ens detta ”goda”. Ḥadrat Alf Thānī fördömde högt uttalad avsikt för wudu, bön, fasta och annan dyrkan som en dålig innovation och motsatte sig den kraftfullt. Jag har behandlat detta utförligt i boken Iḥyā’ as-Sunan. 7. Bönen före wudu I flera böcker som är spridda i vårt land lärs följande bön ut för recitation före wudu: Arabiska(*******) Denna bön är fabricerad. I flera hadither har man befallts att säga ”bismillāh” före wudu. I en hadith uppmuntras man att säga ”bismillāh wa al-ḥamdulillā

2.11. Om salat och dygder under de tolv månvarven

Källtexten är mycket omfattande och överskrider den tillgängliga svarslängden. Dela upp texten i mindre delar för en fullständig och trogen översättning till svenska.إِنَّا أَنزَلْنَاهُ فِي لَيْلَةٍ مُّبَارَكَةٍ ۚ إِنَّا كُنَّا مُنذِرِينَ [٤٤:٣] فِيهَا يُفْرَقُ كُلُّ أَمْرٍ حَكِيمٍ [٤٤:٤Källtexten är mycket omfattande och överskrider den tillgängliga svarslängden. Dela upp texten i mindre delar för en fullständig och trogen översättning till svenska.

2.12. Om döden, begravningar m.m.

1. Shahadats rang genom att minnas döden tjugo gånger varje dag I vårt land är följande uttalande mycket vanligt i predikningar och olika böcker: ”Den som minns döden tjugo gånger dagligen kommer att vara bland martyrerna eller få martyrens rang.” Hadithlärda har påpekat att detta är ett påhittat uttalande utan isnad. (Tāhir al-Fattānī, Tadhkira, s. 213; al-Shawkānī, al-Fawāʾid 1/336). 2. Detaljerad beskrivning av dödens plågor Vissa uttalanden om dödens smärta eller plåga, eller sakarat al-mawt, har återgetts i hadither. Men de vanliga haditherna om detaljerade beskrivningar av dödens plågor, jämförelser, exempel, själens samtal med varje kroppsdel och liknande har återgetts med påhittade eller ytterst svaga isnader. (Tāhir al-Fattānī, Tadhkira, s. 213–214). 3. Ibrāhīms dödsplåga I en påhittad hadith sägs det att när Ibrāhīm träffade sin Herre sade Han: ”O Ibrāhīm, hur upplevde du döden?” Han svarade: ”Det kändes som om min hud drogs av.” Då sade Allah: ”Dödens plåga hade mildrats för dig, och ändå var den sådan …” Hadithlärda är eniga om att detta uttalande är falskt och påhittat. (Ibn al-Jawzī, al-Mawḍūʿāt 2/396; Ibn ʿIrāq, Tanzīh 2/362). 4. Att bära janāzah från alla håll eller följa den döde En mycket vanlig sed hos oss är att samma person, medan liket bärs till begravningen, turvis bär det från alla håll. Om detta har det återgetts i en hadith: ”Om någon följer den döde från alla håll eller bär den dödes bår från alla håll, kommer Allah att förlåta fyrtio av hans stora synder.” Hadithlärda som Ibn al-Jawzī och al-Albānī har bedömt hadithen med denna innebörd som mawḍūʿ eller munkar och ytterst svag. Däremot har hadithlärda som al-Suyūṭī och Ibn ʿIrāq bedömt hadithen med denna innebörd som svag. (Ibn al-Jawzī, al-Mawḍūʿāt 2/383; al-Suyūṭī, al-Laʾālī 2/405). 5. Att begrava vid sidan av rättfärdiga människor I en spridd påhittad hadith sägs: ”Begrav de döda bland rättfärdiga människor, eftersom den levande plågas av en dålig granne, och den döde likaså plågas av en dålig granne.” I hadithens isnad finns en lögnaktig återberättare. (Ibn al-Jawzī, al-Mawḍūʿāt 2/411–412; Ibn ʿIrāq, Tanzīh 2/373; al-Albānī, al-Ḍaʿīfa 2/38–39, 79–82). 6. Förträffligheten i att besöka gravar Att besöka gravar är en frivillig gudstjänst som föreskrivs av sunnan. Guds Sändebud brukade själv ibland besöka gravar. Han tillät och uppmuntrade dessutom sitt samfund att besöka gravar för att minnas det hinsides och döden samt för att hälsa på och be för de döda. (al-Bukhārī, al-Ṣaḥīḥ 1/430; Muslim, al-Ṣaḥīḥ 1/218, 3/1563). Utöver denna allmänna belöning finns vissa spridda påhittade hadither om en särskild belöning för gravbesök. Exempelvis: ”Om någon besöker sin fars, mors, faster, mosters eller någon släktings grav, kommer belöningen för en accepterad hajj att skrivas för honom …” (Ibn al-Jawzī, al-Mawḍūʿāt 2/413–414; al-Suyūṭī, al-Laʾālī 2/440). 8. Särskild förträfflighet i att besöka gravar på fredagar Gravar kan besökas vilken dag och när som helst. Det finns ingen autentisk hadith om en särskild förträfflighet i att besöka gravar på en viss dag eller vid en viss tid. En spridd hadith i detta ämne lyder: ”Om någon varje fredag besöker sina föräldrars grav eller en av deras gravar, kommer hans synder att förlåtas och han kommer att skrivas som en som fullgjort sin plikt mot sina föräldrar.” Hadithlärda som imām al-Ṭabarānī har nedtecknat denna hadith. De sammanställde den genom Muḥammad ibn Nuʿmān ibn ʿAbd al-Raḥmān. Muḥammad ibn Nuʿmān återberättade från Yaḥyā ibn al-ʿAlāʾ al-Bajalī, denne från ʿAbd al-Karīm ibn Abī al-Makhāriq, denne från Mujāhid, denne från Abū Hurayra. Återberättaren Muḥammad ibn Nuʿmān är okänd. Hans lärare Yaḥyā ibn al-ʿAlāʾ al-Balajī, som nämns i isnaden, var övergiven och anklagad för lögn. Hadithlärda som imām Aḥmad och Wakīʿ kallade honom uttryckligen lögnare och bedragare. Hans lärare ʿAbd al-Karīm är också känd som en ytterst svag återberättare. Därmed framgår att hadithens isnad är ytterst svag. Särskilt på grund av den lögnaktige återberättaren Yaḥyā betraktas hadithen som påhittad. (al-Ṭabarānī, al-Muʿjam al-Awsaṭ 6/175; al-Ṣaghīr 2/160; al-Suyūṭī, al-Laʾālī 2/440; Ibn ʿIrāq, Tanzīh 2/373; al-Shawkānī, al-Fawāʾid 1/345). 7. Att läsa Sūra Yāsīn vid gravbesök I flera autentiska hadither har det återgetts att Guds Sändebud, när han besökte gravar, hälsade på gravarnas invånare med orden ”Frid vare med er, de troendes boningar …” eller liknande. Tillsammans med hälsningen bad han också med några korta ord. Han lärde följeslagarna att hälsa och be på detta sätt. I en hadith återges att han en natt stod länge med händerna lyfta och bad för de döda. (Iḥyāʾ al-Sunan, s. 354–355). Förutom hälsning och bön finns ingen autentisk hadith om att recitera Koranen eller någon sūra vid gravbesök. Vissa rättslärda har sagt att man före besöket kan läsa Āyat al-Kursī, Sūra al-Ikhlāṣ och liknande. Men ingen autentisk hadith har återgetts om detta. Bland de påhittade haditherna i ämnet finns följande: ”Om någon på fredagen besöker sina föräldrars grav eller en av deras gravar och läser Sūra Yāsīn där, kommer han att förlåtas (han kommer att förlåtas motsvarande antalet lästa verser eller bokstäver).” Ibn ʿAdī och andra hadithlärda har sammanställt denna hadith. De återberättade den genom en återberättare vid namn ʿAmr ibn Ziyād. Denne sade: ”Yaḥyā ibn Sulaym berättade för oss; Hishām ibn ʿUrwa berättade för oss, från sin far, från ʿĀʾisha, från Abū Bakr, från Guds Sändebud …” Hadithlärda har uttryckligen beskrivit den ende återberättaren i denna hadith, ʿAmr ibn Ziyād, som lögnare, bedragare och hadithtjuv. Därför bedömde hadithlärda som Ibn ʿAdī, al-Dhahabī och Ibn al-Jawzī hadithen som påhittad. Imām al-Suyūṭī nämnde denna hadith som liktydig med den ovan nämnda hadithen om gravbesök på fredagar. Men ʿAbd al-Raʾūf al-Munāwī och andra hadithlärda invände mot honom och sade: För det första finns det en betydelseskillnad mellan de båda haditherna. För det andra innehåller båda hadithernas isnad en bedragare. När det gäller påhittade hadither blir en gemensam innebörd av flera hadither inte godtagbar. (Ibn ʿAdī, al-Kāmil 5/151; Ibn al-Jawzī, al-Mawḍūʿāt 2/413). 8. Att läsa Sūra al-Ikhlāṣ vid gravbesök I olika spridda böcker står det: ”Om man går till gravplatsen, läser Sūra al-Ikhlāṣ elva gånger och skänker dess belöning till de dödas själar, får man en belöning motsvarande alla gravplatsens invånare.” Detta är i själva verket en spridd översättning av en påhittad hadith. I denna påhittade hadith sägs: ”Om någon på väg till kyrkogården läser Sūra al-Ikhlāṣ tjugoen gånger och skänker dess belöning till de döda, kommer han att få en belöning motsvarande antalet döda.” Hadithlärda är eniga om att hadithen är påhittad och fabricerad. (al-Suyūṭī, Dhayl al-Laʾālī, s. 144; al-Albānī, al-Ḍaʿīfa 3/452–454). 9. Att Satan antar föräldrarnas gestalt vid dödsögonblicket för att försöka vilseleda Det är allmänt spritt att Satan antar den döendes föräldrars gestalt och försöker vilseleda honom genom olika viskningar. Hadithlärda som imām al-Suyūṭī och Ibn Ḥajar al-Makkī har påpekat att inget sådant har återgetts i någon hadith. (al-Albānī, Aḥkām al-Janāʾiz, s. 243). 10. Att förrätta en frånvarande janāzah Det har inte återgetts någon hadith som stöder att man på nytt förrättar en ”frånvarande janāzah” för en död person vars janāzah-bön redan har förrättats på dödsplatsen. Tvärtom strider denna handling mot sunnan. Jag behandlar detta utförligt i boken Iḥyāʾ al-Sunan. (Iḥyāʾ al-Sunan, s. 335; al-Albānī, Aḥkām al-Janāʾiz, s. 252). I boken Rahat al-Qulub, skriven av Khwaja Nizamuddin Awliya, skriver han att hans murshid Khwaja Fariduddin Ganjshakar sade: ”Det är föreskrivet att förrätta en frånvarande janāzah. När amīr al-muʾminīn Ḥamza och de andra blev martyrer förrättade den Helige Profeten en frånvarande janāzah-bön för dem. Han förrättade den till och med separat för var och en.” (Khwaja Nizamuddin Awliya, Rahat al-Qulub, s. 126 [det tjugonde majlis]). Vi vet inte om Khwaja Nizamuddin verkligen skrev detta eller om det har fabricerats i hans namn. Under alla omständigheter är dessa påståenden helt grundlösa. Varje vanlig muslim vet att Ḥamza blev martyr i slaget vid Uḥud och att Guds Sändebud själv var närvarande där. 11. Att fråga de närvarande medan liket ligger framför dem I vårt land händer det ofta att man före eller efter janāzah-bönen frågar de närvarande bedjande, medan liket ligger framför dem: ”Hurdan var personen?” Alla svarar: ”Han var god …” och så vidare. Denna handling saknar grund och är påhittad. Ingen sådan handling nämns i hadithlitteraturen. Däremot nämns det att om människor spontant lovordar en död person räknas detta som något gott för honom. (al-Bukhārī, al-Ṣaḥīḥ 1/460; Muslim, al-Ṣaḥīḥ 2/655). 12. Att uttala adhān när eller efter den döde läggs i graven En annan grundlös och påhittad handling är att uttala adhān när eller efter den döde läggs i graven. Varken i någon autentisk, svag eller påhittad hadith har något sådant återgetts från Guds Sändebud eller någon följeslagare. Inte heller har någon hadith nämnt någon förträfflighet i att uttala adhān av någon annan anledning än när bönen ska förrättas. 13. Föreställningen om spöken och andar En grundlös, påhittad och islamfientlig föreställning som är spridd i vårt samhälle är tron på spöken och andar. Alla påståenden om att de dödas själar blir spöken eller andar, vandrar omkring på jorden, uppehåller sig där eller kan göra gott eller ont och liknande är grova lögner och strider mot islamisk tro. Till sådana falska föreställningar hör påståendet att den dödes själ vandrar omkring i närheten av platsen där han dog och liknande. 14. Att recitera Koranen vid liket efter döden Det finns en återgiven hadith om att man ska läsa Sūra Yāsīn för den döende under hans sista stunder. (Abū Dāwūd, al-Sunan 3/191). Men ingen autentisk eller svag hadith har återgetts om att recitera Koranen vid liket efter döden. 15. Att högljutt läsa kalima, böner eller Koranen när liket bärs Detta är en påhittad, grundlös handling som strider mot sunnan. Sunnah vid likbärning är fullständig tystnad. Man ska gå med sorg och tankar på döden djupt i sitt hjärta. Att tala med varandra strider också mot sunnan. Imām al-Nawawī säger att fullständig tystnad när liket bärs är den korrekta handling som överensstämmer med sunnan och som var följeslagarnas och de senare generationernas sed. Den berömde hanafitiske rättslärde ʿAllāma al-Kāsānī säger: ”Den som följer liket förlänger sin tystnad. Att högljutt göra dhikr vid denna tid är makrūh. Qays ibn ʿUbāda sade: Guds Sändebuds följeslagare ogillade ljud vid tre tillfällen: i krig, vid janāzah och vid dhikr. Dessutom är högljutt dhikr under likbärning en efterlikning av judar och kristna; därför är det makrūh.” (al-Kāsānī, Badāʾiʿ al-Ṣanāʾiʿ 1/310). 16. Att ge välgörenhet nära graven I hadithlitteraturen har barn uppmanats att ge välgörenhet för sina föräldrar. Men ingen hadith har på något sätt nämnt att det medför extra belöning eller någon fördel att ge denna välgörenhet nära graven. Samma sak gäller om man ger på vilken annan plats som helst i världen. 17. Andras välgörenhet utöver barnens Det bör också uppmärksammas att ingen hadith på något sätt har nämnt att den döde får belöning om någon annan än hans barn eller familj ger välgörenhet. Allt som sägs eller görs i denna fråga bygger antingen på lärdas åsikter eller är påhittat och fabricerat. Enligt Koranen och haditherna är de troendes skyldighet att be för avlidna troende och be om förlåtelse för dem. Barnens skyldighet är dessutom att ge välgörenhet för sina avlidna föräldrar. Vi vet med säkerhet från Koranen och haditherna att den döde har nytta av att andra än hans barn ber för honom. Men ingen autentisk hadith har nämnt att den döde får belöning om någon annan än hans barn ger välgörenhet. De flesta lärda anser dock att eftersom det har återgetts i hadither att den döde får belöningen för barnets välgörenhet, kan vi hoppas att den döde också kan få belöningen för andra människors välgörenhet. Vissa lärda säger att det i detta fall saknas grund eller argument för att hoppas på något utöver Koranen och haditherna. Det har tydligt nämnts i Koranen och haditherna att varje muslim ska be för vilken avliden muslim som helst. Barnen ska dessutom ge välgörenhet för sina föräldrar utöver att be för dem. Vi behöver inte gå längre än så. (Se utförligt relevanta verser, hadither och lärdas åsikter: Ibn al-Qayyim, al-Rūḥ, s. 353–409; al-Suyūṭī, Sharḥ al-Ṣudūr, s. 301–314). Även om man godtar de flesta lärdas ”förhoppning” kvarstår en fråga. Eftersom vi genom Koranen och haditherna vet att den döde har nytta av bön och åkallan om förlåtelse, och att han genom bönen får goda gärningar och belöning, varför behöver vi då gå utanför Koranens och hadithernas föreskrifter? Eftersom vi med säkerhet vet att personen har nytta av att man ber: ”O Allah, förlåt den och den personen, ge honom hög rang …” vad behöver vi då säga: ”O Allah, ge den och den personen belöningen för denna välgörenhet och förlåt honom, ge honom rang och goda gärningar i utbyte mot den”? Kanske tror vi att den döde får större belöning om man ber för honom tillsammans med välgörenhet. När det gäller det osedda är det bättre att förlita sig på uppenbarelsen än på vad vi själva ”föreställer oss”. Koranen och haditherna har befallt bön och åkallan om förlåtelse. Guds Sändebud bad själv under hela sitt liv och åkallade förlåtelse för otaliga troende män och kvinnor, men han lärde aldrig att det är bra att före, efter eller vid någon annan tidpunkt i samband med bön och åkallan om förlåtelse för den döde, vid gravbesök eller annars, dela ut välgörenhet eller mat. Han gjorde inte heller själv detta och lärde inte någon annan att göra det. Följeslagarna bad också för de döda, åkallade förlåtelse för dem och besökte gravar, men ingen autentisk hadith har nämnt att de någonsin gav välgörenhet vid graven eller någon annanstans för att skänka belöning till de döda. Vi bör hålla oss till sunnans vägledning. Alla troende bör alltid sträva efter att ge mycket välgörenhet för att själva vinna belöning, skyddas från olyckor och få välsignelse. Barnen ska samtidigt be för sina förfäder, åkalla förlåtelse för dem och ge välgörenhet. Alla andra muslimer ska be och åkalla förlåtelse för alla avlidna troende män och kvinnor. 18. De levandes gåva till de döda I vanliga predikningar sägs det i en hadith att den döde är som en drunknande människa och har nytta av att belöningen för Koranrecitation, kalima, välgörenhet och liknande skänks till honom av de levande. I själva verket nämner hadithen endast bön och åkallan om förlåtelse; de övriga påståendena saknar grund och är fabricerade. Även den ursprungliga hadithen är ytterst svag. Imām al-Bayhaqī sammanställde den genom Muḥammad ibn Jābir ibn Abī ʿAyyāsh al-Masīsī, en okänd återberättare från det tredje århundradet. Denne sade att ʿAbd Allāh ibn al-Mubārak berättade för honom, från Yaʿqūb ibn Kaʿkaʿ, från Mujāhid, från Ibn ʿAbbās, att Guds Sändebud sade: ”Den döde i graven befinner sig exakt i samma situation som en drunknande person som söker räddning. Han väntar på en bön som ska nå honom från en förälder, bror eller vän. När en sådan bön når honom är den kärare för honom än världen och allt som finns i den. Den Allsmäktige och Majestätiske Allah skänker, på grund av jordens invånares böner, gravarnas invånare berg av belöning. Och de levandes gåva till de döda är att åkalla förlåtelse för dem.” Imām al-Bayhaqī citerade hadithen och sade att den inte på något sätt har återberättats genom någon annan än denna Muḥammad ibn Jābir ibn Abī ʿAyyāsh. (al-Bayhaqī, Shuʿab al-Īmān 6/203, 7/16). Imām al-Dhahabī nämnde denna person och sade: ”Jag har inte kunnat få reda på något om denna persons identitet. Hadithen som återberättats av honom är mycket förkastlig eller ytterst svag.منكر جد (al-Dhahabī, Mīzān al-Iʿtidāl 6/86; Ibn Ḥajar, Lisān al-Mīzān 5/99; al-Albānī, al-Ḍaʿīfa 2/211). 19. Måltider, välgörenhet eller böneceremonier för den döde Det är en mycket spridd sed i vårt land att anordna måltider, ge välgörenhet och hålla böneceremonier för den döde på den tredje, femte, sjunde eller fyrtionde dagen efter döden, eller på någon annan dag, samt på dödsdagen eller födelsedagen. Men denna sed är helt påhittad. Ingen som helst hadith har återgetts om att anordna någon ceremoni för den döde i dessa frågor. Ingen hadith har gett någon som helst anvisning om att anordna någon form av ceremoni efter en människas död. Man ska alltid, eller när tillfälle ges, be för de döda. Barnen ska ge välgörenhet. Och allt detta ska ske informellt. Jag har behandlat detta utförligt i boken Iḥyāʾ al-Sunan. (s. 347–359). 20. Olika former av khatm för sjuka och döda Alla former av khatm, såsom khatm al-tahlīl, khatm al-tasmīya, khatm al-jalālī, khatm al-khwājagān och khatm Yūnus, har uppfunnits senare. Bland de påhittade uttalanden som sprids under hadithens namn finns: ”Det står i hadithlitteraturen att den Helige Profeten sade: När någon läser följande kalima (lā ilāha illā Allāh) etthundratjugofemtusen gånger och skänker det till en död persons själ, kommer Gud utan tvekan att förlåta honom genom detta och ge honom en plats i paradiset.” (Ghulām Raḥmān, Maqṣūd al-Muʾminīn, s. 407). Allt detta är påhittade uttalanden. 21. Att läsa Koranen komplett för den döde En mycket vanlig handling i vårt land är att läsa Koranen komplett för någon som har avlidit. Denna handling är inte baserad på någon hadith. Guds Sändebud och följeslagarna läste aldrig Koranen komplett för någon död. Inte heller har någon autentisk eller godtagbar hadith nämnt att den döde får belöning om man läser Koranen komplett för honom. Vi har redan nämnt att Koranen och haditherna föreskriver att man ska be för den döde. Dessutom har barnen befallts att ge välgörenhet för sina avlidna föräldrar. Det har också nämnts i hadithlitteraturen att man kan betala den dödes skulder samt utföra fasta, hajj och ʿumra för hans räkning. Ingen föreskrift om Koranrecitation, komplett Koranläsning, recitation av tasbīḥ och tahlīl eller liknande gudstjänster för den döde har återgetts i haditherna. De flesta lärda har dock sagt att eftersom haditherna nämner att den döde har nytta av välgörenhet, fasta, hajj, ʿumra och bön, kan man hoppas att de också har nytta av Koranrecitation, tasbīḥ, tahlīl och liknande gudstjänster. Men formaliteter, khatm och liknande är därför ändå alla grundlösa och påhittade. 22. Tio slags människors kroppar förmultnar inte I en spridd bok står det: ”Det har återgetts i hadithlitteraturen att följande tio slags kroppar inte förmultnar: 1. profeter, 2. martyrer, 3. lärda, 4. krigare för tron, 5. de som memorerat Koranen, 6. böneutropare, 7. rättvisa kungar eller ledare, 8. kvinnor som dör i barnsäng, 9. den som dödas utan skuld, 10. den vars död inträffar på en fredag.” (Mawlawī Shamsul Hudā, Niʿām al-Qurʾān, s. 245). Många av dessa har kallats martyrer i hadither. Men endast att profeternas kroppar inte förmultnar i jorden har återgetts i autentiska hadither. Trots att jag har försökt efter bästa förmåga har jag inte kunnat hitta någon hadith om att de övriga nio kategoriernas kroppar inte förmultnar. Allah vet bäst.

2.13. Om zakat, fasta och hajj

2.13.1. Om zakat 1. Kharaj och ushr förenas inte på den troendes mark En muslim ska ge zakat på 5 eller 10 procent av avkastningen från sin jordegendom. Zakat på frukt och grödor kallas ushr. Icke-muslimer betalar inte zakat. Därför måste en icke-muslimsk medborgare i en muslimsk stat betala kharaj på sin jordegendom. Kharaj är vanligtvis dubbelt så stort som ushr. Sedan tabi’inernas tid har rättslärda varit oeniga om en muslim som köper en icke-muslims mark ska betala både ushr och kharaj eller endast kharaj. De flesta tabi’in och imamer sade att han ska betala båda. Tabi’in Ikrimah, Ibrahim Nakha’i och imam Abu Hanifah (må Allah vara nöjd med honom) sade att han endast ska betala kharaj. (Se författarens andra bok: Ushr eller zakat på grödor i Bangladesh: betydelse och tillämpning.) En hadith i detta ämne är spridd bland de lärda. Några rättslärda från 500-talet hijri och senare nämnde den. Den återges från Ibn Mas’ud (må Allah vara nöjd med honom), att Allahs Sändebud sade: ”Ushr och kharaj förenas inte på en muslims mark.” (Ibn ‘Adi, al-Kamil 9/127; Bayhaqi, as-Sunan al-kubra 4/222.) Men alla hadithlärda, däribland imam Zayla’i och de berömda hadithlärda inom hanafitisk rättsskola, har sagt att denna hadith är påhittad. Meningen är inte Allahs Sändebuds eller Ibn Mas’uds ord. I själva verket är den Ibrahim Nakha’is (må Allah förbarma sig över honom) ord och åsikt. Samma åsikt har även återberättats från andra tabi’in. (Se vidare: Ushr eller zakat på grödor i Bangladesh, s. 86–87.) Imam Abu Hanifah återberättade detta från Ibrahim Nakha’i som Nakha’is egen åsikt och godtog den. Han sade: ”Hammad ibn Abi Sulayman berättade för mig att Ibrahim Nakha’i sade: ’Ushr och kharaj förenas inte på en muslims mark.’” Så långt är utsagan autentisk, det vill säga som en maqtu’-hadith eller en tabi’ins ord. Men en senare återberättare, Yahya ibn ‘Anbasah, tillskrev falskeligen denna utsaga till Allahs Sändebud under imam Abu Hanifahs namn. Yahya ibn ‘Anbasah sade: ”Abu Hanifah berättade för oss: Hammad ibn Abi Sulayman, från Ibrahim Nakha’i, från ‘Alqamah, från ‘Abdullah ibn Mas’ud, berättade att Allahs Sändebud sade: ’Ushr och kharaj förenas inte på en muslims mark.’” På detta sätt framställde Yahya ibn ‘Anbasah en tabi’ins återberättelse som Allahs Sändebuds ord. Hadithlärda upptäckte lätt detta bedrägeri eller denna missuppfattning. De lade märke till att ingen av imam Abu Hanifas otaliga elever hade återberättat denna hadith från honom. Hans framstående elever imam Abu Yusuf och Muhammad diskuterade denna rättsfråga utförligt i sina böcker, men ingenstans nämnde de att Abu Hanifah hade återberättat denna hadith från Allahs Sändebud eller att han hade byggt sin uppfattning på någon profetisk hadith. Där började hadithlärdas misstanke. Om en återberättare från en berömd hadithlärd eller rättslärd återger en hadith som ingen av dennes andra elever, särskilt inte de som levt med honom hela livet, återger, uppstår tvivel om hadithens äkthet. Därefter granskar de den ensamme återberättarens övriga hadither och personliga tillförlitlighet. De fann att alla hadither Yahya ibn ‘Anbasah hade återberättat under sitt liv var felaktiga eller påhittade. Han återberättade många hadither i berömda och pålitliga lärdas namn utan att någon annan återberättade dem. Genom jämförelse med andra hadithlärdas återberättelser och genom granskning av hans liv blev de säkra på att även denna hadith hade fabricerats av honom i imam Abu Hanifas namn. Därför åberopade ingen hanafitisk imam eller rättslärd från 300- och 400-talet hijri denna hadith som bevis. (Ibn ‘Adi, Kamil 9/127; Bayhaqi, as-Sunan al-kubra 4/222; Ibn al-Jawzi, al-Mawdu’at 2/69–70; Ibn ‘Iraq, Tanzih 2/118; Suyuti, al-La’ali 2/70.) 2. Ingen zakat på smycken Sedan följeslagarnas tid har de rättslärda varit oeniga om zakat ska betalas på använda smycken. Jabir och några andra följeslagare sade att zakat inte ska betalas på smycken, medan många andra sade att den ska betalas. Till stöd för den första uppfattningen är följande hadith spridd: I en återberättelse från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) sägs att Allahs Sändebud sade: ”Det finns ingen zakat på smycken.” Detta är inte Allahs Sändebuds ord. Bayhaqi, Ibn Hajar, Albani och andra hadithlärda har förkastat den som profetisk hadith. Meningen är egentligen Jabirs egen utsaga. En mycket svag återberättare tillskrev den av misstag till Allahs Sändebud. (Ibn Hajar, ad-Dirayah 1/260; Albani, Irwa’ al-ghalil 3/294–296.) 2.13.2. Om fasta Många påhittade hadither och fabricerade utsagor om fastan har redan nämnts i kapitlet om bönen, i avsnittet om ”de tolv månvarvets förtjänster”. Här nämner jag ytterligare några påhittade eller grundlösa utsagor. 1. Avsikten med fastan Som vi tidigare nämnt är alla formuleringar av avsikten som börjar med ”Nawaitu an …” påhittade. Ingen hadith säger att en sådan avsikt ska läsas för någon gudstjänst. 2. Varför trettio dagars fasta blev obligatorisk Att försöka fastställa orsakerna bakom olika gudstjänster är en särskilt fåfäng strävan. Därför har bedragare hittat på många utsagor. Om den obligatoriska fastan i Ramadan har de fabricerat: ”Trettio dagars fasta har föreskrivits för min ummah, eftersom frukten Adam åt stannade i hans mage i trettio dagar. När Allah godtog Adams ånger befallde Han honom att fasta trettio dagar och trettio nätter i följd. För min ummah befallde Han fasta endast på dagen …” (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu’at 2/101; Suyuti, al-La’ali 2/97; Ibn ‘Iraq, Tanzih 2/145; Shawkani, al-Fawa’id 1/119.) 3. Att man inte räknas för mat vid iftar och suhur Det är spritt i samhället att man inte får räkna med mat vid iftar, suhur och liknande. Bland de påhittade haditherna med denna innebörd finns: ”Tre personers välsignelse av att äta och dricka kommer inte att räknas: den som bryter fastan, den som äter suhur och den som äter tillsammans med en gäst.” (Suyuti, Dhayl al-La’ali, s. 121; Ibn ‘Iraq, Tanzih 2/166; Shawkani, al-Fawa’id 1/124.) På grund av sådana grundlösa utsagor har vi gjort Ramadan till en månad då vi själva äter. Ramadan är däremot en månad då man matar andra och visar medkänsla. I stället för att fråga om maten kommer att räknas bör vi fråga om belöningen blir större. 4. Namnet ayyam al-bid Den trettonde, fjortonde och femtonde dagen i månaden kallas ayyam al-bid, ”de vita nätternas dagar”, eftersom fullmånen gör att ljus nästan hela natten råder. (Ibn Hajar, Fath al-Bari 4/226; ‘Abd ar-Ra’uf al-Munawi, Fayd al-Qadir 4/229.) Bedragare har emellertid spridit många påhittade hadither om namnet, exempelvis: ”När Adam kom till jorden efter att ha ätit av det förbjudna trädets frukt blev hans kropp svart. Änglarna började därför gråta för honom. Då sade Allah till Adam: ’Fasta för Mig den trettonde dagen.’ Han fastade och en tredjedel av hans kropp blev vit. Sedan sade Allah: ’Fasta även den fjortonde dagen.’ Han fastade och två tredjedelar blev vita. Därefter sade Allah: ’Fasta även den femtonde dagen.’ Han fastade och hela hans kropp blev vit. Därför kallades dessa dagar ayyam al-bid, de vita dagarna.” (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu’at 1/375; Suyuti, al-La’ali 1/483–484; Ibn ‘Iraq, Tanzih 2/54–55.) 5. Förtjänsten av fasta under ayyam al-bid I flera autentiska hadither uppmuntrade Allahs Sändebud de troende att regelbundet utföra frivilliga gudstjänster, även om de är små. För frivillig fasta uppmuntrade han fasta minst tre dagar varje månvarv eller arabisk månad. Vissa hadither uppmuntrar särskilt fasta den trettonde, fjortonde och femtonde. (Bukhari, as-Sahih 1/395, 2/697–699, 3/1256–1257; Muslim 1/499, 2/812–814.) Detta räcker för den troende. Bedragare har ändå spridit många påhittade hadither om ayyam al-bids förtjänst, till exempel: ”Den som fastar ayyam al-bid får på den första dagen, den trettonde, belöning motsvarande tiotusen år; på den andra dagen, den fjortonde, hundratusen år; och på den tredje dagen, den femtonde, trehundratusen års belöning.” Några sade i en mindre överdriven version: ”Tre tusen års belöning den första dagen, tiotusen den andra och tjugotusen den tredje …” (Suyuti, al-La’ali 2/106–107; Ibn ‘Iraq, Tanzih 2/148; Shawkani, al-Fawa’id 1/128.) De har spridit många andra fabricerade utsagor av detta slag.ﷺAllahs Sändebud sade … (Bukhari, as-Sahih 1/395, 2/697–699, 3/1256–1257; Muslim 1/499, 2/812–814.) För det andra fastade han själv alltid dessa tre dagar. (Albani, Sahih al-Jami’ 2/876.) För det tredje sade han att den som fastar dessa tre dagar, eller minst tre dagar varje månad, får belöning som om han fastat hela året. (Bukhari, as-Sahih 1/395, 2/697–699, 3/1256–1257; Muslim 1/499, 2/812–814.) 2.11.3. Om hajj 1. Att dö som jude eller kristen trots förmåga att göra hajj En mycket berömd hadith i vårt samhälle, som nämns i nästan varje predikan, föredrag eller text om hajj, lyder: ”Den som har proviant och riddjur nog att nå Guds hus men inte gör hajj, kan dö som jude eller kristen utan att det innebär något problem för honom.” En orsak till hadithens berömmelse är att den finns i Sunan at-Tirmidhi, en av de sex berömda hadithböckerna. Imam Tirmidhi sade: ”Muhammad ibn Yahya berättade för mig, Muslim ibn Ibrahim berättade för oss, Hilal ibn ‘Abdullah berättade för oss, Abu Ishaq al-Hamdani berättade för oss, från al-Harith, från ‘Ali, att Allahs Sändebud …”ﷺ… sade. Efter att ha citerat hadithen sade imam Tirmidhi: ”Detta är en gharib-hadith. Jag har inte funnit den genom någon annan väg än denna kedja. Det finns invändningar mot dess kedja. Hilal ibn ‘Abdullah är okänd, och al-Harith är svag i hadithåterberättelse.” (Tirmidhi, as-Sunan 3/176.) Dessutom finns två ytterligare allvarliga svagheter i kedjan. För det första var Abu Ishaq en mudallis. Här säger han inte att al-Harith berättade hadithen för honom eller att han hörde den från honom. Hans formulering visar att han inte hörde den direkt från al-Harith. För det andra är den efterföljande återberättaren, Hilal ibn ‘Abdullah, okänd. Vi kan inte veta om Abu Ishaq verkligen sade hadithen eller om denne man hittade på den. Flera andra kedjor återger samma innebörd, men deras tillstånd är ännu sämre. Därför har vissa hadithlärda kallat hadithen påhittad, medan andra bedömt den som svag. Ibn Hajar al-‘Asqalani granskade alla kedjor och sade att detta uttalande inte har återberättats från Allahs Sändebud genom någon godtagbar kedja; alla kedjor är mycket svaga eller ogiltiga.ﷺDet har däremot återberättats genom en autentisk kedja från ‘Umar ibn al-Khattab som hans egen utsaga. (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu’at 2/121–122; Suyuti, al-La’ali 2/118–119.) 2. Hadither om att besöka Allahs Sändebuds gravﷺOrdet ziyara betyder att besöka, träffa eller gå på besök. Att besöka levande människor, särskilt släktingar och rättfärdiga personer, är en god handling som haditherna uppmuntrar till. I flera hadither uppmuntras de troende att besöka varandra för Allahs skull, ta’awur fi Allah. (Mundhiri, at-Targhib 3/247–249.)لًلهافروازالتPå motsvarande sätt är det enligt haditherna en rekommenderad gudstjänst att besöka de dödas gravar. Att besöka Allahs Sändebuds Rawdah är utan tvekan ett av de främsta besöken.ﷺAtt älska honom är dessutom en del av tron och en av de främsta gudstjänsterna. Genom ett besök i enlighet med sunnah ökar denna kärlek. Hadither nämner också förtjänsten av att stå vid hans heliga grav och framföra salat och salam. Därför ser vi att ett besök i Rawdah är en viktig gudstjänst. Det råder dock oenighet om huruvida det finns en särskild hadith om denna gudstjänst. Vissa har kallat alla hadither i ämnet påhittade och grundlösa, medan andra har kallat dem svaga eller någorlunda godtagbara. Här vill jag diskutera saken något mer utförligt. Dessa hadither kan i fråga om innebörd ungefär delas i tre grupper.ﷺFör det första goda budskap om förbön eller barmhärtighet för den som besöker Allahs Sändebud eller hans välsignade grav. För det andra goda budskap om att den som efter Allahs Sändebuds död besöker hans heliga grav får samma ställning som den som besökte honom under hans livstid. För det tredje uttryck för missnöje med den som avstår från besöket. A. Goda budskap för besökaren Den första hadithen: ”Den som besöker min grav får min förbön.” Hadithen har samlats av Ibn Khuzaymah, Bazzar, Daraqutni, Bayhaqi och andra hadithlärda. Den har två kedjor. Den första kedjan: Imam Bazzar sade: ”Qutaybah berättade för mig, ‘Abdullah ibn Ibrahim berättade för mig, ‘Abd ar-Rahman ibn Zayd ibn Aslam berättade för mig, från sin far, från Ibn ‘Umar, att Allahs Sändebud …”ﷺ… sade: ”…” (Haythami, Majma’ az-zawa’id 4/2.) Vi har på annat håll utförligt diskuterat ‘Abd ar-Rahman ibn Zayd ibn Aslam. Hadithlärda har kallat honom mycket svag; vissa har kallat honom återberättare av falska hadither. Hans elev ‘Abdullah ibn Ibrahim i denna kedja är också mycket svag. Han återberättade många hadither i ‘Abd ar-Rahman ibn Zayds och andra hadithlärdas namn som ingen annan elev återberättade och som inte finns genom någon annan väg. Hadithlärda är eniga om att han är en mycket svag och övergiven återberättare. Ibn Hibban kallade honom en hadithförfalskare. (Ibn ‘Adi, al-Kamil 4/190–191; Dhahabi, Mizan al-i’tidal 4/55–56.) Vi har sett att även de hadither som ‘Abd ar-Rahman återberättade betraktas som mycket svaga eller påhittade. Hans elev i denna kedja är ännu sämre. Den andra kedjan: Imam Daraqutni sade: ”Qadi al-Muhamili berättade för oss, ‘Ubaydullah ibn Muhammad al-Warraq berättade för oss, Musa ibn Hilal berättade för oss, ‘Abdullah (eller ‘Ubaydullah) ibn ‘Umar al-‘Umari berättade för oss, från Nafi’, från ‘Abdullah ibn ‘Umar, att Allahs Sändebud …”ﷺ… sade: ”…” (Daraqutni, as-Sunan 2/278.) Imam Bayhaqi samlade också hadithen med samma kedja. Han sade att den är en munkar, mycket anmärkningsvärd hadith från Nafi’ via Ibn ‘Umar och att ingen annan än Musa ibn Hilal återberättat den. (Bayhaqi, Shu’ab al-iman 3/490.) Ibn Khuzaymah samlade den också och sade att han tvivlade på kedjans godtagbarhet och att hadithen är munkar, det vill säga anmärkningsvärd eller mycket svag. (Dhahabi, Mizan al-i’tidal 6/566–567; ‘Ajluni, Kashf al-khafa 2/328–329.) Även denna kedja innehåller två svaga återberättare. Musa ibn Hilal är okänd eller föga känd. Abu Hatim ar-Razi kallade honom okänd. Ibn ‘Adi sade att hans hadither förhoppningsvis är någorlunda godtagbara. Dhahabi sade detsamma, men kallade denna hadith den mest anmärkningsvärda eller svaga av hans återberättelser. (Uqayli, ad-Du’afa 4/170; Ibn ‘Adi, al-Kamil 6/351.)ﷺMusa ibn Hilals lärare ‘Abdullah ibn ‘Umar ibn Hafs al-‘Umari (171 hijri) var en tabi’ tabi’i från det andra århundradet. Han var svag i hadithåterberättelse men inte övergiven. Hans bror ‘Ubaydullah ibn ‘Umar var mycket pålitlig, medan denne var svag. Yahya ibn Ma’in kallade honom svag eller någorlunda godtagbar. Ahmad ibn Hanbal, Ibn ‘Adi och Dhahabi ansåg honom någorlunda godtagbar, medan an-Nasa’i och andra kallade honom svag. Ibn Hajar sammanfattade uppfattningarna: ”Han är en svag återberättare. Imam Muslim nämnde hans återberättelse som stödjande, och Tirmidhi, Nasa’i, Abu Dawud och Ibn Majah godtog den.” I vissa återberättelser anges ‘Ubaydullah ibn ‘Umar som Musas lärare. Ibn Khuzaymah, Bayhaqi och Dhahabi sade dock att detta är ett misstag och att hadithen återberättats av ‘Abdullah. Oavsett detta är kedjan svag, men den innehåller ingen lögnare, ingen anklagad för falsk återberättelse och ingen övergiven återberättare. Den andra hadithen: ”Den som besöker min grav – eller, enligt en annan formulering, den som besöker mig – kommer jag på uppståndelsens dag att vara hans förebedjare eller vittne.” Abu Dawud at-Tayalisi och Bayhaqi samlade den genom Suwar ibn Maymun. Suwar sade att en man ur ‘Umar ibn al-Khattabs släkt berättade för honom från ‘Umar att Allahs Sändebud sade …ﷺ… (Bayhaqi, Shu’ab al-iman 3/488–489; as-Sunan al-kubra 5/245.) Suwar ibn Maymun är en okänd återberättare. Han nämns inte i någon bok om återberättarnas biografier, och hans lärare, ”en man ur ‘Umars släkt”, är helt oidentifierad. Därför sade imam Bayhaqi: ”Denna kedja är okänd.” Den tredje hadithen: ”Den som avsiktligt besöker mig kommer på uppståndelsens dag att vara min granne eller stå under mitt beskydd.” (Bayhaqi, Shu’ab al-iman 4/488; Dhahabi, Mizan al-i’tidal 7/63; Ibn Hajar, Lisan al-mizan 6/180.)ﷺBayhaqi, Dhahabi, Ibn Hajar och andra återgav hadithen från tredje århundradets hadithlärde ‘Abd al-Malik ibn Ibrahim al-Juddi (205 hijri). ‘Abd al-Malik sade: ”Shu’bah ibn al-Hajjaj (162 hijri) berättade för oss, från Suwar ibn Maymun, som sade: Harun ibn Quza’ah berättade för oss från en man ur al-Khattabs släkt, från Allahs Sändebud, som sade …” Denna kedja är ännu svagare än den föregående. Utöver de två tidigare svagheterna finns två till. För det första är Suwars lärare, Harun Abu Quza’ah, inte korrekt identifierad. Imam Bukhari sade att hans hadith är grundlös och att ingen annan återberättar den. Azdi kallade honom övergiven. För det andra nämns ingen följeslagare i kedjan, varför den är mursal, alltså avbruten.ﷺDen fjärde hadithen: ”Den som kommer till mig som besökare och inte drivs av något annat behov än att besöka mig, för honom åligger det mig att på uppståndelsens dag förbön för honom.” Daraqutni, Tabarani, Dhahabi och andra samlade den. I kedjan finns Muslim (Maslamah) ibn Salim al-Juhani, från ‘Abdullah (eller ‘Ubaydullah) ibn ‘Umar, från Nafi’, från Salim, från ‘Abdullah ibn ‘Umar, att Allahs Sändebud sade … (Tabarani, al-Mu’jam al-kabir 12/291.) Muslim ibn Salim var svag och opålitlig. Abu Dawud as-Sijistani sade att han inte var pålitlig, och Haythami kallade honom svag. (Dhahabi, Mizan al-i’tidal 6/415; Ibn Hajar, Lisan al-mizan 6/29.) Den femte hadithen: ”Den som i uppriktig god avsikt eller för belöningens skull besöker mig i Medina kommer jag på uppståndelsens dag att vara hans vittne och förebedjare.” Ibn Abi ad-Dunya, Bayhaqi och andra samlade den genom Muhammad ibn Isma’il ibn Abi Fudayk. Han sade: ”Abu al-Musayna Sulayman ibn Yazid al-Ka’bi berättade för oss, från Anas ibn Malik, att Allahs Sändebud …”ﷺ… sade. (Bayhaqi, Shu’ab al-iman 3/489–490; Ibn Hajar, Talkhis al-habir 2/267.) Hadithlärda kallade återberättaren Abu al-Musayna Sulayman ibn Yazid svag. Abu Hatim ar-Razi sade att han inte var stark och återberättade anmärkningsvärda hadither. Daraqutni kallade honom också svag. Ibn Hibban räknade honom dock bland de pålitliga, och Tirmidhi ansåg honom godtagbar. Ibn Hajar, efter att ha sammanvägt bedömningarna, kallade honom svag. Det är viktigt att Abu al-Musayna inte var tabi’i utan tabi’ tabi’i. Ibn Hibban och Ibn Hajar nämnde att han inte lärde hadither av någon följeslagare utan hörde dem från tabi’in. Därför är kedjan avbruten, munkati’. Den sjätte hadithen: ”Må Allah förbarma sig över den som besökte mig med kamelens tygel i handen.” Ibn Hajar al-‘Asqalani, Sakhawi, Suyuti, Ibn ‘Iraq, Mulla ‘Ali al-Qari, Shawkani, Darwish al-Hut och andra hadithlärda har sagt att denna utsaga är grundlös och påhittad. (Ibn ‘Iraq, Tanzih 2/176; Sakhawi, al-Maqasid, s. 235; Mulla ‘Ali al-Qari, al-Asrar, s. 128; Darwish al-Hut, Asna al-matalib, s. 114.)ﷺAv de sex haditherna är den sjätte enhälligt grundlös och påhittad. De fem övriga tycks ange förtjänsten av att besöka Allahs Sändebud eller träffa honom. Den första nämner uttryckligen besök av graven. Den tredje, fjärde och femte nämner besök hos Allahs Sändebud.ﷺDen andra nämner den ena eller den andra formen. Att besöka Allahs Sändebuds heliga grav efter hans död kan också räknas som att besöka honom.ﷺAlla kedjor till hadither med denna innebörd är emellertid ganska svaga. Ibn Taymiyyah, Ibn ‘Abd al-Hadi och andra kallade dem helt grundlösa, och Albani bedömde dem som svaga. (Ibn ‘Abd al-Hadi, as-Sarim al-munki, s. 29–246; Albani, Irwa’ al-ghalil 4/333–335.) Den andra kedjan till den första hadithen samt kedjorna till den fjärde och femte innehåller dock ingen lögnare eller helt okänd återberättare. Därför stärker de varandra och blir godtagbara genom flera kedjor. B. Att ge besöket efter döden samma ställning som ett besök under livstiden Den sjunde hadithen: ”Den som gör hajj och efter min död besöker min grav är som den som besökte mig under min livstid.” Daraqutni, Tabarani, Bayhaqi och andra samlade den genom Hafs ibn Sulayman. Hafs sade: ”Layth ibn Abi Sulaym berättade för mig, Mujahid berättade för honom, från ‘Abdullah ibn ‘Umar, att Allahs Sändebud …”ﷺ… sade. (Daraqutni, as-Sunan 2/278; Shu’ab al-iman 3/489; Tabarani, al-Mu’jam al-awsat 1/94.) Bayhaqi sade: ”Endast Hafs har återberättat denna hadith. Han är svag.” Den enda återberättaren Hafs ibn Sulayman (180 hijri) var en berömd och pålitlig koranrecitatör men mycket svag i hadith. Han var så upptagen med Koranens recitation och närliggande frågor att han inte ägnade tid åt att memorera, repetera och korrekt återberätta hadither. Hans återberättelser innehåller därför så många fel att alla hadithlärda utom Ahmad betraktade honom som mycket svag och övergiven. Ahmad ansåg honom någorlunda användbar. Dhahabi, Ibn Hajar och andra sade att han själv var sanningsenlig men gjorde många fel i hadither, vände på kedjor, bytte återberättarnas namn, ändrade texten och kunde inte skilja mellan sant och falskt. Därför räknas han som övergiven. Bukhari kallade honom övergiven, och Abu Hatim ar-Razi, Ibn ‘Adi, Ibn Hibban och andra kallade honom mycket svag. Ibn Khirash kallade honom återberättare av falska hadither. (Dhahabi, Mizan al-i’tidal 2/319–321; Ibn Hajar, Taqrib, s. 172.) Hans lärare Layth ibn Abi Sulaym var också något svag. Han var en stor lärd, gudsdyrkare och sanningsenlig återberättare, men förlorade minnet mot slutet av sitt liv. Imam Muslim använde hans återberättelser som stödjande bevis, och sammanställarna av de fyra Sunan-böckerna godtog dem. (Dhahabi, Mizan al-i’tidal 5/509; Ibn Hajar, Taqrib, s. 464.) Den åttonde hadithen: ”Den som efter min död besöker min grav är som den som besökte mig under min livstid.” (Tabarani, al-Mu’jam al-kabir 12/406; al-Mu’jam al-awsat 1/94.)ﷺImam Tabarani sade: ”Ahmad ibn Rashidin berättade för mig, ‘Ali ibn al-Hasan ibn Harun al-Ansari berättade för oss, Layth, son till Layth ibn Abi Sulayms dotter, berättade för mig, från ‘A’ishah bint Yunus, Layths hustru, från Mujahid, från Ibn ‘Umar, att Allahs Sändebud …” Nästan alla återberättare i denna kedja är okända eller svaga. Tabaranis lärare Ahmad ibn Rashidin (292 hijri) var svag och vissa hadithlärda kallade honom lögnare. ‘Ali ibn al-Hasan är okänd, liksom återberättaren Layth och kvinnan ‘A’ishah. Kedjan är därför helt oacceptabel. (Haythami, Majma’ az-zawa’id 4/2; Albani, ad-Da’ifah 1/123–124.) Den nionde hadithen: ”Den som efter min död besöker mig är som den som besökte mig under min livstid.” Daraqutni, Bayhaqi och andra samlade den. Hadithlärda fann motsägelser och oordning i dess kedja och återgav den på två sätt. Den första kedjan: Waki’ ibn al-Jarrah (197 hijri), en hadithlärd från andra århundradet, sade: ”Khalid ibn Abi Khalid och Abu ‘Awn berättade båda för oss, från ash-Sha’bi och Aswad ibn Maymun, från Harun Abu Quza’ah, från en man ur Hatibs släkt, från Hatib, att Allahs Sändebud …”ﷺ… sade. (Daraqutni, as-Sunan 2/278; Bayhaqi, as-Sunan al-kubra 5/245; Shu’ab al-iman 4/488.) Som vi tidigare sett är Harun Abu Quza’ah en okänd, oacceptabel och övergiven återberättare. Hans lärare, ”en man ur Hatibs släkt”, är inte bara okänd utan namnlös. Den andra kedjan: Tredje århundradets hadithlärde Yusuf ibn Musa sade: ”Waki’ ibn al-Jarrah berättade för oss, Maymun ibn Suwar (Suwar ibn Maymun) berättade för oss, från Harun Abu Quza’ah …” (Bayhaqi, Shu’ab al-iman 4/488; Ibn Hajar, Lisan al-mizan 6/180.) Denna kedja är ännu svagare, eftersom Suwar ibn Maymun är okänd.ﷺAv de tre haditherna ovan framgår enligt deras innebörd att den troende som efter Allahs Sändebuds död besöker hans grav får samma ställning som den som träffade honom under hans livstid. Men alla tre kedjor är mycket svaga. De två första innehåller återberättare som anklagats för lögn och den tredje en övergiven återberättare. Dessutom finns helt okända personer i kedjorna. Därför bedömde Ibn Taymiyyah, Ibn ‘Abd al-Hadi, Albani och andra dessa hadither som mawdu’, påhittade. De hävdade också att hadithernas innebörd strider mot islams grundläggande anda. Ibn Taymiyyah sade att detta uppenbart är falskt och strider mot muslimernas religion. Den troende som träffade Allahs Sändebud under hans livstid räknas som hans följeslagare.ﷺEn troende i senare tider kan aldrig, även om han utför många stora obligatoriska plikter, nå en följeslagares ställning. Hur skulle han då kunna nå samma ställning genom en rekommenderad gudstjänst? (Albani, ad-Da’ifah 1/120–124; Irwa’ al-ghalil 4/335–341.) C. Uttryck för missnöje med den som avstår från besöket Den tionde hadithen: ”Den som gör min hajj men inte besöker mig har behandlat mig illa eller varit respektlös.” Med andra ord: ”Den som inte besöker eller träffar mig har behandlat mig illa eller varit respektlös.” Ingen hadithsamling har tagit med denna hadith. Några hadithlärda nämnde den i biografiska verk om svaga och lögnaktiga återberättare. Den återges endast genom en kedja: Muhammad ibn Muhammad ibn an-Nu’man sade: ”Min farfar an-Nu’man ibn Shibl berättade för mig, Malik ibn Anas berättade för mig, från Nafi’, från ‘Abdullah ibn ‘Umar, att Allahs Sändebud …”ﷺ… sade. Två återberättare i denna kedja är mycket svaga och anklagade för att återberätta falska hadither. An-Nu’man ibn Shibl, som återberättade från imam Malik, var mycket svag och vissa kallade honom lögnare. Hans sonson Muhammad ibn Muhammad blev också känd som lögnare och förfalskare. Daraqutni, Ibn Hibban, Ibn al-Jawzi, Saghani, Dhahabi, Ibn Hajar, Darwish al-Hut, Shawkani, Albani och andra hadithlärda kallade hadithen påhittad. De sade att förfalskaren var Muhammad ibn Muhammad ibn an-Nu’man, inte hans farfar Nu’man ibn Shibl. (Ibn Hibban, al-Majruhin 4/74; Ibn ‘Adi, al-Kamil 7/14; Darwish al-Hut, Asna al-matalib, s. 229; Albani, ad-Da’ifah 1/119.) Den elfte hadithen: ”Om någon i min ummah har möjlighet men ändå inte besöker eller träffar mig har han ingen ursäkt.” Ibn an-Najjar samlade den i sin bok Tarikh al-Madinah. Kedjan är: ”Muhammad ibn Muqatil, från Ja’far ibn Harun, från Sam’an ibn Mahdi, från Anas, att Allahs Sändebud …”ﷺ… sade. (Ibn ‘Abd al-Hadi, as-Sarim, s. 234; Albani, Irwa’ al-ghalil 4/340.) Denna kedja är berömd som en påhittad kedja. Muhammad ibn Muqatil ar-Razi (248 hijri) var något svag men inte övergiven. Ja’far ibn Harun, från vilken han hörde hadithen, var känd som återberättare och spridare av falska hadither. (Dhahabi, Mizan al-i’tidal 2/151; Ibn Hajar, Lisan al-mizan 2/131.) Om Sam’an ibn Mahdi, som anges som Ja’fars lärare, sade Ibn Hajar och Dhahabi att nästan ingenting är känt om honom. En påhittad samling från Anas ibn Malik har spridits i hans namn, med omkring trehundra hadither. Muhammad ibn Muqatil återberättade dem från Sam’an genom Ja’far ibn Harun al-Wasiti. Må Allah förbanna förfalskaren av dessa hadither. Uppenbarligen är även denna hadith en del av den nämnda förfalskade samlingen. I vilket fall som helst innehåller dess kedja flera lögnaktiga återberättare. Den tolfte hadithen: ”Den som får möjlighet eller ekonomiskt välstånd men inte kommer till mig har behandlat mig ohövligt eller varit respektlös.” Imam Ghazali nämnde den utan kedja i Ihya’ ‘ulum ad-din. Den finns ingenstans med en kedja. Subki, ‘Iraqi, Sakhawi, ‘Ajluni, Shawkani och andra hadithlärda fastslog att utsagan är grundlös och påhittad. (Ajluni, Kashf al-khafa 2/366; Shawkani, al-Fawa’id 1/153.)ﷺDe tre haditherna ovan tycks ange synden i att inte besöka eller träffa Allahs Sändebud – under hans livstid eller efter hans död. Men den tredje är helt grundlös och påhittad, och de två första kedjorna innehåller flera lögnare. Av den tidigare diskussionen har vi sett att alla hadither om förtjänsten av att besöka Allahs välsignade grav återberättats genom svaga kedjor.ﷺDet är troligen därför som författarna till de sex berömda böckerna, sammanställarna av andra autentiska verk samt imam Malik, imam Ahmad och andra hadithlärda inte tog med dessa hadither i sina böcker. På grund av kedjornas svaghet har vissa hadithlärda generellt kallat dem påhittade, mycket svaga eller helt oacceptabla. Andra har ansett att de sammantaget kan vara autentiska eller hasan. Ibn Taymiyyah, Ibn al-Jawzi, Ibn ‘Abd al-Hadi och andra kallade alla hadither om besök av Allahs Sändebuds heliga grav påhittade, mycket svaga eller oacceptabla.ﷺDäremot ansåg Abu ‘Ali ibn as-Sakan, ‘Abd al-Haqq al-Ishbili, Subki, Sakhawi, Ibn Hajar al-Makki och andra att hadither med denna innebörd är godtagbara. (Ibn Taymiyyah, Majmu’ al-fatawa 27/29–36, 114–288; Sakhawi, al-Maqasid, s. 410, 424.) Jag känner inte till någon som, likt diskussionen ovan, har granskat kedjorna utifrån denna betydelseskillnad. Som en obetydlig kunskapssökare framstår det för mig som att alla hadither i den tredje gruppen – de som uttrycker missnöje med den som avstår från besöket – är påhittade och grundlösa. Haditherna i den andra gruppen, som ger den som besöker graven efter döden samma ställning som en besökare under livstiden, är mycket svaga eller påhittade. Haditherna i den första gruppen, som ger goda budskap om förbön för besökaren, bör betraktas som hasan. Fem hadither har återgetts med samma innebörd, och svagheten i tre av kedjorna kan stödjas av varandra. Den andra kedjan till den första hadithen samt kedjorna till den fjärde och femte innehåller ingen återberättare som anklagats för lögn eller övergetts. Genom flera kedjor räknas de därför som hasan li-ghayrihi. Allah vet bäst. 3. Behovet av att göra hajj före äktenskapet I vårt land gör muslimer vanligtvis inte hajj före ålderdomen på grund av grundlösa föreställningar och vidskepelser, såsom: ”Kan man behålla hajj?”, ”Måste man gifta bort söner och döttrar före hajj?”, ”Måste man låta föräldrarna göra hajj före sin egen?”, eller att föräldrarnas tillstånd krävs. Det är inte alls rätt att dröja efter att hajj blivit obligatorisk. I Indonesien är saken omvänd. Där tycks man anse att hajj inte räknas om man inte gör den i ungdomens början, före äktenskapet. Orsaken är en påhittad hadith: ”Den som gifter sig före hajj börjar med synd.” Hadithlärda är eniga om att den är påhittad. (Ibn ‘Adi, al-Kamil 1/364; Dhahabi, Mizan al-i’tidal 1/458; Suyuti, al-La’ali 2/120; Ibn ‘Iraq, Tanzih 2/167; Shawkani, al-Fawa’id 1/138.)ﷺ4. Att även människors rättigheter skulle förlåtas genom hajj I vissa spridda hadither om hajj sägs att Allahs Sändebud under avskedshajjen bad Allah om förlåtelse för pilgrimernas alla synder. Först meddelade Allah att pilgrimens alla synder, utom människors rättigheter, skulle förlåtas. Efter upprepade böner meddelade Allah att alla pilgrimens synder, även synder som rör andra människors rättigheter, skulle förlåtas. Flera hadither har återgetts med denna innebörd, men varje kedja är mycket svag. Varje kedja innehåller en lögnare, en mycket svag återberättare eller en namnlös och okänd person. Vissa hadithlärda har sagt att de, trots att de är svaga på grund av flera kedjor, inte är direkt påhittade. Andra har ansett att alla hadither med denna innebörd är påhittade och grundlösa, eftersom varje hadith innehåller lögnare och övergivna återberättare. Dessutom uttrycker de en innebörd som strider mot vad flera autentiska hadither bevisar. Flera autentiska hadither visar att Allah inte förlåter människors rättigheter eller fordringar förrän den berörda personen själv förlåter dem. Inte ens jihad och martyrskap förlåter detta. (Ibn al-Jawzi, al-Mawdu’at 2/124–127; Dhahabi, Tartib al-mawdu’at, s. 185; Suyuti, al-La’ali 2/120–124; al-Mundhiri, at-Targhib 2/129–131.)

2.14. Dhikr, du’a, durood, salam och så vidare

2.14.1. Om recitation av Koranen Många autentiska hadither har återberättats om förtjänsterna med olika suror och verser i den ädla Koranen; dessa har nämnts tidigare. Samtidigt har många falska påståenden spridits under hadithens namn i dessa frågor. I olika böcker som är spridda i vårt land finns många sådana opålitliga och påhittade påståenden. Det bör här påpekas att det i vårt land finns två slags påståenden om olika suror och verser i den ädla Koranen. Det ena slaget handlar om förtjänster, rang i det kommande livet, belöning, Allahs nåd och liknande. Det andra handlar om åtgärder och olika resultat i denna värld. Av Umar al-Mawsilis diskussion har jag förstått att några autentiska hadither har återberättats om förtjänsterna med olika suror och verser. De flesta av de övriga haditherna som är spridda är emellertid svaga eller påhittade. Särskilt de påståenden om varje suras förtjänster som står i slutet av Tafsir al-Kashshaf och Tafsir al-Baydawi är i grunden hämtade från en lång, fabricerad hadith i detta ämne. I vårt samhälle är de flesta påståendena om förtjänsterna med Panj Surah fabricerade eller svaga. Antalet svaga och mawdu‘-hadither i detta ämne är mycket stort, och för en detaljerad behandling av dem skulle en separat bok behövas. Denna bok har redan blivit mycket omfattande. Därför behandlar vi inte längre svaga och fabricerade hadither om förtjänster i denna bok. I stället nämner vi här några frågor om praktiker och åtgärder. 2.14.2. Om praktiker, åtgärder och khatm Det är tillåtet att utföra ruqyah med Koranens verser och att recitera dem som en praktik för att befrias från olika sjukdomar och olyckor. I hadithlitteraturen har det föreskrivits att man utför ruqyah med Koranen. Det är också tillåtet att utföra ruqyah med en hadithbön eller vilken formulering som helst med god innebörd. Ruqyah eller åtgärder är av två slag. Vissa former av ruqyah har återberättats i olika hadither. Sådana ruqyah och praktiker är begränsade. De flesta ruqyah-praktikerna i vårt samhälle har utformats utifrån erfarenheterna hos fromma personer i senare tider. Till exempel att recitera en viss sura eller vers ett visst antal gånger, under ett visst antal dagar eller vid en viss tid för att uppnå ett visst resultat eller bli fri från en viss sjukdom. Sådana olika praktiker och åtgärder bygger på olika fromma personers erfarenheter. Man kan använda dem som personlig praktik eller utifrån egen erfarenhet, som en åtgärd eller som shar‘i ruqyah. Men om man tror att de har någon särskild förtjänst eller att de är föreskrivna i hadith, innebär det att man tillskriver Allahs Sändebud (ﷺ) en lögn. Dessutom bör vi, även när det gäller åtgärder och praktiker, begränsa oss till de åtgärder, böner och praktiker som nämns i autentiska hadither. Bland de påhittade ”praktiker” eller ”åtgärder” som finns i vissa böcker spridda i vårt land under hadithens namn finns följande: 1. La hawla wa la quwwata … en praktik för att avlägsna fattigdom Det finns många autentiska hadither om förtjänsten med denna dhikr, ”la hawla wa la quwwata illa billah”. I olika hadither har man uppmanats att säga denna formulering ofta. I olika hadither sägs att denna formulering är en av Paradisets skatter, ett medel till förlåtelse för synder och till att erhålla obegränsad belöning. Jag har nämnt några autentiska hadither om detta i boken Rahe Belayat. Men i olika böcker som är spridda i vårt land har följande nämnts som en hadith: ”Den som varje dag reciterar denna formulering hundra gånger kommer aldrig att förbli fattig.” Det verkar vara ett påhittat påstående. 2. En praktik för att bli skuldfri I en hadith återberättad av Ali sade Allahs Sändebud (ﷺ) : ”Om man säger följande formulering kommer Allah att betala även en skuld stor som ett berg: ’O Allah, skydda mig genom att ge mig det tillåtna från det förbjudna, och gör mig genom Din nåd och välsignelse oberoende av alla andras välvilja utom Din.’” Hadithen är autentisk (Sunan al-Tirmidhi 5/560; Mustadrak al-Hakim 1/721). Men ingen hadith innehåller någon föreskrift om att recitera denna bön på en särskild dag eller ett särskilt antal gånger. I vissa spridda böcker står det: ”Det har återberättats i hadithlitteraturen att den som reciterar denna bön sjuttio gånger på fredagen inom kort kommer att göras rik och lyckosam av Allah. Hazrat Ali sade: ’Om man på fredagen före och efter fredagsbönen läser salawat hundra gånger och därefter reciterar denna bön femhundrasjuttio gånger, kommer även en skuld stor som ett berg att betalas inom kort ….’” Dessa återberättelser verkar vara grundlösa och påhittade. 3. Praktiken med Surat al-Fatiha Om förtjänsten med Surat al-Fatiha sägs: ”Det man avser när man reciterar Fatiha kommer att uppfyllas.” Detta är ett grundlöst och påhittat påstående. Ett annat påstående är: ”Surat al-Fatiha är botemedel eller läkedom för alla sjukdomar.” Detta har återberättats i en svag hadith (al-Sakhawi, al-Maqasid s. 305, nr 734; Mulla Ali al-Qari, al-Asrar s. 165). 4. Olika slags khatm Olika slags khatm är spridda. Vanligen reciteras khatm av två orsaker: (1) för att avvärja olika olyckor eller uppnå världsliga resultat och (2) för att skänka belöningen till en avliden. Båda slags khatm är påhittade och grundlösa. De formuleringar som reciteras i dessa khatm är för det mesta mycket goda. De är verser ur den ädla Koranen eller böner och dhikr i enlighet med sunna. Men ingen autentisk eller svag hadith nämner någon bestämd förtjänst, betydelse eller föreskrift för att recitera dem etthundratusen eller etthundratjugofemtusen gånger. Alla dessa ”khatm” är påhittade. Dessutom har hadither fabricerats kring dem. Khatm med Bismillah, Khatm med Yunus bön, Khatm med kaliman och liknande hör alla till denna kategori. Det sägs att man kan uppnå ett visst resultat genom att läsa Bismillah etthundratjugofemtusen gånger, eller få ett visst resultat genom att recitera Yunus bön etthundratjugofemtusen gånger, och så vidare. Allt detta har utformats utifrån fromma personers erfarenheter, och inget av det är hadith. Det finns autentiska hadither om förtjänsten och belöningen med tasmiya, det vill säga Bismillah, tahlil, det vill säga la ilaha illallah, och Yunus bön (se författarens andra bok: Rahe Belayat, s. 89). Men ingen autentisk hadith har återberättats om att recitera dem ett bestämt antal gånger, såsom etthundratusen eller etthundratjugofemtusen. Bland Khatm-e Khwajagan finns böner som är i enlighet med sunna och andra som är påhittade. Men hela metoden är fabricerad. 2.14.3. Om dhikr, wazifa, böner och liknande 1. Förmånerna med och praktiken av Allah den Högstes olika heliga namn Allah den Högste har nämnt i den ädla Koranen:وَلِلَّهِ الْأَسْمَاءُ الْحُسْنَىٰ فَادْعُوهُ بِهَا ۖ وَذَرُوا الَّذِينَ يُلْحِدُونَ فِي أَسْمَائِهِ ۚ سَيُجْزَوْنَ مَا كَانُوا يَعْمَلُونَ [٧:١٨٠] – ”Allah har de vackraste namnen; åkalla Honom därför med dem. Och lämna dem som förvränger Hans namn. De kommer snart att få lön för vad de gjorde.” (Surat al-A‘raf: vers 180). I hadither som samlats i Sahih al-Bukhari, Sahih Muslim och andra verk säger Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (ﷺ) sade: ”Allah har nittionio namn, hundra minus ett. Den som bevarar eller räknar upp dessa namn kommer att träda in i Paradiset.” (Sahih al-Bukhari 2/981, nr 2585; Sahih Muslim 4/2063, nr 2677). Denna hadith redogör inte för namnen. En hadith med nittionio namn har samlats av imam al-Tirmidhi, Ibn Majah och några andra hadithlärda (Sunan al-Tirmidhi 5/530, nr 3507; Mustadrak al-Hakim 1/62–63). Men de flesta hadithlärda har bedömt denna redogörelse som svag. Imam al-Tirmidhi själv samlade hadithen och diskuterade dess svaghet. Vissa hadithlärda säger att listan med nittionio namn inte har återberättats från Allahs Sändebud (ﷺ) eller Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom). En senare återberättare sammanställde dem utifrån Koranen efter att ha hört dem från olika lärda och införde dem i hadithen. Många namn som nämns i den ädla Koranen finns inte med på denna lista. I den ädla Koranen åkallas Allah oftast med namnet Rabb, eller Herren. Inte heller detta namn finns med på listan (Ibn Hajar al-Asqalani, Fath al-Bari 11/217). En intresserad muslim frågar sig i detta sammanhang: Allahs Sändebud (ﷺ) nämnde nittionio namn, men varför lämnade han inte listan över dem? De lärda svarar att vissa viktiga saker hålls delvis dolda för att öka de troendes drivkraft, såsom Laylat al-Qadr och tiden då böner besvaras på fredagen. På motsvarande sätt gavs föreskriften att bevara Allahs namn utan att en bestämd lista angavs, så att tjänaren med intresse reciterar och bevarar alla Allahs namn som finns i den ädla Koranen, fortsätter att åkalla Allah med dessa namn och ber Allah genom deras förmedling (Ibn Hajar, Fath al-Bari 11/217–218, 11/221; al-Nawawi, Sharh Sahih Muslim 17/5). Vissa hadithlärda har ansett den lista som imam al-Tirmidhi sammanställde vara i huvudsak godtagbar (al-Nawawi, al-Adhkar s. 151; Jami al-Usul 4/173–175). Den intresserade som ägnar sig åt dhikr kan under alla omständigheter lära sig dessa namn utantill. Dessutom bör Allahs välsignade namn som nämns i den ädla Koranen bevaras genom regelbunden koranrecitation. Jag har i boken Rahe Belayat, med kedjorna av återberättare, utförligt behandlat de autentiska haditherna om hur man genom Allahs välsignade namn ber inför Allah, vad Allah den Ärorikes ”Ism al-A‘zam” är och hur man genom det ber inför Allah. I många böcker som är spridda i vårt land har ännu fler förtjänster med dessa namn nämnts. Till exempel att daglig recitation av dem gör att man inte lider brist på mat, att sjukdomar försvinner, att man i drömmen får besöka Allahs Sändebud (ﷺ) , att ens önskningar uppfylls, att man genom att läsa eller skriva ett visst namn ett visst antal gånger varje dag under ett visst antal dagar kan uppnå ett visst resultat, eller att man genom att utföra ett visst namn ett visst antal gånger på ett visst sätt får ett visst resultat, eller att ett visst namn måste reciteras ett visst antal gånger, och så vidare. Inget av detta är uttalanden från Koranen eller hadith. Vissa fromma personer har utfört eller lärt ut vissa praktiker och åtgärder utifrån personliga erfarenheter. Men om man betraktar dem som Allahs eller Allahs Sändebuds (ﷺ) ord, eller återberättar dem som hadith, tillskriver man Allahs Sändebud (ﷺ) en lögn. Några av de fabricerade hadither som är spridda i detta ämne är följande: 2. ”Dhikr av Allah är den bästa dhikr.” I olika böcker ser man följande formulering nämnas som hadith: ”Dhikr av Allah är den bästa dhikr.” Till betydelsen är påståendet riktigt. Allahs dhikr måste ju vara den bästa dhikr. Vems dhikr skulle annars vara bäst? Men påståendet är inte en hadith. Det är inte känt att det har återberättats med någon autentisk eller svag berättarkedja. 3. ”Den som nämner Allahs namn på natten kommer att ha ett ljus som lyser i hans hjärta och, när han dör, i hans grav” (Mawlavi Shamsul Huda, Niamul Quran s. 17). 4. Den som nämner Allahs namn hundra gånger vid fajr och därefter läser följande sex namn en gång vardera (Jalla Jalaluhu, wa amma nawaluhu, wa jalla thana’uhu, wa taqaddasat asma’uhu, wa a‘zama shanuhu och wa la ilaha ghayruhu), kommer att befrias från synder så fullständigt som om han just hade fötts ur sin mors liv. Hans gärningsbok kommer att vara ren och han kommer med säkerhet att träda in i Paradiset (Mawlavi Shamsul Huda, Niamul Quran s. 36). Alla dessa är grundlösa påståenden som har tillskrivits Allahs Sändebud (ﷺ). 5. Särskild dhikr med kaliman ”la ilaha illallah” Den främsta formuleringen för Allahs dhikr är ”la ilaha illallah”. Allahs Sändebud (ﷺ) sade: ”Den bästa dhikr är la ilaha illallah” (al-Tirmidhi, al-Sunan 5/462; Ibn Majah, al-Sunan 2/1249; al-Hakim, al-Mustadrak 1/676, 681). Han sade också: ”Säg la ilaha illallah ofta” (al-Hakim, al-Mustadrak 4/285; al-Haythami, Majma al-Zawa’id 1/52, 2/211, 10/82). På ett annat ställe sade han: ”De fyra formuleringar som är mest älskade hos Allah är: Subhanallah, alhamdulillah, la ilaha illallah och Allahu akbar. Du kan säga vilken som helst av dessa fyra formuleringar först eller sist, efter eget önskemål.” (Sahih Muslim 3/1685, nr 2137). Jag har i boken Rahe Belayat behandlat många autentiska och hasan-hadither om betydelsen, förtjänsterna, antalet och tiden för dessa former av dhikr. Där såg vi att Allahs Sändebud (ﷺ) inte lärde ut någon särskild metod för att utföra eller uttala denna dhikr. Ingen autentisk eller svag hadith återberättar någonstans att Allahs Sändebud (ﷺ) lärde någon att utföra dhikr genom att dra ut orden, höja rösten, stöta eller rikta sig mot någon latifa, eller genom någon annan särskild metod. Huvudsaken är att dhikr ska utföras med koncentration och korrekt uttal, och var och en får belöning efter sin koncentration och känsla. Olika lärda, pirer och murshider i senare tider har angett vissa särskilda metoder för att skapa koncentration och känsla hos lärjungarna. Dessa är deras egna uppfinningar och tillfälliga övningar för att ge lärjungen koncentration. Men bedragare har även i denna fråga hittat på olika påståenden. Ett sådant grundlöst påstående och en sådan fabricerad hadith lyder: ”En gång sade Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) till Huzur (ﷺ) : ’O Allahs Sändebud! Visa mig en enkel och rak väg till närhet med den Allsmäktige Allah.’ Huzur (ﷺ) sade: ’Fortsätt med en dhikr.’ Hazrat Ali frågade: ’Hur ska jag göra det?’ Han svarade: ’Blunda och säg la ilaha illallah tre gånger tillsammans med mig.’ Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) förmedlade detta till Hazrat Hasan al-Basri, och från Hazrat Hasan al-Basri gick det genom murshidernas kedja fram till oss.” En annan version av denna berättelse lyder: ”Ali (må Allah vara nöjd med honom) sade: ’För att få kunskap om den enklaste och rakaste vägen till att finna Gud väntade Allahs Sändebud (ﷺ) på uppenbarelsen. Därefter kom Jibril (må frid vara med honom) och lärde honom kaliman la ilaha illallah tre gånger. Allahs Sändebud (ﷺ) upprepade den på samma sätt som Jibril uttalade den. Därefter lärde han Ali (må Allah vara nöjd med honom) den, och Ali lärde den till de övriga följeslagarna.’” Denna hadith är bara ett grundlöst påstående som spridits från mun till mun. Den har inte samlats i någon bok med en autentisk, svag eller mawdu‘-berättarkedja. Därför har Shah Waliullah Dehlawi nämnt att detta påstående endast hörs från tariqans fromma ledare. Någon annan grund för det har inte påträffats (Shah Waliullah, al-Qawl al-Jamil, s. 38–39). 6. Wazifa efter de fem dagliga bönerna Oräkneliga autentiska hadither nämner olika former av dhikr, böner och wazifa efter de fem dagliga bönerna, vilka Allahs Sändebud (ﷺ) själv utförde eller befallde följeslagarna och umman att utföra. Men utöver dessa finns vissa wazifa som är mycket spridda i vårt land, vilka människor i senare tider har hittat på; de finns inte i någon hadith. Följande wazifa är mycket berömd: Efter fajr-bönen reciteras ”Huwa al-Hayy al-Qayyum” hundra gånger, efter dhuhr-bönen ”Huwa al-Aliyy al-Azim” hundra gånger, efter asr-bönen ”Huwa al-Rahman al-Rahim” hundra gånger, efter maghrib-bönen ”Huwa al-Ghafur al-Rahim” hundra gånger och efter isha-bönen ”Huwa al-Latif al-Khabir” hundra gånger. Alla dessa formuleringar är vackra och det finns inget fel i att recitera dem. Men ingen förtjänst med dem har återberättats i hadith. Det finns ingen föreskrift i Koranen eller hadith att de måste läsas ett sådant antal gånger eller vid en viss tid. Vi bör följa de wazifa som Allahs Sändebud (ﷺ) lärde ut. 7. ”Allahumma anta al-salam …” efter de fem dagliga bönerna I flera autentiska hadither har det återberättats att Allahs Sändebud (ﷺ) efter att ha avslutat den obligatoriska bönen sade: ”O Allah, Du är friden, och från Dig kommer friden. O Du som äger majestät och ära, Du är välsignad.” (Sahih Muslim 1/414, nr 591). 8. Dua-e Ganjal Arsh Denna bön är en av de falska, påhittade och grundlösa böner som är spridda. Formuleringarna i den har god innebörd. Men dessa formuleringar har inte återberättats på detta sätt i någon hadith. Inte heller har deras sammansatta form återberättats på detta sätt i någon hadith. Allt som sägs om deras förtjänst och belöning är falskt. 9. Dua-e Ahadnama En liknande påhittad och grundlös bön är ”Dua-e Ahadnama”. I olika spridda böcker nämns denna bön på olika sätt. De grundläggande formuleringarna i bönen finns i hadither återberättade med flera svaga berättarkedjor. Dessa hadither uppmuntrar till att recitera bönen morgon och kväll. Som förtjänst nämns att den som reciterar bönen morgon och kväll kommer att bli räddad på Uppståndelsens dag … (Ahmad, al-Musnad 1/412; al-Hakim, al-Mustadrak 2/409; al-Tabari, al-Tafsir 11/154). Dessutom är alla spridda påståenden om att praktisera denna bön och om dess förtjänster påhittade. Se följande exempel på sådana påhittade och grundlösa påståenden: ”I böckerna Tirmidhi, Shami och Naf‘aul Khala’iq har många förtjänster med avseende på Dua-e Ahadnama nämnts. Allahs Sändebud (ﷺ) sade: ’Den som lever ett islamiskt liv och reciterar Ahadnama hundra gånger under sitt liv kommer att lämna världen med tro, och jag blir hans garant för Paradiset.’ … Hazrat Jabir (må Allah vara nöjd med honom) berättade: ’Jag hörde Allahs Sändebud (ﷺ) säga att Allah har lagt tre tusen sjukdomar i människokroppen. Läkare känner till och behandlar tusen av dem. När det gäller två tusen sjukdomar känner ingen utom Allah till dem. Om någon skriver Ahadnama och bär den med sig, eller reciterar den två gånger, kommer Allah att skydda honom från två tusen sjukdomar.’ … (Mawlana Muhammad Amjad Husain; Wazifa-e Salihin s. 144). Allt detta är grundlösa påståenden och bedrägeri i hadithens namn. Långt ifrån Sunan al-Tirmidhi har dessa påståenden inte återberättats med någon autentisk eller svag berättarkedja i någon hadithbok. 10. Dua-e Qadah En annan spridd, påhittad och grundlös bön är ”Dua-e Qadah”. Allt som sägs om denna böneforms förtjänster är påhittat. 11. Dua-e Jamilah Allt som sägs om Dua-e Jamilah och dess förtjänster är påhittat. 12. Haft-e Haykal I denna bön, som kallas Haft-e Haykal, har i huvudsak olika verser ur den ädla Koranen nämnts. Denna uppdelning, fördelning och användning av verserna är uppfunnen och grundad på erfarenheter hos vissa fromma personer. Allt som sägs om deras användning och förtjänster är olika människors påståenden, inte Allahs Sändebuds (ﷺ) ord eller hadith. 13. Dua-e Aman En annan spridd, påhittad och grundlös bön är ”Dua-e Aman”. Formuleringarna i denna bön har god innebörd. Men ingen hadith har återberättats på detta sätt, och allt som sägs om dess förtjänster är påhittat. 14. Dua-e Hizbul Bahr En spridd bön och praktik är ”Dua-e Hizbul Bahr”. Många av formuleringarna i denna bön har hämtats från Koranen och hadith och sammanställts. Men denna bön har inte återberättats på detta sätt i någon hadith. Ingen betydelse, förtjänst eller nytta med den har heller återberättats i hadith. Många fromma personer har praktiserat dessa böner. Många har fått resultat. Vissa kanske tänker att det inte är fel att betrakta dessa böner som Allahs Sändebuds (ﷺ) ord eller som hadith. Men vad är då felet med att praktisera dem som böner som fromma personer själva har hittat på? Det är riktigt att en troende får be med vilken god formulering som helst. Men man får inte förkunna påhittade belöningar eller resultat för dessa böner. Dessutom nämns många korta och vackra böner i autentiska hadither. Allahs Sändebud (ﷺ) har själv sagt att man genom att följa dem kommer att få sådana eller ännu bättre resultat. Genom spridningen av dessa påhittade, vackra böner har dessa ”profetiska” böner övergetts och blivit oanvända. Även om dessa böner bär spår av fromma personers välsignelse saknar de profetskapets ljus. Det bästa för oss är att följa de böner som utgår från profetskapets ljus. Då får vi, utöver att be och få resultat, den extra belöningen och välsignelsen av att återuppliva sunna och be med Allahs Sändebuds (ﷺ) ord. Jag har i min bok Rahe Belayat nämnt många böner, åkallelser, dhikr och wazifa från autentiska hadither. Den intresserade läsaren kan läsa dem. 2.14.4. Om salawat och salam Allah den Högste har i den ädla Koranen befallt de troende att sända salat (salawat) och salam över Hans ädla Profet (ﷺ). I ljuset av hadith vet vi att det är en mycket viktig dyrkan och en mycket stor god gärning att sända salawat och salam över Allahs ädlaste Sändebud (ﷺ). Jag har i boken Rahe Belayat utförligt behandlat frågorna om salawats och salams förtjänster i ljuset av autentiska hadither. Bland de förtjänster som bevisas av autentiska hadither finns följande: (1) Allah själv sänder salat (barmhärtighet) och salam över den som sänder salat och salam. När man en gång sänder salat (salawat) ger Allah den som sänder salat tio salat (barmhärtigheter), höjer hans rang tio gånger, skriver tio belöningar för honom och förlåter tio synder. När man en gång sänder salam sänder Allah honom salam tio gånger. (2) Så länge den som sänder salat eller salawat är sysselsatt med salawat fortsätter änglarna att be för honom. När man en gång sänder salat (salawat) sänder Allah och Hans änglar salam (barmhärtighet och bön) över honom sjuttio gånger. (3) Den salat och salam som den som sänder dem framför, tillsammans med hans identitet, förmedlas till Allahs Sändebud (ﷺ) . (4) Allahs Sändebud (ﷺ) kommer själv att be för den som sänder salat. (5) Att sända salawat är ett medel till Profetens (ﷺ) förbön på Uppståndelsens dag. (6) Allah den Högste kommer att besvara den som sänder salawats böner och undanröja alla hans världsliga och eviga problem. Trots dessa många autentiska förtjänster med salawat har vissa känslosamma människor spridit många fler påhittade påståenden om salawats förtjänster under hadithens namn. Formuleringen ”Allahumma salli ala Muhammad” är salawats minsta nivå. Om man lägger till ”salam” uppfylls salams minsta nivå, till exempel ”Allahumma salli ala Muhammadin wa sallim” eller ”Sallallahu ala Muhammadin wa sallama”. I autentiska hadither finns salawat Ibrahimiyya och en eller två kortare formuleringar för att sända salawat. Jag har nämnt de formuleringar av salawat som återberättats i hadith i de två böckerna Rahe Belayat och Ihya al-Sunan. Alla de olika bestämda formuleringar av salawat som är spridda i vårt samhälle är påhittade. Några spridda påhittade eller opålitliga påståenden om salawat och salam 1. Förtjänsten med att sända ett bestämt antal salawat på fredagen I autentiska hadither har man uppmanats att sända mycket salawat på fredagen. Men ingen autentisk hadith har återberättats om att sända ett bestämt antal salawat denna dag. Det finns ingen autentisk hadith som säger att om man denna dag eller natt sänder salawat fyrtio, femtio, etthundra, ettusen eller något liknande antal gånger, så förlåts fyrtio, femtio eller etthundra års synder, eller att man uppnår någon särskild belöning eller förtjänst. Den troende bör sända så mycket salawat och salam som möjligt denna dag. Man kan själv skapa en wazifa efter sin bekvämlighet och förmåga, till exempel: Jag ska recitera wazifa hundra, trehundra eller femhundra gånger på fredagen eller varje dag. 2. Salawat-e Mahi, eller fiskens salawat Alla händelser som berättas i Salawat-e Mahi, ”fiskens salawat”, är falska och påhittade. På samma sätt är alla påståenden som berättas om denna salawats förtjänster falska och påhittade. I denna fabricerade berättelse sägs det att en person på Allahs Sändebuds (ﷺ) tid satt vid flodstranden och sände salawat. En sjuk fisk i floden lärde sig salawaten genom att lyssna och började recitera den. Därför blev fisken frisk. Senare fastnade fisken i en judes nät. Judens hustru försökte skära fisken men lyckades inte. Till slut kastades fisken i kokande olja. Fisken fortsatte att cirkla runt i den kokande oljan och recitera salawaten. Juden blev förvånad och tog fisken till Allahs Sändebuds (ﷺ) närvaro. Genom hans bön fick fisken talförmåga och berättade allt. … Hela berättelsen är en grundlös lögn. 3. Salawat-e Taj, Tunajjina, Futuhat, Shifa och så vidare Salawat-e Taj, Salawat-e Tunajjina, Salawat-e Futuhat, Salawat-e Shifa, Salawat-e Khayr, Salawat-e Akbar, Salawat-e Lakhi, Salawat-e Hazari, Salawat-e Ruhi, Salawat-e Bir, Salawat-e Nariya, Salawat-e Shafi‘i, Salawat-e Ghawthiyya, Salawat-e Muhammadi … Alla dessa salawat har hittats på av människor i senare tider. Allt som sägs om deras förtjänster är påhittat och falskt. I de flesta fall består formuleringarna i dessa salawat av goda ord. Men det finns ingen särskild föreskrift från Allahs Sändebud (ﷺ) att recitera dem på detta sätt. Formuleringarnas sammanställning har gjorts av människor i senare tider. I de flesta fall kan man genom att recitera dem hoppas på den allmänna förtjänsten med att sända salawat. Men påståendena om deras särskilda förtjänster är påhittade. Exempelvis är ”Allahumma salli ala Muhammadin nabiyyil ummiyy” en salawat som stöds av hadith. Och det finns inget fel i formuleringen ”Allahumma salli ala Muhammadin bi adadi kulli da’in wa bi adadi kulli illatin wa shifa”. Genom att sända salawat med denna formulering kan man hoppas på den allmänna belöningen för att sända salawat. Men ingen särskild förtjänst med dem har bevisats från Allahs Sändebud (ﷺ). Alla påhittade salawat är likadana i detta avseende. Vissa påhittade salawat innehåller olämpliga formuleringar.

2.15. Om lycka, olycka, framgång och tillbakagång

I många väl spridda islamiska böcker och bland vanliga muslimer i vårt samhälle finns föreställningen att en viss dag, veckodag, månfas, tid eller månad är olycksbådande eller för med sig otur. På liknande sätt tror man att olika handlingar får olyckliga följder och att människor blir fattiga eller drabbas av skada på grund av sådana handlingar. Denna tro eller föreställning är inte bara en islamfientlig vidskepelse; dessutom sägs det i de ädla haditherna att tron går förlorad på grund av sådana föreställningar. Allahs Sändebud (ﷺ) avskydde starkt tron på olycka, otur och dåliga omen samt förhandsförtvivlan och pessimism (PESSIMISM) i vilken fråga som helst. Däremot tyckte han om att tänka positivt, förvänta sig det goda och hoppas gott i alla handlingar och under alla omständigheter. (al-Bukhari, as-Sahih 5/2171; Muslim, as-Sahih 4/1745). Att tänka positivt och hoppas gott innebär att fortsätta hoppas på Allahs barmhärtighet. Att tänka olycksbådande och förvänta sig det onda innebär att förtvivla över Allahs barmhärtighet. Allahs Sändebud (ﷺ) sade: ”Att tro på olycka eller otur, eller försöka fastställa dem, är avgudadyrkan; att tro på olycka eller otur, eller försöka fastställa dem, är avgudadyrkan; att tro på olycka eller otur, eller försöka fastställa dem, är avgudadyrkan” (at-Tirmidhi, as-Sunan 4/160; Ibn Hibban, as-Sahih 13/491; al-Hakim, al-Mustadrak 1/64; Abu Dawud, as-Sunan 4/17; Ibn Majah, as-Sunan 2/1170. At-Tirmidhi, Ibn Hibban, al-Hakim och andra har ansett hadithen vara sahih). Många andra hadither har också återberättats i detta ämne. Det som Allah har förbjudit är orsaken till olycka. Allah har förbjudit det för människan just eftersom det är en orsak till olycka och skada för henne. När människor ägnar sig åt sådana handlingar berövas de Allahs barmhärtighet och välsignelse. De förbjudna handlingarna enligt Allah är av två slag: (1) haram som rör haqq Allah, alltså Allahs rätt, och (2) haram som rör haqq al-ʿibad, alltså skapelsens rättigheter. Av olika hadither framgår att människan för det andra slaget av haram, utöver straffet i det kommande livet, även kommer att straffas i denna värld genom världslig skada. Att begå orätt, att genom utpressning, hemgift eller andra omoraliska metoder ta någons egendom mot dennes vilja, att ge för låg vikt eller mängd vid vägning och mätning, att kränka rättigheterna hos föräldrar, hustru, grannar, fattiga, föräldralösa, släktingar eller andra människor, att beröva någon det som tillkommer honom eller henne, att skada någon av Allahs skapelser eller någon människa, eller att på ett allmänt sätt kränka haqq al-ʿibad, är orsaker till världslig tillbakagång. Men att tro att det finns en olycklig påverkan i någon av Allahs skapelser, i någon veckodag, något datum, någon månfas, någon riktning eller någon tillåten handling är en mycket allvarlig orätt och strider mot tron. Många sådana påståenden är spridda i vårt samhälle. De kallas inte alltid hadither. Men läsaren tänker i allmänhet att de säkert är ord från Allah och Hans Sändebud (ﷺ). Hur skulle vi annars veta att detta medför olycka och att detta medför olycka? Att tro på dem strider mot tron. Att dessutom betrakta dem som ord från Allah eller Hans Sändebud (ﷺ) är ännu en mycket allvarlig orätt. 2.15.1. Om tid och plats 1. Lördag, tisdag, nymåne, fullmåne och liknande Att betrakta lördag, tisdag, nymåne, fullmåne, någon månfas, plats eller tid som olycksbådande, otursbringande eller dålig är en avskyvärd lögn eller en ytterst islamfientlig föreställning. Påståenden som att man inte får hugga bambu eller klippa håret en viss dag, eller att man inte får utföra en viss handling en viss dag, och liknande, är alla grundlösa och falska vidskepelser. Den som tror på dem begår synden avgudadyrkan. 2. Månförmörkelse, solförmörkelse, regnbåge, komet och liknande Allt som sägs om att månförmörkelser, solförmörkelser, regnbågar, kometer och liknande naturfenomen lämnar någon särskild god eller dålig påverkan efter sig är påhitt och lögner. Påståenden av typen att en viss händelse inträffar vid en förmörkelse av en viss måne, eller att ett visst resultat följer om man ser en regnbåge vid en viss tid, är påhittade. (Ibn ʿIraq, Tanzih 1/178, 179, 191; ash-Shawkani, al-Fawa’id 2/568). 3. Onsdag eller månadens sista onsdag Det finns flera påhittade hadither som säger att onsdag eller månadens sista onsdag är olycksbådande, dålig eller otursbringande, eller som fördömer onsdagen. Allt detta är lögn. Alla dagar, månader och månfasar som Allah har skapat är goda. Vissa dagar eller tider är bättre än andra, exempelvis är fredag, måndag och torsdag mer välsignade. Men det finns inget sådant som olycka, dåliga omen eller otur. (Ibn al-Jawzi, al-Mawduʿat 1/374–376; as-Suyuti, al-La’ali 1/481–486; as-Sakhawi, al-Maqasid, s. 364; Mulla ʿAli al-Qari, al-Asrar, s. 199–200). 2.15.2. Om olyckliga handlingar eller orsaker till tillbakagång I många spridda böcker har det nämnts att följande handlingar är olyckliga, leder till dåliga följder eller medför fattigdom. 1. Att läsa salawat medan man går och utan wudu. 2. Att läsa den ädla Koranen eller någon koranvers utan wudu. Dessa två påståenden är å ena sidan islamfientliga påhitt, och å andra sidan hindrar man genom dem den troende från en mycket viktig gudstjänst. Om man är skyldig att göra ghusl får man inte läsa Koranen. Men det är tillåtet att recitera Koranen utan wudu. Allahs Sändebud (ﷺ) och följeslagarna brukade recitera Koranen ur minnet även utan wudu. Det är gott att läsa dhikr, åkallan, salawat och salam medan man har wudu, men wudu och ghusl är inte obligatoriska. Tvärtom är Allahs Sändebuds (ﷺ) och följeslagarnas sunnah att under alla omständigheter – när man går, rör sig, sitter eller ligger, med eller utan wudu – hålla sin tunga och sitt hjärta sysselsatta med Allahs åminnelse, salawat och åkallan. 3. Att sätta på sig en turban sittande. 4. Att ta på sig pyjamas stående. 5. Att torka ansiktet med klädernas ärmar eller fållar. 6. Att äta och dricka ur spruckna kärl eller glas. 7. Att äta medan man går på vägen. 8. Att gå på toaletten med bar överkropp. 9. Att äta med bar överkropp. 10. Att sy medan man fortfarande bär plagget. 11. Att släcka en lampa genom att blåsa på den. 12. Att använda en trasig kam. 13. Att använda en trasig penna. 14. Att klippa naglarna med tänderna. 15. Att sopa huset på natten. 16. Att sopa huset med ett klädesplagg. 17. Att se sitt ansikte i spegeln på natten. 18. Att rengöra tänderna medan man går. 19. Att rengöra tänderna med ett klädesplagg. Många fler sådana påståenden är spridda. Alla är påhitt. Att tro att någon tillåten handling kan medföra skada eller dålig påverkan är en mycket allvarlig orätt. Och att betrakta dessa påståenden som hadither är en ännu allvarligare orätt. 2.15.3. Om goda handlingar eller orsaker till framgång Alla handlingar som den Allsmäktige Allah har befallt människan att utföra för med sig världslig och hinsides välfärd, godhet och framgång. Alla former av fard, wajib, sunnah och nafl-mustahabb för med sig världslig välsignelse för människan, utöver belöningen i det kommande livet. Allah har sagt:وَلَوْ أَنَّ أَهْلَ الْقُرَىٰ آمَنُوا وَاتَّقَوْا لَفَتَحْنَا عَلَيْهِم بَرَكَاتٍ مِّنَ السَّمَاءِ وَالْأَرْضِ – ”Om folket i städerna hade trott och varit gudfruktigt (avstått från det Allah förbjudit och följt det Han befallt), skulle Vi ha öppnat himlarnas och jordens välsignelser och godhet för dem.” (Sura 7, al-A’raf: vers 96). På detta sätt ser vi att alla handlingar som grundar sig på tro och gudsfruktan för med sig välsignelse. Allah blir emellertid allra mest nöjd med handlingar som tjänar skapelsen och främjar människors välfärd, och det har nämnts i olika hadither att Han för sådana handlingar ger människan särskild välsignelse i denna värld utöver belöningen i det kommande livet. I detta sammanhang framförs också många påhittade påståenden. Det sägs exempelvis att människan kan bli rik och lyckosam genom följande handlingar. 1. Att bära en ring av akiqsten. 2. Att klippa naglarna på torsdag. 3. Att alltid använda skor eller träskor. 4. Att förvara vinäger i hemmet. 5. Att bära gula skor. 6. Den som bär en ring av zamurrud eller akiqsten kommer aldrig att bli fattig och kommer alltid att vara glad. På liknande sätt är alla påståenden om att en viss handling gör människan frisk och stark, förbättrar minnet, försämrar hälsan eller minnet, förbättrar synen, försämrar synen, leder till ålderdom, gör kroppen tjock eller gör kroppen svag, och liknande, påhittade.

২.১৬. Om kläder och utsmyckning

I boken ”Rasulullahs (ﷺ) klädsel och klädselns regler i islam” har jag utförligt behandlat de sahih-, da’if- och mawdu-hadither som rör klädsel. Här nämner jag några mawdu- eller påhittade hadither i detta ämne. 2.16.1. Om skjorta och byxor 1. Rasulullah (ﷺ) hade bara en skjorta: Det har berättats från Abu Darda (må Allah vara nöjd med honom): ”Rasulullahs (ﷺ) enda plagg var en qamis. Han hade inte flera qamis.” (Tabarani, al-Mu’jam al-Awsat 6/31; Haythami, Majma’ al-Zawa’id 5/121.) Imam Bukhari och andra hadithlärda har uppgett att hadithens ende berättare, Sa’id ibn May­sara, brukade hitta på falska hadither. (Dhahabi, Mizan al-I’tidal 3/233.) Av olika hadither verkar det som att Rasulullah (ﷺ) bar olika slags skjortor. Några hade en fåll som nådde ned till anklarna. Några var något kortare och nådde nedanför knäna. Några hade ärmar som nådde till fingertopparna. Andra hade något kortare ärmar som nådde till handlederna. 2. Skjortan hade inga knappar, eller hade tygknappar Av olika hadither får vi veta att Rasulullahs (ﷺ) skjorta hade knappar, men att han vanligtvis inte knäppte dem. I flera hadither sägs det att ”hans skjortknappar” var öppna. Därav verkar det som att Rasulullahs (ﷺ) skjorta hade tre eller fler knappar. Han knäppte vanligtvis inte någon av dem. Vissa har sagt att hans skjorta inte hade knappar, eller att den i stället hade tygknappar. Vi känner inte till någon sahih-hadith som har berättats om detta. Imam Ghazali (d. 505 AH) skrev: ”Hans qamis och skjortknappar brukade vara knäppta. Ibland hade han dem öppna under bönen och även utanför bönen.” (Ghazali, Ihya’ ‘Ulum al-Din 2/405.) 3. Att ta på sig byxor stående eller sittande I vissa böcker har det nämnts att det är sunnah eller adab att ta på sig byxor sittande. Jag har inte sett någon sahih eller da’if hadith om detta. Det verkar snarare vara senare lärdas uppfattning. 2.16.2. Om huvudbonader 4. Turban över mössan är muslimens kännetecken Imam Abu Dawud och Tirmidhi har båda sammanställt en hadith genom sin lärare Qutayba ibn Sa’id. De säger båda: Qutayba berättade för oss att Muhammad ibn Rabi’a hade hört hadithen från en man vid namn Abu al-Hasan al-‘Asqalani, som hade hört den från en man vid namn Ja’far ibn Muhammad ibn Rukana, som hade hört den från sin far: Rasulullah (ﷺ) brottades med Rukana och besegrade honom. Rukana sade vidare: Jag hörde Rasulullah (ﷺ) säga: ”Skillnaden mellan oss och avgudadyrkarna är turbanen över mössan.” (Tirmidhi, al-Sunan 4/247; Abu Dawud, al-Sunan 4/55.) Imam Tirmidhi nämnde hadithen och förklarade att dess isnad inte alls är tillförlitlig. Han sade att hadithens ende berättare var Abu al-Hasan al-‘Asqalani. Ingen känner till vem denna person var. Dessutom påstod han att han hade hört hadithen från Rukanas son. Man vet inte ens om Rukana hade någon son, och i så fall vem sonen var eller hurdan han var. Därför är hadithens isnad helt oacceptabel. Imam Tirmidhis lärare, imam al-muhaddithin Imam Bukhari, beskrev också hadithens svaghet i sitt verk al-Tarikh al-Kabir. Han sade att hadithens isnad består av okända och obekanta personer. Dessutom är det inte känt att någon av dem hade hört hadithen från någon annan. (Bukhari, al-Tarikh al-Kabir 1/82.) Imam Dhahabi, ‘Ajluni och andra betraktade den som mawdu eller påhittad. (Hakim, al-Mustadrak 3/511; Bayhaqi, Shu’ab al-Iman 5/175; Dhahabi, Mizan al-I’tidal 6/145; ‘Ajluni, Kashf al-Khafa 2/95.) Dessutom har ‘Abd al-Ra’uf Munawi, Mulla ‘Ali Qari, ‘Abd al-Rahman Mubarakpuri, Shams al-Haqq ‘Azimabadi och andra hadithlärda diskuterat att hadithens innebörd strider mot verkligheten. Hadithen kan ha två betydelser: 1. Avgudadyrkarna bär endast mössa, medan vi bär mössa med turban. 2. Avgudadyrkarna bär endast turban, medan vi bär turban över mössan. Båda betydelserna strider mot Rasulullahs (ﷺ) och hans följeslagares handlingar. I flera hadither ser vi nämligen att de ibland bar endast mössa och ibland endast turban. Imam Ghazali (d. 505 AH) sade: ”Rasulullah (ﷺ) bar ibland mössa under turbanen. Ibland bar han endast mössa utan turban. Han bar också endast mössa utan turban. Och ibland bar han endast turban utan mössa.” (Ibn al-Qayyim, Zad al-Ma’ad 1/130.) 5. Rasulullahs (ﷺ) femdelade mössa Det har berättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom): ”Jag såg på Rasulullahs huvud en lång (hög) mössa, uppdelad i fem delar.” Allama Abu Nu’aym al-Isfahani sammanställde denna hadith i sin samling Musnad al-Imam Abi Hanifa. Han sade: ‘Abdullah ibn Muhammad ibn Ja’far och Abu Ahmad al-Jurjani berättade för mig; Ahmad ibn ‘Abdullah ibn Yusuf berättade för oss; Abu Usama berättade för oss; Dahhak ibn Hajar berättade för oss; Abu Qatada al-Harrani berättade för oss att Abu Hanifa hade berättat för honom; ‘Ata’ hade berättat den från Abu Hurayra, som hade berättat denna hadith. (Abu Nu’aym al-Isfahani, Musnad al-Imam Abi Hanifa, s. 137.) Denna hadith är påhittad. Endast Qatada al-Harrani (d. 207 AH) berättade den från Imam Abu Hanifa. Ingen annan än denne al-Harrani använde dessa ord. Ingen av Imam Abu Hanifas otaliga studenter berättade hadithen med dessa ord. Tvärtom berättade de den med motsatt formulering. Enligt de andra studenternas berättelser sade Imam Abu Hanifa att ‘Ata’ hade berättat från Abu Hurayra att Rasulullah (ﷺ) hade en vit shamisk mössa. (Mulla ‘Ali Qari, Sharh Musnad Abi Hanifa, s. 142.) Vi har alltså sett att hadithen enligt de andras berättelser gäller en ”shamisk mössa”, medan Abu Qatada al-Harranis berättelse gäller en ”khumasi-mössa”. Av detta förstår vi att Abu Hanifa sade ”shamisk mössa”, vilket alla hans studenter återgav, medan Abu Qatada avsiktligt eller oavsiktligt sade fel. Eller också läste han ordet i en förvrängd form. Framför allt är Abu Qatada en övergiven berättare. Imam Bukhari sade att Abu Qatada al-Harrani var ”munkar al-hadith”. När Imam Bukhari kallade någon ”munkar al-hadith”, eller ”förkastlig berättare”, innebar det att han visste att personen berättade falska hadither. Han brukade dock använda ”munkar al-hadith” eller liknande uttryck i stället för att direkt kalla någon lögnare. Dessutom berättades hadithen från Abu Qatada al-Harrani endast av Dahhak ibn Hujr. Denne Dahhak ibn Hujr hade kunyan Abu ‘Abdullah al-Manbiji. Han var också en ytterst svag berättare. Imam Daraqutni och andra hadithlärda har uppgett att han brukade hitta på falska hadither. (Imam Bukhari, al-Tarikh al-Kabir 5/219; Dhahabi, Mizan al-I’tidal 4/319; Ibn Hajar al-‘Asqalani, Lisan al-Mizan 7/72.) Därför nämnde Allama Abu Nu’aym al-Isfahani hadithen och sade: ”Denna hadith berättades endast av Dahhak från Abu Qatada. Ingen annan har berättat den från Abu Hanifa eller från Abu Qatada.” (Abu Nu’aym, Musnad al-Imam Abi Hanifa, s. 137.) 2.16.3. Om turbanen 6. Turbanens längd Hur många alnar lång ska turbanen vara, eller vad är sunnah beträffande turbanens längd? Många påståenden cirkulerar om detta. Alla saknar grund eller bygger på gissningar. Ingen hadith berättar hur lång Rasulullahs (ﷺ) turban var. (Azimabadi, ‘Awn al-Ma’bud 11/89.) 7. Att bära turban stående I vissa böcker har det nämnts att det är sunnah eller adab att bära turban stående. Jag har inte sett någon sahih eller da’if hadith om detta. Även detta verkar vara senare lärdas uppfattning. (Munawi, Fayd al-Qadir 4/362.) 8. Turbanens färg: vit och grön turban Rasulullah (ﷺ) bar för det mesta svart turban. Av haditherna ser vi att han använde svart turban överallt: i Medina, under resor och i krig. Vissa lärda från 800- och 900-talet AH har nämnt att Rasulullah (ﷺ) använde svart turban när han befann sig i Medina. De lade inte fram något bevis eller någon hadith för detta påstående. Därför kallade den berömde hadithlärde Imam Sakhawi (d. 902 AH) detta påstående grundlöst. (Muhammad ibn Yusuf al-Shami, al-Sira al-Shamiyya 7/276.) Vi vet att turbanen är en fråga om klädsel och världsliga angelägenheter. Därför kan vi inte kalla någon färg otillåten utan en tydlig hadithtext. Men för att säga att en färg är sunnah krävs bevis. I flera hadither uppmuntras man allmänt att bära gröna kläder. Men vi känner inte till att Rasulullah (ﷺ) någonsin använde grön färg på sin turban. Inte heller har vi sett någon sahih eller da’if hadith om att änglarna någonsin bar gröna turb­aner. På samma sätt känner vi inte till att han någonsin bar vit turban. I vissa kedjelösa israelitiska berättelser sägs det att tabi’in Ka’b al-Ahbar sade: När profeten Jesus (må frid vara med honom) stiger ned till jorden kommer han att ha en grön turban på huvudet. (Munawi, Fayd al-Qadir 2/538.) 9. Turbanens förtjänst Av flera hadither framgår att Rasulullah (ﷺ) och följeslagarna använde turban. Men det finns ingen sahih hadith som uppmuntrar till att använda turban. Allt som har berättats och spridits om detta är grundlöst, påhittat eller ytterst svagt. Haditherna i detta ämne kan delas in i två grupper: för det första hadither som uppmuntrar till att bära turban som vanlig klädsel; för det andra hadither som uppmuntrar till att förrätta bönen med turban. Alla hadither som berättats i båda dessa betydelser är ytterst svaga och på gränsen till påhittade. I synnerhet är alla hadither som berättats i den andra betydelsen utan tvekan påhittade. Det bör nämnas att jag i boken ”Rasulullahs (ﷺ) klädsel” har redogjort utförligt för dessa hadithers isnad. Jag har också presenterat identiteten hos de lögnaktiga bedragarna i varje isnad. Här nämner jag haditherna kortfattat. Den intresserade läsaren kan ta del av resten av diskussionen i boken om klädsel. För det första: turban för skönhet och värdighet Bland de påhittade eller ytterst svaga hadither som berättats för att uppmuntra till att bära turban som symbol för skönhet och värdighet finns följande: 9.1. Turbanen ökar tålamodet och är arabernas krona I en påhittad hadith sägs: ”Bär turban, för genom den kommer ert tålamod att öka. Turbanen är arabernas krona eller kungliga diadem.” (Hakim, al-Mustadrak 4/214; Bayhaqi, Shu’ab al-Iman 5/175; Sakhawi, al-Maqasid, s. 297.) 9.2. Turbanen är arabernas krona; när den tas av kommer nederlaget I en annan påhittad hadith sägs: ”Turbanen är den arabiska nationens krona. När de kastar av sig turbanen försvinner också deras värdighet, eller så kommer Allah att förstöra deras värdighet.” (Samma källa.) 9.3. Turbanen är muslimens krona; gå till moskén med turban eller barhuvad I ännu en påhittad hadith sägs: ”Kom till moskén helt barhuvade och kom med turban, pannband eller huvudduk på huvudet (det vill säga: om möjlighet och bekvämlighet finns, kom till moskén med turban i stället för barhuvad); för turbanen är muslimens krona.” (Ibn ‘Adi, al-Kamil 6/417–419; Albani, Da’if al-Jami’, s. 6; al-Da’ifa 3/459.) 9.4. Turbanen är den troendes värdighet och arabernas ära I ännu en ytterst svag och påhittad hadith sägs: ”Turbanen är den troendes värdighet och arabernas ära. När araberna överger turbanen kommer deras värdighet att gå förlorad.” (‘Ajluni, Kashf al-Khafa 2/94; Albani, Maqalat, s. 134.) 9.5. Turbanen är arabernas krona, och att sitta med benen och ryggen omlindade är deras mur En annan påhittad hadith lyder: ”Turbanen är arabernas krona, och att sitta med benen och ryggen omlindade med ett tygstycke är deras mur.” (Bayhaqi, Shu’ab al-Iman 5/176; Sakhawi, al-Maqasid, s. 297.) 9.6. Ljus vid varje varv av turbanen på uppståndelsens dag En annan påhittad hadith lyder: ”Skillnaden mellan avgudadyrkarna och oss är turbanen över mössan. På uppståndelsens dag kommer ljus att ges för varje varv eller veck av turbanen på huvudet.” (Munawi, Fayd al-Qadir 4/392; Albani, Maqalat, s. 131.) 9.7. Bär turban och gå emot de tidigare folken En annan da’if eller påhittad hadith lyder: ”Bär turban; då går ni emot folken före er.” (Bayhaqi, Shu’ab al-Iman 5/176.) 9.8. Ära genom turban och fana En annan da’if eller påhittad hadith lyder: ”Allah den Upphöjde har hedrat detta samfund med turban och fana eller baner.” (Sa’id ibn Mansur, al-Sunan 2/246.) 9.9. Turbanen är änglarnas dräkt En annan påhittad hadith lyder: ”Bär turban, för turbanen är änglarnas kännetecken eller dräkt. Och låt turbanens ände hänga ned baktill.” (Bayhaqi, Shu’ab al-Iman 5/176; Dhahabi, Mizan al-I’tidal 1/315, 6/294, 7/204; ‘Ajluni, Kashf al-Khafa 2/94.) 9.10. Turbanen är ett band mellan otro och tro En påhittad hadith som har spridits i Alis (må Allah vara nöjd med honom) namn lyder: ”På dagen för Ghadir Khumm satte Rasulullah (ﷺ) en turban på mig och lät dess ände hänga baktill. Därefter sade han: På dagarna för Badr och Hunayn hjälpte Allah mig genom änglar som bar turban på detta sätt. Han sade också: Turbanen är ett stängsel eller band mellan otro och tro.” (Bayhaqi, al-Sunan al-Kubra 10/14; Dhahabi, Mizan al-I’tidal 1/426, 4/67; al-Mughni 1/91, 1/333, 2/784.) Om de flesta av dessa hadither är hadithlärda eniga om att de är lögnarnas påhittade ord. Det råder en mindre oenighet om en eller två hadither. Vissa har kallat dem falska hadither, medan andra utan att direkt kalla dem falska har beskrivit dem som ytterst svaga. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 297–298; ‘Ajluni, Kashf al-Khafa 2/94.) För det andra: bönen med turbanens förtjänst Det finns ingenstans någon uppgift om att Rasulullah (ﷺ) eller hans följeslagare någonsin bar turban enbart för bönens skull. Frågan är då om det finns någon extra belöning för att be med turban. Flera hadither har berättats om detta, och hadithlärda är eniga om att de alla är påhittade. Det har bevisats att välkända lögnaktiga berättare hittade på dem. Här nämner jag haditherna kortfattat. För en utförlig diskussion, se boken om klädsel. 9.11. Förtjänsten av att bära vit turban på fredagen Ett falskt påstående som har berättats från Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom) lyder: ”Det finns änglar tillhörande Allah som på fredagen placeras vid den stora moskéns dörr. De ber Allah om förlåtelse för dem som bär vit turban.” (Khatib al-Baghdadi, Tarikh Baghdad 14/206; Ibn Hajar al-‘Asqalani, Lisan al-Mizan 6/261.) 9.12. Förtjänsten av att bära turban på fredagen Ett falskt påstående som har berättats i Abu Dardas (må Allah vara nöjd med honom) namn lyder: ”Allah och Hans änglar sänder salat (barmhärtighet och välsignelser) över dem som bär turban på fredagen.” (Dhahabi, Mizan al-I’tidal 1/463; Ibn Hajar, Lisan al-Mizan 1/488; ‘Ajluni, Kashf al-Khafa 2/95.) 9.13. Två böneenheter med turban jämfört med sjuttio utan turban En påhittad hadith som har berättats i Jabirs (må Allah vara nöjd med honom) namn lyder: ”Två böneenheter med turban är bättre än sjuttio böneenheter utan turban eller med bara huvudet.” (Sakhawi, al-Maqasid, s. 298; ‘Ajluni, Kashf al-Khafa 2/33, 95.) 9.14. Bönen med turban är tjugofem gånger mer belönad och fredagsbönen sjuttio gånger mer Ett påhittat påstående som har berättats från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) lyder: ”En bön med turban motsvarar tjugofem böner, och en fredagsbön med turban motsvarar sjuttio fredagsböner.” (Sakhawi, al-Maqasid, s. 298; Mulla Qari, al-Asrar, s. 147; ‘Ajluni, Kashf al-Khafa 2/33, 95.) 9.15. Tiotusen goda gärningar för bönen med turban Lögnare har spridit följande i Anas ibn Maliks namn: ”Bönen med turban ger tiotusen goda gärningar.” (Sakhawi, al-Maqasid, s. 298; Mulla Qari, al-Asrar, s. 147; ‘Ajluni, Kashf al-Khafa 2/33, 95.) På detta sätt är hadithlärda eniga om att allt som har berättats om ”förtjänsten av att förrätta bönen med turban” är påhittade och falska ord. 2.16.4. Utsmyckning och renlighet 10. När man tar på sig nya kläder Det finns ingen tillförlitlig berättelse om att Rasulullah (ﷺ) föredrog någon särskild tid för att ta på sig nya kläder. Följande hadith har berättats i detta ämne, men hadithlärda har betraktat den som påhittad: ”När Rasulullah (ﷺ) tog på sig nya kläder gjorde han det på fredagen.” (Khatib al-Baghdadi, Tarikh Baghdad 4/136; Ibn Hajar, Tahdhib 9/228; Albani, Da’if al-Jami’, s. 629.) 11. Att trimma skägget Imam Tirmidhi säger i sitt Sunan-verk: Hannad berättade för oss; ‘Umar ibn Harun berättade för oss; han från Usama ibn Zayd; han från ‘Amr ibn Shu’ayb; han från sin far; han från sin farfar: ”Rasulullah (ﷺ) brukade trimma sitt skägg på längden och bredden.” När Imam Tirmidhi citerade hadithen sade han: ”Denna hadith är gharib (svag). Jag hörde Muhammad ibn Isma’il (Imam Bukhari) säga att ‘Umar ibn Harun är en någorlunda godtagbar berättare. Alla hadither av honom som jag har hört har någon grund. Men denna hadith har ingen som helst grund. Och denna hadith är inte känd från någon annan än ‘Umar ibn Harun.” (Tirmidhi, al-Sunan 5/94.) Av Imam Tirmidhis diskussion får vi veta tre saker. (1) Denna hadith har inte berättats genom någon annan kedja än ‘Umar ibn Harun. Endast han påstår att Usama ibn Zayd al-Laythi berättade den för honom. (2) Enligt Imam Bukhari är ‘Umar ibn Harun inte helt övergiven som berättare. (3) Även om det finns grund för ‘Umar ibn Haruns andra hadither är denna hadith helt grundlös. Många andra hadithlärda har motsatt sig Imam Bukhari i den andra frågan. En kort diskussion om detta hjälper oss att tydligt förstå hadithlärdas granskningsmetoder och deras oenighet i frågan. ‘Umar ibn Harun ibn Yazid al-Balkhi (d. 194 AH) var en ganska berömd hadithlärd under det andra islamiska århundradet. Han var dessutom känd för att kraftfullt försvara hadithlärdas och ahl al-sunnahs troslära mot murji’a. Därför uppskattade många hadithlärda honom. Men de lade märke till att han i vissa lärares namn berättade många hadither som ingen annan av dessa lärares studenter berättade. Detta upptäcktes genom hadithlärdas jämförande granskning. Hadithlärda blev oeniga om orsaken till detta. På grund av hans berömmelse och hans motstånd mot bid’a hade många hadithlärda en god uppfattning om honom. När de förklarade hans ensamma berättelser sade de att han kanske, eftersom han hade memorerat många hadither, oavsiktligt gjorde fel i vissa hadither. Enligt dem ljög han inte avsiktligt. Imam Bukhari och vissa andra hadithlärda hör till denna grupp. Många andra hadithlärda betraktade honom däremot som en avsiktlig lögnare. Deras granskning avslöjade hans lögner. En av dem var den berömde samtida hadithlärde ‘Abdullah ibn al-Mubarak (d. 181 AH). Han sade: Jag reste till Mecka för att lära mig hadither av Imam Ja’far al-Sadiq (d. 148 AH), men han dog innan jag hann fram. Därför kunde jag inte lära mig något av honom. ‘Umar ibn Harun kom till Mecka efter mig. Trots detta påstår han att han lärde sig många hadither av Imam Ja’far al-Sadiq. Detta bevisar att han är en lögnare. ‘Abd al-Rahman ibn Mahdi (d. 194 AH) sade: ‘Umar ibn Harun kom till oss och berättade många hadither från Ja’far ibn Muhammad (Imam Ja’far al-Sadiq). Då beräknade vi ‘Umar ibn Haruns födelseår och tidpunkten för hans resa till Mecka för att studera hadith. Vi fann att Ja’far dog innan ‘Umar reste till Mecka. (‘Umar föddes omkring 125/130 AH. Ja’far al-Sadiq dog år 148 AH. Under denna tid hade ‘Umar ännu inte rest för att studera hadith.) Imam Ahmad ibn Hanbal sade: ‘Umar ibn Harun berättade en gång vissa hadither. Senare berättade han samma hadither i andra lärares namn och med andra isnader. Därför övergav vi hans hadither. Genom sådana granskningar blev det klart för dem att ‘Umar ibn Harun avsiktligt ljög när han berättade hadither. Bland de andra hadithlärda som kallade ‘Umar ibn Harun lögnare eller övergiven finns Yahya ibn Sa’id al-Qattan, Yahya ibn Ma’in, Nasa’i, Salih Jazara, Abu Nu’aym, Ibn Hibban och Ibn Hajar. (Ibn Hajar, Tahdhib 7/441–443; Taqrib, s. 417.) Därför betraktade vissa hadithlärda hadithen som påhittad. (Albani, Da’if al-Jami’, s. 653; al-Da’ifa 1/456–457.) Det bör nämnas att det genom godtagbara isnader har berättats från följeslagare som ‘Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom), Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) och andra att de, när de rakade huvudet efter hajj eller ‘umra, tog tag i skägget med handen och klippte av det som stack utanför handen. (Bukhari, al-Sahih 5/2209; Bayhaqi, al-Sunan al-Kubra 5/104; Ibn Hajar, Fath al-Bari 10/350.) Därför har vissa faqih sagt att det är tillåtet att klippa bort mer än en handsbredd av skägget. Andra faqih har sagt att skägget inte får trimmas, hur långt det än blir, utan att endast ett ovårdat skägg får trimmas. 12. Ringar och ädelstenars egenskaper Bland de otaliga falska och påhittade hadither som cirkulerar i samhället finns hadither som beskriver olika stenars egenskaper. Bland de sataniska medel som förstör muslimens iman finns astrologi och de falska astrologer som har spridit sig överallt i samhället. I flera sahih hadither berättas det att en muslim blir kafir och förlorar sin iman om han besöker en astrolog eller spåman eller tror på dennes ord. Det är inte möjligt att diskutera detta här. En av astrologernas många bedrägerier är att bestämma vilken sten människor ska använda. De råder olika människor att bära ringar med olika slags stenar. Vissa nämner också hadither om detta. Tron att stenar har kraft att ge nytta eller skada strider mot iman. Denna tro har kommit in i det muslimska samhället från olika icke-muslimska samhällen. Hadithlärda är eniga om att alla hadither om stenars egenskaper är påhittade. Ingen hadith om olika slags stenar, såsom zabardjad, yaqut, zamurrud och ‘aqiq, är tillförlitlig. (Mulla Qari, al-Asrar, s. 93–94; al-Masnu’, s. 51.) 13. Sjuttio gånger större belöning i bönen med ring En påhittad hadith om ringens förtjänst lyder: ”Om man ber med en ring blir belöningen sjuttio gånger större än om man ber utan ring.” Hadithlärda är eniga om att denna hadith är grundlös och påhittad. Det är bevisat i sahih hadither att Rasulullah (ﷺ) använde ring. Men det finns ingen sahih hadith som säger att han uppmuntrade till att bära ring. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 271; Mulla Qari, al-Asrar, s. 146; al-Masnu’, s. 87; Zarquni, Mukhtasar al-Maqasid, s. 125.) 14. Regler för att klippa naglarna Att regelbundet klippa naglarna är en islamisk föreskrift och sunnah. Rasulullah (ﷺ) lärde inte ut någon bestämd dag för att klippa naglarna. I olika böcker har man beskrivit olika sätt att klippa naglarna, att klippa dem i omvänd ordning, att börja med en viss nagel och avsluta med en annan, samt förtjänster eller följder av att klippa eller inte klippa naglarna på en viss dag. Allt detta är regler som införts under senare tider. Hadithlärda är eniga om att allt som cirkulerar i denna fråga är ogiltigt, påhittat och falskt. Att följa dessa regler för nagelklippning strider också mot sunnah. Rasulullah (ﷺ) befallde att naglarna skulle klippas. Han lärde inte ut någon särskild metod eller dag. Därför uppfylls denna befallning genom att klippa naglarna vilken dag som helst och på vilket sätt som helst. Att föreställa sig en särskild förtjänst av att klippa naglarna på en viss dag eller på ett visst sätt innebär att anse Rasulullahs (ﷺ) undervisning ofullständig och att våga göra anspråk på att fullända hans undervisning. Må Allah ge oss förmågan att leva våra liv genom den sahih sunnah. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 313, 421; Mulla ‘Ali Qari, al-Asrar, s. 170, 241.)

2.17. Om mat och dryck

1. Att inte tala under måltiden Allt som sägs i betydelsen att det är förbjudet att tala under måltiden eller att man inte bör tala är påhittat. Det är inte bara påhittat, utan strider också mot autentiska hadither. I flera autentiska hadither berättas att Allahs Sändebud (ﷺ) och sahaba brukade tala om olika saker och berätta historier medan de åt. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 460; Mulla Ali Qari, al-Asrar, s. 265; al-Ajluni, Kashf al-Khafa 2/488; Zarqani, Mukhtasar al-Maqasid, s. 203). 2. Att inte hälsa under måltiden Den allmänna uppfattningen är att det inte är rätt att hälsa medan man äter. Det sägs: ”Man ska inte hälsa på den som äter.” Sakhawi, Mulla Qari och Ajluni säger att detta påstående inte förekommer alls i haditherna. Om någon däremot har mat i munnen är det bättre att inte hälsa på honom. Om någon hälsar på honom i detta tillstånd är det inte obligatoriskt för honom att besvara hälsningen. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 460; Mulla Ali Qari, al-Asrar, s. 265). 3. Bot mot sjukdom genom en troendes matrester Ett annat vanligt förekommande påhittat påstående är: ”Det finns bot mot sjukdom i en troendes matrester, eller bot mot sjukdom i saliven från en troendes mun.” Detta är aldrig en hadith och inte heller något som Allahs Sändebud (ﷺ) har sagt. (Sakhawi, al-Maqasid, s. 241; Mulla Ali Qari, al-Asrar, s. 129). Att äta av en troendes matrester är inte en bot mot sjukdom, men det är en del av islamisk etikett. Allahs Sändebud (ﷺ) , hans sahaba och muslimer i senare generationer brukade sitta tillsammans, äta ur samma kärl och dricka vatten ur samma kärl. Denna sed förekommer fortfarande i Arabien och Europa. I vårt land föraktar man att äta av varandras matrester på grund av det indiska kastsystemet och oberörbarhetssystemet. Detta är islamfientliga attityder. 4. Bot mot sjukdom genom att äta salt före och efter maten Detta är ännu en falsk hadith som är vanlig i vårt samhälle. ”När du äter ska du börja med salt och avsluta med salt, eftersom salt är ett botemedel mot 70 sorters sjukdomar ….” Hadithlärda är eniga om att detta påstående är falskt och påhittat. (Haythami, Zawa’id Musnad al-Harith 1/526; Daylami, al-Firdaws 3/33; Ibn al-Jawzi, al-Mawdu’at 2/192). 5. Den röda dästarkhanens förtjänster Bland religiösa människor i vårt land är det en välkänd ’sunna’ att äta på en röd dästarkhan. Det finns ingen autentisk eller svag hadith som visar att Allahs Sändebud (ﷺ) någonsin använde en röd dästarkhan eller uppmuntrade till att använda en sådan dästarkhan. Många påhittade påståenden förekommer i denna fråga. Ett sådant påhittat påstående lyder: ”Den ädle, utvalde Profeten (ﷺ) … brukade använda en röd dästarkhan. … Den som äter på en röd dästarkhan får hundra belöningar för varje tugga, och 100 portar till paradiset kommer att fastställas för honom. Den personen kommer ständigt att få tusentals hälsningar och välsignelser från Jesus och de andra profeterna i paradiset … Därefter svor den ädle och berättade: ’Vid den Gud i vars hand mitt liv ligger: den som äter bröd på en röd dästarkhan får belöningen för en umra och belöningen för att ha mättat tusen hungriga människor. Den personen får så mycket belöning som om han hade befriat tusen fångar ur min umma ….’” På detta sätt har många fler fantastiska, absurda och påhittade berättelser och listor över belöningar spridits. (Shaykh Muinuddin Chishti, Anisul Arwah, s. 30–31). Det bör här påpekas att det också finns många andra felaktiga eller grundlösa föreställningar bland oss om dästarkhanen. Allahs Sändebud (ﷺ) använde en dästarkhan. Men det har inte återberättats från honom med en autentisk berättarkedja att man ska använda den eller att han uppmuntrade till det. Han invände inte heller mot att äta utan dästarkhan. Men den betydelse vi vanligtvis tillmäter dästarkhanen ger vi inte i samma utsträckning åt många obligatoriska handlingar som föreskrivs i Koranen och haditherna eller åt många förbjudna synder. Eftersom Allahs Sändebud (ﷺ) använde en dästarkhan föreställer vi oss dessutom att han, liksom vi, åt genom att ställa tallrikar, skålar och liknande ovanpå dästarkhanen. Den föreställningen är inte riktig. På hans tid användes en dästarkhan av läder, eller ’sufra’, och på den lades dadlar, ost, ghee och annan mat direkt – utan tallrikar, skålar, fat eller liknande. Vid behov blandades dessa på själva dästarkhanen, och maten åts därifrån. (Bukhari, as-Sahih 5/2059).

2.18. Om äktenskap, familj, samhälle och liknande ämnen

2.18.1. Äktenskap, familj och äktenskapligt liv Familjen är en mycket viktig del av det islamiska levnadssystemet. Om familjebildning, familjemedlemmarnas ömsesidiga ansvar, plikter och medkänsla, makarnas ömsesidiga ansvar samt det äktenskapliga livets glädje, tillfredsställelse och förtjänster med mera har många anvisningar från Allahs Sändebud ( ”},{ﷺ) återberättats i olika sahih-hadither. Vid sidan av dessa är otaliga påhittade, grundlösa, fabricerade eller svaga uttalanden spridda i samhället under hadithens namn. Det mest förvånande är att vi i olika böcker skriver ned eller muntligt återger otaliga grundlösa påhittade uttalanden, samtidigt som vi lämnar de sahih-hadither som finns i de berömda hadithsamlingarna. På grund av bokens omfång är det inte möjligt att nämna sahih-hadither om alla dessa ämnen. Jag nämner endast kortfattat några påhittade uttalanden. 1. Den giftes två rakʿat är bättre än den ogiftes 70 rakʿat En vanligt förekommande fabricerad hadith: ”Den giftes två rakʿat är bättre än den ogiftes 70 rakʿat.” 2. Den giftes två rakʿat är bättre än den ogiftes 82 rakʿat Ännu en vanligt förekommande fabricerad hadith: ”Den ogiftes 70 rakʿat är sämre än den giftes två rakʿat.” Koranen och haditherna föreskriver äktenskap och beskriver dess förtjänster. Men dessa två hadither är fabricerade och påhittade. (Ibn al-Jawzi, al-Mawduʿat 2/164; al-Dhahabi, Mizan al-Iʿtidal 6/21; Ibn Hajar, Lisan al-Mizan 5/15). 3. Att strö ut, plocka upp eller tävla om dadlar vid bröllop Flera hadither har återberättats om detta. Ingen av dem är sahih. Hadithernas isnad är mycket svaga och bland återberättarna i isnad finns lögnare. Därför har hadithlärda betraktat dem som fabricerade. (al-Tabarani, al-Awsat 1/44; Ibn al-Jawzi, al-Mawduʿat 2/170–172; al-Dhahabi, Mizan al-Iʿtidal 2/23; Ibn Hajar, Lisan al-Mizan 2/19). 4. Bestämmelser om sexuellt umgänge inom äktenskapet Precis som islam strängt förbjuder utomäktenskapliga relationer uppmuntrar den också äkta makar att njuta av livets och ungdomens glädje, upprymdhet, munterhet och känslor. Islam har inte förbjudit eller förklarat någon dag, något datum, någon veckodag, månfas, tid, omständighet eller metod för makarnas naturliga njutning förbjuden. Det finns inget förhänge mellan man och hustru, och inget förbud mot att se på eller beröra varandra. I många vanligt förekommande fabricerade, grundlösa och påhittade hadither har olika lögner om sexuellt umgänge inom äktenskapet framförts. Man ska inte ha äktenskapligt umgänge vid den och den tiden, den och den dagen, den och den veckodagen, den och den natten eller under den och den månfasen, eftersom det skulle leda till någon viss skada eller till någon viss sjukdom hos barnet … och så vidare. Eller att man inte ska ha äktenskapligt umgänge på det och det sättet eller i den och den ställningen, eftersom det annars skulle uppstå någon viss skada eller någon viss missbildning hos barnet … och så vidare. Eller att man under äktenskapligt umgänge inte ska tala, se på varandra … eller röra vid varandra … eftersom det annars skulle uppstå någon viss sjukdom eller skada … och så vidare. Eller att barnet genom äktenskapligt umgänge vid den och den tiden, veckodagen eller månfasen blir lyckligt eller olyckligt … . Allt detta är lögner, påhitt och fabricerade uttalanden. I en sahih-hadith har det återberättats att vissa sådana vidskepelser var spridda bland judarna i Medina. Då uppenbarade den Allsmäktige Allah vers 223 i sura al-Baqara i den ädla Koranen och vederlade dessa vidskepelser. (Muslim, al-Sahih 2/1059; Ibn Kathir, Tafsir 1/262; Ibn al-Jawzi, al-Mawduʿat 2/175–176; al-Albani, al-Daʿifa 1/351–356). 5. Hustruns paradis ligger under makens fötter I en mycket spridd bok står följande: ”Den ärevördige ( ”},{ﷺ) sade: ’Kvinnornas paradis ligger under makens fötter.’” (Maw. Ghulam Rahman, Maqsudul Muminin, s. 328). Detta är ett grundlöst och påhittat uttalande. Det är inte känt att detta uttalande har återberättats från Allahs Sändebud ( ”},{ﷺ) genom någon sahih, svag eller fabricerad isnad. Av Koranens och hadithernas vägledning framgår att båda makarnas paradis ligger i deras egna händer. Det är genom att fullgöra det ömsesidiga ansvaret och tillgodose varandras rättigheter som Allahs välbehag kan uppnås. 6. Belöningen för graviditet och barnafödande I den ädla Koranen nämns på flera ställen moderslivets betydelse, särskilt graviditet, amning och liknande. I haditherna nämns generellt belöningen för att sköta hushållet, uppfostra barn och liknande. Men bedragarna har, enligt sin vana, hittat på många hadither genom att ange separata märkliga förtjänster och belöningar för varje handling eller tillstånd. Dessa är spridda i vårt samhälle. Till och med olika tryckta affischer, kalendrar och liknande trycks med dessa grundlösa uttalanden. I en vanligt förekommande bok står följande: ”Den ärevördige ( ”},{ﷺ) sade en dag till kvinnorna: När en kvinna blir gravid genom sin make får hon från dess början fram till dess att förlossningsvärkarna börjar ständigt belöningen för att fasta på dagen och be frivilliga böner på natten. När förlossningsvärkarna börjar förvarar Gud åt henne i paradiset sådana ting att ingen av jordens, himlens, paradisets eller helvetets invånare känner till deras existens. När hon föder barnet får Allah den Upphöjde henne, för varje klunk mjölk, en god gärning från det att barnet föds tills det avvänjs. Om hon dör under denna tid får hon martyrskapets rang. Och om hon måste vaka någon natt för sitt barns skull ger Allah henne, i stället för denna natt av vaka, belöningen för att ha frigett 70 slavar. Därefter sade han också att dessa belöningar endast ges till sådana kvinnor som alltid har lytt Guds befallning och sin makes befallning och därigenom blivit en del av de fromma kvinnorna. Kvinnor som är olydiga mot Allah och sin make kommer aldrig att få dessa belöningar.” (Maw. Ghulam Rahman, Maqsudul Muminin, s. 331–332). Detta är en godtycklig översättning av en fabricerad hadith. (Ibn al-Jawzi, al-Mawduʿat 2/178; al-Suyuti, al-Laʾali 2/174–175; Ibn ʿIraq, Tanzih 2/203–204, 211). Dessutom har många andra märkliga, falska, påhittade och grundlösa uttalanden skrivits under hadithens namn, varigenom sida efter sida i dessa böcker har blivit nedsmutsad av bläck. De flesta uttalanden som i dessa böcker skrivs under hadithens namn är påhittade och fabricerade. 2.18.2. Ålderns förtjänster och respekten för äldre Koranen och haditherna lär ut olika former av socialt uppförande. En av dessa är att respektera äldre. I flera hadither föreskrivs att den äldre ska få tala först, få något i sin hand först eller ges företräde i liknande sociala handlingar och hedersbevisningar. Generellt föreskrivs att äldre och gamla ska respekteras. Bland de sahih-hadither som rör detta finns: ”Den som inte visar medkänsla med de yngre bland oss och inte erkänner de äldres rätt (inte respekterar de äldre) tillhör inte vårt samfund.” (al-Hakim, al-Mustadrak 1/131; al-Tirmidhi, al-Sunan 4/321–322). I en annan hadith säger Allahs Sändebud ( ”},{ﷺ) : ”Att visa vördnad för Allah innefattar att hedra en åldrad muslim med vitt hår och vitt skägg … .” (Abu Dawud, al-Sunan 4/261; al-Albani, Sahih al-Jamiʿ 1/438). 1. Att hedra den gamle är att hedra Allah Men även i denna fråga har bedragarna, liksom i andra frågor, hittat på fabricerade hadither. Bland de fabricerade och mycket svaga haditherna i denna fråga finns: ”Hedra shejkerna eller de gamla, eftersom att hedra de gamla är en del av att hedra Allah.” Innebörden av denna hadith ligger nära de tillförlitliga haditherna ovan. Men ingen hadith med denna formulering har återberättats från Allahs Sändebud ( ”},{ﷺ) . Därför är hadithlärda eniga om att hadithen med denna formulering är fabricerad. (Ibn ʿIraq, Tanzih al-Shariʿa 207). 2. En äldre bland ett släkte är som en profet bland samfundet En annan fabricerad hadith om detta lyder: ”En shejk eller äldre vördnadsvärd person bland ett folk eller en stam är som en profet bland samfundet.” (Ibn ʿIraq, Tanzih al-Shariʿa 207–208). Ordet shejk hade under Allahs Sändebuds ( ”},{ﷺ) tid och under flera århundraden därefter två betydelser. Den första betydelsen var ’gammal person’. Detta är ordets ursprungliga språkliga eller brukliga betydelse. Den andra betydelsen var stamledare. Under senare tider kallades även sufiska andliga ledare shejker. Det persiska ordet ’pir’ har också denna betydelse. Efter att ordet ’shejk’ började användas i en tredje betydelse har vissa, som varit omedvetna om denna hadiths fabricering, även hänvisat till denna fabricerade hadith som bevis för värdigheten hos tariqans shejker eller pir-mashayikh. Vi vet att pir-mashayikh har en ställning som fromma tjänare och som lärare eller vägledare på Allahs väg. Men denna fabricerade hadith har inget samband med deras ställning. 3. Straffet för gråhåriga män och kvinnor efterskänks Detta är ytterligare ett sådant påhittat uttalande. Allah säger: ”Jag skäms över att straffa Mina tjänare i helvetet efter att deras hår och skägg har blivit grått i islam.” (Ibn ʿIraq, Tanzih al-Shariʿa 204–205). Ett annat påhittat uttalande av detta slag lyder: ”När någon i islam har fyllt 60 år har Allah gjort helvetet förbjudet för honom.” (Ibn ʿIraq, Tanzih al-Shariʿa 227). 4. Om man inte blir god vid 40 års ålder, förbered sig för helvetet Ännu ett påhittat uttalande: ”Den vars ålder har nått fyrtio, men vars goda inte har blivit större än det onda, ska förbereda sig för helvetet.” (Ibn ʿIraq, Tanzih 1/205–206).

2.19. Om språk, yrken och liknande ämnen

Islam är den religion, den dīn eller det levnadssystem som Allah har utvalt för människor i alla tider, med alla språk och i alla samhällen. Här finns ingen större eller mindre ära på grund av språk, hudfärg, land, stam, släkt, tidsålder och liknande. Detta har upprepade gånger framhållits i Koranen och haditherna. Från och med det andra hijri-århundradet har många bedragare, genom att utnyttja etniska, språkliga, yrkesmässiga och andra skiljelinjer, fabricerat olika hadither till förmån för vissa och till nackdel för andra. Någon har fabricerat uttalanden till förmån för det arabiska språket och mot det persiska språket. Någon annan har gjort tvärtom. På liknande sätt har hadither fabricerats för och emot olika folk och raser – araber, perser, turkar, svarta, romare, greker, afrikaner och andra. Hadither har också fabricerats för och emot olika yrken, såsom guldsmeder, vävare, fiskare, barberare och andra. Genom granskning och analys av isnād har dessa bedrägerier avslöjats. Dessutom strider de mot islamiska värderingar. Det enda måttet på människans värdighet är taqwā, det vill säga gudsmedvetenhet eller ärlighet. Att klandra någon eller säga att någon är mindre värd än en annan på grund av yrke, språk, hudfärg, stam, släkt och liknande strider mot Koranens och hadithernas tydliga vägledning. Bland denna typ av fabricerade hadither finns följande: 1. Älska araberna av tre skäl Det arabiska språket är Koranens och Allahs Sändebud (ﷺ)s språk. Därför älskar alla troende av naturliga skäl det arabiska språket. Med utgångspunkt i denna naturliga kärlek till språket har bedragare fabricerat många hadither om förtjänsten i att älska araberna. En ofta förekommande hadith lyder: ”Älska araberna av tre skäl: Jag är arab, Koranens språk är arabiska och Paradisets språk är arabiska.” De flesta muhaddither har betecknat detta uttalande som en fabricerad och falsk hadith. Några har angett den som svag eller bristfällig. En granskning av isnād visar att uttalandet är fabricerat. (Al-Hākim, al-Mustadrak 4/97–98; as-Suyūṭī, al-Laʾālī 1/442; as-Sakhāwī, al-Maqāṣid, s. 45–46; al-Albānī, Ḍaʿīfah 1/293). 2. Det allvarliga brottet att tala persiska Al-Hākim an-Naysābūrī har i sitt verk al-Mustadrak, genom Anas (må Allah vara nöjd med honom), återgett följande hadith från Allahs Sändebud (ﷺ): ”Om någon talar persiska kommer det att öka hans smutsiga synd och minska hans mänsklighet och personlighet.” Den ende återberättaren av denna hadith är Ṭalḥah ibn Zayd ar-Ruqqī. Han hävdar att imam al-Awzāʿī återberättade hadithen för honom från Yaḥyā ibn Abī Kathīr, från Anas. Muhadditherna har beskrivit denne person som övergiven och ytterst klandervärd. Därför betraktade hadithimamer som Ibn al-Jawzī och adh-Dhahabī hadithen som fabricerad och falsk. Det är värt att notera att hadithen, utöver svagheten i isnād, också måste förkastas eftersom dess innebörd strider mot islamiska värderingar. (Ibn ʿAdī, al-Kāmil 4/108–110; al-Hākim, al-Mustadrak 4/98; adh-Dhahabī, Mīzān al-iʿtidāl 3/463–464; Ibn ʿIrāq, Tanzīh 2/291). 3. Klander av olika yrken Bland de fabricerade hadither som har lämnat ett långvarigt och skadligt inflytande i vårt samhälle finns olika fabricerade hadither mot människor inom yrken som vävare, skräddare, smeder, barberare och liknande. Islam uppmuntrar arbete, ansträngning och yrkesutövning. Alla slags yrken och arbeten har lovordats. Trots detta har dessa bedragare fabricerat hadither i Allahs Sändebud (ﷺ)s namn för att klandra olika yrken. Det har till exempel påståtts att vävare eller barberare inte är jämlika med andra muslimer när det gäller äktenskapliga relationer; att smeder eller guldsmeder är de största lögnarna; att det är vävarna som kommer att följa Dajjāl; samt att djurhandlare, slaktare och jägare är klandervärda. (Ad-Daylamī, al-Firdaws 3/89; Ibn al-Jawzī, al-Mawḍūʿāt 1/162–163; adh-Dhahabī, Mīzān al-iʿtidāl 5/174–176; Ibn ʿIrāq, Tanzīh 1/254–255; al-Albānī, Ḍaʿīf al-Jāmiʿ, s. 562–563). Spridningen av dessa fabricerade hadither har skapat islamfientliga attityder i det muslimska samhället, såsom hat mot olika yrken och hat mot arbete. 2.18. Några andra fabricerade hadither Vi vet att man måste utföra handlingar redan i denna värld för den kommande världen. Men ett påstående sprids med denna innebörd, trots att det saknar grund. I hadithen sägs: ”Världen är den kommande världens åker.” Även om innebörden är riktig är det inte en hadith. Detta uttalande har inte återberättats någonstans med någon autentisk, svag eller mawḍūʿ-isnād. Enbart på grund av hörsägen har många skrivit, sagt och fortsätter att säga att det är en hadith. (As-Saghānī, al-Mawḍūʿāt, s. 64; as-Sakhāwī, al-Maqāṣid, s. 227; Mullā ʿAlī al-Qārī, al-Asrār, s. 123; Darwīsh al-Ḥūt, Asnā al-maṭālib, s. 110). 2. De rättfärdigas belöningar är närståendes synder Ett uttryck som vanligtvis nämns som en hadith lyder: ”De rättfärdiga människornas goda handlingar räknas som synder för de närstående (Allahs awliyāʾ).” Muhadditherna är eniga om att detta uttryck inte är en hadith, utan ett uttalande av en from man från det tredje århundradet, Abū Saʿīd al-Kharrāz (d. 286 hijri). (Ibn Taymiyyah, Aḥādīth al-quṣṣāṣ, s. 84; as-Sakhāwī, al-Maqāṣid, s. 199; Mullā ʿAlī al-Qārī, al-Asrār, s. 113; al-Maṣnūʿ, s. 64). 3. Bön är inte giltig utan koncentration Ännu ett grundlöst och fabricerat uttalande som sprids som en ”hadith”. ”Bönen är inte giltig utan närvaro i hjärtat.” Koranen och flera autentiska hadither visar vikten av koncentration under bönen. Men detta uttalande är inte en hadith, utan ett fabricerat uttalande utan isnād. 4. Dö innan du dör Ett fabricerat uttryck som sprids som en hadith: ”Dö innan ni dör.” Muhaddither som Ibn Ḥajar al-ʿAsqalānī, as-Sakhāwī och Mullā ʿAlī al-Qārī är eniga om att detta är ett grundlöst, fabricerat uttalande. (As-Sakhāwī, al-Maqāṣid, s. 432; Mullā ʿAlī al-Qārī, al-Asrār, s. 246; Darwīsh al-Ḥūt, Asnā al-maṭālib, s. 235; al-ʿAjlūnī, Kashf al-khafāʾ 2/384). 5. Den stora synden att röka Av en spridd tidskrift (Anjuman-e Aḥmadiyya Raḥmāniyya Sunnīya, Chittagong, Månatliga Tarjumān, årgång 25, nummer 4, maj–juni 2005, s. 57) framgår att två fabricerade hadither mot rökning sprids i vissa områden av vårt land. ”Den som röker är som om han drack profeternas blod.” ”Den som röker är som om han begick äktenskapsbrott med sin mor inne i Kaba.” Det är svårt att tro att någon kan säga sådana avskyvärda, smutsiga och meningslösa ord som en hadith. Under alla omständigheter är de avskyvärda lögner och fabricerade uttalanden. 6. Madrasan är profetens hus En mycket spridd hadith i vårt land och en favorit bland predikanterna lyder: ”Moskén är Allahs hus och madrasan är mitt hus eller hem.” Detta är ett avskyvärt falskt och fabricerat uttalande som framförs i en hadiths namn. Det har inte återberättats från Allahs Sändebud (ﷺ) ens med en autentisk eller svag isnād, än mindre med en fabricerad eller mawḍūʿ-isnād. Själva ordet ”madrasa” användes inte under islams två första århundraden. Avslutning Härmed avslutar jag denna diskussion om bedrägerier i hadithernas namn. Runt omkring oss finns ett överflöd av fabricerade hadither. I predikningar, föredrag, skrifter och forskning kan man överallt se hur utbredda dessa falska och fabricerade uttalanden är. I denna bok har jag försökt diskutera några av de otaliga fabricerade uttalanden som sprids och framförs i hadithernas eller Allahs Sändebud (ﷺ)s namn. Om den Allsmäktige Allah visar nåd och skänker tawfīq kommer jag i följande delar att diskutera andra spridda fabricerade, falska och opålitliga uttalanden. Trots min oförmåga och svaghet har jag, med önskan att återuppliva den autentiska sunnan av Sayyid al-Mursalīn, Raḥmat li-l-ʿĀlamīn Muḥammad, Allahs Sändebud (ﷺ) och att skydda oss själva från den svåra synden att diskutera, återberätta, följa eller tro på falska, fabricerade, grundlösa eller opålitliga uttalanden, försökt skriva något om detta ämne. Det är naturligt att det finns många fel och brister i detta. Jag ber Allah om förlåtelse för alla mina fel och brister och omvänder mig till Honom. Allt gott som finns i denna obetydliga ansträngning kommer från den Allsmäktige Allahs nåd och tawfīq. Inför Hans heliga närvaro ber jag att Han i Sin nåd måtte godta denna lilla ansträngning i tjänandet av Hans käraste Sändebuds (ﷺ) sunna och göra den till ett medel för min, mina föräldrars och alla läsares räddning. Āmīn! وصلى آللًه على محمد آلنبى آلأمى وآله وأصحبه أجمعين وآلحمد للًه رب آلع مين