Våra ord

Allama Sayyid Abul A’la Maududi (må Allah förbarma sig över honom) har på nytt presenterat det islamiska levnadssystemet för den moderna världen i dess sanna form och gestalt, efter att det hade varit undertryckt i flera århundraden. Han har tydligt framlagt den islamiska shariahs vägledning för uppbyggnaden av familjen, samhället och statsstrukturen.

I denna bok har han redogjort för islams äktenskapliga bestämmelser. Detta är ett viktigt juridiskt verk. Det är nödvändigt för varje muslim att känna till dessa bestämmelser.

Sayyid Abul A’la Maududi Research Academy i Dhaka har åtagit sig ansvaret att presentera alla Allamas verk för läsarna på bengali. Vi tackar Allah den Allsmäktige för att vi har kunnat presentera Mawlanas verk ”Huquq uz-Zawjain” för läsarna på bengali under titeln ”Makars rättigheter”.

Må Allah den Allsmäktige genom denna bok ge den muslimska umman tawfiq att förstå islams äktenskapliga bestämmelser. Amin.

Abdus Shahid Nasim

Direktör

Sayyid Abul A’la Maududi

Researchakademin, Dhaka.

Inledning

Det var åren 1933–34. I Hyderabad, Bhopal och Brittiska Indien väcktes med stor kraft frågan om behovet av effektiva åtgärder för att undanröja den kris som hade uppstått i äktenskapet på grund av bristerna i den gällande lagen och för att genomföra den islamiska sharias föreskrifter på korrekt sätt. Med detta i åtanke började lagförslag utarbetas i olika delar av Indien, och deras återklang hördes under flera år. Under denna tid insåg jag att frågan hade många viktiga aspekter som inte ägnades tillräcklig uppmärksamhet. Därför skrev jag år 1354 enligt hijra (1935 e.Kr.) en lång artikelserie i tidskriften ”Tarjuman al-Qur’an” med titeln ********* (Makars rättigheter). I denna artikelserie beskrev jag ingående den islamiska äktenskapslagens väsen och grundprinciper, och analyserade samtidigt de föreskrifter vi finner i Koranen och hadith om att förbättra och förädla det ömsesidiga förhållandet mellan makar. Jag lade också fram flera förslag för att lösa muslimernas aktuella rättsliga problem på ett korrekt sätt. Artikelserien skrevs främst för att väcka de lärdas uppmärksamhet. Men i diskussionen kom även flera frågor upp som kan vara till nytta för den allmänna läsaren. Särskilt de som har studerat min bok ”Purdah” kommer att känna behov av att få kännedom om de föreskrifter och begränsningar som finns för att stärka relationen mellan makar, och därigenom kunna förstå islams samhällsordning fullständigt. Med detta behov i åtanke publiceras artikelserien nu i bokform, kompletterad med ytterligare några viktiga frågor.

28 Safar, 1362

5 mars, 1943

Abul A‘la

Inledning till den fjärde upplagan av den urduiska boken

För sjutton år sedan publicerades denna bok i form av en artikelserie. Under de senaste tio åren har den publicerats i bokform. Även om det redan från första dagen tydligt hade klargjorts att de förslag som lades fram i denna artikelserie för att reformera den äktenskapliga lagen inom den hanafitiska fiqhen inte var avsedda som fatwor, utan presenterades för de lärda som förslag med syftet att de, om de fann dem riktiga på grundval av shariatiska och intellektuella bevis, också skulle ändra sina fatwor i enlighet med dem, har ingen ändå från första dagen fram till i dag ägnat dessa förslag någon djupare eftertanke, och ingen har heller varit beredd att göra sig besväret att företa en insiktsfull granskning av dem. Detta har emellertid tidigare använts som ett medel för att skapa förvirring kring mig, och används fortfarande på samma sätt.

När jag nu har studerat den på nytt har jag, samtidigt som jag gjort vissa partiella revideringar, tillfogat förhållandevis starkare bevis och argument till två avsnitt. Tidigare hade de inte lagts fram med lika starka bevis. De två ämnena är ”īlā” och ”wilāyat-e ijbār” (förmyndarens utövande av sin myndighet). I vissa återstående frågor har jag, trots motståndarnas beskyllningar, inte funnit någon anledning att göra ändringar.

17 ramadan 1371

11 juni 1952

Abul A‘la

Innehållsförteckning

Inledning

Äktenskapliga lagstiftningens mål och syfte

Skyddet av moralisk karaktär och kyskhet

Kärlek och uppriktighet

De skadliga följderna av äktenskapliga förbindelser med icke-muslimer

Frågan om kufu

Lagstiftningens grundprincip: första principen

Männens ansvar och skyldigheter

Att vålla skada och överskrida gränser

Att inte skipa rättvisa mellan hustrur

Männens rättigheter

1. Att bevara konfidentiella frågor

2. Lydnad mot maken

Mannens befogenheter

1. Råd, gott bemötande och tillrättavisning

2. Talaq

Den andra grundprincipen

Talaq och dess villkor

Khula

Det första hijri-århundradets khulʿa- exempel

Bestämmelser om khulʿa

Ett grundläggande fel i frågan om khulʿa

När det gäller khulʿa: qadinens befogenhet

Det sharia-baserade rätts systemet

Några grundläggande ord om sharias rättssystem

Det främsta villkoret för rättskipning

Behovet av ijtihad inom rättsväsendet

Konsekvenserna av att det indiska subkontinenten saknar ett sharia-baserat rättssystem

Reformernas väg första steg

Nödvändigheten av en ny konstitution för lagen

Grundläggande vägledning

Relevanta masʾala-frågor

Avfall från religionen hos endera maken

Utövande av vuxnas myndighet

Förmyndarnas tvång och påtryckningar

4. En vuxen kvinnas myndighetsutövning är villkorad

5. Brudgåvan (mahr)

6. Hustruns försörjning

7. Att utsätta henne för otillåten misshandel

8. Tillsättning av skiljemän

9. Nackdelarna med att upplösa äktenskapet (faskh) när skuld bevisats

10. Eunuck, avskuren penis etc.

11. Sinnesrubbad eller galen

12. Frågan om den försvunne maken

13. Malikitisk rätt om den försvunne personen

14. Bestämmelsen när den försvunne personen återvänder

15. Liʿān

Att uttala tre talaq på samma gång

Slut ord

Bilaga–1

Bilaga–2

Lagarna om skilsmässa och separation i det västerländska samhället

Inledning

För att upprätthålla en samhälles sociala och kulturella sammanhållning behövs två saker. För det första ett fullständigt rättssystem, utformat med hänsyn till den särskilda kulturens särprägel. För det andra en institution med förmåga att tillämpa dessa bestämmelser exakt i enlighet med det synsätt utifrån vilket de har utarbetats. Tyvärr saknar muslimerna på den indiska subkontinenten numera båda dessa saker. Utan tvekan har de i bokform ett sådant lagverk till sitt förfogande som står i fullständig överensstämmelse med den islamiska kulturen och dess natur och som omfattar alla områden och delar av det sociala och kulturella livet. Men detta lagverk är i praktiken upphävt i dag. I dess ställe dominerar ett lagverk över samhällets kulturella verksamhet som i många avseenden rörande samhälle, civilisation och kultur står helt i strid med islam. Även om någon del av det på sina håll skulle överensstämma med islam, är den ofullständig.

Det statsskick som muslimerna numera lever under har i praktiken delat deras sociala liv i två delar. Den ena delen består i att detta statsskick, tillsammans med subkontinentens övriga folk, har påtvingat muslimerna lagar och bestämmelser som inte alls är förenliga med det islamiska samhället och den islamiska kulturen. Inom den andra delen har detta statsskick principiellt erkänt muslimernas rätt att få islamisk lag tillämpad på sig. Men i praktiken tillämpas inte heller den islamiska sharia korrekt inom denna del. Den lag som under denna del har satts i kraft under namnet ”Muhammadan Law” skiljer sig i hög grad från den ursprungliga islamiska sharian, både till sin yttre form och till sitt innehåll och sin anda. Därför kan dess tillämpning inte i egentlig mening sägas innebära att den islamiska sharian har tillämpats.

Bland de skador som denna beklagliga situation har orsakat muslimernas sociala och kulturella liv är den allra allvarligaste att detta statsskick har förvandlat sjuttiofem procent av våra familjer till symboler för helvetet och gjort livet bittert och förstört livet för en stor del av vår befolkning.

Äktenskapet mellan kvinna och man är i grunden den mänskliga samhälls- och kulturens ”grundsten”. Ingen människa, vare sig man eller kvinna, kan överskrida gränserna för de lagar som har utformats för att stärka äktenskapet. Detta beror på att dessa bestämmelser, från barndomen till ålderdomen, i någon form alltid påverkar människans liv i varje skede. Om personen är ett barn kommer föräldrarnas relation att påverka hans eller hennes uppfostran och utbildning. Om personen är ung kommer han eller hon att ingå en relation med en livspartner. Och om personen är gammal kommer hans eller hennes barn att hålla honom eller henne bunden inom detta äktenskaps förpliktelser. Hans eller hennes sinnesfrid och hjärtats ro, liksom livets bekvämlighet, kommer i hög grad att bero på goda relationer med söner, svärdöttrar, döttrar och svärsöner.

Kort sagt är äktenskapslagstiftningen ett lagverk som är det viktigaste och mest inflytelserika av alla samhällsbestämmelser. Med hänsyn till denna lagstiftnings grundläggande betydelse i islam utformades den på en ytterst exakt grund, och muslimerna fick inom sin religion ett utmärkt och fullständigt regelverk för äktenskapet; i alla avseenden kan det sägas vara bättre än andra religioners äktenskapslagar i världen. Men tyvärr föll även denna lagstiftning i händerna på ”Muhammadan Laws” spöke och förvreds så fullständigt att det inte längre återstod ens den avlägsnaste likhet mellan den och islams ursprungliga äktenskapslagstiftning.

Den lag som numera gäller för muslimernas äktenskapliga relationer i den islamiska sharians namn är varken sund, meningsfull eller fullständig. Bristerna och ofullständigheten i denna lag har haft en så skadlig inverkan på muslimernas sociala liv att det knappast går att hitta en enda lycklig familj på denna subkontinent som inte har skadats så mycket som detta lagverk har kunnat skada. Att liv och lem förstörs är bara en mindre sak. Den ännu större faran är att följderna av denna usla lag har utplånat hederskänslan hos otaliga muslimer och förstört deras tro, karaktär och moral. De hem som var välskyddade fästen för deras religion och kultur har också invaderats av en flodvåg av oanständighet och avfall från religionen. De missförhållanden som har uppstått på grund av bristerna i lagarna och i de verkställande organen har förvärrats ytterligare av två orsaker.

Ett: brist på religiös utbildning och fostran

Till följd av detta har muslimer blivit så obekanta med islams äktenskapslagstiftning att även många högutbildade personer i dag inte känner till ens de allmänna rättsfrågorna inom denna lagstiftning. [Som exempel är det ett resultat av okunnighet att muslimer i allmänhet endast känner till en enda metod för att skilja sig: att uttala tre talaq på en gång. Till och med de som skriver skilsmässodokument skriver då tre talaq. Detta är emellertid en bid‘a inom islam och en allvarlig synd. Det leder dessutom till stora rättsliga komplikationer. Om människor visste att det syfte för vilket tre talaq uttalas också kan uppnås genom att uttala en enda talaq, och att mannen i detta fall kan återta skilsmässan under idda-perioden samt fortfarande har möjlighet att ingå äktenskap på nytt när idda-perioden löpt ut, skulle otaliga familjer kunna räddas från undergång. På samma sätt skulle många av Allahs tjänare kunna undvika brottet att använda falska knep och bryta mot lagen. – Författaren.] Det är inte bara så att en bred kännedom saknas; det är mycket få muslimer som ens känner till och förstår de grundläggande principerna. Till och med de personer som sitter i domstolar och avgör mål om deras äktenskap och skilsmässor saknar den mest grundläggande kunskapen om islams äktenskapslagstiftning. Denna omfattande okunnighet har förlamat muslimerna så till den grad att de inte ens privat, i sina egna äktenskapliga relationer, kan följa den islamiska lagen på ett korrekt sätt.

Två: påverkan från ett icke-islamiskt samhällssystem

Till följd av detta har inte bara otaliga seder, föreställningar och vidskepelser som strider mot islams äktenskapslagstiftnings principer och anda trängt in i muslimernas äktenskapliga relationer, utan den islamiska synen på äktenskapet har samtidigt helt försvunnit ur en stor del av deras sinnen. På vissa håll har hinduiska tankar och synsätt trängt in. Följden har blivit att hustrun betraktas som en slavinna och maken som herre eller gudom. Även om det inte gäller trosuppfattningen, anses äktenskapet i praktiken aldrig kunna upplösas. Seden med talaq och khula har blivit så skamlig och förödmjukande att den, när behov uppstår, avstås från enbart därför att den anses skada heder och anseende, trots att mycket värre saker än talaq och khula fortsätter att ske bakom kulisserna. För att förhindra talaq fastställs mahr till ett så högt belopp att maken inte ens ska våga skilja sig och tvingas hålla hustrun kvar i ett tillstånd av oenighet. Hustrudyrkan har blivit en del av kvinnans stolthet och moraliska plikt. Även under de svåraste omständigheter kan hon, av rädsla för socialt klander och förebråelser, inte ens nämna talaq eller khula. Om maken till och med dör, har det blivit hennes moraliska plikt att, likt hinduiska kvinnor, sitta och upprepa makens namn. Orsaken är att en änkas omgifte har blivit en skam inte bara för henne utan för hela hennes släkt.

Å andra sidan är situationen bland de nya generationer som påverkats av den västerländska civilisationen följande: ******************** – denna vers ur Koranen uttalar de med mycket hög röst. [”Männen har rättigheter gentemot kvinnorna, liksom kvinnorna har rättigheter gentemot männen på ett skäligt sätt.” – Sura al-Baqara: 228] Men när de kommer till versen ******************** sänker de plötsligt rösten [”Men männen har en särskild rang över dem.” – Sura al-Baqara: 228], och när versen ******************** ställs framför dem gör de sitt yttersta för att komma på hur denna vers kan ”avlägsnas” ur den ädla Koranen. [”Männen är kvinnornas ansvariga.” – Sura an-Nisa: 34] De lägger fram fantastiska tolkningar av denna vers. Bakom dessa absurda tolkningar säger de också att de känner djup skam. Det finns sådana verser i deras religions heliga bok. Den enda orsaken är att de har skrämts av den modell som den europeiska civilisationen har utformat för att skapa jämlikhet mellan kvinnor och män, och att de inte längre har någon förmåga att förstå de fullständiga, starka och förnuftiga principer som islam har grundat sitt samhällssystem på.

När alla dessa olika orsaker hopar sig leder de muslimernas familjeliv så långt vilse att det inte längre är så gott som det en gång var. De komplikationer som utländska seder och kulturer har skapat på olika områden i deras äktenskapliga liv kan lagen och dess verkställande organ numera inte alls lösa upp. Denna oförmåga gör dessa komplikationer ännu mer komplicerade. På grund av okunnighet har en grupp muslimer fallit offer för den felaktiga uppfattningen att dessa missförhållanden har uppstått på grund av brister i den islamiska lagen. Därför kräver man att en ny lagstiftning ska utarbetas. I verkligheten finns det emellertid inom islam en fullständig äktenskapslagstiftning, där makarnas rättigheter tydligt har fastställts på grundval av rättvisa och billighet. För att skydda dessa rättigheter och för att avhjälpa överträdelser av dem – oavsett om överträdelsen begås av hustrun eller maken – finns det också en ordning för att framföra klagomål. Där har inget problem lämnats utan en lösning grundad på rättvisa och billighet.

Muslimer behöver alltså inte alls någon ny lagstiftning. Det som verkligen behövs är att islams äktenskapslagstiftning presenteras i sin rätta form och att man försöker genomföra den korrekt. Detta är naturligtvis inte någon enkel uppgift. Det första ansvaret och den första plikten vilar på de lärda. De ska överge den orubbliga efterbildningens väg och, med hänsyn till nutidens behov och krav, omforma islams äktenskapslagstiftning så att den på ett fullständigt sätt kan lösa de nuvarande komplikationerna i muslimernas äktenskapliga liv. Därefter måste hela den muslimska befolkningen utbildas i detta. På så sätt kan de rena sitt samhällssystem från alla jahiliska seder och synsätt som de har övertagit från det anti-islamiska samhällssystemet, och genom att förstå den islamiska lagens principer och anda kan de utföra alla sina handlingar i enlighet med dem. Dessutom behövs ett disciplinerat och välorganiserat ”rättsväsende” som självt tror på denna lag och vars domare har fått motsvarande utbildning i kunskap och moral. De ska tillämpa denna lag inte under inflytande av världens andra lagar, utan utifrån islams egen inspiration och anda.

Denna bok har skrivits med detta behov i åtanke. På de följande sidorna vill jag lägga fram en fullständig översikt över islams äktenskapslagstiftning. Där kommer denna lags syften, grundprinciper och bestämmelser att beskrivas på sina rätta platser. När det behövs kommer jag, för förklaring och analys, även att återge exempel på beslut av Profeten – må Allah välsigna honom och ge honom frid – och hans ädla följeslagare samt de rättsliga bedömningar som senare tiders imamer nådde genom ijtihad. Därigenom blir det lättare att härleda de detaljerade rättsfrågorna (istinbat). Avslutningsvis kommer ett antal förslag att läggas fram, genom vilka många av problemen i muslimernas äktenskapliga liv kan undanröjas i enlighet med den islamiska sharia­ns grundprinciper. Även om upprättandet av en islamisk stat och införandet av ett rättsväsende grundat på sharia är den verkliga och riktiga lösningen på dessa problem, vill jag ändå här ange vissa åtgärder genom vilka bristerna i frågor som rör muslimernas äktenskapliga liv även under nuvarande förhållanden i jämförelsevis hög grad kan avhjälpas enligt sharias korrekta regler. Då kommer de som försöker lösa dessa problem att, i stället för att gå vilse, välja en väg som åtminstone delvis överensstämmer med sharia.

Äktenskapslagstiftningens mål och syften

Innan man skaffar sig en omfattande kännedom om en lag är det nödvändigt att förstå dess syfte och mål. Detta beror på att lagens syfte och mål är det viktigaste. Det är för att uppnå syftet som principerna fastställs, och det är inom ramen för dessa principer som lagens föreskrifter och bestämmelser formuleras. Om någon tillämpar en föreskrift utan att förstå dess syfte, finns det stor risk att han i mindre problematiska fall fattar sådana beslut att lagens egentliga syfte går förlorat. På samma sätt kan den som inte känner till lagens syfte inte heller följa den i enlighet med dess rätta anda. Därför ska vi först utförligt behandla de syften som låg till grund för införandet av islams äktenskapliga bestämmelser.

Att skydda den moraliska karaktären och kyskheten

Det främsta syftet med islams äktenskapslagstiftning är att skydda karaktären och moralen. Denna lag har förklarat zina vara haram och krävt att mäns och kvinnors naturliga relation underordnas en rättslig struktur som skyddar deras karaktär från oanständighet och skamlöshet och samhället från fördärv. Därför uttrycks ordet ”nikah” i den ädla Koranen genom ordet ihsan (**********). Ordet hisn (********) betyder ”fästning”, medan ihsan betyder ”att vara innesluten i en fästning”. Den som gifter sig är därför muhsin, det vill säga som om han bygger en fästning. Och den kvinna som blir gift är muhsina, det vill säga den som tar sin tillflykt i den fästning som genom äktenskapet har byggts för att skydda henne själv och hennes karaktär. Denna bildliga framställning klargör tydligt att det allra främsta syftet med islams äktenskapssystem är att skydda karaktären och kyskheten. Äktenskapslagstiftningens första uppgift är därför att förstärka denna fästning, som genom äktenskapet har byggts för att skydda denna dyrbara skatt: karaktären och kyskheten.

Det sägs i den ädla Koranen:

**********************************

”Alla andra kvinnor än dessa förbjudna kvinnor har gjorts tillåtna för er, så att ni kan önska att vinna dem i utbyte mot era tillgångar. Denna ordning har införts för att ni ska binda dem i äktenskap och för att förhindra otukt. Betala dem därför deras brudgåva enligt avtalet som ersättning för den njutning ni har haft med dem.” – Sura an-Nisa 4:24

Vidare sägs det beträffande kvinnorna:

**********************************

”Gift er därför med dem med deras förmyndares tillstånd och ge dem en skälig brudgåva, så att de förblir kyska och inte begår otukt, vare sig öppet eller i hemlighet.” – Sura an-Nisāʾ: 25

På ett annat ställe sägs det:

**********************************

”I dag har alla goda ting gjorts tillåtna för er. ……… Och de kyska kvinnorna bland de troende samt de kyska kvinnorna bland dem som före er fick Skriften har gjorts tillåtna för er. Villkoret är dock att ni gifter er med dem mot att ni ger dem deras brudgåva, och att ni inte öppet eller i hemlighet stjäl er till en otillåten kärleksrelation.” – Sura al-Māʾida: 5

Om man begrundar dessa versers ord och innebörd blir det tydligt att det, enligt islam, i äktenskapliga relationer mellan män och kvinnor är ihsān, det vill säga ”det fullständiga bevarandet av karaktär och kyskhet”, som är det viktigaste. Detta är ett så storslaget mål att alla andra mål kan offras för dess skull. Men detta mål får inte offras för något annat mål. Syftet med att förena en man och en kvinna i äktenskap är att de ska kunna tillfredsställa sin naturliga sexuella drift samtidigt som de håller sig inom de gränser som Allah har fastställt. Men om det inom ett äktenskap, det vill säga mellan makarna, uppstår en situation som innebär risk för att Allahs fastställda gränser överträds, är det bättre att upplösa äktenskapet för att skydda dessa gränser än att, för att bevara äktenskapets yttre band, överträda andra gränser som Han har fastställt. Därför har de som avlägger en īlāʾ-ed befallts att inte hålla fast vid sin ed längre än fyra månader. Om mannen efter fyra månader fortfarande inte återvänder till sin hustru och inte vill ha sexuellt umgänge med henne, har han ingen rätt att hålla henne kvar i äktenskapet. Den oundvikliga följden blir nämligen att kvinnan, för att tillfredsställa sitt naturliga behov, tvingas överträda Allahs fastställda gränser. Allahs lag kan under inga omständigheter tolerera detta. På samma sätt har de som gifter sig med flera kvinnor fått följande stränga befallning:

**********************************

”Luta er inte helt mot den ena hustrun och lämna den andra hängande.” – Sura an-Nisa: 129

Syftet med denna föreskrift är också att ingen hustru på grund av sådana omständigheter ska tvingas att överträda de gränser som Allah har fastställt. I en sådan situation är det bättre att bryta det yttre äktenskapliga bandet än att bevara det intakt. På så sätt får hustrun möjlighet att bli fri från bandet och gifta sig med en annan man som hon själv väljer. Det är av samma skäl som hustrun också har getts rätt att begära khulʿ. Att en hustru förblir hos en man som hon inte alls tycker om eller hos vilken hon inte finner sinnesfrid försätter henne i en situation där det finns risk att Allahs fastställda gränser överträds. En sådan hustru har fått rätt att genom att återbetala hela eller en del av det hon hade fått av sin man i form av mahr befrias från äktenskapets band.

Dessa bestämmelser i den islamiska lagen kommer att behandlas utförligt. Men genom att lägga fram de exempel som nämnts här är syftet att klargöra den djupa principen att den islamiska lagen har gett skyddet av karaktär och kyskhet större betydelse än allt annat, även om den försöker stärka äktenskapets band på alla tänkbara sätt. Men när det finns risk att karaktär och kyskhet skadas om detta band upprätthålls, anser den att det är nödvändigt att lösa upp äktenskapets knut för att skydda denna dyrbara skatt. För att förstå de lagbestämmelser som kommer att behandlas längre fram och för att tillämpa dem i enlighet med lagens anda är det ytterst viktigt att till fullo förstå denna subtila fråga.

Kärlek och uppriktighet

Det andra viktiga syftet är att äktenskapliga relationer mellan män och kvinnor, det vill säga mänsklighetens båda kön, ska grundas på kärlek och uppriktighet. Genom gemensamma ansträngningar ska de framgångsrikt kunna uppfylla alla de syften som är förenade med äktenskapet samt samhället och civilisationen, och i familjelivet kunna njuta av frid, glädje och bekvämlighet. Dessa ting är mycket nödvändiga för att ge dem kraft att förverkliga sitt sociala livs stora syften. Om man reflekterar över det sätt på vilket Koranen beskriver detta syfte framgår det att äktenskapets filosofi enligt islam är kärlek och innerlighet. Maken och hustrun har skapats just för att den ene ska kunna finna sinnesfrid hos den andre.

Därför sägs det:

**********************************

”Och bland Hans tecken är att Han har skapat hustrur åt er ur er egen krets, så att ni kan finna sinnesfrid hos dem. Och Han har skapat kärlek och uppriktighet mellan er.” – Sura ar-Rum: 21

På ett annat ställe sägs det:

**********************************

”Han är den som har skapat er ur en enda varelse och ur denna skapat dess maka, så att ni kan finna ro och vila hos henne.”

– Sura al-A’raf: 189

**********************************

”De är en klädnad för er, och ni är en klädnad för dem.” – Sura al-Baqarah: 187

Här liknas mannen och hustrun vid varandras klädnad. En klädnad är något som ligger tätt intill människans kropp, täcker den och skyddar den mot skadliga yttre ting. Genom att i den ädla Koranen använda denna bild av klädnaden för mannen och hustrun har det förklarats att deras äktenskapliga relation, vad det personliga beträffar, bör vara sådan som den relation som råder mellan klädnaden och kroppen. Deras hjärtan och själar ska vara förenade med varandra. De ska skydda varandras hemligheter och bevara den andres karaktär och heder från vanärans inverkan. Detta är kärlekens, tillgivenhetens och uppriktighetens krav, och ur islamiskt perspektiv är detta äktenskapets verkliga livskraft. Om denna livskraft saknas i ett äktenskap, är det som ett livlöst lik.

De bestämmelser som har fastställts i islam för äktenskapet har detta syfte i åtanke. Om mannen och hustrun vill leva tillsammans ska de leva förenade i ömsesidig förståelse, samförstånd och kärlek, tillgodose varandras rättmätiga rättigheter och behandla varandra generöst. Men om de inte förmår göra detta är det bättre att de skiljs åt än att de fortsätter att leva tillsammans. När kärleken och uppriktigheten har försvunnit blir äktenskapet nämligen som ett lik. Om det inte begravs börjar det sprida stank, och följden blir att hela familjelivets miljö förgiftas och fylls av dålig lukt. Därför säger den ädla Koranen:

**********************************

”Om ni försonas och är samstämmiga och aktar er för att överskrida varandras gränser, är Allah förvisso Förlåtande och Barmhärtig. Om makarna skiljer sig från varandra, kommer Allah den Upphöjde att tillfredsställa dem båda ur Sin oändliga, osynliga skattkammare.” – Sura an-Nisa 129–130

På flera ställen har det dessutom, samtidigt som bestämmelserna har klargjorts, betonats:

**********************************

”Antingen ska ni återta henne på ett rättvist sätt eller låta henne gå med vänlighet.” – Sura al-Baqara 229

**********************************

”Antingen ska ni behålla dem hos er på bästa sätt eller skilja er från dem i enlighet med rättvisa.”

– Sura at-Talaq 2

**********************************

”Behandla era hustrur väl.” – Sura an-Nisa: 19

**********************************

”Antingen tar ni tillbaka dem på ett hedervärt sätt eller skiljer er från dem på ett hedervärt sätt. Håll dem inte kvar enbart för att skada dem, för då kränker ni deras rättigheter. Den som gör detta begår orätt mot sig själv.” – Sura al-Baqara: 231

**********************************

”Glöm aldrig att visa godhet i era inbördes relationer.” – Sura al-Baqara: 237

Där den så kallade ’rijʿi’-skilsmässan (återkallelig skilsmässa) beskrivs, ställs villkoret att avsikten vid återtagandet ska vara god. Det innebär att mannen har rätt att ta tillbaka sin hustru efter att ha uttalat två skilsmässor och innan han uttalar den tredje. Men villkoret är att hans avsikt ska vara att leva tillsammans med henne i försoning, kärlek och uppriktighet – inte att plåga henne eller hålla henne svävande i ovisshet. I den ädla Koranen sägs:

**********************************

”Om deras män önskar återuppta förhållandet har de rätt att under denna väntetid ta dem tillbaka som sina hustrur.” – Sura al-Baqarah: 228

De skadliga följderna av äktenskapliga förbindelser med icke-muslimer

Det är därför som muslimska män och kvinnor har förbjudits att ingå äktenskapliga förbindelser med alla andra icke-muslimska grupper än Bokens folk. Skillnaden mellan dem och muslimerna när det gäller religion, synsätt, samhälle och kultur samt livsföring är så stor att en sann muslim inte kan förenas med dem med innerlig kärlek och fullständig enhet i hjärta och själ.

Om de trots denna motsättning ändå förenas med varandra kommer deras äktenskapliga förbindelse inte att erkännas som en genuin social relation, utan endast som en sexuell relation. Kärlek och innerlighet kommer inte att uppstå i denna relation, och även om de skulle uppstå kommer relationen i stället för att vara till nytta för det islamiska samhället och den berörda muslimen att bli en källa till skada.

**********************************

”Gift er aldrig med avgudadyrkande kvinnor förrän de tror. En troende slavinna är sannerligen mycket bättre än en förnäm avgudadyrkande kvinna, även om den sistnämnda behagar er mer. Gift inte bort era kvinnor till avgudadyrkande män förrän de tror. En troende slav är sannerligen mycket bättre än en förnäm avgudadyrkare, även om denne unge avgudadyrkare behagar er mer.” – Sura al-Baqarah: 221

När det gäller Bokens folk tillåter lagen visserligen att deras kvinnor får giftas bort. Ändå är äktenskap mellan muslimska kvinnor och män ur Bokens folk förbjudna. Kvinnor har vanligtvis en jämförelsevis större benägenhet att påverkas och ta efter andra. Därför finns det, när en kvinna lever med en icke-muslimsk make i en icke-muslimsk familj och ett icke-muslimskt samhälle, en betydligt större risk att hon tar efter makens uppförande och ideal. Att hon skulle kunna påverka dem med sina egna ideal är däremot mycket mindre sannolikt. Även om hon inte tar efter deras ideal är det ändå säkert att hennes relation till dem endast kommer att förbli en biologisk relation. Någon fruktbar social relation mellan henne, den icke-muslimske maken och samhället kommer inte att kunna etableras. – Författaren. På civilisationens och kulturens grundläggande idéområde finns det till en viss grad en gemenskap mellan oss och dem. Trots detta har islam inte sett positivt på detta. Kaʿb ibn Mālik, må Allah vara nöjd med honom, ville gifta sig med en kvinna ur Bokens folk. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, förbjöd honom detta och sade följande om orsaken till förbudet:

**********************************

”Han kommer inte att kunna göra dig moraliskt rättskaffens”.

Innebörden av detta är att kärlek och hjärtlig samhörighet, som är själva livskraften i äktenskapet, inte kan uppstå mellan dem under sådana förhållanden. Hazrat Hudhayfa ville gifta sig med en judisk kvinna. Hazrat Umar skrev till honom: ”Avstå från denna önskan.” Hazrat Ali och Hazrat Ibn Umar förklarade med tydliga ord att det är makruh att gifta sig med kvinnor bland ahl al-kitāb. Som bevis för att det är makruh anförde Ali följande vers:

**********************************

”Den som är troende kan inte känna kärlek till sådana människor som motarbetar Allah och Hans Sändebud.” – Sura al-Mujādila: 22

Om det alltså inte finns någon kärlek mellan makarna, vilken nytta skulle då ett sådant äktenskap ha?

Om kufu

Den islamiska sharīʿan kräver även av muslimerna själva att äktenskapliga band ska knytas mellan en kvinna och en man där det, sett ur alla övergripande aspekter, finns hopp om att en miljö av kärlek och tillgivenhet ska utvecklas. Där ett sådant hopp inte finns är det makruh att ingå en sådan äktenskaplig förbindelse. Därför har Profeten ﷺ befallt, eller åtminstone rekommenderat, att man före äktenskapet ser den tilltänkta bruden.

**********************************

”När någon av er friar till en kvinna bör han, så långt det är möjligt, se efter om hon har någon egenskap som gör honom benägen att gifta sig med henne.”

Därför anser sharia det vara bäst att vid äktenskap ta hänsyn till ”kufūʾ”, det vill säga att parterna är jämbördiga, och anser inte äktenskap mellan personer på olika nivåer vara lämpliga. När en kvinna och en man är jämbördiga eller nästan jämbördiga i fråga om moral, religiöst engagemang, familjetraditioner, social status och levnadssätt, finns det mycket goda förutsättningar för att kärlek, tillgivenhet och innerlig samhörighet ska växa fram mellan dem. Genom deras äktenskapliga relation kan man också hoppas att deras båda familjer, till följd av denna släktförbindelse, gradvis ska förenas med varandra. När denna jämlikhet däremot inte finns mellan parterna finns det stor risk att de inte kan förenas i sitt familjeliv och i sina innerliga och mentala relationer. Även om makarna skulle förenas finns det föga hopp om att deras båda familjer ska göra detsamma. Detta är den grundläggande övervägningen beträffande ”kufūʾ” i islamisk sharia.

Det som bevisas av exemplen ovan är att det andra viktiga syftet med den islamiska äktenskapsordningen, efter moralisk renhet och bevarandet av kyskheten, är kärleken och samhörigheten mellan man och hustru. Så länge det finns hopp om att dessa ska bestå i deras äktenskapliga relation, använder den islamiska lagen all sin kraft för att på lämpligt sätt skydda deras äktenskapliga förbindelse. Men när denna kärlek och tillgivenhet inte längre finns kvar och i stället känslomässig tomhet, ett förhärdat sinnelag, fientlighet, omänsklighet, likgiltighet och missnöje uppstår, börjar lagen luta åt att upplösa det äktenskapliga bandet. Det är nödvändigt att förstå denna subtila fråga. De som bortser från den och bygger in dess delar och underordnade grenar i den islamiska lagens grundprinciper begår nämligen så allvarliga fel steg för steg att lagens grundläggande syfte därigenom försvinner.

Lagarnas grundprinciper: Den första grundprincipen

Efter att ha förstått lagens syfte måste vi se på vilka grundprinciper den islamiska äktenskapsordningen har utformats utifrån. Så länge man inte känner till grundprinciperna på rätt sätt blir det nämligen svårt att tillämpa lagens föreskrifter korrekt i mindre frågor.

Den första av lagens grundprinciper är att mannen i äktenskapet har givits en grad högre status än kvinnan. Härifrån kan många lagbestämmelser och underbestämmelser härledas. Den Allsmäktige Gud säger:

**********************************

”Men männen har en särskild status över dem.”

– Sura al-Baqarah: 228

En förklaring av denna högre rang finner vi i följande vers:

**********************************

”Männen är kvinnornas beskyddare, eftersom Allah har skänkt den ene företräde framför den andre och eftersom männen spenderar av sina tillgångar. Därför är de rättfärdiga kvinnorna hängivna sina män och bevarar, i deras frånvaro och med Allahs nåd, allt som tillkommer dem.” – Sura an-Nisa: 34

Här finns det inte utrymme att diskutera på vilka grunder mannen har givits företräde framför kvinnan och varför han har gjorts till familjens överhuvud. [**** ”Qawwam” (försörjare, upprätthållare), överhuvud, beskyddare, förmyndare, ledare. – Författaren.] Detta är nämligen inte en fråga för juridiken, utan för samhällsfilosofin. Därför anser vi det tillräckligt att här, inom ramen för ämnet, förklara att det är nödvändigt att en av makarna är ledare eller överhuvud för att upprätthålla ordningen i familjelivet. Men om båda har samma rang och samma auktoritet, kommer oordning oundvikligen att uppstå. Bland de folk som i praktiken har försökt införa jämlikhet mellan man och hustru har denna oordning faktiskt spridit sig. Islam är en religion i överensstämmelse med den mänskliga naturen. Eftersom den tar hänsyn till människans natur och läggning anser den det nödvändigt att göra den ene av makarna till överhuvud och ledare och den andre underordnad honom, och för ledarskapet har den valt det kön som av naturen föds med denna förmåga. [För en utförligare diskussion av detta ämne, se min bok ”Purdah”. – Författaren.]

Mannens ansvar och skyldigheter

I de principer för äktenskapligt liv som fastställts enligt islamisk lag har mannen tilldelats ställningen som överhuvud och ledare. På grund av denna ställning har följande skyldigheter lagts på honom:

1. Mahr: Maken ska ge hustrun hennes mahr. Det är nämligen i utbyte mot mahr som den rätt gentemot hustrun som han har fått i egenskap av make har uppkommit. I den vers som citerades ovan finns också denna förklaring: även om mannen av naturen har rätt till auktoritet, har han i praktiken fått denna ställning i utbyte mot de pengar han spenderar i form av mahr. I en annan vers förklaras detta på följande sätt:

**********************************

”Och ge kvinnorna deras brudgåvor med villigt hjärta.” – Sura an-Nisa: 4

**********************************

”Alla andra kvinnor än dessa förbjudna kvinnor har gjorts tillåtna för er, så att ni söker att få dem i utbyte mot era tillgångar. Detta har föreskrivits för att ni ska ingå äktenskap med dem och förhindra otillåtna sexuella relationer. Ge dem därför deras brudgåvor enligt överenskommelsen för den njutning ni har fått av dem.”

– Sura an-Nisa: 24

**********************************

”Gift er därför med slavinnorna med deras ägares tillstånd och ge dem deras skäliga brudgåvor.” – Sura an-Nisa: 25

**********************************

”Och bland de anständiga troende kvinnorna och de anständiga kvinnorna bland dem som fick Skriften före er (det vill säga Bokens folk) har de som ni gifter er med mot att ni betalar brudgåvan gjorts tillåtna för er.” – Sura al-Ma’idah: 5

Därför är det mannens ovillkorliga skyldighet att betala den brudgåva som avtalats mellan kvinnan och mannen vid äktenskapet. Om han vägrar att betala brudgåvan enligt avtalet har hustrun rätt att hålla sig åtskild från honom. Detta är ett sådant ansvar som åligger mannen att det inte finns någon möjlighet att undkomma det. Men om hustrun ger honom tid, eller med hänsyn till hans fattigdom efterskänker den med tillfredsställelse, eller av medkänsla med honom frivilligt avstår från sitt krav, är saken annorlunda.

**********************************

”Om de av egen fri vilja efterskänker en del av sin brudgåva, får ni ta emot och använda den med välbehag.” – Sura an-Nisa: 4

**********************************

”Efter att brudgåvan har avtalats, om ni (man och hustru) med ömsesidig tillfredsställelse ändrar dess belopp, uppåt eller nedåt, är det ingen synd i detta.” – Sura an-Nisa: 24

2. Hustruns underhåll: Makens andra skyldighet är att sörja för hustruns försörjning och underhåll. Den islamiska lagen har tydligt beskrivit gränserna för mannens och hustruns arbetsområden. Hustruns skyldighet är att stanna i hemmet och fullgöra familjelivets uppgifter. ************** Mannens skyldighet är däremot att förvärvsarbeta och skaffa de nödvändiga medlen för familjemedlemmarnas uppehälle. Det är på grundval av denna andra uppgift som mannen har tilldelats ett steg större företräde framför hustrun, och detta ingår i den korrekta betydelsen av ”auktoritet”. Den som ansvarar för något, bevarar det och håller uppsikt över det kallas qawwam. Det är i kraft av denna rättighet som han har befogenhet att utöva auktoritet över det. Liksom det genom verserna i den Heliga Koranen ************ och ************* bevisas vara obligatoriskt att betala brudgåvan, bevisas det på samma sätt vara obligatoriskt att sörja för underhållet. Om mannen inte fullgör detta ansvar kommer lagen att tvinga honom att göra det. Om han vägrar eller är oförmögen kan lagen upplösa deras äktenskap. Men fastställandet av underhållsbidragets belopp beror inte på hustruns önskan, utan helt och hållet på makens förmåga. Den Heliga Koranen har fastställt en grundprincip i denna fråga:

**********************************

”Den rike är skyldig att ordna försörjning efter sin förmåga, och den fattige efter sin förmåga.” – Sura al-Baqarah: 236

Men det kan inte vara så att den fattige åläggs ett belopp som överstiger hans förmåga, medan den rike åläggs ett belopp som understiger hans förmåga.

3. Att avstå–från förtryck och övergrepp :Mannens tredje skyldighet är att han inte får missbruka den företrädesrätt och auktoritet som han har fått över sin hustru. Orättvist beteende har olika former. Till exempel:

’Īlā’: Att utan något giltigt skäl [med ”giltigt skäl” avses att mannen eller hustrun är sjuk, att mannen är på resa eller att en sådan situation har uppstått att han vill gå till sin hustru men inte har möjlighet att göra det. – Författaren.] avstå från att tillfredsställa hustruns sexuella behov enbart i syfte att straffa och plåga henne kallas ’Īlā’. Den islamiska lagen har fastställt en tidsgräns på högst fyra månader för detta. Mannens skyldighet är att inom denna tid återuppta det äktenskapliga samlivet med sin hustru. Annars kommer han, när denna tidsgräns har löpt ut, att tvingas skilja sig från henne.

**********************************

”För dem som svär att inte närma sig sina hustrur finns en frist på fyra månader. Om de återtar detta, är Allah förlåtande och barmhärtig. Men om de beslutar sig för att skilja sig, hör och vet Allah allt.” – Sura al-Baqarah 226–227

I denna fråga har vissa rättslärda ställt upp eden eller svärandet som ett villkor. Det vill säga: Īlā föreligger endast om mannen svär att inte närma sig sin hustru, och först då blir denna bestämmelse tillämplig. Men om mannen, utan någon ed alls, i missnöje med sin hustru håller sig skild från henne även i tio år, blir Īlās bestämmelser inte tillämpliga på honom. Jag instämmer inte i detta påstående. Mina bevis i denna fråga anges nedan:

För det första: Om den ädla Koranen ger en föreskrift för en viss situation och använder ett sådant ord eller en sådan formulering som endast är tillämplig på just den situationen, finns det ingen skyldighet att tillämpa föreskriften enbart på denna situation. Som exempel kan nämnas det ord som den ädla Koranen använder för att förklara styvdottern förbjuden för hennes (styv)far:

**********************************

”Era hustrurs döttrar, som har vuxit upp i er vård.” – Sura an-Nisa: 23

Denna formulering anger endast att de flickor som under barndomen kom till styvfaderns hem tillsammans med sina mödrar är förbjudna. Men ingen imam har sagt att denna föreskrift är särskilt begränsad till den nämnda situationen. Tvärtom är alla imamer överens om att även den flicka som var vuxen när hennes mor gifte sig med styvfadern och som inte ens en enda dag uppfostrades i denne fars hem är förbjuden. På liknande sätt använder den Heliga Koranen visserligen uttrycket *************** (de som svär att avstå från samlag med sina hustrur), men det finns inget krav på att den föreskrift som anges för dessa personer endast ska gälla dem som har svurit en sådan ed.

Två: När det gäller att härleda fiqh-föreskrifter (istinbāt) är nästan alla imamer överens om denna princip: om det inte finns någon uttrycklig föreskrift i en viss fråga, kan frågan jämföras (qiyās) med en händelse för vilken det finns en föreskrift. Villkoret är dock att orsakerna bakom föreskriften i de båda fallen måste överensstämma. Frågan är nu: Varför fastställde Lagstiftaren (Allah) en tidsgräns för dem som gör īlā? Och varför sade Han att om ni inte återvänder till hustrun inom tidsgränsen, ska ni skilja er från henne? Kan orsaken beskrivas på något annat sätt än att det är skadligt för hustrun att avstå från samlag med henne under mer än fyra månader, och att Lagstiftaren vill förhindra just denna skada? I den följande rukūʿen i denna vers finns Allahs föreskrift:

**********************************

”Håll dem inte kvar endast för att plåga dem, så att ni inte begår orätt mot dem.” – Sura al-Baqarah: 231

Och i Sura an-Nisa säger den som har fastställt sharīʿa:

**********************************

”Böj er därför inte så mycket mot en av hustrurna att de andra lämnas hängande, liksom i ett osäkert tillstånd.” – Sura an-Nisa 129

Av dessa hänvisningar framgår tydligt att Lagstiftaren inte alls godkänner att en hustru hålls bunden i äktenskapets band, samtidigt som hon lämnas i ett osäkert tillstånd, avskild från relationen, eller hålls kvar enbart för att plågas. Någon annan förklaring till att fyramånadersfristen fastställts kan inte anges. Om den nämnda orsaken även föreligger i den situation där maken avsiktligt avstår från samlag med sin hustru utan att ha avlagt någon ed – varför skulle då den ovan nämnda föreskriften inte gälla även honom? Vilken verklig skillnad gör det, när allt kommer omkring, för den grundläggande frågan om att ”ta skada” om han avlägger en ed eller inte? Kan någon förnuftig människa föreställa sig att hustrun skadas om maken avlägger en ed och avstår från samlag, men att hon inte skulle skadas om han utan att avlägga en ed inte närmar sig henne under hela sitt liv?

Tre: Ur islams perspektiv är det viktigaste syftet med de äktenskapliga reglerna att bevara karaktär och kyskhet. Om maken, missnöjd med en hustru, tar sig en andra hustru, kan han lätt skydda sig själv från synd och onda blickar. Men hur ska den hustru som han permanent berövat samlivets glädje kunna bevara sin kyskhet och sin karaktär, så länge han inte återvänder till henne? Kan man förvänta sig att den allvise Lagstiftaren, Allah, ordnar så att en sådan hustrus karaktär bevaras om hennes make har svurit att hålla sig borta från någon, eller att Han lämnar henne på obestämd tid med risken att hennes karaktär fläckas?

Av dessa skäl anser jag att en fatwa bör utfärdas i enlighet med de malikitiska rättslärdas uppfattning. De säger att om en make avstår från samlag i syfte att plåga sin hustru, ska även han omfattas av reglerna om īlā, även om han inte har avlagt någon ed. När Lagstiftaren införde begränsningar för īlā föreligger nämligen samma orsak (ʿilla) även där samlag avstås från med detta syfte. [Ibn al-ʿArabis ”Ahkām al-Qurʾān”, volym 1, s. 75, och Ibn Rushds ”Bidāyat al-Mujtahid”, volym 3, s. 88. – Författaren.]

************* Det råder också oenighet bland juristerna om tolkningen av denna vers. Profeten Uthman ibn Affan, Zayd ibn Thabit, Abdullah ibn Masud och Abdullah ibn Abbas – må Allah vara nöjd med dem – ansåg att fyramånadersfristens utgång i sig bevisar att maken har beslutat sig för att skilja sig. Efter det att denna frist löpt ut kvarstår därför inte rätten till rujūʿ, det vill säga att ta tillbaka henne. Det finns också en sådan återberättelse från Ali och Ibn Umar – må Allah vara nöjd med dem båda. Men enligt en annan återberättelse från de två sistnämnda och enligt Aisha – må Allah vara nöjd med henne – ska maken, när fristen löpt ut, meddelas att han antingen måste ta tillbaka sin hustru eller skilja sig från henne. När vi emellertid begrundar versens ord förefaller den första uppfattningen vara den riktiga. I versen har Allah den Upphöjde, med tydliga ord, begränsat den edsvurnes tid till endast fyra månader. Även hans rätt att ta tillbaka henne är begränsad till denna tid. [Det råder oenighet om huruvida skilsmässan i detta fall ska räknas som en irrevokabel skilsmässa eller som en återkallelig skilsmässa. – Författaren.] Efter fristens utgång finns ingen annan väg än skilsmässa (separation). Om någon efter fyra månader skulle ges rätt att ta tillbaka henne, skulle fristen alltså förlängas ytterligare. Denna förlängning överskrider uppenbart den gräns som fastställts i Allahs Bok.

Att vålla skada och överskrida gränser

Behåll henne inte om du saknar dragning till henne. Men Koranen förbjuder med mycket stränga ord att hålla henne kvar enbart för att plåga och behandla henne överdrivet hårt, att gång på gång skilja sig från henne och att efter två skilsmässor ta tillbaka henne innan den tredje skilsmässan. Ett sådant handlande är nämligen zulm.

**********************************

”Och håll dem inte kvar för att plåga och förtrycka dem. Den som gör detta förtrycker sig själv. Var på er vakt! Gör inte Allahs verser till föremål för gyckel.” – Sura al-Baqara: 231 [Att genom lagens ord skaffa sig sådana olagliga och otillåtna fördelar som strider mot lagens syfte och anda är i själva verket detsamma som att göra gyckel av lagen. I Koranen har männen fått rätt att återta sina hustrur efter en eller två skilsmässor, men detta är endast i syfte att, om en förlikning mellan mannen och hustrun kommer till stånd under denna tid och någon möjlighet att leva tillsammans i samförstånd uppstår, inget hinder från sharia ska stå i vägen för dem. Men om någon utnyttjar denna möjlighet på ett olagligt sätt, skiljer sig från sin hustru, sedan återtar henne före iddas slut och därefter skiljer sig från henne igen och återtar henne såsom tidigare, är hans syfte med detta att hålla hustrun i ett osäkert tillstånd utan någon anledning. Han låter henne varken stanna i sitt hem eller frigör henne så att den stackars kvinnan kan gifta om sig någon annanstans. Ett sådant beteende är därför inget annat än ett hån mot Allahs lag. Ingen sann mu’min kan våga göra något sådant. – Författaren.]

De två orden ”dirar” (att vålla skada) och ”ta’addi” (överträdelse) har en omfattande betydelse. Det är uppenbart att den som håller kvar en hustru i syfte att plåga och behandla henne överdrivet hårt kommer att plåga henne på alla möjliga sätt. Han kommer att tillfoga henne fysisk och psykisk smärta. Om han är av låg karaktär kommer han att slå henne och använda skymford; om han tillhör den högre klassen kommer han att använda olika metoder för att plåga och förödmjuka henne. Alla dessa metoder innefattas i orden att vålla skada och överskrida gränser, och enligt den ädla Koranens syn är alla sådana metoder förbjudna. Om en man behandlar sin hustru på detta sätt kommer han att betraktas som en lagöverträdare. Under sådana omständigheter har hustrun rätt att söka lagens hjälp för att befrias från denne man.

Att inte behandla hustrurna rättvist

När en man har flera hustrur är det orätt att luta sig mot en av dem och lämna den andra eller de andra hustrurna hängande. Den ädla Koranen har tydligt förklarat detta vara otillåtet:

**********************************

”Luta er inte helt mot någon av hustrurna, så att de andra hustrurna lämnas nästan hängande.” – Sura an-Nisa: 129

I den ädla Koranen har tillståndet att ta flera hustrur getts under förutsättning att man upprätthåller rättvisa och billighet. Om någon inte handlar rättvist har han inte rätt att dra nytta av detta tillstånd, som är förenat med ett sådant villkor. Även den vers där tillståndet att ta flera hustrur ges innehåller en tydlig föreskrift: Om ni inte förmår handla rättvist, så ta endast en hustru.

**********************************

”Om ni befarar att ni inte kommer att kunna handla rättvist och med full rättvisa, så ta endast en hustru, eller ta till hustrur sådana slavinnor som ni äger. Detta är det mest korrekta sättet att undvika orättvisa.” – Sura an-Nisa: 3

Imam ash-Shafi‘i, må Allah förbarma sig över honom, har tolkat *********** som: ’så att ni inte får alltför många barn, vilkas försörjning och uppfostran skulle komma att vila på er’. Men denna betydelse strider mot grundbetydelsen i ordboken. I ordboken betyder ****** ’att luta’. Abu Talibs dikt:

**********************************

Här används ****** (ayil) i betydelsen att luta. Därför används ordet ***** (awl) i betydelsen att avvika från orättens och rättvisans väg. Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), al-Hasan, Mujahid, ash-Sha‘bi, Ikrima och Qatada (må Allah förbarma sig över dem), med flera, har följaktligen tolkat ******* som ******* (avvik inte från rättvisan). Av den ovan nämnda versen i Koranen framgår därför att den som inte behandlar två eller flera hustrur rättvist och lutar åt en av hustrurna så att han brister i att tillgodose de andras rättigheter är en förtryckare. Därför har han ingen rätt att dra nytta av ’tillståndet att ha flera hustrur’. Under sådana omständigheter bör han enligt lagen tvingas att behålla endast en hustru, och den andra hustrun eller de andra hustrurna bör också ha rätt att med lagens hjälp söka upprättelse mot denne man.

När det gäller rättvisa och full rättvisa har Koranen utförligt förklarat att det, såvitt gäller innerlig kärlek, varken är möjligt för människan att upprätthålla likhet eller är hon enligt sharia ansvarig för detta.

**********************************

”Ni kommer aldrig att kunna upprätthålla fullständig rättvisa mellan hustrurna, hur mycket ni än önskar det i era hjärtan.” – Sura an-Nisa: 129

Det som de däremot har ålagts är att ge alla lika behandling när det gäller försörjning, gott bemötande och ett äktenskapligt samliv.

Lagen kan ingripa vid dessa tre slags orättvisa handlingar från mannens sida. Dessutom kan det i makars inbördes förhållande uppstå, och uppstår också, många sådana frågor som strider mot kärlek och tillgivenhet. Men där finns ingen möjlighet för lagen att ingripa. Den heliga Koranen har i dessa frågor gett männen allmänna moraliska råd. Sammanfattningen är att mannens behandling av hustrun bör vara generös och kärleksfull. Att leva dag och natt mitt i gräl och skandaler är inget annat än dårskap. Om du ska behålla hustrun, behåll henne då på ett hederligt sätt; om ni inte kommer överens, låt henne då i all vänlighet gå. Dessa råd i Koranen kan inte genomföras med våld och makt. Det är inte heller möjligt att lagen ska ingripa i varje konflikt mellan man och hustru. Men av allt detta framgår lagens anda: den lägger det mesta av ansvaret för rättvisa, uppriktighet och kärleksfull behandling på mannen.

Männens rättigheter

De uppgifter somhar gett mannen ställningen som auktoritet har diskuterats ovan. Låt oss här se vilka rättigheter mannen har på grund av att han är familjens överhuvud:

1. Skyddandet av hemliga angelägenheter :Koranen beskriver mannens första rättighet över kvinnan med ord som inget annat språk kan återge. Koranen säger:

**********************************

”Således är de kyska kvinnorna hängivna sina män och bevarar i deras frånvaro, med Allahs nåd, alla hans rättigheter.” – Sura an-Nisa: 34

Med uttrycket här avses att hustrun ska skydda allt som tillhör mannen och som i hans frånvaro anförtrotts henne. Detta omfattar bevarandet av hans släkt, hans avkomma, hans heder och hans förmögenhet; kort sagt omfattar det allt. Om hustrun brister i att uppfylla även någon enda av de ovannämnda rättigheterna, får mannen använda den makt och de befogenheter som nämns längre fram i framställningen.

2. Lydnad mot maken: Makens andra rättighet är att hustrun ska lyda honom. ”De kvinnor som är fromma, rättskaffens och kyska tjänar sina män.”

Detta är en allmän föreskrift, vars innebörd Profeten – må Allah välsigna honom och skänka honom frid – har förklarat genom att nämna olika saker, till exempel:

**********************************

”Ni har rätt över dem att de inte låter någon som ni inte alls tycker om komma in i ert hem.”

**********************************

”Hon ska inte, utan sin mans tillstånd, skänka bort eller ge i välgörenhet något av det som finns i hans hem. Om hon gör det, tillfaller belöningen mannen, medan synden tillfaller hustrun. Hustrun ska inte gå ut ur hemmet utan sin mans tillstånd.”

**********************************

”När maken är närvarande ska hustrun, utan hans tillstånd, inte fasta en enda dag som frivillig fasta, bortsett från fastan under Ramadan.”

**********************************

”Den bästa hustrun är hon som gör ditt hjärta glatt när du ser på henne, som lyder när du befaller henne något och som, när du är frånvarande, bevarar din rikedom och alla dina rättigheter över henne.”

Det enda undantaget från denna allmänna befallning om lydnad är att hustrun får, och rentav ska, vägra att lyda om mannen befaller henne att vara olydig mot Allah. Om han till exempel förbjuder henne att utföra någon obligatorisk bön eller fasta under någon obligatorisk fasta, befaller henne att dricka alkohol, säger åt henne att överge den slöja som föreskrivs av sharia eller vill få henne att begå något förkastligt, är det inte bara tillåtet utan obligatoriskt för hustrun att avvisa mannens befallning. Det är nämligen inte tillåtet att lyda en skapad varelse i något som innebär överträdelse av Skaparens lag. Det har återberättats i hadith:

**********************************

”Ingen skapad varelse får lydas i olydnad mot Skaparen.”

Bortsett från dessa särskilda fall är det obligatoriskt för hustrun att lyda sin man i alla andra situationer; om hon inte gör det betraktas hon som olydig. I sådana fall får mannen utöva sin auktoritet över henne, vilket kommer att beskrivas längre fram.

Mannens befogenheter

Eftersom den islamiska lagen har gjort mannen till familjens ansvarige och ledare och lagt ansvaret för hustruns brudgåva, försörjning, underhåll och omsorg på honom, har den gett mannen vissa befogenheter och rättigheter över hustrun som han behöver för att upprätthålla ordningen i familjelivet, bevara familjemedlemmarnas religiösa praktik, moral, uppförande och sociala umgänge samt skydda deras rättigheter från att gå förlorade. Den islamiska lagen beskriver dessa befogenheter i detalj och fastställer också de gränser inom vilka de får utövas.

1. Råd, gott bemötande och tillrättavisning: Om hustrun inte lyder sin man eller kränker hans rättigheter, är mannens första skyldighet i denna situation att ge henne råd. Om hon inte bryr sig om det, ska mannen vidta strängare åtgärder i enlighet med följderna av hennes beteende. Om hon fortfarande inte lyder får han även slå henne lätt.

**********************************

”Och de kvinnor vars trots ni fruktar: försök först att förmana dem, håll er sedan borta från dem i sängen och slå dem. Om de därefter lyder er, sök då inte någon förevändning för att förtrycka dem.” – Sura an-Nisa, 34

(Ordet ”nusjuz” betyder höjd eller upphöjelse. Dess terminologiska betydelse är att vägra uppfylla en rättighet, oavsett om det gäller mannens eller hustruns sida. – Författaren.)

I denna vers tillåts avhållsamhet från sexuellt umgänge som bestraffning genom orden ***************** ”håll er borta från dem i sängen”. Men den tidigare nämnda versen om ”īlāʾ” har fastställt en rimlig tidsgräns för att hålla henne i en separat säng. Denna period är fyra månader. Om en hustru är så trotsig och högmodig att hennes man, eftersom han är missnöjd, har slutat sova med henne, och hon dessutom vet att hennes man, efter att detta tillstånd har varat i fyra månader, enligt Allah den Allsmäktiges påbud kommer att skilja sig från henne, men trots detta inte upphör med sitt trots, då är det lämpligt att överge henne. Gränsen på fyra månader är tillräcklig för att lära henne goda seder och hövlighet. Det är onödigt att bestraffa henne under längre tid. Följden av att hon så länge framhärdar i sitt trots är skilsmässa. Att hon inte bättrar sig trots att hon känner till detta visar att hon saknar förmåga att lära sig goda seder, eller åtminstone inte kan leva hövligt tillsammans med denne make. Därmed finns det risk att det syfte för vilket en man gifter sig med en kvinna omintetgörs genom denna hustru. I denna situation finns också risk att mannen vänder sig till en förbjuden väg för att tillfredsställa sin sexuella lust. Hustrun kan dessutom drabbas av ett moraliskt sammanbrott, och det finns även risk att kärlek, tillgivenhet och innerlighet aldrig uppstår mellan makarna när någon av dem är så envis och högmodig.

Det har återberättats ett uttalande från imam Sufyan ath-Thawri (må Allah förbarma sig över honom) angående betydelsen av ************ versen. Som bevis åberopade han ett vanligt arabiskt ordspråk och sade: ”Hijr” betyder att binda. De säger: ***************** ”Hijr” är det rep med vilket kamelens sadel och dess bärstång binds samman. Följaktligen skulle Allah den Allsmäktiges ord innebära: Om hon inte tar emot förmaningen, bind då fast henne i hemmet. Men denna betydelse ligger långt från Koranens avsikt. Genom ordet *********** har Koranen tydligt antytt sin avsikt. *********** betecknar platsen där man sover. Därför är betydelsen ”binda” i stället för ”platsen” där man sover helt orimlig.

Den andra bestraffningen, vars tillåtelse endast har givits under mycket svåra omständigheter, är bestraffning genom slag. Men den ädle Profeten (frid och välsignelser vare över honom) ställde som villkor att slagen inte får vara brutala.

**********************************

”Om de (hustrurna) trotsar någon av era rättmätiga befallningar, slå dem då på ett sådant sätt att det inte orsakar alltför stor smärta. Slag mot ansiktet är inte tillåtna, och inte heller får man förolämpa eller skymfa dem.”

Män har fått befogenhet att utdela dessa två slags bestraffningar. Men enligt Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, får bestraffning endast utdelas när trotset gäller en rättmätig rättighet. Man får inte tvinga henne att lyda varje befallning, vare sig den är rätt eller orätt, och hon får inte bestraffas bara för att hon vägrar lyda. Dessutom måste det finnas proportionalitet mellan överträdelsen och straffet. Bland den islamiska lagens grundprinciper finns även följande princip:

**********************************

”Den som överträder mot er, må ni också överträda mot honom i motsvarande grad.” – Sura al-Baqara: 194

Att utdela ett strängare straff än överträdelsen är orättvisa. Där undervisning är tillräcklig, blir det orättvisa att upphöra att tala; där det räcker att upphöra att tala, blir det orättvisa att avstå från samliv; och där det räcker att sova i separata sängar, blir det orättvisa att slå. Att slå är nämligen det yttersta straffet och får endast utdelas för allvarliga och outhärdliga förseelser. Men även då måste man beakta de gränser som Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har fastställt. Om mannen överskrider dessa gränser är det han som överträder, och hustrun har då rätt att söka lagens hjälp mot honom.

2. Talaq: Den andra befogenhet som mannen har fått är att skilja sig från den hustru som han inte kan leva i samförstånd med. Eftersom mannen genom att spendera sina egna tillgångar avstår från äktenskapets rättigheter, har han också fått befogenheten att avstå från alla dessa rättigheter. [En grupp människor vill, efter västerländskt mönster, att rätten att uttala talaq ska tas från maken och överlämnas till domstolen. Så har man gjort i Turkiet. Men detta strider fullständigt mot Koranen och sunna. När Koranen redogör för bestämmelserna om talaq hänför den på varje ställe handlingen att skilja sig till maken: ************** och så vidare. Därav framgår tydligt att rätten att uttala talaq endast har givits åt maken. Koranen säger dessutom uttryckligen om maken: *************** ”Äktenskapets band ligger i hans (makens) hand.” – Sura al-Baqara: 237

Vem har då rätt att rycka detta band ur hans hand och överlämna det till domarens hand? I Ibn Majahs bok återges en hadith från Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). En man kom till den ädle Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och klagade: ”Min husbonde gifte en av sina slavinnor med mig. Nu vill han skilja henne från mig.” Med anledning av detta sade Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, i sitt tal:

**********************************

”O människor! Hur märkligt är det inte att någon av er gifter bort sin slavinna med sin slav och sedan vill skilja dem åt? Ändå är rätten att uttala talaq endast makarnas.”

Även om denna hadith inte är stark vad gäller överleveringskedjan, har dess överensstämmelse med Koranens föreskrift stärkt den. Därför är det enligt Allahs och Hans Sändebuds ord aldrig tillåtet att ta rätten att uttala talaq från maken och överlämna den till domstolen. Även ur förnuftets synvinkel är detta ett felaktigt steg. Vad kan följden annars bli än att familjelivets skamliga tvister och oanständiga händelser, liksom i Europa, även här kommer att fortsätta att läggas fram inför öppna domstolar? – Författaren.]

Kvinnan kan inte ges denna rättighet. Om hon hade haft rätt att uttala talaq skulle hon ha blivit orädd när det gäller att inskränka mannens rättigheter. Det är uppenbart att den som genom att spendera sina egna pengar förvärvar något kommer att göra sitt yttersta för att bevara det och endast överge det när det inte finns någon annan utväg än att avstå från det. Men om den ena parten spenderar pengarna medan den andra parten får makten att förstöra det som har förvärvats med dem, kan man knappast förvänta sig att den senare, när hon använder sin makt, ska ta hänsyn till den förstnämnda partens, alltså den som har spenderat pengarna, intresse. Att rätten att uttala talaq ligger i mannens händer handlar därför inte bara om att skydda hans legitima rätt, utan rymmer också en annan klokhet: talaq kommer då inte att användas i stor omfattning.

Den andra grundprincipen

Den andra grundprincipen i islams äktenskapsrätt är att stärka det äktenskapliga förhållandet så långt det är möjligt och att göra allt för att hålla den man och kvinna som en gång har förenats genom detta släktskapsband samman. Men när det inte längre finns någon möjlighet till kärlek och samförstånd mellan dem, och det finns risk för att lagens grundläggande syfte motverkas av att de förblir bundna till sitt äktenskap, bör man inte tvinga dem att fortsätta leva tillsammans trots deras hat, fientlighet och djupa oenighet. I en sådan situation är det till gagn för både dem och samhället att öppna vägen till separation. I detta avseende har den islamiska lagen skapat en så riktig balans mellan människans naturliga böjelser och bevarandet av den sociala ordningen och sammanhållningen att dess like inte finns i någon annan lagstiftning i världen. Å ena sidan vill den stärka det äktenskapliga förhållandet. Men den är inte som hinduismen och kristendomen. Enligt dessa båda religioner får man och hustru inte under några omständigheter skiljas från varandra, hur plågsamt äktenskapet än må vara för dem. Å andra sidan öppnar den islamiska lagen vägen till separation. Men inte heller detta sker lika lätt som i Ryssland, Amerika och de flesta västländer. I dessa länder finns nästan ingen varaktighet kvar i de äktenskapliga förhållandena. Där håller familjelivets hela ordning på att falla sönder till följd av de äktenskapliga relationernas svaghet.

Under denna grundprincip finns tre former av separation: talaq, khula och domarens avgörande.

Talaq och dess villkor

I sharias terminologi betyder talaq ”separation”, en rättighet som har getts till mannen. Mannen är fri att utöva denna rättighet. När han vill kan han avsäga sig sina äktenskapliga rättigheter, som han har förvärvat i utbyte mot mahr. Men sharia tycker inte om talaq. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade:

**********************************

”Av alla tillåtna ting är talaq det mest avskydda inför Allah.”

**********************************

”Gift er, men skilj er inte genom talaq. Allah tycker inte om dem som söker njutning och dem som söker njutning.”

Därför har mannen, samtidigt som han har getts fri rätt att uttala talaq, också underkastats ett antal villkor. Han får använda denna befogenhet endast som en sista utväg och inom ramen för dessa villkor.

Den ädla Koranens lära är: även om hustrun är motbjudande för dig, ska du efter bästa förmåga försöka leva tillsammans med henne i god samlevnad.

Den Allsmäktige Allah säger:

**********************************

”Lev tillsammans med dem (hustrurna) på ett gott sätt. Om de (hustrurna) inte är sådana som ni önskar, kan det vara så att ni ogillar något, medan Allah har lagt oändlig godhet i det för er.” – Sura an-Nisa: 19

Men om ni inte kan fortsätta leva tillsammans har du rätt att ge henne talaq. Det är dock inte tillåtet att avskeda henne med ett enda ord. Ge en talaq med en månads mellanrum åt gången. Fram till slutet av den tredje månaden får du möjlighet att tänka över saken. Kanske kommer någon möjlighet till försoning att visa sig, eller så kan en uppskattad förändring ske i hustruns beteende, eller också kan ditt eget hjärta förändras. Men om du, trots eftertanke och försök till förståelse under denna tid och denna möjlighet, har beslutat att överge hustrun, ska du ge den sista talaq under den tredje månaden, eller låta iddat löpa ut utan att återta henne (ruju). [Det bästa sättet är att låta iddat-tiden löpa ut av sig själv utan att ge talaq för tredje gången. I detta fall finns fortfarande möjlighet för mannen och hustrun att gifta om sig med varandra om de så önskar. Men om talaq ges för tredje gången blir den ”mugallaza”, det vill säga en slutgiltig talaq. Därefter kan den tidigare mannen och hustrun inte gifta om sig utan tahليل. Men det sorgliga är att människor i allmänhet inte känner till denna mas’ala, och när de bestämmer sig för att ge talaq slänger de ur sig tre talaq på en gång. Sedan ångrar de sig och går till muftierna och försöker kringgå saken genom list och bedrägeri. – Författaren.]

**********************************

”Skilsmässa får ske två gånger. Därefter ska hon antingen behållas på ett hederligt sätt eller lämnas på ett vänligt sätt.” – Sura al-Baqara: 229

**********************************

”De frånskilda kvinnorna ska avhålla sig från att gifta om sig tills tre menstruationer har passerat. … Om deras män vill återuppta förhållandet har de under denna period rätt att ta tillbaka dem som sina hustrur.” – Sura al-Baqara: 228

Samtidigt finns föreskriften att ni under dessa tre månader inte ska driva ut hustrun ur hemmet, utan behålla henne hos er. Kanske kan samlivet leda till att ett sätt att återupprätta den innerliga relationen återfinns.

**********************************

”När ni skiljer er från era hustrur, skilj er från dem med möjlighet att återta dem under deras väntetid. Räkna noggrant väntetiden och frukta Allah, er Herre. Driv inte ut dem ur hemmen under väntetiden, och de ska inte heller lämna dem. Ni får endast göra det om de öppet begår en skändlig handling. Detta är Allahs gränser. Den som överträder Allahs gränser gör orätt mot sig själv. Du vet inte; kanske skapar Allah därefter en möjlighet till försoning. När de sedan närmar sig slutet av sin fastställda väntetid, ska ni antingen behålla dem på ett gott sätt eller skiljas från dem på ett hederligt sätt.” – Sura at-Talaq: 1–2

Dessutom är det förbjudet att skilja sig under menstruation (hayz), och det har beordrats att man, om skilsmässa verkligen måste ske, ska skilja sig under en renhetsperiod (tuhr). Det finns två orsaker till detta:

För det första: Under menstruationen blir kvinnor vanligtvis lättretliga och rastlösa. Under denna tid sker vissa förändringar i deras kroppsliga funktioner, så att de ofrivilligt säger sådant som de själva inte skulle tycka om att säga i sitt normala tillstånd. Detta är en djup insikt inom den medicinska vetenskapen. Därför har det förbjudits att skilja sig på grundval av de gräl som uppstår mellan makar under menstruationen.

För det andra: Under denna tid har mannen och hustrun inget sexuellt umgänge, vilket är ett viktigt medel för deras ömsesidiga attraktion och kärlek. Det är inte omöjligt att bitterhet uppstår mellan dem under denna tid. När detta hinder har försvunnit kan man hoppas att den sexuella attraktionen åter ska förena makarna med varandra likt mjölk och socker, och att den känsla av olust som hade fått mannen att överväga skilsmässa ska försvinna.

Av dessa skäl förbjöd Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skilsmässa under menstruationen. Det har återberättats i hadith att ʿAbdullah ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, skilde sig från sin hustru medan hon hade menstruation. ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, berättade detta för Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. När han hörde detta blev han mycket vred och sade: ”Befall honom att ta tillbaka henne, och när hon har blivit ren från menstruationen ska han skilja sig från henne.” Av en annan hadith framgår det att Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, förebrådde Ibn ʿUmar för denna handling och lärde honom reglerna för skilsmässa på följande sätt:

”Ibn ʿUmar! Du har valt fel tillvägagångssätt. Det rätta tillvägagångssättet är att du väntar på tuhr. Därefter uttalar du en skilsmässa under varje tuhr. När hon sedan har blivit ren för tredje gången kan du antingen skilja dig från henne eller behålla henne. Ibn ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, sade:”

**********************************

”O Allahs Sändebud! Om jag hade uttalat tre skilsmässor över henne på en gång, skulle jag då fortfarande ha haft rätt att återta henne?”

Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade:

**********************************

”Nej, han skulle ha separerat från henne, och det hade varit en synd.”

Härav framgår ytterligare en sak: att uttala tre talaq vid samma tillfälle är en mycket stor synd. En sådan handling strider i själva verket mot den försiktiga principen i den islamiska sharia. Genom detta överträds de gränser som Allah har fastställt och vars vördnad det i suran At-Talaq har befallts strängt. [Som vi nämnde tidigare är sharias mål att, så långt det är möjligt, bevara det äktenskapliga förhållande som en gång har upprättats mellan en kvinna och en man. Och om det ändå måste upplösas, ska det ske först när alla möjligheter till samförstånd och förlikning har uttömts. Därför kräver sharia att den som vill uttala talaq ska göra det efter noggrant övervägande, och att dörren till förlikning och förbättring ska hållas öppen i tre månader även efter att talaq har uttalats. Men den som uttalar tre talaq vid samma tillfälle stänger alla dessa möjligheter med ett enda slag. – Författaren.]

Det har berättats om ʿUmar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) att när någon kom till honom efter att ha uttalat tre talaq vid samma tillfälle, lät han honom få kroppsligt straff och skilde mannen och hustrun åt.

Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) fick frågan: ”En man har uttalat tre talaq till sin hustru samtidigt. Vilken är regeln i detta?” Han svarade:

**********************************

”Han har överträtt sin Herres befallning, och hans hustru har separerats från honom.”

ʿAli (må Allah vara nöjd med honom) sade:

**********************************

”Om människor hade hållit uppsikt över skilsmässans rätta gränser, skulle ingen ha behövt ångra och skämmas efter att ha skilt sig från sin hustru.”

Efter att så många hinder har lagts i skilsmässans väg är det sista och svåraste hindret detta: Den som ger sin hustru ”mugallaza-talaq” [”mugallaza-talaq”, det vill säga tre skilsmässor. Därefter kan denna kvinna inte på nytt ingå äktenskap med sin make förrän hon har gift sig med en annan man och därefter separerat från honom – författaren.] kan inte gifta om sig med henne förrän hon har gift sig med en annan man och denne man, efter att ha haft sexuellt umgänge med henne, frivilligt har skilt sig från henne. Den Allsmäktige Allahs ord:

**********************************

”Om han därefter skiljer sig från henne (för tredje gången efter två skilsmässor), blir hon inte längre tillåten för honom (det vill säga möjlig att gifta om sig med), förrän hon har gift sig med en annan man och denne frivilligt har skilt sig från henne. Om de (efter att den andre maken har skilt sig från henne) tror att de kan leva tillsammans och hålla Allahs fastställda gränser, finns det ingen skuld i att de gifter om sig.” – Sura al-Baqarah: 230

Detta är ett så strängt villkor att en man tvingas tänka hundra gånger innan han ger sin hustru den tredje skilsmässan. Så länge han inte efter noggrant övervägande har nått det slutgiltiga beslutet att det inte längre är möjligt för honom att leva med denna hustru, kommer han inte ens att nämna den tredje skilsmässan.

Vissa människor försöker undvika detta villkor genom list och knep. Om en man till exempel efter att ha gett sin hustru tre skilsmässor blir skamsen och ångerfull och vill gifta om sig med henne, låter han henne gifta sig med någon annan man. Därefter ger han denne mannen pengar och får honom att skilja sig från henne innan han har varit avskild med hustrun. Men profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har utförligt förklarat att ett äktenskap enbart inte räcker för att göra henne halal (tillåten för den tidigare maken). Hon blir inte tillåten för den förste maken förrän den andre maken har haft sexuellt umgänge med henne. Allahs sändebud, frid vare med honom, sade:

**********************************

”Hon blir inte tillåten för den förste maken (det vill säga möjlig att gifta om sig med) förrän hon har smakat den andre makens honung och den andre maken har smakat hennes honung (den sexuella smaken).”

Både den man som gifter bort sin frånskilda hustru med en annan man enbart i syfte att göra henne tillåten för honom själv, och den man som gifter sig med henne i detta syfte, har fördömts av Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom.

**********************************

Han liknade en sådan person vid ********, det vill säga en lejd tjur. I själva verket finns det ingen skillnad mellan ett sådant äktenskap och otukt.

Man måste förundras över de lärda som utfärdar fatwor till stöd för detta uppenbart förbjudna, ytterst förkastliga och skamliga knep.

Khulʿ

Liksom den islamiska sharīʿan har gett mannen rätten att skilja sig från en hustru som han inte tycker om eller som han på inget sätt kan leva tillsammans med, har den på motsvarande sätt gett hustrun rätten att begära khulʿ från en man som hon inte tycker om eller som hon inte på något sätt kan leva tillsammans med. I detta fall har shariahns föreskrifter två sidor: för det första den moraliska sidan och för det andra den rättsliga sidan.

Den moraliska sidan är att varje man och kvinna endast bör använda rätten till talaq eller khulʿ som en sista utväg när ingen annan möjlighet återstår. Talaq och khulʿ får inte förvandlas till leksaker enbart för sexuellt umgänge. I hadithsamlingarna återges Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, instruktioner:

**********************************

”Allah den Allsmäktige tycker inte alls om män och kvinnor som söker njutning.”

**********************************

”Allah har förbannat dem som ägnar sig åt promiskuöst sexuellt umgänge genom att gång på gång ta till skilsmässa.”

**********************************

”Över den kvinna som söker khulʿ utan att hennes make på något sätt har brustit eller gått till överdrift vilar Allahs, änglarnas och hela mänsklighetens förbannelse. Kvinnor som gör khulʿ till en lek är hycklare.”

Men lagen – vars uppgift är att fastställa individens rättigheter – diskuterar inte den moraliska aspekten. På samma sätt som den ger mannen rätt till ṭalāq i egenskap av make, ger den kvinnan rätt till khulʿ i egenskap av hustru, så att båda vid behov kan befrias från äktenskapets band och ingen av parterna ska försättas i en situation där hat har samlats i hjärtat, äktenskapets syfte inte heller uppfylls och äktenskapet ändå har blivit en olycka. Den ena är fången hos den andra endast därför att det inte finns något sätt att befria sig från detta fängelse.

Frågan är nu: vem av makarna kan missbruka sin makt? I detta avseende inför lagen, så långt det är möjligt, rimliga begränsningar. Men huruvida makten används rättvist eller orättvist beror i hög grad på maktutövarens eget omdöme, hans ärlighet, rättvisa och gudsfruktan. Ingen annan än han själv och Allah kan avgöra om han använder denna makt enbart för promiskuöst sexuellt umgänge eller om han faktiskt har ett legitimt behov av att utöva denna rätt. Efter att lagen har gett honom den rättighet som tillkommer honom kan den endast införa nödvändiga begränsningar för att hindra honom från att använda den orättvist.

Ni har sett i diskussionen om ṭalāq att mannen, samtidigt som han har fått rätt att skilja sig från sin hustru, har ålagts olika villkor. Han måste till exempel bära förlusten av allt han har gett hustrun som mahr; han får inte uttala ṭalāq under hennes menstruation; han ska uttala en ṭalāq under varje renhetsperiod; och under iddah måste han låta hustrun stanna i sitt hem. När han därefter har uttalat ṭalāq tre gånger får han inte gifta om sig med denna hustru utan taḥlīl. På motsvarande sätt har även kvinnan, samtidigt som hon har fått rätt till khulʿ, ålagts vissa villkor, vilka fullständigt beskrivs i denna kortfattade vers i Koranen:

**********************************

”Det är inte tillåtet för er att ta tillbaka ens något litet av det ni har gett era hustrur (vid skilsmässan). Men om de båda fruktar att de inte kommer att kunna hålla fast vid de gränser som Allah har fastställt (är detta ett särskilt fall). Om ni fruktar att makarna inte kommer att kunna leva på ett sätt som bevarar Allahs gränser, finns det ingen skuld i att hustrun frigör sig från äktenskapets band genom att ge något i utbyte.” – Sura al-Baqara 229

Följande rättsliga bestämmelser kan härledas ur denna vers:

Ett. Man bör tillgripa khula när det uppstår risk för att Allahs gränser kommer att överträdas. Orden ”fa-lā junāḥa ʿalayhimā” visar att även om khula är något ont, liksom skilsmässa är något ont, finns det ingen skuld i att genomföra khula när det finns risk för att Allahs fastställda gränser kommer att överträdas.

Två. När hustrun vill frigöra sig från äktenskapets band måste även hon acceptera en ekonomisk förlust, på samma sätt som mannen måste acceptera en ekonomisk förlust när han frivilligt skiljer sig. Om en man frivilligt skiljer sig från sin hustru får han inte ta tillbaka ens en liten del av det belopp han har gett henne som mahr. Om hustrun önskar separation kan hon frigöra sig från mannen genom att återbetala en del av eller hela det belopp hon hade fått av honom som mahr.

Tre.. ********** Det vill säga: för att bli fri genom att ge en ersättning räcker det inte med att den som erbjuder ersättningen vill det; uppgörelsen kan endast komma till stånd när även mottagaren av ersättningen samtycker. Hustrun kan alltså inte genom att endast erbjuda en viss summa själv skilja sig från mannen. Mannens skilsmässa är nödvändig för separationen, i utbyte mot att han tar emot den summa hon erbjuder.

Fyra..Det enda som krävs för khula är att hustrun erbjuder hela sin mahr eller en del av den och begär separation, varefter mannen tar emot den och skiljer sig från henne. Frasen ”fa-lā junāḥa ʿalayhimā fīmā iftadat bihī” visar att khula fullbordas genom båda parternas samtycke. Genom denna vers tillbakavisas uppfattningen hos dem som gör domstolens avgörande till ett villkor för att khula ska fullbordas. Islam tycker inte alls om att föra sådant som kan lösas inom familjen ända till domstol.

Fem..Om hustrun erbjuder fidya (en ersättning för att bli fri) och mannen inte tar emot den, har hustrun i detta fall rätt att vända sig till domstolen. Detta framgår tydligt av den ovannämnda versen, från orden ”fa-in khiftum allā yuqīmā ḥudūd Allāh”. Med uttrycket ”khiftum” i denna vers tilltalas muslimernas ulī al-amr, det vill säga de styrande eller statliga ämbetsmännen. Eftersom härskarnas eller ledarnas främsta uppgift är att värna de gränser som Allah har fastställt, är det deras plikt att, när det finns risk för att Allahs gränser överträds, se till att hon (hustrun) får de rättigheter som Allah den Upphöjde har gett henne, så att dessa gränser skyddas.

Detta är en kortfattad föreskrift. Här finns ingen detaljerad förklaring av under vilka omständigheter det kan fastställas att man befarar att Allahs gränser kommer att överträdas. Hur ska rättvisa skipas när ersättningens belopp fastställs? Om hustrun är beredd att ge ersättningen, men mannen inte tar emot den, vilken väg bör domaren då följa? Vi kommer att finna detaljerade svar på dessa frågor i redogörelserna för de khulʿ-mål som togs upp inför den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och de rätt vägledda kaliferna.

Exempel på khulʿ under det första hijriårhundradet

Det mest berömda khulʿ-målet är Sabit ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom). Hans hustrur erhöll khulʿ från honom. Olika delar av den utförliga redogörelsen för detta mål har återgetts i haditherna. När dessa delar sammanförs framgår det att två av Sabits hustrur erhöll khulʿ från honom. Den ena hustrun var Jamila bint Ubay ibn Salul (Abdullah ibn Ubay syster). [Vissa har nämnt Zaynab bint Abdullah ibn Ubay. Men enligt den mest kända uppfattningen var hennes namn Jamila, och hon var inte Abdullah ibn Ubays dotter utan hans syster – författaren.] Hennes berättelse är att hon inte tyckte om Sabits utseende. Hon bad Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, att döma i frågan om khulʿ och framförde sitt klagomål med följande ord:

**********************************

”O Allahs Sändebud! Ingenting kan någonsin förena mitt huvud med hans. Så snart jag lyfte på slöjan såg jag honom komma framifrån tillsammans med några män. Men jag tyckte att han var mörkast av alla, kortast och hade det fulaste ansiktet av dem alla.” – Ibn Jarir

**********************************

”Vid Allahs ed! Jag ogillar honom inte på grund av någon brist i hans religiositet eller moral; det är hans fula utseende som jag ogillar.” – Ibn Jarir

**********************************

”Vid Allah! Om jag inte hade fruktat Allah, skulle jag ha spottat honom i ansiktet när han kom till mig.” – Ibn Jarir

**********************************

”Du ser själv hur vacker och välskapad jag är, o Allahs Sändebud. Men Sabit är en ful man.” – Abd al-Razzaq, återgiven i hänvisning till Fath al-Bari.

**********************************

”Jag har inget att anmärka på hans religiositet eller moral. Men jag fruktar att falla i kufr i islam.” – al-Bukhari [Uttrycket ’rädsla för kufr i islam’ betyder: Trots att jag känner avsky och motvilja, om jag skulle fortsätta leva med honom, fruktar jag att jag inte skulle kunna följa de föreskrifter som Allah och Hans Sändebud har gett för att bevara lydnaden mot, troheten till och kyskheten inför maken. Detta är en troende kvinnas synsätt; hon anser att överträdelse av de gränser som Allah har fastställt är kufr. Men vår tids maulvisters synsätt är att även om inga böner, fastor, vallfärder eller zakat alls utförs och man öppet ägnar sig åt synd och förkastliga handlingar, är de fast beslutna att kalla detta ett tillstånd av tro, och de fortsätter att ge sådana personer det glada budskapet om paradiset. Den som säger att detta är ett tillstånd som strider mot tron kallar de ’kharijit’. – Författaren.]

Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, lyssnade på hennes klagomål och sade sedan:

**********************************

”Är du villig att återlämna den trädgård som han gav dig?”

Som svar sade hon: ”Allahs Sändebud! Jag är villig att lämna tillbaka det, och om han begär ännu mer kommer jag även att ge honom det.”

Profeten ﷺ sade:

**********************************

”Inget mer än så; lämna endast tillbaka hans trädgård.”

Därefter befallde han Thābit رضي الله عنه:

**********************************

”Ta tillbaka din trädgård och ge henne en skilsmässa.”

Hadhrat Thābit رضي الله عنه hade ännu en hustru, Habība bint Sahl al-Anṣāriyya رضي الله عنها. Imam Mālik och Imam Abū Dāwūd رضي الله عنهما har återberättat hennes berättelse på följande sätt: En dag, mycket tidigt på morgonen, när Allahs Sändebud ﷺ just hade kommit ut ur sitt hus, såg han Habība رضي الله عنها stå vid dörren. Han frågade: ”Vad har hänt?” Hon svarade:

**********************************

”Det kommer inte att bli någon försoning mellan mig och Sabit ibn Qays.”

När Sabit (ra) kom, sade Profeten (s): ”Se, detta är Habiba bint Sahl.” Därefter sade Sabit (ra) allt det han hade att säga. Habiba (ra) sade: ”O Allahs Sändebud! Allt som Sabit har gett mig finns fortfarande hos mig.” Profeten (s) befallde Sabit (ra):

”Ta tillbaka allt detta och låt henne gå.”

I vissa berättelser förekommer ************, och i vissa hadither förekommer ordet ************. Båda orden har samma betydelse. Abu Dawud och Ibn Jarir har återberättat denna händelse från Aisha (ra) på följande sätt:

Hazrat Sabit (ra) hade slagit Habiba så svårt att hennes ben hade brutits. Habiba kom till Profeten (s) och klagade. Han befallde Sabit (ra): ”Khud ba’du maliha wa farriqha” – ”Ta en del av hennes egendom och skilj dig från henne.”

Men av de ord som Ibn Majah har återberättat i samband med Habiba (ra) framgår det att Habibas (ra) klagomål mot Sabit (ra) inte gällde misshandel, utan snarare hans fula utseende. Därför framförde hon samma klagomål. I hadithen återberättas att Jamila (ra) sade: ”Om jag inte hade fruktat Allah skulle jag ha spottat Sabit i ansiktet.”

Ett fall mellan en kvinna och en man lades fram inför Hazrat Umar, må Allah vara nöjd med honom. Han gav kvinnan råd och uppmanade henne att leva tillsammans med sin make. Kvinnan följde inte hans råd. Då lät han spärra in henne i ett rum fyllt av smuts och avfall. Efter att ha hållit henne inspärrad i tre dagar släppte han ut henne och frågade: ”Hur mår du nu?” Hon svarade: ”Vid Allahs ed! Under dessa nätter har jag fått en viss ro.” När Hazrat Umar (ra) hörde detta befallde han hennes make:

**********************************

”Jag beklagar dig. Även om det bara är i utbyte mot ett så litet smycke som ett örhänge, låt henne få khulʿ.” [’Kashful-Ghummah’, volym 2.]

’Rubai’ bint Muʿawwiz ibn ʿAfra (må Allah vara nöjd med henne) ville få khulʿ från sin make i utbyte mot hela sin förmögenhet. Men maken gick inte med på det. Ärendet lades fram inför hadhrat ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom). Han beordrade maken:

**********************************

”Ta till och med bandet som hon binder upp sitt hår med och ge henne khulʿ.” [Återgivet av ʿAbd ar-Razzāq, med hänvisning till Fath al-Bārī.]

Bestämmelserna om khulʿ

Följande saker kan man förstå av dessa hadither:

‌‌‌1. ********************* De klagomål som återberättats från Sabit ibn Qays hustrur är förklaringen till denna vers. Profeten, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, ansåg deras framförda klagomål tillräckliga för khulʿ: deras mäns utseenden var mycket fula och de tyckte inte alls om dem. Han höll inte något föredrag för dem om skönhetens filosofi, eftersom hans blick var riktad mot sharīʿahs syften. När det hade bevisats att denna kvinnas hjärta hade fyllts av hat och missnöje mot sin make, godkände han deras ansökan. Att med tvång binda en kvinna och en man till varandra medan hat och missnöje består skulle nämligen få allvarligare skadliga följder för religionen, praktiken, moralen, samhället och civilisationen än skilsmässa och khulʿ. Det finns en risk att sharīʿahs syften då motverkas. Av Profetens, må Allah välsigna honom och skänka honom frid, handlande framgår därför denna rättsregel: För att bestämmelsen om khulʿ ska kunna tillämpas är det tillräckligt att det bevisas att hustrun ”innerligt avskyr sin make och inte är villig att leva tillsammans med honom”.

2.Det framgår av kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) praxis att domaren får använda vilken lämplig metod som helst för att undersöka hustruns avsky och missnöje, så att inget utrymme för tvivel kvarstår och det med säkerhet kan fastställas att det inte längre finns något hopp om försoning mellan dem.

3.Det framgår av kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) praxis att det inte är nödvändigt att undersöka orsaken till hustruns avsky och missnöje. Detta är rimligt, eftersom det kan finnas många orsaker till att hon känner motvilja mot sin make som inte kan avslöjas inför någon annan. Orsakerna till hennes avsky kan också vara av ett sådant slag att den som hör dem kanske inte anser dem tillräckliga för att väcka avsky. Men hon möter dessa orsaker dag och natt, och de är tillräckliga för att skapa avsky i hennes hjärta. Qāḍīns uppgift är därför endast att fastställa huruvida avsky mot maken har samlats i hustruns hjärta. Det är inte hans uppgift att avgöra om de orsaker kvinnan har angett är tillräckliga för att skapa avsky.

4.Domaren får naturligtvis försöka övertala hustrun att stanna hos sin make genom att ge henne råd, men han får inte tvinga henne mot hennes vilja. Khulʿ är nämligen en personlig rättighet som Allah den Allsmäktige har gett henne, och om hon uttrycker farhågan att hon inte kommer att kunna hålla sig inom de gränser som Allah har fastställt om hon bor tillsammans med denne make, har ingen rätt att säga till henne: ”Om du vill kan du överträda de gränser som Allah har fastställt, men du måste stanna hos denne man.”

5. I ett mål om khulʿ uppkommer inte frågan om domaren ska undersöka huruvida hustrun kräver khulʿ på grundval av ett berättigat behov eller om hon endast, driven av sina begär, önskar separation. Därför bortsåg Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och de rätt vägledda kaliferna helt från denna aspekt när de, som domare, behandlade redogörelserna för mål om khulʿ. Anledningen är följande:

För det första är det omöjligt för någon domare att göra en vederbörlig undersökning av denna anklagelse.

För det andra är kvinnans rätt till khulʿ ett alternativ till mannens rätt till ṭalāq. Om man tar upp frågan om promiskuöst sexuellt umgänge finns samma risk i båda fallen. Men lagen har inte kopplat utövandet av mannens rätt till ṭalāq till risken för promiskuöst sexuellt umgänge. Därför bör inte heller hustruns rätt till khulʿ, ur den juridiska rättighetens perspektiv, kopplas till något moraliskt villkor.

För det tredje är saken den att en kvinna som kräver khulʿ inte befinner sig utanför två möjliga tillstånd. Antingen har hon ett realistiskt behov som berättigar hennes krav på khulʿ, eller så kräver hon khulʿ för att ägna sig åt promiskuöst sexuellt umgänge. I det första fallet vore det orätt att avslå hennes krav på khulʿ. I det andra fallet skulle viktiga syften med shariaʿ undergrävas om hon inte gavs möjlighet till khulʿ. En kvinna som lever ett utsvävande liv kommer nämligen alltid att söka någon väg för att tillfredsställa sin sexualitet. Om du inte låter henne göra detta på ett lagligt sätt kommer hon att tillfredsställa sitt dåliga begär på ett olagligt sätt, och det blir en ännu mer avskyvärd handling. Det är bättre för en kvinna att byta femtio makar efter varandra än att begå zina en enda gång medan hon står under en makes vårdnad.

6. Om hustrun kräver khulʿ och maken inte samtycker, ska domaren beordra honom att skilja sig från henne. I alla de tidigare nämnda återgivningarna av haditherna framgår det att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och de rätt vägledda kaliferna i sådana fall beordrade maken att skilja sig från hustrun efter att ha tagit emot egendom eller kontanta pengar. Hur som helst är detta också innebörden av domarens order, och maken är skyldig att följa den. Om han till och med vägrar att följa den får qāḍī fängsla honom. Enligt shariaʿ är qāḍīs ställning nämligen inte endast rådgivarens, vars order betraktas som ett råd och den mot vilken domen har avkunnats själv får välja om han vill följa den eller inte. Om domarens ställning vore sådan, skulle det vara fullständigt meningslöst för människor att ha tillgång till hans domstol.

৭. Enligt den ädle Profeten Muhammeds (frid och välsignelser vare med honom) förklaring är följden av khula ”en talaq bain”. Det innebär att mannen, efter att khulas bestämmelse har trätt i kraft, inte har rätt att återta sin hustru under hennes iddat. Om rätten till återtagande skulle finnas kvar skulle nämligen själva syftet med khula gå om intet. Dessutom har hustrun gett honom pengarna just för att bli fri från äktenskapets band. Om mannen tar emot dem men inte befriar henne, skulle det vara bedrägeri och trolöshet. Sharia tillåter under inga omständigheter detta. Ja, om kvinnan frivilligt vill gifta om sig med honom kan hon göra det. Detta beror på att det inte är talaq mughallaza. Efter denna sistnämnda typ av talaq är tahleel ett villkor för ett andra äktenskap.

৮.Allah den Upphöjde har inte fastställt något villkor för att bestämma khulas ersättning. Khula kan ingås mot vilken mängd egendom som mannen och hustrun kommer överens om. Men Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara med honom, ogillade att mannen som ersättning för khula tog emot mer pengar än den mahr han hade gett. Han sade:

**********************************

”Ingen får vid khula ta emot mer än den mahr han gav sin hustru.”

Hadhrat Ali (må Allah vara nöjd med honom) kallade det uttryckligen makruh. De mujtahidiska imamerna är eniga i denna fråga. Men om hustrun begär khula på grund av mannens förtryck och övergrepp, är det i grunden makruh för mannen att ta emot ersättning. Så står det exempelvis i Hidaya:

**********************************

”Om mannen har utsatt henne för förtryck och övergrepp, är det makruh för honom att vid khula ta emot ersättning från hustrun.”

Med denna förklaring och analys som utgångspunkt kan följande riktlinjer formuleras för kapitlet om khula inom ramen för sharias grundprinciper:

a. Om en hustru som begär khula kan bevisa att hennes man har misshandlat henne eller åberopa någon annan grund som qadin finner rimlig, ska qadin bevilja henne khula mot att hon återbetalar en mindre del av mahr eller hälften av den.

b. Om hon inte kan lägga fram bevis på att hon har utsatts för misshandel av sin man eller någon annan godtagbar grund, ska hon åläggas att återbetala hela mahr eller en betydande del av den.

c. Men om qadin i kvinnans uppträdande och beteende finner tecken på otillåtet sexuellt beteende, kan han som straff ålägga henne att betala ett belopp som överstiger mahr.

Ett grundläggande fel i frågan om khula

Av den ovanstående diskussionen om khula framgår tydligt den faktiska sanningen: hur korrekt balansen mellan kvinnors och mäns rättigheter har upprättats i islamisk lag. Det är också vårt eget misstag att vi i praktiken har berövat våra kvinnor rätten till khula och, i strid med sharias grundprinciper, helt begränsat frågan om att bevilja eller vägra khula till mannens vilja. Allah och Hans Sändebuds föreskrifter bär inte alls ansvaret för de rättigheter som kvinnor ständigt har berövats och fortfarande berövas till följd av detta. Om kvinnornas rätt till khula fortfarande kan återupprättas, kommer många av de problem som uppstått i våra äktenskap att lösas. Vägen till att problemen uppstår kommer att stängas.

Det är just den felaktiga föreställningen att ”Lagstiftaren helt och hållet har lämnat frågan om khula mellan mannen och hustrun, och att det ligger utanför qadis befogenhet att ingripa i denna fråga” som i praktiken helt har berövat kvinnan rätten till khula. Följden har blivit att frågan om att bevilja eller vägra khula helt och hållet har blivit beroende av mannens vilja. Om hustrun vill få khula men mannen vägrar att bevilja det på grund av sin illvilja, falskhet eller själviska intressen, återstår ingen utväg för hustrun. Men detta strider helt mot Lagstiftarens avsikt. Det var aldrig sharias skapares avsikt att göra den ena parten i äktenskapet fullständigt hjälplös och överlämna all makt till den andra parten. Om så hade varit fallet skulle de utmärkta moraliska, sociala och kulturella syften som Han har knutit till äktenskapet ha gått om intet.

Som tidigare har diskuterats bygger den äktenskapliga lagen i islamisk sharia på principen att så länge mannens och hustruns äktenskapliga relation kan upprätthållas med ren moral, kärlek och innerlighet, är det ytterst viktigt att försköna den ytterligare, och att försöka upplösa eller få den upplöst är starkt klandervärt. Men när denna relation blir en orsak till moralisk fördärvelse för båda eller för någon av dem, eller när hat och fiendskap uppstår i stället för kärlek och innerlighet, blir det nödvändigt att upplösa äktenskapet, och att behålla det strider helt mot sharias syfte. I enlighet med denna princip har sharia gett de två parterna i äktenskapet varsitt rättsligt vapen, så att de enkelt kan använda det när äktenskapet har blivit outhärdligt. Mannens rättsliga vapen kallas talaq. Han har fått självständig befogenhet att använda det. Hustruns motsvarande rättsliga vapen kallas khula. Regeln för dess användning är att när hon vill upplösa äktenskapet ska hon först kräva detta av sin man. Om han vägrar att uppfylla hennes krav ska hon söka qadis hjälp.

Det är på detta sätt som balansen mellan mannens och hustruns rättigheter kan upprätthållas. Allah och Hans Sändebud har i själva verket upprättat denna balans. Men genom att avlägsna qadis befogenhet att höra ärenden har denna balans förstörts. Det rättsliga vapen som kvinnan hade fått har därigenom blivit fullständigt verkningslöst, och lagen har i praktiken förvrängts så att mannen kan upplösa äktenskapet om han befarar att Allahs fastställda gränser kommer att överträdas i den äktenskapliga relationen eller om relationen blir outhärdlig för honom. Men om samma farhåga uppstår för hustrun eller den äktenskapliga relationen blir outhärdlig för henne, har hon ingen möjlighet att upplösa relationen. Så länge mannen inte befriar henne är hon tvungen att förbli bunden i detta äktenskapliga band, även om det blir omöjligt för henne att hålla sig till Allahs fastställda gränser och även om äktenskapets syfte enligt sharia helt omintetgörs. Finns det någon som är så djärv att han anklagar Allahs och Hans Sändebuds sharia för en sådan uppenbar orättvisa och obillighet? Om någon vågar göra det måste han lägga fram bevis från Koranen och sunna, inte från rättslärdas uppfattningar, för att Allah och Hans Sändebud inte har gett qadin någon rätt eller befogenhet i fråga om khula.

Qadins befogenhet i fråga om khulʿ

Läs åter den vers i den ädla Koranen där reglerna för khulʿ beskrivs:

**********************************

”Om ni fruktar att de båda (makarna) inte kommer att kunna hålla sig inom de gränser som Allah har fastställt, är det inte klandervärt för dem att hon (hustrun) genom att lämna en fidyah (ersättning) uppnår separation.” – Sura al-Baqarah: 229

I denna vers omnämns makarna själva med verb i tredje person (^dualis). Därför riktas inte orden ********** (om ni fruktar) till dem. Man måste alltså erkänna att tilltalet här riktas till de personer som har auktoritet över muslimernas alla angelägenheter (ulil amr), och syftet med Allahs befallning är att, om khulʿ inte kan genomföras genom makarnas ömsesidiga samtycke, ska saken hänskjutas till ulil amr.”

Detta stöds också av de hadither som vi har nämnt ovan. Att kvinnor kom till den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och de rättledda kaliferna med krav på khulʿ, och att de lyssnade till deras klagomål, bevisar i sig att kvinnan ska vända sig till qadin om makarnas ömsesidiga samtycke i fråga om khulʿ inte är möjligt. Om qadin i själva verket endast har befogenhet att lyssna till klagomålet, men inte befogenhet att tvinga mannen att följa hans beslut om mannen vägrar samtycka, då är det fullständigt meningslöst att utse qadin till centrum för rättvisa och rättskipning. För det resultat som uppstår om hon inte vänder sig till honom blir då exakt detsamma som när hon vänder sig till honom. Men bevisar hadithernas ordalydelse verkligen att qadin saknar befogenhet i denna fråga? I alla de beslut av den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och de rättledda kaliferna som har återgetts ovan förekommer befallande (imperativa) formuleringar.

Såsom ************* (skilj dig från henne) och ************ (separera henne från dig) och ************* (lämna hennes väg fri), eller så sägs det att han (Allahs Sändebud) befallde mannen: ”Gör så här.” Den återberättelse som Ibn Jarir citerar från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) lyder: ”fafarraqa baynahuma” (därefter separerade han dem). Även Jamila bint Ubayy ibn Salul återberättar dessa ord. Efter detta finns det ingen möjlighet att säga: ”Qadin har ingen befogenhet att utfärda ett beslut i fråga om khulʿ.”

Frågan är nu: Om maken betraktar qadins beslut som endast ett råd och vägrar följa det, kan qadin då tvinga honom att följa hans beslut med tvång? Svaret är att vi inte finner något exempel från den ädle Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, eller från de rättledda kalifernas tid där han fattade ett beslut och någon vågade vägra böja sig inför honom. Men i detta fall kan vi göra en analogi (qiyas) utifrån ett beslut av Ali (må Allah vara nöjd med honom). Då sade han till en trotsig make:

**********************************

”Du kommer inte att befrias förrän du har godtagit domarens beslut på samma sätt som denna kvinna godtagit det.”

Om han har befogenhet att fängsla en make för att denne vägrar följa domarnas beslut, måste han naturligtvis också ha befogenhet att tvinga honom att följa hans eget beslut. Det finns ingen anledning att just när det gäller khul, av alla världens angelägenheter, göra ett undantag från qadin domsrätt. I fiqh-böckerna finns många detaljerade rättsfrågor där qadin har givits befogenhet att själv upplösa makarnas relation om maken inte skiljer sig från sin hustru på hans befallning. Varför skulle han då inte ha en sådan befogenhet i fråga om khul?

Det kommer att bli ännu tydligare av den fortsatta diskussionen att det är ytterst nödvändigt att qadin har full befogenhet att bevilja kvinnor khul, med stöd av de regler som de stora juristerna har fastställt för impotenta, kastrerade, eunuckiska, spetälska och sinnessjuka makar, liksom de lagar som genom ijtihad har fastställts i frågor som flickors rätt att utöva sin egen myndighet när de når puberteten (khiyar al-bulugh) och andra rättsfrågor. Annars kommer kvinnor som råkar ut för sådana tragiska omständigheter inte att ha någon annan utväg än dessa: antingen kommer de att tillbringa hela livet i olycka, begå självmord, tvingas av sina biologiska drifter att ägna sig åt otukt, eller försöka frigöra sig från äktenskapets band genom att avfalla från religionen och bli murtadd. Jag anser att det räcker att lägga fram ett exempel för att klargöra frågan.

Vad gäller en person som är oförmögen till samlag eller impotent är fiqh-regeln att han ska få ett år på sig att söka behandling. Om han efter behandlingen kan ha samlag ens en enda gång, även vid ett ofullständigt samlag

”I verket Radd al-Muhtar sägs det att om en man vars penis har blivit slapp lyckas föra in endast ollonet i kvinnans kön ens en enda gång, är han inte impotent eller oförmögen till samlag. Om hans penis har blivit bortskuren och han lyckas föra in den återstående delen i hustruns kön, är han inte heller impotent eller oförmögen till samlag.” kan, då kommer hustrun inte att ha rätt att upplösa äktenskapet; denna rätt har i stället upphört för all framtid. Vid tiden för äktenskapet visste hustrun att hennes make var impotent. Trots detta samtyckte hon till att gifta sig med honom. I detta fall har hon i grunden ingen rätt att gå till domaren och kräva äktenskapsskillnad.

”I den fiqh-bok som kallas al-Alamgiri står det att om hustrun vid äktenskapets ingående visste att hennes make var impotent och oförmögen att ha samlag med kvinnor, har hon inte rätt att göra anspråk på att äktenskapet ska upplösas.” Om mannen efter äktenskapet har blivit impotent efter att en gång ha haft samlag, har hustrun ändå inte rätt att kräva äktenskapsskillnad.

”I verket Durr al-Mukhtar står det att om mannens penis efter ett enda samlag blir slapp eller han blir impotent, har hustrun, efter att ha upplevt njutningen av detta samlag, inte rätt att kräva äktenskapsskillnad.” Om hustrun efter äktenskapet fick veta att hennes make var impotent men ändå samtyckte till att leva tillsammans med honom som hustru, berövades hon även i detta fall rätten att upplösa äktenskapet.

”Allāma Shāmī säger: Innebörden av uttalandet ’det kommer inte att ogiltigförklaras’ är att rätten att hävda att äktenskapet har upplösts inte kommer att ogiltigförklaras så länge hustrun inte säger: ’Jag samtycker till att leva tillsammans med honom som man och hustru.’”

Under dessa omständigheter har alltså kvinnans möjlighet att få sitt äktenskap upplöst på detta sätt försvunnit. Den andra vägen till att bli fri från denna oduglige make är därefter att begära khulʿ. Men inte heller det kan hon få. När hon begär khulʿ av sin make är hon nämligen inte beredd att lämna honom, inte ens mot att ta emot hela sin mahr eller något mer än den. När hon lägger fram saken inför domstolen förklarar domstolen sig oförmögen att tvinga maken att uttala talaq eller att upplösa relationen mellan de båda. Tänk nu efter: vad blir denna stackars kvinnas öde? Antingen begår hon självmord, eller lever hon ett asketiskt liv likt en kristen kvinnlig prästinna och fortsätter att lida psykiskt, eller ägnar hon sig åt förkastliga handlingar medan hon förblir bunden i äktenskapet, eller säger hon helt och hållet ”farväl” till islams religion.

Men frågan är: kan den islamiska lagens syfte vara att en kvinna ska sjunka ned i någon av de ovan nämnda situationerna? Kan det syfte som den äktenskapliga lagen stiftades för att uppfylla uppnås genom en sådan äktenskaplig relation? Kan kärlek och samförstånd uppstå mellan en sådan man och hustru? Kommer de tillsammans att kunna bidra på något sätt till samhället och civilisationen? Kan änglar som förkunnar glädje och lycka någonsin träda in i deras hem? Kan ett sådant äktenskap på något sätt räknas som en befäst borg, och kan det genom detta skydda religionen, den moraliska karaktären och hedern? Om svaren på dessa frågor är nekande, säg då: vems ansvar blir det att en oskyldig kvinnas liv förstörs, att hon tvingas ägna sig åt förkastliga handlingar eller att hon lämnar islams gränser? Allah och Hans Sändebud är förvisso fria från ansvar. Den Allsmäktige Allah och Hans älskade Profet har nämligen inte lämnat något utrymme för en sådan brist i den lag de själva har gett.

Den sharīʿatiska rättskipningen

Av den detaljerade redogörelse för den islamiska lagen som har givits i diskussionen om talaq och khulʿ blir det tydligt att den princip som denna lag har utformats på är följande: om det äktenskapliga förhållandet mellan en man och en kvinna består, ska det bevaras genom att Allahs fastställda gränser iakttas samt med kärlek och samförstånd. I Koranen har detta förklarats med sådana kortfattade men fullständigt meningsbärande ord som ”imsāk bil-maʿrūf”. Om det inte är möjligt för dem att leva tillsammans på detta sätt, bör ”tasrīḥ bi-iḥsān” tillämpas; det vill säga att makar som inte förmår leva tillsammans i enkel och rak samvaro ska skiljas åt på ett smidigt sätt. Man ska inte låta en situation uppstå där deras inbördes konflikt inte bara gör deras egna liv bittra, utan också skapar motsättningar mellan deras båda familjer, sprider föroreningar i samhället, leder till moralisk upplösning och låter dessa dåliga följder sträcka sig ända till kommande generationer.

För att stänga alla dessa vägar till fördärv har den islamiska sharīʿan gett mannen rätten till talaq och kvinnan rätten till khulʿ, så att de, om de vill, kan handla enligt principen ”tasrīḥ bi-iḥsān”. [Här bör man också förstå att den islamiska sharīʿan inte tycker om att makars gräl och tvister förs inför allmänheten i domstol. Därför har den islamiska sharīʿan, med hänsyn till både mäns och kvinnors behov, också infört sådana rättsliga ordningar att konflikter i hemmet så långt som möjligt kan lösas i hemmet. Att knacka på domstolens dörr ska vara den sista utvägen, när ingen möjlighet längre återstår att nå en förlikning inom familjen. –Författaren.] Men det finns också vissa grälsjuka människor som varken kan handla enligt ”imsāk bil-maʿrūf” eller är beredda att handla enligt ”tasrīḥ bi-iḥsān”. I det äktenskapliga livet kan man dessutom möta sådana situationer att mannen och hustrun blir oense om sina rättigheter, eller att det inte är möjligt för dem att tillämpa vare sig ”imsāk bil-maʿrūf” (att behålla henne med heder) eller ”tasrīḥ bi-iḥsān” (att skiljas från henne på ett anständigt sätt). Därför har den islamiska sharīʿan, utöver ordningarna för talaq och khulʿ, fastställt en tredje väg för att bevara rättigheterna och värna Allahs rättigheter. Den kallas sharīʿatisk rättskipning.

Några grundläggande frågor om den sharīʿatiska rättskipningen

Innan de frågor som hör samman med den sharīʿatiska rättskipningen behandlas behöver några grundläggande frågor förklaras utförligt.

Det främsta villkoret för rättskipning

Det främsta av villkoren för sharīʿas rättskipning är att domstolen måste vara en islamisk domstol och att domaren i själ och hjärta måste vara muslim. Ett av skälen är det som rättslärda utförligt har beskrivit: enligt sharīʿas grundprinciper kan en icke-muslimsk domares avgörande i sharīʿatiska frågor som rör muslimer visserligen få yttre verkan, men det kan inte ha verkan i principiell mening. Om exempelvis en icke-muslimsk domare upplöser en muslims äktenskap, oavsett om hans beslut överensstämmer med sharīʿas föreskrifter och faktiskt leder till att makarna skiljs åt, kommer äktenskapet i grunden inte att vara upplöst, även om det genom domaren har förklarats ogiltigt, och kvinnan får inte gifta om sig med någon annan. Om hon ändå gifter sig, ska detta äktenskap betraktas som ogiltigt, och enligt den islamiska sharīʿa kommer hennes barn att vara illegitima.

Det andra skälet är att Koranen i grunden inte stöder avgöranden från icke-islamiska domstolar. Dessutom är Koranens slutgiltiga avgörande, särskilt när det gäller muslimer, att avgöranden från kufriska domstolar i frågor som rör dem inte är godtagbara inför Allah den Allsmäktige. Jag har utförligt behandlat detta ämne i min uppsats med titeln ”En särskilt viktig fatwa”, som har lagts fram som en bilaga mot slutet av denna bok.

Behovet av ijtihad inom rättskipningen

Det är absolut nödvändigt att en domare har förmåga till ijtihad och forskning. Dessutom måste han i sitt hjärta ha en djup trosmässig vördnad för den lag som han har satts på domarstolen för att tillämpa. Annars är det omöjligt att, i sådana frågor vars avgörande har överlämnats åt qādīns beslut, trots att sharīʿa innehåller omfattande bestämmelser om dem, ge en korrekt tolkning, granska och bedöma dessa lagar med hänsyn till varje måls särskilda omständigheter och beskaffenhet i personliga angelägenheter, i vissa fall härleda mindre men nödvändiga föreskrifter ur lagens grundprinciper samt beakta alla villkor för handläggningen av ett mål i enlighet med lagens anda. Detta är inte möjligt om qādīn inte besitter de nämnda kvalifikationerna. Det är uppenbart att dessa två egenskaper endast kan förenas hos en person som till sin trosuppfattning är muslim och har full erfarenhet av den islamiska lagens grundprinciper och grenar. Han kan korrekt förstå denna lags anda, är väl förtrogen med dess grundkällor och känner till den muslimska samhällsordningens och samhällsstrukturens inre natur. Det är på intet sätt möjligt att finna dessa egenskaper hos en icke-muslimsk domare. Därför kan man inte alls hoppas att han ska kunna nå ett korrekt avgörande i muslimernas sharīʿatiska frågor.

De skadliga följderna av att det på den indiska subkontinenten saknas ett sharīʿabaserat rättsväsende

Här behöver en sak förklaras: Jag tror i grunden inte på riktigheten i det sharīʿatiska rättsväsende som har upprättats med en icke-muslimsk regerings godkännande. Men i detta sammanhang vill jag ange en väg enligt vilken det kan vara tillåtet att låta indiska muslimers sharīʿatiska frågor avgöras, så länge ingen islamisk stat har upprättats. – Författaren.

Även efter det att den brittiska regeringen hade etablerat sig på denna subkontinent var det fram till 1864 muslimska domare som avgjorde muslimernas sharīʿatiska frågor. De valdes bland de lärda. Därefter avskaffades detta rättsväsende, och de sharīʿatiska frågorna underställdes de engelska domstolarnas jurisdiktion på samma sätt som vanliga civilrättsliga frågor. Den första skadan var att de områden där sharīʿas rättskipning enligt dess grundprinciper var tillämplig nästan helt försvann. Följden blev att det blev omöjligt för muslimerna att från dessa domstolar få sådana avgöranden i sina sharīʿatiska frågor som ur deras dins perspektiv kunde kallas sharīʿatiska avgöranden.

Den andra skadan, som i betydelse inte var mindre än den första, var att domstolarnas domare saknade de medel och den utrustning som kunde ge dem omfattande kunskaper om islams grundläggande principer och deras grenar samt den rätta förmågan att bedriva ijtihad och forskning i dessa frågor. Inte heller hade de någon vördnad för denna lag i sina hjärtan, en vördnad som kunde ha hindrat dem från att överskrida dess fastställda gränser. De böcker som utgjorde källan till deras kunskap var skrivna av författare som inte var förtrogna med det arabiska språket. Ett exempel är Hamilton (Hamiltion), som med hjälp av en fransk översättning utarbetade en engelsk översättning av Hidaya. Han hade inte förmågan att förstå Hidayas originalverk i egentlig mening. Han misstog sig till och med så mycket när det gällde att förstå fiqhs allmänna terminologi att man inte kan inse misstagen utan att jämföra dem med den ursprungliga Hidaya. Bailies Digest of Muhammadan Law, som bygger på en översättning av en sammanfattning av Fatawa-e-Alamgiri, och Macnaughtons Principles of Muhammadan Law visar tydligt hur bristfälliga deras kunskaper om islamisk lag var. På grund av sina ofullständiga kunskaper gav de i dessa böcker felaktiga och inkonsekventa tolkningar av lagen. De engelska domstolarna har själva öppet erkänt sin bristande kunskap. Exempelvis skrev domaren Markby följande i domskälen i ett mål:

De hjälpmedel som domstolen har till sitt förfogande för att få kännedom om den islamiska sharian är så otillräckliga och begränsade att jag gärna skulle välja vilken väg som helst för att slippa fatta beslut i frågor som rör den. [Khaza Hossain mot Shahzadi Begum.]

Trots denna ytterst begränsade kunskap och erfarenhet vågar domstolarna forska i och bedriva ijtihad om islamisk lag, och de är inte alls rädda för att överskrida dess gränser. Detta beror på att vördnad för denna lag inte ingår i deras tro och trosövertygelse, och att den despotiska regeringens rättsväsende inte heller har ålagt dem några sådana begränsningar att domarna inte får överskrida lagens gränser. Det som överdomaren Garth skrev i domskälen i ett annat mål [Malik Abdul Gafur mot Maliga] räcker för att belysa dessa domstolars verkliga ståndpunkt. Han skrev:

Den islamiska lag som vi har uppmärksammats på och som finns nedtecknad i gamla böcker var helt skild från de rättsliga och sociala förhållanden som rådde i Bagdad och andra muslimska länder för flera århundraden sedan. Även om vi i mål mellan muslimer försöker handla i enlighet med den islamiska sharians föreskrifter så långt det är möjligt, uppstår först svårigheten att fastställa hur lagen ursprungligen såg ut. För det andra har det uppstått otaliga meningsskiljaktigheter om lagens tolkning mellan tidigare tiders mujtahider, det vill säga imam Abu Hanifa och hans lärjungar, och det är mycket svårt att förena dessa. Därför bör vi göra vårt yttersta för att få kännedom om lagens grundvalar och riktiga principer. Därefter bör lagen tillämpas med hänsyn till rättvisans principer, goda avsikter, andra lagar som gäller i landet och de sociala förhållandena.

Av detta uttalande blir det tydligt att en överdomare erkänner sin egen okunnighet om islamisk lag och anser sig oförmögen att förena imamernas meningsskiljaktigheter i fråga om lagens tolkning. Samtidigt ansåg han det uttryckligen tillåtet att själv komma fram till ett beslut. I en dom tvekade han inte alls att förklara att han, när islamisk lag tillämpas på muslimer, inte är skyldig att hålla sig enbart inom den islamiska lagens gränser, utan dessutom anser det nödvändigt att ta hänsyn till sin egen uppfattning om landets gällande lagar, de sociala och kulturella förhållandena samt rättvisans principer. Den bristfälliga och stympade lag som i våra domstolar gäller under namnet ”Mohammedan Law” är ett resultat av denna troslösa och okunniga forskning. Inte heller denna stympade lag, som går under namnet islamisk lag, tillämpas korrekt i våra shariafrågor; tvärtom förvrids den alltmer dag för dag genom domstolarnas ständigt nya avgöranden.

Det första steget på reformens väg

Om det i dag finns någon, om än den minsta, möjlig väg att få korrekta avgöranden i frågor som rör äktenskap, skilsmässa och sharian, så är det att Indiens muslimer måste uppnå kulturell autonomi (Cultural Autonomy) här. [Jag har utförligt behandlat detta ämne i volym 2 av boken ”Muslimer och den nuvarande politiska konflikten”. – Författaren.] Inom ramen för denna autonomi ska muslimer ha rätt att upprätta självständiga shariadomstolar för att avgöra alla sina angelägenheter. Gudfruktiga och fromma lärda, med djupa, faqih-liknande kunskaper om islamisk lag, ska utses till domare i dessa domstolar. Detta är ett sådant behov att muslimerna här i praktiken inte kan leva som muslimer utan det. Om de inte heller kan uppnå detta, är det i en nedåtgående ordning tillräckligt att, i ett yttersta nödläge, ett panchayat med tre medlemmar kan upprättas i varje distrikt enligt den malikitiska madhhaben. Det måste finnas ett allmänt förtroende för dess medlemmar bland distriktets muslimska befolkning, och minst en av medlemmarna ska vara en pålitlig lärd. Därefter måste man sätta press på den despotiska regeringen för att få ett lagligt erkännande av denna kommitté, och regeringen ska ge den status som ett domstolsavgörande åt de beslut som panchayat fattar i frågor som rör muslimernas äktenskap, skilsmässa och liknande. Det ska inte vara möjligt att överklaga dessa beslut till de engelska domstolarna. Inte heller ska mål om äktenskap, skilsmässa och liknande som väcks i engelska domstolar få stanna där; de ska överföras till panchayat. [Enligt den hanafitiska madhhaben kan ett panchayats avgörande inte jämställas med en rättslig qadis avgörande. Men om detta panchayat har makt att verkställa sina domar och dess behörighet inte ligger på skiljeförfarandets nivå utan i stället motsvarar en domares, blir dess avgörande även enligt den hanafitiska madhhaben likvärdigt med en qadis dom i en shariadomstol. – Författaren.]

Förutom i Brittiska Indien gäller att man i icke-muslimska stater och i de muslimska stater där det engelska styrets efterföljd har avskaffat det shariarättsliga domstolsväsendet och lagt shariafrågorna under vanliga civila domstolar, först måste återinföra ett shariarättsligt domstolsväsende eller upprätta ett panchayatsystem och få det lagligen erkänt av dessa staters regeringar, för att återställa detta system. Om detta inte är möjligt, kommer det aldrig att vara fruktbart för islams syften att lägga fram ett lagförslag i lagstiftande församlingen och få det antaget.

Behovet av en ny lagbok

I samband med införandet av ett shariatiskt rättssystem finns ytterligare ett behov. Det behövs en lagbok där de rättsliga bestämmelserna med anknytning till muslimernas religiösa lagar (fiqh-bestämmelserna) förklaras och ordnas systematiskt i den mohammedanska lagens form. Detta skulle göra det lättare att ersätta den nuvarande brittiska lagen med denna lag vid shariatiska domstolar eller i panchayater. När blandade domstolar inrättades i Egypten upplevdes också behovet av en sådan lagsamling, där alla nödvändiga lagar och bestämmelser hämtade från tillförlitliga källor skulle samlas. På initiativ av den egyptiska regeringen och under ledning av Qudri Pasha utförde därför en kommitté bestående av lärda från al-Azhar detta arbete. Den lagsamling som utarbetats av kommittén gavs officiellt erkännande och åtgärder vidtogs för att tillämpa den vid domstolarna. [Denna lagsamling översattes till franska och publicerades under namnet ’Droit Mussalman’. Även domstolar i andra länder än Egypten använder denna bok. – Författaren.]

Det är absolut nödvändigt att bilda en sådan kommitté i Indien. Under denna kommitté ska utvalda lärda från varje grupp tillsammans med några juridiska experter utarbeta en detaljerad lagsamling med nödvändiga förklaringar. Först ska denna lagsamling publiceras i form av ett utkast, och de lärda i de olika grupperna ska ombes att lämna sina synpunkter. Därefter ska nödvändiga ändringar göras med hänsyn till deras synpunkter och granskningar. När den har fått sin slutliga form ska den erkännas som en tillförlitlig samling av sharias bestämmelser. Därefter ska det beslutas att muslimernas religiösa rättsfrågor ska hänvisas till denna samling och att de bestämmelser i Muhammadan Law (mohammedansk lag) som har utformats på grundval av engelska domstolars synsätt samt okunniga, troslösa och inkompetenta domares tolkningar och analyser ska betraktas som ogiltiga.

Man kan fråga: När våra fiqh-böcker utförligt beskriver lagens alla aspekter, varför behövs då en sådan ny samling? Det finns inte bara en risk för att en sådan invändning kommer att framföras; med tanke på en viss grupps inställning kan man med säkerhet säga att detta förslag definitivt kommer att möta motstånd. Jag ska därför här kort beskriva de skäl som gör det nödvändigt att utarbeta en sådan fullständig samling.

Även en ytlig blick räcker för att vem som helst ska kunna förstå att de islamiska lagarna är utspridda i fiqh-böckerna. De är skrivna enligt äldre framställningssätt och metoder. Även de som numera undervisar i dessa böcker saknar i allmänhet förmåga att till fullo förstå deras terminologiska finheter. I dagens lagböcker ordnas lagparagraferna efter löpande nummer; under varje paragraf förklaras särskilda termer, dess syfte analyseras och de underordnade bestämmelser som faller under den beskrivs utförligt. Där införs också olika domares ståndpunkter, tillförlitliga domares ståndpunkter, experternas förklaringar samt domar i olika mål. Dessutom har innehållsförteckning och sakregister (Index) lagts till, så att det blir lätt att hitta bokens innehåll. Ingen förnuftig människa kan, när hon ser detta, vägra erkänna att de framsteg som mänskligt arbete har åstadkommit inom publikationsteknikens utformning måste utnyttjas vid omorganiseringen av fiqh-böckerna. Slutligen är det äldre sätt på vilket fiqh-böckerna har ordnats inte föreskrivet genom någon himmelsk befallning, så att det skulle vara obligatoriskt att följa detta sätt och syndigt att överge det.

Men den viktigare orsaken är att de bestämmelser som återges i de äldre fiqh-böckerna i de flesta fall tar sikte på allmänna mänskliga förhållanden. Det är i grunden fel att tillämpa dessa bestämmelser ordagrant i varje fall och urskillningslöst i varje situation. De måste granskas i sin helhet med följande omständigheter i åtanke:

För det första: Det islamiska samhälles moraliska, kulturella, sociala och ekonomiska förhållanden, där denna lag tillämpas, måste hållas i blickfältet. Man måste också se hur detta samhälles allmänna vanor, läggning och sedvänjor ser ut. I vilken miljö lever de, vilka inflytanden har denna miljö över dem, och hur starkt eller svagt är islams inflytande på deras verkliga karaktär, uppförande och handlingar? Hur mycket har yttre påverkan förändrat deras islamiska särdrag, och vilka rättsliga förändringar och förvrängningar har samhällets allmänna tillstånd och miljön orsakat inom alla dessa områden?

För det andra: I varje mål måste hänsyn tas till de särskilda omständigheterna för var och en av de två parterna. Domen måste utformas med hänsyn till kärandens och svarandens karaktär, ålder, utbildning, fysiska tillstånd, sociala ställning, ekonomiska position, tidigare historia, släktens sedvänjor och de allmänna förhållandena på deras nivå – allt detta. Man måste avgöra hur lagen kan tillämpas på dem i en viss underordnad fråga, så att lagens syfte uppfylls på ett korrekt sätt utan att man avviker från lagens grundprinciper.

Om någon bortser från dessa två aspekter och ur någon gammal fiqh-bok hämtar en sekundär rättslig föreskrift och sedan blint börjar tillämpa den på samma sätt i varje rättsfall som liknar denna föreskrift, kan han jämföras med en läkare som sätter sig med böcker skrivna av Hippokrates [”Hippokrates”, en berömd grekisk läkare och medicinsk vetenskapsman från 400- och 500-talet före Kristus. Han är känd som Hippocrates the Great och kallas läkekonstens fader – översättarens anmärkning.] och Galenos [”Galenos”, född omkring år 129 e.Kr. i den nuvarande turkiska staden Bergama och avliden år 199. Bland de antika medicinska vetenskapsmännen var han, efter Hippokrates, den främste. Han var läkare, filosof och språkvetare – översättarens anmärkning.] och börjar ordinera behandlingar enbart utifrån dessa böcker, utan att ta hänsyn till landets klimat, årstiderna, varje patients individuella särdrag eller de olika sjukdomarnas skilda typer och symtom.

Dessa böcker, skrivna av den antika medicinska vetenskapens lärda, är i sig helt korrekta och vetenskapliga. Men när skrevs de för att användas av okunniga läkemedelsförsäljare? Även för att använda dessa böcker krävs förstånd, kunskap, erfarenhet, skicklighet, metod och urskillningsförmåga. På samma sätt är de sekundära rättsregler som de mujtahidiska imamerna härleder ur den islamiska shariahns principer och grundläggande lagar i sig helt korrekta och felfria. Men dessa stora mujtahider föreställde sig aldrig att de lagar som vunnits genom idjtihad och forskning skulle användas utan kunskap, förstånd, erfarenhet och framsynthet, likt att utan urskillning sätta samma sigill på alla brev som kommer med brevbäraren.

Den islamiska lagen hade utformats på grundval av sådana rationella principer att det under den nästan var omöjligt för en man eller kvinna att tvingas in i omoraliska handlingar eller att orsaka fitna och fasad i samhället. Och på grund av denna lags stränghet var det fullständigt otänkbart att någon muslimsk man eller kvinna under tvång skulle lämna islams gränser. Men i dag ser vi att det bland muslimer inte bara uppstår otaliga familjekonflikter, utan även allvarligt moraliskt förfall och till och med fall av avfall från religionen. Detta slags fördärv har spridit sig endast därför att det i de flesta fall har blivit omöjligt för människor att få en riktig och rättvis dom enligt den islamiska lagen. Varken muftierna eller domstolarnas domare besitter förstånd, djup kunskap, eftertanke och framsynthet. Ingen av dem uppmärksammar vilka särskilda egenskaper som måste beaktas när en allmän föreskrift tillämpas i ett visst land, i ett visst samhälle och i ett särskilt rättsfall, så att den inom föreskriftens allmänna ram kan bestämmas i enlighet med shariahns principer och så att inget av shariahns syften motverkas eller någon av dess principer behöver överträdas. När det gäller domstolarnas domare är deras oförmåga uppenbar. Återstår då de lärda. En grupp bland dem har inte större förmåga än att ordagrant återge de sekundära föreskrifter som de står skrivna i de gamla fiqh-verken. Och även om Allah den Allsmäktige har skänkt vissa lärda vidsynthet och djup kunskap om religionen, har ingen av dem ensam mod nog att i en viss fråga, genom att använda sitt förstånd och sitt omdöme, avvika ens ett uns från en gammal sekundär föreskrift. Å ena sidan vågar de inte slå in på denna djärva väg av rädsla för att hamna i fel. Å andra sidan fruktar de att andra lärda ska anklaga dem för att ha avvikit från blind efterföljelse av madhhaben. Den enda boten mot denna sjukdom är att en grupp framstående och inflytelserika lärda från varje provins tar detta arbete i egna händer. Genom att använda sin samlade kraft och sitt inflytande ska de utforma ett rättsligt ramverk för shariahfrågorna som passar de indiska muslimernas nuvarande moraliska, sociala och ekonomiska förhållanden. Dessa regler ska vara så flexibla att nödvändiga förändringar av de sekundära föreskrifterna kan göras inom lagens principer i särskilda och avvikande situationer.

Om någon hävdar att detta strider mot taqlid, säger vi att han har fel. Han vet inte vilken skillnad det bör vara mellan att följa de mujtahidiska imamerna och att följa profeterna och sändebuden. Han vet inte heller vilken skillnad det bör vara mellan att följa okunniga och enfaldiga människor och att följa en kompetent lärd. Han är inte ens medveten om vad det innebär att följa en fiqh-baserad madhhab. Han tror att taqlid innebär följande: ”Man måste betrakta sin fiqh-madhhab som en ersättning för religionen och imamen för denna madhhab som en ersättning för profeten; man måste betrakta madhhabens frågor och regler som lika slutgiltiga som föreskrifterna i Allahs bok. Man måste som trosuppfattning befästa i sitt hjärta att det, för en fråga i denna madhhab, är en grov synd att ens analysera, granska och pröva den, än mindre korrigera, ändra eller utvidga den. Att överge en sekundär föreskrift från denna madhhab i en viss fråga var tillåtet endast fram till den fjärde hijriska århundradet, det vill säga fram till idjtihads och forskningens tidsålder; därefter har det blivit haram.”

Men en sådan taqlid eller blinda efterföljelse har inte bevisats genom någon av de tidigare lärda. Det finns inte heller något shariah-bevis till stöd för den. Imam A’zam Abu Hanifas, må Allahs barmhärtighet vara över honom, lärjungar var oense med sin imam i tusentals frågor. Trots detta uteslöts de inte ur den hanafitiska madhhaben. De lärda som var experter på den hanafitiska madhhaben gav i fall av meningsskiljaktighet mellan Imam A’zam och hans lärjungar företräde åt den enes uppfattning framför den andres och övergav den enes uppfattning för att anta den andres. Trots denna granskning och prövning kunde ingen kalla dem icke-muqallider. Från och med det fjärde hijriska århundradet, och under det åttonde och nionde hijriska århundradet, fortsatte de hanafitiska lärda att med hänsyn till tidens behov ändra och korrigera sina föregångares idjtihad-baserade frågor. När det behövdes antog de uppfattningar från andra mujtahidiska imamers madhhaber och utfärdade fatwor i enlighet med dem. Ingen tillämpade dock beteckningen icke-muqallid på dem på grund av denna idjtihad. Ingen har haft mod nog att anklaga Abu al-Layth al-Samarqandi, Shams al-A’imma al-Sarakhsi, sammanställaren av Hidaya, Qadi Khan, författaren till Kanz al-Ummal, Allama Shami eller andra lärda av samma rang för att vara icke-muqallider. Detta beror på att de gjorde den hanafitiska madhhabens frågor flexibla i ljuset av sin egen tids förhållanden och behov. När de fann att någon föreskrift i denna madhhab var skadlig eller, med hänsyn till de allmänna förhållandena, olämplig att tillämpa, utfärdade de fatwa i enlighet med en fråga i en annan madhhab. De införlivade detta i den hanafitiska madhhabens principer: ”Det är tillåtet att utfärda fatwa enligt en annan madhhab när behovet kräver det. Villkoret är dock att de egna begären inte får få någon plats däri.”

Det råder ingen tvekan om att det finns en betydande risk för att människor följer sina begär om de utan begränsningar får frihet att, efter sina egna behov, handla enligt en annan rättsskola eller utnyttja lättnaderna i sin egen rättsskola. Då öppnas dörren för att olagligen dra nytta av de tillstånd som de olika rättsskolorna har beviljat utifrån sina respektive synsätt och under särskilda omständigheter, liksom för att håna religionen, och allvarlig oordning kommer att uppstå i människors handlingar och uppförande. Men om religionens lärda, med gudsfruktan och goda avsikter, efter ömsesidigt samråd försöker göra detta med hänsyn till muslimernas behov och situation, finns ingen risk för religiös eller världslig skada. Om de dessutom skulle begå ett oavsiktligt misstag i någon rättsfråga, klargör de två källtexterna (nass) i den islamiska lagen tydligt att Allah den Upphöjde kommer att förlåta dem för detta och belöna deras goda avsikt.

Det största man kan frukta om denna väg följs är att en grupp människor kommer att rusta sig för att motarbeta dem och att vissa av deras följare också kommer att få en dålig uppfattning om dem. Men den ännu större fara som ligger i att inte följa denna väg är att muslimerna, när de står hjälplösa inför sina behov, kommer att följa sina begär i stället för den islamiska lagen. Då kommer hån mot religionen, att göra sharias lagar till en lek, överträdelse av de gränser som Allah har fastställt, religiöst och moraliskt förfall, samt en epidemi av otro och uppror mot Allah att spridas bland dem. Liksom det kristna folket kommer de också att överge sin religions lagar och anta lagar som människor själva har hittat på [såsom har skett i Turkiet. – Författaren]. Då kommer deras religiösa ledare på uppståndelsens dag, tillsammans med dessa syndare, att gripas och föras inför Allahs domstol. Då kommer Allah den Upphöjde att fråga dem: ’Gav jag er förstånd och intelligens endast för att ni inte skulle använda dem? Lades Min Bok och Min Profets sunna fram inför er endast för att ni skulle sitta sysslolösa medan muslimerna fortsatte att gå vilse? Jag hade gjort Min religion lätt; vilken rätt hade ni att göra den svår? Jag befallde er att lyda Koranen och Muhammad, må Allah välsigna honom och ge honom frid. Vem hade ålagt er att gå förbi dessa två och följa era föregångare? Jag hade lagt botemedlet mot varje svårighet i denna Koran; vem förbjöd er att närma er den? Och vem gav er befallningen att anse de böcker som människor skrivit vara tillräckliga för er?’ Ingen lärd kan hoppas på att finna skydd i författarna till Kanzud-Daqa’iq, Hidaya och Alamgiri som svar på dessa frågor.

Eftersom denna relaterade diskussion var nödvändig och viktig, och eftersom det var oumbärligt att redogöra utförligt för den, var jag tvungen att ägna den så mycket utrymme. Därefter återgår jag till min huvudframställning.

Grundläggande vägledning

Eftersom den ädla Koranen är en grundläggande bok har inte alla frågor som rör äktenskapet och familjelivet behandlats utförligt i den. Men den innehåller vissa omfattande grundprinciper, under vilka nästan alla relevanta rättsfrågor ryms, och som också ger utmärkt vägledning när underordnade rättsfrågor ska härledas. Därför är det nödvändigt att först noggrant förstå de grundprinciper och regler som nämns i den ädla Koranen, innan man granskar lagens detaljerade bestämmelser.

(1)

**********************************

”Gift er inte med avgudadyrkande kvinnor förrän de tror.” – Sura al-Baqara: 221

**********************************

”Gift inte bort era kvinnor till polyteistiska män så länge de inte tror.” – Sura al-Baqarah: 221

**********************************

”Det har blivit tillåtet för er att gifta er med kyska kvinnor bland Bokens folk.” – Sura al-Ma’idah: 5

Dessa verser fastställer principen att en muslimsk man inte får gifta sig med en polyteistisk kvinna. Däremot har kvinnor bland Bokens folk gjorts tillåtna för honom. Men en muslimsk kvinna får varken gifta sig med en polyteistisk man eller med en man från Bokens folk.

(2)

**********************************

”Gift er inte med polyteistiska kvinnor … och gift inte bort era kvinnor till polyteistiska män.” – Sura al-Baqarah: 221

Ännu en grundprincip kan hämtas från denna vers. En man har själv rätt att ingå sitt äktenskap. Men i detta avseende är kvinnan inte fullständigt självständig. Det är hennes vårdnadshavares ansvar att gifta bort henne med någon. Det råder inget tvivel om att kvinnans samtycke måste inhämtas vid äktenskap. Ingen har rätt att gifta bort henne med någon mot hennes vilja. Så som det har berättats i en hadith:

**********************************

”En änka har större rätt än sin vårdnadshavare att fatta beslut om sig själv.”

**********************************

”En myndig flicka får inte giftas bort utan hennes tillstånd.”

Men eftersom en kvinnas äktenskap är nära förbundet med släktens intressen, är Koranens krav att kvinnans smak och vilja ensamma inte är tillräckliga när det gäller äktenskap; samtidigt måste även hennes manliga släktingars åsikter beaktas.

(3)

**********************************

”Betala dem deras brudgåva som ersättning för den njutning ni har fått av dem – betrakta den som en skyldighet.” – Sura an-Nisā: 24

**********************************

”Hur kan ni ta tillbaka den brudgåva ni har gett dem, när den ene av er har åtnjutit sexuell njutning av den andre?” – Sura an-Nisā: 21

**********************************

”Om ni skiljer er från dem innan ni har haft samlag med dem, men efter att brudgåvan har fastställts, ska ni betala hälften av den fastställda brudgåvan.” – Sura al-Baqara: 237

Av dessa verser framgår det att brudgåvan är ersättningen för den förmån (sexuella njutning) som mannen får genom närheten till sin hustru. Därför blir det obligatoriskt att betala hela brudgåvan efter att närheten har ägt rum, och den kan under inga omständigheter ogiltigförklaras eller upphävas. Men om hustrun frivilligt avstår från hela brudgåvan eller från en del av den, är det en annan sak.

**********************************

”Om de frivilligt avstår från en del av brudgåvan till er, får ni med glädje ta emot den.” – Sura an-Nisā: 4

Eller om hon avstår från det i utbyte mot khulʿ, är det en separat fråga.

**********************************

”Om hustrun befriar sig från äktenskapets band genom att ge någon ersättning, finns det ingen skuld i det.” – Sura al-Baqarah: 229

(4)

**********************************

”Även om ni har gett dem väldiga rikedomar som mahr får ni inte ta tillbaka ens en del av det.” – Sura an-Nisa: 20

Av denna vers framgår att ingen bestämd mängd mahr har fastställts i den islamiska sharia. Därför kan mängden inte begränsas genom godtyckligt stiftade lagar.

(5)

**********************************

”Männen har myndighet över kvinnorna, eftersom Allah har gett den ena gruppen företräde framför den andra och eftersom männen spenderar av sin förmögenhet för deras skull.” – Sura an-Nisa: 34

Utifrån denna vers är det obligatoriskt för mannen att sörja för kvinnans försörjning och bära hennes utgifter. Detta är ersättningen för den rätt till äktenskaplig auktoritet över kvinnan som mannen får genom äktenskapet. Kvinnans rätt till underhåll kan under inga omständigheter upphävas. Men om hon frivilligt avstår från denna rätt, eller om hon blir olydig mot sin make, är det en annan sak.

(6)

**********************************

”Den välbärgade ska sörja för (sin hustrus) försörjning i enlighet med sin rikedom, och den som har knappa tillgångar ska ge henne (sin hustru) underhåll i enlighet med vad Allah har skänkt honom som försörjning.” – Sura at-Talaq: 7

Här fastställs principen för hustruns försörjning och utgifter: när beloppet bestäms ska makens ekonomiska situation beaktas. För den förmögne ska beloppet fastställas i enlighet med hans rikedom, och för den fattige ska det fastställas i enlighet med hans förmåga.

(7)

**********************************

”Ge råd till de hustrur vars upproriskhet ni befarar, håll er borta från dem i sängen och tillrättavisa dem kroppsligen. Men om de blir lydiga mot er, sök då ingen väg att gå till överdrift mot dem.” – Sura an-Nisāʾ: 34

Utifrån denna vers kan man säga att mannen endast har fått rätt att bestraffa hustrun när hon intar en upprorisk hållning och följer olydnadens väg. Även i detta fall har två bestraffningsmetoder fastställts:

För det första: att överge sängen, det vill säga avstå från sexuellt umgänge.

För det andra: en lätt fysisk tillrättavisning, vilket endast är tillåtet när hon blivit fullständigt upprorisk.

Att överskrida denna gräns, det vill säga att bestraffa henne trots att hon inte är upprorisk, att utdela ett hårt straff för en vanlig grad av upproriskhet eller att överskrida gränsen för en lätt fysisk tillrättavisning även vid extrem upproriskhet, och allt liknande, ingår i orättfärdighet och överdrift.

(8)

**********************************

”Om ni fruktar att det ska uppstå osämja mellan man och hustru, utse då en medlare från mannens familj och en medlare från hustruns familj. Om de båda önskar försoning kommer Allah den Upphöjde att skapa samförstånd mellan dem.” – Sura an-Nisa: 35

I den nämnda versen har principen fastställts att om det uppstår gräl och tvister mellan man och hustru och det inte finns någon möjlighet för dem att själva nå en överenskommelse, bör man, innan man vänder sig till domstol för att lösa tvisten, utse en medlare bland mannens släktingar och en bland kvinnans släktingar. De ska tillsammans försöka lösa grälet mellan dem.

Genom uttrycken ’wa in khiftum’ och ’fab’athu’ tilltalas den person som har ansvar för muslimernas angelägenheter. Därför är det deras uppgift att utse medlare. Om medlarna inte lyckas nå någon överenskommelse, är det i slutändan den ansvarige ledaren för muslimerna (ulil amr) som får befogenhet att fatta beslut om försoning.

(৯)

**********************************

”Om ni fruktar att man och hustru inte kommer att kunna hålla sig inom de gränser som Allah har fastställt, så är det ingen synd för någon av dem om hustrun frigör sig från äktenskapets band genom att ge en ersättning.” – Sura al-Baqarah: 229

I denna vers sägs det att det som qadin framför allt måste beakta när han fattar beslut mellan man och hustru är huruvida mannen och hustrun kommer att kunna hålla sig inom de gränser som Allah har fastställt i sitt äktenskapliga förhållande. Om det finns en stark rädsla för att Allahs fastställda gränser kommer att överträdas, finns det inget viktigare skäl som kan göra beslutet att låta man och hustru fortsätta leva tillsammans tillåtet. Det viktigaste är att bevara Allahs fastställda gränser. Därför kan allt offras om det behövs.

**********************************

”De som överskrider de gränser som Allah har fastställt är orättfärdiga.” – Sura al-Baqarah: 229

(10)

**********************************

”Håll dem inte kvar i svårigheter för att behandla dem illa.” – Sura al-Baqarah: 231

I denna vers antyds ännu en viktig princip i den islamiska lagen. Den innebär att en kvinna inte får hållas bunden i en mans äktenskap på ett sådant sätt att det blir till skada för henne och leder till att hennes rättigheter kränks. Om de ska leva tillsammans måste det ske på ett rättvist sätt.

**********************************

”Lev med hustrurna på ett rättvist sätt.” – Sura an-Nisa: 19

Om hustrun ska återtas måste även det ske på ett rättvist sätt. ************* ”Hustrun ska återtas på ett rättvist sätt.” – Sura al-Baqarah: 220

Men där det inte finns något hopp om detta, utan där det i stället finns risk för skada genom att denna rätt berövas, är det nödvändigt att tillämpa ”tasrihum bi-ihsan” (att avskeda på ett anständigt sätt). Enligt profeten, frid vare med honom, innehåller den islamiska lagen nämligen inget skadligt och tillåter inte heller att någon skadas.

**********************************

”I islam finns inget skadligt, och det finns ingen möjlighet att orsaka skada.”

(11)

**********************************

”Luta er inte så mycket till en av hustrurna att de andra hustrurna tvingas förbli hängande.” – Sura an-Nisa: 129

Även om denna vers uppenbarades med anledning av en särskild händelse, lärs en allmän princip ut i dess sista del. Den innebär att ingen kvinna får lämnas i en sådan situation att hon förblir bunden i äktenskap med en man och väntar, utan möjlighet att få hans umgänge, samtidigt som hon inte heller är fri att gifta sig med någon annan.

(12)

**********************************

”För dem som avlägger īlāʾ mot sina hustrur finns en frist på fyra månader.” – Sura al-Baqara: 226

I denna vers antyds kvinnornas balanserade tålamod och uthållighet. Det innebär att de får berövas umgänge med sina makar i upp till fyra månader, så länge detta inte innebär någon form av plåga eller överträdelse av de gränser som Allah har fastställt. [Med stöd av denna princip befallde ʿUmar, må Allah vara nöjd med honom, att ingen gift man fick hållas borta från sitt hem genom att tjänstgöra i militären mer än fyra månader i sträck. – Författaren.] Därefter befaras det ena av två saker. Även denna vers uppenbarades med anledning av en särskild händelse, men utöver denna särskilda händelse ger versen vägledning även i andra frågor.

(13)

**********************************

”De som anklagar sina hustrur för zina och inte kan framlägga något annat vittne än sig själva.” – Sura an-Nur: 6

I denna vers beskrivs reglerna för liʿān. Det innebär att om en make anklagar sin hustru för zina men inte kan lägga fram några vittnesmål eller bevis, ska han fyra gånger svära att anklagelsen han har framfört är sann. Den femte gången ska han säga: ”Må Allahs förbannelse drabba mig om jag är en lögnare.” Därefter finns det bara ett sätt för hustrun att undgå straffet för zina. Även hon ska svära fyra gånger vid Allah och säga att anklagelsen som hennes make har framfört är falsk och grundlös. Den femte gången ska hon säga: ”Må Allahs vrede drabba mig om hennes makes anklagelse är sann.” När liʿān på detta sätt har avslutats ska makarna skiljas åt.

(14)

**********************************

”Men om kvinnan själv visar välvilja (genom att avstå från mahr), eller om den man som har äktenskapets band i sin hand visar välvilja (genom att betala hela mahr), då är det en annan sak.”

– Sura al-Baqara: 237

I den sista delen av den ovan nämnda versen förklaras principen att äktenskapets band ligger i mannens hand och att han har makt att hålla det bundet eller lösa det. Överallt i Koranen där skilsmässa nämns används maskulina verb, och skilsmässohandlingen förbinds med mannen. Till exempel: (om de skiljer sig – Sura al-Baqara: 227), (om han skiljer sig från henne – Sura al-Baqara: 230) och ”När ni skiljer er från kvinnor, skilj er då från dem med hänsyn till deras väntetid” – Sura at-Talaq: 1.

Dessa verser visar att mannen, i kraft av sin rätt som make, har full befogenhet att skilja sig från sin hustru eller att låta bli att göra det. Det kan inte stiftas någon lag som berövar honom denna rätt.

Men i islam har varje rätt försetts med villkoret att man vid användningen och utövandet av den inte får ta orättvisor till hjälp och inte får överskrida Allahs gränser. (Den som överskrider Allahs gränser gör orätt mot sig själv – Sura at-Talaq: 1.) Den som alltså överskrider Allahs gränser gör sig därmed förtjänt av att berövas sin egen rätt.

(Ni ska inte heller göra orätt, och ingen orätt ska göras mot er – Sura al-Baqara: 279.) Detta är en allmän princip som gäller inom varje del och i varje fråga i den islamiska lagen, och mannens rätt till skilsmässa utgör inget undantag.

Om en kvinna därför framställer anklagelser om orättvisor och övergrepp mot sin make, kommer saken i vederbörlig ordning att omfattas av versen [Om ni blir oense om något, hänskjut det då till Allah och Sändebudet – Sura an-Nisa: 59]. Om hennes anklagelse bevisas vara berättigad, har den myndighet som verkställer lagen, det vill säga den person som ansvarar för muslimernas alla angelägenheter, rätt att beröva maken hans befogenhet och själv utöva den. Den rätt som i den islamiska sharia har getts åt qadin att upplösa äktenskapet, skilja man och hustru åt och verkställa skilsmässa [att beröva maken hans rätt till skilsmässa och själv, i egenskap av qadi, skilja kvinnan från hennes make] bygger på denna princip. En grupp rättslärda har utifrån versen dragit följande slutsats: ”Den rätt till skilsmässa som har getts åt mannen har inte knutits till något villkor, och det finns inget undantag från denna princip. Om mannen inte går med på skilsmässa har qadin under inga omständigheter rätt att ta skilsmässobefogenheten från maken och själv utöva den.” Men Koranen stöder inte denna slutsats. I Koranen har till och med den främsta av människans rättigheter, rätten att leva, gjorts villkorad genom ett särskilt uttryck. Hur skulle då hans rätt till skilsmässa vara ovillkorlig? Om maken begår orättvisor, överskrider alla Allahs gränser och dessutom kränker den andra partens alla rättigheter, är det ändå orimligt att hävda att makens rätt till skilsmässa ska betraktas som obegränsad och ovillkorlig och att den måste lämnas orörd.

(15)

**********************************

”Skilsmässa två gånger: därefter ska hustrun antingen behållas på ett rättvist sätt eller avskedas på ett hederligt sätt.” – Sura al-Baqara: 229

**********************************

”Om maken därefter skiljer sig från hustrun för tredje gången, är hon inte tillåten för sin tidigare make förrän hon har gift sig med en annan man.” – Sura al-Baqara: 230

I denna vers har antalet skilsmässor beskrivits. Det innebär att de två första skilsmässorna kan återtas, medan den tredje skilsmässan är en mughallaza-skilsmässa (en skilsmässa som fullständigt upplöser det äktenskapliga förhållandet).

Relevanta ämnen

I föregående kapitel beskrevs de grundläggande föreskrifterna i ordningsföljd. Nu kommer vi på samma sätt att i ordningsföljd beskriva de relevanta föreskrifter som hör samman med var och en av dessa grundläggande bestämmelser. Här vill vi inte undersöka alla relevanta frågor, utan vi kommer att beskriva de särskilda fiqh-rättsliga föreskrifterna i sådana frågor där det, med hänsyn till tidens behov och omständigheter, krävs nya överväganden och analyser.

1. Om endera av makarna avfaller från sin religion

I vår tid har problemet med apostasi blivit allvarligt. När män avfaller från sin religion uppstår ingen större komplikation. Detta beror på att en muslimsk kvinna inte kan förbli gift med en icke-muslimsk man. Alla är överens om detta. Men när kvinnor avfaller från sin religion har ett komplicerat problem uppstått. Många kvinnor har blivit, och blir, avfällingar endast för att undkomma en tyrannisk eller olämplig makes grepp. I sådana fall tillämpar de engelska domstolarna den uttryckliga ståndpunkt som återges från imam Abū Ḥanīfa (må Gud vara nöjd med honom) i Hidāya och andra böcker. Det vill säga

**********************************

”Om endera av makarna blir avfällig, upplöses äktenskapet utan skilsmässa.” [Det vill säga att kvinnan blir förbjuden för sin muslimske make, men genom denna separation får hon inte rätt att gifta sig med någon annan. – Författaren.]

Men de indiska lärda vill, för att hindra denna typ av apostasi, följa fatwor från experter i Balkh och Samarkand samt vissa experter i Bukhara. Sammanfattningen av dessa är att äktenskapet inte upplöses om hustrun blir avfällig; hon förblir i stället bunden i äktenskapet med sin muslimske make. Grunden för denna fatwa är att eftersom sådana kvinnor endast blir avfällingar för att frigöra sig från äktenskapets band, ska apostasin inte anses påverka äktenskapet, så att denna väg av list och bedrägeri stängs. Men det finns flera svårigheter med att anta denna fatwa. De lärda har uppenbarligen ännu inte uppmärksammat dem.

För det första: När det gäller islam och otro godtar både landets gällande lag och den islamiska sharīʿan endast ett muntligt erkännande. Vi har inte heller något sätt att bevisa att kvinnan inte har avfallit från religionen i sitt hjärta, utan endast blivit avfällig för att frigöra sig från sin makes grepp.

För det andra: När det gäller en kvinna som övergår till någon av de religioner som bygger på uppenbarade skrifter, kan man genom att utnyttja **************-versen argumentera på ett annat sätt och säga att hon får förbli gift med en muslimsk man. Men om kvinnan blir hindu eller majūsī (eldsdyrkare), eller övergår till någon annan religion utan en uppenbarad skrift, strider det uppenbart mot Koranens tydliga föreskrift att hon förblir gift med en muslimsk man.

För det tredje: Hur kan islamisk lag tillämpas på en kvinna som har lämnat islams gränser och övergått till en annan religion? Vi lever under en icke-muslimsk stat. [Boken skrevs under en tidigare period. – Översättaren.] Enligt denna stats syn är muslimer, hinduer och sikher alla jämlika. Hur kan vi förvänta oss att denna stat, när en kvinna var muslim och gifte sig enligt islamisk sed men senare, låt oss säga, anslöt sig till sikherna eller Arya Samaj, skulle tvinga henne att förbli i detta äktenskap mot hennes vilja?

Enligt vår uppfattning kan de indiska lärda därför inte alls dra nytta av fatworna från de lärda i Samarqand och Balkh i fråga om apostasi. Det väsentliga är egentligen att se varför kvinnor blir apostater. Vi kan med fast övertygelse säga att i verkligheten är det endast två till fyra procent bland dem som kan vara sådana att deras trosföreställningar faktiskt har förändrats. Det som i verkligheten driver dem mot apostasi är helt enkelt att kvinnor i många fall av förtryck och misshandel, enligt de lagar som gäller i dag, inte har någon möjlighet att framföra sina klagomål. Maken utsätter henne för allt hårdare misshandel, men hustrun kan inte få khulʿa från honom. Maken är arbetsoförmögen, vansinnig, ytterst våldsam till sin natur, drabbad av en motbjudande sjukdom eller fast i allvarliga dåliga vanor; hustrun vill inte ens höra hans namn, och deras ömsesidiga relation är bruten – men ingen väg står öppen för henne att befrias från äktenskapets band. Maken är försvunnen och ingen har hört något från honom på åratal. Livet har blivit outhärdligt för hustrun, men hon har ingen möjlighet att befrias från denna svåra situation.

Sådana beklagliga omständigheter tvingar i själva verket kvinnor att söka skydd från islam i otro. Att här och där hämta fram detaljerade rättsliga frågor från fiqh är inte det rätta sättet att motverka denna tendens. På så sätt skulle man, genom att stänga dessa olyckliga kvinnor ute från möjligheten att söka skydd i otrons famn, tvinga dem att begå självmord i stället för att bli apostater. Den rätta vägen är snarare att vi själva ser över våra lagar och, i enlighet med situationens och behovets krav, ändrar och korrigerar de ijtihād-baserade lagar vars stränghet tvingar våra systrar och döttrar att lämna islams band och söka skydd i otro. I den mån det kan sägas om Allahs och Hans sändebuds bindande föreskrifter (nuṣūṣ) finns där inte bara ingen stränghet som skulle kunna tvinga någon att bli apostat, utan inte ens något som skulle orsaka den minsta skada. Denna stränghet kan endast iakttas i vissa ijtihād-baserade lagar. Genom att ändra dessa ijtihād-baserade lagar med hjälp av andra lagar kan man för alltid stänga vägen till apostasi för muslimska kvinnor.

2. Myndiga personers utövande av sin rätt

Även om denna princip har fastställts i den ädla Koranen – att ”vårdnadshavarnas åsikt har betydelse när det gäller en kvinnas äktenskap” – framgår det av den förklaring som den ädle Profeten (s) gav genom sina ord och handlingar att betydelsen av att fästa vikt vid vårdnadshavarnas åsikt inte är att kvinnan själv inte alls skulle ha någon bestämmanderätt i denna viktiga fråga i sitt liv. Tvärtom gav Guds sändebud (s) uttryckligen kvinnor rätten att deras samtycke måste inhämtas när det gäller äktenskap. I Abu Dawud, Nasāʾī, Ibn Mājah och Musnad Ahmad återges därför, med Ibn ʿAbbās som berättare: En flicka klagade inför Guds sändebud (s): ”Min far har gift bort mig mot min vilja.” Han sade: ”Du har rätt att avvisa detta äktenskap eller godkänna det.”

I Nasāʾī återges från Khansāʾ bint Khidhām (må Allah vara nöjd med henne) att hennes far hade gift bort henne mot hennes vilja. Guds sändebud (s) gav även henne samma rätt.

I Dār al-Quṭnī återges från Jābir (må Allah vara nöjd med honom) att Guds sändebud (s) i ett liknande fall skilde mannen och hustrun åt endast därför att kvinnan hade blivit bortgift utan sitt samtycke.

I Nasāʾī återges från ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) att en kvinna klagade inför Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) över att hennes far hade gift bort henne med sin brorson mot hennes vilja. Guds sändebud (s) gav henne rätt att låta äktenskapet bestå eller att avvisa det. Då sade hon: ”O Guds sändebud! Jag godkänner det som mina föräldrar har gjort. Mitt syfte var endast att låta kvinnorna veta att deras fäder inte har bestämmanderätt i denna fråga.”

Det nämns i Muslim, Abu Dawud, Tirmidhī, Nasāʾī och al-Muwaṭṭaʾ att Guds sändebud (s) sade:

**********************************

”En änka har större rätt att bestämma över sitt omgifte än hennes förmyndare, och den unga kvinnans samtycke måste inhämtas när hon ska giftas bort.”

Det har återberättats från Abu Hurayra (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

**********************************

”En änka får inte giftas bort utan att hennes samtycke har inhämtats, och en oskuld får inte giftas bort förrän hennes samtycke har erhållits.”

3. Förmyndarens tvång och övergrepp

Av de hadither som nämnts ovan framgår att en av sharias grundprinciper är att kvinnans samtycke är absolut nödvändigt i fråga om äktenskap. Frågan är nu: om en minderårig flicka gifts bort av sin far eller av någon annan förmyndare, har hon då fortfarande rätt att lämna sitt samtycke? I denna fråga har våra rättslärda utfärdat fatwor om att om en minderårig flicka har giftits bort av någon annan än hennes far eller farfar, har hon, så snart hon uppnått myndig ålder, rätt att låta äktenskapet bestå eller att avvisa det. Men om hon har giftits bort av sin far eller farfar har hon inte rätt att avvisa äktenskapet. Om det däremot bevisas att fadern eller farfadern har missbrukat sin makt, kvarstår denna rätt. Det är exempelvis fallet om han (maken) är en fasiq, skamlös eller ökänd för att följa förkastliga vägar i sina handlingar och för sin oförsiktighet.

”Åsikten att fadern och farfadern har rätt att tvinga en minderårig flicka och att hon inte kan avvisa det äktenskap de ingått åt henne efter att hon uppnått myndig ålder” är inte bevisad genom någon vers i Koranen eller någon hadith av den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). [I verket al-Mabsut lyckades imam Sarakhsi, efter stora ansträngningar, lägga fram endast ett enda bevis. Det är följande: Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) gifte bort Aisha (må Allah vara nöjd med henne) med den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) medan hon fortfarande var minderårig. När hon hade uppnått myndig ålder sade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte till henne: ’Du har rätt att godta eller avvisa detta äktenskap.’ Om en minderårig flicka däremot hade haft en sådan rätt, skulle Allahs Sändebud, när verserna om valfrihet i Koranen (sura al-Ahzab, verserna 28 och 29) uppenbarades, även i detta fall ha gett dem samma valfrihet som han gav dem beträffande huruvida de skulle förbli hans hustrur eller inte. – Del 4, s. 213.]

Av detta framgår att det, trots omfattande efterforskningar till stöd för vårdnadshavarens rätt att utöva tvång, inte har varit möjligt att lägga fram något annat bevis från Koranen och sunnan än detta svaga bevis. Detta bevis är så svagt att jag måste förvånas över hur en personlighet som Shams al-A’imma al-Sarakhsi kunde bygga grunden för en så viktig fråga på det. Ändå tänkte han inte på att den uppfattning han höll på att formulera skulle leda till att otaliga kvinnors rättigheter för alltid skulle kränkas. Om det verkligen hade varit korrekt att en dotter, enligt haditherna, efter att ha blivit myndig inte har rätt att utöva sin beslutanderätt beträffande ett äktenskap som hennes far ingått för hennes räkning, skulle detta endast ha kunnat vara korrekt om Hazrat Aisha efter att ha blivit myndig hade avvisat det äktenskap som hennes far ingått för hennes räkning, eller om hon hade begärt rätten att utöva den ”myndiga kvinnans valrätt” mot detta äktenskap och Profeten hade svarat henne: ”Nej, nu har du inte denna rätt, eftersom din far gifte bort dig när du var liten.” Men det finns ingen sådan hadith. Inte heller nämns det i någon hadith ens det minsta om att Hazrat Aisha uttryckligen skulle ha sagt: ”Profeten gav mig inte någon valrätt i denna fråga.” Hela slutsatsen bygger endast på följande påstående: eftersom det inte nämns i någon hadith att Profeten gav Hazrat Aisha ”valrätt”, måste man acceptera att han inte gav henne valrätten (att godkänna eller avvisa äktenskapet). Och eftersom han inte gav henne denna valrätt drar man slutsatsen att sådana flickor inte har rätt att utöva sin beslutanderätt.

När Shams al-A’imma lade fram ett så lättvindigt bevis hade han inte heller i åtanke att det faktum att en händelse inte nämns i en hadith inte kan vara bevis för att händelsen inte ägde rum. Det föll honom inte heller in att om en flicka efter att ha blivit myndig samtyckte till sin fars handling, inte uttryckte något missnöje med den och inte alls gjorde anspråk på att utöva den ”myndiga kvinnans beslutanderätt” mot sin far, och hon därför inte fick någon valrätt, hur kan detta då i slutändan utgöra bevis för att en dotter över huvud taget saknar rätten att utöva den ”myndiga kvinnans beslutanderätt” mot sin far? Om människors rättigheter börjar inskränkas med hjälp av sådana argument, kan någon lika gärna hävda att eftersom en viss person på en viss plats inte fick vatten, då han aldrig hade bett om det, bör ingen få vatten.

Ett ännu märkligare argument från Shams al-A’imma är att om en dotter har rätt att utöva den ”myndiga kvinnans beslutanderätt” mot sin far, skulle Profeten utan att Hazrat Aisha framställde något krav naturligtvis ha gett henne denna valrätt. Efter att versen om valrätten hade uppenbarats gav han nämligen sina hustrur denna valrätt. Med andra ord går Shams al-A’immas argument ut på att eftersom Allah den Upphöjde gav en uttrycklig föreskrift i en viss fråga och Profeten därför handlade på ett visst sätt, skulle han ha handlat exakt på samma sätt även i en annan fråga. I själva verket gav Allah den Upphöjde honom ingen föreskrift i denna fråga.

De lärda vill att sådana svaga argument ska godtas blint. Den som inte är villig att godta dem riskerar nämligen att stämplas som icke-muqallid. – Författaren. I stället bygger detta på följande antagande av juristerna: ”Eftersom fäder och farfäder inte kan önska flickan något ont, bör det äktenskap som de ingår för hennes räkning vara bindande för henne.” Därför sägs det i Hidaya:

**********************************

”Om en pojke eller en flicka gifts bort av sin far eller farfar medan han eller hon är minderårig, har han eller hon efter att ha blivit myndig inte rätt att godkänna eller avvisa detta äktenskap. Detta beror på att faderns eller farfaderns beslut i deras fråga betraktas som slutgiltigt. (En far kan aldrig skada sitt barn.) Dessutom är deras kärlek och ömhet för dem odiskutabel. Därför är ett äktenskap som ingås med deras samtycke efter att de blivit myndiga lika bindande som ett sådant äktenskap.”

Men detta är endast ett qiyasbaserat rättsligt avgörande, som inte är och inte heller kan vara okränkbart på samma sätt som Allahs och Hans Sändebuds föreskrifter. Mot det kan olika invändningar framföras, både utifrån Koranens och hadithernas bevis och utifrån förnuftet. Till exempel:

För det första: Det framgår av en autentisk hadith att Profeten gifte bort Hazrat Hamzas minderåriga dotter med Umar ibn Abu Salama och sade: När hon blir myndig har hon rätt att avvisa eller godkänna detta äktenskap. Denna hadith bevisar fullt ut att en minderårig flicka har den ”myndiga kvinnans valrätt”. Profeten gav nämligen ingen förklaring av innebörd att eftersom han inte var flickans far, utan hennes kusin på faderns sida, var det äktenskap som han ingick för hennes räkning inte bindande för henne.

Två: Det är märkligt att en vuxen dotter har rätt att göra sin egen bedömning gentemot sin far och farfar, men att hennes rättigheter helt berövas henne om hon fortfarande är minderårig. Trots att lagstiftaren, med hänsyn till kvinnans viktiga anknytning till alla äktenskapets angelägenheter, har gett henne denna rätt, är den lika stor i båda fallen. Om en förmyndare, på grundval av att vara ”den som har det slutgiltiga beslutet” och ”den yttersta kärlekens källa”, kan ha rätt att tvinga henne, borde han ha samma rätt även över den vuxna dottern, på samma sätt som det hävdas i fråga om den minderåriga. Men när förmyndaren inte har rätt att utöva tvång över den vuxna dottern, varför skulle han då ha denna rätt över den minderåriga dottern?

Tre: Att fadern och farfadern skulle vara ”den yttersta kärlekens källa” och ”den som har det fullständiga beslutet” är inte något säkert eller bevisat. Ett analogislut (qiyās) har upprättats enbart med hänsyn till vad som är mest sannolikt. Men många händelser har inträffat och inträffar fortfarande som motsäger detta antagande, och av dem får man knappast något bevis på gränslös kärlek eller fullkomligt omdöme.

Fyra: Även om detta antagande skulle vara riktigt finns det ändå en mycket stor risk för att fadern och farfadern, drivna av goda avsikter och i egenskap av yttersta kärlekens källa och fullständiga beslutsfattare, gifter bort sin minderåriga dotter med en minderårig pojke, varefter pojken når vuxen ålder och visar sig vara oduglig och grusar deras förhoppningar—särskilt i vår tid, när ordningen för islamisk undervisning och fostran har fallit samman. Bristerna i utbildning och fostran frambringar ytterst demoniska karaktärer, och runt muslimerna råder en så fördärvad miljö att dess skadliga inflytande drabbar de ungas karaktär och vanor. Under sådana förhållanden är det mycket nödvändigt att motverka seden att gifta bort barn i alltför ung ålder och åtminstone inte göra sådana äktenskap bindande. Många pojkar, om vilka man till en början kunde hoppas något gott, blir senare lågsinnade, hemfaller åt dåliga vanor och fastnar i trosföreställningar som strider mot Allah. Under dessa omständigheter blir faderns och farfaderns tvångsmakt i själva verket en fara för dem själva.

Fem: Om fadern och farfadern missbrukar sin myndighet blir det mycket svårt för en flicka att utöva sin ”rätt till pubertetsvalet” mot dem. Hon skulle då behöva lägga fram bevis inför domstolen på deras onda avsikter, orättvisa handlande, skamlöshet, onda baktankar, oförstånd, dumhet och liknande. Och detta är inte bara svårt för henne, utan också klandervärt.

Av dessa skäl behöver denna underordnade rättsvetenskapliga fråga omprövas. Förnuft och klokhet kräver att man korrigerar denna rent ijtihād-baserade fråga och ger minderåriga pojkar och flickor rätt till ”pubertetsvalet” under alla omständigheter efter att de nått puberteten. [Vi har inte behandlat frågan om den minderårige pojken här, eftersom han även efter att ha nått puberteten fortfarande har möjlighet att skilja sig. – Författaren.]

4. Utövandet av pubertetsvalet är villkorat

Även i denna fråga finns ytterligare en ijtihād-baserad rättsvetenskaplig fråga som förtjänar att granskas. När det gäller andra förmyndare än fadern och farfadern lyder deras fatwa: ”Om de gifter bort sin minderåriga jungfruliga dotter har hon rätt att utöva pubertetsvalet. Villkoret är dock att hon omedelbart uttrycker sitt avståndstagande så snart det första tecknet på att hon nått puberteten visar sig. Om hon inte omedelbart meddelar sitt avståndstagande när hennes första menstruation visar sig, upphör denna rätt.” Det märkliga är att de endast har ställt detta villkor för den minderåriga jungfruliga dottern (bākira). När det gäller en sayyiba [en änka eller frånskild kvinna. Om en flicka har haft sexuellt umgänge med en man före puberteten—oavsett om det skedde genom äktenskap eller genom otukt—räknas även hon som sayyiba. – Författaren.] och en minderårig pojke är regeln däremot att rätten att häva äktenskapet kvarstår efter puberteten tills han eller hon uttrycker sitt samtycke.

Vi har inte funnit stöd i Koranen eller haditherna för det villkor som har ställts upp för den minderåriga flickan. Även detta är en ijtihād-baserad rättsvetenskaplig fråga och behöver korrigeras. Det enda skälet till att rätten att häva äktenskapet har gjorts villkorad av att personen når puberteten är att människan vid puberteten utvecklar förmågan att skilja mellan gott och ont. Med hjälp av kunskap och förnuft kan hon fatta beslut som ansvarig för alla sina angelägenheter. Men det betyder inte att en stor förändring omedelbart inträffar så snart det första tecknet på puberteten visar sig, eller att hon genast får förmågan att fatta beslut. Även om man för argumentationens skull skulle medge att en sådan förändring sker, kan sayyibans och den minderårige pojkens situation inte vara annorlunda än den jungfruliga dotterns. När deras ”pubertetsval” därför har förlängts tills de genom sina ord och handlingar uttrycker sitt samtycke, vilket skäl kan det då slutligen finnas för att inte ge den jungfruliga dottern tillräckligt med tid att fatta ett genomtänkt beslut? Jämfört med en vuxen änka (sayyiba) och en ung man har en oerfaren jungfrulig dotter större rätt till detta uppskov. Denna hjälplösa flicka är nämligen mycket mer oerfaren än de båda.

5. Brudgåvan

När det gäller brudgåvan är det allmänt erkänt att Allahs och Hans Sändebuds lag inte har fastställt någon övre gräns för den. En välkänd händelse berättar att hadhrat Umar (må Allah vara nöjd med honom), under sin kalifatstid, ville fastställa brudgåvans övre gräns till fyrtio uqiyya [en uqiyya är fyrtio dirham – översättarens anmärkning]. Men en kvinna invände mot detta och sade att ni, med hänsyn till Koranversen: ***************** (Om ni har gett någon av hustrurna en stor mängd rikedom, så får ni inte ta tillbaka ens en liten del av den), inte har rätt att göra detta. När hadhrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde hennes argument från Koranen sade han: ************** (En kvinna har talat sanning, men en man har gjort fel.)

Följaktligen finns det, så långt det gäller att begränsa brudgåvans storlek, ingen grund för detta i lagen. Men det framgår av autentiska hadither att det är förkastligt att överdriva genom att fastställa en mycket stor brudgåva och att bestämma en brudgåva som överstiger mannens ekonomiska förmåga. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

**********************************

”Försök att förena kvinnorna med männen och överskrid inte gränserna när ni fastställer brudgåvan.”

Abu Amr al-Aslami (må Allah vara nöjd med honom) gifte sig med en kvinna mot en brudgåva på två hundra dirham. Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade:

**********************************

”Även om ni fick se dirham strömma i era floder och kanaler, skulle ni kanske ändå inte ge en större brudgåva.”

Hazrat Anas (må Allah vara nöjd med honom) gifte sig med en kvinna mot en brudgåva på fyra uqiyya (160 dirham). Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade:

**********************************

”Det verkar som om ni gräver ut silver ur detta berg.”

Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Överskrid inte gränserna när ni fastställer kvinnors brudgåvor. Om detta hade varit något som gav ära i det jordiska livet och varit ett uttryck för gudsfruktan inför det kommande livet, skulle Guds sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ha uppskattat det mer än ni. Men ingen av hans hustrur eller döttrar hade en brudgåva på mer än tolv uqiyya.”

Detta gällde alltså endast att fastställa en hög brudgåva. Men den sed som har blivit rådande i vårt land är ännu mer avskyvärd. Här skrivs uppskjutna brudgåvor på tiotusentals och hundratusentals rupier in i äktenskapskontrakten. De har emellertid varken möjlighet att betala dessa enorma summor eller skriver in dem med avsikten att faktiskt betala dem när de fastställs. Denna sed har överskridit all anständighets gränser och blivit en orsak till katastrof för äktenskapet. Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har förklarat detta utförligt:

**********************************

”Den som gifter sig med en kvinna mot en brudgåva och har för avsikt att inte betala den är en äktenskapsbrytare, en otuktig. Och den som tar ett lån men har för avsikt att inte betala tillbaka det är en tjuv.” – Kanz al-Ummal. [Betydelsen av att betala brudgåvan, såsom den framgår av denna hadith, är tydlig för alla. Till dem som enligt den sed som råder i landet har fastställt brudgåvor som överstiger deras ekonomiska förmåga vill jag, med stöd av ovanstående hadith, ge rådet att övertala sina hustrur att gå med på en brudgåva som motsvarar deras förmåga och som de kan betala antingen på en gång eller i delbetalningar. Jag vill också råda rättfärdiga kvinnor att gå med på att ta emot en sådan reducerad brudgåva. Varje gudfruktig muslim är därefter skyldig att så snart som möjligt befria sig från denna brudgåvans börda. Brudgåvan är en form av skuld. Att dö med en skuld på sig, vare sig medvetet eller vårdslöst, är så avskyvärt att Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vägrade att förrätta begravningsbönen för sådana personer. – Författaren.]

Den brudgåva som tillkommer hustrun är för mannen en form av skuld. Därför är den alternativa termen i det bengaliska muslimska samhället দেনমোহর (denmohor). – Översättaren]

Detta är den inneboende bristen eller skadan med den typ av mahr som nämndes ovan. Den öppna skadan är inte mindre allvarlig. Det egentliga syftet med att fastställa ett sådant mahr är att maken inte ska kunna skilja sig från hustrun. Men följden blir att när oenighet uppstår mellan makarna och det blir omöjligt för dem att fortsätta leva tillsammans, blir detta överdrivna mahr en olycka i kvinnans liv. Maken skiljer sig inte enbart av rädsla för en rättsprocess om mahr, medan den stackars hustrun i åratal, ja kanske hela livet, förblir fast i en plågsam situation. Bland de saker som i dag ofta utsätter kvinnor för fara är det överdrivna mahret en viktig faktor. Om ett balanserat mahr fastställs med rättvisa och billighet, kommer omkring sjuttiofem procent av problemen att lösas innan de hinner bli komplicerade.

Enligt vår mening kan man, utan att motsätta sig den islamiska sharia, gå till väga på följande sätt för att rätta till detta: Om det rör sig om muʿajjal-mahr (********) [det mahr som måste betalas kontant omedelbart – författaren], kan de båda parterna fastställa vilket belopp de vill, utan någon begränsning. Men om det rör sig om muʾajjal-mahr (**********) [det mahr som kan betalas även efter en tid – författaren], måste avtalet enligt gällande ordning skrivas på stämpelpapper, och ett stämpelvärde motsvarande femtio procent av mahrbeloppet måste fästas på mahret. Ett mahravtal som är skrivet utan stämpel, eller med en stämpel vars värde är femtio procent lägre, ska inte anses godtagbart för att framställa ett krav. Om en sådan lag införs kommer även denna från början till slut bristfälliga ordning för muʾajjal-mahr lätt att upphöra. Då tvingas människor fastställa mahr efter sin ekonomiska förmåga och i stället för att slösa pengar kommer de vid äktenskapet att betala mahret kontant, i form av rikedom, egendom och mark. När förhållandena har förändrats kan detta villkor också överges.

6. Hustruns försörjning

I denna fråga finns det två aspekter av tvisten. För det första har maken möjlighet att ordna hustruns underhåll och försörjning, men gör det inte. För det andra saknar han möjlighet att ordna hennes försörjning.

I den första situationen är alla rättslärda överens om att qadin på alla möjliga sätt kan tvinga honom att betala hustruns underhåll. Men om han inte följer qadins anvisning råder det oenighet bland de rättslärda om vad som bör göras i denna situation. Enligt de hanafitiska rättslärda finns det inget att göra. Kvinnan får själv ordna sin försörjning – antingen genom att ta ett lån i makens namn, genom kroppsarbete eller genom hjälp från någon välvillig person.

De rättslärda inom den malikitiska rättsskolan anser däremot att qadin själv har rätt att verkställa en skilsmässa i denna situation. En grupp hanafitiska lärda har föredragit att anta denna fatwa från den malikitiska rättsskolan. De har dock knutit följande villkor till den: kvinnan måste antingen vara oförmögen att ordna sin egen försörjning, eller kunna försörja sig själv men löpa risk att falla i synd om hon lever åtskild från sin make.

Men detta villkor förefaller inte alls riktigt. Enligt den Heliga Koranen är det hustruns rätt att få underhåll. I utbyte mot detta har maken rätt till äktenskapligt umgänge med henne. När någon avsiktligt vägrar att fullgöra denna skyldighet finns det ingen rimlig anledning att med tvång hålla kvinnan fången i sitt äktenskap. Hur kan den som vägrar att ge något i utbyte mot en sak, och vägrar att betala dess pris, till slut fortsätta ha rätt till denna sak och denna ersättning? Så länge en kvinna är gift med en man är det makens ansvar att bära hennes kostnader. På vilka grunder av rättvisa kan man i denna situation till slut lägga på henne ansvaret att själv försörja sig, bli en börda för sina släktingar eller göra det orimliga försöket att få ett lån i en tyrannisk makes namn?

I det andra fallet är de hanafitiska juristernas uppfattning återigen att kvinnan ska uppmuntras att ha tålamod och hoppas på belöning, och att man ska säga till henne: ”Tillbringa dagarna genom att låna pengar eller ta hjälp av välvilliga personer.” Enligt Imam Aʿzam (r) ska de som brukade försörja sådana flickor när de var ogifta även i detta fall ansvara för hennes försörjning. Men Imam Malik, Imam al-Shafiʿi och Ahmad ibn Hanbal (r) har rättsskolan att om kvinnan inte kan leva med en sådan make och begär skilsmässa, ska hon få skiljas. Enligt Imam Malik (r) ska maken få en, två eller tre månader, eller en annan rimlig tidsfrist. Imam al-Shafiʿi (r) har endast medgett en frist på tre dagar. Imam Ahmad (r) har utfärdat fatwan att makarna omedelbart ska skiljas.

Den grundprincip i Koranen som har nämnts i versen ****************** stöder inte bara de tre imamernas ståndpunkt, utan även haditherna och följeslagarnas handlingar stöder deras uppfattning. I verken av Daraqutni och Bayhaqi har ett avgörande av den ädle Profeten (s) återberättats: ”Om mannen inte ger sin hustru underhåll ska äktenskapet mellan dem upplösas.” Detta har också återberättats från Hazrat Ali (ra), Hazrat Umar (ra) och Hazrat Abu Huraira (ra). Bland tabiinerna var även Said ibn al-Musayyibs fatwa sådan. Efter att ha analyserat och granskat saken handlade Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz (ra) enligt ovanstående fatwa. Hanafiternas bevis är däremot denna vers:

**********************************

”Och den som har fått knapphändig försörjning ska spendera av det som Allah har gett honom. Allah ålägger ingen att spendera mer än vad Han har gett honom.” – Sura at-Talaq: 7

Men denna vers bevisar endast att ingen bestämd nivå för underhåll har fastställts i sharia, utan att underhållets storlek beror på försörjarens ekonomiska förmåga. Den nämnda versen betyder inte att en kvinna på en plats där det saknas möjlighet att ordna hennes försörjning ska tvingas leva utan underhåll. Det är utan tvekan fråga om en yttersta uppoffring. En kvinna som, trots att hon uthärdar motgångar och hunger, samtycker till att leva tillsammans med sin make visar en sådan uppoffring. Islam lär ut just denna form av uppoffring, och en ädel kvinna bör ha denna egenskap. Men moralisk undervisning är en sak och laglig rättighet en annan. Att få underhåll är hustruns lagliga rättighet. Om hon frivilligt och med tillfredsställelse avstår från denna rättighet och föredrar att stödja sin make utan underhåll, är det mycket lovvärt. Men om hon inte vill eller inte kan avstå från denna rättighet, finns det ändå ingen möjlighet inom den islamiska lagens rättvisa och billighet att plåga henne och med tvång försöka få henne att inta den högsta nivån av uppoffring.

Därför anser vi att Imam Maliks madhhab i denna fråga är den bästa bland alla madhhab. Denna madhhab föreskriver skilsmässa efter att maken har fått en rimlig tidsfrist.

7. Olaglig misshandel

Koranversen:

**********************************

”Och de kvinnor vars olydnad ni fruktar: försök få dem att förstå, håll er borta från dem i sängen och slå dem. Men om de sedan lyder er, sök då ingen anledning att förtrycka dem.” – Sura an-Nisa 4:34

Utifrån denna vers har maken ingen rätt att utan giltig anledning utsätta sin hustru för någon form av hårdhet eller övergrepp, vare sig det handlar om fysiska eller verbala övergrepp. Om han gör det har hustrun rätt att söka rättslig hjälp. Vi har inte funnit några detaljerade föreskrifter i denna fråga. Men vi anser att den islamiska lagens grundprinciper ger tillräckligt utrymme för att ge qadin befogenhet att skydda kvinnan från sådana övergrepp och att upplösa äktenskapet när övergreppen är outhärdliga. I dag ser vi att en allmän sed att behandla kvinnor orättvist har blivit etablerad på olika nivåer. ”Äktenskaplig auktoritet” uppfattas som en obegränsad och oinskränkt licens att utöva förtryck, övergrepp och tvång. För att motverka denna tendens är det ytterst angeläget att införa nya bestämmelser i lagen. Om inte annat är det åtminstone absolut nödvändigt att vanan att slå och förolämpa räknas som en giltig grund för att begära khula. Om en sådan dålig vana bevisas hos en make, bör hans hustru få möjlighet att få khula utan någon ersättning.

8. Utnämning av skiljemän

Det tillvägagångssätt som Ali (må Allah vara nöjd med honom) använde i detta fall visar oss den rätta vägen. I verket Kashful-Ghummah nämns att när ett mål mellan en man och hans hustru framlades inför honom, utfärdade han enligt anvisningen i versen **************** i Koranen följande beslut: ”De ska vardera utse en skiljeman från sin sida.” Därefter sade han till de båda skiljemännen: ”Er uppgift är att förlika dem om ni anser det lämpligt.” Sedan frågade han kvinnan: ”Är du villig att godta dessa båda skiljemäns beslut?” Hon svarade: ”Ja, det är jag.” Därefter ställde han mannen samma fråga. Han svarade: ”Om de förlikar oss båda kommer jag att godta deras beslut. Men om de skiljer oss åt kommer jag inte att godta det.” Med anledning av detta sade han:

**********************************

”Du har ingen sådan rätt. Du får inte ta ett enda steg från denna plats förrän du har uttryckt ditt samtycke, liksom denna kvinna.”

När det gäller sådana familjegräl mellan makar som inte har samband med större och viktigare juridiska frågor är det bäst att använda denna förlikningsmetod. Det är nödvändigt att införa vissa bestämmelser i lagen som i detalj förklarar skiljemannaförfarandet, skiljemännens befogenheter, hur deras gemensamma beslut ska genomföras samt hur domstolen ska agera vid meningsskiljaktigheter. Inom den islamiska lagen är det en mycket värdefull ordning att familjegräl och tvister så långt som möjligt bör hindras från att väckas inför en offentlig domstol. Om en sådan tvist ändå hamnar i domstol bör domaren, innan han undersöker saken och fattar beslut, söka hjälp från ansvariga personer i både makens och hustruns familjer för att lösa problemet. Detta förslag bör betraktas som en barmhärtighet för samhällslivet.

9. Befogenhet att häva äktenskapet (faskh) när ett fel bevisats [”Khiyar faskh”, det vill säga befogenheten att efter äktenskapets ingående säga: ”Detta äktenskap är inte godtagbart för mig.” – Författaren]

Det råder stor oenighet bland fiqh-lärda när det gäller att fastställa makars defekter. En grupp anser att varken mannen eller hustrun har rätt att upplösa äktenskapet på grund av en defekt hos den andra parten. Därför står det i verket Durr al-Mukhtār:

**********************************

”Varken mannen eller hustrun har rätt att upplösa äktenskapet på grund av en defekt hos den andra, hur allvarlig denna defekt än må vara, såsom vansinne, vitiligo, spetälska eller sammanvuxna avförings- och urinöppningar.”

Detta är åsikten hos följeslagarna ʿAlī och Ibn Masʿūd samt bland de mujtahidiska imamerna hos ʿAtāʾ, al-Nakhaʿī, ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz, Ibn Abī Laylā, al-Awzāʿī, al-Thawrī, Abū Ḥanīfa och Abū Yūsuf, med flera.

Den andra gruppen anser att om det finns någon av de defekter som utgör ett hinder för makarnas sexuella samliv, har både mannen och hustrun rätt att upplösa äktenskapet på grund av denna defekt. Exempel är vansinne, vitiligo, spetälska, illaluktande mun, olika slags motbjudande sjukdomar samt sådana defekter i könsorganen som hindrar samlag. Detta är imām Māliks madhhab. Därför säger Muḥammad ibn al-Jazʾī (al-Kalbī al-Gharnāṭī, 1193–1340 e.Kr.) följande i verket al-Qawānīn al-Fiqhiyya, efter att ha behandlat de nämnda defekterna i detalj:

**********************************

”Om någon av dessa defekter finns hos mannen eller hustrun, har den andra parten rätt att fortsätta äktenskapet eller att skilja sig.”

Enligt imām al-Shāfiʿī har både mannen och hustrun rätt att upplösa äktenskapet vid vansinne, vitiligo och spetälska. Däremot finns ingen rätt att upplösa äktenskapet på grund av sår i könsorganen som ständigt utsöndrar vätska, illaluktande mun, skabb och liknande sjukdomar. Om en kvinna däremot har en sjukdom inne i kroppen som hindrar samlag, eller om mannen är impotent eller har ett avskuret könsorgan, har den andra parten rätt att upplösa äktenskapet.

Enligt Imam Muhammad (må Allah förbarma sig över honom) har mannen inte rätt att upplösa äktenskapet på grund av någon fysisk defekt hos hustrun. Men om mannen lider av vansinne, vitiligo, spetälska eller liknande har hustrun rätt att upplösa äktenskapet.

Av de ovan nämnda rättsskolorna ligger den andra rättsskolan närmast Koranens undervisning. Enligt Koranens synsätt är två saker särskilt viktiga som syften med äktenskapliga relationer mellan mannen och hustrun: för det första bevarandet av karaktär och moral, och för det andra kärlek och harmoni mellan makarna. Förekomsten av de ovan nämnda sjukdomarna och defekterna motverkar båda dessa syften. Därigenom tvingas mannen och hustrun naturligt att hata varandra eller så kan de inte tillgodose varandras medfödda behov. Som vi tidigare har beskrivit ingår det i den islamiska äktenskapslagens grundprinciper att äktenskapet inte ska bli skadligt för mannen och hustrun eller leda till att Allahs fastställda gränser överträds. Om det inte finns någon möjlighet att upplösa äktenskapet på grund av de ovan nämnda sjukdomarna och defekterna försvagas denna princip. Alla de sjukdomar som nämnts ovan är skadliga, och på grund av dem finns det risk att någon av makarna, antingen genom avsky för den andre eller genom att inte få sina sexuella behov tillfredsställda, överträder Allahs fastställda gränser. Därför bör mannen och hustrun ha rätt att upplösa äktenskapet på grund av alla sådana sjukdomar och defekter.

Detta gäller alltså rätten att agera när mannen och hustrun före äktenskapet inte kände till varandras tillstånd och, så snart de senare fick kännedom om det, uttryckte sitt missnöje. Men i de fall där mannen och hustrun före äktenskapet kände till varandras tillstånd och med full vetskap ingick äktenskap, eller där de inte kände till det men efter att senare ha fått kännedom om det ändå inte gjorde anspråk på rätten att upplösa äktenskapet, eller där dessa defekter uppstod efter äktenskapet, har mannen en möjlighet som gör det möjligt för honom att lösa saken när som helst, nämligen talaq. Dessutom har han ytterligare en möjlighet, nämligen ett andra äktenskap. När det gäller kvinnor har rättslärda i vissa fall inte övervägt någon lösning, medan några i andra fall har funnit en väg för dem att bli fria och andra inte har gjort det. Vi ska redogöra för de fatwor som finns i denna fråga var för sig och därefter granska dem.

10. Impotent, penisamputerad och liknande

Om mannen är penisamputerad har hustrun rätt att kräva skilsmässa, och efter att saken har undersökts ska skilsmässan omedelbart verkställas. Nästan alla rättslärda är eniga om detta.

Om mannen är impotent och hustrun kräver skilsmässa ska han, i enlighet med kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) beslut, ges ett år för behandling. Om han därefter fortfarande inte kan ha samlag ska äktenskapet upplösas. Men de rättslärda har förenat detta med följande villkor:

1. Denna bestämmelse gäller endast om hustrun inte kände till hans impotens före äktenskapet. Men om hon redan tidigare kände till hans tillstånd och frivilligt gifte sig med honom har hon inte rätt att kräva skilsmässa.

2. Om hustrun inte kände till detta före äktenskapet, men efter att senare ha fått kännedom om det öppet samtyckte till att förbli i äktenskapet, har hon inte längre rätt att kräva att äktenskapet upplöses.

3. Om mannen inte ens en enda gång har varit kapabel till samlag, ska äktenskapet upplösas. Men om han däremot har varit kapabel till samlag åtminstone en gång, oavsett på vilket sätt, har hustrun inte rätt att kräva skilsmässa.

Det finns inget stöd i Koranen eller hadither för något av de ovan nämnda villkoren, och vi anser inte att dessa tre villkor är riktiga. Om en kvinna avsiktligt och dåraktigt gifter sig med en man trots att hon vet att han är impotent, kan det inte vara ett rimligt eller lämpligt straff för henne att tvingas tillbringa hela sitt liv med en man utan manlig förmåga. Vilka slags olyckor detta skulle leda till är så uppenbart att det inte behöver beskrivas. För en sådan dum kvinna är det tillräckligt straff att äktenskapet upplöses och att hon berövas sitt mahr.

Om hustrun efter äktenskapet får veta att hennes man är impotent, och hon till en början har varit villig att leva med honom, är detta inte ett så allvarligt brott att hon ska tvingas leva i ett outhärdligt tillstånd resten av sitt liv. En oerfaren flicka kan till en början inte föreställa sig den naturliga svårighet som en impotent mans hustru måste möta. Det kan hända att hon på grund av sin goda natur tänkte: ”Vad spelar det för roll om min man är impotent? Jag ska ändå tillbringa mitt liv med honom.” Men senare kan hon ha ställts inför ett sådant outhärdligt lidande som hon från början inte hade någon föreställning om. Rädd för att hennes hälsa skulle försämras eller att hon skulle dras in i syndiga handlingar blev hon förtvivlad och önskade skilsmässa. Är det i en sådan situation tillåtet att tysta henne genom att åberopa hennes tidigare samtycke som bevis och säga: ”Straffet för det misstag du gjorde från början är att du nu får slå huvudet blodigt och dö, eller offra din heder och värdighet och leva ett omänskligt liv”? Så långt vi har tänkt igenom saken strider detta mot Koranens läror. Följden kan bli sådana skador att de inte begränsas till denna kvinna, utan sprids i samhället och även förs vidare till kommande generationer. I stället för att godta en så stor skada är det bättre att godta skadan för en enda man. I själva verket kommer han inte heller att lida någon skada av skilsmässan. Om kvinnan ska straffas för sitt misstag kan det högst innebära att hon berövas hela sitt mahr eller en del av det. Enligt min mening är även detta överdrivet. Den som borde straffas är egentligen den man som gifte sig trots att han var impotent.

Även det tredje villkoret är enligt min uppfattning alltför strängt. Det syfte som sharia har med äktenskapet kan aldrig uppfyllas genom ett sådant äktenskapligt förhållande. Islams lag är inte avsedd för himmelska varelser, utan för hela allmänheten. Även om det inte skulle vara omöjligt för de kvinnor som finns bland allmänheten, är det i alla fall oerhört svårt att nöja sig med sexuell tillfredsställelse tillsammans med sin man en gång eller några få gånger, och sedan tillbringa resten av livet utan denna glädje, lycklig och munter, och bevara sin heder och värdighet från alla slags faror. Anta att femtio procent av kvinnorna skulle kunna visa ett sådant tålamod; hur skulle då situationen bli för de återstående femtio procenten, vars tålamod, självbehärskning och rena karaktär inte är lika högt utvecklade? Ska inte ansvaret för att de dras in i syndiga handlingar och att olika slags fördärv sprids i samhället på grund av dem falla på denna lag, som har stängt den halal-tillåtna vägen för dem och tvingat dem att gå den haram-förbjudna vägen?

Därför anser vi att hustrun bör ha rätt att vända sig till domstolen vid varje form av oförmåga till samlag, oavsett om den har funnits redan före äktenskapet eller uppstått efter äktenskapet. Om oförmågan inte försvinner trots tillräcklig behandling under en period av ett år, bör äktenskapet upplösas.

Fikhlärda har sagt: ”Om mannen efter ett års behandling har varit kapabel till samlag ens en gång, oavsett på vilket sätt, upphör hustruns rätt att någonsin kräva skilsmässa.” Även detta är uppenbart onödigt strängt. I detta fall är det bäst att förlita sig på en medicinsk experts bedömning. Om experten efter behandlingen bedömer att mannen inte har blivit fullt kapabel till samlag med sin hustru, bör äktenskapet upplösas.

Fikhlärda har fastställt samma bestämmelse för en man vars testiklar har avlägsnats som för en impotent man. Det innebär att även han ska få ett år på sig för behandling. Som skäl har man anfört att det kan finnas hopp om att han ska kunna ha samlag. Men där medicinska undersökningar och utredningar har visat att det i detta avseende inte finns någon skillnad mellan en man vars testiklar har avlägsnats och en man vars penis har avlägsnats – oavsett om mannens penis eller testiklar har avlägsnats är han i båda fallen lika oförmögen till samlag – kan ingen behandling återge honom denna förlorade förmåga. Därför bör samma lag gälla för en man vars testiklar har avlägsnats och en man vars penis har avlägsnats.

11. Den sinnessjuke eller vansinnige

När det gäller en sinnessjuk person var Hazrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) beslut att ett år skulle avsättas för hans behandling. Om han inte blev frisk under denna tidsperiod skulle hans hustru skiljas från honom. Även fiqh-lärda har uttryckt denna uppfattning och på olika sätt tillämpat samma föreskrift i relevanta fall.

Enligt imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) gäller denna bestämmelse endast den person som var sinnessjuk redan före äktenskapet och som efter äktenskapet inte har förmått ha samlag. Betraktar man saken ur denna synvinkel framstår han som likvärdig med en impotent man, och därför ges han ett års anstånd.

Enligt imam Muhammad (må Allah förbarma sig över honom) ska en person vars sinnessjukdom uppträder då och då få ett år för behandling. Om tillståndet däremot är permanent ska han omfattas av samma bestämmelse som en kastrerad person, och äktenskapet ska upplösas utan att någon tidsfrist eller möjlighet till uppskov ges.

Enligt imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) ska både den permanent och den tillfälligt sinnessjuke få ett år för behandling. Om han inte blir frisk under denna tid ska äktenskapet upplösas. De rättslärda inom den malikitiska rättsskolan har emellertid fogat följande villkor till detta:

1. Om han var sinnessjuk redan före äktenskapet och kvinnan frivilligt och med full kännedom gifte sig med honom, får hon i detta fall inte kräva äktenskapsskillnad.

2.Om hon efter äktenskapet får veta att hennes man är sinnessjuk och öppet förklarar att hon samtycker till att leva med honom, ska hon inte ha rätt till separation.

3.Om sinnessjukdomen uppträder efter äktenskapet får hustrun endast kräva separation om hon, efter att makens sinnessjukdom visat sig, inte öppet har uttryckt sitt samtycke till att leva med honom och inte heller av egen vilja och med sitt samtycke har gett honom möjlighet att ha samlag med henne.

Dessa villkor är helt och hållet likartade dem som nämns i kapitlet om impotens. De har ingen grund i Allahs Bok eller i Sändebudets sunna, och mot dessa villkor har vi precis samma invändningar. Shariahs, samhällets, civilisationens och moralens syften kan aldrig uppfyllas genom att en kvinna med tvång hålls kvar i äktenskapets band med en sinnessjuk man. Även om hon frivilligt och med full kännedom gifte sig med honom är det tillräckligt som straff att hon berövas sitt mahr. Om hon efter äktenskapet får veta om hans sinnessjukdom och i början öppet samtycker till att leva med honom, men detta senare blir outhärdligt för henne andligt och kroppsligt, har hon i själva verket inte begått något brott som skulle berättiga till att tvinga henne att tillbringa hela sitt liv med en sinnessjuk man, fyllt av lidande, bekymmer och oro.

Om vansinne uppstår efter äktenskapet och hustrun under dess inledande skede, driven av hängivenhet till sin make, vänskap, kärlek, samarbetsvilja, uppriktighet och hövlig omtanke, inte är beredd att lämna honom utan efter bästa förmåga tar hand om honom och anser det gott att bevara det äktenskapliga förhållandet som tidigare, hur kan det då vara obligatoriskt att, när makens vansinne blir outhärdligt för denna stackars kvinna, ändå vägra henne befrielse från detta äktenskapliga band? Är syftet bakom att införa detta villkor då att varje kvinna, så snart tecken på vansinne visar sig hos hennes make, omedelbart ska glömma all tidigare kärlek, vänskap och samarbetsvilja och svika honom samt lämna honom? Hon kommer ju att frukta att om vansinnet överskrider gränsen för vad hon kan uthärda, kan hennes samarbetsvilja, vänskap, kärlek och plikttrohet mot maken bli en fara för hennes eget liv och kosta henne ett mycket högt pris.

Genom att införa sådana villkor har männens rättigheter i hög grad utökats och framställts som överordnade, medan stor hårdhet har visats mot kvinnorna. Om kvinnan blir oförmögen, vansinnig eller drabbas av en avskyvärd eller skadlig sjukdom kan mannen skilja sig från henne eller gifta om sig och leva ett bekvämt liv. Men om mannen drabbas av någon av dessa brister kan hustrun varken skilja sig från honom eller gifta om sig så länge han fortfarande lever. För henne finns ingen annan utväg än skilsmässa. Om även denna enda väg beläggs med sådana begränsningar att hon i de flesta fall inte längre har någon möjlighet att bli fri, skulle detta strida mot den rättvisa och balans som kännetecknar den islamiska lagen.

Det bör vara den vägledning som säger att det ska råda rättvisa och hövlighet i äktenskapliga relationer. Om kvinnor ska stå under mäns äktenskapliga beskydd måste det ske på ett sådant sätt att det inte innebär förtryck, mänskligt lidande eller överdrifter och att det inte finns någon risk för att de gränser som Allah har fastställt överträds. Men om dessa nödvändiga villkor någonstans inte uppfylls i det äktenskapliga förhållandet, ska Koranens princip om att låta henne gå med värdighet följas. Vem kan nu säga att det finns något mer allvarligt sätt att utsätta en kvinna för förtryck och övergrepp än att med tvång binda henne vid en make som är vansinnig eller lider av gonorré, vitfluss eller spetälska? Och vem förstår inte hur många möjligheter i hennes liv att överträda de gränser som Allah har föreskrivit kan uppstå när en kvinna med tvång hålls kvar i detta tillstånd? Hur svårt är det inte för en vanlig kvinna att avstå från att utnyttja dessa möjligheter?

12. Om den försvunne maken

I Koranen finns ingen tydlig föreskrift om den försvunne maken. Inte heller från haditherna är någon tillförlitlig bestämmelse känd. Imam al-Daraqutni har infört en hadith i sitt verk Sunan. Dess lydelse är följande:

**********************************

”Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ’Den försvunnes hustru ska förbli hans hustru tills hans tillstånd är känt med säkerhet.’”

Men denna hadith har nått oss genom Sawwar ibn Mus’ab och Muhammad ibn Sharjil al-Hamdani. Båda är enligt hadittexperterna omstridda (**********). Om Ibn Sharjil har Ibn Abi Hatim skrivit, ************************** (han återger från al-Mughira sådant som är obestyrkt, förkastat och falskt). Om Sawwar (**********) ibn Mus’ab har Ibn al-Qattan skrivit: ”Bland de förkastade och omstridda personerna är han ännu mer ökänd än Sharjir.” Därför är denna hadith svag och kan inte godtas som bevis. Dessutom visar den meningsskiljaktighet som uppstod mellan så högt aktade följeslagare som Umar (må Allah vara nöjd med honom), Uthman (må Allah vara nöjd med honom), Ali (må Allah vara nöjd med honom), Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) och Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) i frågan om den försvunne, att ingen av dem kände till denna hadith och att ingen av deras samtida följeslagare kände till den. Om någon följeslagare hade känt till hadithen, skulle han ha lagt fram den inför de nämnda följeslagarna och därmed gjort slut på deras meningsskiljaktighet.

Muhammad ibn Sharjil har återberättat denna hadith på auktoritet av Mughira ibn Shu’ba (må Allah vara nöjd med honom). Han (Mughira) hörde till de mest framstående personerna under Hazrat Umars och Hazrat Uthmans (må Allah vara nöjd med dem) tid och innehade det höga ämbetet som guvernör. Hur kan det vara möjligt att han kände till denna hadith av profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och ändå inte hindrade Hazrat Umar och Hazrat Uthman (må Allah vara nöjd med dem) från att fatta beslut i strid med den? Av dessa skäl bör man förstå att det inte finns någon uttrycklig bestämmelse i Koranen och haditherna om den försvunne maken, utan att de lärda experternas ijtihad är källan till denna bestämmelse.

Sahaba, tabi’in och mujtahid-imamerna har varit oense när de fastställde sin ståndpunkt i denna fråga. Hazrat Umar, Hazrat Uthman, Hazrat Abdullah ibn Umar och Hazrat Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med dem) ansåg att den försvunne mannens hustru skulle åläggas att vänta i fyra år. Sa’id ibn al-Musayyab, Zuhri, Nakha’i, Ata, Makhul och Sha’bi hade också denna uppfattning. Imam Malik (må Allah förbarma sig över honom) antog också denna uppfattning, och Imam Ahmad ibn Hanbal (må Allah förbarma sig över honom) lutade åt samma håll.

På den andra sidan står Hazrat Ali och Hazrat Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med dem). Deras ståndpunkt är att den försvunne mannens hustru måste tåla och vänta tills han återvänder eller man får kännedom om hans död. Sufyan al-Thawri, Imam Abu Hanifa och Imam al-Shafi’i (må Allah förbarma sig över dem) antog denna uppfattning. För hustruns väntan fastställde Imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) principen att hon skulle vänta på hans återkomst så länge personer i den försvunnes egen ålder fortfarande levde i hans hemort eller land. Därefter fastställde varje lärd expert, utifrån sin egen bedömning, en gräns för människans högsta ålder och sade att hustrun skulle vänta på den försvunne makens återkomst så länge som en människa som längst kunde leva. Om exempelvis en man försvinner vid trettio års ålder måste hans hustru, enligt vissa, vänta tills han skulle ha blivit nittio år, enligt andra tills han skulle ha blivit sextio år, och enligt ytterligare andra tills han skulle ha blivit femtio år eller åtminstone fyrtio år. Detta beror på att vissa anser att människans naturliga livslängd är 120 år, medan andra har fastställt den till 100, 90 eller 70 år. En kvinna som nu är tjugo år måste alltså, enligt den mest eftergivna lärdes fatwa, vänta på den försvunne makens återkomst tills hon fyller sextio år. Därefter får hon tillstånd att gifta om sig.

När vi i denna fråga återvänder till Koranens grundläggande vägledning framstår Hazrat Umars (må Allah vara nöjd med honom) och hans följares uppfattning som den riktiga. Den stämmer bäst överens med den islamiska lagens väsen, dess rättvisa, balans och natur. I Koranen ser vi att följande befallning ges tillsammans med tillståndet att ha upp till fyra hustrur:

**********************************

”Luta er inte så mycket åt en av hustrurna att de andra lämnas hängande.” – Sura an-Nisa 4:129

Av denna vers framgår att Koranen inte tycker om att lämna en kvinna hängande eller i ett avskilt tillstånd. Om Koranen inte tycker om detta medan maken är närvarande, hur skulle den då kunna tycka om det när han är försvunnen? På ett annat ställe har makarna befallts att om ni avlägger en ila-ed mot era hustrur får ni göra detta i högst fyra månader. Därefter måste ni skilja er från dem. Även här verkar den islamiska lagens anda vara att en kvinna inte får hållas åtskild från sin make under så lång tid att det blir till skada för henne eller leder till att Allahs fastställda gränser överträds. Det sägs åter: ***************** Det tydliga syftet är att äktenskapliga relationer inte bör innehålla skada eller förtryck. Och det är uppenbart att det innebär gränslöst lidande att beordra den försvunne mannens hustru att vänta under lång tid. Även den vers som säger att det inte är något fel att begära khulʿ om det finns risk för att Allahs fastställda gränser överträds bör beaktas.

Här har bevarandet av Allahs fastställda gränser givits större vikt än att bevara äktenskapet, och vem kan förneka att det är mycket svårt för en kvinna vars make har varit försvunnen år efter år att hålla sig inom Allahs fastställda gränser? Om man djupt begrundar dessa lagars grundprinciper, deras framsynthet och rationalitet, deras visdom och filosofiska perspektiv, blir det mycket tydligt att det inte är tillåtet att beordra den försvunne mannens hustru att vänta under en okänd och obestämd tid och lämna henne i ett hängande tillstånd.

13. Den malikitiska rättsskolans regler om den försvunne

Av dessa skäl har de hanafitiska lärda föredragit att utfärda fatwor om den försvunne i enlighet med den malikitiska rättsskolans regler. Därför bör vi nu undersöka vilka detaljerade regler den malikitiska rättsskolan har i denna fråga. Enligt den malikitiska rättsskolan finns det tre möjliga situationer för en försvunnen make, och reglerna skiljer sig åt för var och en av dem. De är följande:

1. Den försvunne har inte lämnat efter sig tillräckliga tillgångar för att täcka hustruns underhållskostnader. I denna situation ska domaren inte beordra henne att vänta på sin make, utan ska, efter att ha bedömt omständigheterna, omedelbart antingen skilja henne från honom genom sin myndighet eller ge henne rätt att själv uttala skilsmässa. [För separationens skull, i stället för att domaren själv uttalar talaq bör man i stället ge kvinnan tillåtelse att själv uttala talaq och själv få tillåtelse är mycket bättre, । eftersom profeten den ädle ((s) ) Barira ((r.a.) )-sade till henne:

**********************************

“Du är din egen herre। Din rätt att leva tillsammans med din make eller att skilja dig från honom finns kvar”।–Författaren।Den shafiitiska och hanbalitiska madhhaben stöder också den malikitiska madhhaben i detta avseende. Enligt dem är avsaknaden av varje möjlighet till underhåll tillräcklig grund för skilsmässa.

2. Den försvunne mannen har lämnat efter sig egendom, men hans hustru är ung, och om hon tvingas vänta under lång tid finns det risk att hon börjar begå synder. I detta fall ska domaren ålägga henne att vänta på att maken återvänder i ett år, sex månader eller så länge som domaren anser rimligt. Även den hanbalitiska madhhaben har samma uppfattning som den malikitiska madhhaben i detta avseende; i svåra fall är det till och med tillåtet enligt båda madhhaberna att upplösa äktenskapet utan någon väntetid. När det finns risk för att hon faller i synd är det inte nödvändigt att hustrun själv säger: ’Befria mig från den här makens band, annars kommer jag att begå zina.’ Det är i stället qadin som ska bedöma hur gammal den kvinna är som har kommit med klagomålet om sin försvunne make, vilken miljö hon lever i och hur länge hon väntade på maken innan hon framförde klagomålet. Med hänsyn till dessa omständigheter kan domaren själv avgöra hur mycket väntetiden bör förkortas för att skydda hennes moral och karaktär.

3. Den försvunne mannen har också lämnat efter sig egendom, och det finns ingen risk att hustrun börjar begå synder. Även i detta fall finns det fyra aspekter av frågan.

För det första: Om den försvunne mannen har försvunnit i ett muslimskt land eller i ett land som står i förbindelse med den civiliserade världen och där det är möjligt att söka efter honom, ska hans hustru åläggas att vänta i upp till fyra år.

För det andra: Om han har försvunnit på ett krigsfält ska hustrun, efter att man gjort möjliga ansträngningar för att söka efter honom, vänta i ett år.

För det tredje: Om han har försvunnit under ett upplopp eller en konflikt i sitt eget område ska man, efter att upploppet har upphört, göra möjliga ansträngningar för att söka efter honom. Hon ska därför utan att behöva vänta få tillstånd att iaktta döds-iddah, det vill säga iddah i fyra månader och tio dagar.

För det fjärde: Om han har försvunnit i en ociviliserad trakt som inte har någon förbindelse med den civiliserade världen och där det inte finns någon möjlighet att söka efter honom, ska hans hustru vänta så länge som man kan förvänta sig att en man av medelklass ska leva. Det råder oenighet om vilken ålder en sådan person kan förväntas uppnå. Vissa har sagt åttio år och andra sjuttiofem år. Men vi har tidigare diskuterat att detta endast gäller om maken har lämnat tillräckliga tillgångar för hustruns försörjning och det inte finns någon risk att hustrun faller i synd. Hanafitiska lärda följer vanligtvis den malikitiska madhhaben i sina fatwor. Men de bortser från de villkor som hör samman med detta. När det gäller en försvunnen make utfärdar de i alla situationer fatwa om fyra års väntan. Men detta är inte riktigt, särskilt i vår tid då otaliga orsaker och medel har uppstått som leder till moralisk förstörelse. Att envist kräva att varje hustru ska vänta i fyra år strider mot sharias framsynthet. I dagens islamiska samhälle finns inte längre det starka disciplinära system som fanns under islams första tid. De sedvänjor som strider mot islam har befriat människor från de begränsningar som islam införde för att hålla de sexuella begären under kontroll. Det finns ingen möjlighet för stads- och landsbygdsbefolkningen att undvika nakna bilder, romaner och berättelseböcker som väcker sexuella känslor, sexuellt upphetsande sånger i radio och television med mera. Dessutom har landets gällande lagar gjort zina och äktenskapsbrott lagliga. Eftersom sharias regler om avskildhet i praktiken inte längre tillämpas har den fria umgängesformen mellan män och kvinnor som inte är mahram – det vill säga mellan vilka äktenskap kan ingås – skapat så stora möjligheter att väcka sexuella känslor att det har blivit mycket svårt för någon att leva ett fromt och gudfruktigt liv genom att behärska sina egna begär.

I denna situation, när en ung kvinna efter att ha väntat i två eller tre år på att hennes försvunne make ska återvända, och sedan i sin hjälplöshet vänder sig till domstolen, hur rimligt kan det då vara om domstolen ålägger henne att vänta ytterligare fyra år? Det är ett så strängt påbud att det inte bara är skadligt för kvinnan, utan att dess skadliga följder riskerar att spridas till hela samhället. Därför är vårt råd att alla den malikitiska madhhabens villkor beträffande försvunna personer bör införlivas i lagen. Även hustruns ålder, hennes miljö och den tid hon väntade efter makens försvinnande innan hon vände sig till domstolen bör tas med i lagens bestämmelser för bedömning.

14. Bestämmelserna när den försvunne personen återvänder

Vad är bestämmelsen om den försvunne maken återvänder efter att den tidsfrist som domstolen fastställt för hustruns väntan har löpt ut? Även denna tidigare nämnda fråga förtjänar att diskuteras. Hadhrat ʿUmars (ra) beslut är att om maken återvänder innan kvinnan har ingått sitt andra äktenskap, ska hustrun tillhöra honom. Men om han återvänder efter hennes andra äktenskap, ska den första maken inte ha någon rätt till henne, oavsett om hon då har haft äktenskapligt samliv med den andre maken eller inte. Imam Mālik (rh) har i sitt verk al-Muwaṭṭaʾ antagit Hadhrat ʿUmars (ra) åsikt som bevis, och den malikitiska madhhabens fatwa utfärdas i enlighet med denna åsikt.

Enligt Hadhrat ʿAlīs (ra) beslut får den första maken tillbaka sin hustru under alla omständigheter, även om hon har haft äktenskapligt samliv med den andre maken eller till och med fött ett barn. Dessutom måste hennes mahr i sådana fall där äktenskapligt samliv har ägt rum utkrävas från den andre maken. De hanafitiska lärda har antagit denna åsikt och säger att Hadhrat ʿUmar (ra), och senare även Hadhrat ʿAlī (ra), återgick till detta beslut. Enligt Imam Mālik (rh) är det dock inte bevisat att Hadhrat ʿUmar (ra) återtog sin egen åsikt.

Hadhrat ʿUthmāns (ra) beslut är följande: Om kvinnan har ingått ett andra äktenskap och den första maken därefter återvänder, ska man fråga honom: Vill du ha tillbaka hustrun eller vill du ha tillbaka mahr? Om han föredrar att få tillbaka mahr, eller avstår från den, ska kvinnan stanna hos den andre maken. Men om han insisterar på att få tillbaka hustrun, måste kvinnan skiljas från den andre maken och fullgöra sin ʿiddah efter skilsmässan. Därefter ska hon överlämnas till den första maken, och hennes mahr ska utkrävas från den andre maken. I vissa berättelser tillskrivs även Hadhrat ʿUmar (ra) en liknande åsikt. Enligt Imam Mālik (rh) är detta dock inte bevisat.

Enligt vår mening är Hadhrat ʿUmars (ra) beslut det bästa av dessa tre beslut, och det är detta som Imam Mālik (rh) har antagit som bevis. Det är uppenbart att om den första maken behåller sin rätt till kvinnan även efter att hon har ingått ett andra äktenskap, vilken man skulle då vilja gifta sig med en sådan kvinna? Den andre maken skulle efter att ha gift sig med henne ständigt behöva leva i ovisshet – utan att veta när hennes första make skulle återvända och ta henne från honom! Han skulle förlora sin hustru, dessutom behöva betala mahr, och om det fanns barn skulle situationen bli ännu mer tragisk. När modern lämnar dem skulle barnen kastas in i en osäker situation.

Att införa sådana villkor innebär en risk för gränslös skada för kvinnor. Det innebär att hennes prövning inte är över ens efter att hon har tillbringat en lång och outhärdlig tid i väntan. Även efter att hon har fått ett frigivningsintyg från domstolen hänger fortfarande en kedja vid hennes fot, och hon måste tillbringa hela sitt liv i ett svävande eller väntande tillstånd.

15. Liʿān

Oavsett om maken uttryckligen anklagar sin hustru för zina eller säger om barnet: ”Det är inte hans barn” – i båda fallen blir liʿān obligatoriskt. Ett sådant mål togs upp inför Profeten (s); då tilltalade han både käranden och svaranden och sade tre gånger:

**********************************

”Allah vet mycket väl att en av er båda är en lögnare. Kommer då inte någon av er att ångra sig?”

När båda vägrade att ångra sig lät han, i enlighet med Koranens föreskrift, först mannen svära fyra gånger att han talade sanning om den anklagelse han riktat mot sin hustru. Den femte gången fick han svära att Allahs förbannelse skulle drabba honom om han hade ljugit. Därefter fick kvinnan svära fyra gånger att anklagelsen mot henne var falsk. Den femte gången fick hon säga att Allahs förbannelse skulle drabba henne om denna anklagelse var sann. Sedan sade Profeten (s):

**********************************

”Detta är vägen till separation mellan varje par som utför liʿān, fram till Uppståndelsens dag. Efter denna separation kommer de aldrig mer att kunna återförenas.”

Mannen vädjade: ”Låt mig få tillbaka den egendom som jag gav henne som mahr.” Som svar sade Profeten (s):

**********************************

”Du kommer inte att få tillbaka din egendom. Om du har talat sanning när du anklagade henne, så gjorde du hennes kön tillåtet för dig i utbyte mot denna egendom. Och om du har riktat en falsk anklagelse mot henne, är du ännu mindre berättigad att få tillbaka egendomen.”

Följande regler kan härledas ur Allahs Sändebuds (s) avgörande:

1. Liʿān måste äga rum inför en qāḍī. Mannen och kvinnan kan inte utföra liʿān inför varandra eller inför sina släktingar, och även om de skulle göra det på detta sätt kan det inte leda till separation.

2. Innan liʿān genomförs ska domaren ge både mannen och kvinnan möjlighet att erkänna sin skuld. Liʿān ska genomföras först när båda står fast vid sina respektive utsagor.

3. När liʿān har genomförts från bådas sida ska domaren förklara att separationen mellan dem har verkställts. Enligt majoriteten av de lärda uppstår separationen automatiskt genom liʿān. Imām Abū Ḥanīfas uppfattning är däremot att härskarens dom är absolut nödvändig för separationen. Alla tillförlitliga hadither som har nått oss om denna fråga stöder Imām Abū Ḥanīfas uppfattning. I varje sådant fall förklarade nämligen Profeten (s) separationen efter att liʿān hade avslutats. Detta innebär att Profeten (s) inte ansåg liʿān ensamt vara tillräckligt för separation.

4. Den separation som uppstår genom liʿān är för evigt. Om de båda därefter skulle vilja gifta om sig är det inte på något sätt möjligt. I detta fall ska inte reglerna om taḥlīl tillämpas, vilka har beskrivits i ***********-versen.

5. Liʿān upphäver inte mahr. Oavsett om mannens anklagelse faktiskt är sann eller inte måste han betala mahr i båda fallen, och om han redan har betalat den har han inte heller rätt att kräva den tillbaka.

Om mannen, efter att ha anklagat sin hustru för zinā, vägrar att utföra liʿān, ska enligt majoriteten av de lärda det straffrättsliga straffet för falsk anklagelse om zinā (80 piskrapp) verkställas mot honom. Enligt Imām Abū Ḥanīfa är han inte föremål för detta straff, utan ska i stället fängslas. På motsvarande sätt: om hustrun, efter att mannen har utfört liʿān, vägrar att göra det, ska hon enligt Imām al-Shāfiʿī, Mālik och Aḥmad, må Allah förbarma sig över dem, stenas till döds (rajm), medan hon enligt Imām Abū Ḥanīfa ska fängslas. I denna fråga bygger Imām Abū Ḥanīfas rättsskola på den mest korrekta och framsynta uppfattningen. På den indiska subkontinenten (i situationen före delningen av Indien) finns det emellertid ingen möjlighet att straffa någon för brottet att vägra utföra liʿān. Därför ska den lämpliga tillfälliga ordningen enligt sharīʿas bestämmelser vara att hustrun ges rätt att väcka talan om ärekränkning om mannen vägrar att utföra liʿān. Om hustrun vägrar att utföra liʿān ska hon berövas sin mahr. Denna ordning ska endast gälla så länge en icke-muslimsk regering har makten över oss och så länge vi inte kan följa den islamiska strafflagen.

16. Att uttala tre talaq samtidigt

Att skilja sig från sin hustru genom att uttala tre talaq samtidigt är enligt Koranens tydliga föreskrifter ett mycket allvarligt brott. Den enda fråga som de lärda inom umman är oense om i denna fråga är huruvida tre sådana talaq ska räknas som en talaq rajʿī (återkallelig) eller som tre talaq mughallaẓa (slutgiltiga). Men de är helt eniga om att detta är bidʿa och en mycket allvarlig synd. De erkänner alla att tre talaq uttalade samtidigt strider mot den ordning för skilsmässa som Allah och Hans Sändebud har fastställt. Det motverkar också den försiktighet som ligger till grund för sharīʿas bestämmelser. Det har återberättats i en hadith att en man uttalade tre talaq till sin hustru samtidigt. Allahs Sändebud (s) reste sig då i vrede och sade:

**********************************

”Sätter han Guds, den Allsmäktiges, bok på spel medan jag fortfarande är bland er?”

Av andra hadither framgår att Allahs Sändebud (s) betraktade detta som en ytterst allvarlig synd. I hadithberättelserna om Hazrat Umar (r) sägs det att han brukade piska varje man som kom till honom efter att på en och samma gång ha uttalat tre talaq mot sin hustru. Detta visar att det också kan införas ett straff för en sådan handling.

I vår tid har det blivit ett vanligt missförhållande att människor, under inflytande av en tillfällig upprördhet, snabbt uttalar tre talaq mot sin hustru. Därefter, fyllda av skam och ånger, börjar de leta efter kryphål och listiga utvägar inom sharia. Någon avsvärjer sig själva talaq genom en falsk ed. Någon annan försöker hitta ett sätt att ordna halala. Ytterligare någon håller talaq-frågan hemlig och fortsätter sin tidigare relation med hustrun. På så sätt begår de ännu fler synder för att undkomma följderna av en synd. För att motverka detta missförhållande behöver så stränga begränsningar införas för att avskeda hustrun genom tre talaq på en och samma gång att människor inte vågar göra något sådant. Ett exempel på en sådan åtgärd är att den kvinna som fått tre talaq på en och samma gång bör ges rätt att väcka talan om ersättning vid domstol, och ersättningen bör uppgå till minst hälften av mahr.

Dessutom kan många andra metoder tas fram för att motverka detta missförhållande. Vårt lärda religiösa samhälle och juridiska experter kan genom eftertanke finna dem. Det är också nödvändigt att på bred front sprida kunskap bland människor om att detta är en ytterst förkastlig handling. Då kan de som på grund av okunskap dras in i detta bli försiktiga genom att den rätta vägen sprids i stor omfattning.

Avslutande ord

I denna bok har islams äktenskapsrätts syfte och grundprinciper diskuterats utförligt, och jag har försökt lägga fram lösningar, i ljuset av Koranen och sunna, på de frågor som för närvarande har skapat problem och komplikationer för Indiens muslimer. Jag hävdar inte att det jag har kunnat förstå av islamisk rätt därför är korrekt. Jag är inte heller envis i frågan om att de råd jag har lagt fram för att lösa problemen måste antas ordagrant. Hur som helst finns det i mänskliga beslut möjlighet både till fel och till riktighet. Ingen kan hävda om sin egen bedömning att den står över varje fel och att det är obligatoriskt att följa den på samma sätt som Allahs uppenbarelse.

Mitt syfte med denna långa diskussion, undersökning och granskning är endast att beskriva de grundprinciper för islams äktenskapsrätt som jag har kunnat förstå från den ädla Koranen och Allahs Sändebuds (s) sunna, samt att, genom att uppmärksamma de relevanta frågor som de stora följeslagarna och de mujtahidiska imamerna har härlett ur dessa grundprinciper, härleda sådana kompletterande frågor som enligt vår mening kan vara nyttiga och lämpliga med hänsyn till vår tids behov. Nu är det de lärda, de tänkande och de insiktsfulla människornas uppgift att med ett vidsträckt perspektiv samt eftertanke och framsynthet i fråga om Koranen och sunna begrunda mina förslag och råd. Om det finns någon brist i dem, må de rätta till den; och om de finner något riktigt, må de inte avvisa det enbart av det skälet att dess författare olyckligtvis föddes under det fjortonde hijri-århundradet i stället för det fjärde.

Till sist vill jag kort uttrycka min uppfattning om de lagutkast som vissa personer i Hyderabad och Brittiska Indien har utarbetat. [Här dessa lagutkasts enbart innehåll gäller diskussionen, lagstiftningsrådet självt någon islamisk lag att anta och dess rätt att ha huruvida– detta är min diskussion inte। Detta råd med ett islamiskt perspektiv framför sig den lag antar kommer att, den bokstavligen bokstavligen islamisk sharia helt i enlighet med må vara eller inte hur det än må vara,, och vad det än är, shariarättslig lag kan det inte vara.।]Enligt min mening är dessa utkast ofullständiga och otillräckliga för vår tids behov. De skador och den förödelse som har uppstått genom bristerna i den anglo-muhammedanska lagen, de icke-muslimska domstolarnas hundraåriga synsätt och den arbetsmetod som det nuvarande rättssystemet följer kan inte undanröjas genom sådana kortfattade lagutkast. Om man i några särskilda frågor beslutar att dessa ska avgöras enligt malikitiska rättsskolans regler i stället för hanafitiska fiqh, eller om man ger kortfattade förklaringar av vissa relevanta rättsfrågor, kommer de domare som saknar omfattande kunskaper om islamisk lag och de kompletterande bestämmelserna i de olika rättsskolorna, och vars sinnen är behärskade av spöket från den anglo-muhammedanska lagen, inte att kunna nå fram till korrekta beslut med hjälp av detta.

För att rätta till denna förvirrade situation, särskilt när det gäller äktenskapliga frågor, är det absolut nödvändigt att sammanställa en omfattande lag. Detta är vad jag har sagt på denna boks sidor fram till nu. Det är inte någon enkel uppgift, utan den kräver både tid och arbete. Den är inte heller lätt att genomföra för en enda person. För detta ändamål måste en utvald grupp kompetenta lärda ägna sig åt uppgiften med tillräckligt med tid till sitt förfogande och med full koncentration. De måste arbeta med insikten att de inte kan befrias från sitt ansvar genom att enbart ordagrant kopiera detaljer från de tidigare experternas böcker. Eftersom de har förmågan att finna riktiga lösningar på ummans problem är det i stället deras plikt att ge en tolkning av den islamiska lagen som kan förverkliga sharias egentliga syfte och säkerställa att ansvaret för att bevara folkets religion och tro, moral och karaktär samt alla övriga angelägenheter fullgörs på ett tillfredsställande sätt.

Bilaga 1

En ytterst viktig fatwa

En person från Delhi har skickat oss en tryckt fatwa. Dess innehåll är i sig viktigt. Det verkar som om våra framstående lärda är benägna att lösa denna fråga på ett icke-islamiskt sätt. Därför har frågans betydelse ökat ytterligare. Denna fatwa och dess svar återges nedan.

Följande frågor behöver omedelbart besvaras på ett auktoritativt och välgrundat sätt av muftier som är väl bevandrade i islamisk kunskap och har djupa kunskaper i sharia, med stöd i Koranen, sunna och fiqh:

Fråga: 1. Om en icke-muslimsk domare, skiljeman eller panchayat ogiltigförklarar äktenskapet mellan en muslimsk man och kvinna enligt islamisk lag, eller om en icke-muslimsk domare, skiljeman eller panchayat på mannens vägnar ger hustrun talaq efter att mannens övergrepp mot henne har bevisats, såsom en muslimsk domare har rätt att göra i vissa fall, blir då äktenskapet ogiltigt och träder talaq i kraft för hustrun? Får hustrun enligt sharia rätt att, efter att ha betraktat den talaq som en icke-muslim gett och det ogiltigförklarade äktenskapet som förenliga med sharia och ha genomgått idda-perioden, eller under någon annan omständighet, gifta om sig med en annan muslim?

2. Om svaret på ovanstående fråga är nekande, det vill säga om den talaq och ogiltigförklaring av äktenskapet som en icke-muslim gett inte godtas enligt sharia och kvinnan även efter den icke-muslimske personens talaq och ogiltigförklaring av äktenskapet fortfarande är bunden i äktenskap till sin make – om kvinnan under sådana omständigheter gifter sig med en annan man, och den andre mannen dessutom vet att kvinnan har fått talaq genom en icke-muslimsk domare, skiljeman eller panchayat, ska då detta äktenskap betraktas som ogiltigt? Trots att hon är gift med den andre maken, blir det då förbjudet för dem att fortsätta det äktenskapliga samlivet, och kan båda enligt sharia betraktas som otuktiga?

3. Om detta äktenskap med den andre maken betraktas som ogiltigt och ett barn föds ur denna andra förening, ska barnet då betraktas som fött genom äktenskapsbrott? Ska barnet berövas rätten att ärva den andre mannens kvarlåtenskap?

Var vänlig och lämna verifierade svar på dessa frågor i nummerordning och gör oss därmed en tjänst, med mera.

Svar: Det grundläggande felet i denna frågesamling är att man endast har frågat om icke-muslimska domare, skiljemän och panchayat. Frågan borde däremot ha varit om Allahs lag erkänner det som tillåtet att människor, genom att vända sig bort från Allah, själva upprättar ett rättssystem vars avgöranden grundar sig på människoskapade lagar. Ett annat relaterat fel är att man här endast har frågat om äktenskapets ogiltigförklaring och skilsmässa. I grundläggande avseende skiljer sig dock dessa frågor inte från andra frågor.

Inte bara i frågor som rör äktenskap och skilsmässa, utan i alla frågor är de icke-muslimska domstolarnas avgöranden inte erkännliga eller försvarbara enligt den islamiska sharian. Islam erkänner inte en stat som upprättas självständigt, utan förbindelse med Allah, den store Konungen, och efter människors godtycke. Islam erkänner inte heller en lag som en person eller en grupp personer har utformat efter eget behag. Islam erkänner inte ens rätten för de domstolar som har upprättats av Allahs fiender i den verklige Ägarens och Lagstiftarens stat utan Hans tillstånd att höra tvister och avkunna domar. Den ställning som en domstol, upprättad inom det brittiska väldet utan kronans (kungens eller drottningens) tillstånd, har enligt brittisk lag, är också den ställning som sådana domstolar har enligt islam. Liksom dessa domstolars domare, tjänstemän, advokater och de som avgör mål genom dem enligt engelsk lag skulle betraktas som rebeller, brottslingar och värda straff, betraktas på motsvarande sätt enligt islam varje rättssystem som upprättats i Himmelens och jordens Ägares rike utan Hans ”sultan” (fullmakt) och där domar avkunnas på grundval av någon annans godkända lag i stället för Hans godkända lag, som rebelliskt, brottsligt och värd det strängaste straffet. Dess domare är brottslingar, dess tjänstemän är brottslingar, dess advokater är brottslingar, den som söker rätt inför den är en brottsling, och alla dess lagar och bestämmelser är fullständigt förkastade. Även om deras avgörande i ett särskilt fall skulle överensstämma med den islamiska sharian, är det ändå i grunden felaktigt, eftersom det i sin grund vilar på uppror. Anta att de hugger av tjuvens hand, verkställer piskning eller rajm (stening till döds) av äktenskapsbrytaren och verkställer ett straff enligt straffrätten mot den berusade; trots detta blir inte tjuven, äktenskapsbrytaren och alkoholförtäraren rena från sina respektive synder genom att avtjäna straffen, och även själva domstolen skulle befinnas skyldig till brottet att utan rätt hugga av någons hand eller utföra piskning eller rajm på honom. Den hade nämligen enligt Hans lag ingen rätt till den makt som den utövade över Allahs undersåtar.I detta sammanhang Burma och Malaya under Japans herravälde fortfarande bestod de militära officerare ‘som Fria Indiens’ stat ‘och Azad Hind’ armé hade bildat, mot vilka regeringen de år 1945 i slutet av året och år 1946 i början av året de olika rättegångar väckte protokollen från, dessa rättegångar till större insikt om detta vara till hjälp särskilt, i målen mot Shah Nawaz, Sahgal och Dhalwan målet Indiens advokat general deras rättegång och yrkade på den som tal han höll bör med uppmärksamhet noggrant läsas värd att। eftersom i detta tal den så kallade rebellerna mot Indiens regering den rättsliga ställning och position beskrevs som i grunden, just detta är alla verkliga och äkta uppror mot den store Rabb al-Alamīns kungadömes rättsliga ställning।–Författaren।]

Även när en nominellt muslimsk domare sitter som domare förblir denna domstols shariarättsliga status oförändrad. Den som från en gudsrebellisk regering har fått befogenhet att verkställa beslut och som tar emot mål och rättegångar, liksom den som utfärdar föreskrifter på grundval av människoskapade lagar, är åtminstone inte muslim i egenskap av domare, utan betraktas själv som en rebell. Hur skulle han då kunna undgå att hans föreskrift förklaras ogiltig?

När en demokratisk stat och regering existerar och muslimer också deltar i den, oavsett om muslimerna i denna demokratiska stat är en minoritet, en majoritet eller om alla invånare är muslimer, och de har upprättat statssystemet på grundval av gudlösa demokratiska principer, förblir den rättsliga ställningen även då oförändrad. En stat vars grund vilar på denna filosofi – ”landets folk är suveränitetens ägare och har själva rätt att stifta lagar för sig, obundna av de lagar som Allah har gett” – har enligt islam samma ställning som när ett rikes undersåtar gör uppror mot sin kung och upprättar en egen suverän stat i opposition mot honom. Precis som kungens lag inte kan erkänna denna stat som legitim, erkänner Allahs lag aldrig heller en demokratisk stat av det ovan nämnda slaget. De avgöranden som meddelas av det rättsväsende som upprättas under en sådan demokratisk regering betraktas också som ogiltiga enligt islam, oavsett om domarna till sin etniska härkomst är muslimer eller icke-muslimer.

Hela Koranen utgör bevis för att allt som har diskuterats ovan är korrekt. Eftersom frågeställaren emellertid har begärt en förklaring i ljuset av Skriften och sunna, framläggs därför endast några få verser ur den ädla Koranen:

För det första: Enligt Koranen är Allah den ende ägaren av suveräniteten. Skapelsen tillhör Honom. Därför tillkommer den naturliga rätten att styra endast Honom. Att någon annan än Han själv utfärdar och får verkställa befallningar över Hans skapelser i Hans rike är i grunden felaktigt. [Men om någon uppnår ställningen som Hans khalif eller representant och styr staten samt avgör alla angelägenheter enligt de lagar Han har gett, är det en annan sak. Detta kommer att behandlas längre fram.–Författaren.] Den Allsmäktige Allahs ord:

**********************************

”Säg: O Allah, Du som äger alla riken och imperier! Du skänker kungadöme åt vem Du vill, och Du tar det från vem Du vill.” – Sura Āl ʿImrān: 26

**********************************

”Han är er Herre; herraväldet tillhör Honom.” – Sura Fâtir: 13

**********************************

”I Hans rike finns ingen delägare till Honom.” – Sura Nabi Israil: 111

**********************************

”Således ligger makten att befalla helt i den Allsmäktige Allahs hand.” – Sura al-Mu’min: 12

**********************************

”Han har inte gjort någon till delägare i sitt herravälde.” – Sura al-Kahf: 26

**********************************

”Var uppmärksamma! Skapelsen tillhör Honom, och Hans befallning ska råda.” – Sura al-A’raf: 54

**********************************

”Folk frågar: Har även vi någon del i att bestämma? Säg: Rätten att befalla tillkommer helt och hållet Allah.” – Sura al-Imran: 154

Två:På grundval av denna princip har rätten att stifta lagar helt och hållet fråntagits människorna. Människan är nämligen en skapad varelse och undersåte, en tjänare och underställd befallningar. Hennes uppgift är endast att lyda de lagar som Allah, konungarnas Konung, har stiftat. [Att härleda rättsfrågor ur de föreskrifter som Allah har gett och att genom ijtihad och forskning utarbeta detaljerade lagar inom fiqh är en annan sak.। Detta diskuteras inte här.। I de fall där Allah och Hans Sändebud (s) inte har gett någon tydlig föreskrift, har de troende rätt att stifta lagar med beaktande av sharias innersta väsen och islams anda.। Den direkta innebörden av att det i dessa fall saknas tydliga föreskrifter är följande, nämligen att de troende har fått den lagliga rätten att fastställa lagar, regler och principer i dessa frågor।–Författaren।] Den person eller organisation som, bortsett från de lagar Han har gett, själv stiftar lagar eller erkänner lagar som någon annan har stiftat och dömer enligt dem, är taghut, upprorisk och står utanför lydnaden inför sanningen. Den som söker en dom enligt denna lag, liksom den som godtar en sådan dom, är också skyldig till brottet uppror.

**********************************

”Säg inte, genom att falskeligen hitta på saker om det ni nämner med era egna munnar, att detta är halal (tillåtet) och detta är haram (förbjudet).” – Sura an-Nahl: 116

**********************************

”Följ det som har uppenbarats för er från er Herre. Följ inte andra beskyddare än Honom (ämbetsmän som ni själva har hittat på).” – Sura al-A’raf: 3

**********************************

”Alla som inte dömer enligt den lag som Allah har gett är kafirer.” – Sura al-Ma’ida: 44

**********************************

”O Profet! Har du inte sett dem som påstår sig tro på den vägledning som har uppenbarats för dig och de profeter som kom före dig? Sedan vill de låta Tāghūt avgöra alla sina angelägenheter, trots att de har befallts att göra uppror mot Tāghūt (det vill säga beordrats att inte följa Tāghūts befallningar).” – Sura an-Nisa: 60

Tre: Det enda statsskick och rättssystem som har byggts på grundval av de lagar och bestämmelser som den Allsmäktige Allah har sänt till mänskligheten genom Sina profeter är det enda rätta och erkända på Allahs jord. Detta kallas kalifatet.

**********************************

”Varje sändebud som Vi har sänt har Vi sänt endast i syfte att han ska åtlydas under Allahs befallning.” – Sura an-Nisa: 64

**********************************

”O Profet! Vi har uppenbarat Boken för dig med sanningen, så att du kan döma mellan människorna i ljuset av den vägledning Allah har visat.” – Sura an-Nisa: 105

**********************************

“Styr dem enligt den vägledning som Allah den Upphöjde har uppenbarat, och följ inte deras onda begär. Se upp! Låt dem inte, genom att dra in dig i fitna och fördärv, få dig att avvika från någon del av det som Allah har uppenbarat för dig. ….. Vill de då ha okunnighetens välde?” – Sura al-Ma’ida: 49–50

**********************************

“O Dawud! Vi har utsett dig till khalifa på jorden. Härska därför över människorna med rättvisa och följ inte dina egna begär. Annars kommer du att ledas bort från Allahs väg.” – Sura Sad: 26

Fyra. Å andra sidan kommer de stats- och rättssystem som, i stället för de bestämmelser som världarnas Herre Allah har förmedlat genom Sina profeter och sändebud, är grundade på någon annan grund, att betraktas som rebelliska stats- och rättssystem. Oavsett hur olika sådana stats- och rättssystem än må vara, betraktas all deras verksamhet utan undantag som grundlös och ogiltig. Deras regering och domslut har i grunden ingen giltig grund. Hur kan de vara en legitim stat, en legitim regering och en legitim domstol, när den verklige Ägaren, Allah den Allsmäktige, inte har gett dem något som helst intyg?Stadga eller intyg avser vi, enligt vår mening, den person som erkänner Allah som konungarnas Konung,, suveränitetens innehavare och sig själv som Hans khalif eller representant ((inte som innehavare av suveräniteten)) accepterar och erkänner, profeterna–och sändebuden som Hans sändebud och den himmelska Skriften som Hans Skrift betraktar och accepterar och under sharias gudomliga auktoritet verkar — endast sådana stater, regeringar, och rätts- system är de som har fått ett intyg från Allah den Allsmäktige.। I själva den ädla Koranen ges denna stadga med orden: — ******************** ( Enligt Allahs uppenbarade lag–och bestämmelser ska du bland människorna styra staten, och döm, och fatta beslut därefter.)।–Författaren।De betraktar allt de gör som fullständigt ogiltigt utifrån Allahs lag. De kan i praktiken erkänna de troendes samfund (det vill säga Allahs trogna undersåtar) som ett yttre faktum, men kan inte erkänna det som ett legitimt sätt att organisera samhället eller som ett legitimt rättssystem.

Det är inte deras uppgift att lyda dem som gör uppror mot Allah, deras verklige Herre och lagstiftare, och inte heller att be dessa avgöra deras angelägenheter. Den som gör detta är, trots att han gör anspråk på islam och tron, utesluten ur de troendes skara. Att en stat eller regering betraktar en grupp som upprorisk, samtidigt som den erkänner dessa upprorsmäns herravälde över sina egna undersåtar som legitimt och dessutom tillåter sina undersåtar att följa denna regerings befallningar – detta strider uppenbart mot förnuft och sunt omdöme. Den Allsmäktige Allah säger:

**********************************

”Säg till dem: ’Ska vi berätta för er vilka som är de största förlorarna genom sina gärningar? Det är de vars alla ansträngningar i det världsliga livet har gått vilse från den rätta vägen, medan de tror att de gör det rätta. Det är de som förnekar sin Herres tecken och vägrar att tro på mötet med Honom. Därför har alla deras gärningar blivit fruktlösa, och på Uppståndelsens dag kommer Vi inte att tillmäta dem någon betydelse.’” – Sura al-Kahf 18:103–105

**********************************

”Detta var ’Ad, som förnekade sin Herres tecken, trotsade Hans sändebud och följde varje trotsig och mäktig fiende till den sanna religionen.” – Sura Hud 11:59

**********************************

”Och Vi sände Mose med Våra tecken och ett tydligt bevis till Farao och hans stormän. Men de följde Faraos befallning, fastän Faraos befallning inte var grundad på sanningen.” – Sura Hud 11:96–97

**********************************

”Följ inte någon vars hjärta Vi har gjort likgiltigt inför Vår påminnelse (det vill säga känslan av att Jag är hans Herre). Och följ inte heller den som följer sina onda begär och vars handlingssätt präglas av överträdelse.” – Sura al-Kahf: 28

**********************************

”Säg: Min Herre har förbjudit alla slags oanständiga handlingar, både öppna och dolda, liksom syndiga handlingar och överträdelse mot sanningen. Han har också förbjudit att ni sätter någon som medgud åt Allah utan att Han har sänt ner något bevis till stöd för detta.” – Sura al-A’raf: 33

**********************************

”De som ni dyrkar vid sidan av Allah är inget annat än några namn som ni och era förfäder har gett dem. Allah har inte sänt ner något bevis till stöd för detta. Rätten att befalla tillkommer endast Allah. Han har befallt er att ni inte ska dyrka någon annan än Honom.” – Sura Yusuf: 40

**********************************

”Om någon, efter att den rätta vägen tydligt har uppenbarats för honom, beslutar sig för att motsätta sig Sändebudet och följer en annan väg än de troendes, låter Vi honom gå den väg han själv har börjat följa och kastar honom i helvetet. Det är en mycket usel plats.” – Sura an-Nisa: 115

**********************************

”Nej, Muhammed! Vid din Herre! De kan inte alls bli troende förrän de låter dig döma i de frågor där de är oense med varandra.” – Sura an-Nisa: 65

**********************************

”När de får höra: ’Kom till det som Allah har uppenbarat och följ Sändebudets väg’, då kommer du att se dessa hycklare tveka att komma till dig och vända sig bort.” – Sura an-Nisa: 61

”Och Allah har inte lämnat de otrogna (det vill säga de upproriska i Hans rike) någon väg över muslimerna (det vill säga Hans trogna undersåtar).” – Sura an-Nisa: 141

Detta är Koranens muhkam-verser. [Starka, fullständiga och solida saker ‘kallas muhkam’ att vara। ‘Muhkam verser’ avser de verser vars versernas språk är ytterst klart, och vars betydelse kan fastställas utan någon tvekan eller osäkerhet finns det inget utrymme för, och vars ords betydelse, innebörd och syfte och mål förstås tydligt förstå kan, och vars versers betydelse ta till sig vid tolkningen av förklaringarnas dimmiga labyrinter att fastna i möjlighet har någon mycket svårt att få। Dessa verser utgör Koranens huvudsakliga grund det vill säga Koranen det syfte för vilket uppenbarades har detta genom dessa muhkam verser fullständigt uppfyllts blir। Genom dessa verser har världens människor till islam riktats en uppmaning att komma har riktats, varnings–ord och förmaningar har framförts har, villfarelsen bemötts har och den sanna vägens förklaring har getts har। I denna typ av verser har religionens grundläggande principer beskrivits har beskrivits। I dessa aqida–trosföreställningar, ibada, moral, ansvar, skyldigheter och bud–förbud relaterade till bestämmelser har beskrivits har। Därför den som är en person som söker sanningen och för att få veta återvända till Koranen vill till den återvända för att få veta vilken, väg han ska gå på ska och vilken väg han ska gå på inte– för att hans törst ska släckas är de muhkam verserna hans tillflykt। Naturligtvis kommer hans blick att riktas mot dessa verser och hans blick।. fokuseras kommer att och från detta försöka få största  möjliga nytta av det kommer att försöka।–Tafhimul Koranen, första delen, surah  Al-i Imran: 5 nr. not।–översättaren।] Det finns inget utrymme för någon som helst tvekan eller osäkerhet beträffande deras innebörd. Om den centrala aqida och trosföreställning, på vilken islams moraliska och sociala system har grundats, hade förblivit osäker, skulle själva uppenbarandet av Koranen (må Allah bevara oss) ha varit meningslöst. Därför har Koranen beskrivit de muhkam-verserna med ett så klart och avgörande språk att det inte finns något utrymme för meningsskiljaktighet. Efter en sådan tydlig och omfattande framställning i Koranen har vi inget behov av att vända oss till hadith och fiqh.

När hela islams byggnad är grundad på denna princip – att det som Allah Ta’ala inte har uppenbarat någon stadga för är grundlöst och värdelöst, och att allt som upprättas utan att vara beroende av Allahs stadga helt saknar rättslig giltighet – finns det ingen anledning att i en viss fråga fråga om ett gudlöst lands domstolsavgörande i denna fråga kan vara giltigt enligt sharia. Frågar man någonsin om ett barn som har avlats genom förbjudet sädesvätska och erkänts som sådant, huruvida även dess kropp och hår är förbjudna? När grisen i sin helhet är förbjuden, kan frågan då någonsin uppstå om en bit av dess kött är förbjuden eller inte? Därför är det ett uttryck för okunnighet om islam att fråga, när ett äktenskap ogiltigförklaras, när ett äkta par skiljs åt eller när skilsmässa träder i kraft, om ett domstolsavgörande från en islamfientlig domstol kan vara giltigt. Ännu större okunnighet visar sig i att frågan endast har ställts beträffande icke-muslimska domare. Det verkar som om frågeställaren anser att avgörandet från den namnkristne muslim som fungerar som ledare för en islamfientlig domstol däremot mycket väl kan vara giltigt! Men att kalla en bit griskött för en bit fårkött kan varken i verkligheten förvandla den till fårkött eller göra den halal!

Det råder inget tvivel om att muslimernas liv under en stat och regering som står i opposition till islam blir svårt när man har accepterat denna grundprincip inom islam. Men islams eviga grundprinciper kan inte ändras för att göra deras liv lättare. Om muslimer vill leva enklare under en icke-islamisk stat har de ingen rätt att ändra islams grundprinciper eller, med andra ord, göra islam till något icke-islamiskt. De har naturligtvis möjlighet att bli avfällingar eller lämna religionen. Det finns inget som hindrar dem från det. De kan med entusiasm lämna islam och välja någon lättare väg i livet. Men om de vill förbli muslimer är den rätta islamiska vägen för dem inte att söka sådana finter och förevändningar för att skapa ett enklare sätt att leva i en icke-islamisk stat, vilka strider mot islams grundprinciper. Tvärtom står endast en väg öppen för dem: var de än befinner sig bör de använda all sin kraft i ansträngningen att förändra statens och regeringens synsätt och att reformera de grundprinciper som styr staten och regeringen.

Bilaga 2

Lagar om skilsmässa och separation i det västerländska samhället

****************** ”Ett ting kan endast kännas genom dess motsats.” Av den detaljerade redogörelse för islams äktenskapslagstiftning som ges på de föregående sidorna kan man inte fullt ut förstå denna lags fullständiga storhet och överlägsenhet, så länge man inte gör en jämförande studie av de motsatta lagar som tillämpas i olika länder i världen. Detta eftersom de för närvarande gör anspråk på att vara ett utvecklat rättssystem. Genom denna jämförande studie kommer man också att förstå hur mycket människan snubblar när hon, genom att bortse från Allah Ta’alas vägledning och ledning, själv sätter sig som sin egen lagstiftare.”

En viktig särprägel bland den islamiska lagens kännetecken är att det i dess grundprinciper och grundläggande föreskrifter råder fullständig jämlikhet, rättvisa och balans ända ut till dess yttersta gränser. Å ena sidan håller den moralens högre mål och syften i sikte, och å andra sidan bortser den inte från människans medfödda svagheter. Å ena sidan beaktar den det sociala, det vill säga det allmänna, bästa, och å andra sidan tillåter den inte att individens rättigheter trampas under fötterna. Å ena sidan tar den hänsyn till de faktiska förhållandena, och å andra sidan avfärdar den inte någon möjlighet som vid någon tidpunkt kan komma att inträffa i den verkliga världen. Kort sagt är detta ett så balanserat rättssystem att ingen av dess principer eller föreskrifter har någon tendens till överdrift. Vid lagstiftning har islam inte bara filosofiskt utan även praktiskt fäst full vikt vid alla de aspekter som behöver beaktas, och har upprättat en så korrekt balans mellan dem att den inte på ett oönskat sätt har lutat åt någon sida och inte heller försummat den andra. Det är därför detta rättssystem har varit verksamt i tretton århundraden, genom olika tidsåldrar, olika sociala och kulturella förhållanden och olika nivåer av kunskap och forskning, bland folk med skilda egenskaper. Ingenstans har någon individuell eller kollektiv erfarenhet och tillämpning funnit någon av dess grundläggande föreskrifter felaktig eller i behov av korrigering. Inte nog med det: trots den mänskliga tankens yttersta ansträngningar har man inte lyckats välja något alternativ till någon av dess delar som ens kommer i närheten av den vad gäller rättvisa, balans och skönhet.

De egenskaper och kännetecken som iakttas i den islamiska lagen är endast ett resultat av den Allsmäktige Allahs oändliga kunskap och framsynthet. På grund av sina oundvikliga hinder och medfödda begränsningar kan människan aldrig behärska alla sidor av ett problem. Hon kan inte hålla nuet och framtiden i lika hög grad i sikte. Det är inte möjligt för henne att utforma en uppsättning principer som, genom att ge lika stor uppmärksamhet åt handling och kraft, fullt ut beakta de uppenbara och dolda särdragen i hennes egen och alla andra människors natur, vara helt fri från påverkan från sin omgivning och fullständigt renad från sina känslor, böjelser, kunskapsmässiga svagheter och intellektuella ofullkomligheter, och som under alla förhållanden och i alla tider kan vara korrekt förenlig med rättvisa och billighet enligt behoven.

Därför återfinns ingen riktig balans bland de lagar som bygger på mänskligt tänkande. Ibland märks en obalans i synsättet, ibland en oförmåga att beakta människonaturens olika sidor, ibland saknas rättvisa när människors rättigheter och skyldigheter fastställs, och ibland råder orättvisa när gränser dras och rättigheter fördelas mellan individen och kollektivet. Kort sagt blir svagheterna i dessa lagar, som är produkter av mänskliga hjärnor, tydliga som dagsljus genom varje ny erfarenhet, förändrade omständighet och förändring i varje tidsålder. Till följd av detta tvingas människor ändra dessa egenhändigt skapade lagar eller, trots att de trosmässigt förblir lojala mot dem, i praktiken frigöra sig från deras bindande kraft.

Den grundläggande skillnaden mellan den lag som Allah har uppenbarat och den lag som människan har stiftat har i dag blivit så uppenbar att alla utom blinda och nattblinda kan se den. Ända fram till i går angreps de föreskrifter och principer i islamisk lag hänsynslöst på grund av trångsynthet eller okunnighet, medan man stoltserade med den filosofi och de principer som människan hade utarbetat som motvikt. I dag har det, utan någon debatt eller argumentation, enbart genom de obestridliga vittnesmålen från verkligheten, blivit fastslaget och fortsätter att bli fastslaget att allt som islam hade lärt var riktigt. Alla de vägar som den mänskligt stiftade lagen hade anvisat som motvikt har visat sig vara felaktiga och ovärdiga att följas. Även om de i fantasins värld verkar mycket glänsande och tungan ännu inte vill erkänna deras misslyckande, håller världen i praktiken på att slita dessa lagar i stycken—lagar som den ända till i går ansåg vara närmast heliga och omöjliga att förbättra. Så småningom återvänder världen till de principer och lagar som islam har fastställt, men först efter att många olyckor har inträffat.

Som exempel kan man ta frågan om skilsmässa. Ännu för några år sedan hånade den kristna världen muslimerna mycket för skilsmässan, och många västerländskt påverkade muslimer dog nästan av skam och svarade att kristnas bedömning att det var olämpligt att upplösa det heliga bandet mellan man och hustru, liksom att inte ge lagen möjlighet till skilsmässa, khulʿ, annullering av äktenskap och upplösning av äktenskapet, inte var något rationellt utan snarare ett resultat av obalans i det mänskliga tänkandet. Det fanns ingen välgärning i detta för den moraliska karaktären, mänskligheten eller samhällsordningen; tvärtom dolde det endast förstörelsens frön. Så utmärkt var det som den ärevördige Jesus (frid vare med honom) sade: ”Vad Gud har fogat samman får människan inte skilja åt.” – Matteus 19:6.

Men de kristna misslyckades med att förstå profetens avsikt och tog detta som grund för äktenskapslagstiftningen i stället för att ta emot det som moralisk vägledning. Vad blev följden? I århundraden tog den kristna världen till list, bedrägeri och svek mot denna lag, som i praktiken var olämplig. Till slut utvecklades den dåliga vanan att bryta mot lagen så långt att de i de flesta fall öppet började överträda även den moraliska gräns som var heligare än äktenskapet. Till sist tvingades människorna införa vissa partiella och bristfälliga ändringar i denna lag. Av misstag hade de betraktat den som en gudomlig lag. Men denna reformåtgärd vidtogs först när vanan att bryta mot lagen hade gjort att Jesu (frid vare med honom) efterföljare inte längre hyste någon vördnad för något som Allah hade ålagt dem. Följden blev att en väldig flodvåg av skilsmässor, annulleringar av äktenskap och upplösningar av äktenskapliga band började svepa genom den kristna världen genom dessa partiella och bristfälliga ändringar. Under dess fasor började familjeordningens allra heligaste murar falla sönder. I England ägde endast 166 skilsmässor rum år 1871, det vill säga att människorna hade upplöst ett av varje 79 band som Allah hade fogat samman. I Amerika hade 35 000 skilsmässor ägt rum år 1886, medan 183 000 heliga band hade upplösts där år 1931. I Frankrike slutar numera ungefär ett av vart femtonde äktenskap med skilsmässa. Förhållandena i de övriga västländerna är mer eller mindre desamma.

Nästan samma undervisning som den som den ärevördige Messias (frid vare med honom) förmedlade återfinns också i den ädla Koranen. Koranens ord lyder:

**********************************

”De som bryter Allahs förbund efter att ha bekräftat det och skär av de band som Allah har befallt att man ska upprätthålla, och som sprider fördärv på jorden—det är de som går förlorade.” – Sura al-Baqarah: 27

Messias (frid vare med honom) sade, i syfte att väcka avsky mot judarnas hårdhjärtade inställning och den stora mängden skilsmässor: ”Den som överger sin hustru och gifter sig med en annan, utan att hon har begått äktenskapsbrott, begår äktenskapsbrott.” (Matteus 19:9). Även Muhammad (frid vare med honom) kallade, i samma syfte och med ännu mer avvägda ord, skilsmässa för ************* (den mest avskydda av de tillåtna handlingarna) och betecknade dem som skiljer sig i syfte att tillfredsställa sina lustar som förbannade.

Men denna högre moralprincip var endast avsedd att undervisa människorna, så att de skulle ha den för ögonen i sina handlingar. Avsikten var inte att ta den ordagrant och omvandla den till en lag. Muhammad (frid vare med honom) var inte endast en lärare i karaktärsdaning, utan också en lagstiftare för sharia. Därför förklarade han, samtidigt som han beskrev moralens principer, också vad den rätta avvägningen borde vara när moraliska värden införlivas i lagen och hur balansen kan upprätthållas mellan de moraliska värdena och människans natur och medfödda läggning. Messias (frid vare med honom) var däremot inte en lagstiftare för sharia; hans profetiska uppdrag i världen avslutades innan möjligheten att förklara och analysera sharia hade uppstått. Därför återfinns i hans budskap inget annat än moralvärdenas grundläggande principer. Dessa principer kunde ha anpassats till livets praktiska problem, och detta kunde ha skett i ljuset av Moses (frid vare med honom) sharia. Men de kristna ansåg, och den helige Paulus övertygade dem om, att vi efter att ha fått principerna inte längre var beroende av den gudomliga sharia, och att lagstiftning enligt dessa principer nu inte var Allahs och Hans Sändebuds uppgift utan kyrkans ansvar.

Denna yttersta villfarelse i deras tänkande har för all framtid kastat kyrkan och dess anhängare in i villfarelse. Kristnas tvåtusenåriga historia vittnar om att kyrkan inte har lyckats utforma en riktig lag på grundval av någon enda av de grundprinciper för religionen som Sayyidina Messias (frid vare med honom) förkunnade. Till slut tvingades det kristna folket också att avvika från dessa principer.

När Messias (frid vare med honom) kritiserade skilsmässa och gjorde ett undantag för uttrycket ”att begå äktenskapsbrott”, antydde han förmodligen att skilsmässa i allmänhet inte är något dåligt, utan tillåten. Att skilja sig utan anledning är förkastligt. De kristna förmådde inte förstå detta uttalande av honom och ansåg det stå i strid med versen ”Människan ska inte skilja åt dem som Allah har förenat”. Några drog därför slutsatsen att uttrycket ”att begå äktenskapsbrott” hade fogats till versen i efterhand. Andra formulerade rättsregeln att om hustrun begår äktenskapsbrott måste mannen och hustrun visserligen skiljas åt, men äktenskapet ska förbli bestående. Det vill säga att ingen av dem får gifta om sig. Så har den kristna världen handlat i hundratals år. Kort sagt har även denna lag, liksom andra lagar, i stor utsträckning varit ansvarig för att sprida en epidemi av omoral och oanständighet bland det kristna folket.

Det märkliga är att man i länder som Storbritannien och Amerika än i dag, trots att man har frigjort sig från kyrkans inflytande och hävdat att lagstiftningen helt och hållet grundar sig på intellektuella principer, med laglig separation (Judicial Separation) menar att mannen och hustrun ska skiljas från varandra. Men ingen av dem får gifta om sig. Detta är resultatet av det mänskliga förnuftets begränsningar. Enligt den lag som hade utformats på grundval av ovanstående principer i den romerska kyrkans religiösa lag (Canon Law) var skilsmässa (Divorce), det vill säga att äktenskapet helt upplöses och att mannen och hustrun därefter får rätt att gifta om sig var och en för sig, slutgiltigt förbjuden. Sex villkor fastställdes emellertid för separation:

1. Äktenskapsbrott eller ett onaturligt brott,

1. Impotens,

3. Misshandlande beteende,

4. Olydnad,

5. Avfall från religionen,

6. Att det mellan mannen och hustrun upptäcks ett sådant blodsband som enligt lagen förbjuder äktenskap mellan dem (det vill säga mahram-släktskap).

Den rättsliga lösning som fastställdes för dessa sex villkor var att mannen och hustrun skulle skiljas från varandra och förbli ogifta resten av livet. Kan någon förnuftig människa kalla denna lösning rationell? I själva verket var detta ingen laglig lösning alls, utan ett straff, som gjorde att människor inte ens vågade gå till domstol med ett skilsmässoärende. Om ett par genom rättvisans slag ändå skildes åt, var de tvungna att leva ett asketiskt liv likt prästernas.

För att undkomma denna grymma och orealistiska lag hade de kristna prästerna utarbetat otaliga listiga knep. Med hjälp av dessa lät kyrkolagen ogiltigförklara äktenskapen för sådana olyckliga män och hustrur. Deras bedrägeri bestod i korthet i att kyrkodomstolen förklarade äktenskapet ogiltigt (Nullity), om det på något sätt kunde bevisas att löftet om att mannen och hustrun skulle leva tillsammans hela livet hade uttalats mot deras vilja, och att deras avsikt egentligen bara hade varit att ingå äktenskap under en bestämd tid, det vill säga mutʿa-äktenskap (********). Men vad innebar ”äktenskapets ogiltigförklaring” enligt den kristna lagen? Det innebar att något äktenskap över huvud taget inte hade ägt rum mellan mannen och hustrun, att deras förhållande fram till dess hade varit olagligt och att det barn som fötts till följd av detta var ett oäkta barn. I detta avseende var lagens andra lösning ännu mer förnedrande än den första.

I motsats till den romerska kyrkan har den östliga kyrkan (den ortodoxa östkyrkan), som hade fått betydande möjligheter att påverkas av islamisk fiqh, lyckats utforma en bättre och fungerande lag. Enligt denna kyrka kan mannen och hustrun befrias från äktenskapets band av följande orsaker:

1. Zina, äktenskapsbrott och dess inledande förstadier, 2. apostasi, 3. att mannen viger sitt liv åt religionens tjänst som präst, 4. sedeslöst beteende, 5. uppror, 6. impotens, 7. sinnessjukdom, 8. spetälska och vitiligo, 9. långvarigt fängelse, 10. ömsesidigt hat och fiendskap eller en extrem olikhet i makarnas temperament och karaktär.

Men västvärldens religiösa ledare godtar inte denna lag. De har koncentrerat sin tro till den romerska kyrkans fiqh, där det slutgiltigt har fastställts att äktenskapets band inte kan upplösas av något annat än döden. Efter denna fatwa är det inte bara uteslutet att använda sitt förnuft; det är även förbjudet att ens överväga fiqh från en annan rättsskola inom den egna religionen. Inför den kungliga kommissionen 1912 motsatte sig biskop Gore (Bishop Gore) att man på vissa områden skulle anta lagar från den östliga kyrkans fiqh, enbart med motiveringen att den brittiska kyrkan följer den romerska kyrkans fiqh. Vid Lambethkonferensen (Lambeth Conference) 1930 fattades följande beslut i klara ordalag: ”Vi kan inte förrätta vigsel för någon man eller kvinna vars tidigare make eller maka fortfarande lever.” Den senaste ändringen, som en konferens med Englands religiösa ledare (Joint Committee of Convocation) nådde enighet om 1935, lyder: ”Om någon av parterna före äktenskapet drabbas av en avskyvärd sjukdom eller om kvinnan är gravid och döljer detta för mannen vid äktenskapstillfället, kan äktenskapet ogiltigförklaras.” Det innebär att om något sådant inträffar efter äktenskapet, har hustrun ingen religiös utväg och mannen ingen möjlighet att bli fri.

Sådan var alltså den religiösa gruppens situation, där den ena framstående lärda fiqh-experten efter den andra hade framträtt under århundraden. Men det misstag som deras religiösa ledare i det tidiga skedet begick när de skulle förstå betydelsen och den rättsliga ställningen hos ett av Messias, frid vare med honom, yttranden hade slagit så djupa rötter i deras sinnen att inte ens tidens gång, förändrade förhållanden, kunskapens och det intellektuella tänkandets utveckling och förvandling, studiet av människans natur och läggning, hundratals års erfarenhet och praxis, det egna förnuftets och samvetets dom samt rättssystemets exempel – kort sagt, inget av detta tillsammans – kunde befria dem från dess inflytande. Inte ens under tusen år lyckades den romerska kyrkans främsta intellekt förmågor skapa balans i deras lagar och bygga dem på en riktig grund av rättvisa och billighet.

Låt oss nu ägna en viss uppmärksamhet åt de moderna lagstiftarnas insatser, som har en klar uppfattning samt omfattande kunskap och erfarenhet och som, efter att ha befriat sig från den religiösa lagens band, med hjälp av sitt eget förnuft och sin egen kunskap har utformat äktenskapslagar för sina respektive folk.

Fram till den franska revolutionen gällde den romerska kyrkans religiösa lagar i de flesta europeiska länder, och tillsammans med andra lagar av samma slag hade de försänkt de västerländska folkens samhällen och deras karaktär i ett tillstånd av djup förfall. När vinden av fri kritik och eftertanke började blåsa under revolutionsepoken var den franska nationen den första att inse bristerna och ofullkomligheterna i sina egna lagar. När de såg att prästerskapet på intet sätt var berett att ändra dessa lagar, kastade de helt av sig religionens ok från sina axlar (1792 e.Kr.). Därefter började samma vind blåsa även i andra länder. Så småningom övergav även Storbritannien, Tyskland, Österrike, Belgien, Holland, Sverige, Danmark, Schweiz och flera andra länder de religiösa lagarna och utarbetade särskilda lagar om äktenskap och skilsmässa för sina respektive nationer. Dessa lagar innehöll, förutom möjligheten till laglig separation och äktenskapets ogiltigförklaring, även möjlighet till skilsmässa.

Att en stor del av de kristna nationerna på detta sätt befriade sig från sina religiösa lagars bojor var resultatet av de kristna prästernas trångsynthet, okunnighet och fanatism. Med sin fanatism som stöd använde de all sin kraft för att med religionens namn med tvång påtvinga folket en verkningslös, naturvidrig och synnerligen skadlig lag. Denna lag var inte skapad av Allah, utan hade endast utformats på grundval av ett fåtal personers ijtihad. Men de kristna prästerna fastställde den som helig och oföränderlig, likt en lag given av Allah. De vägrade envist att se och förstå dess uppenbara fel, skadlighet och sådant som saknade förnuft och samvete, enbart av rädsla för att tron kanske skulle gå förlorad om man på något håll medgav möjligheten att de rättsliga avgöranden som uppfunnits av den helige Paulus och den ene eller andre forntida prästen kunde vara felaktiga! De motsatte sig till och med att söka hjälp hos andra rättsskolor inom den egna religionen. Motståndet byggde inte på att den västerländska kyrkans lagar skulle vara bättre än den österländska kyrkans, utan enbart på detta: ”Vi följer den västerländska kyrkan”! De religiösa ledarnas sådana handlingssätt lämnade de västerländska nationerna ingen annan väg än att befria sig från denna typ av lags bojor och kasta den åt sidan. Trots att dess skadlighet och felaktighet hade blivit uppenbara ansågs den nämligen inte kunna reformeras.

Hur mycket skuld kan man egentligen lägga på en enda äktenskapslag? I själva verket var det just denna prästerliga mentalitet som, genom att oupphörligt knuffa Europas och västvärldens folkidentitet framför sig, ledde den mot religionsfrånvändhet, religionslöshet, religionsavfall och ateism.

Efter att ha frigjort sig från de religiösa lagarnas band har de västerländska länderna under de senaste sjuttio eller åttio åren stiftat äktenskapslagar. Tusentals och hundratusentals begåvade människor har ägnat sig åt att utforma dem med största möjliga skicklighet och har fortlöpande ändrat och korrigerat dem utifrån sina erfarenheter. Trots detta har den balans och rättvisa som finns i den lag som en obildad profet från Arabien, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, framlade, aldrig kunnat uppnås i de lagar som de själva har utformat. Inte nog med det: trots att de har befriat sig från de religiösa lagarnas band har de ännu inte kunnat rena sina sinnen och tankar från de föreställningar som de ärvt från grundarna av den romerska kyrkan.

Ta till exempel Englands lag. Fram till 1857 betraktades där endast äktenskapsbrott och misshandel som två sådana grunder på vilka skilsmässa kunde beviljas rättsligt. Efter att skilsmässan hade ägt rum blev både mannen och hustrun fria att gifta om sig med någon annan. Men även detta var fortfarande förbjudet där. I 1857 års lag lades, utöver de två nämnda grunderna, även övergivande (Desertion) till som en giltig grund för skilsmässa. Villkoret var emellertid att makarna skulle ha levt åtskilda från varandra i två år eller längre. Dessutom legaliserades skilsmässa (det slutliga frigörandet från äktenskapets band) genom denna lag. Villkoret var dock att mannen måste vända sig till domstolen; han fick inte själv direkt upplösa äktenskapet. På motsvarande sätt gjordes det också obligatoriskt för hustrun att, om hon krävde skilsmässa, hon inte fick framställa kravet inför sin man på familjenivå, utan att hon under alla omständigheter måste vända sig till domstolen.

Därefter återstod det också endast ett enda sätt för domstolen att utfärda ett skilsmässodekret. Om mannen ville skiljas måste han bevisa att ”hustrun hade begått äktenskapsbrott”. Om hustrun ville skiljas måste hon, utöver att bevisa att ”mannen hade begått äktenskapsbrott”, även bevisa att han hade behandlat henne omänskligt eller misshandlat henne. På så sätt tvingades män och kvinnor, om de av någon anledning ville lämna varandra, att anklaga den andre för äktenskapsbrott och lägga fram bevis för detta inför en offentlig domstol, och därigenom för all framtid fläcka en samhällsmedlems liv med vanära.

Dessutom gav denna lag männen utbildning till att bli dāyyūser (*******) [‘dāyyūs’– en otrogen hustrus make, äktenskapsbrottets budbärare;; en man som i hemlighet kärlekens hjälte–och hjältinnas förening möjliggör och। — översättaren।]också träning i att bli det. Eftersom denna lag gav männen rätt att, om de ville, kräva ersättning från sina hustrurs älskare – ersättning, det vill säga i utbyte mot att sälja hustruns kyskhet! Det ekonomiska värdet av det olovliga samlaget – som tjänas genom att överlämna den egna hustrun till en annan mans njutning.

Genom lagen från 1886 fick domstolen befogenhet att, om den så önskade, samtidigt som äktenskapet upplöstes lägga ansvaret för den frånskilda hustruns försörjning på den brottslige maken. Genom lagen från 1907 avskaffades villkoret att maken skulle vara brottslig, och domstolen fick full rätt att, när den ansåg det lämpligt, lägga ansvaret för den frånskilda hustruns försörjning på den make som skilt sig från henne. Detta är uppenbarligen en partiskhet till kvinnornas fördel. Här kan man tydligt se en obalans. När det inte längre finns något som helst förhållande kvar mellan en man och en kvinna, är det inte heller förnuftigt att, enbart på grundval av det tidigare förhållandet, ordna så att en annan kvinna försörjs av en annan man. Det kan inte heller sägas vara grundat på rättvisa, eftersom mannen inte får någonting i utbyte från henne.

I lagen från 1895 fastställdes att om hustrun lämnade hemmet på grund av makens förtryck och övergrepp och bodde åtskild från honom, skulle domstolen hindra maken från att komma till henne, ordna så att hon fick sin försörjning från honom och fastställa att barnen fick stanna hos henne. I denna lag fastställdes dessutom att om hustrun begick zina på grund av makens dåliga behandling eller hans ovilja och försummelse, skulle makens anspråk på skilsmässa från henne inte godtas.

Tänk en stund på vad detta innebär. Hustrun lämnar maken och skiljer sig från honom med hänvisning till att maken misshandlar henne. Maken får inte ens komma nära henne, men ändå krävs underhållspengarna in från honom, medan hon njuter av livet tillsammans med sina älskare! Om maken dessutom vill befria sig från en sådan hustrus grepp är inte heller det möjligt. Detta är den äktenskapslagstiftning som Englands främsta hjärnor utarbetade efter femtio års outtröttligt arbete under 1800-talets sista del!

År 1910 tillsattes en kunglig kommission för att granska frågor om skilsmässa och äktenskap. Efter tre års mödosamt arbete lade kommissionen fram sin rapport mot slutet av 1912. Några av de förslag som framfördes i rapporten var följande:

1. När det gäller grunderna för skilsmässa ska män och kvinnor betraktas som helt jämlika, och på samma grunder som en man har rätt att få ett skilsmässodekret ska även en kvinna ha rätt att få skilsmässa. Om maken till exempel begår zina så mycket som en enda gång, ska hustrun kunna få talaq från honom.

2. Det föreslogs att följande grunder också skulle läggas till de tidigare nämnda grunderna för skilsmässa:

a. att ha hållits åtskild i tre år i följd, b. misshandel, c. obotlig sjukdom, d. sinnessjukdom – att detta tillstånd har varat i fem år, e. så allvarligt alkoholmissbruk att det inte finns något hopp om att det ska upphöra [västerländsk terminologi ‘alkoholmissbruk’ets innebörd vanemässigt drickande inte, utan snarare överdrivet drickande och ägna sig åt slagsmål, och gräl, och skrik, stoj–och oväsen samt skällsord–och förolämpningar använda och även i fullt dagsljus meningslöst svammel, obscena ord använda och bete sig som en galning göra। –– författaren.।] samt f. det fängelsestraff som utdömts i stället för dödsstraffet.

3. På grund av alkohol- eller narkotikamissbruk ska mannen och hustrun separeras i tre år. Om denna dåliga vana inte upphör under denna period ska den förfördelade parten ha rätt att få en skilsmässodom.

4. Om någon av parterna före äktenskapet har varit sinnessjuk eller haft någon avskyvärd sjukdom och detta har hållits hemligt för den andra parten, eller om kvinnan har varit gravid och har hållit sin graviditet hemlig, ska detta fastställas som ett giltigt skäl för att ogiltigförklara äktenskapet.

5. Under skilsmässomålet får ingen rapport om skilsmässan publiceras, och senare får endast den del av domstolsprotokollet som domstolen tillåter publiceras.

Av dessa förslag var det första det mest orimliga, och endast detta antogs och offentliggjordes enligt 1923 års Matrimonial Cases Act. Inte ett enda av de återstående förslagen har hittills införlivats i lagstiftningen. Ärkebiskopen av Canterbury (Archbishop of Canterbury) och andra inflytelserika personer kunde nämligen inte instämma i dem.

Härav kan ni bedöma omfattningen av de främsta engelska jurist­ernas kunskaper: de är oförmögna att förstå ens den rättsliga och naturliga skillnaden mellan att män och kvinnor begår otukt. Till följd av deras antagande av denna felaktiga lag har så många krav på skilsmässa rests av hustrur mot deras män att de engelska domstolarna har blivit uppjagade av detta, och 1928 var Lord Merrivale (Lord Merrivalle) tvungen att ägna sin uppmärksamhet åt att förhindra det.

I de stater på den europeiska kontinenten där den romerska kyrkan har stort inflytande är det hittills inte möjligt att upplösa det äktenskapliga bandet. Under vissa omständigheter kan dock en rättslig separation ske. Därefter kan mannen och hustrun varken återförenas eller självständigt ingå ett nytt äktenskap. Irlands och Italiens äktenskapslagstiftning bygger på denna princip.

Frankrikes äktenskapslagstiftning har genomgått många upp- och nedgångar. Efter den franska revolutionen gjordes skilsmässa mycket lättillgänglig. Flera begränsningar infördes i Napoleons kod (Code Nepolian). År 1816 förbjöds skilsmässa slutgiltigt. År 1884 förklarades den åter laglig. Därefter stiftades olika lagar om detta åren 1886, 1907 och 1924. Mot denna bakgrund fastställdes följande grunder för skilsmässa:

Att någon av mannen eller hustrun begår otukt, grym behandling, att någon av dem ägnar sig åt handlingar som leder till att den andras heder skadas, vägran att uppfylla äktenskapliga rättigheter, en dålig vana att dricka alkohol samt att genom domstol bli dömd till ett straff som är ytterst förödmjukande.

Dessutom har en iddah på tre hundra dagar fastställts för hustrun efter att hon erhållit ett skilsmässodekret från domstolen. Detta är endast en bristfällig imitation av islamisk lag.Iakttagandets huvudsakliga syfte är att– efter att ha befriats från en mans äktenskapliga band och innan hon går in i en annan mans äktenskapliga band, ska man fastställa om kvinnan är gravid eller inte. För att uppnå detta। har islam helt och hållet valt en naturenlig metod. Den innebär att। efter tre, menstruationer (hayez) har (passerat) kan man vara säker på detta. Om। kvinnan är  gravid förlängs däremot hennes iddah tills barnet är fött, även om barnet– föds redan tio dagar efter skilsmässan, hur kort tiden än। är. Däremot finns det ingen naturenlig grund för att iaktta iddah i tre hundra dagar eller tio månader.।–Författaren।]

Skilsmässolagstiftningen i Europas övriga stater skiljer sig avsevärt från varandra, men alla är lika ofullständiga och obalanserade.

I Österrike, Belgien, Schweiz och Norge kan makar erhålla ett skilsmässodekret endast på grundval av ömsesidigt samtycke. Detta har vissa likheter med islams khulʿa-system, men är ändå bara en bristfällig efterbildning.

I Tyskland är det inte tillräckligt för skilsmässa att den ena maken överger den andra och lever utan någon relation till honom eller henne, så länge detta tillstånd inte har varat oavbrutet i ett år. Denna lag är en otydlig återspegling av islams īlāʾ-system. I Schweiz har en period på tre år fastställts för detta, och i Holland (Nederländerna) en period på fem år. Övriga länders lagar tiger i denna fråga.

När det gäller en försvunnen make måste hustrun enligt svensk lag vänta i upp till sex år, och i Holland i tio år. Övriga länders lagar tiger i detta fall.

När det gäller en psykiskt sjuk person medger lagarna i Tyskland, Sverige och Schweiz en period på tre år. Övriga länder har inte fattat något beslut beträffande psykiskt sjuka.

I Belgien måste en frånskild hustru iaktta en väntetid på tio månader. Med undantag för Frankrike och Belgien finns det i inget annat land någon fastställd väntetid för en kvinnas omgifte.

I Österrike räcker det för att kräva skilsmässa att någon av makarna döms till fängelse i fem år eller mer. I Belgien ger själva utdömandet av ett straff mannen eller hustrun rätt att erhålla ett skilsmässodekret mot sin partner. I Sverige och Holland är livstids fängelse ett villkor för detta.

Detta är lagarna hos de folk som i världen anses vara de mest utvecklade. Om man granskar dem noggrant blir det uppenbart att inget av dem har lyckats utforma en fullständig och balanserad lag. Den som däremot betraktar den islamiska lagen med rättvis blick måste erkänna att västerlandet, inte bara individuellt utan även kollektivt, inte har lyckats uppnå ens en tiondel av den fulländning som den islamiska lagen har nått när det gäller balansen mellan rättvisa och billighet, hänsynen till människans natur, undanröjandet av missförhållanden, bevarandet av karaktär och moral, omsorgen om samhällsnyttan samt den fullständiga täckningen av äktenskapets alla problem och beteenden. Och ändå utformades dessa lagar först efter att tusentals präster och intellektuella i västerlandet under 1800-talets ”upplysta” era hade ägnat nästan ett århundrade åt undersökningar, överväganden, experiment, forskning och inhämtande av juridisk erfarenhet. När den islamiska lagstiftningen däremot utformades för tretton århundraden sedan rådfrågade en analfabet från de beduiniska araberna varken något parlament eller någon expertkommitté.

Om någon, trots att han iakttar en så tydlig och enorm skillnad, säger att islams lag inte är en föreskrift från Allah utan en lag skapad av människor, då säger vi: en sådan person borde snarare ha gjort anspråk på gudomlighet. Men vilket tydligare bevis på hans sanningsenlighet kan det finnas än att han själv inte tillskrev sig någon övernaturlig förmåga, utan klart sade: ”Jag kan inte framföra något från mitt eget förstånd; jag förmedlar till er endast det som Allah den Upphöjde lär mig.”

Om människan därefter, trots en så tydlig och enorm skillnad, förnekar behovet av Skaparens vägledning i allt som rör hennes liv och gör anspråk på att själv vara sin egen vägledare och lagstiftare, vad kan då denna envishet kallas annat än dumhet? Vem kan vara större dåre än den som har en osjälvisk och välvillig vägledare ständigt redo att visa honom den enkla och raka vägen, men som säger: ”Jag ska själv hitta vägen.” Och medan han letar fortsätter han i onödan att irra runt på olika vägar.

— Slut —