Förnuftets utslag

I de stora städerna ser vi hundratals fabriker drivas med hjälp av elektrisk energi. Tåg och spårvagnar rusar fram i hög fart. På kvällen tänds tusentals elektriska lampor, och under sommaren går elektriska fläktar i nästan varje hem. Men liksom dessa företeelser inte väcker någon förvåning hos oss, uppstår det inte heller någon oenighet bland oss om den grundläggande orsaken till att dessa ting lyser så starkt och rör sig så snabbt. Vad beror det på?………

Den enda orsaken är att vi kan se de elektriska ledningar med våra egna ögon, till vilka dessa lampor är anslutna. Vi känner också till var det kraftverk ligger, till vilket dessa ledningar är anslutna. Förekomsten och närvaron av dem som arbetar i kraftverket ligger inom ramen för vår kunskap. Vi känner även till den ingenjör som har auktoritet över och kontroll över de anställda. Vi vet också att denne ingenjör är väl insatt i metoden för att framställa elektricitet. Han har stora maskiner och genom att driva dessa producerar han elektrisk energi. I det elektriska ljuset från lamporna, fläktarnas rotation, tågens och spårvagnarnas snabba färd samt hjulens och fabrikernas drift ser vi i praktiken den elektriska energins existens. När vi alltså direkt ser den elektriska energins verkningar och yttre tecken, uppstår ingen oenighet bland oss om dess orsakssamband, och den enda anledningen är att just denna kedja av orsak och verkan är förnimbar för våra sinnen och direkt synlig för oss. Anta att dessa elektriska lampor tändes, fläktarna snurrade, tågen och spårvagnarna färdades snabbt och hjulen och jättemaskinerna var i rörelse. Men anta att de ledningar genom vilka den elektriska energin når fram förblev dolda för våra ögon, att kraftverket också låg utanför våra sinnens räckvidd, att vi inte visste någonting om kraftverkets anställda och inte heller visste vilken ingenjör som med hjälp av sin kunskap och kraft drev denna anläggning. Skulle vi då kunna sitta lugnt och stilla på samma sätt? Skulle vi inte, när vi såg den elektriska energins yttre verkningar, bli oense om den egentliga orsaken bakom dem? Alla kommer att svara att vi då inte skulle kunna undgå oenighet. Men varför? Därför att när orsaken till de yttre verkningarna är dold, osynlig och okänd, är det helt naturligt att en orolig förundran väcks i våra sinnen, att vi blir ivriga och rastlösa i vår strävan att avslöja denna okända hemlighet och att olika föreställningar, antaganden och åsikter om hemligheten uppstår. När ni har förstått detta, tänk då på ytterligare några saker. Anta att det som ovan antogs faktiskt existerade i den verkliga världen. Tusentals och hundratusentals elektriska lampor lyser, hundratusentals fläktar snurrar dag och natt, otaliga fordon rusar fram och hundratusentals fabriker arbetar oavbrutet. Men vi har ingen möjlighet att få veta vilken kraft som verkar i dem eller var denna kraft kommer ifrån; när människor ser dessa verksamheter och yttre tecken blir de förvirrade och bestörta. Var och en låter förståndets hästar galoppera i sökandet efter deras orsak. Någon säger: Allt detta är av sig självt lysande och rör sig och är i rörelse genom sin egen kraft. Utanför deras egen existens finns ingen kraft som kan ge dem ljus eller rörelse. Någon annan säger: Det är föreningen och organisationen av de ämnen som dessa ting består av som har frambringat ljuset och rörelsen i dem. Enligt ytterligare någon annan finns det, utanför denna materiella värld, vissa gudar; någon av dem tänder de elektriska lamporna, någon driver spårvagnar och tåg, någon får fläktarna att rotera och snurra och sätter fabrikernas och maskinernas hjul i rörelse. Många har åter blivit uttröttade av att tänka på denna fråga och har till slut börjat säga klagande att vår kunskap och vårt förstånd inte kan nå fram till sanningar som är täckta av subtila och djupa mysterier. Vi kan bara veta så mycket som vi kan se med våra egna ögon och förnimma. Mer än så kan vi inte förstå. Och det som vi inte kan förstå kan vi lika lite erkänna som sant som förneka det som falskt.

Dessa människor grälar och strider visserligen med varandra, men ingen av dem har någon bestämd och otvivelaktig kunskap till stöd för sina egna tankar och åsikter eller till bemötande av den andres tankar och åsikter; de har endast föreställningar och antaganden.

Medan dessa meningsskiljaktigheter och åsiktsskillnader pågår kommer en person och säger: Jag har tillgång till en källa till säker kunskap som ingen av er har. Jag har fått veta att dessa elektriska lampor, elektriska fläktar, fordon, fabriker och maskinhjul är anslutna till ett antal dolda, fina ledningar som ingen av er kan se eller förnimma. Kraft överförs till dessa ledningar från ett stort kraftverk (power house), och därför visar den sig inför er i form av ljus och rörelse. I detta kraftverk finns stora maskiner installerade, vilka drivs av otaliga människor. Dessa människor står i sin tur under en ingenjör, och det är denne ingenjörs kunskap och kraft som har upprättat hela detta system; allt detta arbete utförs under hans ledning och kontroll.

Denne man framför sitt ovan nämnda påstående med full kraft. Människorna kallar honom lögnare. Alla grupper förenar sig i att motsätta sig honom. De kallar honom galen, slår honom, misshandlar honom, plågar honom och driver ut honom ur sitt hem. Men trots all denna omänskliga och kroppsliga förföljelse står han fast vid sitt påstående. Han är inte beredd att, på grund av någon form av hot eller lockelse, ändra eller korrigera ens det minsta av det väsentliga i sina ord. Inte ens under någon fara visar hans påstående någon svaghet. Tvärtom bevisar vart och ett av hans ord att han är fast övertygad om sanningen i det han säger.

Därefter träder ännu en person fram. Även han framför exakt samma sak med ett liknande anspråk. Sedan kommer en tredje, en fjärde och en femte person, och var och en framför sitt anspråk genom att säga samma sak som sina föregångare. Därefter ökar tillströmningen av sådana människor allt mer. Till slut överstiger deras antal hundratusentals, och alla dessa människor framför samma slags budskap med samma slags anspråk. Trots skillnader i tid, plats och omständigheter uppstår ingen skillnad i deras grundläggande budskap. Alla säger: ”Vi har tillgång till en särskild kunskapskälla som ingen annan har.” Alla dessa människor stämplas på samma sätt som galna. De utsätts för alla slags förföljelser och trakasserier. Man försöker på alla sätt tränga dem in i ett hörn och göra dem hjälplösa. Alla möjliga medel används för att få dem att avstå från sina ord och anspråk. Men de står alla orubbligt fast vid vad de säger. Ingen kraft i världen kan få dem att flytta sig ens en tum från sin ståndpunkt. Till denna beslutsamhet, fasthet och oföränderliga uppriktighet fogas dessutom flera särskilda egenskaper och kännetecken. Inte en enda av dem är lögnare, tjuv, svekfull, omoralisk, förtryckare eller någon som lever av det förbjudna. Även deras fiender och motståndare tvingas erkänna att dessa människors karaktär är ytterst ren, deras sinnelag mycket obefläckat och dygdigt. När det gäller moralisk skönhet och karaktärsegenskaper står de över andra människor och intar en framstående ställning. Dessutom finns inte heller något tecken på galenskap hos dem. Tvärtom framför de så högtstående läror om att förbättra karaktären, rena sinnet och rätta till världsliga angelägenheter, och utformar sådana lagar, regler och principer, att stora lärda och tänkare måste ägna hela sina liv åt att ens förstå deras finesser, än mindre skapa likvärdiga lagar.

Å ena sidan finns människor med olika tankar och åsikter som anser att dessa människors ord är falska och förnekar deras sanningshalt, och å andra sidan finns dessa anspråkare som alla är eniga. Båda parternas sak läggs fram inför en domstol av sunt och riktigt förnuft för avgörande. Förnuftets plikt som domare är först och främst att noggrant förstå och granska sin egen ställning. Dess plikt är att jämföra parternas ställning, och efter att ha jämfört, granskat och prövat dem båda fatta ett slutgiltigt beslut om vems ord som är godtagbara.

Domarens samvete befinner sig i en sådan situation att det inte har tillgång till någon källa genom vilken den verkliga saken kan bli korrekt känd. Det har ingen kunskap om den yttersta verkligheten (Ultimate Reality). Inför det finns endast parternas redogörelser och påståenden, deras argument och bevis samt deras egna förhållanden och yttre tecken och kännetecken. Det måste granska allt med en djup sanningssökares blick och avgöra vem som sannolikt har större rätt. Men inte ens utifrån graden av sannolik sanning kan det avkunna något avgörande. Det är nämligen mycket svårt för det att, utifrån de teorier och fakta som står till dess förfogande, säga vad den verkliga saken är. Som mest kan det ge företräde åt den ena av de två parterna. Men det kan inte med full visshet och fast övertygelse förklara någon vara sann eller kalla någon annan lögnare.

Så här ser situationen ut för dem som förnekar sanningen i detta påstående och anspråk: För det första: Deras uppfattningar om den yttersta verkligheten skiljer sig åt. I fråga om varje ämne kan man finna meningsskiljaktigheter mellan dem på olika punkter.

För det andra: De säger själva att ingen särskild kunskapskälla för att känna den verkliga sanningen finns bland dem. Vissa grupper bland dem hävdar endast att deras gissningar och antaganden är viktigare än andra människors gissningar och antaganden; utöver detta gör de inga andra anspråk. Men alla erkänner enhälligt att deras föreställningar och antaganden inte är något annat än just föreställningar och antaganden.

För det tredje: Deras tro, övertygelse och tillit till sina föreställningar och antaganden har inte nått en orubblig fasthet, och det finns många exempel på att de ändrat uppfattning. Ofta har man sett en person länge hysa och förkunna en uppfattning med full övertygelse, för att redan nästa dag börja förneka sin gamla uppfattning och förkunna en ny. Att deras uppfattningar ofta förändras i takt med stigande ålder, förnuft och erfarenhet är ett bevisat faktum.

För det fjärde: Det enda argument som de ovan nämnda förnekarna har för att förneka detta är att de inte har kunnat lägga fram något klart och oantastligt bevis till stöd för sanningen i sina egna ord. De har inte visat dem den där dolda ”tråden” som, enligt deras påstående, är förbunden med dessa elektriska lampor, fläktar och så vidare. Inte heller har elektricitetens existens visats för dem genom praktisk erfarenhet och direkt observation. De har inte ordnat något besök i kraftverket, och inte heller visat dess maskiner, anläggningar och apparater. De har inte träffat de anställda där och har aldrig låtit dem träffa ingenjören. Hur kan vi under sådana omständigheter acceptera existensen och sanningen i allt detta?

Så här ser situationen ut för dem som framför detta anspråk:

Ett: Alla som har framfört detta påstående är fullständigt eniga. De är helt överens i alla frågor som rör påståendets alla innersta betydelser och aspekter.

Två: Deras enhälliga och samstämmiga påstående är att de har tillgång till en källa till verklig kunskap som vanliga människor inte har tillgång till.

Tre: Ingen av dem har sagt att de grundar detta enbart på antaganden och slutledningar. Alla säger de, i full enighet, att de har en särskild relation till ingenjören, att hans anställda kommer till dem och umgås med dem och att de har fått möjlighet att besöka hans fabrik. Och allt de säger säger de med visshet och fast övertygelse, inte på grundval av antaganden och slutledningar. Fyra: Det finns inte ett enda exempel på att någon av dem ens i minsta mån har ändrat sitt uttalande eller sitt påstående. Var och en av dem har sagt samma sak från livets början till sitt sista andetag.

Fem: Deras karaktär är ren i högsta grad. Det finns inte ens det minsta spår av lögn, bedrägeri, svek eller falskhet i deras karaktär. I hela sitt liv är de sanningsenliga och uppriktiga; det finns ingen logisk anledning att tro att de alla skulle ljuga i denna fråga.

Sex: Det finns inte heller något bevis för att de genom att framföra detta påstående ville tillgodose något personligt intresse. Tvärtom finns det ovedersägliga bevis för att de flesta av dem på grund av detta påstående fick utstå omänskligt lidande och förföljelse och möta svåra faror och olyckor. Därför fick de utstå fysisk smärta, fängslades, sårades och misshandlades, förvisades och utstötts ur sina länder. Många av dem dödades också. Några såg till och med sig själva sågas itu. Med undantag för några få var det ingen som kunde leva ett välbärgat och lyckligt liv. Därför kan man inte anklaga dem för att ha haft något personligt intresse bakom detta. Tvärtom bevisar det utan tvekan att de, genom att stå orubbliga fast vid sitt uttalande och sitt påstående under sådana motgångar, hade den allra starkaste övertygelsen och tilliten till dess sanningshalt. Deras övertygelse och tillit var så stark att ingen av dem ens för att rädda sitt liv var beredd att återta sitt påstående.

Sju: Det finns inte heller något bevis för att de var galna eller saknade förnuft. I hela sitt liv visade de sig alla vara ytterst intelligenta och klarsynta. Även deras motståndare tvingades ofta böja sig inför deras kunskap och förnuft. Hur kan man då tro att de var galna just i denna fråga? Framför allt måste man också tänka på vad denna fråga faktiskt gällde. Den hade blivit en fråga om liv och död för dem. För dess skull hade de i åratal kämpat mot världen. Detta var grundprincipen i deras förnuftiga undervisning, vars förnuftiga karaktär även deras motståndare tvingades erkänna.

Åtta: De sade inte heller själva att de kunde låta oss träffa kraftverkets ingenjör eller dess anställda, eller visa oss dess hemliga fabrik, eller bevisa riktigheten i sitt påstående genom praktisk erfarenhet och observation. De betecknar själva allt detta som ”det osedda”. De säger: ”Sätt er tillit och tro till oss och godta allt vi säger.”

Efter att ha begrundat de båda parternas tillförlitlighet och deras respektive uttalanden fäller förnuftets domstol följande utslag:

Båda sidorna har genom förnuftet undersökt de inre orsakerna och verkningssätten bakom vissa yttre kännetecken, tecken och företeelser, och båda sidorna har framlagt sina respektive uppfattningar. Vid första anblicken tycks de båda sidornas uppfattningar i ett avseende vara lika och ”av samma slag”. För det första anser ingen av de båda sidorna att deras uppfattning är ”omöjlig” enligt förnuftet. Det vill säga, utifrån förnuftets regler och principer kan man inte säga om någon av uppfattningarna att det är helt omöjligt att den är korrekt och sann. För det andra kan ingen av sidornas påståenden om sanning och riktighet bevisas genom faktisk erfarenhet eller observation. Inte heller har den första sidans anhängare kunnat lägga fram något vetenskapligt bevis till stöd för sin uppfattning som skulle tvinga varje människa att tro att den är sann. På samma sätt kan den andra sidan varken lägga fram ett sådant bevis eller hävda att den kan bevisa saken på detta sätt. Men efter ytterligare eftertanke och forskning framträder vissa omständigheter tydligt, och på grundval av dem anses den andra sidans ”uppfattning” förtjäna företräde.

För det första: Ingen annan uppfattning har förfäktats och stötts med sådan kraft, så stark tro och övertygelse, av ett så stort antal intelligenta, moraliskt rena och sanningsenliga människor.

För det andra: Människor med sådana egenskaper har också levt under olika tider och på olika platser. Tillsammans har de hävdat att de alla har tillgång till en ovanlig kunskapskälla och att de genom denna källa har kunnat lära känna de bakomliggande orsakerna till de yttre tecknen. Enbart detta får oss att erkänna sanningen i deras påstående. Särskilt eftersom det inte finns någon skillnad mellan deras inbördes redogörelser för den kunskap och de uppgifter de besitter. Ingenting av den kunskap och de uppgifter de har förmedlat är heller förnuftsmässigt omöjligt. Det finns inte heller någon anledning att anse det förnuftsmässigt omöjligt att någon människa kan besitta en särskild och ovanlig kunskap eller intelligens som ingen annan har.

För det tredje: Även när man begrundar de yttre tecknens tillstånd framstår det som naturligt att den andra sidans uppfattning är riktig. Elektriska lampor, fläktar, fordon, fabriker och liknande kan nämligen inte av sig själva börja lysa eller röra sig. Om så vore fallet skulle det att lysa och röra sig ligga inom deras egen vilja och förmåga. Att så inte är fallet är uppenbart. På samma sätt är deras ljus och rörelse inte ett resultat av deras materiella uppbyggnad. Deras materiella uppbyggnad finns ju kvar även när de inte rör sig eller lyser. Det är dessutom uppenbart att de inte heller står under olika, självständiga krafter. När lamporna inte lyser står fläktarna stilla, spårvagnarna stannar och fabrikerna upphör att fungera, vilket man ofta kan iaktta. Därför är alla de uppfattningar som den första sidan har framlagt i sin analys av de yttre tecknen oacceptabla utifrån kunskap, förnuft och omdöme. Den renaste och mest korrekta slutsatsen tycks vara att en kraft är verksam i alla dessa tecken och att dess grundläggande styrning ligger i händerna på en ”allvetande, mäktig och intelligent” Varelse, som använder denna kraft i de olika tecknen enligt en ”bestämd ordning”.

Skeptikerna brukar emellertid säga att vi varken kan godta något som sant eller förkasta det som falskt om vi inte förstår det. Förnuftet kan inte godta ett sådant påstående som sant. Huruvida ett påstående i verkligheten är sant beror nämligen inte på om dess åhörare kan förstå det. Det räcker att det finns ett stort antal tillförlitliga vittnesmål för att erkänna dess verklighet. Om några pålitliga och trovärdiga människor säger till oss: ”Vi har i västerlandet sett människor flyga genom luften sittande i fordon av järn, och i London har vi med våra egna öron hört ett tal från Amerika”, då undersöker vi bara om dessa människor är lögnare eller skämtare. Vi frågar också om de kan ha haft något personligt intresse av att säga detta. Om vi finner att ett stort antal sanningsenliga och intelligenta människor utan någon meningsskiljaktighet och med fullt ansvar säger detta, kommer vi naturligtvis att godta det med full övertygelse. Även om vi inte kan förstå hur fordon av järn kan flyga genom luften eller hur ljudet från ett land kan höras i ett annat land flera tusen mil därifrån utan något materiellt medium, kommer vi att tro på det.

Detta är förnuftets dom i den fråga som behandlas. Men den sanna tro och övertygelse i hjärtat som i islamisk terminologi kallas iman kan inte uppnås genom en sådan dom. För detta krävs en innerlig och uppriktig känsla, att man ägnar saken hela sitt sinne, och att en röst stiger upp ur hjärtats djupaste inre och för alltid gör slut på all lögn, tvekan, tvivel och obeslutsamhet. Den ska klart förkunna att människors antaganden, gissningar och fantasier är felaktiga och ogiltiga, medan det som sanningsenliga människor sluter sig till på grundval av felfri kunskap och ren insikt är sant och korrekt.

Muhammads (s) profetskap enligt samvetets bedömning

Slut era kroppsliga ögon för en stund, öppna fantasins öga och kasta en blick på världens tillstånd för fjorton hundra år sedan! Tänk efter: vilken sorts värld var detta? Möjligheterna och medlen för människor att utbyta tankar med varandra var då ytterst få. Möjligheterna att upprätta förbindelser mellan folk och länder var mycket begränsade. Människans kunskap var mycket liten. Hennes tänkande och mentalitet var ytterst trångsynta. På tänkandets område hade vidskepelse och barbari ett oerhört starkt inflytande. I okunnighetens mörker var kunskapens ljus mycket svagt och dunkelt, och det spred sig endast med stor möda medan det skingrade detta täta mörker. I dåtidens värld fanns varken telegraf, telefon, radio, järnväg eller flygplan. Ingenstans fanns tryckpressar eller förlag. Det fanns inte heller någon större mängd läroanstalter, skolor, madrassor eller högskolor. Inga tidningar eller tidskrifter gavs ut, och böcker publicerades eller spreds inte i stora upplagor. En lärd persons kunskaper under den eran var i många avseenden mycket begränsade jämfört med en vanlig människas i vår tid. Till och med en person ur dåtidens högre samhällsskikt var mindre civiliserad än en nutida arbetare. En högt bildad person på den tiden var mer vidskeplig än en vidskeplig människa i vår tid. Sådant som i dag är känt av både små och stora var då svårt att lära sig även efter flera års oavbrutet arbete, sökande och forskning. Den kunskap som nu är spridd överallt som ljus och som varje barn lär känna så snart dess medvetande vaknar, krävde då resor över hundratusentals mil. Man kunde ägna hela sitt liv åt att söka efter den. Sådant som i dag betecknas som vidskepelse hörde då till den djupa och subtila kunskapens område. Sådant som i dag betraktas som oönskat och barbariskt var då människors vardagliga sysselsättning. De medel och metoder som människans sinne i dag avskyr var enligt dåtidens moral inte bara tillåtna; att det kunde finnas någon motsatt metod eller något annat tillvägagångssätt var helt otänkbart. Dåtidens människor hade en överdriven dragning till det förunderliga. Om något inte var övernaturligt, onormalt eller extraordinärt erkändes det inte som sant, storslaget eller heligt. Dessutom kände sig människorna på den tiden så förnedrade och vanärade att tanken på att människan kunde nå Allah, eller att en varelse som hade nått Allah kunde vara människa, inte ens rymdes inom deras föreställningsvärld.

I denna mörka tidsålder fanns ett litet land på jorden där mörkret hade förtätats ännu mer. Bland de länder som enligt dåtidens mått på civilisation och kultur ansågs civiliserade var Arabien helt särskilt och avskilt från alla andra. Runt omkring, i Persien, Rom och Egypten, kunde man finna vissa spår av kunskap, vetenskap, civilisation och kultur. Men Arabien hölls helt avskilt från dem av ett oändligt hav av sand. Arabiska köpmän färdades i flera månader genom denna öken med kamelkaravaner för att bedriva handel i dessa länder, bytte varor och återvände till sitt hemland. De förde inte med sig ens den minsta antydan av dessa länders kunskap och civilisation. I Arabien fanns varken läroanstalter eller bibliotek. Liksom människorna inte ägnade sig åt kunskapsinhämtning hade de inte heller något intresse eller någon nyfikenhet för vetenskap, konst och lärdom. I hela landet fanns visserligen endast en handfull människor som kunde läsa och skriva något. Men det kan knappast sägas ha varit tillräckligt för att göra dem bekanta med dåtidens kunskap och vetenskap. De hade ett högt utvecklat och välordnat språk, som dessutom hade en enastående förmåga att uttrycka höga tankar. Det hade också en förfinad litterär smak och skönhet. Men av de återstoder av deras litteratur som vi har sett verkar det som om deras kunskapskrets var ytterst begränsad. När det gällde tahdhib och kultur hade de en mycket låg ställning. Deras tankar var fyllda av blind vidskepelse. Deras seder och vanor var barbariska och avskyvärda. Deras uppfattning om moral var ytterst löjeväckande.

I arabernas land fanns inget välordnat styrelseskick, och inte heller några regler eller någon ordning. Varje stam var självständig, enväldig och självrådig. Där följde man endast ”djungelns lag”. Så snart tid och tillfälle gavs dödade den ene den andre och lade beslag på hans pengar och egendom. Att man inte skulle döda en person bara för att han inte tillhörde den egna stammen, eller att man inte skulle frånta honom all hans rikedom, låg bortom arabernas förstånd.

Deras föreställningar om moral, tahdhib och kultur var ytterst enkla, omogna och osköna. De hade inte den minsta kännedom om skillnaden mellan rent och orent, vackert och fult, gott och ont. Deras liv präglades av motbjudande seder och barbari. Äktenskapsbrott, hasardspel, vin, plundring, mord, blodsutgjutelse och andra avskyvärda handlingar hörde till deras vardag. De kände inte ens den minsta blygsel inför att vara helt nakna inför andra människor. Till och med kvinnorna i detta land gick nakna runt Kaba. De begravde sina döttrar levande med sina egna händer, i den dåraktiga tanken att om flickan levde skulle man behöva skaffa sig en ”svärson”. Efter faderns död gifte de sig till och med med sin styvmor. De kände inte ens till den enklaste hövligheten när det gällde mat och dryck, klädsel eller renlighet.

När det gällde religionen var araberna på samma sätt delaktiga i den okunnighet och villfarelse som världen på den tiden var insnärjd i. Avgudadyrkan, dyrkan av döda människors själar och stjärndyrkan – alla de otaliga former av dyrkan som då förekom i världen, förutom dyrkan och tjänandet av den ende Allah – var utbredda även i detta land. De hade ingen korrekt kunskap om forntidens profeter eller om den undervisning och de förebilder som dessa hade förmedlat. De visste visserligen att Ibrahim (a.) och Ismail (a.) var deras förfäder, men de hade inte den minsta uppfattning om vilken din dessa ädla förfäder hade, eller vem de dyrkade och tjänade. Berättelserna om forntida folk som ’Ad och Thamud var inte okända för dem, men i de skildringar som de arabiska historikerna återger finner man inte ens ett spår av profeten Salihs (a.) och profeten Huds (a.) undervisning och föredöme. Genom judar och kristna hade mycket nått dem om profeterna bland Israels barns profeter. Men vad detta egentligen bestod i kan man lätt förstå genom de israelitiska legender som olika korankommentatorer har återgett. Genom att läsa dessa skildringar kan man förstå vilken sorts människor dessa profeter ansågs vara och hur låg och förnedrande deras uppfattning om profetskapet var.

Just vid denna tid föddes en sådan person. Redan i barndomen berövades han den kärleksfulla skuggan från sina föräldrar och sin farfar. Därför fick han inte heller de små möjligheter till läsning, skrivning och utbildning som kunde finnas i ett så outvecklat land. När han blev äldre och hans kunskaper växte började han tillsammans med pojkarna i kvarteret att valla getter. I sin ungdom ägnade han sig åt handel och affärsverksamhet. Hans umgänge, hans rörelser och hans samvaro skedde helt och hållet med sådana araber som nämnts tidigare. Han hade inte ens fått den minsta beröring med läsning, skrivning eller utbildning, eftersom det på den tiden inte fanns några utbildade människor i Arabien. Några gånger fick han visserligen möjlighet att resa utanför Arabien, men dessa utlandsresor sträckte sig endast till Syrien. Hans resa var av samma slag som de arabiska handelskaravanernas resor på den tiden. Även om han under dessa resor på olika platser kunde ha sett vissa tecken på kunskap och civilisation och träffat några utbildade människor, är det helt tydligt att ingen människas karaktär kan formas genom sådana spridda iakttagelser och tillfälliga möten. Ingen kan genom sådana möten utvecklas till en person som är så fullständigt olik och skild från hela sin omgivning. Ingen kan heller genom en sådan möjlighet tillägna sig så mycket utbildning att en analfabet kan bli hela världens och alla tiders ”ledare”, oberoende av land och tid. Även om han skulle ha förvärvat någon form av kunskap från människor utifrån, fanns det på den tiden ingen egentlig utbildning någonstans i världen. Det fanns då inte heller någon föreställning om religion, moral, civilisation eller kultur, och ingenstans kunde man finna något exempel på mänsklig karaktär. Han hade inget sätt att få del av något av detta.

Man måste inte bara tänka på förhållandena i Arabien, utan på förhållandena i hela den dåtida världen. Den person vi talar om föddes bland människor, tillbringade sin barndom och ungdom bland dem, växte upp tillsammans med dem och trädde in i vuxenlivet bland dem. Han umgicks och rörde sig bland dem, och hans dagliga affärer och arbete utfördes tillsammans med dem. Ändå utvecklades han från livets början, i vanor och karaktär, helt olik dessa människor. Han talade aldrig osanning, och hela folket på den tiden vittnade om hans ärlighet och sanningsenlighet. Inte ens någon av hans värsta fiender kunde rikta en anklagelse mot honom för att ha ljugit. Han talade aldrig oanständigt med någon, och ingen hade hört oanständiga ord eller förolämpningar komma från hans mun. Han upprätthöll goda relationer med människor, men använde aldrig ett hårt språk mot någon och grälade eller bråkade aldrig. I stället för hårda ord hördes alltid milda ord från hans läppar. Därför drogs var och en som mötte honom starkt till honom. Han behandlade aldrig någon illa och kränkte eller berövade ingen dennes rätt. Trots att han bedrev handel och affärer år efter år tog han aldrig ens ett öre orättmätigt från någon. Alla som hade affärer och arbetsförbindelser med honom litade helt och hållet på hans pålitlighet och hederlighet. Hela folket gav honom hederstiteln ”al-Amīn”. Även människor från fiendesidan anförtrodde honom sina värdefulla ägodelar, och han bevarade dem med största omsorg. Nästan alla människor omkring honom var skamlösa, men han var så anständig att ingen hade sett honom naken sedan han blev medveten om sig själv. Omgiven av människor utan karaktär var han ensam en så hederlig och ren människa att han aldrig ägnade sig åt någon orättfärdig eller olaglig handling. Han drack inte alkohol och deltog inte i hasardspel. Bland smutsiga människor var han så civiliserad att han avskydde och undvek all slags barbarism och orenhet. Tvärtom präglades varje handling av renlighet och anständighet. Bland hårdhjärtade människor var han mycket barmhärtig och delade allas sorger och bekymmer. Han hjälpte föräldralösa och änkor. Han tillfogade ingen någon form av skada. Tvärtom tog han villigt på sig alla slags lidanden för andra människors skull. Bland människor på djurens nivå var han en orubblig fredsvän och plågades av att se sitt eget folk ägna sig åt gräl, strider och blodspillan. Han höll sig mycket långt borta från stamstrider och konflikter och tog initiativ till att skapa försoning och samförstånd. Bland avgudadyrkare var han en människa med sund natur och klart förstånd. Han ansåg inget i himlen eller på jorden vara värt dyrkan. Han böjde inte sitt huvud inför någon skapad varelse och var aldrig beredd att äta det som offrades inför avgudarna. Hans hjärta var av sig självt rent från shirkens och skapelsedyrkans orenhet.

I en sådan omgivning framträdde denne man som en lysande lampa i ett ogenomträngligt mörker, eller som en diamant som glittrar bland en hög av stenar.

Efter att ha levt ett sådant rent och oklanderligt liv i omkring fyrtio år inträdde plötsligt en revolutionerande förändring i hans liv. Han blev skräckslagen när han såg mörker täcka alla håll. Han ville befrias från det fruktansvärda hav av okunnighet, karaktärslöshet, omoral, oordning, shirk och spöktillbedjan som omgav honom. Ingenting i denna omgivning tycktes stämma överens med hans natur. Han övergav allt, bröt med allt och började hålla sig borta från bebyggelsen i en bergsgrotta. I en helt avskild och fridfull omgivning tillbringade han flera dagar och nätter i sträck. Under denna tid fastade han och försökte göra sin själ, sitt hjärta och sitt förstånd allt renare och fullkomligare. Samtidigt ägnade han sig åt djupa funderingar och efterforskningar. Han sökte efter ett flammande ljus med vars hjälp han skulle kunna skingra det mörker som täckte alla håll. Han längtade också efter att vinna en sådan kraft att han med dess hjälp kunde bryta sönder denna förfallna värld och skapa en ny värld.

Plötsligt inträdde en enorm förändring i hans tillstånd. Han började plötsligt känna ett ljussken i sitt hjärta och sinne, något underbart och helt nytt. Han fick också en kraft som han aldrig tidigare hade haft. Han lämnade bergsgrottan och återvände till bebyggelsen. Han började tilltala människorna och säga: ”De avgudar som ni böjer er inför har ingen betydelse. Överge dem. Ingen människa, inget träd, ingen sten, ingen ande och ingen planet är värd att dyrkas; ingen får böja sitt huvud inför någon av dem. De är inte värda det. Ingen av dem kan tillbes, tjänas, åtlydas eller åtlydas som herre. Jorden, månen och solen, stjärnorna, himlen och allt på jorden är skapelser av den ende store Allah. Han är Skaparen av er och av allt detta. Han är den som skänker försörjning, den som ger liv och den som skänker död. Böj därför endast era huvuden inför Honom.”

Stöld, plundring, blodsutgjutelse, mord, orättvisa, förtryck, otukt och äktenskapsbrott – allt det som ni dag och natt ägnar er åt är syndiga handlingar. Överge dem. Allah tycker inte alls om detta. Tala sanning, handla rättvist, döda ingen och ta inte någon annans egendom. Det ni tar emot, ta emot det med ärlighet och rättvisa. Och det ni ger, ge enligt rättvisa. Ni är alla människor, inte lågt stående; ingen föds till världen med ärftlig ära och höghet. Ära och värdighet fastställs inte utifrån börd eller släkt. Endast lydnad inför Allah, sanningsenlighet och renhet är det enda måttet. Den som fruktar Allah, följer sanningen och har en ren karaktär är den verkligt ädla människan. Och den som inte är sådan är ingenting. Efter döden måste ni alla träda fram inför Allah. Var och en av er måste inför Allah stå till svars för sina egna handlingar. Och denne Allah är den som ser allt och vet allt. Ni kan inte dölja någonting för Honom. Protokollet över era livs gärningar kommer att läggas fram inför Honom fullständigt, utan någon minskning, ökning eller förändring. Och utifrån detta protokoll kommer beslutet om ert öde att fattas. Inför den verkligt rättvise Domaren, den Allsmäktige Allah, kommer ingen form av förbön att vara till någon nytta, och ingen möjlighet till mutor kommer att finnas. Ingen kommer den dagen att ha någon nytta av sin börds ära. Där kommer endast tron och de goda gärningarna att ha värde. Den som då har detta kapital kommer att kunna träda in i paradiset, medan den som inte har något av detta kommer att misslyckas och kastas i helvetet. Det var med detta budskap som han kom ut ur bergsgrottan.

Det okunniga folket började motsätta sig honom. De skällde ut honom och började tala illa om honom. De höjde sina händer för att slå honom. Inte bara en eller två dagar, utan under tretton år utsattes han oavbrutet för hård förföljelse och tortyr. Till slut drev de bort honom från hans hemland. Och de nöjde sig inte med att bara fördriva honom. Till och med på den plats där han sökte skydd efter att ha lämnat sitt hemland fortsatte de att på olika sätt förfölja honom. De hetsade hela Arabien mot honom. Under hela åtta år förde de krig mot honom. Han fortsatte att tåligt uthärda all denna förföljelse och detta förtryck, men avvek inte ens det minsta från sina ideal och sitt arbete.

Men varför blev detta folk hans fiende? Hade han någon tvist med dem om pengar eller kvinnor? Hade det förekommit någon blodsutgjutelse eller något mord? Hade han krävt något världsligt av dem? ……….. Nej, inget sådant. Det fanns en enda grundorsak till all fiendskap: han uppmanade dem att acceptera att dyrka den ende Allah, att följa gudsfruktan och rättvisa. Varför begick han detta brott? Varför predikade han mot avgudadyrkan, shirk och dåliga handlingar? Varför angrep han dyrkarnas och prästernas yrke? Varför ville han omintetgöra hövdingarnas hövdingadöme och krossa de skiljemurar som fanns i samhället? Varför förkunnade han att den ärftliga och stamrelaterade avunden och fiendskapen var dårskap? Varför ville han krossa det samhällssystem som hade rått sedan forna tider? I folkets ögon stod alla dessa ord i själva verket i motsats till den ärftliga traditionen och nationens sedvänjor. Därför bad folket honom att överge detta arbete och hotade honom med att hans liv annars skulle sättas på spel.

Då uppstår frågan: varför utsattes han för en sådan förföljelse? Folket var ju berett att göra honom till landets kung. De var redo att lägga högar av rikedomar under hans fötter. Det enda villkor de ställde var att han skulle upphöra med att förkunna sina ideal. Men han avvisade allt detta. För att kunna förkunna sina ideal var han beredd att uthärda stenkastning och alla former av orättvisa och förföljelse. Men varför gjorde han detta, och för vad? Låg det något personligt intresse bakom hans önskan att människor skulle bli lydiga inför Allah, fromma och karaktärsfulla? Och var detta intresse viktigare än den oemotståndliga lockelsen i kungamakt, ledarskap och auktoritet, rikedom och bekvämlighet? Var detta intresse så stort att en människa för dess skull kunde störta sig in i svårt kroppsligt lidande och psykisk oro och tåligt uthärda detta under hela tjugotre år? Detta är verkligen anmärkningsvärt. En människa var beredd att utstå dödligt lidande, inte för någon egen vinning, utan just för att främja folkets andliga välbefinnande. Kan man föreställa sig någon högre uppfattning om självuppoffring, osjälviskhet och offer än denna? Samtidigt bör man beakta att det var just de människor för vars välgång han gjorde alla dessa ansträngningar som sårade honom med stenkastning, skällde ut honom med oanständiga ord, drev bort honom från hans födelseland och landsförvisade honom; de underlät inte ens att förfölja honom i främmande land. Trots allt detta upphörde han inte ens det minsta med att önska dem välgång. För det andra: kan en lögnare jaga efter något grundlöst och uthärda sådana faror, sorger och olyckor? Kan en människa som bara drivs av gissningar och antaganden stå så orubbligt fast vid sina ord och för deras skull uthärda faror stora som berg? Det är allmänt känt vilka svåra faror som drabbade profeten Muhammed (s.a.w.), hur hela landet reste sig mot honom och hur stora arméer var redo att förgöra honom. Trots detta var han inte beredd att ens det minsta avvika från sin strävan. Denna fasthet och ståndaktighet visar av sig själv att en gränslös övertygelse om sanningen i hans ideal hade vuxit fram i hans hjärta. Om ens den minsta tvivlan hade uppstått i hans sinne i denna fråga, skulle han aldrig ha kunnat stå emot de upprepade farorna och olyckorna under tjugotre år i följd. Detta är endast en sida av den aktuella personens tillstånd. Den andra sidan av hans tillstånd är ännu mer förunderlig än detta.

Fram till fyrtio års ålder var han en vanlig människa, liksom andra araber. Under denna tid var ingen bekant med honom som en stor talare eller en enastående vältalare. Ingen hade hört honom tala med klokhet, kunskap och visdom. Ingen hade heller sett honom tala om teologi, moralfilosofi, juridik och statsvetenskap, ekonomi, sociologi eller liknande ämnen. Ingen hade hört honom säga ett enda ord om Allah, änglarna, de himmelska böckerna, profeterna och sändebuden, tidigare folkslag, uppståndelsens dag, livet efter detta, paradiset och helvetet. Även om han från början var en mycket ren och ädelt karaktärsfast samt självständig människa, hade ingen fram till fyrtio års ålder lagt märke till något enastående hos honom som kunde ge anledning att hoppas på något särskilt i hans framtida liv. Fram till dess kände folk honom endast som en fåordig, fridsam och oförarglig gentleman. Men när han efter fyrtio års ålder kom från bergsgrottan med ett enastående budskap, framstod han som en märklig människa.

Därefter började han förkunna ett förunderligt budskap. När hela Arabien hörde detta budskap blev människorna förvånade och häpna. Dess verkan och påverkan var så stark och djup att till och med hans dödsfiender var rädda för att lyssna till det. De visste nämligen att det skulle beröra deras innersta så snart de hörde det. Hans språk, uttryckskonst och vältalighet var enastående och ojämförlig. Det utmanade tydligt hela den arabiska nationen samt dess stora, etablerade poeter, författare och talare, och förklarade gång på gång: [Om ni inte tror att detta är Allahs ord utan anser att det är Muhammeds (fvmh) eget verk, så förena era krafter och författa en enda sura lik denna och lägg fram den.] Men ingen vågade träda fram för att anta utmaningen från detta budskap. Den arabiska nationen hade i själva verket aldrig tidigare hört ett sådant ojämförligt budskap.

Vid denna tid framträdde han helt plötsligt som en ojämförlig filosof, samhälls- och moralreformator, en skicklig samhällspolitiker, en kraftfull lagstiftare, en domare av högsta rang och en enastående fältherre. Vad denne obildade ökenbo sade med sådan visdom och insikt hade ingen kunnat säga tidigare, och ingen skulle heller kunna säga det i framtiden. Denne ummī började tala om de viktigaste och mest komplicerade frågorna inom religionsläran. Med utgångspunkt i mänsklighetens historia började han hålla många ovärderliga och insiktsfulla föredrag om uppgång och fall. Han behandlade de forntida samhällsreformatorernas gärningar, kritiserade världens religioner och löste konflikter och tvister mellan olika folk. Han började lära människorna höga moraliska ideal, kultur och samhällsordning. Han började stifta lagar rörande samhällsregler, ekonomi samt mellanmänskliga och internationella relationer, och han kunde utforma sådana lagar att världens lärda, kunniga och intelligenta människor behövde ägna sig åt djupa studier, livslång strävan och erfarenhet för att förstå deras inneboende logik, skönhet och välgörande verkan. Ju mer människans kunskap och erfarenhet kommer att växa, desto mer kommer deras inneboende logik och skönhet att uppenbaras och utvecklas. Han var en stillsam, fredlig köpman. Under hela sitt liv hade han aldrig svingat ett svärd. Han hade aldrig fått militär utbildning eller träning. Under hela sitt liv hade han endast närvarat vid ett enda krig, och då som åskådare. Ändå blev just denne man en enastående krigare. Inte ens i det hårdaste krig vek han en enda tum från sin anvisade plats. Han var inte bara en soldat, utan blev i egentlig mening en enastående fältherre. På endast nio år erövrade han Arabien. Han blev en fältherre med en så förunderlig strategisk begåvning att den tidigare maktlösa arabiska nationen, genom inflytandet från hans organiserade militära tänkesätt och verksamhet, på bara några år kunde störta den dåvarande världens två stora militära stormakter.

Han var en mycket tillbakadragen, oberörd och tystlåten människa. Fram till fyrtio års ålder märktes inte hos honom någon politisk böjelse eller verksamhet. Plötsligt framträdde han som en så skicklig samhällsreformator och samhällsledare att han inom tjugotre år samlade de kringströdda, krigiska, djupt okunniga, korrumperade, ociviliserade, asociala och ständigt inbördes stridande stammarna i en öken på tolv lakh kvadratmil under en religion, ett levnadssystem, en kultur, en stat och civilisation, en lag och en enhetlig administrativ ordning. För detta storslagna arbete tog han inte någon hjälp av den moderna tidens järnvägar, telegraf, telefon, radio, television eller tryckpressar.

Dessutom förändrade han hela deras tänkande och ideologi i grunden och omdanade deras moraliska karaktär. Han förfinade deras råa levnadssätt och formade dem efter höga ideal. Han förvandlade deras barbari till en smakfull civilisation och deras karaktärslöshet och omoral till renhet, taqwā och ädel karaktär. Deras oböjlighet och anarki förvandlades till en ojämförlig och gränslös laglydnad samt lydnad inför ledaren. Den arabiska nationen hade länge varit ofruktbar. Under flera århundraden hade ingen framstående personlighet fötts bland detta folk. Han formade detta folk på ett sådant sätt att tusentals framstående personligheter därefter framträdde bland dem, och de spred sig åt alla håll för att lära världens samhällen religion, moral, civilisation, goda seder samt kultur och bildning.

Men detta storslagna arbete genomförde han inte med hjälp av förtryck och plåga, tyranni och orättvisa, tvång och våld eller bedrägeri och svek, utan med hjälp av en ren och helig karaktär, en vinnande artighet och hövlighet samt tankar och undervisning som grep människors sinnen. Genom sin karaktär gjorde han till och med sina värsta fiender till vänner. Med barmhärtighet, välvilja, medkänsla och storsinthet smälte han människornas hjärtan. Han styrde staten med rättvisa och opartiskhet. Han avvek inte ens det minsta från sanningen och rättfärdigheten. Inte ens under häftiga krig bedrog han någon eller bröt sitt löfte. Han gjorde aldrig ens sina dödsfiender orätt. När han hade besegrat dem som törstade efter hans blod, som hade sårat honom genom att kasta stenar, drivit honom ut ur landet, hetsat hela Arabien mot honom och till och med, av hämndlystnad, hade tuggat på levern från hans farbror, förlät han dem alla. Han tog aldrig hämnd för egen del. Dessutom var han en ojämförligt självbehärskad och osjälvisk människa, en levande förebild för självuppoffring. Även när han var hela landets enväldige härskare förblev han lika fattig som tidigare. Han bodde i en hydda av palmblad och sov på en bastmatta. Han bar grova kläder. Han åt som en fattig och nödställd människa. Han förblev ofta utan mat och hungrig. Flera nätter i följd stod han uppe i dyrkan av Allah. Han tjänade fattiga och nödställda människor. Han tvekade inte heller att arbeta som en vanlig arbetare. Ända till slutet av sitt liv uppstod hos honom inte ens den minsta antydan till kejserlig högdragenhet, stolthet över överlägsenhet eller mänsklig arrogans. Han umgicks med människor som en vanlig människa och delade deras sorger och svårigheter. När han satt tillsammans med allmänheten var det mycket svårt för obekanta människor att avgöra vem i församlingen som var dess ledare, hövding eller landets kung. Trots en så storslagen personlighet behandlade han de små och enkla människorna som jämlikar. Under hela sitt livs strävan och möda behöll han ingenting för egen del. Allt som blev över och allt han lämnade efter sig testamenterade han till nationen som waqf. Han påtvingade inte sina anhängare någon rättighet för egen del eller för sina barn och sin släkt. Han berövade till och med sina barn och efterkommande rätten att ta emot zakat. Annars fanns det en stark risk att hela den zakat som hans anhängare gav skulle skänkas enbart till hans barn och släktingar.

Förteckningen över denna storslagna personlighets bedrifter och bidrag slutar inte här. För att få en riktig uppfattning om hans rang måste man rikta blicken brett över världshistorien. Då blir det tydligt att denne analfabetiske ökenvandrare, född i den arabiska öknen under den mörka tidsåldern för fjorton hundra år sedan, i själva verket var grundläggaren av den moderna eran och hela världens ledare. Han är inte bara ledare för dem som har erkänt honom som ledare; han är också ledare för dem som inte erkänner honom. Hans motståndare kan inte alls inse hur djupt ledarskapet hos den man som de riktar långa tirader mot har trängt in i deras tänkande och tro, deras livsform, deras arbetsmetoder och den moderna erans tankeströmningar. Han vände hela världens föreställningar och trosuppfattningar bort från vidskepelse, övernaturlighet, avgudadyrkan och asketism, och ledde dem mot rationalism, realistiskt omdöme och en materiell livshållning präglad av taqwa. I en grov och mirakelfixerad värld skapade han hos människorna en smak för att förstå förnuftets, kunskapens och begåvningens mirakel och erkänna just detta som sanningens enda måttstock. Han öppnade ögonen på dem som sökte tecken på Allahs makt enbart i det övernaturligas skeenden och vande dem vid att söka tecken på Allahs existens i naturfenomen. Han ledde dem som var vana att låta fantasins hästar skena bort från spekulation och in på förnuftets och kunskapens användning, tänkande, forskning och observationens väg. Det var han som gav människan en klar uppfattning om de särskilda gränserna för förnuft och kunskap, sinnesförnimmelse och hjärteförnimmelse. Han skapade balans mellan materialism och spiritualism. Han knöt ett djupt samband mellan din och kunskap och handling, samt mellan kunskap och handling och din. Med religionens kraft skapade han världens vetenskapliga tänkesätt och ur det vetenskapliga tänkesättet en ren och sann religiositet. Han ryckte upp hela grunden för shirk och skapelsedyrkan. Genom kunskapens kraft grundade han tron på tawhid på en så fast grund att polyteister och avgudadyrkare tvingades ta till sig religionens och tawhids tankevärld. Han förändrade de grundläggande föreställningarna om karaktär, moral och spiritualitet. De som ansåg att världsfrånvändhet och självförsakelse var karaktär, och som inte erkände möjligheten till andlig utveckling och frälsning i det hinsides samtidigt som man tillgodoser nafsens och kroppens rättigheter och deltar i det materiella livets verksamheter, visade han vägen till moralisk kvalitet, andlig utveckling och frälsning genom civilisation, socialt liv och materiellt arbete. Han gjorde människan förtrogen med människolivets verkliga värde. De som inte var beredda att erkänna någon annan än Gud, inkarnationen och Guds son som den verklige vägledaren och ledaren, fick av honom förstå att människan, liksom de själva är människor, kan bli representant för den himmelska kungamakten och khalifa för den store världens Herre. De som brukade göra varje mäktig person till sin herre fick av honom förstå att människan i själva verket är människa, inget annat än människa, och att ingen människa har kommit till världen med någon medfödd rätt till helighet, herravälde eller suveränitet. Ingen bär den medfödda skammen av orenhet, förorening, slaveri eller underkastelse. Det är i själva verket tack vare hans revolutionära lära som tankarna och föreställningarna om mänsklig enhet, jämlikhet, demokrati och frihet har kunnat få så stor spridning i världen.

Om man vänder blicken från föreställningarnas och fantasins värld och bedömer saken realistiskt måste man erkänna att denna analfabetiske profets enastående ledarskap har haft ett djupt och omfattande inflytande över lagar, regler, seder, bruk och allt slags verksamhet i världen. De otaliga grundsatser om moralisk karaktär, civilisation, kultur, renhet och hygien som han förkunnade har spridits över hela världen. Många av de lagar och föreskrifter han utformade för samhället och det sociala livet har världen tagit till sig, och tar fortfarande till sig. På grundval av de ideal och läromässiga föreskrifter han lade fram om ekonomin har otaliga rörelser vuxit fram i världen, och nya växer fortfarande fram. Det sätt och den metod han använde för att styra staten och regeringen har, genom sitt inflytande, inlett och fortsätter att inleda en revolution i världens statsfilosofi och politiska idéer. De grundsatser han formulerade för lag och rättskipning har djupt påverkat världens alla rättssystem och rättsfilosofier. Än i dag sprider sig hans inflytande tyst och omärkligt. Den som i praktiken införde ett nytt skede i fråga om krig, fredsfördrag och internationella relationer i världen var i själva verket en analfabetisk profet från Arabien. Före honom var världens folk fullständigt okunniga om att även krig kan ha en kultur och etik, och att världens angelägenheter kan skötas på grundval av mänsklighetens gemensamma värden mellan olika folk.

Mot bakgrund av mänsklighetens historia framstår denna märkliga persons storslagna personlighet som så tidlös att alla stora historiska personer och världens berömda hjältar från den äldsta tiden förefaller mycket bleka och obetydliga i jämförelse med honom. De främsta personernas storhet visar sig huvudsakligen inom två områden av människolivet, och ingen har lyckats överskrida dessa gränser. Den ena gruppen är kungar över tankar, föreställningar och idéer, men helt berövade praktisk handlingskraft. Den andra gruppen består av handlingens hjältar, som är mycket svaga när det gäller tänkande och reflektion. Någons begåvning är begränsad till politisk insikt, omdöme och administration. Någon annan är en ren sinnebild för militär bedrift och skicklighet. Ytterligare någon har riktat sin uppmärksamhet så ensidigt mot en särskild sida av samhällslivet att alla andra sidor av samhället har hamnat utanför hans synfält. Någon har ägnat sig enbart åt moral och spiritualitet, men är fullständigt likgiltig inför försörjning, ekonomi och politik. En annan har helt förkastat moral och spiritualitet och förlitat sig enbart på politik och ekonomi. Kort sagt ser man i historien endast ensidiga ledare och hjältar; endast denna enda person är sådan att alla slags fullkomligheter har förenats i honom. Han är filosof och vetenskapsman, och samtidigt upptagen med att omsätta sin egen filosofi i praktiken. Han är också statsman, militär befälhavare, lagstiftare samt lärare i moral och karaktär. Han är även religiös och andlig ledare. Hans blick omfattar människolivets alla sidor. Inte ens den minsta detalj undgick hans uppmärksamhet. Från reglerna och etiketterna för att äta och dricka, kroppslig renhet och fysisk hygien, ända till internationella frågor gav han tydlig vägledning och visade vägen i varje angelägenhet. Han grundade en självständig civilisation enligt sina egna idéer och ideal och visade den för världens folk. Han skapade en sådan balans mellan livets olika sidor och områden att ingen överdrift eller obalans någonstans kan iakttas. Finns det någon annanstans i mänsklighetens värld ett exempel på en så allomfattande personlighet?

Nästan alla stora personligheter i världen är skapelser av sin omgivning. Men även i detta avseende är denna persons särart unik. Man kan inte se något inflytande från hans omgivning på utformningen av hans personlighet. Dessutom kan man, ur ett historiskt perspektiv, inte bevisa att den dåvarande miljön i Arabien hade något behov av en sådan skapelse. Även om man tänjer mycket på saken kan man endast säga följande – och inget mer än detta – att historiens utveckling krävde framträdandet av en ledare som skulle bryta stam splittringen och förvandla den arabiska nationen till en enad nation. Samtidigt skulle han erövra andra länder och skapa ekonomiskt välstånd och bekvämlighet för araberna. Med andra ord behövdes en nationalistisk ledare som bar den dåvarande arabiska prägeln och genom alla tänkbara medel – förtryck, grymhet, blodsutgjutelse, bedrägeri, svek och så vidare – skulle göra sitt folk välmående. Dessutom skulle han utforma och organisera ett statsskick och lämna det åt kommande generationer. Utöver detta kan inget annat krav från den dåvarande arabiska historien på något sätt bevisas. Även om man tolkar saken så långt som möjligt utifrån Hegels historiefilosofi eller Marx materialistiska tolkning av historien, kan man endast säga att framträdandet av en ledare som skulle bygga en nation och en stat var nödvändigt, eller åtminstone möjligt, i den tidens miljö. Trots detta framträdde i denna miljö en personlighet som undervisade i ädel moral, omdanade mänskligheten, renade människors sinnen och utplånade all slags blindhet, vidskepelse och hat från okunnighetens tidsålder. Hans blick sträckte sig bortom gränserna för nation, släkt och land, ända till hela mänskligheten. Han upprättade inte ett moraliskt, andligt, kulturellt och politiskt system endast för sitt eget folk utan för hela mänskligheten. Han visade i den verkliga världen, inte i fantasins värld, hur ekonomisk verksamhet, medborgerlig politik och internationella relationer kunde grundas på moral. Han åstadkom en sådan balanserad och harmonisk förening av andlighet och verklighet att hans kunskap, förstånd och begåvning är lika fullständigt nya i dag som de var på hans tid. Hur kan då den hegelianska eller marxistiska filosofin förklara detta? Kan en sådan person sägas vara en produkt av den dåvarande miljön i det okunniga Arabien?

Han var inte bara en skapelse av sin miljö; när man tänker på hans verk blir det utan tvekan klart att de är fria från tidens och platsens begränsningar och band. Hans blick överskrider tidens och omständigheternas hinder, genomborrar århundradenas tusentals slöjor och går framåt. Han bedömer människan utifrån varje tidsålder och varje miljö. För henne lägger han fram sådana moraliska och praktiska föreskrifter som kan tillämpas lika väl under alla förhållanden. Han hör inte till dem som historien gör föråldrade. Om de gamla kan vi endast berömma dem för att de var ’goda ledare’ i sin egen tid. Men den personlighet som här diskuteras var inte bara verksam då; han är verksam även i dag. Han var och är i alla avseenden självständig och enastående. Han är en sådan ledare för hela mänskligheten som följer historien framåt och i varje följande tidsålder förblir lika ’ny’ som han var i den föregående.

De människor som vi generöst kallar historiens skapare (makers of history) är i själva verket skapelser, produkter, av historien (creation of history). I hela mänsklighetens historia finns det i verkligheten endast en historieskapare, och det är den person vi diskuterar. Om man undersöker de ledare i världshistorien som har skapat revolutioner och betraktar deras situation med ett granskande öga, finner man att revolutionens alla redskap i samtliga sådana fall redan höll på att förberedas, och att dessa redskap av sig själva bestämde revolutionens riktning och väg. Den revolutionäre ledaren behövde endast träda fram och, på grund av omständigheternas krav, faktiskt genomföra revolutionen. I själva verket var både hans uppgift och verksamhetsfält redan fastställda. Men bland denna väldiga skara av historieskapare och revolutionärer är den person vi diskuterar den ende vars revolution inte hade något som helst material eller någon orsak förberedd på förhand. Han skapade själv allt detta. Där det rådde brist på människor med revolutionära idéer och praktisk handlingsförmåga skapade han själv lämpliga människor. Han smälte ner sin egen personlighet och formade den till hundratusentals mänskliga avbilder, och gjorde dem lika honom själv. Med sin kraft, förmåga och vilja skapade han själv revolutionens redskap. Han bestämde själv dess natur och väsen, och genom kraften i sin vilja och makt vände han själv utvecklingen och ledde den längs den väg han hade planerat. Kan man verkligen finna någon annan historieskapare av denna rang och någon annan revolutionär personlighet på denna nivå i världshistorien?

Nu ska vi diskutera ännu en fråga. Detta är något att begrunda: Vad var den grundläggande orsaken till och medlet för att så mycket kunskap, så mycket ljus och kraft, så mycket begåvning, förmåga, handlingsskicklighet och en så enorm, välutvecklad styrka plötsligt kunde uppstå bland enkla herdar, handelsmän och outbildade ökenbor i ett hörn av ett ännu mörkare land än Arabien, i en mörk värld för fjorton hundra år sedan? Finns det något förnuftigt argument bakom påståendet att detta var en produkt av just denne persons eget sinne och förstånd? Om så vore fallet skulle han ha gjort anspråk på att vara Allah. Den värld som gjorde Rama till en gud, framställde Krishna som gudomlig, antog Buddha som ett föremål för dyrkan, efter eget behag accepterade Jesus Kristus (frid vare med honom) som ’Allahs son’ och där till och med eld, vatten och luft kunde dyrkas – hur skulle denna värld kunna ha förnekat ett sådant anspråk från en så begåvad person? ………… Men denne person gjorde inte själv anspråk på någon av sina förtjänster eller på någon av sina begåvade gärningar. Tvärtom förkunnade han med hög och tydlig röst: ’Jag är en människa, endast en vanlig människa liksom ni. Jag har ingenting som är mitt eget; allt tillhör endast Allah och är mottaget från Allah. Inte heller är det tal jag har framfört, vars like ingen människa i världen har kunnat frambringa, mitt eget tal. Det är inte skapat av mitt eget intellekt och är inte heller ett resultat av min egen begåvning. Varje ord i det har kommit till mig från Allah, och lovprisningen tillkommer också Allah. Inget av det jag har åstadkommit, av de lagar jag har utformat eller av de seder och ideal jag har lärt er, är skapat av mig. Jag har inte kunnat göra någonting genom min egen förmåga eller begåvning. I varje fråga är jag beroende av Allahs direkta vägledning. Vilken vägledning jag än får från Honom, det är den jag förmedlar.’

Det är värt att begrunda vilken väldig sanning detta påstående är grundat på. Vilket strålande exempel på rättvisa, trofasthet och ärlighet det är! En lögnaktig människa skäms inte för att tillskriva sig äran för andra människors verk och sprida den i sitt eget namn, trots att det är möjligt för alla att söka efter deras ursprung. Men denna store man gör inte ens anspråk på all den ära som tillkommer honom, trots att ingen skulle ha kunnat kalla honom lögnare om han hade gjort det. Ingen har nämligen någon möjlighet att söka efter den verkliga källan till hans bedrifter. Kan det finnas något mer obestridligt och strålande bevis på ärlighet och sanningsenlighet än detta? Han hade på ett mycket hemligt och fördolt sätt fått dessa enastående begåvningar och bedrifter, men han gjorde inte själv anspråk på någon av dem utan förkunnade i stället den verkliga källans namn. Vilken anledning kan det då finnas att inte erkänna honom som en sann profet?

Efterlivet

Finns det ett liv efter döden? Om det finns, vilken sorts liv är det då? Svaret på denna fråga ligger i själva verket utanför gränserna för vår kunskap. Vi har nämligen inga ögon med vilka vi kan kasta en blick bortom dödens gräns för att se vad som finns och inte finns där. Vi har inga öron med vilka vi kan höra någon röst från andra sidan, och vi har inte heller något hjälpmedel genom vilket vi kan undersöka och analysera saken korrekt och få kunskap om den. Denna fråga ligger helt utanför vetenskapens område. Den som i vetenskapens namn förnekar ett liv efter döden uttalar sig med säkerhet ovetenskapligt. Med vetenskapens hjälp kan man varken säga att det finns något liv efter döden eller förklara att det inte finns något, så länge man inte har upptäckt någon tillförlitlig kunskapskälla i denna fråga. Åtminstone kan den enda korrekta vetenskapliga metoden vara att varken bekräfta eller förneka ett liv efter döden.

Men är denna vetenskapliga metod tillämpbar i det verkliga livet? Inte alls. Ur förnuftets synpunkt kan det vara möjligt att avstå från varje jakande eller nekande beslut tills man har fått tillgång till alla medel som krävs för att skaffa sig kunskap om något. Men när vi inte har något annat val än att fastställa hur vi ska handla i förhållande till något, måste vi göra det. Låt oss som exempel säga att du inte vet någonting alls om en viss person och att du tidigare inte heller har behövt ha några affärer med honom. Under sådana omständigheter kan det vara omöjligt för dig att fatta något beslut om huruvida personen är pålitlig eller inte. Men om du måste ha med honom att göra, tvingas du anse honom antingen pålitlig eller opålitlig. Du kan naturligtvis säga: ”Tills han har visat sig vara pålitlig eller opålitlig kommer jag att ha med honom att göra i ett tillstånd av tvekan.” Men den affär du i praktiken kommer att göra med honom medan du tvivlar på hans pålitlighet kommer till sin natur att vara densamma som om han vore opålitlig. Följaktligen kan man i verkligheten inte förbli i ett tveksamt mellantillstånd mellan bekräftelse och förnekelse. För detta krävs antingen ett tydligt erkännande eller ett slutgiltigt förnekande.

Med endast lite eftertanke och forskning kommer du att förstå att frågan om livet efter döden inte bara är en filosofisk fråga, utan att den också har ett djupt samband med vårt verkliga liv. Om jag har föreställningen att allt i livet tar slut med detta jordiska liv och att det därefter inte finns något annat liv, kommer mitt moraliska beteende att vara av ett visst slag. Men om jag tror att det därefter finns ännu ett liv där jag måste avlägga räkenskap för mitt nuvarande liv och där jag, på grundval av mina handlingar i detta liv, kommer att få ett gott eller ont resultat, kommer mitt moraliska handlingssätt naturligtvis att vara helt annorlunda än det som följer av den förstnämnda livssynen. Förstå detta genom följande exempel: Föreställ dig en person som reser med föreställningen att han måste ta sig härifrån till Karachi och att denna resa inte bara kommer att få sitt slut när han når Karachi, utan att han där också kommer att hamna utom räckhåll för polisen, domstolen och alla de makter som har rätt att ställa frågor och kräva svar.

En annan person har däremot föreställningen att resan härifrån till Karachi bara är hans första etapp. Därefter måste han resa över havet till ett land vars kung är samme kung som detta lands, och på vars kontor det finns ett fullständigt hemligt register över allt vad denna person har gjort i detta land. Efter att registret har granskats kommer man att fatta beslut om hur han ska behandlas, i enlighet med hans handlingar. Du kan lätt föreställa dig hur stor skillnaden mellan dessa två personers handlingssätt kommer att vara. Den förste kommer att samla ihop den proviant som behövs för resan härifrån till Karachi. Den andre kommer däremot att samla ihop proviant även för den fortsatta, långa resan. Den förste kommer att tänka att all vinst och förlust inträffar fram till ankomsten och att det därefter inte finns något mer. Den andre kommer att tänka att den verkliga vinsten och förlusten inte visar sig vid resans första etapp, utan först vid den sista.

Den förste kommer endast att rikta uppmärksamheten mot de resultat av sina handlingar som kan visa sig fram till ankomsten till Karachi. Den andre kommer däremot att rikta sin uppmärksamhet mot alla de resultat som kan visa sig efter ankomsten till landet på andra sidan havet. Det är uppenbart att skillnaden mellan dessa två personers handlingssätt är ett resultat av skillnaden i deras uppfattning om resan. På samma sätt avgör vår uppfattning om livet efter döden slutgiltigt vårt verkliga livs inriktning. När vi ska träda in på det praktiska handlandets område beror våra handlingars beskaffenhet på just denna fråga: handlar vi med uppfattningen att detta är det första och sista livet, eller tror vi också på ett kommande liv och dess följder? I det förstnämnda fallet kommer våra handlingar att vara av ett visst slag, och i det sistnämnda fallet kommer de att vara helt annorlunda.

Av denna diskussion har det blivit klart att frågan om livet efter döden inte är en rent godtycklig filosofisk fråga, utan just en fråga om det verkliga livet. Därför finns det inte det minsta utrymme för att inta en tveksam och vacklande hållning i denna fråga. Vilket levnadssätt vi än följer medan vi befinner oss i tvekan, kommer det att vara detsamma som förnekarens levnadssätt. Slutsatsen är att vi måste fatta ett beslut om huruvida det finns något annat liv efter döden. Om vetenskapen är oförmögen att hjälpa oss i denna fråga, måste vi söka stöd hos förnuftet.

Låt oss först undersöka vilka medel vi har till vårt förfogande för att bedöma saken med hjälp av förnuftet.

Det första medlet framför oss är människan själv, och det andra är världsnaturen. Vi ska placera människan mitt i denna världsnatur och undersöka om alla hennes anspråk och behov som människa tillgodoses inom skapelsens nuvarande ordning, eller om vissa behov förblir otillfredsställda så att en annan ordning kan behövas för hennes skull. Betrakta människokroppen: den är en sammansättning av många mineralämnen, salter, vatten och gaser. Parallellt med detta finns i skapelsen jord, sten, metaller, salt, gas och liknande ting. Alla dessa ting behöver lagar för att kunna utföra sina respektive funktioner. Dessa lagar är verksamma överallt i skapelsen och ger, liksom de ger den yttre miljöns berg, floder och luft full möjlighet att fullgöra sina respektive uppgifter, även människokroppen rätt att verka under dessa lagar.

För det andra växer och uppehålls människokroppen genom att ta föda från ämnena omkring den. På samma sätt kan man även bland samlingar av träd, klängväxter, buskar, gräs och annat sådant se att det finns nödvändiga lagar för växande organismer.

För det tredje är människokroppen levande och rör sig av egen vilja, skaffar själv sin föda, sörjer själv för sitt uppehälle och ordnar även sin fortplantning. I skapelsen finns också olika slags liv av detta slag. I vatten, på land och i luften finner man otaliga levande varelser, och lagar som lämpar sig för att omfatta hela deras liv verkar fullt ut på alla dessa levande varelser.

Utöver allt detta har människan ännu en annan slags egenskap, som vi kallar det moraliska livet. Hon har en känsla för att göra gott och ont. Hon kan skilja mellan gott och ont, har förmågan att söka det goda eller det onda och hyser även en naturlig önskan att öppet få erfara de goda eller onda följderna av sina handlingar. Människan skiljer av naturen också mellan sådana moraliska egenskaper som förtryck och rättvisa, sanningsenlighet och lögn, rätt och orätt, barmhärtighet och grymhet, tacksamhet och otacksamhet, givmildhet och snålhet samt trohet och svek. Dessa egenskaper är inte inbillade; de kan iakttas som verksamma i människans verkliga liv, och deras verkningar visar sig faktiskt i människans civilisatoriska liv. Därför känner människosläktet av naturen ett starkt behov av att få de moraliska handlingarnas följder, liksom de kroppsliga handlingarnas följder.

Men kasta en undersökande blick på skapelsens ordning och se: kan människans moraliska handlingars följder verkligen komma till fullt uttryck här? Jag försäkrar er med full tillförsikt att det inte finns den minsta möjlighet till det här. Såvitt vi vet finns det nämligen ingen annan skapad varelse som äger ett moraliskt liv. Hela universum styrs enligt naturlagarna. Ingenstans framträder en moralisk lag som verksam kraft. Här har pengar både vikt och värde, men sanningen kan inte vägas. Dess värde kan inte heller fastställas. Här gror det alltid ett mangoträd ur ett mangofrö. Men mot dem som sår sanningens frön regnar det ibland blommor och ibland skor. Här finns bestämda lagar för varelser med kroppslig existens, och enligt dessa lagar framträder följderna alltid. Men för moraliska handlingar finns ingen sådan bestämd lag att följderna alltid skulle bli av samma slag. Genom att följa naturlagarna kan moraliska följder ibland erhållas, i den mån det är möjligt inom naturlagarnas ram. Ibland händer det att en moralisk handling, trots att den genom sin naturliga följd tycks kunna leda till ett särskilt resultat, genom naturlagarnas samspel får ett helt annat resultat. Människorna har själva genom sina civilisatoriska och politiska system gjort ett ringa försök att säkerställa bestämda följder av sina handlingar. Men detta försök är ytterst begränsat och behäftat med stora brister. Å ena sidan har naturlagarna begränsat och bristfälliggjort detta försök, och å andra sidan har människans naturliga svagheter ytterligare ökat dessa brister.

Jag vill klargöra mitt påstående med hjälp av några exempel. Om en person av fientlighet mot en annan person sätter eld på dennes hus, kommer huset att brinna ned; detta är handlingens naturliga följd. Som moralisk följd borde den som anlade branden få ett straff som motsvarar den skada den drabbade familjen lidit. Men att denna följd ska komma till uttryck beror på flera villkor: att den som anlade branden hittas, att polisen kan gripa honom, att hans brott bevisas, att domstolen kan fastställa den exakta skadan för den drabbade familjen och dess efterkommande samt att han straffas rättvist och i exakt motsvarande grad. Om ens ett av dessa villkor inte uppfylls kommer den moraliska följden antingen inte alls att visa sig, eller också kommer den att visa sig endast i mycket ringa grad. Det kan till och med hända att personen, efter att ha utplånat sin fiende fullständigt, fortsätter att leva och frodas i största lycka i denna värld.

Låt oss ta ett ännu större exempel. Några få personer skaffar sig inflytande över sitt folk, och hela folket börjar följa deras anvisningar. Genom att utnyttja denna situation väcker de en akut sjukdom av chauvinistisk nationalism och en stark längtan efter imperialism i folkets medvetande, och de får krig att bryta ut med de omgivande folken, vilket leder till att miljontals människor dödas. Hela landet drabbas av förstörelse, och dess följder sträcker sig över flera efterföljande generationer. Kan man tänka sig att dessa få personer i detta jordiska liv får ett rättvist och väl avvägt straff för det enorma brott de har begått? Även om köttet slets från deras kroppar eller de kastades levande i en eldgrop, eller om de fick något annat av de hårdaste straff som människor förmår utdela, skulle det givna straffet ändå vara obetydligt jämfört med den skada de har vållat miljontals människor och deras efterkommande. I den värld som nu styrs under naturlagarnas herravälde finns det i själva verket inget sätt att utdela ett straff som motsvarar detta brott.

Tänk å andra sidan på alla de människor som har undervisat mänskligheten i sanning och rättvisa, som har visat den en strålande väg att leva och genom vars gåvor oräkneliga människor har åtnjutit och fortfarande kommer att åtnjuta välgång i generation efter generation under otaliga kommande århundraden. Kan dessa ädla människor få full belöning för sina gärningar i detta jordiska liv? Kan du föreställa dig att en människa, under den nuvarande naturliga ordningen, kan få full belöning för sådana gärningar vars verkningar består i hundratusentals år efter hennes död och omfattar oräkneliga människor? Av den föregående diskussionen framgår för det första att det i den ordning som nu råder i världen, och som styrs av de nuvarande lagarna, inte finns någon möjlighet för människan att få full utdelning för sina moraliska handlingar. För det andra är följderna av de handlingar människan utför under sitt korta liv så vittgående och långvariga att hon skulle behöva leva i tusentals, ja snarare miljontals år för att uppleva dem på ett rättvist sätt. Men under den nuvarande naturliga ordningen är det inte heller möjligt för människan att leva så länge. Denna diskussion visar också att den nuvarande världens naturliga lagar är tillräckliga för människans jordiska kroppsliga och biologiska beståndsdelar, men att livet i denna värld inte alls är tillräckligt för hennes moraliska sida. Därför behövs en universell ordning där den moraliska lagen är den verkande och grundläggande lagen, medan den naturliga lagen underordnas den och fungerar som ett stöd.

Där kommer livet inte att vara begränsat utan oändligt, och alla moraliska följder som här förblir dolda eller visar sig i omvänd form kommer där att framträda på rätt sätt. Där kommer värdet av ärlighet och sanningsenlighet att vägas i stället för guld och silver. Där kommer elden endast att bränna den som av moraliska skäl bör brännas.

Den platsen kommer att vara en plats av lycka för de rättfärdiga och av olycka för de orättfärdiga. Förnuftet och naturen kräver utan tvekan en sådan världsordning.

Förnuftet fullgör sin uppgift genom att föra oss fram till vad som bör vara. Men varken vårt förnuft eller vår kunskap förmår nu avge någon slutgiltig dom om huruvida en sådan värld verkligen finns. I detta avseende är det endast den heliga Koranen som hjälper oss. Dess förkunnelse är att det som ert förnuft och er natur kräver verkligen kommer att bli verklighet. Den värld som styrs av de nuvarande naturlagarna kommer en dag att upphöra, och en annan sorts världsordning kommer att upprättas, under vilken himlarna, jorden och allting kommer att anta en annan gestalt.

Därefter kommer alla människor som har fötts i världen från skapelsens första dag fram till Domedagen att återuppväckas, och alla kommer samtidigt att föras inför Allah den Upphöjde. Där kommer en fullständig och felfri redogörelse för varje persons, varje varelses och hela mänsklighetens gärningar att läggas fram.

En fullständig redogörelse kommer att finnas bevarad över varje följd som varje persons varje handling har fått, och i vilken omfattning den har visat sig i denna värld. Alla som har varit förbundna med dessa handlingar kommer att stå som vittnen. Även de som på minsta sätt har drabbats av människors ord och handlingar kommer att lägga fram sina respektive förteckningar. De kommer att vittna om hur människan använde sina händer, fötter, ögon och andra kroppsdelar. Därefter kommer den Högste Domaren att avkunna sin dom efter att ha betraktat denna redogörelse med full rättvisa. Han kommer att tillkännage vem som förtjänar vilken belöning eller vilket straff. Omfattningen av denna belöning eller detta straff kommer att vara så väldig att den är omöjlig att föreställa sig med måttstockarna i den nuvarande begränsade världen. Där kommer tidens och rummets måttstockar att vara annorlunda, och även de naturliga lagarna kommer att vara av ett annat slag. De vars goda gärningar här har skänkt andra människor välgång i tusentals år kommer där att få uppleva deras fulla frukter; död, sjukdom och ålderdom kommer inte att kunna beröva dem deras lycka. På samma sätt kommer de vars onda gärningar har fått oräkneliga människor i denna värld att lida i hundratals och tusentals år att där fullt ut få utstå straffet för sina brott. Varken döden eller medvetslöshet kommer att kunna rädda dem från att utstå straffet.

Jag beklagar den trångsynthet hos dem som förnekar möjligheten av ett sådant liv och en sådan värld. Om det är möjligt för vår nuvarande värld att finnas framför oss med de nuvarande naturlagarna, vilket skäl finns det då för att det skulle vara omöjligt för ännu en värld, med andra lagar, att existera därefter? Det är visserligen inte möjligt att lägga fram några konkreta bevis som ger visshet om detta. För det krävs en tro på det osedda.

— Slut —