Inledande ord

År 1978 publicerades min skrift för första gången under namnet ”Bangladeshs islamiska rörelse”, och från och med den tredje upplagan 1981 under namnet ”Islamisk enhet, islamisk rörelse”. Jag skriver nu ”Iqāmat al-dīn” som den andra serien i den tankeserie som publicerades i denna skrift. I den första serien visades det att islams tjänst i Bangladesh, genom Allah den Allsmäktiges nåd, bedrivs tillräckligt på många olika sätt. Genom en kort redogörelse för den omfattande tjänst som görs för dīn al-islām genom madrasor, moskéer, khānqāh, predikningar, tablīgh, islamisk litteratur och annat, bevisades att varje form av tjänst är ytterst viktig. Det är genom allas samlade tjänst som islams anseende höjs, och det är varje muslimsk tjänare av dīnens skyldighet att betrakta dessa tjänster som kompletterande till varandra.

De som anser att endast deras egen religiösa tjänst är värdefull och inte uppskattar andras tjänster riskerar att genom sina handlingar skapa splittring och fiendskap inom umman. Alla bör ha uppfattningen att vi alla tjänar samma stora dīn, fast på olika sätt och genom olika metoder. Alla bör också uppriktigt hålla i minnet att var och en av de ovan nämnda tjänsterna är värdefull och nödvändig inom sitt eget område. Om alla erkänner att allas tjänster är värdefulla, kommer enhet och kärlek att skapas mellan landets islamiska krafter, och dīnens anseende kommer att höjas ytterligare.

Den tjänst som utförs genom Furqānia-madrasor och maktaber kan inte utföras av stora madrasor. De lärda som utbildas vid ʿĀliya- och Qawmī-madrasor kan omöjligen frambringas av Tablīgh Jamāʿat. På samma sätt är det orealistiskt att den lilla del av dīnens ljus som otaliga människor får genom tablīgh skulle kunna nå dem genom madrasorna. Det bildade samhället tillägnar sig kunskap om islam genom islamisk litteratur. Men genom predikanterna får även outbildade människor kunskap om islam och religiös iver. Det är tack vare att madrasor, predikningar och tablīgh finns som moskéerna hålls levande. Om man beaktar dessa aspekter kommer man att betrakta alla former av tjänst som värdefulla.

I boken ”Islamisk enhet, islamisk rörelse” behandlades huvudsakligen tjänsten för dīn, och särskild vikt lades vid enheten bland dīnens tjänare. Där lades också fram ett konkret förslag om hur islamisk enhet skulle kunna ta form. Men någon detaljerad diskussion om iqāmat al-dīn fördes inte i den skriften. Där gavs endast en antydan om ansvaret för iqāmat al-dīn. Eftersom det behövdes en utförlig diskussion om iqāmat al-dīn blev det nödvändigt att skriva ännu en bok. Därför är denna bok ett komplement till den boken, och jag hoppas att dess budskap kommer att framstå tydligare för dem som har läst den.

I skriften ”Iqāmat al-dīn” behandlas ett ämne som även bland dīnens tjänare ägnas mycket liten uppmärksamhet. För att kunna framställa ämnet på ett enkelt sätt har jag därför, med exempel från olika religiösa tjänster, försökt visa att det finns en skillnad mellan tjänsten för dīn och iqāmat al-dīn. Jag har efter bästa förmåga försökt se till att inget av det jag säger blir en orsak till att Allahs dīns tjänare känner sig missnöjda. Om något sådant ändå skulle ha blivit kvar, ber jag er meddela mig det, så att jag i nästa upplaga kan korrigera det, in shā Allah.

Ämnet för denna bok

Förklaringen av ordet ”dīn”

Den första betydelsen är vedergällning eller återgäldning

Den andra betydelsen är lydnad

Den tredje betydelsen är lydnadens föreskrifter eller metod

Den fjärde betydelsen är lagstiftning samt stats- och samhällssystem

Dīns omfattning

Profeten Muhammeds (frid och välsignelser över honom) liv är det praktiska exemplet på islams dīn

‘”Ikāmat ad-dīn”:s’ innebörd

Situationen för dīn al-haqq i Bangladesh

Vad händer med falskheten när sanningen i religionen har upprättats?

Ansvaret för att upprätta religionen

Utförde Profeten (frid vare med honom) arbete utöver sitt ansvar?

Den islamiska rörelsens eviga arbetsmetod

Den islamiska rörelsen och kadermetoden

Varför är konflikten mellan sanning och falskhet oundviklig?

Varför uppstår inte denna konflikt i samband med religiös tjänst?

Varför är inte alla de ärevördiga lärda aktiva i att upprätta religionen?

Den enda måttstocken för dīn är Allahs Sändebud (frid vare med honom)

Varför inledde de stora ulama i den indiska subkontinenten ingen rörelse för Iqāmat al-dīn?

Vikten av gemensamma strävanden

Kännetecken för den jamāʿat som bildats i syfte att upprätta dīn

Finns det någon sådan jamāʿat i Bangladesh?

Jamāʿat-e Islāmī och Maulānā Mawdūdī (må Allah förbarma sig över honom)

Fatwa mot jamāʿat

Fatwa mot Maulānā Mawdūdī (må Allah förbarma sig över honom)

Till tjänst för de ärevördiga lärda och mashayekh

Koraniska termer som används i denna bok

Här ges kortfattade definitioner av de termer vars innebörd moderna bildade människor kanske inte känner till, vilket annars kan göra bokens framställning oklar:

1. Dīn– lydnad – den livsordning som förmedlats genom Sändebudet i syfte att lyda Allah.

2. Iqāmat– upprättande, etablering, grundande.

3. Iqāmat ad-Dīn– att förverkliga eller upprätta den förordning som Allah har sänt.

4. Haqq– sanning, förnuftsenlig, obestridlig.

5. Dīn al-Haqq– den sanna religionen – det vill säga den religion vars sanningshalt är obestridlig och förnuftsenlig.

6. Bātil– falskt, osant, vederläggbart, en irrationell norm, ett osant livssystem.

7. Dīn al-bātil– en falsk religion eller irrationell lydnad.

8. Khidma– tjänst, hjälp, arbete.

9. Khidmat al-dīn– att tjäna islams dīn eller arbeta för dīnens utveckling.

10. Khādim al-dīn– islams tjänare och hjälpare.

11. Ilm– kunskap, den kunskap som sänts från Allah till profeten och som finns i Koranen och haditherna.

12. ʿUlamāʾ– lärda, de som har kunskap om Koranen och haditherna; singularformen är ʿālim.

13. Fitna– hinder, prövning, att fastna i tvivel – alla hinder, prövningar och tvivel som uppstår när man följer Allahs väg är fitna.

14. Wahy– uppenbarelse, att meddela, att offentliggöra, att inge inspiration osv. Ett sätt att sända budskap från Allah till människorna.

15. Hidayat– vägledning, att leda på den rätta vägen.

16. Uswa– föredöme, något som kan efterliknas och följas.

17. Uswatun Hasana– det allra vackraste föredömet, det främsta föredömet.

18. Meyar– måttstock, standard.

19. Jamaat– grupp, organisation.

20. Fatwa– beslut, tillkännagivande, uttryckande av en åsikt, spridning av en kommentar.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

‘dīn’Förklaring av ordet

För att kunna diskutera upprättandet av dīn behövs först en korrekt förklaring av ordet ”dīn” i ljuset av den heliga Koranen. Ordet dīn har flera betydelser. I den ädla Koranen används detta ord i olika betydelser. När ett ord har flera betydelser är inte alla betydelser giltiga på varje plats, och samma betydelse kan inte användas överallt. Vilken betydelse ordet har på en viss plats framgår av den fullständiga meningen. Det är inte möjligt att korrekt förstå ordets betydelse genom att skilja det från den mening där det används.

Några betydelser av ordet dīn framgår tydligt av den heliga Koranen:

Ett: vedergällning, återgäldning, ersättning och liknande.

Två: lydnad, ṭāʿat, eller att följa en befallning.

Tre: föreskriften om lydnad (niẓām al-ṭāʿa), eller reglerna för lydnad.

Fyra: lagen eller det statsskick som staten styrs efter; det betecknar även samhällssystemet.

Genom flera verser i den heliga Koranen blir dessa olika betydelser av ordet dīn mycket tydliga.

Ett: den första betydelsen är vedergällning eller återgäldning

 مَالِكِ يَوْمِ الدِّينِ (Sura al-Fātiha) betyder: ”Ägaren över vedergällningens dag.”

كَلَّا بَلْ تُكَذِّبُونَ بِالدِّينِ ”Nej, det är inte så; ni förnekar i stället vedergällningen.” – (Sura al-Infitār)

I sådana verser betyder dīn vedergällning, återverkan, återgäldning och liknande. Här avses den vedergällning som människan kommer att få för sina gärningar i det härefter.

Två: den andra betydelsen är lydnad

أَفَغَيْرَ دِينِ اللَّهِ يَبْغُونَ وَلَهُ أَسْلَمَ مَن فِي السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ طَوْعًا وَكَرْهًا وَإِلَيْهِ يُرْجَعُونَ betyder: ”Söker de då något annat än lydnad inför Allah? Trots att alla som finns i himlarna och på jorden underkastar sig Honom, frivilligt eller motvilligt.” – (Sura Āl ʿImrān: 83)

Här används ordet ’dīn’ i betydelsen underkastelse eller lydnad. دان har en betydelse som är اطاع eller ”han lydde”. Därifrån دِينِ betyder اطاعة eller lydnad.

إِنَّا أَنزَلْنَا إِلَيْكَ الْكِتَابَ بِالْحَقِّ فَاعْبُدِ اللَّهَ مُخْلِصًا لَّهُ الدِّينَ

Betydelse: ”Tillbe Honom genom att göra lydnaden inför Allah helt och hållet uteslutande.” – (Sura az-Zumar: 2)

Det vill säga: Tillbe Allah på ett sådant sätt att Han ensam är din Herre och den som har rätt att bli åtlydd.

وَقَاتِلُوهُمْ حَتَّىٰ لَا تَكُونَ فِتْنَةٌ وَيَكُونَ الدِّينُ لِلَّهِ ۖ

Betydelse: ”Fortsätt kämpa mot dem tills fitna har upphört och lydnaden endast återstår inför Allah.” – (Sura al-Baqara: 193)

Här betyder fitna de krafter som motarbetar islam och hindrar människor från lydnad inför Allah. Genom befallningen om jihad sägs här att de motstående krafterna ska kuvas på ett sådant sätt att ingen kan hindra någon från att lyda Allah.

Dessa tre verser har anförts som exempel. I Koranen finns många verser av detta slag. Av tre verser från tre olika kategorier framgår att lydnad är den huvudsakliga betydelsen av ordet din.

Tre: Den tredje betydelsen: reglerna eller metoden för lydnad

  إِنَّ الدِّينَ عِندَ اللَّهِ الْإِسْلَامُ

Betydelse: ”Sannerligen är islam den enda lydnadens ordning (livsordning) inför Allah.” – (Sura Ali Imran: 19)

وَمَن يَبْتَغِ غَيْرَ الْإِسْلَامِ دِينًا فَلَن يُقْبَلَ مِنْهُ

Betydelse: ”Och den som väljer en annan lydnadens ordning än islam, från honom kommer den inte att godtas.” – (Sura Ali Imran: 85)

Det vill säga: Inför Allah är islam den enda lydnadens ordning.

شَرَعَ لَكُم مِّنَ الدِّينِ مَا وَصَّىٰ بِهِ نُوحًا وَالَّذِي أَوْحَيْنَا إِلَيْكَ وَمَا وَصَّيْنَا بِهِ إِبْرَاهِيمَ وَمُوسَىٰ وَعِيسَىٰ ۖ أَنْ أَقِيمُوا الدِّينَ وَلَا تَتَفَرَّقُوا فِيهِ

Betydelse: ”Han har föreskrivit för er den lydnadens ordning som Han föreskrev för Noa och som Vi har uppenbarat för dig, och som Vi föreskrev för Abraham, Mose och Jesus: Håll religionen upprätt och tvista inte om den.” (Sura Ash-Shura: 13)

Det vill säga: Allah den Allsmäktige befallde alla profeter att upprätta Hans lydnadens ordning.

هُوَ الَّذِي أَرْسَلَ رَسُولَهُ بِالْهُدَىٰ وَدِينِ الْحَقِّ لِيُظْهِرَهُ عَلَى الدِّينِ كُلِّهِ

Betydelse: ”Det är Han som har sänt sitt sändebud med vägledning och den enda sanna lagen om lydnad, för att (sändebudet) ska låta den (lagen) segra över alla andra former av lydnadens lagar.” (Sura as-Saff: 9)

  الْيَوْمَ أَكْمَلْتُ لَكُمْ دِينَكُمْ

Betydelse: ”I dag har Jag fullbordat er lag (livsordning).” (Sura al-Ma’ida: 3)

Det vill säga: Jag har fullbordat er livsordning, så att ni i livet kan följa endast Allahs lag om lydnad och inte på något område behöver hämta något från någon annan lag.

Fyra: Den fjärde betydelsen: lag, stats- och samhällssystem

وَقَالَ فِرْعَوْنُ ذَرُونِي أَقْتُلْ مُوسَىٰ وَلْيَدْعُ رَبَّهُ ۖ إِنِّي أَخَافُ أَن يُبَدِّلَ دِينَكُمْ أَوْ أَن يُظْهِرَ فِي الْأَرْضِ الْفَسَادَ

Betydelse: ”Farao sade: Låt mig vara, jag ska döda Mose. Låt honom åkalla sin Herre och se. Jag fruktar att han kommer att ändra er lag och ert statssystem eller (åtminstone) skapa oordning i landet.” (Sura al-Mu’min: 26)

      ۖ مَا كَانَ لِيَأْخُذَ أَخَاهُ فِي دِينِ الْمَلِكِ

Betydelse: ”Enligt kungens lag får ingen annan gripas. Det vill säga, den som har stulit måste gripas. Enligt landets lag får någon annan än den skyldige inte gripas.” – (Sura Yusuf: 76)

  وَلَا تَأْخُذْكُم بِهِمَا رَأْفَةٌ فِي دِينِ اللَّهِ إِن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ

Betydelse: ”Om ni är troende, låt då inte medlidande med dem uppstå i era hjärtan när Allahs lag verkställs vid bestraffningen för zina.” – (Sura an-Nur: 2)

Av de olika betydelser av ordet dīn som förekommer i dessa få verser verkar lydnad i grund och botten vara det som betonas mest. I en vers används ordet dīn i verbform, vilket gör betydelsen av lydnad ännu tydligare:

قَاتِلُوا الَّذِينَ لَا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَلَا بِالْيَوْمِ الْآخِرِ وَلَا يُحَرِّمُونَ مَا حَرَّمَ اللَّهُ وَرَسُولُهُ وَلَا يَدِينُونَ دِينَ الْحَقِّ

Betydelse: ”Bekämpa dem som inte tror på Allah och den yttersta dagen, som inte anser det som Allah har förbjudit vara förbjudet och som inte lyder Allahs dīn.” – (Sura at-Tawba: 29)

I samband med förklaringen av ordet dīn har det genom dessa verser ur den heliga Koranen blivit klart att kärnan i de föreskrifter och den metod som Allah har sänt genom profeten för att människan ska leva rätt i denna värld är lydnad inför Allah.

Dīnens omfattning

Den livsordning som religionen Islam har sänts med som föreskrift för lydnad inför Allah har utformats för alla aspekter och områden av människans liv. Allah den Upphöjde har själv utformat den islamiska livsordningen i syfte att människan ska kunna lyda Allah korrekt och enbart Honom i alla frågor som rör individen, familjen, staten, samhället och internationella relationer. Ingen annan än Allah kan ha förmågan att utforma en livsordning som passar alla länder, alla tider och alla folk.

Profeten (fvmh) fick i uppdrag att för mänskligheten lägga fram det verkliga exemplet på hur denna av Allah utformade livsordning kan följas i det praktiska livet. I den heliga Koranen har Allah den Upphöjde själv förkunnat:

لَّقَدْ كَانَ لَكُمْ فِي رَسُولِ اللَّهِ أُسْوَةٌ حَسَنَةٌ لِّمَن كَانَ يَرْجُو اللَّهَ وَالْيَوْمَ الْآخِرَ وَذَكَرَ اللَّهَ كَثِيرًا

Betydelse: ”I Allahs Sändebud har ni sannerligen ett utmärkt föredöme för var och en av er som hoppas på Allah och den yttersta dagen.” – (Sura al-Ahzab: 21)

Det vill säga: det bästa exemplet på ett mänskligt liv i denna värld finner man i Profetens (fvmh) liv.

Innebörden av den kalimat at-tayyiba genom vilken man träder in i Islam genom att bekänna den, kräver just detta: lydnaden inför Allah ska omfatta allt.

لآ اِلَهَ اِلّا اللّهُ مُحَمَّدٌ رَسُوُل اللّهِ”Det finns ingen gud utom Allah, och Muhammad (fvmh) är Allahs Sändebud.” Dessa ord är inte någon besvärjelse som gör att man räknas som muslim inför Allah enbart genom att uttala dem. Om man inte förstår kalimans innebörd och tror på dess verkliga betydelse kan man inte uppfylla anspråket på tro.

Genom kalimat at-tayyiba förkunnas i själva verket grundprincipen för människans liv. Den som bekänner denna kalima accepterar i själva verket två sådana grundprinciper som är nödvändiga för att han under hela sitt liv ska leva enligt den föreskrift som Allah har gett.

”Lā ilāha illallāh” förklarar att vi inte ska lyda någon annan än Allah – det vill säga att vi inte ska lyda någons ord i strid med Allahs bud. Detta är den första principen eller policyn. I hadithen sägs detta tydligt:

لاطاعة لمخلؤق فى معصية الخالق”Ingen lydnad gentemot någon av skapelserna får ske genom olydnad mot Skaparen.” Det vill säga att vi inte ska lyda någon annans befallning i strid med lydnaden inför Allah – detta är den första principen.

I den andra delen av kalima tayyiba, i orden ”Muhammad är Allahs sändebud (frid och välsignelser vare med honom)”, förkunnas den andra principen. Innebörden är: ”Vi ska endast följa Allahs bud på det sätt som Sändebudet har visat som det praktiska exemplet på lydnad inför Allah. Vi ska inte ta emot sättet att lyda och tjäna Allah från någon annan än Allahs sändebud.”

På detta sätt uttrycks genom kalima beslutet att leva enligt Allahs bud och Sändebudets (frid och välsignelser vare med honom) väg. Kalimas krav är att detta beslut följs i livets alla angelägenheter. Genom denna kalima förklaras viljan att alltid och under alla förhållanden följa denna princip i ord och handling, i tanke och i praktiken. De som på detta sätt förstår och antar kalima är de som i verklig mening är muslimer. Om någon vill räknas som troende och muslim inför Allah måste han uppriktigt erkänna att det, även om en muslim på grund av nafsens svaghet eller Satans bedrägeri handlar fel, är muslimens plikt och kalimas krav att lyda Allahs bud och Sändebudet. Om den som på detta sätt har antagit islam begår en handling som strider mot Allahs bud eller Sändebudets (frid och välsignelser vare med honom) väg, ska han naturligtvis ångra sig, hoppas på förlåtelse och besluta att inte begå denna orätt igen.

Allahs sändebuds (frid och välsignelser vare med honom) liv är det praktiska exemplet på islams religion

Hur omfattande islams religion är framgår tydligt av den siste profetens (frid och välsignelser vare med honom) praktiska liv. Han utförde allt som Allahs sändebud. När han ledde bönen i moskén var han Sändebudet, och när han skötte alla angelägenheter som rörde styret av Medina var han också Sändebudet. Även på slagfältet var han Sändebudet. Det vill säga, allt han gjorde och allt han sade gjorde och sade han som Sändebudet. På samma sätt som han fullgjorde sitt ansvar som Sändebud i religiösa frågor, gjorde han som Sändebudet allt även inom handel, politik, ekonomi, krigföring och andra sådana områden. Därför är hela Allahs sändebuds (frid och välsignelser vare med honom) liv ett islamiskt liv och omfattas av Allahs religion, det vill säga lydnaden inför Allah. Med andra ord: i samma utsträckning som Sändebudets liv är omfattande, är också islams religion omfattande. Det är muslimens plikt att följa Sändebudet fullständigt under alla förhållanden. Ett islamiskt liv uppstår inte genom att man följer Sändebudet enbart i religiösa frågor.

De som gör anspråk på att vara muslimer men endast följer Sändebudet som föredömlig ledare i religiösa frågor, medan de inom politik, ekonomi, handel och andra områden tar personer med principer och karaktär motsatta Sändebudets som ledare, handlar i strid med kalima. Dessutom är sådana människor inte villiga att erkänna Allah som herre på livets alla områden och är inte heller beredda att erkänna Sändebudet (frid och välsignelser vare med honom) som ledare i alla frågor.

Vissa människor talar emot att ”dra in islam på det politiska fältet”. De betraktar islam som en religion som, liksom andra religioner, endast består av vissa ritualer och ceremonier. De vill införa ”paragraf 144” mot Allah och Sändebudet (frid och välsignelser vare med honom), så att man inte behöver följa Allah och Sändebudet utanför moskén. I själva verket är de inte villiga att följa islam alls, även om vissa av dem utför en del religiösa handlingar. Kanske saknar de förståelse för islams omfattning. Sådana människor kallas ”sekularister”.

Det är mycket förvånande att även en grupp människor som i samhället är kända som fromma talar på samma sätt som sekularisterna. Genom bönen, fastan, vallfärden, zakat, tasbih och koranrecitation visar de lydnad mot islam. Men de anser inte ens att man också bör försöka följa Allahs Koran och Profetens (saw) sunna i frågor som lag och domstolar, handel och näringsliv, industri och fabriker samt styret av landet. Detta beror på att de inte heller är medvetna om religionens omfattning. I den meningen kan även de kallas sekularister, eftersom de också förespråkar att islam begränsas till religionens område.

Dessa religiösa människor betraktar islam som en religion skild från politiken. Om Profeten (saw) för dem hade varit människans fullkomliga förebild, skulle de omöjligen ha kunnat begå ett sådant misstag. Det är inte möjligt att stå helt utanför politikens arena. I ett val måste man ju stödja någon sida, och dessutom finns det ingen annan möjlighet än att ta ställning i olika nationella frågor. För dem som, trots att de är religiösa, inte arbetar för islam på politikens arena är det inte omöjligt att i val och nationella frågor falla i händerna på irreligiösa politiska partier. Detta bevisar att den ena gruppen tror på ”sekulär politik”, medan den andra tror på ”en politikneutral religion”. Enligt den islamiska religion som Profeten (saw) förde med sig befinner sig båda grupperna på fel väg.

“Iqāmat al-dīn” innebörd

اقامةhar flera synonymer på arabiska:

نصب –تاسيس- انشاه-  رفع

رفعbetyder att höja upp, resa eller hålla fram.

انشاهbetyder att skapa, bringa till existens eller upprätta.

تاسيسbetyder att etablera eller upprätta en institution.

نصب betyder att upprätta – som en påle.

Den lättförståeliga betydelsen av ordet iqāmat är att upprätta, införa, resa upp, bringa till existens, etablera och liknande.

I den heliga Koranen اقيموا الصلوة har uttrycket använts många gånger. Det betyder: ”Upprätta bönen.” اقامة الصلوة (iqāmat as-salāt) betyder att införa bönen. Före den obligatoriska bönen uttalar muezzinen iqāmat eller takbīr. Mot slutet sägs قد قد قامة الصلوة قد Bönen har rests, eller bönen har börjat.

Att lära sig reglerna för bönen, känna till bönen eller hålla predikningar om bönen kallas inte iqāmat as-salāt. I praktiken betyder iqāmat as-salāt att bönen faktiskt har införts. Att bönen är upprättad i en persons liv innebär att han regelbundet, i rätt tid och på rätt sätt ber i församling. Att bönen är upprättad i ett bostadsområde innebär att den har upprättats i områdets moské, att församlingsbönen hålls där fem gånger om dagen och att de flesta av områdets invånare deltar i församlingsbönen.

Att Bangladesh är etablerat innebär att en stat med namnet Bangladesh i praktiken har upprättats som en självständig stat. Att en fabrik är etablerad innebär att fabriken har satts i drift. På samma sätt innebär att islām har upprättats i landet att regeringens och folkets alla verksamheter bedrivs i enlighet med Koranen och hadīth.

”Iqāmat ad-dīn” är ett uttryck vars innebörd kan uttryckas på olika sätt på bengali. ”Att upprätta Allahs religion” eller ”att upprätta islām” kan vara enkla översättningar. Om man lägger till uttrycket ”upprätta” till något av uttrycken islamisk stat, islamiskt styre, islamiskt samhälle eller nizām al-islām, och liknande, förmedlar det samma innebörd som uttrycket ”iqāmat ad-dīn”.

För att rätt förstå innebörden av iqāmat ad-dīn behövs ett praktiskt exempel. Saken blir lättare om vi tar vårt kära hemland Bangladesh som exempel. Alla är tvungna att erkänna att Koranens lag och Profetens föredöme inte är upprättade i Bangladesh. Detta land är ingen islamisk stat. Regeringen är inte heller islamisk. Landets handel och näringsliv, banker och försäkringar, domstolar och straffrätt, utbildning och kultur, politik och ekonomi, inrikes- och utrikespolitik och så vidare styrs inte av islamiska bestämmelser. Men allt detta pågår ju. Naturligt uppstår frågan: Enligt vilket ideal, vilken princip eller vilka bestämmelser styrs landets stat, regering och allt annat?

I Koranens terminologi kallas den islamiska lagen för دين الحق. Det vill säga, att lyda Allah är den ”enda sanna” vägen. Inget samhälle kan fungera om människorna i det inte lyder varandra. Islams anspråk är att أَلَا لَهُ الْخَلْقُ وَالْأَمْرُ ”Vet att det är Allah som har skapat och att rätten att befalla tillkommer Honom.” – (Sura al-Aʿrāf: 54) Det innebär att allas skyldighet är att endast lyda Allah. Fred och ordning i det mänskliga samhället beror enbart på fullständig lydnad inför en enda herre.

Ingen utom Allah kan vara fullständigt osjälvisk. Ingen annan är heller ofelbar. Endast Han kan ge sanna och riktiga föreskrifter till allas bästa. Därför är den av Honom uppenbarade religionen islam den enda sanningen (الحق). Allt som står i motsats till dīn al-haqq är osant, felaktigt och skadligt. Alla andra former av lydnad som står i motsats till lydnaden inför Allah är ”dīn al-bātil”, det vill säga falsk lydnad. Den term som står i motsats till haqq är bātil.

Enligt ovanstående förklaring är det samhälls- och statssystem som råder i Bangladesh dīn al-bātil. Där dīn al-haqq inte är etablerad är allt som råder naturligtvis bātil. Därför är det kapitalistiska samhällssystemet, den sekulära staten och regeringen, de socialistiska och kommunistiska systemen och så vidare alla ”dīn al-bātil”.

Allah säger:

ادْخُلُوا فِي السِّلْمِ كَافَّةً وَلَا تَتَّبِعُوا خُطُوَاتِ الشَّيْطَانِ ۚ

Betydelse: ”Anta islam helt och hållet och följ inte Satans fotspår.” – (Sura al-Baqara: 208)

Allah vill säga att om ni antar islam måste ni anta hela islam. Det är inte till någon nytta för Mig att ni antar islam. Om ni, efter eget gottfinnande, antar en del av islam och överger en annan del, har ni inte antagit islam. Om ni ska lyda Mig, måste ni erkänna Mig som er Herre på alla områden. Överallt där ni lämnar islam blir ni Satans följare.

Därför kan man förstå att en person inte har antagit islam helt och hållet om han följer islam på det religiösa området, men är sekulär på det politiska området och socialist eller kapitalist på det ekonomiska området. Trots att Bangladeshs författning innehåller orden ”I Allahs namn” och uttrycker tillit till Allah, är Bangladesh ingen islamisk stat. Orsaken är att dīn al-haqq inte råder i detta land. Det som råder är enligt enkel logik dīn al-bātil; detta bātil-system har funnits sedan den brittiska tiden. Dīn al-bātil har här varit segrande i tvåhundra år.

Dīn al-haqqs ställning i Bangladesh

När dīn al-bātil är etablerad eller segerrik, hur är då naturligtvis tillståndet för dīn al-haqq? Där står dīn al-haqq under dīn al-bātils kontroll. Det innebär att dīn al-haqq i Bangladesh endast lever kvar i den utsträckning som dīn al-bātil har tillåtit. Endast den del av dīn al-haqq är i kraft som dīn al-bātil inte har något att invända mot. Islam har alltså endast överlevt i detta land i den utsträckning som al-bātil inte hindrar den.

Det falska samhälls- och statssystemet kan aldrig vara berett att tolerera hela islam. De styrande i det falska samhället tolererar endast den del av islam som inte skadar dīn al-bātil. Om al-bātil hade känt sig hotat av de islamiska tjänster som utförs i Bangladesh, skulle det inte ha tolererat dem. Eftersom det falska samhället inte fruktar att moskéer, madrasa-skolor, khānqāh, predikningar och tablīgh ska störta det, hindras inte dessa islamiska verksamheter. Med andra ord består de endast eftersom al-bātil inte har några invändningar mot dem. Det finns ingen konfrontation eller konflikt mellan al-bātil och dessa verksamheter.

Vilket tillstånd dīn islam befinner sig i i Bangladesh kommer att framgå tydligt redan genom en kort diskussion. Islam är den enda fullständiga livsordningen. Om islam jämförs med en väldig byggnad, är kalema, bönen, fastan, hajj och zakat endast grunden till denna väldiga byggnad. Rasulullah sade just detta:بنئ السلام على خمسDet innebär att grunden till den islamiska livsordningen endast läggs genom dessa fem saker, såsom kalema och bönen. Islam är inte bara denna grund. Än i dag har inte ens alla inom de lärdas kretsar en riktig uppfattning om islams storslagna byggnad. I Bangladesh finns det över huvud taget ingen islamisk byggnad. Låt oss enbart granska grundens tillstånd för att se hur bedrövligt tillståndet för dīn al-haqq är i Bangladesh:

Många muslimer som är kända som fromma känner inte till att Kalema Tayyeba är den princip som bestämmer hela livets tankar och handlingar, eller att godtagandet av kalema innebär ett löfte att lyda Allah och Rasul genom hela livet. På ingen skola, högskola eller något universitet undervisas kalemas omfattande innebörd. Om det utbildade samhället inte känner till kalemas innebörd, vems fel är det då? Är inte landets regering och utbildningssystem ansvariga för detta?

Den första riktiga lektionen i dīn islam är just Kalema Tayyeba. Om det inte finns någon möjlighet att lära sig den princip enligt vilken hela livet ska levas, hur ska då människan kunna följa islam i sitt liv?

Därefter är bönen den andra grunden. Allah den Allsmäktige har gjort de fem dagliga bönerna obligatoriska för muslimerna i gemenskap. Obligatorisk betyder en absolut plikt eller ett oumbärligt ansvar. Allah har gett bönen den ställning som tillkommer en obligatorisk plikt. Men vilken ställning har bönen i vårt samhälle? I allmänhet är bönen i detta land tillåten, mubāh. Det innebär att det inte är skadligt att utföra den, men inte heller klandervärt att låta bli. I vissa fall anses det klandervärt eller ogillat att be. En vaktmästare går och ber i gemenskap, och den böneförsummande tjänstemannen irriterar sig på detta. På vissa platser är det förbjudet, harām, att be. Under tjänstgöring tvingas man låta bönen gå förlorad. Under dīn al-bātil är det naturligt att behandla Allahs föreskrift om bönen på detta sätt. Om dīn al-haqq hade varit etablerad i detta land skulle bönen ha respekterats just som en obligatorisk plikt. Man skulle överallt ha ordnat så att alla kunde utföra bönen korrekt. De styrande skulle själva ha utfört bönen korrekt, och i de bedjandes liv skulle man i praktiken ha kunnat se att bönen lär människan att leva enligt kalemas princip.

Vilken ställning har fastan i samhället? Även denna grund i islam befinner sig, liksom bönen, i ett tillstånd av mubāh – trots att Allah den Allsmäktige har gjort fastan under ramadan obligatorisk. Om dīn al-haqq hade varit etablerad skulle en sådan miljö ha skapats i samhället att ingen muslim hade kunnat ägna sig åt det hyckleri som består i att hänga upp ett draperi för restaurangens dörr och äta på dagen.

Fastans syfte är moralisk utveckling, men i dag har moralen inget värde alls i samhället. Det verkar som om landets ledare och styrandes främsta uppgift är att skapa alla möjligheter och bekvämligheter för att leva som begärets slav. Ett av fastans största syften är att undertrycka begäret och stärka samvetet. Människan har skapats med förmågan att skilja mellan gott och ont. Därför behövs fastan för att forma människan till en samvetsgrann varelse. Men inför dīn al-bātil är materiell njutning och dyrkan av begäret det viktigaste. Därför förekommer en del hycklande skådespel för syns skull under förevändning att ”bevara ramadans helgd”.

Nu ska vi se på hajjens situation. Allahs befallning till dem som är skyldiga att förrätta hajj är att de ska resa till det heliga Mekka och utföra hajj. Men denna befallning från Allah står under den falska religionens kontroll. Om det falska inte tillåter det, kan man inte resa för hajj. Om den sanna religionen vore etablerad i landet, skulle regeringen officiellt uppmana dem som har möjlighet att resa för hajj.

Zakatens situation är ännu mer beklagansvärd. I själva verket är zakatsystemet i islam en bestämmelse om social trygghet (social security). För dem vars inkomster är mindre än deras behov och som av någon anledning har blivit behövande och skuldsatta, är den islamiska regeringens ansvar att samla in zakatmedel från dem som är skyldiga att betala zakat och överlämna dem till dem som har rätt att ta emot zakat. Zakat är inte som andra skatter. Zakatmedel får inte användas till vilka statliga ändamål som helst. Regeringen har ingen rätt att använda zakatmedel till något annat än de åtta kategorier för utgifter som nämns i Koranen. Om zakatsystemet infördes på rätt sätt skulle tiggeri och arbetslöshet inte kunna finnas kvar i samhället.

Men eftersom den sanna religionen inte är införd har även det storslagna zakatsystemet kommit att uppfattas som en skam för islam. Enligt det sätt på vilket zakat tillämpas i dagens falska samhällssystem verkar zakat vara de rikas barmhärtiga allmosa till de fattiga. I själva verket är zakat i islam en plikt som Allah har ålagt de rika och en rättighet som Allah har tilldelat de fattiga. Om den islamiska regeringen samlade in zakat och ordnade utdelningen enligt de rätta reglerna, skulle mottagarna kunna ta emot den med stor värdighet. I dag får de som tar emot zakat den på ett förödmjukande sätt, som en ynnest från givarna.

Av det eländiga tillståndet för islams fem grundpelare här kan man förstå vilken ställning hela den islamiska livsordningen har här. Oavsett hur högt den sanna religionen värderas i hjärtat hos alla som tror på det islamiska idealet, är det endast de som bryr sig om islam som kan inse att i detta land återstår i praktiken under den falska religionens herravälde endast islams namn.

Den del av islam som fortfarande lever kvar är framför allt de religiösa madrassornas förtjänst. Om dessa madrassor inte fanns skulle ingen undervisning i Koranen och haditherna förekomma. Utan det muslimska folkets stöd skulle dessa madrassors existens vara omöjlig. Att ens denna lilla del får leva kvar under det falskas herravälde är en stor lycka.

Vad händer med det falska när den sanna religionen etableras??

På samma sätt som den sanna religionen där den falska religionen är etablerad tvingas stå under det falskas herravälde, måste det falska stå under den sanna religionen när den sanna religionen etableras. Allah har inte befallt att det falska ska utplånas. Han har befallt att sanningen ska göras segerrik. När sanningen blir segerrik kommer det falska endast att få den rätt och möjlighet att överleva som inte är skadlig för sanningen. På samma sätt finns den sanna religionen i dag kvar endast i den utsträckning som det falska inte invänder mot, eller i den utsträckning som inte skadar det falska.

När den sanna religionen etableras kommer de falska religionerna inte att utplånas. De som vill utöva andra religioner får inte hindras. Tempel, kyrkor och liknande måste skyddas. Därför att Koranen förbjuder tvång i fråga om religion. Religion är en hjärtesak. Om någon tvingas att anta islam kommer ett uppror att finnas kvar inom honom. Man kan inte tvinga hjärtat. Därför är det nödvändigt att bevara religionsfriheten i den islamiska staten.

Men om kristna eller judar i en islamisk stat begär tillstånd att bedriva ränteverksamhet eller vill införa öppen oanständighet och nakenhet i kulturens namn, kommer den islamiska staten inte att tillåta det. Eftersom detta skulle skada islams ekonomiska system och moraliska miljö, kommer sådant inte att kunna tolereras.

Den höga moraliska ställning som Allah den Allsmäktige vill ge människan är endast möjlig under den sanna religionens herravälde. I stället för att kontrollera människans djuriska tendenser har materialistiska, egendomliga filosofier skapats av den falska religionen för att ytterligare uppmuntra dem. Därför uppvisar människan en karaktär som är lägre och uslare än djurens.

När den sanna religionen segrar blir det möjligt att i praktiken tillämpa de föreskrifter som Allah den Allsmäktige har gett, för att höja människan till en sann mänsklig värdighet. Världsprofeten lyckades på sin tid, genom den sanna religionen, förvandla världens mest ociviliserade och usla mänskliga samhälle till historiens främsta och mest civiliserade samhälle.

Ansvaret att upprätta dīn

Vem har ansvaret för att upprätta dīn? Allah den Allsmäktige sände Sändebudet (s.a.w.) med just detta ansvar. Detta har till exempel förklarats tydligt i tre suror i den heliga Koranen:

هُوَ الَّذِي أَرْسَلَ رَسُولَهُ بِالْهُدَىٰ وَدِينِ الْحَقِّ لِيُظْهِرَهُ عَلَى الدِّينِ كُلِّهِ

”Det är Han som har sänt Sitt sändebud med vägledning och den enda sanna religionen, för att låta den segra över alla andra religioner.” (Sura at-Tawba: 33, sura al-Fath: 28, sura as-Saff: 9)

Men var detta ansvar endast Sändebudets? Ansåg de som hade trott på Sändebudet att det för frälsning var tillräckligt att endast utföra bönen, fastan och vissa andra religiösa plikter? Koranen och haditherna vittnar om att varje troende måste delta helt och fullt, med liv och egendom, i Allahs Sändebuds (s.a.w.) ”ansvar att upprätta dīn”. Allahs Sändebud (s.a.w.) gav sig av till slaget vid Uhud tillsammans med ett tusen män som hade bett i församling i Medinas moské under Sändebudets (s.a.w.) ledarskap. Efter att ha färdats en kort sträcka återvände tre hundra män under Abdullah ibn Ubayys ledning utan att delta i slaget. Allah den Allsmäktige förklarade dem vara hycklare. Under slaget vid Tabuk gav sig tre följeslagare inte av i rätt tid. Trots att de senare hade för avsikt att ge sig av förklarades de, på Sändebudets order, uteslutna från den muslimska gemenskapen. Till och med deras hustrur och barn befalldes att sluta tala med dem. Efter att de hade ångrat sig under femtio långa dagar förlät Allah den Allsmäktige dem.

Detta bevisar utan minsta tvivel att det är ett nödvändigt krav på tron att fullt ut delta i att fullgöra Sändebudets uppgift. Då har det blivit klart att ansvaret för iqāmat ad-dīn vilar på varje muslim. Om man inte deltar i Sändebudets stora uppgift, vad var då behovet av att tro? I Koranen har det genom Sändebudets mun sagts:

 فَاتَّقُوا اللَّهَ وَأَطِيعُونِ

Betydelse: ”Frukta Mig och lyd Mig.” (Sūra ash-Shuʿarāʾ: 150)

Det vill säga, det är endast genom fullständig lydnad mot Sändebudet som lydnad mot Allah är möjlig.

Alla de bud som Allah den Allsmäktige har föreskrivit kan tillämpas i det mänskliga samhället först när dīn al-ḥaqq har upprättats. Ingen farīḍa får sin ställning som en obligatorisk plikt under dīn al-bāṭil. Inget harām kan avlägsnas från samhället utan iqāmat ad-dīn. Därför blev alla de obligatoriska plikter som Allahs Sändebud kunde upprätta möjliga endast genom iqāmat ad-dīn. Om han inte hade kunnat upprätta dīn, skulle han inte ha kunnat införa någon obligatorisk plikt i samhället. Följaktligen är ansvaret för iqāmat ad-dīn den största av alla obligatoriska plikter. Om man bortser från ansvaret för iqāmat ad-dīn är det inte möjligt att på rätt sätt upprätta någon av de obligatoriska plikterna – ṣalāt, ṣawm, ḥajj, zakāt och så vidare – i samhället. På samma sätt kan ondska och orättvisor inte avlägsnas från samhället utan att dīn upprättas.

Då kan man inte undgå att erkänna att ansvaret för iqāmat ad-dīn (farīḍat iqāmat ad-dīn) är obligatoriskt för varje muslim. Det innebär att försöka upprätta dīn och göra det segerrikt är ”farḍ ʿayn”. När dīn väl har segrat vilar ansvaret att bevara det upprättat på den regering som leder den islamiska staten. Då blir detta ”farḍ kifāya” för vanliga muslimer. Men ansvaret att besegra dīn al-bāṭil och göra dīn al-ḥaqq segerrikt är utan tvekan ”farḍ ʿayn”. Om man betraktar Allahs Sändebud somاسوة حسنة(den främsta förebilden) och Ṣaḥāba som förebilder att efterlikna, finns det inget annat val än att erkänna detta.

Efter att ha förstått ansvaret för iqāmat ad-dīn som den största av alla obligatoriska plikter kan ingen nöja sig med att endast utföra vissa värdefulla tjänster för islam. De som inte ens har någon känsla för detta ansvar är naturligtvis en annan sak. Allah den Allsmäktige, som ensam har makt att skänka räddning, känner till deras tillstånd, och det är säkert att Han inte kommer att göra någon orätt. Men de som Allah den Allsmäktige har gett förmågan att förstå ansvaret för iqāmat ad-dīn (farīḍa) kan inte rimligen försumma denna fråga. De kan inte nöja sig med de tjänster för dīn som utförs genom madrasa, khānqāh och tablīgh.

Ingen kan förneka att madrasa, waʿẓ, khānqāh och tablīgh utför stora tjänster för dīn. Dessa tjänster är till stor hjälp för iqāmat ad-dīn. Men dīn kan inte upprättas av dessa tjänster av sig självt. Metoden för att upprätta dīn (ṭarīqa-yi kār) och handlingsprogrammet är inte begränsade till tjänster av detta slag. Strävan efter iqāmat ad-dīn antar naturligt en revolutionär rörelses form. Därför kallas denna strävan en islamisk rörelse eller ”jihād fī sabīlillāh”.

Har Allahs Sändebud (fvmh) utfört uppgifter utöver sitt ansvar?

Det sista och universella profeten (fvmh) förde en lång kamp mot falskheten, utstod själv extrem förföljelse och fick även de ädla sahaba att acceptera ofattbara förluster av liv och egendom. Under de första tretton åren av den islamiska rörelse som leddes av Allahs Sändebud (fvmh) byggdes en grupp kompetenta medarbetare upp, varefter segerns era började i Medina. Det tog ytterligare åtta år för denna seger att bli stabil. Hela den arabiska styrkan, under qurayshfolkets ledning, försökte gång på gång utplåna den islamiska staten i Medina. Mot slutet av det sjätte hijriåret upphörde qurayshfolkets angrepp till följd av fördraget i Hudaybiyya, och genom erövringen av Mecka under Ramadan i det åttonde hijriåret blev den islamiska revolutionen stabil.

Även efter islams seger i hela Arabien var Allahs Sändebud (fvmh) tvungen att vidta många åtgärder för att skydda den islamiska staten mot angrepp från de persiska och romerska imperierna. Han bjöd alla härskare i de omgivande staterna att anta islam och uppmanade dem, om de inte antog inbjudan, att erkänna den islamiska statens överhöghet.

Man kan fråga om han utförde någon uppgift utöver det ansvar som Allah hade gett Sändebudet för islams religion. Han utförde otaliga politiska, ekonomiska och sociala uppgifter: att upprätta en islamisk stat, föra krig för att försvara denna stat, bilda en regering för att styra den, införa Koranens lag i stället för landets rådande lagar, upprätta ett rättvist rättsväsende och utfärda ekonomiska bestämmelser så att ingen skulle berövas den försörjning som Allah skänkt, och mycket annat. Utförde han inte dessa uppgifter som islamiska skyldigheter?

Allahs Sändebud är själva förebilden för islams religion. Om han själv utförde dessa uppgifter som en del av religionens ansvar, skulle det då inte skada fromheten att försumma deras betydelse? Det anmärkningsvärda är att man just med hänvisning till fromhet bortser från dessa religiösa skyldigheter. Det egentliga arbetet är den religiösa skyldigheten att besegra falskheten och göra sanningen i religionen segerrik, och bönen, fastan, dhikr och annat behövs för att bli lämpad för detta arbete. Om de fromma inte förstår detta, vilka ska då fullgöra ansvaret att göra islams religion segerrik?

De som i madrasorna förmedlar kunskap om Koranen och haditherna, de som i khanqaherna ger människor religiös vägledning, de som vid wa’z-sammankomster sprider religionens ljus bland folket och de som genom tabligh lär människor att tänka på livet efter detta – det är ju de som verkligen tjänar religionen och bär dess fana. Därför är det framför allt de som har förmåga att förstå ansvaret för iqamat ad-din. Hur skulle då de som inte ens utför den minsta tjänst för religionen kunna känna det svåra ansvar för iqamat ad-din som Allahs Sändebud (fvmh) bar?

Därför riktar jag en innerlig vädjan till alla uppriktiga religions tjänare som ägnar sig åt religionens alla slags tjänster: Tänk öppet och noggrant igenom detta ansvar för iqamat ad-din. Om jag har förstått saken fel, hjälp mig då att med argument från Koranen, haditherna och Allahs Sändebuds (fvmh) liv undanröja min felaktiga uppfattning. Vi måste alla träda fram inför Allah. Det viktigaste är att vi inte ska behöva skämmas där.

Som ursäkt för att inte fullgöra detta ansvar hänvisar man vanligtvis till vissa framstående fromma personer och säger: Förstod de inte detta ansvar? Kommer de inte att nå frälsning i livet efter detta eftersom de inte fullgjorde det? Ingen kan övertyga dem som söker sådana ursäkter. Om Allahs Sändebud verkligen är förebilden, måste man försöka följa just honom. Det är helt fel att åberopa någon annan lärd, andlig ledare eller from person som bevis mot Allahs Sändebud.

Var och en av oss måste inför domstolen i det kommande livet stå till svars för sina egna handlingar. ”Eftersom den och den store lärde inte fullgjorde ansvaret att upprätta dīn, ansåg jag inte heller att jag behövde göra det” – denna haltande ursäkt kommer inte att vara till någon hjälp där. Där kommer frågan att ställas om Profeten (frid över honom) följdes på rätt sätt. På detta beror frälsningen. Det kommer inte att finnas något sätt att undvika denna fråga genom att åberopa någon lärd.

Den islamiska rörelsens tidlösa arbetsmetod

Det är sant att den islamiska rörelsens detaljerade handlingsprogram utformas i varje land utifrån landets inre förhållanden. Men rörelsens grundläggande arbetsmetod är densamma i alla länder och i alla tider. Det är en bestående arbetsmetod som till och med Allahs profeter och sändebud har varit tvungna att följa. Detta är den enda naturliga metoden för att upprätta vilket ideal som helst i världen. Dess kortfattade beskrivning följer:

Ett: Hur fulländat ett ideal än är kan inget ideal upprättas i samhället av sig självt. Det måste bildas en grupp ledare och aktivister som är kapabla att i praktiken upprätta detta ideal inom samhällets och statens olika områden.

Två: En sådan grupp av kompetenta ledare och aktivister kommer inte ner från himlen. De måste organiseras och formas utifrån det mänskliga samhället. Ledarna för idealets rörelse organiserar dem och formar deras sinnen, intellekt och karaktärer i enlighet med detta ideal genom ett särskilt handlingsprogram.

Tre: Eftersom det i varje samhälle redan finns ett rådande system och samhällets ledare (politiska, ekonomiska, religiösa och sociala ledare) bevarar sina intressen genom att upprätthålla detta system, gör de motstånd mot varje rörelse för ett nytt ideal med all sin kraft. Denna konflikt mellan den islamiska rörelsens aktivister och de etablerade intressena har förekommit i varje profets liv. Denna konflikt är helt naturlig och nödvändig. Det är denna konflikt som utgör det verkliga provet för aktivisterna. De som fortsätter i rörelsen trots att de berövas samhällets möjligheter och förmåner och trots fängelse, förtryck och förföljelse från de etablerade intressena, bevisar att de är lämpade för detta ideal. Utan detta naturliga prov finns det inget annat sätt att välja ut lämpliga människor.

Fyra: Denna tidlösa metod för att skapa en kompetent ledning och aktiviststyrka för rörelsen kräver naturligtvis tid. Den kan inte alls förverkligas plötsligt på kort tid. Därför var den universelle Profeten tvungen att under hela tretton år, i personlighetsdaningsfasen fram till hijran till Medina, kämpa mot de etablerade intressena. Profetens aktiviststyrka måste genomgå sitt slutliga prov genom hijran. De som för islams skull tvingades lämna sina hem, släktingar, rikedomar och hemland bevisade därigenom att islams dīn kunde segra genom deras händer. De kunde nämligen överge allt i världen för det enda idealets skull. Därför är det naturligt att det tar avsevärd tid att genom rörelsen skapa en grupp hängivna och osjälviska aktivister.

Fem: Först efter att denna fas av personlighetsdaning har genomgåtts kan möjligheten att forma samhället uppstå. Stadiet av personlighetsdaning kan också kallas kampperioden. När makten någonstans överlämnas till människor som har formats under kampperioden börjar rörelsens segerperiod, och då blir det möjligt att forma samhället. Efter hijran till Medina fick Profeten (frid över honom) just denna möjlighet.

Idealet kan inte förverkligas förrän ledarskapet anförtros åt människor som är lämpade att förverkliga det. Hur skulle islam kunna förverkligas genom människor som inte känner till islam eller som, även om de känner till den, inte följer den i sina egna liv? De som har misslyckats med att förverkliga islam i sina personliga liv är inte kompetenta att tjäna islam i samhället.

Sex: Det finns en tydlig skillnad mellan att tjäna islam och den islamiska rörelsen. En konflikt mellan den islamiska rörelsen och de rådande makthavarna och etablerade intressena är oundviklig. Men de islamiska tjänster som inte oroar de etablerade intressena leder inte till någon konflikt med dem. Sådana tjänster kan indirekt och på olika nivåer stödja den islamiska rörelsen. Men så länge de etablerade intressena inte befarar att dessa tjänster kan förändra den rådande samhällsordningen hindrar de dem inte. Om de etablerade intressena beträffande någon dawah eller något program bedömer att det genom detta kommer att byggas upp en folkstyrka mot det samhälls- och statssystem som de styr, tolererar de naturligtvis inte en sådan rörelse. En verkligt fullständig islamisk rörelse är till sin natur revolutionär. Det revolutionära arbetssätt och program som bygger individen, samhället och staten på tillbedjan av Allah och på profeten (frid över honom)s ledarskap är profeternas främsta sunnah. Den islamiska rörelsens mål är att förändra ett samhällssystem som inte lyder Allah och profeten (frid över honom). Det är denna rörelse som i den heliga Koranens språk kallas ”jihad fi sabilillah”.

Sju: Även om den islamiska rörelsen genomgår en lång kampperiod med rätt arbetssätt och rätt program och lyckas skapa ett ledarskap och en kader som är lämpade att förverkliga islam, är det inte säkert att segerns era till slut kommer. När en grupp troende och rättfärdiga människor har skapats är det visserligen det första villkoret för islams seger som har uppfyllts. Men om majoriteten av befolkningen i det samhälle där man försöker införa islamisk lag är aktivt fientlig mot idealet, är seger omöjlig. Varför lyckades det ledarskap och den kader som profeten (frid över honom) hade format förverkliga islam i Medina, men inte i Mekka? Segern kom inte till Mekka eftersom dess invånare aktivt motsatte sig islam. Detta bevisar att islam inte kan förverkligas över ett folk som är fientligt mot islam. Allah den Allsmäktige påtvingar inte ett ovilligt folk sin religions stora välsignelse.

Det var av denna anledning som många av Allahs profeter inte kunde göra islam till segrare. Det var inte ett misslyckande från deras sida. Vem kunde vara mer lämpad än de? I Mekka var villkoret att skapa människor lämpade att förverkliga islam uppfyllt, men villkoret att folket inte skulle motsätta sig detta var inte uppfyllt där. Eftersom detta andra villkor uppfylldes i Medina kunde islam vinna seger.

Det bör särskilt uppmärksammas att den islamiska rörelsens uppgift är att försöka uppfylla det första villkoret – det vill säga att genom konfrontation med de falska krafterna skapa en grupp revolutionära mujahider ur samhället. Om detta villkor uppfylls och det andra villkoret också föreligger, har Allah den Allsmäktige själv tagit på sig ansvaret att leda denna grupp mujahider. Hur, på vilket sätt och när Han kommer att ge dem makten beror på omständigheterna. Ansvaret att föra dem till maktens säte tillhör Allah. Att försöka vinna ledarskapet genom någon onormal och listig metod kan inte vara den islamiska rörelsens rätta arbetssätt.

 وَعَدَ اللَّهُ الَّذِينَ آمَنُوا مِنكُمْ وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ لَيَسْتَخْلِفَنَّهُمْ فِي الْأَرْضِ

Betydelse: Allah har lovat att ge dem bland er som tror och gör goda gärningar kalifatet på jorden. ” – (Sura an-Nur: 55)

Om syftet att förverkliga islam kunde uppnås genom att man på något sätt skaffade sig makten utan att följa det ovan nämnda arbetssättet, skulle profeten (frid över honom), när ledarna i Mekka uppmanade honom att överge islams dawah och acceptera kungadömet, säkerligen ha övervägt att ta makten och på det sättet förverkliga islam. För att förändra ett samhällssystem och införa ett nytt system måste man ur just det samhället skapa en grupp osjälviska människor som är lämpade att förverkliga det nya idealet. Det mest intressanta är dessutom att sådana människor endast kan återfinnas i ett icke-islamiskt samhälle genom den islamiska rörelsen. Det är onaturligt att drivas av något världsligt intresse till att träda fram mot den rådande samhällsordningen. De som går framåt trots de etablerade intressenas hinder och förtryck är de som är lämpade för det nya idealet. Det är under kampperioden som sådana människor kan sållas fram. Under segerns era kan även opportunistiska människor dras till idealet. Då blir det mycket svårt att sålla fram de osjälviska idealbärarna. Därför skadas den ideologiska rörelsen efter segern gradvis av själviska människor.

Den islamiska rörelsen och kadersystemet

För att i praktiken upprätta någon ideologi måste man skapa en ledning och en kader av arbetare som präglas av denna ideologi i fråga om tanke, intellekt och karaktär. Om ledningen för den organisation som upprättas för detta ändamål styrs enbart av politiskt inflytande och ekonomisk förmåga, utan ideologiska egenskaper och kvalifikationer, kan denna organisation inte under några omständigheter upprätta ideologin i fråga. Därför tvingas en ideologibaserad rörelse att införa någon form av kadersystem för att skapa lämpliga ledare och en kader av arbetare.

Om alla elever i madrasor, skolor och högskolor skrevs in i samma klass och fick uppgifter på samma nivå, skulle utbildningens mål inte kunna uppnås. På samma sätt kan målet att forma människors tanke, intellekt och karaktär inte uppnås om alla slags människor i en organisation bedöms enligt samma måttstock. Därför behövs en naturlig stegvis ordning, där man först blir anhängare och sedan successivt tar på sig ansvaret som arbetare och medlem. En sådan metod kallas kadersystemet.

De som tror att det inte fanns något kadersystem i Profetens organisation begår ett stort tankefel. Den extrema opposition som de etablerade intressena riktade mot dem som trodde på Profeten ledde automatiskt till att en kadermetod växte fram. Det var vid den tiden lätt att urskilja vilka som, trots förtryck och övergrepp, inte var beredda att överge Profeten, och vilka som inte vågade förbereda sig på att ta risker inför faror.

I dagens muslimska samhälle måste kadersystemet införas på konstgjord väg så länge den islamiska rörelsen inte ställs inför en lika svår situation. Det verkliga kadersystemet kommer emellertid att växa fram när konflikten med de falska krafterna blir tydlig. Innan en sådan situation uppstår behövs, liksom vid högskolor och universitet, en klassificering för att bedöma i vilken grad var och en är aktiv i den islamiska rörelsen och hur mycket av sitt liv och sin egendom han eller hon kan offra. Alla i dagens muslimska samhälle gör anspråk på att vara muslimer. Bland dem kan det finnas mycket fromma personer som inte alls är lämpade för den islamiska rörelsen. Även en god muhaddith kanske inte är beredd att träda fram på rörelsens fält. En kvalificerad imam i en moské kanske inte heller är beredd att ge sig ut på fältet mot det falska. Genom att erkänna sådana personer som medlemmar i den islamiska rörelsens organisation kan arbetet med att upprätta dīn inte föras framåt. Därför kan målet att skapa människor inte uppnås utan ett kadersystem.

Även när denna kadermetod tillämpas kan vissa ledande personer under den yttersta konflikten mellan sanningen och det falska visa svaghet och dra sig tillbaka, medan vissa mindre framskridna personer kan träda fram. Det är då kadersystemet når sin naturliga nivå.

Varför är konflikten mellan sanningen och det falska oundviklig??

Alla profeter och sändebud som har kommit till världen har fullgjort uppgiften att upprätta den sanna religionen. I ett land där den sanna religionen inte var upprättad var det falska naturligtvis upprättat. När man försöker upprätta sanningen är det därför naturligt att motstånd kommer från det falskas sida. Sanningen och det falska kan nämligen inte råda samtidigt. Ljus och mörker kan inte samexistera. De enda som inte mötte motstånd var Adam och Salomo. Adam mötte inget motstånd eftersom det inte fanns någon människa på hans tid – vem skulle då ha gjort motstånd? Och Salomo var härskare över den islamiska stat som hans far David hade grundat, så det fanns ingen falsk kraft som kunde hindra honom.

I sanningens ram förkunnas den goda trosbekännelsen först genom att man säger lā ilāha och förnekar allt falskt, innan man erkänner Allah som ilāh. Eftersom falska krafter som gör anspråk på att vara ilāh, herre eller härskare har etablerat sig i samhället, måste man först förneka det falska. Det är meningslöst att erkänna sanningen samtidigt som man i sitt hjärta och sinne låter det falska bestå. Därför förnekar man först alla falska ilāh genom att säga lā ilāha och antar därefter, genom att säga illā Allāh, Allah ensam som ilāh.

 فَمَن يَكْفُرْ بِالطَّاغُوتِ وَيُؤْمِن بِاللَّهِ فَقَدِ اسْتَمْسَكَ بِالْعُرْوَةِ الْوُثْقَىٰ

Betydelse: ”Den som förnekar tāghūt och tror på Allah har sannerligen fattat det starkaste handtaget.” (Sura al-Baqara: 256, Āyat al-Kursī)

Tāghūt betyder en kraft som gör uppror mot Allah. Den otrogne förnekar endast Allah. Men tāghūt hindrar människan från att tjäna Allah och tvingar henne att lyda tāghūt i stället för Allah. Eftersom Farao var en sådan tāghūt sade Allah, när Han sände Mūsā (frid över honom) till Farao:

اذْهَبْ إِلَىٰ فِرْعَوْنَ إِنَّهُ طَغَىٰ

”Gå till Farao, för han har sannerligen gjort uppror.” (Sura an-Nāziʿāt: 17)

Den kraft som motarbetar islam är kort sagt tāghūt. Inom religionen förklarar man uppror mot de falska krafterna och säger: lā ilāha, vi erkänner ingen härskare. Först efter att ha förnekat alla andra auktoriteter kan man genom att säga illā Allāh erkänna Allah ensam som ilāh. Islam börjar alltså med uppror mot det falska. Därför har varje profet som kom med kallelsen till trosbekännelsen av tāghūt eller det falska betraktats som en fiende.

Alla som Allah den Upphöjde har utvalt till profeter och sändebud var i sina respektive länder uppskattade på grund av sin hederlighet, trofasthet, sanningsenlighet och alla andra mänskliga dygder. Även den siste profeten prisades som al-Amīn och as-Sādiq fram till dess att han började kalla till den sanna religionen. Menأَنِ اعْبُدُوا اللَّهَ وَاجْتَنِبُوا الطَّاغُوتَ efter att profeten började kalla till att ”tjäna Allah och avstå från tāghūt” (Sura an-Nahl: 36) kunde en konflikt mellan profeten och tāghūt inte undvikas.

Så snart de hörde profetens dawah förstod Nimrod, Farao och Abu Jahl att profeten ville ändra den lag med vilken de styrde landet och de principer enligt vilka de ledde samhället och införa ett nytt system. Farao sade klart och tydligt: إِنِّي أَخَافُ أَن يُبَدِّلَ دِينَكُمْ ”Jag fruktar att han (Musa) kommer att ändra er religion.” – (Sura al-Mu’min: 26)

De som styr ett land utformar lagarna på ett sådant sätt att den styrande klassens intressen skyddas. Man upprätthåller sådana lagar och ekonomiska system som gör det möjligt att exploatera folket och bevara den styrande gruppens dominans. Detta är kännetecknande för av människor skapade lagar. Därför ligger det i de styrandes intresse att bevara det rådande samhälls- och statssystemet. Det är därför de kallas etablerade intressen. Med andra ord är etablerade intressen (Vested Interest) de intressen som förblir säkrade så länge det rådande systemet består.

Varje gång en profet kallade människor till att tjäna Allah insåg dessa etablerade intressen att detta stod i konflikt med deras intressen. Därför ansåg de det nödvändigt att göra motstånd. Det var inte bara politiska och ekonomiska maktintressen, utan även sociala och religiösa intressen, som inte tålde profeterna. Ibrahims (a.s.) far Azar var en religiös ledare. Vid Nimrods hov hade han ställning som kunglig överstepräst. Han levde bekvämt under Nimrods styre genom att bedriva religion som affärsverksamhet. Ibrahims (a.s.) dawah slog mot Azars religiösa etablerade intressen. Den siste profeten hoppades att de judiska och kristna lärda och andliga ledarna (med Koranens ord ahbar och ruhban) kanske skulle anta hans dawah utan svårighet. De var ju redan bekanta med Allah, det kommande livet, profeterna, uppenbarelsen och sådant. Men det visade sig att när en konflikt uppstod mellan Allahs Sändebud (s.a.s.) och de politiska, ekonomiska och etablerade intressena i Mekka, tvingade även dessa ahbars och ruhbans religiösa intressen dem att samarbeta med Abu Jahl och hans likar. På detta sätt är konflikten mellan sanningen och det falska oundviklig, och alla slags etablerade intressen förenar sig för att motsätta sig sanningen.

Någon kan fråga varför en sådan konflikt uppstår mellan islamiska rörelser och muslimska härskare i muslimskt dominerade länder. Att bära muslimskt namn gör ingen till verklig anhängare av islam. Yazid var själv muslimsk härskare. Men Yazid kunde inte tåla Imam Husayn (r.a.), som bar upp det islamiska idealet. I detta land finns många ledare och grupper som bär muslimskt namn men är ateister, sekularister, kommunister eller socialister, och som är bittra fiender till den islamiska rörelsen.

Saken är i själva verket den att de som åtnjuter fördelarna av de etablerade intressena blir den islamiska rörelsens fiender så snart de inser att deras nuvarande etablerade intressen kommer att försvinna om den islamiska rörelsen segrar och ett sådant lag- och samhällssystem införs.

De falska krafter som hindrar att den sanna religionen etableras är av två slag. Den främsta falska kraften är den styrande makten i regeringen. De som har statsmakten i sina händer kan inte på något sätt tåla rörelsen för att etablera den sanna religionen. De vet mycket väl att ett islamiskt samhällssystem inte kan införas under ledning av de personer eller partier som har makten i ett icke-islamiskt samhälle. För att skydda sina egna existensintressen i en islamisk stat motsätter de sig den islamiska rörelsen.

I samhället finns ytterligare en slags kraft som motsätter sig den islamiska rörelsen. Även om den direkt räknas till de falska krafterna är den inte aktiv på sanningens sida i konflikten mellan sanningen och det falska. Direkt eller indirekt samarbetar den i stället med det falska. De som inte är aktiva på fältet mot det falska kan till slut inte förbli neutrala i denna konflikt. Till och med de som tjänar religionen tvingas ibland inta en sådan roll. De som inte vågar ta på sig ansvaret att etablera den sanna religionen visar sig efter en tid vara hjälpare åt det falska.

Varför uppstår ingen sådan konflikt med religiöst tjänande??

I ett land där den sanna dīn inte är etablerad kommer de befästa intressena självklart att motsätta sig arbetet för iqāmat al-dīn eller den islamiska rörelsen. Det är naturligt att de betraktar den islamiska rörelsen som skadlig och stötande för den falska dīn. Om de befästa intressena inte anser någon islamisk tjänst vara farlig, måste man förstå att denna tjänst, hur värdefull den än må vara, inte är en rörelse för iqāmat al-dīn.

Madrasa-skolorna utför utan tvekan en omfattande tjänst för dīn. Men de befästa intressena anser inte att den daʿwa och det program som madrasa-skolorna bedriver kommer att störta den falska regeringen och samhällsordningen. Världens största madrasa ligger i Deoband i Indien. Indiens regering betraktar den inte som skadlig. I mars 1980 hölls en stor internationell konferens med anledning av Deoband-madrasans hundraårsjubileum. Indiens premiärminister Indira Gandhi talade vid konferensen. Indira-regeringen ansåg inte att Deoband-madrasans daʿwa och program på något sätt var skadliga för landets samhälls- och statsordning.

Som utförare av en omfattande tjänst för dīn har det muslimska folket anledning att vara tacksamt mot alla våra stora och små madrasa-skolor, däribland Deoband-madrasa. Ingen muslim kan förneka betydelsen av denna tjänst. Dessa madrasa-skolor är utan tvekan ett stöd för den islamiska rörelsen. Många lärda som är lämpade för rörelsen har kommit från dessa madrasa-skolor. Men madrasa-skolorna själva bedriver inte direkt rörelsen för iqāmat al-dīn.

På samma sätt utför Tabligh Jamaat en storslagen tjänst för dīn. Denna jamaat gör ett stort antal människor över hela världen inriktade på Allah, Allahs Sändebud och livet efter detta. Jamaatens centrum ligger i Delhi i Indien. Denna världsomspännande jamaats amīr är indisk medborgare. Ändå betraktar ingen regering i något land denna jamaat som skadlig för dem. Inte ens i Kina och Ryssland har man hindrat jamaaten från att resa dit. Att budskapet om kalima och ṣalāt samt daʿwan till Allah, Allahs Sändebud och livet efter detta genom denna stora jamaat kan nå även kommunistiska länder är mycket glädjande. Det är orätt att betrakta detta som en obetydlig tjänst.

Men hur omfattande den religiösa tjänst som Tabligh än utför, innehåller denna jamaats daʿwa och program ingen plan för iqāmat al-dīn. Jamaaten måste arbeta i länder där muslimer är minoritet – ja, till och med i kommunistiska länder. Därför tar denna jamaat endast tillvara så mycket möjlighet som är möjlig att få för att tjäna dīn, samtidigt som man undviker konflikt med det falska.

Jag hade förmånen att under fyra och ett halvt år arbeta i denna jamaat med hela mitt hjärta och min själ. Direkt efter min M.A.-examen tillbringade jag tre chillaer (fyra månader) oavbrutet tillsammans med denna jamaat, och det var då jag kände en stark vilja och inspiration att viga mitt liv åt islam. Därför blev min kärlek till Tabligh Jamaat naturligtvis djup och bestående under hela mitt liv.

Jag älskar innerligt alla de ledande personerna i Tabligh Jamaat i Bangladesh. Eftersom jag under flera år arbetade tillsammans med dem i samma jamaat fick jag möjlighet att personligen bilda mig en riktig uppfattning om deras ikhlās och hängivenhet. Några av dem vördar jag i mitt hjärta som ustādh, till exempel Hazrat Maulana Abdul Aziz, tidigare amīr för Tabligh Jamaat i Bangladesh. Några är respekterade religiösa äldre som jag har fått inspiration av att viga mitt liv åt islam, till exempel broder ingenjör Abdul Muqit. Bland de ledande fanns flera som jag hade som nära arbetskamrater och älskade vänner.

Till dessa mina ustādher, religiösa äldre och vänner riktar jag med stor värme en enträgen vädjan: se till att ingen bland muslimerna i detta land skapar någon missuppfattning om denna stora jamaat, som leds av er. Vissa framställer Tabligh Jamaats arbete som exakt samma sak som den islamiska rörelse som Allahs Sändebud ﷺ ledde. I vår tids madrasa-skolor undervisas visserligen Koranen och haditherna. Men trots att arbete av detta slag inom Tabligh Jamaat utgör en stor tjänst för dīn får man inte låta uppfattningen uppstå att Allahs Sändebud ﷺ fullgjorde ansvaret för iqāmat al-dīn med just ett sådant begränsat program.

Om Tabligh Jamaat hade antagit just det program för den rörelse som Allahs Sändebud (frid över honom) ledde – en hård och kampfylld rörelse för att göra islam segrande – och genom vilket han i praktiken upprättade religionen, skulle den inte ha kunnat arbeta på detta sätt i alla länder utan hinder och utan någon konflikt med det falska. Det program som denna församling har antagit för att fullgöra den grundläggande plikten att förmedla religionens grundläggande läror över hela världen är det riktiga, om man vill undvika konflikter. Men alla måste förstå att detta program på intet sätt är tillräckligt för att göra Allahs religion segrande och upprätta den på jorden. Om det uppstår en föreställning att just denna inbjudan och detta program är Profetens (frid över honom) rörelse, finns det risk för att religionen skadas i större omfattning genom denna församling än den tjänar religionen. Av beteendet hos dem som har fått denna felaktiga föreställning kan man ana skadans art och omfattning.

Det är naturligt att flera felaktiga föreställningar uppstår hos dem som anser att Tabligh Jamaats program med dess sex grundprinciper och denna församlings arbetsmetod (tarīqa-ye kār) motsvarar Profetens (frid över honom) religiösa förkunnelse under hans tid i Mekka, och som hoppas att Allahs religion ska kunna upprättas på Allahs jord genom enbart detta arbete:

För det första kommer de att anse att islam är begränsad enbart till det religiösa området. De kommer inte att se något behov av de föreskrifter som islam har gett för livets alla områden. Islams ekonomi, lagstiftning och politik kommer att framstå som onödiga för dem.

För det andra kommer de att betrakta rörelsen för att upprätta en islamisk stat och en islamisk regering som ett världsligt arbete, och de kommer att anta att de som arbetar för detta är makthungriga.

För det tredje kommer föreställningen att religionen ska upprättas genom att man undviker konflikt med det falska att skapa en sådan inställning hos dem att de nöjer sig med den del av islam som det falska inte invänder mot.

För det fjärde kommer de på grund av denna föreställning att ringakta alla andra former av tjänst för religionen. Endast Tabligh kommer att framstå som religiöst arbete, och de kommer inte att ha förmåga att förstå värdet av andra religiösa tjänster.

För det femte kommer sådana människor under val inte att tveka att rösta på personer som är mot islam. Tvärtom kommer de att ogilla dem som bedriver politik med krav på att islams lagar ska införas. Eftersom de anser det förkastligt att bedriva politik i islams namn kommer de vid val att rösta på just sådana personer som inte alls talar om islam.

För det sjätte kan de också få föreställningen att Tabligh Jamaat försöker upprätta islam på ett så förträffligt sätt att islams fiender inte ens märker det. Arbetet utförs med en så utomordentlig visdom att de som motsätter sig islam inte kan hitta något sätt att hindra det.

Om man får en sådan föreställning, hur allvarlig är den då inte! Kunde inte Allah den Allsmäktige lära profeterna en sådan visdom att de kunde arbeta utan hinder, liksom Tabligh? Uthärdade profeterna då all denna orättvisa och förföljelse förgäves?

Någon kan säga att profeterna mötte motstånd eftersom de förkunnade bland de otrogna. Men eftersom Tabligh arbetar bland muslimer finns inget motstånd. Att göra muslimerna till goda muslimer på det personliga planet

varför skulle det falska då göra motstånd? Men om man arbetar med en kallelse och ett program för att förändra landets lagar, styre och samhällssystem, kommer en härskande makt som kallar sig muslim att göra motstånd på samma sätt som de icke-muslimska.

Det är på grund av dessa farhågor som jag har känt mig tvungen att framföra så mycket inför de ansvariga inom Tabligh Jamaat. Tabligh Jamaat är inte en rörelse för Iqamat ad-din. Denna jamaat är en världsomfattande rörelse för den ovärderliga tjänsten för deen. Det är denna uppfattning om Tabligh som jag anser vara riktig. Det skulle vara mycket skadligt för islams livsordning att föreställa sig att Tablighs kallelse och program är lika fullständiga som Profetens (Guds frid och välsignelser vare med honom) islamiska rörelse. Följden skulle bli att den universelle Profeten endast betraktades som en religiös ledare. Må Allah den Allsmäktige skydda det muslimska folket från sådana felaktiga föreställningar.

Varje år samlas vid Tablighs stora världsomfattande ijtema, som hålls på ett vidsträckt fält i Tongi, vid olika tillfällen mellan 1,5 och 2,5 miljoner människor. Detta är verkligen uppmuntrande. Jag deltar också i det och gläds åt denna syn av muslimernas kärlek till islam.

Om ens en tiondel av detta antal människor samlades kring kallelsen och programmet att undanröja det falska inom deen och upprätta den sanna deen, skulle landets regering och de etablerade intressena bli mycket oroliga. De sekulära och socialistiska kretsarna skulle inleda ett omfattande larm mot dem i tidningarna.

I februari 1981 orsakade en konferens och marsch i Dhaka med endast 15–20 tusen aktivister från en islamisk studentorganisation en märklig skakning bland alla anti-islamiska kretsar. Ändå är denna organisation inget politiskt parti. Det är eftersom de talar om Iqamat ad-din och uppmuntrar student samhället att upprätta en islamisk stat som de etablerade intressena är så oroade.

Alla krafter som står för det falska och alla anti-islamiska kretsar vet mycket väl att Tabligh är en rent och uteslutande religiös jamaat och att de inte befattar sig med politik, staten eller regeringen. Därför finns det ingen anledning att bekymra sig över dem eller att bli orolig.

Av exakt samma anledning fruktar de falska krafterna inte de miljontals muslimers samlingar vid pir-sahibernas urs och mahfil. Vid dessa sammankomster utförs säkerligen tjänst för islam genom waʿẓ, talqin och dhikr. Men eftersom det där inte finns något program för upprättandet av dīn är de islamfientliga kretsarna inte bekymrade.

Det var för att klargöra detta som jag nämnde madrasa, tabligh och khanqah som exempel. De falska krafterna hamnar inte i konflikt med tjänsten för dīn. Konflikten uppstår endast med kallelsen till och programmet för upprättandet av dīn. Detta har visats vara sant i alla profeters liv.

Av alla profeter och sändebud som omnämns i den ädla Koranen framgår det att de samtida makthavande krafterna och de religiösa etablerade intressena inte kunde tolerera någon profet. Med undantag för profeten Adam (frid vare med honom) och profeten Sulayman (frid vare med honom) hamnade alla profeter i konflikt med de falska krafterna. Om till och med profeterna måste hamna i konflikt med det falska eftersom de arbetade för upprättandet av dīn, hur skulle då profeternas umma kunna etablera denna islam genom att undvika denna konflikt?

De som anser att det är hikma att undvika konflikt med det falska bör fundera över varför Allah den Allsmäktige inte lärde profeterna och sändebuden denna hikma. De som vill arbeta för att göra Allahs dīn segrande kan inte ens tänka sig att undvika denna konflikt. De kan naturligtvis tjäna dīn på något område, och denna tjänst kan också stödja upprättandet av dīn. Men deras arbete kan inte direkt vara ett arbete för upprättandet av dīn. Dīn kommer inte att etableras genom enbart denna begränsade tjänst. För att etablera dīn krävs det naturligtvis ett separat program.

Varför är inte alla de lärda“aktiva i upprättandet av dīn”??

Det är sant att det finns flera hundra tusen lärda i Bangladesh. De är engagerade i olika former av religiös tjänst. Frågan om varför de inte är aktiva i den islamiska rörelsen i enlighet med kravet på upprättandet av dīn är inte obefogad. Efter att under lång tid ha stått i nära kontakt med de lärda har jag sökt svaret på denna fråga. Allah den Allsmäktige känner den rätta orsaken. Men denna fråga är så relevant att den muslimska befolkningen inte kan förstå den islamiska rörelsens betydelse korrekt utan ett svar på den. Jag vill här lägga fram resultatet av mina blygsamma iakttagelser.

För det första drivs madrasa-skolorna i vårt land genom folkets donationer. Även de madrasa-skolor som får statligt stöd får mycket lite. Madrasa-skolornas fattiga lärare måste också ägna tid och arbete åt att lösa skolornas ekonomiska problem. Nästan alla som börjar i madrasa-skolorna är fattiga människors barn. Eftersom det inte är möjligt för de fattiga att låta sina barn studera vid skolor och högskolor utan kostnad eller till en liten kostnad är madrasa-skolan deras enda möjlighet. Madrasa-skolorna skaffar elevernas böcker och skrifter. I de flesta fall måste madrasa-skolorna dessutom själva ordna elevernas mat och boende.

Under muslimskt styre bar staten kostnaderna för utbildningen. Även i dag bär staten huvuddelen av kostnaderna för den allmänna utbildningen (skolor, högskolor och universitet). Madrasa-utbildningen är däremot ett undantag. Att madrasa-skolorna överlever på grundval av folkets donationer är i sig en stor nåd från Allah. Under dessa omständigheter är det omöjligt att ens till fullo tacka för den del av Koranen och haditherna som bevaras genom madrasa-skolorna. Därför är det inte möjligt att höja utbildningens kvalitet i madrasa-skolorna till den nivå den borde ha. Följaktligen utbildas det mycket få lärda av hög kvalitet.

Två: Eftersom rika människor inte ser någon möjlighet till världsliga framsteg genom madrasa-utbildning skickar de inte sina söner till madrasa. Även de fattiga skickar i regel sina begåvade söner till vanliga skolor. Därför kommer jämförelsevis få bra elever till madrasa. De som kommer dit vänder sig också, på grund av världslivets press, mot högskolan efter att ha avslutat madrasa eller utan att ha slutfört utbildningen.

Tre: I den nuvarande miljön studerar alla som går på madrasa där av kärlek till islam. De vet att de inte kommer att få möjlighet att åstadkomma något stort i världen. De utgår från att de, bortsett från möjligheten att bli imam i en moské, lärare vid en madrasa, som bäst lärare i arabiska och diniyat vid en skola eller qadi för nikah, inte kommer att få möjlighet att göra något större i livet.

De som tvingas studera vid madrasa med denna sinnesinställning hoppas endast på livet efter detta. De tvingas anse lyckan att få tjäna din som moskéimam eller mudarris vid en madrasa vara tillräcklig. Dessutom skapar madrasa-miljön och framtidsutsikterna i detta liv inte hos eleverna någon beslutsamhet att göra något stort för landet och folket.

Efter att ha avslutat madrasa blir försörjningsproblemet stort för fattiga lärda. Det finns mycket få lärda som, samtidigt som de fullgör sitt ansvar inom sitt religiösa yrke (som imam eller lärare), kan ägna tillräckligt med tid åt den islamiska rörelsen och ta på sig ett större organisatoriskt ansvar.

Fyra: Det finns ytterligare en stor orsak till att den islamiska rörelsen inte tillmäts sin rätta betydelse av många lärda. I madrasa-utbildningen finns ingen ordning för att lära ut islam som en revolutionär rörelse. Islam lärs endast ut som religionsundervisning. Hur Allahs Sändebud (s.a.w.) förändrade det mänskliga samhället, hur Koranen under tjugotre år ledde Allahs Sändebuds (s.a.w.) rörelse, och vad som behöver göras utifrån Koranen och Allahs Sändebuds liv (hadith) för att etablera islam i vår tid – någon islamisk undervisning utifrån dessa perspektiv har ännu inte införts i madrasa. Därför känner de endast till islam som en religion. Genom madrasa-utbildningen skapas ingen förståelse för den islamiska rörelsen. Av samma anledning utvecklas inte heller någon känsla av ansvar för iqamat ad-din.

Hur skulle eleverna kunna lära sig mer islam än vad madrasa-lärarna undervisar dem i? Men de begåvade madrasa-elever bland dem som kan förstå landets islamiska rörelse har fått denna förståelse genom utbildning utanför madrasa. När madrasa-elever får rörelsens perspektiv blir de naturligtvis mycket snabbare inriktade på rörelsen än elever med modern utbildning. Om islam hade undervisats i madrasa som ett fullständigt samhällssystem, skulle de lärda ha kunnat ge islamiskt ledarskap i nationella frågor på alla nivåer.

Fem: Den största orsaken är förmodligen bristen på en riktig förståelse av att betrakta Allahs Sändebud (s.a.w.) som det främsta föredömet. Iqamat ad-din borde i själva verket betraktas som de lärdas verkliga livsprogram. Men varför har det inte blivit så? Enligt min uppfattning är den grundläggande orsaken bristen på att erkänna Allahs Sändebud (s.a.w.) som uswatun hasana. Även denna brist har en orsak. En allvarlig sjukdom har uppstått i det muslimska samhället. Den som på något sätt respekteras som en stor tjänare av din tilldelas nästan statusen uswatun hasana eller det främsta föredömet. Så snart någon erkänns som buzurg verkar man anse att han är Allahs Sändebuds ersättare eller åtminstone står honom nära. När man därför börjar respektera någon lärd eller pir som ett islamiskt föredöme, börjar man också betrakta honom som Allahs Sändebuds ersättare.

Det blir lättare att förstå saken om jag ger ett exempel. Under en svår tid på den indiska subkontinenten bedrev Hazrat Maulana Qasim (r.a.) en rörelse för islamisk utbildning i Deoband; hans tjänst vid den tiden var naturligtvis mycket värdefull. Hela den muslimska nationen är honom tacksam. Det är också naturligt att hysa djup respekt för honom. Men om någon anser att det inte kan finnas någon större tjänst för din än den han utförde och därför gör det till sitt livs mål att, i hans efterföljd, upprätta en madrasa – då kan man förstå att denna person har gett Hazrat Nanotvi (r.h.) status som uswatun hasana. Kom Allahs Sändebud till världen för att upprätta en madrasa? Varför betraktar man inte det arbete som han utförde för att göra Allahs fullständiga din segrande i samhället som sitt livs mål? Om man hade betraktat Allahs Sändebud (s.a.w.) som det främsta föredömet i livets alla frågor, skulle man ha betraktat alla andra tjänare av din och deras tjänst som endast en del av Allahs Sändebuds omfattande tjänst.

Varför anser vi inte att allt det som Allahs Sändebud (fvmh) gjorde för religionen tillsammans med de ädla sahaberna (må Allah vara nöjd med dem) är en plikt som vi måste fullgöra? Det som Hazrat Abd al-Qadir al-Jilani (må Allah vara nöjd med honom) gjorde utgör inte allt som Sändebudet gjorde. Om han betraktas som måttstocken för idealet, hur kan då Sändebudet fortfarande vara måttstocken? Den standard för idealet som Sändebudet (fvmh) visade är den enda standarden eller normen. Den som når upp till någon del av denna standard måste respekteras i enlighet med den nivån. Men det måste stå klart för alla att ingen kan nå upp till Sändebudets nivå och att ingen annan får ges en hedersplats på samma nivå som Sändebudet.

Den enda måttstocken för religionen är Sändebudet

Den Allsmäktige Allah har gjort endast Sändebudet (fvmh) till uswatun hasana, det vill säga religionens måttstock. De ädla sahaberna är det främsta föredömet när det gäller lydnad mot Sändebudet (اطاعة رسول) eftersom de följde honom mer än någon annan. Men även om Sändebudet själv är föredömet, är de ädla sahaberna inte jämlika med Sändebudet i rang. Inte ens alla sahaber har samma rang. Inte heller har de fyra kaliferna samma rang. Därför är Sändebudet den enda måttstocken för religionen, och alla måste försöka följa endast Sändebudet (معيار).

Varför följer vi de ädla sahaberna? Inte för att följa dem i sig, utan vi följer dem i syfte att följa Sändebudet (fvmh). Det är de som har upprättat föredömet när det gäller att följa Sändebudet (fvmh). Därför måste vi följa dem just för att följa Sändebudet. Eftersom (اتباع الرسول) de ädla sahaberna är det främsta föredömet när det gäller lydnad mot och följande av Sändebudet. Men det är ytterst viktigt att förstå att de ädla sahabernas rang inte kan vara likvärdig med Sändebudets i den bemärkelse där Sändebudet (fvmh) är föredömet eller uswa.

För att jämföra Sändebudet och de ädla sahaberna kan man ge ett enkelt exempel. För att avgöra om guld är äkta eller oäkta, och i vilken grad det är oäkta, kan man gnida det mot en särskild sten. Den stenen kallas prövosten. Prövostenen är en standard eller måttstock, vilket på arabiska heter (معيار). Även om man genom att gnida ett guldföremål mot prövostenen fastställer att det är helt rent guld, kan föremålet ändå inte kallas en prövosten. Guld kan inte vara en prövosten. På samma sätt är Allahs Sändebud den enda prövostenen. Genom att pröva sahaberna mot denna prövosten kan man fastställa att de är rent guld, men därför är de inte själva prövostenar.

Även om de ädla sahabernas samfund som helhet är rena, har inte alla individer samma rang. De rätt vägledda kaliferna har högre rang än alla andra sahaber. Hur har denna skillnad i rang fastställts? Alla måste erkänna att den enda måttstocken för denna bedömning är Sändebudet (fvmh). Det är endast Sändebudet som utgör grunden och måttstocken för att erkänna Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) som överlägsen Hazrat Umar (må Allah vara nöjd med honom). Denna bedömning har kommit fram genom att pröva dem mot Sändebudets prövosten.

En annan jämförelse gör denna skillnad ännu tydligare. Varför räknas Hazrat Muawiya (må Allah vara nöjd med honom), trots att han var sahabi, inte bland de rätt vägledda kaliferna? Hur fick Hazrat Umar ibn Abd al-Aziz (må Allah vara nöjd med honom) den närmaste rangen till de rätt vägledda kaliferna genom att kallas den andre Umar, trots att han inte var sahabi? Efter vilken måttstock bedömdes dessa två och denna skillnad gjordes mellan dem? Det kan utan tvekan sägas att ummah kom fram till detta beslut genom att bedöma dem enligt Sändebudets måttstock.

Dessa argument bevisar med stor kraft att Allahs Sändebud (fvmh) är den enda ideala måttstocken och den enda prövostenen. Det är genom att bedöma människor mot denna prövosten som man avgör vilken rang var och en kan få. Om man, förutom Sändebudet, också betraktar någon annan människa som en prövosten och måttstock, kommer denna person nödvändigtvis att vara av lägre rang än Sändebudet. Den Allsmäktige Allah har inte befallt oss att acceptera någon människa av lägre rang än Sändebudet som uswa eller föredöme.

Det är beklagligt att även om man i princip inte erkänner den unika ställning som Allah den Allsmäktige har gett Sändebudet (frid och välsignelser över honom) som uswatun hasana, så ger man i praktiken stora religiösa personligheter en sådan ställning som endast Sändebudet förtjänar.

Eftersom Sändebudet vägleds genom uppenbarelsen är han ofelbar, medan ingen annan person kan vara ofelbar på samma sätt. Precis som man måste följa Sändebudet blint får man inte följa någon annan på samma sätt. Att följa Sändebudets befallning, vare sig man förstår dess visdom eller inte, är ett krav på tron; ingen annans befallning kan ha denna ställning. Precis som Sändebudet står över all kritik gör ingen annan det. Allah har befallt att Sändebudet ska följas utan att man kräver bevis; beträffande någon annan har Han inte gett en sådan befallning.

Oavsett hur stor en religiös personlighet är, om man tror att han är ofelbar, följer honom blint och anser honom stå över all kritik, har man i praktiken gett honom samma ställning som Sändebudet. Men ingen kan vara Sändebudet jämlik i fråga om ställning.

Islams dīns grund vilar på tawḥīd och risāla. Ingen annan kan jämföras med Allah när det gäller Hans väsen och egenskaper. På samma sätt kan ingen annan vara ofelbar såsom Sändebudet är, eftersom han vägleds genom uppenbarelsen. Därför måste man följa Sändebudet blint, men får inte följa någon annan på samma sätt. Sändebudet är alltså unik som uswatun hasana. Ingen annan kan inta denna ställning. Genom den heliga trosbekännelsen, Kalima Tayyiba, erkänner vi tawḥīd och risāla i just denna betydelse.

Om Sändebudet hade betraktats som den enda förebilden och ett fullständigt följande av Sändebudets liv hade ansetts vara målet för det islamiska livet, skulle kampen för iqāmat ad-dīn, eller jihād fī sabīlillāh, självklart ha betraktats som en plikt. Då skulle det inte ha varit svårt att förstå att man inte verkligen följer Sändebudet om man inte försöker införa islamisk lag eller kämpar för att upprätta en islamisk stat.

Det är för att man betraktar stora lärda, pīrer eller fromma personer, snarare än Sändebudet (frid och välsignelser över honom), som förebilder, som vissa anser att det räcker att tjäna dīn genom en madrasa, vissa tror att de har fullgjort sin religiösa plikt genom att hålla predikningar, och vissa är nöjda med att vara imamer. Om de hade betraktat Sändebudet (frid och välsignelser över honom) som den enda förebilden skulle de, även efter denna begränsade tjänst, ha varit djupt bekymrade över att göra dīn segrande. Om de ansvariga ledarna inom Tabligh Jamaat betraktar Sändebudets (frid och välsignelser över honom) rörelse för iqāmat ad-dīn som den verkliga förebilden, kommer de att betrakta det sexgrundade programmet som grundaren av denna rörelse, Hazrat Maulana Ilyas (må Allah förbarma sig över honom), utarbetade, som en inledande religiös tjänst. Då kommer ingen att betrakta Tablighs nuvarande program som exakt samma rörelse som den Sändebudet ledde. Men om Sändebudet (frid och välsignelser över honom) inte står framför dem som den främsta förebilden, kan de betrakta Hazrat Maulana Ilyas (må Allah förbarma sig över honom) som förebilden och hans utarbetade program som islams slutgiltiga program.

För att rätt förstå Sändebudets (frid och välsignelser över honom) ställning som ”uswatun hasana” kan ytterligare ett exempel vara särskilt hjälpsamt. De kursplaner eller läroplaner som utarbetas för studenter vid högskolor, universitet och madrasor ligger till grund för frågorna på slutexamen. Om studenterna inte är mycket uppmärksamma på kursplanen, om de inte ser till att lärarna undervisar i hela kursplanen och om hela kursplanen inte studeras, finns det inte någon som helst förhoppning om att klara examen. Hur mycket studenterna än visar läraren respekt kommer de aldrig att uppnå ett gott resultat på examen om delar av kursplanen återstår att studera. Om en lärare endast undervisar i kursplanens lätta delar och lämnar de svåra delarna, kan man inte hoppas på ett gott resultat på examen, hur duktig studenten än är.

Allah den Allsmäktige har gett Sändebudets (frid och välsignelser över honom) hela liv som kursplan för att man ska lyckas i prövningen i det hinsides. Efter döden, redan i graven, kommer frågorna att ställas enligt denna kursplan. Ingen kommer att tillfrågas om huruvida han har efterliknat eller följt Hazrat Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), imam Abu Hanifa (må Allah förbarma sig över honom) eller Hazrat Abd al-Qadir Jilani (må Allah förbarma sig över honom).

Om vi jämför Profeten med en läroplan kan alla religiösa personer, från de ädla följeslagarna och framåt, jämföras med lärare eller ustader. Från de ädla följeslagarna lär vi oss framför allt om Profetens liv. Just för att lära oss Profetens läroplan måste vi betrakta följeslagarna som de främsta lärarna. För att kunna följa Profeten på livets alla områden måste vi följa rättslärans imamer. Liksom man måste lära sig allt i världen av en lärare behöver man också en lärare om man vill lära sig ett religiöst liv. Oavsett vilket namn en sådan lärare kallas – någon kan kallas ledare för en religiös församling och någon annan shaykh eller pir – är de i själva verket alla lärare. Vi måste försöka lära oss hela Profetens livs läroplan av dem. Det kanske inte är möjligt att lära sig hela läroplanen hos en och samma lärare. Om vi betraktar Profeten som läroplanen måste vi, efter att ha lärt oss det som går att lära hos en viss lärare, söka en annan lärare för att lära oss resten av läroplanen. Om vi betraktar en enda lärare som själva läroplanen och anser att det han lär ut är tillräckligt, kommer vi att hamna i fara vid den slutliga examinationen i det kommande livet.

Detta är den egentliga orsaken till att man, trots att landet har så många lärda, pirer och tjänare åt religionen, inte ger upprättandet av religionen den betydelse det förtjänar. Man följer läraren och anser det tillräckligt, i stället för att ta Profeten som läroplan. Om detta stora misstag rättas till kommer alla att kunna känna sitt ansvar för att upprätta religionen.

Varför inledde de stora lärda i subkontinenten inte en rörelse för att upprätta religionen??

Om man går igenom den kortfattade historien om de omkring två och ett halvt århundraden som gått från det att engelsmännen tog detta subkontinents rike från muslimerna fram till våra dagar, blir svaret på denna fråga lätt att förstå. Många ger inte denna historia den betydelse den har. Om de lärda, som i dag befinner sig splittrade, kände till denna historia skulle de kunna överväga vad de själva bör göra. Därför analyserar jag mycket kortfattat några viktiga händelser från den långa historiens blad.

När engelskt styre hade etablerats i subkontinenten Pakist​an–Indien–Bengalen och förtrycket och förföljelsen av muslimerna hade blivit omfattande på alla områden, blev en stor rörelse för att på nytt upprätta en islamisk stat populär bland de muslimer som hade förlorat sitt rike. Med utgångspunkt i Shah Waliullah Dehlavis (må Allah förbarma sig över honom) revolutionära islamiska tänkande upprättades, under ledning av Maulana Sayyid Ahmad Barelvi (må Allah förbarma sig över honom) och Maulana Shah Ismail Dehlavi (må Allah förbarma sig över honom), genom Tahri​k-e Mujahidin (mujahid-rörelsen) en självständig stat i Nordvästra gränsprovinsen. Många mujahider deltog i denna rörelse även från det avlägsna Bengalen. År 1831 stupade de båda stora mujahidledarna som martyrer i ett blodigt slag på en plats kallad Balakot, mellan Punjab och gränsprovinsen. När deras mujahidstyrka besegrades av engelsmännens och sikhernas förenade styrkor kunde den islamiska staten inte längre bestå.

De båda stora mujahidledarna, som är berömda under namnet Balakots två martyrer, hade väckt ett så djupt medvetande om den islamiska rörelsen och upprättandet av religionen bland muslimerna att även de muslimer som tjänstgjorde i den engelska armén reagerade starkt på nederlaget vid Balakot. Ett uppror mot engelsmännen började jäsa bland dem och tog 1857 formen av sepoyupproret. Eftersom de muslimska soldaterna spelade huvudrollen i detta uppror blev de imperialistiska engelsmännen ett draget svärd mot muslimerna.

Det var då muslimernas yttersta nödtid. Med hjälp av subkontinentens hinduer och sikher fortsatte det engelska styret att stärkas. Engelsmännen förde fram icke-muslimerna på alla områden och fjättrade muslimerna i dubbla slaveriets bojor. Engelsmännens politiska förslavande och hinduiska och sikhiska ekonomiska träldom skapade tillsammans en fast ordning för att för alltid hålla den muslimska nationen nere.

När den besegrade, kuvade och förtryckta muslimska nationen var rådlös, inledde Sir Sayyid Ahmad Aligarh-utbildningsrörelsen med det stora syftet att främja muslimerna jämsides med hinduerna och sikherna inom utbildning, arbete, handel och andra områden, samtidigt som man förblev under det engelska styret. Med en försonlig inställning till engelsmännen slog han in på denna väg av omtanke, så att muslimerna genom att lära sig engelska åter skulle kunna stå på egna ben. Även om denna besegrade inställning var invändningsbar ur islams perspektiv tog han detta steg med största uppriktighet. Till och med denna besegrade inställning fick honom att börja ge sådana tolkningar av Koranen att de verkligt lärda blev oroade. Som en följd av detta började Deoband-rörelsen.

Darul Uloom Deoband grundades under ledning av Hazrat Mawlana Qasim Nanotwi (må Allah förbarma sig över honom), i Mawlana Shah Waliullah Dehlavis tanketradition, med det ädla syftet att försvara islam genom korrekt undervisning i Koranen och haditherna. I dag är de otaliga madrasa-skolorna över hela den indiska subkontinenten ett resultat av denna rörelse.

Aligarh-rörelsen skapade en inställning av samarbete i stället för kamp mot engelsmännen. Deoband-rörelsen försökte däremot bevara en anda av uppror mot det engelska slaveriet. Men efter nederlaget vid Balakot och misslyckandet med sepoyupproret var det inte längre möjligt för muslimerna att ensamma stå emot engelsmännen.

När engelsmännen efter första världskrigets slut 1918 började avskaffa det muslimska kalifatet i Turkiet väcktes åter en rörelse bland muslimerna på den indiska subkontinenten till försvar för kalifatet. Denna rörelse, som blev känd som Khilafat-rörelsen, inleddes under muslimskt ledarskap. Deoband spelade en mycket framträdande roll i den.

Kongressens självständighetsrörelse under herr Gandhis ledning samarbetade vid detta tillfälle med den anti-engelska Khilafat-rörelsen och kom närmare Deoband. Men även Khilafat-rörelsen misslyckades. Därför blev den allindiska ulama-organisationen Jamiat Ulama-e-Hind, som hade bildats under Deobands ledning, ännu mer fientlig mot engelsmännen. Ulama-e-Hind trodde uppriktigt att muslimerna inte kunde göra några framsteg och att det inte heller var möjligt att upprätta ett islamiskt kalifat så länge engelsmännen inte hade drivits bort från Indien. De trodde att det inte var möjligt att befria landet från engelsmännen genom muslimernas enskilda ansträngningar. Därför försökte Ulama-e-Hind, tillsammans med den självständighetsrörelse som leddes av Gandhi och Nehru, driva bort engelsmännen.

Å andra sidan gjorde de bittra erfarenheterna hos de moderna, utbildade muslimer som hade vuxit fram genom Aligarh-rörelsen dem på ett naturligt sätt fientliga mot hinduerna. De såg att det engelskutbildade hinduiska samfundet hade tagit över statliga tjänster, handel och alla slags yrken och etablerat sig så fullständigt att muslimerna inte fick anställning någonstans trots att de var utbildade. Engelsmännen hade ju gett hinduerna ensamrätt. När muslimerna nu ville få del av alla områden försökte hinduerna därför tränga undan muslimerna överallt. Hinduiskt agerande inom tjänster, handel och olika yrken gjorde det naturligt att de moderna, utbildade muslimerna blev fientliga mot hinduerna. Men ulama hade ingen konflikt med hinduerna i detta avseende. Det som det moderna utbildade samhället kunde förstå genom praktiska erfarenheter – att hinduisk dominans skulle uppstå överallt om landet blev självständigt under hinduiskt ledarskap – kunde ulama-samhället inte förstå. Orsaken var att ulama arbetade inom områden av det muslimska samhället där det inte fanns någon intressekonflikt med hinduerna, och de hade ingen anledning att konkurrera med hinduerna någonstans.

Det utbildade muslimska samhället kände starkt att muslimerna, även om landet blev självständigt under Kongressens ledning, ändå skulle förbli hinduernas slavar. Pakistan-rörelsen föddes ur denna känsla. Muslimska förbundet, under herr Muhammad Ali Jinnahs ledning, krävde att muslimerna skulle få en separat stat i områden där de utgjorde majoritet. Detta krav väckte det muslimska samhälle som hade krossats under engelskt och hinduiskt slaveri till nytt liv. Herr Jinnah fick hos muslimerna hederstiteln Quaid-e-Azam (den störste ledaren).

Oroade över denna separata muslimska rörelse hävdade Kongressen att alla människor i Indien, oavsett religion, utgjorde en enda indisk nation. Det var på intet sätt rätt att dela denna stora nation på religiös grund. Mot denna sekulära uppfattning inom Kongressen hävdade Muslimska förbundet att islam är muslimernas ideal och att islam inte bara är en religion. Därför utgör muslimerna, på grundval av den islamiska livsordningen, en separat nation. I den meningen finns det två nationer i Indien. Den muslimska nation som tror på det islamiska idealet kan inte förenas till en nation med dem som tror på detta ideal. Denna uppfattning blev berömd som tvånationsteorin, eller ”Two-Nation Theory”.

När Kongressens teori om en nation och Muslimska förbundets tvånationsteori på detta sätt kom i konflikt stödde Ulama-e-Hind Kongressen. Ulama-e-Hinds ledare, Hazrat Mawlana Husain Ahmad Madani (må Allah förbarma sig över honom), försökte i ett berömt tal som han höll i Lahores kungliga moské 1938 bevisa att teorin om en nation inte var oförenlig med islam. Hans tal publicerades som en skrift med titeln Muttahida Qaumiyat aur Islam (Teorin om en nation och islam). År 1939 bemötte Mawlana Mawdudi (må Allah förbarma sig över honom) alla argument i detta tal och bevisade med starka argument hämtade från Koranen, haditherna och islams tidiga historia att Kongressens teori om en nation stod helt i strid med islamisk nationalitet. Hans bok publicerades under titeln Mas’ala-e Qaumiyat (Nationalitetsfrågan); den bengaliska översättningen av boken heter Islam O Jatiyatabad (Islam och nationalism).

Som en följd av denna kontrovers om nationalitet skapade Kongressens rörelse för ett självständigt Indien med bevarad enhet och Muslimska förbundets rörelse för upprättandet av en separat självständig muslimsk stat en ytterst bitter stämning på den politiska arenan. Särskilt det muslimska bildade skiktet blev mycket upprört över de indiska lärda som stödde Kongressen. Reaktionen märktes också bland de religiösa lärda. Även om de flesta lärda i Deoband anslöt sig till Kongressen, bildade många lärda under ledning av Maulana Shabbir Ahmad Usmani (må Guds barmhärtighet vila över honom) och Maulana Mufti Muhammad Shafi (må Guds barmhärtighet vila över honom) år 1943, till stöd för Pakistanrörelsen, en motorganisation för de lärda kallad Jamiat Ulema-e-Islam och stödde Muslimska förbundet. Många lärda, däribland Maulana Zafar Ahmad Usmani (må Guds barmhärtighet vila över honom), Maulana Shamsul Haq Faridpuri (må Guds barmhärtighet vila över honom), Maulana Mufti Din Muhammad Khan (må Guds barmhärtighet vila över honom), Pir Sahib från Sharsina och Pir Sahib från Furfura, gav aktivt sitt stöd åt Pakistanrörelsen. Hazrat Maulana Ashraf Ali Thanvi (må Guds barmhärtighet vila över honom) stödde också Muslimska förbundet.

På detta sätt splittrades de vördnadsvärda lärda: den ena gruppen stödde Kongressens idé om ett odelat Indien, medan den andra tog ställning för att dela Indien och upprätta Pakistan. Den bitterhet som uppstod till följd av detta ledde till att Muslimska förbundet från de indiska lärdas sida anklagades för att vara motståndare till självständigheten och engelsmännens lakej.

Oavsett vilken inställning jag vid den tiden, som student och aktiv deltagare i Pakistanrörelsen, hade till de indiska lärda, har jag senare, efter att ha bedömt alla händelser med en neutral historikers blick, kommit fram till att de indiska lärda av rimliga skäl inte trodde att Muslimska förbundets ledare skulle kunna upprätta en islamisk stat. Därför ansåg de inte att det var klokt att dela landet och splittra den muslimska nationen mellan två länder. Men av rimliga skäl hade de inte förstått att Kongressens idé om ett odelat Indien var förödande för muslimerna. Även om man är uppriktig är det inte omöjligt att fatta ett felaktigt politiskt beslut. Jag kan inte tro att en person som Maulana Madani (må Guds barmhärtighet vila över honom), trots att han insåg att islam och muslimerna skulle skadas, kunde arbeta för något världsligt intresses skull. Jag har inte mod att angripa sådana människors avsikter. Att ha fel är en sak; att handla med onda avsikter är en annan.

När de lärda på subkontinenten således var splittrade och den ena gruppen aktivt stödde Kongressen medan den andra stödde Muslimska förbundet, presenterade Maulana Maududi genom sin månatliga tidskrift ”Tarjuman-ul-Quran” ett tredje perspektiv som tillfredsställde båda grupperna av vördnadsvärda lärda. Hans bok om nationalism användes av de lärda som stödde Muslimska förbundet som ett starkt vapen mot Maulana Madanis (må Guds barmhärtighet vila över honom) lära om en enda nation. Men Muslimska förbundets kretsar blev mycket upprörda över Maulana Maududis föredrag vid Aligarh-universitetet år 1940, med titeln ”Hur upprättas en islamisk regering?” (den översatta bengaliska utgåvan heter Vägen till den islamiska revolutionen). I detta föredrag bevisade han med argument att även om rörelsen för att bilda en separat självständig stat för muslimer på grundval av tvånationsteorin var helt riktig och fullt värd stöd, skulle de under inga omständigheter kunna upprätta en islamisk regering eller stat, även om de lyckades grunda ett muslimskt land. Genom att analysera den Ädle Profetens (må Guds välsignelser och frid vila över honom) rörelse insåg han att Muslimska förbundets ledarskap inte bara skulle vara oförmöget att upprätta en islamisk stat, eftersom det saknade ett program för att skapa ledare och en kader som kände islam och följde den i sina liv; om de försökte upprätta islam skulle de dessutom anse det nödvändigt att hänga rörelsens ledare. Exakt fjorton år efter detta föredrag visade det sig att hans förutsägelse verkligen hade varit riktig. År 1953, under Muslimska förbundets styre, dömdes han till döden genom hängning under en förevändning.

Efter att Maulana Maududis bok mot Maulana Madanis (må Guds barmhärtighet vila över honom) lära om en enda nation hade publicerats började fatwor mot Maulana Maududi fortlöpande utfärdas från Deoband. Ju kraftfullare Maulana Maududi skrev att muslimer under inga omständigheter borde stödja Kongressen, desto fler fatwor utfärdades. På detta sätt blev Maulana Maududi å ena sidan offer för de lärda som stödde Kongressens fatwor, och å andra sidan fördömdes han även av Muslimska förbundets kretsar. Fram till dess att Pakistan upprättades sade dock Muslimska förbundets ledare ingenting mot honom, eftersom vissa av Maulana Maududis skrifter hade varit mycket gynnsamma för Pakistanrörelsen. Men efter Pakistans upprättande, så snart han år 1948 krävde att en islamisk författning skulle utarbetas, greps han som motståndare till Pakistan och fängslades utan rättegång.

Trots att Maulana Maududi genom sina kraftfulla och främsta skrifter till stöd för tvånationsteorin hade stärkt Pakistanrörelsen gick han inte med i Muslimska förbundet. Under ett år efter det tidigare nämnda föredraget i Aligarh 1940 föreslog han fortlöpande, genom sin månatliga tidskrift, olika program för Muslimska förbundets ledare, utan vilka Pakistan inte skulle kunna göras till en islamisk stat. När förbundets ledare inte reagerade började han därför i augusti 1941, tillsammans med 75 personer som hade kommit till Lahore från olika provinser på subkontinenten, organisera ”Jamaat-e-Islami” på grundval av dessa program. Det var tack vare detta förberedande arbete för att bilda en islamisk stat som rörelsen för en islamisk författning blev så stark efter Pakistans upprättande, trots det kraftiga motståndet från Muslimska förbundets regering.

Efter martyrskapet på Balakots fält år 1831 för Sayyid Ahmad Barelvi (må Guds barmhärtighet vila över honom) och Shah Ismail Shahid (må Guds barmhärtighet vila över honom) föll den islamiska stat som de hade grundat. Jag har här försökt ge en kort bild av vilket tillstånd som rådde bland muslimerna under det följande århundradet. Därav kan man förstå varför ännu en rörelse för upprättandet av religionen inte kunde börja under loppet av hundra år. När självständighetsrörelsen mot engelsmännen blev starkare och muslimerna åter vaknade och fick tillräcklig styrka för att kräva bildandet av en självständig muslimsk stat, skapades också förutsättningarna för att bygga upp en rörelse för upprättandet av religionen. Drömmen om att upprätta en islamisk stat väcktes åter till liv i muslimernas hjärtan. Om de främsta lärda vid denna tid hade kunnat leda rörelsen för att upprätta en islamisk stat i stället för att följa Kongressens och Muslimska förbundets ledare, skulle subkontinentens historia kanske ha blivit annorlunda. Det stora målet att bygga Pakistan som en islamisk stat skulle kanske ha uppnåtts. Det var subkontinentens muslimers olycka att de vördnadsvärda lärda vid detta lämpliga tillfälle inte kunde mana till upprättandet av religionen.

Det var denna maning som Maulana Maududi framförde år 1941. Han var då endast 38 år gammal. Men vid den tiden var nästan alla framstående lärda uppdelade mellan Kongressen och Muslimska förbundet. Ingen av dessa två vägar leddes emellertid av islamiskt ledarskap. Därför förefaller det som om det främsta målet för de indiska lärda, i den dåvarande politiska miljön, var att vinna frihet från engelsmännen. För de lärda som stödde Muslimska förbundet var det egentliga målet att dela landet och upprätta ett självständigt muslimskt land. De hade inte en sådan position att de själva kunde leda arbetet för att uppnå dessa båda mål. Därför var de tvungna att följa Kongressens och Muslimska förbundets ledare.

För att de lärda i Bangladesh ska kunna dra rätt lärdom av dessa bittra historiska erfarenheter måste de tänka djupt och lugnt. Tiden har kommit att inse att det är religionens krav att bedriva en rörelse för att omvandla detta land till en islamisk stat genom kallelsen till och programmet för etableringen av deen. Om vi dröjer finns risken att vi antingen hamnar i ständig träldom likt Bukhara eller drabbas av olyckor likt Afghanistan. Gud förbjude att ett sådant tillstånd skulle uppstå; då är det tveksamt om de lärda ens skulle få behålla det begränsade utrymme för att tjäna deen som de har i dag.

Vikten av församlingsbaserade ansträngningar

Ingen kan på egen hand utföra arbetet med att etablera deen. Inte ens någon profet, trots all sin förmåga, kunde ensam göra deen segerrik. Naturligtvis var profeten tvungen att börja ensam. Men den profet som inte fick människor att svara på hans kallelse och inte fick möjlighet att arbeta i en jamaat kunde inte göra deen segerrik.

Att förändra ett samhällssystem och bygga upp samhället på nytt är så svårt och komplicerat att detta stora mål omöjligen kan lyckas utan samlade ansträngningar från en tillräckligt stor grupp människor. Därför kallade varje profet, samtidigt som han uppmanade människor att acceptera underkastelse under Allah, dem också att lyda honom och bli hans medhjälpare i att fullgöra ansvaret för att etablera deen.

Betydelse: ”Frukta Allah och lyd mig.” Varje profet framförde denna kallelse. Utan lydnad från en grupp människor är det nämligen inte möjligt att göra deen segerrik.

Det är därför jamaat har så stor betydelse i islam. Genom föreskriften att dagligen be de fem bönerna i jamaat har man skapat en ordning som får människan att djupt känna betydelsen av ett liv i gemenskap. Till och med ett liv i jamaat har gjorts obligatoriskt för att följa islam. I hadith har den som skiljer sig från jamaat varnats med följande ord: liksom vargen tar fåret som skiljer sig från flocken, tar Satan den som skiljer sig från jamaat i sitt grepp.

Profeten (frid över honom) befallde till och med att om två personer reser tillsammans under en resa ska den ene utses till amir och att man ska följa jamaats disciplin. Ett islamiskt liv är omöjligt utan jamaat, och en jamaat kan inte finnas utan en amir. Detta bevisar att en muslim antingen ska vara amir (den som ger order) eller ma’mur (den som följer order). När han ber i jamaat måste han på samma sätt antingen vara imam eller muqtadi. Om någon varken är imam eller muqtadi måste man förstå att han inte har anslutit sig till bönegemenskapen. På samma sätt har den som inte har anslutit sig till någon religiös jamaat inte ens antagit ett program för att leva ett korrekt islamiskt liv. I detta tillstånd kommer han inte att kunna skydda sig mot sitt nafs och Satans bedrägeri.

På den ädle profetens tid betraktades endast de som muslimer som anslöt sig till profetens jamaat och svor bay’a till profeten eller till hans representant. Den som stod utanför denna jamaat betraktades inte alls som muslim. Denna jamaat var den enda jamaat för deen, det vill säga al-Jamaat. I dag kan ingen enskild jamaat göra anspråk på ställningen som al-Jamaat. Alla de jamaater som kan bildas på grundval av den gudomlige budbärarens föredöme räknas tillsammans som al-Jamaat. Men den som inte har anslutit sig till någon religiös jamaat är inte alls trygg när det gäller sin tro.

Ingen lärd kan förneka denna betydelse av jamaat i islam. Även om det endast är för att tjäna Allahs din finns det, enligt hadith, ingen annan utväg än att åtminstone erkänna det som wajib att ansluta sig till en jamaat. Därför måste varje medveten muslim ansluta sig till någon jamaat. Om ingen av de befintliga jamaaterna faller honom i smaken, bör han försöka bilda en ny jamaat. Men en sak är synnerligen viktig: det är allas ansvar att försöka lära känna varje religiös jamaat väl. Man måste lära känna varje jamaat genom att komma den nära och försöka få kunskap från de ansvariga personerna i denna jamaat. Det är helt orimligt att fatta beslut i denna fråga genom att lyssna på lösa rykten eller låta sig vilseledas av propaganda från motståndare till någon jamaat. En domare som avkunnar dom efter att bara ha hört kärandens anklagelser, utan att ha tagit de åtalades utsagor, är inte värdig att vara domare. Därför måste man lära känna en jamaat på nära håll innan man fattar ett beslut om den.

Bröderna i Tabligh Jamaat förklarar detta på ett mycket fint sätt. De säger: Om ni verkligen vill veta hur Tabligh Jamaat är, ägna då åtminstone några dagar åt jamaaten och stanna tillsammans med den. Detta som Tabligh-bröderna säger är mycket förnuftigt. Men detta resonemang gäller alla jamaater. Om Tabligh-bröderna också vill lära känna andra jamaater måste de ägna dem lite tid och lära känna dem. Hur skulle man kunna vara kompetent att jämföra med andra jamaater om man endast arbetar med Tablighs verksamhet?

Om jag inte hade fått möjlighet att arbeta i Tabligh Jamaat skulle jag inte på avstånd ha kunnat få en riktig uppfattning om den. På samma sätt fick jag möjlighet att lära känna Tamaddun Majlis. Det var genom denna majlis som jag först fick uppfattningen att islam är en ideologisk rörelse. Jag arbetade i tre år samtidigt i Tabligh Jamaat och Tamaddun Majlis. I den ena fick jag möjlighet att studera islams religiösa sida, och i den andra fick jag en inblick i islams sociala, politiska och ekonomiska sidor. När jag fick möjlighet att lära känna Jamaat-e-Islami fann jag islams alla sidor samlade i samma jamaat och anslöt mig därför till den. Jag erkänner naturligtvis innerligt Tablighs och Tamadduns insatser. Om jag inte hade haft lyckan att göra denna jämförelse skulle jag inte heller ha kunnat känna mig tillfreds i den jamaat där jag arbetar.

Av de jamaater som jag har haft möjlighet att lära känna säger jag inte att den som jag senast anslöt mig till är den som alla måste ansluta sig till. Det jag säger är att medvetna muslimer bör försöka lära känna alla religiösa jamaater väl. Efter att ha gjort en jämförande bedömning kommer var och en att känna större tillfredsställelse genom att arbeta där han tycker bäst om att vara. Och genom jämförelsen kommer han att kunna erkänna den religiösa tjänst som alla jamaater utför. Att föredra en jamaat framför en annan innebär inte att man måste anse de andra jamaaterna vara dåliga. Även om man erkänner att en är ”bättre” bör man åtminstone anse den andra vara ”god”. Bara för att man föredrar en av dem behöver man under inga omständigheter anse alla de andra vara dåliga.

Kännetecken för den jamaat som bildats i syfte att upprätta din

Varje organisation, jamaat eller institution har ett bestämt syfte. Naturligtvis finns där också en plan för att forma människor i enlighet med detta syfte. En madrasa grundas till exempel för att utbilda lärda. Den typ av läroplan som utarbetas beror på vilken sorts lärda man avser att utbilda. De som grundar högskolor vill forma människor för ett annat syfte än madrasan, och därför skiljer sig också deras läroplaner. Genom det program som finns i khanqah för att forma människor som vänder sig till Allah blir människor av just den standarden. På grundval av Tabligh Jamaats sex principer och chilla-metoden formas sådana människor som detta program kan forma. Denna jamaat försöker få människor att, i stället för att vara uppslukade av världslivet, då och då lämna hem och yrke och ägna några dagar åt Tablighs verksamhet, med målet att bygga det eviga livet i akhira. Att vända människor mot akhira är utan tvekan en religiös tjänst.

Men den organisation som vill förändra det förkastliga samhällssystemet och bygga samhället enligt Allahs lag och Profetens föredöme måste ha ett program som lämpar sig för detta stora syfte. En sådan jamaat har flera kännetecken:

För det första: Denna jamaats dawah kan inte begränsas till vissa delar eller aspekter av islam. Jamaatens dawah kommer att vara lika omfattande som islam. Den kommer att kalla till att endast tjäna Allah och följa Profeten på livets alla områden. Denna jamaat kommer att fortsätta kalla människor att erkänna Allah som den ende lagstiftaren och Profeten som den ende föredömlige ledaren i det personliga livet, samhällslivet och statslivet.

Två: Denna jamaat kommer att försöka förmedla islams fullständiga lära till mänskligheten. Den kommer att göra allt som står i dess makt för att förstå hela den heliga Koranen. Den kommer att göra sitt yttersta för att sprida islams alla läror brett i samhället – från iman, islam, taqwa och ihsan samt bönen, fastan, hajj, zakat, dhikr och tahajjud till familjelivet, det politiska livet, det ekonomiska livet och alla andra aspekter av individens och samhällets liv.

Tre: För att göra den fullständiga religionen islam segrande kommer denna jamaat, helt naturligt, att försöka ansluta människor till organisationen i syfte att samla mänskliga resurser. Alla som ansluter sig till en sådan organisation kommer att göra det med jamaatens mål som sitt eget livsmål. De kommer att försöka få folket att stödja detta ädla mål och även genom personlig dawah fortsätta att ansluta människor till jamaaten.

Fyra: Denna jamaat kommer att vidta särskilda åtgärder för att hos dem som ansluter sig till jamaaten utveckla den kompetens, karaktär och de egenskaper som krävs för att bära det svåra ansvaret att upprätta religionen. Genom alla möjliga former av tarbiyat och träning kommer den att skapa en kvalificerad kader av arbetare.

Fem: När denna organisation samlar människor genom att kalla till att göra islam segrande, kan den etablerade regeringen och alla slags bestående intressen – politiska, ekonomiska, sociala och religiösa – inte undgå att bli vaksamma mot den. Det falska systemet eller den falska religionen kommer att betrakta en sådan jamaat som farlig för dem.

Därför kommer de att göra allt som står i deras makt för att på alla möjliga sätt hindra denna jamaats framsteg. Regeringen och andra islamfientliga grupper kommer att förena sig i en propagandakampanj mot ledarna och arbetarna i en sådan jamaat för att vilseleda folket. För att hindra organisationens styrka från att växa kommer de, om det behövs, att fängsla ledarna och arbetarna genom att snärja dem i falska rättsfall utan rättegång. På detta sätt kommer alla bestående intressen att med alla slags förföljelser göra allt för att hindra islam från att segra.

Om de bestående intressena, trots att det är en islamisk jamaat, tolererar en organisation och inte gör något mot den, måste man utgå från att denna jamaat, även om den utför någon större tjänst för islam, inte arbetar utifrån något program för att upprätta religionen. Om de bestående intressena eller den etablerade regeringen inte betraktar en jamaat som sin fiende, måste man förstå att denna jamaat inte har något program för att upprätta den sanna religionen.

Sex: Detta motstånd från de falska krafterna och de bestående intressena är mycket fördelaktigt för den islamiska rörelsen. På grund av detta motstånd vågar fega och räddhågsna människor inte ansluta sig till rörelsen. Inte heller kommer de som sätter världsliga intressen främst längs denna väg. Till denna organisation ansluter sig just sådana osjälviska, modiga, kämpande och jihad-inriktade människor som behövs på denna väg. Endast de som inte fruktar någon annan än Allah förblir här. Denna väg är sådan att Allah den Allsmäktige prövar alla som tar sina första steg på den.

Betydelse: ”Tror människorna att de ska lämnas utan prövning bara för att de säger: ’Vi tror’? Deras föregångare prövades ju också.” (Surah al-Ankabut 29:2–3)

Det var eftersom rörelsen för ikamat ad-din existerade som Profetens (frid vare med honom) följeslagare utsattes för så många prövningar under hans tid. Om någon jamaat utför detta arbete även i dag måste dess medlemmar också genomgå prövningar. Utan sådana prövningar är det inte möjligt att finna människor som är lämpade att upprätta islam.

Sju: Ytterligare ett kännetecken för rörelsen för ikamat ad-din är att ingen person i denna organisation ges en ledarposition utifrån något annat mått än uppriktighet, taqwa samt uppoffring och hängivenhet för rörelsen. I de partier vars egentliga mål är att ta makten accepteras ledare från andra partier som ledare av politiska skäl. I en organisation för ikamat ad-din kan ingen person tas emot som en ”färdig” ledare. Att göra någon som strävar efter ledarskap till ledare strider mot islamiska principer.

Därför kan det inte uppstå någon konkurrens om att bli ledare i denna organisation. Inte heller kan någon konflikt om ledarskapet uppstå här. Ingen har möjlighet att gå med i en sådan organisation i syfte att bli ledare. Men om en ledande och kompetent person från något parti ansluter sig till denna organisation med uppriktighet, leder hans uppförande och arbetssätt honom snart till ledarskap. De ansvariga i sådana organisationer skyndar sig nämligen att anförtro ansvar åt personer som är mer kompetenta.

Ingen i en sådan organisation försöker bli ledare. Personer som har förutsättningar att bli ledare uppmanas däremot att ta emot ledarskapet. Ingen utses till ledare enbart på grund av berömmelse, pengar eller examina. Ledarskapet väljs utifrån måttstocken ideal och karaktär.

Åtta: En verkligt islamisk jamaat använder inte någon enskild person som medel för att locka människor till rörelsen. För en jamaat som bildats i syfte att upprätta din är det islamiska idealet den verkliga attraktionskraften. Dess kännetecken är att locka människor till detta ideal. Profetens organisation hade Profetens personlighet som sin mittpunkt och grund. Utan Profeten bör organisationens grund inte vara någon annan persons personlighet. Om en organisation byggs kring en viss personlighet kan den inte överleva efter den personens död. Men om idealet är organisationens huvudsakliga grund, hotar dess grundares död inte organisationens existens.

Finns det en sådan jamaat i Bangladesh?

För dem som verkligen känner ansvaret för ikamat ad-din är denna fråga ytterst viktig. Det måste noggrant övervägas om man inför Allah kan undgå ansvar genom att låta bli att arbeta för ikamat ad-din med ursäkten att man inte kan finna en fullständig jamaat som är tilltalande i alla avseenden. Att avstå från att be i jamaat och be ensam bara för att man inte tycker om moskéns imam är lika fel som att leva utan jamaat för att man inte har funnit den idealiska jamaaten; båda är mycket stora misstag.

Om du är kvalificerad att vara imam och regelbundet går till moskén för att be salat i jamaat, kan de bedjande avsätta den inkompetente imamen och utse dig till imam. Då kommer moskén att blomstra ännu mer när den fått en kompetent imam. På samma sätt kan du ansluta dig till den jamaat vars syfte är ikamat ad-din du jämförelsevis föredrar och försöka förbättra den ytterligare. Och om du själv har förmågan att bilda en jamaat, gör då det. Men man måste erkänna att ingen kan fullgöra ansvaret för ikamat ad-din utan någon jamaat.

En gång uppstod också denna fråga mycket starkt i mitt sinne: Med vilken jamaat skulle jag utföra detta arbete? Jag har redan sagt att jag fortfarande hyser kärlek till de två organisationer där jag arbetade samtidigt. Men när mitt samvete kom fram till att en annan jamaat var mer lämpad för iqamat al-din, började jag arbeta just i den jamaaten. Detta beror helt och hållet på vars och ens samvete. Var och en måste, utifrån kunskapen om religionen, ansvaret för iqamat och islams grundvalar, själv fatta beslut i denna fråga. Alla behöver inte hålla med mig om det beslut jag har kommit fram till. Men var och en har ansvaret att välja en lämplig jamaat genom att bedöma den utifrån de egenskaper som krävs för iqamat al-din.

Ansvaret för iqamat al-din är inte någon så obetydlig sak att man plötsligt och utan förståelse kan ansluta sig till en jamaat utan att först göra en ordentlig jämförelse och noggrant överväga saken. Man måste välja med hänsyn till om den jamaat man avser att ansluta sig till har en dawah och ett program som lämpar sig för iqamat al-din, i vilken utsträckning den har ordningar för att fostra människor som är lämpade för iqamat, samt i vilken grad den besitter de egenskaper som krävs för iqamat. Med den kunskap, det förstånd och det samvete som Allah den Allsmäktige har gett mig har jag inte funnit någon jamaat som är bättre lämpad för iqamat än Jamaat-e-Islami. Jag försöker efter bästa förmåga förbättra denna jamaat och undanröja de brister och fel som finns inom den. Enligt min bedömning är sahaba-kerams jamaat den enda idealiska jamaaten. När jag bedömer Jamaat-e-Islami efter denna måttstock finner jag många brister och fel hos den. Jag ber Allah om hjälp så att jag inte får ett så trångt sinne att jag känner stolthet över Jamaat-e-Islamis överlägsenhet genom att jämföra den med landets andra jamaater. Om denna jamaat vill fullgöra det stora ansvaret för iqamat al-din måste den, med sahaba-kerams jamaat som förebild, göra allt den kan för att nå upp till den nivån. Det finns ingen möjlighet att känna sig självbelåten genom att jämföra sig med något av de etablerade partierna.

Jag förklarar med ren religiös övertygelse att om jag finner någon organisation som är ännu bättre än Jamaat-e-Islami för att etablera Allahs religion i detta land, kommer jag att anse det vara en plikt att lämna denna jamaat och ansluta mig till den organisationen. Orsaken är att iqamat al-din är mitt mål. Jag anser det vara min plikt att ansluta mig till den jamaat genom vilken det finns störst möjlighet och hopp att uppnå detta stora mål.

Jamaat-e-Islami och Maulana Mawdudi (r.h.)

Huruvida man bör ansluta sig till Jamaat-e-Islami i syfte att utföra iqamat al-din är en fråga som den som vill ansluta sig själv måste överväga. Grundaren av denna jamaat var Maulana Sayyid Abul A’la Mawdudi (r.h.). Även om han inte längre finns i denna värld, och eftersom många olika saker sägs om honom, vill jag här framföra några nödvändiga ord om vilket förhållande den nuvarande Jamaat-e-Islami har till den avlidne.

För det första betonade Maulana Sayyid Abul A’la Mawdudi (r.h.) hela sitt liv att ingen annan person bör följas blint än Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom). Endast Sändebudet är ofelbart, eftersom han vägleddes genom uppenbarelsen. Ingen annan står över möjligheten att göra fel.

Därför är jag inte beredd att godta något som Maulana Abul A’la Mawdudi (r.h.) har sagt utan att pröva det mot Sändebudet som måttstock. Jag godtar av hans åsikter endast det som jag finner godtagbart utifrån Koranen och sunnan. Detta är Jamaat-e-Islamis princip.

När han år 1941 valdes till jamaatens amir gjorde han följande tillkännagivande:

”Till sist vill jag klargöra en sak. När det gäller fiqh och ilm al-kalam har jag min egen metod. Jag har fastställt den på grundval av mina personliga efterforskningar och studier. De som har läst ’Tarjuman al-Qur’an’ under de senaste åtta åren känner mycket väl till detta. För närvarande har jag utsetts till amir för denna Jamaat. Därför måste jag tydligt säga att allt jag tidigare har skrivit och allt jag i framtiden kommer att skriva eller säga om fiqh och kalam inte ska betraktas som ett beslut av Jamaat-e-Islamis amir, utan som min personliga åsikt. Jag vill inte påtvinga Jamaatens övriga lärda och forskare mina personliga bedömningar i dessa frågor, och jag vill inte heller att Jamaaten ska införa sådana begränsningar för mig att min frihet att forska och uttrycka mina åsikter inom kunskapens område tas ifrån mig. Jag föreskriver er, Jamaatens medlemmar (arkan), vid Allah, att ingen av er inför andra ska framställa mina uttalanden om fiqh och kalam som bevis. På samma sätt ska ingen ta mina personliga handlingar – sådana som jag efter egna efterforskningar och studier har ansett vara tillåtna – som bevis, och ingen ska följa dem utan efterforskning enbart därför att jag har gjort dem. I detta avseende har var och en full frihet. De som har kunskap ska handla i enlighet med sina egna studier och efterforskningar, och de som inte har kunskap ska handla i enlighet med de lärdas studier och efterforskningar, åt vilka de har förtroende. Dessutom har var och en frihet att hysa motsatt uppfattning i denna fråga och att uttrycka sin egen åsikt. Vi kan alla, trots att vi har olika uppfattningar i mindre och detaljerade frågor, tillhöra samma Jamaat genom att lägga fram argument och bevis inför varandra och delta i debatter – liksom sahabah kiram, radiyallahu anhum, gjorde.

Två: I Jamaat-e-Islami finns anhängare av Hanafi-madhhab och Ahl al-Hadith samlade. Personer från vilket madhhab som helst inom Ahl al-Sunna wa-l-Jama’a kan ansluta sig till denna Jamaat. Jamaat-e-Islami tvingar inte, som Jamaat, någon att följa ett visst madhhab inom fiqh. De som ansluter sig till Jamaaten följer sitt eget madhhab. Maulana Maududi var anhängare av Hanafi-madhhab. Men det finns också Ahl al-Hadith-anhängare inom Jamaaten.

Tre: Alla i Jamaaten har full frihet att självständigt hämta uppfattningar från böcker av alla tidigare och nutida författare om islam. När var och en skaffar sig kunskap från äldre och moderna tafsirverk, hadithverk, fiqhverk och liknande har han rätt att självständigt fastställa sin egen uppfattning. Just eftersom Maulana Maududi (rahimahullah) lade så stor vikt vid tankefrihet finns det ingen risk att följa honom blint.

Fyra: Jamaat-e-Islami betraktar inte Maulana Maududi (rahimahullah) som imam inom fiqh eller aqidah. Att följa hans ijtihad är inte heller någon princip för Jamaaten. För Jamaat-e-Islami har Maulana Maududi (rahimahullah) en särskild ställning av tre skäl.

(a) I vår tid har Maulana Maududis litteratur, genom att framställa islam som det enda fullständiga livssystemet, återupprättat din al-Islams rätta ställning. Genom det stora antal böcker han har skrivit har människor lärt sig förstå att den felaktiga föreställningen i samhället – att islam endast är begränsad till det religiösa området – är oriktig. I denna del av världen var denna omfattande förståelse av islam inte så tydlig. Det var han som tydligt framhöll för människorna i denna del av världen att islams krav är att tjäna Allah och lyda Profeten inom alla områden av individens och samhällets liv. Han har på ett mycket vackert sätt visat att Koranen och sunna är den enda riktiga och omfattande vägledningen för hela människans liv.

(b) Maulana Maududi (rahimahullah) framhöll med stor kraft att muslimens främsta ansvar är att i praktiken upprätta din al-Islam i det mänskliga samhället. Inte nog med det: under detta århundrade var han den förste som, genom att kalla till iqamat ad-din, organiserade en gemensam strävan i denna del av världen mot batil. De som har svarat och svarar på denna kallelse till iqamat ad-din anser, eftersom de känner rörelsens betydelse, att det är fard att sluta sig samman i Jamaat.

Eftersom han kallade till en sådan rörelse för att göra islam segerrik har islam i dag förvandlats till en revolutionär rörelse i hela denna del av världen. Islamska uppvaknande har till och med fått gensvar bland moderna utbildade människor och studenter.

(c) Maulana Maududi (rahimahullah) visade i vår tid en organisatorisk begåvning utan motstycke genom att organisera muslimerna på ett vetenskapligt sätt. För att göra muslimerna till en disciplinerad kraft som kunde mäta sig med de moderna anhängarna av batils starka organisationer gav han dem en organisatorisk struktur och arbetsmetod. Därför finns det, trots att han har lämnat denna värld, ingen anledning att frukta att organisationen ska försvagas på något område.

Jamaat-e-Islami betraktar inte Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) som en övermänniska eller som någon sådan varelse som kan ge upphov till blind dyrkan. Trots att han under hela sitt liv strävade efter att avskaffa överdriven dyrkan inom religionen och trots att han hade många sällsynta egenskaper, har Jamaat inte tilldelat Maulana någon form av överdriven vördnad.

Det tänkande skiktet i världen har emellertid enhälligt erkänt Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) som vår tids främste islamiske tänkare, författare och mujahid samt som den starkaste personligheten i motståndet mot den moderna jahiliyyan eller islamfientliga ideologier. Trots detta ansåg Jamaat-e-Islami inte att det var nödvändigt för den islamiska rörelsen att framhäva Maulanas personlighet inför människorna. Maulana var så uppmärksam på denna fråga att han inte tillät att hans födelsedag firades. Inte heller efter hans bortgång firas hans födelse- eller dödsdag någonstans på subkontinenten. Ändå finns Jamaat-e-Islami som en öppen organisation i Bangladesh, Indien, Pakistan och Sri Lanka. Men ingenstans framhävs Maulana Maududis (må Allah förbarma sig över honom) personlighet.

Genom att analysera den moderna tidens problem och de olika mänskligt utformade lösningarna, tydligt påvisa deras brister i ljuset av Koranen och haditherna och med sådan skicklighet lägga fram islams lösning, gjorde Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) det lättare för människor med modern utbildning, som vi, att förstå islam. Därför har det i den moderna tiden blivit omöjligt att bedriva en islamisk rörelse utan den islamiska litteratur som Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) har skrivit. Jamaat-e-Islami är därför tvunget att dra nytta av hans böcker. Om syftet hade varit att framhäva Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom), skulle hans födelse- och dödsdag självklart ha firats.

Den världsprofet som Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) lärde oss att följa som den ende ledaren på livets alla områden är Jamaat-e-Islamis verklige ledare. När Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) var Jamaats amir visades honom aldrig överdriven dyrkan. Endast Allah den Allsmäktige kan ge honom hans verkliga rang. Jamaat har inte tagit på sig något ansvar för att höja hans rang i världen.

För det femte: Under nästan sju år har jag fått möjlighet att träffa stora islamiska tänkare och framstående lärda från många länder i världen, däribland den arabiska världen. Jag fann att de alla var mycket hängivna Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom). Alla erkände honom som vår tids främste islamiske tänkare. Utanför Pakistan, Indien och Bengalen har ingen islamisk personlighet framfört någon invändning mot Maulanans skrifter. Ändå har Maulanans litteratur översatts i stor omfattning till arabiska och engelska.

Efter att ha läst samma slags framställning av islam i de stora islamiska tänkarnas skrifter i världen har jag fått uppfattningen att de få lärda i vårt land som har utfärdat fatwor mot Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) sannolikt inte har läst Maulanans litteratur ordentligt.

Under trettiotalet och fyrtiotalet av detta århundrade stod Maulana Maududis kraftfulla islamiska politiska tänkande, med frågan om ett odelat Indien kontra Pakistan som utgångspunkt, i motsättning till många stora lärdas politiska ideologier. Det var från deras sida som dessa fatwor spreds. Därför tycks fatworna ha utfärdats av politiska skäl. Det går inte att finna någon stark religiös grund för dessa fatwor.

Fatwor mot Jamaat

Jamaat-e-Islami slösar inte tid på att gräla med dem som utfärdar och sprider fatwor mot Jamaat. De fatwor som sprids av personer som inte kämpar mot falskhetens krafter, som inte har någon konflikt med den moderna jahiliyyan, som inte har något program för iqamat al-din och som inte gör något organiserat för att göra islam segrande, tillmäts ingen betydelse av medvetna muslimer. Kanske är deras avsikt med dessa fatwor att hålla de personer som blint vördar fatwapredikanterna borta från Jamaat.

Jamaat erkänner deras religiösa insatser och hyser ingen fientlighet mot dem. När det gäller den islamiska rörelsen betraktar Jamaat dem inte som motståndare. Jamaats motståndare är de sekularistiska, socialistiska och trångt nationalistiska rörelserna. I den konflikt mellan den sanna religionen och den falska religionen som pågår i landet tjänar dessa fatwor naturligtvis den falska sidan. Trots detta är Jamaat inte bekymrad över fatworna, eftersom Jamaat varken vill göra eller säga något mot dem som utfärdar dem. Jamaat betraktar dem inte som en motståndskraft. Jamaat har ingen kamp med dem.

Av dessa fatwors innehåll framgår att de som utfärdar dem anser vissa uttalanden i Mawlana Maududis böcker vara klandervärda och att de, eftersom han är Jamaats grundare, också anser det nödvändigt att rikta fatwan mot Jamaat. Som jag redan har sagt är det orimligt att betrakta varje uttalande av Mawlana Maududi som Jamaats ståndpunkt. Om en fatwa alls ska utfärdas, bör den riktas mot författaren själv, inte mot Jamaat.

Det är inte nödvändigt att alla instämmer i allt som står i Mawlana Maududis böcker. Om de lärda bland ulama som upptäcker fel i hans skrifter kritiserar dem på ett vetenskapligt sätt, på grundval av argument från Koranen och haditherna, kommer även Jamaats medlemmar att dra nytta av deras kunskap. Ijtihadiska misstag kan begås av vem som helst. Om kvalificerade lärda påpekar sådana misstag blir det en stor tjänst för religionen. Detta är naturligtvis en mycket svår uppgift. Om man i stället anser det lättare att utfärda fatwor utan att utföra detta arbete, höjer det inte de fatwautfärdandes anseende. Där kampen mellan sanning och falskhet pågår blir sådana fatwor ett stöd för falskheten.

Om fatwautfärdarna upprättar en religiös jamaat som är bättre än Jamaat-e-Islami, i syfte att fullgöra det stora ansvaret för iqamat al-din, och arbetare som vi anser att vi genom att ansluta oss till den jamaat de har upprättat skulle lyckas bättre med det mål för vilket vi anslöt oss till Jamaat, nämligen att upprätta islam, skulle vi inte tveka ett ögonblick att lämna denna Jamaat och gå över till deras jamaat. Men när de som inte har något program för iqamat al-din utfärdar en fatwa mot Jamaat och därmed anser sig ha fullgjort sin plikt, förlorar de också sin ställning hos sina medvetna trosanhängare, följare och lärjungar.

Att utfärda sådana fatwor är inte någon verklig tjänst för islam; genom detta kommer deras namn i stället att föras in bland motståndarna till den islamiska rörelsen. Vi har inget annat att säga om sådana tjänare av religionen än att be att Allah ger dem förmågan att förstå detta. I det slutliga efterlivets domstol kommer det att bli uppenbart vilka som arbetade för sanningen och vilka som var medhjälpare åt falskheten.

Jag vädjar till dem som utfärdar fatwor att noggrant överväga den strävan för iqamat al-din som Jamaat-e-Islami bedriver. Jag ber dem att inte använda den kompetens Allah den Allsmäktige har skänkt dem till negativa sysselsättningar, utan till positivt arbete till islams fördel. Om de dessutom, i syfte att reformera Jamaat-e-Islami, påpekar några som helst brister, kommer Jamaat att tacka dem för denna stora tjänst. De som med ett medkännande hjärta försöker åstadkomma sådana rättelser talar inte med fatwornas språk.

Mawlana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) motstånde fatwa

Maulana Sayyid Abul A’la Maududi (må Allah förbarma sig över honom) skrev mer än hundra böcker, stora och små, om islam, däribland en tafsir av den heliga Koranen och en biografi över Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Hans otaliga manliga och kvinnliga läsare finns spridda både i landet och utomlands. Det är inte onaturligt att det finns vissa fel och brister i en persons skrifter när han har skrivit så mycket. Om de som ägnar sig åt kunskapens studium kritiserar hans skrifter på grundval av argument och bevis, kommer det utan tvekan att vara till gagn för och tjäna religionen. Jag har själv haft stor nytta av att läsa vad några personer på subkontinenten har skrivit i denna fråga.

Men vissa personer har tagit citat ur hans olika skrifter och gett dem så förvrängda tolkningar att varje läsare som läser både originalboken och kritikernas skrifter tvingas erkänna att kritiken inte alls överensstämmer med författarens ursprungliga ståndpunkt. Hos vissa kritiker avslöjar deras språkbruk rent av deras fientlighet.

De som är blinda motståndare och fientliga använder inte ett språk som lämpar sig för rättelse, utan tar till fatwans vapen – ja, vissa av deras uttalanden når rent av nivån av grova förolämpningar. De som söker sanningen kan bara bedöma saken om de försöker läsa originalboken. Om de som inte har läst originalboken fattar ett beslut enbart efter att ha läst en kritikers text, kommer det utan tvekan att innebära en orättvisa mot honom. En domare som avkunnar sin dom efter att bara ha hört kärandens klagomål utan att ta del av den anklagades vittnesmål kan aldrig kallas en rättvis domare.

Jag godtar inte ett uttalande som korrekt bara för att Maulana Maududi har skrivit det. De uttalanden som han har lagt fram med bevis från Koranen och sunna godtar jag först efter att ha prövat dem med mitt förnuft och omdöme. Därför tvekar jag inte att godta det som sägs av dem som kritiserar honom på grundval av bevis och argument. Jag anser nämligen inte att Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) är ofelbar. Men eftersom de som talar med fatwans språkbruk, snarare än att rätta till maulanans fel, tycks ha som syfte att vilseleda människor, anser jag inte att deras ord är värda att beakta.

Några lärda i Bangladesh har framfört kraftiga invändningar mot Maulana Maududis (må Allah förbarma sig över honom) bok med titeln ”Khilafat o Mulukiyat”. Bland dessa anser jag utan tvekan att det lilla häftet ”Rättelse av fel”, skrivet av Hazrat Maulana Shamsul Haq Faridpuri (må Allah förbarma sig över honom), är värt att läsa. Maulana Faridpuri hyste stor kärlek till Maulana Maududi och visade även mig stor tillgivenhet. Eftersom jag umgicks nära med honom visste jag att han hade betydande invändningar mot ”Khilafat o Mulukiyat”. Han angrep inte Maulana Maududis avsikt och ansåg inte heller att han var motståndare till de ädla följeslagarna. Av de historiker som Maulana Maududi hänvisade till när han skrev ”Khilafat o Mulukiyat” betraktade Maulana Faridpuri några som shiamuslimer, och han trodde att författaren hade kommit fram till felaktiga slutsatser eftersom han hade godtagit shiamuslimska historikers uppfattningar.

Av det språk Maulana Faridpuri använde i sin kritik av boken ”Khilafat o Mulukiyat” framgår det att han inte hyste någon fientlighet i sitt hjärta och att han skrev med fullständig ikhlas. Detta framgår tydligt redan av namnet ”Rättelse av fel”. Han skrev inte i syfte att vilseleda allmänheten. Överallt där han ansåg att Maulana Maududis skrifter innehöll fel försökte han rätta dem. På vissa ställen i boken finns det emellertid uttalanden som inte överensstämmer med det hövliga språk som var utmärkande för Maulana Faridpuri (må Allah förbarma sig över honom). Allah den Allsmäktige vet om dessa uttalanden har lagts till av någon annan. Bokens förläggare har redan i början lagt till mycket ohövliga uttalanden av några lärda. Därför finns det anledning att misstänka att inte alla uttalanden i boken kommer från Maulana Faridpuri.

Jag ber dem som vill vara rättvisa och söka sanningen att läsa boken ”Khilafat o Mulukiyat” tillsammans med ”Rättelse av fel”, skriven av Maulana Faridpuri (må Allah förbarma sig över honom), och jämföra dem. Svaren på alla de invändningar som framförs i ”Rättelse av fel” finns också i originalbokens senare del. Efter att ha läst boken räcker det att man avstår från att godta de uttalanden där läsaren får intrycket att Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) har gjort fel. Det är inte nödvändigt att allt en författare säger är korrekt.

Men det är djupt beklagligt att vissa kritiker, med utgångspunkt i det som sägs om Hazrat Muawiya (må Allah förbarma sig över honom) i boken ”Khilafat o Mulukiyat”, har försökt bevisa att Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) förtalade och förolämpade de ädla följeslagarna. Av det fientliga språket i deras skrifter får man intrycket att Maulana Maududi skrev boken just i syfte att skapa hat mot följeslagarna. Jag vet däremot inte om de har läst den hänförda och känsloladdade lovprisning av de ädla följeslagarna som finns i maulanans tafsir ”Tafhim al-Qur’an” och andra böcker, i enlighet med Ahl al-Sunnah wa al-Jama’as trosuppfattning. Det som behandlas i ”Khilafat o Mulukiyat” är förbundet med vissa smärtsamma händelser i islams historia, och därför är det omöjligt för den som skriver om denna fråga att samtidigt bevisa att både Hazrat Ali (må Allah förbarma sig över honom) och Hazrat Muawiya (må Allah förbarma sig över honom) stod på den riktiga principens grund. Enligt Ahl al-Sunnah wa al-Jama’as trosuppfattning ingick Hazrat Ali (må Allah förbarma sig över honom) bland de rätt vägledda kaliferna. Hazrat Muawiya (må Allah förbarma sig över honom) erkände inte Hazrat Alis kalifat. Hur kan de då under dessa omständigheter ha samma rang?

Maulana Faridpuri (må Allah förbarma sig över honom) har försökt bevisa att Hazrat Muawiya (må Allah förbarma sig över honom) var en långt mer kompetent kalif än Hazrat Ali (må Allah vara nöjd med honom). Han har hävdat att alla anklagelser mot Hazrat Muawiya (må Allah förbarma sig över honom) är fullständigt falska. Trots detta är det en mycket stor fråga varför den muslimska umman inte anser Hazrat Muawiya (må Allah förbarma sig över honom) tillhöra de rätt vägledda kaliferna.

Trots att Hazrat Muawiya (må Allah förbarma sig över honom) var en sahabi anser Ahl as-Sunna wal-Jama’a honom inte tillhöra de rätt vägledda kaliferna. I stället för att kalla honom kalif kallas han Amir Muawiya (må Allah förbarma sig över honom). Det måste finnas en anledning till detta. Även om historiker erkänner att Hazrat Muawiya (må Allah förbarma sig över honom) utförde stora tjänster för islam, har de beträffande den islamiska kalifatets principer och ideal förklarat att hans politik inte var riktig. Alla som har försökt argumentera till Hazrat Muawiyas (må Allah förbarma sig över honom) försvar har tvingats fastställa att den rätt vägledde kalifen Hazrat Ali (må Allah förbarma sig över honom) var skyldig. Följaktligen är denna historia så problematisk att det i praktiken är omöjligt att anse dessa två ha samma rang.

Därför bör man, av historiska nödvändigheter, inte bedriva onödiga offentliga diskussioner om vad de som behandlar denna fråga säger. Om människor som inte är historiker börjar debattera detta finns det risk för att fitna uppstår.

När Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) diskuterade den islamiska författningens grundprinciper nämnde han Koranen, sunna och ijma som lagens källor. Ijma betyder enhälligt beslut. Den som erkänner att de lärdas enhälliga beslut i Muhammads umma är ett shariarelaterat bevis eller en rättslig grund måste utan tvivel också anse sahabernas ijma vara ett ännu högre bevis.

År 1950 hölls i Karachi, under ledning av Allama Sayyid Sulayman Nadwi (må Allah förbarma sig över honom), en konferens med 31 framstående lärda från alla samhällsskikt, där den islamiska statsförfattningens 22 grundprinciper proklamerades. Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) spelade en betydelsefull roll där. Bland de 31 främsta maulanorna i dåvarande Pakistan intog Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) en framstående position. De som utfärdar fatwor mot en sådan person skadar endast sin egen anseende. Att med argument vederlägga Maulana Maududis (må Allah förbarma sig över honom) uttalanden är naturligtvis en religiös plikt. Men jag ber alla berörda att överväga om spridandet av fatwor verkligen gör någon nytta för religionen.

Det torde inte vara olämpligt att nämna ytterligare en sak här. Några lärda i Pakistan, Indien och Bangladesh har naturligtvis uttalat sig negativt om Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom). Men världens främsta ulama och islamiska tänkare erkänner Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom) som en av den moderna världens främsta lärda och som en stor specialist på islam. Hans tafsir och andra böcker har översatts till fyrtio av världens språk, och genom dem når islams ljus miljontals människor. Därför kommer några få personer i detta land inte att kunna dölja detta ljus genom fatwor. Jag tror att om de läste Maulana Maududis (må Allah förbarma sig över honom) böcker uppmärksamt skulle de faktiskt tycka om dem.

Till de ärade ulama och mashayekh

Jag hyser djup respekt för de ärade ulama och mashayekh. Det är de som är profetens arvtagare. Hos dem finner man kunskap om Koranen och sunna. För outbildade människor finns det ingen annan väg att lära sig religiös kunskap och religiös praktik än att vända sig till dem. Även moderna, utbildade människor har inget annat val än att ta hjälp av ulama och mashayekh om de vill få korrekt kunskap om islam och följa profeten. Omfattande kunskap om religionen måste hämtas från Koranen och haditherna, och att engelskutbildade personer samt personer med högskole- och universitets­examina inte har någon möjlighet utan hjälp av dem som är kunniga på detta område är något jag själv kan vittna om.

Jag hade inte lyckan att studera vid någon qawmi- eller aliyah-madrasa för att inhämta djup kunskap i Koranen, hadith och fiqh. Den lilla kunskap som Allah den Allsmäktige har skänkt mig fick jag genom rättrogna lärda och mashayekh. Eftersom jag på min lärde fars särskilda uppmaning tvingades läsa arabiska som ett av huvudämnena ända till kandidatexamen, försökte jag med den lilla arabiska jag hade tillägnat mig studera något om islam. Redan under min skoltid fick jag möjlighet att läsa böcker på bengali översatta av Hazrat Maulana Ashraf Ali Thanvi (må Allah förbarma sig över honom). År 1938, när jag gick i åttonde klass, blev jag som regelbunden läsare av månadstidskriften Neya’mat djupt fängslad av Hazrat Thanvis (må Allah förbarma sig över honom) välgrundade predikningar. Det var därför som min nära relation med Hazrat Maulana Shamsul Haque Faridpuri (må Allah förbarma sig över honom) uppstod genom att jag översatte Hazrat Thanvis (må Allah förbarma sig över honom) skrifter.

År 1950, några månader före M.A.-examen, påverkades jag av Tabligh Jamaat och gav mig efter examen ut på tre chilla-perioder. Eftersom jag fick möjlighet att göra chilla tillsammans med Hazrat Maulana Abdul Aziz, som var amir för Tabligh Jamaat i detta land, och under Tablighs chilla reste till Hindustan, fick jag genom umgänget med många kvalificerade lärda inspiration att ägna mitt liv åt religionens väg. Genom den möjlighet Allah den Allsmäktige gav mig att arbeta regelbundet inom Tabligh Jamaat i fyra och ett halvt år väcktes hos mig övertygelsen att islam är den enda missionen eller målsättningen i en muslims liv.

År 1952 gav min kontakt med Tamaddun Majlis mig möjlighet att förstå islam som en revolutionär rörelse. Jag började då också studera islam utifrån att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte begränsade sitt liv till det religiösa området, utan genomförde en revolution även i samhällslivet, statsstyret och det ekonomiska livet. Det var genom Tamaddun Majlis som jag för första gången fick möjlighet att läsa några av Maulana Maududis (må Allah förbarma sig över honom) böcker på bengali och engelska.

Därefter fortsatte jag i två år att helhjärtat arbeta inom både Tabligh Jamaat och Tamaddun Majlis. Genom att samtidigt arbeta med dessa två organisationer fick jag möjlighet att noggrant läsa böcker från båda håll. Jag kände då att det var nödvändigt för mig att stanna i Tabligh Jamaat för islams religiösa och andliga sida, medan det var omöjligt för mig att lämna Tamaddun Majlis när det gällde islams politiska, ekonomiska och övriga sidor. Efter att ha tagit emot islam med hela mitt hjärta och min själ som en fullständig livsordning kunde jag inte finna näring för mitt törstande sinne enbart i Tabligh Jamaat eller Tamaddun Majlis. Därför försökte jag finna en fullständig islam genom att förena dessa båda.

På den tiden brukade Tabligh Jamaat hålla sitt stora månatliga ijtema i Lalbagh Shahi-moskén. Jag måste också hålla tal där. När Hazrat Maulana Shamsul Haque Faridpuri (må Allah förbarma sig över honom) hörde de tal om de sex usul som jag höll från Tablighs talarstol, brukade han säga till personer i sin närhet om mig: ”Den här mannen kan inte nöja sig med Tabligh Jamaats program.” Senare, när jag efter mitt inträde i Jamaat-e-Islami gick för att träffa honom, sade han inför många närvarande, som fick bevittna hans ord: ”Sa jag inte att Tabligh Jamaat inte skulle kunna hålla honom kvar?” När jag hörde honom kände jag att tonen från Tamaddun Majlis islamiska revolution kanske redan uttrycktes i mina ord när jag talade från Tabligh Jamaats talarstol. Därför hade en så kunnig person kunnat ana detta. När han uppmuntrade mig efter mitt inträde i Jamaat-e-Islami blev jag ännu mer övertygad.

I förordet till min bok A Guide to Islamic Movement (Vägledning för den islamiska rörelsen), som jag skrev på engelska 1968, skrev jag: ”Genom min far hade jag förstått islam enbart som en religion. Genom Hazrat Maulana Thanvis (må Allah förbarma sig över honom) skrifter och genom umgänget med Maulana Faridpuri (må Allah förbarma sig över honom) förstod jag att islam är en stor mission och att det är trons krav att ägna sitt liv åt den. När jag kom till Jamaat-e-Islami insåg jag att islam är en revolutionär rörelse, genom vilken den troende framför allt är skyldig att försöka upprätta Allahs lag på Allahs jord. Nu erkänner jag tacksamt att Hazrat Thanvi, Tabligh Jamaat, Tamaddun Majlis och Jamaat-e-Islami successivt har inspirerat mig att bli en sann muslim. Genom Jamaat-e-Islami fick jag möjlighet att i detalj lära känna islams fullständiga form.”

Utanför Jamaat-e-Islami hade jag kontakt med några framstående lärda, av vilka jag fick betydande vägledning om religionens olika sidor. Eftersom de hyste tillgivenhet för mig gav de mig möjlighet att på kort tid få mycket stor nytta av dem. Genom Hazrat Maulana Shamsul Haque Faridpuri (må Allah förbarma sig över honom) fick jag lyckan att komma nära en sådan stor lärd som Hazrat Maulana Nur Muhammad Azmi (må Allah förbarma sig över honom). I Bangladesh har jag inte mött någon med så vidsynt sinnelag som dessa två när det gäller respekt för all slags religiöst arbete och alla religiösa organisationer samt en generös inställning till alla. Även om jag inte fick möjlighet att umgås lika nära och länge med andra som med dessa två, lärde jag mig mycket värdefullt om de andra. Bland dem bör särskilt nämnas:

Hazrat Maulana Sayyid Mahmud Mustafa al-Madani, martyr (må Allah förbarma sig över honom)

Hazrat Maulana Muhammad Akram Khan (må Allah förbarma sig över honom)

Hazrat Maulana Abdullahil Kafi al-Quraishi (må Allah förbarma sig över honom)

Hazrat Maulana Atahar Ali (må Allah förbarma sig över honom)

Hazrat Maulana Mufti Dini Muhammad Khan (må Allah förbarma sig över honom)

Hazrat Maulana Mufti Saiyid Amimul Ihsan (må Allah förbarma sig över honom)

Jag har haft lyckan att komma i nära kontakt med många ulama i Pakistan, Hindustan och Bangladesh som tillhör Jamaat-e-Islami. Deras böcker, liksom böcker av många islamiska tänkare utanför Jamaat, har varit min proviant på min religiösa livsväg.

Genom denna diskussion vill jag klargöra att det enligt vår mening inte finns någon annan väg för oräkneliga modernt utbildade människor som vi att få undervisning i islams kunskap och praktik än genom hjälp från ulama och mashayekh. Genom Allahs nåd har idag även studenter vid skolor, högskolor och universitet vänt sig till islam genom Maulana Maududis (må Allah förbarma sig över honom) och andra vördnadsvärda ulamas böcker. I det utbildningssystemet skapas människor vars sinnen, tankar och karaktärer strider mot islamisk kunskap och praktik; den islamiska litteratur som där har väckt en sådan uppmuntrande väckelse är emellertid skriven av ulama.

Det råder inget tvivel om att de studerande och icke-studerande aktivisterna i den islamiska rörelsen, för att förstå islams livsordnings olika sidor och förstå den heliga Koranen i ljuset av Profetens islamiska rörelse, till största delen använder böcker skrivna av Maulana Maududi (må Allah förbarma sig över honom). De får också betydande kunskap från de böcker på bengali av andra tidigare och nutida ulama som har skrivits på grundval av Koranen och haditherna. Men eftersom det inte finns någon möjlighet att klara sig utan Maulana Maududis (må Allah förbarma sig över honom) skrifter, läser alla av nödvändighet hans böcker. Om någon annan hade haft en omfattande islamisk litteratur och deras litteratur hade kunnat bygga en stark rörelse mot islamfientliga åsikter och vägar, skulle många modernt utbildade människor som vi ha kunnat gå denna väg även utan Maulana Maududis litteratur.

Kan ni, ärade ulema och mashayekh, nämna någon annan person vars litteratur kan ge oss en detaljerad undervisning om den islamiska livsordningen på ett språk som passar vår tid? När en lärd i denna situation utfärdar en fatwa mot Mawlana Mawdudi (må Allah förbarma sig över honom), vilken uppfattning kan då de utbildade aktivisterna i den islamiska rörelsen få om honom? När en religiös person säger: ”Jag tycker inte om Mawdudis islam”, uppstår naturligt frågan hos aktivisterna: Det framgår tydligt av Mawdudis (må Allah förbarma sig över honom) skrifter hur mycket han försökte förstå islam. Men ingen har fått möjlighet att veta om den som säger detta själv har gett någon god förklaring av islam. Kan då ett sådant uttalande få tusentals aktivister på fältet att bilda en god uppfattning om honom? Om han hade kunnat lägga fram den korrekta islam och bevisa att han var kapabel att skydda sig mot ”Mawdudis felaktiga islam”, skulle de som kämpar mot det falska för islams skull ha valt honom till ledare och inte ansett det nödvändigt att läsa Mawlana Mawdudis (må Allah förbarma sig över honom) böcker.

Jag vädjar med största ödmjukhet till alla sanningsenliga ulema och mashayekh: var vänliga och ägna lite tid och möda åt att läsa Mawlana Mawdudis (må Allah förbarma sig över honom) tafsir, ”Tafhim al-Qur’an”, som är skriven i sex volymer, samt boken ”Rasail wa Masail”, som i sju volymer besvarar människorna i vår tids otaliga frågor. Fatta inte beslut enbart genom att höra andras kommentarer, utan granska själv och avgör saken. Detta är ett mycket stort ansvar. Vi kommer alla att behöva stå till svars inför Allah.

I dag har så många stora fitna rest sina huvuden mot islam i Bangladesh! Sekularism, språkbaserad nationalism, socialism och annat ägnar sig, med väldiga krafter, åt att försöka utrota det islamiska idealet ur detta land. Alla landets invånare kan se vilka som på det praktiska fältet arbetar för islam i kampen mot dessa fitna och i vilken utsträckning. Alla ser vilka de anti-islamiska krafterna betraktar som sina verkliga fiender. Förtjänar då inte de som på fältet, även vid högskolor och universitet, ägnar sig åt den islamiska rörelsen och mot vilka sekularister och socialister har gått samman, er allas hjälp, medkänsla och stöd?

Går då inte de som, utan att bedriva någon rörelse mot islams fiender, utfärdar fatwor mot den islamiska rörelsen under beteckningen ”Mawdudi-fitna”, indirekt islams fienders ärenden? Om man verkligen hyser omsorg om islam är det naturligt att hjälpa de islamiska aktivister som arbetar på fältet. Om någon anser att något i Mawlana Mawdudis (må Allah förbarma sig över honom) böcker inte överensstämmer med Koranen och hadith, bör han med argument visa vilka felen är. Att på detta sätt påvisa fel skulle vara en stor tjänst för islam, och den islamiska rörelsens aktivister skulle vara tacksamma mot sådana ulema och mashayekh. Men om man, utan att ta på sig denna möda, försöker fullgöra sitt ansvar enbart genom att utfärda fatwor, hur ska då de som utfärdar fatwor kunna vinna en hedersplats hos medvetna människor?

Jag vädjar enträget till ulema och mashayekh att särskilt tänka över och begrunda en sak. Ni har säkert lagt märke till hur de sekularistiska, Indienvänliga och socialistiska partierna i mitt kära hemland Bangladesh, med utländskt stöd, försöker ta makten. Det finns också många organisationer för dessa partier bland studenterna. Ni känner säkerligen till den kamp som Jamaat-e-Islami på det större fältet och Islami Chhatra Shibir bland studenterna för mot dessa anti-islamiska krafter. Begrunda själva vilken plikt de som älskar islam bör ha i denna situation. Är det inte en religiös plikt att hjälpa och stödja Jamaat-e-Islami? Om de anti-islamiska krafterna skulle segra därför att denna plikt inte fullgörs, finns det fortfarande tid att tänka över om ni då kommer att ha möjlighet att fortsätta er nuvarande religiösa tjänst.

Till sist vill jag be er om följande: Om det finns något i de böcker som Mawlana Mawdudi (må Allah förbarma sig över honom) har skrivit som strider mot Ahl al-Sunna wa al-Jama’a, hjälp oss då att identifiera det. Vi tror att vi själva tillhör Ahl al-Sunna wa al-Jama’a. Om det därför finns fel i hans böcker i detta avseende kommer vi under inga omständigheter att godta dem. Jag vill också rikta allas uppmärksamhet på en sak. Vissa återger ibland något som Mawlana Mawdudi (må Allah förbarma sig över honom) har sagt, skilt från huvudbokens sammanhang och utan dess kontext, på ett sådant sätt att förvirring uppstår. Därför är det inte säkert att dra någon slutsats enbart på grundval av ett lösryckt uttalande utan att läsa originalboken.

Jag har omfattande kontakt med otaliga modernt utbildade människor. De flesta av dem har inte god kunskap om ulema. Jag debatterar med dem och förklarar för dem att kunskap om religionen måste hämtas från ulema. Om man inte hyser respekt för dem, varifrån ska man då få kunskap om religionen? För att ulema ska betraktas som värda respekt av modernt utbildade människor måste de, i stället för att kritisera Mawlana Mawdudi (må Allah förbarma sig över honom) i fatwornas språk, påvisa hans fel med avsikten att korrigera. Utbildade människor som är intresserade av att lära känna islam finner Mawlana Mawdudis böcker vara deras främsta stöd. Om fatwor får dessa människor att börja känna bristande respekt för ulema och mashayekh, kommer det att orsaka stor skada för religionen. Men om ni med ett omsorgsfullt språk påvisar hans fel, kommer deras respekt för er att öka ännu mer.

— Slut —