Två ord

Islam är det enda fullständiga livssystemet. Det finns ingen del av människans liv som islam inte har gett korrekt och tydlig vägledning om. Islam kom för att underställa hela människans liv Allahs vägledning. Därför är islam en fulländad rörelse, en total revolution. Att kalla mänskligheten till det islamiska livssystemet är denna rörelses och revolutions främsta verksamhet. Allah den Allsmäktige sände även sin Sändebud till världen med uppdraget att kalla till religionen som en kallare till Allah. En aktivist i den islamiska rörelsen kännetecknas i själva verket av att han är en kallare till Allah.

Detta verk har sammanställts ur verken ”Sīrat-e Sarwar-e Ālam” och ”Khutbāt-e Europe” av århundradets mujaddid och den globala islamiska rörelsens ledare, Maulana Sayyid Abul A’la Maududi (död 1979). I ljuset av Koranen och haditherna tecknas i detta verk en fullständig bild av vilka egenskaper en kallare till Allah måste ha och vilken den korrekta arbetsmetoden för att kalla till religionen är.

Abdus Shahid Nasim

1. Egenskaper hos den som kallar till Allah

(Herr Anis Ahmad, representant för Muslim Students Association of America and Canada, intervjuade den 8 april 1979 Maulana Sayyid Abul A’la Maududi (må Allah förbarma sig över honom), den islamiska rörelsens tänkare i världen och Jamaat-e-Islamis grundare. Intervjun spelades ursprungligen in som en hälsning till M.S.:s årliga konferens, även om den genomfördes i form av frågor och svar.)

M, S, representant

Maulana! Jag framför mitt innerliga tack till er å de sydamerikanska och kanadensiska muslimernas samt M.S.:s vägnar för att ni, trots er svåra sjukdom, tog emot vår inbjudan och gick med på att ge denna särskilda intervju för vår årliga konferens ’79. Det är helt och hållet genom Allahs nåd och ynnest som era och ledarna för Ikhwanul Muslimuns skrifter i Sydamerika fortsätter att snabbt sprida den islamiska rörelsens tankar. I dag väntar otaliga människor i Amerika på att få se er ens för ett ögonblick och höra några råd från er. Det är på grund av deras starka önskan och enträgna begäran som jag har kommit till er.

Fråga: Ärade maulana! Koranen benämner Guds Sändebud (frid vare med honom) som ”dāʿī ilā Allāh”. Vilka egenskaper anser ni, i ljuset av Koranen och den heliga sīran, vara de allra viktigaste för en dāʿī till sanningen?

Svar: Framför mina hälsningar till alla de Guds tjänare i Amerika och Kanada som arbetar för den islamiska rörelsen. (På grund av min sjukdom) kan jag inte tala särskilt länge. Därför besvarar jag kortfattat er fråga:

Det ska vara på arabiska————-

”Vem kan tala bättre än den som kallar till Allah, gör goda gärningar och förkunnar: ’Jag är muslim’?” (Hāmīm as-Sajdah 33)

För att förstå denna vers fulla betydelse måste man komma ihåg att den uppenbarades under de hårda motståndsförhållandena i Mekka. Det var den smärtsamma period då Guds Sändebud (frid vare med honom) och hans följeslagare utsattes för grym förföljelse. Under sådana förhållanden var det ingen enkel sak att säga och förkunna: ”Jag är muslim.” I denna situation och miljö sades först att den människas ord är de bästa som kallar människor till Allah. Med andra ord är det kännetecknande för den som kallar till den rätta vägen att hans kallelse ska vara till Allah. Han får inte ha något världsligt syfte framför sig. Inget annat syfte får få någon plats i hans hjärta. Enligt Koranens lära måste den första egenskapen hos den som uppriktigt kallar till Allah vara att han kallar till Allahs enhet (tawḥīd). Han ska kalla på följande sätt: O människor, dyrka, lyda eller tillbe ingen annan än Allah. Frukta ingen annan än Allah. Hoppas inte på eller åtrå något från någon annan än Honom. Lyd endast Allahs befallningar och föreskrifter. Följ endast Hans lag.

Vad människan än gör på jorden gör hon det med tanken: Vem tjänar och lyder jag, och inför vem måste jag stå till svars? Målet och syftet med all mänsklig aktivitet och strävan bör vara att vinna Allahs välbehag genom att forma sitt personliga och sociala liv i enlighet med de föreskrifter som Allah och Hans Sändebud (frid vare med honom) har anvisat.

För det andra har det sagts att den som kallar till den rätta vägen måste smyckas med goda gärningars skönhet. Han måste utföra goda gärningar. Om man tänker efter blir denna punkts innebörd tydlig. Saken är den att om den som kallar andra inte själv lever ett gott och rättskaffens liv, får hans kallelse ingen verkan alls. Den blir helt verkningslös. Den som kallar människor till något måste själv först bli en förebild för detta. Inte ens den minsta avvikelse från lydnaden mot Allah får finnas i hans liv. Hans moraliska karaktär måste vara sådan att ingen kan finna ens en enda brist hos honom. Människorna i hans omgivning, hans samhälle, hans vänner, närstående och släktingar ska kunna säga: ”Bland oss finns en människa med hög och ren karaktär.”

Tillsammans med Koranen finner vi exakt samma lära i den heliga sīran. Guds Sändebuds (frid vare med honom) välsignade liv vittnar om att det, när han började kalla till den sanna religionen från Allah, inte fanns en enda person i det samhälle där han hade tillbringat fyrtio år av sitt liv som inte vittnade om och berömde hans höga moraliska karaktär. Ju närmare en person stod honom, desto mer fäst blev han vid honom. Det var just de människor för vilka ingen enda sida av hans liv var dold som först erkände hans profetskap.

Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne)

Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) var under de gångna femton åren Profetens (frid vare med honom) ständiga följeslagare i äktenskapet. Hon var inte någon ung kvinna. Tvärtom var hon betydligt äldre än Profeten (frid vare med honom). När han fick sitt profetskap var hon femtiofem år gammal. En sådan äldre, erfaren och intelligent kvinna, som under de gångna femton åren hade sett honom på nära håll som hustru, utan någon slöja mellan dem, kunde inte vara ovetande om någon av sin makes brister. En hustru kan visserligen delta i sin makes otillåtna handlingar för att uppnå ett världsligt mål, men under inga omständigheter kan hon gå med på att han kan vara profet eller att han bör vara profet. Hazrat Khadija (må Allah vara nöjd med henne) var däremot så djupt övertygad om och trodde så starkt på Profeten (frid vare med honom) att hon, när han berättade för henne om händelsen då han fick sitt profetskap, utan att tänka ens ett ögonblick och utan minsta tvekan genast trodde på honom och bekräftade hans profetskap.

Hazrat Zayd (må Allah vara nöjd med honom)

Den andre av dem som kände honom på allra närmaste håll var Hazrat Zayd ibn Haritha (må Allah vara nöjd med honom). Han kom till Profetens (frid vare med honom) hushåll som slav. Han kom till detta hem när han var femton år gammal. När Profeten (frid vare med honom) fick sitt profetskap var Zayd trettio år gammal; med andra ord hade han under hela femton år bott i Profetens (frid vare med honom) hem och fått möjlighet att se och förstå honom i varje aspekt av hans liv. Hans uppfattning om Profeten (frid vare med honom) blev ännu tydligare genom en händelse. Det som hände var att han som barn försvann från sina föräldrar. Ödet förde honom till Profeten (frid vare med honom). När hans far och farbröder fick veta att deras son levde som slav på en viss plats, kom de till Mecka. Detta inträffade innan Profeten (frid vare med honom) fick sitt profetskap. De kom och sade till Profeten (frid vare med honom):

”Om ni befriar vår pojke skulle det vara en stor välgärning mot oss.”

Han sade: ”Jag ska kalla på pojken. Om han vill följa med er, ska jag låta honom ge sig av med er. Men om han vill stanna hos mig, är jag inte en sådan man som med tvång stöter bort någon som vill stanna hos mig.”

Som svar på detta sade de: ”Ni talar verkligen rättvist. Kalla på Zayd och ta reda på saken.” Han lät kalla på Zayd. När Zayd kom fram frågade Profeten (frid vare med honom) honom:

”Känner du dessa män?”

Zayd sade: ”Ja, det stämmer! Detta är min far och min farbror.”

Profeten (s.a.w.) sade: ”De har kommit för att ta dig hem. Du kan följa med dem med glädje om du vill.”

Hans far och farbror sade också samma sak: ”Vi vill ta dig med oss.” Hazrat Zayd ibn Haritha svarade: ”Jag har sett sådana vackra egenskaper hos denne man att jag, efter att ha sett dem, inte vill lämna honom och återvända till min far, farbror och övriga släktingar.”

Detta var hans tjänares vittnesmål om Profeten (s.a.w.). En tjänare känner tacksamhet gentemot sin herre. Men han kan inte bli så hängiven och tillgiven att han tror på sin herre. För att en tjänare ska tro måste hans herre uppvisa så högtstående karaktär, gott uppförande, renhet och ädla moraliska egenskaper att tjänaren utan minsta tvekan accepterar att hans herre verkligen är en profet. Man måste också komma ihåg att Hazrat Zayd inte var en person med någon blygsam begåvning. Efter att statsstyret hade upprättats i Medina anförtroddes han befälet över många slag. Detta vittnesmål om Profeten (s.a.w.) är alltså ett vittnesmål från en så kompetent person.

Hazrat Ali (ra)

Hazrat Abu Bakr (ra) hade under de tjugo åren före profetskapet möjlighet att se och lära känna Profeten (s.a.w.) som en nära vän. De var vänner; den ene var Muhammad (s.a.w.) och den andre Abu Bakr (ra). En vän tycker mycket om en annan vän och berättar sina innersta tankar för honom, men kan aldrig bli så hängiven att han accepterar honom som profet. Att Hazrat Abu Bakr (ra) utan minsta tvekan erkände hans profetskap bevisar att han under dessa långa tjugo år hade funnit Profeten (s.a.w.) vara en förebild för ren karaktär samt ett högtstående sätt och uppförande. Därför erkände han utan tvekan hans profetskap och förklarade: En person med så högtstående karaktär måste kunna vara profet, och han borde verkligen också vara profet.”

Hazrat Ali (ra)

Jag nämnde inte Hazrat Ali (ra) först eftersom han då var tio år gammal. Han hade vuxit upp i Allahs Sändebuds (s.a.w.) hem. Men även ett tioårigt barn är medvetet om den personliga livsföringen hos den man bor hos och vistas tillsammans med. Särskilt när det gäller en person med en begåvning som Hazrat Ali innebar hans erkännande av profetskapet redan i så unga år att han var medveten om Profetens (s.a.w.) kärlek, gränslöst rena karaktär samt höga sätt och värdighet.

Genom de främsta exemplen på goda gärningar blev det klart att den som kallar människor till något måste forma sitt eget liv helt efter måttstocken för denna kallelse; hans personliga liv måste vara ett verkligt vittnesbörd om och en avbild av hans kallelse. Han måste besitta en så ren karaktär och så hög moral och ett så ädelt uppförande att människor påverkas av hans ord när han träder fram på fältet med kallelsen till Allah, att hans handlingar vittnar om hans kallelse och att människor måste erkänna: Denne man kan inte annat än tala sanning. Oavsett om människor accepterar hans kallelse eller inte, måste de erkänna att allt denne man säger säger han uppriktigt; denna trosuppfattning, denna princip och denna kallelse är hans livsordning. Därför sade även Abu Jahl, profeten (fvmh.)s närmaste fiende, en gång:

”Muhammad (fvmh.), vi kallar dig inte för lögnare. Vi kallar den kallelse som du har kommit med för lögn.” Med andra ord var även den värsta fienden ett vittne om hans sanningsenlighet. Detta är renheten i den moraliska karaktären och upphöjdheten i natur och uppförande.

Den tredje egenskapen har beskrivits så här:

…och han förklarar: ”Jag är muslim.”

För att förstå innebörden av detta måste man hålla den miljö i det ädla Mekka i åtanke som jag nämnde tidigare. Under denna period av profetskapet var det inte någon enkel eller obetydlig sak för en person att förklara: ”Jag är muslim.” Det var snarare detsamma som att uppmana vilda rovdjur att angripa honom. Här blir alltså denna egenskap hos den som kallar till den sanna religionen tydlig: han är inte bara en som kallar till Allah och inte bara en som äger rena gärningar, utan han förnekar eller döljer inte heller att han är muslim inför de värsta fienderna och i en ytterst fientlig miljö. Han känner varken skam, tvekan eller rädsla inför att erkänna och förkunna att han är muslim. Han förklarar tydligt: ”Ja, jag är muslim; låt var och en göra vad han vill.” Med andra ord måste en viktig egenskap hos den som kallar till den sanna religionen vara att han är mycket beslutsam och modig. Att kalla människor till Allahs väg är inte en feg och räddhågad människas uppgift. Den som bryter samman vid minsta motgång kan aldrig kalla människor till Allahs väg. Den som är värdig att kalla människor till Guds väg är den som har mod nog att stå med islams fana även i den hårdaste fiendskap, i en miljö av motstånd och i ytterst farliga omständigheter, utan att bry sig om följderna. Profeten (fvmh.) var själv ett verkligt och fullkomligt exempel på sådant mod. I den ytterst fientliga miljön i Mekka framförde han kallelsen öppet. Han fullgjorde plikten att vittna om sanningen och höll denna rörelse levande bland just de människor som törstade efter hans blod och som inte sparade någon möda i att utsätta honom och hans följeslagare för extrem grymhet och förföljelse. Även under denna hårdaste fientlighet, förföljelse och olycka framförde han kallelsen oavbrutet i tretton år. Efter att han nått Medina och mötte den miljö som uppstod där samt de fruktansvärda striderna, tog hans steg aldrig tillbaka. När muslimerna i slaget vid Hunayn nästan stod inför nederlag, stod profeten (fvmh.) själv inte bara orubbligt kvar på slagfältet, utan gick också fram mot fiendernas led och dolde inte vem han var. Han sade:

Arabiska kommer att vara——————

”Inte det minsta av lögn finns i mig; jag är en profet. Veta att jag är Abd al-Muttalibs sonson.”

Han uttalade detta på slagfältet under sådana krigsförhållanden att han befann sig inom räckhåll för fiendens angrepp och endast hade två eller tre följeslagare kvar vid sin sida. Även då visade hans förklaring ”Jag är en profet” tydligt att en dā‘ī ilallāh måste vara så modig och djärv. Om den som kallar till Allah inte är utrustad med egenskaper som mod, beslutsamhet och tapperhet, är han inte ens värdig att beträda denna väg. Även om han beträder den, kan han på grund av sin rädsla och svaghet i stället bli orsaken till skada för hela rörelsen.

Detta är vad jag har lagt fram inför er. Om man begrundar dessa ord blir det tydligt att just dessa ord utgör ett helt program för att kalla människor till Allahs väg. I enlighet med detta är det möjligt att verka på vilken plats och under vilka förhållanden som helst.

2. Da’wat ilallah

En kort redogörelse för dawahns inledande skede:

Allah den Allsmäktige utsåg Sin tjänare Muhammad (över honom vare frid) i den berömda centrala staden Mecka i Arabien till att fullgöra profetskapets uppdrag och befallde honom att påbörja detta dawah-arbete i sin egen stad och bland sin egen stam, Quraysh. Vid början av detta arbete gavs han den vägledning som behövdes, och den omfattade huvudsakligen tre slags innehåll:

För det första undervisades Profeten i hur han själv skulle förbereda sig för att bära detta stora ansvar och på vilket sätt och enligt vilka metoder han skulle arbeta.

För det andra lades grundläggande kunskap fram om den sanna verkligheten och dess mysterier, och de allmänt utbredda missuppfattningarna i samhället om de djupare sanningarna bemöttes—missuppfattningar som hade fått deras livsföring att ledas in på en mycket felaktig väg.

För det tredje gavs en kallelse till det sanna sättet att leva och en analys av de grundläggande karaktärsprinciper i den gudomliga vägledningen, vars efterföljande rymmer mänsklighetens eviga välfärd och lycka.

Som inledning till dawahn sammanfattades denna vägledning från det första skedet i några korta och koncisa budskap: klara och flödande, ytterst söta och melodiska, mycket inflytelserika och utsmyckade med en förfinad litterär dräkt anpassad efter smaken hos dem som de riktade sig till. Därför trängde de in i åhörarnas hjärtan och sinnen som pilar; tack vare den ljuva harmonin i uttrycken började människorna, hänförda, att uttala dem och recitera dem.

Framför allt präglades det starkt av den lokala tankevärlden. Även om det eviga sanningen diskuterades, hämtades argument, bevis, vittnesmål och exempel för att bevisa dess sanningshalt från det närliggande samhället och dess omgivningar, som åhörarna hade ingående kännedom om. Där behandlades deras egen historia, deras nationella traditioner, de företeelser de dagligen iakttog samt deras trosföreställningar, moraliska karaktär och sociala brister, så att de skulle påverkas djupt av detta.

Denna första fas av da’wa varade i ungefär tre till fyra år. (Av dessa utgjorde tre år perioden med hemlig da’wa.) Under denna fas visade sig reaktionerna på den ädle Profetens (frid över honom) da’wa på tre sätt:

1) Några rättfärdiga och sanningssökande människor antog denna da’wa och beredde sig på att sluta sig samman i den muslimska umman.

2) Ett stort antal människor, upptagna av okunnighet, själviskhet eller blind kärlek till ärvda sedvänjor, beslöt sig bestämt för att motsätta sig den.

3) Efter att ha överskridit Qurayshs och Makkahs gränser trädde denna nya da’was budskap in på ett betydligt vidare område.

Därefter började denna da’was andra fas. Under denna fas inleddes en häftig och livsavgörande konflikt mellan den islamiska rörelsen och den gamla jahiliyyan, vars följder fortsatte i åtta eller nio år. Inte bara i Makkah och inte bara bland Quraysh, utan i större delen av Arabien satte anhängarna av den gamla jahiliyyan in all sin kraft för att utplåna denna rörelse. De började göra allt de kunde för att försvaga och tillintetgöra den. De inledde häftiga angrepp med falsk propaganda, förtal, anklagelser, tvivel och alla slags listiga frågor. De började väcka olika slags agitation och uppvigling i folkets hjärtan. De försökte hindra främmande människor från att höra den ädle Profeten (frid över honom). De utsatte dem som antog islam för den mest brutala förföljelse och tortyr. På det ekonomiska och sociala området bröt de alla förbindelser med dem. De utsatte dem för så obeskrivlig förföljelse och förtryck att många av dem tvingades lämna sina hem och emigrera till Habasha två gånger, och till slut måste de alla för tredje gången emigrera till Madinah. Trots detta häftiga motstånd och de ständigt växande hindren fortsatte rörelsen att spridas kraftigt. Det fanns ingen klan eller familj i Makkah från vilken åtminstone en person inte hade antagit islam. Detta var orsaken till att de flesta av islams fiender blev så hätska fiender: deras egna bröder, brorsöner, söner, svärsöner, döttrar, systrar och svågrar hade inte bara antagit den islamiska da’wa, utan hade blivit självuppoffrande anhängare och hjälpare till islam. Deras egna älskade barn hade rest sig i kamp mot dem. Det mest anmärkningsvärda var dessutom att de som bröt med den gamla jahiliyyan och anslöt sig till denna nya rörelse erkändes även i det jahilitiska samhället som dess allra bästa människor. Genom att ansluta sig till denna rörelse blev de så mycket mer rättfärdiga, sanningsenliga och ägare av en ren moralisk karaktär att själva denna revolutionära gärning tydligt visade rörelsens överlägsenhet och särprägel inför hela världen. Under denna långa och svåra konflikt lät Allah, allt efter tid, möjlighet och behov, uppenbare sådana känsloladdade tal till sin Profet att de innehöll havets svallande ström, flodvågens oemotståndliga kraft och eldens skarpa hetta. I dessa tal förklarades å ena sidan de troendes första ansvar och plikter. Medvetenheten om ett liv i gemenskap väcktes hos dem, och de tränades i gudsfruktan, ädel karaktär, ren läggning och ett rent liv. De fick lära sig hur den sanna religionen skulle förmedlas. De uppmuntrades genom löftet om framgång och det glada budskapet om paradiset. De eggades att med tålamod, fasthet och högt mod kämpa och sträva på Allahs väg. En så oemotståndlig iver till uppoffring, offer och självuppoffring väcktes inom dem att de blev redo att möta alla faror, olyckor och motståndets skyhöga vågor. Å andra sidan varnades de motståndare, sanningsavvisande och människor som var nedsänkta i likgiltighetens sömn genom att deras uppmärksamhet riktades mot de skräckinjagande öden som drabbat folk vars historia de kände väl. De uppmanades att ta lärdom genom hänvisningar till de lämningar som de dag och natt färdades förbi under sina resor. Tawhid och tron på det hinsides bevisades genom de tydliga tecken på himlen och jorden som dag och natt framträdde inför deras ögon och som de i varje ögonblick av sina liv såg och upplevde. Villfarelsen i shirk, godtycklighet, förnekandet av det hinsides och blind efterföljelse av förfäderna bevisades med tydliga argument och bevis som påverkade deras sinnen och tankar. Därefter skingrades alla deras tvivel och misstankar. Varje fråga fick ett förnuftigt svar. Tydliga lösningar lades fram på de komplicerade problem som plågade deras sinnen eller skapade tvivel hos andra. Den omgivande jahiliyyan belägrades från alla håll på ett sådant sätt att den inte längre hade ens en smula utrymme kvar i förnuftets och samvetets värld. Samtidigt varnades de för Allahs vrede och förbannelse, domedagens skräckinjagande gestalt och helvetets hårda straff. De tillrättavisades och förebråddes för sin dåliga karaktär, sitt felaktiga levnadssätt, sina jahilitiska sedvänjor, sitt motstånd mot sanningen och sin förföljelse av de troende. De stora principerna för moralisk karaktär och samhällsordning, vilka utgör grunden för den sanningsbaserade civilisation som Allah har utvalt, lades fram för dem i detalj.

Denna fas bestod i sig av olika etapper, och i varje etapp blev da’wa-arbetet mycket mer omfattande och vittgående. Ansträngningarna och motståndet blev också allt intensivare. Rörelsen ställdes inför otaliga grupper och fraktioner med olika uppfattningar och inbördes motstridiga aktiviteter. Följaktligen blev också ämnesvariationen i de budskap som kom från Allah allt bredare. Om man betraktar den detaljerade vägledning som gavs den ädle Profeten (frid över honom) för att fullgöra detta stora ansvar för den islamiska da’wa, kan man lätt förstå vilken storslagen moralisk kraft som banade väg framåt under perioden av häftigt motstånd i Makkah och vilken inflytelserik kraft som uppmuntrade dem som deltog i denna rörelse att mäta sig med alla krafter och tåla alla prövningar utan att tveka. Nedan beskriver vi denna vägledning punkt för punkt:

Visdom och den goda förmaningens metod vid förmedlingen av daʿwah

Det arabiska lyder:————————–

”Kalla människorna till din Herres väg med hikmah och god förmaning.” (An-Nahl 125)

Här sägs det att två metoder måste följas mycket strikt när religionens daʿwah förmedlas. Den ena är hikmah och den andra är den goda förmaningen.

”Att tillämpa hikmah i daʿwah innebär att man inte förmedlar daʿwah på ett dumt sätt, som dårar gör. Man måste i stället tala klokt och förstå åhörarens sinnelag, förmåga och fattningsförmåga, samt tala på lämplig plats, vid rätt tid och under rätt omständigheter. Det är inte rätt att försöka räta ut alla slags människor med samma käpp. När man förmedlar daʿwah till en person eller en grupp måste man först fastställa deras sjukdom. Därefter måste man behandla den med sådana argument och bevis som förmår rycka upp alla sjukdomars rötter ur djupet av deras sinnen.”

”Mawʿizah hasanah”, eller god förmaning, har två betydelser. För det första får man inte nöja sig med att försöka övertyga och tillfredsställa åhöraren enbart genom argument och bevis; man måste också väcka hans känslor. Det räcker inte att enbart vederlägga orätt och villfarelse med argument; man måste också väcka det medfödda avståndstagande och den avsky mot orätt som finns hos människan och varna henne för dess onda konsekvenser. För att förklara vägledningens och goda gärningars skönhet och renhet räcker inte rationella och intellektuella bevis; samtidigt måste man väcka åhörarens dragning till och kärlek för dem. För det andra måste förmaningen ges med medkänsla, uppriktighet och innerlig omtanke. Åhöraren får aldrig känna att den som förmanar honom ser ner på honom och, medan han anser sig själv vara stor, hånar honom. Man måste i stället skapa en sådan atmosfär att åhöraren kan känna att det verkligen finns innerlig omsorg och medkännande vädjan i den förmanandes hjärta för hans förbättring, och att han faktiskt önskar honom väl.”

I samtal och diskussioner finns inget behov av att visa upp sin förmåga till debatt, polemik eller lärdom och intelligens. Man måste avstå från hätska diskussioner, förtal och sårande angrepp. Syftet med diskussionen eller samtalet får inte vara att besegra motståndaren eller att slå på trumman för sin egen pratsamhet. Tvärtom måste diskussioner och samtal i daʿwah-arbetet vara behagliga. Den som förmedlar daʿwah måste uppvisa hög grad av artighet och anständighet. Det man säger måste styrkas med övertygande och livfulla argument och bevis. Under inga omständigheter får envishet, vrede eller hätskhet väckas i åhörarnas hjärtan. Man måste försöka förklara sitt budskap för dem på ett mycket enkelt och tydligt sätt. När det märks att åhöraren börjar ägna sig åt spetsfundig argumentation måste man genast avsluta diskussionen med honom, så att han inte går ännu längre på villfarelsens väg.

Att kalla till sanningens väg kräver ett lugnt sinne och den bästa metoden anpassad efter omständigheterna:

Den arabiska texten lyder————

”Säg till Mina tjänare att de ska tala på bästa sätt. Satan försöker i själva verket skapa osämja och splittring mellan dem. Satan är sannerligen människans uppenbara fiende. Er Herre känner bäst till ert tillstånd. Om Han vill kan Han visa er barmhärtighet, och om Han vill kan Han straffa er. Och Profet, Vi har inte sänt dig för att vara deras ombud.” (Banī Isrāʾīl 17:53–54)

Det innebär att de troende, när de samtalar och diskuterar med de otrogna, avgudadyrkarna och dem som motsätter sig deras religion, inte ska tala lögnaktigt, överdrivet eller förhastat. Oavsett hur orättvisa och motbjudande saker motståndarna än säger får muslimerna under inga omständigheter uttala något osant eller orättvist, och i vredesmod får de inte svara på ett olämpligt uttalande med ett annat olämpligt uttalande. De ska tala med kallt huvud och väga sina ord noggrant, i enlighet med situationen. Varje ord de säger ska vara rätt och sant samt värdigt deras ädla kallelse.

Om ni någon gång, när ni försöker besvara motståndarnas ord, känner att vredens eld flammar upp inom er och att ert humör håller på att gå över styr, ska ni genast förstå att detta är Satans verk. Han hetsar upp er för att arbetet med att kalla till religionen ska förstöras. Han vill att ni liksom era motståndare ska överge arbetet med reform och rättelse och ägna er åt samma slags gräl och splittring som han vill hålla hela mänskligheten indragen i.

Det kan aldrig komma ur de troendes munnar att vi är paradisets invånare medan den och den personen eller de och de människorna är helvetets invånare. Avgörandet i denna sak ligger hos Allah. Även Profetens uppgift är begränsad till att kalla människor. Han har inte fått nycklarna till människornas öden anförtrodda åt sig, så att han skulle kunna avgöra barmhärtighet för den ene och straff för den andre.

Kallelsens förkunnares ställning och ansvar:

Den arabiska texten lyder———-

”Se, från er Herre har ett ljus av insikt nått er. Den som handlar med hjälp av sin synförmåga gör det till sitt eget bästa, och den som väljer blindhet skadar endast sig själv. Jag är inte er väktare.” (Al-Anʿām 6:104)

”Jag är inte satt att vaka över er” betyder: Mitt enda ansvar är att lägga fram för er det ljus som har kommit från er Herre. Därefter är det er sak att öppna ögonen och se eller låta bli att se. Det har inte ålagts mig att med tvång öppna ögonen på dem som håller dem stängda och visa dem det de inte vill se.

Arabiskan ska vara———

”O profet! Följ den uppenbarelse som har sänts ned till dig från din Herre. Det finns ingen gud utom Honom. Bekymra dig inte om avgudadyrkarna. Om Allah hade velat det, skulle de inte ha satt medhjälpare vid Hans sida. Jag har inte utsett dig till väktare över dem. Du är inte heller satt att vara deras konstapel.” (Al-Anʿām 106–107.)

Innebörden av detta är att du har utsetts till dāʿī och förkunnare, inte till polisman. Du behöver inte springa efter dem. Ditt ansvar är att lägga fram detta ljus inför människorna och, efter bästa förmåga, inte brista i att fullgöra din plikt att klargöra sanningen. Om någon därefter inte vill anta denna sanning, låt honom då avstå. Du har inte fått i uppdrag att göra människorna till sanningsanhängare. Det ingår inte heller i ditt ansvar och din redovisningsskyldighet att ingen anhängare av det falska får finnas inom gränserna för ditt profetskap. Oroa därför inte ditt hjärta med frågan hur blinda människor ska få syn eller hur de som inte vill öppna ögonen ska fås att se. Om Allahs vilja hade varit att ingen anhängare av det falska skulle få finnas i världen, varför skulle Han då ha behövt låta detta utföras genom dig? Skulle inte en enda skapande () vink från Honom ha kunnat göra alla människor till sanningsanhängare? Men detta har inte varit avsikten från början. Avsikten är att människan ska få frihet att välja mellan det rätta och det falska. Därefter ska hon prövas genom att sanningens ljus läggs fram för henne: vilket av dessa två väljer hon? Den rätta handlingslinjen för dig är därför att fortsätta vandra på den raka, rätta vägen i ljuset av det ljus som har visats dig, att ta dem som antar denna daʿwa till ditt hjärta och aldrig överge deras sällskap, hur obetydliga och värdelösa de än må vara i världsligt avseende. Men spring inte efter dem som inte antar denna daʿwa. Låt dem gå mot det olyckliga slut som de själva vill nå och som de envist håller fast vid för att nå.

En enkel metod för att förkunna dīn

Arabiskan ska vara———

”Och, o profet! Jag gör den enkla vägen tillgänglig för dig. Fortsätt därför att förmana, om förmaningen är till nytta.”

Det vill säga: O profet! Jag vill inte göra det svårt för dig att förkunna dīn. Det är inte ditt ansvar att få de döva att höra eller att visa de blinda vägen. Jag ger dig en enkel metod. Den är att du ska fortsätta att förmana så länge du märker att någon är beredd att dra nytta av det. Frågan återstår då: vem är beredd att dra nytta av det och vem är det inte? Svaret på denna fråga kommer i själva verket att visa sig genom den allmänna daʿwan och tabligh. Därför måste det allmänna tabligh- och förkunnarbetet fortsätta. Dess syfte ska emellertid vara att bland Allahs tjänare söka efter dem som, efter att ha dragit nytta av denna nasiha, kommer att följa den rätta vägen. Det är i själva verket dessa människor som förtjänar att vara ditt innersta mål, och din uppmärksamhet ska uteslutande riktas mot att undervisa och fostra dem. Det finns inget behov av att lämna dessa och ägna dig åt dem som du genom erfarenheten kommer att veta inte vill anta denna nasiha.

Vilka är de viktiga människorna ur perspektivet att förmedla religionen?

Den arabiska texten lyder————-

’Och du, Profet! Avvisa inte dem som åkallar sin Herre morgon och kväll och ständigt söker Hans välbehag. Du är inte ansvarig för deras räkenskap, och de är inte ansvariga för din räkenskap. Om du ändå avvisar dem kommer du att räknas bland de orättfärdiga.’ (Al-An‘am 52)

Bland dem som i början trodde på Profeten (frid vare med honom) var många fattiga och arbetande människor. Bland de frågor som Qurayshs framstående ledare och välbärgade personer ställde om Profeten (frid vare med honom) fanns också denna: ”Runt honom har ju endast slavar, frigivna slavar och människor från de lägre samhällsklasserna i vårt folk samlats.” De brukade hånfullt säga: ”Vilka ädla människor denne man har som följeslagare och i sitt följe! Bilal, Ammar, Suhayb och Khabbab – var det just dessa människor som Allah fann värdiga att välja ut bland oss?” De nöjde sig inte med att förlöjliga de troendes fattigdom, utan hånade dem också för eventuella karaktärssvagheter som de hade visat före sin tro och sade: ”En person vars karaktär fram till igår var sådan och som hade gjort sådana och sådana saker – även han tillhör tydligen denna utvalda grupp.” I vers 53 i just suran Al-An‘am återges deras uttalande: ”Är det dessa som Allah har visat nåd och välvilja bland oss?” Denna vers är ett svar på just dessa påståenden. Versens innebörd är: Avvisa inte dem som kommer till dig i sitt sökande efter sanningen bara för att visa hänsyn till de framstående. Även om någon hade begått ett brott före sitt antagande av islam är du inte ansvarig för det.

Berättelsen om Ibn Umm Maktum

En gång satt några av Makkas ledare och samhällsframstående män i Profetens (frid vare med honom) sammankomst. Profeten (frid vare med honom) försökte uppmuntra dem att anta islam.¹ Under tiden kom en blind man vid namn Ibn Umm Maktum till Profeten (frid vare med honom) och ville fråga honom något om islam. Eftersom Profeten (frid vare med honom) ogillade att bli störd vid detta tillfälle ägnade han honom ingen uppmärksamhet. Det var med anledning av denna händelse som suran Abasa uppenbarades från Allah den Allsmäktige:

Den arabiska texten lyder———

’Han rynkade pannan och vände sig bort, eftersom den blinde kom till honom.’ (Abasa 1–2)

När man ytligt betraktar talets inledning verkar det som om denna sura tillrättavisar och förebrår den ädle Profeten (frid över honom) för att han visade ointresse för den blinde mannen och intresse och uppmärksamhet för de stora ledarna. Men när man betraktar hela suran i dess helhet blir det tydligt att den framför allt uttrycker ett yttersta missnöje med de otrogna Quraysh-ledarna, som på grund av sin högmodighet, självgodhet och ovilja mot sanningen avvisade den ädle Profetens (frid över honom) sanningsenliga da‘wa med avsky. Samtidigt undervisades den ädle Profeten (frid över honom) om den riktiga metoden för att sprida religionen, och han fick förstå att de metoder han hade använt i det inledande skedet av sitt uppdrag som sändebud inte var riktiga. Att han visade ointresse för en blind man och riktade sin uppmärksamhet mot Quraysh-ledarna berodde inte på att han ansåg dessa framstående män vara ädla och värdiga, medan han betraktade den stackars blinde mannen som obetydlig. Det berodde inte heller på att det, må Allah förskona oss, fanns någon moralisk skevhet hos honom, för vilken Allah den Upphöjde här tillrättavisade och förebrådde honom. Nej, saken förhåller sig inte alls så. Det verkliga förhållandet är att när en förkunnare eller da‘i för ett ideal börjar sitt da‘wa-arbete, är hans naturliga mål att samhällets inflytelserika personer ska anta denna kallelse, så att förkunnelsearbetet blir lättare. Om da‘wa däremot sprids brett bland vanliga människor utan inflytande och anseende, svaga och oförmögna, uppstår ändå ingen större skillnad i det väsentliga. I början av da‘wan hade den ädle Profeten (frid över honom) ungefär denna handlingslinje. Den främsta orsaken var hans uppriktiga hängivenhet och djupa omsorg om den religiösa da‘wans framgång. Hans mål var inte att visa de rika respekt och förakta de små. Men Allah den Upphöjde gjorde klart för honom att detta inte var den riktiga och korrekta metoden för islamisk da‘wa. Ur denna da‘was perspektiv är det i stället de människor som söker sanningen som har betydelse, hur svaga, inflytelselösa och oförmögna de än må vara. Däremot är de som saknar kärlek till sanningen helt betydelselösa ur denna rörelses perspektiv, hur högt ansedda de än må vara i samhället. Islams kallelse ska alltså förvisso förmedlas till alla, men ditt mål och ditt intresse ska riktas mot de människor hos vilka det finns beredskap att ta emot denna stora sanning. Att fortsätta framföra da‘wa enbart inför dessa högmodiga och arroganta människor, som på grund av sin stolthet och självgodhet tror att de inte behöver dig utan att det är du som behöver dem, är i högsta grad förnedrande för denna upphöjda da‘was höga värdighet. Med anledning av detta säger Allah den Upphöjde:

Det ska vara på arabiska——–

”O Profet! Hur kan du veta? Kanske skulle han renas eller ta emot förmaningen, och förmaningen skulle vara till nytta för honom. Den som visar sig likgiltig ägnar du din uppmärksamhet åt, trots att du inte är ansvarig för honom om han inte renas. Men den som skyndar till dig och fruktar, honom visar du ointresse. Aldrig! Detta är förvisso en påminnelse. Den som vill kan ta emot den.”

Här nämns den grundläggande princip som den ädle Profeten (frid över honom) vid denna tid försummade när det gällde att sprida religionen. För att förklara detta tillrättavisade Allah den Upphöjde först den ädle Profeten (frid över honom) för hans bemötande av Ibn Umm Maktum. Därefter klargjorde Han vad som bör tillmätas verklig betydelse av dem som förkunnar den sanna religionen, och vad som inte bör göra det. Den ene personen kännetecknas av att hans yttre tillstånd tydligt visar att han söker sanningen och är rädd och förskräckt för att genom att följa det falska drabbas av Guds vrede. Därför kommer han själv till Profeten för att få kunskap om den rätta vägen. Den andre personen kännetecknas däremot av att hans yttre uppträdande och beteende visar att han inte hyser någon kärlek till sanningen. Han anser sig stå långt över behovet av att få vägledning till den rätta vägen. Skillnaden mellan dessa två slags människor ligger inte i huruvida den enes antagande av tron skulle ge religionen stor nytta medan den andres tro inte skulle ge någon nämnvärd nytta. Det viktiga är i stället vem som är beredd att ta emot vägledningen och förbättra sig själv, och vem som är helt oförberedd på att uppskatta denna ovärderliga skatt och fullständigt ovetande om dess värde. Även om den förste personen är blind, lam, svag och utfattig, och även om han ur ett yttre perspektiv inte anses kapabel att ta på sig något större ansvar för religionens framgång, är han ändå den viktiga personen för den som förkunnar sanningen. Det är honom han ska rikta sin uppmärksamhet mot. Da‘wans främsta syfte är ju att förbättra Guds tjänare. Av denne persons tillstånd framgår tydligt att han, om han får förmaning, kommer att förbättra och förändra sig själv. Den andra typen av människa kan däremot vara hur inflytelserik och mäktig som helst i samhället, men den som förkunnar den sanna religionen behöver inte springa efter honom. Hans yttre beteende visar tydligt att han saknar vilja och intresse för att ta emot rening och fromhet. Att försöka förbättra honom är därför inget annat än att slösa bort tiden. Om han inte vill förbättra sig själv, är det han själv som drabbas av förlusten. Den som förkunnar den sanna religionen har inget ansvar för detta.

Den blinde man som nämns här var den berömde följeslagaren Abdullah ibn Umm Maktum (må Allah vara nöjd med honom). Hafiz Ibn Abd al-Barr skriver i verket ”Al-Isti‘ab”, och Hafiz Ibn Hajar skriver i verket ”Al-Isaba”, att han var kusin till Khadija (må Allah vara nöjd med henne) på mödernet. Hans mor, Umm Maktum, och Khadijas far, Khuwailid, var syskon. När man känner till detta släktskapsförhållande mellan honom och den ädle Profeten (frid över honom) finns det ingen möjlighet att misstänka att Profeten vände sig bort från honom med irritation, eftersom han ansåg honom fattig eller lågt stående, och i stället riktade sin uppmärksamhet mot de framstående män som var närvarande. Släktmässigt var han ju den ädle Profetens (frid över honom) släkting. Han var av ädel börd. Han var inte på något sätt en person utan anseende. Den verkliga orsaken till att den ädle Profeten (frid över honom) bemötte honom på detta sätt framgår tydligt av det koraniska ordet ”den blinde”. Allah den Upphöjde använde här detta ord just för att ange den grundläggande orsaken till den ädle Profetens (frid över honom) ointresse. Profetens sinnesstämning var nämligen vid detta tillfälle sådan att han tänkte: Om någon av de människor som jag nu försöker föra till islam antar vägledningen, kan det bli en viktig orsak till att islam blir starkare. Ibn Umm Maktum var däremot en blind man. På grund av sin oförmåga kunde han inte bli lika nyttig för islam som man kunde hoppas att någon av dessa ledare skulle bli om han antog islam. Därför var det inte lämpligt att han störde samtalet vid detta tillfälle. Det han ville veta och förstå kunde han få reda på vid något senare tillfälle.

Visheten i att förmedla dīn

Den arabiska texten lyder—

‘Och argumentera inte med Skriftens folk annat än på bästa sätt.’ (Al-ʿAnkabūt 46)

Det innebär att denna debatt måste föras genom rationella bevis och argument, ett civiliserat och hövligt språk samt genom att förstå och få den andre att förstå. Den främsta angelägenheten för den som förmedlar dīn måste vara att den persons tankesätt som han talar med kan förändras, att öppna dörren till lyssnarens hjärta så att sanningens ord kan träda in där och att försöka leda honom till den rätta vägen. Han får inte kämpa som en brottare med syftet att förödmjuka sin motståndare. I stället ska han handla som en kunnig läkare, som under behandlingen av en sjukdom ständigt är vaksam så att patientens sjukdom inte förvärras på grund av något misstag, och som försöker få patienten att tillfriskna med minsta möjliga lidande. Här har, utifrån omständigheterna, vägledning getts om hur man ska uppträda när man debatterar med Skriftens folk. Men denna vägledning gäller inte enbart Skriftens folk; inom förmedlingen av dīn är den en allmän vägledning som ges på många ställen i den ädla Koranen. Till exempel:

Den arabiska texten lyder—

‘Kalla till din Herres väg med visdom och god förmaning, och argumentera med dem på bästa sätt.’ (An-Naḥl 125)

Den arabiska texten lyder—

‘Det goda och det onda är inte lika. Avvärj (motståndarnas angrepp) på bästa sätt. Då kommer du att se att även den som är din dödsfiende har blivit en nära vän.’

Det arabiska originalet lyder:

”Avvärj det onda på bästa sätt. Vi vet vad de påstår mot er.” (Al-Mu’minun 92)

Den rätta arbetsmetoden för att kalla till sanningen

Det arabiska originalet lyder:

”O Profet, håll fast vid mildhetens och förlåtelsens väg. Påbjud det som är ’maʿruf’ och gå inte in i diskussioner med de okunniga. Om Satan någonsin eggar dig, sök då skydd hos Allah. Han hör allt och vet allt. De gudfruktigas förhållande är i själva verket sådant att om en ond tanke, genom Satans ingivelse, ens berör dem, blir de genast uppmärksamma och vaksamma. Därefter ser de klart vad de rätteligen bör göra. Vad sedan gäller deras bröder och vänner, så drar Satan dem på avvägar och försummar ingenting när det gäller att vilseleda dem.” (Al-Aʿraf 199–202)

I dessa verser har den ädle Profeten (frid vare med honom) fått lära sig flera viktiga punkter om visdomen i att kalla till religionen, förkunna den, vägleda samt reformera och förbättra. Syftet är inte enbart att undervisa Profeten (frid vare med honom), utan också att genom honom lära denna visdom till alla de människor som, som hans efterträdare och representanter, är beredda att visa världens invånare den raka och rätta vägen. Dessa lärdomar och principer återges nedan i ordningsföljd:

1. En av de viktigaste egenskaperna hos den som kallar till sanningen är att han måste vara mild, ödmjuk, tålmodig och storsint. I förhållande till sina medarbetare ska han vara mild och kärleksfull, mot vanligt folk omtänksam och medkännande, och mot motståndare ytterst fördragsam. Även under hårda och upprörda förhållanden måste han hålla sitt sinne och humör lugna. Han måste vara så tålmodig att han kan uthärda hårt motstånd från envisa motståndare och sina medarbetares svagheter. Även fullständigt outhärdliga ord måste han med storsinthet låta passera. Oavsett hur hårda ord, lögner, förtal, plågor och rent av illvilliga hinder som kommer från motståndarnas sida, måste han ta emot allt detta med storsinthet och förlåtelse. Hårdhet, strängt bemötande, bittra ord och hämndlysten upprördhet verkar som gift för detta ädla arbete. Då bryts arbetet sönder i stället för att byggas upp. Profeten (frid vare med honom) beskrev detta så här: Min Herre har befallt mig att säga det rättvisa både när jag är arg och när jag är nöjd. Den som bryter förbindelsen med mig ska jag knyta förbindelsen med. Den som berövar mig min rättmätiga rätt ska jag ge hans rättmätiga rätt. Den som begår orätt mot mig ska jag förlåta. Även dem som han på eget initiativ skickade ut för att förkunna religionen gav han samma vägledning:

Det arabiska originalet lyder:

Det betyder: ”Vart ni än går ska er ankomst vara ett glädjebud för människorna, inte något som väcker avsky och missnöje. Ni ska göra det lätt för människorna, inte föreskriva svårigheter och hårdhet.” Även Allah den Allsmäktige har prisat just denna egenskap hos den ädle Profeten, frid och välsignelser över honom, och sagt:

Den arabiska lydelsen är—–

”Det vill säga: Det är genom Allahs nåd som du är mild mot människorna. Om du hade varit hårdhjärtad och hård i ditt bemötande, skulle de då ha skingrats från din omgivning.” (Āl ʿImrān 159)

2. Framgången för kallelsen till sanningen ligger i att den som kallar inte undervisar människorna i stora filosofiska och subtila teorier, utan direkt lär dem maʿrūf, det vill säga enkel och tydlig godhet – sådant som vanligt folk känner igen som gott, eller vars godhet deras sunda förnuft är tillräckligt för att förstå. När denna metod används påverkar kallelsen från den som kallar till den rätta vägen både vanligt folk och bildade människor. Kallelsen tränger genom åhörarens öron och når av sig själv hans hjärta. De som skriker och för oväsen mot en sådan kallelse till maʿrūf skapar själva förutsättningarna för sitt eget misslyckande och för denna kallelses framgång. För hur djupt människor än vanligtvis må vara nedsänkta i hat och illvilja, när de ser att en artig människa med upphöjd karaktär å ena sidan kallar till enkel, riktig godhet, medan många människor å andra sidan, i sitt motstånd mot honom, överger all moral och mänsklighet och väljer ett lågt handlingssätt, börjar de gradvis känna avsky för sanningens motståndare och dras till dem som kallar till sanningen. Till slut blir det endast de som är knutna till det falska samhällssystemet som står kvar på kampens fält, eller de som fortsätter att göra motstånd vars hjärtan genom blind efterföljelse av tidigare folk eller genom okunnigt hat och illvilja inte längre har någon förmåga eller möjlighet att ta emot den rätta vägen. Detta är den visdom vars följande ledde till den ädle Profetens, frid och välsignelser över honom, framgång i Arabien. Därefter började islams ström inom kort att flöda så kraftigt i de närliggande länderna att på vissa platser blev hundra procent av invånarna muslimer, på andra åttio procent och på ytterligare andra nittio procent.

3. I arbetet med kallelsen är det lika viktigt att träna sanningssökande människor i maʿrūf. Den som kallar måste vara vaksam på detta, även om sådana människor försöker dra in honom i debatter och konflikter. Han bör endast tala till dem som är beredda att förstå denna kallelse med hjälp av förnuft och insikt. Om en okunnig person börjar uppträda okunnigt och inleder meningslösa diskussioner, gräl och bittra ordväxlingar, måste den som kallar till sanningen vägra att göra sig till hans motpart. Det finns nämligen ingen nytta i att dras in i ett sådant gräl. Skadan är däremot att den kraft som den som kallar borde använda till religionens förkunnelse, spridning och reform går till spillo i meningslösa sysslor.

4. I anslutning till den vägledning som gavs i punkt tre finns ytterligare vägledning: när den som kallar till sanningen märker att hans sinnesstämning blir upprörd på grund av motståndarnas övergrepp, förtryck, fördärv och okunnighet, eller på grund av deras provocerande frågor och anklagelser, måste han förstå att detta inte är något annat än Satans ingivelse. Då måste han söka skydd hos Gud och be Honom skydda Sin tjänare från att överskrida gränserna i denna upprördhet och hindra honom från att tappa besinningen, så att han inte utför någon handling som kan skada kallelsen till sanningen. Kallelsen till sanningen kan endast bedrivas med lugn under alla omständigheter. Det enda rätta steget är det som inte tas efter att man besegrats av upprördhet, utan som väljs med stor eftertanke utifrån platsen, omständigheterna, tiden och möjligheten. Men Satan vill och står aldrig ut med att detta arbete sprids. Han försöker därför ständigt, genom de egna bröderna och vännerna, angripa den som kallar och hetsar honom att besvara angreppet, med tanken att angreppet absolut måste besvaras. Satans ingivelse, som han väcker i den som kallar, är ofta dold bakom stora bedrägerier och religiösa termer. Men bakom detta finns inget annat än ren självhävdelse. Därför sägs det i de två sista verserna att de gudfruktiga, så snart de märker någon satanisk verksamhet eller påverkan och dåliga tankar i sina hjärtan, blir vaksamma och försiktiga. Därefter kan de tydligt se och förstå vilken princip och vilket handlingssätt som i denna situation är till gagn för kallelsen till religionen, och vad kallelsen till religionen kräver under sådana omständigheter. De som är nedsänkta i självdyrkans mörker och därför står i broderlig relation till satanerna kan aldrig stå fasta inför Satans ingivelser. Besegrade av dem börjar de gå på en villoväg. Därefter driver Satan dem överallt efter sin vilja, och ingenstans upphör deras färd. För varje förolämpning från motståndarna har de själva en förolämpning, och för varje komplott och varje fördärvlig handling från motståndarna har de själva en komplott och en fördärvlig handling redo.

I denna framställning finns också ett allmänt och kortfattat budskap. Det är att gudfruktiga människor vanligtvis skiljer sig från ogudaktiga människor i sitt sätt att leva. De som verkligen fruktar Allah och uppriktigt vill hålla sig borta från orätt och synd är sådana att de genast känner oro och obehag om ens en liten dålig tanke kastar sin skugga över deras sinnen. Det är som det obehag man känner när en tagg sticks in i fingret eller en dammpartikel hamnar i ögat. Eftersom de inte är vana vid sådana dåliga tankar, orättmätiga begär och önskningar eller onda avsikter, strider dessa saker mot deras natur. På samma sätt blir renhjärtade människor besvärade när en tagg går in i foten, skräp kommer in i ögat eller en fläck smuts hamnar på rena kläder. Så snart de känner denna oro och detta obehag öppnas deras ögon, deras sinnen blir vaksamma och de börjar genast skaka av sig detta skadliga skräp. De är inte som de människor som varken fruktar Gud eller vill avstå från orätt och synd och vars sinnen står i samklang med Satan. Dåliga tankar, onda begär och ohederliga avsikter rör sig ständigt i deras sinnen. Men trots att de är nedsänkta i denna smuts känner de inget obehag eller någon onormalitet hos sig själva. Det är som när griskött kokas i en gryta, men det faller dem inte ens in att tänka på vad som tillagas i den. Eller som en renhållningsarbetare vars hela kropp är täckt av smuts, men som inte ens märker vad som har fastnat på hans kropp.

Kallelsen till Allahs väg i en miljö av intensivt motstånd

Den arabiska texten lyder——–

”Och vem talar bättre än den som kallar till Allah, gör goda gärningar och säger: ’Jag är muslim’?”

I den föregående versen tröstades de troende och uppmuntrades att hålla modet uppe. Därefter riktas deras uppmärksamhet i denna vers mot det verkliga ansvar och den uppgift för vars skull de hade blivit muslimer, och de uppmuntras till detta. I den föregående versen sades det till dem att det är en god gärning att anta vägen till Allahs dyrkan, stå fast på den och inte avvika från den – en gärning som gör människan till änglarnas vän och berättigad till paradiset. Nu talas det om nästa nivå, bortom vilken ingen högre nivå kan finnas. Det innebär att ni själva ska göra goda gärningar och kalla andra människor till att anta Allahs dyrkan och underkastelse. Även i en miljö präglad av intensivt motstånd, där det innebär att utsätta sig själv för fara att tala om och öppet förkunna islam, ska ni frimodigt säga: ’Jag är muslim.’ För att fullt ut förstå vikten av detta uttalande från Allah den Allsmäktige är det nödvändigt att hålla den miljö och de omständigheter i sikte under vilka dessa ord uttalades. Situationen på den tiden var sådan att så snart en person öppet tillkännagav att han var muslim, fick han känslan av att han hade gått in i en djungel full av rovdjur, där varje djur rusade omkring för att slita honom i stycken och äta upp honom. Den som gick ännu längre och öppnade munnen för att sprida islam var som om han kallade på de vilda djuren och sade: ’Kom och slit mig i stycken och ät upp mig.’ Det var under sådana svåra förhållanden som det sades att det utan tvekan är en mycket stor och grundläggande god gärning att anta den raka vägen genom att erkänna Allah som sin Herre. Men den högsta formen av god gärning är att i denna miljö förkunna: ’Jag är muslim’, att utan att bry sig om följderna kalla Allahs tjänare till att underkasta sig Honom och att under arbetet hålla sina egna gärningar så rena att det inte går att finna något fel hos islam eller islams fanbärare.

Att bemöta det onda med den bästa godheten

Längre fram sägs det:

Den arabiska texten lyder———–

”O Profet! Det goda och det onda är inte lika. Bemöt det onda med den godhet som är allra bäst. Då kommer du att se att de som hyste den största fiendskapen mot dig har blivit dina närmaste vänner.”

För att förstå denna vers fulla innebörd måste man hålla den miljö och de omständigheter i sikte under vilka denna vägledning gavs till den ädle Profeten och genom honom till hans följare. Situationen var då sådan att motståndet mot kallelsen till sanningen bedrevs genom yttersta trots och en hård, aggressiv hållning. Olika vapen användes mot den. Varje grupp av motståndare var sysselsatt med att skapa tvivel och misstankar om honom bland folket. Han och hans följeslagare utsattes för olika slags lidanden, förföljelser och plågor. Till slut tvingades ett antal muslimer, efter att ha blivit alltför hårt ansatta, lämna landet. Vid denna tid utarbetades, för att stoppa Profetens förkunnelse, en plan enligt vilken en grupp bråkmakare och oväsendesmakare alltid hölls efter honom. Så snart han öppnade munnen för kallelsen till sanningen började de föra ett sådant oväsen och skrika så högt att ingen kunde höra hans ord. Situationen var i själva verket mycket känslig. Utåt sett tycktes alla vägar för att förkunna religionen vara stängda. Det var just under sådana omständigheter som Profeten fick denna vägledning, för att krossa motståndarnas tänder.

Redan i det första påståendet sägs det att godhet och ondska, det goda och det onda, inte är samma sak. Det betyder att hur stor storm av synd och orättvisa era motståndare än må skapa, och hur svag, hjälplös och maktlös godheten än må verka i jämförelse med den, är ondska och orättvisa i själva verket svaga och hjälplösa till sin natur. Därför kan människan till sist inte låta bli att hata orättvisa och synd, som strider mot hennes naturliga läggning. Det är inte bara syndens och orättvisans medlöpare, utan även dess banerförare, som innerst inne känner att de är lögnare och förtryckare och att de orättmätigt handlar hänsynslöst för sina egna intressens skull. Detta gör att de, i stället för att vinna andras förtroende, förlorar sin värdighet i sina egna ögon. Och en tjuv slår sig ner över deras hjärtan; vid varje fientligt steg fortsätter den att inifrån bryta ner deras mod och beslutsamhet. Om godheten, som utåt sett verkar fullständigt hjälplös och maktlös inför denna orättvisa och synd, fortsätter att verka oavbrutet, kommer den till sist att segra. För det första finns det en väldig kraft i godheten, som påverkar och fängslar människors hjärtan. Hur dålig och förvriden människans moraliska karaktär än blir, kan hon inte låta bli att inom sig känna godhetens värde. Och när godhet och ondska drabbar samman och det som tidigare varit dolt hos båda blottläggs inför hela allmänheten, är det efter en långvarig konflikt och kamp mycket få människor som kan förbli utan respekt för orättvisa och synd och utan att fästa sig vid och hänge sig åt godheten.

För det andra sägs det att synd inte ska bemötas enbart med godhet, utan med godhet av allra bästa och högsta kvalitet. Om någon behandlar er orättvist ska ni alltså förlåta honom. Det är en god gärning. Men den högsta formen av godhet är att, när någon behandlar er illa, göra honom gott och visa honom välvilja så snart tillfälle ges.

Om dess resultat sägs det att även den värsta fienden till sist kommer att bli en nära vän. För detta ligger i människans natur. Om någon förolämpar er, förbliv då tysta. Det är utan tvekan en god gärning. Men det kommer inte att stänga munnen på den som förolämpar er. Om ni däremot önskar honom väl som svar på hans förolämpningar, måste han, hur skamlös motståndare han än är, känna skam. Därefter blir det inte längre lätt för honom att tala illa om er. En person låter inget tillfälle att skada er gå förlorat, medan ni står ut med alla hans överdrifter. Då kanske han blir ännu djärvare i sina onda handlingar. Men om han någon gång riskerar att drabbas av skada och ni skyddar honom från den, kommer han att tvingas falla ner vid era fötter. Ingen form av ondska kan nämligen bestå inför sådan godhet. Trots detta är det inte rätt att göra denna regel till en fast eller allmän regel och säga att denna höga form av godhet kommer att göra varje dödsfiende till en nära vän. Det finns också människor med så usla själar att giftet i deras bett inte minskar det minsta, hur fulländad mänsklighet ni än visar genom att förlåta deras överdrifter och bemöta deras dåliga behandling med gott uppförande. Men sådana ytterligt usla människor är så få att man finner dem lika sällan som de människor som verkligen önskar andra det högsta goda.

Vikten av tålamod vid inbjudan till sanningen

Därefter sägs:

Arabiska ska vara——–

”Denna egenskap tillfaller endast dem som visar tålamod. Och denna ställning kan endast uppnås av dem som är mycket lyckligt lottade.”

Det betyder att även om detta recept är mycket effektivt, är dess användning och tillämpning inget att skämta om eller leka med. Det kräver ett stort själsligt mod och en stark själ: fast beslutsamhet, stort mod, tålamod och självbehärskning. Tillfälligtvis kan någon kanske utföra en stor god gärning som svar på orättvisa. Det är inget onaturligt. Men när en person år efter år måste kämpa mot dessa förkastliga förbrytare för den sanna religionens skull – människor som inte tvekar att överskrida någon moralisk gräns och som är berusade av makt och inflytande – då är det inte möjligt för en vanlig människa att oupphörligt bemöta synd med godhet, det vill säga godhet av högsta kvalitet, utan att ens en enda gång bryta självbehärskningens barriär. Detta kan endast göras av den som med lugnt sinne har fattat ett fast beslut att främja och upprätta den sanna religionen; den som har underordnat sin själ under kunskap, förnuft och samvete, så att motståndarnas onda gärningar och smutsiga beteende aldrig kan lyckas sänka honom från denna höga ställning eller göra honom otålig.

Och det sades: ”Denna rang kan endast uppnås av dem som är verkligt lyckligt lottade.” Detta är naturens egen lag. Det är endast människor av mycket hög rang som är utrustade med dessa egenskaper. Och den som besitter dessa egenskaper kan ingen kraft i världen hindra från att nå framgångens mål. Det är under inga omständigheter möjligt att människor på låg nivå, med sitt usla beteende, sina avskyvärda ränker och sina omänskliga handlingar, skulle kunna besegra honom.

Att söka Guds beskydd mot Satans ingivelser

Till sist har det sagts:

Det arabiska lyder——

”Om ni känner någon ingivelse från Satan, sök då beskydd hos Allah.” (Samma sura, vers 36)

När Satan ser att man i konflikten mellan sanning och falskhet bemöter uselhet med ett hövligt och anständigt uppträdande och orättvisa och ondska med rättvisa och godhet, grips han av stor oro. Han önskar att de som kämpar för den rätta vägen, särskilt deras ledande personer och framför allt deras ledare, på något sätt åtminstone en gång ska begå ett sådant misstag att man kan säga till folket: Se, orättvisan är inte ensidig. Även om den ena sidan har uppträtt illa och orättvist, är ju inte den andra sidans människor heller särskilt högtstående. Till slut har även de begått just den och den orättvisa handlingen.

Människor har vanligtvis inte ens förmågan att jämföra den ena sidans övertramp med den andra sidans svar. Så länge de ser att dessa människor, trots motståndarnas alla slags usla, låga och orättvisa handlingar, inte avviker det minsta från anständighetens, hövlighetens, godhetens och rättvisans väg, kommer de att påverkas djupt av dem. Men om dessa människor skulle begå någon form av orättvis handling eller utföra något lågt i förhållande till sin värdighet – även om det sker som svar på ett mycket grovt övertramp – blir de båda sidorna lika i folkets ögon. Då får motståndarna också en förevändning att besvara ett hårt ord med tusentals förolämpningar. Det är med utgångspunkt i denna känsliga fråga som det har sagts: ”Var på er vakt mot Satans bedrägeri och ingivelser.” Han kommer att utge sig för att vara din mycket välmenande och omtänksamma vän och hetsa upp dig genom att säga: ”Ett sådant övertramp kan under inga omständigheter tolereras”, ”Du måste ge ett skoningslöst svar på sådana ord”, eller ”Ni måste kämpa mot detta angrepp, annars kommer ni att kallas fega.” Varje gång ni känner denna oönskade upprördhet och ingivelse inom er ska ni genast vara på er vakt och förstå att detta säkert är Satans verk. Han vill göra er blinda av vrede och få er att ta ett felaktigt steg. När ni väl har blivit vaksamma, ska ni inte intala er själva: ”Jag kan kontrollera min upprördhet; Satan kan inte få mig att ta något felaktigt steg.” Att hysa en sådan tilltro till sin egen omdömesförmåga och beslutsamhet är ännu ett mycket farligt bedrägeri från Satan. I stället måste ni söka Allahs beskydd. Endast om Han ger människan förmåga och skyddar henne kan hon undgå misstag och fel.

Den bästa tafsiren av denna vers är den händelse som imam Ahmad återger i sin Musnad från Abu Hurayra. Han berättar: En gång fortsatte en man att förolämpa Abu Bakr med de grövsta ord, medan Profeten var närvarande. Abu Bakr förblev tyst och lyssnade på hans förolämpningar, och Profeten log när han såg detta. Till slut brast emellertid as-Siddiqs tålamod. Även han svarade mannen med hårda ord. Så snart orden hade lämnat hans mun blev Profeten mycket missnöjd, vilket tydligt syntes i hans välsignade ansikte, och han reste sig genast och gick därifrån. Abu Bakr reste sig också och följde efter honom. På vägen frågade han om orsaken till detta och sade: ”När mannen förolämpade mig förblev du tyst och log, men när jag svarade honom blev du missnöjd.” Profeten sade: ”Så länge du förblev tyst fanns en ängel hos dig och svarade mannen å dina vägnar. Men när du själv började tala kom Satan i ängelns ställe. Jag kan inte sitta tillsammans med Satan.”

Att den som förmedlar sanningen kallar utan egen vinning

Att den som kallar till sanningen är fullständigt osjälvisk är ett tydligt bevis på hans uppriktighet och sanningsenlighet. I Koranen har det gång på gång sagts att Profeten inte har något eget intresse i det arbete genom vilket han kallar till Allah; han offrar i stället sitt liv för Allahs tjänare välfärd.

I sura al-An’am sägs det:

Det arabiska originalet lyder:

”O Profet, säg: Jag begär ingen ersättning av er för detta arbete med kallelsen och förkunnelsen. Detta är endast en allmän påminnelse och förmaning för hela världen.” (Vers 90)

I sura Yusuf sägs det:

Det arabiska originalet lyder:

Och, o Profet, du begär ingen ersättning av dem för detta arbete. Detta är endast en allmän förmaning för hela världen.” (Vers 104)

Till synes riktas detta tal till profeten Quraysh (frid vare med honom). Men i själva verket riktas tilltalet till de otrogna som helhet. Avsikten är att få dem att förstå detta: O Allahs tjänare, hur oerhört orätt är inte denna envishet! Om profeten hade inlett detta arbete med att kalla till och förmedla budskapet för någon personlig vinning, eller om han hade begärt något för egen del, skulle ni med rätta ha kunnat säga: ”Varför skulle vi följa en självisk mans ord?” Men ni ser att han är fullständigt osjälvisk. Han lägger fram detta budskap utan något egenintresse, för ert och hela världens bästa. Vem skulle då envist motsätta sig honom utan anledning? Lyssna till hans ord med ett öppet sinne; om det tilltalar er, följ det, och om ni inte känner er övertygade, så följ det inte.

I Sura al-Mu’minun sägs:

Arabiska kommer att lyda så här———

”O profet, ber du dem om något? Din Herres gåva till dig är bättre, och Han är den bäste av alla försörjare.” (Vers 72)

Med andra ord kan ingen samvetsgrann människa anklaga dig för att bedriva denna verksamhet för att uppnå någon personlig vinning. Du hade en framgångsrik affärsverksamhet, men nu har du sjunkit ned i fattigdom. Hela folket såg på dig med respekt och aktning, och alla hedrade dig. Nu får du höra förolämpningar, stenar kastas mot dig och till och med ditt liv är försatt i allvarlig fara. Du levde tidigare ett lugnt och lyckligt liv tillsammans med dina hustrur och barn. Nu har du kastats in i en så hård konflikt att du inte har tid att vila ens ett ögonblick. Dessutom har du trätt fram med ett budskap som har gjort hela landet till din fiende. Vem skulle säga att detta är en självisk människas verk? En självisk person tar ju parti för sitt folk och sin stam och anstränger sig kraftfullt för att vinna ledarskap. Sådana människor träder inte, som du, fram med ett budskap som utgör en enorm utmaning mot det egna folkets intressen. Du har tvärtom ända från början försökt rycka upp med rötterna det som utgör grunden för Quraysh-stammens herravälde över de arabiska avgudadyrkarna.

I Sura Saba sägs:

Arabiska kommer att lyda så här——

”Säg, o profet: Om jag verkligen har begärt någon ersättning av er, så är den till ert eget bästa. Allah är den som ansvarar för min ersättning, och Han är vittne till allt.”

Den första frasens innebörd kan förstås på två sätt. Den ena betydelsen är: Om jag verkligen söker någon belöning, så är den endast till er fördel. Den andra betydelsen är: Om jag verkligen söker någon belöning, så är den inget annat än ert välbefinnande. Den sista delen av meningen innebär: Låt den som anklagar och förtalar fortsätta framföra vilka anklagelser han än vill. Allah vet allting. Allah är vittne till att jag är en osjälvisk människa och inte gör detta för något personligt intresse.

I sura Sad sägs det:

Den arabiska texten lyder:

‘O Profet, säg: Jag begär ingen ersättning av er för att förkunna denna religion, och jag tillhör inte heller dem som hittar på.’ (Sad 86)

Det betyder: Jag tillhör inte de människor som framträder med falska anspråk för att hävda sin egen överlägsenhet och försöker utge sig för att vara något de inte är. Detta sades inte genom den ädle Profetens (frid vare med honom) ord enbart för att informera de otrogna i Mecka; tvärtom finns hela hans fyrtioåriga liv före profetskapet, som han levde bland dessa otrogna, som vittnesbörd om det. Även de små barnen i Mecka visste att den ädle Profeten (frid vare med honom) inte var någon lögnare. Ingen enda person i hela folket hade någonsin hört honom säga något som kunde ge anledning att misstänka att han ville framstå som något särskilt eller försökte göra sig inflytelserik.

I sura at-Tur och sura al-Qalam sägs det:

Den arabiska texten lyder:

‘O Profet, begär du någon ersättning av dem, så att de därför tyngs ned och krossas under bördan av en påtvingad avgift?’ (at-Tur 40, al-Qalam 46)

Frågan ställdes alltså inte till Profeten (frid vare med honom), utan i själva verket till de otrogna. Innebörden är att om Sändebudet (frid vare med honom) hade begärt ersättning av er eller bedrivit denna verksamhet för att uppnå någon personlig fördel, skulle ni åtminstone ha haft ett rimligt skäl att vända er bort från honom. Men ni vet själva att han är fullständigt osjälvisk i sitt kall och endast anstränger sig till det yttersta för ert eget bästa. Vilken anledning kan det då finnas till att ni inte ens är beredda att lugnt lyssna till honom? I denna fråga ligger också en fin ironi. Liksom de konstgjorda religionernas ledare och tjänarna vid religiösa helgedomar över hela världen bedrev även de religiösa ledarna och lärda prästerna bland arabernas avgudadyrkare öppet religiös affärsverksamhet. Det är i detta sammanhang som frågan ställs till dem: Å ena sidan tar dessa religiösa affärsmän öppet emot gåvor och betalning av er för varje religiös handling ni utför. Å andra sidan försöker en man, helt osjälviskt och dessutom efter att ha förstört sin egen handel och affärsverksamhet, med mycket starka argument och bevis visa er den raka och rätta vägen i religionen. Säg nu: vad är det annat än uppenbar dumhet att ni vänder den store mannen ryggen och springer efter dessa religiösa affärsmän?

I detta sammanhang finns det endast en vers som lämnar utrymme för en viss diskussion. Versen lyder:

Den arabiska texten lyder:—-

”Säg till dem, o Profet: Jag begär ingen som helst ersättning av er för detta. Men jag önskar kärlek till de närstående.” (Ash-Shura 23)

Bland uttolkarna råder det stor oenighet om den verkliga innebörden av ordet ”närstående” här.

En grupp har förstått det som släktskapsband och förklarat versens innebörd på följande sätt: Jag begär ingen ersättning av er för detta arbete. Men jag vill naturligtvis att ni (quraysherna) bevarar släktskapsbandet mellan er och mig. Det var er plikt att godta mina ord. Men om ni inte gör det, bör åtminstone inte ni, av hela Arabien, gå i spetsen för fientligheten mot mig. Detta är den förklaring som återges från ʿAbdullah ibn ʿAbbas och som, genom ett stort antal återberättares kedjor, har citerats av imam Ahmad, al-Bukhari, Muslim, at-Tirmidhi, Ibn Jarir, at-Tabarani, al-Bayhaqi och Ibn Saʿd med flera. Mujahid, ʿIkrima, Qatada, as-Suddi, Abu Malik, ʿAbd ar-Rahman ibn Zayd ibn Aslam, ad-Dahhak, ʿAta ibn Dinar och andra framstående uttolkare har också gett denna förklaring.

En andra grupp har tagit ordet i betydelsen närhet och närstående. Enligt dem är versens innebörd: I detta arbete begär jag inget annat av er än att ”en önskan om närhet till Allah ska väckas inom er”, det vill säga att ni ska rätta till er. Det är allt jag får som belöning. Denna förklaring återges från Hasan al-Basri. Till stöd för den finns också ett uttalande som återges från Qatada. I en återberättelse av at-Tabarani citeras till och med en åsikt från Ibn ʿAbbas som stöder den. På ett annat ställe i den ädla Koranen sägs detta med följande ord:

Den arabiska texten lyder:—-

Säg till dessa människor: ”Jag begär ingen ersättning av er för detta. Min ersättning är endast att den som vill må ta sin Herres väg.” (Al-Furqan 57)

Den tredje gruppen har tolkat ordet som ”släktingar”. Enligt deras uppfattning är versens innebörd: ”Ni ska älska mina nära släktingar – utöver detta begär jag ingen annan belöning av er för detta arbete.” Därefter menar vissa i denna grupp att ”nära släktingar” syftar på hela Abd al-Muttalibs ättlingar. Andra begränsar det till Ali, Fatima (må Allah vara nöjd med henne) och deras barn. Denna tafsir har återberättats från Sa’id ibn Jubayr (må Allah vara nöjd med honom) och Amr ibn Shu’ayb (må Allah vara nöjd med honom). I vissa återberättelser tillskrivs denna tafsir även Ibn Abbas och Ali ibn Husayn (Zayn al-Abidin). Men av flera skäl är denna tafsir helt oacceptabel. För det första hade Ali och Fatima ännu inte gift sig när sura ash-Shura uppenbarades i Mekka – för att inte tala om att de skulle ha fått barn. Inte heller hade alla Abd al-Muttalibs ättlingar ännu blivit Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagare; många av dem stod tvärtom öppet på fiendernas sida. Abu Lahabs fiendskap är känd över hela världen. För det andra var Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) släktingar inte begränsade till Abd al-Muttalibs ättlingar. Genom sin mor, sin far och sin ädla hustru Khadija (må Allah vara nöjd med henne) hade han släktingar i alla Qurayshs hushåll. På samma sätt fanns i alla Qurayshs hushåll både hans främsta följeslagare och hans värsta fiender. Hur skulle den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kunna kalla endast Abd al-Muttalibs ättlingar bland dessa värsta människor för sina släktingar och be om särskild kärlek till dem? Den tredje punkten i denna fråga är den viktigaste. Den handlar om att en profet, som står på en mycket hög rang och kallar människor till Allah, skulle be om ersättning för detta stora arbete genom att säga: ”Älska mina släktingar.” Att begära något sådant från denna höga ställning är ett mycket lågt handlande. Ingen människa med god smak kan ens föreställa sig att Allah skulle lära Sin profet något sådant och att profeten skulle stå inför Quraysh och säga det. I Koranen, i de berättelser om profeterna som återges, ser vi att varje profet tydligt meddelade sitt folk: ”Jag begär ingen ersättning av er; min ersättning åligger den Allsmäktige Allah.” (Yunus 72, Hud 29 och 51, ash-Shu’ara 109, 127, 145, 164 och 180.) I sura Ya-Sin anges som måttstock för att pröva profetens sanningsenlighet att profeten är helt osjälvisk i sitt förmedlande arbete (vers 21). Genom Profeten själv (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) upprepas det gång på gång i Koranen: ”Jag begär ingen ersättning av er”; detta har citerats ovan. Hur kan det då finnas utrymme för att säga: ”För det arbete jag utför med att kalla er till Allah begär jag att ni ska älska mina släktingar”? När vi dessutom ser att detta tal inte riktas till de troende utan till de otrogna, framstår ett sådant påstående som ännu mer olämpligt. Hela talet ovan riktas till de otrogna, och den följande uppmaningen riktas också till dem. Hur kan frågan om att begära någon form av ersättning från motståndarna över huvud taget uppstå i detta sammanhang? Ersättning kan endast begäras av människor som betraktar arbetet som mycket värdefullt och för vilkas skull han har utfört detta värdefulla arbete. Vilket värde tillskrev de otrogna Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) stora arbete, så att han skulle kunna säga till dem: ”Som ersättning för den stora tjänst jag utför åt er ska ni älska mina släktingar”? Tvärtom betraktade de detta arbete som ett stort fel och brott, och därför ville de till och med döda honom.

Att i början av dawah-arbetet lägga större vikt vid tron på livet efter detta

När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) började sprida islam i det ärorika Mekka byggde hans arbete på tre grundsatser. För det första får ingen sättas som partner till Allah i fråga om gudomlighet. För det andra har Allah den Upphöjde utvalt honom till Sitt Sändebud. För det tredje kommer denna värld en dag att gå under, varefter en annan värld ska skapas. Då ska alla människor, från den förste till den siste, återuppväckas och föras till uppståndelsens fält med samma kropp som den de hade när de utförde sina gärningar. Därefter ska deras trosföreställningar och alla deras handlingar granskas. De som genom denna räkenskap visar sig vara troende och rättfärdiga ska träda in i paradiset för evigt. Däremot ska de som visar sig vara otrogna och ogudaktiga för evigt vara helvetets invånare.

Även om det var svårt för Mekkas invånare att godta den första av dessa tre punkter, förnekade de ändå inte Allahs existens. De erkände Honom som den störste Herren, Skaparen och Försörjaren, och de medgav också att de andra som de hade tagit till gudar vid sidan av Allah var skapelser av Allah. Deras enda tvist med Profeten gällde alltså huruvida dessa avgudar hade någon del i Guds egenskaper, makt, myndighet och själva gudomliga väsen eller inte.

Mekkas invånare var inte beredda att godta den andra punkten. Men de kunde inte förneka att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade levt bland dem i hela fyrtio år innan han gjorde anspråk på profetskap, och att de under denna långa tid aldrig hade sett honom som en lögnare, en bedragare eller någon som tog otillåtna vägar för att främja sina egna intressen. De hade alltid stött och lovordat hans intelligens, omdöme, sunda förnuft och höga moraliska karaktär. Därför kunde de, trots att de hittade på tusentals undanflykter och anklagelser, inte ens själva acceptera dessa påståenden som sanna – än mindre övertyga andra människor om dem. När den ädle Profeten var sanningsenlig och höll sig till sanningen i alla frågor, hur skulle han då, må Allah förbjude, kunna vara en lögnare just när det gällde anspråket på att vara Allahs Sändebud?

På detta sätt var de två första påståendena inte alls lika stötande för Mekkas invånare som det tredje. När detta tredje påstående framfördes för dem gjorde de sig mest av allt lustiga över det. När de hörde detta uttryckte de den största förvåningen och bestörtningen, och eftersom de ansåg det orimligt och omöjligt började de på olika platser sprida att det var ofattbart och oacceptabelt. Att göra dem övertygade om det kommande livet var emellertid nödvändigt för att föra dem till islam. Om de inte erkände möjligheten av det kommande livet var det helt omöjligt för dem att anta ett korrekt sätt att skilja mellan sanning och falskhet, förändra grunden för valet mellan gott och ont, överge vägen av världsdyrkan och följa den väg som islam visade. Därför gjordes i de suror som uppenbarades under den första tiden i det ädla Mekka de största ansträngningarna för att befästa tron på det kommande livet i människornas hjärtan. Även när bevisen för detta lades fram använde man naturligtvis en metod som gjorde att föreställningen om tawhid på ett naturligt sätt slog rot hos människorna. Ibland behandlades också kortfattat argumenten för att bevisa den ädle Sändebudets och den heliga Koranens sanningsenlighet.

3. Tre år av Allahs Sändebuds hemliga dawah

Tre år av hemlig dawah

Allah hade lärt sin Profet särskild visdom för att förmedla budskapet om profetskapet. I enlighet med detta började han inte, redan i början av sin verksamhet, offentligt förkunna profetskapet och kalla alla till islam. Under de tre första åren arbetade han i hemlighet med att förmedla islam till sådana rättfärdiga människor som var beredda att genom enbart bevis, argument och förnuft acceptera tawhid och överge shirk. Dessutom förmedlades budskapet om detta arbete till vissa pålitliga personer, om vilka man kunde vara säker på att de inte skulle avslöja det innan Allahs Sändebud ﷺ, på Allahs befallning, hade beslutat att börja förkunna offentligt och kalla människor till Allah. I detta arbete visade sig Abu Bakrs inflytande vara allra mest verkningsfullt.

Det är därför al-Tabari och Ibn Hisham har skrivit att han var mycket sällskaplig och gladlynt. På grund av sina vackra och milda egenskaper var han mycket populär bland sitt folk. Bland Quraysh fanns ingen som var större kännare av släkter än han. Ingen kände Qurayshs goda och dåliga människor, eller människornas egenskaper och brister, bättre än Abu Bakr.

Det fanns ingen annan som var lika väl förtrogen med människorna. Hans yrke var handel. Han var berömd för sina goda och hederliga affärstransaktioner. Hans folk umgicks och vistades ofta med honom på grund av hans kunskap, affärsverksamhet och goda uppförande. Han utnyttjade denna möjlighet och förmedlade vid denna tid dawah till pålitliga och förtroendeingivande personer. Flera människor blev muslimer, lockade av hans dawah. Därefter förmedlade var och en som blev muslim islams budskap till de rättfärdiga människorna i sin vänkrets. Under denna tid brukade muslimerna be i avskilda platser i Mekka i hemlighet, så att ingen skulle få veta att de hade bytt religion.

Inrättandet av ett centrum för dawah och samling i al-Arqams hus

Det hade gått bara två och ett halvt år. Vid denna tid inträffade en händelse som väckte fruktan för att en konflikt skulle bryta ut med de otrogna i Mekka innan tiden var inne. Det berättas från Ibn Ishaq: En dag fick avgudadyrkarna i Mekka se muslimerna be i en dal och började förolämpa dem genom att kalla dem svaga och fega. När ordväxlingen trappades upp bröt en konflikt ut mellan de båda grupperna. När Sa’d ibn Abi Waqqas kastade ett kamelben mot en man spräcktes hans huvud. Ibn Jarir och Ibn Hisham har återgett denna händelse kortfattat. Men Hafiz Umavi har i sin bok om maghazi skrivit en utförlig redogörelse för händelsen och sagt att den man vars huvud spräcktes var Abd Allah ibn Qatal från Banu Taym. Efter denna händelse gjorde Sändebudet ﷺ omedelbart huset som tillhörde Arqam, beläget nära berget Safa, till muslimernas samlingsplats och till ett centrum för dawah och tabligh. Muslimerna började samlas där och be, och även de som i hemlighet ville bli muslimer började komma dit. I islams historia är Dar al-Arqam för alltid berömt. Även efter att de tre åren av hemlig dawah hade avslutats och den offentliga, allmänna dawah hade börjat, förblev Dar al-Arqam muslimernas centrum. Sändebudet ﷺ brukade komma hit. Muslimerna samlades hos honom här, och fram till interneringen i Shi’b Abi Talib förblev detta hus upphöjt till ställningen som islams dawahs centrala centrum.

Redogörelse för tre års hemlig dawah

Innan vi går över till diskussionen om den offentliga dawahen, låt oss se hur mycket som uträttades under de tre årens hemliga dawah. Låt oss också undersöka vilka personer från Qurayshs olika klaner som blev muslimer, samt vilka bland Quraysh, mawla¹, manliga slavar och kvinnliga slavar som antog islam. Efter omfattande forskning och efterforskningar har vi sammanställt följande lista över de insamlade namnen; den finns inte samlad någon annanstans.²

Banu Hashim: (1) Jaʿfar ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom) (2) hans hustru Asma bint Umays al-Khathʿami. Hon var inte Qurayshisk³ (3) Safiyya bint Abd al-Muttalib (Profetens faster och den ärevördige Zubayrs mor). (4) Arwa bint Abd al-Muttalib (må Allah vara nöjd med henne) (Profetens faster och mor till Tulaib ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom)).

Banu Abd al-Muttalib: (5) Ubayda ibn al-Harith ibn al-Muttalib (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Abd Shams ibn Abd Manaf: (6) Abu Hudhayfa ibn Utba ibn Rabiʿa (må Allah vara nöjd med honom) (7) hans hustru Sahla bint Suhayl ibn Amr (må Allah vara nöjd med henne).

Banu Umayya: (8) Uthman ibn Affan (må Allah vara nöjd med honom) (9) hans mor Arwa bint Qurayz (må Allah vara nöjd med henne) (10) Khalid ibn Said ibn al-As ibn Umayya (må Allah vara nöjd med honom) (hans far Saids kunya var Abu Uhayha) (11) hans hustru Umayma bint Khalaf al-Khuzaʿiyya (må Allah vara nöjd med henne) (somliga har skrivit hennes namn som Umayna) (12) Umm Habiba bint Abu Sufyan (må Allah vara nöjd med henne) (hon var först hustru till Ubaydullah ibn Jahsh. Senare fick hon status som de troendes moder).

Från Banu Umayyas allierade klaner: (13) Abdullah ibn Jahsh ibn Riyab (14) Abu Ahmad ibn Jahsh (15) Ubaydullah ibn Jahsh¹. De tillhörde Banu Ghanm ibn Dudan, var söner till Profetens faster Umayma bint Abd al-Muttalib och var bröder till de troendes moder Zaynab bint Jahsh.

Banu Taym: (16) Asma bint Abu Bakr (må Allah vara nöjd med henne) (17) Umm Ruman (må Allah vara nöjd med henne) (Abu Bakrs hustru och mor till Aisha och Abd al-Rahman ibn Abu Bakr) (18) Talha ibn Ubaydullah (må Allah vara nöjd med honom) (19) hans mor Saʿba bint Hadrami (må Allah vara nöjd med henne) (20) al-Harith ibn Khalid (må Allah vara nöjd med honom).

Från den allierade stammen till Banu Taym: (21) Suhayb ibn Sinan ar-Rumi (må Gud vara nöjd med honom).

Banu Asad ibn Abd al-Uzza: (22) az-Zubayr ibn al-Awwam (må Gud vara nöjd med honom) (Khadijas brorson och Profetens kusin på faderns sida) (23) Khalid ibn Huzaym (må Gud vara nöjd med honom) (Hakim ibn Huzayms bror och Khadijas brorson) (24) al-Aswad ibn Nawfal (må Gud vara nöjd med honom) (25) Amr ibn Umayya (må Gud vara nöjd med honom).

Banu Abd al-Uzza ibn Qusayy: (26) Yazid ibn Zam’a ibn al-Aswad (må Gud vara nöjd med honom).

Banu Zuhra: (27) Abd ar-Rahman ibn Awf (må Gud vara nöjd med honom) (28) hans mor Shifa bint Awf (må Gud vara nöjd med henne) (29) Sa’d ibn Abi Waqqas (må Gud vara nöjd med honom) (hans egentliga namn var Malik ibn Uhayb) (30) hans bror Umayr ibn Abi Waqqas (må Gud vara nöjd med honom) (31) hans bror Amir ibn Abi Waqqas (må Gud vara nöjd med honom) (32) al-Muttalib ibn Azhar (må Gud vara nöjd med honom) (Abd ar-Rahman ibn Awfs kusin) (33) hans hustru Ramla bint Abi Awf as-Sahmiya (må Gud vara nöjd med henne) (34) Tufayl ibn Azhar (må Gud vara nöjd med honom) (35) Abdullah ibn Shihab (må Gud vara nöjd med honom) (han var imam az-Zuhris morfar på mödernet).

Bland Banu Zuhras allierade: (36) Abdullah ibn Masud (må Gud vara nöjd med honom) (han tillhörde stammen Hudhayl och bodde i Mecka som allierad till Banu Zuhra). (37) Utba ibn Masud (må Gud vara nöjd med honom) (Abdullah ibn Masuds bror) (38) al-Miqdad ibn Amr al-Kindi (må Gud vara nöjd med honom) (Aswad ibn Abd Yaghuth hade tagit honom till allierad) (39) Khabbab ibn al-Aratt (må Gud vara nöjd med honom) (40) Shurahbil ibn Hasana al-Kindi (må Gud vara nöjd med honom) (41) Jabir ibn Hasana al-Kindi (må Gud vara nöjd med honom) (Shurahbils bror) (42) Junada ibn Hasana (må Gud vara nöjd med honom) (Shurahbils bror).

Banu Adi: (43) Sa’id ibn Zayd ibn Amr ibn Nufayl (må Gud vara nöjd med honom) (Umar ibn al-Khattabs svåger och kusin) (44) Zayd ibn al-Khattab (må Gud vara nöjd med honom) (Umars syster) (45) Zayd ibn al-Khattab (må Gud vara nöjd med honom) (Umars äldre bror) (46) Amir ibn Rabi’a al-Anazi (må Gud vara nöjd med honom) (han var allierad till Banu Adi. al-Khattab hade adopterat honom som son. Hans kunya var Abu Abdullah al-Anazi) (47) hans hustru Layla bint Abu Hasma (må Gud vara nöjd med henne) (48) Ma’mar ibn Abdullah ibn Nadma (må Gud vara nöjd med honom) (49) Nuaym ibn Abdullah an-Nahham (må Gud vara nöjd med honom) (50) Adi ibn Nadla (må Gud vara nöjd med honom) (51) Urwa ibn Abu Uthatha (må Gud vara nöjd med honom) (Aram ibn As’ morbror) (52) Masud (må Gud vara nöjd med honom) ibn Suwayd ibn Haritha ibn Nadala.

Bland Banu Adis allierade: (53) Waqid ibn Abdullah (al-Khattab hade ingått en allians med honom och gett honom beskydd) (54) Khalid ibn Bukayr ibn Abd Yalil al-Laythi (må Gud vara nöjd med honom) (55) Yas (må Gud vara nöjd med honom) (56) Amir (må Gud vara nöjd med honom) (57) Aqil (må Gud vara nöjd med honom).

Banu Abd ad-Dar: (58) Musab ibn Umayr (må Gud vara nöjd med honom) (59) Abu Rum ibn Umayr (må Gud vara nöjd med honom) (Musabs bror) (60) Firas ibn an-Nadr (må Gud vara nöjd med honom) (61) Jahm ibn Qays (må Gud vara nöjd med honom).

Banu Jumah: (62) Uthman ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) (63) hans bror Qudama ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) (64) hans bror Abdullah ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) (65) Sa’im ibn Uthman ibn Maz’un (må Allah vara nöjd med honom) (66) Ma’mar ibn Harith ibn Ma’mar (må Allah vara nöjd med honom) (67) hans bror Hatib ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (68) hans hustru Fatima bint Mujallal al-Amiri (må Allah vara nöjd med henne) (69) Ma’mars bror Khattab ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (70) hans hustru Fukaia bint Yasar (må Allah vara nöjd med henne) (71) Sufyan ibn Ma’mar (må Allah vara nöjd med honom) (72) Nubaiah ibn Uthman (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Sahm: (73) Abdullah ibn Hudhafa (må Allah vara nöjd med honom) (74) Khunays ibn Hudhafa (må Allah vara nöjd med honom), svärson till Umar och den första maken till de troendes moder Hafsa (må Allah vara nöjd med henne) (75) Hisham ibn As ibn Wa’il (må Allah vara nöjd med honom) (76) Harith ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom) (77) hans son Bashil ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (78) hans andre son Ma’mar ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (79) Qays ibn Hudhafa (må Allah vara nöjd med honom), bror till Abdullah ibn Hudhafa (80) Abu Qays ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (81) Abdullah ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (82) Sa’ib ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (83) Hajjaj ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (84) Bashir ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom) (85) Sa’id ibn Harith (må Allah vara nöjd med honom).

Bland Banu Sahms bundsförvanter: (86) Umayr ibn Riyab (må Allah vara nöjd med honom) (87) Mahmiya ibn Jaz’u (må Allah vara nöjd med honom), som var morbror till den ädle Abbas hustru, Umm al-Fadl.

Banu Makhzum: (88) Abu Salama Abdullah ibn Abd al-Asad (må Allah vara nöjd med honom), den ädle Profetens kusin på faderns sida och fostebror samt den första maken till de troendes moder Umm Salama (89) hans hustru Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne). Hon och hennes make Abu Salama var nära släktingar till Abu Jahl (90) Arqam ibn Abi al-Arqam (må Allah vara nöjd med honom). Det har redan nämnts att Arqam hade ett hus (91) Ayyash ibn Abi Rabi’a (må Allah vara nöjd med honom), Abu Jahls morbror och kusin till den ädle Khalid ibn al-Walid (92) hans hustru Asma bint Salama al-Tamimi (må Allah vara nöjd med henne) (93) Walid ibn Walid ibn al-Mughira (må Allah vara nöjd med honom) (94) Hisham ibn Abi Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) (95) Salama ibn Hisham (må Allah vara nöjd med honom) (96) Hashim ibn Abi Hudhayfa (må Allah vara nöjd med honom) (97) Habbar ibn Sufyan (må Allah vara nöjd med honom) (98) hans bror Abdullah ibn Sufyan (må Allah vara nöjd med honom).

Bland Banu Makhzums bundsförvanter: (99) Yasir (må Allah vara nöjd med honom), Ammar ibn Yasirs far (100) Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom) (101) hans bror Abdullah ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Amir ibn Lu’ayy: (102) Abu Sabra ibn Ruhm (må Allah vara nöjd med honom), son till den ädle Profetens faster Barra bint Abd al-Muttalib (103) hans hustru Umm Kulthum bint Suhayl ibn Amr (må Allah vara nöjd med henne), Abu Jandals syster (104) Abdullah ibn Suhayl ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom) (105) Hatim ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom), Suhayl ibn Amrs bror (106) Salim ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom), Suhayl ibn Amrs bror. I boken al-Isaba anges han som Suhayl ibn Amrs brorson (107) Sakran ibn Amr (må Allah vara nöjd med honom), Suhayl ibn Amrs bror och den första maken till de troendes moder Sawda bint Zam’a (108) hans hustru Sawda bint Zam’a (må Allah vara nöjd med henne). Efter Sakrans död fick hon ställningen som en av de troendes mödrar (109) Yaqaza bint Alqama, Salit ibn Amrs hustru. I boken al-Isaba anges namnet Umm Yaqaza, medan Ibn Sa’d uppger hennes namn som Fatima bint Alqama (110) Malik ibn Zam’a (må Allah vara nöjd med honom), den ädla Sawdas bror (111) Ibn Umm Maktum (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Fihr ibn Malik: (112) Abu Ubayda ibn al-Jarrah (må Allah vara nöjd med honom) (113) Suhayl ibn Bayda (må Allah vara nöjd med honom) (114) Sa’id ibn Qays (må Allah vara nöjd med honom) (115) Amr ibn Harith ibn Zuhayr (må Allah vara nöjd med honom) (116) Uthman ibn Abd Ghanam ibn Zuhayr (må Allah vara nöjd med honom), kusin till den ädle Abd al-Rahman ibn Awf (117) Harith ibn Sa’id (må Allah vara nöjd med honom).

Banu Abd Qusay: (118) Tulaib Umayr (må Allah vara nöjd med honom), son till den ädle Profetens faster Arwa bint Abd al-Muttalib.

De personer som hittills har nämnts var alla knutna till Qurayshs stora klaner. Dessutom antog ett betydande antal mawālī, slavar och slavinnor islam under de tre åren av den hemliga daʿwan. Deras namn anges nedan: (119) Umm Ayman Baraka bint Thaʿlaba (hon tog hand om och uppfostrade Profeten (frid vare med honom) i sitt knä från hans barndom). (120) Zinnira, den romerska (den frigivna slavinnan till ʿAmr ibn Muʿammil). (121) Bilal ibn Rabah (må Allah vara nöjd med honom) (han var slav hos Umayya ibn Khalaf). (122) Hans mor Hamama (må Allah vara nöjd med henne). (123) Abu Fukayha Yasar al-Jahmi (må Allah vara nöjd med honom), den frigivne slaven till Safwan ibn Umayya. (124) Lubayba – slavinnan till Muʿammil ibn Habib. (125) Umm ʿUbay s (må Allah vara nöjd med henne), slavinna hos Banu Taym ibn Murra eller Banu Zuhra (den första uppfattningen återges av Zubayr ibn Bakkar och den andra av Baladhuri). (126) ʿAmir ibn Fuhayra (må Allah vara nöjd med honom) (slav till Tufayl ibn ʿAbdullah). (127) Sumayya (må Allah vara nöjd med henne) (mor till ʿAmmar ibn Yasir och slavinna till Abu Hudhayfa ibn al-Mughira al-Makhzumi).

Bland de icke-qurayshiter som antog islam i detta tidiga skede i Mecka fanns följande: (128) Mihjan ibn Adra al-Aslami (må Allah vara nöjd med honom). (129) Masʿud ibn Rabiʿa ibn ʿAmr (må Allah vara nöjd med honom). Han tillhörde Qarra-klanen inom Banu Uluhun ibn Khuzayma.

När dessa 129 personer förenades med de fyra första muslimerna uppgick deras antal således till 133. Innan den allmänna daʿwan började hade de trott på Profeten (frid vare med honom) och anslutit sig till den muslimska gemenskapen. [1]

De var människor med ett stadigt sinnelag, ett lugnt sinne och rena tankar. Enbart genom förnuft och sunt förnuft kunde de förstå avgudadyrkans skadlighet. De hade accepterat tawhids betydelse och sanning. De erkände Muhammad (frid vare med honom), förstod att Koranen, som Allahs ord, var den enda vägen till vägledning för dem och insåg att livet i det hinsides var en oundviklig stor sanning. Efter att genom dessa uppriktiga och genuint religionskunniga arbetare ha byggt upp en styrka började Profeten (frid vare med honom), på Allahs befallning, öppet bedriva den islamiska daʿwan.

Arabiskan ska vara——

”Vår Herre! Håll fast vid tålamodets väg. Visa ståndaktighet inför dem som följer det falska. Res er och ägna er helt åt att tjäna sanningen, och fortsätt att frukta Allah. Förhoppningsvis kommer ni att lyckas.” (Āl ʿImrān 200)

[1. Ibn ʿAbd al-Barr skriver i verket al-Istiʿab och Ibn Athir i verket Usd al-Ghaba: ”Det sägs att ʿAbbas hustru Umm al-Fadl var den första kvinnan, som blev muslim efter Khadija.” Om detta är korrekt uppgår antalet muslimer i detta tidiga skede till 134. Denna kvinnas verkliga namn var Lubaba bint al-Harith. Hon var syster till de troendes moder, Maymuna,, moster på mödernet till Khalid ibn al-Walid och syster på mödernet till Asma bint Umays, hustru till Jaʿfar ibn Abu Talib. Eftersom uttrycket ”det sägs” om henne är en svag formulering enligt denna uppfattning har vi inte nämnt hennes namn i listan. – Författaren]