I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn

Inledning

All lovprisning tillkommer Allah. ”As-hāb ar-Rasūls liv (tredje delen)” publiceras nu. Min önskan var att publicera den tidigare, men så blev det inte. Av olika orsaker har det uppstått en försening. I denna del skildras tjugo ansariska sahabiers liv. Liksom i de två föregående delarna har jag även här försökt att med få ord presentera dessa stora sahabier och deras gärningar. Redan från början var vårt löfte till läsarna att med få ord presentera de ädla sahabierna, må Allah vara nöjd med dem. Vi har försökt hålla detta löfte. Men inte ett enda av de ord som har skrivits är våra egna. Allt har hämtats från tillförlitliga källor.
När ”Livsskildringar (del 1 och del 2)” hade nått läsarna uppmanade många oss att skriva något mer detaljerat. Olika personer gav olika råd. Men det var inte möjligt att följa någons råd. Vi anser att andra kommer att uppfylla deras önskan. Det finns mycket att skriva om de ädla sahabiernas gärningar.
Jag är tacksam mot dem som på olika sätt har bidragit till att jag kunnat fortsätta denna serie av skrifter. Jag vill särskilt uttrycka min tacksamhet till professor A. K. M. Nazir Ahmad, föreståndare för Bangladesh Islamic Centre, som ständigt ger mig råd och hjälper mig med skrivandet. Jag ber att Allah, den Upphöjde, måtte skänka honom den bästa belöningen.
Till sist erkänner jag ödmjukt att om det finns något fel eller någon brist i denna bok, eller om det någonstans har kommit till uttryck ens den minsta antydan till bristande respekt för de ädla sahabierna, så är allt detta mina egna brister. Jag ber de vänliga läsarna att uppmärksamma mig på dem.
Må Allah den Allsmäktige godta denna lilla insats från mig som den minsta tjänsten för religionen. Amin.
1 september 1993
13 Rabi al-awwal 1414
Muhammad Abdul Mabud
Biträdande professor,
Institutionen för arabiska, Dhaka universitet,
Dhaka-1000.

Presentation av Medinas ansarer

Det arabiska ordet ”al-Ansar” är plural. I singular betyder ”nasir”: hjälpare. De muslimer i Medina som välkomnade och hjälpte Allahs Sändebud efter hans hijra från Mecka till Medina kallas ”ansarerna”. I grunden var de invånare i Medinas stammar Aws och Khazraj.

Arabiens invånare i forna tider brukar delas in i tre huvudgrupper: 1. al-ʿarab al-baʾida, 2. al-ʿarab al-ʿariba, 3. al-ʿarab al-mustaʿriba. De stammar som efter profeten Noas översvämning etablerade herravälde i Arabien och slutligen försvann kallas baʾida. Till dessa hörde folken ʿAd, Thamud, Amalika, Tasm, Jadis och flera andra. De övriga stammar som var samtida med baʾida och som senare fick herravälde över Arabien kallas ʿariba. Qahtan, Saba, Himyar, Maʿin och andra var grenar av dessa. Mustaʿriba kallas de stammar som var ättlingar till profeten Ismail och som huvudsakligen bodde i de norra delarna av Arabien.

Den allmänt spridda uppfattningen om Medinas ansarer är att de härstammade från al-ʿarab al-ʿariba. På denna grund låter de arabiska genealogerna deras släktlinje nå fram till Qahtan ibn ʿAbir, som var arvinge till al-ʿarab al-ʿariba. Men från och med Qahtan delar sig genealogerna i två läger. Den ena gruppen säger att Qahtan själv var grundare av en självständig släkt. Den andra gruppen betraktar honom inte som grundare av någon separat gren. De anser att Qahtan var son till Nabit ibn Ismail. Denna uppfattning har framförts av Kalbi och vissa jemeniter. De betraktar profeten Ismail som hela Arabiens stamfader. (Sirat Ibn Hisham 1/7) Masʿudi säger emellertid att det inte stämmer att jemeniterna anser Qahtan vara son till Nabit. De säger i stället att Qahtan var son till ʿAbir. (Kitab al-Tanbih wa-l-Ashraf, s. 81)

Hur det än förhåller sig var Qahtan grundare av en självständig släkt och ett självständigt kungadöme. Hans ättlingar hade makten i Jemen under lång tid.

De arabiska historieskrivarna anser att ansarerna var ättlingar till Qahtan. Därför börjar de ansarernas historia med Qahtans tid. I denna släkt fanns en man som hette ʿAbd Shams. Hans tillnamn var ”Saba”. Han anses vara grundaren av kungadömet Saba i Jemen. Han hade två söner, Himyar och Kahlan. Före sin död kallade han till sig sina båda söner, medlemmarna av kungafamiljen och rikets höga ämbetsmän och testamenterade följande: ”Ge min äldste son Himyar rikets högra del och min yngre son Kahlan den vänstra delen.” Eftersom svärd, piska och penna behövs för den högra handen, medan tyglar, sköld och liknande behövs för den vänstra, beslöt alla att Himyar skulle bli kung och att Kahlan skulle ansvara för rikets försvar. På så sätt blev Himyar kung. Därefter innehade deras ättlingar tronen från generation till generation, medan Kahlans ättlingar fortsatte att ansvara för rikets försvar.

Under kung al-Harith al-Rayish fortsatte ʿAmr al-Muzayqiya att inneha samma ansvar. ʿAmrs hustru, Turaifa bint Jabr, var en kahina, det vill säga en spåkvinna. En natt drömde hon att ett tätt, svart moln hade omslutit hela Jemen. Överallt skakade det av blixtarnas sken och åskans outhärdliga dån. Varhelst blixten slog ned förvandlades platsen till ruiner. Hon vaknade skräckslagen och berättade drömmen för ʿAmr och sade att det inte längre fanns någon utväg. ʿAmr frågade: ”Vad ska vi göra nu?” Hon svarade: ”Vi måste mycket snart lämna Jemen och bege oss någon annanstans.”

ʿAmr ägde stora rikedomar, boskap och annat. Han kunde inte plötsligt ge sig av utan vidare. Dessutom, vad skulle han säga till människorna? Därför lade han en plan. Han sade till sin äldste son Thaʿlaba: ”Jag ska beordra dig att göra något inför människorna, och du ska låtsas vägra. När jag tillrättavisar dig ska du ge mig en örfil.” Thaʿlaba sade: ”Hur skulle jag kunna göra något sådant?” ʿAmr sade: ”Det goda ligger i detta.” Enligt planen bjöd ʿAmr de ledande männen på en måltid. När alla hade kommit beordrade han Thaʿlaba att utföra en uppgift, men denne vägrade. När ʿAmr höjde handen för att slå honom gav Thaʿlaba sin far en kraftig örfil på kinden. ʿAmr utropade: ”En sådan förolämpning!” Thaʿlabas bror reste sig för att slå honom. ʿAmr stoppade honom och sade: ”Låt honom vara. Jag ska sälja min egendom och flytta någon annanstans. För denna fräckhet ska han inte få ens ett öre.” På så sätt sålde ʿAmr sina ägodelar till höga priser och lämnade Jemen tillsammans med sin familj. Därefter brast ʿArims damm, och hela Jemen översvämmades och förvandlades till ruiner.

När ʿAmr lämnade Marib tog han först sin tillflykt till ʿAqqa och bad sina tre söner, Harith, Malik och Haritha, att gå vidare. Innan de hann återvända dog ʿAmr, och hans äldste son Thaʿlabat al-ʿAnqa efterträdde honom. Senare utvandrade de även från ʿAqqa och spred sig till olika delar av Arabien. Så slog Khuzāʿa sig ned i Mecka i Hijaz, Ghassan i Syrien och Aws och Khazraj i Yathrib (Medina). Därmed tog det första Saba-kungadömet, ”Saba al-Ula”, slut. Från den tiden blev det arabiska ordspråket ”tafarraqu ayadi Saba” – ”de skingrades likt Sabas händer” – allmänt brukat.

Vissa har ansett att detta är en påhittad berättelse.

Andra har sagt att ansarerna var ättlingar till Nabit. De menar att ansarernas historia började på Nabits tid. I så fall skulle ansarerna tillhöra al-ʿarab al-mustaʿriba.

På arabiska heter han Nabit och på hebreiska Nayabut. I Torah nämns han bland profeten Ismails barn. Han anges som profeten Ismails äldste son. De arabiska historieskrivarna har beskrivit honom mycket kortfattat. Tabari sade: ”Genom Nabit och Qaydar lät Allah arabernas släkt växa.” (Tabari 1/352) Ibn Hisham skrev i sin Sirat: ”Efter profeten Ismail övergick ansvaret för tillsynen av Kaba till hans son Nabit.” (Sirat Ibn Hisham 1/63) Av denna berättelse förstår man att Nabit bodde i Mecka och fick ansvaret för tillsynen av Kaba, som hade byggts av profeterna Ibrahim och Ismail. Utöver detta känner man inte till något mer om honom.

Mecka var ett torrt och bergigt land. Därför bosatte sig Nabits och hans bröders barn efter hans död i olika delar av Arabien. Nabits barn byggde boplatser i den nordvästra delen av Arabien. Qaydars barn stannade däremot kvar i Mecka. Senare, när Mudad ibn Hami tog makten över Mecka, lämnade de Mecka och slog sig ned i områden som Kazima, Ghumar, Dhi Qundah och Shaʿshamim.

Som redan nämnts hade Nabits barn bosatt sig i det norra området av Hijaz. Där grundade de fyra hundra år före profeten Isas födelse ett kungadöme som kallades Nabataea. Under det andra århundradet före Kristus blev detta nabateiska imperium mycket mäktigt och utplånade Sabariket från norra Arabien. År 62 f.Kr. besteg Harith tronen. Han var detta imperiums mäktigaste kung. Sammanfattningsvis regerade nabatéerna med stor makt fram till den första delen av det andra århundradet efter Kristus.

Det finns en annan gren av ättlingarna till detta Nabataea. Under en okänd tid bosatte de sig i Jemen. De tillhörde stammen Azd eller Asad. De var ättlingar till Nabit ibn Malik. Förmodligen begav de sig dit när ismaeliterna bosatte sig i Jemen eller därefter. De bodde i Marib. När deras folkmängd med tiden ökade tvingades de på grund av brist och andra svårigheter lämna Marib. När de lämnade Marib var deras ledare ʿAmr ibn ʿAmir. Han är i historien känd som ”Muzayqiya”. I själva verket var han stamfader till hela ansarfolket och ghassaniderna. Ansarernas historia blir tydlig från hans tid.

ʿAmr lämnade först Marib tillsammans med Malik ibn Yaman och Azd-stammen. Hans ättlingar bodde under många tidsåldrar i olika delar av Arabien. Vid en viss tidpunkt i historien bosatte sig ättlingar till denne ʿAmr i Yathrib och dess omgivningar. De var förfäder till Medinas berömda stammar Aws och Khazraj.

Oavsett vad som berättas om ansarernas forna historia härstammar i själva verket alla Medinas ansarstammar från två män, Aws och Khazraj. Deras far hette Haritha och deras mor Kayla bint ʿAmr ibn Jafna. De hade också en bror som hette ʿAdi, vars ättlingar även de fanns i Medina. Man känner inte till särskilt mycket om Khazraj. Om Aws vet man däremot att han var en khatib, alltså talare, och shaʿir, alltså poet. Några visdomsfulla uttalanden som tillskrivs honom har bevarats. Aws, Khazraj och ʿAdis ättlingar växte i Yathrib och delades upp i olika undergrupper, nämligen:

ʿAdi: Det finns ingen separat grenstam som bär hans namn. Många anser att hans barn förenades med Aws och Khazraj. I Arabien blir brorsöner nämligen på grund av farbroderns berömmelse kända som hans barn. (Usd al-Ghaba 5/204)

Aws: Han hade en son som hette Malik. Denne Malik hade fem söner, som var stamfäder för varsin grenstam: ʿAmr ibn Malik, ʿAwf ibn Malik, Murra ibn Malik, Imraʾ al-Qays ibn Malik och Jasham ibn Malik.

Khazraj: Khazraj hade fem söner: ʿAmr, ʿAwf, Jasham, Kaʿb och Harith. Alla grenar av Banu Najjar, den stam som var morbrorsstam till Allahs Sändebuds farfar ʿAbd al-Muttalib, härstammade från ʿAmr ibn Khazraj.

Judarna hade bosatt sig i Medina redan innan ansarernas förfäder kom dit. Enligt vissa kom de till Arabien på profeten Sulaymans tid, medan andra anser att de kom efter att Bayt al-Maqdis hade förstörts av Nebukadnessar och etablerade sitt herravälde i Yathrib och dess omgivningar. Senare kom Aws och Khazrajs förfäder dit, byggde fästningar och hus och började bo där. De slöt säkerhetsavtal med judarna. Men när deras antal med tiden ökade blev judarna rädda, och rädslan förvandlades senare till fiendskap.

Aws och Khazrajs folk bodde först i samma område av Yathrib. När judarnas makt senare försvagades något spred de sig över hela det låglänta och höglänta området och grundade separata bosättningar.

De båda stammarna Aws och Khazraj levde länge tillsammans i samförstånd. Men vid en viss tid uppstod fiendskap mellan dem, och de drogs in i den ena fruktansvärda striden efter den andra. Om islam inte hade trätt fram skulle de kanske ha försvunnit från jorden. Författaren till verket Khulasat al-Wafa säger: ”Därefter utkämpades så många krig mellan dem att man inte har hört talas om någon annan gemenskap som fört fler eller längre krig.” Det började med kriget vid Samir och slutade med kriget vid Buʿath. Slaget vid Buʿath ägde rum fem år före Allahs Sändebuds hijra till Medina. Det finns ingen räkning på hur många krig som utkämpades mellan dessa två slag. I historien har endast de stora krigen återgetts. (al-Kamil fi al-Tarikh 1/503)

Ansarernas forntida religiösa tro

Om ansarerna härstammar från Nābit ibn Ismāʿīl, var deras ursprungliga religiösa tro densamma som den Ismāʿīl och hans barn hade (frid vare med honom). Senare, när ʿAmr ibn Luḥayy införde avgudadyrkan i Arabien, började även de, liksom andra ismäeliter, dyrka avgudar. Det finns inte mycket information om ansarernas förfäders religiösa tro under deras vistelse i Jemen. Men efter deras bosättning i Yathrib kan man få en ganska övergripande bild av dem. Den fjärde ättlingen i nedstigande led från Khazraj-stammens stamfader var al-Najjār. Han var stamfader till Banū al-Najjār. I historien anges hans egentliga namn ha varit Taym al-Lāt (al-Ṭabarī 1/1085), men senare ändrades det till Taymullāh. Ibn Hišām nämner detta namn i sin Sīra. Förmodligen skedde förändringen efter att ansarerna hade antagit islam. Det finns fler exempel på sådana namnändringar. Banū Sammāʾ från den förislamiska tiden antog under den islamiska tiden namnet Banū Sumayya. Det var självaste Guds Sändebud (Guds välsignelser och frid vare med honom) som gav dem detta namn (Usd al-ghāba 5/179). Liksom stammarnas namn ändrades även många personers namn.

Hur det än förhåller sig visar namnet Taym al-Lāt att Lāt-gudinnan dyrkades bland ansarerna. Vissa av ansarernas stammar kallade sig Awsullāh. Det kan vara så att detta tidigare var Aws al-Lāt. Arabiska historiker har nämnt Manāt som ansarernas gudinna. Denna Manāt var nabatéernas gudinna. Den omnämns i Koranens sura al-Najm. I Muʿjam al-buldān sägs det att Manāt var den äldsta gudinnan bland Ismāʿīls efterkommande (8/167). Därefter började man dyrka Lāt (7/310). Även människor från Aws, Khazraj och Ghassān dyrkade Manāt (Ṭabaqāt 1/106). Dessutom dyrkade andra arabiska stammar, såsom Hudhayl, Khuzāʿa, Azd Shanūʾa och Banū Kaʿb, henne.

Det är inte riktigt att Yathribs invånare endast dyrkade Lāt och Manāt, eller att ingen annan arabisk stam dyrkade dessa båda gudinnor. Det är snarare så att Yathribs invånare, förutom Lāt och Manāt, också dyrkade många andra mindre och större gudar och gudinnor, samtidigt som andra arabiska stammar också dyrkade Lāt och Manāt.

Historikern al-Ṭabarī har i samband med behandlingen av Guds Sändebuds (Guds välsignelser och frid vare med honom) hijra återgett en händelse. En gång behövde ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) stanna några nätter i en muslimsk kvinnas hem i Qubāʾ, Medina. Under denna tid hörde han varje natt ljudet av att dörren öppnades. Kvinnan öppnade dörren och bar in vissa saker utifrån. Hon var änka. En dag frågade ʿAlī (må Allah vara nöjd med honom) henne varför dörren öppnades på detta sätt varje natt. Hon svarade: ”Jag är en föräldralös kvinna. Därför brukade Sahl ibn Ḥunayf om natten i hemlighet slå sönder sin stams avgudar och ge mig träbitarna som bränsle.” (al-Ṭabarī 3/1244) Detta visar att det fanns många träavgudar i Yathribs invånares hem.

ʿAmr ibn Jamūḥ var en mycket respekterad person bland Banū Salama. Efter att Muʿādh ibn Jabal (må Allah vara nöjd med honom) hade blivit muslim brukade han om natten bära ut träavguden som kallades ”ʿAmrs Manāt” ur huset och kasta den långt borta. ʿAmr brukade sedan hitta den och ta tillbaka den. På detta sätt hade framstående personer egna avgudar i sina hem. Dessutom hade nästan varje stam ett tempel för avgudadyrkan. Yāqūt al-Ḥamawī har sagt: ”Ingen stam hyste lika stor vördnad för gudinnan Manāt som de båda stammarna Aws och Khazraj.” (Muʿjam al-buldān 8/168)

Det fanns vissa personer bland Aws och Khazraj som inte dyrkade avgudar. De trodde på den ende Guden. Många av dem hade påverkats av judarna i Medina och Khaybar. Andra följde den hanifiska religionen. Om ansarernas religiösa tro har Ibn Hišām sagt: ”Aws och Khazraj var avgudadyrkare. De dyrkade avgudar. De kände inte till något om paradiset, helvetet, uppståndelsens dag, samlandet, återuppväckandet, Skriften, det tillåtna eller det förbjudna. (Sīra 1/304)” Detta var den övergripande situationen.

Islams början bland ansarerna

Under den förislamiska okunnighetens tid hade ansarerna kontakt med Mekka. De kom dit med anledning av hajj, umrah, handel och liknande. På grund av sina inbördes krig och judarnas fientlighet kom de dit i hopp om att få stöd och hjälp från Mekka. Dessutom hade människorna ur Aws- och Khazraj-stammarna av olika anledningar nära förbindelser med Mekkas invånare. Det fanns också släktskapsband och vänskapsfördrag mellan Mekkas och Medinas invånare.

Det berättas att Suwayd ibn Samit var den förste bland Medinas invånare som fick islams kallelse från Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, och fick äran att höra den heliga Koranen från hans mun. Han var en framstående man ur Medinas Amr ibn Awf-stam. Redan under den förislamiska tiden hade arabfolket gett honom hederstiteln ”Kamil”. När han kom till Mekka träffade han Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid. Efter att ha hört islams kallelse från honom sade han: ”Det jag har är nästan samma sak som det du har.” Sändebudet, må Allah välsigna och skänka honom frid, frågade: ”Vad har du?” Han svarade: ”Lukmans skrift.” När Sändebudet, må Allah välsigna och skänka honom frid, uttryckte önskan att få höra något, reciterade han något för honom. Sändebudet, må Allah välsigna och skänka honom frid, uttryckte sin uppskattning och sade: ”Hos mig finns något bättre än detta, nämligen Koranen.” Han blev hänförd när han hörde Koranen. Resultatet blev, enligt Ibn Hisham, att ”han inte höll sig borta från islam”. När han återvände till Medina dödades han av Khazrajiterna. Människorna i Amr ibn Awf-stammen ansåg att han dog som muslim. Detta inträffade före Bu’ath-slaget. (Se Sīrat Ibn Hisham, 1/16.)

Därefter kom Abu al-Maysar Anas ibn Rafi till Mekka tillsammans med några män ur Abd al-Ashhal-stammen. Avsikten var att ingå ett vänskapsfördrag med Quraysh. I denna grupp fanns även Iyas ibn Muadh. När Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, fick veta att de befann sig i Mekka, träffade han dem och kallade dem till islam. Iyas var ung. Efter att ha hört Koranen från Allahs Sändebuds, må Allah välsigna och skänka honom frid, mun sade han till sina följeslagare: ”Detta är bättre än det ni har kommit för.” Han dog efter att ha återvänt till Medina. Under den korta tid han hade varit i Allahs Sändebuds, må Allah välsigna och skänka honom frid, sällskap hade han förstått så mycket av islam att han i sitt livs sista stund endast uttalade takbīr och lät människorna höra lovprisning och ära åt Allah. Hans stamfränder ansåg att han var muslim. (Musnad, 5/427.)

Historikerna är oeniga om vem som var den förste muslimen bland Medinas invånare. De namn som olika historiker har nämnt i detta sammanhang är Rafi ibn Malik al-Zarqi, Muadh ibn Afra, As’ad ibn Zurara, Dhakwan ibn Adi, Jabir ibn Abdillah, må Allah vara nöjd med honom, och andra. (Se Tabaqat, 1/146; Zarqani, 1/361.)

I själva verket började islams spridning bland Medinas ansarer med den första troseden vid Aqaba. Med Aqaba avses en bergstrakt. Här syftar Aqaba på den bergstrakt som ligger intill Aqabas jamrah i Mina. På denna plats avlade de ansarer som hade kommit från Medina troseden vid tre olika tillfällen. Den första gången var under profetskapets elfte år. Då antog sammanlagt sex personer, enligt en annan uppgift åtta, islam, avlade troseden inför Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, och återvände till Medina. Detta var den första troseden vid Aqaba. Efter den började islam och den ädle Profeten, må Allah välsigna och skänka honom frid, omtalas i hus efter hus i Medina. Följande år samlades tolv män där under hajj-säsongen. Fem av dem hade varit med föregående gång och sju var nya. Alla avlade troseden inför Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid. Detta var den andra troseden vid Aqaba. De bad Allahs Sändebud att skicka någon till dem för att undervisa dem i Koranen. Han skickade Mus’ab ibn Umayr, må Allah vara nöjd med honom. Han undervisade Medinas muslimer i Koranen och förmedlade islams budskap. Därför spreds islam snabbt och omfattande i Medina.

Därefter, under profetskapets trettonde år, mötte åter sjuttio, enligt en annan uppgift sjuttiotre, män och två kvinnor Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, vid Aqaba under hajj-säsongen och avlade troseden. Detta var den tredje och sista troseden vid Aqaba. Vanligen är det denna man avser när man talar om troseden vid Aqaba. Denna trosed avlades för islams grundläggande tro och handlingar, för kampen mot de otrogna samt för att skydda, hjälpa och stödja den store Profeten när han hade utvandrat till Medina. Efter troseden utsåg Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, tolv naqib, det vill säga representanter, bland dem. De återvände alla och beredde vägen och förhållandena för Allahs Sändebuds, må Allah välsigna och skänka honom frid, utvandring till Medina.

Av de 72/75 personer som deltog i denna tredje och sista Aqaba var elva ur Aws-stammen och sammanlagt 64 ur Khazraj-stammen, däribland två kvinnor. (Sīrat Ibn Hisham, 1/249–255.)

Ansarerna försummade inte på något sätt att hjälpa och stödja islam. Genom sina enastående uppoffringar och sin hjälp höjde de islams anseende och värdighet. Historien är fylld av berättelser om deras tapperhet och uppoffringar. Två hundra trettio ansarer deltog i slaget vid Badr. Av dem var 170 från Khazraj-stammen, medan de återstående ansarerna var från Aws-stammen. Av de totalt 70 kameler som användes i detta slag skänkte Sa’d ibn Ubada al-Khazraji, må Allah vara nöjd med honom, ensam 20 kameler. Av de fjorton som blev martyrer i slaget vid Badr var åtta ansarer. Många ansarer deltog i slaget vid Uhud, och av de sjuttio (70) martyrerna var hela sextiosex (66) ansarer. Några av dem hade sjuttio sår på kroppen. Även bland martyrerna vid Bi’r Ma’una fanns ett betydande antal ansarer. (Islami Bishwakosh, vol. 1, Ansar.)

Det är inte möjligt att med få ord redogöra för ansarernas uthållighet och uppoffringar för islam. De offrade allt de ägde, både sina liv och sin egendom, för islam. För de utvandrade som kom till Medina delade de med sig av sina egna pengar, ägodelar och hem. De exempel på ärlighet och generositet som de gav är svåra att finna motsvarigheter till i mänsklighetens historia. Därför hyste Allahs Sändebud, må Allah välsigna och skänka honom frid, djup kärlek till dem. Han betraktade deras insatser, uppoffringar och offer med den respekt de förtjänade. Genom sina ord och handlingar erkände han deras insatser. Han förklarade kärleken till ansarerna vara en del av tron. Han sade att ingen som tror på Allah och det kommande livet kan hysa fiendskap mot ansarerna. Han beskrev hat mot ansarerna som en hycklares egenskap och natur. Han bad att Allah skulle låta sin barmhärtighet komma över ansarerna och deras barn och efterkommande. Han lämnade denna värld nöjd med dem.

Ordet ansarer förekommer på flera ställen i den heliga Koranen. Bland annat riktas delar av verserna 100 och 117 i sura al-Tawba direkt till Medinas muslimska ansarer. Allah säger:

1. ”Och de främsta bland de första utvandrarna och ansarerna, liksom de som följde dem i goda gärningar – Allah är nöjd med dem och de är nöjda med Honom. Han har berett åt dem lustgårdar genom vilka floder flyter och där de ska förbli för evigt. Detta är den stora framgången.” (al-Tawba 100.)

2. ”Allah har förlåtit Profeten och utvandrarna och ansarerna, som följde honom i den svåra stunden, då en grupp av dem nästan var på väg att vända sina hjärtan bort. Därefter vände Han sig barmhärtigt till dem. Han är sannerligen mild och barmhärtig mot dem.” (al-Tawba 117.)

I många andra koranverser har det också antytts, ibland direkt och ibland indirekt, att ansarerna var modiga. Så sägs det exempelvis i vers 9 i sura al-Hashr:

”Och de som bodde i Medina före dem och hade antagit tron älskar dem som har utvandrat till dem. De hyser ingen avund i sina hjärtan mot det som de har fått, utan ger dem företräde framför sig själva, även om de själva är i nöd. De som skyddas mot sin egen snålhet – det är de som är framgångsrika.”

As’ad ibn Zurara (må Allah vara nöjd med honom)

Abu Umama As’ad, även känd som As’ad al-Khayr, var son från Najjar-grenen av Khazraj-stammen i Medina. Hans far var Zurara ibn ‘Adas. (Al-Isaba 1/34; Usud al-Gaba 1/71) Ingenting är känt om året eller datumet för hans födelse.

Före den ädle profeten Muhammeds, frid och välsignelser vare med honom, profetskap var hela Arabiska halvön insvept i otrohetens och villfarelsens mörker. Ändå fanns det bland dem vissa som, i enlighet med den rena naturens eller fitras krav, förespråkade tawhid, det vill säga tron på Guds enhet. As’ad ibn Zurara var en av dem. (Tabaqat 1/146)

Även under den förislamiska tiden brukade invånarna i Yathrib (Medina) resa till Mecka för att få qurayshernas stöd i sina inbördes tvister och för att få dessa avgjorda. Dessutom reste de dit för att utföra hajj och umra. Därefter började islam framträda i Mecka. Under tiden hade den ädle profeten redan tillbringat flera år av sitt profetiska liv. Samtidigt som han kallade Meckas invånare till islam brukade han närvara vid olika marknader och mässor och där i stor omfattning kalla människorna till sanningen. Han fortsatte också att i hemlighet förmedla Koranens budskap till de utomstående som kom till Mecka av olika skäl. Ibn al-Athir berättar med al-Waqidi som källa: Vid en sådan tid gick As’ad ibn Zurara och Dhakwan ibn ‘Abd al-Qays till Quraysh-ledaren i Mecka, ‘Utba ibn Rabi’a, för att få en av sina tvister avgjord. Hos denne ‘Utba träffade de Guds sändebud, frid och välsignelser vare med honom. Den ädle profeten lade fram islams budskap för dem och reciterade några verser ur den heliga Koranen för dem. Det var vid detta möte som de båda antog islam. I stället för att återvända till ‘Utba efter att ha varit hos Guds sändebud återvände de direkt till Medina. På så sätt blev de de två första muslimerna som kom till Medina. Detta inträffade före den första trohetseden vid ‘Aqaba under profetskapets tionde år. (Usud al-Gaba 1/71; Al-Isaba 1/34; Hayat al-Sahaba 1/86)

Ibn al-Athir har emellertid, med Ibn Ishaq som källa, sagt att As’ad ibn Zurara var en av dem som deltog i den första trohetseden vid ‘Aqaba under profetskapets tionde år och antog islam där. Därefter deltog han även i den andra och tredje trohetseden under profetskapets elfte och tolfte år. Därför var han en fullvärdig ‘Aqaba-man. (Usud al-Gaba 1/71)

Det bör i sammanhanget nämnas att det råder stor oenighet bland siːra-experterna om vem som var den första muslimen i Medina. Ibn Hisham har sagt att Suwayd ibn Samit reste till Mecka för hajj eller umra och där träffade Guds sändebud, frid och välsignelser vare med honom. Yathribs invånare hade gett honom hederstiteln ”Kamil”. Araberna på den tiden gav titeln ”Kamil” åt en person som var utrustad med alla dygder: tapperhet, mod, poetisk begåvning, ädel börd, heder och anseende, kort sagt alla goda egenskaper. Bland Medinas invånare var han den förste som fick förmånen att ta emot Guds sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, kallelse och höra Koranen. Ibn Hisham säger att han efter denna kallelse inte höll sig borta från islam. (Sirat Ibn Hisham 1/426–427) Men strax därefter dödades han. Hur det än förhåller sig, så fick Suwayd, trots att han var den förste muslimen, ingen möjlighet att återvända till Medina och börja arbetet med att kalla till islam. Sannolikt var det As’ad och Dhakwan som var de två första personerna att börja förmedla islam i Medina.

När han kom till Medina träffade han först Abu al-Haytham och berättade för honom om sin nya tro. Abu al-Haytham utbrast genast: ”Tillsammans med dig tror även jag på hans profetskap.” (Tabaqat 1/146) Många har ansett denne Abu al-Haytham vara den första muslimen i Medina.

Under profetskapets tionde år kom Yathribs invånare, som varje år, till Mecka för hajj. Efter hajj träffade sex av dem i hemlighet Guds sändebud, frid och välsignelser vare med honom, på en plats vid Mina som kallades ‘Aqaba och svor honom trohet. As’ad var en av dessa sex. Året därpå kom Yathribs invånare åter till Mecka under hajj-säsongen. Tolv av dem mötte i hemlighet Guds sändebud vid ‘Aqaba och svor honom trohet. As’ad var även en av dessa tolv. (Sirat Ibn Hisham 1/429, 431, 433, 435, 436, 437) Efter denna ‘Aqaba, när möjligheterna att förmedla och kalla till islam i Medina hade blivit mycket lovande, bad de Guds sändebud om en lärare som kunde undervisa dem i Koranen och religionen. På deras begäran skickade Guds sändebud, frid och välsignelser vare med honom, Mus’ab ibn ‘Umayr till Yathrib som en da’i, det vill säga en kallare. Fram till dess att Mus’ab kom till Medina ledde As’ad ibn Zurara bönen där. Därefter blev Mus’ab imam. Enligt många fortsatte dock As’ad att leda bönen där tills Salim, Abu Hudhayfas frigivne, kom till Medina. Mus’ab undervisade dem endast i Koranen. I Medina bad de vända mot Bayt al-Maqdis. (Ansab al-Ashraf 1/239, 266) As’ad gav den ädle Mus’ab husrum i sitt hem och tog emot honom som gäst. (Tabaqat 3/483)

Efter att den ädle Mus’ab hade kommit till Medina började As’ad ibn Zurara, tillsammans med honom, bedriva omfattande verksamhet för att kalla till islam. De gick till olika delar av Medina och kallade människorna till islam, individuellt och i grupper. Ibn Ishaq säger: En dag begav sig As’ad ibn Zurara tillsammans med Mus’ab ibn ‘Umayr mot Banu ‘Abd al-Ashhal och Banu Zafar. De gick in i en trädgård som tillhörde Banu Zafar och satte sig på en mur nära en brunn som kallades Ma’raq. Människor samlades runt dem. Sa’d ibn Mu’adh och Usayd ibn Hudayr var ledare för Banu ‘Abd al-Ashhal. De var fortfarande avgudadyrkare. Sa’d var As’ads kusin på mödernet. När Sa’d fick veta att As’ad och Mus’ab hade kommit sade han till Usayd: ”Usayd, gå till dessa två män. De har kommit till vårt område och lurar våra svaga människor. Gå och förbjud dem att göra detta. Om inte min kusin As’ad hade varit där, skulle jag inte ha behövt dig; jag skulle själv ha drivit bort dem.” Usayd gick mot dem med sitt spjut i handen. När As’ad såg honom sade han till Mus’ab: ”Denne man är en ledare för sitt folk och har kommit till dig.” Den ädle Mus’ab talade med honom. Genom Guds vilja blev Usayd muslim redan vid detta möte. (Hayat al-Sahaba 1/187–190)

Genom As’ads och Mus’abs gemensamma ansträngningar spreds islam så omfattande i Medina att redan ett år senare, under hajj-säsongen i profetskapets tolfte år, mötte en grupp på sjuttiotre, enligt en annan uppgift sjuttiofem, män och kvinnor återigen Guds sändebud i hemlighet vid Mina, vid ‘Aqaba. Det råder oenighet bland siːra-experterna om vem som först lade sin hand i Guds sändebuds hand och svor trohet vid denna tredje och sista ‘Aqaba. Enligt en uppfattning var den lycklige personen As’ad. (Al-Isaba 1/34; Ansab al-Ashraf 1/254; Usud al-Gaba 1/71)

Det har berättats från ‘Abdullah ibn Abi Bakr: Efter trohetseden sade Guds sändebud: ”Välj tolv naqib bland er, som ska vara ansvariga för sina respektive stammar, liksom Jesu lärjungar var hans följeslagare.” As’ad instämde och sade: ”Ja, Guds sändebud.” Guds sändebud sade: ”Du ska vara naqib för ditt folk.” Därefter tillkännagav han namnen på de andra naqib. (Tarikh al-Islam wa Tabaqat al-Mashahir wa al-A’lam 1/182) På så sätt blev han den naqib för Banu Najjar som Guds sändebud hade utsett. Enligt Ibn Mundah och Abu Nu’aym var han emellertid naqib för Banu Sa’ida. Ibn al-Athir säger att detta endast var deras antagande. I själva verket var han naqib för sin egen stam, Banu Najjar. När han därför dog bad Banu Najjars folk Guds sändebud: ”Guds sändebud! As’ad har dött. Han var vår naqib. Utse nu en annan naqib åt oss.” Guds sändebud svarade: ”Ni är min morbrors stam. Jag själv är er naqib.” Detta var en stor hedersbetygelse för Banu Najjar. (Usud al-Gaba 1/71–72) Guds sändebud utsåg honom inte bara till naqib, utan förklarade honom också vara naqib al-nuqaba, det vill säga den främste ansvarige. (Ansab al-Ashraf 1/254) Ibn al-Athir säger att As’ad, med undantag för Jabir ibn ‘Abdullah, var den yngste av dessa ‘Aqaba-män. (Usud al-Gaba 1/71; Al-Isaba 1/34)

Efter den tredje trohetseden vid ‘Aqaba återvände han till Medina med bördan av ett stort ansvar på sina axlar. Vad gjorde det att han var ung? Hans trosglöd och känsla var mycket stark. Han organiserade församlingsbön i Medina och ordnade den första fredagsbönen där med fyrtio bedjande. När de fyrtio bedjande gick ut för den första fredagsbönen i Medina och hörde böneutropet brukade han be om förlåtelse och be för Abu Umama As’ad ibn Zurara. En dag sade jag: ”Far, varför ber du alltid på detta sätt för honom när du hör böneutropet?” Han svarade: ”Min son! Innan Guds sändebud kom till Medina var det han som först samlade oss vid platsen Naki al-Khadimat, nära berget Hazm al-Nabit i Banu Bayda, och ledde fredagsbönen för oss. Vi var fyrtio.” (Usud al-Gaba 1/71; Al-Isaba 1/34; Sirat Ibn Hisham 1/435; Ansab al-Ashraf 1/243; Hayat al-Sahaba 3/387) Det råder oenighet om vem som först upprättade fredagsbönen i Medina.

Efter att den ädle profeten hade kommit till Medina bodde han visserligen i Abu Ayyub al-Ansaris hus, men hans kamel blev As’ads gäst. (Tabaqat 1/160) När Guds sändebud anlände till Medina var kamelen den första som slog sig ned på den plats som senare valdes för Guds sändebuds moské och bostad. Marken ägdes av två föräldralösa pojkar, Sahl och Suhayl, och deras förmyndare var As’ad ibn Zurara. (Bukhari; Hayat al-Sahaba 1/343) Guds sändebud frågade As’ad, pojkarnas förmyndare, om priset på marken. Pojkarna utbrast genast: ”Vi vill ha dess pris hos Gud.” Eftersom Guds sändebud inte ville ta emot marken gratis betalade Abu Bakr priset för den. Enligt vissa berättelser gav dock As’ad ibn Zurara de två föräldralösa pojkarna en trädgård i Banu Bayda i utbyte mot den mark där moskén skulle byggas. (Zarqani 1/422)

Al-Baladhuri har berättat att As’ad ibn Zurara, efter Guds sändebuds ankomst till Medina och medan han bodde i Abu Ayyubs hus, skickade mat till honom varannan natt. Den natt då det var dags för maten från As’ads hus brukade han fråga: ”Har As’ads skål kommit?” Man svarade: ”Ja.” Då sade han: ”Hämta den.” Den sahabi som berättade detta sade: ”Därav förstod vi att Guds sändebud tyckte om maten i den skålen.” (Ansab al-Ashraf 1/267) Al-Waqidi har berättat från ‘Aisha: Efter att Guds sändebud hade flyttat in i Abu Ayyubs hus i Medina frågade han en dag: ”Abu Ayyub, har du någon säng?” Det bör nämnas att Quraysh i Mecka brukade sova i sängar. Abu Ayyub svarade: ”Nej.” Detta nådde As’ad ibn Zurara. Han skickade då en säng med en stolpe och utsirade ben. Guds sändebud brukade sova på den. Senare, när Guds sändebud kom till mitt hus, sov han på den säng som min mor hade gett mig. (Ansab al-Ashraf 1/525)

Efter sin hijra från Mecka till Medina bodde Talha ibn ‘Ubaydullah i As’ads hus. Det har också berättats att Hamza bodde i hans hus. (Sirat Ibn Hisham 1/477–478)

Byggandet av Profetens moské pågick vid denna tid. Under månaden Shawwal i det första hijraåret kallades han då till det kommande livet. Han drabbades av en sjukdom i struphuvudet som kallades jabhah. Den ädle profeten lade med sin egen hand värme på det drabbade området och lade sin hand på hans huvud, men ingen förbättring märktes. Han dog. Enligt al-Waqidi dog han under den nionde månaden efter hijran. Guds sändebud sörjde hans död. Han sade: ”Nu kommer judarna att gå omkring och säga: ’Om han hade varit en profet skulle hans följeslagare inte ha dött.’ Men kan jag bota döden?” Den ädle profeten ledde begravningsbönen för honom och begravde honom på Baqi’ begravningsplats i Medina. (Sirat Ibn Hisham 1/507; Usud al-Gaba 1/71; Al-Isaba 1/34; Ansab al-Ashraf 1/243)

Det sägs att detta var det första dödsfallet efter Guds sändebuds hijra till Medina. Man antar också att Guds sändebud då för första gången ledde en begravningsbön. Enligt ansarernas uppfattning var As’ad den förste muslimen som begravdes på Baqi’, medan muhajirerna ansåg att det var ‘Uthman ibn Maz’un. (Al-Isaba 1/34)

Vid sin död lämnade den ädle As’ad två döttrar i Guds sändebuds, frid och välsignelser vare med honom, vård. Guds sändebud tog hand om dem under hela sitt liv. Han satte guldband, blandade med pärlor, på deras händer. Han gifte bort den ena dottern med Sahl ibn Hunayf, och där födde hon Abu Umama ibn Sahl. (Ansab al-Ashraf 1/243; Al-Isaba 1/34)

Abul-Haytham ibn at-Tayyihan (må Allah vara nöjd med honom)

Han är berömd i historien under sitt tillnamn Abu al-Haytham. Det råder oenighet om hans verkliga namn och vilken stam han tillhörde. Enligt en uppfattning var ”Abdullah” hans verkliga namn, medan en annan uppfattning anger ”Malik”. Den senare uppfattningen delas av Musa ibn ”Uqba, Ibn Saʿd, Muhammad ibn Ishaq, Abu Maʿshar och Muhammad ibn ”Umar. Det råder likaså oenighet om hans stam och faderns namn. Enligt en uppfattning hette fadern Bali ibn ʿAmr ibn al-Haf ibn Qudaʿa. Därför kallades han al-Balawi. Detta var Ibn Saʿds uppfattning. Ibn Ishaq och Abdullah ibn Muhammad ibn ʿAmmara al-Ansari motsatte sig den. Ibn Ishaq sade att Abu al-Haytham, som deltog i slaget vid Badr, hette Malik och att hans bror hette ʿAtik. De var båda Tayyi­hans söner. Abdullah ibn Muhammad al-Ansari sade däremot att Abu al-Haytham tillhörde Aws-stammen och att hans mor var Layla bint ʿAtik. Detta är majoritetens uppfattning. (Tabaqat 3447, al-Isaba 4/212, Ibn Hishams Sira 1/433) Den exakta tiden för hans födelse är okänd.

Abu al-Haytham antog islam genom sin vän Asʿad ibn Zurara. Enligt en berättelse begav sig Asʿad ibn Zurara och Dhakwan ibn ʿAbdi Qays till ʿUtba ibn Rabiʿa i Mecka. Där fick de höra om Guds Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, förkunnelse. De träffade honom i hemlighet och antog islam. Asʿad återvände till Medina och träffade Abu al-Haytham. Han berättade för honom om sitt eget inträde i islam samt om Guds Sändebud och hans förkunnelse. Ibn Saʿd säger att Asʿad och Abu al-Haytham redan under den förislamiska okunnighetens tid var förespråkare för tawhid, tron på Guds enhet, i Yathrib. När Abu al-Haytham hörde sin vän Zurara tala om Guds Sändebud och hans förkunnelse sade han genast, utan minsta tvekan eller tvekan: ”Jag vittnar tillsammans med dig att han sannerligen är Guds Sändebud.” På detta sätt blev han muslim genom sin vän Zurara.

Under den följande pilgrimsfärdssäsongen var Abu al-Haytham bland de åtta, enligt en annan uppgift sex, invånare från Yathrib som i hemlighet träffade Guds Sändebud i Mecka och avlade trohetseden. I historien kallas denna ed den första trohetseden vid al-ʿAqaba. Enligt en annan berättelse deltog Abu al-Haytham dock inte i denna ed. (Tabaqat 1/218–219) Enligt den uppfattningen antog Asʿad islam vid den första ʿAqaba och återvände sedan till Medina, där han kallade Abu al-Haytham till islam. Det var genom denna kallelse som Abu al-Haytham antog islam. Ett år senare mötte han Guds Sändebud vid ʿAqaba tillsammans med tolv personer, och året därpå tillsammans med sjuttiotre, enligt en annan uppgift sjuttiofem, personer. På så sätt fick han äran att delta i alla trohetsederna vid ʿAqaba. (Tabaqat 1/22, Ibn Hishams Sira 1/433)

Enligt en berättelse sträckte Abu al-Haytham vid den sista ʿAqaba först av alla fram sin hand för att avlägga trohetseden till Guds Sändebud. Musa ibn ʿUqba återberättade detta från imam al-Zuhri. Det råder dock stor oenighet i denna fråga. (Ibn Hishams Sira 1/447, Ansab al-Ashraf 1/254)

När Medinas invånare under den tredje eden vid ʿAqaba bjöd in Guds Sändebud att komma till Medina, var Abu al-Haytham en av de män som talade för folket från Mecka och Medina. al-Tabarani har återberättat detta från ʿUrwa. När Abu al-Haytham ibn Tayyi­han avlade trohetseden till Guds Sändebud sade han: ”Guds Sändebud! Vi har avtal med andra människor. Kan det verkligen bli så att vi bryter dessa avtal, går ut i strid mot dem, medan du återvänder till din egen stam?” När Sändebudet hörde detta log han något och sade: ”Krav på hämnd för ert blod kommer att vara krav på hämnd för mitt blod, och ert blodspillan kommer att vara mitt blodspillan. Det innebär att det inte kommer att finnas någon skillnad mellan mig och er.” Abu al-Haytham blev nöjd med Guds Sändebuds ord och sade till sina följeslagare: ”Mitt folks män! Denne man är Guds Sändebud. Jag vittnar om att han sannerligen talar sanning. I dag är han trygg bland sina släktingar i Meckas heliga område. Men vet att om ni för honom bort härifrån och tar honom till er, kommer hela Arabien att skjuta pilar mot er från samma båge. Ni kommer med andra ord att bli ett gemensamt mål redan nästa morgon. Bjud honom därför in till ert land endast om ni är beredda att kämpa på Guds väg och offra era liv, er egendom och era barn. Han är i sanning Guds Sändebud. Om ni fruktar att ångra er senare, tänk då noga efter.” Efter Abu al-Haythams tal sade hans följeslagare: ”Vi har godtagit allt som Allah och Hans Sändebud har ålagt oss. Guds Sändebud, allt det du har begärt av oss skänker vi dig. Abu al-Haytham, stig åt sidan så att vi kan avlägga trohetseden till Guds Sändebud.” Abu al-Haytham sade: ”Jag ska vara den förste att avlägga eden.” Efter hans ed avlade de andra eden en efter en. (Hayat al-Sahaba 1/247–248, Ibn Hishams Sira 1/442) Efter denna ed tillkännagav den ädle Guds Sändebud namnen på tolv naqib, ansvariga ledare. Från Aws-stammen utsågs Abu al-Haytham, Usayd ibn Hudayr och Saʿd ibn Khaythama – dessa tre blev naqib. (Ansab al-Ashraf 1/252)

Efter att den ädle Guds Sändebud hade utvandrat till Medina upprättade han ett broderskapsband, muwakhat, mellan Abu al-Haytham och den berömde emigranten ʿUthman ibn Mazʿun. (Ansab al-Ashraf 1/271, al-Isaba 4/212)

Han deltog i alla de slag som ägde rum under Guds Sändebuds livstid, däribland Badr, Uhud och diket. Vid Uhud blev hans bror ʿAtik ibn Tayyi­han martyr genom ʿIkrima ibn Abu Jahl. (Ansab 1/329) Ibn Saʿd säger att den ädle Guds Sändebud, efter att den ädle Abdullah ibn Rawaha hade blivit martyr vid Muʾta, skickade Abu al-Haytham till Khaybar som måttare av dadlar. Efter Guds Sändebuds död uttryckte Abu Bakr också sin önskan att behålla honom på denna post, men Abu al-Haytham vägrade att ta emot den. (Tabaqat 3/448)

Han avled år 20 efter hijra, under kalifen ʿUmars kalifat. Enligt en uppgift dog han år 37 efter hijra, före slaget vid Siffin. Imam al-Asmaʿi återberättade en berättelse och sade: ”Jag frågade människorna i Abu al-Haythams stam om hans död. De sade att han hade avlidit under Guds Sändebuds livstid.” Många har sagt att han dog år 21 efter hijra, medan andra har sagt att han stred vid Siffin på den ädle ʿAlis, må Allah vara nöjd med honom, sida. Vissa har gått ännu längre och sagt att han stred vid Siffin på ʿAlis sida och blev martyr. (Ansab 1/240, Ibn Hishams Sira 1/433) Historikern al-Waqidi har tydligt sagt att berättelsen om hans deltagande vid Siffin är helt grundlös. Däremot har framstående hadithlärda som imam al-Zuhri, Salih ibn Kaysan och al-Hakim återberättat att han dog år 20 efter hijra. Därför kan en tvivelaktig berättelse inte godtas framför detta. (Siyar al-Ansar 2)

I hadithsamlingarna finns några hadither återberättade från Abu al-Haytham, men deras äkthet är inte bortom allt tvivel. Ibn Hajar al-ʿAsqalani sade: ”Alla hadither som återberättats från Abu al-Haytham är tvivelaktiga. Det finns inte en enda berättarkedja genom vilken äktheten hos någon av dem kan bevisas.” Orsaken är att han dog mycket tidigt. (al-Isaba 4/213)

Al-Haytham ibn Nasr al-Aslami, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag tjänade Guds Sändebud. Abu al-Haytham ibn Tayyi­han hade en brunn som hette Jasim. Vattnet i denna brunn var sött. Jag brukade hämta vatten därifrån åt Guds Sändebud. En varm dag kom den ädle Guds Sändebudet tillsammans med Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, till Abu al-Haythams hus och frågade: ’Finns det kallt vatten?’ Abu al-Haytham kom med en hink iskallt vatten. Han blandade det kalla vattnet med getmjölk och gav det till Guds Sändebud att dricka. Sedan sade han: ’Guds Sändebud! Vi har en sval skuggplats, en ʿarish. Vila där en stund i denna middagshetta.’ Abu al-Haytham stänkte vatten över skuggtaket. Guds Sändebud gick in där tillsammans med Abu Bakr. Abu al-Haytham ställde fram olika slags dadlar och en skål fylld med tharid, en välsmakande maträtt, åt dem. Berättaren Haytham ibn Nasr sade: ’Guds Sändebud, Abu Bakr och vi alla åt och drack av detta. När tiden för bönen kom ledde han oss i gemensam bön i Abu al-Haythams hus. Abu al-Haythams hustru stod bakom mig i bönen. Efter bönen återvände han till skuggplatsen och bad där de två rakaʿat som följer efter zuhrs obligatoriska bön.’ (Ansab al-Ashraf 1/535)

En dag gick den ädle Guds Sändebudet ut vid en tid då han vanligtvis inte brukade lämna huset. Efter en stund kom även Abu Bakr. Sändebudet frågade: ”Abu Bakr, varför gick du ut vid denna ovanliga tid?” Han svarade: ”För att träffa dig.” Under tiden kom även ʿUmar. Guds Sändebud ställde samma fråga till honom. ʿUmar svarade: ”Guds Sändebud, hungern drev mig hit.” Guds Sändebud sade: ”Jag är också hungrig.” De tre gick tillsammans till Abu al-Haythams hus. Han hade en dadelträdgård och en flock getter, men inga tjänare. Han utförde allt arbete själv. Just då var han inte hemma. När de ropade svarade hans hustru att han hade gått för att hämta vatten. Efter en stund såg de honom komma tillbaka med en vattenlägel fylld med vatten. När han fick syn på Guds Sändebud lade han lägeln på marken, omfamnade honom och sade med stor känsla: ”Må mina föräldrar offras för dig!” Sedan tog han dem alla med sig till trädgården. Han bredde ut något för dem att sitta på. Medan han lät dem sitta skar han av en klase dadlar och kom tillbaka med den. Guds Sändebud sade: ”Om du ändå hade tagit med mogna dadlar.” Han svarade: ”Här finns både omogna och mogna dadlar; ta vad du vill.” Guds Sändebud åt några av dadlarna och drack sedan vatten. Vattnet var mycket klart och välsmakande. Efter att ha ätit och druckit sade Guds Sändebud: ”Se hur många välsignelser Allah har gett: skugga, utsökta dadlar och kallt vatten. Vid Allah, på uppståndelsens dag kommer ni att bli tillfrågade om allt detta.”

Abu al-Haytham lämnade de hedrade gästerna i trädgården, gick hem och började ordna mat. Han slaktade en liten get, grillade den och ställde fram den för gästerna. När måltiden var avslutad frågade Guds Sändebud honom: ”Har ni ingen tjänare?” Han svarade: ”Nej.” Guds Sändebud sade: ”Om någon krigsfånge kommer i min besittning, kom då till mig.” Vid den tiden kom två krigsfångar i Guds Sändebuds besittning. Han sade till Abu al-Haytham att välja en av dem. Abu al-Haytham överlät valet åt Guds Sändebud. Sändebudet gav honom en av dem och sade: ”Behandla honom väl.” Abu al-Haytham återvände hem tillsammans med slaven och berättade för sin hustru om Guds Sändebuds råd. Hustrun var mycket klok. Hon sade: ”Om du vill följa Guds Sändebuds befallning, frige honom då.” Han frigav slaven enligt sin hustrus råd. När Guds Sändebud fick höra om deras handling blev han mycket glad och berömde dem båda. (Tirmidhi 391) Händelsen återges också i verket Kanz al-ʿUmmal. Imam Muslim och imam Malik återberättade den i förkortad form. Hafiz al-Mundhiri sade att denna händelse har återberättats både om Abu al-Haytham och om Abu Ayyub al-Ansari. (Hayat al-Sahaba 1/310)

Abu al-Haytham tillfrågades: ”Vad avlade ni trohetseden vid ʿAqaba på?” Han svarade: ”Vi avlade samma trohetsed till Guds Sändebud som Israels barn avlade till Musa, må frid vara över honom.” (Ansab al-Ashraf 1/240)

Usayd ibn Hudayr (ra)

Den berömde ansariske sahabiten Usayd var son av grenen Banu Abd al-Ashhal inom Medinas traditionella Aws-stam. (Ansab al-Ashraf 1/240) I olika sira-verk nämns flera av hans kunyas eller tilltalsnamn. Han kallades till exempel Abu Yahya efter sin son Yahya. Det har också berättats att Allahs sändebud ﷺ kallade honom Abu Isa. (Usd al-Ghaba 1/92) Dessutom nämns namnen Abu Atik, Abu Hudayr och Abu Amr. (Se Siyar al-Ansar 1/228; Usd al-Ghaba 1/92; Ansab al-Ashraf 1/240; al-Alam 1/330)

Hans far hette Hudayr ibn Simak och hans mor Umm Usayd bint Uskun. Hudayr var en ledare för Aws-stammen. Under den förislamiska tiden hade Medina genomlevt många krig mellan de ständigt fientliga stammarna Aws och Khazraj, och Hudayr ledde dem alla. Han var Aws-stammens främste ryttare och ägde även en stark fästning. (Usd al-Ghaba 1/92) Det sista och största blodiga kriget mellan Aws och Khazraj var Bu’ath-slaget. Även där var Hudayr överbefälhavare, medan motståndarsidan, Khazraj, leddes av Amr ibn Nu’man al-Rujayla. Båda ledde sina trupper med stor skicklighet. Vid ett tillfälle stod Aws nära nederlag. Då gick Hudayr själv in i striden. Khazrajs befälhavare Amr dödades och Aws segrade. Slaget ägde rum fem år före Allahs sändebuds ﷺ hijra till Medina. (Siyar al-Ansar 1/228)

Tre år efter Bu’ath-slaget ägde Aqaba-trohetseden rum i Mecka. På de nya muslimernas begäran i Medina skickade den ädle Allahs sändebud ﷺ Mus’ab ibn Umayr till Medina för att förmedla islam. Usayd hade ännu inte antagit islam. Han antog islam i Medina genom Mus’ab ibn Umayr, före Mu’adh ibn Jabal. Enligt vissa gjorde han det först efter den sista Aqaba-trohetseden, alltså efter den natt då 73 eller 75 medinabor svor Allahs sändebud ﷺ trohet vid Aqaba i Mecka. Detta är dock inte korrekt. Tillförlitliga sira-källor berättar nämligen att han deltog i den sista Aqaba-eden och att Allahs sändebud ﷺ utsåg honom till naqib, ansvarig för Banu Abd al-Ashhal. (Usd al-Ghaba 1/92; Tarikh al-Islam wa Tabaqat al-Mashahir wa al-A’lam 1/181; al-Alam 1/310; al-Isaba 1/49)

Sira-verken återger en märklig berättelse om Usayds islam. Mus’ab ibn Umayr var gäst hos As’ad ibn Zurarah i Medina och satt bland Banu Jafar och undervisade människor i Koranen. Banu Jafars bosättning låg nära Aws-stammen, Banu Abd al-Ashhal. En dag fick Sa’d ibn Mu’adh och Usayd ibn Hudayr veta att Mus’ab satt i en trädgård och undervisade muslimerna i Koranen. Sa’d sade till Usayd: ”Gå dit och säg åt honom att aldrig mer komma inom gränsen för vårt område.” As’ad var visserligen Sa’ds kusin på mödernet. På Sa’ds befallning gick Usayd mot trädgården för att med egen hand utrota islam. När As’ad såg honom komma sade han till Mus’ab: ”Se, en man kommer till dig. Han är sin stams ledare; få honom att bli muslim.”

Usayd sade mycket häftigt: ”Varför fortsätter ni att lura våra svaga människor på detta sätt? Om ni verkligen vill oss väl, gå härifrån genast.” Mus’ab, en da’i som hade utbildats hos Allahs sändebud ﷺ, svarade lugnt och leende: ”Sätt dig och lyssna en stund på mig. Om du tycker om det kan du acceptera det; annars slutar jag och går.” Usayd sade: ”Detta är verkligen klokt och rättvist.” Mus’abs ödmjuka uppträdande fick Usayds vrede att lägga sig, och han satte sig. Mus’ab förklarade islams kärna för honom och reciterade några koranverser. Medan Mus’ab fortsatte att recitera förändrades Usayds ansikte gradvis. Till slut blev han djupt berörd och frågade spontant: ”Hur går man in i denna religion?” Mus’ab svarade: ”Först måste du bada, ta på dig rena kläder och uttala trosbekännelsen. Därefter ska du be.”

Innan Mus’ab hade talat färdigt lämnade Usayd platsen. Efter en kort stund återvände han med vått hår och rena kläder. Han lade sin hand i Mus’abs och sade: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och jag vittnar att Muhammad är Hans tjänare och sändebud.” Sedan reste han sig och sade på väg från samlingen: ”Jag går nu och skickar de andra ledarna till er. Ni ska göra även dem till muslimer.” (Hayat al-Sahaba 1/188–189; Siyar al-Ansar 1/229)

Usayd gick direkt till Sa’d ibn Mu’adh. De som satt hos Sa’d sade när de såg honom: ”Han kommer, men hans ansikte har förändrats. När han gick var han mycket upprörd; nu verkar han lugn, vänlig och glad.” Usayd beslöt att använda sin klokhet. Han önskade att Sa’d också skulle få höra det han själv hade hört från Mus’abs mun. Om han direkt sade: ”Jag har blivit muslim, följ mig också”, kunde Sa’d kanske ha angripit honom. Därför ville han i stället få Sa’d att komma till Mus’ab.

Mus’ab var As’ad ibn Zurarahs gäst. För att göra Sa’d upprörd sade Usayd: ”Jag har hört att Banu Harithahs män har gått ut för att döda As’ad ibn Zurarah. De vet mycket väl att han är din kusin.” Sa’d blev rasande. Med en pil i handen gick han genast till Mus’ab och As’ad. Där såg han inga tecken på oväsen eller gräl, utan en lugn samling där Mus’ab reciterade Koranen för människorna och de lyssnade uppmärksamt. Sa’d förstod att hans vän Usayd hade lurat honom. Han lyssnade också noggrant på Mus’ab och förklarade på plats att han hade antagit islam. (Sira Ibn Hisham 1/436–437; Rijal hawl al-Rasul 460–461)

Några dagar efter Usayds islam kom den ädle Allahs sändebud ﷺ till Medina genom hijra. Han upprättade ett religiöst broderskap, mu’akhah, mellan Usayd och den berömde muhajiren Zayd ibn Harithah رضي الله عنه. (Usd al-Ghaba 1/92; al-Isaba 1/49)

Usayd deltog i alla slag under Allahs sändebuds ﷺ livstid från Uhud och framåt. (al-Alam 1/330) Det råder dock oenighet om hans deltagande i Badr. Enligt al-Waqidi, Ibn Ishaq och Ibn al-Kalbi deltog han inte. Vissa sira-kännare har däremot en annan uppfattning. (Usd al-Ghaba 1/92; Ansab al-Ashraf 1/240; Tabaqat 3/605) Ibn Sa’d säger att flera framstående sahabiter, däribland några naqib-sahabiter som Usayd, inte deltog i Badr. Al-Baladhuri berättar att Allahs sändebud ﷺ gav sig av mot Badr, men att några sahabiter stannade kvar eftersom de inte hade förstått att ett krig mot Quraysh skulle äga rum. Usayd var en av dem. När Allahs sändebud ﷺ återvände till Medina efter slaget skyndade Usayd till honom, gratulerade honom till Allahs seger över fienden och uttryckte sin sorg över att själv inte ha deltagit. Han sade som förklaring: ”Jag trodde att det var Qurayshs handelskaravan och att du inte skulle strida mot dem. Om jag hade förstått att de var fiender och att en strid skulle äga rum, skulle jag aldrig ha stannat kvar.” Allahs sändebud ﷺ trodde honom. Ibn Sa’d återger samma sak. (Ansab al-Ashraf 1/288; Tabaqat 3/605)

Han deltog i Uhud. Före slaget tjänstgjorde en grupp män i Medina under ledning av Sa’d ibn Mu’adh, Usayd ibn Hudayr och Sa’d ibn Ubadah som vakt åt Allahs sändebud ﷺ. De vaktade hans dörr hela natten. (Ansab al-Ashraf 1/314) När nästan alla sahabiter under stridens svåraste skede hade skingrats och kastats långt från Allahs sändebud ﷺ stod Usayd fortfarande fast tillsammans med några få sahabiter. Han sårades svårt på sju ställen på kroppen. (al-Isaba 1/49; al-Alam 1/330)

Efter Uhud grät de anhöriga till de stupade. När Allahs sändebud ﷺ såg detta sade han: ”I dag finns ingen som gråter över Hamzah.” Sa’d och Usayd återvände då till sin stam och befallde kvinnorna att sörja Hamzah. (Sira Ibn Hisham 2/99) På Uhuds dag bar Usayd Banu Aws fana. Under den hårda striden råkade vissa muslimska soldater angripa sina egna eftersom de misstog dem för fiender. Usayd sårades av misstag av Abu Bardah ibn Niyar. Abu Jana slog också Abu Bardah två gånger med svärdet eftersom han inte kände igen honom. Allahs sändebud ﷺ sade om dem: ”Även om någon av er dödas på detta sätt blir han martyr.” (Ansab al-Ashraf 1/318, 322)

Han deltog i Khandaq-slaget. Även tio dagar efter slagets slut var muslimerna belägrade i Medina, och Meckas avgudadyrkande armé rörde sig om nätterna för att söka efter de muslimska ledarna. Usayd försvarade då vallgraven med två hundra män. Efter slaget började män ur Ghatafan plundra. Allahs sändebud ﷺ kallade deras ledare Amir ibn Tufayl och Zayd till Medina. De kom och sade tillsammans att saken kunde ordnas om de fick en del av Medinas skörd. Usayd stod bredvid. Han knackade dem båda på huvudet med sitt spjut och sade: ”Försvinn härifrån, era rävar!” Amir blev mycket arg och frågade: ”Vem är du?” ”Usayd ibn Hudayr.” ”Kata’ibs son?” Kata’ib var Hudayrs tillnamn. ”Ja.” ”Din far var bättre än du.” Usayd röt genast: ”Aldrig! Jag är mycket bättre än er alla och bättre än min far, eftersom han var otrogen.” (Siyar al-Ansar 1/230)

Det är möjligt att detta är samma händelse som al-Tabarani återger från Ibn Abbas. Amir ibn Tufayl och Arbad ibn Qays kom till Allahs sändebud ﷺ i Medina. Amir frågade: ”Muhammad, vad får jag om jag antar islam?” Sändebudet ﷺ svarade: ”Du får det som alla muslimer får, och samma skyldigheter gäller dig som dem.” Amir frågade: ”Om jag blir muslim, kommer du då att ge mig makten efter dig?” Han svarade: ”Varken du eller någon ur din stam får den. Du kan dock bli ledare för ett kavalleri.” Efter ytterligare samtal gick de därifrån och började sedan planera att döda Allahs sändebud ﷺ. Deras plan avslöjades, och de flydde. Mu’adh och Usayd förföljde dem. Till slut ropade Usayd efter dem: ”O Allahs fiender, må Allahs förbannelse drabba er!” På vägen dog båda genom en olycka. (Hayat al-Sahaba 3/548–549)

Före Hudaybiyya-fördraget skickade Qurayshs ledare Abu Sufyan en man till Medina för att döda Allahs sändebud ﷺ. Han gömde en liten dolk vid midjan och kom till moskén i Banu Abd al-Ashhal medan han frågade efter Allahs sändebud ﷺ. När den ädle sändebudet ﷺ såg hans ansikte sade han: ”Denne man har kommit för att bedra.” När mannen gick fram för att döda honom grep Usayd tag i hans höftkläde. Dolken föll genast ur mannens midja. Han förstod att han inte längre kunde undkomma. För att hindra honom från att fly höll Usayd fast hans klädnad hårt vid halsen. (Siyar al-Ansar 1/230)

Under det sjätte hijriåret ägde Banu al-Mustaliq-slaget rum. Efter slaget uppstod ett mindre gräl mellan en muhajir och en ansari vid en brunn på grund av den obetydliga frågan om att låta kameler och hästar dricka. Hycklaren Abdullah ibn Ubay försökte förgäves blåsa upp grälet. Han sade till ansarierna: ”Ni har låtit dem bo i ert land och delat era rikedomar med dem. Vid Allah, om ni inte hade gjort det skulle de ha flyttat någon annanstans. Om vi återvänder till Medina ska vi, de ädla — medinaborna — driva bort de usla.” Zayd ibn Arqam hörde detta och underrättade Allahs sändebud ﷺ, som blev mycket bedrövad.

Efter detta kom Usayd för att träffa Allahs sändebud ﷺ. Sändebudet frågade honom:
– Har du hört vad er vän har sagt?
– Allahs sändebud, vilken vän?
– Abdullah ibn Ubay.
– Vad sade han?
– Han sade att när de återvänder till Medina ska de ädla driva ut de usla.
Usayd sade: ”Allahs sändebud, vid Allah, om Allah vill kommer du själv att driva ut honom. Vid Allah, han är den usle, medan du är den ädle och segerrike.” (Sira Ibn Hisham 1/1292)

Usayd sade också: ”Allahs sändebud, visa honom en viss mildhet. Allah har fört oss hit tillsammans med dig. Hans stamfolk höll på att göra en krona åt honom för att göra honom till Medinas kung. Han kommer själv att få se hur hans rike har tagits ifrån honom.” (Rijal hawl al-Rasul 463)

I en annan berättelse sägs att Usayd, när han fick höra om Abdullah ibn Ubayys uttalande, sade: ”Allahs sändebud, ge mig tillåtelse att döda den man som skapar osämja bland människorna.” Sändebudet ﷺ frågade: ”Skulle du döda honom om jag befallde det?” Usayd svarade: ”Ja. Med din tillåtelse skulle jag hugga av hans huvud med svärdet.” Allahs sändebud lät honom sätta sig och lugnade honom. (Hayat al-Sahaba 1/474)

Under resan till Banu al-Mustaliq var Aisha رضي الله عنها Allahs sändebuds resesällskap. På vägen tillbaka till Medina spred hycklarna en falsk anklagelse mot Aishas heder. I sira-verken kallas detta ifk, den påhittade berättelsen. Även några godtrogna muslimer förleddes av hycklarnas propaganda. Till slut uppenbarade Allah den Allsmäktige koranverser och avslöjade sanningen.

När saken stod på sin höjd kom Usayd en dag till Allahs sändebud ﷺ och sade: ”Allahs sändebud, om männen ur Aws-stammen besvärar dig ska vi stoppa dem. Om våra bröder ur Khazraj-stammen besvärar dig, beordra oss då. Vid Allah, de förtjänar att dödas.” Khazrajs ledare Sa’d ibn Ubadah protesterade genast: ”Du kan säga så eftersom han är från Khazraj. Om det hade gällt någon ur din egen stam skulle du inte ha sagt det.” Usayd röt genast: ”Vid Allah, du ljuger. Du är en hycklare och grälar därför på hycklarnas sida.” (Sira Ibn Hisham 1/300)

Under Khaybar-slaget angrep Amir, Salama ibn al-Aqwas farbror, en jude. Svärdshugget missade dock och Amir sårades själv och dog. Usayd och flera andra trodde att eftersom han hade dött av sitt eget slag — vilket liknade självmord — hade alla hans goda gärningar blivit förgäves. Salama berättade detta för Allahs sändebud ﷺ. Han sade: ”De som har sagt detta har fel. Han får dubbel belöning.” (Muslim 2/96)

Under erövringen av Mecka var den ädle Allahs sändebud ﷺ tillsammans med muhajirerna och ansarierna. Hans grupp gick längst bak; han befann sig mellan Abu Bakr och Usayd. Under expeditionerna till Hunayn och Tabuk bar Usayd Aws-stammens fana.

På dagen för Saqifa Banu Sa’idah, efter den ädle Allahs sändebuds ﷺ bortgång, krävde en grupp ansarier under ledning av Sa’d ibn Ubadah att ansarierna skulle ha företräde till kalifatet. Nyheten spreds i Medina och en debatt började. Usayd var en av Aws-stammens ledare och spelade en viktig roll för att kontrollera den svåra situationen. (Usd al-Ghaba 1/92) Han reste sig och sade till ansarierna: ”Ni vet att Allahs sändebud ﷺ var en av muhajirerna. Hans khalifa bör därför också vara en av muhajirerna. Vi var Allahs sändebuds ﷺ ansar och hjälpare.” Till Sa’d ibn Mu’adh sade han: ”Än i dag bör vi vara ansar åt Allahs sändebuds ﷺ khalifa.” (Rijal hawl al-Rasul 462)

Sedan sade han till männen i sin egen Aws-stam: ”Khazraj vill göra Sa’d ibn Ubadah till khalifa och lägga ledarskapet i sina händer. Om de lyckas i dag kommer de för alltid att ha företräde framför er och aldrig ge er någon del av kalifatet. Jag anser att vi bör svära Abu Bakr trohet.” Därefter befallde han alla att svära Abu Bakr trohet. Genom Aws-stammens beslut försvagades på detta sätt anhängarna till Sa’d ibn Ubadah. (Siyar al-Ansar 231)

När Abu Bakrs död närmade sig var Usayd bland de framstående sahabiter, både muhajirer och ansarier, vars råd han sökte om vem som skulle bära kalifatets ansvar efter honom. När Abu Bakr frågade honom om hans uppfattning om Umar sade Usayd: ”Jag ser honom som väl lämpad att ta över kalifatet efter dig. Hans inre är bättre än hans yttre. Ingen är mer lämpad än han för detta ansvar.” (Hayat al-Sahaba 2/26) Under hijriår 16 reste han tillsammans med kalifen Umar från Medina till Bayt al-Maqdis. (Usd al-Ghaba 1/92)

Han dog i Medina i månaden Sha’ban år 20 enligt en uppgift, och år 21 enligt en annan. Kalifen Umar bar hans kropp på sina axlar, ledde begravningsbönen och begravde honom på al-Baqi-kyrkogården. (Ansab al-Ashraf 1/240; Tabaqat 3/506; Shadharat al-Dhahab 1/31)

Före sin död testamenterade han till kalifen Umar att denne själv skulle ta hand om hans fasta och lösa egendom och betala alla hans skulder. Efter hans död kallade Umar fordringsägarna och fick dem att godta att de skulle få ettusen dirham om året. På detta sätt betalades alla skulder under fyra år genom försäljningen av trädgårdens skörd och hela hans egendom bevarades. Umar brukade säga: ”Jag vill inte se min brors barn fattiga.” (Tabaqat 3/606; Usd al-Ghaba 1/93)

Usayds hustru dog under Allahs sändebuds ﷺ livstid. (Siyar al-Ansar 1/231) Aisha رضي الله عنها har berättat: ”En gång återvände vi till Medina från hajj eller umra. Vi mottogs vid Dhu al-Hulayfa. Ansariernas familjer förenades med sina egna familjer. Där fick Usayd beskedet att hans hustru hade dött. Han svepte sin mantel över huvudet och började gråta. Jag sade: ’Må Allah förlåta dig. Du är Allahs sändebuds ﷺ sahabit och en av de första som antog islam, och ändå gråter du så för en kvinna?’ När han hörde detta tog han av sig tyget från huvudet och sade: ’Du har talat sanning. Efter Sa’d ibn Mu’adh bör vi inte gråta för någon annan.’” (Hayat al-Sahaba 2/595; Musnad Ahmad 2/352)

Usayd hade troligen bara en son, som hette Yahya. Han nämns i Sahih al-Bukharis kapitel ”Nedkomsten av sakina och änglarna vid koranrecitation”. Han hade ett stort bidrag till att förmedla Koranen och haditherna. Han återberättade många hadither direkt från Allahs sändebud ﷺ. Framstående sahabiter som Aisha, Abu Sa’id al-Khudri, Anas ibn Malik, Abu Layla al-Ansari och Ka’b ibn Malik återberättade hadither som de hade hört från honom. I Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim finns sammanlagt arton hadither från honom. (al-Alam 1/330; al-Isaba 1/49)

Usayds far var en mycket hedrad man i sin stam. Ibn Sa’d säger: ”Efter sin far blev även han, både under islamisk tid och under jahiliyya, en mycket hövlig och respekterad man. Han räknades som en klok och eftertänksam person i stammen. Dessa egenskaper förenades hos Usayd.” Han var dessutom en skicklig bågskytt och löpare. I dåtidens Arabien kallades en person som hade dessa tre egenskaper för kamil. (Tabaqat 3/604; al-Alam 1/330; Usd al-Ghaba 1/92)

Efter att han antagit islam nådde han en sådan andlig utveckling att alla slöjor från hans inre syn undanröjdes. Han kunde också recitera med en mycket vacker röst. (Usd al-Ghaba 1/92) En natt reciterade han Koranen. I närheten stod en bunden häst. Hästen började hoppa; när han slutade recitera stannade den, och när han började igen började den hoppa. Hans son Yahya låg nära honom. Usayd blev rädd att pojken skulle trampas ihjäl om detta fortsatte. Tredje gången gick han ut och såg ett molnliknande skynke på himlen, med ett ljus som liknade en lampa inuti. När recitationen var slut och han tittade upp försvann ljuset. På morgonen berättade han detta för Allahs sändebud ﷺ, som sade: ”Änglarna hade kommit för att lyssna till Koranen. Om du hade fortsatt recitera till morgonen skulle människorna ha kunnat se dem i dagsljus.” (Hayat al-Sahaba 3/543; Usd al-Ghaba 1/93; Sahih al-Bukhari 2/750)

Han såg med andlig syn sakinas, fridens, verkliga gestalt. Han var en sådan man att ett nur, ett ljus, tycktes gå framför honom när han gick. al-Bukhari berättar att Abbad ibn Bishr och Usayd ibn Hudayr en mörk natt lämnade Allahs sändebuds ﷺ närvaro. Ljussken strålade från stavarna i deras händer och belyste vägen framför dem. När de gick åt varsitt håll delades ljuset med dem. (Shadharat al-Dhahab 1/31; Hayat al-Sahaba 3/611)

Usayd berättar: ”En dag nämnde jag för Allahs sändebud ﷺ en fattig ansarisk familj. De var mycket fattiga och de flesta familjemedlemmarna var kvinnor. Han sade: ’Du har kommit till mig vid en tid då allt jag hade redan har delats ut till människor. När du hör att något åter har kommit till mig, påminn mig om denna familj.’ Efter en kort tid kom varor från Khaybar. Han gav ansarierna rikligt och särskilt denna familj gav han mycket. Jag sade: ’Allahs profet, må Allah belöna dig med den bästa belöningen.’ Han sade: ’O ansarier, må Allah ge er den bästa ersättningen. Min långvariga erfarenhet av er är att ni är mycket förlåtande och tålmodiga. Efter min död kommer människor att förbise er och ge sig själva företräde. Ha tålamod tills ni möter mig. Vår mötesplats blir Hawd.’”

Usayd fortsatte: ”Därefter dog Allahs sändebud ﷺ och efter Abu Bakr tog Umar över kalifatets ansvar. En gång delade han ut krigsbyte bland Medinas invånare och skickade mig en skjorta. Den var emellertid för kort. När jag satt i moskén såg jag en qurayshisk ung man bära en lång skjorta som liknade min. Den var så lång att den släpade på marken. Jag återgav då Allahs sändebuds ﷺ ord för mannen som var med mig och sade: ’Allahs sändebud ﷺ talade sanning.’ Mannen sprang till Umar och berättade vad jag sagt. Umar skyndade till mig medan jag bad. Han sade: ’Usayd, avsluta bönen.’ När jag var färdig frågade han: ’Vad sade du?’ Jag berättade vad jag hade sett och sagt. Han sade: ’Må Allah förlåta dig. Den skjortan hade jag skickat till en viss man. Han är en ansari, en som svor trohet vid Aqaba och en mujahid från Badr och Uhud. Den qurayshiske unge mannen hade köpt skjortan av honom. Tror du att Allahs sändebuds ﷺ ord om ansarierna ska bli verkliga under min tid?’ Usayd svarade: ’Vid Allah, de troendes befälhavare, jag tror inte att det kan ske under din tid.’” (Hayat al-Sahaba 1/402–403; Suwar min Hayat al-Sahaba 3/36–39)

De troendes moder Aisha رضي الله عنها sade: ”Usayd var en god människa.” Han brukade säga: ”Om jag alltid kunde befinna mig i något av tre tillstånd skulle jag vara säker på att vara en av paradisets invånare och inte hysa något tvivel om det. De tre tillstånden är: 1. när jag själv reciterar Koranen eller hör någon annan recitera den; 2. när jag hör Allahs sändebuds ﷺ tal; 3. när jag deltar i en begravning. När jag deltar i en begravning frågar jag min nafs: Vad har jag fått den att göra, och vad blir dess slut?” (al-Isaba 1/49; Hayat al-Sahaba 3/41–42)

Al-Hakim har återberättat från Abu Layla. Han sade att Usayd var from, glad och skämtsam. En dag fick han människorna att skratta genom olika kommentarer i Allahs sändebuds ﷺ samling. Allahs sändebud slog honom lätt på midjan på skämt. Usayd sade genast: ”Du har gjort mig illa.” Sändebudet ﷺ sade: ”Ta ut ersättning.” Usayd sade: ”Allahs sändebud, jag hade ingen skjorta på mig, men du har en skjorta.” Allahs sändebud tog av sig skjortan, och Usayd omfamnade honom genast och började kyssa hans sida gång på gång. Sedan sade han: ”Allahs sändebud, må mina föräldrar offras för dig. Detta var min önskan.” (Hayat al-Sahaba 2/330–331)

Den ädle Allahs sändebud ﷺ sade: ”Abu Ubaydah ibn al-Jarrah, Mu’adh ibn Jabal, Usayd ibn Hudayr och Mu’adh ibn Amr — vilka utmärkta män de är!” (al-Isaba 1/92) I en annan berättelse sade Allahs sändebud ﷺ: ”Ni’ma al-rajul Usayd — vilken god man Usayd är.” (Tabaqat 3/603) Aisha رضي الله عنها sade: ”Ingen nådde tre ansarier i rang. Alla var från Banu Abd al-Ashhal: Mu’adh ibn Jabal, Usayd ibn Hudayr och Abbad ibn Bishr.” (al-Isaba 1/49)

Av alla dessa skäl brukade Abu Bakr al-Siddiq visa honom stor respekt. Han satte ingen annan framför honom. (Usd al-Ghaba 1/92)

ʿUbāda ibn aṣ-Ṣāmit (må Allah vara nöjd med honom)

Abu al-Walid ’Ubada var son till Banu Salim-grenen av den berömda stammen Khazraj i Medina. Han föddes i Yathrib år 586 e.Kr., trettioåtta år före hijra (al-A‘lam 4/30). Hans far var Samit ibn Qays och hans mor Qurrat al-‘Ayn. Modern var dotter till ’Ubada ibn Nadla ibn Malik ibn Ajlan. Hon gav sin son namnet ’Ubada efter hans far (Usud al-Ghaba 3/106). ’Ubadas bror Aws ibn Samits hustru var Khawla bint Tha‘laba. Det var hon vars fall gjorde att verserna om zihar i sura al-Mujadila uppenbarades (Ansab al-Ashraf 1/251).

Banu Salims bosättning låg i ett stenigt område väster om Medina, intill Quba. Där hade de flera fästningar som kallades ’Utum Qawaqil. Därför kan man dra slutsatsen att ’Ubadas hus låg utanför Medinas centrala område.

När ’Ubada just hade trätt in i ungdomsåren framträdde islam i Mecka. Han var en av de få lyckligt lottade som svarade så snart islams första kallelse nådde deras öron. När sex medinabor vid den första trohetseden i al-’Aqaba lade sina händer i Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, hand och avlade eden, var han en av dem. Många historiker kallar emellertid inte denna ed för al-’Aqaba. Enligt dem fanns det endast två eder i al-’Aqaba. Hur det än förhåller sig, fick han också äran att delta i den andra och den tredje al-’Aqaba. Enligt många antog han islam tillsammans med tolv personer vid den andra al-’Aqaba. Vid den tredje, alltså den sista, al-’Aqaba var han en av de tolv naqib som utsetts av Allahs Sändebud, det vill säga ansvariga ledare. Han blev naqib för Banu Qawaqil (Usud al-Ghaba 3/106; Bulugh al-Amani, Sharh Musnad Ahmad 22/275; Fath al-Bari 7/172; Tabaqat 3/546).

Det bör nämnas att Banu ’Amr ibn Awf ibn Khazraj sedan urminnes tider var kända under namnet Qawaqil. Ordet ”qawqala” betyder ett särskilt slags gång. Anledningen till att de kallades så var att de, när någon sökte deras beskydd, gav honom en pil och sade: ”Gå nu och vandra vart du vill i Yathrib” (Ibn Hisham 1/431).

’Ubadas liv var fyllt av livskraft. Så snart han hade antagit islam och återvänt från Mecka omvände han först sin mor till islam. I Medina hade han en nära vän som hette Ka‘b ibn ’Ajra. Denne var fortfarande icke-muslim och hade en väldig avgudabild i sitt hus. ’Ubada tänkte ständigt på hur huset kunde befrias från avgudadyrkan. En dag gick han in i huset när tillfälle gavs och slog sönder avgudabilden. Till slut blev Ka‘b muslim genom Allahs vilja.

När den ädle Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, anlände till Medina upprättade han ett broderskap, mu’akhat, mellan muhajirun och ansar. Abu Marsad al-Ghanawi blev ’Ubadas religiöse broder (Usud al-Ghaba 3/106; al-Isaba 2/268; Ansab al-Ashraf 1/270). Abu Marsad var en av de tidigaste muslimerna och en halif, alltså en bundsförvant genom fördrag, till Hamza, må Allah vara nöjd med honom.

’Ubada deltog tillsammans med Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, i alla slag, däribland Badr, Uhud och diket (Usud al-Ghaba 3/106). Efter slaget vid Badr uppstod en mindre meningsskiljaktighet bland mujahidun om fördelningen av krigsbytet, anfalen. Då uppenbarades flera verser från början av sura al-Anfal, och tvisten fick ett slut. Ibn Hisham säger att när ’Ubada tillfrågades om de nämnda verserna i sura al-Anfal svarade han: ”De uppenbarades angående oss som hade kämpat vid Badr. På Badrdagen blev vi oense om anfalen. När vårt uppförande på grund av dem försämrades tog Allah dem ur våra händer och överlämnade dem till Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han fördelade dem lika mellan oss” (Sirat Ibn Hisham 1/66).

Under just detta slag vid Badr gjorde den judiska stammen Banu Qaynuqa i Medina, på hycklaren ’Abdullah ibn Ubayys uppmaning, uppror mot Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. ’Ubadas stam Banu Awf hade sedan långt tidigare ett vänskapsfördrag med dem. Hycklaren ’Abdullah ibn Ubayy ibn Salul hade på samma sätt ett fördrag med dem. När Allahs ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, på grund av deras uppror förklarade jihad mot dem, skyndade ’Ubada till honom och sade offentligt upp fördraget: ”Jag förklarar att jag bryter alla förbindelser med dem och är fri från allt ansvar för dem. Jag tar Allah, Hans Sändebud och de troende till mina vänner.” ’Abdullah ibn Ubayy ibn Salul höll däremot fast vid sin tidigare ståndpunkt. Efter att upproret hade slagits ned beslutades att de skulle förvisas från Medina. Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, anförtrodde ’Ubada uppgiften att verkställa förvisningen. Med anledning av denna händelse uppenbarades verserna 51–58 i sura al-Ma’ida. I verserna prisas ’Ubada tydligt och hycklaren ’Abdullah ibn Ubayy fördöms (Sirat Ibn Hisham 2/49).

Han deltog i trohetseden vid Ridwan under det sjätte hijraåret (Musnad Ahmad 5/319). Han deltog också i slaget mot Banu al-Mustaliq, eller al-Muraysi‘, som ägde rum samma år. Under detta slag dödade en man ur hans grupp av misstag en annan muslimsk mujahid, eftersom han trodde att denne var en fiende (Sirat Ibn Hisham 2/290).

Under Abu Bakr al-Siddiqs, må Allah vara nöjd med honom, kalifat deltog ’Ubada i flera av de fälttåg som genomfördes i Syrien. Under den store al-Faruqs kalifat ledde ’Amr ibn al-’As ett fälttåg i Egypten. Eftersom han under lång tid inte kunde nå den slutliga segern sände han bud till kalifen i Medina och bad om förstärkningar. Kalifen ’Umar, må Allah vara nöjd med honom, sände en förstärkningsstyrka på fyra tusen, enligt en annan uppgift tio tusen, soldater. ’Ubada var befälhavare för en fjärdedel av denna styrka (al-Isaba 2/268). Kalifen skrev också till ’Amr ibn al-’As att var och en av dessa befälhavare motsvarade tusen soldater.

När förstärkningsstyrkan nådde Egypten samlade ’Amr ibn al-’As alla soldater och höll ett flammande tal. Efter talet kallade han på ’Ubada och sade: ”Ge mig din lans.” Han tog lansen, tog av sig sin egen turban och band den runt lansens övre del. Sedan räckte han den till ’Ubada och sade: ”Detta är befälhavarens kännetecken, eller fana. I dag är du befälhavare.” Genom Allahs vilja föll staden redan vid det första anfallet.

Vid olika tider innehade ’Ubada tre mycket viktiga administrativa uppdrag i det islamiska kalifatet: 1. tjänsteman med ansvar för sadaqa, 2. domare i Palestina, 3. amir i Hims.

Mot slutet av Allahs Sändebuds liv, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, utsåg han insamlare av sadaqa, alltså zakat, i olika delar av Arabien. Han utsåg också ’Ubada till ett sådant område. När ’Ubada gav sig av sade Allahs Sändebud till honom: ”Frukta Allah. Se till att det inte blir så att även fyrfotade djur på Domedagen kommer fram med klagomål mot dig” (Usud al-Ghaba 3/106).

Under ’Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat utsågs han en gång till domare i Palestina. Området stod då under Mu’awiyas, må Allah vara nöjd med honom, styre. Vid ett tillfälle uppstod en meningsskiljaktighet mellan de två i en fråga, och till slut använde Mu’awiya hårda ord mot honom. ’Ubada svarade: ”I framtiden kommer jag inte att vara där du är.” Han reste till Medina. När kalifen ’Umar frågade honom varför han hade lämnat platsen berättade han hela händelsen. När ’Umar hade hört allt sade han: ”Återvänd till din plats. Detta land passar människor som du. Må Allah välsigna den plats där du och dina likar inte finns.” Därefter skrev han till amir Mu’awiya, må Allah vara nöjd med honom: ”Jag har befriat ’Ubada från din myndighet” (Usud al-Ghaba 3/106).

Detta ämbete inom Palestinas rättsväsende anförtroddes först åt ’Ubada. Imam al-Awza‘i sade: ”’Ubada var Palestinas förste domare” (Usud al-Ghaba 3/106).

När Abu ’Ubayda, må Allah vara nöjd med honom, var amir över Syrien utsåg han ’Ubada ibn al-Samit till sin ställföreträdare i Hims. Under sin vistelse i Hims erövrade han Laziqiyya. Under detta fälttåg använde han en ny militär teknik. Han lät gräva så stora gropar att en ryttare lätt kunde gömma sig i dem tillsammans med sin häst (Futuh al-Buldan 139).

’Ubada bodde i Syrien, det större Syrien, ända till sina sista dagar. Det råder oenighet om året och platsen för hans död. År 34 efter hijra, 654 e.Kr., dog han vid sjuttiotvå års ålder i Ramla, enligt en annan uppgift i Bayt al-Maqdis. Ibn ’Asakir nämner i ’Ubadas biografi vissa händelser mellan honom och Mu’awiya som ger intrycket att han levde även under Mu’awiyas kalifat. Därför har många ansett att han levde till år 45 efter hijra. Ibn al-Athir säger att den tidigare uppfattningen är den riktiga (Tabaqat 3/546; al-Isaba 2/269; Usud al-Ghaba 3/107; Ansab al-Ashraf 1/251).

Före sin död blev han sjuk. Många kom och gick för att se honom en sista gång. Även Shaddad ibn Aws kom tillsammans med några människor. Han frågade: ”Hur mår du?” ’Ubada svarade: ”Jag mår bra genom Allahs nåd.” Strax före döden kom hans son och bad honom ge några sista råd. Han sade: ”Hjälp mig att resa mig och sätta mig.” Sedan sade han: ”Min son, håll fast vid en orubblig tro på ödet; annars finns ingen godhet i tron” (Musnad Ahmad 5/317; Bulugh al-Amani, Sharh Musnad Ahmad 22/276).

Vid denna tid kom hans elev Sanabihi. När han såg sin älskade lärares sista tillstånd började han gråta. ’Ubada förbjöd honom att gråta och sade: ”Jag är nöjd under alla omständigheter. Varför gråter du? Om du ber mig vittna ska jag göra det. Om jag ska be om förbön för någon, ska jag göra det för dig.” Sedan sade han: ”Alla de hadither från Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, som jag hade bevarat har jag förmedlat till er. Men en hadith återstår, och den ska jag nu berätta. Jag har inte berättat den för någon tidigare. Jag hörde Allahs Sändebud säga: ’Den som vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Allahs Sändebud, för honom kommer Allah att förbjuda helvetets eld’” (Bulugh al-Amani 22/276).

Strax efter att han hade berättat denna hadith drog han sitt sista andetag. Då pågick ’Uthmans, må Allah vara nöjd med honom, kalifat.

Det råder oenighet om var han begravdes. Ibn Sa‘d skriver att han begravdes i Ramla. En annan berättelse säger att den heliga jorden i Bayt al-Maqdis blev hans sista viloplats och att hans grav fortfarande är välkänd där. Imam al-Bukhari anger Palestina som hans begravningsplats. Palestina var egentligen en provins på den tiden, och de två nämnda platserna var två olika distrikt i den. Författaren till al-A‘lam, al-Zirikli, säger att han dog i Qibris i Syrien. Än i dag finns hans grav där och besöks av människor. Han var wali där på uppdrag av kalifen ’Umar, må Allah vara nöjd med honom (al-A‘lam 4/30).

När ’Ubadas dödskväll närmade sig beordrade han att tjänare, grannar, släktingar och anhöriga skulle samlas. När alla hade kommit sade han: ”Denna dag är min sista dag i denna värld, och den kommande natten är den första i mitt liv efter detta. Om jag på något sätt har skadat er med min hand eller min tunga, så utkräv nu qisas, vedergällning, av mig. Jag ställer mig till ert förfogande.” De svarade: ”Du är vår far och vår lärare.” Berättaren säger: ”Han hade aldrig sagt ett ont ord till någon tjänare.” Därefter gav han dem följande råd: ”När jag dör ska ingen gråta. Gör wudu noggrant, gå till moskén och be. Efter bönen ska ni be för ’Ubada och för er själva. Allah har sagt: ’Sök hjälp hos Allah genom tålamod och bönen’ (sura al-Baqara 2:45, 153). Begrava mig mycket snart” (Hayat al-Sahaba 3/46).

’Ubada var en av de fem ansariter som under Allahs Sändebuds liv, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, lärde sig hela Koranen utantill. Han var en lärd och högt respekterad sahabi och hade särskild skicklighet i ’ilm al-qira’at, recitationsvetenskapen. Under Allahs Sändebuds liv grundades i Medina den första madrasat al-qira’a, recitationsskolan, för Ashab al-Suffa, och han hade ansvaret för den. De högt ärade och ansedda följeslagarna i Ashab al-Suffa studerade hos honom. I denna skola undervisades man, förutom i Koranen, även i skrivning. Många lämnade skolan efter att ha fått undervisning i recitation och skrivning (Usud al-Ghaba 3/106; Musnad Ahmad 5/315).

Han ordnade också kost och logi för vissa av eleverna i skolan. En man bodde i hans hus och åt kvällsmat tillsammans med honom. När mannen skulle återvända gav han ’Ubada en utsökt båge. ’Ubada berättade detta för Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Sändebudet förbjöd honom att ta emot bågen (Musnad Ahmad 5/324; Hayat al-Sahaba 3/230). En gång skickade ’Umar honom för att undervisa muslimerna i Syrien i korrekt koranrecitation.

När det gällde återberättandet av hadither införde han flera särskilda uttryckssätt. De följeslagare som var hans samtida och återberättade hadither brukade säga: ”Jag hörde detta från Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.” Många använde vissa extra formuleringar, vilka senare blev en del av hadithåterberättandet. Även ’Ubada införde sådana uttryck. När han exempelvis återberättade en hadith sade han: ”Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade detta till mig ansikte mot ansikte. Jag säger inte att den och den berättade denna hadith för mig.”

På samma sätt höll han en gång ett tal vid en samling. När han under talet återberättade en hadith uttryckte Mu’awiya, må Allah vara nöjd med honom, som satt bland åhörarna, en viss tvekan om hadithens äkthet. Då sade ’Ubada: ”Jag vittnar att jag hörde detta från Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom.”

Han återberättade Allahs Sändebuds hadither under alla omständigheter och på alla platser. Vid predikosamlingar, i kunskapsmöten och till och med när han ibland besökte en kyrka lät han de kristna höra Allahs Sändebuds heliga ord.

Antalet hadither som återberättats från ’Ubada är omkring 181. Av dessa är sex muttafaq ’alayh, det vill säga återberättade av både al-Bukhari och Muslim (al-A‘lam 4/30). Många framstående sahaba och tabi‘un återberättade dessa hadither från honom. Bland sahaba märks Anas ibn Malik, Jabir ibn ’Abdullah, Abu Umama, Salama ibn Muhabbaq, Mahmud ibn Rabi‘, Miqdam ibn Ma‘dikarib, Rafi‘a ibn Rafi‘, Aws ibn ’Abdullah al-Thaqafi och Shurahbil ibn Hasana. Bland tabi‘un märks särskilt ’Abd al-Rahman ibn ’Usayla al-Sanaji, Hittan ibn ’Abdullah al-Raqashi, Abu al-Ash‘ath al-Saghani, Zubayr ibn al-Nadir, Junada ibn Abi Umayya, Aswad ibn Tha‘laba, ’Ata ibn Abi Yasar, Abu Muslim al-Khawlani och Abu Idris al-Khawlani (Usud al-Ghaba 3/106).

Även inom fiqh var han mycket lärd. Sahaba respekterade hans lärdom. Khalid ibn Ma‘dan sade: ”Bland Allahs Sändebuds följeslagare i Syrien finns ingen större faqih och ingen mer pålitlig person än ’Ubada och Shaddad ibn Aws” (Hayat al-Sahaba 3/62).

I ett tal nämnde Mu’awiya, må Allah vara nöjd med honom, pesten i ’Amwas. Han sade: ”Jag har rådgjort med ’Ubada om denna fråga, och det han sade är riktigt. Dra nytta av honom, för han är en större faqih än jag.” Junada gick för att träffa ’Ubada och berättade sedan: ”’Ubada hade uppnått djup förståelse av Allahs religion” (al-Isaba 2/268; Siyar al-Ansar 2/56).

Att säga sanningen inför en härskare var ett av de främsta kännetecknen i hans karaktär. Han utförde denna uppgift med stor iver. När han kom till Syrien såg han att sharias regler och förbud överträddes i handel och köp. Han höll ett så flammande tal att hela samlingen greps av stark uppståndelse. Mu’awiya var också närvarande. Han utropade: ”Allahs ädle Sändebud sade inte detta till ’Ubada.” Då blev ’Ubadas trosiver ännu starkare. Han sade: ”Jag har ingen önskan att stanna hos Mu’awiya. Jag vittnar att Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade detta till mig” (Usud al-Ghaba 3/107; Musnad Ahmad 5/319).

Denna händelse ägde rum under ’Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat. Under kalifen ’Uthmans, må Allah vara nöjd med honom, tid skrev emellertid amir Mu’awiya till kalifen: ”’Ubada har vänt upp och ned på hela situationen i Syrien. Antingen kallar du honom till Medina, eller så lämnar jag själv Syrien.” De troendes ledare svarade att han skulle skicka ’Ubada till Medina. Efter kalifens befallning reste ’Ubada direkt från Syrien till Medina.

När han kom fram till kalifen samtalade denne med en muhajir. Många människor var samlade utanför kalifens hus. ’Ubada gick in och satte sig tyst i ett hörn. Så snart kalifen lyfte blicken fick han syn på honom och frågade: ”Vad har hänt?” Då reste sig ’Ubada genast och började tala till de församlade: ”Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, sade: ’Efter mig kommer härskarna att förvandla det goda till ont och det onda till gott, men lydnad i synd är inte tillåten. Ge er aldrig in i syndiga handlingar’” (Musnad Ahmad 5/319).

Mitt under hans tal försökte Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, säga något. ’Ubada röt då: ”Ni var inte närvarande när vi avlade trohetseden i Allahs Sändebuds hand, må Allahs frid och välsignelser vara över honom” (så lägg er inte i utan anledning). ”Vi avlade trohetseden inför Allahs Sändebud på villkoret att vi under alla omständigheter skulle lyda honom, ge ekonomiskt stöd både i välstånd och fattigdom, uppmana människor till goda handlingar och hindra dem från onda handlingar. Vi skulle inte frukta någon när vi sade sanningen. När Allahs Sändebud kom till Yathrib skulle vi hjälpa honom och skydda honom såsom vi skyddar våra liv, våra ägodelar och våra barn. Och för Allahs skull skulle vi inte bry oss om någon klandrares klander. Som belöning för dessa handlingar skulle Paradiset ges till oss. Det är vår skyldighet att fullgöra alla dessa löften. Den som inte gör det är själv ansvarig för sin underlåtenhet” (Ansab al-Ashraf 1/253; Musnad Ahmad 5/325; även Imam al-Bukhari och Imam Muslim återberättar denna hadith).

’Ubada fullgjorde ständigt uppgiften att påbjuda det goda och förbjuda det onda, även när han var på väg någonstans. En gång såg han ’Abdullah ibn ’Abbad al-Zarqi jaga fåglar. Han ryckte fågeln ur hans hand och släppte den upp i luften. Han sade till honom: ”Detta område hör till haram; jakt är förbjuden här” (Musnad Ahmad 5/317).

’Ubada hade en stark kärlek till Allahs ädle Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Efter det första mötet reste han ytterligare två gånger till Mecka, träffade honom och avlade trohetseden. Efter Allahs Sändebuds ankomst till Medina finns det inget tillfälle eller slag där ’Ubada inte fick äran att delta. Därför var han också mycket kär för Allahs Sändebud.

En gång blev ’Ubada sjuk och Allahs Sändebud kom för att besöka honom. Några ansariter följde med honom. Allahs Sändebud frågade: ”Vet ni vem som är martyr?” Alla förblev tysta. ’Ubada sade till sin hustru: ”Hjälp mig att sitta med stöd mot en kudde.” När han hade satt sig svarade han på Allahs Sändebuds fråga: ”Den som efter att ha antagit islam utvandrar och därefter dödas i strid, dör i kolera eller drunknar, samt en kvinna som dör under förlossningen – allt detta räknas som martyrskap” (Musnad Ahmad 5/317).

Så länge han var sjuk besökte Allahs Sändebud honom morgon och kväll. Vid detta tillfälle lärde han honom en bön och sade: ”Detta har Gabriel lärt mig” (Musnad Ahmad 5/323).

I boken Hayat al-Sahaba finns en berättelse om ’Ubadas hustru. En dag gick Allahs Sändebud till dottern till Milhan och satte sig lutad mot något. Sedan började han skratta. När hon frågade varför han skrattade sade han: ”Några människor ur min umma kommer att färdas över havet för Allahs skull.” Hon bad: ”Allahs Sändebud, be för mig att jag också får bli en av dem.” Allahs Sändebud bad: ”O Allah, gör henne till en av dem.” Sedan började han åter skratta. När hon frågade igen gav han samma svar. Även denna gång bad hon på samma sätt. Då sade han: ”Du kommer att vara bland de första av dem, men inte bland de sista.” Anas säger att ’Ubada gifte sig med denna kvinna. Senare färdades hon över havet tillsammans med Karaja för att strida mot Mu’awiya ibn Abi Sufyans hustru. Därefter föll hon från sitt riddjur och dog (Hayat al-Sahaba 1/592).

’Uthman ibn Sawda sade: ”Jag såg ’Ubada ibn al-Samit stå med bröstet lutat mot väggen till moskén i Wadi Jahannam och gråta. Jag sade: ’Abu al-Walid, varför gråter du på detta sätt?’ Han svarade: ’Detta är den plats där Allahs Sändebud sade till oss att han hade sett Jahannam’” (Hayat al-Sahaba 2/626).

Sufyan ibn ’Uyayna sammanfattade ’Ubadas, må Allah vara nöjd med honom, identitet och rang med mycket få ord: ”’Ubada är ’Aqabi, Uhudi, Badri, Shajari och dessutom naqib” (Bulugh al-Amani, Sharh Musnad Ahmad 22/275).

Ja, det var verkligen så: han var medlem av trohetseden i al-’Aqaba och en kämpe vid Badr och Uhud. Han var också en av deltagarna i trohetseden vid trädet, alltså Ridwan-eden, som ägde rum vid tiden för fördraget i Hudaybiyya. Dessutom var han en av Medinas tolv naqib.

Jabir ibn Abdillah (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Jābir. Det råder oenighet om hans kunya eller smeknamn: Abū ʿAbdillāh, Abū ʿAbd ar-Raḥmān och Abū Muḥammad. Ibn al-Athīr ansåg att det första var det riktiga. (Usud al-Ghāba 1/257, al-Iṣāba 1/213, Tahdhīb al-Asmāʾ wa al-Lughāt 1/144) Hans far var ʿAbdullāh ibn ʿAmr och hans mor Nāṣiba bint ʿUqba. Genom deras anfader Ḥarām ibn Kaʿb förenades föräldrarnas båda släktlinjer. Ättlingarna till Jābirs anfader Salāma sträckte sig från Medinas Ḥarra till moskén Qiblatayn. Hans egen stam, Banū Ḥarām, bodde emellertid mellan begravningsplatsen och en liten moské. Hans far, ʿAbdullāh ibn ʿAmr, var en av de naqīber, alltså ledarna, som utsågs vid den sista ʿAqaba. (Ṭabaqāt 3/620, 661; Usud al-Ghāba 1/256)

Jābirs farfar ʿAmr var ledare för sin familj. Brunnen ʿAyn al-Azraq, som Marwān ibn al-Ḥakam renoverade under kalifen Muʿāwiyas tid, tillhörde honom. Förutom flera fästningar som tillhörde Banū Salāma stod även flera andra fästningar nära Jābir ibn ʿAtīq under hans kontroll. Efter ʿAmrs död ärvdes alla dessa tillgångar av hans son ʿAbdullāh. Denne ʿAbdullāhs son Jābir föddes i Medina år 34 efter ʿĀm al-Fīl, elefantens år, vilket motsvarar år 611, eller enligt en annan uppgift år 607. (al-Aʿlām 2/92; Siyar al-Anṣār 1/294)

Jābir deltog tillsammans med sin far ʿAbdullāh i den sista ʿAqabas ed. Det är möjligt att han vid denna ed, eller redan tidigare, antog islam i Medina genom Musʿab ibn ʿUmayr. Efter eden utsåg Profeten ﷺ hans far till naqīb, ansvarig ledare, för Banū Salāma. Jābir sade: ”Jag var den yngste deltagaren vid denna ʿAqaba.” Enligt Ibn Saʿds berättelse var han då arton eller nitton år gammal. Ibn al-Athīr säger att Jābir vid denna tid endast var en pojke. (Ansāb al-Ashrāf 1/248, 249, 252; Ṭabaqāt 3/561; Usud al-Ghāba 1/257; Ṭabaqāt al-Mashāhīr wa al-Aʿlām 1/181)

Jābir deltog tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ i alla strider utom Badr och Uḥud. Sīraexperterna är oeniga om huruvida han deltog i Badr och Uḥud. Ibn ʿAsākir återger i sin historik en berättelse där Jābir sade: ”På dagen för Badr bar jag vatten i en skål åt min far.” Muḥammad ibn Saʿd sade: ”Jag återgav denna berättelse för Muḥammad ibn ʿUmar.” Han svarade: ”Detta är endast ett ogrundat påstående från irakierna.” Han förnekade att Jābir hade deltagit i Badr. Jābir brukade dessutom själv säga: ”Jag deltog inte i Badr eller Uḥud. Min far hindrade mig. Men utom dessa två strider höll jag mig aldrig undan från någon annan strid.” (Tārīkh Ibn ʿAsākir 3/386; Usud al-Ghāba 1/257; Tahdhīb al-Asmāʾ wa al-Lughāt 1/143; Tadhkirat al-Ḥuffāẓ 143)

Jābir deltog inte i slaget vid Uḥud. Orsaken till att han inte deltog framgår av följande berättelse. Ibn Hishām sade: ”Ḥamrāʾ al-Asad är en plats åtta eller nio mil från Medina. Quraysh drog sig tillbaka från Uḥud och samlades där. Detta inträffade den åttonde eller nionde dagen av Shawwāl under det tredje hijrī-året.” När Allahs Sändebud ﷺ fick höra detta tillkännagav han: ”Alla utom de som deltog i Uḥud ska ge sig ut för att söka efter fienden.” Folket gav sig av, även de sårade från Uḥud, och de blev många.

Jābir kom till Allahs Sändebud ﷺ och sade: ”O Allahs Sändebud! I går hindrades jag från att delta i jihād. Min far höll mig tillbaka. Han lämnade mig för att ta hand om mina sju systrar. Han sade till mig: ’Min son, det är inte rätt av oss att lämna dem i en situation där ingen man finns hos dem. Och jag kan inte föredra dig framför mig själv när det gäller att gå ut i jihād tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ.’” Jābir sade: ”Därefter gav Allahs Sändebud ﷺ mig tillåtelse att gå ut i strid.” (Ansāb al-Ashrāf 1/338; Sīrat Ibn Hishām 2/207)

Historikerna är oeniga om hur många strider Jābir deltog i tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ, bortsett från Badr och Uḥud. En berättelse anger nitton, en annan arton och en tredje sjutton strider. (al-Aʿlām 2/92; Usud al-Ghāba 1/257; al-Iṣāba 1/313; Tahdhīb al-Asmāʾ 1/143)

Jābirs far ʿAbdullāh deltog i slaget vid Uḥud och blev martyr. Jābir sade: ”Natten före slaget vid Uḥud kallade min far på mig och sade: ’Jag hoppas att jag ska vara bland de första av Allahs Sändebuds följeslagare som blir martyrer. Jag lämnar ingen efter mig som är kärare för mig än du, bortsett från Allahs Sändebud ﷺ. Jag har skulder; du ska betala dem. Jag uppmanar dig också att behandla dina systrar väl.’” Jābir sade: ”Morgonen kom, och min far blev den första martyren.” (Ḥayāt aṣ-Ṣaḥāba 3/593)

En otrogen man vid namn Sufyān ibn ʿAbd Shams as-Sulamī dödade Jābirs far ʿAbdullāh. (Ansāb al-Ashrāf 1/333)

De otrogna dödade Jābirs far ʿAbdullāh, skar av hans lemmar och vanställde hans kropp. Därför samlades de avskurna kroppsdelarna i ett tygstycke. När Jābir ville se kroppen försökte folket hindra honom, men Allahs Sändebud ﷺ gav honom tillåtelse. Hans faster stod bredvid. När hon såg sin brors kropp började hon skrika. Allahs Sändebud ﷺ frågade: ”Vem är det?” De svarade: ”Det är ʿAbdullāhs syster.” Han sade: ”Ni må gråta eller inte gråta; så länge kroppen inte har lyfts bort kommer änglarna att skugga den med sina vingar.” (Muslim 2/346; Bukhārī 2/584; Ṭabaqāt 3/561)

Jābirs systrar skickade en kamel för att föra deras fars kropp bort från Uḥud. De ville begrava honom på Banū Salāmas begravningsplats. När Allahs Sändebud ﷺ fick veta att Jābir förberedde sig för att hämta kroppen sade han: ”Han ska begravas på den plats där hans övriga martyrbröder har begravts.” Så begravdes han tillsammans med de andra martyrerna från Uḥud på Uḥuds slätt. (Ṭabaqāt 3/562)

I en berättelse sägs det att Jābir sade: ”Jag kom till graven där min far hade blivit martyr i Uḥud. Kroppen var täckt med ett tygstycke. Jag tog bort tyget och började kyssa hans ansikte. Allahs Sändebud ﷺ såg det men förbjöd mig inte.” (Ṭabaqāt 3/561) Han sade också: ”Jag grät. Allahs Sändebud ﷺ frågade mig: ’Varför gråter du? Är du inte nöjd med att ʿĀʾisha är din mor och jag din far?’ Därefter strök han min hand över mitt huvud. Än i dag, fastän allt mitt hår har blivit vitt, finns det fortfarande svart hår där Allahs Sändebuds ﷺ hand rörde vid mig.” (Tārīkh Ibn ʿAsākir 3/386)

Om begravningen av sin far sade Jābir: ”Jag begravde honom i samma grav som en annan martyr. Men jag var inte nöjd med detta. Efter sex månader öppnade jag graven och tog ut kroppen. Jag såg att jorden inte hade rört kroppen alls, förutom örat. Kroppen var så oförändrad som om den hade begravts just den dagen.” (Ṭabaqāt 3/562; Tahdhīb al-Asmāʾ 1/143; Ḥayāt aṣ-Ṣaḥāba 3/592)

Jābir sade: ”Fyrtio år senare, när Muʿāwiya lät gräva en brunn vid Uḥud, kom min fars kropp upp tillsammans med några andra martyrer som var begravda där. Den var helt oförändrad.” (Ḥayāt aṣ-Ṣaḥāba 3/593) I en annan berättelse sägs det att när Jābirs far blev martyr vid Uḥud gav Allah honom liv och frågade: ”ʿAbdullāh, vad önskar du?” Han svarade: ”Jag vill återvända till världen och bli martyr igen.” (Tahdhīb al-Asmāʾ 1/143)

Jābirs far var skuldsatt. Efter hans död hamnade Jābir i svårigheter på grund av alla skulder och blev orolig när han tänkte på hur han skulle betala dem. Han ägde endast två trädgårdar, och inte ens hela skörden räckte till för att betala skulderna. Han skyndade till Allahs Sändebud ﷺ och bad honom kalla på de judiska fordringsägarna och få dem att efterskänka en del av skulden. Allahs Sändebud ﷺ kallade på fordringsägarna och framförde Jābirs begäran. Eftersom de var judar svarade de inte på Allahs Sändebuds ﷺ vädjan. Han bad dem då att dela upp skulden i två lika delar och ta emot den i två betalningar under två år, men de gick inte heller med på detta.

Då sade han till Jābir: ”Jag kommer till ditt hus på den och den dagen.” Han kom på utsatt dag, gjorde tvagning och bad två rakʿa. Därefter satte han sig stilla i tältet. Efter en stund kom Abū Bakr och ʿUmar. Allahs Sändebud ﷺ befallde att dadlarna skulle läggas i högar och delas upp, och han satte sig ovanpå en av högarna. Jābir började dela ut dem medan Allahs Sändebud ﷺ satt och bad. Genom Allahs vilja blev skulden betald och mycket blev ändå över. Jābir blev mycket glad och kom till Allahs Sändebud ﷺ och sade att skulden var betald och att så mycket återstod. Allahs Sändebud ﷺ tackade Allah. Abū Bakr och ʿUmar blev också mycket glada. (Bulūgh al-Amānī min Asrār Fatḥ ar-Rabbānī 22/208–209; Ṭabaqāt 3/564; Ḥayāt aṣ-Ṣaḥāba 3/631)

Abu Ayyub al-Ansari (ra)

Hans namn var Khalid och hans tillnamn Abu Ayyub. Hans far var Zayd ibn Kulayb al-Najjari al-Khazraji. På grund av hans anknytning till Malik ibn Najjar nämner vissa honom också som al-Maliki, och eftersom ansarerna var azdier kallas han även al-Azdi. (Dairah-i Ma’arif-i Islamiyya, urdu 1/742.) Hans mor var Hind bint Sa’d. (Usud al-Ghaba 2/80.) Enligt Ibn Sa’d var hon dock Zahra bint Sa’d. (Tabaqat 3/484.) Zahra var Abu Ayyubs fars kusin. Abu Ayyub föddes i Yathrib fyrtio år efter ‘Am al-Fil, elefantåret, det vill säga trettioett år före hijra. I historien är han känd under tillnamnet Abu Ayyub. (Dairah-i Ma’arif-i Islamiyya, urdu 1/742.) Najjars klan var en av Yathribs mest ansedda klaner. Dess anseende ökade ytterligare eftersom den var Profetens, må Guds frid och välsignelser vara över honom, morbrors klan. Abu Ayyub var ledare för denna ädla Najjar-klan.

Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, fortsatte att kalla människorna till islam i Mekka. Förhållandena i Mekka blev dag för dag allt svårare för den islamiska kallelsen. Under tiden hade islams budskap också spridits i Yathrib. Under profetskapets tionde år kom sex personer, under det elfte året tolv personer och under det tolfte året sjuttiotre, enligt en annan uppgift sjuttiofem, invånare i Yathrib, alltså Medina, till Mekka för hajj. De tog islam genom att lägga sina händer i Guds Sändebuds hand och uttalade en trosed. I historien är dessa kända som den första, andra och tredje eden vid al-‘Aqaba. Abu Ayyub var närvarande vid den sista eden och återvände till Yathrib efter att ha svurit trohet till Guds Sändebud. (Usud al-Ghaba 2/80; Tabaqat 3/484.) Han kunde inte finna ro förrän han hade berättat för andra om den stora sanningen han hade återvänt med. Han kallade sina nära släktingar, vänner och familjemedlemmar till islam. Snart förde han också sin hustru till den nya tron.

Eftersom flera medinabor hade antagit islam vid eder­na vid al-‘Aqaba och genom ansträngningarna av Guds Sändebuds representant Mus’ab ibn ‘Umayr, må Gud vara nöjd med honom, som hade sänts till Medina, spreds den islamiska kallelsen där mycket snabbt. Samtidigt började många förföljda muslimer på Guds Sändebuds befallning i hemlighet lämna Mekka och bege sig till Medina. Den ädle Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, stannade dock fortfarande kvar i Mekka, omgiven av Qurayshs fientlighet. Till slut lämnade också han under profetskapets trettonde år Mekka för Medina på Guds befallning.

Medinaborna väntade otåligt på den store Profetens ankomst. En grupp ansarer, däribland Abu Ayyub, brukade varje morgon bege sig till en plats kallad Harra, fyra eller fem mil från Medina, och fram till middagstid spana efter vägen där Guds Sändebud kunde tänkas komma. Därefter återvände de. En dag när de var på väg tillbaka såg en jude Guds Sändebud på långt håll och gav dem det glada budskapet. Ansarerna skyndade då iväg, beväpnade, för att välkomna den store Profeten. Banu Najjar var de främsta bland dem.

Den ädle Guds Sändebud stannade några dagar i byn Quba i utkanten av Medina. Därefter beslöt han att bege sig till stadens centrum. Dagen då han reste från Quba mot Medina var den mest ärofulla och välsignade dagen i Medinas historia. Människor från alla medinanska ansarstammar, däribland Banu Najjar, stod uppställda på båda sidor av vägen där den store Profeten färdades, medan stamhövdingarna väntade vid dörrarna till sina hus. Kvinnor som annars höll sig bakom förhängen hade kommit ut på vägen, och etiopiska slavar visade upp militära färdigheter i sin glädje. Banu Najjars små pojkar och flickor sjöng tillsammans välkomstsången ”Tal’a al-Badru ‘alayna”. Under ett sådant storslaget och heligt mottagande trädde den store Profeten in i Medina.

Alla i Medina väntade ivrigt på att få veta vem som skulle få äran att hysa den store Profeten. Medan han färdades fram kom människor från olika kringliggande stammar och sade: ”Ahlan wa sahlan wa marhaban”, välkommen, och bad honom bli deras gäst. Men Gud hade bestämt Abu Ayyubs hus som den store Profetens härbärge. Guds Sändebud sade gång på gång till dem som hindrade hans kamel från att gå: ”Lämna hennes väg fri; hon har fått en befallning.” (Usud al-Ghaba 2/80.) Imam Malik säger att ett tillstånd av uppenbarelse rådde hos Guds Sändebud vid denna tid. Han väntade på uppenbarelsen för att få veta var han skulle stiga av. [Siyar-i Ansar, urdu 1/110.]

Kamelhonan fortsatte tills hon på en plats bland Banu Malik ibn Najjar satte sig ned, på den plats där Profetens moské senare skulle byggas. Hon såg sig omkring, reste sig igen, gick en kort sträcka och återvände sedan till samma plats och satte sig. Guds Sändebud steg då av. Abu Ayyubs hus låg alldeles i närheten. (Usud al-Ghaba 2/81.) Abu Ayyub kom fram och sade: ”Mitt hus ligger nära. Om du tillåter det kan jag bära ned packningen från riddjuret.” Människorna som ville få den stora äran att hysa Guds Sändebud hade dock ännu inte skingrats. Alla önskade innerligt att han skulle vara deras gäst. Till slut drog de lott, och Abu Ayyubs namn kom upp. På så sätt fick Abu Ayyub möjligheten att vinna den stora äran att vara den store Profetens värd. (Siyar-i Ansar 1/111.)

Den ädle Guds Sändebud stannade ungefär sex månader i Abu Ayyubs hem, tills moskén och hans bostad intill moskén hade byggts. Abu Ayyub skötte sitt värdskap med största kärlek och ödmjukhet. Huset hade två våningar, men taket var mycket enkelt. Abu Ayyub avsatte övervåningen åt Guds Sändebud. Profeten föredrog dock bottenvåningen för sin egen och sina besökares bekvämlighet. Så gick dagarna. En dag gick en vattenkruka sönder på övervåningen och vatten rann ut. Eftersom taket var enkelt blev Abu Ayyub och hans hustru Ummu Ayyub mycket oroliga av fruktan att vattnet skulle rinna ned och besvära Guds Sändebud. De ägde bara ett täcke. För att suga upp vattnet lade de det över pölen. Sedan gick de genast ned och bad Guds Sändebud gå upp, medan de själva tänkte flytta ned. (Usud al-Ghaba 2/81.)

Detta besvär var i sig inte särskilt svårt för dem. De hade blivit rädda för något annat: känslan ”vi är där uppe medan uppenbarelsens bärare är där nere” gjorde dem djupt oroliga. En hel natt kunde de inte sova. Man och hustru satt hopkrupna i ett hörn och höll sig vakna så gott de kunde. På morgonen gick Abu Ayyub till Guds Sändebud och berättade om nattens händelse och om deras känslor. Den ädle Guds Sändebud visade respekt för deras känslor och beviljade deras begäran. Han flyttade upp. (Sira av Ibn Hisham 1/498; Hayat al-Sahaba 2/328–329.)

Efter Abu Ayyubs död övergick huset till hans frigivne slav Aflah. När väggarna började rasa och huset hotade att förfalla köpte Mughirah ibn ‘Abd al-Rahman ibn Harith ibn Hisham det av honom för tusen dinarer och renoverade det. Aflah delade sedan ut pengarna bland Medinas fattiga och behövande. (Sira av Ibn Hisham 1/498, not 3.)

När den ädle Guds Sändebud bodde hos Abu Ayyub brukade ansarerna turas om, eller Abu Ayyub själv, skicka mat till honom. Det som blev över efter måltiden skickade Profeten tillbaka till Abu Ayyub. Abu Ayyub brukade se efter var Guds Sändebud hade ätit, genom fingeravtrycken på fatet, och äta från samma plats. En dag rörde Profeten inte maten utan skickade tillbaka allt. Tvekande och förlägen gick Abu Ayyub till honom och frågade varför han inte hade ätit. Han svarade: ”Det fanns vitlök i maten. Jag tycker inte om vitlök. Men ni kan äta den.” Abu Ayyub sade: ”Det du inte tycker om, tycker inte heller jag om.” (Muslim 2/198; Sira av Ibn Hisham 1/499; Usud al-Ghaba 2/81.)

Efter hijra samlade den ädle Guds Sändebud ansarer och muhajirun i Anas hus. Utifrån smak, social ställning, läggning och andra egenskaper knöt han ett religiöst brödraskap, mu’akhah, mellan en muhajir och en ansari. Abu Ayyub blev bror med Mus’ab ibn ‘Umayr al-Qurashi, den förste förkunnaren av islam i Yathrib. (Tabaqat 3/484.) Mus’ab var en livfull och entusiastisk följeslagare. Han hade mött många svåra prövningar på den islamiska kallelsens väg. Före Guds Sändebuds hijra till Medina skickade han honom dit som den förste förkunnaren. Att Abu Ayyub knöts till honom som bror visar att Abu Ayyub också hade samma entusiasm och iver som Mus’ab. Händelserna i hans senare liv bekräftade detta.

Abu Ayyub deltog tillsammans med Guds Sändebud i alla krig och expeditioner, bland annat Badr, Uhud, al-Khandaq och trohetseden vid al-Ridwan. (Usud al-Ghaba 2/80; al-Isaba 1/405.) Han hade verkligen sålt sitt liv och sin egendom till världarnas Herre. Inte ett enda krig under kalifernas tid efter Guds Sändebuds död undvek han, trots otaliga svårigheter. Hans ständiga ord, dag och natt, offentligt och i ensamhet, var Guds ord: ”Dra ut till strid, vare sig ni är lätta eller tunga.” (Koranen 9:41.) Det betyder: ensamma eller i grupp, entusiastiska eller modfällda, unga eller gamla, i rikedom eller fattigdom – kort sagt under alla omständigheter. (Fath al-Qadir 2/263.) Han brukade säga: ”Jag har alltid funnit mig vara både lätt och tung.” (Hayat al-Sahaba 1/457–458; Tabaqat 3/485.)

Efter Guds Sändebuds död stannade Abu Ayyub bara en enda gång hemma och avstod från att dra ut. I det kriget utsåg kalifen en ung man till befälhavare, vars ledarskap Abu Ayyub inte kunde känna sig tillfreds med. Enligt sirogr­afiska lärda var befälhavaren Yazid ibn Mu’awiya. Men Abu Ayyub kunde inte stanna hemma länge. Han vacklade i tvekan och ånger. Snart kom han fram till ett beslut och sade för sig själv: ”Vad spelar det för roll vem som är min befälhavare?” Utan att förlora ens ett ögonblick lämnade han huset. Han ansåg det vara livets största gåva att leva som soldat i den islamiska armén och genom att strida under dess fana höja islams ära. (Rijal hawla al-Rasul 406; Hayat al-Sahaba 1/458.) Han reste för jihad till alla tre kontinenterna Asien, Afrika och Europa. (Dairah-i Ma’arif-i Islamiyya 1/743.)

När kalifen ‘Uthman under hijri år 35 belägrades av upprorsmän befann sig Abu Ayyub i Medina. Under denna svåra tid ledde han ibland bönen i Profetens moské. Under konflikten mellan ‘Ali och Mu’awiya tog han utan tvekan ‘Alis parti, eftersom han ansåg att ‘Ali var imamen och att muslimerna hade svurit honom lydnad. (Rijal hawla al-Rasul 407.) Enligt Ibn al-Athir deltog han i alla krig tillsammans med ‘Ali. (Usud al-Ghaba 2/81.) Mas’udi nämner i Muruj al-Dhahab att Abu Ayyub år 36 deltog tillsammans med ‘Ali i kamelen­slaget. Ibn ‘Abd al-Barr stödjer Mas’udis uppgift i al-Isti’ab. Ingen historiker före Mas’udi, som levde under det fjärde hijri-seklet, tycks dock ha nämnt Abu Ayyubs deltagande i kamelslaget.

Han deltog i slaget vid Nahrawan mot kharijiterna. Före slaget var Abu Ayyub en av dem som försökte försona sig med kharijiterna. Han följde ‘Ali till Mada’in. ‘Ali hade stort förtroende för honom. När huvudstaden flyttades från Medina till Kufa lämnade ‘Ali Abu Ayyub som sin ställföreträdare i Medina. Abu Ayyub tjänstgjorde då som amir i Medina. [Siyar-i Ansar 1/111; Dairah-i Ma’arif-i Islamiyya, urdu 1/743.]

När ‘Ali blev martyr befann sig Abu Ayyub i Medina. Därefter övertog Mu’awiya kalifatet. Abu Ayyub var inte en människa som sökte världsliga förmåner. Hans enda önskan var en liten plats på jihadens fält och bland mujahiderna. Under hijri år 42 ökade muslimernas fälttåg mot de bysantinska romarna. Då deltog han i jihad under ledning av ‘Abd al-Rahman, Khalid ibn al-Walids son. Han var då sjuttiofem år. Samma år reste han till Egypten för att delta i ett sjökrig.

Den ädle Guds Sändebud hade förutsagt att den bysantinska romerska fästningen Konstantinopel skulle erövras. De muslimska ledarna var alltid ivriga att se genom vems hand denna seger skulle fullbordas. År 52, enligt en annan uppgift år 49, förklarade Mu’awiya jihad mot romarna. Han utsåg sin son Yazid till befälhavare och befallde honom att belägra Konstantinopel. I denna armé deltog Abu Ayyub som vanlig soldat tillsammans med framstående följeslagare som Ibn ‘Umar, Ibn ‘Abbas och Ibn al-Zubayr.

Olika arméförband från Egypten, Syrien och andra delar av det muslimska kalifatet anslöt sig till kriget. Befälhavare för den egyptiska enheten var den berömde följeslagaren ‘Uqba ibn ‘Amir al-Juhani, som var guvernör där. Dessutom anslöt sig två enheter under befäl av Fudalah ibn ‘Ubayd och ‘Abd al-Rahman ibn Khalid ibn al-Walid.

Romarna förberedde sig fullständigt och gick fram för att möta den muslimska armén. Muslimerna var inte sämre förberedda, och deras antal var nästan lika stort som fiendens. Bland de muslimska soldaterna var känslorna och entusiasmen så starka att en ensam soldat ibland kämpade mot en hel romersk linje. En gång bröt en muslimsk soldat ensam igenom romarnas formation och trängde in bland dem. När de andra muslimerna såg hans djärvhet ropade de samfällt Koranens vers: ”Kasta inte er själva med egna händer i fördärvet.” (Koranen 2:195.)

Abu Ayyub gick då fram och sade: ”Förstår ni versen på detta sätt? Denna vers uppenbarades om ansarernas avsikt och mål när det gällde handel och affärer. En gång sade ansarerna: ’Förra året drabbades våra affärer av förlust eftersom vi deltog i jihad; i år måste vi ta igen den.’ Det var i detta sammanhang som versen uppenbarades. Versens innebörd är att fördärvet inte ligger i jihad, utan i att överge jihad och bli upptagen av att samla överflödig rikedom.” (Siyar-i Ansar 1/112; Hayat al-Sahaba 1/470–471, 458–459; Tabaqat 3/484–485.)

Under färden till Konstantinopel bröt en epidemi ut. Många mujahider dog i den, och Abu Ayyub drabbades också. Han låg på sin dödsbädd. Den muslimska arméns befälhavare Yazid ibn Mu’awiya kom för att besöka honom för sista gången och frågade: ”Abu Ayyub, har du någon önskan? Jag ska försöka uppfylla din sista vilja.” Men vad kunde en människa som hade sålt allt han ägde i utbyte mot paradiset önska sig i denna förgängliga värld? Det han bad Yazid om i sitt livs sista stund kunde ingen människa föreställa sig. Lugnt sade han: ”När jag dör ska ni lägga min kropp på en häst, föra den så långt in i fiendelandet som möjligt och begrava den längst bort. För sedan den muslimska armén snabbt fram längs denna väg, så att deras hästars hovar trampar över min grav och jag kan förstå att de har fått den hjälp och framgång de söker.” (Rijal hawla al-Rasul 407; al-Isaba 1/405.)

Efter Abu Ayyubs död verkställdes hans sista vilja. En natt tog den beväpnade muslimska armén upp kroppen och begravde honom intill Konstantinopels stadsmur, det nutida Istanbul. Alla medlemmar av den muslimska armén deltog i hans begravningsbön. Av rädsla för att de otrogna skulle vanhelga hans grav jämnade Yazid den med marken. Nästa morgon frågade romarna de muslimska mujahiderna: ”Ni verkade mycket upptagna i går natt. Vad hade hänt?” De svarade: ”En högt vördad följeslagare till vår Profet har dött, och vi var upptagna med hans begravning. Ni vet var han begravdes. Om hans grav vanhelgas ska ni veta att era kyrkklockor inte längre kommer att ringa någonstans i det väldiga islamiska kalifatet.” (Siyar-i Ansar 1/113.)

Abu Ayyubs grav nära Istanbul är än i dag en vallfartsplats för människor av alla raser och religioner. Under tider av hungersnöd och torka brukade romarna samlas vid hans grav, be om Guds nåd och be om regn. (Dairah-i Ma’arif-i Islamiyya 1/745; Usud al-Ghaba 2/82.)

Det råder oenighet om Abu Ayyubs dödsår. Ibn al-Athir nämner i Usud al-Ghaba (2/81) tre uppfattningar: hijri år 50, 51 eller 52. Han säger dock att de flesta ansåg år 52 vara det riktiga. Ibn ‘Asakir nämner enligt en av sina uppgifter år 55. Abu Ayyub var omkring åttio år när han dog.

Många berättelser om Abu Ayyubs förtjänster och ställning finns i hadith- och siroböckerna. Många lärorika händelser ur hans liv är kända, men det är inte möjligt att återge dem utförligt i denna korta artikel.

Ibn ‘Abbas berättar: ”En dag gick Abu Bakr ut ur sitt hus mot moskén mitt på dagen under en mycket het dag. ‘Umar såg honom och frågade:
– Varför gick du ut vid en sådan tid?
– Vad skulle jag göra? En outhärdlig hunger har drivit ut mig.
– Vid Gud, jag är i samma tillstånd.
Innan de hade avslutat samtalet kom den ädle Guds Sändebud dit. När han såg dem sade han:
– Vad har hänt? Vad gör ni här vid denna tid?
– Hungern har drivit oss ut ur våra hus.
Guds Sändebud sade: – Vid Den vars hand mitt liv är, jag kunde inte heller stanna hemma på grund av hunger. Kom med mig.

De tre gick tillsammans tills de kom fram till Abu Ayyubs hus. Abu Ayyub brukade varje dag ha mat färdig åt den ädle Guds Sändebud. Om Profeten dröjde eller inte åt den, brukade hans familj dela på den och äta den. När Ummu Ayyub, Abu Ayyubs hustru, hörde de tre männen komma gick hon ut och sade:
– Guds Sändebud och hans två följeslagare, ahlan wa sahlan!
– Var är Abu Ayyub?
Abu Ayyub arbetade i sin dadelträdgård i närheten. När han hörde Guds Sändebuds röst sprang han fram och sade:
– Guds Sändebud, du brukar inte komma vid denna tid.
– Du har rätt.

Abu Ayyub sprang till trädgården, skar av en klase med torra, mogna och omogna dadlar och kom tillbaka. Guds Sändebud sade:
– Jag bad dig inte skära av hela den där.
– Ät några torra, mogna och omogna dadlar. Det är min innerliga önskan. Jag ska genast slakta en get åt er.
Guds Sändebud sade: – Om du slaktar en, slakta inte en get som ger mjölk.

Abu Ayyub slaktade en get som inte gav mjölk. Han sade till sin hustru: ”Stek köttet och baka bröd. Du är skicklig på att baka.” Abu Ayyub började tillaga halva geten. När maten var färdig lade han fram den för Guds Sändebud och hans två följeslagare. Guds Sändebud tog en köttbit, lade den på ett bröd och sade:
– Abu Ayyub, skynda dig att ge denna bit till Fatima. Hon har inte sett sådan mat på länge.

Alla åt sig mätta. Sedan sade Guds Sändebud: ”Bröd, kött, torkade dadlar, mogna och halvmogna dadlar.” Hans ögon fylldes av tårar. Därefter sade han: ”Vid Den vars hand mitt liv är, på uppståndelsens dag kommer ni att få frågan om denna välsignelse. När ni får denna gåva, säg ’Bismillah’ och börja äta, och när ni ätit er mätta, säg: ’Al-hamdu lillahi alladhi ashba’ana wa an’ama ‘alayna fa afdala.’”

När Guds Sändebud skulle gå sade han till Abu Ayyub:
– Kom och träffa mig i morgon.
Nästa dag kom Abu Ayyub till honom. Guds Sändebud överlämnade en liten slavflicka till honom och sade:
– Abu Ayyub, behandla henne väl. Så länge hon var hos oss såg vi inget annat än gott hos henne.

Abu Ayyub återvände hem med flickan. Hans hustru frågade:
– Abu Ayyub, vem är detta?
– Guds Sändebud har skänkt henne till oss.
– Givaren är mycket ädel och gåvan mycket hedrad, sade hustrun.
– Guds Sändebud har anbefallt oss att behandla henne väl.
– Hur ska du förverkliga hans råd?
– Det finns inget bättre sätt att följa Guds Sändebuds råd än att frige henne.
– Du har fått rätt vägledning. Du är en som fått Guds hjälp.
Därefter frigav de henne. (Suwar min Hayat al-Sahaba 1/124–130; Hayat al-Sahaba 1/308–310.)

Den natt då Guds Sändebud för första gången tillbringade bröllopsnatten med de troendes moder Safiyya bint Huyayy stod Abu Ayyub hela natten, utan att någon visste det, vid Guds Sändebuds dörr med ett oskidan­de svärd i handen. I gryningen kom Profeten ut och såg Abu Ayyub. Abu Ayyub sade: ”Guds Sändebud, du har dödat hennes far, bror och make. Därför kunde jag inte känna mig trygg för din skull.” När Profeten hörde detta log han och bad för honom. (Ansab al-Ashraf 1/443; Hayat al-Sahaba 2/663.)

Hans ställning bland följeslagarna var så hög att andra följeslagare frågade honom om olika religiösa frågor. Framstående följeslagare som Ibn ‘Abbas, Ibn ‘Umar, al-Bara ibn ‘Azib, Anas ibn Malik, Abu Umama, Zayd ibn Khalid al-Juhani, al-Miqdam ibn Ma’di Karib, Jabir ibn Samura och ‘Abdullah ibn Yazid al-Khatami återberättade hadither genom honom. Även framstående tabi’un, såsom Sa’id ibn al-Musayyib, ‘Urwa ibn al-Zubayr, Salim ibn ‘Abdullah, ‘Ata ibn Yasar, ‘Ata ibn Yazid al-Laythi, Abu Salama och ‘Abd al-Rahman ibn Abi Layla, var hans elever och återberättade hadither genom honom. (Usud al-Ghaba 2/81; al-Isaba 1/405.)

Abu Ayyub var följeslagarnas samlingspunkt. När en meningsskiljaktighet uppstod bland dem i någon fråga skyndade de alla till honom. En gång blev Ibn ‘Abbas och Miswar ibn Makhrama oense om huruvida man under ihram fick gnugga huvudet med handen när man gjorde ghusl efter janaba. De skickade ‘Abdullah ibn Hunayn till Abu Ayyub för att få veta svaret. När ‘Abdullah kom fram höll Abu Ayyub just på att bada. När han fick veta ärendet stack han ut huvudet, gnuggade det och sade: ”Se, så här brukade Guds Sändebud bada.” (Bukhari 1/248.)

Under den ädle amiren Mu’awiyas kalifat, när ‘Uqba ibn ‘Amir al-Juhani var guvernör i Egypten, reste Abu Ayyub två gånger till Egypten. Den första resan företogs för att söka hadith. Han hade hört att ‘Uqba återberättade en hadith från Guds Sändebud. För att höra denna enda hadith från ‘Uqbas egen mun reste han hela den långa vägen från Medina till Egypten. När han kom fram gick han till Maslama ibn Makhlads hus. Maslama välkomnade honom och omfamnade honom. Abu Ayyub sade: ”Visa mig vägen till ‘Uqbas hus.” När han hade kommit dit sade han till ‘Uqba: ”Jag vill fråga dig om en sak. Av Guds Sändebuds följeslagare som var närvarande då finns nu ingen annan kvar i livet än du och jag. Vad hörde du Guds Sändebud säga om ’satr al-muslim’, en muslims skyddade hemligheter?”

‘Uqba sade: ”Jag hörde Guds Sändebud säga: ’Den som i denna värld skyddar en troendes hemlighet, honom kommer Gud att skydda från hans fel och brister på uppståndelsens dag.’” Så snart Abu Ayyub hade hört detta begav han sig tillbaka till Medina. Han stannade inte ens för att vila sitt riddjur. Därefter brukade han återberätta hadithen på detta sätt. (Hayat al-Sahaba 3/198; Musnad Ahmad 4/154.)

Abu Ayyub hade en så stark kärlek till att inhämta och sprida kunskap att han inte ens på sin dödsbädd avstod från det. Efter hans död spreds två hadither bland människorna genom ett offentligt tillkännagivande. (Musnad Ahmad 5/414.)

Abu Ayyub var hafiz av Koranen. Ibn Sa’d berättar: ”På Guds Sändebuds tid samlade fem ansarer Koranen: Mu’adh ibn Jabal, ‘Ubada ibn Samit, Ubayy ibn Ka’b, Abu Ayyub och Abu al-Darda.” Under den andre kalifen ‘Umars kalifat skrev Yazid ibn Abi Sufyan till kalifen: ”Invånarna i Syrien läser Koranen på olika sätt. Skicka dit några lärda lärare som kan undervisa dem korrekt.” När ‘Umar fick brevet kallade han de fem nämnda männen. När de kom sade han: ”Era bröder i Syrien har bett mig om hjälp med Koranundervisningen. Låt åtminstone tre av er hjälpa oss med detta. Om ni vill kan ni alla delta.” De svarade på kalifens vädjan och sade: ”Abu Ayyub är försvagad av åldern, och Ubayy ibn Ka’b är sjuk.” Därefter förberedde sig de tre återstående för avfärd. (Hayat al-Sahaba 3/195.)

I siroböckerna nämns att etthundrafemtio hadither har återberättats från Abu Ayyub. Författaren till Jala al-Qulub anger dock antalet till 210, varav fem är överenskomna av Bukhari och Muslim. Imam Ahmad har i den femte delen av sin Musnad, på sidorna 412–423, samlat 112 hadither och på sidorna 113–114 ytterligare några hadither återberättade av honom. [Dairah-i Ma’arif-i Islamiyya, urdu 1/745.]

Tre egenskaper var särskilt framträdande i Abu Ayyubs karaktär: 1. djup kärlek till Guds Sändebud, 2. trosglöd och iver, 3. sanningsenlighet. Han älskade Guds Sändebud så djupt att han efter dennes död brukade gå till den välsignade graven och ligga där. Beviset på hans trosglöd och fasthet är att han inte var frånvarande från ett enda krig som ägde rum under Guds Sändebuds tid. Även vid livets slut, som åttioåring, korsade han Romerska havet på vägen till Egypten och begav sig till området nära Istanbuls stadsmur för att fullgöra den islamiska kallelsens uppgift.

Han avstod aldrig från att tala sanning av rädsla för någon person eller stat. En gång fördröjde ‘Uqba ibn ‘Amir al-Juhani, guvernören i Egypten och själv en följeslagare, av någon anledning kvällsbönen maghrib. Abu Ayyub reste sig och frågade: ”Ma hadhihi al-salatu ya ‘Uqba – ‘Uqba, vad är detta för bön?” ‘Uqba svarade att han hade blivit fördröjd av ett ärende. Abu Ayyub sade: ”Du är Guds Sändebuds följeslagare. Genom detta kommer människor att tro att Guds Sändebud brukade be vid denna tid, trots att han starkt uppmanade till att förrätta maghrib-bönen tidigt.” (Musnad Ahmad 5/417.)

Han följde själv de islamiska reglerna fullständigt och förväntade sig samma efterlevnad av andra. Om han såg den minsta avvikelse hos någon rättade han den. En gång dödade ‘Abd al-Rahman, son till Khalid ibn al-Walid, fyra fångar efter att ha bundit deras händer och fötter under ett krig. När Abu Ayyub fick höra detta sade han till honom: ”Guds Sändebud förbjöd att döda på detta sätt, som djur. Jag tycker inte ens om att slakta en höna på detta sätt.” (Musnad Ahmad 5/422.)

Under kriget mot romarna fanns många krigsfångar ombord på ett skepp under en officers uppsikt. En dag såg Abu Ayyub en kvinnlig fånge gråta häftigt. Han frågade varför hon grät så. Människorna svarade: ”Hon har skilts från sitt barn.” Abu Ayyub tog pojken i handen och överlämnade honom till modern. Officeren klagade över Abu Ayyub inför befälhavaren. När befälhavaren frågade honom svarade Abu Ayyub: ”Guds Sändebud förbjöd att man tillfogar människor sådant lidande.” (Musnad Ahmad 5/412.)

Han reste till Syrien och Egypten och såg att latrinerna där var byggda mot qibla. Gång på gång sade han bara: ”Vad ska jag säga? Här är latrinerna byggda mot qibla, trots att Guds Sändebud förbjöd detta.” (Musnad Ahmad 5/412.)

Salim ibn ‘Abdullah ibn ‘Umar berättar: ”Under min far ‘Abdullah ibn ‘Umars liv hölls en gång ett bröllop i vårt hus. Min far bjöd bland andra även Abu Ayyub. Husets väggar täcktes med vackra gröna tygstycken. Så snart Abu Ayyub kom lyfte han huvudet och såg sig omkring. Sedan sade han allvarligt: ’’Abdullah, har ni täckt väggarna?’ Min far svarade generat: ’Abu Ayyub, kvinnorna har fått övertaget över oss.’ Abu Ayyub sade: ’Detta befarar jag om alla andra, men inte om dig. Jag går inte in i ditt hus och jag kommer inte att äta.’” (Hayat al-Sahaba 2/305.)

Händelsen med ifk, det vill säga förtalet mot ‘Aisha, visar hur ädel Abu Ayyubs karaktär var. Hans roll i denna händelse var mycket föredömlig. En dag sade hans hustru till honom: ”Abu Ayyub, har du hört vad människor säger om ‘Aisha?” Han svarade: ”Ja, jag har hört det. Det är uppenbar lögn. Ummu Ayyub, skulle du kunna göra något sådant?” Hon svarade: ”Vid Gud, jag skulle aldrig kunna göra det.” Abu Ayyub sade: ”Hur skulle då ‘Aisha, som är bättre än du, kunna göra det?” (Sira av Ibn Hisham 2/302.)

Under slaget om Konstantinopel bjöd en muslimsk soldat en dag Abu Ayyub på mat på deras skepp. Han kom och sade: ”Ni har bjudit mig, men jag fastar i dag. Jag hade inget annat val än att besvara er inbjudan, för jag hörde Guds Sändebud säga: ’En muslim har sex rättigheter över sin muslimske broder. Om han lämnar en av dem, har han lämnat en rättighet: 1. När han möter honom ska han hälsa honom med salam. 2. När han bjuder honom ska han besvara inbjudan. 3. När han nyser och säger al-hamdu lillah ska han svara honom med yarhamukallah. 4. När han blir sjuk ska han besöka honom. 5. När han dör ska han delta i hans begravningsbön. 6. När han ber om råd i en fråga ska han ge honom råd.’” (Hayat al-Sahaba 2/505.)

Abu Ayyub var mycket blygsam. Även när han badade vid en brunn brukade han spänna upp tyg runt omkring sig för att skydda sig. (Bukhari 1/248.)

Han var mycket sträng mot otrogna och hycklare. Denna stränghet visade sig på olika sätt vid olika tillfällen. På den tiden brukade Medinas hycklare komma till moskén, lyssna på muslimernas samtal och sedan gå ut och håna deras religion. En dag samlades några hycklare i Profetens moské. När de stod tätt tillsammans och viskade sina råd till varandra såg Guds Sändebud dem. Han befallde att de skulle föras ut ur moskén. Abu Ayyub skyndade då fram, tog tag i ‘Amr ibn Qays ena ben och släpade honom ut. Medan han drog honom ropade mannen: ”Abu Ayyub, driver du ut mig ur Banu Tha’labas fålla på detta sätt?” Platsen där moskén låg hade tidigare varit en fålla för kameler och getter. Därefter rusade Abu Ayyub mot Rafi’ ibn Wadi’a, virade sin mantel runt hans hals, drog honom ut ur moskén och slog honom med sparkar och slag. Abu Ayyub drog honom och sade: ”Bort med dig, usle hycklare! Gå tillbaka samma väg som du kom.” (Sira av Ibn Hisham 1/528.)

Eftersom Abu Ayyub och hans hustru hade gett Guds Sändebud skydd och tjänat honom med sina liv fick de en särskild hedersställning, särskilt hos Profetens familj och allmänt hos alla muslimer. Under ‘Alis kalifat var Ibn ‘Abbas guvernör i Basra. En gång kom Abu Ayyub dit. Ibn ‘Abbas sade till honom: ”Jag önskar att jag i dag kunde tömma mitt hus åt dig, på samma sätt som du tömde ditt hus för Guds Sändebud.” Med dessa ord flyttade han hela sin familj till en annan plats och lämnade huset, med all inredning, åt Abu Ayyub. (Hayat al-Sahaba 1/405.)

Efter Guds Sändebuds död fastställdes varje följeslagares bidrag utifrån deras tidigare tjänst och självuppoffring. Abu Ayyubs bidrag fastställdes först till 4 000 dirham. ‘Ali höjde det till 20 000. För att bruka hans jord hade först åtta slavar utsetts; ‘Ali, må Gud vara nöjd med honom, ökade antalet till fyrtio.

Namnet på Abu Ayyubs lyckliga hustru var Ummu Hasan bint Zayd. Hon var en ädel ansarisk kvinna. Enligt Ibn Sa’d fick hon en enda son, ‘Abd al-Rahman.

Även om Abu Ayyubs, må Gud vara nöjd med honom, liv tillbringades på slagfältet och han aldrig fick tid att lägga svärdet från axeln och vila, var hans liv ändå lugnt som den milda, svala morgonbrisen. Han hade hört Guds Sändebud säga: ”När du ber, be som om det vore din sista bön. Säg aldrig något som du senare måste svara för. Hoppas aldrig på att få det som människor äger.” Hans tunga blev aldrig tygellös i en tvist eller konflikt. Ingen begärelse kunde någonsin behärska hans hjärta. Lik en from tillbedjare, lik en människa som just ska lämna världen, levde han hela sitt liv. (Rijal hawla al-Rasul 408.)

Saʿd ibn Muʿādh (må Allah vara nöjd med honom)

Hans egentliga namn var Saʿd, hans teknonym var Abu ʿAmr och hans hederstitel Sayyid al-Aws. Han var son i Abd al-Ashhal-grenen av den berömda Aws-stammen i Medina. Hans far hette Muʿadh ibn Nuʿman och hans mor Kabsha, enligt en annan uppgift Qubaysha bint Rafiʿ. Hon var kusin till den berömde följeslagaren Abu Saʿid al-Khudri. Fadern Muʿadh dog redan under den förislamiska tiden. Modern Kabsha antog dock islam efter hijra och levde i många år även efter Saʿds död. Bland hela Aws-stammen var Abd al-Ashhal den mest ädla grenen, och ledarskapet hade av tradition varit i deras händer. Saʿd var en framstående ledare i sin tid. (Se: Sira av Ibn Hisham, 2/252; Usd al-Ghaba, 2/296; Tabaqat, 3/420; Tahdhib al-Tahdhib, 3/481.) Det finns inte mycket information om vilket år han föddes.

Även om islams inflytande började märkas i Medina efter den första trohetseden vid al-Aqaba, var detta i själva verket knutet till Musʿab ibn ʿUmayrs personlighet. Efter eden vid al-Aqaba skickade den ädle Guds Sändebud Musʿab till Medina, på medinabornas begäran, med uppdraget att vara en daʿi till islam, det vill säga en som kallar människor till islam. I islams historia är han känd som en framgångsrik daʿi. Genom outtröttliga ansträngningar förmedlade han islams kallelse till varje människa i Medina. När Musʿab kom till Medina och började kalla människor till islam var Saʿd ibn Muʿadh en häftig motståndare. Detta tillstånd varade dock inte länge. Snart svarade även han på Musʿabs kallelse. Ibn Ishaq har berättat om hans antagande av islam på följande sätt:

En dag gick Asʿad ibn Zurara tillsammans med Musʿab ibn ʿUmayr, som hade sänts av Guds Sändebud som daʿi, till stammarna Banu Abd al-Ashhal och Banu Jafar för att kalla dem till islam. De satte sig på en mur vid en brunn som hette Maraqu. Några människor som hade antagit islam samlades omkring dem. Saʿd ibn Muʿadh och Usayd ibn Hudayr var då båda ledare för Banu Abd al-Ashhal. De var fortfarande avgudadyrkare. Det bör nämnas att Saʿd var Asʿad ibn Zuraras kusin på mödernet. Hur som helst nådde nyheten Saʿd och Usayd. Saʿd sade genast till Usayd: ”Må din far gå under! Gå genast till dessa två män. De har trängt in på vårt område för att lura våra svaga människor. Driv bort dem och förbjud dem att beträda denna väg. Om inte min kusin Asʿad ibn Zurara hade varit tillsammans med den andre mannen skulle jag inte ha skickat dig; jag skulle själv ha gått. Det är inte passande att jag går inför honom.” Usayd gick beväpnad till dem. Resultatet blev det motsatta. När han försökte driva bort dem blev han själv påverkad av deras ord och antog islam. Han sade till Musʿab och Asʿad: ”Jag har lämnat en man bakom mig. Om han lyssnar till er kommer ingen enda människa i stammen att hålla sig borta från er. Jag skickar Saʿd ibn Muʿadh till er genast.” Med dessa ord återvände han till sin stam.

Saʿd satt då i ett stamråd. När han såg Usayd återvända sade han: ”Jag svär vid Gud att Usayd återvänder till er med ett annat ansikte än det han hade när han gick.” När Usayd kom nära frågade Saʿd: ”Vad har du gjort?” Usayd svarade: ”Jag talade med de två männen och såg inget särskilt ont hos dem. Ändå förbjöd jag dem att komma hit. De sade också att det blir som ni anser bäst. Men jag har hört att Banu Haritha har gett sig av för att döda Asʿad ibn Zurara. De vet ju att Asʿad är din kusin.”

Saʿd reste sig genast upprörd, tog sitt spjut och rusade mot de två männen. När han kom nära och såg att de satt mycket lugnt och stilla förstod han att Usayd hade lurat honom för att få honom att lyssna på deras ord. Medan han förolämpade dem sade han till Asʿad: ”Hör på, Abu Usama! Om det inte funnits ett släktskapsband mellan dig och mig skulle jag inte tala så här mycket. Du kommer till vårt område och gör sådant som vi inte tycker om.” När Asʿad såg Saʿd komma sade han till Musʿab: ”Musʿab! Här kommer en stamledare till dig. Om denne man accepterar dina ord kommer inte ens två personer i stammen att hålla sig borta från dig.”

Musʿab sade mycket vänligt till Saʿd: ”Vill du inte sätta dig och lyssna på vad jag har att säga? Om du tycker att mina ord är goda och behagliga, kan du acceptera dem. Om du inte tycker om dem, går vi vår väg.” Saʿd svarade: ”Det är verkligen rättvist.” Han satte sitt spjut i marken och satte sig. Musʿab lade lugnt och behärskat fram islams budskap inför honom och reciterade Koranen för honom. Musʿab och Asʿad berättade båda: ”När islams budskap hade lagts fram såg vi islams ljus i hans ansikte, innan Saʿd ens hade sagt något.” Efter att ha hört kallelsen till islam frågade Saʿd dem: ”Vad måste man göra för att träda in i denna islam, i denna religion?” De svarade: ”Man måste bada och rena sig, ta på sig rena kläder, sedan uttala trosbekännelsen och be två rakʿa.” Saʿd gjorde så. Därefter tog han sitt spjut och begav sig tillsammans med Usayd mot stamrådet.

När stamfolket såg dem återvända började de säga: ”Saʿd har inte längre det ansikte han hade när han gick. Han ser ut som en annan människa.” När Saʿd kom nära sade han till folket: ”Ni av Abd al-Ashhal! Hur brukar ni se på mitt handlande i olika frågor?” De svarade enhälligt: ”Du är vår ledare, den av oss som har den bästa omdömesförmågan och vår betrodde naquib, vår ansvarige.” Saʿd sade: ”Då är det förbjudet för mig att tala med någon av era män eller kvinnor tills ni tror på Gud och Hans Sändebud.”

Asʿad och Musʿab sade: ”Jag svär vid Gud att innan kvällen hade alla män och kvinnor i Banu Abd al-Ashhal antagit islam efter Saʿds tillkännagivande.” Efter Saʿds antagande av islam stannade Asʿad och Musʿab i hans hus och fortsatte att kalla människor till islam. Före Guds Sändebuds hijra till Medina fanns det därför inte ett enda hus eller en enda stam där åtminstone en eller två personer inte hade antagit islam. Därefter började Saʿd ibn Muʿadh och Usayd ibn Hudayr tillsammans slå sönder avgudabilderna hos Banu Abd al-Ashhal. (Se: Tabaqat, 3/420–421; Sira av Ibn Hisham, 1/435, 437, 479; al-Bidaya, 3/152; Usd al-Ghaba, 3/296; Hayat al-Sahaba, 1/187–190.)

Saʿds insats för islams kallelse och förkunnelse i Medina var enastående. Ingen annan följeslagare kan jämföras med honom i denna ära. Orsaken är att ingen annanstans än i hans fall ser man hur en enda människas antagande av islam ledde till att en hel stam antog islam. Därför sade Guds Sändebud: ”Ansars bästa hus är Banu Najjar. Därefter kommer Abd al-Ashhal.” Saʿds och hans stams antagande av islam ägde rum mellan den första och den andra eden vid al-Aqaba.

Ibn Asakir har återberättat en berättelse från al-Bukhari och al-Kalbi. Efter att Guds Sändebud hade utvandrat från Mecka fick Quraysh ingen information om honom. De satt i sitt rådshus bredvid Kaba. Då hörde de från berget Abu Qubays en röst som reciterade en dikt. Några av verserna löd:

”Om de två Saʿd antar islam blir Muhammad trygg från motståndarnas fruktan. O Saʿd av Aws, o Saʿd av Khazraj! Bli Muhammads beskyddare.”

Efter att ha hört denna dikt förstod Quraysh att de två Saʿd som hjälpte Guds Sändebud bland Aws och Khazraj var Saʿd ibn Muʿadh och Saʿd ibn ʿUbada. (Tahdhib Ibn Asakir, 6/89.)

En tid efter att Saʿd hade antagit islam reste han till Mecka för att utföra umra. Den framstående Quraysh-ledaren Umayya ibn Khalaf var hans nära vän. Saʿd bodde hos honom. När Umayya kom till Medina brukade han bo hos Saʿd. Saʿd sade till honom: ”Säg till mig när området kring Haram, alltså omkring Kaba, är tomt.” Mitt på dagen gick Umayya tillsammans med honom mot Haram. På vägen mötte de Abu Jahl. Han frågade Umayya: ”Vem är denne man?” Umayya svarade: ”Saʿd ibn Muʿadh.” Abu Jahl sade: ”Det är verkligen märkligt att du ger en avfälling skydd och att du som hans beskyddare går omkring fritt i Mecka. Om du inte var tillsammans med honom skulle det vara svårt för honom att återvända hem.” De otrogna kallade dem som antog islam för avfällingar.

Saʿd riktade genast en utmaning till Abu Jahl: ”Försök bara hindra mig och se vad som händer. Jag kommer att stänga vägen till Medina för dig.” Umayya sade: ”Saʿd, Abu al-Hakam, Abu Jahl, är en framstående ledare i Mecka. Tala med låg röst inför honom.” Saʿd svarade: ”Låt oss gå. Jag har hört Guds Sändebud säga att muslimerna kommer att döda er.” Abu Jahl frågade: ”Kommer de att komma till Mecka och döda oss?” Saʿd svarade: ”Det känner jag inte till.”

I rabīʿ al-awwal under det andra hijriåret gav sig Guds Sändebud av för att söka en karavan på hundra man under Quraysh-ledaren Umayya ibn Khalafs befäl. Expeditionen är i historien känd som expeditionen till Buwat. Enligt en berättelse lämnade Guds Sändebud Saʿd ibn Muʿadh i Medina som sin ställföreträdare. (Ansab al-Ashraf, 1/287.)

Den ädle Guds Sändebud upprättade ett broderskapsband mellan honom och Abu ʿUbayda ibn al-Jarrah, enligt en annan uppgift mellan honom och Saʿd ibn Abi Waqqas. (Tabaqat, 3/421; Sira av Ibn Hisham, 1/505.)

Efter expeditionen till Buwat under det andra hijriåret närmade sig det historiska slaget vid Badr. Tiden var inne då Saʿds förutsägelse skulle uppfyllas. Quraysh i Mecka började förbereda sig för att angripa Medina. När den ädle Guds Sändebud fick höra detta begav han sig mot Badr. På vägen fick han kännedom om Quraysh-arméns senaste rörelser och satte sig för att rådgöra med muhajirerna och ansarerna. Bland muhajirerna framförde följeslagare som Abu Bakr, ʿUmar och Miqdad sina åsikter. Därefter sade Sändebudet till ansarerna: ”Ni människor, ge mig ert råd.” Saʿd ibn Muʿadh reste sig genast och sade: ”Guds Sändebud! Menar du kanske oss?” Sändebudet svarade: ”Ja.”

Saʿd sade: ”Vi har trott på dig, vi har funnit dig sannfärdig och vi vittnar om att allt du har kommit med är sant. Vi har lovat att lyssna till dig och lyda dig. Guds Sändebud, gör vad du vill; vi är med dig. Jag svär vid Honom som har sänt dig med sanningen: om du befallde oss att kasta oss i havet skulle vi kasta oss i det, och inte en enda av oss skulle stanna bakom. Om du i morgon ledde oss mot fienden skulle vi inte känna motvilja. I strid är vi mycket tålmodiga och mot fienden fullständigt uppriktiga. Gud kommer att låta dig se sådant handlande från oss att dina ögon blir glada. Gå framåt med oss i förtröstan på Gud.”

Han sade vidare: ”Vi kommer inte att vara som de som sade till Moses: ’Gå du och din Herre och kämpa mot fienden, medan vi sitter här.’ Nej, vi säger: ’Gå du och din Herre; vi följer er.’ Kanske gav du dig av med ett mål, men Gud har velat något annat. Se alltså vad Gud låter ske genom dig.” Historikerna har sagt att Gud uppenbarade vers 5 i sura al-Anfal till stöd för Saʿds ord. Guds Sändebud blev mycket glad över Saʿds tal. När trupperna ställdes upp överlämnade han Aws-stammens fana till Saʿd. En annan berättelse säger att Saʿd bar hela ansarernas fana i detta slag. (Se: Sira av Ibn Hisham, 1/613, 615; Usd al-Ghaba, 2/299; Tabaqat, 3/421; al-Bidaya, 3/262; Hayat al-Sahaba, 1/415.)

Ibn Ishaq berättar att Saʿd ibn Muʿadh strax före slaget vid Badr sade: ”Guds profet! Varför bygger vi inte ett ʿarish, ett tält, åt dig och placerar en styrka där? Vi går ut och strider mot fienden. Om Gud hedrar oss och vi segrar har vårt hopp uppfyllts. Men om något annat inträffar kan du med denna styrka förena dig med dem som vi lämnat bakom oss. Guds profet! De människor som stannat kvar i Medina älskar dig inte mindre än vi gör. Om de hade förstått att du skulle dras in i strid skulle de inte ha stannat bakom. Gud kommer att beskydda dig genom dem. De kommer att ge dig goda råd och kämpa tillsammans med dig mot fienden.” På grund av detta tal berömde Guds Sändebud Saʿd och bad för honom. På så sätt byggdes ett ʿarish åt Guds Sändebud nära slagfältet, och därifrån ledde han slaget vid Badr. (Al-Bidaya, 3/268; Sira av Ibn Hisham, 1/620.)

När Quraysh-armén besegrades i slaget vid Badr och började fly för sina liv följde de muslimska kämparna efter dem och började gripa dem en efter en. Den ädle Guds Sändebud befann sig då i ʿarish. Eftersom man fruktade ett plötsligt motangrepp mot honom tog Saʿd ibn Muʿadh med sig några andra ansariska kämpar, beväpnade sig och ställde sig vakt vid ʿarishens dörr. Guds Sändebud såg missnöje i Saʿds ansikte och sade: ”Saʿd! Det verkar som om du inte tycker om det som människorna gör.” Saʿd svarade: ”Ja. Detta är vår första sammandrabbning med avgudadyrkarna. Jag föredrar att döda deras män framför att låta dem leva.” (Sira av Ibn Hisham, 1/628.) Enligt en berättelse dödade han i detta slag ʿAmr ibn ʿUbayd Allah. En av hans slavar deltog också i detta. (Ansab al-Ashraf, 1/297, 479.)

Han deltog även i slaget vid Uhud. Där fick han i uppdrag att vakta den plats där Guds Sändebud befann sig. Från början hade Guds Sändebud velat försvara Medina inifrån staden mot de otrogna. Hycklaren ʿAbdullah ibn Ubay ibn Salul ville också detta. Men några unga kämpar, som brann av längtan efter martyrskap, insisterade på att strida utanför Medina. Eftersom de var i majoritet godtog Guds Sändebud deras åsikt och gick in i sitt rum för att ta på sig sin rustning. Då sade Saʿd ibn Muʿadh och Usayd ibn Hudayr: ”Ni har tvingat Guds Sändebud att lämna Medina, trots att uppenbarelse kommer ner till honom från himlen. Ni bör ta tillbaka er åsikt och helt överlåta saken till Guds Sändebud.” När Sändebudet sedan kom ut ur huset, klädd i svärd, sköld, rustning och annan stridsutrustning, ångrade alla sig. De sade unisont: ”Vi avsåg inte att gå emot dig. Din befallning är vår högsta plikt.” Guds Sändebud sade: ”Nu finns inget jag kan göra. När en profet har tagit på sig vapnen är beslutet om strid fattat. Det finns ingen möjlighet att dra sig tillbaka från detta beslut.” (Tabaqat, 2/26.)

Striden började vid foten av berget Uhud. Även om den muslimska armén till en början segrade tvingades den till slut att dra sig tillbaka inför motståndarens våldsamma angrepp. En fruktansvärd katastrof inträffade. Vid denna tid stod den ädle Guds Sändebud fast och orubblig. Saʿd ibn Muʿadh var en av de femton personer som stod kvar vid hans sida. I detta slag blev hans bror ʿAmr ibn Muʿadh martyr. (Tabaqat, 2/30; Ansab al-Ashraf, 1/318, 329.)

Efter slaget vid Uhud gick den ädle Guds Sändebud en dag förbi ansarernas stammar Banu Abd al-Ashhal och Jufar. Han hörde flickorna i dessa två stammar gråta och sörja sina män som hade blivit martyrer vid Uhud. Den barmhärtige profetens båda ögon fylldes av tårar, och även han grät. Sedan sade han: ”Men det finns ingen som gråter över Hamza.” När Saʿd ibn Muʿadh och Usayd ibn Hudayr återvände till Banu Abd al-Ashhal och hörde detta, befallde de kvinnorna i stammen: ”Gå till Guds Sändebuds hus och sörj hans farbror Hamza.” (Sira av Ibn Hisham, 2/99.)

Kaʿb ibn Asad, ledaren för Medinas judiska stam Banu Qurayza, hade på sin stams vägnar slutit ett förbund med Guds Sändebud. Under slaget vid vallgraven bröt han förbundet efter dåliga råd och uppvigling från Huyayy ibn Akhtab, ledaren för Banu Nadir, och började konspirera mot muslimerna. Detta nådde Guds Sändebud och muslimerna. För att undersöka om saken verkligen förhöll sig så skickade Sändebudet Saʿd ibn Muʿadh från Aws-stammen och Saʿd ibn ʿUbada från Khazraj-stammen. Abdullah ibn Rawaha och Khawwat ibn Jubayr följde också med dem. De gick till Banu Qurayza och förstod genom samtal och egna iakttagelser att saken var sann. När de återvände lade de fram sin rapport för Guds Sändebud. (Sira av Ibn Hisham, 2/221.)

Många berättelser om den ädle Saʿds fasthet har återgetts i olika böcker. En sådan händelse har al-Baladhuri och Ibn al-Athir berättat. Guds Sändebud förhandlade med al-Harith ibn Awf och ʿUyayna ibn Hisn, ledarna för Ghatafan, om en vapenvila på villkor att de inte skulle hota Medina på något sätt och i gengäld skulle få en tredjedel av Medinas skörd. Under det femte hijriåret uppstod, mitt under förberedelserna inför slaget vid vallgraven, stor brist i Medina. Den ädle Guds Sändebud rådgjorde med Saʿd ibn Muʿadh och Saʿd ibn ʿUbada om avtalet. De sade: ”Guds Sändebud, om detta behagar dig kommer vi att följa det. Om det är Guds befallning måste det naturligtvis följas. Men gör du detta för vår skull?” Han svarade: ”Ja, jag gör det för er skull. Jag har sett att hela Arabien nu står emot er. Jag ville åtminstone få deras fientlighet att upphöra en tid i utbyte mot detta.”

När Saʿd ibn Muʿadh hörde detta sade han: ”Guds Sändebud! De och vi var en gång avgudadyrkare tillsammans. Ingen av oss dyrkade Gud eller kände Honom. Redan då hoppades de inte få äta ens en enda av våra dadlar annat än i samband med handel eller som gäster. I dag har vi antagit islam, och Gud har hedrat oss genom islam och genom dig. Och nu skulle vi ge dem en del av vår egendom? Vi behöver inget sådant avtal. Tills Gud har avgjort saken mellan oss och dem kommer vi inte att ge dem något annat än svärdet.” Guds Sändebud godtog hans ord. (Al-Bidaya, 4/104; Ansab al-Ashraf, 1/346–347.)

Tiden för striden närmade sig. Saʿd tog på sig sin rustning och gick mot slagfältet med spjutet i handen. På vägen satt hans mor bredvid de troendes moder, ʿAisha, i fästningen Banu Haritha. Hon såg sin son gå medan han reciterade en versrad. En av verserna löd: ”När den bestämda tiden kommer, vad finns det då att invända mot döden?” Modern ropade: ”Min son! Du har hamnat efter; skynda dig.” Den hand där Saʿd höll sitt spjut stack utanför rustningen. ʿAisha pekade på den och sade: ”Saʿds mor, se så liten hans rustning är.”

Så snart Saʿd nådde slagfältet sköt Hibban ibn ʿAbdi Manaf en pil mot honom. I vissa berättelser nämns Abu Usama eller Khafaja ibn ʿAsim i stället för Hibban. Pilen träffade hans hand och orsakade ett allvarligt sår. I sin glädje ropade Hibban: ”Jag är son till ʿArqa!” När Guds Sändebud, enligt en annan uppgift Saʿd, hörde detta sade han: ”Må Gud dränka ditt ansikte i svett i helvetet.” Det bör nämnas att ʿarq betyder svett. (Se: Sira av Ibn Hisham, 2/226–228; Usd al-Ghaba, 2/296.)

På den tiden hade man i Profetens moské upprättat ett läger för vård och behandling av sårade i strid. Troligen grundades lägret efter slaget vid Uhud och låg nära Guds Sändebuds kammare. En from och tjänstvillig kvinna vid namn Rufayda från Aslam-stammen var en av lägrets sjuksköterskor. Hon vårdade de sårade och behandlade deras skador och var erfaren i detta. När Saʿd ibn Muʿadh sårades i slaget vid vallgraven befallde Guds Sändebud: ”Placera Saʿd i Rufaydas tält, så att jag kan se till honom på nära håll.” (Sira av Ibn Hisham, 2/239; Usd al-Ghaba, 2/297; Daira-yi Maʿarif-i Islamiyya, urdu, 11/33.)

Den ädle Guds Sändebud kom varje dag till lägret och såg till den sjuke Saʿd. När Saʿd började förlora hoppet om sitt liv bad han till Gud: ”O Gud! Om denna konflikt med Quraysh ännu återstår, låt mig leva. Jag längtar efter att kämpa mot dem, eftersom de har plågat Din Sändebud, förnekat honom och fördrivit honom från hans hemland Mecka. Men om tiden för konfliktens slut har kommit, låt mig då dö som martyr genom detta sår. Låt mig inte dö innan mina ögon har fått ro beträffande Banu Qurayza.” (Sira av Ibn Hisham, 2/227; Usd al-Ghaba, 2/296; al-Bukhari, 2/591.) Gud uppfyllde den sista delen av hans bön.

Efter att Quraysh och deras allierade hade dragit sig tillbaka från slaget vid vallgraven beslutade Guds Sändebud att straffa den judiska stammen Banu Qurayza, källan till all oro i Medina, eftersom de hade brutit förbundet och varit förrädiska. Banu Qurayza hade sedan gammalt ett förbund med Aws-stammen i Medina. När Guds Sändebud beslutade att straffa dem sade männen i Aws: ”Guds Sändebud! De var våra allierade mot vår motståndare Khazraj. Du känner till vad du tidigare gjorde mot Banu Qaynuqa, Khazrajs allierade och våra bröder.” Hycklarnas ledare ʿAbdullah ibn Ubay ibn Salul sade samma sak. I själva verket fruktade de ett hårt straff från Guds Sändebud mot Banu Qurayza.

Guds Sändebud sade: ”Ni i Aws! Skulle ni bli nöjda om någon ur er stam avgjorde deras sak?” De svarade: ”Ja, det skulle vi.” Sändebudet sade: ”Saʿd ibn Muʿadh ska döma i deras sak.” På detta sätt utsåg Guds Sändebud Saʿd ibn Muʿadh till domare för att avgöra Banu Qurayzas öde. Saʿd var då svårt sjuk och sårad. Männen i Aws satte en sadel på en kamel och placerade Saʿd på den, varefter de förde honom till Guds Sändebud. De sade till honom: ”Abu ʿAmr, behandla dina allierade väl. Det är kanske därför Guds Sändebud har utsett dig till domare.” När de började gå för långt sade Saʿd: ”Saʿd bryr sig inte det minsta om någon klandrares klander när det gäller att verkställa Guds befallning.”

När Saʿd kom fram till Guds Sändebud sade Sändebudet till ansarer och muhajirer som satt omkring honom: ”Res er för att hedra er ledare.” När männen i Saʿds stam åter började be honom att vara mild i domen sade han: ”I denna sak bör ni följa det förbund och den överenskommelse ni har ingått med Gud.” Därefter sade Sändebudet till Saʿd: ”Dessa människor väntar på ditt beslut.” Saʿd sade: ”Jag tillkännager mitt beslut: De bland dem som är stridsdugliga ska dödas, deras kvinnor och barn ska göras till slavar och deras egendom ska fördelas.” När Guds Sändebud hörde domen sade han: ”Du har dömt med samma dom som Gud har fastställt från de sju himlarna.” (Sira av Ibn Hisham, 2/239–240; Usd al-Ghaba, 2/297; al-Isaba, 2/38.)

Efter att Saʿds dom beträffande Banu Qurayza hade verkställts levde han bara en kort tid. En dag lade Guds Sändebud med sin egen hand värme på hans sår. Blödningen upphörde och såret svullnade. Plötsligt brast såret en dag och blodet började strömma kraftigt. Ibn Abbas berättar att när blodet började rinna från Saʿds sår sprang Guds Sändebud dit, tog upp hans huvud i sitt knä och höll honom där. Guds Sändebuds ansikte och skägg blev våta av Saʿds blod. Sändebudet täckte hans kropp med ett vitt tygstycke. Det var så kort att när huvudet täcktes syntes fötterna, och när fötterna täcktes syntes huvudet. Saʿd var en ljushyad och kraftig man.

Då bad Guds Sändebud för Saʿd: ”O Gud! Saʿd har kämpat på Din väg, trott att Din profet är sann och följt hans väg. Ta emot hans själ på det bästa sättet.” När Saʿd hörde denna bön öppnade han ögonen och sade: ”Frid vare med dig, Guds Sändebud. Jag vittnar att du är Guds Sändebud.” (Tabaqat, 3/426; Hayat al-Sahaba, 2/457.)

Saʿd dog. Ibn Ishaq säger: ”Efter att Saʿd ibn Muʿadh hade dragit sitt sista andetag kom Gabriel på natten till Guds Sändebud med en sidanturban på huvudet och sade: ’Muhammad! Vem är denna döde för vars skull himlens alla portar har öppnats och Tronen har skakat?’ Guds Sändebud skyndade sig till Saʿd, medan han drog på sig sina kläder, och fann att han hade dött.” (Tabaqat, 3/432; Sira av Ibn Hisham, 2/250–251.)

Guds Sändebud satt med Saʿds huvud i sitt knä. Blodet droppade fortfarande från hans hand. Människor kom springande från alla håll. Abu Bakr kom springande, såg kroppen och började ropa. Guds Sändebud förbjöd honom att göra så. ʿUmar grät och reciterade: ”Vi tillhör Gud och till Honom återvänder vi.” Hela tältet fylldes av gråt. Saʿds sörjande mor började recitera en dikt medan hon grät. ʿUmar förbjöd henne att läsa dikten, men Guds Sändebud sade: ”Låt henne läsa. Andra klagande kvinnor talar osanning, men Saʿds mor talar sanning.” (Sira av Ibn Hisham, 2/252; Tabaqat, 3/228–229.)

Efter Saʿds död var den ädle Guds Sändebud på väg till hans hus. Följeslagarna var med honom. Han gick så snabbt att följeslagarna hade svårt att följa honom. En av dem sade: ”Varför går du så fort? Vi blir helt utmattade.” Guds Sändebud svarade: ”Jag är rädd att änglarna ska hinna tvätta honom och lämna honom innan vi kommer, såsom de gjorde med Hanzala.” (Hayat al-Sahaba, 3/545.)

Guds Sändebud följde Saʿds begravning till gravplatsen. Även hycklarna gick med. Hans kropp kändes lätt. Därför sade hycklarna till varandra: ”Vi har aldrig sett en så lätt kropp.” Kanske, sade de, var detta följden av den dom han hade avkunnat mot Banu Qurayza. När detta nådde Guds Sändebuds öron sade han: ”Jag svär vid Honom i vars hand mitt liv är: änglarna bär hans bår.” Ibn ʿUmar återberättar att Guds Sändebud också sade: ”Denne Saʿd är sannerligen en mycket rättfärdig tjänare. För hans skull skakade Guds tron, himlens portar öppnades och sjuttio tusen änglar deltog i hans begravning, änglar som aldrig tidigare hade kommit till jorden.” (Tabaqat, 3/430; Usd al-Ghaba, 2/297; Sira av Ibn Hisham, 2/251.)

Ibn Ishaq återberättar från Jabir. Han sade: ”När Saʿd begravdes var vi tillsammans med Guds Sändebud. Först sade han högt en gång: ’Subhanallah’, och folket sade ’Subhanallah’ tillsammans med honom. Sedan uttalade han takbir, och folket uttalade takbir. De frågade: ’Guds Sändebud, varför uttalade du tasbih på detta sätt?’ Han svarade: ’Denne rättfärdige mans grav hade blivit mycket trång. Därefter gjorde den Allsmäktige Gud den rymlig.’” (Tabaqat, 3/432; Sira av Ibn Hisham, 2/251–252.)

Efter att Saʿd hade begravts såg Guds Sändebud mycket bedrövad ut. Tårarna rann oavbrutet från hans ögon. Författaren till al-Istiʿab har sagt: ”Saʿd dog under det femte hijriåret, en månad efter slaget vid vallgraven och några nätter efter händelsen med Banu Qurayza.” (Not: al-Isaba, 2/28.)

Han begravdes på Baqiʿ-⁠kyrkogården i Medina. Han var 73 år när han dog. (Al-Aʿlam, 3/139.) Ibn Ishaq räknade honom bland martyrerna från Banu Abd al-Ashhal i slaget vid vallgraven. (Sira av Ibn Hisham, 2/252.)

Händelsen kring Saʿds död var en enastående händelse i islams historia. På grund av hans insatser för islam och den trosövertygelse som fanns inom honom brukade han kallas ”ansarernas Abu Bakr”. En dag, efter händelsen med ifk, den falska anklagelsen mot ʿAisha, sade Guds Sändebud upprört: ”Denne Guds fiende, ʿAbdullah ibn Ubay, hycklarnas ledare, har plågat mig svårt. Finns det någon bland er som kan ingripa mot honom?” Saʿd reste sig omedelbart och sade: ”Om han är från Aws, säg då till mig, så hugger vi av hans huvud. Om han är från våra bröder i Khazraj, befall oss, så verkställer vi din befallning.” (Shahirat al-Nisa fi al-Alam al-Islami, s. 59.)

Hur betydelsefull hans död var framgår av att änglar deltog i hans begravning och att Guds tron skakade. Därför sade en ansarisk poet stolt: ”Vi har aldrig hört att Guds tron skakat vid någon dödlig människas död, utom vid Saʿd Abu ʿAmrs död.” På samma sätt uttryckte Guds Sändebuds hovpoet Hassan ibn Thabit sin vördnad och sorg över Saʿd i många av sina dikter. (Sira av Ibn Hisham, 2/252, 269–270, 272.)

Saʿd var en ljushyad, lång och stilig man. Vid sin död efterlämnade han två söner, ʿAmr och ʿAbdullah. Båda fick äran att delta i trohetseden vid Ridwan. Deras mor, Hind bint Sammak, var också en högt ansedd kvinnlig följeslagare till Guds Sändebud. (Tabaqat, 420, 433.)

Saʿd dog redan under islams första tid i Medina. Han hade lyckan att få vara Guds Sändebuds följeslagare i endast fem år. Under denna korta tid kan han ha hört många hadither, men eftersom kedjan av hadithförmedling började efter Guds Sändebuds bortgång spreds inte hans egna berättelser. I Sahih al-Bukhari finns dock en berättelse av ʿAbdullah ibn Masʿud som nämner Saʿds umra, och med anledning av Saʿd ibn Rabiʿs martyrskap vid Uhud har Anas återberättat en hadith från honom. Även denna finns i al-Bukhari. (Tahdhib al-Tahdhib, 3/482.)

När det gäller moral och karaktär var Saʿd ibn Muʿadh en man av mycket hög rang. ʿAisha sade: ”Efter Guds Sändebud finns det ingen bättre än tre män bland Banu Abd al-Ashhal. De är Saʿd ibn Muʿadh, Usayd ibn Hudayr och ʿAbbad ibn Bishr.” (Al-Isaba, 2/97.) Saʿd brukade själv säga: ”Jag är en vanlig människa, men i tre frågor har jag nått den nivå jag borde nå. 1. Allt jag hör från Guds Sändebuds mun tror jag kommer från Gud. 2. Under bönen uppstår ingen annan tanke i mitt sinne. 3. När jag står vid en död människas begravning finns inget annat i mig än tanken på Munkar och Nakirs frågor.” (Not: al-Istiʿab; al-Isaba, 2/33; Tahdhib al-Tahdhib, 3/482.)

En hadith visar det stora förtroende som den ädle Guds Sändebud hade för Saʿds gärningar. Det återberättas från ʿAisha att Guds Sändebud sade: ”Det finns utan tvekan en sammanpressning i graven. Om någon har skonats från denna sammanpressning är det Saʿd ibn Muʿadh.” (Sira av Ibn Hisham, 2/252; Tabaqat, 3/252; Tabaqat, 3/432. Även imam Ahmad och al-Bayhaqi har återberättat hadithen.)

Kungen av Kinda, Uqaydir, tillfångatogs av Khalid ibn al-Walid och fördes till Medina. När följeslagarna såg hans dyrbara kläder, enligt en annan uppgift ett tygstycke som hade getts som gåva till Guds Sändebud, blev de förbluffade. När Guds Sändebud såg deras reaktion sade han: ”Förundras ni över detta? I paradiset kommer Saʿd ibn Muʿadhs näsdukar att vara vackrare än detta.” (Ansab al-Ashraf, 1/383; Tabaqat, 3/436; Usd al-Ghaba, 2/297; Ibn Hisham, 2/526; Sahih al-Bukhari, 1/536.)

Abu Saʿid al-Khudri sade: ”Jag var en av dem som grävde Saʿds grav på Baqiʿ-⁠kyrkogården. När vi grävde i gravens jord kände vi doften av mysk.” Shurahbil ibn Hasana sade: ”En man tog en handfull jord från Saʿds grav och förvarade den i sitt hus. Efter en tid såg han att det inte längre var jord utan mysk.” (Tabaqat, 3/431; Hayat al-Sahaba, 3/595.)

Saʿd ibn ʿUbāda (må Allah vara nöjd med honom)

Hans egentliga namn var Saʿd och hans smeknamn var Abu Qays och Abu Thabit. Det första namnet är det mest berömda. (Usd al-Ghaba 2/283) Hans hedersnamn eller titel var Sayyid al-Khazraj. Han tillhörde Sayyidah-grenen av den berömda Khazraj-stammen i Medina. Hans far hette ʿUbada ibn Dulaym och hans mor ʿUmra bint Masʿud. ʿUmra var en kvinnlig sahabiyya och avled under det femte hijriåret. Vid den tiden befann sig Saʿd utanför Medina för att ansluta sig till Allahs Sändare, frid och välsignelser vare med honom, i expeditionen till Dumat al-Jandal. När Sändaren återvände till Medina gick han till hennes grav och bad för henne. (Tabaqat 3/614; al-Isaba 2/30)

Den ädle Saʿds farfar Dulaym var Khazraj-stammens främste ledare. Han var dessutom känd för sitt arbete för Medinas allmänna välfärd. Det var i huvudsak han som grundade Sayyidah-familjens heder och anseende. Han var avgudadyrkare och dyrkade gudinnan Manat. Hennes avgud stod på en plats kallad Musallal nära Mecka. Varje år offrade han där tio kameler. Efter hans död fortsatte ʿUbada denna sed, och därefter Saʿd fram till dess att han antog islam. Under den islamiska tiden fortsatte Saʿds son Qays sina förfäders sed och slaktade kameler på Kabaområdet. En gång bad Abu ʿUbayda och ʿUmar, må Allah vara nöjd med dem, Qays att upphöra med detta, men Qays brydde sig inte alls om deras ord. De klagade då över Qays inför Allahs Sändare, frid och välsignelser vare med honom. Sändaren sade: ”Qays är ju son till en generös familj.” (al-Istīʿab, marginalanteckning till al-Isaba 2/37)

Saʿds far ʿUbada var en värdig efterträdare till sin far. Han levde på samma sätt som denne och etablerade en stark ställning av makt och ledarskap åt sin son Saʿd. Han uppfostrade sin son med omsorg och efter en genomtänkt plan. Redan i det förislamiska Arabien fick Saʿd hedersnamnet ”Kamil”. Anledningen var att han var en av de få människor i dåtidens Arabien som kunde skriva arabiska. Hans arabiska skrift var utmärkt. Dessutom var han en av dåtidens främsta simmare och en skicklig bågskytt. Araberna gav endast personer som särskilt behärskade dessa färdigheter hedersnamnet ”Kamil”. (Se Tahdhib al-Tahdhib 3/475; al-Isaba 2/30; Tabaqat 3/613)

Saʿd antog islam vid den sista ʿAqaba-trohetseden. Allahs ädle Sändare, frid och välsignelser vare med honom, utsåg honom till naqib, det vill säga ansvarig, för Banu Sayyida. (Ansab al-Ashraf 1/250; Usd al-Ghaba 2/283) Han räknades som en sahabi av hög rang. I Sahih al-Bukhari sägs om honom: ”Wa kana dha qadamin fil-islam” – i islam var han en person av första rang.

Den sista ʿAqaba-trohetseden kunde inte förbli hemlig med tanke på hur den genomfördes, hur många av ansarerna som deltog och vilka viktiga villkor den grundades på, även om den ägde rum i nattens mörker och i hemlighet. Quraysh var nämligen ständigt upptagna av frågan om Allahs Sändare, frid och välsignelser vare med honom, och höll honom under ständig uppsikt. Just vid den tidpunkt på natten då Sändaren tog emot trohetseden från människorna som hade kommit från Medina till ʿAqaba stod någon på berget Abu Qubays i Mecka och ropade: ”Se! Om Saʿd blir muslim kommer Muhammad att bli fullständigt orädd.” (Se Usd al-Ghaba 2/284; al-Istīʿab; al-Isaba 2/37)

Även om detta rop nådde Qurayshs öron fäste de först ingen större vikt vid det. När de hörde namnet Saʿd trodde de att det syftade på personer vid namn Saʿd från Qudāʿa- och Tamim-stammarna. Nästa natt hördes åter några versrader reciteras från samma berg. Där nämndes Saʿds namn och identitet tydligt. Quraysh blev ytterst förvånade. För att undersöka saken samlades de i Dar al-Nadwa, rådshuset. De talade med ʿAbdullah ibn Ubayy ibn Salul, ledaren för Aws-stammen i Medina, men han förklarade sig helt ovetande om saken. Quraysh placerade ut spioner åt alla håll och återvände sedan var och en till sitt hem. Medinas muslimer började samtidigt färden hemåt längs vägen genom Yajij.

Ibn Ishaq återger händelsen på följande sätt: ”Naqiberna skingrades efter att under ʿAqaba-natten ha avslutat trohetseden till Allahs Sändare, frid och välsignelser vare med honom. Några lämnade Mecka och begav sig hemåt. Under tiden spreds nyheten om trohetseden från mun till mun. Efter att ha undersökt saken förstod Quraysh att den var sann. De gav sig ut för att gripa dem som hade svurit eden och fick tag på Saʿd ibn ʿUbada och al-Mundhir ibn ʿUmar. Även om de lyckades gripa Saʿd kunde al-Mundhir ibn ʿUmar fly. Saʿd hade långt hår, och de drog honom i håret medan de släpade honom med sig. Saʿd sade: ’Vid Allahs ed, jag är deras fånge.’ Några män från Quraysh kom till mig. Bland dem såg jag en strålande och vacker ung man och tänkte: Om det finns något gott hos någon i detta folk, så finns det kanske hos honom. Han var Suhayl ibn ʿAmr. Men han kom fram och slog mig hårt i ansiktet, vilket grusade mitt hopp. Jag sade då inom mig: Vid Allahs ed, efter detta är det meningslöst att hoppas på något gott hos någon annan i detta folk.

En av dem frågade: ’Har du antagit Muhammads religion?’ Jag svarade: ’Ja, det har jag.’ Då band de mig hårt med rep. En av dem knackade mig på låret och frågade: ’Har du något avtal med någon från Quraysh?’ Jag svarade: ’Ja. När Mutʿim ibn ʿAdi och al-Harith ibn Umayya kommer till vårt område ger jag dem beskydd.’ Han sade: ’Må din far gå under! Ropa genast högt på dem och be om hjälp genom att nämna deras namn.’ Jag gjorde så. Mannen skyndade till de två och sade: ’Den man som några Qurayshmän har gripit, slagit och förödmjukat ropar på er båda vid namn. Han säger att han har ett skyddsavtal med er.’ De frågade: ’Vem är mannen?’ Han svarade: ’Saʿd ibn ʿUbada.’ De sade: ’Han talar sanning.’ Mutʿim ibn ʿAdi och al-Harith ibn Umayya skyndade därefter dit, befriade mig ur deras händer och lät mig bege mig mot Medina.”

Denne Mutʿim ibn ʿAdi var en mycket ädel och respekterad man i Mecka. Under islams första tid hjälpte han Allahs Sändare, frid och välsignelser vare med honom, på många sätt. Den som hade underrättat honom var Abu al-Bakhtari ibn Hisham.

När Saʿd på detta sätt blev tillfångatagen uppstod stor oro i ansarernas karavan på väg mot Medina. De beslutade vid ett rådsmöte att de, även om deras liv stod på spel, måste återvända till Mecka för att söka efter Saʿd. Under tiden syntes Saʿd återvända. De tog honom med sig och fortsatte raka vägen mot Medina. (Se Tarikh Ibn ʿAsakir 6/85–86; Ansab al-Ashraf 1/254–255; Sirat Ibn Hisham 1/150–151; Tabaqat 1/150)

Några månader efter denna händelse emigrerade Allahs Sändare, frid och välsignelser vare med honom, från Mecka till Medina. Med anledning av detta fylldes Medinas alla gränder och gator av glädje och fest. Så snart han anlände till Abu Ayyubs hus började gåvor strömma dit. Den ädle Saʿd skickade från sitt hem ett stort kärl med tharid och ʿuraq. (Tabaqat 1/161)

Några månader efter emigrationen började den islamiska rörelsen ta en allt intensivare form. Under den tolfte månaden efter emigrationen, i Safar, begav sig Allahs ädle Sändare, frid och välsignelser vare med honom, med en liten styrka mot platsen al-Abwa för att bevaka Qurayshs rörelser. Detta kallas även expeditionen till Waddan. Ingen ansarisk mujahid deltog i denna styrka. Sändaren befann sig femton nätter utanför Medina och lämnade Saʿd ibn ʿUbada som sin ställföreträdare i Medina. (Ansab al-Ashraf 1/287; Tabaqat 1/3)

Under det andra hijriåret ägde det historiska slaget vid Badr rum. Det råder stor oenighet bland siraexperterna om huruvida Saʿd deltog. Yaʿqub ibn Sufyan, Musa ibn ʿUqba, Khalifa ibn Khayyat, al-Waqidi, al-Madaʾini, Ibn al-Kalbi och flera andra siraexperter nämner honom som en av Badr-krigarna. Abu Ahmad säger i sitt verk al-Kuna att han deltog i Badr tillsammans med Allahs Sändare, frid och välsignelser vare med honom. (Se Usd al-Ghaba 2/283; al-Istīʿab; al-Isaba 2/36; Tarikh Ibn ʿAsakir 6/84–85)

Ibn Ishaq nämner honom däremot inte bland Badr-krigarna. Ibn Saʿd och al-Baladhuri säger att Saʿd förberedde sig för att bege sig till Badr, men att han blev biten av en hund strax före avfärden och därför inte kunde resa. Allahs Sändare sade om honom: ”Även om Saʿd inte närvarade vid Badr, hade han önskat att bege sig dit.” Enligt vissa berättelser gav Sändaren honom ändå en del av bytet från Badr. Ibn ʿAsakir säger att detta inte är enhälligt accepterat eller bevisat. (Se Taqrib al-Tahdhib 1/288; Usd al-Ghaba 2/283; al-Isaba 2/30; Tarikh Ibn ʿAsakir 6/84–85)

Imam al-Bukhari och Imam Muslim har försökt bevisa att Saʿd deltog i Badr. Det korrekta är dock att han inte deltog. Detta är även Allama Ibn Hajar al-ʿAsqalanis uppfattning. Han fann mycket finstämda bevis för sin ståndpunkt i Imām Muslims formulering. (Se Fath al-Bari 5/224)

Saʿd ibn al-Rabīʿ (må Allah vara nöjd med honom)

Sa’d ibn ar-Rabi’ al-Ansari var son till en medlem av Banu al-Harith-grenen av Khazraj-stammen i Medina. Haytham har nämnt att ”Abu Rabi’” var hans kunya eller tillnamn. Hans far var ar-Rabi’ och hans mor Huzayla bint ‘Inba. Sira-experterna har inte uttalat sig om hans födelseår. (Ansab al-Ashraf 1/244, Tabaqat 3/522, Usd al-Ghaba 2/277)

Det råder delade meningar om när Sa’d ibn ar-Rabi’ antog islam. Abu Nu’aym har i sitt verk Dalā’il återberättat från ‘Aqil ibn Abi Talib och az-Zuhri att Sa’d var en av de sex män från Yathrib som vid det första ‘Aqaba-mötet i Mecka svor trohet till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och antog islam genom hans hand. Dessa sex var: 1. As’ad ibn Zurara, 2. Abu al-Haytham ibn at-Tayyihan, 3. ‘Abdullah ibn Rawaha, 4. Sa’d ibn ar-Rabi’, 5. an-Nu’man ibn Haritha och 6. ‘Ubada ibn as-Samit. (Hayat as-Sahaba 1/105) Å andra sidan framgår det av vissa berättelser att han var en av de tolv deltagarna vid det andra ‘Aqaba-mötet. Han antog islam vid detta andra ‘Aqaba-möte. Vid det tredje ‘Aqaba-mötet anslöt han sig till de sjuttiotre — enligt en annan uppgift sjuttiofem — männen. Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, utsåg honom och ‘Abdullah ibn Rawaha till gemensamma naqib, det vill säga ansvariga ledare, för deras stam Banu al-Harith ibn al-Khazraj. (Tarikh al-Islam wa Tabaqat al-Mashahir wa al-A’lam 1/181, Tabaqat 2/522, Usd al-Ghaba 2/227)

Ibn Hisham berättar: Den dag då Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom från Quba till Medina välkomnades han av människor ur alla samhällsskikt i Medina. Han färdades genom olika stammars områden, och människorna i varje stam försökte hindra hans riddjur från att fortsätta och bad honom stiga av hos dem. När han färdades genom Banu al-Harith ibn al-Khazraj kom Sa’d ibn ar-Rabi’, tillsammans med Kharija ibn Zayd, ‘Abdullah ibn Rawaha och några andra män från Banu Haritha, fram och ställde sig framför Allahs Sändebuds riddjur, må Allahs välsignelser och frid vara över honom. De sade: ”O Allahs Sändebud! Kom till oss, där vi har ett stort antal män, utrustning och försvar.” (Det vill säga: vi har förmåga att ge dig ett hedersamt och tryggt skydd.) Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade: ”Lämna vägen fri för mitt riddjur. Det har fått Allahs befallning.” Då steg de alla åt sidan. (Sira Ibn Hisham 1/495)

Az-Zuhri och Muhammad ibn Ishaq säger: Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, upprättade ett broderskapsband mellan Sa’d ibn ar-Rabi’ och ‘Abd ar-Rahman ibn ‘Awf. Det finns inget motstycke i världshistorien till den hängivenhet och uppriktighet som Sa’d visade sin muhajiriske broder. De övriga ansarerna delade hälften av sina pengar, ägodelar, mark och gårdar med sina religiösa muhajiriska bröder. Men Sa’d erbjöd sig, utöver sina pengar och ägodelar, att skilja sig från en av sina hustrur så att hans religiöse broder kunde gifta sig med henne. ‘Abd ar-Rahman var vid denna tid fattig och utblottad, men hans hjärta var mycket stort. Han avvisade alla Sa’ds erbjudanden. Om detta har Anas ibn ‘Awf berättat: Sa’d tog med sig sin religiöse broder hem och åt tillsammans med honom. Sedan sade han: ”Vid Allah, du är min broder. Du har ingen hustru, men jag har två hustrur. Jag skiljer mig från den ena, och du kan gifta dig med henne.” ‘Abd ar-Rahman sade: ”Vid Allah, aldrig.” Sa’d sade: ”Kom till min trädgård, så delar vi den lika.” ‘Abd ar-Rahman sade: ”Nej. Må Allah välsigna och berika dina barn och din rikedom. Jag behöver inget av detta. Visa mig bara vägen till marknaden.” (Al-Isaba 3/26, Usd al-Ghaba 2/278, Tabaqat 3/523)

Sa’d deltog i slaget vid Badr. Under detta slag dödade han Rifa’a ibn Rifa’a från Banu Makhzum. (Sira Ibn Hisham 1/711, Tabaqat 3/523)

Inför slaget vid Uhud började Quraysh i Mecka göra omfattande förberedelser. Sa’d ibn ‘Abd al-Muttalib, Allahs Sändebuds farbror, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, skickade i hemlighet ett brev från Mecka till Allahs Sändebud i Medina med information om deras krigsförberedelser. I brevet beskrev han deras förberedelser och skrev också: ”När de angriper er, gör då det ni finner bäst och förbered er för det.” En man från Banu Ghifar överlämnade brevet mycket troget till Allahs Sändebud i Quba. Allahs Sändebud lät först Ubayy ibn Ka’b läsa det och bad honom hålla det hemligt. Därefter gick han till Sa’d ibn ar-Rabi’ och informerade även honom om saken. Också honom befallde han att inte avslöja det för någon. Efter att Allahs Sändebud hade gått frågade Sa’ds hustru Sa’d: ”Vad sade Allahs Sändebud till dig?” Sa’d svarade: ”Må du förgås! Vad har du med det att göra?” Hustrun sade: ”Jag hörde allt ni sade.” Därefter återgav hon allt för Sa’d. Sa’d sade: ”Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi. Jag ser att du har tjuvlyssnat på vårt samtal.” Sa’d tog med sig sin hustru till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, berättade hela händelsen och sade: ”O Allahs Sändebud! Jag är rädd att nyheten ska spridas och att du ska tro att det var jag som spred den.” Allahs Sändebud sade: ”Låt saken vara.” (Ansab al-Ashraf 1/313–314)

Han deltog i slaget vid Uhud, som ägde rum under det tredje hijriåret, och kämpade så tappert att han blev martyr. En grupp fiendekrigare övermannade och dödade honom. (Al-A’lam 3/134, Usd al-Ghaba 2/277, Ansab al-Ashraf 1/330) Hans kropp hade sammanlagt tolv sår från pilar och spjut. När han låg döende på slagfältet kom Malik ibn Dukhshan till honom och frågade: ”Vet du att Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sägs ha blivit dödad?” Sa’d svarade: ”Även om han har blivit dödad är Allah evigt levande; Han dör inte. Kämpa för din religion. Muhammad, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, har helt fullgjort sin uppgift att förmedla sin Herres budskap och religionens föreskrifter.” (Ansab al-Ashraf 1/327, Tabaqat 3/523)

Efter slaget vid Uhud sade Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom: ”Finns det någon som kan gå och söka efter Sa’d ibn ar-Rabi’?” En man sade: ”Jag går.” Az-Zurqani säger att mannen gick runt bland de fallna kropparna och ropade högt på Sa’d. Han fick inget svar. Men när han ropade: ”Allahs Sändebud har skickat mig för att söka efter dig”, hördes en svag röst: ”Jag är bland de döda.” Hans liv var då inne i sina sista ögonblick. Hans andning höll på att upphöra och han kunde knappt röra tungan. En annan berättelse säger att Sa’d själv kallade på mannen när denne sökte efter honom. Hur det än var sade Sa’d till honom: ”Framför min hälsning till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och säg att jag har fått tolv sår. Jag har också dödat min mördare. Och säg till ansarerna: Om Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, olyckligtvis skulle dödas och en enda av er återvänder levande, kommer ni inte att kunna möta Allah med ett rent ansikte. Ni svor nämligen vid Laylat al-‘Aqaba, ‘Aqaba-natten, att offra era liv för Allahs Sändebud.” I vissa berättelser sägs mannen ha varit Ubayy ibn Ka’b. Medan han stod där lämnade Sa’ds rena själ hans förgängliga kropp. (Tabaqat 3/523–524, al-Isti’ab 2/34, Tahdhib al-Asma wa al-Lughat 1/210, al-Isaba 2/27)

När Ubayy ibn Ka’b återvände och framförde Sa’ds sista ord till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, sade han: ”Må Allah förbarma sig över honom. Han gav Allah och Hans Sändebud råd både i livet och i döden.” (Usd al-Ghaba 277) Sa’d begravdes i samma grav på Uhuds slagfält som en annan av Uhuds martyrer, Ibn Zayd. Kharija var Sa’ds farbror.

Efter Sa’ds död tog hans bror enligt den förislamiska sedvänjan hela hans egendom i besittning. Sa’d lämnade efter sig en gravid hustru och två döttrar. Arvsversen hade ännu inte uppenbarats. Jabir ibn ‘Abdullah berättar: Efter Sa’ds död kom hans hustru en dag till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, tillsammans med sina två döttrar och sade: ”O Allahs Sändebud! Dessa är Sa’ds döttrar. Deras far blev martyr vid Uhud. Deras farbror har lagt beslag på all egendom och inte lämnat dem något. Hur ska de kunna gifta sig utan pengar och egendom?” Allahs Sändebud sade: ”Allah den Upphöjde kommer att avgöra saken för dem.” Därefter uppenbarades denna del av vers 11 i sura an-Nisa’: ”Om det finns fler än två döttrar, tillkommer dem två tredjedelar av kvarlåtenskapen.”

Efter att ovanstående vers hade uppenbarats kallade Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, de båda flickornas farbror och sade: ”Ge två tredjedelar av Sa’ds kvarlåtenskap till hans två döttrar och en åttondel till deras mor; därefter kan du ta resten.” (Al-Isaba 2/27, Tabaqat 3/524, Usd al-Ghaba 2/278, Tahdhib al-Asma wa al-Lughat 1/210. Även Imam Ahmad, Abu Dawud, at-Tirmidhi och Ibn Majah har återberättat denna hadith.)

När Allahs ädle Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, fattade detta beslut för Sa’ds döttrar och hustru hade arvsrätten för barnet i moderlivet ännu inte fastställts. Långt senare fastställdes bestämmelsen om arv till barnet i moderlivet. Barnet i Sa’ds hustrus moder föddes. Hon fick namnet Umm Sa’d bint Sa’d och blev senare hustru till Zayd ibn Thabit. Under kalifen ‘Umars, må Allah vara nöjd med honom, kalifat sade Zayd till sin hustru: ”Om du vill kan du tala med de troendes ledare om arvet efter din far. Han ger numera ofödda barn deras arvsandel.” Umm Sa’d sade: ”Jag kommer inte att kräva något av mina systrar.” (Ansab al-Ashraf 1/338)

I det förislamiska Arabien, när skrivkonsten var mycket ovanlig, kunde Sa’d skriva. (Tabaqat 3/522, Tahdhib al-Asma 1/210) Eftersom han var son till en stamledare fick han särskilda möjligheter till utbildning och lärde sig även att skriva. Han memorerade också några hadither som han hade hört från Allahs ädle Sändebuds, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, mun. (Usd al-Ghaba 2/278)

Hans trosiver och starka kärlek till Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, kom till uttryck i trohetseden vid ‘Aqaba, slaget vid Uhud och den testamente han lämnade före sin död.

Av alla dessa skäl hade Sa’d en särskild ställning och ära bland de ädla följeslagarna. En gång kom en av hans döttrar till Abu Bakr, må Allah vara nöjd med honom, och han bredde ut sitt eget klädesplagg så att hon kunde sitta på det. När ‘Umar, må Allah vara nöjd med honom, såg detta frågade han: ”Vems dotter är flickan?” Kalifen svarade: ”Hon är dotter till den man som var bättre än du och jag.” Han frågade åter: ”Varför har hon en sådan ställning?” Han svarade: ”Han har nått paradiset medan Allahs Sändebud fortfarande levde, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, medan du och jag ännu är kvar här.” (Al-Isaba 2/27)

Abu Bakr az-Zubayri berättar: En man gick till kalifen Abu Bakr och såg honom hålla Sa’d ibn ar-Rabi’s lilla dotter i famnen, torka bort hennes saliv och kyssa henne. Mannen frågade: ”Vem är flickan?” Han svarade: ”Hon är dotter till en man som var bättre än du och jag. Detta är Sa’d ibn ar-Rabi’s dotter. Han var naqib vid ‘Aqaba, en krigare vid Badr och en martyr vid Uhud.” (Sira Ibn Hisham 2/95)

’Abdullah ibn Rawaha (ra)

Han hette Abdallah. Det råder oenighet om hans kunya eller tillnamn: Abu Muhammad, Abu Rawaha eller Abu Amr. ”Shairu Rasulillah” – ”Guds Sändebuds poet” – var hans titel. Han var son av Banu al-Harith-grenen av Medinas Khazraj-stam. Hans far var Rawaha ibn Thalaba och hans mor Kabsha bint Waqid. Sahabiyan Amrah bint Rawaha var hans syster, och poetsahabin Numan ibn Bashir var hans systerson. Historien innehåller inga uppgifter om tiden för hans födelse. Han var en högt aktad person både under den förislamiska tiden och efter islams ankomst. (Tabaqat 3/525, al-Alam 4/217, Tahdhib al-Asma wa-l-Lughat 1/265)

Han deltog tillsammans med sjuttio (70) medinabor vid det tredje mötet i al-Aqaba och svor trohetseden till Guds Sändebud, må Gud välsigna honom och skänka honom frid. Tillsammans med Sad ibn al-Rabi utsågs även han till naqib, det vill säga ansvarig ledare, för Banu al-Harith. (Sirat Ibn Hisham 1/443, 458, Tabaqat 3/526, Ansab al-Ashraf 1/252, Tarikh al-Islam wa-Tabaqat al-Mashahir 1/181)

Det är dock möjligt att han antog islam redan före detta tredje möte i al-Aqaba. I vissa berättelser framgår det att han antog islam tillsammans med sex personer vid det första mötet i al-Aqaba och svor trohetseden till Guds Sändebud. (Hayat al-Sahaba 1/105)

Efter att ha antagit islam ägnade han sig helt åt att förkunna och kalla till islam i Medina. Guds Sändebud, må Gud välsigna honom och skänka honom frid, utvandrade från Mecka och anlände till Quba. Den dag då han för första gången gick från Quba in i Medina sprang Abdallah ibn Rawaha, Sad ibn al-Rabi och Kharija ibn Zayd tillsammans med män ur sin stam Banu al-Harith fram och spärrade vägen för Guds Sändebuds kamel. De bad ödmjukt att han skulle stiga av hos deras stam. Guds ädle Sändebud sade till dem: ”Lämna kamelhonans väg fri. Hon går enligt Guds befallning och kommer att stanna där Gud vill.” De lämnade vägen fri. (Sirat Ibn Hisham 1/495) Guds ädle Sändebud upprättade ett broderskapsband mellan honom och Miqdad ibn al-Aswad al-Kindi.

Han deltog i varje expedition: Badr, Uhud, al-Khandaq, al-Hudaybiyya, Khaybar och Umrat al-Qada. Endast expeditionen ”det mindre Badr”, som ägde rum under det fjärde hijriåret, kunde han inte delta i. Guds Sändebud lämnade honom som sin ställföreträdare i Medina. (Tabaqat 3/526, Sirat Ibn Hisham 1/458) Det bör nämnas att Quraysh-ledaren Abu Sufyan ibn Harb vid återkomsten från Uhud tillkännagav: ”Om exakt ett år från nu ska jag åter möta er vid det mindre Badr.” Guds Sändebud och muslimerna antog utmaningen och infann sig där vid utsatt tid. Quraysh misslyckades dock med att hålla sitt löfte. Vid detta mindre Badr väntade Guds Sändebud och hans här i åtta dagar. Detta inträffade i månaden Dhu al-Qada under det fjärde hijriåret. (Ansab al-Ashraf 1/339–340)

I början av slaget vid Badr utmanade Qurayshs hjälte Utba ibn Rabi­a den motsatta muslimska hären till envig. Han hade med sig sin bror Shayba ibn Rabi­a och sin son al-Walid ibn Utba. Som svar på hans utmaning gick Awf, Muawwidh och Abdallah ibn Rawaha först fram ur den muslimska hären. Utba frågade dem: ”Vilka är ni?” De svarade: ”En grupp av ansarerna.” Utba sade: ”Vi vill inte strida mot er.” (Sirat Ibn Hisham 1/625)

Efter segern vid Badr skickade Guds ädle Sändebud människor åt alla håll kring Medina för att meddela det glada budskapet. Abdallah ibn Rawaha skickade han mot Medinas högländer. (Sirat Ibn Hisham 1/642)

Efter slaget vid Badr frågade Guds Sändebud följeslagarna om deras åsikter angående de Quraysh-män som hade tagits till fånga av muslimerna. Olika personer uttryckte olika åsikter om dem. Abdallah ibn Rawaha sade: ”Guds Sändebud, låt oss samla dem i en dal fylld med mycket ved och kasta dem i den. Sedan ska jag själv tända eld på veden och bränna ihjäl dem.” (Hayat al-Sahaba 2/42)

Under slaget vid al-Khandaq reciterade Guds ädle Sändebud upprepade gånger en dikt som Abdallah ibn Rawaha hade skrivit. Några delar lyder:

”O Gud, utan Din hjälp skulle vi inte ha funnit vägledning,
vi skulle inte ha gett zakat och inte förrättat bönen.
Sänd ned lugn över oss,
och gör oss ståndaktiga i striden.
När de som gjort oss orätt skapar fördärv,
skall vi inte ge efter.”

(Siyar al-Ansar 2/59)

Under detta slag mot diket bröt Kaab ibn Asad, ledaren för Medinas judiska stam Banu Qurayza, det avtal som de hade ingått med Guds Sändebud och började ägna sig åt en hemlig sammansvärjning. Nyheten nådde Guds Sändebud. För att kontrollera om uppgiften var sann skickade han några män till Kaab. Abdallah ibn Rawaha var en av dem. (Sirat Ibn Hisham 2/221, Asah al-Siyar 190)

I sira-verken berättas om ett mirakel som Guds Sändebud utförde under slaget vid al-Khandaq, och i samband med det nämns Abdallah ibn Rawaha. Händelsen var i korthet följande:

Hans systerdotter, alltså Numan ibn Bashirs syster, berättar: ”En dag kallade min mor, Amrah bint Rawaha, på mig. Hon band några dadlar i mitt klädesplagg och sade: ’Gå med dessa till din far Bashir och din morbror Abdallah ibn Rawaha; de ska äta dem till lunch.’ Jag tog dem och gick förbi Guds Sändebud medan jag letade efter min far och min morbror. När Sändebudet fick syn på mig ropade han: ’Flicka, kom hit. Vad har du hos dig?’ Jag svarade: ’Dadlar. Min mor har skickat dem som lunch till min far Bashir ibn Sad och min morbror Abdallah.’ Han sade: ’Ge dem till mig.’ Jag hällde dadlarna i Guds Sändebuds båda händer, men de fyllde dem inte. Han bad att ett tygstycke skulle bredas ut och spred dadlarna över det. Sedan sade han till en person i närheten: ’Gå och kalla dem som befinner sig vid diket till lunch.’ Efter tillkännagivandet kom alla och började äta. De åt, medan dadlarna fortfarande låg utspridda.” (Sirat Ibn Hisham 2/118, Hayat al-Sahaba 3/631)

Under det sjätte hijriåret deltog Abdallah även i vapenvilan vid al-Hudaybiyya och i trohetseden vid al-Ridwan.

Efter Abu Rafi hade den judiske Usayr ibn Razim utsetts till härskare över Khaybar. Han var en värdig arvtagare till fiendskapen mot islam. Han reste omkring bland Ghatafan-stammen och eggade dem till uppror. När Guds ädle Sändebud fick veta detta skickade han under Ramadan i det sjätte hijriåret Abdallah till Khaybar tillsammans med en grupp på trettio män. I hemlighet samlade Abdallah in all information om Usayr ibn Razim och underrättade Guds Sändebud. Sändebudet anförtrodde sedan Abdallah befälet över en styrka på trettio män och beordrade dem att döda Usayr. (Ansab al-Ashraf 1/378)

Abdallah ibn Rawaha träffade Usayr och sade: ”Om du försäkrar mig om säkerhet vill jag säga dig en sak.” Usayr gav honom den försäkran. Abdallah sade: ”Guds Sändebud har skickat mig till dig. Han vill utse dig till ledare över Khaybar. Men du måste först följa med till Medina.” Usayr föll för lockbetet och började färdas tillsammans med trettio judar med Abdallahs styrka. Under färden utsåg Abdallah en muslim till att hålla uppsikt över var och en av judarna. Detta väckte misstankar hos Usayr, och han försökte vända tillbaka. På grund av deras bedrägeri och svek angrep de muslimska krigarna dem mycket snabbt och dödade dem alla. Efter denna händelse slogs det uppflammande upproret i Khaybar ned. (Sirat Ibn Hisham 2/618, Siyar al-Ansar 2/60)

Senare skickade Guds Sändebud åter Abdallah till Khaybar, denna gång för att mäta den dadelproduktion som odlades där. Några människor klagade inför Guds Sändebud över Abdallahs stränghet. Till slut försökte de även erbjuda honom en muta. Ibn Rawaha sade till dem: ”O Guds fiender! Vill ni få mig att äta det förbjudna? Jag har kommit från min älskade. I mina ögon är ni mer avskyvärda än apor och svin. Ert hat mot er och min kärlek till honom kommer inte att få mig att göra er någon orätt.” När de hörde detta sade de: ”Det är genom sådan rättvisa som himlen och jorden består.” (Hayat al-Sahaba 2/108, al-Bidaya 4/199)

Enligt vapenvilan vid al-Hudaybiyya förrättade Guds Sändebud den uppskjutna umran från det året under det följande året, det sjunde hijriåret. Den kallas Umrat al-Qada, den ersättande umran. Under denna färd, när Guds ädle Sändebud gick in i Mecka och kysste den svarta stenen medan han satt på sin kamel, höll Abdallah i hans riddjur och reciterade en dikt som han själv hade skrivit. Innebörden av en del av dikten är följande:

”O söner av de otrogna! Gå åt sidan från hans väg, lämna vägen fri. All godhet finns med honom. Vi har slagit er på grundval av Koranens tolkning, liksom vi slog er när den uppenbarades. Vi slog er så hårt att era huvuden skildes från era kroppar. En vän har glömt sin vän. Herre, jag har trott på hans ord.” (Tabaqat 3/526, al-Isaba 2/307)

En gång tillrättavisade Umar honom och sade: ”Reciterar du poesi på detta sätt i Guds heliga område och inför Guds Sändebud?” Guds Sändebud lugnade honom och sade: ”Umar! Jag hör vad han säger. Vid Gud, hans ord verkar mot de otrogna mer än pilspetsar och spjut.” (al-Isaba 2/307) Han sade till Abdallah: ”Säg i stället: ’Det finns ingen gud utom Gud, Han är En. Han hjälpte Sin tjänare, stärkte Sin här och besegrade ensam de sammansvurna.’”

Abdallah ibn Rawaha reciterade dessa ord, och den samlade muslimska folkmassan upprepade dem tillsammans med honom. Så ekade ropen genom dalarna i Mecka. (Siyar al-Ansar 2/61)

Slaget vid Mu’ta ägde rum i månaden Jumada al-Awwal under det åttonde hijriåret. Guds Sändebud skickade ett brev genom en budbärare till härskaren över Bosra. På vägen dödades budbäraren av en ghassanid vid en plats som kallades Mu’ta. Att en budbärare dödas är i själva verket ett tecken på krigsförklaring. När Guds Sändebud fick veta detta skickade han en styrka på tre tusen soldater till Mu’ta under Zayd ibn Harithas befäl. Före avfärden sade Guds ädle Sändebud: ”Zayd ska vara denna hä | …

Abu Talha al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom)

Han hette Zayd och hade tillnamnet Abu Talha. Det är under detta namn han är berömd i historien. Han föddes i Yathrib år 585 e.Kr., 36 år före hijra. (Al-A‘lām 3/98) Hans far var Sahl ibn al-Aswad ibn Haram, en ättling till Banu Jāzīla. Hans mor var ’Ubāda bint Mālik. Under den gamla förislamiska okunnighetens tid hade Abu Talhas familj en särskilt framstående ställning i Yathrib. Det fanns också släktband mellan hans fäderne- och mödernesläkter. Familjens bostäder låg väster om den nuvarande Profetens moské. På sin tid var han familjens överhuvud eller ledare. (Ansāb al-ashrāf 1/42, al-Istī‘āb 4/113, Tahdhīb al-asmā’ 1/445)

Under sitt liv före islam var han, liksom den övriga arabiska befolkningen, avgudadyrkare. Hans dryckessammankomster var också mycket storslagna, och man brukade regelbundet samlas till fest och umgänge där. Under denna okunnighetens tid räknades han till en av de få modiga bågskyttarna i Yathrib. (Bukhari 2/664, al-A‘lām 3/98)

När Abu Talha var en ung man på tjugo eller tjugotvå år fick den ädle Guds Sändebud, frid och välsignelser över honom, sitt profetskap i Mecka. Under de första åren märktes detta knappast alls i Yathrib, men under de följande åren började dess inflytande gradvis göra sig gällande. Några år före Guds Sändebuds utvandring till Medina skickade han Mus‘ab ibn ’Umayr dit från Mecka för att sprida islam. Det var hos honom som en framstående kvinna från Medina, Umm Sulaym, antog islam. Genom denna kvinnas insatser övergav Abu Talha senare avgudadyrkan, blev muslim och gifte sig med henne.

När Abu Talha antog islam kan man, efter att ha granskat de olika berättelserna, få två uppfattningar om. Den ena är att han antog islam före Guds Sändebuds utvandring till Medina, genom Mus‘ab ibn ’Umayr, och följde med honom till Mecka i samband med vallfärden. Där svor han vid den sista ’Aqaba trohetseden till Guds Sändebud tillsammans med sjuttiotre, enligt en annan uppgift sjuttiofem, personer. Av de närvarande som Guds Sändebud utsåg till tolv naqīb, alltså ansvariga ledare, var Abu Talha en. Den andra uppfattningen är att Abu Talha antog islam efter att Guds Sändebud hade kommit till Medina. Den första uppfattningen är dock den mest berömda, och de flesta biografiförfattare har återgett den. (Tārīkh al-Islām wa tabaqāt al-mashāhīr wa al-a‘lām 2/119, Shadharāt adh-dhahab 1/40, Usd al-ghāba 5/234)

Det finns ett samband mellan Abu Talhas inträde i islam och hans äktenskap med Umm Sulaym. Umm Sulaym var den ärevördiga modern till den berömde följeslagaren Anas ibn Mālik, som tjänade den ädle Guds Sändebud. Anas far Mālik hade varit hennes make före hennes inträde i islam. När Umm Sulaym antog islam lämnade Mālik, i sorg och vrede, sin hustru och son och begav sig till Syrien, där han dog. Därefter friade Abu Talha till Umm Sulaym. Här återger vi några berättelser om detta äktenskap.

Det har berättats från Anas att Abu Talha friade till Umm Sulaym. Umm Sulaym sade: ”Det är inte rätt att jag gifter mig med en avgudadyrkare. Men Abu Talha, ser du inte att dessa gudar som ni dyrkar tillverkas hos den och den? Om man tänder eld på dem brinner de upp.” När Abu Talha hörde detta reste han sig och gick därifrån. Men en tanke hade väckts inom honom, och han kunde inte alls somna.

I en annan berättelse sägs det att Umm Sulaym sade: ”Jag har egentligen inget att invända mot ditt frieri. Problemet är bara att du är en otrogen man medan jag är en muslimsk kvinna. Om du antar islam finns inget problem. Då blir din islam min brudgåva. Jag önskar inget annat.” Abu Talha antog islam och gifte sig med Umm Sulaym. Thābit brukade säga: ”Vi har aldrig hört talas om en bättre brudgåva än Umm Sulayms. Hennes brudgåva var islam.” Ibn ’Asākir säger att at-Tabarāni, Abu Nu‘aym och Ibn Duras­tawayh har återgett denna berättelse. (Tārīkh Ibn ’Asākir 6/5) Historiker som ’Urwa, Mūsā ibn ’Uqba, den lärde adh-Dhahabī, Ibn al-’Imād al-Hanbalī och Ibn al-Athīr säger att detta inträffade före Guds Sändebuds utvandring till Medina. Orsaken är att Abu Talha svor trohetseden till Guds Sändebud vid ’Aqaba och utsågs till naqīb.

Ibn ’Asākir säger: ”De berättelser som återgetts om Abu Talhas äktenskap med Umm Sulaym ger intrycket att han antog islam efter Guds Sändebuds utvandring till Medina.” I detta sammanhang har han funnit en berättelse av al-Hāfiz och al-Bayhaqī, återgiven från Nadr ibn Anas. Nadr sade: Anas far Mālik sade en dag till sin hustru Umm Sulaym: ”Denne man [Guds Sändebud] verkar ha förbjudit vin.” Därefter lämnade han sin hustru och sitt barn, begav sig till Syrien och dog där.

Sedan friade Abu Talha till Umm Sulaym. Umm Sulaym sade: ”Hör på, Abu Talha. En man som du kan man inte avvisa. Men du är otrogen och jag är muslim. Det är där problemet ligger. Detta äktenskap kan inte äga rum.” Abu Talha sade: ”Vill du ha guld eller silver?” Umm Sulaym svarade: ”Nej, det vill jag inte. Jag vill bara att du antar islam.” Abu Talha sade: ”Vem kan hjälpa mig med det?” Hon svarade: ”Guds Sändebud.”

Abu Talha begav sig till Guds Sändebud. Han satt då tillsammans med sina följeslagare. När han såg Abu Talha komma sade han: ”Abu Talha kommer. Islams ljus syns på hans panna.” När Abu Talha kom berättade han för Guds Sändebud vad Umm Sulaym hade sagt. På så sätt antog Abu Talha islam och gifte sig med Umm Sulaym. (Tārīkh Ibn ’Asākir 6/5, Hayāt as-sahāba 1/196)

När Guds Sändebud kom till Medina införde han ett religiöst brödraskap mellan emigranterna från Mecka och medhjälparna från Medina. Det finns olika uppgifter om vem som blev Abu Talhas religiöse bror. De flesta biografiförfattare anser att ett brödraskap upprättades mellan honom och den berömde qurayshitiske emigranten Abu ’Ubayda ibn al-Jarrāh, må Gud vara nöjd med honom. Denne Abu ’Ubayda hade av Guds Sändebud fått det glädjande budskapet om paradiset och hederstiteln ”denna nations förtrogne”. Ibn ’Asākir säger: ”Den ädle Guds Sändebud fattade Abu Talha och Bilal i handen och upprättade ett brödraskap mellan dem.” (Tārīkh Ibn ’Asākir 6/9) Ibn Sa‘d har återgett en berättelse av ’Āsim ibn ’Umar i detta ämne. Guds Sändebud upprättade ett brödraskap mellan Abu Talha och al-Arqam ibn al-Arqam al-Makhzūmī. (Tabaqāt 3/505)

Abu Talha deltog tillsammans med Guds Sändebud i alla krig och militära expeditioner, däribland Badr, Uhud och diket. På slagfältet brukade han ofta recitera följande vers:

”Jag är Abu Talha, mitt namn är Zayd. Varje dag bär mitt vapen ett byte.” (Tahdhīb al-asmā’ 1/445, Tārīkh Ibn ’Asākir 5/4)

Badr var det första slaget i islams historia. Abu Talha deltog i detta slag med stor entusiasm. Ibn Sa‘d nämner honom i sin Tabaqāt bland namnen på de följeslagare som deltog vid Badr. Han sade: ”Vid Badr föll svärdet ur min hand medan jag var dåsig. Inte en gång, utan tre gånger.” Om detta sade Gud: ”Och minns när Han lät sömn komma över er som en trygghet från Honom.” (Sura al-Anfāl 11) (Tārīkh Ibn ’Asākir 6/6) Det bör nämnas att den muslimska armén under en kort stund blev dåsig på slagfältet vid Badr. Därigenom försvann deras trötthet och rädsla.

I slaget vid Uhud gav han ett lysande exempel på självuppoffring för Guds profet. I detta slag tillhörde han bågskyttarna. (Ansāb al-ashrāf 1/125) Under en särskilt häftig fas av striden splittrades och försvagades den muslimska armén och drevs långt bort från Guds Sändebud. Då försvarade en liten grupp soldater, däribland Abu Talha, Guds Sändebud och avvärjde fiendens angrepp med sina liv som insats.

Den dagen sköt han pilar mot fienden medan han höll Guds Sändebud bakom sig som skydd. När han hade skjutit en pil lyfte Guds Sändebud något på huvudet för att se var den föll. Abu Talha tryckte då ner honom med handen mot bröstet och sade: ”Guds Sänd

Abu Masʿud al-Badrī (må Allah vara nöjd med honom)

Abu Masʿud var ett tillnamn, och det var under detta namn han blev känd i historien. Hans egentliga namn var ʿUqba och hans fars namn var ʿAmr ibn Thaʿlaba. Han deltog i den sista ʿAqaba-baiʿan och antog islam där. al-Waqidī säger: Abu Masʿud deltog i ʿAqaba, men var frånvarande vid Badr. Muhammad ibn Ishaq säger: Bland dem som deltog i ʿAqaba var han den yngste. (Ansāb al-Ashrāf 1/245; Sīrat Ibn Hishām 1/459; Usd al-Ghāba 5/296) Detta har han uttryckligen nämnt.

Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud ﷺ i Uhud och i alla de fälttåg som genomfördes mot de otrogna efter Uhud. Det råder emellertid stor oenighet bland sīra-experterna om hans deltagande i slaget vid Badr. Enligt de flesta deltog han i Badr, och därför kallades han al-Badrī. Imām al-Bukhārī hävdade med stor bestämdhet att han deltog i Badr. Till stöd för detta anförde han flera hadither i sitt Sahīh-verk, bland annat en hadith återberättad av Bashīr ibn Abū Masʿud. Där berättas att när al-Mughīra bad ʿasr-bönen för sent, protesterade Abu Masʿud ʿUqba ibn ʿAmr mot honom. Denne Abu Masʿud var morfar till Zayd ibn Hasan och hade deltagit i Badr. Abu ʿUtba ibn Salām och Muslim har i verket al-Kunā nämnt hans deltagande i Badr. Ibn al-Barqī säger: Ibn Ishaq nämnde honom inte bland dem som deltog i Badr. al-Tabarānī säger: Kufaborna hävdar att han deltog i Badr, men invånarna i Medina nämner honom inte bland dem som deltog i Badr. Ibn Saʿd har återberättat från al-Waqidī, som sade: Det råder ingen oenighet bland våra följeslagare om att Abu Masʿud inte deltog i Badr. Han bodde i Badr, och därför kallades han al-Badrī. (al-Isāba 2/490–491; Sīrat Ibn Hishām 1/459; Usd al-Ghāba 5/296)

Abu Masʿud stannade i Medina från profetskapets tid fram till de tre första kalifernas tid. Under någon period i sitt liv bodde han en tid vid Badrs vatten. Under ʿAlīs kalifat lämnade han Medina och begav sig till Kufa, där han byggde ett hus och bosatte sig. (al-Isāba 4/252; Ansāb al-Ashrāf 1/245)

Det finns motstridiga berättelser om Abu Masʿuds roll under konflikten mellan ʿAlī och Muʿāwiya. Enligt en berättelse var han en av Muʿāwiyas nära män. När Muʿāwiya begav sig till slaget vid Siffīn utsåg han Abu Masʿud till sin ställföreträdare i Kufa. Abu Masʿud tjänstgjorde som Kufas guvernör tills han återvände. (al-Isāba 2/491) En annan berättelse säger däremot att han var ʿAlīs följeslagare. Han begav sig till Kufa under ʿAlīs tid, och när ʿAlī gav sig av till Siffīn utsåg han honom till Kufas guvernör. (Ansāb al-Ashrāf 1/245; al-Aʿlām 4/241) Den senare berättelsen är den riktiga, eftersom Kufa under slaget vid Siffīn stod under ʿAlīs styre, inte under Muʿāwiyas.

Det råder oenighet om året och platsen för Abu Masʿuds död. Vissa har sagt att han efter slaget vid Siffīn återvände från Kufa till sin hemstad Medina och dog där. Andra har sagt att han dog i Kufa. (al-Isāba 2/491; al-Aʿlām 4/241)

Det råder även oenighet om året för hans död. Åren 41 och 42 efter hijra har uppgetts som dödsår. Andra har sagt att han dog år 60 efter hijra, mot slutet av Muʿāwiyas kalifat. (Usd al-Ghāba 5/296) Det är emellertid säkert att han levde under den tid då al-Mughīra ibn Shuʿba styrde Kufa. Detta var med säkerhet efter år 40 efter hijra. (al-Isāba 2/491)

Man känner till en son och en dotter till Abu Masʿud. Sonen hette Bashīr, och dottern var hustru till imām Hasan. Det var genom henne som Zayd ibn Hasan föddes. Bashīr föddes under Allahs Sändebuds ﷺ livstid eller en kort tid därefter.

Abu Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) fullgjorde med största allvar uppgiften att förmedla och sprida Allahs Sändebuds ﷺ hadither. Han räknas till den tredje generationen eller nivån bland hadith-återberättande följeslagare. I olika hadithsamlingar finns 102 hadither återberättade av honom. (al-Aʿlām 4/241) Bland tābiʿūn som återberättade hadither från honom finns flera berömda personer, däribland:
Bashīr, ʿAbdullah ibn Yazīd al-Khuthamī, Abu Wāʾil, ʿAlqama, Qays ibn Abī Hātim, ʿAbd al-Rahmān ibn Yazīd al-Nakhaʿī, Yazīd ibn Shurayk, Muhammad ibn ʿAbdullah ibn Zayd ibn ʿAbd Rabbih al-Ansārī och andra.

Att följa Allahs Sändebuds ﷺ levnadssätt och att befalla det goda var de främsta kännetecknen i hans karaktär. Han följde Allahs Sändebuds ﷺ befallningar och förbud med största vördnad. En gång slog han en av sina slavar. Då hördes plötsligt en röst bakifrån: ”Abu Masʿud! Tänk efter en stund. Den Gud som har gett dig makt över honom hade kunnat ge honom makt över dig.” Rösten tillhörde Allahs Sändebud ﷺ. Abu Masʿud blev djupt berörd. I det ögonblicket svor han att han aldrig mer skulle lyfta handen mot någon slav. Han frigav också denne slav. (Musnad 5/273–274)

Inte heller försummade han någonsin plikten att befalla det goda. I detta avseende tog han ingen hänsyn till vare sig liten eller stor. ʿUmar ibn Shuʿba (må Allah vara nöjd med honom) var då Kufas guvernör. En dag ledde han ʿasr-bönen något för sent. Abu Masʿud protesterade genast. Han sade: ”Du vet att Allahs Sändebud ﷺ brukade förrätta de fem dagliga bönerna vid de tider som Jibrīl hade angett, och sade: ’Så har jag blivit befalld.’” (Bukhārī 2/571)

Han följde själv Allahs Sändebuds ﷺ sunna till punkt och pricka. En dag frågade han människorna: ”Vet ni hur Allahs Sändebud ﷺ brukade be?” Därefter bad han och visade dem hur det skulle göras. (Musnad 5/122)

Att stå tätt intill varandra i böneförsamlingen är en sunna från Allahs Sändebud ﷺ. När han såg att människorna inte följde detta fullt ut brukade han säga: ”Fördelen med att stå på detta sätt var att de höll samman. Nu står ni långt ifrån varandra, och det är därför oenighet har uppstått.”

Abu Masʿud (må Allah vara nöjd med honom) räknas inte bland de följeslagare som utfärdade fatwor. Men ibland gav han ändå fatwor. Ibn ʿAbd al-Barr har i sitt verk Jāmiʿ al-ʿIlm (2/166) återberättat från Ibn Sīrīn. Han sade: Kalifen ʿUmar sade en gång till Abu Masʿud: ”Har jag inte fått veta att du utfärdar fatwor?” Låt fatwans hetta vara åt den som har känt dess kyla—det vill säga åt guvernören. Du är ju inte guvernör. (Hayāt al-Sahāba 2/253)

Abu Qatāda al-Ansārī (må Allah vara nöjd med honom)

Hazrat Abu Qatada var son till Banu Sulayma-grenen av den berömda Khazraj-stammen i Medina. Det råder oenighet om hans egentliga namn. Några har sagt al-Harith, andra Amr. Enligt al-Kalbi och Ibn Ishaq var det al-Nu’man. Al-Harith är dock det mest kända namnet. I historien är han känd under tillnamnet Abu Qatada. Hans far var Rab’yi ibn Baldama och hans mor Kabsha bint Mutahhir. Hon var också från Khazraj-stammens Banu Sulayma-gren, närmare bestämt Sawad ibn Ghanams gren. Han föddes i Medina år 604, arton år före Allahs Sändebuds, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hijra till Medina. (Usd al-Ghaba 5/274, al-Isaba 4/158; al-A’lam 2/154) Ka’b ibn Malik al-Ansari, som straffades för att han inte deltog i Tabukfälttåget och som Allah den Allsmäktige senare förlät, var Abu qatadas kusin. Även han bojkottade då Ka’b tillsammans med alla andra. (Hayat al-Sahaba 1/467)

Någon gång efter det sista al-Aqaba-mötet antog han islam. Det råder oenighet bland siraexperterna om huruvida han deltog i slaget vid Badr. Många har kallat honom en badrisk sahabi. Men varken Musa ibn Uqba eller Ibn Ishaq nämner hans namn bland de sahaber som deltog i Badr. Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom frid, i alla efterföljande strider, däribland Uhud. (Al-Isaba 4/158; Usd al-Ghaba 5/274)

I månaden Rabi al-Awwal under det sjätte hijriåret genomfördes expeditionen till Dhu Qarad, även kallad expeditionen till al-Ghaba. Där visade han ett enastående mod. Den ädle Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, kameler betade i en by som kallades Dhu Qarad. Allahs Sändebuds slav Rabah ansvarade för dem. Några män från Ghatafan-stammen dödade herdarna och rövade bort kamelerna. När den berömde sahabin Salama ibn al-Akwa fick höra detta ställde han sig enligt arabisk sed på en bergstopp, vänd mot Medina, och ropade tre gånger varningsropet ”Ya sabahah!”, som användes för att varna för fiendens angrepp. Samtidigt skickade han snabbt Rabah till Allahs Sändebud och satte själv efter Ghatafans rövare. Den ädle Profeten skickade snabbt tre ryttare för att hjälpa honom och gav sig själv av efter dem. Salama ibn al-Akwa väntade på hjälp från Medina. Efter en kort stund såg han Abu Qatada al-Ansari, al-Akhram al-Asadi och, bakom dem, al-Miqdad al-Kindi komma ridande i rasande fart. När ghatafanerna såg dessa ryttare försökte de fly och lämna kamelerna. Men al-Akhram al-Asadi brann då av en stark längtan efter martyrskap. Trots Salamas förbud satte han efter ghatafanerna. Så småningom hamnade han i närkamp med Ghatafan-mannen Abd al-Rahman, och al-Akhram blev martyr. Abd al-Rahman försökte fly på al-Akhrams häst. Då kom Abu Qatada fram och dödade Abd al-Rahman med ett spjutstick. (Al-Kamil fi al-Tarikh 2/198–191; al-Isaba 4/158; Hayat al-Sahaba 1/561; Sahih Muslim 2/101)

En annan berättelse säger att den man Abu Qatada dödade i slaget vid Dhu Qarad hette Habib ibn Uyayna ibn Hisn. Efter att ha dödat Habib täckte han liket med sin egen mantel och fortsatte längre efter fienden. När männen bakom honom såg ett lik täckt av Abu qatadas mantel trodde de att det var Abu qatadas lik. Genast sade de ”Inna lillahi”, och började säga till varandra: ”Abu Qatada har dödats.” När Allahs Sändebud hörde detta sade han: ”Det är inte Abu Qatada; det är liket efter den man som dödades av Abu Qatada. Han dödade honom och täckte honom med sin egen mantel så att ni skulle förstå att det var denne som hade dödat honom.” I detta slag hette Abu qatadas häst Hazwa. (Sira av Ibn Hisham 2/284)

Abu Qatada berättar: ”När jag efter expeditionen på dagen för Dhu Qarad träffade Allahs Sändebud såg han på mig och bad: ’O Allah, välsigna hans hår och hans hud och gör hans ansikte framgångsrikt.’ Jag sade: ’O Allahs Sändebud, må Allah också göra ditt ansikte framgångsrikt!’” (Usd al-Ghaba 5/275) När Allahs Sändebud hörde om hans tapperhet och mod den dagen sade han: ”Abu Qatada är i dag vår bäste ryttare.” (Al-Kamil fi al-Tarikh 2/191; al-Isaba 4/158)

Abu Qatada följde med Allahs Sändebud på resan till förlikningen vid Hudaybiyya. På vägen tillbaka från denna resa hände det en dag att morgonbönen försov sig för Allahs Sändebud och hans reskamrater. En hadith återberättad av Abu Qatada beskriver när och hur Allahs Sändebud bad denna bön i efterhand. (Hayat al-Sahaba 3/29)

Under det sjunde eller åttonde hijriåret skickade Allahs Sändebud en styrka under Abu qatadas ledning mot Idam. Idam är namnet på en plats eller ett berg på vägen från Medina till al-Sham. När de hade nått Idam-dalen färdades Amir ibn al-Adbat al-Ashjai förbi dem. Han hälsade på Abu Qatada och styrkans män. Trots detta dödade en av styrkans män, Muhallim ibn Jaththama ibn Qays, honom på grund av tidigare fiendskap och tog hans kamel och andra tillhörigheter. När de kom till Allahs Sändebud och berättade vad som hade hänt uppenbarades vers 94 i sura al-Nisa. (Ansab al-Ashraf 1/381; Hayat al-Sahaba 2/389)

”O ni som tror! När ni drar ut för Allahs sak, så undersök noggrant och säg inte till den som hälsar er: ’Du är inte troende’, i begär efter det världsliga livets tillgångar. Hos Allah finns riklig vinning. Sådana var ni tidigare, men Allah visade er nåd. Undersök därför noggrant. Allah är väl underrättad om vad ni gör.” (Sura al-Nisa 4:94)

I månaden Sha’ban under det åttonde hijriåret skickade Allahs Sändebud en styrka på femton man mot en plats i Najd som kallades Khadra. Abu Qatada var styrkans befälhavare. Där bodde Ghatafan-stammen, en plundrande stam som var muslimernas bittra fiende. Avsikten var att överraska dem. Därför marscherade de hela natten och gömde sig någonstans under dagen. På detta sätt nådde de plötsligt Ghatafan-stammen. Även ghatafanerna var mycket modiga. Många människor samlades genast och striden började. Abu Qatada sade till sina följeslagare: ”Döda endast dem som strider mot er. Det finns ingen anledning att förfölja alla.” Tack vare denna hållning tog striden snabbt slut. Efter endast femton dagar återvände de till Medina med rikligt krigsbyte. Bytet bestod av tvåhundra kameler, tvåtusen getter och många fångar. En femtedel av bytet avskildes, och resten delades mellan dem.

Några dagar efter denna händelse skickade Allahs Sändebud under ramadan en grupp på åtta män mot Batan Akham. Även denna grupp leddes av Abu Qatada. Batan Akham ligger mellan Dhu Khashab och Dhu Marwa, tre manzil från Medina i riktning mot Mecka. Allahs Sändebud hade beslutat att genomföra ett fälttåg mot Mecka. Han skickade denna grupp för att människor inte alls skulle förstå det. I själva verket gjorde han detta för att rikta människornas uppmärksamhet åt ett annat håll. När gruppen nådde Dhu Khashab fick den veta att Allahs Sändebud hade gett sig av mot Mecka. Därför anslöt de sig till Allahs Sändebuds styrka på en plats som kallades Suqayya. (Al-Tabaqat, kapitlet om maghazi, s. 91)

Efter erövringen av Mecka genomfördes expeditionen till Hunayn. Striden var så våldsam att många av muslimernas stora hjältar tvingades fly. Abu Qatada visade stort mod i denna strid. På en plats utkämpade en muslimsk och en avgudadyrkande soldat en närkamp. En annan man förberedde sig för att angripa den muslimske soldaten bakifrån. Abu Qatada fick syn på detta. Han smög fram och högg mannen i axeln med sitt svärd bakifrån. Mannens ena arm höggs av och föll till marken, men plötsligt grep han Abu Qatada om halsen med sin andra arm. Mannen var mycket stark. Han tryckte Abu Qatada så hårt att det nästan gick honom till livet. Medan de brottades försvagades mannen av den stora blodförlusten från kroppen. Abu Qatada utnyttjade tillfället och gav honom ännu ett hugg. Mannen föll till marken.

Medan Abu Qatada var upptagen med att döda honom gick en muslimsk soldat från Mecka förbi. Han tog den dödes alla vapen, utrustning och ägodelar. Därefter spred sig stor skräck bland den muslimska armén. De flydde från slagfältet åt alla håll. Abu Qatada var också på väg åt ett håll. På vägen mötte han Umar. Abu Qatada frågade honom: ”Vad har hänt?” Umar svarade: ”Det är vad Allah vill.” Under tiden återhämtade sig muslimerna från sin svaghet, gick till motangrepp och tog kontroll över slagfältet.

Abu Qatada berättar: ”Striden tog slut och även vi vilade. Då förkunnade Allahs Sändebud: ’Den som dödar en man får den dödes kvarlämnade tillhörigheter.’ Jag sade: ’O Allahs Sändebud! Jag dödade en man som hade utrustning. Medan jag var upptagen med att döda honom tog någon hans saker. Jag känner honom inte.’ Då sade mannen från Mecka: ’O Allahs Sändebud! Han talar sanning. Den dödes saker finns hos mig. Övertala honom att låta mig behålla dem.’ Abu Bakr sade genast: ’Vid Allahs ed! Allahs Sändebud kommer inte att övertala honom. En av Allahs lejon har kämpat för Allahs sak, och du försöker lägga beslag på det som tillkommer honom? Ge den dödes saker till honom.’ Då sade Allahs Sändebud: ’Abu Bakr har talat sanning. Lämna tillbaka det du tog.’ Abu Qatada säger: ’Jag sålde dessa saker och köpte för pengarna omkring tio dadelpalmer. Detta var det första jag köpte av egendom efter att jag antagit islam.’” (Sira av Ibn Hisham 2/448–449; Hayat al-Sahaba 2/90–91; Musnad 5/306)

Efter Allahs Sändebuds bortgång finns det inte mycket detaljerad information om Abu qatadas verksamhet under kalifernas tid. När kalifen Uthman var belägrad i sitt hus i Medina av rebellerna var det hajjtid. En dag gick Abu Qatada tillsammans med en annan man till kalifen Uthman och bad om tillstånd att resa till hajj. Han gav dem tillstånd. Då frågade de kalifen: ”Om dessa rebeller segrar, med vilka ska vi då stå?” Kalifen svarade: ”Med den största församlingen.” De frågade igen: ”Om denna största församling besegrar dig, med vilka ska vi då stå?” Han svarade: ”Med den grupp som än är störst.” (Hayat al-Sahaba 2/126)

Ali utsåg honom en gång till guvernör över Mecka. Senare utnämnde han Qutham ibn Abbas i hans ställe. Under hijriår 36 ägde kamelslaget rum, och året därpå slaget vid Siffin. Abu Qatada deltog i båda striderna på Alis sida. (Al-A’lam 2/154; al-Isaba 4/158) Under hijriår 38 reste kharijiterna upprorsfanan. I den armé som Ali ledde mot dem var Abu Qatada officer för infanteriet.

Det råder stor oenighet om vilket år Abu Qatada dog. Kufaborna menar att han dog i Kufa år 38 och att Ali ledde begravningsbönen över honom med sju takbirer. Imam al-Sha’bi sade: ”Inte sju, utan sex takbirer.” Hasan ibn Uthman sade att han dog år 40. Al-Waqidi sade att han dog i Medina år 54, sjuttiotvå år gammal. Andra har sagt att han inte var sjuttiotvå utan sjuttio år. Imam al-Bukhari nämner i verket al-Awsat Abu Qatada bland dem som dog mellan hijriåren 50 och 60. Han har också sagt att när Marwan var guvernör över Medina på Muawiyas vägnar kallade han en gång Abu Qatada till sig, och att Abu Qatada träffade Marwan. Det finns ytterligare en berättelse som stöder detta. När Muawiya kom till Medina träffade människor ur alla samhällsgrupper honom. Då kallade han på Abu Qatada och sade: ”Alla människor utom ni, ansarerna, har kommit för att träffa mig.” Dessa berättelser visar med säkerhet att Abu Qatada dog efter hijriår 40. (Se al-Isaba 4/159; al-A’lam 2/154; Usd al-Ghaba 5/275)

Det finns inte mycket information om Hazrat Abu qatadas kroppsliga utseende. Han brukade dock ha håret ner till nacken, vilket kallades hamiyya. Ibland kammade han håret. En gång såg den ädle Profeten att hans hår var ovårdat och rufsigt och sade: ”Ordna det lite. Den som har hår bör vårda det. Annars, vad är då nyttan med att ha det?”

Han hade fyra söner: Abdullah, Ma’bad, Abd al-Rahman och Thabit. Den sistnämnde var född av en slavinna. Hans hustru hette Salafa bint Bara ibn Ma’rur ibn Sakhr, dotter från en förnäm familj i Sulayma-klanen. Hon var själv en sahabiyya, det vill säga en kvinnlig sahabi, och hennes far Bara ibn Ma’rur ibn Sakhr var också en berömd sahabi.

Hazrat Abu Qatada var på inget sätt likgiltig inför ansvaret att sprida och förmedla Koranen och haditherna. Han var mycket försiktig när han återberättade hadither. Efter att ha hört Allahs Sändebud tala om hadithen om ”kizb ala al-rasul”, det vill säga att ljuga om Allahs Sändebud, iakttog han största försiktighet i fråga om hadither. (Musnad 5/292)

En dag studerade man hadither vid en grupp tabi’in. Alla sade: ”Allahs Sändebud sade så här, Allahs Sändebud sade så här.” När Abu Qatada hörde deras samtal sade han: ”O olyckliga människor, vad är det som kommer ur era munnar? Allahs Sändebud har sagt att de som återberättar falska hadither ska straffas i helvetet.” (Musnad 5/310)

Trots denna försiktighet uppgår antalet hadither som han återberättade till 170. Bland dem som återberättade hadither från honom fanns både de främsta sahaberna och de främsta tabi’in, bland andra Anas ibn Malik, Jabir ibn Abdullah, Abu Muhammad Nafi, hans frigivne slav, Said ibn Ka’b ibn Malik, Kabsha bint Ka’b ibn Malik, Abdullah ibn Rabah, Ata ibn Yasar, Abu Salama ibn Abd al-Rahman ibn Awf, Umar ibn Sulaym al-Zarqi, Abdullah ibn Ma’bad, Muhammad ibn Sirin och Said ibn al-Musayyib. Alla dessa personer var lysande stjärnor inom hadithvetenskapen.

Hos Hazrat Abu Qatada hade den islamiska broderskapets anda nått sin högsta utveckling. En gång bars en ansarisk mans lik fram inför Allahs Sändebud för begravningsbönen. Allahs Sändebud frågade först om mannen hade någon skuld. Folket svarade att han hade två dinarer i skuld. Han frågade sedan om mannen hade lämnat efter sig någon egendom. Folket svarade nej, att han inte hade lämnat något. Då sade Allahs Sändebud: ”Be ni begravningsbönen över honom.” Hazrat Abu Qatada sade: ”O Allahs Sändebud, om jag betalar hans skuld, kommer du då att leda bönen?” Han svarade ja. Abu Qatada betalade mannens skuld och underrättade Allahs Sändebud. Därefter kom Allahs Sändebud och ledde begravningsbönen. (Musnad 5/29, 203)

En muslim var skyldig honom pengar. När Abu Qatada kom för att kräva betalning brukade mannen gömma sig. En dag gick Abu Qatada till mannens hus och fick av hans son veta att han satt och åt. Han ropade: ”Kom ut! I dag har jag fått veta allt. I dag hjälper det inte att gömma sig.” När mannen kom ut frågade Abu Qatada varför han brukade gömma sig. Mannen sade: ”Sanningen är att jag är mycket fattig. Jag har ingenting, och dessutom bär jag bördan av min familj.” Abu Qatada frågade: ”Är din situation verkligen så svår?” Mannen svarade ja. Abu qatadas ögon fylldes av tårar och han efterskänkte mannens skuld. (Musnad 5/308)

Under Hazrat Abu Bakrs kalifat ägde ridda-krigen rum. Under ett skede av detta krig skickade kalifen Khalid ibn al-Walid mot Malik ibn Nuwayra al-Yarbu’i. Malik ibn Nuwayra hade antagit islam, men Khalid dödade honom ändå, av någon anledning. Abu Qatada blev så upprörd över Khalids handling att han vädjade till kalifen: ”Jag går inte med på att stå under Khalids befäl. Han har spillt en muslims blod.”

Även i mycket små frågor brukade han påminna människor om den korrekta trosläran. En gång stod han på ett tak. Då började en meteor fara över himlen och människor tittade på den. Han sade till dem: ”Det är förbjudet att titta för mycket på detta.” (Musnad 5/299)

Hazrat Abu Qatada hade fått lyckan att ständigt följa Allahs Sändebud och tjäna honom. En gång var han Allahs Sändebuds följeslagare på en resa. Allahs Sändebud sade till sahaberna: ”Sök efter var det finns vatten, annars kommer ni att vakna törstiga på morgonen.” Människorna gav sig av för att leta efter vatten, men Hazrat Abu Qatada stannade hos Allahs Sändebud. Allahs Sändebud red på en kamel. När han blev sömnig och började luta åt ena sidan gick Abu Qatada fram och stödde honom med sin hand. En gång var det nära att Allahs Sändebud föll, men Abu Qatada stöttade honom snabbt med handen. Allahs Sändebud öppnade ögonen och frågade: ”Vem är det?” Han svarade: ”Abu Qatada.” Allahs Sändebud frågade igen: ”Sedan när har du varit hos mig?” Han svarade: ”Sedan kvällen.” Då bad Allahs Sändebud för honom: ”O Allah, beskydda Abu Qatada så som han beskyddade mig hela natten.” (Musnad 5/298; Hayat al-Sahaba 3/347; al-Isaba 4/159)

En gång bevittnade Hazrat Abu Qatada ett mirakel av Allahs Sändebud. Abu Nu’aym återberättar i verket al-Dala’il (s. 144) från Ibn Mas’ud: ”Vi befann oss tillsammans med Allahs Sändebud på en resa. När vi en gång stannade för vila frågade han: ’Har ni vatten med er?’ Jag svarade: ’Ja, jag har lite vatten i ett kärl.’ Han sade: ’Hämta det.’ Jag hämtade vattenkärlet. Han sade: ’Ta lite av detta vatten och gör allihop wudu.’ Efter wudun fanns ungefär en klunk vatten kvar i kärlet. Allahs Sändebud sade: ’Abu Qatada, bevara detta vatten. Snart kommer något att hända med det.’ Gradvis började middagens starka hetta. Allahs Sändebud kom fram till sina följeslagare. De sade alla: ’Nej, ni kommer inte att gå under.’ Med dessa ord kallade han på Abu Qatada och bad honom hämta vattenkärlet. Abu Qatada säger: ’Jag hämtade kärlet. Allahs Sändebud sade: ”Hämta min bägare.” Bägaren hämtades. Han hällde lite vatten i taget från kärlet i bägaren och lät människorna dricka. En folkmassa samlades runt Allahs Sändebud för att dricka. Det blev stor trängsel. Allahs Sändebud sade: ”Var lugna och uppför er hövligt, alla kommer att få dricka.” Abu Qatada säger: ’När alla utom Allahs Sändebud och jag hade druckit sade han: ”Abu Qatada, nu dricker du.” Jag sade: ”Drick du först.” Han sade: ”Den som ger sitt folk vatten dricker sist.” Därefter drack jag, och till sist drack Allahs Sändebud. Efter att alla hade druckit fanns exakt lika mycket vatten kvar i kärlet som tidigare.’ Berättaren säger att det den dagen fanns trehundra människor. En annan berättelse anger att antalet var sjuhundra.” (Hayat al-Sahaba 3/620–621)

Han var av naturen mild och visade stor medkänsla för skapade varelser. En gång gick han till sin sons hus. Sonens hustru hade ställt fram vatten för wudu. En katt började dricka ur det. Hazrat Abu Qatada jagade inte bort katten utan lutade kärlet lite mer mot den så att den kunde dricka ordentligt. Sonens hustru stod bredvid och såg detta. Han sade till henne: ”Det finns inget att förvåna sig över. Allahs Sändebud har sagt: ’Kattens överblivna vatten är inte orent, eftersom katter rör sig bland er i hemmen.’” (Musnad 5/303)

Jakt var en av hans särskilda passioner. En gång färdades han tillsammans med den ädle Profeten. När de stannade på vägen gav han sig ut på jakt med några följeslagare. Platsen var bergig. Han brukade klättra mycket snabbt i berg och tog sig tillsammans med sina följeslagare upp på berget. Där fick de syn på ett djur. Abu Qatada gick lite framåt, tittade noggrant och frågade sina följeslagare: ”Säg mig, vilket djur är detta?” De svarade: ”Vi kan inte säga säkert.” Han sade: ”Det är en vildåsna.” När Abu Qatada klättrade upp på berget hade han glömt kvar sin piska. Han bad följeslagarna hämta den. De befann sig i ihram och hjälpte därför inte till med jakten på något sätt. Till slut tog han själv sitt spjut, förföljde djuret och dödade det. Sedan bad han följeslagarna om hjälp att bära det, men ingen hjälpte honom. Till sist bar han det ensam och tillredde och lagade köttet. Följeslagarna tvekade dock att äta. Några åt köttet, medan andra vägrade.

Abu Qatada sade: ”Nåväl, jag frågar Allahs Sändebud och berättar för er om en stund.” Han gick till Allahs Sändebud och berättade hela händelsen. När Allahs Sändebud hörde detta sade han: ”Vad är det för hinder mot att äta det? Allah har ju sänt det till er. Om något blir över, ta med en del åt mig.” När köttet bars fram sade Allahs Sändebud till sahaberna: ”Ät.” (Fath al-Bari 9/528)

Han var mycket sällskaplig och hade därför en grupp vänner. På resan till Hudaybiyya var han Allahs Sändebuds följeslagare. Han färdades på vägen medan han skämtade och hade roligt tillsammans med sina nära vänner. Abu Muhammad var också medlem av hans vänkrets. (Musnad 5/295, 301)

En gång gick Hazrat Abu Qatada till Hazrat Muawiyas hov iklädd en adani-mantel, det vill säga en mantel tillverkad i Adan. Abdullah ibn Mas’ada satt där. Av en händelse föll manteln från Abu qatadas kropp ner över Abdullah. Abdullah kastade den mycket vred bort. Abu Qatada sade: ”Vid Allahs ed! Jag försvarade hans fars bröst med mitt spjut den dag han angrep Medinas utkant.” När Abdullah hörde detta blev han tyst. (Ansab al-Ashraf 1/349) Det bör påpekas att Abu Qatada syftade på expeditionen till Dhu Qarad. Abdullahs far hade varit en av dessa ghatafanska rövare.

Abu Saʿid al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom)

Han hette Saʿd och kallades Abū Saʿīd. Eftersom han var ättling till Khudrah kallades han al-Khudārī eller al-Khudrī. Hans far, Mālik ibn Sinān, var en av Uhuds martyrer. När den ädle Guds Sändebud skadades i detta slag sög han Sändebudets heliga blod och svalde det. Sändebudet sade då: ”Helvetets eld ska inte röra den vars blod har blandats med mitt blod.” (Sīrat Ibn Hišām 2/80; Tadhkirat al-ḥuffāẓ 1/44) Hans mor, Unaysah bint Abī Ḥārithah, var dotter till Banū ʿAdī ibn Najjār. Hans farfar Sinān var områdets hövding. Han var herre över en fästning och domare under den förislamiska tiden.

Hans mor hade tidigare varit gift med en man ur Aws-stammen som hette ʿAmmān. Han dog. Före Guds Sändebuds ankomst till Medina tog hon Mālik ibn Sinān till sin andre make. Deras son Abū Saʿīd föddes i Yasrib år 613, tio år före hijrah. (Al-Iṣābah 4/88; al-Aʿlām 3/138) Den berömde badriske följeslagaren Qatādah ibn Nuʿmān – vars öga skadades i Uhud och åter blev friskt genom Guds Sändebuds bön – var Abū Saʿīds halvbror på moderns sida. När Qatādah dog år 23 efter hijrah lade Abū Saʿīd honom i graven och begravde honom. (Ansāb al-ašrāf 1/242; Usud al-ghābah 5/211)

Redan efter ʿAqabah-eden började islam i någon mån spridas i Medina. Många av medinaborna ägnade sig då åt islamisk kallelse och förkunnelse. Under denna period antog Mālik ibn Sinān islam. Hustrun blev muslim tillsammans med sin make. Abū Saʿīd växte därför upp i sina muslimska föräldrars famn.

Under det första året efter hijrah började byggandet av Profetens moské. Abū Saʿīd deltog i byggnadsarbetet. Han deltog sammanlagt i tolv slag tillsammans med den ädle Guds Sändebud. (Tahdhīb al-asmāʾ 2/237; al-Aʿlām 3/138) På grund av sin unga ålder kunde han inte delta i Badr. När Uhud ägde rum var han tretton år. Före slaget gick han tillsammans med sin far till Guds Sändebud. Sändebudet granskade honom från fötterna till huvudet och skickade tillbaka honom med orden att han ännu inte var gammal nog för strid. Fadern Mālik tog då tag i Guds Sändebuds hand och sade: ”Även om min son är ung är hans båda händer starka som en vuxen mans.” Ändå gav Sändebudet honom inte tillstånd att delta i slaget. (Al-Iṣābah 2/35; Ansāb al-ašrāf 1/330)

I detta slag vid Uhud skadades den ädle Guds Sändebuds heliga ansikte och täcktes av blod. Mālik ibn Sinān drack detta blod. Sändebudet sade: ”Om någon vill se en person vars blod har blandats med mitt blod, låt honom se på Mālik ibn Sinān.” Därefter stred Mālik hjältemodigt och dog som martyr.

Abū Saʿīds far var inte förmögen. Därför mötte Abū Saʿīd efter faderns död svårigheter stora som berg. På grund av fattigdom och hunger brukade han ibland binda en sten över magen. En dag hade han, av extrem hunger, bundit en sten över magen. Då sade hans hustru – enligt en annan uppgift hans mor eller slavinna – till honom: ”Gå till Profeten och be honom om något. En viss person kom och bad om hjälp, och han gav honom.” Abū Saʿīd berättar: ”När jag kom till Guds Sändebud höll han en predikan och sade: ’Den som anser sig vara rik, honom gör Gud rik. Och den som avstår från att be mig om något är mig kärare än den som ber mig.’ När jag hörde detta bad jag inte om något. Jag återvände hem. Därefter började Gud välsigna och utöka vår försörjning. Till slut kände jag inte till något ansariskt hushåll som var rikare än vårt.” (Musnad 3/449; Ḥayāt al-ṣaḥābah 2/257)

Han deltog i slagen vid vallgraven och Banū al-Muṣṭaliq. I en berättelse i Usud al-ghābah står emellertid: ”Abū Saʿīd sade: På vallgravens dag tog min far mig i handen och förde mig inför Guds Sändebud. Han sade: ’O Guds Sändebud! Hans ben är mycket starka.’ Ändå gav han mig inte tillstånd att delta i striden utan skickade tillbaka mig. Han sade också: ’Jag deltog tillsammans med Guds Sändebud i slaget mot Banū al-Muṣṭaliq.’” Al-Wāqidī sade: ”Abū Saʿīd var då femton år.” (Usud al-ghābah 5/211; Ansāb al-ašrāf 1/334)

Imām Aḥmad återberättar från Abū Saʿīd al-Khudārī. Han sade: ”På vallgravens dag sade vi: ’O Guds Sändebud! Våra liv har nått våra strupar. Finns det någon bön vi kan läsa?’ Han sade: ’Ja. Säg: Allāhumma ustur ʿawrātinā wa āmin rawʿātinā – O Gud, dölj våra brister och ge trygghet åt vår rädsla.’” (Ḥayāt al-ṣaḥābah 1/488)

Han deltog i Shajarat-eden, även kallad Ridwān-eden. (Shajarat al-dhahab 1/81; Tadhkirat al-ḥuffāẓ 1/44) I månaden Ṣafar år 8 efter hijrah begav sig en grupp soldater under ledning av ʿAbdullāh ibn Ghālib al-Laythī till Fidak. Abū Saʿīd ingick också i denna styrka. ʿAbdullāh uppmanade soldaterna att inte skingras. För detta ändamål upprättade han broderskap mellan styrkans medlemmar och knöt även Abū Saʿīd till en framstående följeslagare i broderskap.

I månaden Rabīʿ al-thānī år 9 efter hijrah skickades ʿArqamā ibn Mukarr tillsammans med en liten styrka på ett uppdrag. Abū Saʿīd var en av styrkans medlemmar. (Musnad 3/270; Ḥayāt al-ṣaḥābah 2/67)

Utöver dessa slag nämns i sīrah-verken att han deltog i erövringen av Mecka samt i expeditionerna till Ḥunayn, Tabūk, Awṭās och andra platser. Enligt Ṣaḥīḥ al-Bukhārīs uppgift hade han äran att delta i sammanlagt tolv slag under Guds Sändebuds tid. Han berättade om muslimernas svåra brist och hungersnöd under Tabūk. När Guds Sändebud efter slaget vid Ḥunayn skänkte större delen av krigsbytet till de nyligen konverterade meckanerna för att vinna deras hjärtan, blev många av Medinas ansarer något sårade. Abū Saʿīd återberättade denna händelse. (Ḥayāt al-ṣaḥābah 1/397–398; 3/625)

Det har återberättats från honom: ”Vi gav oss ut i strid tillsammans med Guds Sändebud under Ramadan. Några av oss fastade och andra fastade inte. Ingen av dem hyste avund mot den andre. Var och en visste att den som ansåg sig kunna fasta skulle fasta, och att detta var bäst för honom. Den som ansåg sig svag och oförmögen skulle inte fasta, och även detta var bäst för honom.” (Ḥayāt al-ṣaḥābah 1/479)

En gång skickade den ädle Guds Sändebud dem på en mindre expedition. Styrkan bestod av trettio man och leddes av Abū Saʿīd. Under färden slog de läger på en plats. I närheten låg en by. De sade till byborna: ”Vi är era gäster.” Men byborna vägrade bestämt att ta emot dem. Av en händelse blev byns hövding samma dag biten av en skorpion. Olika personer försökte behandla honom på olika sätt, men inget hjälpte. Någon rådde dem: ”Gå till dessa gäster. Kanske någon av dem känner till en behandling.” De gick till dem och berättade vad som hade hänt. Abū Saʿīd sade: ”Jag kan utföra ruqyah, men som betalning måste ni ge trettio getter.” De gick med på det. Abū Saʿīd följde med dem, läste Sūrat Muḥammad och blåste lite saliv på det bitna stället. Mannen blev då helt frisk.

Följeslagarna tog de trettio getterna och begav sig mot Medina. De var tveksamma och osäkra på om det var rätt att ta emot getterna på detta sätt. Till slut beslöt de att underrätta Guds Sändebud. Så snart de nådde Medina berättade de hela händelsen för honom. När han hade hört allt log han lätt och sade: ”Hur visste ni att denna sura kunde användas till ruqyah? Ni gjorde rätt. Dela getterna mellan er, och glöm inte att ge mig en del.” (Ṣaḥīḥ al-Bukhārī 1/251)

Efter den ädle Guds Sändebuds bortgång stannade han kvar i Medina. Under kaliferna ʿUmar och ʿUthmāns tid fick han ansvaret för att utfärda fatwor. Ibn Saʿd återberättar genom Ziyād ibn Mīnā: ”Ibn ʿAbbās, Ibn ʿUmar, Abū Saʿīd al-Khudārī, Abū Hurayrah, ʿAbdullāh ʿAmr ibn al-ʿĀṣ, Jābir ibn ʿAbdullāh och andra av Guds Sändebuds följeslagare utfärdade fatwor i Medina från ʿUthmāns död fram till sin egen död och återberättade Guds Sändebuds hadither.” (Ḥayāt al-ṣaḥābah 3/255)

Under ʿAlīs tid deltog han i slaget vid Nahrawān mot kharijiterna. Han brukade då säga: ”Jag anser det mer nödvändigt att strida mot kharijiterna än mot turkarna.” (Musnad 3/33, 56) När imām Ḥusayn beslöt att lämna Medina och bege sig till Kūfah rådde Abū Saʿīd, liksom många andra följeslagare, honom att avstå från detta beslut. (Al-Suyūṭī, Tārīkh al-khulafāʾ)

När Umm Salamah dog år 59 efter hijrah deltog Abū Saʿīd i hennes begravningsbön. (Ansāb al-ašrāf 1/432) År 61 gjorde invånarna i Hijāz uppror mot Yazīd och svor trohetsed till ʿAbdullāh ibn al-Zubayr ibn al-ʿAwwām, Guds Sändebuds kusins son. Abū Saʿīd var en av dem som svor denna ed.

År 63 vägrade invånarna i Medina, hijrahens stad, att lyda Yazīd. De svor trohetsed till ʿAbdullāh, son till Ḥanẓalah, som kallades änglarnas tvättade, och utsåg honom till sin amīr. Yazīds armé angrep Medina och besegrade dess invånare. ʿAbdullāh stred tappert mot Yazīds trupper och dog som martyr. Den segerrika armén skapade därefter ett fruktansvärt kaos i Medina genom mord, plundring, våldtäkt och förstörelse. De följeslagare som fortfarande levde blev djupt bedrövade när de såg den vanära och kränkning som drabbade Guds Sändebuds heliga och hedrade stad Medina.

Abū Saʿīd kunde inte uthärda denna syn och gömde sig i en grotta på ett berg. Men även dit kom en soldat för att söka honom och höjde sitt svärd för att döda honom. Till en början höjde Abū Saʿīd sitt svärd för att skrämma honom. När soldaten ändå kom närmare lade han sitt svärd på marken och läste vers 28 ur Sūrat al-Māʾidah: ”Om du räcker ut din hand mot mig för att döda mig, kommer jag inte att räcka ut min hand mot dig för att döda dig. Jag fruktar nämligen Gud, världarnas Herre.” Soldaten stannade. Han frågade: ”Vid Gud, säg mig, vem är du?” Han svarade: ”Jag är Abū Saʿīd al-Khudārī.” Soldaten frågade: ”Är du Guds Sändebuds följeslagare?” Han svarade: ”Ja.” Soldaten lämnade då grottan. (Al-Iṣābah 3/55)

Abū Saʿīd återvände från grottan till sitt hem. Han förhördes på olika sätt och blev fängslad. Till slut tvingades han under stark press att svära Yazīd trohetsed.

När ʿAbdullāh ibn ʿUmar fick veta detta gick han till honom och sade: ”Jag har hört att du har svurit trohetsed, eller lovat lydnad, till två amīrer?” Han svarade: ”Ja. Först svor jag ʿAbdullāh ibn al-Zubayr trohetsed, och efter att ha blivit fängslad svor jag Yazīd trohetsed.” Ibn ʿUmar sade: ”Det var just detta jag fruktade.” Abū Saʿīd sade: ”Men vad kunde jag göra? Jag hörde Guds Sändebud säga att varje morgon och kväll i människans liv bör tillbringas under någon amīrs ledning.” När Ibn ʿUmar hörde detta sade han: ”Vad det än må vara, tycker jag inte om att svära trohetsed till två amīrer.” (Musnad 3/29–30)

Enligt de flesta berättelser levde han i 74 år efter hijrah. Men al-ʿAllāmah al-Dhahabī skriver att han dog vid 86 års ålder, och detta är den riktiga uppgiften. (Se Tadhkirat al-ḥuffāẓ 1/37; Tahdhīb al-asmāʾ wa-l-lughāt 2/237; al-Aʿlām 3/138; Shajarat al-dhahab 1/81; Usud al-ghābah 5/211)

Abū Saʿīd hade två hustrur. Den ena hette Zaynab bint Kaʿb ibn ʿAjrah. Några har sagt att hon var en kvinnlig följeslagare. Den andra var känd som Umm ʿAbdullāh bint ʿAbdullāh. Hans barn hette ʿAbd al-Raḥmān, Ḥamzah och Saʿīd.

Abū Saʿīd var en av medlemmarna i Ahl al-Ṣuffah. Han var sin tids främsta rättslärde. Han lärde sig Koranrecitation hos någon koranrecitatör. Under hans studietid fanns flera undervisningskretsar för ansarerna, där deras lärda undervisade. Abū Saʿīds studenttid inföll under islams första period. På den tiden kunde människor knappt få tag i kläder som täckte kroppen ordentligt. I undervisningskretsarna brukade den ene sitta tyst och gömd bakom den andre.

En dag kom den ädle Guds Sändebud till en sådan undervisningskrets. När recitatören såg honom tystnade recitationen. Sändebudet bad alla att sätta sig i en cirkel och satte sig själv tillsammans med dem. Av alla som var närvarande i kretsen den dagen kände Guds Sändebud endast igen Abū Saʿīd. (Musnad 3/63; Ḥayāt al-ṣaḥābah 3/204)

Han fick sin kunskap om hadith och rättslära direkt från Guds Sändebud och andra följeslagare. Han hörde hadither från de fyra kaliferna och från Zayd ibn Thābit. Han hade ett stort antal hadither i minnet. Det totala antalet hadither som han återberättade var 1 170. Han var en framstående hadithbevarare och hörde till dem som återberättat många hadither. Av hans hadither är 43 – enligt en annan uppgift 46 – muttafaq ʿalayh, det vill säga återberättade gemensamt av al-Bukhārī och Muslim. Al-Bukhārī återberättade ensam 16 och Muslim ensam 52 av dem.

Några av de berömda följeslagare och efterföljare som hörde hadither från honom och återberättade dem är: Zayd ibn Thābit, ʿAbdullāh ibn ʿAbbās, Anas ibn Mālik, Ibn ʿUmar, Ibn al-Zubayr, Jābir, Abū Qatādah, Ibn ʿAmr, Maḥmūd ibn Labīd, Abū al-Ṭufayl, Abū Umāmah ibn Sahl, Saʿīd ibn al-Musayyib, Ṭāriq ibn Šihāb, ʿAṭāʾ, Mujāhid, Abū ʿUthmān al-Nahdī, ʿUbayd ibn ʿUmayr, ʿIyāḍ ibn Abī Sarāḥ, Busr ibn Saʿīd, Abū Nudbah, Ibn Sīrīn och andra. (Se al-Iṣābah 2/35; Tadhkirat al-ḥuffāẓ 1/44; Tahdhīb al-asmāʾ wa-l-lughāt 2/237; al-Aʿlām 3/138)

Hans undervisningskrets var alltid full av studenter. Den som ville ställa en fråga fick ofta vänta länge innan han fick möjlighet. (Musnad 3/35) Även utanför undervisningstiden kunde människor när som helst fråga honom om olika rättsliga frågor, och han svarade dem.

En gång sade Ibn ʿAbbās till sin son ʿAlī och sin slav ʿIkrimah: ”Gå och lyssna på hadither hos Abū Saʿīd.” När de kom fram var Abū Saʿīd i en trädgård. Han satte sig med dem och berättade hadither för dem. (Musnad 3/90–91)

När han återberättade en hadith brukade han också beskriva under vilka omständigheter han hade hört den. ʿAbdullāh ibn ʿUmar hörde en gång en hadith från en man. Denne hade återberättat hadithen från Abū Saʿīd. Ibn ʿUmar gick tillsammans med mannen till Abū Saʿīd och frågade: ”Har denne man hört denna hadith från dig? Och hörde du den från Guds Sändebuds egen mun?” Han svarade: ”Mina båda ögon såg det och mina båda öron hörde det.” (Musnad 3/4)

En gång tyckte en student vid namn Quzayʿah mycket om en hadith. Han frågade: ”Hörde du denna hadith från Guds Sändebuds egen mun?” Frågan gjorde honom något förargad. Han sade: ”Menar du att jag återberättar den utan att ha hört den? Jo, jag hörde den.” (Musnad 3/91)

När han inte var helt säker på de ord som han hade hört från Guds Sändebuds egen mun var han mycket försiktig med att återberätta sådana hadither. En gång återberättade han en hadith utan att nämna Guds Sändebuds namn. En man frågade: ”Är denna hadith återberättad från Guds Sändebud?” Han svarade: ”Det vet jag också.”

Abū Saʿīd välkomnade sina studenter innerligt i enlighet med den ädle Guds Sändebuds råd. Imām al-Tirmidhī återberättar från Abū Hārūn. Han sade: ”När vi brukade komma till Abū Saʿīd sade han: ’Välkomna, i enlighet med Guds Sändebuds råd.’ Profeten sade: ’Människor kommer att följa er. Några människor kommer från olika platser till er för att få djup kunskap om religionen. När de kommer till er ska ni ge dem goda råd.’ I en annan berättelse står det: ’Undervisa dem och säg: Marḥaban, marḥaban, kom närmare.’” (Ḥayāt al-ṣaḥābah 3/202; Kanz al-ʿummāl 5/243)

Abū Saʿīd återberättar också: ”Guds Sändebud befallde oss att ge dem – studenterna – plats i våra sammankomster och att lära dem hadith.” Han sade: ”Ni är ju våra efterföljande representanter och våra efterföljande hadithlärda.” Han sade också till sina studenter: ”Om du inte förstår något ska du fråga om det om och om igen tills du förstår. Att du lämnar min sammankomst efter att ha förstått är kärare för mig än att du lämnar den utan att ha förstått.” (Ḥayāt al-ṣaḥābah 3/203; Kanz al-ʿummāl 5/243)

Han skrev inte ned hadither åt sina studenter. Al-Ṭabarānī återberättar från Abū Naḍrah. Han sade: ”Jag bad Abū Saʿīd: ’Skriv ned hadither åt oss.’ Han svarade: ’Vi kommer aldrig att skriva ned dem och aldrig göra haditherna till Koranen. Ta i stället emot dem från oss på samma sätt som vi tog emot dem från Guds Sändebud.’” (Ḥayāt al-ṣaḥābah 3/217)

Ḥanẓalah ibn Abī Sufyān al-Jumaḥī återberättade från sina lärare. De sade: ”Ingen förstår Guds Sändebuds händelser bättre än Abū Saʿīd al-Khudārī.” (Tahdhīb al-asmāʾ wa-l-lughāt 2/237)

Han var mycket sanningsenlig. Han brukade säga: ”Jag hörde Guds Sändebud starkt uppmana till sanningsenlighet. Om jag ändå inte hade hört det!” (Musnad 3/5) En gång när hadithen om sanningsenlighet kom på tal började han gråta. Sedan sade han: ”Jag har verkligen hört hadithen, men ingen handlar alls efter den.” (Musnad 3/61, 71)

Under amīr Muʿāwiyahs regering började många innovationer spridas. Abū Saʿīd färdades en lång sträcka till Muʿāwiyah och underrättade honom om innovationerna, en efter en. (Musnad 3/84) En gång talade han med amīr Muʿāwiyah om ansarerna. Han sade: ”Guds Sändebud befallde oss att ha tålamod med det som drabbar oss.” Muʿāwiyah sade då: ”Då ska ni vara tålmodiga.” (Musnad 3/89)

En gång satt han i den umayyadiske kalifen Marwāns hov och återberättade för honom Guds Sändebuds hadith om följeslagarnas förtjänster och ställning. Marwān ville inte tro på det. Zayd ibn Thābit och Rāfiʿ ibn Khadīj var också närvarande vid mötet. Abū Saʿīd åberopade först dessa två som vittnen. Sedan sade han: ”Varför skulle de säga det? Den ene fruktar att avlägsnas från ansvaret för allmosorna, och den andre fruktar att förlora ledarskapet över sin stam genom en enda vink från dig.” När Marwān hörde dessa tydliga ord försökte han slå honom med sin piska. Då bekräftade de båda männen sanningen i hans ord. (Musnad 3/23)

På samma sätt lät Marwān en gång, på en ʿīd-dag, bära ut predikstolen och höll predikan före bönen. En man reste sig och protesterade: ”Båda dessa handlingar är innovationer som strider mot sunnan.” Marwān sade: ”Det tidigare bruket har övergetts.” Abū Saʿīd var närvarande och sade: ”Vad det än må vara har mannen fullgjort sin plikt. Jag hörde Guds Sändebud säga: ’Om någon av er ser en ond handling ska han hindra den med sin hand. Om han inte kan det ska han fördöma den med sin tunga, och om han inte heller kan det ska han åtminstone avsky den i sitt hjärta.’” (Musnad 3/10)

Hans iver att anbefalla det goda var så stark att Marwān en gång satt tillsammans med Abū Hurayrah. Då bars ett lik förbi dem, och Abū Saʿīd gick också med liket. Marwān reste sig inte när han såg det. Abū Saʿīd sade till honom: ”Amīr, res dig för begravningen, eftersom Guds Sändebud brukade resa sig.” När Marwān hörde detta reste han sig. (Musnad 3/47, 97) Enligt Ibn Saʿd tillhörde begravningen de troendes moder, Ḥafṣah. (Ansāb al-ašrāf 1/428)

När Muṣʿab ibn ʿUmayr var guvernör i Medina frågade han en gång på ʿĪd al-Fiṭr: ”Hur brukade Guds Sändebud göra beträffande bönen och predikan?” Abū Saʿīd svarade: ”Guds Sändebud ledde bönen före predikan.” Muṣʿab handlade enligt hans ord. (Musnad 3/4)

En gång ville Šahr ibn Ḥawšab besöka berget Ṭūr och kom för att träffa Abū Saʿīd. Abū Saʿīd sade till honom: ”Det har förbjudits att resa till någon helig plats förutom till tre moskéer.” Ibn Abī Saʿṣaʿ tyckte mycket om vildmarken. Abū Saʿīd sade till honom: ”Ropa böneutropet där så högt att lovprisningens och takbīrens ljud genljuder genom hela vildmarken.” (Musnad 3/95; 4/93)

Hans syster brukade fasta fortlöpande utan att äta eller dricka något däremellan. Guds Sändebud förbjöd sådan fasta, och Abū Saʿīd försökte alltid hindra henne från detta.

Han följde Guds Sändebuds sunna fullständigt. Abū Hurayrah brukade leda bönen i en moské. En gång blev han sjuk eller kunde av någon annan anledning inte komma, och Abū Saʿīd ledde bönen i hans ställe. Människorna hade vissa invändningar mot hans sätt att be. Han ställde sig nära predikstolen och förklarade: ”Jag ledde bönen på exakt det sätt som jag såg Guds Sändebud be. Om ni nu har en annan uppfattning än jag, bekymrar det mig inte.”

Han var tålmodig. En gång hade han ont i foten och låg med den ena foten över den andra. Hans bror kom och slog plötsligt till den smärtande foten med handen, varpå smärtan ökade. Abū Saʿīd sade mycket milt: ”Gjorde du mig illa? Du visste ju att jag hade ont i foten.” Brodern svarade: ”Ja, det visste jag. Men Guds Sändebud förbjöd att ligga på detta sätt.”

Enkelhet var ett av hans främsta karaktärsdrag. En gång kallades han till en begravningsbön. Han kom något sent, sist av alla. Människorna satt och väntade på honom. När de såg honom reste de sig och gjorde plats åt honom. Han sade: ”Detta är inte rätt. Man bör sätta sig på en ledig plats.” Sedan satte han sig på en ledig plats.

Han hade en student vid namn Abū Salamah, som var en tābiʿī. De hade ett utmärkt vänskapsförhållande. En gång ropade Abū Salamah på honom. Han svepte en mantel om sig och kom ut. Abū Salamah sade: ”Följ med mig en stund till trädgården. Jag har något att tala med dig om.” Han gick tillsammans med Abū Salamah.

Han tog hand om föräldralösa barn. Layth och Sulaymān ibn ʿAmr var hans fosterbarn. Han brukade gå omkring med en käpp i handen. Han tyckte om lätta och smala käppar och brukade räta ut palmgrenar och göra käppar av dem. Även i detta följde han Guds Sändebud. (Musnad 3/65)

Anas sade: ”Tjugo unga män ur ansarerna stod ständigt till Guds Sändebuds tjänst. När han behövde något skickade han någon av dem. ʿAbd al-Raḥmān ibn ʿAwf sade: ’Fyra eller fem följeslagare lämnade aldrig dörren till Guds Sändebuds hus.’” Abū Saʿīd sade: ”Vi vistades hos Guds Sändebud i tur och ordning.” (Ḥayāt al-ṣaḥābah 2/687)

En gång blev han bjuden till en bröllopsfest. När han kom såg han att många olika maträtter hade tillagats. Han sade till husets folk: ”Vet ni inte att Guds Sändebud den dag då han åt lunch brukade fasta på kvällen, och den dag då han åt frukost inte åt lunch?” (Ḥayāt al-ṣaḥābah 2/308)

I slaget vid Ṣiffīn gick ʿAbdullāh ibn ʿAmr ibn al-ʿĀṣ ut på slagfältet tillsammans med sin far ʿAmr ibn al-ʿĀṣ mot ʿAlī. På grund av detta slutade Ḥasan ibn ʿAlī att tala med honom under en lång tid. När Abū Saʿīd fick veta detta gick han tillsammans med ʿAbdullāh till Ḥasan och undanröjde oenigheten mellan de två samt återupprättade vänskap och samförstånd mellan dem. (Ḥayāt al-ṣaḥābah 2/434)

Muʿadh ibn Jabal (ra)

Han hette Muʿadh, kallades Abu ʿAbdir-Rahman och hade hedersnamnen ”de rättslärdas imam”, ”de lärdas skatt” och ”hjärtats rabbani”. Han var en ättling till grenen ʿUday ibn Saʿd inom Medinas Khazraj-stam. Många har uppgett att han tillhörde grenen Salama ibn Saʿd. Muhammad ibn Ishaq sade att han i själva verket tillhörde stammen Banu Qudaʿa och att ʿUday ibn Saʿd var namnet på stammen. Stammens medlemmar gjorde anspråk på honom som en av sina egna. (Ansab al-Ashraf 1/247, al-Isaba 4/427, Sira ibn Hisham 1/464, Usud al-Ghaba 4/376) Han föddes i Yasrib (Medina) år 603, tjugo år före hijra. (al-Aʿlam 8/166)

Hans stamfader Saʿd ibn ʿAli hade två söner. De hette Salama och ʿUday. Salamas efterkommande kallades Banu Salama. Bland dem föddes berömda sahaba såsom Abu Qatada, Jabir ibn ʿAbdillah, Kaʿb ibn Malik och ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn Haram. Utöver dessa fanns många andra framstående personer med anknytning till denna släkt. Men när Guds Sändebud, må Guds frid och välsignelser vara över honom, utvandrade till Medina var endast en person, Muʿadh, fortfarande i livet bland ʿUdays efterkommande. När han dog under år 18 eller 19 efter hijra upphörde denna släktlinje för alltid.

Imam as-Samʿani nämner i verket Kitab al-Ansab Husayn ibn Muhammad ibn Tahir som en medlem av ʿUdays släkt. Den uppgiften är dock inte riktig. Tillförlitliga berättelser visar att två personer ur denna familj levde under islams första tid. Den ene var Muʿadh ibn Jabal och den andre var hans son ʿAbdur-Rahman. Båda dog efter att ha drabbats av epidemin i ʿAmwas i شام. (Usud al-Ghaba 4/376)

Banu ʿUdays bostäder låg nära deras kusinstam Banu Salama, i närheten av Masjid al-Qiblatayn. Det var också här som Muʿadhs hus låg.

Muʿadhs far var Jabal ibn ʿAmr och hans mor Hinda bint Sahl al-Juhaniyya. Den framstående deltagaren i slaget vid Badr, ʿAbdullah ibn al-Jadd, var hans halvbror på moderns sida. (Tabaqat 3/571, 583) Muʿadhs son hette ʿAbdur-Rahman. Därför kallades han Abu ʿAbdir-Rahman. (Tabaqat 3/583)

När Muʿadh antog islam under profetskapets tolfte år, genom Musʿab ibn ʿUmayr, som Guds Sändebud hade sänt från Mecka till Medina som islams förkunnare, var han arton år gammal. (Usud al-Ghaba 4/376) Under den följande pilgrimsfärdssäsongen begav sig Musʿab ibn ʿUmayr till Mecka. En grupp nyblivna muslimska medinaner och avgudadyrkare följde också med honom för pilgrimsfärden. Muʿadh var en av medlemmarna i denna karavan. I Mecka, vid al-ʿAqaba, fick de i hemlighet träffa Guds Sändebud och svor trohetseden till honom. Detta var den tredje, eller sista, trohetseden vid al-ʿAqaba. När gruppen återvände från Mecka spreds islams kallelse från hus till hus i Medina.

När den unge Muʿadh återvände från Mecka var hans hjärta fyllt av trosglädje. Han kunde inte längre uthärda att någon hade en avgud i sitt hus. Efter återkomsten till Medina beslöt han och några andra unga män att de, öppet eller i hemlighet, på vilket sätt som helst skulle befria Medina från avgudar. Som ett resultat av deras rörelse övergav ʿAmr ibn al-Jamuh avgudadyrkan och antog islam.

ʿAmr ibn al-Jamuh var en mycket respekterad ledare för Banu Salama i Medina. Liksom andra ledare hade han en mycket kär träavgud. Den hette Manat. ʿAmr hyste en överdriven vördnad och kärlek till denna avgud. Han brukade omsorgsfullt parfymera den och alltid täcka den med ett sidenskap.

En natt tog de unga männen som hade återvänt från Mecka i hemlighet avguden och kastade den i Banu Salamas avfallsgrop. Ibn Ishaq nämner tre av dessa ivriga unga män: Muʿadh ibn Jabal, ʿAbdullah ibn Unays och Salama ibn Ghanama. (Sira ibn Hisham 1/699)

När ʿAmr ibn al-Jamuh vaknade på morgonen och inte fann avguden på sin plats började han leta efter den. Till slut fann han den liggande med ansiktet nedåt i en hög av avfall. Med sorgsen röst sade han: ”Må ni gå under! Vem behandlade vår gud på detta sätt i natt?” Han lyfte upp avguden, tvättade bort smutsen, rengjorde den, parfymerade den och ställde tillbaka den på sin plats. Sedan sade han till den: ”Manat, om jag bara visste vem som gjorde så här mot dig!”

Nästa natt upprepades samma sak. På morgonen letade ʿAmr och fann avguden i en annan grop. Han tvättade den och ställde tillbaka den som tidigare. Följande natt hände samma sak. Även då tog han upp den och placerade den åter på samma plats. Men denna dag hängde han ett svärd på avgudens axel och sade:

”Vid Gud! Jag vet inte vem eller vilka som gör så här mot dig. Men du har sett dem. Manat, om du har någon makt, försvara dig mot dem. Här får du ett svärd.”

Natten kom och de unga männen återvände. De tog svärdet från avgudens axel och band fast det vid en död hund. Sedan kastade de hunden tillsammans med avguden i en smutsig grop och gick därifrån. När ʿAmr på morgonen gav sig ut för att leta efter avguden och såg i vilket tillstånd den befann sig, reciterade han en dikt riktad till den. Den första raden löd:

”Vid Gud! Om du verkligen vore en gud skulle inte du och en hund ha legat tillsammans i en grop på detta sätt.” (Sira ibn Hisham 1/453–454)

På detta sätt blev ʿAmr ibn al-Jamuh avskyende inför avgudadyrkan och tog sin tillflykt under islams svalkande skugga. (Se Suwar min Hayat as-Sahaba 7/122–126, Hayat as-Sahaba 1/230, Sira ibn Hisham 1/452, 453, 699)

Kort efter att Muʿadh hade antagit islam utvandrade Guds ädle Sändebud till Medina. Därefter deltog Muʿadh i alla slag tillsammans med Guds Sändebud, däribland Uhud och al-Khandaq. (Tabaqat 3/584, al-Aʿlam 8/166)

Under Guds Sändebuds livstid lärde sig Muʿadh hela Koranen utantill. Han var en av de sex personer som under Sändebudets livstid samlade och bevarade Koranen. (al-Aʿlam 8/166)

När en moské byggdes i Banu Salamas kvarter under Guds Sändebuds livstid utsågs Muʿadh till dess imam. En dag reciterade han sura al-Baqara under kvällsbönen. Bland dem som bad bakom honom fanns en utarbetad lantarbetare. Innan Muʿadh hade avslutat bönen lämnade mannen den. När Muʿadh efter bönen fick höra vad som hade hänt sade han: ”Han är en hycklare.” Mannen klagade då över Muʿadh hos Guds Sändebud. Sändebudet kallade på Muʿadh och sade: ”Muʿadh, vill du utsätta människorna för prövning?” Sedan sade han: ”Recitera kortare suror, för bakom dig finns gamla, svaga och upptagna människor. Du bör ta hänsyn till dem alla.” (Bukhari 1/98)

Under år 9 efter hijra hade Guds ädle Sändebud just återvänt till Medina efter Tabukexpeditionen. Då kom en budbärare från härskaren över Himyar-stammen i Jemen till Medina under ramadan och berättade att Jemens invånare hade antagit islam. När Sändebudet fick höra detta utsåg han Muʿadh ibn Jabal till deras guvernör.

Innan han utsågs till guvernör hade Muʿadhs alla tillgångar sålts på grund av skulder. Jabir ibn ʿAbdillah sade: ”När det gäller utseende, karaktär och givmildhet var Muʿadh en av de bästa människorna. På grund av sin stora frikostighet blev han djupt skuldsatt. När fordringsägarna började kräva betalning höll han sig gömd i sitt hus några dagar. De bad Guds Sändebud att hjälpa dem att få tillbaka sina fordringar. Sändebudet kallade på Muʿadh och fordringsägarna kom. De sade: ’Guds Sändebud, hjälp oss att få det som Muʿadh är skyldig oss.’ När Sändebudet såg Muʿadhs svåra situation sade han till fordringsägarna: ’Må Gud visa barmhärtighet mot den som efterskänker sin fordran.’ Efter dessa ord efterskänkte några av dem sina krav, men många vägrade. Då sade Sändebudet: ’Muʿadh, ha tålamod.’ Sedan delade han Muʿadhs alla tillgångar mellan fordringsägarna. Ändå blev inte alla skulder betalda. Då sade han till dem: ’Ni kommer inte att få något utöver detta. Ta det som finns.’”

Muʿadh återvände tomhänt från Guds Sändebuds församling till Banu Salama. Där sade en man: ”Abu ʿAbdir-Rahman, varför bad du inte Guds Sändebud om hjälp? Nu har du blivit fullständigt utfattig.” Muʿadh svarade: ”Att be om något är inte min vana.” Guds Sändebud hade Muʿadh i åtanke. Nästa dag kallade han på honom och meddelade att han hade utsett honom till guvernör i Jemen. Han sade: ”Det är att hoppas att Gud kommer att ersätta din förlust och ordna så att dina skulder betalas.” (Usud al-Ghaba 4/377, Tadhkirat al-Huffaz 1/21, Tabaqat 3/584)

Även om Guds Sändebud hade full tillit till Muʿadhs lämplighet som guvernör ansåg han att han borde prövas innan han skickades till Jemen. Han kallade på Muʿadh och frågade:

”Nå, hur kommer du att döma?”
”Med Koranen.”
”Och om du möter en fråga vars lösning du inte finner i Koranen?”
”Då dömer jag enligt Guds Sändebuds sunnah.”
”Och om du möter en fråga vars lösning du inte finner vare sig i Koranen eller sunnah?”
”Då kommer jag själv att göra ijtihad och döma.”

Muʿadh klarade provet. Guds Sändebud blev nöjd med hans svar och sade: ”All lovprisning tillkommer Gud, som har gett Sändebudets sändebud förmågan att göra det som Hans Sändebud tycker om.” (al-Istiʿab; marginalanteckningar till al-Isaba 4/458, Tabaqat 2/147–148)

Efter att Muʿadh hade prövats skrev Guds Sändebud ett brev till Jemens invånare. I det framgår Muʿadhs ställning och rang tydligt. (al-Aʿlam 8/166) Han skrev: ”Jag har sänt den bäste av mina närmaste till er.” Han skrev också: ”Behandla Muʿadh och de andra väl. Överlämna allmosan och jizyan till honom. Jag utser Muʿadh ibn Jabal till guvernör över alla som bor i Jemen. Håll honom nöjd och låt det inte ske att han blir missnöjd med er.”

När alla förberedelser inför resan var färdiga gick Muʿadh till Guds Sändebud. Där fanns också andra människor. Sändebudet följde honom en bit och tog sedan farväl. Muʿadh red på en kamel medan Guds Sändebud gick till fots bredvid honom. De samtalade en stund. Sändebudet sade: ”Muʿadh, du har ett stort ansvar. Om någon ger dig en gåva ska du ta emot den. Jag tillåter dig att ta emot den.” Strax före avskedet sade han: ”Kanske kommer du inte att träffa mig igen. När du återvänder till Medina kommer du i stället att besöka min grav och min moské.” Muʿadh bröt genast ut i gråt. Guds Sändebud sade: ”Gråt inte. Gråt är en satanisk handling. Gå; må Gud skydda dig från alla slags olyckor.” Därefter lämnade Sändebudet Muʿadh. Med ett hjärta tungt av sorg såg Muʿadh mot Medina och sade: ”De gudfruktiga är de människor som står mig närmast, vem de än är och var de än befinner sig.” (Hayat as-Sahaba 2/336)

Muʿadh stannade endast två år i Jemen. Under år 9 efter hijra reste han dit som guvernör, och under år 11 återvände han frivilligt till Medina efter att ha lämnat allt bakom sig.

Några dagar efter att Muʿadh hade rest till Jemen avled Guds Sändebud och Abu Bakr blev kalif. Han skickade ʿUmar till Mecka som ledare för pilgrimsfärden. Muʿadh kom samtidigt direkt från Jemen till Mecka med hela sitt följe för att utföra pilgrimsfärden. De två männen möttes i Mina, hälsade på varandra och omfamnade varandra. När ʿUmar såg att Muʿadh hade många tjänare och ett stort följe frågade han:

”Abu ʿAbdir-Rahman, vad är allt detta?”
”Det är mitt. Jag har förvärvat det.”
”Hur förvärvade du det?”
”Människor har gett det till mig som gåvor.”
”Du ska berätta detta för Abu Bakr och överlämna allt till honom. Om han ger dig något får du ta emot det.”
”Jag tänker inte följa ditt råd. Människor har gett mig detta; ska jag då överlämna allt till Abu Bakr?”

När ʿUmar återvände till Medina rådde han kalifen att ge Muʿadh så mycket pengar som behövdes för hans uppehälle och lägga resten i statskassan. Abu Bakr svarade: ”Det var Guds Sändebud själv som utsåg honom till guvernör. Om han själv vill lämna över det och tar det till mig, tar jag emot det. Annars tar jag inte emot ens en enda penning.” När ʿUmar hade hört kalifens svar gick han åter till Muʿadh och uppmanade honom att överlämna egendomen. Då sade Muʿadh: ”Guds Sändebud skickade mig till Jemen endast för att jag där skulle kunna ersätta mina förluster. Jag tänker inte ge bort något.” ʿUmar reste sig tyst och gick, men höll fast vid sin ståndpunkt.

Muʿadh avvisade först ʿUmar, men till slut höll han med honom genom en osynlig hjälp. Muʿadh gick och lade sig. På morgonen gick han direkt till ʿUmar och sade: ”Jag har inget annat val än att följa ditt råd. I natt såg jag i en dröm att jag drogs mot helvetet medan du höll fast mig.” En annan berättelse säger att Muʿadh höll på att drunkna och att ʿUmar räddade honom. Därefter kom Muʿadh med alla tjänare till kalifen Abu Bakr. Efter att ha berättat hela händelsen sade han: ”Jag har tagit med mig allt jag äger.” Abu Bakr sade: ”Jag tar inte emot något från dig; jag skänker allt tillbaka till dig. Jag hörde nämligen Guds Sändebud säga: ’Det är att hoppas att Gud kommer att ersätta din förlust.’” En annan berättelse säger att Abu Bakr tog en del av hans egendom, betalade hans återstående skulder och skänkte honom resten. Då sade ʿUmar till Muʿadh: ”Behåll nu allt hos dig. Nu har du fått tillstånd.”

Muʿadh återvände hem tillsammans med tjänarna. Han bad tillsammans med dem i församling. Efter avslutad bön frågade han dem: ”För vem bad ni?” De svarade: ”För Gud.” Muʿadh sade: ”Då är ni fria; ni tillhör Honom.” (Tabaqat 3/586–588, Hayat as-Sahaba 1/152–154)

Hanzala ibn Abi Amir (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Hanzala, och hans laqab, det vill säga hederstitlar, var ”Ghasil al-mala’ika” och Taqi. Han tillhörde grenen Amr ibn Awf av Medinas Aws-stam. Hans far hette Abu Amir Amr, enligt en annan uppgift Abd Amr, och moderns namn är inte känt. Det är dock känt att hon var syster till Khazraj-ledaren och hycklaren Abdullah ibn Ubayy. Det finns inte mycket information om Hanzalas födelse och ungdom.
Hanzalas far Abu Amir var en respekterad och inflytelserik man i Aws-stammen. Som troende på hanif-religionen i det förislamiska Arabien trodde han på profetskap, budskapet, uppståndelsens dag och liknande. Denna religiösa övertygelse förde honom mot ”ruhbaniyya” (asketism), och han övergav allt världsligt ledarskap för att uppnå religiöst ledarskap. Vid en tid i sitt liv klädde han sig i ockrafärgade kläder och drog sig tillbaka i avskildhet. Därför blev han känd som ”rahim” (asket). (Al-Isaba 1/361)
Under tiden mottog den ädle Guds Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, uppenbarelsen och utvandrade från Mekka till Medina, där han lade grunden för det islamiska kalifatet. Därigenom försvagades ledarskapet för både Abu Amir och Abdullah ibn Ubayy. Abdullah ibn Ubayy antog en hycklande (dubbelsidig) politik och fortsatte att bo i Medina. Abu Amir kunde däremot inte visa lika mycket tålamod. Han lämnade Medina och begav sig till Mekka, där han bosatte sig. I slaget vid Uhud anslöt han sig till Qurayshs armé och kom för att angripa Medina. Därför kallade Guds ädle Sändebud honom ”fasiq” (ogudaktig).
Efter slaget återvände han till Mekka och fortsatte att bo där. När Mekka erövrades av muslimerna under det åttonde hijriåret blev Allahs jord åter trång för honom. Han lämnade Mekka och nådde den romerske kejsaren Herakleios hov, där han dog under det tionde hijriåret.
Detta var alltså höjdpunkten av Abu Amirs otro och förnekelse. På den andra sidan är höjdpunkten av hans son Hanzalas starka tro också anmärkningsvärd. Efter att ha antagit islam bad han: ”O Guds Sändebud! Om du befallde mig skulle jag döda min far Abu Amir.” Men Sändebudet godkände inte denna begäran. Abdullah, son till hycklarnas ledare Abdullah ibn Ubayy, hade också framfört en liknande begäran beträffande sin far, och Sändebudet hindrade även honom på samma sätt.
Hanzala deltog inte i slaget vid Badr. Orsaken är inte känd. Han deltog däremot i slaget vid Uhud. Detta var det första och sista slaget i hans islamiska liv.
Han låg hemma efter att ha varit med sin hustru. Då hörde han en utropares röst: ”Man måste genast ge sig ut till jihad.” När han hörde kallelsen till jihad glömde han att göra reningsbadet, ghusl. I detta orena tillstånd begav han sig till Uhuds slätt med ett oskidet svärd i handen. Striden började. Han gick in i en envig med Quraysh-ledaren Abu Sufyan ibn Harb. Just när han skulle övermanna honom och hugga honom med svärdet såg Shaddad ibn al-Aswad al-Laythi detta på nära håll. Han kastade sig snabbt över Hanzala och högg med ett enda svärdshugg av hans huvud från kroppen. Vi tillhör Allah och till Honom återvänder vi. Många har sagt att Abu Sufyan och Shaddad tillsammans dödade honom. Författaren till verket Rawd al-Unf nämner dock Nafi ibn Abi Nuaym, mawla till Jawna ibn Shauyb, som Hanzalas dråpare. (Sirat Ibn Hisham 2/75, 123)
I slaget vid Badr hade Abu Sufyans son Hanzala dödats av den muslimska armén. Därför sade han efter att denne Hanzala hade dödats vid Uhud: ”Hanzala i stället för Hanzala.”
Hanzala, må Allah vara nöjd med honom, blev martyr i ett orent tillstånd. Efter hans martyrskap tvättade änglarna honom. När Guds ädle Sändebud såg detta sade han till följeslagarna: ”Fråga hans hustru vad saken beror på.” Hisham ibn Urwa har berättat att Sändebudet frågade Hanzalas hustru: ”Vad hade hänt Hanzala?” Hustrun svarade: ”Hanzala var oren. Jag hade bara tvättat en del av hans huvud när han hörde kallelsen till jihad. Han gick ut i det tillståndet utan att avsluta badet och blev martyr.” När Sändebudet hörde detta sade han: ”Det är därför jag såg änglarna tvätta honom.” (Al-Istiyab, al-Isabas kommentar 1/281; Hayat al-Sahaba 3/544) Därifrån fick han hederstiteln ”Ghasil al-mala’ika” (den som tvättades av änglarna).
När Hanzala dog efterlämnade han en son vid namn Abdullah. Denne Abdullah föddes efter att Guds ädle Sändebud hade anlänt till Medina, och vid Sändebudets bortgång var han endast sju eller åtta år gammal. I vuxen ålder visade han sig vara en värdig efterträdare till sin far. Som protest mot den umayyadiske härskaren Yazid ibn Muawiyas skamliga handlingar förkastade han den trohetsed som hade avlagts till Yazid och svor trohet till Abdullah ibn al-Zubayr, må Allah vara nöjd med honom. Yazids armé angrep Medina. Abdullah hindrade själv, med stort mod och tillsammans med Medinas invånare, angriparna som deras befälhavare. Många medinabor blev martyrer. Den ene efter den andre stupade Abdullahs åtta söner i strid mot Yazids armé. Abdullah bevittnade denna hjärtskärande syn med egna ögon. Till slut ryckte han själv fram. Klädd i de blodstänkta kläderna som hans far hade burit när han blev martyr vid Uhud kastade han sig över fienden och blev martyr. Detta inträffade under månaden Dhu al-Hijja år 63 efter hijra.
Hanzalas far var ”fasiq”. Men sonen till denne ”fasiq”, Hanzala, fick hederstiteln ”Taqi” (gudfruktig). Detta visar hur högtstående hans karaktär var. Ibn Asakir har berättat att när kalifen Umar fastställde understöden för folket bestämde han två tusen dirham åt Hanzalas son Abdullah. Talha tog sin brorson i handen och förde honom till kalifen. Kalifen fastställde ett något lägre belopp åt honom. Talha sade: ”De troendes befälhavare! Gav du denne ansar mindre än min brorson?” Kalifen svarade: ”Ja. För jag såg vid Uhud hur hans far Hanzala försvann under svärden, så som en kamel försvinner.” (Hayat al-Sahaba 2/218)
En gång talade Ansars två stammar, Aws och Khazraj, om sin ära och heder. De nämnde namnen på de främsta sönerna i sina respektive stammar. Aws-stammen nämnde först det välsignade namnet Hanzala ibn Abi Amir. Det har berättats från Anas, må Allah vara nöjd med honom, att Aws-stammens folk en gång stolt sade: ”Vi har Hanzala, som änglarna tvättade; Asim ibn Thabit, vars kropp Allah skyddade från avgudadyrkarna genom bin och getingar; Khuzayma ibn Thabit, vars ensamma vittnesmål motsvarade två personers vittnesmål; och Saad ibn Ubada, vars död fick Allahs tron att skälva.”
(Se: Al-Isaba 1/361; al-Istiyab, al-Isabas kommentar 1/280–282; Sirat Ibn Hisham 2/75, 123)

Ubayy ibn Kab al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Ubay. Hans kunya var Abu al-Mundhir och Abu al-Tufayl. Sayyid al-Qurra, Sayyid al-Ansar och andra liknande benämningar var hans hederstitlar. Han tillhörde Najjar-grenen av Khazraj-stammen i Medina. Hans far hette Ka’b ibn Qays och hans mor Suhayla. Hon var dotter till Banu ‘Adi ibn Najjar och faster till den berömde följeslagaren Abu Talha al-Ansari. Ubay var alltså Abu Talhas kusin på fädernet. Kunyan Abu al-Mundhir gavs honom av Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, medan den andra kunyan, Abu al-Tufayl, gavs av Umar efter hans son Tufayl. Det exakta året och datumet för hans födelse är inte känt.

Inte mycket är känt om Ubay ibn Ka’bs tidiga liv. Enligt Anas ibn Maliks berättelse vet man dock att han före islam var beroende av att dricka vin. Han var en framstående deltagare i Abu Talhas dryckessällskap. Han betraktades som en av Medinas judiska religiösa lärda. Han hade också kunskap om de äldre himmelska skrifterna. På den tiden var läsning och skrivning inte särskilt utbredd, men trots detta kunde han både läsa och skriva. Därför tjänstgjorde han efter sitt antagande av islam som Allahs Sändebuds sekreterare och blev en av Koranens skrivare. (Al-A’lam 1/78)

Judarna hade stort religiöst inflytande i Medina. Under sitt liv före islam hade Ubay läst Tora och andra religiösa skrifter, och det var i huvudsak denna kunskap som drog honom till islam. Han var en av de medinabor som reste till Mecka och avlade trohetseden till Allahs Sändebud vid den andra Aqaba. Där började hans liv som muslim. (Al-Isaba 1/19)

Efter hijra upprättade Allahs Ädle Sändebud ett broderskapsband mellan Ubay och den ärade Sa’id ibn Zayd, en av de tio som hade fått löfte om paradiset. (Sirat Ibn Hisham 2/505) Enligt al-Baladhuri upprättades i stället ett broderskapsband mellan honom och Talha ibn Ubaydullah. (Ansab al-Ashraf 1/271) När Allahs Sändebud anlände till Medina var han gäst hos Abu Ayyub al-Ansari. En berättelse säger dock att hans kamel stannade vid Ubay ibn Ka’bs hus. (Ansab al-Ashraf 1/267)

Ubay deltog i alla de slag som utkämpades under Allahs Sändebuds livstid, från Badr till expeditionen mot Ta’if. (Al-Isaba 1/19; Al-A’lam 1/78) Efter Qurayshs nederlag vid Badr återvände de till Mecka och började förbereda sig för hämnd. Inför slaget vid Uhud skickade Allahs Sändebuds farbror, al-Abbas ibn Abd al-Muttalib, som då befann sig i Mecka, i hemlighet ett brev till honom genom en man från Banu Ghifar. I brevet underrättade han Allahs Sändebud om allt som Quraysh företog sig. Mannen överlämnade brevet till honom i Quba, i utkanten av Medina. Där lät Allahs Sändebud Ubay ibn Ka’b läsa upp brevet och befallde honom att hålla dess innehåll hemligt. (Ansab al-Ashraf 1/314)

Under slaget vid Uhud sårades Ubay av en pil som fienden hade skjutit. Allahs Sändebud skickade en läkare för att behandla honom. Läkaren öppnade hans åder och lade därefter het behandling på såret.

Efter Uhud befallde Allahs Ädle Sändebud att man skulle söka efter de sårade och döda. Vid ett tillfälle sade han: ”Någon av er bör söka efter Sa’d ibn Rabi’.” En ansarisk följeslagare fann honom svårt sårad bland de stupades kroppar. Enligt vissa berättelser var denne ansariske följeslagare Ubay ibn Ka’b. (Hayat al-Sahaba 2/95)

Inför slaget vid Khandaq skickade Qurayshs ledare i Mecka, Abu Sufyan, ett brev till Allahs Sändebud genom Abu Usama al-Jushami. Även detta brev lät Allahs Sändebud Ubay läsa upp. (Ansab al-Ashraf 1/370) På samma sätt skickade han under rajab i det andra hijriåret en styrka under ledning av Abdullah ibn Jahsh al-Asadi mot Nakhlah. Vid avfärden gav han Abdullah ett förseglat brev och sade: ”Efter att ni har färdats två nätter i följd ska du öppna brevet, läsa det och handla enligt dess instruktioner.” Allahs Sändebud lät Ubay skriva även detta brev. (Ansab al-Ashraf 1/371)

När zakat blev obligatorisk under det nionde hijriåret utsåg Allahs Sändebud insamlare till olika delar av Arabien. Han skickade Ubay till Bali, ‘Adhra och Banu Sa’d för att samla in zakat. Han fullgjorde sitt uppdrag med stor gudsfruktan och hederlighet.

En gång kom han till en bosättning för att samla in zakat. Enligt reglerna förde en man fram alla sina boskap inför Ubay, så att han kunde ta vad han ansåg lämpligt. Ubay valde en tvåårig kamelunge ur flocken. Mannen sade: ”Vad ska du göra med en så liten unge? Den ger ännu ingen mjölk och duger inte att rida på. Om du vill ta något, ta då denna välfödda kamelko.” Ubay svarade: ”Det kan jag inte göra. Jag kan inte göra något som strider mot Allahs Sändebuds anvisning. Medina ligger inte särskilt långt härifrån. Följ med mig, så lägger vi saken fram för Allahs Sändebud. Vad han säger ska vi rätta oss efter.” Mannen samtyckte. Han tog med sig kamelkon och kom tillsammans med Ubay till Medina. När Allahs Sändebud hade hört dem sade han: ”Om detta verkligen är din önskan, så ge kamelkon; den kommer att tas emot. Må Allah belöna dig för detta.” Mannen gav den villigt och återvände nöjd hem. (Musnad 5/142; Kanz al-Ummal 3/309; Hayat al-Sahaba 1/151)

Efter Allahs Ädle Sändebuds bortgång tog Abu Bakr över kalifatets ansvar. Då inleddes det viktiga arbetet med att samla och sammanställa den heliga Koranen. Ubay var ledare för den grupp av följeslagare som fick detta uppdrag. Han reciterade Koranens ord medan de andra skrev ner dem. Alla i gruppen var framstående lärda. Därför uppstod det ibland diskussioner och meningsskiljaktigheter mellan dem om vissa verser. När vers 127 i sura al-Tawba skrevs sade de andra medlemmarna att detta var den sista uppenbarade versen. Ubay sade: ”Nej. Efter den lärde Allahs Sändebud mig ytterligare två verser. Vers 128 i sura al-Tawba var den sista som uppenbarades.” (Musnad 5/134)

Efter Abu Bakrs bortgång blev Umar hans efterträdare. Under sitt kalifat införde han många åtgärder för folkets välfärd och många reformer. Shuras råd var en av dem. Rådet bildades av framstående muhajirun och ansar. Ubay var medlem av rådet som representant för Khazraj-stammen. (Kanz al-Ummal 3/13)

Under hela Umars kalifat bodde Ubay permanent i Medina. Han ägnade större delen av sin tid åt studier och undervisning. När shuras råd sammanträdde eller någon viktig fråga uppstod brukade kalifen Umar ta del av hans argument och råd.

Under hela Umars kalifat innehade Ubay posten som ifta. Han hade ingen annan ämbetspost. En gång frågade han Umar: ”Varför utser du mig inte till guvernör någonstans?” Umar svarade: ”Jag vill inte se din religion fördärvas av världsliga ting.” (Kanz al-Ummal 3/123) När Umar införde tarawih-bönen i gemenskap utsåg han Ubay till imam. (Bukhari, Kitab Salat al-Tarawih) Umar visade honom både stor respekt och fruktan och brukade be honom om fatwor.

Ubay följde med kalifen Umar på hans resa till Bayt al-Maqdis och var närvarande när kalifen höll sitt historiska tal i Jabiyah. Ubay skrev också det fredsavtal som Umar slöt med invånarna i Bayt al-Maqdis. (Al-A’lam 1/78; Sifat al-Safwah 1/188)

Efter Umar, under Uthmans tid, spreds skillnader i recitation och uttal av den heliga Koranen i kalifatets olika områden. Kalifen Uthman blev orolig och beslöt att undanröja dessa skillnader. Han kallade till sig de främsta koranrecitatörerna och lyssnade på var och en av dem. Han märkte vissa uttalsskillnader hos Ubay ibn Ka’b, Abdullah ibn Abbas och Mu’adh ibn Jabal. Därefter sade han: ”Jag vill förena alla muslimer kring en Koran med samma uttal.”

Vid den tiden fanns det tolv personer bland Quraysh och ansar som behärskade hela Koranen. Kalifen Uthman anförtrodde detta svåra uppdrag åt dessa tolv och utsåg Ubay ibn Ka’b till rådets ordförande. Ubay reciterade orden och Zayd ibn Thabit skrev ner dem. Den Koran som finns i världen i dag är i huvudsak en avskrift av Ubay ibn Ka’bs recitation. (Kanz al-Ummal 1/282–283)

Det råder stor oenighet om året för Ubay ibn Ka’bs död. Enligt den mest berömda uppfattningen dog han under Uthmans kalifat på en fredag år 39 efter hijra. Uthman ledde begravningsbönen och han begravdes i Medina. Haytham ibn ‘Adi och andra menar att han dog i Medina år 19 efter hijra. Enligt al-Waqidi, Muhammad ibn Abdullah och andra dog han år 22 efter hijra. (Tadhkirat al-Huffaz 1/17; Shadharat al-Dhahab 1/31) Eftersom flera berättelser visar att han deltog i olika verksamheter under Uthmans kalifat verkar uppfattningen att han dog år 39 vara den riktiga.

Det exakta antalet av hans barn är inte känt. De barn vars namn är kända var: 1. Tufayl, 2. Muhammad, 3. Rabi’, 4. Umm Umar. De två första föddes under Allahs Ädle Sändebuds livstid. Hans hustru hade kunyan Umm Tufayl. Hon var en kvinnlig följeslagare, och hennes namn förekommer bland de kvinnliga följeslagare som återberättade hadither.

Ubay var medellång och hade en smal kroppsbyggnad. Hans hudfärg var ljust ljusbrun. På ålderdomen blev hans hår vitt, men han färgade det inte med henna. (Al-Isaba 1/19; Al-A’lam 1/78; Tadhkirat al-Huffaz 1/17) Han var något förtjust i bekvämlighet. Hemma brukade han sitta på en kudde. Han hade satt upp en spegel på väggen och brukade regelbundet kamma sig framför den. Han hade ett något strävt temperament och blev vanligen arg när han hörde något som stred mot hans natur. Umar hade ett liknande temperament, och därför uppstod ibland gräl mellan dem. Flera sådana gräl nämns i berättelserna.

En gång lärde Ubay en man en vers. När Umar hörde mannen recitera versen frågade han: ”Av vem lärde du dig denna recitation?” Mannen nämnde Ubay. Umar tog då mannen med sig till Ubay och frågade honom om versen. Ubay sade: ”Jag lärde mig den så från Allahs Sändebuds mun.” Umar frågade för att vara helt säker: ”Lärde du dig den verkligen från Allahs Sändebuds mun?” Ubay svarade: ”Ja.” Umar upprepade frågan. Då blev Ubay upprörd och sade: ”Vid Allah! Allah uppenbarade denna vers genom Jibril för Muhammads hjärta. Han ansåg inte att han behövde rådfråga al-Khattab och hans son i denna fråga.” När Umar hörde detta höll han händerna för öronen och lämnade huset medan han uttalade takbir. (Kanz al-Ummal 1/287)

Det har återberättats från al-Hasan att Umar ibn al-Khattab invände mot Ubay ibn Ka’bs recitation av en vers. Ubay sade till honom: ”När du var upptagen med köp och försäljning på Baqi-marknaden hörde jag denna vers från Allahs Sändebud.” Umar svarade: ”Du har sagt sanningen. Jag ville bara pröva vem som talade sanning.” I en annan berättelse sägs det att när Ubay reciterade vers 107 i sura al-Ma’idah sade Umar: ”Du ljuger.” Ubay svarade: ”Du är en större lögnare.” En man sade: ”Kallade du de troendes ledare för lögnare?” Ubay svarade: ”Jag respekterar de troendes ledare mer än jag respekterar dig, men jag kallade honom lögnare beträffande bekräftelsen av Allahs Bok. Jag erkände honom alltså inte som sanningsenlig när det gällde att förneka något i Allahs Bok.” (Kanz al-Ummal 1/285; Hayat al-Sahaba 1/74)

Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom)

Anas ibn Malik var en berömd sahabi, en tjänare åt Guds Sändebud, imam, mufti, lärare i Koranen, hadithlärd, berömd traditionsåterberättare, ansari, khazraji och från Medina. Hans kunya var Abu Thumama och Abu Hamza. Khadim Rasulillah, ”Guds Sändebuds tjänare”, var hans hederstitel. (Daira-i-Ma’arif Islamiyya 3/402, Tadhkirat al-Huffaz 1/44)

Anas berättade: ”Jag brukade plocka en sorts grönsak som kallades hamza. När Guds Sändebud såg detta brukade han kärleksfullt kalla mig: ’O Abu Hamza!’ Från den dagen blev detta min kunya eller mitt smeknamn.” (Tarikh Ibn ’Asakir 3/141)

Han föddes år 612 e.Kr., tio år före hijra, i Banu Najjar-grenen av den berömda Khazraj-stammen i Yathrib. (Al-Isaba 1/71; Al-A’lam 1/365) Denna stam var den mest ansedda bland ansarerna. Anas far var Malik ibn Nadr och hans mor var Umm Sulaym Sahla bint Milhan al-Ansariyya. Umm Sulaym var moster till Guds Sändebud. Moderns släktlinje förenades med Anas mors släkt vid Amir ibn Ghanam, som också var en anfader till Salma bint ’Amr, modern till Guds Sändebuds farfar Abd al-Muttalib. (Usd al-Ghaba 1/127; Asahh al-Siyab 606)

Det råder olika uppfattningar om Umm Sulayms verkliga namn. Bland de namn som nämns finns Sahla, Rumayla, Rumaysa, Sulayka och al-Faysa. (Sirat Ibn Hisham 2/340)

Anas farbror, Anas ibn Nadr, stupade som martyr i slaget vid Uhud. De otrogna hade stympat hans kropp genom att skära sönder den. Åttio sårmärken kunde räknas på hans kropp. Ingen utom en av hans systrar kunde identifiera liket. Anas brukade säga: ”Jag fick mitt namn efter denne min farbror Anas.” (Sirat Ibn Hisham 2/83; Hayat al-Sahaba 1/504–505) Anas morbror Haram ibn Milhan blev martyr i den tragiska händelsen vid Bi’r Ma’una. (Daira-i-Ma’arif Islamiyya 3/402)

När Anas var åtta eller nio år gammal antog hans mor islam. På grund av detta lämnade hans far, fylld av vrede och hat, familjen och begav sig till شامen, där han dog som otrogen. Modern gifte om sig med Abu Talha. Abu Talha var en välbärgad man ur Khazraj-stammen. Modern tog även den unge Anas med sig till Abu Talhas hus, och där växte Anas upp.

Anas berättade följande om moderns äktenskap med Abu Talha: När Abu Talha friade till Umm Sulaym hade han ännu inte antagit islam. Umm Sulaym sade: ”Abu Talha, vet du inte att den gudom du tillber är gjord av jord?” Han svarade: ”Jo, det vet jag.” Umm Sulaym sade vidare: ”Skäms du inte för att tillbe ett träd? Om du antar islam har jag inget emot att gifta mig med dig, och jag kommer inte att kräva någon brudgåva av dig.” Abu Talha reste sig och gick därifrån med orden: ”Jag ska tänka på saken.” Senare återvände han och uttalade: ”Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Allahs Sändebud.” Då kallade Umm Sulaym på sin son Anas och sade: ”Anas, förrätta äktenskapet mellan mig och Abu Talha.” Anas gifte därefter bort sin mor med Abu Talha. (Hayat al-Sahaba 1/195–196)

Före förbudet mot vin brukade det hållas vinsammankomster i Abu Talhas hus. Den unge Anas tjänstgjorde där som den som hällde upp dryckerna, och han hade själv vant sig vid att dricka vin. Det fanns ingen som hindrade honom från att dricka. (Musnad 3/181)

När Anas var åtta eller nio år började islam spridas i Medina. Banu Najjar hörde till de första som antog islam. De flesta medlemmarna av denna släkt hade antagit islam redan innan Guds Sändebud kom till Medina. Anas mor Umm Sulaym antog islam redan före den tredje al-Aqaba. Som tidigare nämnts lämnade hennes make, Anas far, henne och barnet och begav sig till شامen efter att hon hade antagit islam. Änkan Umm Sulaym gick med på att gifta sig med Abu Talha under villkoret att även han skulle anta islam. Genom Umm Sulayms ansträngningar antog Abu Talha islam, begav sig till Mekka och deltog i den tredje al-Aqaba, där han fick äran att avlägga trohetseden inför Guds Sändebud. På så sätt fylldes Anas hem av trons ljus. Hans fromma mor Umm Sulaym var en fyrbåk för islam, och hennes make var en hängiven tjänare åt religionen. I en sådan miljö växte Anas upp.

När Anas var tio år gammal kom Guds ädle Sändebud till Medina. Trots sin unga ålder var Anas mycket entusiastisk. När Guds Sändebud färdades från Quba mot Medina stod Anas vid vägen tillsammans med andra pojkar och flickor i samma ålder och sjöng välkomstsånger. De sprang omkring och ropade: ”Guds Sändebud har kommit! Muhammad har kommit!” På så sätt förmedlade de nyheten om hans ankomst till Medinas invånare, hus efter hus. När trängseln kring Guds Sändebud för en stund lättade fick Anas möjlighet att se hans välsignade ansikte, och han blev välsignad med sahabaskapets rang.

Enligt den mest kända uppfattningen var Anas tio år när Guds ädle Sändebud kom till Medina. När Sändebudet hade slagit sig till ro tog Anas mor honom en dag vid handen och förde honom till Guds Sändebud. Anas berättade: ”Min mor tog mig vid handen och förde mig till Guds Sändebud och sade: ’O Guds Sändebud! Varje ansari-kvinna och ansari-man har gett dig någon gåva. Jag har inget sådant att ge dig. Jag har denne son, som kan skriva. Han har ännu inte nått könsmognad. Ta honom till dig; han ska tjäna dig.’ Från den dagen tjänade jag Guds Sändebud oavbrutet i tio år. Under denna tid slog han mig aldrig, förolämpade mig aldrig, tillrättavisade mig aldrig och visade aldrig ett missnöjt ansikte mot mig. Det första han anbefallde mig var: ’Min son, bevara mina hemligheter. Om du gör det blir du en troende.’ När min mor eller Guds Sändebuds hustrur frågade mig om någon av Guds Sändebuds hemligheter berättade jag inget. Jag avslöjade aldrig någon av hans hemligheter för någon.” I vissa återberättelser sägs det dock att Abu Talha förde honom till Guds Sändebud. (Tarikh Ibn ’Asakir 3/141; Ansab al-Ashraf 1/506; Al-Isaba 1/71)

Anas tjänade Guds Sändebud med stor duglighet i omkring tio år, ända till dennes sista levnadsdag. Han var mycket stolt över detta. Han infann sig i Guds Sändebuds tjänst före morgonbönen och återvände hem vid middagstid. Efter en kort stund kom han tillbaka och gick hem efter eftermiddagsbönen. I Anas kvarter fanns en moské där de bedjande brukade vänta på honom. När de såg honom ställde de sig upp för eftermiddagsbönen. (Musnad Ahmad 3/222)

Även utanför dessa tider stod han alltid redo att utföra varje befallning från Guds Sändebud. Så snart det behövdes svarade han på hans kallelse. En dag hade han utfört ett ärende åt Guds Sändebud och var på väg hem vid middagstid. På vägen såg han pojkar i sin egen ålder leka. Han tyckte om leken och stannade för att se på dem. Efter en stund såg han Guds Sändebud komma mot dem. Sändebudet hälsade först på pojkarna, tog sedan Anas vid handen och skickade honom för att utföra ett ärende. Därefter stod han och väntade i skuggan av en mur. När Anas hade utfört uppdraget och återvänt gick Guds Sändebud hemåt, medan Anas begav sig hem. Eftersom han hade blivit försenad frågade hans mor varför det hade tagit så lång tid. Han svarade: ”Jag gick för att utföra ett hemligt ärende åt Guds Sändebud.” Modern trodde att han kanske dolde sanningen och frågade vilket ärende det var. Anas svarade: ”Det är en hemlighet som inte får berättas för någon.” Modern sade: ”Då ska du bevara den och inte avslöja den för någon.” Anas bevarade denna hemlighet under hela sitt liv. När hans framstående elev Thabit en gång frågade om den sade Anas: ”Om jag skulle berätta det för någon skulle jag berätta det för dig. Men jag kommer inte att berätta det för någon.” (Al-Fath al-Rabbani ma‘a Bulugh al-Amani 22/204; Hayat al-Sahaba 1/343, 2/503)

Anas var alltid tillsammans med Guds Sändebud. Varken i hemmet eller på resa, inomhus eller utomhus, hade han någon bestämd plats eller tid. Före uppenbarelsen av verserna om hijab kunde han fritt gå in i Guds Sändebuds hem och besöka hans renade hustrur i de inre rummen. Anas berättade: ”Jag brukade komma till Guds Sändebuds hem och även gå in till hans renade hustrur. En dag skulle jag gå in i de inre rummen när Guds Sändebud ropade: ’Anas, gå tillbaka! Verserna om hijab har uppenbarats.’” (Ansab al-Ashraf 1/464)

Anas berättade också: ”Den dag jag blev könsmogen meddelade jag detta för Guds Sändebud. Han sade: ’Från och med nu får du inte gå till kvinnor utan tillstånd.’ Jag har aldrig upplevt en hårdare dag än den dagen.” (Tarikh Ibn ’Asakir 3/144)

En dag före morgonbönen sade Guds Sändebud: ”Jag har för avsikt att fasta i dag. Ge mig något att äta.” Anas skyndade sig att komma med några dadlar och vatten. Guds Sändebud åt suhur med detta och gjorde sig redo för morgonbönen. (Musnad 3/197) al-Waqidi sade: ”Bland Guds Sändebuds tjänare var Anas en av dem som aldrig gick långt från hans dörr.” Abu Hurayra sade: ”Jag brukade tro att Anas var Guds Sändebuds slav.” (Ansab al-Ashraf 1/485)

När Guds ädle Sändebud kom till Medina blev han Abu Ayyub al-Ansaris gäst. På den tiden drack han med särskild njutning av vattnet från brunnen som tillhörde Anas far, Malik ibn Nadr. När Guds Sändebud senare flyttade från Abu Ayyubs hus till sitt eget brukade Anas bära med sig vatten från denna brunn till honom. (Ansab al-Ashraf 1/535)

Anas utförde Guds Sändebuds alla uppgifter med stor skicklighet och höll honom ständigt nöjd genom sin lydnad. Han sade själv: ”Jag tjänade Guds Sändebud i tio år. Under denna långa tid blev han aldrig vred på mig. Han sade aldrig om något jag hade gjort: ’Varför gjorde du detta?’ Och när jag hade låtit bli att göra något frågade han aldrig: ’Varför gjorde du inte detta?’ Han sade aldrig heller om något av mina misstag: ’Du har gjort fel’ eller ’Det du har gjort är mycket dåligt.’” (Ansab al-Ashraf 1/464, 506)

På detta sätt fick Anas en särskild plats i Guds Sändebuds hjärta. Av kärlek kallade han honom ibland ”min son” och ibland ”Unays”. Han brukade då och då besöka Anas familj, äta där, vila vid middagstid, be och be för Anas. Flera hadither om detta har återberättats i Musnad Ahmad. (Al-Fath al-Rabbani 22/203)

Anas berättade: ”En dag sade Abu Talha till min mor Umm Sulaym: ’Jag tycker mig höra Guds Sändebuds röst svagare än vanligt. Det verkar som om han är hungrig. Har du något att äta?’ Hon svarade: ’Ja.’ Hon svepte in några brödbitar i mitt klädesplagg och skickade mig till Guds Sändebud. När han såg mig frågade han: ’Har Abu Talha skickat dig?’ Jag svarade: ’Ja.’ Han frågade: ’Med mat?’ Jag svarade: ’Ja.’ Då sade Guds Sändebud till dem som var med honom: ’Res er upp.’ De började gå, och jag gick framför dem. När Abu Talha såg alla människor kallade han på sin hustru och sade: ’Umm Sulaym, se! Guds Sändebud har kommit med människor. Vi har inte mat nog att ge alla.’ Umm Sulaym svarade: ’Allah och Hans Sändebud vet bäst.’ Abu Talha lät gästerna sätta sig. Guds Sändebud gick in och sade: ’Ta fram det ni har.’ Den lilla mängd mat som fanns bars fram. Han sade: ’Släpp in de första tio.’ Tio män kom in, åt sig mätta och gick ut. Därefter kom ytterligare tio. På detta sätt åt sammanlagt sjuttio personer sig mätta av denna mat.” (Hayat al-Sahaba 2/194)

Anas berättade också: ”Min mor Umm Sulaym hade med Abu Talha en liten son som hette Abu Umayr. När Guds Sändebud kom till vårt hus brukade han skämta lite med honom. En dag såg han Abu Umayr sitta med dystert ansikte. Han sade: ’Abu Umayr, varför sitter du så sorgsen?’ Modern svarade: ’Hans lilla lekfågel Nugayr har dött.’ Därefter brukade Guds Sändebud, när han såg honom, skämtsamt säga: ’O Abu Umayr, vad gjorde din Nugayr?’ Nugayr var en liten fågel, ungefär som en sparv, med röd näbb.” (Tarikh Ibn ’Asakir 3/139; Hayat al-Sahaba 2/570–571)

Många koranverser uppenbarades i Anas familjs hus. När Guds Sändebud mottog uppenbarelsen brukade han svettas, och familjen tog till vara hans svett. Anas berättade: ”En dag kom Guds Sändebud till vårt hus vid middagstid, vilade och svettades. Min mor hämtade en flaska och började samla upp svetten. När Guds Sändebud vaknade frågade han: ’Umm Sulaym, vad gör du?’ Hon svarade: ’Denna svett från dig är parfym för oss.’ Anas brukade säga: ’I hela mitt liv har jag aldrig känt en doft som är ljuvligare än den mysk eller ambra som doftade från Guds Sändebuds parfym.’” (Tarikh Ibn ’Asakir 3/144–145)

Som tidigare nämnts var Anas välsignade mor moster till Guds Sändebud. Hon älskade honom av hela sitt hjärta och visade honom vördnad och respekt, och Guds Sändebud glömde henne aldrig. Han gav denna ädla kvinna det glädjande budskapet om paradiset. (Daira-i-Ma’arif Islamiyya, urdu, 3/402)

I slaget vid Khaybar blev Safiyya, må Allah vara nöjd med henne, tillfångatagen, och Guds Sändebud uttryckte sin önskan att gifta sig med henne. Safiyya skickades till Umm Sulaym, som ordnade allt inför bröllopet. Ibn Ishaq berättar: ”Guds Sändebuds välsignade äktenskap med Safiyya ägde rum i Khaybar eller på vägen tillbaka från Khaybar. Anas mor Umm Sulaym ansvarade för att göra henne i ordning, ordna hennes hår och sköta allt annat.” (Sirat Ibn Hisham 2/339–340; Ansab al-Ashraf 1/443)

På samma sätt skickade Umm Sulaym mat när Guds Sändebud gifte sig med Zaynab. Guds Sändebud bjöd in sahabierna och höll en enkel tillställning där maten serverades. (Musnad Ahmad 3/163)

Alla dessa egenskaper gjorde Anas till en medlem av Profetens familj. Guds Sändebud brukade ibland skämta lättsamt med honom. Han kallade honom exempelvis ”Abu Hamza”, och en gång sade han: ”O du med två öron!” (Usd al-Ghaba 1/127)

Vi har redan sett hur djup Anas relation till Guds Sändebud var. På grund av denna relation var han alltid tillsammans med honom, hemma och utomhus, på resa och i hemmet. Han övergav inte heller denna gemenskap på slagfältet. Vid slaget vid Badr var Anas endast tolv år gammal, men han var ändå närvarande på slagfältet tillsammans med de muslimska kämparna. Där tjänade han Guds Sändebud och ansvarade för soldaternas utrustning och tillhörigheter. Eftersom han var så ung började många senare tvivla på att han hade deltagit i slaget. En person frågade honom en gång med tvekan: ”Var du närvarande vid Badr?” Han svarade: ”Hur skulle jag kunna ha varit frånvarande?” (Al-Isaba 1/71; Daira-i-Ma’arif Islamiyya 3/402)

Abu ad-Darda (må Allah vara nöjd med honom)

Hans tillnamn var Abu Darda. Detta namn fick han efter sin dotter Darda, och det är under detta namn han är känd i historien. Det råder oenighet om hans egentliga namn: Amir eller Uwaymir. Enligt al-Asma’i var det Amir, men folk kallade honom Uwaymir, vilket också är den mest kända uppgiften. Några har sagt att Uwaymir var hans laqab eller hederstitel. Det råder även stor oenighet om hans fars namn. Följande namn har nämnts: Malik, Amir, Tha’laba, Abdullah, Zayd med flera. Hans mors namn uppges vara Muhabba eller Waqida. (Tahdhib at-Tahdhib 8/156; al-Isaba 2/45; Usud al-Ghaba 5/185; al-Isti’ab, marginalanteckning till al-Isaba 4/59.) Han tillhörde grenen Bal-Harith inom den berömda khazrajstammen i Medina. Han var jämnårig med Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, eller något yngre. (Da’ira-yi Ma’arif Islamiya, urdu, 1/800.)

Han var en av Arabvärldens främsta lärda, ryttare och domare. Före islam var han en framgångsrik köpman i Medina. Därefter lämnade han allt och ägnade sig helt åt dyrkan av Allah. Om detta brukade han själv säga: ”Före Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, profetskap var jag köpman. När islam sedan kom försökte jag förena min handel med min dyrkan. Men de gick inte att förena. Därför övergav jag handeln och ägnade mig helt åt dyrkan.” (adh-Dhahabi: Tarikh al-Islam 2/107; al-A’lam 5/281; Hayat as-Sahaba 2/296.) Till slut kom han att känna stark avsky för handel. Han brukade ofta säga: ”Om jag nu hade en butik framför Profetens moské som varje dag gav fyrtio dinarer i vinst, och jag gav bort allt som allmosa utan att därför missa församlingsbönen, skulle jag ändå inte tycka om en sådan handel.” När människor frågade honom varför svarade han: ”Av rädsla för den svåra räkenskapen på Domens dag.” (Tadhkirat al-Huffaz 1/25; Hayat as-Sahaba 2/296; al-Hilya 1/209.) Efter att han antagit islam blev han särskilt berömd bland profetens följeslagare för sitt mod, sin gudsfruktan och sin likgiltighet inför världsliga njutningar och bekvämligheter. (al-A’lam 5/281; al-Isaba 2/45.)

Erkännandet av Abu Dardas mod, ryttarskicklighet och visdom återfinns i den ädle Profetens, frid och välsignelser över honom, uttalanden. Om hans visdom sade Profeten: ”Uwaymir, min ummats vise man” – Uwaymir är en av min ummats stora visa män. Om hans ryttarskicklighet sade han: ”Ni‘ma al-farisu Uwaymir” – Uwaymir är en utmärkt ryttare. (Tarikh al-Islam 2/108; al-Isaba 2/44; al-Isti’ab, kommentar till al-Isaba 4/60.) Många av hans visa uttalanden finns bevarade i olika verk. Några av dem har sammanställts i al-Isti’ab. (Kommentar till al-Isaba 2/17.) Därför sade imam Ibn al-Jazari om honom: ”Kana min al-ulama al-hukama” – han var en av de visa lärda. (al-A’lam 5/281.)

Sa’id ibn Abd al-Aziz säger: Abu Darda antog islam på dagen för slaget vid Badr. (Tarikh al-Islam 2/109.) Andra har sagt att det skedde efter slaget vid Badr. (Shadharat adh-Dhahab 5/39.) Författaren till al-Isti’ab säger: Han var den siste i sin familj att anta islam, men blev senare en god muslim. (Kommentar till al-Isaba 4/59.) Jubayr ibn Nufayr berättar att Allahs Sändebud sade: ”Allah har lovat mig att Abu Darda ska anta islam.” Jubayr säger: Därefter antog han islam. (Tarikh al-Islam 2/109.)

Det är mycket förvånande att han, trots sin stora intelligens, inte antog islam tillsammans med de andra framstående ansarerna utan väntade till det andra hijriåret. Den enda orsaken var att hans islam inte byggde på att han följde andra, utan på eftertanke, kunskap och övertygelse. Förmodligen ägnade han under ett helt år efter Allahs Sändebuds ankomst till Medina frågan djup eftertanke och gjorde noggranna efterforskningar. Men eftersom han hamnade ett år efter de andra ångrade han det under hela sitt liv. Senare brukade han ofta säga: ”En stunds slaveri under begäret leder till långvarig ånger.”

Under den förislamiska tiden hade Abu Darda en nära vänskaps- och brödraskapsrelation med den berömde martyriske följeslagaren Abdullah ibn Rawaha, må Allah vara nöjd med honom. Abdullah antog islam tidigt, medan Abu Darda förblev fast i avgudadyrkan. Ändå fortsatte han att upprätthålla relationen med Abdullah som tidigare. Abdullah gjorde i sin tur allt han kunde för att föra sin vän till islam. Han uppmanade gång på gång Abu Darda att anta islam. Till slut var det genom hans ansträngningar som Abu Darda blev muslim. I olika böcker återges berättelsen om hans islam så här:

”Den dagen vaknade Abu Darda Uwaymir tidigt på morgonen och gick till sin avgudabild. Den stod i husets bästa rum. Först visade han den vördnad och respekt. Han smorde omsorgsfullt in den med den finaste väldoftande oljan från sin stora butik. Sedan täckte han den vackert med ett utsökt sidenstycke som en köpman, som hade anlänt från Jemen dagen innan, hade gett honom i gåva. När det sedan blev förmiddag lämnade han huset för att gå till sin butik.

På vägen såg han att Medinas gator, gränder och smala gångar var fulla av Muhammeds, frid och välsignelser över honom, följeslagare. De återvände i grupper från slaget vid Badr, och framför dem gick Qurayshs fångar. Han försökte undvika dem. Plötsligt kom emellertid en ung man från Khazrajstammen fram till honom. Han frågade den unge mannen hur det stod till med Abdullah ibn Rawaha. Den unge mannen svarade att Abdullah hade kämpat tappert vid Badr och återvänt tryggt till Medina med krigsbytet. Abu Darda gick vidare till sin butik.

Under tiden hade Abdullah ibn Rawaha, som återvänt från Badr, gått till sin bror Abu Dardas hus för att träffa honom. När han gick in såg han Abu Dardas hustru sitta och kamma sitt hår. Efter hälsningen och några artighetsord frågade Abdullah: ’Var är Abu Darda?’ Hustrun svarade: ’Din bror gick just ut.’ Därefter bad hon Abdullah sitta i rummet och ägnade sig åt annat.

Abdullah tog då en hammare, gick in i rummet där avgudabilden stod och slog sönder den medan han reciterade en qasida som nämnde olika demoners namn. Qasidans sista del löd:

’Var på er vakt! Allt som åkallas utom Allah är falskt och fåfängt.’

När Abu Dardas hustru hörde ljudet av hammarens slag skyndade hon dit. När hon såg vad som hade hänt ropade hon: ’Ibn Rawaha, du har fördärvat mig!’ Abdullah svarade inte utan lämnade rummet som om ingenting hade hänt.

När Abu Darda kom hem såg han sin hustru sitta och gråta. Han frågade: ’Vad har hänt?’ Hon svarade: ’Din bror Abdullah kom hit – se bara vilket elände han har ställt till med!’ Först blev Abu Darda mycket upprörd. Men efter djup eftertanke sade han till sig själv: ’Om det verkligen fanns någon godhet i denna avgud skulle den ha kunnat försvara sig själv.’ Efter denna tanke gick han tillsammans med Abdullah ibn Rawaha till Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, och antog islam.” (Suwar min Hayat as-Sahaba 3/95–100; Hayat as-Sahaba 1/232–233; 3/384; al-Mustadrak 3/336.) Profeten upprättade ett religiöst brödraskap mellan honom och Salman al-Farisi. (Ansab al-Ashraf 1/271; Tadhkirat al-Huffaz 1/25; Usud al-Ghaba 5/185.)

Vid tiden för slaget vid Badr var Abu Darda ännu icke-muslim. Därför deltog han inte i slaget. Det har emellertid berättats att kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, under sitt kalifat fastställde Abu Dardas bidrag till samma nivå som bidragen till Badr-följeslagarna, när han ordnade försörjningsbidrag åt följeslagarna. (Da’ira-yi Ma’arif Islamiya 1/800.) Vid slaget vid Uhud var han muslim. Han deltog i slaget och spelade som ryttarsoldat en mycket framträdande roll. Under en del av striden beordrade Allahs ädle Sändebud honom att driva bort en kavalleristyrka ur motståndarens armé. Han drev ensam bort dem. Profeten blev den dagen mycket glad över hans mod och tapperhet och sade: ”Ni‘ma al-farوَلِمَنْ خَافَ مَقَامَ رَبِّهِ جَنَّتَانِKommer äktenskapsbrytaren och tjuven att räknas bland dem? Han svarade: Om han fruktar sin Herre eller Mästare, hur kan han då begå äktenskapsbrott och stjäla?
Suraالْقَلَمِ– Detta har sagts om en kafir.عُتُلٍّ بَعْدَ ذَٰلِكَ زَنِيمٍNär det gäller betydelsen av ordet ’utul har uttolkarna sagt många olika saker. Abu Darda gav det en vid betydelse. Han sade: En person med stor mage och stark hals, som äter och dricker övermåttan, samlar rikedomar och är ytterst snål, kallas ’utul.
På liknande sätt, i sura at-TariqالسَّرَائِرُOrdet har förekommit. Hazrat Abu Darda har också återgett en särskild betydelse av detta ord.

Efter undervisningen i och tjänsten för Allahs ord, den Ädla Koranen, lade de ädla följeslagarna störst vikt vid att sprida och förmedla Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, hadither. Hazrat Abu Darda fullgjorde detta ansvar på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Abu Darda hade en särskild stil när han återgav hadither. Tabarani har återberättat från Idris al-Khawlani. Han sade: ”Jag såg Abu Darda. När han hade avslutat återgivningen av en hadith från Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, brukade han säga: ’Detta, eller något liknande, eller av detta slag.’” (Hayatus-Sahaba 3/239)

Ibn Asakir har återberättat från Ibrahim Ibrahim ibn Abd ar-Rahman ibn Awf. Kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, kallade till sig de framstående följeslagarna Abdullah ibn Hudhafa, Abu Darda, Abu Dharr och Uqba ibn Amir, som befann sig på olika platser. När de kom sade han: ”Vad är detta som ni sprider i Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, namn som hadither?” De frågade: ”Förbjuder du oss att sprida dem?” Umar svarade: ”Nej. Men ni ska stanna hos mig. Jag kommer att godta eller avvisa det jag hör från er. Vi vet mer om detta.” (Hayatus-Sahaba 3/440–441)

En gång återgav han en hadith för Hazrat Sadan ibn Talha. I Damaskus moské befann sig då Hazrat Thawban, Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, frigivne slav. För att bli ännu mer förvissad frågade Sadan honom om hadithen. Thawban sade: ”Abu Darda har talat sanning. Jag var också närvarande hos Allahs Sändebud vid det tillfället.” (Musnad 6/442)

Hazrat Muadh, må Allah vara nöjd med honom, återgav en hadith strax före sin död och sade: ”Om ni vill ha ett vittne till detta finns Uwaymir (Abu Darda); ni kan fråga honom.” Människorna gick till honom. När han hade hört hadithen sade han: ”Min bror Muadh har talat sanning.” (Musnad 6/450)

De ärade följeslagarna brukade, när de träffades, samtala om Allahs Sändebuds, frid och välsignelser över honom, hadither. Vid en sammankomst var Abu Darda närvarande tillsammans med Ubada ibn as-Samit, Harith al-Kindi och Miqdad ibn Madikarib. Han frågade Ubada: ”Sade Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, något om khumus under det och det slaget?” Ubada kom ihåg det och återgav hela händelsen.

Hazrat Abu Dardas hela liv förflöt i att undervisa i och sprida Allahs ord och Profetens hadither. Strax före sin död samlade han stadens invånare från olika samhällsgrupper och gav dem sin sista förmaning: att förrätta bönen korrekt. Den hadithskatt han ägde hade han samlat direkt från Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom. Efter Allahs Sändebuds bortgång återgav han också vissa hadither från Zayd ibn Thabit och Aisha, må Allah vara nöjd med henne.

Kretsen av hans elever och de som återgav hadither från honom var begränsad. Framstående följeslagare som Anas ibn Malik, Fudala ibn Ubayd, Abu Umama, Abdullah ibn Umar, Abdullah ibn Abbas och Umm Darda återgav hadither från honom.

De flesta berömda lärda bland tabiun inhämtade hadithkunskap hos honom och återgav också hadither genom hans förmedling. Här nämns några av de mest berömda:

Said ibn al-Musayyib, Bilal ibn Abu Darda, Alqama ibn Qays, Abu Murra, Umm Hanis frigivne, Abu Idris al-Khawlani, Jubayr ibn Nadir, Suwayd ibn Ghafala, Zayd ibn Wahb, Madaan ibn Abi Talha, Abu Habiba at-Tai, Abu as-Safar al-Hamadani, Abu Salama ibn Abd ar-Rahman, Safwan ibn Abdullah, Qusayyib ibn Qays, Abu Bahriyya Abdullah ibn Qays, Qusayyib ibn Murra, Muhammad ibn Sirin, Muhammad ibn Suwayd från Abu Waqqas, Muhammad ibn Kab al-Qurazi, Hilal ibn Yasaf och andra. (Tahdhib at-Tahdhib 8/156; Tadhkirat al-Huffaz 1/24; Tarikh al-Islam 2/107)

Det totala antalet hadither som återberättats genom Hazrat Abu Darda och som återfinns i olika hadithverk är 179. Av dessa har 13 samlats i Sahih al-Bukhari och 8 i Sahih Muslim. (Al-Alam 5/281; Tarikh al-Islam 2/107)

Även inom rättsvetenskapen hade han en särskild ställning. Människor kom till honom från avlägsna platser för att få svar på rättsliga frågor. En man kom ända från Kufa till Damaskus enbart för att få svar på en sådan fråga. Den särskilda frågan var följande:

Mannen hade först inte velat gifta sig, men gifte sig senare efter påtryckningar från sin mor. Efter giftermålet växte en djup kärlek fram mellan makarna, och då började modern åter pressa honom att skilja sig från sin hustru. Nu ville han inte skilja sig. När Abu Darda hade hört allt sade han: ”Jag kommer inte att säga att du bestämt ska bryta förbindelsen med någon – varken med din mor eller med din hustru. Jag kommer inte heller att säga att du ska skilja dig från din hustru, men jag kommer inte att anse olydnad mot din mor tillåten. Om du vill kan du skilja dig, och du kan också fortsätta att leva som du gör nu. Men kom ihåg att Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, har kallat modern för en av paradisets portar.” (Musnad 5/98; Siyar al-Ansar 2/200)

Abu Habib at-Tai frågade honom en gång: ”Min bror har skänkt några dinarer ’fi sabilillah’ – för Allahs sak – och testamenterat att jag efter hans död ska ge dinarerna till någon av välgörenhetens ändamål. Säg mig nu: vilket ändamål är bäst?” Han svarade: ”Enligt min mening är det bästa ändamålet jihad fi sabilillah – jihad på Allahs väg.”

Hazrat Abu Darda var av naturen ärlig och sanningsenlig. Den islamiska undervisningen gjorde denna natur ännu klarare och mer strålande. Bland alla följeslagarna var Hazrat Abu Dharr al-Ghifari den mest frispråkige och självständige. Under den första tiden bodde även han i Syrien. Där undkom mycket få människor hans stränghet. Han kritiserade till och med Amir Muawiya, må Allah vara nöjd med honom, hårt inför hans hov. Denne stränge man när det gällde islamiska föreskrifter sade en dag till Abu Darda: ”Även om du inte hade träffat Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, eller hade antagit islam efter hans bortgång, skulle du ändå ha räknats bland de rättfärdiga muslimerna.” Vilket större vittnesmål om renheten i Hazrat Abu Dardas karaktär kan man önska sig?

Han var Profetens, frid och välsignelser över honom, följeslagare. Av fruktan för Allah den Allsmäktige skakade hans kropp. En gång stod han på moskéns predikstol och sade i sin predikan: ”Jag fruktar mycket den dag då Allah kommer att fråga mig: ’Handlade du enligt den kunskap du hade?’ Den dag då varje vers i Koranen kommer att stå levande framför mig och fråga: ’Hur mycket följde du Koranens föreskrifter?’ Då kommer verserna med påbud att vittna mot mig och säga: ’Han gjorde ingenting.’ Sedan kommer jag att tillfrågas: ’Hur mycket av det förbjudna höll du dig borta från?’ Då kommer verserna med förbud att säga: ’Han gjorde ingenting.’ O människor! Kommer jag att räddas den dagen?” (Kanz al-Ummal 7/84; Hayatus-Sahaba 3/488–489)

Han levde alltid i fruktan för livet efter detta. Hizam ibn Hakim berättar att Abu Darda brukade säga: ”Om ni verkligen insåg vad som kommer att ske efter döden, skulle ni inte kunna äta och dricka med tillfredsställelse och inte heller gå in i ett hus med tak för att skydda er mot solen. I stället skulle ni gå ut på vägen, slå er för bröstet och gråta.” Han brukade också säga: ”Ack, om jag ändå vore ett träd och kor och getter åt upp mig! Om jag ändå vore en get i min familj och de slaktade mig, skar mig i bitar och åt mig tillsammans med sina gäster! Eller om jag ändå hade fötts som denna pelare! Då skulle jag inte behöva frukta någon räkenskap.” (Kanz al-Ummal 2/145; Hayatus-Sahaba 2/620–621)

Förutom de fem dagliga bönerna och nattbönen höll han särskilt strängt fast vid tre saker i sin gudsdyrkan:

1. Han fastade tre dagar varje månad.
2. Han förrättade witrbönen.
3. Han förrättade duha-bönen under alla omständigheter, både hemma och på resa.

Allahs Sändebud, frid och välsignelser över honom, hade förmanat honom att hålla

Hazrat Hudhayfa ibn al-Yaman (må Allah vara nöjd med honom)

Hans egentliga namn var Hudhayfa, hans kunya Abu ʿAbdullah och hans hederstitel Sahib as-Sirr, ”hemlighetens innehavare”. Han tillhörde ʿAbs-grenen av stammen Ghatafan och kallades därför även al-ʿAbsī. Hans far hette Husayl, enligt en annan uppgift Hasal ibn Jabir. Hans mor var Rabah, dotter till Kaʿb ibn ʿAdī ibn ʿAbd al-Ashhal, från ʿAbd al-Ashhal-grenen av Aws, en av Medinas ansar-stammar. Ibn Hajar säger: ”Hudhayfa var en av de främsta följeslagarna.” (Al-Isaba 1/317; al-Istiʿab, marginalanteckningar till al-Isaba 1/277)

Hudhayfas far Husayl var ursprungligen från Banu ʿAbs i Mecka. Under den förislamiska tiden dödade han en man ur sin stam, flydde från Mecka och sökte skydd i Yathrib. Där slöt han först ett beskyddsförbund med Banu ʿAbd al-Ashhal och gifte sig senare in i stammen. Ansar-stammarnas ursprungliga förbindelse var i huvudsak med Jemen. Eftersom Husayl gifte sig med en av deras kvinnor kallade hans stamfränder honom al-Yaman. Därför kom hans son att kallas Hudhayfa ibn al-Yaman. I hans äktenskap med en kvinna ur ʿAbd al-Ashhal föddes Hudhayfa, Saʿd, Safwan, Mudlij och Layla. De blev i historien kända som al-Yamans efterkommande.

Med tiden försvann de hinder och den rädsla som hade gjort al-Yamans vistelse i Mecka svår. Han reste ibland mellan Mecka och Yathrib, men bodde för det mesta i Yathrib. När Guds Sändebud började kalla människorna till islam i Mecka gick al-Yaman en dag tillsammans med elva män ur Banu ʿAbs till Allahs Sändebud och antog islam. Sändebudet hade ännu inte utvandrat från Mecka till Medina. Hudhayfa var alltså till sitt ursprung meckan, men föddes i Medina och växte upp där. (Suwar min hayat as-sahaba 4/122)

Hudhayfas far al-Yaman blev muslim i den första perioden av islams förkunnelse i Mecka, och även hans mor antog islam. Hudhayfa växte därför upp hos muslimska föräldrar och blev muslim innan han hade fått lyckan att se Guds Sändebud. Bland syskonen var endast han och Safwan delaktiga i denna ära. Efter att ha blivit muslim längtade han efter att få se Sändebudet. Längtan blev dag för dag starkare. Han brukade fråga alla som hade sett Sändebudet hur hans ansikte, utseende, egenskaper och karaktär var.

Till slut kom han själv till Allahs Sändebud i Mecka och frågade honom om hijra och nusra. Sändebudet gav honom frihet att välja endera. Hudhayfa sade: ”Allahs Sändebud lät mig välja mellan hijra och nusra, det vill säga att leva bland muhajirun eller ansar. Jag valde nusra.” (Usud al-ghaba 1/394; Tahdhib at-tahdhib 2/193; al-Isaba 1/318) I en annan berättelse frågade han vid det första mötet i Mecka: ”Guds Sändebud, är jag muhajir eller ansari?” Sändebudet svarade: ”Du kan välja att vara muhajir eller ansari.” Han sade: ”Guds Sändebud, då vill jag vara ansari.”

När Guds Sändebud kom till Medina införde han förordningen om mu’akhāt, det religiösa brödraskapet. Han förklarade Hudhayfa och ʿAmmar ibn Yasir för varandras trosbröder. (Sira av Ibn Hisham 1/506)

Hudhayfa deltog inte i slaget vid Badr. Ibn Saʿd nämner honom bland de följeslagare som inte deltog. Han berättade själv att det inte fanns något som hindrade honom från att delta. Men när han tillsammans med sin far var på väg tillbaka till Medina stoppades de av Qurayshs avgudadyrkare. De frågade vart de skulle. När de svarade ”Medina” frågade männen om de skulle till Muhammad. De försäkrade att de endast var på väg till Medina och inte hade något annat ärende. Till slut släppte Quraysh dem, men först efter att de lovat att inte hjälpa Muhammad mot Quraysh i krig. När de kom fram berättade de detta för Allahs Sändebud och frågade vad de skulle göra. Han sade: ”Uppfyll ert löfte. Vi ska be Allah om seger över dem.” (Ibn ʿAsakirs historia 1/94; Sahih Muslim 2/89; Tahdhib at-tahdhib 2/193)

Hudhayfa deltog i slaget vid Uhud tillsammans med sin far. Han kämpade modigt och återvände tryggt till Medina, men hans åldrige far blev martyr. Under slaget hade al-Yaman och Thabit ibn Waqqsh nått hög ålder och hade lämnats för att vakta den borg där kvinnor och barn förvarades. När striden blev häftig sade al-Yaman till Thabit: ”Må din far gå förlorad! Vad väntar vi på? Vårt liv har nästan tagit slut, som en törstig åsnas korta liv. Vi lever högst till i dag eller i morgon. Bör vi inte ta våra svärd och gå till Allahs Sändebud? Kanske skänker Allah oss martyrskap tillsammans med sin Profet.” De lämnade då borgen med svärden i händerna.

När avgudadyrkarna senare började fly ropade en ond människa att muslimerna hade kommit. En grupp av avgudadyrkarna vände därför tillbaka och drabbade samman med muslimerna. Al-Yaman och Thabit hamnade mitt i striden. Thabit dödades av avgudadyrkarna, medan Hudhayfas far dödades av muslimska soldater som inte kände igen honom i stridens tumult. Hudhayfa såg på avstånd sin fars tragiska död och ropade: ”Min far, min far!”, men ingen hörde honom. När han förstod att hans far hade dött sade han endast: ”Må Allah förlåta oss alla. Han är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga.”

När Allahs Sändebud ville betala blodspenningen för Hudhayfas far sade Hudhayfa: ”Min far önskade martyrskap, och han har fått det. O Allah, var vittne: jag skänker hans blodspenning till muslimerna.” Sändebudet blev mycket glad. (Sahih al-Bukhari 2/581; Sira av Ibn Hisham 2/87; Hayat as-sahaba 1/519)

Hudhayfa spelade en viktig roll i slaget vid Khandaq. Quraysh ryckte fram med sådan kraft att rädsla spred sig i Medina. Deras styrkor låg utspridda runt staden. Guds Sändebud bad till Allah och lät samtidigt gräva en vall för Medinas försvar. En natt blåste en våldsam vind över Qurayshs läger i trädgårdarna kring Medina. Tält slets sönder, rep brast, grytor välte och en bitande kyla satte in. Abu Sufyan sade att det inte längre fanns någon utväg och att de måste lämna platsen.

Guds Sändebud ville denna natt använda Hudhayfas styrka och erfarenhet. Han önskade skicka någon in i Qurayshs läger för att samla information. Enligt en berättelse sade han: ”Om någon kan hämta nyheter från avgudadyrkarna lovar jag honom den glada nyheten om min närvaro på Uppståndelsens dag.” Ingen vågade gå i den bitande kylan och stormen. Till slut kallade han Hudhayfa vid namn och sade: ”Gå och hämta nyheter.”

Hudhayfa berättade själv att de hade suttit i led den natten. Abu Sufyan och meckanernas avgudadyrkare fanns ovanför dem, medan judarna i Banu Qurayza fanns nedanför. De fruktade för sina kvinnor och barn. Stormen var våldsam och mörkret så tätt att de knappt kunde se sina egna fingrar. Hycklarna kom en efter en till Allahs Sändebud och bad om tillstånd att återvända hem, med förevändningen att deras hus var oskyddade. Sändebudet gav dem tillstånd, tills endast omkring tre hundra män återstod.

Sändebudet gick därefter runt bland dem och kom till Hudhayfa. Hudhayfa hade endast sin hustrus mantel över sig, en mantel som knappt nådde knäna. Sändebudet frågade vem han var. När Hudhayfa svarade böjde han sig mot marken så att Hudhayfa inte skulle behöva resa sig i hunger och kyla. Han sade: ”Det finns nyheter bland Quraysh. Gå till deras läger och hämta deras nyheter åt mig.” Hudhayfa gick, trots att han var den mest rädda och frusna av dem alla. Sändebudet bad: ”O Allah, beskydda honom framifrån och bakifrån, från höger och vänster, ovanifrån och underifrån.” All rädsla och köld försvann från Hudhayfa.

När Hudhayfa hade vänt sig om kallade Sändebudet honom tillbaka: ”Hudhayfa, gör inget angrepp innan du återvänder till mig.” Hudhayfa gick genom det kolsvarta mörkret och smög in i Qurayshs läger. Han blandade sig med dem som om han vore en av dem. Efter en stund reste sig Abu Sufyan för att tala inför Qurayshs styrkor. Han varnade dem för att deras ord kunde nå Muhammad och uppmanade var och en att hålla ögonen på sin granne. Hudhayfa grep genast sin grannes hand och frågade vem han var.

Abu Sufyan sade att de inte befann sig i någon säker bostad. Hästarna hade dött, kamelerna hade blivit färre och Banu Qurayza hade övergett dem. Vinden var våldsam, grytorna var oskyddade och elden brann inte. Han sade därför: ”Vänd tillbaka. Jag ger mig av.” Han lösgjorde sin kamel, steg upp och slog den. Hudhayfa sade att han kunde ha dödat honom med en enda pil om Allahs Sändebud inte hade förbjudit honom att göra något sådant.

Hudhayfa återvände och fann Sändebudet stående i bön, svept i en av sina hustrurs mantlar. När bönen var slut drog Sändebudet honom till sina fötter och svepte en del av manteln kring honom. Hudhayfa berättade allt han hade sett. Sändebudet blev mycket glad och prisade Allah. Hudhayfa tillbringade resten av natten där. På morgonen ropade Sändebudet: ”Ya naʿman, du som sover!” (Sahih Muslim 2/89; Ibn Hisham 2/231; Hayat as-sahaba 1/328–330)

En man från Kufa frågade honom en gång: ”Abu ʿAbdullah, såg du Allahs Sändebud och fick du hans sällskap?” Hudhayfa svarade ja. Mannen frågade hur de hade uppträtt inför honom. Hudhayfa svarade: ”Vi försökte följa hans befallningar.” Mannen sade att de själva, om de hade mött Sändebudet, inte skulle ha låtit honom gå utan hade burit honom på sina axlar. Hudhayfa sade då att han hade sett sig själv tillsammans med Sändebudet under Khandaq och beskrev nattens rädsla, storm och kyla.

Efter Khandaq deltog Hudhayfa i alla expeditioner under Sändebudets liv och efter hans död. Efter Sändebudets bortgång bosatte han sig i Irak och bodde vid olika tider i Kufa, Nisibin och Mada’in. Han gifte sig även i al-Jazira i Nisibin. Han deltog i erövringen av Nihawand, Dinawar, Hamadan, Mah och Ray i Persien och bidrog till att Iraks och Persiens invånare samlades kring en enhetlig koranläsning.

Efter Iraks erövring beslutade kalifen ʿUmar att fördela och ordna landets jord. Han utsåg ʿUthman ibn Hunayf till ansvarig för områdena vid Eufrat och Hudhayfa för områdena vid Tigris. Invånarna vid Tigris var besvärliga och skapade många hinder, men Hudhayfa genomförde ändå fördelningen. Statens inkomster ökade. När han återvände till Medina sade ʿUmar: ”Kanske har du lagt en alltför tung börda på jorden.” Hudhayfa svarade: ”Jag har lämnat efter mig mycket mer än så.”

Hudhayfa deltog i slaget vid Yarmuk och var den förste som förde segerbudskapet till kalifen ʿUmar i Medina. Under expeditionen till Nihawand utsågs Nuʿman ibn Muqarrin till muslimernas befälhavare och Hudhayfa fick order att ansluta med en styrka från Kufa. Kalifen bestämde att Hudhayfa skulle bli befälhavare efter Nuʿmans martyrskap och Jarir ibn ʿAbdullah al-Bajali efter Hudhayfa.

När Nuʿman föll som martyr tog Hudhayfa över befälet. För att inte påverka striden negativt hemlighöll han Nuʿmans död och lät dennes bror Nuʿaym inta hans plats. Därefter red han fram mot perserna och ropade: ”Allah är störst! Han har uppfyllt sitt löfte och hjälpt sina soldater.” Sedan kallade han Muhammeds följeslagare, krigarna från Badr, Khandaq, Uhud och Tabuk, att gå framåt mot paradiset. Han visade denna dag ett enastående mod och enastående klokhet.

Efter Nihawand erövrade han Dinawar, Mah, Hamadan och Ray. Med invånarna i Mah slöt han ett avtal som garanterade deras liv, egendom och religionsfrihet så länge de betalade den årliga jizyan, hjälpte resande, garanterade vägsäkerhet, gav de muslimska soldaterna mat under en dag och natt och förblev muslimerna välvilliga. Om de bröt avtalet skulle muslimerna inte längre vara ansvariga för dem.

Enligt al-Baladhuri ledde Hudhayfa senare fälttåget mot Azerbajdzjan och nådde huvudstaden Ardabil. Efter ett avtal om årlig jizya fortsatte han mot Muqam och Ruzayla och segrade. Senare avsattes han och ʿUtba ibn Farqad utsågs i hans ställe. Efter erövringen av Mada’in fick han och Salman ibn Ziyad i uppdrag att finna en hälsosam plats för en ny militärstad. De valde platsen där dagens Kufa ligger.

Kalifen ʿUmar utsåg därefter Hudhayfa till guvernör i Mada’in. Invånarna väntade sig en praktfull karavan, men såg en man rida fram på en åsna med en gammal sadel, bröd i ena handen och salt i den andra. Det var deras nye guvernör. I hans utnämningsbrev stod endast: ”Lyssna till honom och lyd honom.” När folket erbjöd honom allt han behövde sade han: ”Jag behöver bara mat för min mage och gräs och halm åt min åsna.” Han varnade dem också för fitnas platser och sade att det var härskarnas dörrar, där människor kommer med lögner, bekräftar osanning och berömmer sådant som inte finns.

När ʿUmar senare kallade honom till Medina reste Hudhayfa dit i samma enkla skick som när han hade kommit till Mada’in. ʿUmar gömde sig vid vägen, trädde fram när Hudhayfa närmade sig, omfamnade honom och sade: ”Hudhayfa, du är min bror och jag är din bror.” Därefter lät han honom behålla sitt ämbete.

Hudhayfa var även känd för sin asketism, sitt mod, sin kunskap och sin sanningsenlighet. Han levde enkelt även när han var guvernör, använde en åsna som riddjur och behöll inte mer mat än det mest nödvändiga. När ʿUmar skickade honom pengar delade han genast ut dem bland de fattiga. Samtidigt sade han att de bästa människorna inte är de som överger denna värld för den kommande, eller de som överger den kommande för denna värld, utan de som tar något från båda.

Han ägnade sig djupt åt gudsdyrkan. Han bad ofta långa böner och följde Sändebudets exempel i bön, åkallan och recitation. Han var noga med att uppmana till det goda och förbjuda det onda. Han varnade för hyckleri, orättvisa, förbjudna inkomster, överdriven hårdhet och avvikelser från sunnan. Han avskydde gräl, baktaleri, blodsutgjutelse och att föra vidare människors ord till härskare.

Han hade stor närhet till Allahs Sändebud. Han satt nära honom, tjänade honom, bar fram vatten till hans tvagning och måltid, och deltog i hans undervisning. Han var mycket lydig mot honom. Under Khandaq gick han ensam in i fiendens läger på hans befallning och fick den glada nyheten om paradiset. Han var också ett föredöme i förlåtelse och tålamod: trots att hans far av misstag hade dödats av muslimska soldater sökte han inte hämnd utan bad Allah förlåta dem.

Hudhayfa var en av de främsta lärda följeslagarna. Han hade kunskap om rättslära och hadith samt om de prövningar och förändringar som skulle drabba den muslimska gemenskapen fram till Uppståndelsens dag. Han var särskilt kunnig om hycklarna och kallades därför Sahib as-Sirr. Han sade att Allahs Sändebud hade berättat för honom vad som hade hänt i det förflutna och vad som skulle hända fram till Uppståndelsen.

Han brukade fråga om det onda för att kunna undvika det. Han sade: ”Muhammeds följeslagare brukade fråga om det goda, medan jag frågade om det onda.” När han fick frågan varför svarade han: ”Den som känner det onda håller sig i det goda.” Han talade även om fitna och sade att den största prövningen är när både gott och ont ställs framför människan och hon inte kan avgöra vilket hon ska välja.

Han återberättade den välkända händelsen där ʿUmar frågade om den stora fitnan som skulle likna ett stormande hav. Hudhayfa svarade att en dörr stod mellan ʿUmar och denna fitna. När ʿUmar frågade om dörren skulle öppnas eller brytas sönder svarade Hudhayfa: ”Den kommer att brytas sönder.” Därefter sade han att dörren var ʿUmar själv. Hudhayfa förklarade att det som följde efter ʿUmars död inte skulle upphöra.

Han återberättade hadither direkt från Allahs Sändebud och ʿUmar. Många följeslagare och tabiʿun återberättade från honom, däribland Jabir ibn ʿAbdullah, Jundub ibn ʿAbdullah al-Bajali, ʿAli ibn Abi Talib, ʿUmar ibn al-Khattab, Qays ibn Abi Hazim, Abu Wa’il, Zayd ibn Wahb, Ribiʿ ibn Khirash, Abu Idris al-Khawlani och många andra. Trots sina statliga uppgifter undervisade han när han fick möjlighet. I Kufas moské höll han en undervisningskrets och förmedlade hadither.

Hans elever visade honom stor vördnad och fruktan. Han var mycket försiktig med att återberätta hadith och gjorde det inte på begäran, utan när omständigheterna krävde det. När han och Abu Masʿud ville höra hadith från varandra sade var och en till den andre: ”Nej, du berättar.” Han var även noga med att korrigera fel i bönen och i religiös praxis.

Han levde ett liv av enkelhet, gudsfruktan och vaksamhet. Han önskade ibland ensamhet och sade att han gärna skulle stänga sin dörr och möta Allah utan att människor trängde sig på. Han var samtidigt social och generös; om någon kom medan han åt kallade han personen till sig och lät honom äta tillsammans med honom.

Under kalifen ʿUthmans tid deltog Hudhayfa i fälttåg mot Khurasan, Armenien och Khazarerna. Han blev vid en tidpunkt hela arméns befälhavare. Efter sina expeditioner återvände han till Mada’in. När han kom dit fick han veta att ʿUthman hade dödats. Fyrtio dagar efter ʿUthmans martyrskap avled även Hudhayfa, år 36 efter hijra, motsvarande 658 e.Kr.

Före sin död blev han ännu mer enkel och djupt rädd för sitt kommande möte med Allah. Han grät ofta och sade att han inte grät av sorg över döden, eftersom döden var honom kär, utan av oro över sitt tillstånd efter döden. Hans sista åkallan var: ”O Allah, gör mötet med dig gott för mig. Du vet hur mycket jag älskar dig.” När följeslagarna kom till honom frågade han vilken tid det var. När de svarade att morgonen närmade sig sade han: ”Jag söker Allahs beskydd från en morgon som för oss till helvetet.” Han bad att inte få en överdådig svepning och sade att två enkla vita tygstycken var tillräckliga. Hans sista ord var: ”En älskad vän har kommit med stor iver; den som ångrar sig har ingen framgång.”

Många människor deltog i hans begravningsbön. Före sin död hade han anbefallt sina två söner att avlägga trohetseden till ʿAli. De gjorde det och blev martyrer i slaget vid Siffin. Hudhayfa själv hade enligt en berättelse också avlagt trohetseden till ʿAli. Han hade fyra söner: Abu ʿUbayda, Bilal, Safwan och Saʿid. Hans efterkommande levde i Mada’in under Ibn Saʿds tid.

Hudhayfa var medellång och smärt, med vackra framtänder och mycket skarp syn. Han kunde träffa ett mål med en pil även i gryningens svaga mörker. Han hade två hustrur enligt den välkända uppgiften. Hans karaktär utmärktes av sanning, förlåtelse, tålamod, asketism, mod, kunskap och djup lydnad mot Allahs Sändebud.

På grund av alla dessa egenskaper hade ʿUmar stor respekt för honom. Eftersom Hudhayfa kände till hycklarnas namn brukade människor vända sig till honom. När någon muslim dog frågade ʿUmar om Hudhayfa hade deltagit i begravningsbönen. Om svaret var ja deltog han också; om svaret var nej avstod han, eftersom han misstänkte att den döde kunde ha varit hycklare.

En gång frågade ʿUmar om någon av hans tjänstemän var hycklare. Hudhayfa svarade att det fanns en. När ʿUmar bad honom beskriva mannen vägrade Hudhayfa. Kort därefter avskedade ʿUmar honom. Vid ett annat tillfälle frågade ʿUmar Hudhayfa under ed om han själv var en av hycklarna. Hudhayfa svarade: ”Nej, och efter dig kommer jag aldrig att ge någon annan ett sådant intyg.”

ʿUmar brukade säga att han önskade fler män som Abu ʿUbayda, Muʿadh och Hudhayfa, så att han kunde anförtro dem statliga uppgifter. När han skickade pengar till Hudhayfa delade Hudhayfa genast ut dem bland de fattiga. Sådana berättelser om Hudhayfas dygder och storhet finns spridda i många verk och kan inte uttömmas i en kort artikel.

Källor

1. Ibn Hisham: As-Sira,
2. Ibn Sa’d: At-Tabaqat,
3. Ibn al-Athir:
– Usud al-Ghaba,
– Tajrid Asma’ as-Sahaba,
– Al-Kamil fi at-Tarikh,
4. Ibn ‘Asakir: At-Tarikh al-Kabir,
5. Ibn Hajar:
– Al-Isaba
– Taqrib at-Tahdhib,
– Lisan al-Mizan,
6. Baladhuri: Ansab al-Ashraf,
7. Ibn al-‘Imad al-Hanbali: Shadharat adh-Dhahab fi man Dhahab,
8. Muhyiddin an-Nawawi: Tahdhib al-Asma wa al-Lughat,
9. Abu al-Faraj al-Isfahani: Kitab al-Aghani,
10. Ibn al-Jawzi: Sifat as-Safwa,
11. adh-Dhahabi:
– Tadhkirat al-Huffaz,
– Tarikh al-Islam wa Tabaqat
– Al-Mashahir wa al-A’lam,
12. Yaqut al-Hamawi: Mu’jam al-Buldan,
13. al-Qurtubi: Al-Isti’ab (i marginalanteckningarna till Al-Isaba),
14. Shah Waliullah: Fiqh Umar (urdu),
15. Muhammad Ali as-Sabuni: At-Tibyan fi Ulum al-Koran,
16. az-Zirikli: Al-A’lam,
17. Yusuf Kandhalawi, maulana: Hayat as-Sahaba (arabiska),
18. Khalid Muhammad Khalid: Rijal hawla ar-Rasul,
19. dr. Rifat al-Basha: Suwar min Hayat as-Sahaba,
20. Abdur-Ra’uf, maulana: Asah as-Siyar,
21. Sa’id Ansari, maulana: Siyar-e-Ansar,
22. dr. Umar Farrukh: Tarikh al-Adab al-‘Arabi,
23. Jurji Zaydan: Tarikh Adab al-Lugha al-‘Arabiyya,
24. imam Ahmad: Al-Musnad
25. Daira-i-Ma’arif Islamiyya (urdu)
26. Muhammad Khidri Bek: Tarikh al-Umma al-Islamiyya,
27. Abdur-Rahman al-Banna: Al-Fath ar-Rabbani (Sharh al-Musnad)
28. Olika hadithsamlingar.