Förord

Under lång tid har ingen omfattande forskning bedrivits om Koranen och sunna, den stora källan till ummans styrka och förmåga, renhet, kunskap och inspiration. Genom att överskrida sina egna gränser på olika områden eller genom överdriven diskussion och granskning av en eller två grenar inom deras mångfacetterade ämnesområden har man gjort stor orätt mot den eviga källans väldiga potential; samtidigt har umman, ja hela världen, berövats dess omfattande nytta.

I dag, när umman i samband med återupplivandet av sin ledande roll i historiens och civilisationens utveckling blir alltmer medveten om sina egna problem, slumrande förmågor och ambitioner, är det mer aktuellt och angeläget än någonsin att hämta vatten ur denna källa. Ett återbesök till dessa båda källor är nu på intet sätt föråldrat, överdrivet teoretiskt, ett ältande av det förflutnas minnen eller en flyktmentalitet. Liksom vid många stora upptäcktsfärder kan även detta område rymma olika utmaningar och möjliga hinder, men om man går vidare med fast beslutsamhet finns det, genom den Allsmäktiges och alla sökares ledande ljus samt genom Hans nåd och barmhärtighet, ingen risk att återvända tomhänt och med ett tomt sinne.

I själva verket är belöningen också utan slut. En djupare förståelse av människans slumrande krafter och Guds plan; återupplivandet av ett balanserat, aktivt och målmedvetet liv samt återställandet av värdighet, fred och harmoni gäller inte bara umman utan hela världen, som gång på gång har vilseletts av felaktiga ideal och föreställningar.

Verkligheten är att de ljusare kapitlen om Koranen och sunna, genom en färd genom det förflutna (forskning och granskning), kommer att skapa större medvetenhet om de sociala och historiska förändringarnas dynamik och människans roll på jorden, samt vässa och ge nytt liv åt muslimernas förmåga att möta vår tids krav och framtidens utmaningar. Denna färd kommer, inom de mänskliga och relativa sammanhang som den berör, att föra oss närmare muslimerna och det mänskliga samhället och, på ännu högre områden och på den högsta nivån, föra oss till Skaparen som centrum för allt liv och alla strävanden.

I den första artikeln i denna bok förklarar dr Taha Jabir al-Alwani Koranen, som har uppenbarats av Allah och bevarats, som en kunskapskälla. Det är en källa vars fördelar kan tillgodogöras endast genom studier. Dr al-Alwani argumenterar för att studiet av Koranen har två stadier. I det första stadiet utövas andlig förädling. I det andra stadiet uppmanas människan att studera universum för att som khalifa utföra praktiska handlingar på jorden. Världens och det kommande livets välgång ligger i att dessa båda studier genomförs tillsammans och att balansen mellan dem upprätthålls.

Tidigare muslimer fokuserade huvudsakligen på olika aspekter av Koranen och domedagen och betraktade den uppenbarade wahyn som en källa till fiqh och lagstiftning. Ett sådant begränsat studium av Koranen har under lång tid hämmat entusiasmen och drivkraften att bedöma dess relevans i tidens och platsens sammanhang. Därför har dr al-Alwani betonat ett nytt perspektiv, genom vilket Koranen kan förstås på ett korrekt sätt.

På motsvarande sätt kommer dr al-Alwanis andra artikel, ”Ett korrekt studium av sunna”, att underlätta förståelsen av syftet med profeten Muhammeds (frid vare med honom) uppdrag som sändebud och göra det möjligt att på ett förnuftigt sätt förverkliga sunnans anda i enlighet med vår tids och vår plats verkliga behov.

Dr Imad al-Din Khalil har i sin artikel talat om förhållandet mellan Koranen och vetenskapen. Koranen är ingen lärobok i vetenskap, men den innehåller omfattande vetenskapliga data i form av obestridliga vetenskapliga fakta eller riktlinjer. Enligt honom har Koranen presenterat en flexibel och övergripande metod (regel) för att tillämpa dessa vetenskapliga data – en metod som inte påverkas av förändringar i tid och rum och som förblir verksam i varje tidsålder och miljö.

Under de senaste åren har råd getts, både ur islamiska och andra perspektiv, om en förnyad studie av Koranen och sunna. I denna bok har två framstående muslimska tänkare, Dr al-Alwani och Dr Khalil, framlagt sina synpunkter på ett korrekt förhållningssätt till dessa källor inom den islamiska ramen.

Dr A. S. al-Shaykh Ali

Rashid Masʿudi

Koranen och kunskapens primära källa

Dr Taha Jabir al-Alwani

Islam, den slutliga religionen, är förlåtelse, ljus, vägledning och ett botemedel för alla skapade varelser. ”Vi har sänt dig som en barmhärtighet för alla skapade varelser” (Koranen 21:107)

Detta budskap och dess bok, Koranen, kommer alltid att vägleda mänskligheten och förbli orubbligt mot alla slags avvikelser och förvanskningar. Den Allsmäktige Guden (Subhanahu wa ta’ala) [Subhanahu wa ta’ala: Må Gud prisas och må Hans suveränitet förbli orubbad. Detta sägs när Gud nämns.] har sagt: ”Falskheten kan inte närma sig den, vare sig framifrån eller bakifrån. Den är uppenbarelsen från en allvis och självprövande varelse” (41:42)

Den heliga Koranen är den Allsmäktige Allahs bok, och den uppenbarades för mänskligheten som vägledning genom den siste profeten, Hadrat Muhammad (profeternas sigill) (må Allahs frid och barmhärtighet vara över honom). [”Sallallahu alayhi wa sallam” betyder: Må Allahs frid och barmhärtighet vara över den ädle Profeten. Denna välsignelse läses när Hadrat Muhammads (må frid vara över honom) namn nämns.] I själva verket finns det ingen profet efter Muhammad (må frid vara över honom), och ingen uppenbarelse kommer efter Koranen.

Fram till Hadrat Muhammad (må frid vara över honom) sändes profeter fortlöpande. Till varje folk sändes profeter och budbärare på deras eget språk och på ett sätt som var anpassat till dem. Utan tvekan svarade profeterna i högsta grad på människornas behov.

I det förflutna fanns det inget folk eller någon stam till vilken ingen profet eller sändebud hade sänts. (35:24)

Varhelst Vi har sänt ett sändebud har han förmedlat budskapet på sitt eget folks språk, så att han tydligt skulle kunna förklara det för dem. (14:24)

I de tidigare profeternas uppdrag visades gudomliga tecken och kroppsliga mirakel. Syftet var att överväldiga människorna och uppmuntra dem att följa Allahs ord. Som exempel kan nämnas att en profet lyfte ett berg över sitt folk för att ge dem skugga; efter att ha delat havet gick hans folk på en torr väg mellan de två vattenmassorna; när han kastade sin stav förvandlades den till en orm, eller när han förde ut handen ur sin ficka efter att ha stoppat in den, lyste den utan att någon skada uppstod. En annan profet fick en förunderlig kamel som tecken och symbol. En tredje profet kunde ge liv åt de döda och bota blinda och spetälska. Om folket trots att ha sett dessa tecken och mirakel inte trodde på profeten, undervisades de genom straff och förstörelse. Men Allah den Upphöjde har hedrat den muslimska umman och räddat den från förstörelse.

När de otrogna i Mecka krävde att den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skulle låta vatten strömma kraftigt ur källor åt dem, klättra upp till himlen på en stege eller äga ett guldförgyllt hus, svarade Allah inte på deras krav. De frågade också hur en profet kunde vara en människa.

Och de säger: ”Vad är detta för sändebud, som äter mat och går omkring på marknaderna? Varför har ingen ängel sänts ned till honom för att följa honom och varna de olydiga? Eller varför har åtminstone ingen skattkammare sänts ned till honom, eller varför har han inte fått en trädgård från vilken han kunde få sin försörjning?” Och dessa orättfärdiga säger: ”Ni följer bara en förhäxad man.” (25:7–8)

Vi har på många olika sätt förklarat detta för människorna genom Koranen, men de flesta förblev fasta i sitt förnekande. (17:89)

De sade: ”Vi kommer inte att tro på dig förrän du låter jorden spricka upp för oss och låter en källa flöda fram. Eller förrän du får en trädgård med dadelpalmer och druvor och låter bäckar flöda genom den. Eller förrän du låter himlen falla ned över oss i stycken, såsom du påstår. Eller förrän du för Gud och änglarna inför oss ansikte mot ansikte. Eller förrän du får ett hus av guld, eller stiger upp till himlen. Men vi kommer inte att tro på din uppstigning förrän du sänder ned till oss en skrift som vi kan läsa. O Muhammad! Säg: ’Helig och ren är min Herre! Är jag något annat än en människa som är sänd som budbärare?’”

Inget hindrade människorna från att tro på vägledningen när den kom till dem.

Det enda som hindrade dem var att de sade: ”Har Gud sänt en människa som profet och budbärare, liksom vi?” (17:89–94)

I samma sura säger Gud om de otrognas krav: ”Det var endast därför Vi avstod från att sända tecken att de tidigare folken hade förnekat dem. Vi gav Thamud kamelstoet som ett tydligt tecken, men de gjorde henne orätt. Vi gav Thamud kamelstoet som ett tydligt tecken, men de gjorde henne orätt. Vi sänder tecknen endast för att människorna ska se dem och känna fruktan.” (17:59)

Gud den Allsmäktige klargjorde emellertid för profeten Muhammad (frid vare med honom) att de otrogna inte förkastade Guds ord enbart på grund av bristen på tydliga tecken och mirakel; det fanns även andra orsaker. Genom profeten Moses (frid vare med honom) visades Egyptens farao och dess folk otvetydiga tecken och mirakel, men trots detta fortsatte de att tvivla och reagerade på samma sätt som de otrogna i Mekka.

Vi hade gett Moses nio tydliga tecken. Fråga nu Israels barn om det. När han kom till dem sade farao till honom: ”O Moses! Jag anser att du är förhäxad.” (17:101)

Och Gud sade till profeten Muhammad (frid vare med honom) att det för denna uppenbarelse inte behövs någon annan profet än honom, eller något annat tecken eller någon annan bok än Koranen, och att Jag har fördelat den bland dem på olika sätt, så att de kanske kan ta lärdom. Men de flesta människor gör inget annat än visar otacksamhet. Om Jag hade velat, kunde Jag ha sänt en varningsman till varje stad. Lyd därför aldrig de otrogna, och kämpa mot dem med den stora kampen genom Koranen. (25:50–52)

Genom denna sista uppenbarelse har människorna kallats att studera, lyssna till och förstå Koranen och att tro på Guds ord. För dem som med intresse vill lyssna till sanningens ord och se det med egna ögon är detta tillräckligt för den önskade förändringen av deras sinnen, tankar och hjärtan. Men de vars hjärtan har förseglats förblir lika häftiga och storspoviga som tidigare.

Trots detta säger dessa människor: ”Varför har inget tecken sänts ned till denne man från hans Herre?” Säg: ”Tecknen finns endast hos Allah. Jag är bara en tydlig varnare och förmanare.” Är det inte tillräckligt för dessa människor att Vi har sänt ned Boken till dig, som läses upp för dem? I den finns i sanning barmhärtighet och förmaning för dem som tror (29:50–51).

Allah den Upphöjde har gjort läsning till det centrala i denna ummas liv. Det första ordet som ängeln Gabriel sände ned till profeten Muhammed (frid vare med honom) var Iqra (Läs!). Som svar sade den olärde profeten: ”Jag kan inte läsa.” Därefter framförde ängeln, på Allahs befallning, följande uppenbarelse till honom:

Läs, i din Herres namn, Han som har skapat. Han har skapat människan av en klump levrat blod. Läs! Din Herre är den mest frikostige, Han som har undervisat med pennan och lärt människan det hon inte visste (96:1–5).

I dessa inledande verser, genom vilka den ädle Profeten (frid vare med honom) fick uppenbarelse, finns två uppmaningar [Vers: en vers i Koranen. Ordet används också i betydelsen ett tecken på Guds makt]. Var och en av dem har en gudomlig och en mänsklig sida.

Den första uppmaningen är att läsa, det vill säga att ta emot, förstå och förkunna den uppenbarade uppenbarelsen. I denna uppmaning återspeglas den gudomliga sidan: Koranen är Allahs ord och uppenbarelse, och det är Han som har uppenbarat den för sin profet, så att den fullständigt och på ett godtagbart sätt kan förmedlas till människorna. Människans uppgift är att begrunda den, minnas den, förstå den och fortsätta att lära sig den.

Skynda inte med att läsa Koranen innan dess uppenbarelse till dig har fullbordats. Och säg: ”Herre! Öka min kunskap” (20:114).

Vi har gjort denna Koran lättillgänglig för att man ska kunna ta lärdom. Finns det då någon som är beredd att ta lärdom av den? (54:17)

”Profet! Rör inte din tunga för att skynda dig att memorera denna uppenbarelse. Det är Vår uppgift att låta dig memorera den och läsa upp den för dig (75:16–17).

Således är det Allahs uppgift att uppenbara, sända, samla och bevara, medan människans uppgift är att läsa, lära sig och undervisa, så att själen kan renas och förädlas. Därefter kan de fullgöra det ansvar som anförtrotts dem som khalīfa, använda de nödvändiga resurserna för att bygga civilisationen och skapa bättre människor bland mänskligheten:

Det är Han som bland de olärda har sänt ett sändebud ur deras egen krets, som läser upp Hans verser för dem (62:2).

I den andra uppenbarelsen om studium betonas att människosamhället ska iaktta universum och förstå innebörden av dess många beståndsdelar och resurser. Allt detta har Allah skapat, och i allt detta är manifestationen av Hans tawḥīd tydlig. I själva verket är den gudomliga överhögheten tydlig i skapelsen, inklusive människans egen skapelse. Han skapade människan av en blodklump (96:2). Människan, skapad av en blodklump, liksom förhållandet mellan liv och död, och andra tecken på den gudomliga kraft som verkar i detta välordnade universum, hänger samman. Syftet är att göra människan lämpad för att förvärva kunskap och utveckla civilisationen. Detta är ett tydligt bevis på Allahs barmhärtighet, och Hans lovprisning förkunnas av allas röster och på alla språk. ”Det finns ingenting på jorden som inte prisar Honom (17:44). Det andra syftet är att förstå existensens och skapelsens logik samt existensens ändamål.

Det är Han som har skapat er på jorden och låtit er bosätta er där (11:61).

Jag har endast skapat människor och jinner för att de ska dyrka Mig (51:56).

Dessa två läsningar är inbördes förbundna och äger rum samtidigt, och de sker i Allahs namn. Dessutom skapar deras inbördes samband en förbindelse mellan Allah och människan och meddelar med säkerhet att Han, som khalīfa (ställföreträdare) och vid den stora domens tid, är hennes hjälpare. ”Och Han är med er var ni än befinner er” (57:4). Allah har visat människan en sådan barmhärtighet att Han inte lämnar henne ensam i något av dessa två tillstånd. Tvärtom framgår det av denna vers att det är Han som vägleder människan:

”Läs, och din Herre är den allra ädlaste.” Han har lärt er att använda pennan och lärt er det ni inte visste (96:3–5).

Han känner till människans svaghet, hennes begränsade förmåga och hennes relativa brist på kunskap och tänkande.

Skulle Han inte känna till det Han har skapat? Han är väl förtrogen med de finaste hemligheterna och fullt medveten om dem (67:14).

Människan har skapats svag till sin natur (4:28). Och ni har endast fått en mycket liten del av kunskapen, o människor (17:85).

Så lärde Allah Adam (frid vare med honom) namnen på allting. Han undervisade genom pennan och lärde människan också det hon inte visste. Syftet var att fullborda människans första lektion, och Han gjorde varje ting underordnat henne, befallde henne att färdas genom världen och öppnade de vägar som behövs för observation, eftertanke och förståelse. Han visade också tecknen så att hon skulle kunna ta den andra lektionen. Föreningen av dessa två lektioner är en förutsättning för välgång i denna värld och i det kommande livet. Att överge eller försumma någon av dessa två lektioner, eller att skapa obalans mellan dem, innebär att avlägsna sig från Allahs ord. Den sorgliga följden av ett sådant handlande är att göra livet i denna värld fullt av svårigheter och att kasta livet efter detta in i en allvarlig förlust.

”Den som vänder sig bort från Mina verser ska få ett trångt liv, och på Uppståndelsens dag ska Vi uppväcka honom blind (20:124).

Då kommer människan att avvika från sin ställning som kalif och vittne och ta på sig ett liv i förödmjukelse och slaveri.

De som förnekar Gud kommer att njuta (i denna värld) och äta som boskap. Och Helvetet ska vara deras boning (47:12).

De är som boskap – ja, ännu mer vilseledda; för de är fullständigt likgiltiga inför varningen (7:179).

Om läsaren blir alltför upptagen av den första lektionen utan att ägna den andra tillräcklig uppmärksamhet, kan han tillägna sig många tolkningar och analyser som kan vara mycket nyttiga för hans föreställningar och medvetande. Samtidigt kan detta leda honom till ett slags andlig stagnation och få honom att försjunka i sådant som inte har samband med hans behov och skyldigheter som kalif och bärare av civilisationen. Detta kan i begränsad omfattning accepteras eller anses rimligt på det personliga planet, men om det sker på ummans bredare nivå eller tas upp som en del av livets religiösa regler, blir det mycket farligt. Följden blir att föreställningen om mänskliga värden försummas och förkastas. Till slut kommer människan att anta en förvriden syn på livsfilosofin och på den roll hon som människa har i fråga om sin existens i världen. Det kan nå en sådan punkt att hon betraktar själva sin existens på jorden som en börda och, i hopp om framgång på Uppståndelsens dag, försöker undandra sig sina skyldigheter genom extrem askes.

Några kännetecken för Koranen

Den heliga Koranen uppenbarades successivt, så att folkets hjärtan, sinnen och intellekt vid tiden för uppenbarelsen kunde ta emot, förstå och begrunda den. Därför uppenbarades den med anledning av särskilda situationer och omständigheter. På så sätt kunde allmänheten förstå den, och Koranens ord, betydelser, befallningar och föreskrifter etsades varaktigt in i deras hjärtan och sinnen. Därefter öppnades deras hjärtan för att ta emot den, deras sinnen förstod den och deras mentalitet förädlades. Hela livet svarade på den och förvandlades till ett liv präglat av tillfredsställelse och renhet.

På detta sätt kan den heliga Koranen vara en vägledning, ett bevis och en tillförlitlig källa för både den första och de senare generationerna.

De säger: ”Varför har inte hela Koranen uppenbarats för honom på en gång?” Så har Vi gjort för att genom den stärka ditt sinne och hjärta, och därför har Vi ordnat den i särskilda delar, enligt en bestämd ordning (25:32).

Och denna Koran har Vi uppenbarat bit för bit, så att du kan läsa upp den för människorna, och Vi har uppenbarat den successivt (17:106).

Den heliga Koranen uppenbarades som en utmaning och ett mirakel, vilket hade en djupgående inverkan på människornas hjärtan, så att deras själar upplystes. På så sätt öppnades vägen för att ta emot Guds ord, och de tog emot det med hela sin kropp och själ.

Den heliga Koranen innehåller grundläggande begrepp, allmänna regler, vägledning och råd som passar alla människor, på varje plats och i varje tid samt inom livets alla områden. Om den hade behandlat små händelser och problem knutna till tiden för uppenbarelsen, skulle den inte ha haft sin unika allmängiltighet över tid och rum, och människor i senare tider skulle ha funnit omfattande motsägelser och oförenligheter i den. De särskilda problem som beskrivs kortfattat är oundvikligen av samma slag och underkastade samma regler som förhållandena i varje tid, och de är knutna till tidigare folks och människors gudsdyrkan, arv och historia. Den Allsmäktige Gud har lovat att bevara den heliga Koranen och sagt:

Vi har utan tvivel uppenbarat Koranen, och Vi kommer förvisso att skydda den från förvanskning (15:9).

Syftet med att bevara Koranen på dess ursprungliga språk (och förbudet mot att sprida den på arabiska utifrån betydelse och tolkning) var att säkerställa att denna bok skulle kunna etablera det levnadssätt som Allah har valt för mänskligheten i alla tider. Miljarder muslimer läser och reciterar den fortfarande med samma ord och i samma form som den hade när den heliga Koranen uppenbarades. Att muslimer i alla tider och i alla länder, oavsett hur många olika riktningar och vägar de följer, tar Koranen som grund är en av Allahs förunderliga maktgärningar. Därför var den ädle Profeten Muhammad (frid vare med honom), hans följeslagare och de ledande faqiherna fast beslutna att varje bokstav i Koranen först skulle präglas in i människornas medvetande och därefter skrivas ned. Tabi’un (de som träffade följeslagarna) har berättat att samma princip följdes av den ädle Profetens (frid vare med honom) följeslagare. Följeslagarna ansåg det förbjudet att skriva ned något annat än den heliga Koranen. Andra frågor gällde praktisk tillämpning och dess undervisning. Något sådant har aldrig förekommit när det gäller någon religiös eller annan bok.

När det gäller Koranens betydelse kan man säga att den ädle Profeten (frid vare med honom) hade kunskap att förklara varje vers. Han gjorde dock inte det. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) har sagt att Allahs Profet, genom undervisning från ängeln Gabriel (frid vare med honom), förklarade ett litet antal verser. Dessa verser rör det osedda och ytterligare sådant som endast kan kännas till genom uppenbarelse. Därför fortsatte Koranens tafsir att utvecklas, och under århundraden utforskade muslimska intellektuella Koranen på många olika sätt. Några av dem lyckades, andra gjorde det inte. Den ädle Profetens (frid vare med honom) följeslagare bevittnade uppenbarelsens nedsändande och kände till orsakerna till uppenbarelsen, de abrogerande och abrogerade verserna [al-nasikh (den upphävande): en koranvers vars innehåll har upphävts av en annan vers; därför kallas den andra versen mansukh] samt orsakerna som hörde samman med dessa verser. Imam al-Ghazali (må Allah förbarma sig över honom) och Imam al-Qurtubi (må Allah förbarma sig över honom) har sagt:

Det är felaktigt av två skäl att anta att allt som följeslagarna sade om tafsir härrörde från den ädle Profeten (frid vare med honom). Det ena är att Muhammad (frid vare med honom) endast tolkade ett litet antal verser. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hade denna uppfattning. Det andra är att de själva hade olika uppfattningar i sina tafsir om olika frågor, vilka inte sammanfördes, och att allt inte förklarades av den ädle Profeten (frid vare med honom), även om många kan ha gjort det. [Ibn Ashur: Shaykh Muhammad al-Tahir; Tafsir al-Tahrir wa al-Tanwir, al-Dar al-Tunisiyya, Tunis, 1984, s. 28–29.]

Den kris som uppstår i intellektet eller medvetandet till följd av en begränsad förståelse av den heliga Koranen leder till att dess betydelse binds till en viss tidsperiod eller till en viss miljö eller härstamning.

I grunden är det mest effektiva sättet för en muslim att närma sig Gud att studera Koranen och samtidigt begrunda dess verser och deras betydelser. Däremot kan läsning eller studier utan förståelse inte försvaras. Faqiherna är överens om att det är bättre att läsa och begrunda en liten mängd med förståelse och eftertanke än att läsa en större mängd utan eftertanke. Med eftertanke avser vi här att recitera verserna, granska dem, ingående behandla det avsnitt som studeras för att förstå alla dess underliggande betydelser samt ge intelligenta och intellektuellt reflekterande människor möjlighet till fri och oavbruten begrundan av de djupare betydelser som Allah har lagt däri.

Som gudomlig bok är Koranen den mest tillförlitliga källan till all slags kunskap och en auktoritativ vägledning för forskare inom humaniora och samhällsvetenskap. Den innehåller allmänna vetenskapliga principer och vägledningar som väcker och leder människans vetenskapliga strävan. Det beklagliga är att många muslimer under lång tid har haft uppfattningen att den heliga Koranen huvudsakligen är en källa till olika folks tidigare historia. Dess berättelser har återgetts som varningar, och den är dessutom en informationskälla om den yttersta dagen, det osedda och de detaljerade reglerna inom fiqh [fiqh: islamisk kunskap genom lagregler; kunskapen om islams lag; usul al-fiqh; den islamiska rättsvetenskapen, det vill säga metoden för att härleda lagar ur islams rättskällor samt fastställa dessa lagars räckvidd eller omfattning].

De ägnade störst uppmärksamhet åt dess poetiska språk, stil och den magiska kreativiteten i de efterlikningsvärda dragen hos det arabiska språkets kraftfulla rytm och språkliga skönhet. I själva verket begränsade de tidiga lärda nästan sin undersökning av den heliga Koranens mirakulösa egenskaper till dessa tre områden. Detta framgår av verk av al-Rummani, al-Baqillani, al-Murjani, qadi Iyad och andra lärda. Den heliga Koranen betraktades endast som en källa till fiqh och lag, vilket begränsades till mellan tvåhundra och femhundra av Koranens verser. De återstående verserna uppenbarades enbart för att ge milda tillrättavisningar och varningar samt för att främja andlig utveckling. Sådana begränsningar minskar emellertid uppmuntran att, utöver att begränsa Koranens mirakel till språkets utsmyckning, söka efter de aspekter som kan förnyas och tillämpas på varje plats och i varje tid och som vittnar om Koranens mirakulösa natur.

Eftersom vi vill skapa ett utmärkt samtida islamiskt levnadssätt med sikte på en islamisk renässans, måste vi vara medvetna om att bestämmelserna inom fiqh endast utgör en mycket liten del av den heliga Koranens omfattande innehåll. Vi måste komma ihåg att muslimerna ska använda sitt intellekt för att förstå och begrunda alla Koranens verser. Koranen måste väljas som den grundläggande källan och grunden för all kunskap om människans fitra (naturliga läggning) samt inom samhällsvetenskap och tillämpade vetenskaper. I själva verket måste varje muslim som är specialist inom något kunskapsområde vända sig till Koranen för inspiration och vägledning. En medveten och eftertänksam förståelse av den gudomliga boken kommer att hjälpa honom att korrigera, utvidga och omorganisera sitt kunskapsförråd. Därigenom kommer muslimerna att kunna bygga en sann ummah grundad på Koranen. Innan vi når detta stadium måste vi emellertid uppnå flera saker:

Det är nödvändigt att se över forskningsområdet kring den heliga Koranens mirakulösa egenskaper. I allmänhet är det nödvändigt att se över forskningsområdet kring mirakelaspekterna. Man bör fundera över vilka ytterligare egenskaper moderna muslimer kan tillföra dessa aspekter av Koranen som vanligtvis beskrivs som mirakulösa. Forskningsområdena kan särskilt omfatta Koranens inverkan på människans fitrah, dess förmåga att forma de bästa människorna och de bästa familjerna på vilken plats och i vilken tid som helst, samt dess inverkan på skapandet av samhällen och nationer. Muslimska psykologer och sociologer kan bedriva forskning om detta med stort intresse. På samma sätt kan muslimska tillämpade vetenskapsmän och lärda finna värdefulla material i Koranen. Muslimska tänkande lärda kan forska om dess mirakulösa egenskaper inom ahkam, genom vilka den kan lägga en fast grund för ett vackert mänskligt liv och för ett rättvist, lättbegripligt och praktiskt genomförbart system.

I nästa skede måste frågan om behovet av att läsa den heliga Koranen och av tafsir omprövas. Man måste gå längre än de tre syftena att inhämta kunskap om tidigare folk och nationer, uppståndelsens dag och fiqhens bestämmelser. Det kan dessutom finnas andra nödvändiga syften, av vilka de viktigaste är:

1. Att få allmän vägledning om människans livsföring samt om den vetenskap som rör individuellt och socialt beteende och fitrah.

2. Att inhämta kunskap om grundläggande regler och vägledning i syfte att reformera samhälls- och politiska system; denna kunskap måste inhämtas i överensstämmelse med människans och samhällets natur, och man måste sträva efter att uppnå detta mål. Vi kan klassificera alla grenar av samhällsvetenskapen utifrån de två följande syftena. På så sätt blir den heliga Koranen en tillförlitlig referens och en moralisk måttstock för vetenskapsmän och lärda inom alla områden, en referens vars innehåll aldrig blir föråldrat. Experter inom samhällsvetenskap, tillämpad vetenskap och litteratur kommer här att finna värdefulla källor för dagliga råd. Detta innebär att en muslim måste se på den heliga Koranen på ett annat sätt än man gör i dag; i dag läser man Koranen i hopp om att få del av Allahs nåd eller för att lära känna vissa särskilda bestämmelser. I detta sammanhang måste vi lösa en viktig fråga om två slags tafsir: al-tafsir bi al-ma’thur (tolkning utifrån uppgifter från Profeten och följeslagarna) och al-tafsir bi al-ra’y (tolkning genom självständigt tänkande). Denna fråga är viktig eftersom nutida lärda och vetenskapsmän inte alltid kan hålla sig informerade om Profetens och följeslagarnas levnadssätt till stöd för sina tolkningar och slutsatser. Därför kommer personliga uppfattningar att väga tyngre i deras uttalanden. Frågan blir då: hur kan man arbeta med al-tafsir bi al-ra’y när hadithsamlingarna finns tillgängliga? I haditherna [Hadith (plural: ahadith) är benämningen på helheten av de ord som uttalats och de handlingar som utförts av den ädle Profeten. Med det engelska versala H:et avses hadithsamlingen från Allahs Sändebud. Hadithlärda kallas muhaddithun.] förbjuds det uttryckligen att tolka Koranen utifrån personliga uppfattningar. Faktum är att många av Profetens följeslagare och tabi’un avstod från all slags tolkning utan stöd i sunnah. Kan vi då inte i dag förvänta oss en genuint muslimsk forskare i vilken fråga som helst, en som använder sitt förnuft för att tolka verserna i den heliga Koranen? Detta är naturligtvis en stor och känslig fråga. Svaret kommer att framträda tydligt när man beaktar den följande diskussionen.

Vi har sagt att det endast finns ett begränsat antal verk med tafsir bi al-ma’thur från Profeten. Därför kräver förnuftet att muslimska intellektuella tillåts använda eftertanke, reflektion och förnuft för att förstå Koranens verser:

Under århundradenas lopp har ett stort antal tafsirverk publicerats, och uttolkarna har antagit mångsidiga perspektiv när de förklarat betydelsen av den heliga Koranens bestämmelser och andra frågor. Imam Fakhr al-Din al-Razi (död 606 efter hijrah) sade att om han hade velat, skulle han ha kunnat skriva böcker om tolkningen av surah al-Fatihah som kunde lasta en kamel. I praktiken skrevs hans tafsir av denna surah i ett väldigt verk. Många lärda, såsom Ibn Atiyyah, al-Qurtubi och Ibn al-Sabbagh, brukade ur den betydelse de fann i en enda vers härleda hundratals frågor för undersökning. I detta sammanhang väcktes ständigt nya frågor, och man reflekterade över ämnen som rörde kosmiska lagar, civilisationstyper och liknande. På grund av detta har den uppenbarade Koranen en särställning bland de andra himmelska skrifterna. Naturligtvis hade frågor om dessa ämnen inte tidigare väckts, och Guds ädle Sändebud hade inte heller förklarat dem. Hittills har andra lärda och vetenskapsmän inte förkastat detta perspektiv på tolkningen av den heliga Koranen, så länge de korrekta villkoren för tafsir är uppfyllda. Enligt al-Tayyibi måste en sådan villkorad tafsir överensstämma med den ursprungliga textens ordalydelse och vara fri från konstladhet, onaturlighet, svulstighet och överflöd [Ibn Ashur, a.a., s. 12].

Följaktligen faller den tolkning av Koranen utifrån personliga uppfattningar som förbjuds i haditherna under följande kategorier:

1) Att göra tafsir utifrån personliga uppfattningar utan djupgående kunskap om det arabiska språket och dess stil, om frågan om nasikh och mansukh-verser med avseende på shariahs syften, och utan att uppmärksamma omständigheterna kring uppenbarelsen av den särskilda versen. En sådan godtycklig tafsir bygger helt på gissningar och bidrar inte på något sätt till sanningens utveckling.

2) Tafsir grundad på eftertanke och reflektion. Dessa uttolkningar är emellertid bristfälliga, eftersom uttolkarna inte förmår anlägga ett helhetsperspektiv på alla de frågor som är förknippade med versen. I detta fall drar uttolkaren slutsatser utifrån versens eller någon betydelses yttre innebörd och antar att den aktuella versen uppenbarades enbart med denna innebörd.

3) Den sista kategorin består av uttolkare som stöder en viss grupps tankar eller åsikter och därför vill tolka Koranens verser till stöd för sina egna uppfattningar, utan att ta hänsyn till språkets stilistiska innebörd eller versens uppenbarelsebakgrund. Bayaniyya-gruppen kan nämnas som exempel. Med hänvisning till sin ledare Bayan ibn Shaman al-Tamimi säger de att denna vers är ett klargörande för människorna (ett direkt uttalande) (3:138). Qadianierna har hävdat att ordet Ahmad i versen ”en budbärare som ska komma efter mig och vars namn ska vara Ahmad” (61:6) betyder Ghulam Ahmad Qadiani. Batiniterna hävdar att Koranen har en yttre och en inre innebörd. Den yttre innebörden förstås av muslimerna. Den inre innebörden använder de däremot till stöd för vidskepelser som hämtats från tidigare filosofier, forntida religiösa trosföreställningar eller deras olika ledares vilseledande åsikter. För att ingen skulle kunna vederlägga deras argument hindrade de ummans ledande lärda från att vederlägga denna föreställning och klargöra dess syfte.

Därefter kommer frågan om ett slags tecken som numera benämns som symbol. Man kan till exempel säga att en vers har en symbolisk innebörd som innehåller sådant som inte omedelbart uppfattas av medvetandet och vars innebörd inte heller återspeglas i språket. Se här,

”Vem är mer orättfärdig än den som hindrar att Guds namn åkallas i moskéerna och försöker förstöra dem?” (2:114). Här kan vissa hävda att moské betyder hjärtat, eftersom människans förbindelse med Gud finns i hjärtat. En sådan tolkning är språkligt helt oacceptabel. Tre metoder för tafsir kan emellertid godtas:

För det första: att begränsa sig till att förstå ordens tydliga innebörd.

För det andra: att dra slutsatser utifrån ordens tydliga innebörd. Efter noggrant övervägande kan kunniga uttolkare nå sådana slutsatser. De ska bygga på ett språkligt sammanhang som stämmer överens med det vedertagna sättet att uttrycka sig och får inte stå i strid med den Heliga Koranens mål och syften.

För det tredje: att uttolkaren använder sin egen tids intellektuella, vetenskapliga och kulturella resurser vid tolkningen av versen för att pröva i vilken utsträckning de överensstämmer med den Heliga Koranens vägledning. Därefter kan han besluta hur han ska förklara denna fråga i ljuset av versens angivna innebörd.

Han skänker visdom åt den Han vill, och den som har fått denna kunskap har i sanning fått en väldig rikedom. Men endast de förståndiga kan ta lärdom och förmaning av dessa ord (2:269).

När en modern muslimsk ekonom läser Guds vers: ”så att rikedomarna inte bara cirkulerar bland de rika av er” (57:7) och lägger fram en idé om hur rikedom kan förvärvas och fördelas samt hur den på bästa sätt kan användas i allmänhetens intresse – en idé som muslimska lärda aldrig tidigare har framfört – bör man inte invända mot honom med ursäkten att ingen tidigare har uttryckt en sådan uppfattning och att den saknar stöd i hadith. De renläriga islamiska rättsteoretikerna (usuliyyun) [Usuliyyun missvisande nedvärderat som ”fundamentalister” och feltolkat som ”puritaner”. Den egentliga betydelsen är ”renläriga”; beteckningen används för dem som håller fast vid den traditionella tolkningen av Koranen och sunna och som inte förespråkar ijtihad (se not 16)] anser emellertid att man inte får komma fram till någon innebörd som går utanför arabernas grundläggande föreställningar vid tiden för uppenbarelsen. Även deras ståndpunkt vilar på en väl genomtänkt grund, men den kan diskuteras och granskas.

Al-Shatibi, författaren till verket al-Muwafaqat, säger:

Om vissa delar av de obildades sharia (ummiyyat al-sharia) [utformad för att obildade människor skulle kunna förstå den] anses ha utformats för dess folk – araberna – så utarbetas rättsreglerna på denna grund. En följd av detta kan bli att många förväntar sig att Koranen, utöver koranisk kunskap, logik och semantik, även ska innehålla alla naturvetenskaper som samtida och tidigare folk kände till. Men detta är inte förenligt med den princip som tidigare har följts. De ärevördiga föregångarna var de mest kunniga om den heliga Koranen, dess vetenskapliga innehåll och dess ämnen. Trots detta uttalade de sig inte om något utöver dess specifika föreskrifter och föreställningen om uppståndelsens dag. Ja, den heliga Koranen innehåller sådant om vetenskaper som araberna kände till och var förtrogna med. De lärda har emellertid förundrats över denna införlivade vetenskap [Ibn Ashur, samma källa, s. 44].

Al-Shatibis uppfattning bygger på föreställningen att den heliga Koranen är källan till lagar och regler och uppenbarades för ett obildat folk som araberna. Därför bestäms Koranens föreställningar och framställningssätt av arabernas egen förmåga att förstå. Många anser att denna respekterade lärdes uppfattning är mycket felaktig, eftersom den heliga Koranen uppenbarades som en vägledande bok för människor i alla tider och på alla platser. Arabiskan, med sin vidd och rikedom, var det lämpligaste mediet för att bära detta budskap. Detta innebär naturligtvis inte att arabernas föreställningsvärld, när det gäller språkvetenskap eller andra betydelser, gjorde dem till de enda som kunde förstå det. Dessutom finns det i den heliga Koranen många saker som araberna tidigare varken kände till eller förstod. Dessa frågor kan inte beskrivas utförligt här.

Allah har sagt: ”Detta är berättelser om det fördolda som Vi uppenbarar för dig. Varken du eller ditt folk kände till dem tidigare” (11:49).

När den heliga Koranen uppenbarades riktades budskapet till araberna på ett sätt som gjorde det lätt för dem att förstå. Senare vidgades förståelsens räckvidd, och nya situationer och inflytelser som uppstod i samband med den ursprungliga texten gav upphov till olika betydelser som inte var begränsade av språkets gränser. Detta är i själva verket en viktig aspekt av den heliga Koranens mirakel. Genom tiderna kan en och samma bok, med samma bokstäver och ord, förstås och samtidigt besvara olika behov. I Tirmidhi Sharif sägs, med hänvisning till Ali ibn Abu Talib (må Allah vara nöjd med honom), att Koranens mirakel aldrig tar slut. Om man säger att det inte är tillåtet att gå utanför den språkliga betydelsen i Koranens grundbudskap, innebär det att Koranens mirakel har begränsningar och är bundet till tid och plats. Om föregångarna inte har nämnt något särskilt om en viss vers betyder det inte att det är förbjudet att tolka sådana frågor. Den allmänna innebörden är att de endast tolkade sådant som de hade erfarenhet av och där ett behov av tolkning hade uppstått.

Av dessa frågor framgår att relationen mellan Koranen och olika vetenskaper alltid har funnits.

1) Olika slags kunskap och vetenskap har hämtats från Koranen. Bland dessa finns tawhid [tawhid: Guds enhet; föreställningen att Allah är en, suverän, universums skapare och hela skapelsens ägare. Tawhid är islams kärna], tashri (lagstiftning) och usul (rättskällor).

2) Andra vetenskaper som är beroende av den. Dessa är språkvetenskap och balāgha (retorik).

3) Sådana kunskaper och vetenskaper har antytts som hjälper till att förstå Koranen och bidrar till att stärka tilliten till den. Till denna kategori hör många humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen samt vissa delar av astronomin och vissa tillämpade vetenskaper.

4) Dessutom finns det vetenskaper som inte har någon som helst anknytning till den. Därför måste man genom att etablera moderna islamiska samhällsvetenskaper och humanistiska ämnen försöka reformera den islamiska tankens metoder och tillvägagångssätt samt återuppbygga det islamiska kulturssystemet. På alla nivåer ska målet vara att enligt en specifik plan på bästa sätt skapa samband mellan dessa ämnen och den heliga Koranen och sunnan [sunnah: helheten av det som den ädle Profeten (fvmh) sade, gjorde och godkände eller underlät att godkänna]. Detta kan ske på grundval av fyra principer.

Den första och viktigaste av dessa principer ska vara att återupprätta den heliga Koranen i den islamiska kulturmiljön, att avskaffa splittringen mellan det muslimska medvetandet och Koranen samt att göra Koranen till den främsta kunskapskällan för nutida muslimer – såsom den var tidigare. Då vände sig våra förfäder till den heliga Koranen för att få en exakt och övergripande kunskap om livet, människan och mänskliga lagar och bestämmelser.

Den andra principen bör vara att utveckla en metod för att förstå den ädle Profetens (fvmh) sunnah och använda den för att bygga en islamisk kultur och civilisation.

Den tredje principen ska vara att tillämpa en korrekt metod för att förstå det islamiska arv som vi har fått genom traditionen, använda det i utformningen av vår nuvarande kultur och dra nödvändiga lärdomar av det.

Den fjärde principen ska vara att genom att pröva förståelsemetoderna rikta uppmärksamheten mot den samtida arabiska tanketraditionen, använda den och dra nytta av den. Strategin är att prioritera utvecklingen av metoder för att förstå och tillämpa den heliga Koranen. I detta sammanhang måste man skapa ett Koranprojekt för att rikta forskningen och studierna mot följande områden:

1) Metoder för att förstå den heliga Koranen och göra Koranen till den främsta källan till kultur, kunskap, vetenskap och vägledning för nutida muslimer.

2) Den heliga Koranens tafsir, ta’wil (tolkning av betydelsen), klassificering och indexering, samt dess relation till och samband med tidigare och nutida muslimsk vetenskap.

3) Syftet med de övriga områdena är (a) att på ett välordnat sätt återuppliva muslimsk intellektuell förmåga när det gäller att förverkliga den heliga Koranens budskap och (b) att återinsätta den heliga Koranen i centrum och på dess rätta plats i den moderna muslimska kulturen, kunskapen, vetenskapen och civilisationen. Därefter kommer det muslimska tänkandet att omstruktureras och korrigeras, och den heliga Koranen kommer åter att inta rollen som vägledare genom sitt ljus.

Det nämnda Koranmaterialet har introducerats i Shaykh Muhammad al-Ghazalis bok med titeln Kayfa nata’amal ma’a al-Qur’an. Därefter kommer seminarier och undersökningar att genomföras om ämnets olika aspekter. [Methods of understanding the Quran, IIIT Virgina, 1991 Herndon]

Denna bok pekar mot en ny medvetenhet och försöker föra in Koranen i den verkliga kontexten av en föränderlig värld. I själva verket bör ingen arbeta med denna bok utifrån denna föreställning.

Denna bok besvarar genom undersökningar och forskning alla frågor och presenterar lösningar på alla problem, samtidigt som den korrigerar många missuppfattningar om tolkningen av Koranen och islamiska frågor. Trots detta är den det första steget mot att skapa en modern islamisk metodologisk medvetenhet. I detta sammanhang måste man lägga vikt vid att granska och utvärdera det islamiska arvet ur ett humanistiskt perspektiv.

Denna undersökning och framtida böcker i ämnet kommer inte att fungera som hinder för de böcker som genom traditionen har förts vidare inom det islamiska tänkandet. Tvärtom kommer de att bekräfta det som genom arvet har verifierats (Authenticated) och inta en positiv hållning till alla islamiska madhhab och tankeströmningar, särskilt till de tankeströmningar som uppstod före epoken av förfall, efterblivenhet och intellektuell stagnation.

Någon måste avsättas för att uppfylla det islamiska ansvaret att göra den heliga Koranen mer accepterad för intelligenta och rationellt tänkande människor. Denna bok består av ett stort antal kritiska artiklar. Olika frågor behandlas här; bland annat finns frågor och svar om försöket att utveckla en koranisk medvetenhet i överensstämmelse med metodologiska principer, där ingen befintlig uppfattning accepteras blint utan kritik eller analys.

Den heliga Koranen är en källa ur vilken lärda har kunnat hämta och tillföra mycket inom sina egna specialiserade kunskapsområden. På samma sätt har denna storslagna bok tjänat som grund för förståelsen av världen; deras tillämpningsmetoder har emellertid förändrats i takt med den historiska utvecklingen av det mänskliga tänkandet. Den som studerar den heliga Koranen som en sammanhängande bok kommer att ha ett annat perspektiv än den selektive läsare som studerar enskilda verser isolerade från deras rätta sammanhang. På samma sätt ser vissa människor denna storslagna bok som en samling berättelser, lagar samt uppmuntran och varningar. En annan läsare ser den som ett självständigt uppslagsverk där kosmisk och dynamisk existens behandlas, genom vilket han kan få en objektiv uppfattning om detta universum, dess rörelse och världen i den ständigt föränderliga kontexten av tid och rum.

Den heliga Koranen förklarar sina egna särskilda egenskaper och säger att den är en fullkomlig gudomlig skrift, kapabel att hantera alla slags situationer i alla tider – det förflutna, nuet och framtiden.

(O Profet!) Den Bok som Vi har sänt ned till dig genom uppenbarelse är sann och bekräftar sanningen i de tidigare skrifterna. Allah är väl medveten om Sina tjänare och håller uppsikt över allting. Därefter gjorde Vi dem som Vi hade utvalt bland Våra tjänare till denna Boks arvtagare. Bland dem finns nu några som gör orätt mot sig själva, några som följer en medelväg och några som, med Allahs tillåtelse, går före i goda gärningar. Detta är den stora nåden. (35:31–32)

Denna vers klargör att den heliga Koranen, genom sin egen förnyelseprocess, ständigt ger svar på de situationer och behov som uppstår genom tiderna.

Därför svär jag vid stjärnornas nedgång – och det är verkligen en väldig ed, om ni bara visste. Detta är sannerligen en ädel Koran, bevarad i en dold Skrift; ingen får röra den utom de renade. (56:75–79)

Det är genom Koranen som Allah den Allsmäktige har berättat för oss om olika händelser ur våra förfäders liv. Denna heliga Koran har en enastående egenskap: den är en evig, ofelbar och ytterst helig himmelsk skrift:

Det är Vi som utan tvivel har sänt ned uppenbarelsen, och det är Vi som kommer att bevara den. (15:9) Därför är den ett auktoritativt dokument för framtida generationer, som kommer att ha nytta av den.

O Muhammad! Även före dig sände Vi budbärare, och de var människor till vilka Vi uppenbarade Våra budskap. Fråga därför dem som har kunskap om påminnelsen, om ni inte själva vet. Även tidigare profeter och budbärare sände Vi med klara tecken och skrifter. Och nu har Vi sänt ned denna påminnelse till dig, så att du inför människorna kan förklara och uttolka den lära som har sänts ned till dem, och så att de också kan tänka efter. (16:43–44)

Inför förvanskningen och förändringen av de tidigare himmelska skrifterna är detta en evig skrift.

Tidigare gav Vi Musa Skriften, och även beträffande den uppstod en sådan oenighet. Om Gud inte redan från början hade fastställt en sak, skulle ett slutgiltigt avgörande ha kunnat fällas mellan dessa oeniga. Och dessa människor är nedsänkta i svåra och förödande tvivel (41:45).

Dessutom har Koranen många andra egenskaper. Efter det att de särskilda omständigheterna vid uppenbarelsens nedsändande hade upphört (under denna tid var verserna uppenbarade spridda utifrån särskilda orsaker), sammanställdes denna storslagna Skrift på Guds befallning i en systematisk och strukturellt sammanhållen ordning. Al-Koranen är gudomligt bevarad, och dess egenskaper kan förstås genom dess ständiga bidrag till lösningen av människans problem, när dess skatter avslöjas i enlighet med tidens behov – eftersom den skapar en övergripande medvetenhet om universum, dess rörelse och dess relationer. Därför behärskar den tid, rum och förändring. I den finns medvetenheten om hela existensen, däribland den Allsmäktige Guds kunskap. Följaktligen kan tidigare, nuvarande och framtida generationer på intet sätt göra anspråk på denna storslagna Skrift som sin slutgiltiga egendom. I stället hämtar de lärdom ur den i enlighet med sin egen tids tankeströmningar samt sin civilisations och sina historiska förhållandens behov.

Betydelsen av Shaykh al-Ghazalis bok ligger inte i att ge en ny tolkning, utan i försöket att befria det samtida islamiska tänkandet från många ofullständigheter och brister innan det vägleder till kunskap och en tydlig metod. Detta kan uppnås i det islamiska samhället, och vi hävdar inte att allt som sker i världen och alla dess följder har bemästrats i detta samhälle, men vi kan säga att denna process har inletts. Under alla omständigheter är föreställningen om tänkandets och målens universalitet en islamisk egenskap. Genom att beteckna den store Profeten som den siste profeten (Khatam an-Nabiyyin) och Al-Koranen som den sista och slutgiltiga himmelska Skriften inledde islam den första världsomspännande religiösa rörelsen. Dessutom sträckte sig det islamiska imperiet från Atlanten i väster till Indiska oceanen i öster; den islamiska civilisationen blev därigenom orientalisk och förenade många civilisationer och folk längs den antika världens centrala delar.

Universaliteten är djupt rotad i den islamiska strukturen; därför är det vår skyldighet att reflektera över världscivilisationens kris och dess islamiska lösning. Detta arbete måste emellertid utföras genom metodologisk medvetenhet, och denna metod för samman den samtida mänskliga tankens framgångar i ett enda sammanhang och fastställer islams överlägsenhet genom hela mänsklighetens historia – trots att den heliga Koranen aldrig har förändrats eller moderniserats.

Nu behöver vi belysa den samtida metod som krävs för denna medvetenhet. Denna medvetenhet kan inte uppnås genom att ägna sig åt en viss epok eller tid eller genom att bortse från eller försumma den omgivande miljön. Utveckling och framsteg består inte bara i att samla samtida framgångar och foga de senaste uppfinningarna till en gammal samhällsstruktur; det krävs i stället kvalitativa förändringar av samhällets ekonomiska, sociala och ideologiska strukturer. Därför krävs ett nytt synsätt på den heliga Koranen och ett synsätt på förnyelse som svarar mot de nya verkligheternas behov. Föreställningen om det samtida samhället innebär inte att bevara det gamla samhället och dess tankesätt inför framtiden, utan är knuten till historiska förändringar, och en förändring av samhället är nödvändig för övergången till samtida termer. Dessa förändringar kommer att möjliggöra en återupptäckt av samhället, och även vi kommer att kunna återupptäcka den heliga Koranen inom ramen för denna föränderliga världsstruktur.

Betraktat ur detta perspektiv står det klart att många av våra arabiska och islamiska samhällen lever i nutiden och i föreställningen ser sig själva som samtida. I verkligheten lever de emellertid inte under samtida förhållanden; de besitter inte heller medvetenhet om den nuvarande globala kulturen, dess kritiska och analytiska tänkesätt, systematiskt kunskapssökande eller intresse för att lösa dagens problem. Arabiska och islamiska samhällen har en tendens att klamra sig fast vid sitt förflutna och sina traditionella tankesätt, samtidigt som de måste leva i den moderna internationella epoken. Denna motsägelse har gett dem en medvetenhet om samtidighet. Samtidigt har den gjort dem oförmögna att svara på de förhållanden som krävs för att uppnå en samtida universell medvetenhet. Därför ser vi att vissa inflytelserika intellektuella i dessa samhällen fortsätter att skriva böcker grundade på traditionellt tänkande och försöker finna det förflutna i nuet utan att undersöka de historiska och sociala förändringarnas natur i världen. De vill utforma sitt innehåll på samma sätt som våra sanningssökande följeslagare praktiserade ijtihad i sin tid och tillämpade det för att lösa problem. Samtidigt bortser dessa inflytelserika intellektuella från de historiska skillnaderna mellan de två epokerna och finner inget behov av ijtihad i den moderna tiden. I stället för att betrakta ijtihad som en förebild betraktas de sanningssökande följeslagarna som förebilder att efterlikna.

Vi vill bryta denna tendens och identifiera de historiska handlingar som i vid bemärkelse har hindrat fiqhs utveckling. Till fiqhs utveckling hör även politisk och konstitutionell lagstiftning samt lagstiftning rörande ekonomi och internationella relationer. Vi ska nu förklara vilka historiska händelser som ledde till att imamernas ståndpunkter inom fiqhs olika grenar och muhaddithunernas ståndpunkter i olika frågor rörande sunnah, inklusive dess förmedlare och isnad, utsattes för reaktioner. (A’immah är pluralformen av imam.)

Historien hade utelämnat detta, och motsättningarna mellan de styrande myndigheterna och lärdomseliten, mellan fiqh och sufism, mellan dem som studerat Koranen utan hänvisning till sunnah och dem som studerat sunnah utan hänvisning till Koranen, blottläggs. Ett sådant historiskt perspektiv kan hjälpa fiqh att återupprätta sin rättmätiga ställning. Under den islamiska metoden borde sådana motsättningar inte uppstå. För hela den islamiska ummans verksamhet och utveckling finns en enda central punkt, nämligen den motsägelsefria Skriften Al-Koranen. Därigenom blir det möjligt att förena den gudomliga viljan och mänskliga ansträngningar, så att Al-Koranen kan fullgöra sin fulla roll i skapandet av en fullkomlig och balanserad civilisation, vars välfärd kommer muslimerna och alla levande varelser till del.

Och Vi har sänt ned denna Skrift till dig, som ger en klar förklaring av allt, samt vägledning, barmhärtighet och ett glatt budskap för alla dem som böjer sina huvuden i underkastelse (16:89).

Om ett korrekt studium av sunnah

Dr Taha Jabir al-Alwani

Sedan islams början har sunnah tolkats enligt de rättsliga principernas ramverk, såsom dessa har formulerats av lärda och mujtahider. Dess tillförlitlighet kommer på andra plats efter Koranen. I praktiken kan dessa två inte skiljas åt, eftersom sunnah förklarar och analyserar Koranen samt förverkligar dess läror och metod.

Sunnahs tillförlitlighet är alltså en oumbärlig del av islam – något som ingen av de tidiga muslimernas generationer någonsin ifrågasatte. Bland senare generationer fanns emellertid många människor med begränsad kunskap och visdom som inte kunde skilja mellan Profetens ytterst tillförlitliga och trovärdiga hadither, det vill säga sunnah, och berättelserna om den tidiga perioden och kortfattade händelserapporter. De visste inte i vilken utsträckning sådana historiska eller kortfattade rapporter kunde betraktas som autentiska, hur värdefulla de var som medel för att utveckla människans kunskap, eller om de skulle anses autentiska även när de stod i konflikt med rationellt tänkande eller faktiska bevis. Dessa mindre kunniga människor antog att diskussionen om sådana metodologiska och filosofiska frågor stod i motsättning till sunnah själv. De betraktade sunan (sedvänjor och handlingar) som de berättelser som hörde samman med dem, och dessa berättelser som enbart narrativer; de flesta motsättningarna kom därför att kretsa kring berättelserna. De förmådde inte inse den stora skillnaden mellan den ädle Profetens sunnah och vägledning och det sätt på vilket dessa senare hade förmedlats. Dessutom såg de ingen skillnad mellan metoden för att rapportera om Sändebudets verksamhet, handlingar och uttalanden och rapporteringen om andra människor. Denna beklagliga förvirring väckte frågor om sunnahs egen tillförlitlighet, vilket ledde till omfattande diskussioner i verk om usul och hadithforskning. Detta arbete hade utan svårighet kunnat användas till att utveckla korrekta metoder för att förstå och tolka sunnah och lära av den, så att muslimer i varje tid och på varje plats kunde få hjälp att forma sitt tänkande och sitt levnadssätt i ljuset av dess läror.

Debatten om rapporternas tillförlitlighet i allmänhet och ahad-rapporternas i synnerhet, med onödiga och avsiktligt detaljerade frågor, har fått negativa, ytterst allvarliga och skadliga följder. Den har fördjupat meningsskiljaktigheterna och debatterna bland muslimerna. Följden blev att många verk utmynnade i abstrakta och oklara diskussioner utan någon positiv, intellektuell eller praktisk inverkan. I debatterna om sunnahs ställning i förhållande till Koranen och om att Koranen skulle upphäva sunnah ägnade sig muslimerna i onödan åt långdragna och upprepade granskningar av de historiska rapporternas, återberättarnas och auktoritetskedjornas autenticitet. Om man hade gjort omfattande ansträngningar för att studera, analysera och förstå originaltexten och metoderna, förmedlat hadither i ljuset av tidens, platsens och omständigheternas verklighet, därefter granskat isnad och jämfört med ett stort antal verk, skulle vem som helst ha kunnat förstå arten av de efterföljande problemen och förvirringen.

Det har naturligtvis lagts betydande kraft på att skriva värdefulla verk inom lagstiftningen. Om sådana verk inte bara hade behandlat de rättsliga aspekterna utan också gett utrymme åt sunnahs alla sidor, skulle ummahens behov ha tillgodosetts i ännu högre grad. Eftersom sunnah i sin helhet representerar en vägledningskedja som genomför Koranens metod på ett systematiskt sätt i särskilda ideologiska, ekonomiska och sociala situationer, inom historiska och geografiska sammanhang, är ett metodologiskt studium av sunnah en av de viktigaste och mest nödvändiga delarna av studiet av usul al-hadith. Under denna period förverkligades islam till sin fulländning, och den heliga Koranen spelade själv en ledande roll i att omsätta islams ideal i verkligheten och förvandla denna historiska tid till en epok som skulle bli ytterst betydelsefull för kommande generationers efterföljelse. På så sätt representerar sunnah den högsta, klaraste, bästa och sannaste vägen för att förverkliga Guds ord. Den är en realistisk, lärd och heltäckande symbol för kunskapen om Koranens regelverk. Att bevara Koranen i den form den hade vid uppenbarelsen och skydda den från varje avvikelse synes ha varit i överensstämmelse med Guds vilja. Den ädle Profeten visade själv yttersta fasthet i att bevara varje bokstav i Koranen och behöll varje vokaltecken och skiljetecken. Därför har en ständig varning utfärdats: varje bokstav i Koranen ska förmedlas oförändrad, såsom den var vid uppenbarelsen – att återge den i översatt form är förbjudet.

Men sunnahs förhållande är inte sådant. Även om sunnah bevarades, lades inte de ovan nämnda stränga kraven på den. Dessutom ordnade den ädle Profeten inte med att hadither skulle skrivas ned på samma sätt som den heliga Koranen. Han reciterade inte heller detta med Gabriel på samma sätt som Koranen, det vill säga han memorerade det inte på detta sätt. Orsaken till denna skillnad i synsätt är att sunnah skulle bestå som en verklig erfarenhet på den högsta nivå som mänsklig förmåga, liksom hos den ädle Profeten, kunde nå. Den ädle Profeten följde Koranen fullständigt och slutgiltigt. I själva verket tillämpade han dess regelverk inom alla vardagslivets områden och i all världslig verksamhet: i förkunnelse, undervisning, utfärdande av förbud, åtnjutande, rådgivning och vägledning, dömande, utfärdande av fatwor, givande av instruktioner, upprätthållande av ordning, ledning av krig, upprättande av fred, ingående av avtal, köp och försäljning, utbyte av meddelanden, äktenskap, skilsmässa, byggande, rivning, resor och annat.

Vetenskapen om Koranens regler har observerat och följt Profetens handlingar. Många verser i Koranen har bedömt denna regelvetenskap och vid behov även kritiserat, analyserat, korrigerat och väglett den. Tillämpningsprocessen var nämligen villkorad av mänskliga begränsningar samt av tid och plats. Därför säger Allah: ”Håll dig till Allahs åminnelse så långt du förmår.”

När någon annan än den ädle Profeten tillämpar Koranens regelverk bör tillämpningen bedömas genom en jämförelse med den ädle Profetens tillämpningsmetod. För till skillnad från den store Profeten kan varje annan person påverkas av personliga böjelser och spontana impulser. Som exempel kan nämnas att allmänheten följde den ädle Profeten i fråga om bön och gudstjänst. I stället för att enbart följa honom följde de hans föredöme. Att följa ett föredöme innebär nämligen en medveten verksamhet där förståndet engageras; därför bör man vid behov medvetet följa alla de omständigheter som hör samman med detta föredöme. International Institute of Islamic Thought har för närvarande lagt stor vikt vid förståelsen av sunnan, dess omfattande och slutgiltiga analys samt ett korrekt perspektiv, som den viktigaste frågan för muslimska lärda när det gäller att använda islams kunskaps- och kulturkällor. Detta är särskilt nödvändigt eftersom islams grundvalar och källor, liksom metoderna för att förstå dem, måste förklaras som en grundläggande förutsättning för återuppbyggnaden av muslimsk kunskap, kultur och civilisation. För att uppnå detta mål har institutet beslutat att anta flera program.

För det första är syftet att rikta usūl- och hadithstudiernas uppmärksamhet mot de frågor som hittills förblivit olösta och som behöver lösas, i stället för mot de frågor som redan har diskuterats på ett avgörande sätt. I detta sammanhang anser institutet att frågan om sunnans auktoritet har behandlats slutgiltigt, eftersom ingen muslim som har förtroende för Allah och Sändebudet kan förneka sunnans auktoritet. Institutet har publicerat den framstående usūl-specialisten Shaykh Abd al-Ghani Abd al-Khaliqs verk Hujjiyyat al-Sunnah (Sunnans rättsliga auktoritet). Verket är ett värdefullt lärdomsverk i denna fråga, det viktigaste verket på området, och institutet betraktar det som det slutgiltiga verket i ämnet.

Institutet har redan försökt uppmärksamma forskare på användningen av informationsteknik för att göra sunnan mer godtagbar bland lärda och forskare inom olika områden. Institutet har redan gett stöd åt många lärda som arbetar för detta mål.

Dessutom har institutet börjat klassificera sunnan tematiskt. Det har också engagerat sig i tillämpningen av alla vetenskapliga metoder som kan bidra till att uppnå vårt mål: att inte begränsa sunnan till att enbart vara en källa för fiqh, utan att göra den till en kunskapskälla för samhällsvetenskaperna.

Slutligen har institutet börjat bjuda in framstående lärda att skriva verk om sunnans olika aspekter och dess roll i återuppbyggnaden av den islamiska civilisationen. Den välkände lärde Shaykh Muhammad al-Ghazali har redan skrivit det uppmärksammade verket al-Sunnah al-Baynah Ahl al-Fiqh wa Ahl al-Hadith (Sunnan mellan fiqh- och hadithspecialisterna). Verket handlar om metoden för att förstå sunnan och drar en gräns mellan dem som sysslar med isnadens struktur och rapporter och dem som är intresserade av att förstå sunnan och lära av den. Enligt institutet är denne lärde så erfaren och kunnig i författandet att han inte behöver någon annans vägledning när han skriver sina verk eller korrigerar fel och brister. Hans verk har emellertid blivit föremål för omfattande kritik på grund av vissa detaljerade uppgifter och exempel som det innehåller. Uppståndelsen kring detta har varit så stor att verkets grundläggande budskap nästan har försvunnit på grund av dessa oväsentliga detaljer.

Detta verk skrevs i första hand för människor som saknar grundläggande kunskaper om sharia och forskningsmetoder och vars kunskaper i historia, sira, fiqh och arabiska inte är tillräckliga för att förstå hadith korrekt. Många börjar studera hadith och läser vidare utan att förstå dess natur, de påstådda orsakerna till den ädle Profetens uttalanden eller handlingar, eller hadithens allmänna innebörd. Deras förståelse är bristfällig och vilseledande, och därför får de en förvrängd uppfattning om hadith som de sedan sprider bland allmänheten. Dessa människor gör anspråk på så stor lärdom att de hävdar att sunnan står över Koranen och kan upphäva den. När de dessutom möter en mer autentisk hadith som går emot deras resonemang förstår de inte hur denna motsägelse är beskaffad. De förstår inte heller hur sådana hadither ska bedömas, eller ens den korrekta metoden och de regler som krävs för att förstå den hadith som diskuteras.

Verket skrevs för lärda och forskare som ägnar sig åt studiet av sunnan. De uppmanas att ägna viss uppmärksamhet åt en sund metod för att förstå sunnan. För utan korrekt förståelse finns ingen hadith, och utan sunnan kan det inte finnas någon fiqh, islamisk civilisation eller sann kunskap.

När institutet blev medvetet om förvirringen kring Sheikh al-Ghazalis bok bad det Dr. Yusuf al-Qaradawi att skriva två utförliga böcker. Den ena handlar om metoden för att förstå sunnah och den andra om sunnah som kunskapskälla. Den första har publicerats av institutet under titeln Kayfa nataʿāmal maʿa al-Sunnah al-Nabawiyyah (Metoden för att förstå sunnah), och den andra kommer att publiceras i sinom tid, om Gud vill.

För att återupprätta sunnahs positiva och aktiva roll i utformningen av det samtida islamiska livsmönstret är det, snarare än att på nytt behandla frågor som redan har diskuterats avgörande, framför allt nödvändigt att inkludera ett metodiskt perspektiv på sunnah i undervisningen om hadith inom den högre islamiska utbildningen.

Man kan hoppas att muslimerna kommer att visa ett allt större intresse för att förstå sunnah. De måste lära känna och sprida reglerna och villkoren för en sådan förståelse (Rules and conditions of such understanding), och de måste också utveckla ett djupt intresse för orsakerna till missförstånden kring sunnah. De måste förstå varför överlappande frågor (Overlapping issues) har skapat en kris i denna förståelse och hur denna kris har lett till att filosofiska argument börjat användas i debatten om sunnahs auktoritet. För att etablera ett övergripande metodiskt perspektiv på förståelsen av sunnah krävs djupgående forskning kring tre frågor.

(a) Förutsättningarna för förståelse

Om frågan om en korrekt förståelse har blivit ett problem när det gäller sunnah, vilka är då orsakerna till meningsskiljaktigheterna och förvirringen under historiens olika perioder? Vilka egenskaper och kvalifikationer krävs för en sund studie och förståelse? Är förnekande av islam en förutsättning för förståelsen? Hur kan bristen på någons övergripande insikt avhjälpas? Hur kan vi föra en slutgiltig och avgörande diskussion om denna kris? Hur ska vi lösa frågan om delvis undertryckta problem som har skapat förvirring och som enligt många forskare har gett upphov till en debatt om auktoriteten (Authority), åtminstone delvis, även om inte om sunnah i dess helhet? Denna debatt har gett argumenterande och arroganta människor möjlighet att finna ursäkter. I islams tidiga historia skapade denna fråga emellertid aldrig något problem bland de första generationernas muslimer.

(b) Meningsskiljaktigheter och splittring

Varför och hur kom ummah att splittras i olika sekter och tariqaher? Hur uppstod olika sekter kring tolkningen, förståelsen och spridningen av sunnah och dess auktoritet? Hur användes sunnah som ett vapen av olika sekter och tariqaher? Varför uppstod frågor om förfalskade hadither, en ofullständig förståelse av hadith och tillämpningen av lag utifrån sunnah? Vilken inverkan hade dessa händelser på utvecklingen av olika grupper, och vilka särskilda frågor väckte de i studiet av hadith och den ömsesidiga analysen av rapporterna från rāwierna (hadithberättarna)? Hur kom dessa frågor att införlivas i studiet av sunnah genom de tidigare usul-lärdas och de skolastiska teologernas (Scholastic theologians) diskussioner om detaljerade frågor? Bland dessa frågor finns sunnahs auktoritet, dess ställning i förhållande till Koranen, upphävandet av vissa verser, dess tolkning och gränsdragning i Koranens framställning, Profetens ijtihad, de hadither som har återberättats om detta (Spoken Sunnah), samt värderingen av olika koranverser i dessa frågor och annat.

Vilken inverkan har då dessa frågor haft på det muslimska medvetandet ur ett intellektuellt och utbildningsmässigt perspektiv? I vilket historiskt sammanhang uppstod dessa problem? Vilken intellektuell betydelse har de, och vilka reaktioner har de hittills framkallat? Vilket är det bästa sättet att bedriva moderna studier av sunnah och att utforma en läroplan för sådana studier? Hur kan man, genom att dra lärdom av dessa frågor, anta det bästa perspektivet för att ena muslimerna och uppmuntra ummah att återuppbygga civilisationen?

((c) Vikten av plats och tid vid förståelsen av Sunnah

Liksom den första generationen muslimer har usuliyyun erkänt den särskilda historiska och geografiska kontexten i mänskligt avseende kring den ädle Profetens (frid vare med honom) handlingar, uttalanden och erfarenheter. Därför har de fastställt vissa regler för att beakta dessa faktorer. Kan experter utarbeta vissa riktlinjer vid studiet av olika typer av hadither? Vilken metod bör följas i detta sammanhang, och vilken roll spelar moderna hadithstudier i tolkningen av dessa riktlinjer?

För att kunna förstå och tillämpa Sunnah krävs många olika tillvägagångssätt och metoder, så att man kan urskilja de väsentliga skillnaderna mellan de mindre frågor som behandlas av juristerna, de intellektuella frågor som behandlas av tänkare, filosofer och mutakallimun, och de sociala aktiviteter som behandlas av samhällsvetare. En hadith som rör en mindre fråga inom juristernas område är av ett annat slag än en hadith om en allmän social fråga. Vid tolkningen av en sådan hadith måste alla sociala aspekter som hör samman med händelsen beaktas, och samhällsvetaren bör också ta hänsyn till detta i sin analys. Hur kan vi frigöra oss från ummahs långvariga splittring? Till följd av denna splittring används samma hadith till stöd för motstridiga uppfattningar. Hur kan de olika grupperna befrias från sin blinda lojalitet mot sina övertygelser? Hur kan vi återupprätta grunden för det rena perspektivet i islamiskt tänkande och undkomma den onda cirkeln, i en tid då det har blivit lättare att samla in Sunnah (hadither), bedriva lärda studier och debatter samt bygga gemensamma institutioner för detta ändamål?

Sunnahs roll i att lösa ummahs problem

Den islamiska världen i allmänhet och arabvärlden i synnerhet lider av många kriser, vilket har försatt det islamiska tänkandet i ett vägskäl. Detta vägskäl har kommit till uttryck på många sätt. De viktigaste är följande:

a. Brist på sammanhållning mellan ummahs olika madhhabs, motstridiga uppfattningar i intellektuella, sociala och politiska frågor inom olika grupper, samt återupplivandet av idéer som skapar splittring inom ummah eller uppfinnandet av idéer som tidigare inte funnits.

b. Brist på andra sociala och regionala stabiliserande faktorer, oro inför framtiden till följd av själviska, ensidiga och gruppbaserade perspektiv, pessimism inför nuet, brist på initiativ till det positiva arbete som redan finns, samt de reaktionära perspektivens dominans i förhållande till olika händelser. Detta har lett till att initiativandan försvagats och att en anda av att skapa debatt till stöd för konflikter har brett ut sig.

c. Bristande medvetenhet om den verkliga karaktären hos ummahs sociala problem och deras samband med historien. Ytliga, snäva och känslobaserade åsikter dominerar över helhetsinriktade och analytiska perspektiv, och det muslimska sinnet visar i denna tid en benägenhet att utan granskning eller urskillning acceptera vad som helst. Därutöver finns ytterligare negativa företeelser, så många till antalet att det är svårt att upprätta en detaljerad förteckning över dem. Hur kan vi därför tillämpa Sunnah för att uppnå det sunda livssinne och den klarhet i perspektivet som krävs för att ge ett verkligt svar på ummahs problem och bidra till att lösa dem? Hur kan den användas för att få muslimer att arbeta och organisera sig för islamiska mål samt väcka det sociala medvetandet? Då kommer liv och vitalitet att återvända till ummah. Dessutom kommer den att uppmuntra ummah att söka kulturella alternativ samt konkreta sociala och intellektuella program. Därigenom stärks återupprättandet av dess identitet och medvetenheten om att vara en del av en djupt förankrad och storslagen civilisation och historia.

Faran med en alltför bokstavlig tolkning av sunnah

På den helige Profetens tid tillämpade allmänheten sunnah på alla områden i sitt dagliga liv, och genom detta förstod de den heliga Koranen fullständigt. Effekten av detta Koranens mirakel blev tydligt synlig i formandet av ummatun wasatan (den måttfulla nationen) – ett folk som är vittne för och vägledare åt andra, som rymmer en samling välsignelser och som kan möta alla utmaningar. Med tiden minskade folkets förmåga att förstå sunnah.

Å andra sidan fick en ordboksbaserad kultur företräde framför andra tolkningar och kommentarer och blev det enda medlet. Därigenom uppstod ett bokstavligt synsätt som i hög grad var beroende av ordboksbaserade tolkningar. Detta gick så långt att denna ordboksbaserade tendens inte tog hänsyn till tidens och platsens betydelse. Som följd förstärktes en tendens som hindrade ummahens renässans genom att skapa förvirring, sofisteri och konflikter. Den verkade i praktiken för att betrakta islam som en samling föråldrade föreställningar. Många beslut fattades på olämpliga grunder, och man antog att en hadith som hade formulerats i en verklig situation kunde återupprepas gång på gång, vilket i det verkliga livet är omöjligt. Hur ska då nutida sunnah-experter hantera denna fråga och skydda det muslimska medvetandet från dess faror? Hur kan det muslimska medvetandet skyddas från reaktionen hos dem som nästan lyckades tömma islams budskap på dess innehåll och undvika dess viktigaste kulturella och civilisatoriska roll? Sanningen är att dessa människor begränsade islam till personliga och beteendemässiga frågor, inskränkte dess perspektiv till triviala och språkliga föreställningar och förvandlade det till en rent traditionsbaserad religion. Ett sådant synsätt är inte gynnsamt för att upprätta ett verkligt islamiskt samhälle, för folkets enhet eller för att bygga en civilisation.

Sunnahs roll i ummahens återupplivande

Vår ummah är utan tvekan i stort behov av en övergripande plan för sin renässans, en plan som återupprättar den på den måttfulla nationens plats som mänsklighetens ledande grupp. Detta kan inte uppnås utan att det muslimska samhället uppfyller de nödvändiga förutsättningarna. Den första uppgiften är att utarbeta en intellektuell och kulturell riktlinje för den islamiska renässansen.

I dag bygger ummah på två kulturella strömningar: den nedärvda kulturen, präglad av den historiska epokens särdrag och miljö, samt den importerade främmande kulturen. Det muslimska medvetandet förhåller sig likgiltigt till dessa båda kulturer, nöjer sig med att använda deras produkter och är oförmöget att bidra med något eget och originellt.

Genom att förena målen och handlingssätten för samhällsförändring med ummahens islamiska livsordning kommer organiseringen av den muslimska världens ansträngningar att få ett omfattande stöd. Därigenom blir det möjligt att åstadkomma de nödvändiga kulturella och intellektuella förändringarna och att hjälpa ummah att bära detta stora ansvar.

För att övervinna den nuvarande krisen i det islamiska tänkandet, uppnå den medvetenhet och styrka som krävs för att möta samtida utmaningar och återvinna ummahs kulturella och intellektuella ställning från dess guldålder måste vi på nytt vända oss till de outsinliga källorna islam, Koranen och sunnah utgör och åter studera dem ingående och omsorgsfullt ur ett samtida islamiskt perspektiv. Ett sådant perspektiv kräver framsynthet, verkningsfulla verktyg och en vidsynthet som kan beakta olika aspekter. Dess mål måste förklaras, grundprinciperna definieras och metoder utvecklas för att tillgodose akuta behov och omforma de beståndsdelar som utgör ummahs grundval.

Den heliga Koranen gav våra förfäder ett storslaget intellektuellt ramverk. Genom detta kunde de förstå och analysera de lagar som rör olika folks och civilisationers uppgång och fall. Därigenom kunde de pröva information på ett objektivt och djupgående sätt. Det var ett rationellt perspektiv som på ett argumenterande sätt behandlade verkligheten, inte fantasin. Detta perspektiv tog hänsyn till historiens dynamik och förklarade de inre spänningarna i samhället: när och hur de uppstår, hur händelser kan förklaras, hur man kan dra lärdom av dem, hur de kan ge vägledning för framtiden och hur de kan göra det möjligt att vidta lämpliga åtgärder innan möjliga händelser inträffar.

Slutsats

Den ädle Profetens (frid vare med honom) sunna samt hans och hans följeslagares livsföring representerar den konkreta förkroppsligandet av detta avsedda intellektuella ramverk. Lösningen på den intellektuella krisen kommer inom vårt räckhåll när vi studerar Koranen med ett sunt och rationellt sinne, genom en fulländad metod som kan organisera och vägleda människans liv i samklang med den samtida islamiska tanken och resten av skapelsen.

På samma sätt kommer ett korrekt studium av sunna och av den ädle Profetens (frid vare med honom) syfte med Koranens budskap och dess exakta förverkligande i människans liv att göra slut på okunskapen, hatet, konflikterna och slöseriet med vår ummas krafter. På så sätt kan samtidens muslimer övervinna sin självpåtagna oförmåga inför den moderna människans intellektuella och kulturella komplexitet och, genom att förstå den korrekta och slutgiltiga islamiska läran, skänka mänskligheten sann vägledning och välgång. En sådan förståelse kommer att hjälpa till att skilja anpassningsbara bestämmelser från oföränderliga principer och att ange mål och medel.

Koranen och den moderna vetenskapen: observationer om vetenskaplig metod

Dr. Imad al-Din Khalil

När man studerar den heliga Koranen omsorgsfullt och försöker förstå dess syn på vetenskapen, finner man ett stort antal verser som behandlar vetenskapen på ett övergripande sätt. Dessa kan delas in i fyra kategorier, motsvarande vetenskapens fyra områden. Den första kategorin behandlar vetenskapens verklighet, omfattning och mål, vilket är känt som vetenskapsfilosofi. Den andra delen gäller den vetenskapliga metodologin för att upptäcka vetenskapliga fakta. Den tredje delen gäller de lagar som är tillämpliga inom vetenskapens olika områden, särskilt naturvetenskapen. Den fjärde delen gäller de principer som upptäcks genom experiment och som människan, som Allahs khalifa på jorden, ska använda för att förbättra livsvillkoren. Detta område är känt som tillämpad vetenskap.

Det råder ingen tvekan om att det finns ett nära samband mellan var och en av dessa kategorier. Vetenskapsfilosofin analyserar vetenskapens syfte, medan metodologin utarbetar tillvägagångssätt för att upptäcka sanningen, såsom sunan – universums natur och lagar, vilka styr världen, universum och livet samt reglerar deras förlopp i rätt tid. Dessa lagar och metoder ger i slutändan formler som gör det möjligt att utforska skapelsens mångfald. Därmed blir de verktyg för mänsklighetens framsteg och välgång; de blir ett medel för att frigöra sig från vardagens enformighet och överleva på jorden, samtidigt som de i högre grad kan tillgodose människans andliga behov, vilket skiljer henne från andra skapelser. På så sätt blir hon, som Allahs khalifa, ännu bättre i stånd att fullgöra sin roll i att skapa civilisation och välgång i världen.

Det är sant att den heliga Koranen inte uppenbarades som en bok om vetenskap eller som någon annan lärobok. Det är likaså sant att vissa moderna tänkare med eftertryck hävdar att vissa verser har vetenskapliga betydelser och tolkningar som inte var avsedda av dess författare (Allah). Som en reaktion på detta går vissa tänkare till den andra ytterligheten och hävdar att Koranen inte har något samband med vetenskapliga fakta.

Det är en självklarhet att koraniska och vetenskapliga data är förenliga och av samma slag (i allmän mening samt bortom relativ verklighet och förändring), och det är uppenbart att det inte finns någon oenighet eller motsättning mellan dem. Framför allt kommer de från en och samma källa, Allah. Allah är upphovet till detta universum och dess kosmiska lagar och system, den som uppenbarade Koranen och människans skapare. Dessutom är människan en part i lagstiftningen och uppenbarelsen av Koranen. Hon är Allahs khalifa på jorden och strävar efter att bygga civilisation för Allahs skull. Koranen betonar det nödvändiga sambandet mellan Koranens budskap och de kosmiska lagarna. Människan kan inte fullgöra sin roll på jorden inom ramen för Koranens lära utan att förstå detta universum och försöka upptäcka dess lagar och system.

Här bör det påpekas att den moderna vetenskapen, till skillnad från under de senaste århundradena, inte hyser tvivel om eller förkastar religiösa föreskrifter. Vetenskapen erkänner att verkligheten kan vara mer omfattande än dess föreställningar och att den inte kan uttala sig slutgiltigt om detta.

Efter att ha erkänt detta konstaterar vetenskapen med större säkerhet inom sitt begränsade område att människolivet saknar mening om det berövas en större dimension som sträcker sig bortom materia och rörelse. Vetenskapen har nu nått en punkt där den verkar i överensstämmelse med religionen.

Denna stora revolution inom vetenskapsfilosofin har ägt rum till följd av de senaste upptäckterna, särskilt upptäckterna inom naturvetenskapen och atomvetenskapen, samt människans förståelse av hur hjärnan fungerar. I detta sammanhang visade forskningen, när atomens kärna (Core) upptäcktes, att den materiella barriären (Material barrier) hade brutits igenom, och därigenom fann man en överensstämmelse bakom den naturliga världens struktur och uppbyggnad. [26] Vad kan vi då se om vi kastar en kort blick på sambandet mellan vetenskapens fyra områden och de data som återges i Koranen? [29]

((1) Vetenskapens filosofi, dess mål och islams grundprinciper:

Vetenskapsfilosofin handlar om vad vetenskapen strävar efter att uppnå, om dess samband för det första med människans strävan att bygga civilisation och för det andra om att granska och analysera människans syn på detta universum, den värld där hon lever. Vetenskaplig forskning och experimentella metoder är nödvändiga delar av det islamiska livssystemet, inte någon lyx eller formell beståndsdel. Detta beror på att de är nära förbundna med ummans verksamhet, med dess samspel på jorden och med dess övergripande tro på universums liv, världen och människan.

Här är det förmodligen nödvändigt att nämna några grundläggande principer rörande det islamiska levnadssättet och synen på världen. Den vetenskapliga metoden vägleder nämligen, med hjälp av etablerade vetenskapliga fakta, principernas användning när det gäller oupptäckta lagar och system samt de sätt på vilka dessa förverkligas. För att stärka dessa principer spelar ett sådant synsätt en viktig roll när det gäller att förkunna de grundläggande elementen i den islamiska synen på världen, skapa deras samband med världen och göra dem lämpade att aktivt bidra till civilisationen. Enligt vår uppfattning finns det fyra grundläggande principer för vetenskaplig verksamhet:

(a) Istikhlaf (khalifa)

Den gudomliga anförtrodda gåva som människan bär är khalifa, det vill säga att människan är Allahs khalifa eller ställföreträdare på jorden. Khalifaprincipen som nämns i den heliga Koranen och hadith är en av de principer som vetenskapen har upprätthållit som en realitet.

Som Allahs ställföreträdare kan människan utveckla jorden, skapa civilisation, möta dess utmaningar och skapa en trygg miljö fri från nöd, vilket kan gynna en ännu större framgång och närmandet till Skaparen, med mera.

Människan kan inte få tillräcklig säkerhet och hjälp för att fullgöra sitt ansvar som khalifa eller uppnå fortsatt framsteg, förrän hon använder vetenskapliga forskningsmetoder för att upptäcka de tidigare nämnda kosmiska eller gudomliga sunan. Först då kan hon koppla in sig på energireserverna och åstadkomma en större samordning mellan sig själv och sin miljö. Utan detta förblir khalifaprincipen tomma ord och enbart teori.

(b) Tawazun (balans)

En av den islamiska livsföringens och tankens principer är att upprätta tawazun, eller balans, mellan människans andliga och världsliga behov. Den är djupt förankrad i Koranen och sunna, och vi finner att den har behandlats på olika sätt och i olika former. På detta område har vi länge förbisett ett självklart faktum. Det är att Allah den Upphöjde har underställt jorden människan i enlighet med hennes ansvar. Allah skapade människan med en särskild natur och underställde jorden henne för att tillgodose hennes behov, medan andra gudomliga religioner har dragit en skiljelinje mellan andliga och världsliga behov – islam avvisar helt denna uppfattning. Genom att göra så har de vänt sig mot andligheten. Följden har blivit att hinder har rests mellan människans sinnelags behov och jordens välsignelser och möjligheter, som har underställts henne.

Sanningen är att det islamiska livet inte kan fortgå utan en god balans mellan dessa två slags behov hos människan. Islams syfte är emellertid att leva i verkligheten och forma ett balanserat mänskligt liv, fritt från spänning, avvikelse och förtryck, ett liv som är aktivt, föränderligt och dynamiskt. Trots detta kan detta balanserade synsätt, som ingen annan ideologi eller religion i världen har antagit med samma allomfattande karaktär och engagemang, inte förverkligas utan vetenskaplig metodik, vetenskapliga data och tillämpningar.

(c) Taskhir (underkastelse)

En annan grundläggande egenskap hos den islamiska synen på universum och livet. I detta sammanhang behövs vetenskap utan tvekan innan denna syn kan förverkligas och dess stora latenta kraft kan förstås. Enligt den islamiska synen har naturen och universum gjorts underordnade människan. Allah har fastställt sina lagar, metoder och förmågor i enlighet med människans grundläggande plikt som representant på jorden och hennes förmåga att samspela med naturen på ett praktiskt och effektivt sätt.

I fråga om detta samspel förespråkar islam en medelväg. Den vill förmedla till mänskligheten principen att naturen står till människans behovs tjänst. Samtidigt har den, genom att fastställa värderingar, principer och konventioner, angett en parameter för samspelet mellan människans båda behovssidor. Målet är att tillföra största möjliga innovation och civilisationens kvaliteter i överensstämmelse med människans ambitioner, principer och ställning i universum.

Om man inte heller då kan utnyttja vetenskapens latenta kraft, det vill säga metodvetenskapen samt vetenskapens information och tillämpningar, kommer inget islamiskt samhälle att kunna förverkliga tasḫīr-principen och omvandla den till en historisk verklighet.

((d) Det nödvändiga förhållandet mellan skapelsen och Skaparen

Vetenskapen måste användas för att förverkliga en av de viktigaste principerna, särskilt i den islamiska kosmiska synen och i religionen i allmänhet. Den utgör det nödvändiga sambandet mellan skapelsens förunderliga tillkomst och Skaparens existens. Vetenskapen fungerar som ett verktyg för att blottlägga och förklara detta samband. Många har skrivit om skapelsens mirakel. Många vetenskapsmän och lärda har ägnat sina liv åt att avslöja en obestridlig sanning inom vetenskapen, nämligen att skapelsen har en Skapare. Denna fråga har slutgiltigt avgjorts, och inga frågor har lämnats obesvarade i detta avseende.

Eftersom universum styrs av organisatoriska processer, exakta och harmoniska rörelser samt konstruktiva inbördes samband, och eftersom allt löses genom matematisk noggrann analys och vetenskapliga formler, har det genom otaliga bevis och oräkneliga vetenskapliga experiment visats att det har sitt ursprung i en övernaturlig, allomfattande makt och i en stor vägledande vilja (vägledande vilja). [28]

Så länge den vetenskapliga forskningen är engagerad i den komplexa verksamheten att utforska universums, jordens och livets dolda mysterier kommer den att förbli oumbärlig för det islamiska livet. Dessutom leder den på ett mycket övertygande sätt till universums Skapare, och när den riktas mot Skaparen övergår den till dyrkan.

((2) Metodvetenskap

I detta sammanhang förklarar den heliga Koranen en metodologi för att upptäcka universums lagar och bestämmelser. Det är en flexibel och slutgiltig metodologi som aldrig blir inaktuell i tidens och rummets sammanhang. Detta beror på att den i grunden är en metod eller ett verktyg för forskning och undersökning. Därför står den över relativa förändringar och förblir intakt i varje tidsålder och miljö. Den heliga Koranen uppmanar människorna att reflektera med insikt över sin existens och sin plats i universum. Därför uppmanas de att, stående på jorden och utifrån de omgivande förhållandena, använda sitt medvetande för att i trons högre sfär observera människans underbara förhållningssätt till sinnet och universums horisonter. Dessutom har den heliga Koranen ålagt människornas medvetanden ett grundläggande ansvar när det gäller muslimernas insatser inom forskning, meditation, kunskap och erfarenhet.

Den heliga Koranen går ett steg längre och uppmanar människan att använda alla sina sinnen för att ta emot obegränsade data, så att hennes förståndsförmåga kan registrera, sortera, godta eller förkasta dem i syfte att nå den yttersta sanningen. Enligt den yttersta sanningens ordning råder en samklang mellan lagarna i universum.

Förnuftet och sinnena verkar gemensamt i undersökning, prövning, induktivt resonemang och beslutsfattande. Människan kommer att prövas på grundval av ansvaret för denna funktion, eftersom hon av nödvändighet skiljer sig från andra levande varelser. I den heliga Koranen finns många verser där det upprepade gånger sägs att hörseln, synen och hjärtats känsla (al-fu’ad) gemensamt har gett människolivet dess värde och unikhet. Om människan aktiverar dessa krafter och använder dem fullt ut kommer hon att nå toppen av vetenskaplig och religiös överlägsenhet. Därigenom blir hon universums herre och stärker sin ställning som Allahs ställföreträdare på jorden. Om hon däremot inte använder dessa krafter kommer hennes nivå att bli den lägsta av de låga, och Allah fastställde inte ett sådant tillstånd för henne när Han sände henne till jorden med hörsel, syn och hjärtats känsla.

Dessutom finns det omkring femtio verser som uppmanar människan att skärpa sitt intellekt. Detta intellekt är en gåva från Allah, med vars hjälp tron på Honom kan stärkas. Vidare inbjuder dessa verser människan att djupt förstå händelserna omkring sig och tänka över dem på ett ansvarsfullt sätt.

Det som har sagts om djupt tänkande gäller också kunskapsinhämtning, eftersom denna endast är ett intellektuellt steg bortom det djupa tänkandet och dess resultat. Genom att förvärva kunskap får människan en omfattande medvetenhet om förhållandena omkring sig och en djup förståelse av sitt väsen och omfattningen av sin relation till universum. Därigenom öppnas hennes förståelseförmåga för alltid, och en väg till ansvarsfull lösning säkerställs för varje problem, händelse eller fråga som läggs fram för henne.

Den heliga Koranen betonar därför metoder som experiment, bevisföring och intellektuell debatt, så att människan genom induktion, jämförelse, balans och prövning, med stöd av överenskomna externa data och stärkt av mer kompetenta personers intellektuella och logiska förmågor, kan nå sunda resultat.

Det är betydelsefullt att den heliga Koranen använder ordet ilm (kunskap och vetenskap) i flera betydelser: (a) din [30] (religion och livssystem) – det som Allah har föreskrivit för Sina profeter och sändebud, samt de yttersta sanningar som återges i dessa verser. Ilm kommer också till uttryck som ett tecken på de uppenbarade religiösa värdena.

På så sätt bär ilm och din i Koranens språk samma slags betydelse. Allahs verser har lärt ut just detta och gör det möjligt för oss att förstå ett omfattande, sammanlänkat medvetande; Han vill att betydelsen av ilm och din ska förmedlas i stället för de betydelser som positivisternas oinformerade och fientliga tolkningar har frambringat. I mer än sjuhundrafemtio verser förekommer olika former och avledningar av ordet ilm.

Den heliga Koranen betonar att man helt och hållet ska anta ett vetenskapligt perspektiv vid studiet av naturliga och övernaturliga fenomen, och den avvisar entydigt allt som har en negativ inverkan genom att främja sådana synsätt som fördomsfulla, ogrundade uppfattningar, magi och vidskepelse. Alla sådana ovetenskapliga metoder avviker från den sanna vägen, den Sirat al-Mustaqim som religionen uppmanar människan att följa för att nå sitt eftersträvade mål. Vi vet alla att den raka vägen är det kortaste avståndet mellan två punkter. Om den därför böjs på något sätt ökar avståndet och mödan, och resenärerna kan bli så förvirrade att de aldrig når sin destination. Den heliga Koranen betonar gång på gång en tydlig och klar sanning: ur fördomar uppstår meningslöshet och dumhet, och sanningens enda alternativ är villfarelse.

3. Fenomen

Den tredje dimension som den heliga Koranen presenterar omfattar fenomen och en samling vetenskapliga discipliner: astronomi, geografi, biologi, zoologi, människans fysiologi och så vidare. På detta område intar många moderna tänkare en av två motstridiga ståndpunkter. Den första innebär ett fullständigt beroende av användningen av moderna vetenskapliga data vid tolkningen av Koranens verser. Detta leder till metodologiska fel. Å andra sidan används partiella data för att fastställa en allmän regel, föränderliga data används för att fastställa en bestående regel, och relativa data används för att fastställa en absolut regel. Svagheten i detta synsätt är att om dessa partiella och relativa vetenskapliga data förändras—och forskarna själva medger att detta är en naturlig egenskap hos vetenskapen—kommer förespråkarna för denna teori att drabbas av sådan mental vånda.

I försöket att undvika en sådan situation hamnar den andra ståndpunkten också i en fälla av felaktigt tänkande genom att helt och hållet avvisa vetenskapliga data.

Det sunda synsätt på vetenskap som ligger närmast sanningen är den medelväg som Koranen lär oss att följa på livets alla områden. Den binder sig aldrig helt till vetenskapen med dess föränderliga data, men avvisar inte heller helt vetenskapens roll i tolkningen. Den samtida, kunnige tänkaren bör kunna använda sin begåvning och erfarenhet inom sitt specialområde för att förstå Koranens verser och de vetenskapliga avhandlingarnas beskaffenhet och inbördes överensstämmelse. Dessutom måste han känna till vissa moderna riktningar inom de nyligen publicerade korantolkningarna. Dessa riktningar använder Koranens terminologi och bildspråk för att förstå dess innebörd och innehåll, och är kända som al-Tafsir al-Bayani li al-Quran. Denna metod har en faktisk säkerhet som skyddar uttolkaren från överdrifter och fel när han försöker nå den avsedda betydelsen i meningar och uttryck. Balansen mellan vetenskaplig specialisering och al-Tafsir al-Bayan gör det möjligt för den moderne tänkaren att uttrycka den avsedda betydelsen i Koranens vetenskapliga verser. Det finns vissa vetenskapliga fenomen som slutgiltigt, eller som obestridliga och självklara sanningar, har blivit fastställda regler. Exempel är vindarnas roll när regn frambringas, gravitationens roll i solsystemets rörelse, de olika stadierna i embryots utveckling samt förändringen i proportioner till följd av att avståndet mellan jordytan och gasformiga ämnen ökar eller minskar. Därutöver finns många andra fakta vars vetenskapliga natur inte var känd för araberna vid tiden då Koranen uppenbarades. Vid tolkningen av Koranens verser om dessa fakta har man behövt förlita sig på vetenskapliga fenomen som blivit självklara först under de senaste århundradena, och detta har uppenbarat en av Koranens många förunderliga aspekter.

Det finns många vetenskapliga fakta som belyser flera aspekter av verkligheten. Dessa aspekter existerar emellertid inom en enda, flexibel ram. Ibland kan denna ram hänvisas till i samband med andra koranverser för att förstå deras betydelse i förhållande till andra verser. Därigenom hålls universums förunderliga struktur samman och skyddas från att splittras genom en enda metod. Teorier som ännu befinner sig på diskussions- och utvärderingsstadiet och inte har fastställts, utanför bevisade lagar och självklara sanningar, måste emellertid behandlas med stor försiktighet. Moderna tänkare bör inte försöka belysa de verser som diskuteras med hjälp av sådana teorier.

Man måste gå vidare mot en lösning när det gäller vetenskapliga data och undvika de möjliga misstagen i (a) ett fullständigt åtagande gentemot vetenskaplig tolkning och (b) ett fullständigt avvisande. Ett fullständigt åtagande gentemot vetenskaplig tolkning skulle hindra en sund förståelse, medvetenhet och ytterligare undersökning på alla nivåer. Ett fullständigt avvisande skulle däremot försvaga förståelseförmågan och resa en barriär mellan den moderna människan och en del av Koranens information. Vetenskapliga data som upptäckts som bevis för tron på Allah återfinns i stor omfattning genom hela den heliga Koranen. Det bör noteras att det inte innebär att varje vetenskapligt ämne som nämns i Koranen måste vara ett mirakel för framtida generationer, och inte heller att ämnet var okänt vid tiden för uppenbarelsen. Det finns två slags verser. I det ena slaget förmedlas information och uppmärksamheten riktas mot storheten i Allahs skapelse av rymden, universum och livet. Sådana verser hänvisar, liksom i varje tidsålder, till vetenskapliga fakta, metoder och sunnor som var okända vid tiden för Koranens uppenbarelse men som vetenskapen senare har avslöjat. Det är denna egenskap som kallas Koranens vetenskapliga mirakel och förunderliga natur.

Man måste komma ihåg att Koranen inte är en vetenskaplig lärobok och därför inte innehåller alla slags vetenskapliga fakta. Vissa fakta har emellertid redovisats och andra har antytts. Detta skapar en intellektuell miljö som är gynnsam för forskare, så att människan får frihet att upptäcka ännu mer omfattande fakta. Enligt Koranen kan människan dock göra dessa upptäckter med religiös tro och hängivenhet.

4. Tillämpning

När man beaktar den fjärde aspekten av förhållandet mellan Koranen och vetenskapen ser man att Koranen ständigt har uppmanat till att vetenskapliga fakta och upptäckter ska användas för att förbättra levnadsstandarden och främja den mänskliga civilisationens utveckling på alla nivåer. Detta är en vid, flexibel och ständigt aktuell hållning som uppmanar människan att, oberoende av tid och plats, dra nytta av vetenskapliga data och använda dem i den samtida civilisationen. Om detta sker och nya vetenskapliga fakta blir kända samt någon form av utveckling äger rum i civilisationen, kommer Koranen på ett verkningsfullt sätt att uppmana varje generation att förändras i ljuset av nya fakta och nya omständigheter. I denna fjärde dimension av förhållandet mellan Koranen och vetenskapen ser man att Koranen ständigt och villkorslöst uppmanar de troende att i högre grad utnyttja vetenskapliga fakta, upptäckter och formler. För att skydda sina tillgångar och upprätthålla sin roll på jorden har Koranen inte uppmanat dem att vara beredda att möta fienderna och tillfoga dem hårda slag. Är inte detta ett uttryck för ett brett och flexibelt synsätt, genom vilket det kan tillämpas i varje tid och på varje plats genom att förena det omedelbara med det universella och det bestående med det övergående?

Och bered så långt ni förmår en styrka och beredda stridshästar för att möta dem, så att ni med deras hjälp kan skrämma Allahs och era egna fiender (8:60).

Överlägsen styrka och vapen har också nämnts som tidens främsta redskap. Denna mineral, järnet, behandlas i Koranens sura Al-Hadid (Järnet) som ett viktigt hjälpmedel både i fred och i krig. Där beskrivs dess användning och bearbetning på ett tydligt sätt:

Vi sände våra sändebud med klara bevis och vägledning och uppenbarade tillsammans med dem Boken och måttstocken, så att människorna skulle kunna upprätthålla rättvisa och billighet. Och Vi har sänt ned järnet, i vilket det finns ett kraftfullt redskap för krig och stora fördelar för människorna. Detta för att Allah ska veta vem som hjälper Honom och Hans sändebud utan att se Honom. Allah är sannerligen stark och allsmäktig (57:25).

Kan det finnas ett större bevis på muslimernas förhållande till jorden än att en hel sura har fått sitt namn efter en viktig mineral? Islam har betraktat det beteende och de principer som springer ur den tro som vetenskapsmannen bör bära i sitt hjärta som en oumbärlig beståndsdel. Och vilket tydligare godkännande av tillämpningen av vetenskap och teknologi samt utvecklingen av en kreativ, bildad och förfinad smak kan finnas än det som ges i den ovannämnda versen? Dessutom nämns järnet i denna vers som en stor gåva från Allah till Hans tjänare. Samtidigt nämns två möjliga användningar av järnet: som ett fruktansvärt krigsredskap när det används för vapentillverkning och militära förberedelser, samt de fördelar som människorna får av denna mineral i konstruktiva verksamheter under fredstid. Vad mer behöver sägas om järnets växande betydelse genom tiderna, både i fred och i krig? I vår tid har det blivit ett av de viktigaste hjälpmedlen för mänsklighetens välfärd eller för destruktiva verksamheter. Varje modernt land som är rikt på järn kan slå djupt inne på fiendens territorium, eftersom järnet har en enorm potentiell kraft vid vapentillverkning. Dessutom kan detta land, som en drivkraft för industri och resurser, samtidigt utvecklas till de främsta industriländernas nivå.

I samband med omnämnandet av järnet ser vi att en sura har fått detta namn. Vi bör minnas verserna i sura Saba. I denna sura nämner Allah den nåd Han visade profeten David, må frid vara med honom, genom att lära honom att göra järnet formbart. Detta exempel har framförts i samband med att mänskligheten lärs avancerade färdigheter. I detta sammanhang har Dhul-Qarnayn lyfts fram som exempel. När han talade inför det förtryckta folket och bad om förmågan att skydda dem mot den förestående attacken sade han:

Det som min Herre har gett mig är rikligt. Hjälp mig endast genom att arbeta hårt. Jag ska bygga en barriär mellan er och dem. För mig järnbitar. När han slutligen hade fyllt utrymmet mellan de två bergen sade han till folket: Blås nu på elden. När den slutligen hade blivit helt röd som eld sade han: Kom med det, så ska jag hälla smält koppar över det. På så sätt kunde de varken klättra över den eller gräva igenom den (18:95–97).

Den heliga Koranen har tecknat en unik bild av föreningen mellan människan, naturen och det övernaturliga. I den har en balans upprättats mellan de jordiska krafternas underkastelse och omvandling till människans tjänst och dyrkan av Allah. Den visar en omfattande kontrast mellan estetiken och naturens verkliga sida. Å ena sidan visas människans styrka och faktiska möjligheter, och å andra sidan hennes ställning i jämförelse med djuren, hennes svaghet och hennes ständiga beroende av Allah. Koranen har alltid betonat behovet av att hålla människans benägenhet att avvika från principerna, när hennes materiella och naturliga behov tillgodoses, under sträng uppsikt.

Vi visade David vår nåd genom denna befallning: ”O berg, lovprisa tillsammans med David min helighet, och även ni, fåglar.” Och Vi gjorde järnet mjukt för honom. Och Vi sade till honom: ”Tillverka rymliga pansarskjortor, sammanfoga ringarna korrekt och gör goda gärningar. Vi ser allt ni gör.” Och Vi gjorde vinden underkastad Salomo; den färdades på morgonen en månadsresa och på eftermiddagen en månadsresa. Och Vi lät en källa med smält koppar flöda för honom. Några jinner arbetade inför honom på sin Herres befallning. Den av dem som trotsar Min befallning ska Jag låta smaka straffet i den flammande elden. De tillverkade, enligt Salomos önskan, fästningar, skulpturer, bassänger, vackra stora kärl och väldiga kittlar fastsatta över ugnar. ”O Davids familj, arbeta med tacksamhet.” Få av Mina tjänare är verkligen tacksamma. När Vi lät Salomo dö var det bara trägnagaren som underrättade jinnerna om hans död. När Salomo föll till marken insåg jinnerna att om de hade haft kunskap om det osedda, skulle de inte ha varit kvar i detta förnedrande straff. (34:10–14)

I en annan sura sägs det:

Salomo sade: ”Min Herre, förlåt mig och skänk mig ett rike som ingen efter mig ska kunna få. Du är sannerligen den store Givaren.” Då gjorde Jag vinden underkastad honom; den blåste fritt på Hans befallning dit han ville nå. Och Jag gjorde alla satansväsen underkastade honom, det vill säga de som byggde palats och dök, samt många andra som hölls bundna i kedjor. ”Detta är vår gåva; ge därför bort den eller behåll den, utan att behöva avlägga räkenskap.” (38-35-39)

I Koranen sägs vidare:

Därefter lät Vi Salomo förstå detta beslut. Vi gav dem båda visdom och kunskap. Vi gjorde bergen och fåglarna underkastade David; de lovprisade Min helighet och Min härlighet. Det var Vi som gjorde allt detta. Och Vi lärde honom att tillverka pansar åt er, så att det skulle skydda er i strid. Kommer ni då inte att vara tacksamma? Och Vi gjorde den kraftiga vinden underkastad Salomo; den blåste på hans befallning mot det land som Vi hade välsignat. Vi har full kännedom om allt. Och Vi gjorde några av satansväsendena underkastade honom; de dök för hans räkning och utförde dessutom andra arbeten. Det var Vi som höll dem under kontroll. (21:79–82)

Dessa verser är exempel som, genom ett aktivt gensvar på Allahs vilja, uttrycker den högsta samstämmighet med metoden för samhällsutveckling mellan Ghayb (det osedda), Guds makt, naturen och människan. Här arbetar osedda krafter i en välordnad samordning till människans tjänst, medan människan för dessa frikostiga gåvor riktar sin dyrkan, sitt lov och sin tacksamhet till Allah, så att hon kan uppnå den ställning för vilken hon skapades på jorden.

Jag har inte skapat jinner och människor för något annat ändamål än att de ska dyrka Mig. Jag begär inte någon försörjning av dem, och Jag vill inte heller att de ska föda Mig. (51:56–57)

Här finner vi vittnesbördet om två av Allahs profeter, Dawud och Sulayman (må frid vara med dem). Naturens outtömliga krafter har gjorts underordnade människan. Detsamma gäller Guds kraft, inför vilken det inte finns någon tidsgräns eller geografisk begränsning, och inför vilken vetenskapen i slutändan står hjälplös. Järn, vind, smält koppar och jinner – dessa krafter har gjorts underordnade, så att de kan styras enligt ansvarstagande och gudfruktiga människors anvisningar och så att målet att utveckla samhället kan uppnås genom att bygga upp industrier och hantverk. I den heliga Koranen berättas en historia med tydliga hänvisningar till järn och koppar, något som i dag, under 1900-talet, är uppenbart användbart för oss och viktigt för den moderna civilisationen – eller vilken civilisation som helst – som strävar efter framsteg inom byggande, industrialisering och alla områden. Vi ser också att Allah inte gav profeten Dawud (må frid vara med honom) järnet utan anledning; Han lärde honom hur det skulle göras användbart. Dessutom får vi inte glömma vinden. Geografisk forskning har visat att vinden är en mycket viktig faktor för livets tillväxt och utveckling på jorden.

I likhet med många andra verser utgör dessa verser ett slutgiltigt svar till dem som hävdar att den gudomliga religionens enda uppgift är att leda sina anhängare mot avskildhet och passivitet och att intala dem att denna värld inte är till för att bygga upp något, utan bara är en återvändsgränd där man på något sätt fördriver tiden. För dessa människor är religionen civilisationens motståndare, och tron utgör ett hinder för kreativitet, upptäckter och ett nytt liv. De säger dessutom att relationen mellan människan och hennes Skapare leder till passivitet. De hävdar att det endast är den positivistiska skolan (Positive School) som har en dynamisk roll i livets utveckling och framåtskridande. Denna uppfattning är helt oacceptabel.

I denna studie har många exempel lagts fram som bevisar att Koranen helt och hållet har förkastat en besegrad inställning och passivitet. Detta beror på att de skapar en miljö där religion och framsteg förvandlas till fiender. Att vara gudfruktig innebär i själva verket inte att man drar sig undan från det normala livet, och inte heller att man måste ägna sig åt arbete som saknar konkurrensvärde. Ur ett islamiskt perspektiv består den sanna religionen i att förbättra livskvaliteten. I detta avseende är islam djupt förbundet med livets och historiens process.

Anmärkningar:

1. Subḥānahu wa-taʿālā: Må Allah prisas och må Hans suveränitet förbli orubbad. Detta uttryck används när Allah nämns.

2. Ṣallā Allāhu ʿalayhi wa-sallam: Må Allahs frid och barmhärtighet vara över den store Profeten (må frid och välsignelser vara med honom). Denna salawāt reciteras när profeten Muhammad (må frid och välsignelser vara med honom) nämns.

3. ʿAlayhi as-salām: Må Allahs barmhärtighet vara med honom. Denna åkallan reciteras för andra profeter.

4. Āyah: En vers i Koranen. Ordet används också i betydelsen Guds makt.

5. Faqīh (pluralis: fuqahā): en lärd person inom fiqh; ʿālim (pluralis: ʿulamāʾ) betyder på motsvarande sätt en lärd person.

6. Al-nāsikh (upphävd): en vers i Koranen vars innehåll har upphävts av en annan vers; därför kallas dessa verser mansūkh.

7. Ibn Ashur: Shaykh Muhammad al-Tahir; Tafsīr al-Taḥrīr wa al-Tanwīr, al-Dār al-Tūnisiyya, Tunis, 1984, s. 28–29.

8. Fiqh: islamisk kunskap genom lagar och rättsregler; kunskap om islams lag; uṣūl al-fiqh; den islamiska rättsvetenskapen, det vill säga metoden för att utforma lagar utifrån den islamiska rättens källor samt fastställandet av dessa lagars räckvidd eller omfattning.

9. Hadith (pluralis: ahādīth): benämningen på de yttranden och handlingar som utgick från den Ädle Sändebudets (s) heliga mun är hadith. Den engelska versalen H används för att beteckna samlingen av Sändebudets hadither. Hadithens lärda kallas muḥaddithūn.

10. Ibn Ashur; ovan nämnda verk, s. 12.

11. Uṣūliyyūn: översätts nedsättande som fundamentalister och misstolkas som purister. Den egentliga betydelsen är de rena, och denna benämning används för dem som håller fast vid den traditionella tolkningen av Koranen och sunna och som inte förespråkar ijtihād (se not 16).

12. Ibn Ashur, ovan nämnda verk, s. 44.

13. Tawhid: tron på Guds enhet; övertygelsen att Allah är en, suverän, universums skapare och hela skapelsens ägare. Tawhid är islams kärna.

14. Sunnah: summan av det som den ädle Sändebudet (fvmh) har sagt, gjort och godkänt eller underlåtit att godkänna.

15. Metoder för att förstå Koranen, IIIT Virginia, 1991, Herndon.

16. Ijtihad: Islams rättsliga källor är oföränderliga för alla tider och platser. Den disciplinerade intellektuella strävan att tillämpa dessa källor på de föränderliga omständigheterna i det muslimska samhället kan kallas ijtihad.

17. Imam (plural: a’immah): en samhällsledare inom religiösa och världsliga frågor som är hängiven åt islamisk kunskap; även den som tolkar islamisk lag kallas imam.

18. Sanad (plural: asanid): gruppen av återberättare för en specifik hadith. Al-Musnad: en samling hadither ordnad efter återberättarnas följd, såsom Musnad Abu Dawud.

19. Muhaddithun: se not 9.

20. Mujtahidun: se not 16.

21. Ahad: de hadither som har återberättats genom endast en berättare.

22. Fatwa: ett rättsligt utlåtande utfärdat av en lärd, mufti eller mujtahid i en fråga som rör islamisk rätt.

23. Utgiven av Dar al-Shuruq i Kairo och Beirut.

24. Sira: en biografi över den store profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

25. För att nå fram till korrekta slutsatser anordnade institutet, i enlighet med principerna för forskning om sunnah, ett internationellt seminarium i samarbete med Royal Society for the Study of Islamic Civilization, baserat i Amman. Seminariet, som handlade om den store profetens sunnah och hans metod för att bygga civilisation, hölls i november 1989 under sällskapets sjunde generalförsamling och samlade 126 lärda, professorer och forskare. Bland de viktigaste ämnen som behandlades vid seminariet fanns också de två tidigare utgivna böckerna om sunnah av Shaykh al-Ghazali och dr al-Qaradawi (nämnda tidigare), liksom andra artiklar.

26. Dessa frågor har behandlats i min bok ʿĀlam fī muwājahat al-māddiyya (Vetenskapen inför materialismen), utgiven av Mu’assasat al-Risalah i Beirut 1986.

27. För mer detaljer, se den nämnda boken Madkhal ilā mawqif al-Qurʾān al-karīm min al-ʿilm (En introduktion till Koranens syn på vetenskap), Beirut, Mu’assasat al-Risalah, 1983. Där finner läsaren fullständiga ämnesindelade hänvisningar till Koranen.

28. Khilafah: människan är Allahs ställföreträdare; ett styrelseskick som fortsätter Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) världsliga styre. Khalifah (plural: khulafah): Allahs ställföreträdare.

29. Iman: att tro att Allah är den ende Guden och att den store profeten Hazrat Muhammad (frid vare med honom) är Hans sista profet.

30. Din: den naturliga eller sanna religion som Allah har föreskrivit för människorna och som omfattar iman, principer, lag, fromhet, föreskrifter och dom.

–— Slut —