Den islamiska rörelsen: villkoren för framgång

De som verkligen vill upprätta ett islamiskt samhälle—

måste först och främst inse att det i vårt folk inte alls råder någon brist på önskan att upprätta ett idealiskt islamiskt samhälle. Den verkliga bristen gäller intresse och initiativförmåga, och ännu mer kompetens. De grundläggande egenskaper som krävs för detta arbete saknas hos de flesta människor.

Den andra fråga som vi måste hålla skarp uppsikt över är att hela den inflytelserika delen av vårt folk i de flesta fall är högljudd i sitt skapande av fördärv och splittring i samhället. Och de som inte ägnar sig åt fördärv och splittring är inte heller bekymrade över skapande och uppbyggnad. Antalet människor som försöker reformera och bygga upp samhället är mycket litet.

Den tredje fråga som vi inte bör försumma är att regeringen i vår tid är den största kraften bakom uppbyggnaden och nedbrytningen av samhällslivet. Och där ett demokratiskt system är etablerat beror regeringens lämplighet eller olämplighet helt på folkets lämplighet eller olämplighet när det gäller att överlämna den styrande makten åt personer. De som ägnar sig åt nedbrytning lägger inte lika mycket kraft på något annat som på att hetsa folket, så att det aldrig ska bli kompetent att göra korrekta val.

Dessa tre omständigheter skapar tillsammans en skrämmande bild, som till en början väcker modlöshet hos människan. Mitt i hopplösheten runtomkring börjar hon då tänka: Är det över huvud taget möjligt att lyckas med något här? Men det finns också flera andra omständigheter; om man håller dem för ögonen skingras hopplöshetens moln gradvis och alla håll upplyses av hoppets ljus.

Den första är att vårt samhälle inte bara är hemvist för ohederliga människor; här finns också ett antal goda människor. De hyser inte bara en önskan om reform och karaktärsdaning, utan har också intresse och kompetens. Och även om det finns en viss brist på detta hos dem kan den utvecklas genom lite omsorg och ansträngning.

Den andra är att vårt folk som helhet inte är benäget till ohederlighet. På grund av bristande utbildning och okunskap kan de bli lurade, och de har blivit lurade, men de är inte nöjda med det fördärv som bedragarna utsätter dem för. Om man med klokhet bedriver en välorganiserad och ihållande verksamhet kan den allmänna opinionen i landet till slut förvandlas till en stödjare av de krafter som strävar efter reform. Om folkets största del själv hade varit en förespråkare för alla de missförhållanden som skapas genom de ohederliga krafternas inflytande i samhället, skulle det verkligen ha funnits anledning till förtvivlan. Men den verkliga situationen är inte sådan.

Den tredje saken är att de som arbetar för fördärv har fått alla slags möjligheter och förmåner, men de har inte kunnat uppnå två fördelar: för det första karaktärens styrka, för det andra enhetens styrka.

Den sista och viktigaste saken är att arbetet med att upprätta din är Allahs eget verk. Därför får de som anstränger sig för detta Allahs stöd, men villkoret är att de måste arbeta med tålamod och uppriktighet och inte får avstå från klokhet och urskillning. Hur få sådana människor än är och hur små deras utrustning och resurser än är, fyller Allahs hjälp och stöd till slut alla deras brister.

Detta hoppets ljus bakom den till synes rådande hopplösheten öppnar inte bara möjligheten att ett idealiskt islamiskt samhälle kan växa fram, utan också vägen till dess framgångsrika upprättande. Men de som verkligen önskar detta arbete måste gå vidare från hopp och önskningar till handling och följa den metod som Allah har fastställt för framgång. Det är inte Allahs metod att du bara fortsätter kritisera onda handlingar och brister och att de sedan rättas till enbart genom kraften i dina ord. Förrän du använder dina händers och fötters kraft flyttar sig inte ens ett törne i skogen eller en sten på vägen. Hur skulle då samhällets gamla brister kunna avlägsnas enbart genom kraften i dina ord? Utan bondens arbete produceras inte ens ett enda risax. Hur kan man då hoppas att genom enbart bön och hopp odla sanningens och godhetens gröna skörd i samhället? Kritiken blir verksam först när vi går ut på fältet, arbetar och ber Allah om framgång. Det är utan tvekan änglarna som kommer. Men de kommer inte för att själva kämpa, utan för att hjälpa dem som, på Allahs väg, kämpar för att offra sina liv för sanningen. Därför bör de som har lust att arbeta lämna falska förhoppningars och önskningars väg och med sunt förnuft förstå alla detta arbetes krav och behov. Därefter bör de noggrant överväga om de verkligen ska utföra detta arbete eller bara gråta över samhällets fördärv och nöja sig med att bära önskan om samhällsbygge i sina hjärtan. Den som beslutar sig för att arbeta ska göra det efter moget övervägande, inte under inflytande av upphetsning. I ett tillfälligt upphetsat tillstånd kan människan kasta sitt bröst framför en gevärspipa och offra sitt liv, men i ett sådant tillstånd kan hon inte arbeta hela livet för att nå ett mål och en avsikt; inte ens hålla sig borta från en ond handling eller stå fast vid en god handling i fyra dagar. Endast de som genom ett väl övervägt beslut är beredda att ägna hela sitt liv åt konstruktivt arbete kan utföra detta arbete.

När människor får lust att arbeta och antar ett mål väcker de vanligtvis frågan om ett handlingsprogram. Men de glömmer att mellan beslutet att handla och handlingsprogrammet är det arbetarens egen person som utgör arbetets verkliga grund och stöd. Det är inte rätt att tala om arbete och handlingsprogram utan att ta hänsyn till detta. Det är fel att tro att enbart beslutet att arbeta är tillräckligt och att därefter endast frågan om handlingsprogram återstår. På grund av denna felaktiga föreställning har många stora arbeten påbörjats hos oss, men senare misslyckats med att nå det slutliga målet. Handlingsprogrammet och planen är därför inte det väsentliga; det väsentliga är de personer som genomför dem, deras karaktärsegenskaper samt varje persons individuella och kollektiva egenskaper. Detta är den verkligt verksamma kraften bakom handlingsprogrammets och planens framgång eller misslyckande. Varje svaghet hos en person påverkar arbetets resultat, och varje egenskap förskönar arbetet. Om han besitter höga och goda egenskaper kan han genom en framgångsrik ledning föra även en bristfällig plan och ett dåligt handlingsprogram till det slutliga målet, så att människor förvånas. Omvänt går även ett gott arbete om intet om han saknar kompetens. Till och med riktigheten i det arbete som en inkompetent person åtar sig väcker tvivel hos människor. Innan man därför överväger en praktisk och konstruktiv plan för reform måste man också noggrant undersöka vilken kompetens de människor som träder fram för detta arbete måste ha, vilka egenskaper de måste förena och vilka brister de måste vara fria från, samt vilka medel och metoder som kan användas för att forma sådana människor.

I den fortsatta framställningen kommer vi att beskriva detta ämne i följande ordning:

1) De individuella egenskaper som var och en som arbetar för detta mål bör ha.

2) De egenskaper som de bör ha på kollektiv nivå.

3) De egenskaper som krävs för att nå framgång i kampen för att sprida islam, utvidga den islamiska dawah och upprätta din.

4) De stora individuella och kollektiva brister som de bör vara fria från.

5) De metoder som kan användas för att utveckla de önskade egenskaperna och befria individen och kollektivet från de oönskade egenskaperna.

Efter Allahs hjälp är den andra nyckeln till framgång i att i världen faktiskt upprätta det islamiska livssystemet de egna egenskaperna hos de personer som strävar efter att utföra detta arbete. Vissa egenskaper måste finnas hos var och en av dem individuellt. Vissa egenskaper behöver finnas hos dem på kollektiv nivå. Vissa egenskaper måste finnas hos dem för att reformera och utvidga konstruktiv verksamhet. Om de inte håller sig fria från vissa brister kan alla deras ansträngningar misslyckas. Först måste dessa frågor förstås. Då kan de som drivs av en sann inspiration till denna tjänst särskilt bemöda sig om att vårda sina önskade egenskaper och befria sig från de oönskade. Att på detta sätt forma individen är det första villkoret för att forma samhället. Den som inte kan ordna och forma sig själv kan nämligen inte göra något för att ordna och forma andra.

Individuella egenskaper

Riktig kunskap om islam

Den första av de individuella egenskaperna är riktig kunskap om islam. Den som vill upprätta det islamiska livssystemet måste först och främst veta och förstå vad det är han vill upprätta. För detta arbete räcker inte enbart en kortfattad kunskap om islam; det krävs mer eller mindre ingående kunskap. Dess omfattning beror på människans kompetens. Det betyder inte att varje vandrare på denna väg och varje arbetare i rörelsen måste vara mufti eller mujtahid. Men var och en måste tydligt känna till den islamiska trosläran åtskild från jahiliyyas föreställningar, och den islamiska arbetsmetoden åtskild från jahiliyyas metoder, samt känna till vilken väg islam har visat människan inom livets olika områden. Utan denna kunskap och insikt kan människan inte själv följa den rätta vägen, inte visa vägen för andra och inte heller utföra något arbete på rätt sätt för att forma samhället. Hos vanliga arbetare måste kunskapen vara sådan att de enkelt kan förklara din för människor på landsbygden och i städerna. Hos arbetare med hög intellektuell förmåga måste den däremot vara mer omfattande. De måste kunna påverka de intellektuella klasserna, undanröja alla slags tvivel hos utbildade människor, ge rationella och tillfredsställande svar på motståndarnas frågor, lösa livets olika problem i islams ljus och omforma och organisera utbildning och konst utifrån ett islamiskt perspektiv. På islams uråldriga och eviga grund måste de bygga en ny civilisation och kultur. De måste ha den kritiska förmågan att skilja den bristfälliga delen av modernt tänkande och handlande från den felfria. Samtidigt måste de ha den konstruktiva förmåga och kraft som krävs för att riva det som ska rivas och bygga något bättre i dess ställe, samt bevara det som ska bevaras och använda det i ett bättre och överlägset system.

Orubblig tro på islam

Den andra nödvändiga egenskapen, efter kunskap, hos den som åtar sig detta mål är att han måste ha orubblig iman på den din som han vill bygga sitt livssystem på. Hans eget sinne måste vara fritt från tvivel om detta livssystems sanning och riktighet. Människan kan inte utföra detta arbete i ett tillstånd av tvivel och vacklan. Det är inte möjligt att fullborda detta arbete med psykiska tvivel och förvirring i tanken och synsättet. En människa vars sinne vacklar, vars tanke inte är koncentrerad och som förvirras eller kan förvirras av olika vägar inom tanke och handling, kan inte vara lämpad för detta arbete. Den som ska utföra detta arbete måste med ett tvivelfritt hjärta tro på Allah och ha orubblig iman på de egenskaper, den makt och de rättigheter som Allah beskrivs med i Koranen. Han måste ha fast tro på akhirah och tro på den precis så som akhirah beskrivs i Koranen. Han måste tro att den väg som Muhammad Rasulullah (s) visade är den enda sanna vägen och att varje väg som motsätter sig den eller inte överensstämmer med den är falsk. Han måste tro att det bara finns ett enda mått för att pröva varje mänsklig tanke och metod, nämligen Allahs bok och Hans Profets sunnah. Det som klarar detta mått är sant och ofelbart; det som inte klarar det är falskt och vilseledande. För att forma det islamiska livssystemet måste man ha fast tro på dessa sanningar och uppnå full koncentration i tänkandet. Den som fortfarande är det minsta tveksam i denna fråga eller ännu hyser intresse för andra vägar måste bota denna svaghet innan han går vidare som byggare av detta palats.

Karaktär och handling

Den tredje nödvändiga egenskapen är att handlingen måste överensstämma med orden. Han ska följa det han anser vara sant, vända sig bort från det han betraktar som falskt, förvandla den din som han bekänner till sin egen karaktärs och handlings din, och själv först lyda det som han uppmanar de troende till. För att lyda i goda handlingar och avstå från onda bör han inte vara beroende av yttre press eller påverkan. Om en handling leder till Allahs välbehag bör han utföra den med uppriktigt intresse och vilja enbart av denna anledning. Och han ska avstå från en handling enbart därför att Allah ogillar den. Denna karaktärsegenskap bör inte bara finnas under normala förhållanden; hans karaktärsstyrka måste vara så utvecklad att han i en onaturligt fördärvad miljö kan förbli fast på sanningens väg trots att han möter all slags rädsla och frestelse och kämpar mot alla former av motstånd och motgångar. Den som saknar denna egenskap kan hjälpa till med samhällsreform och samhällsbygge, men kan inte vara en verklig arbetare. Den som hyser ens den minsta vördnad, respekt och omtanke för islam kan hjälpa till i detta arbete. Även den som förnekar islam och motsätter sig den, men inte aktivt hindrar dess väg, kan vara till viss hjälp. Men även om det fanns miljarder sådana hjälpare skulle det islamiska systemet i praktiken inte kunna införas, och jahiliyyas utveckling och tillväxt skulle inte kunna hejdas. Detta arbete kan i praktiken utföras först när en grupp människor träder fram som förenar kunskap och tro med karaktär och handlingskraft, och vars iman och samvete bär en så enorm livskraft att de, utan någon yttre uppmaning, av sin inre övertygelse fortsätter att uppfylla sin dins krav och behov. Om sådana arbetare träder ut på fältet kan även närvaron av de många stödjare och hjälpare som finns överallt, både i muslimska och icke-muslimska samhällen, bli fruktbar.

Din som livets mål

Utöver dessa tre egenskaper måste de arbetare som ägnar sig åt samhällsreform och samhällsbygge ha ytterligare en egenskap. Den är att höja Allahs ord och att upprättandet av din inte bara ska vara en önskan i deras liv, utan förvandlas till deras livsmål. Det finns människor som känner till din, tror på den och handlar enligt den, men de betraktar inte ansträngningen och kampen för dess upprättande som sitt livsmål; de lever hederligt och gör goda gärningar samtidigt som de ägnar sig åt sina världsliga angelägenheter. Utan tvekan är de goda människor. Om det islamiska livssystemet redan vore upprättat skulle de också kunna vara goda medborgare. Men där ett jahiliskt livssystem omsluter allt och frågan uppstår att avlägsna det och i dess ställe upprätta det islamiska livssystemet, är sådana goda människors blotta närvaro inte till någon nytta. Där behövs människor som betraktar detta arbete som sitt livsmål. De kommer naturligtvis att utföra andra världsliga arbeten, men deras liv kommer helt att kretsa kring detta mål. De kommer att vara fast beslutna att förverkliga det. För detta ändamål kommer de att vara beredda att använda all sin tid och förmåga, sina rikedomar och alla kroppens och själens krafter samt hela sitt förstånds och sin hjärnas kapacitet. Om det till och med blir nödvändigt att offra livet kommer de inte att rygga tillbaka. Sådana människor kan rensa islams väg genom att skära bort jahiliyyas ogräs.

Korrekt och fullständig kunskap om din, orubblig tro på den, att forma karaktären i enlighet med den och att göra dess upprättande till livets mål är grundläggande egenskaper som varje person som strävar efter att individuellt bygga det islamiska livssystemet bör ha. Deras betydelse är ovärderlig. Det vill säga, utan en samling människor som besitter dessa egenskaper kan man inte ens föreställa sig att detta arbete ska kunna utföras.

Det säger sig självt att om sådana människor verkligen vill åstadkomma något måste de utföra detta arbete som en del av en grupp. Det spelar ingen roll vilken grupp de tillhör eller under vilket namn de arbetar. Varje förnuftig och samvetsgrann människa vet att ingen förändring kan åstadkommas i samhällssystemet genom enbart individuella ansträngningar. Därför behövs inte splittrade ansträngningar utan organiserade gemensamma ansträngningar. Med detta som en allmänt erkänd sanning ska vi nu börja behandla de gruppegenskaper som är nödvändiga i en sådan grupp.

Gruppens egenskaper

Broderskap och kärlek

Den första egenskapen som en sådan grupp måste ha är att varje medlem måste vara beredd att offra sig för de andra. Ett palats är starkt när varje tegelsten är fast förenad med de andra. Det är cementen som håller tegelstenarna samman. På samma sätt blir en grupp som en stålmur först när medlemmarnas hjärtan är sammanlänkade. Det som kan förena dessa hjärtan är uppriktig kärlek, ömsesidig välvilja, medkänsla och uppoffring för varandra. Hatfyllda hjärtan kan aldrig leva tillsammans i harmoni. Ett hycklande umgänge kan aldrig skapa verklig enhet. En självisk enhet banar väg för hyckleri. Och ett rent torrt och känslolöst affärsförhållande kan aldrig bli en grund för vänskap och samarbete. Även om världsliga intressen förenar människor utan sådana band, förenas de bara för att snart splittras och slutar med att bekämpa varandra i stället för att utföra något ädelt. Först när en grupp osjälviska människor med djup kärlek till livets mål samlas, och denna osjälviskhet i tänkandet och kärlek till målet skapar uppriktighet och kärlek mellan dem, kan en stark och kraftfull grupp bildas. En sådan grupp är i själva verket orubblig som en stålmur. Satan finner ingen väg att skapa en spricka i den. Även om han för den fram stormar av motstånd utifrån kan han inte rubba den.

Ömsesidig rådgivning

Den andra nödvändiga egenskapen är att gruppen måste arbeta på grundval av ömsesidig rådgivning och fullt ut följa rådgivningens regler och principer. En grupp där varje person handlar efter eget gottfinnande är i själva verket ingen grupp utan bara en folkmassa. En sådan folkmassa kan inte utföra något arbete. På motsvarande sätt kan en grupp där en person eller en liten grupp inflytelserika personer tar all makt och alla andra leds av deras vinkar inte heller bestå särskilt länge. Genom rådgivning kan man inte bara granska varje frågas goda och dåliga sidor och nå ett gott beslut, utan dessutom uppnå två andra fördelar.

1. När hela gruppens rådgivning, direkt eller indirekt, ligger bakom ett arbete försöker hela gruppen utföra det med sinnesro; ingen tänker då att något har påtvingats honom uppifrån.

2. På detta sätt lär sig hela gruppen att förstå problem och händelser. Varje person blir intresserad av gruppen och dess arbete och betraktar de beslut som fattas på dess väg som sina egna beslut. Men villkoret är att rådgivningens regler och principer följs. Rådgivningens regler är följande: Var och en ska ärligt framföra sin åsikt och inte dölja något i sitt hjärta. I diskussionen får ingen ta sin tillflykt till envishet, halsstarrighet eller fientlighet. Och när ett beslut har fattats genom majoritet ska de som haft en avvikande åsikt, även om de inte ändrar sin uppfattning, med glädje gå fram för att genomföra gruppens beslut. Om man inte uppmärksammar dessa tre saker går alla rådgivningens fördelar förlorade. Ja, detta leder till slut till splittring inom gruppen.

Organisation och disciplin

Den tredje viktiga egenskapen är organisation, disciplin, regelbundenhet, ömsesidigt samarbete och att arbeta som ett lag. Ett lag kan misslyckas trots alla sina egenskaper, enbart därför att det inte förmår genomföra sina egna beslut och planer. Detta är följden av brist på organisation, disciplin och samarbete. Förstörande verksamhet kan utföras även genom rent tumult och oväsen. Men inget konstruktivt arbete kan genomföras utan samordnade ansträngningar. Samordnade ansträngningar innebär att hela gruppen gemensamt följer de regler och principer som gruppen har antagit. Man måste följa instruktionerna från den person som inom gruppen har fått myndighet på en viss nivå. Varje medlem måste vara plikttrogen och försöka utföra det ansvar som tilldelats honom i rätt tid och med hängivenhet. De medarbetare som gemensamt har fått ansvar för arbetet måste samarbeta fullt ut med varandra. Gruppens maskineri måste vara så aktivt att alla dess delar sätts i rörelse för att genomföra ett beslut så snart det har fattats. Endast sådana grupper kan uträtta något i världen. Annars blir det likgiltigt om grupper som samlar ihop maskindelar finns eller inte, när de inte har sammanfogat dem på rätt plats och ordnat så att de fungerar som ett riktigt maskineri.

Kritik i syfte att reformera

Den sista och viktigaste egenskapen är att gruppen också måste ha förmågan att kritisera i syfte att reformera den. Hur rätt de blinda följarna och godtrogna anhängarna än må ha börjat sitt arbete och hur korrekta deras avsikter och mål än må ha varit, fortsätter de till slut att förvränga hela arbetet. Att svagheter visar sig i mänskligt arbete är nämligen naturligt. Men där ingen håller uppsikt över svagheterna, det vill säga där det inte anses vara fel att påpeka dem, blir alla slags svagheter genom fullständig tystnad om försummelse eller oförmåga gradvis en tillflyktsort för bekymmerslöshet och trygghet, och de växer så småningom till det dubbla eller fyrdubbla. För en grupps sunda och starka kropp finns inget skadligare än brist på kritik. Och inget kan vara mer olycksbådande för gruppen än att undertrycka kritiskt tänkande. Genom denna kritik blir brister och fel synliga i tid, och man kan försöka rätta till dem. Men det nödvändiga villkoret för kritik är att den inte får syfta till att blottlägga fel, utan måste framföras med full uppriktighet i syfte att korrigera. Det andra, lika viktiga villkoret är att kritikern måste kritisera på ett korrekt sätt. Även den oförskämda, olämpliga, olägliga och meningslösa kritiken från en felletande men välmenande kritiker kan utsätta gruppen för exakt samma grad av skada.

Fulländande egenskaper

Hittills har vi diskuterat de nödvändiga egenskaperna hos den organisation som består av personer som behövs för att reformera samhället och bygga upp ett islamiskt levnadssystem. De saker som har nämnts i detta sammanhang hör endast till de inledande och grundläggande egenskaperna. Precis som det krävs ett minsta kapital för att starta ett företag, utan vilket företaget inte ens kan startas, utgör dessa egenskaper individens minsta moraliska kapital. Utan dem kan arbetet med att reformera samhället och bygga upp ett islamiskt levnadssystem inte ens påbörjas. Det är självklart att man inte ens kan tänka sig att personer som själva inte är kunniga om islam, eller som inte har uppnått mental trygghet och hängivenhet i denna fråga, eller som inte har kunnat göra islam till sin karaktär, sina handlingar och sin verkliga livsreligion, eller som inte har gjort kampen för att etablera islam till sitt livsmål, skulle kunna etablera ett islamiskt levnadssystem. På samma sätt kan en ren samling av personer med de önskade egenskaperna inte leda till något resultat om deras hjärtan inte är förenade med varandra, om de saknar samarbete, disciplin och organisation, om de inte är vana vid att arbeta tillsammans och om de är okunniga om det rätta sättet att rådgöra med och kritisera varandra. Därför bör man klart förstå att de fyra individuella och fyra kollektiva egenskaper som jag hittills har nämnt utgör det första kapitalet för att påbörja detta arbete, och att de är viktiga endast i detta avseende. Men det är inte riktigt att tro att ett sådant moraliskt och andligt kapital ensamt räcker för arbetets utveckling och framgång. Nu ska vi diskutera de nödvändiga egenskaperna.

Förhållandet till Gud och uppriktighet

Den första anmärkningsvärda av dessa egenskaper är förhållandet till Gud och uppriktighet. Världens övriga arbeten kan utföras för individen, familjen, stammen, nationen eller landet; alla aspekter av egenintresse och personlig vinning kan tillgodoses, och de kan utföras inte bara av den som tror på Gud utan också av den som förnekar Gud. I dem finns dessutom möjlighet till alla slags världsliga framgångar. Men att etablera ett islamiskt levnadssystem är ett helt motsatt slags arbete. Så länge människans förhållande till Gud inte är verkligt starkt och djupt och hon inte har beslutat sig för att arbeta enbart för Gud, är ingen framgång i detta arbete möjlig. Människan vill nämligen här etablera Guds dīn. Därför måste allt göras för Gud. I detta arbete måste endast Guds välbehag vara eftersträvansvärt. Endast kärleken till Gud måste vara den grundläggande drivkraften i detta arbete. Man måste ha full tillit till Hans hjälp och stöd. Man måste hoppas på belöning endast från Honom. Och hela sinnet måste vara uppfyllt av fruktan för att stå till svars inför Honom. Varje inblandning av någon annan fruktan, begär, kärlek och lydnad, liksom varje annat egenintresse, kommer att avvika från den rätta vägen; följden kan bli att något annat etableras, men inte Guds dīn.

Tanken på det härefter

Den andra egenskapen, som står i nära samband med den förstnämnda, är tanken på det härefter. Även om världen är den troendes arbetsplats och allt måste göras här, arbetar han ändå inte för denna värld utan för det härefter. Hans blick är inte riktad mot världsliga resultat utan mot resultaten i det härefter. Han måste utföra de handlingar som är lönsamma i det härefter och avstå från de handlingar som inte ger någon vinst där. Han måste acceptera sådana världsliga förluster som är lönsamma i det härefter, och han måste acceptera sådana världsliga förluster som är lönsamma i det härefter. Han måste endast tänka på straffet och belöningen i det härefter. Inget världsligt straff eller någon världslig belöning bör ha någon betydelse i hans ögon. Oavsett om hans strävan i denna värld blir fruktbar eller inte, oavsett om han möter framgång eller misslyckande, oavsett om han får belöning eller kastas in i en prövning, bör han under alla omständigheter arbeta i övertygelsen att ingenting är dolt för den Gud för vars skull han anstränger sig, att han på intet sätt kommer att berövas den eviga belöningen hos Honom i det härefter, och att framgången där är den verkliga framgången. Utan denna sinnesinställning är det omöjligt för människan att ens ta ett steg på denna väg mot det rätta målet. Om även den minsta inblandning av världsliga intressen finns däri, finns ingen annan utväg än att snubbla på denna väg. Den som går framåt med världslig framgång som sitt slutliga mål förlorar modet efter ett eller åtminstone två eller tre slag på Guds väg. Varje framgång på denna väg förändrar på något sätt perspektivet hos den vars sinne har gett världsliga intressen en plats.

Karaktärens ädelhet

Karaktärens ädelhet förvandlar i praktiken den ovan nämnda egenskapens inflytande till en väldig segrande kraft. De som arbetar på Guds väg måste ha öppna hjärtan och stort mod, vara medkännande mot skapelsen och hysa omsorg om mänskligheten. De måste vara artiga och milda till sin natur, självständiga och uthålliga, vänliga i tal och behagliga i umgänge. Ingen bör kunna föreställa sig att någon skada kan komma från dem, och alla bör hoppas på välgång och nytta från dem. De ska vara nöjda med mindre än vad de själva har rätt till och beredda att ge andra mer än vad de har rätt till. De ska besvara ont med gott, eller åtminstone inte besvara det med ont. De ska erkänna sina egna brister och uppskatta andras goda egenskaper. De ska ha så stora hjärtan att de inte fäster sig vid andras svagheter, förlåta andras brister och överdrifter och inte hämnas på någon för sin egen skull. De ska glädjas inte åt att bli betjänade av andra utan åt att betjäna andra. De ska arbeta inte för sitt eget intresse utan för andras bästa. De ska fullgöra sitt ansvar utan att vänta på beröm och utan att bry sig om klander. De ska inte söka belöning från någon annan än Gud. De ska inte kunna underkuvas med våld eller köpas för rikedomar, men inför sanning och rättvisa ska de utan tvekan böja sig. Till och med deras fiender ska lita på att de under inga omständigheter kommer att göra något som strider mot artighet och rättvisa. Dessa karaktärsegenskaper vinner människors hjärtan. De är skarpare än svärd och värdefullare än diamanter och ädelstenar. Den som förvärvar sådana karaktärsegenskaper vinner herravälde över befolkningen omkring sig. Om en grupp till fullo besitter dessa egenskaper och gör samordnade ansträngningar för att förverkliga ett stort mål, kommer land efter land att hamna i dess händer, och ingen kraft i världen kommer att kunna besegra den.

Tålamod

Här hör också en annan egenskap samman, som kan kallas nyckeln till framgång. Det är tålamod. Tålamod har många betydelser, och de som arbetar på Guds väg måste vara tålmodiga i var och en av dessa bemärkelser.

En betydelse av tålamod är att inte skynda, att inte bli otålig efter snabba resultat av sina ansträngningar och att inte förlora modet när det dröjer. Den tålmodige arbetar oavbrutet hela livet för att uppnå ett mål och upphör inte att arbeta trots att han möter det ena misslyckandet efter det andra. Arbetet med att reformera människan och bygga upp livet kräver oändligt tålamod. Ingen kan utföra detta arbete utan stort tålamod. Detta är ingen enkel sak.

En andra betydelse av tålamod är att inte drabbas av bitterhet, svag övertygelse och beslutsamhetens sjukdom. Den tålmodige står fast vid den väg han efter noggrant övervägande har valt och fortsätter framåt med hela kraften av en koncentrerad vilja och beslutsamhet.

Ytterligare en betydelse av tålamod är att tappert möta hinder och motgångar och lugnt uthärda alla sorger och svårigheter på vägen mot målet. Den tålmodige förlorar inte modet under våldsamma vågor, stora som berg, från någon storm.

Att inte låta sig tyngas av sorg och smärta eller gripas av vrede, utan att vara uthållig, är också en betydelse av tålamod. Den som för att reformera och bygga upp samhället måste utföra även vissa nödvändiga nedbrytande handlingar, särskilt när han måste fullgöra denna plikt i ett samhälle som länge har varit förvridet, måste naturligtvis möta mycket låg, usel och motbjudande opposition. Om han inte kan skratta när han blir förolämpad och tåla klander, och om han inte lugnt kan låta anklagelser och falsk propaganda passera och ägna sig åt sitt arbete med stadigt sinne och kallt huvud, är det bättre för honom att inte slå in på denna väg, för denna väg är kantad med törnen. Varje törne sticker upp med den fasta föresatsen att människan får gå obehindrat åt vilket annat håll som helst, men inte tillåtas gå ens en tum framåt åt detta håll. Hur skulle då den kunna gå framåt som i denna situation är upptagen med att avlägsna varje törne från sina kläder? På denna väg behövs sådana människor som, när ett törne fastnar i deras kläder, river loss den delen av tyget, lämnar den på törnbusken och fortsätter sin väg. Detta tålamod behövs inte bara för att möta motståndare. Ofta blir den som färdas på denna väg också träffad av sina egna medarbetares bittra och irriterande ordpilar, och om han inte visar tålamod och uthållighet gentemot dem kan hela karavanen gå vilse.

En betydelse av tålamod är att stå fast på den rätta vägen inför alla slags fruktan och begär, och att fullgöra sin plikt trots Satans uppmuntran och nafs begär. Att hålla sig borta från det förbjudna och stanna inom de gränser Gud har anvisat, att avstå från all bekvämlighet och vinning på syndens väg och med glädje ta emot alla slags förluster och försakelser på godhetens och ärlighetens väg. Att se världsdyrkarnas bekvämlighet och njutningar med egna ögon utan att känna begär efter dem och utan minsta ånger över detta. Att, trots att vägen till världslig vinning ligger öppen och framgångens möjligheter och fördelar finns inom räckhåll, med full sinnesro vara nöjd med det man får på vägen mot det enda målet – detta kallas tålamod.

I alla de ovan nämnda bemärkelserna är tålamod nyckeln till framgång. Om otålighet därför visar sig i vårt arbete på något sätt, måste vi möta dess skadliga följder.

Visdom

Vid sidan av dessa egenskaper är ytterligare en viktig egenskap visdom. Arbetets större framgång beror på den. De levnadssystem som är etablerade i världen leds av intellektuella och tänkande människor på hög nivå. Förutom deras personliga resurser verkar också deras förstånd, tankeförmåga samt kunskapens och vetenskapens krafter bakom dem. Att gentemot dessa etablera ett annat levnadssystem och föra det framåt med framgång är verkligen ingen barnlek. Detta arbete kan inte utföras av människor som lever i en blotta Bismillah-kupol. Hur fromma och gudfruktiga de än må vara saknar godtrogna människor utan eftertanke och skarpsinne möjlighet att utföra detta arbete. Det kräver djup insikt, tankeförmåga, förstånd och omdömesförmåga. Detta arbete kan endast utföras av dem som känner till omständigheterna, har förmåga att bedöma och fatta beslut och kan förstå och lösa livets problem. Alla dessa egenskaper kan med ett ord kallas visdom. Ordet används om förståndets och kunskapens olika grenar och uttryck.

Visdom visar sig i att förstå människans psykologi och behandla människor därefter, samt i att känna till metoden för att låta ens dawah påverka människors sinnen och engagera dem i att uppnå målet. Man ska inte ge varje person samma patenterade medicin, utan behandla var och en efter att ha fastställt hans temperament och sjukdom. Man ska inte driva alla framför sig med samma käpp, utan förstå varje persons, klassens och gruppens särskilda situation och behandla dem därefter.

Att känna till sitt eget arbete och metoden för att utföra det, samt att möta alla hinder, svårigheter, motstånd och invändningar som uppstår på vägen, är också uttryck för visdom. Man måste noggrant veta vad man måste göra för att lyckas med det mål man strävar efter, hur man ska göra det och hur olika slags hinder ska undanröjas.

Att hålla uppsikt över omständigheterna, förstå tid och möjligheter och veta vilka åtgärder som ska vidtas vid vilken tidpunkt är också tecken på visdom. Att ta steg som en blind utan att förstå situationen, att göra saker olägligt och att begå misstag när arbetet ska utföras är den vårdslöses och omdömeslöses handlingar. Sådana människor kan aldrig lyckas, hur ärligt och med hur goda avsikter de än arbetar för att uppnå sina mål.

Den största formen av visdom är att ha djup insikt i dīn och skarp framförhållning i världens angelägenheter. För en mufti kan det räcka att känna till sharias föreskrifter och rättsfrågor och bedöma aktuella händelser utifrån dem. Men det räcker inte för att reformera ett förvridet samhälle och rycka upp dess levnadssystem med rötterna ur jahiliyyans grundvalar och återupprätta det på dīns grund. För att uppnå detta mål måste man, vid sidan av föreskrifternas detaljer, hålla uppsikt över deras grundläggande innebörd – ja, över hela det religiösa systemet. Dessutom måste man vid sidan av föreskrifterna känna till deras orsaker, logik och följder och förstå de tillfälliga omständigheter och problem som ska bedömas utifrån dem.

När människor vid första anblicken ser denna långa lista över önskade egenskaper blir de rädda och börjar tänka att detta arbete inte kan utföras av någon annan än Allahs fullkomlige tjänare. Hur kan vanliga människor samla så många och så olika egenskaper? För att undanröja denna missuppfattning måste man förstå att det inte är möjligt för varje person att ha varje egenskap fullkomligt, och att det inte heller är nödvändigt att någon från första början har dem fullt utvecklade. Det jag vill förklara är att de som går fram för att utföra detta arbete inte ska följa en konventionell metod och betrakta det som enbart ett arbete för folkets tjänst. De ska i stället granska sitt inre och försöka ta reda på om de har de anlag till de egenskaper som behövs för arbetet. Om anlagen finns är det tillräckligt för att börja arbetet. Att vårda dem och utveckla dem så långt som möjligt efter sin förmåga hör till senare stadier. Ett litet skott som gror ur ett frö når med sina rötter ner i jorden och samlar gradvis näring tills det blir ett väldig träd. Men om fröet inte finns kan ingenting uppstå. På samma sätt kan anlagen till de önskade egenskaperna, om de finns hos människan, genom lämpliga ansträngningar och övning gradvis nå fulländning. Men om anlagen över huvud taget inte finns, är det omöjligt att genom ansträngningar och övning skapa några egenskaper.

Sammanfattningen av allt som hittills har sagts är att det behövs flera gånger fler medarbetare med de moraliska egenskaper som lämpar sig för detta arbete än vad som behövs av ett korrekt program för reform och uppbyggnad. Det är nämligen inte programmets punkter utan den personliga och kollektiva karaktären hos de människor som går fram för att arbeta i praktiken som till slut prövas i konflikten med samhället och kollektivet och i arbetet med att etablera dīn. Därför måste vi, innan vi fastställer något program, noggrant uppmärksamma vilken sorts medarbetare arbetet kräver, vilka egenskaper de måste ha och vilka brister de måste vara fria från, samt hur sådana medarbetare ska utbildas. Efter att tydligt ha beskrivit denna fråga vill jag diskutera de önskade egenskaperna i tre delar. För det första är följande de egenskaper som varje person som deltar i detta arbete bör ha som grund för arbetet:

1) Korrekt kunskap om dīn;

2) En orubblig tro på det;

3) Att forma sin karaktär och utföra sina handlingar därefter;

4) Att göra etablerandet av det till sitt livsmål.

För det andra är följande de egenskaper som den grupp som går fram för att utföra detta arbete bör ha:

1) Ömsesidig kärlek, goda tankar om varandra, uppriktighet, medkänsla, önskan om varandras väl och uppoffring för varandra.

2) Organisation, disciplin, samordning, regelbundenhet, samarbete och laganda;

3) Kritik i syfte att reformera; denna kritik måste framföras artigt och på ett förnuftigt sätt, så att de dåliga egenskaper som uppstår inom gruppen undanröjs i tid i stället för att växa.

För det tredje är följande de egenskaper som är nödvändiga för att leda kampen för att etablera dīn på den rätta vägen och föra den till framgångens mål:

1) Att upprätta ett djupt förhållande till Allah och arbeta för Hans välbehag;

2) Att minnas ansvaret inför det härefter och inte rikta blicken mot något annat än belöningen i det härefter;

3) Karaktärens ädelhet;

4) Tålamod;

5) Visdom.

Nu ska jag diskutera de dåliga egenskaper som de personer som ägnar sig åt att förverkliga detta stora mål bör frigöra sig från.

Grundläggande och dåliga egenskaper

Stolthet och högmod

Den främsta och farligaste dåliga egenskapen, som rycker upp alla goda egenskaper med rötterna, är stolthet, högmod, självgodhet och att visa sin egen överlägsenhet. Detta är en satanisk ingivelse och kan endast passa för sataniska handlingar. Överlägsenhet är förbehållen Allah. (Därför kan ingen god handling utföras tillsammans med denna dåliga egenskap.) Överlägsenhet och högmod hos en tjänare är inget annat än en ren lögn. Den person eller grupp som hänger sig åt detta falska högmod berövas allt slags stöd från Gud. Gud avskyr nämligen denna egenskap allra mest hos sina tjänare. Därför kan den som drabbats av denna sjukdom aldrig finna den rätta vägen. Han fortsätter ständigt att visa prov på okunnighet och dumhet och möter till slut ett misslyckande. Ju mer högmod och stolthet han visar i sitt umgänge med människor, desto mer skapas en atmosfär av avsky mot honom. Till slut blir han så avskydd i människors ögon att han når en punkt där han inte längre har något moraliskt inflytande över dem.

Denna sjukdom tränger in på olika sätt bland dem som arbetar för att etablera sanning och rättvisa. Hos trångsynta människor tränger den in på ett särskilt sätt. När deras religiösa och moraliska tillstånd blir betydligt bättre än omgivningens och de utför några betydelsefulla samhällstjänande handlingar, så att de också hör andra erkänna detta, börjar Satan ingjuta viskningar i deras hjärtan: ”Ni har verkligen blivit stora helgon.” Under Satans inflytande börjar de genom sina egna ord och gärningar visa sin egen överlägsenhet. Så går det arbete som inleddes genom inspirationen till goda handlingar gradvis i fel riktning. Den andra vägen genom vilken denna sjukdom tränger in är att de som uppriktigt försöker förbättra sig själva och andra naturligtvis utvecklar vissa goda egenskaper. På något område blir de framstående i jämförelse med sitt samhälles allmänna tillstånd, och några av deras samhällstjänande handlingar blir uppmärksammade. Eftersom dessa handlingar utförs öppet i samhällets vida arena, i fullt dagsljus, kan de naturligtvis inte undgå människors blickar. Att de blir synliga är naturligt och oundvikligt. Men så snart hjärtats tyglar släpps en aning, förvandlas detta genom Satans framgångsrika frestelse till högmod, självtillfredsställelse och självförhärligande. Ibland uppstår dessutom situationer där deras motståndare hindrar deras arbete och försöker avslöja brister i deras personlighet. Då tvingas de, av självförsvar, säga något om sig själva. Det de säger kan vara faktabaserat och sant, men däri finns ändå alltid ett framhävande av deras egna förtjänster. En liten obalans för detta över den tillåtna gränsen och fram till högmodets gräns. Detta är något mycket farligt. Varje individ och varje grupp måste vara vaksam på detta.

Vägen till räddning

Känslan av att vara Guds tjänare

Bland dem som uppriktigt går framåt med syftet att reformera och förbättra bör känslan av att vara Guds tjänare, både individuellt och kollektivt, inte bara finnas utan vara levande och frisk. De bör aldrig glömma denna klara sanning: att högmod och anspråk på överlägsenhet är något som är förbehållet Allah. Inför Gud har människan ingen annan identitet än hjälplöshet, ödmjukhet och oförmåga. Om en god egenskap verkligen utvecklas hos en Guds tjänare, är det en nåd från Gud; det är inte något att vara stolt eller högmodig över, utan något att vara tacksam för. Därför bör han visa ännu större ödmjukhet inför Gud och använda detta ringa kapital i det goda handlandets tjänst. Då kommer Gud att visa ännu större nåd, och detta kapital kommer att växa och blomstra. Att efter det att en god egenskap utvecklats berusas av högmod är i själva verket att förvandla den till en dålig egenskap. Det är inte vägen till framsteg, utan till förfall.

Självrannsakan

Efter känslan av att vara Guds tjänare är självrannsakan det andra som kan skydda människan mot benägenheten till högmod. Den som, samtidigt som han upplever sina goda egenskaper, också ser sina svagheter, fel och brister, kan aldrig falla offer för självtillfredsställelse och självförhärligande. Den som håller uppsikt över sina synder och fel har, medan han oupphörligen ber om förlåtelse, ingen tid att ens tänka på högmod.

Att rikta blicken mot ädla människor

Det finns ytterligare något som kan hindra denna skadliga tendens. Man bör inte bara blicka nedåt, mot dem som man hittills har ansett sig vara högre och bättre än. Man bör i stället rikta blicken mot de upphöjda och levande förebilderna för religion och moral, jämfört med vilka man ännu befinner sig på en mycket lägre nivå. Precis som framstegen inom moral och andlighet är gränslösa, är också förfallet gränslöst. Även den mest ondskefulla människan kan, om hon blickar nedåt, finna någon som är ännu ondare och ohederligare än hon själv och bli stolt över sitt förbättrade tillstånd. På grund av denna stolthet känner hon sig trygg med sitt nuvarande tillstånd och upphör att försöka förbättra sig. Dessutom går Satans natur ännu längre och försäkrar henne i sinnet att det fortfarande finns utrymme att sjunka lite längre. Detta synsätt kan endast anläggas av dem som är sina egna framstegs fiender. De som verkligen önskar förbättring blickar alltid uppåt i stället för nedåt. När de når varje steg i utvecklingen ser de framför sig ytterligare steg mot högre utveckling. När de ser dessa känner de, i stället för stolthet, hur deras eget förfall sticker i hjärtat som en törntagg. Smärtan från denna törntagg sporrar dem att bestiga ännu högre höjder av utveckling.

Kollektiv strävan

Samtidigt måste gruppen ständigt vara vaksam i denna fråga och inom hela sitt verksamhetsområde upptäcka varje uttryck för stolthet, högmod och självförhärligande och i rätt tid vidta åtgärder mot det. Men åtgärderna får inte genomföras på ett sådant sätt att en farlig sjukdom uppstår hos människor, nämligen att de visar upp en konstlad ödmjukhet och obetydlighet. Det finns inget högmod som är farligare än att dölja självförhärligande bakom en slöja av konstlad ödmjukhet och självförnekelse.

Längtan efter att visa upp sig

Det finns ännu en dålig egenskap som gnager sönder goda handlingar ännu mer förödande än högmod. Det är längtan efter att visa upp sig. Det innebär att en person eller en grupp utför en god handling för att bli sedd av människor och vinna deras beröm; då har den nått detta stadium. Detta strider inte bara mot uppriktighet utan i själva verket också mot tron, och därför har det räknats som dold shirk. Det nödvändiga kravet på tron på Gud och det hinsides är att människan arbetar enbart för Guds välbehag, hoppas på belöning enbart från Honom och riktar sin blick mot det hinsides resultat i stället för världens resultat. Men den som vill visa upp sig gör människors tillfredsställelse till sitt mål och vill få sin belöning från människor. Det betyder att han har gjort människan till Guds medlike och rival. Det är uppenbart att hur mycket och på vilken nivå en människa än tjänar Guds religion i detta tillstånd, så kommer det på intet sätt att vara för Gud och religionen, och Gud kommer aldrig att godta det som en god handling.

Denna skadliga tendens förstör alltså inte bara handlingen vad gäller dess resultat; det är också omöjligt att utföra något verkligt arbete med denna tendens. Ett naturligt kännetecken för den är att människan tänker mer på att annonsera arbetet än på själva arbetet. Hon anser att det enda som räknas som arbete är det som trummas ut i världen och vinner människors beröm. Det tysta arbete som ingen utom Gud känner till förefaller henne inte vara något arbete alls. På så sätt begränsas hennes verksamhetsfält till sådant som kan offentliggöras, och när syftet med offentliggörandet har uppnåtts känner hon inte längre någon dragning till dessa handlingar. Oavsett hur uppriktigt det verkliga arbetet inleds börjar människans uppriktighet, så snart hon drabbas av denna sjukdom, försvinna likt livskraften vid tuberkulos. Därefter förmår hon inte längre leva hederligt utanför människors blickar eller utföra något av pliktkänsla. Hon bedömer allt efter dess värde för att visas upp och efter muntligt beröm. I varje handling ser hon efter vad människor tycker om. Även om hennes samvete, med trosvisshet, godkänner en handling, blir det omöjligt för henne att ens tänka på att utföra den om hon ser att den kommer att skada hennes popularitet i världen.

För dem som sitter i hemmets vrå och upprepar Guds namn är det jämförelsevis mycket lättare att hålla sig fri från denna prövning. Men de som träder ut på det bredare samhällsfältet och arbetar med förbättring, samhällstjänst och samhällsbyggande står ständigt inför denna fara. När som helst kan denna moraliska tuberkuloss smittämne tränga in bland dem. De måste utföra många handlingar inför allmänheten och försöka vinna inflytande över människor, vilket får människor att närma sig dem och högljutt berömma dem. De måste också möta motstånd och, trots sin ovilja, tvingas framhäva sina goda handlingar offentligt för att försvara sig. Under sådana förhållanden är det inte lätt att förbli fri från berusning av berömmelse trots att man är berömd, att inte längta efter att visa upp sig trots att arbetet visas upp, att inte göra popularitet till ett mål trots att man är populär och att inte tänka på eller önska sig människors beröm trots att man får höra deras lovord. Detta kräver hårt arbete, ansträngning och andlig övning. Den minsta försummelse kan här öppna vägen för smittämnena från sjukdomen att vilja visa upp sig.

För att undgå denna sjukdom krävs både individuella och kollektiva ansträngningar.

Individuell strävan

Metoden för den individuella ansträngningen är att varje person i största hemlighet och i det fördolda ordnar med att utföra någon god handling. Han bör analysera sitt inre och se vilka av de fördolda goda handlingarna och de offentligt synliga goda handlingarna han känner störst dragning till. Om dragningen till de senare är starkare måste han genast vara på sin vakt: längtan efter att visa upp sig har trängt in i honom. Han måste då söka skydd hos Gud, fatta ett fast beslut och försöka förändra detta tillstånd i sitt inre.

Kollektiv strävan

Metoden för den kollektiva ansträngningen är att gruppen inte på något sätt ger längtan efter att visa upp sig utrymme inom sina gränser. Den ska begränsa offentliggörandet och spridningen av sitt arbete till vad som verkligen behövs. Där minsta inflytande från denna längtan märks ska den omedelbart stoppa dess väg. Gruppens rådslag och diskussioner får aldrig ledas in på ett spår där man säger: ”Om vi gör det ena arbetet blir vi populära, alltså bör vi göra det”, eller: ”Människor tycker om det andra arbetet, alltså måste vi göra det.” Gruppens inre miljö måste skapa en sådan mentalitet att man arbetar utan att bry sig om människors beröm eller klander, och får inte odla en mentalitet där man bryter samman av klander eller går framåt med förnyad kraft efter att ha hört beröm. Om det trots detta finns människor i gruppen som har en benägenhet att visa upp sig, bör man i stället för att uppmuntra dem ordna lämplig behandling av deras sjukdom.

Bristfällig avsikt

Det tredje grundläggande felet är en brist i avsikten. Ingen god handling kan byggas på denna grund. Endast genom en uppriktig avsikt, fri från världsliga intressen, att sprida goda handlingar och genom ansträngningar för detta nå framgång inför Gud, kan någon god handling utföras i världen. Ingen personlig eller grupprelaterad vinning bör vara knuten till denna avsikt. Inget världsligt intresse får blandas in i den. Inte ens med någon förklaring som grund får hopp om egen vinning vara förbundet med detta syfte att göra gott. En sådan själviskhet kommer inte bara att beröva människan hennes förtjänst inför Gud; med denna mentalitet kommer hon inte heller att kunna utföra något verkligt arbete i världen. Brist i avsikten påverkar oundvikligen arbetet, och med ett bristfälligt arbete är det omöjligt att lyckas med en strävan vars egentliga syfte är att utplåna det onda och etablera det goda.

Här möter man åter den svårighet som jag nämnde tidigare. När man utför en begränsad god handling är det till exempel inte särskilt svårt att hålla avsikten fri från brister. En liten grad av förbindelse med Gud och uppriktig inspiration kan räcka för detta. Men de som har åtagit sig att reformera hela landets livssystem och i sin helhet grunda det på de grundvalar som islam föreskriver kan inte förverkliga sitt syfte genom att enbart förlita sig på ideologisk omdaning, propaganda eller försök att förbättra karaktären. Samtidigt måste de direkt eller indirekt försöka förändra landets politiska system i riktning mot sitt mål. På så sätt kommer makten antingen direkt i deras händer eller överförs till en grupp som får deras stöd och beskydd. I vart och ett av dessa två fall kan man inte tänka på makt utan politisk förändring. Saken når nu den punkt där man befinner sig på havets botten men försöker undvika att få vatten på kroppen. Att en grupp ska göra detta med full kraft och ändå hålla dess medlemmars individuella avsikter och hela gruppens kollektiva avsikt fria från maktbegär kräver hårt andligt arbete och självrening.

För att få ett korrekt synsätt i denna fråga måste man förstå den subtila skillnaden mellan två ting som till synes står i samklang. Det är uppenbart att när politisk förändring sker tillsammans med andra förändringar, överförs makten spontant till dem som önskar denna förändring och strävar efter att förändra hela livssystemet, eller till personer som de föredrar. Men det finns en enorm skillnad mellan dem som vill ha makt för sin egen skull och dem som vill ha makt för sina ideal och mål. Även om idealens och principernas auktoritet i praktiken innebär auktoritet för deras bärare, är önskan om principernas och idealens auktoritet något helt annat än önskan om auktoritet för deras bärare själva. Skillnaden i drivkraft och livsinnehåll mellan dessa båda är enorm. Bristen i avsikten finns i det andra, men inte i det första. Även om man kämpar med livet som insats för det första, krävs hårt andligt arbete för att inte ens den minsta doft av det andra ska tränga in i sinnet. Vi har Profeten, må Allahs välsignelser och frid vara över honom, och de ädla följeslagarna som föredömen framför oss. De försökte förändra hela livssystemet och grunda det på islamiska principer och ideal. För detta behövdes politisk seger och auktoritet, eftersom religionen annars inte kunde göras helt segrande. Även om auktoritet och makt faktiskt kom i deras händer som ett resultat av denna strävan, kan ingen troende misstänka att maktövertagandet var deras mål. Å andra sidan finns historiska exempel på dem som sökte auktoritet för egen del. För att leta efter sådana exempel behöver man knappast bläddra i historieböckerna; många av dem går fortfarande omkring framför våra ögon. Om man bedömer maktövertagandet enbart som en händelse syns ingen skillnad mellan de båda grupperna. Men sett till avsikten vittnar bådas handlingar, strävanden, arbete under kampens tid och arbete under framgångens tid otvetydigt om skillnaden.

De som uppriktigt önskar en övergripande auktoritet i livssystemet enligt islamiska principer och ideal bör också personligen förstå denna skillnad på rätt sätt och hålla sina avsikter rena. Deras grupp bör dessutom göra allt den kan för att förväntan på egen makt och auktoritet under inga omständigheter ska komma i närheten av detta.

Mänsklig svaghet

Därefter finns det vissa fel och brister som, även om de inte rasar den grundläggande strukturen, förvränger arbetet genom sin påverkan och blir förödande om de får näring genom försummelse. Beväpnad med alla dessa vapen hindrar Satan vägen till goda handlingar, leder mänsklig strävan från gott till ont och skapar kaos i samhället. För samhällskroppens hälsa måste dessa brister alltid hindras från att få fäste. Särskilt de individer och grupper som ägnar sig åt det stora målet att förbättra samhället och etablera den sanna religionen måste vara helt fria från dem.

En ytterst noggrann analys av dessa brister visar att deras rötter finns i vissa mänskliga svagheter, där var och en ger upphov till otaliga fel. För att förstå frågan enkelt måste man behandla varje svaghet för sig och förstå dess innebörd. Därefter måste man förstå hur den steg för steg ger upphov till dåliga handlingar och, genom att utvecklas och växa sig starkare, skapar olika fel och brister. På så sätt kan vi lära känna varje brists ursprung och också avgöra vilka åtgärder som måste vidtas och var för att korrigera den.

Självdyrkan

Den största och mest förödande av alla mänskliga svagheter är själviskhetens dyrkan. I dess grund finns den naturliga drivkraften till självtillfredsställelse. Denna drivkraft är inte i sig klandervärd på rätt plats, utan är inom sina fastställda gränser både nödvändig och nyttig. Allah har hållit denna drivkraft levande i människans natur för hennes eget bästa. Genom den kan hon sträva efter sin egen överlevnad, välfärd och utveckling. Men när denna drivkraft genom Satans ingivelse förvandlas till självdyrkan och självcentrering blir den i stället för en källa till gott en källa till ont. Sedan börjar den vid varje steg i sin utveckling ge upphov till nya fel.

Självtillfredsställelse

När människan betraktar sig själv som felfri och som en källa till alla goda egenskaper, döljer känslan av sina egna fel och svagheter, förklarar bort varje brist och blir tillfreds i tron att hon är god på alla sätt, då höjer sig denna självtillfredsställelse och börjar röra sig framåt i en spiral. Redan sitt första steg stänger denna självtillfredsställelse dörren till hennes förbättring och utveckling med egen hand.

När människan därefter träder in i samhällslivet med känslan ”så god jag är”, väcks hos henne önskan att andra ska betrakta henne så som hon själv har kommit att betrakta sig. Hon vill bara höra beröm. Kritik tycker hon inte om. Även varje råd som ges för hennes eget bästa sårar hennes ego. På så sätt blockerar denna människa, tillsammans med de inre medlen för sin förbättring, också vägen till de yttre medlen.

Men ingen människa i världen kan i samhällslivet få ett tillstånd som på alla sätt motsvarar hennes önskningar och förhoppningar. Särskilt den som älskar och dyrkar sig själv stöter här överallt på hinder. Hennes ego framkallar nämligen sådana omständigheter inom henne att hennes konflikt med samhällets otaliga goda egenskaper blir oundviklig. Å andra sidan kommer också samhällets allmänna tillstånd i konflikt med hennes förhoppningar. Detta tillstånd berövar inte bara människan de inre och yttre medlen till hennes egen förbättring; sorgen över konflikter med andra och över hennes besegrade förhoppningar fortsätter dessutom att kasta hennes sårade och upprörda ego in i den ena allvarliga dåliga handlingen efter den andra. Hon ser många människor i livet som är bättre än hon själv. Om många människor tänker hon att samhället värderar dem högre än henne. Många ger henne inte den aktning hon själv eftersträvar. Många hindrar henne från att nå den aktning hon anser sig ha rätt till. Många kritiserar henne och förnedrar henne. Sådana skiftande omständigheter tänder i hennes hjärta en eld av avund, fientlighet och hat mot olika människor. Hon undersöker andras förhållanden, letar efter deras fel, baktalar dem, njuter av att höra baktaleri, sprider skvaller, viskar och konspirerar. Om hennes moraliska band redan är lösa, eller blir lösa på grund av att hon ständigt ägnar sig åt dessa handlingar, går hon ännu ett steg längre och begår allvarliga brott som falska anklagelser och förtal. Genom alla dessa dåliga handlingar sjunker hon till moralens lägsta nivå. Men om hon någon gång kan känna igen det ursprungliga misstag som förde henne dit, kan hon räddas från detta fall.

Om en enda person drabbas av detta tillstånd uppstår ingen större samhällelig katastrof. Dess verkningar når högst några få personer och stannar där. Men om det finns många som lider av självdyrkans sjukdom i samhället, drabbas hela samhällslivet av deras skadliga inflytande. Det är uppenbart att där en lång kedja av ömsesidiga misstankar, en spionerande mentalitet, sökande efter andras fel, baktaleri och skvaller pågår, odlar många människor dåliga känslor mot varandra och försöker skada och förnedra varandra. Där många sårade egon är fyllda av motståndsanda kan ingenting hindra bildandet av grupper. Där finns, än mindre konstruktivt samarbete, inte ens möjlighet till goda relationer. I en sådan miljö blir konflikt och sammanstötning oundvikliga. Denna konflikt och sammanstötning förblir inte begränsad till dem som lider av självdyrkans sjukdom; gradvis drabbas även många goda och hederliga människor av den. En god människa kan tåla inte bara riktig utan även oriktig kritik ansikte mot ansikte, men kan inte undgå att känna sig sårad av baktaleri. Åtminstone blir följden att hon inte kan hysa förtroende för den som baktalar. På så sätt kan en god människa förlåta de överdrifter som begås mot henne på grund av avund och fientlighet. Hon kan bortse från förolämpningar, anklagelser, falsk propaganda och ännu mer smärtsam orättvisa. Men hon kan inte känna sig trygg nog att göra affärer med människor som personligen är kända för sådana dåliga egenskaper. Därav kan man förstå hur den sociala miljö där dessa dåliga egenskaper utvecklas förvandlas till Satans älskade lekplats. Även om en mycket hedervärd person förblir fri från sammanstötningar i detta avseende, kan hon inte förbli fri från konflikter.

Därefter är det självklart att den grupp som gemensamt vill arbeta för att reformera och bygga upp samhället måste vara helt fri från sådana ohederliga personer. Självförgudning är i själva verket mycket skadligare för en sådan grupp än bakterierna som orsakar kolera och smittkoppor. I dess närvaro är det inte möjligt att ens tänka på något gott arbete eller någon reform.

Vägen till räddning

Ånger och att be om förlåtelse

Den islamiska sharia börjar behandla denna sjukdom så snart den uppstår. Därefter ger den vid varje stadium föreskrifter för att hindra dess spridning. På många ställen i Koranen och haditherna uppmanas de troende att ångra sig och be om förlåtelse. Syftet är att den troende aldrig ska drabbas av självförgudningens och självtillgivenhetens sjukdom, aldrig hänge sig åt självgodhet, utan fortsätta känna sin svaghet och sina brister och erkänna sina misstag. Även efter att ha utfört ett stort verk ska han, i stället för att svälla av stolthet, ödmjukt vädja inför sin Gud och be att de brister som finns i hans tjänst ska förlåtas. Vem kan vara mer fullkomlig än Guds Sändebud? Vem har utfört ett större verk i världen än han? Men efter att historiens största och ädlaste verk hade utförts kom följande befallning från Allah den Allsmäktiges närvaro:

اذا جاء نصر الله والفتح- ورايت الناس يدخلون فى دين الله افواجا- فسبِّح بحمد ربك واستغفره انه كان تواباً –

”När Allahs hjälp och segern kommer och du ser människorna träda in i Guds religion i skaror, prisa då din Herre och förklara Honom helig och be Honom om förlåtelse. Han tar sannerligen emot ånger.”

Det vill säga: Vet att det är din Herre, inte du, som förtjänar lovprisning för det stora verk du har utfört. Det är genom Hans nåd som du lyckades utföra detta stora verk, och du bör känna att det verk du utfört inte har utförts på ett helt fullkomligt och tillbörligt sätt. Be därför din Herre, i stället för att be om belöning, att förlåta de brister och fel som finns i verket. I en hadith som återberättas från Aisha i Sahih al-Bukhari sägs:

كان رسول الله صلى الله عليه وسلم يكثر ان يقول قبل موته سبحان الله وبحمده استغفرو الله واتوب اليه –

”Guds Sändebud brukade ofta säga före sin död: Jag prisar Gud och förklarar Honom helig, jag ber Gud om förlåtelse och jag ångrar mig inför Honom.”

(Musnadsamlingen av Ahmad)

Guds Sändebud brukade dessutom ständigt ångra sig och be om förlåtelse. I en hadith som Abu Huraira återberättar i Sahih al-Bukhari sägs att han hörde Guds Sändebud säga:

والله انى استغفروالله واتوب اليه فى اليوم اكثر من سبعين مرَّةً –

”Jag svär vid Gud att jag varje dag ber Allah om förlåtelse och ångrar mig inför Honom mer än sjuttio gånger.”

(Al-Bukhari)

När någon har tagit till sig kärnan i denna lära kan fröet till självförgudning inte gro i hans hjärta och utvecklas till ett giftigt träd som orsakar förödelse.

Sanningens förkunnande

Om denna brist trots allt visar sig hos någon, hindrar den islamiska sharian dess utveckling och uttryck i varje steg av karaktär och handling och ger stränga föreskrifter i frågan. Dess första uttryck är exempelvis att en människa anser sig stå över kritik och försöker få sina ord och åsikter godkända. Han tål inte att någon annan kritiserar hans misstag. Den islamiska sharian har däremot gjort det obligatoriskt för alla troende att föreskriva det goda och avstå från det onda. Särskilt har den gjort sanningens förkunnande inför makthavande förtryckare till den främsta formen av jihad. På så sätt skapas i det muslimska samhället en miljö som lämpar sig för att hindra det onda och föreskriva det goda, där självförgudning inte kan få någon plats.

Avund och fiendskap

Självförgudningens andra uttryck är avund och fiendskap. Människan börjar hysa avund och fiendskap mot den som sårar hennes självtillgivenhet. Därefter försämras relationen till honom. Den islamiska sharian räknar detta som en synd och har tillkännagett ett strängt straff för den som begår den. Guds Sändebud sade: ”Akta er! Avundas inte varandra, för avunden förtär människans goda gärningar på samma sätt som elden bränner torr ved till aska.”

I haditherna återges denna stränga föreskrift med olika ord: ”Hys inte fiendskap mot varandra, avundas inte varandra, sluta inte tala med varandra. Det är inte tillåtet för en muslim att bryta förbindelsen med sin muslimske bror i mer än tre dagar.”

Misstänksamhet

Självförgudningens tredje uttryck är misstänksamhet. När misstänksamheten har uppstått börjar människan, med en detektivisk läggning, söka efter andras fel. Misstänksamhet innebär att människan om alla utom sig själv har den grundläggande föreställningen att de är dåliga och ständigt tolkar sådant hos dem som till det yttre verkar klandervärt på ett negativt sätt i stället för att söka en god förklaring. Hon anser inte ens att någon undersökning behövs i saken. Spioneri är en frukt av denna misstänksamhet. Människan bildar först en negativ uppfattning om någon annan och börjar därefter undersöka hans förhållanden för att samla bevis till stöd för den. Koranen har räknat båda dessa saker som synder. I sura al-Hujurat har Allah sagt:

اجتنبوا كثيرا من الظنِّ اِنَّ بعض الظنَِ اثمٌ ولا تجسَّسوا –

”Håll er borta från alltför många antaganden, för vissa antaganden är synd. Och spionera inte.”

(Sura al-Hujurat: 12)

Guds Sändebud sade: ”Akta er för misstänksamhet, för misstänksamhet är den värsta lögnen.” Abdullah ibn Masud berättade: ”Vi förbjöds att spionera och söka efter andras fel. Men om något blev uppenbart för oss skulle vi ingripa.” Muawiya berättade att Guds Sändebud sade: ”Om ni fortsätter att undersöka muslimernas hemliga förhållanden kommer ni att fördärva dem.”

Baktal

Efter alla dessa stadier börjar baktalets stadium. Oavsett om det grundar sig på misstänksamhet eller på faktisk sanning är det baktal att i en persons frånvaro förtala och förnedra honom, att glädjas åt hans förnedring eller att själv dra nytta av den. I hadithen definieras det så här: ”Att i din broders frånvaro säga något om honom som han skulle ogilla om han fick veta det.” Guds Sändebud tillfrågades: ”Även om denna brist verkligen finns hos min bror, räknas det då som baktal?” Han svarade: ”Om bristen finns hos honom och du nämner den, har du baktalat honom. Om bristen inte finns hos honom har du gått ett steg längre än baktal och riktat en falsk anklagelse mot honom.” Koranen har förbjudit detta. I sura al-Hujurat sägs:

ولا يغتب بَّعضكم بعضاً يحب احدكم ان يّاكل لحم اخيه ميتاً فكرهتموهُ-

”Och ingen av er ska baktala någon annan. Skulle någon av er vilja äta köttet av sin döde broder? Ni skulle avsky det.”

(Sura al-Hujurat: 12)

Guds Sändebud sade: ”Varje muslims liv, egendom, heder och anseende är förbjudet för en annan muslim.” Det enda undantaget är när avsikten inte är att förtala någon, till exempel när en förtryckt person framför ett klagomål mot den som förtryckt honom. Koranen har tillåtit detta:

لا يحب الله الجهر بالسوء من القول الا مَنْ ظُلِمَ –

”Allah tycker inte om att onda ord uttalas öppet, utom av den som har blivit orättvist behandlad.”

(Sura an-Nisa: 148)

Eller tänk exempelvis på när någon vill gifta bort sin dotter med en annan person eller göra affärer med honom och ber en bekant om råd. Om den tillfrågade känner till en verklig brist hos personen, är det inte bara tillåtet utan också nödvändigt att nämna den, driven av önskan om den andres bästa. Guds Sändebud nämnde själv brister i sådana fall. I hadithen berättas: ”När två män friade till Fatima bint Qays rådfrågade hon Guds Sändebud om saken. Han varnade henne genom att säga att den ene var fattig och att den andre brukade slå sin hustru.” På motsvarande sätt har de lärda enhälligt förklarat det tillåtet att nämna bristerna hos opålitliga återberättare för att skydda människor från deras återberättelser, och hadithvetenskapens imamer har i praktiken fullgjort detta ansvar. Det behövdes för religionens skull. Det är också tillåtet att baktala dem som öppet förtrycker människor, sprider omoraliska och ogudaktiga handlingar och öppet begår onda gärningar. Det finns bevis för detta även från Guds Sändebud själv. På detta sätt är baktal, med några få undantag, alltid förbjudet, och att lyssna till det är också en synd. Åhörarens plikt är att hindra den som baktalar; annars ska han försvara den som blir baktalad, eller åtminstone lämna den sammankomst där köttet av hans döde broder äts.

Skvaller

Den eld som baktalet tänder sprider skvallret åt alla håll. Själviskhet är den verkliga drivkraften bakom det. En skvalleraktig person kan inte vilja någon väl. Han önskar inte någon av de två baktalade parternas bästa. Han låtsas vara vän med båda men önskar dem ont. Därför lyssnar han uppmärksamt på bådas ord utan att motsäga någon av dem och för sedan nyheten vidare till den andra vännen. På så sätt hjälper han till att föra elden från en plats till en annan. Den islamiska sharian har förbjudit detta, eftersom dess förödande kraft är större än baktalets. Koranen har pekat ut skvaller som en av människans mest avskyvärda brister. Guds Sändebud sade:

لا يدخل الجنة نمَّامٌ– det vill säga

”Ingen skvallerbytta kommer in i paradiset.”

(Muslim)

Han sade också: ”Den värsta av er är den som har två ansikten. Han kommer till den ena gruppen med ett ansikte och till den andra gruppen med det andra.” Den rätta islamiska metoden i denna fråga är att omedelbart protestera när man hör någon baktala en annan, eller att ta upp saken när båda parter är närvarande och lösa den på ett sådant sätt att den ena parten inte får möjlighet att tro att den andra har förtalat honom i hans frånvaro. Om baktalet beror på en brist som faktiskt finns hos personen, ska man å ena sidan varna den som baktalar för hans synd och å andra sidan råda honom att rätta till sin brist.

Viskningar och hemliga samtal

Det farligaste i denna fråga är att viska i någons öra och hålla hemliga rådslag. Detta kan leda ända till omfattande sammansvärjningar och fraktionsbildning, varigenom grupper som står i motsättning och konflikt med varandra uppstår. Sharian har utfärdat ett strängt förbud mot detta. Koranen har betecknat det som en satanisk handling:

انَّما النَّجواى من الِشَّيطان-

Det vill säga: ”Att viska är Satans verk.”

(Sura al-Mujadalah: 11)

Följande principiella vägledning har getts i frågan:

اذا تنجيتم فلا تتناجوا بالاثم والعدوان ومعصيت الرسول وتناجوا بالبرِّ والتَّقواى –

”När ni viskar med varandra, viska då inte om synd, överträdelse och olydnad mot Sändebudet, utan viska om godhet och gudsfruktan.”

(Sura al-Mujadalah: 12)

Det vill säga: Om två eller flera personer samtalar lågmält med goda avsikter och inom gudsfruktans gränser omfattas det inte av förbudet mot viskningar. Men hemliga samtal för att i smyg planera onda handlingar utan gruppens vetskap, vidta åtgärder mot en annan grupp eller person, eller besluta att trotsa Guds Sändebuds föreskrifter och befallningar omfattas naturligtvis av det. Meningsskiljaktigheter som förs med tro och uppriktighet leder aldrig till viskningar. All diskussion i frågan bör hållas öppet och inför gruppen. Den bör syfta till att övertyga motparten genom argument. Även om meningsskiljaktigheten kvarstår efter diskussionen blir den aldrig orsak till förödelse. Hemliga viskningar uppstår när människor drar sig undan från gruppen för att hantera meningsskiljaktigheter som kanske inte är själviska men åtminstone innehåller ett inslag av själviskhet. Sådana viskningar leder aldrig till något gott. Hur oklanderliga de än verkar i början blir hela gruppen gradvis offer för misstänksamhet, fraktionsbildning och inbördes stridigheter. När några personer genom hemliga samtal med varandra framträder som en grupp uppstår, genom deras exempel, en tendens att bilda grupper på samma sätt genom hemliga rådslag. Detta inleder en sådan förvridning att även de bästa och mest rättfärdiga grupper splittras i bitar och börjar strida sinsemellan. Till slut visar sig denna förvridning i praktiken. Guds Sändebud varnade muslimerna upprepade gånger för detta, skrämde dem med dess följder och befallde dem att kraftfullt anstränga sig för att undvika det. Han sade:

”Satan har gett upp hoppet om att de som har börjat be i Arabien åter ska dyrka honom. Därför är alla hans förhoppningar nu knutna till att skapa förvridning bland dem och få dem att bekämpa varandra.”

Han sade till och med: ”Bli inte otrogna efter min tid och ägna er inte åt att döda varandra.” När en sådan situation uppstår är den metod som de troende har fått lära sig följande:

För det första ska de själva avstå från att delta i fitnan. Guds Sändebud sade:

”Lyckliga är de som håller sig borta från fitnan, och ju längre bort någon håller sig, desto bättre är det.” I en sådan situation är den sovande bättre än den vakne, den vakne bättre än den stående och den stående bättre än den gående. Om de däremot deltar i fitnan får de inte delta som en fraktion, utan som uppriktiga människor som strävar efter reform. Om detta har en entydig befallning getts i den första rukun i sura al-Hujurat.

Det är ytterst viktigt för dem som samlas för att utveckla goda egenskaper och ärlighet att förstå sharians föreskrifter om själviskhetens innebörd och alla dessa stadier av dess uttryck och utveckling. De måste göra allt för att skydda sig mot självtillgivenhetens och självgodhetens sjukdom och förstå de moraliska och andliga skador som uppstår när man drabbas av den. Även gruppen som helhet måste vara vaksam så att själviskhetens bakterier inte får möjlighet att tränga in och föröka sig. Inom sina egna led bör de inte uppmuntra någon som blir rasande när han hör kritik av sig själv och visar högmod i stället för att erkänna sina misstag. Var och en vars ord luktar av avund, fiendskap och hat, eller vars arbetssätt visar att han hyser personlig fiendskap mot någon, måste hållas tillbaka. Åtgärder måste också vidtas mot dem som hyser misstänksamhet mot andra eller spionerar på deras förhållanden för att söka efter deras fel. De bör stänga vägen för baktal och skvaller i sitt samhälle och omedelbart tillämpa den enkla islamiska princip och metod som beskrivits ovan varhelst fitna börjar höja sitt huvud. De bör särskilt vara på sin vakt mot faran med viskningar, eftersom de inleder splittring inom gruppen. Ingen bör gå med på att någon genom hemliga viskningar i en kontroversiell fråga försöker göra en uppriktig person till sin anhängare. Så snart det märks att vissa personer i gruppen använder en sådan metod måste gruppen ägna sig åt att korrigera eller utrota den. Om fitnan med fraktionsbildning trots alla dessa försök ändå uppstår i gruppen, kommer även uppriktiga personer att börja viska i ett hörn och konspirera för att bilda en grupp. Sådant får under inga omständigheter tillåtas inom gruppen. De bör i stället själva hålla sig borta från denna fitna och personligen försöka hejda dess utveckling; om de misslyckas ska de lägga fram saken öppet inför gruppen. Den grupp där de uppriktiga personerna är i majoritet kommer, så snart den blir medveten om en sådan fitna, att bekämpa den. Men den grupp där personer som är likgiltiga inför fitna är i majoritet kommer att bli offer för den och besegras.

Obalans i temperamentet

Den andra kategorins skadliga företeelser kan sammanfattas som obalans i temperamentet. Vid första anblick verkar detta, jämfört med själviskhet, vara en mindre svaghet. Det finns nämligen inget spår av någon ond avsikt, ohederlig drivkraft eller oren önskan i den. Men om man bedömer den efter dess förmåga att skapa skada kommer den omedelbart efter själviskheten, och ofta når dess skadliga inverkan och följder samma nivå som själviskhetens.

Detta är följden av obalans i tänkande och perspektiv samt i handling och strävan. Den står i direkt konflikt med många av livets sanningar. Människans liv är uppbyggt genom en förening av otaliga motsatta element och en samordning av många olika orsakers samlade verkan. Den värld där människan lever har samma beskaffenhet. Människan har skapats på detta sätt, och de strukturer som uppstår när människor samlas har också denna beskaffenhet. För att verka i denna värld krävs en balans i tänkande och perspektiv samt en jämvikt i handling och strävan som i högre grad överensstämmer med världens naturliga jämvikt och balans. Man måste beakta varje utvecklingsriktning i situationen, varje sida av arbetet, ge varje nödvändig del av livet dess rätt och ta hänsyn till varje krav från naturen. Även om fullständig mental balans inte kan uppnås är den balans som krävs för framgång här naturligtvis nödvändig. Ju närmare den kommer den fastställda nivån, desto mer gynnsam blir den, och ju längre från den den befinner sig, desto mer kommer den i konflikt med livets sanning och blir orsak till skada. Alla de katastrofer som har uppstått och fortfarande uppstår i världen beror på att de som har obalanserat tänkande använder en ensidig metod när de ser på och förstår människans problem, antar obalanserade planer för att lösa dem och använder ojämna metoder för att genomföra dem. Detta är den verkliga orsaken till förvridning. Därför blir uppbyggnad möjlig genom att skapa balans i tänkande och perspektiv samt jämvikt i arbetssättet.

Denna egenskap behövs särskilt för att genomföra den plan för samhällets uppbyggnad och reform som islam har gett oss. Planen är från början till slut ett praktiskt exempel på balans och jämvikt. För att överföra den från boksidorna till den verkliga världen lämpar sig särskilt sådana arbetare vars syn är lika balanserad som islams uppbyggnadsplan och vars natur och läggning är lika harmoniska som islams reforminriktning. Extremister som drabbats av marginaliseringens sjukdom kan förvrida detta arbete, men de kan inte utföra det på rätt sätt.

Obalans visar sig vanligtvis som misslyckande. För att genomföra vilken plan som helst för reform och förändring räcker det inte att själv vara övertygad om dess riktighet; man måste också övertyga samhällets vanliga människor om dess riktighet, lämplighet och genomförbarhet, och föra sin rörelse till en sådan nivå och driva den på ett sådant sätt att människors förhoppningar, önskningar och intresse gradvis knyts till den. Endast en rörelse som präglas av balans i fråga om tänkande, perspektiv och arbetsmetoder kan få denna lycka. När man använder extremistiska metoder för att genomföra en extremistisk plan, väcker den i stället för att locka och inge hopp hos vanligt folk misstänksamhet. Denna svaghet förstör dess förmåga till propaganda, makt och genomträngning. Även om några extremister samlas för att leda den, är det inte lätt att göra hela samhället extremistiskt på samma sätt som de själva eller att kasta stoft i hela världens ögon. För en grupp som går framåt med en plan för att bygga upp och reformera samhället är detta som gift.

Envishet

Det främsta uttrycket för obalans i temperamentet är människans envishet. När en människa drabbas av denna sjukdom ser hon vanligtvis bara en sida av varje sak och inte den andra. Hon fäster vikt vid den ena sidan av varje fråga men inte vid den andra. När hennes sinne en gång har slagit in på en riktning fortsätter hon bara åt det hållet och är inte beredd att rikta uppmärksamheten åt något annat håll. I fråga om att förstå olika frågor blir hon ständigt offer för obalans. Även när hon formar en uppfattning lutar hon åt ena sidan. Hon klamrar sig fast vid det hon anser viktigt. Även frågor på samma nivå, eller ännu viktigare frågor, blir betydelselösa för henne. Mot det hon anser vara dåligt sätter hon in all sin kraft. Men mot andra dåliga saker på samma nivå, eller mot sådant som till och med är värre, säger hon inte ett ord. När hon väljer principfasthet når hon i detta avseende den yttersta gränsen för orörlighet och bryr sig därför inte alls om verklighetens krav. När hon däremot kastar sig in i praktiskt arbete blir hon principlös och börjar använda alla slags medel, rätt eller fel, med framgång som sitt egentliga mål.

Ensidighet

Om detta tillstånd inte stannar här utan fortsätter, antar det formen av extrem ensidighet. Därefter börjar människan lägga större vikt vid sin egen uppfattning än vad som är nödvändigt. Hon intar en hård hållning i meningsskiljaktigheter. Hon betraktar inte andras tankar och perspektiv med rättvisa och försöker inte förstå dem. I stället tolkar hon varje motsatt uppfattning på värsta möjliga sätt och vill förnedra och förkasta den. Därför blir hon dag för dag outhärdlig för andra, och andra blir outhärdliga för henne.

Kollektiv obalans

Om en enskild person antar denna hållning kommer han som mest att skiljas från gruppen och berövas möjligheten att fullgöra det syfte för vilket han anslöt sig till den; någon kollektiv skada uppstår då inte. Men när många obalanserade sinnen och temperament samlas i en samhällsorganisation ger varje slags obalans upphov till en egen grupp. Som svar på en ytterlighet föds en annan ytterlighet. Meningsskiljaktigheterna blir allt hårdare. Organisationen börjar falla sönder och delas upp i olika grupper. Det arbete som några människor med goda avsikter hade samlats för att utföra går under i denna virvel av konflikt och strid.

Sanningen är att många människor måste arbeta tillsammans för att utföra sådant som inte kan göras genom enskilda insatser utan till sin natur är kollektivt. Var och en måste förklara sin egen ståndpunkt och förstå de andras. Trots skillnader i temperament, förmåga och personliga egenskaper måste de skapa harmoni sinsemellan; utan den är inget samarbete möjligt. För denna harmoni är ödmjukhet nödvändig. Och sådan ödmjukhet kan bara finnas hos människor med balanserat temperament, vars tankar och temperament båda präglas av jämvikt. Även om obalanserade människor samlas, består deras enighet inte länge. Deras grupp faller sönder i bitar, och de som lider av olika slags obalans delar upp sig i skilda grupper. Därefter uppstår nya splittringar bland dem. Till slut kan man till och med se att bara imamerna står kvar, utan några följare.

De som arbetar för islam och som förenas av inspirationen och viljan att reformera och återuppbygga livsordningen på islamiska ideal måste genom självrannsakan skydda sig mot alla problem som uppstår ur denna obalans och vidta åtgärder så att denna sjukdom inte kan höja huvudet inom deras grupps gränser. De bör ha Koranens och sunnahs föreskrifter framför sig, vilka starkt motsätter sig extremism. Koranen betraktar överdriven nitälskan i religionen som ahl al-kitābs grundläggande villfarelse (Yā ahl al-kitābi lā taghlū fī dīnikum). Och för att befria sina följare från detta förmanade Allahs Sändebud (frid vare med honom) dem med följande ord:اِيَّاكم والغلوَّ فانَّما هلك من كان قبلكم بالغلوِّ فى الدين-

”Se upp! Anta inte ensidighet och extremism. Era föregångare gick under just genom att anta extremism.” (Musnad Ahmad)

Abdullah ibn Masud (må Allah vara nöjd med honom) berättar att Allahs Sändebud (frid vare med honom) i ett tal tre gånger sade: Halaka al-mutanaṭṭiʿūn – det vill säga: de som använder hårdhet och följer överdriftens väg har gått under. När Allahs Sändebud (frid vare med honom) beskrev sin dawahs kännetecken sade han: ”Buʿithtu bil-ḥanīfiyyati as-samāḥah” – det vill säga att han bland tidigare ummahs ytterligheter införde en balanserad ordning som rymmer bredd och tar hänsyn till livsföringens alla sidor. Den förste förkunnaren lärde följande om den metod som de som förmedlar denna dawah ska arbeta efter:يسِّروا ولا تعسِّروا وبشِّروا ولا تنفروا-

”Gör det lätt och gör det inte svårt; ge glada budskap och väck inte avsky.” (Bukhari)

انَّما بعثت ميسِّرين ولم تبعثوا معسِّرين –

”Du har sänts för att göra det lätt, inte för att göra det svårt.” (Tirmidhi)

ما خيِّر رسول الله صلى الله عليه وسلم بين امرين قطٌّ الا اخذ اَيْسرَهما مالم يكن اثماً –

”Det hände aldrig att Allahs Sändebud (frid vare med honom) fick välja mellan två saker utan att han valde den lättare av dem, så länge den inte innebar synd.” (Bukhari och Muslim)

ان الله رفيق يحب الرفق فى الامر كلِّه –

”Allah är mild och Han älskar mildhet i alla angelägenheter.” (Bukhari och Muslim)

من يحرم الرفق يحرم الخير كلِّه –

”Den som berövas mildhet berövas all godhet.” (Muslim)

ان الله رفيق يحب الرفيق فى ويعطى على الرفق مالا يعطى على العنف ومالا يعطى على ما سواه –

”Allah är mild och Han älskar den som är mild. Genom mildhet skänker Han sådant som Han inte skänker genom hårdhet eller något annat.” (Muslim)

Om de som arbetar för att etablera den islamiska livsordningen, med dessa omfattande föreskrifter framför sig, i stället för att välja ut sådant ur Koranen och sunnah som passar deras egna önskningar vänjer sig vid att forma sin karaktär och sitt perspektiv efter dem, kommer de spontant att utveckla de balanserade och jämnmodiga karaktärsegenskaper som krävs för att lösa världens tillstånd och problem enligt de principer som Koranen och sunnah har gett.

Trångsynthet

En annan svaghet som hänger samman med ett obalanserat temperament visar sig också hos människan. Den kan kallas trångsynthet. I Koranen kallas den ”nafsens snålhet” (shuhh an-nafs). Om detta säger Koranen: ”Den som skyddas mot den har nått framgång” (wa man yūqa shuhha nafsihi fa-ulā’ika hum al-mufliḥūn), och Koranen betraktar den som en felaktig benägenhet i stället för gudsmedvetenhet och ihsan (wa uḥḍirat al-anfusu ash-shuḥḥa wa in tuḥsinū wa tattaqū fa-inna Allāha kāna bimā taʿmalūna khabīrā). Den som drabbats av denna sjukdom vill ge mycket litet utrymme åt andra i sin livsmiljö. Hur vidsträckt han än själv är, framstår hans utrymme för honom som ytterst trångt. Och hur mycket andra än begränsar sig för hans skull känner han ändå att de breder ut sig för mycket. Han vill ha alla slags möjligheter och förmåner för sig själv men vill inte ge någon möjlighet eller förmån åt andra. Han betraktar sina goda gärningar som rena tillfälligheter. Hans egna fel är i hans ögon förlåtliga, men han kan inte förlåta något fel hos andra. Sina egna svårigheter betraktar han som verkliga svårigheter, medan andras svårigheter i hans ögon bara är ursäkter. Den fördel han vill åtnjuta på grund av sin egen svaghet är han inte beredd att ge andra. Utan hänsyn till andras oförmåga ställer han extrema krav på dem, men när det gäller hans egen oförmåga är han inte beredd att uppfylla dessa krav. Han försöker tvinga på andra sina egna måttstockar och sin smak i fråga om vad han tycker om och inte tycker om, men gör inte minsta försök att respektera andras smak och preferenser. Denna dåliga egenskap växer tills den når en nivå av baktaleri och felfinneri där han kritiserar andras minsta fel men far upp när hans egna fel kritiseras. En annan form av denna trångsynthet är att snabbt bli arg, vara högmodig och inte tåla varandra. I samhällslivet blir en person som drabbats av denna sjukdom en fara för var och en som umgås med honom.

Att denna sjukdom tränger in i en grupp är i grunden ett tecken på fara. Kollektiv strävan och arbete kräver ömsesidig kärlek och samarbete. Utan detta kan inte ens fyra personer arbeta tillsammans i harmoni. Men trångsynthet minskar möjligheten att skapa kärlek och samarbete och utplånar dem ofta helt. Den oundvikliga följden blir bitterhet i relationerna och ömsesidigt hat. Den bryter ner människors mod och får medarbetare att hamna i konflikt med varandra. De som drabbats av denna sjukdom kan inte vara till nytta ens för det vanliga samhällslivet, än mindre för att förverkliga något stort mål. Särskilt i kampen för att etablera den islamiska livsordningen är denna egenskap raka motsatsen till de egenskaper som behövs: i stället för trångsynthet behövs generositet, i stället för snålhet givmildhet, i stället för straff förlåtelse och i stället för hårdhet mildhet. Därför behövs tålmodiga och fördragsamma människor. Detta ansvar kan bara bäras av de som har ett generöst hjärta, som är stränga mot sig själva och milda mot andra, som kräver minsta möjliga förmån för sig själva och största möjliga förmån för andra, som ser sina egna fel men andras goda egenskaper, som hellre uthärdar smärta än orsakar den och som i stället för att knuffa undan dem som går framåt kan gripa tag i dem som faller och dra upp dem. En grupp som består av sådana människor kommer inte bara att hålla sina egna delar starkt sammanbundna, utan också fortsätta att ordna de splittrade delarna av samhället omkring sig och knyta dem till sig. En grupp av trångsynta människor kommer däremot själva att splittras och dessutom väcka hat hos alla utomstående som kommer i kontakt med dem, så att dessa vänder sig bort.

Svag beslutsamhet

Denna sjukdom är mycket vanlig bland människor. Den innebär att en människa svarar innerligt på en rörelses uppmaning och till en början visar en hel del entusiasm, men att entusiasmen avtar allt eftersom tiden går. Till slut har hon inte längre någon verklig förbindelse med det syfte för vilket hon gick framåt. Inte heller har hon någon verklig relation till den grupp som hon anslöt sig till med djupt intresse. Hon är fortfarande övertygad om de argument utifrån vilka hon godtog rörelsen som sann. Hon fortsätter fortfarande att förklara den som sann med sina ord, och hennes förnuft säger fortfarande att arbetet måste utföras och verkligen bör utföras. Men hennes känslor svalnar och hennes handlingskraft försvagas. Inte ens en smula dåligt uppsåt får plats i henne. Hon överger inte syftet och ändrar inte heller idealet. Därför tänker hon inte lämna gruppen. Men när den ursprungliga känslan och entusiasmen har svalnat börjar denna svaga beslutsamhet visa sig på olika sätt.

På grund av svag beslutsamhet börjar människan till en början slarva med arbetet. Hon tvekar att ta ansvar. Hon drar sig för att lägga tid, arbete och pengar på att förverkliga syftet. Hon börjar ge varje världsligt arbete företräde framför det arbete som hon hade gått framåt för att utföra och betraktat som sitt livs syfte och mål. Andelen av detta så kallade livssyfte i hennes tid, arbete och resurser minskar, och till den grupp som hon anslöt sig till eftersom hon ansåg den vara sann upprätthåller hon bara en mekanisk och formell relation. Hon har inget intresse av gruppens framgångar eller motgångar och visar inget intresse för dess olika frågor.

Detta tillstånd uppstår gradvis, liksom ålderdom kommer efter ungdom. Om människan själv inte blir medveten om sitt tillstånd och ingen annan gör henne medveten om det, känner hon aldrig behov av att tänka på hur hon nu behandlar det som hon hade beslutat att offra sitt liv och sin egendom för, eftersom hon betraktade det som sitt livs syfte. På detta sätt blir människans intresse och relation livlösa genom ren försummelse och okunnighet, tills de slutligen en dag dör en naturlig död utan att hon själv märker det.

Om man i gruppens liv inte från början är uppmärksam på att detta tillstånd visar sig hos människor och inte tänker på att hindra dess utveckling, kommer de vars beslutsamhet just börjat försvagas att smittas av den svaghjärtade personen. På så sätt blir även en tidigare aktiv och god arbetare passiv när han ser andra vara passiva. Ingen av dem tänker att han kom för att förverkliga sitt eget livs syfte, inte för andras skull, och att han därför inte borde avvika från det även om andra avviker från sina syften och mål. De kan liknas vid en grupp människor som, genom att se på sina följeslagare, överger vägen till paradiset. Det är som om paradiset inte var deras eget mål, eller som om de bara ville komma till paradiset på villkor att deras följeslagare också gjorde det. Kanske beslutar de till och med att gå till helvetet tillsammans med dem när de ser sina följeslagare gå dit. De har inget eget syfte; andras syfte är deras syfte. De som rör sig i ett sådant mentalt tillstånd tar alltid de passiva som förebild. Bland de aktiva finner de ingen förebild att följa.

Ändå är det mycket bättre att någon helt enkelt blir passiv på grund av svag beslutsamhet. Men när en människa väl blir ett offer för svaghet börjar många andra svagheter också höja huvudet, och mycket få människor har förmåga att med hjälp av en enda svaghet hindra de andra svagheterna från att träda fram. Vanligtvis skäms människan för att visa sig svag. Hon är inte beredd att tåla att andra betraktar henne som svag. Hon erkänner inte öppet att svag beslutsamhet har gjort henne passiv. För att dölja detta använder hon olika metoder, och var och en av dem är sämre än den föregående.

Hon hittar till exempel olika ursäkter för att inte arbeta och försöker varje dag lura sina följeslagare genom att framföra något falskt skäl. Hon vill få det att verka som om bristen på förbindelse med syftet och bristen på intresse för det inte är den verkliga orsaken till passiviteten, utan att det faktiskt finns många hinder och svårigheter i hennes väg. På så sätt kallas lögnen in för att hjälpa passiviteten. Den person som till en början bara hade avstått från att nå den högsta utvecklingen påbörjar här sitt moraliska fall.

När denna ursäkt har blivit gammal och visat sig värdelös, och det uppstår risk för att den verkliga svagheten ska avslöjas, försöker människan ge intryck av att hon inte blev passiv på grund av sin egen svaghet, utan att vissa fel och brister i gruppen bidrog till att förlama henne mentalt. Det vill säga att hon själv ville göra mycket, men att följeslagarnas förvrängningar och villfarelser knäckte hennes mod. När den fallande personen på detta sätt inte längre kan stå ens en liten stund sjunker hon ännu längre ner och försöker, för att dölja sin egen svaghet, förstöra det arbete som hon inte förmådde utföra.

I det första skedet är denna mentala förlamning dold och oklar. Det går inte alls att upptäcka personens mentala sjukdom. Endast oklara, undertryckta klagomål mot brister kommer fram, utan att någon detaljerad redogörelse är känd. Om följeslagarna visar klokhet, förstår den verkliga sjukdomen och ordnar behandling, kan den fallande personens fall kanske hejdas och hon rentav lyftas upp igen. Men de flesta okunniga vänner börjar, på grund av överdriven iver och förvåning, undersöka saken och tvingar henne att berätta detaljerna. Därefter ser hon sig omkring för att bevisa att hennes mentala förbittring är berättigad. Hon väljer ut och samlar olika personliga svagheter. Hon upptäcker brister i Jamaats organisation och arbete och sammanställer en lista över allt detta, som hon lägger fram. Hon vill säga att det var när hon såg dessa fel som hennes sinne vände sig bort. Hennes argument blir alltså: Hur kan en fullkomlig man som hon själv, fri från alla slags svagheter, umgås med så svaga följeslagare och en grupp full av brister? När hon antar detta argument får Satan henne att glömma att om det verkligen vore sant, skulle hon behöva bli ännu mer aktiv i stället för passiv. Om andra genom sina brister försöker förvränga det arbete som hon hade gått framåt för att utföra som sitt livs syfte, borde hon ägna sig åt det med ännu större entusiasm och känsla och kompensera andras fel med sina egna goda egenskaper. Om det börjar brinna i ditt hus och de andra i huset försummar att släcka elden, kommer du då att sätta dig ner nedstämd, eller blir du mer aktiv än de försumliga för att rädda det brinnande huset?

Det mest sorgliga i detta är att människan, för att dölja sina egna fel och bevisa att hon följer sanningen, överför hela redovisningen från sitt eget gärningsregister till någon annans. När hon gör detta glömmer hon att det i gärningsregistret också finns en post som inte kan ökas det minsta genom något knep eller någon form av bedrägeri. Hon visar många svagheter i andras gärningsregister, trots att hon själv är inblandad i dem. Hon påpekar många brister i gruppens arbete som hon själv har bidragit till minst lika mycket som andra, ja ännu mer. Hon sammanställer en lång lista över anklagelser mot sådant som hon själv har gjort, och när hon säger att hennes mod har knäckts av allt detta betyder det tydligt att hon själv är helt fri från dessa anklagelser.

Ingen mänsklig grupp är fri från svagheter. Inget mänskligt arbete är felfritt. Att änglar skulle samlas för att reformera och återuppbygga det mänskliga samhället och utföra allt arbete enligt fullkomliga normer har aldrig setts i världen och kan inte heller ske. Om man söker efter svagheter, var kan man då hävda att de inte finns? Finns det någon plats där man inte finner fel om man letar efter dem? Människors arbete utförs alltid med svagheter och brister, och trots alla försök att nå fullkomlighet finns det åtminstone i denna värld ingen möjlighet att nå ett tillstånd där människan och hennes arbete blir helt felfria och fläckfria.

Om svagheterna och bristerna i detta läge identifieras för att avlägsnas eller för att man ska fortsätta anstränga sig och kämpa för att nå fullkomlighet, finns det inget bättre arbete än detta. Det är genom denna väg som all förbättring och utveckling i människors arbete blir möjlig. Att försumma detta är liktydigt med undergång. Men om man söker efter personliga svagheter och kollektiva fel och brister för att hitta ursäkter för att inte arbeta och sätta sig ner nedstämd, kan det kallas rena sataniska viskningar och nafsens list. Den som söker ursäkter kan ta sin tillflykt till denna ursäkt i vilket lovande tillstånd som helst; denna ursäktsmakeri kommer inte att upphöra förrän någon grupp änglar kommer och ersätter människorna. Det anstår inte alls den som tar sin tillflykt till denna ursäkt utan att lägga fram bevis på att han själv är fri från svagheter och brister. Genom sådana handlingar avlägsnas aldrig någon svaghet eller brist; i stället bereds vägen för att svagheter och brister ska växa. Följden blir att människan genom denna väg visar ett dåligt exempel för andra svagsinta människor omkring sig. Hon visar alla hur de kan erkänna sin egen svaghet utan att bli föremål för hån i samhället och samtidigt lura sitt eget sinne till ro. Varje passiv person följer hennes väg och börjar låtsas lida mentalt. För att bevisa att sorg och lidande är verkliga söker han efter följeslagarnas svagheter och gruppens fel och brister och sammanställer en lista. Därifrån börjar en kedja av ohederliga handlingar. Å ena sidan sprids sjukdomen att söka fel och brister samt att anklaga och kontraanklaga inom gruppen. Detta förstör dess moraliska karaktär. Å andra sidan börjar även goda, aktiva och uppriktiga arbetare, som aldrig tidigare haft svag beslutsamhet, påverkas av detta och drabbas av mental förlamning genom att svagheterna och bristerna ständigt diskuteras. När man sedan vidtar åtgärder för att behandla denna sjukdom börjar ett block av förbittrade människor bildas. Den mentala förbittringen antar formen av en metod och en rörelse. Att väcka förbittring och samla bevis till stöd för den blir ett regelrätt arbete. De som blivit passiva när det gäller att förverkliga det egentliga syftet visar stor aktivitet i detta arbete. På så sätt blir deras döda intresse levande igen, men det återfår livet på ett sådant sätt att dess liv blir mycket mer sorgligt än dess död.

Varje grupp som har bildats för att kämpa för att reformera och återuppbygga samhället måste vara på sin vakt mot denna fara. Gruppens medlemmar och ledare måste vara väl insatta i de skador som uppstår genom svag beslutsamhet, skillnaden mellan dess individuella och kombinerade former samt deras respektive verkningar och följder, och så snart dess första tecken visar sig måste den korrigeras.

Den grundläggande formen av svag beslutsamhet är att någon i gruppen, trots att han anser sitt arbete vara riktigt och gruppen som ansvarar för att utföra det vara legitim, i praktiken börjar visa passivitet och bristande intresse. Så snart detta tillstånd uppstår bör flera botande åtgärder vidtas.

1. Man måste undersöka den drabbade personens situation och ta reda på den verkliga orsaken till hans passivitet: är det verkligen svag beslutsamhet som håller honom passiv, eller är det någon verklig svårighet som förser honom med näring på vägen mot passivitet? Om en verklig svårighet upptäcks bör gruppen informeras om den. I detta läge måste kamraten få hjälp att undanröja den. Vi får då inte misstolka hans passivitet, och den får inte heller framstå som ett exempel för andra. Men om svag beslutsamhet visar sig vara den verkliga orsaken, måste man utan att slå in på ovidkommande vägar på ett klokt sätt lägga fram denna persons situation inför gruppen, åtskild från dem som inte kan vara aktiva på grund av verkliga svårigheter.

2. Så snart situationen för en person som blivit passiv på grund av svag beslutsamhet kommer inför gruppen, bör man genom samtal och råd försöka undanröja hans svaghet. I synnerhet bör gruppens bästa medlemmar ägna honom uppmärksamhet. Man måste försöka väcka hans nästan döda motivation och i praktiken hålla honom kvar bland sig för att göra honom aktiv.

3. En sådan person bör fortsätta att kritiseras. Hans passivitet och försummelse får inte bli en trivial sak inom gruppen. De andra får inte slå sig till ro genom att luta sig mot varandras axlar. Inom gruppen bör man då och då kritiskt granska hur stor del av sin tid, arbetskraft och sina tillgångar medlemmarna kan spendera på Allahs väg, hur mycket de faktiskt spenderar och vilken grad av aktivitet de visar i förhållande till sin förmåga. Då är det naturligt att den som visar sig väga lätt på kritikens vågskål känner skam. Och denna skam kommer att skydda de andra från passivitet. Men kritiken får inte framföras på ett sådant sätt att en person med individuell svag beslutsamhet drabbas av den kombinerade formen av svag beslutsamhet. Även om man inte kan avlägsna den svaghet som uppstår hos en person är det åtminstone en förnuftig väg att inte låta den växa. Överdriven iver i okunnighetens namn bereder vägen för att föra en person som ägnar sig åt orättfärdiga handlingar vidare mot en ännu större osanning. Den kombinerade formen av svag beslutsamhet består i att människan försöker lägga ett lager av lögn och bedrägeri över sin egen svaghet och, allteftersom hon går framåt, försöker bevisa att det inte finns något fel hos henne utan att felet finns inom gruppen. Detta är inte bara en svaghet, utan också ett uttryck för dålig karaktär. En grupp som vill reformera världen på grundval av ärlighet och moral får inte ge utrymme åt att sådana tendenser utvecklas eller främjas.

I det första stadiet framför människan falska ursäkter och grundlösa förevändningar för att inte utföra arbetet. Att förbise detta är detsamma som att förråda den person hos vilken denna moraliska brist visar sig, och det framstår också som ett förräderi mot den jamaat till vilken många människor anslutit sig och lovat att offra liv och egendom för att förverkliga ett stort mål. Varje person som deltar i en sådan grupp måste åtminstone ha så mycket moraliskt mod och ett så aktivt samvete att han, även om han inte arbetar på grund av svag motivation, tydligt erkänner sin egen svaghet. Det är mycket bättre att en person erkänner sitt misstag och förblir nedsänkt i denna svaghet hela livet än att han en gång tar sin tillflykt till lögn för att dölja den. Så snart detta misstag uppdagas bör han kritiseras, och det får aldrig uppmuntras. Om han efter privat kritik inte överger denna väg måste han kritiseras öppet inom gruppen, och de ursäkter han framfört som argument måste avslöjas. Att visa någon form av svaghet eller försummelse i detta avseende innebär att man öppnar dörren för att de brister som tidigare har behandlats utförligt ska tränga in i gruppen.

I det andra stadiet skyller den försumlige och passive personen sin situation på gruppmedlemmarnas svagheter samt på bristerna i gruppens arbete och organisation, och betraktar dessa som orsaken till sin negativa inställning. I själva verket är detta en varningssignal. Det visar att personen är på väg att skapa fitna. I detta läge vore det fel att fråga honom om de detaljerade orsakerna till hans negativa inställning. Följden av en sådan fråga skulle bli att man hjälper honom vidare på den väg till fitna som han redan nått fram till. I stället för att ge honom omfattande tillstånd att anklaga andra bör hans vänner få honom att frukta Gud och få honom att skämmas över att han vågar kritisera andra trots sina egna bristfälliga handlingar och sin bristfälliga karaktär. Om hårt arbetande, aktiva och energiska personer, som har gjort stora uppoffringar av pengar och tid, betraktar hans overksamhet som orsaken till deras negativa inställning, skulle det vara rimligt. Men när hans egen del i att skapa de fel som den missnöjde klagar över är större än de andras, och hans eget handlande för att förstöra arbetet håller på att bli ett exempel för andra, hur kan han då vara missnöjd? Det råder inget tvivel om att gruppen måste känna till alla sina egna brister och svagheter, och gruppen får aldrig försumma att ta reda på dem eller avstå från att försöka korrigera dem. Men det är gruppens medlemmar som är mest aktiva i dess arbete och arbetar med liv och själ som ska redogöra för dem. Dessutom kan de kritisera med uppriktighet. De som undviker arbete, är slappa och utför bristfälligt arbete kan inte träda fram och beskriva gruppens brister och svagheter. I en moralisk rörelse bör de endast erkänna sin egen skam och sina egna brister; de har ingen förmåga att kritisera och reformera. Om de själva skulle anses ha denna förmåga, skulle det räknas som ett tecken på ett allvarligt moraliskt fel. Och om denna förmåga erkänns inom gruppen, skulle det innebära att gruppen har gått i moralisk konkurs.

I detta sammanhang måste man hålla en princip i minnet. Det finns en tydlig skillnad mellan känslorna hos en dynamisk grupps friska delar och känslorna hos dess sjuka delar. Dess friska delar är alltid upptagna med sitt arbete. För att göra detta arbete framgångsrikt ägnar de all sin rikedom, sitt sinne och sitt liv åt det. Av deras arbetsredogörelser framgår att de har satt in all sin kraft för att utföra arbetet och inte har visat någon svaghet eller försummelse i detta avseende. De sjuka delarna arbetar däremot aldrig efter sin förmåga, eller drabbas av passivitet efter att ha varit aktiva en tid. Deras arbetsredogörelser utgör ett tydligt bevis på deras försummelse. Skillnaden mellan dessa två slags känslor motsvarar skillnaden mellan synförmågan hos ett friskt öga och ett sjukt öga. Gruppen kan endast genom sina friska delars känslor få riktig kunskap om sina svagheter och brister. Den del som blivit passiv och uttrycker sin negativa inställning till att hålla sig borta från arbetet kan aldrig vara en tillförlitlig källa. Även om dess känslor inte är hundra procent missvisande kommer de att vara missvisande till åttio eller nittio procent. En grupp som inte vill begå självmord kan under inga omständigheter bygga sina resultat på sådana känslor. När man får höra om de brister och svagheter som läggs fram bör man genast, med gråt i rösten, göra tawba och istighfar. Därefter bör man basera sina beslut om vårt arbetes duglighet och bristande duglighet på detta. Att säga sådant kan kanske vara en god gärning, men det är inte en klok människas goda gärning utan en dåres. Sådana goda människor har inte kunnat åstadkomma något i världen tidigare och kommer inte heller att kunna göra det i framtiden. Det är stor okunnighet att ha en hög uppfattning om sin egen förmåga och kompetens. Men det är inte mindre okunnigt att uppskatta sina egna brister och sin arbetsförmåga utifrån vilken personsom helsts kommentar utan att pröva hur väl kommentatorn känner till situationen och hur kompetent han är att kommentera den korrekt.

I detta skede bör man också noggrant förstå en annan sak. Om en grupp vill förverkliga ett ideal har den två olika måttstockar för arbetsförmåga och moral framför sig. Den ena är det önskade måttet, det vill säga den högsta nivå som man ständigt måste sträva efter och arbeta för att uppnå. Den andra är den lägsta nivå som gör arbetet genomförbart, på vars grund arbetet kan fortsätta och under vilken det är outhärdligt att sjunka. Människor med olika sinnelag antar olika arbetssätt i förhållande till dessa två måttstockar. Människor med ett visst sinnelag fäster inte särskild vikt vid att arbeta för det egentliga målet. Även om de är knutna till arbetet kan de delta i det på ett sådant sätt att inte ens en smula av deras rikedom, tid eller kraft förbrukas. Detta sinnelag uppträder ofta på moralens himmel som en bedräglig ursäkt för intellektuell lyx och flyktförsök, och kan inte på något sätt nöja sig med mindre än det önskade måttet. Allt som det ser som lägre än detta möter det med stor oro och motvilja. Men denna oro och motvilja uttrycks inte för att sporra till större engagemang i arbetet, utan för att medvetet eller omedvetet fly från arbetet.

Människor med den andra typen av sinnelag fäster visserligen mycket stor, ja fullständig vikt vid att arbeta för målet, men eftersom de drabbats av idealism förstår de inte den riktiga skillnaden mellan det önskade måttet och den lägsta nivå som gör arbetet genomförbart. Denna person hamnar själv gång på gång i ett dilemma. Dessutom smittas han lätt av det första sinnelaget. På så sätt plågar han sig själv och blir dessutom en betydande orsak till bekymmer för dem som arbetar.

Människor med den tredje typen av sinnelag arbetar verkligen för målet. De känner att det fulla ansvaret för detta arbetes framgång och misslyckande har anförtrotts dem. På grund av denna situation och ansvarskänsla tvingas de alltid arbeta med en korrekt åtskillnad mellan de två måttstockarna och se till att framstegen mot målet inte påverkas utan ett förnuftigt skäl. De glömmer aldrig det önskade måttet. De är inte ens ett ögonblick ouppmärksamma på tanken att nå det. De uttrycker djup oro över allt som ligger under denna nivå. Ändå fortsätter de arbetet genom den lägsta nivå som gör det genomförbart, och eftersom människor sjunker även under denna nivå anser de det bättre att avlägsna och stöta bort dem än att ändra sina planer. För dem är det absolut nödvändigt att korrekt mäta sina krafter, utvidga arbetet i enlighet med detta och anpassa dess tempo uppåt eller nedåt. Om de gör fel i detta skadar de sitt eget mål. Men den som låter sig vägledas av det första eller andra sinnelaget när han gör denna mätning kommer att visa prov på allvarlig okunnighet. Endast detta tredje sinnelag kan vara hans stöd och hjälp, och det är detta sinnelag som måste utvecklas.

— Slut —