Förord

Al-hamdulillah. Genom Allah den Allsmäktiges oändliga nåd publiceras nu ”Berättelserna om Profetens följeslagare” (del 4). När vi för några år sedan påbörjade detta omfattande arbete hade vi inte hoppats kunna komma så här långt. Först senare insåg jag hur oerhört svårt arbetet är för en lat människa som jag. Allah den Allsmäktiges hjälp samt uppmuntran från vänner och läsare har inspirerat mig att föra arbetet vidare. Om jag inte hade fått råd och stöd av professor Nazir Ahmad, föreståndare för Bangladesh Islamic Centre, skulle detta arbete ha avbrutits för länge sedan. Jag ber att Allah den Allsmäktige ska belöna alla dem som på olika sätt har hjälpt till med detta arbete.

I denna fjärde del behandlas livet för flera framstående följeslagare, som alla tillhörde Medinas ansarier. Jag har försökt hämta uppgifterna från så tillförlitliga källor som möjligt och har även angett källornas namn. Jag har efter bästa förmåga valt orden med hänsyn till följeslagarnas ära och rang. Om läsarna trots detta upptäcker någon form av sakfel eller språklig brist någonstans, ber jag dem meddela mig, så ska jag försöka rätta till den. Med hoppet att följeslagarnas tro och gärningar ska lämna sina spår i varje bangladeshiskt hem kommer vi att fortsätta vårt arbete. Må Allah den Allsmäktige godta denna ringa insats från mig. Amin.

Muhammad Abdul Ma’bud

Arabiska avdelningen

D haka universitet

Dhaka–1000.

1 januari 1998

1 Ramadan 1418

Anas ibn Nadr (ra)

Namnet var Anas och hans far var Nadr ibn Dammad. Han var farbror till den berömde följeslagaren Anas ibn Malik, som tjänade Allahs Sändebud (s.a.w.). Den ärevördige Anas ibn Malik sade: ”Jag fick mitt namn efter min farbror Anas.” Salma bint ʿAmr, mor till Allahs Sändebuds (s.a.w.) ärevördige farfar Abd al-Muttalib, var dotter till en kvinna ur denne Anas släkt, Banu Najjar. Hon var alltså faster till Anas ibn Nadr. Anas ibn Nadr var ledare för sin klan. Den kvinnliga följeslagaren Rubaiyya bint Nadr var hans syster. Även hans mor var en kvinnlig följeslagare. Det finns inga särskilda uppgifter om hans födelseår.

Den ärevördige Anas ibn Nadr (ra) antog islam vid den sista ʿAqaba. Anas ibn Malik (ra) berättar: Av någon okänd anledning kunde min farbror Anas ibn Nadr inte delta i slaget vid Badr. När Allahs Sändebud (s.a.w.) återvände till Medina efter slaget infann han sig hos honom och sade ångerfullt: ”Allahs Sändebud! Jag var frånvarande under den första expeditionen som du ledde mot avgudadyrkarnas styrkor. Jag svär vid Allah: Om Allah framöver ger mig möjlighet att strida mot dem, ska Allah sannerligen få se vad jag gör.”

Slaget vid Uhud ägde rum under det tredje året efter hijra. Under en fas av slaget, när den muslimska armén hade skingrats och lämnat slagfältet, sade han för sig själv: ”O Allah! Jag ber Dig om förlåtelse för det som dessa muslimer gör. Jag har inget att göra med det som dessa avgudadyrkare har gjort.” Sedan gick han framåt. På vägen sade han: ”Saʿd! Paradiset finns där borta, vid Uhud. Jag svär vid Allah! Jag känner doften av paradiset från Uhuds riktning.” Medan han sade detta rusade Anas (ra) mot Uhuds slagfält och stupade som martyr efter att ha kämpat med enastående mod. Saʿd sade: ”Det han gjorde den dagen kunde jag inte göra.” al-Baladhuri säger: ”Sufyan ibn ʿUyayf dödade honom.”

När Ibn Ishaq beskriver Anas (ra) insats i slaget vid Uhud säger han: Umar ibn al-Khattab och Talha ibn ʿUbaydullah satt med Muhajirun och Ansar med armarna i kors. Anas kom dit och sade: ”Varför sitter ni så här?” De svarade: ”Allahs Sändebud (s.a.w.) har dödats.”

Anas sade: ”Om han verkligen har dödats, vad ska ni då göra genom att förbli vid liv? Res er! Ge också era liv på den väg där Allahs Sändebud (s.a.w.) gav sitt liv.” Efter att ha sagt detta kastade han sig över fiendens armé och stupade som martyr.

Den ärevördige Anas ibn Malik sade: Anas ibn Nadrs hela kropp hade genomborrats av pilar, spjut och svärdshugg. När man räknade efter fann man att han hade fått över sjuttio, enligt en annan uppgift över åttio, sår. De otrogna hade stympat hans kropp och vanställt hans lik. Ingen annan än hans syster Rubaiyya bint Nadr kunde identifiera kroppen. Hon kunde göra det genom att se på hans fingrar. Anas ibn Nadrs (ra) tro var så stark, vilket framgår av händelsen kring hans martyrskap. I de verser som uppenbarades om slaget vid Uhud prisas sådana framstående personer som han. Anas ibn Malik (ra) sade: Vers 23 i sura al-Ahzab – ”Bland de troende finns det män som höll sitt löfte till Allah. Några av dem har fullgjort sitt löfte genom att dö, och några väntar fortfarande” – uppenbarades till ära för min farbror Anas ibn Nadr.

Det har återberättats från Anas ibn Malik i Sahih al-Bukhari. En gång slog Rubayyi bint Nadr en ansarisk kvinna i ansiktet, varvid en av kvinnans tänder bröts av. Man bad dem att förlåta Rubayyi, men de vägrade att förlåta henne. De erbjöds diyah, det vill säga skadestånd, men avvisade även detta. Då sade Allahs Sändebud (ﷺ): ”Enligt Allahs befallning är qisas, det vill säga vedergällning, nu obligatoriskt.” När Anas ibn Nadr hörde detta utropade han: ”O Allahs Sändebud! Ska Rubay­yis tand brytas? Jag svär vid Honom som har sänt dig med sanningen! Nej, nej, hennes tand ska aldrig brytas.”

Därefter gick målsägarsidan plötsligt med på att ta emot diyah. Då sade Allahs Sändebud (ﷺ): ”Det finns många av Allahs tjänare som svär vid Honom, och Han själv uppfyller deras ed. Anas ibn Nadr är en av dem.” Händelsen har även återberättats på ett annat sätt och med en annan berättarkedja i Sahih Muslim.⁸

Källor:

Al-Bara ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom)

Al-Bara ibn Malik var en framstående sahabi och halvbror på faderns sida till den högt älskade tjänaren åt Allahs Sändebud (ﷺ), Anas ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom). Detta har Abu Hatim sagt. Enligt Saʿd var han Anas helbror. Deras mor var den framstående sahabi­yan Umm Sulaym.¹ Ibn al-Athir hade samma uppfattning.² Ibn Hajar har emellertid påpekat att denna uppfattning inte är korrekt. Han säger att det framgår av biografin över Shurayk ibn Samha att denne var Al-Baras halvbror på faderns sida. Deras mor var Samha. Däremot råder det ingen oenighet om att Anas ibn Maliks mor var Umm Sulaym.³ Dessutom nämns Al-Bara inte bland Umm Sulayms barn i de olika återberättelser där hennes barn identifieras.

Redan före den ädle Allahs Sändebuds (ﷺ) hijra till Medina hade medinaborna börjat anta islam i stort antal. Människor begav sig i grupper till Mecka och antog islam. Många medinabor blev också muslimer genom förkunnelsen av Allahs Sändebuds (ﷺ) särskilda sändebud, Musʿab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom). Denna våg av islamantagande bland medinaborna fortsatte även efter Allahs Sändebuds (ﷺ) ankomst till Medina. Al-Bara antog islam någon gång under denna period.

Med undantag för slaget vid Badr deltog han tillsammans med Allahs Sändebud (ﷺ) i alla övriga fälttåg, däribland Uhud och Khandaq.⁴ Han deltog även i Hudaybiyyas bayʿat al-ridwan.⁵ Under den första kalifen Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat började falska profeter sprida oro över hela Arabien. Vid denna tid spelade Al-Bara en modig roll i det fruktansvärda slag som den muslimska armén utkämpade mot den falske profeten Musaylima al-Kadhdhab på Yamamas slätter. I detta slag var Khalid ibn al-Walid befälhavare. Vid ett tillfälle vände han sig till befälhavaren och sade: ”Res dig och ge order!” Därefter steg han själv upp på sin häst, prisade Allah och tilltalade den muslimska armén: ”O Medinas invånare! I dag ska ni utplåna tanken på Medina ur era hjärtan. I dag bör era hjärtan endast vara fyllda av åminnelsen av Allah och paradiset.”⁶ Efter detta gripande tal böljade en våg av entusiasm och inspiration genom hela armén. Soldaterna steg upp på sina hästar och anslöt sig till honom.

I detta slag utkämpade den ädle Barā en närkamp mot en av fiende sidans ledare. Mannen var en kraftig ung man. Först högg Barā honom med svärdet mot benet. Hugget träffade inte riktigt. Ändå började mannen rulla omkring av rädsla. Då drog den ädle Barā på ett ögonblick sitt svärd ur skidan, kastade sig över honom, ryckte till sig hans svärd och gav honom ett sådant hugg att hans kropp klövs i två delar.⁷ Därefter kastade han sig med blixtens hastighet över avfällingarna och drev dem ända till muren kring trädgården. Musaylima befann sig inne i trädgården. Musaylimas soldater tog sig in i trädgården, samlades omkring honom och stängde trädgårdens port. Barā ibn Mālik förföljde dem, nådde fram till muren och stannade framför den stängda porten. På ett ögonblick började han ryta som ett lejon och ropade: ”Hör ni, män! Jag är Barā ibn Mālik. Kom till mig, kom till mig!” När krigarna hade kommit fram sade han vidare: ”Hör ni, män! Kasta in mig bland dem i trädgården.” Folket sade: ”Nej, hur skulle det kunna gå till?” Han sade: ”Vid Gud! Ni ska sannerligen kasta in mig till dem.” Därefter lyfte de upp honom högt. Han tittade över muren och öppnade inom ett ögonblick porten för de väntande muslimska soldaterna. Med blixtens hastighet trängde de muslimska soldaterna alla in på en gång och gick in i ett våldsamt slag. Många stupade och sårades på båda sidor. Den förbannade Musaylima dödades här, och hans armé besegrades.⁸ Bland dem som stred sida vid sida med Barā ibn Mālik vid trädgårdsporten i Yamāma blev den ädle ʿAbbād ibn Bishr martyr.⁹ Det var också här som den ädle Barā ensam dödade tio fiendesoldater.¹⁰ Under detta djärva och farofyllda företag blev hela hans kropp genomborrad. Han träffades av mer än åttio pilar, spjut och lansar. Han bars på ett riddjur till lägret och återhämtade sig efter mer än en månads behandling. Den ädle Khālid ibn al-Walīd lade själv förband på hans sår och övervakade personligen hela hans behandling.¹¹ Under hijraåret 17 avsatte kalifen den ädle ʿUmar – må Gud vara nöjd med honom – guvernören al-Mughīra ibn Shuʿba – må Gud vara nöjd med honom – och utnämnde den ädle Mūsā al-Ashʿarī – må Gud vara nöjd med honom – i hans ställe. När Abū Mūsā reste från Medina tog han med sig 29 personer; al-Barā ibn Mālik var en av dem.¹² Den ädle al-Barā ibn Mālik visade också stort mod och stor militär skicklighet i slaget vid Hīra i Irak. En av stadens fästningar belägrades av den muslimska armén. Fiendestyrkorna hade lagt glödheta kedjor, som värmdes upp genom eld inne i fästningen, över fästningsmuren, så att ingen muslimsk soldat skulle våga närma sig muren. Den ädle Anas – må Gud vara nöjd med honom – gick modigt fram för att klättra över muren. Fästningens invånare fångade honom listigt med en kedja och började dra honom uppåt. Medan kedjan höll på att hissas upp såg den ädle al-Barā detta. Han sprang genast fram, grep tag i kedjan och ryckte så kraftigt i den att den gick av och Anas föll ner. Eftersom han hade dragit i kedjan slets köttet från hans hand så att benet blottades. Den ädle Anas – må Gud vara nöjd med honom – överlevde dock.¹³ Mellan hijraåren 17 och 20 erövrades de persiska områdena Rāmhormuz, Tustar och Susa. När den persiska armén åter samlades för att göra motstånd i Rāmhormuz skrev man från slagfältet till den muslimska arméns överbefälhavare Saʿd ibn Abī Waqqās och bad honom skicka många soldater, bland dem Sahl ibn ʿAdī, al-Barā ibn Mālik, Majzaʾa ibn Thawr och andra framstående personer.¹⁴ Under fälttåget mot Tustar var han befälhavare över den högra flygeln i den ädle Abū Mūsā al-Ashʿarīs armé – må Gud vara nöjd med honom.¹⁵ I detta slag dödade han ensam hundra soldater.¹⁶ Slaget vid Tustar pågick. Fiendestyrkorna hade tagit ställning inne i den välbefästa fästningen. Genom urskillningslösa angrepp försökte de slå tillbaka den muslimska armén. Ibn al-Athīr säger att de vid denna tid angrep den muslimska armén 80 gånger.¹⁷ En dag kom den ädle Anas – må Gud vara nöjd med honom – till honom och hörde honom recitera en dikt med melodisk röst. Anas – må Gud vara nöjd med honom – sade: ”Gud har skänkt dig något bättre än detta: Koranen. Recitera därför den med melodisk röst.” Al-Barā sade: ”Kanske fruktar du att jag ska dö när som helst. Jag ber Gud att det inte ska ske. Om jag dör, ska jag dö på slagfältet.”¹⁸ Guds ädle Sändebud – frid och välsignelser över honom – sade en gång om honom: ”Det finns många människor med rufsigt och dammigt hår som inte anses ha någon betydelse bland människorna, men när de svär vid Gud uppfyller Gud deras ed. Al-Barā ibn Mālik är en av dem.” När den muslimska armén vid Tustar inte längre förmådde inta fiendens fästning, kom de ihåg Guds ädla Sändebuds – frid och välsignelser över honom – ovan nämnda ord. De kom till den ädle al-Barā – må Gud vara nöjd med honom – och bad honom svära en ed vid Gud. Han sade: ”O Gud, jag svär vid Dig: skänk i dag muslimerna en seger och hedra mig genom att låta mig få se Guds Sändebud – frid och välsignelser över honom.”¹⁹ Vid denna tid upptäckte de muslimska soldaterna en tunnel genom vilken man kunde ta sig in i fästningen. Den ädle al-Barā försökte tillsammans med den ädle Majāziʾ – må Gud vara nöjd med honom – ta sig in i fästningen genom tunneln. När de skulle komma ut ur tunneln träffades den ädle Majāziʾ av en stor sten som fienderna kastade och blev martyr.²⁰ Den ädle al-Barā och en persisk soldat vid namn Marzabān Āzār kom ansikte mot ansikte med varandra. Han ställde sig i vägen för den ädle al-Barā – må Gud vara nöjd med honom. Men han dödade Marzabān och slog med hjältemod sönder allt motstånd från fiendens armé, tills han nådde fästningens port. Där mötte han själv Hurmuzān. De två utkämpade en våldsam strid. Till slut blev han martyr genom Hurmuzāns hand. Hurmuzān dödade honom, tog hans vapen och kläder och sålde dem för mer än trettio tusen mynt. Genom hans mod blev dock muslimernas överhöghet på slagfältet säkerställd. Enligt historikern al-Wāqidī inträffade detta under hijraåret 20. En annan uppfattning är att det skedde under hijraåren 19 eller 23.²¹ Allāma al-Ziriklī säger: ”Han blev martyr vid en port i Tustar och begravdes där.”²² Den ädle al-Barā ibn Mālik tillhörde Guds ädla Sändebuds – frid och välsignelser över honom – framstående följeslagare. Under många år hade han nära umgänge med det rena Sändebudet. Han måste ha hört otaliga hadither som kom från Guds Sändebuds – frid och välsignelser över honom – läppar. Det märkliga är emellertid att det finns mycket få hadither återberättade av honom. Det beror förmodligen på att han var upptagen med jihad och inte kunde ägna detta någon större uppmärksamhet. Författaren till verket al-Istīʿāb skriver: ”Al-Barā tillhörde de högt aktade följeslagarna.”²³ Allāma al-Dhahabī har sagt: ”Han var en av de stora ledarna. Han var en ytterst modig hjälte och en förebild både i ridkonst och i att möta svåra faror.”²⁴ Därför utsåg den ädle ʿUmar – må Gud vara nöjd med honom – honom aldrig till befälhavare över någon armé. En gång skrev han till andra militära befälhavare: ”Utse inte Barā till amīr över någon muslimsk armé. Han är en människa, men också en barā, det vill säga en fara. Han går alltid framåt och vet inte hur man vänder tillbaka.” I en annan återberättelse sägs det: ”Han är fördärv.” Utåt sett var han dock svag till utseendet.²⁵ Författaren till verket Rijāl ḥawla al-Rasūl, Khālid Muḥammad, säger: ”Hans innerligaste önskan var att dö som martyr.” Den Allsmäktige Gud uppfyllde denna önskan. Al-Mustadrak har återberättat från Ibn Isḥāq att Anas ibn Mālik brukade säga att al-Barā ibn Mālik hade en ljuvlig röst. Han tyckte också om att sjunga. Den ädle Anas brukade säga: ”Barā sjöng vallarsånger för männen när de drev kameler.”²⁶ En gång, under en resa tillsammans med Guds Sändebud – frid och välsignelser över honom –, sjöng han en sång. När Sändebudet – frid och välsignelser över honom – hörde den sade han till al-Barā: ”Tänk lite på kvinnorna.” När han hörde detta tystnade han.²⁷

Källor:

Al-Barāʾ ibn Māʿrūr (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var al-Barāʾ och hans tillnamn var Abū Bishr. Han var son av Banū Salima-grenen av den berömda Khazraj-stammen i Medina. Hans far var Māʿrūr ibn Ṣakhr och hans mor var al-Rubāb bint Nuʿmān. Hans mor var faster till Ḥaḍrat Saʿd ibn Muʿādh, ledaren för Aws-stammen.¹ Ḥaḍrat al-Barāʾ ibn Māʿrūr var ledare eller hövding för sin stam. Flera fästningar och trädgårdar i Medina tillhörde honom. Det finns inga särskilda uppgifter om hans födelseår.²

Det råder ingen oenighet om att Ḥaḍrat al-Barāʾ ibn Māʿrūr antog islam före den sista trohetseden. Många anser att han närvarade vid den första trohetseden vid al-ʿAqaba och deltog i eden inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom).³ Ibn al-Athīr har också återgett denna berättelse.⁴ Många menar emellertid att berättelsen saknar grund. Förutom Muḥammad ibn Isḥāq har ingen annan expert på sīra återgett den.⁵ När Ḥaḍrat al-Barāʾ ibn Māʿrūr antog islam var Bayt al-Maqdis muslimernas qibla. Muslimerna var ovilliga att be vända mot den riktningen. Därför fattade han på eget initiativ beslutet att börja be vänd mot Kaʿba. Imām al-Zuhrī sade: Al-Barāʾ ibn Māʿrūr var den första person som vände sig mot Kaʿba, både under sitt liv och efter sin död.⁶ Även när Ḥaḍrat Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) bad vänd mot Bayt al-Maqdis bad han vänd mot Kaʿba. När Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) fick veta detta befallde han honom att vända sig mot Bayt al-Maqdis. Han sade: ”Låt mig vända dig mot din Kaʿba.”⁷ Ḥaḍrat al-Barāʾ ibn Māʿrūr var en av deltagarna i den sista trohetseden vid al-ʿAqaba. Detta har återberättats av Ḥaḍrat Kaʿb ibn Mālik (må Allah vara nöjd med honom), en av deltagarna i denna ed. Han sade: ”Under pilgrimsfärden, det år då vi svor trohetseden inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom), lämnade även jag Medina tillsammans med avgudadyrkarna från vårt folk. Med oss var vår åldrade ledare, al-Barāʾ ibn Māʿrūr. När vi befann oss i utkanten av al-Bayḍāʾ sade han till oss: ’Hör på, ni! Jag har kommit fram till ett beslut, men jag vet inte om ni kommer att hålla med mig.’ Vi sade: ’Abū Bishr, säg oss vad du har beslutat.’ Han sade: ’Jag har beslutat att be vänd mot detta Hus (Kaʿba) och aldrig ha det bakom mig.’ Vi sade: ’Vid Allah, gör inte det! Vi vet att Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) endast ber vänd mot Shām.’ Trots vår uppmaning sade han: ’Vid Allah, jag kommer att vända mig åt det hållet och be!’ När tiden för bönen kom ställde han sig vänd mot Kaʿba, medan vi stod vända mot Shām. På detta sätt nådde vi Mecka.”

När vi nådde Mecka sade han till mig: ”Brorson! Ta mig till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom). Jag vill fråga honom om det jag har gjort, eftersom jag känner en viss oro inom mig efter att ha gått emot er.” Kaʿb sade: ”Vi gav oss av för att leta efter Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom). I dalen al-Abṭaḥ mötte vi en man. Vi sade till honom: ’Kan du visa oss var Muḥammad finns?’ ’Vid Allah, nej, det kan jag inte’, svarade han. Sedan frågade han: ’Känner ni ʿAbbās?’ Vi svarade: ’Ja, det gör vi. Han brukar ibland komma till oss i handelsärenden.’ Han sade: ’När ni går in i moskén kommer ni att se ʿAbbās. Mannen som sitter tillsammans med honom är Muḥammad.’

Kaʿb sade: ”Vi gick in i moskén och såg Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) och ʿAbbās sitta i ett hörn. Vi gick fram, hälsade och satte oss. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) sade till ʿAbbās: ’Abū al-Faḍl! Känner du dessa två?’ ʿAbbās svarade: ’Ja, det gör jag. Detta är al-Barāʾ ibn Māʿrūr, ledare för sin stam, och detta är Kaʿb ibn Mālik.’ Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) frågade: ’Är det poeten Kaʿb?’ ʿAbbās svarade: ’Ja.’ Då sade al-Barāʾ: ’Allahs Sändebud! På vägen från Medina kom jag fram till ett beslut. Jag vill fråga dig om det.’ Han sade: ’Förklara saken lite tydligare.’ Al-Barāʾ sade: ’Jag har beslutat att aldrig mer ha detta Hus (Kaʿba) bakom mig. Jag kommer att be vänd mot det.’ Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) sade till honom: ’Om du bara hade hållit ut lite till med den qibla du hade.’ Därefter vände sig al-Barāʾ mot Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) qibla och bad tillsammans med oss vänd mot Shām. Hans familj brukade säga att han dog med sin qibla.”

Kaʿb sade: ”Vi vet att han återvände till Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) qibla och bad tillsammans med oss vänd mot Shām. Därefter lovade vi att möta Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) vid al-ʿAqaba mitt under Ayyām al-Tashrīq. Vi höll saken hemlig för de avgudadyrkare som var med oss. Med oss var Jābirs åldrade far, ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn Ḥarām. Han hade ännu inte antagit islam. Hans unge son Jābir hade däremot antagit islam och befann sig i denna karavan.”

Kaʿb sade: ”Vi samlade oss runt ʿAbdullah och sade: ’Jābirs far, vi tycker synd om dig. Om du dör med den tro du har kommer du redan i morgon att bli bränsle för elden. Men Allah har sänt en Sändebud som kallar människorna till Allahs enhet och till att dyrka Honom. Många i ditt folk har trott på honom och blivit muslimer. Vi har förbundit oss att svära trohetseden inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom).’ Efter detta antog han islam och deltog i trohetseden. Till slut kom den natt då detta löfte skulle infrias. Medan människorna låg medvetslösa i djup sömn steg vi upp ur våra bäddar likt ökenfåglar och samlades så småningom vid al-ʿAqaba. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) kom tillsammans med sin farbror ʿAbbās. ʿAbbās sade: ’Ni vet vilken ställning Muḥammad har bland oss. Han lever bland sitt folk i ära och trygghet. Vi har skyddat honom. Men han vill svara på er kallelse och komma till er. Om ni tror att ni kan uppfylla ert löfte och er överenskommelse, så ta honom med er. Men om ni fruktar förödmjukelse och vanära, låt honom då stanna hos sitt folk. Han befinner sig i ära och trygghet hos sitt eget folk.’

Vi sade: ”Allahs Sändebud, tala nu till oss.” Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) höll ett tal, bad till Allah och reciterade delar av Koranen. Därefter sade vi till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara med honom): ”Ta emot vår trohetsed för din egen och din Herres skull.” Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara med honom) sade: ”Jag tar emot er trohetsed på villkoret att ni skyddar mig från det som ni skyddar era barn och era kvinnor från.”

Al-Barā ibn Maʿrūr svarade: ”Ja, vid Den som har sänt dig med sanningen: vid Den vars namn vi svär, vi ska skydda dig från det som vi skyddar våra liv och våra kvinnor från.” Därefter avlade vi trohetseden inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Al-Barā ibn Maʿrūr bad: ”O Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), jag vill avlägga trohetseden.” Al-Barā ibn Maʿrūr bad vidare: ”O Allahs Sändebud! Räck fram din hand, så att vi kan avlägga trohetseden.” När Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) räckte fram sin hand lade han sin hand i hans, och han var den förste bland oss som avlade trohetseden. Därefter började de andra avlägga eden en efter en.⁸ Det råder oenighet om vem som först lade sin hand i Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) hand och avlade trohetseden vid den sista eden i al-ʿAqabah. Banū Najjārs folk hävdade att denna ära tillkom Asʿad ibn Zurārah, medan Banū ʿAbd al-Ashhals folk hävdade att den tillkom Abū al-Haytham ibn al-Tayyihān. Imām al-Zuhrī har emellertid, med Kaʿb ibn Mālik som källa, sagt att denna enastående ära tillkom Al-Barā ibn Maʿrūr. Detta var Banū Salamahs uppfattning.⁹ Även Ibn Isḥāq har återgett detta.¹⁰ Allāmah al-Ziriklī säger: Den dag då sjuttio personer från Anṣār mötte Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vid al-ʿAqabah och avlade trohetseden inför honom, var Al-Barā ibn Maʿrūr den förste som talade med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) å Anṣārs vägnar.¹¹ Efter eden utsåg Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) honom och ʿAbdullāh ibn ʿAmr ibn Ḥarām, Jābirs far, till naqīber för Banū Salamah.¹² Det har redan nämnts att ʿAbdullāh ibn ʿAmr ibn Ḥarām, den berömde följeslagaren Jābir ibn ʿAbdullāhs far, antog islam vid denna sista al-ʿAqabah. När Al-Barā antog islam gav han honom två stycken rena kläder, och han klädde sig i dem och uttalade trosbekännelsen.¹³ Al-Barā var en av de ledare vars söner också deltog i eden vid den sista al-ʿAqabah. Hans son Bishr ibn Al-Barā avlade också trohetseden den dagen.¹⁴

Under den tolfte året efter profetskapets början, i månaden Dhū al-Ḥijjah, avlade han trohetseden inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vid al-ʿAqabah. Bara två månader senare, i månaden Ṣafar, avled han i Medina. Vid sin död lämnade han följande testamente: ”Begrav mig vänd mot Kaʿbah, och låt en tredjedel av min egendom tillfalla Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han får använda den där han anser det lämpligt.” Enligt Ibn Isḥāq inträffade detta före Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ankomst till Medina.¹⁵ Ibn al-Athīrs uppfattning verkar inte vara riktig, eftersom man känner till att ytterligare två eller tre muslimer dog i Medina före honom. Däremot är Allāmah al-Ziriklīs påpekande riktigt: att han var den förste bland naqīberna som avled.¹⁶

Den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) emigrerade till Medina. Han gick tillsammans med följeslagarna till Al-Barās grav och förrättade begravningsbönen för honom med fyra takbīr. Den egendom som Al-Barā hade testamenterat till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) tog han emot och gav sedan tillbaka till Al-Barās son.¹⁷

ʿAbdullāh ibn Abī Qatādah berättade: Efter ankomsten till Medina förrättade Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) först begravningsbönen för Al-Barā ibn Maʿrūr. Han gick tillsammans med sina följeslagare till hans grav, ställde sig i led och bad för honom:

(O Allah, förlåt honom, skänk honom Din barmhärtighet och var nöjd med honom.)

I en annan berättelse sägs det att Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bad för honom med följande ord:¹⁸ ”O Allah, skänk Al-Barā ibn Maʿrūr Din barmhärtighet. Låt på Uppståndelsens dag inget hinder finnas mellan Dig och honom, och låt honom bli en av paradisets invånare.”

Det finns ingen information om Ḥaḍrat Al-Barā Maʿrūrs (må Allah vara nöjd med honom) barn. I sīrah-verken finner man endast att han hade en son vid namn Bishr, som deltog i den sista eden vid al-ʿAqabah och avlade trohetseden inför Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).¹⁹ Efter Ḥaḍrat Al-Barās död utsåg den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) honom till ledare för Banū Salamah. Under slaget vid Khaybar blandade en judisk kvinna vid namn Zaynab bint al-Ḥārith gift i getkött och serverade det åt Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Även Ḥaḍrat Bishr åt av det förgiftade köttet och dog till följd av dess verkan.²⁰

Som redan nämnts tog Ḥaḍrat Al-Barā ibn Maʿrūr (må Allah vara nöjd med honom), efter att ha antagit islam, genast Kaʿbah i Mekka som böneriktning och testamenterade även vid sin död att han skulle begravas vänd mot den. Islam hade emellertid ännu inte förklarat Kaʿbah som böneriktning. Varför gjorde han då detta? Förstod han att Kaʿbah i framtiden skulle bli islams böneriktning? Vilken lycka för honom att Allah den Allsmäktige, långt efter hans död, under Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vistelse i just hans hem genom uppenbarelse förklarade Kaʿbah som böneriktning, och att Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i hans hem för första gången förrättade bönen vänd mot Mekka. Händelsen var följande: Ḥaḍrat Umm Bishr (må Allah vara nöjd med henne), Al-Barā ibn Maʿrūrs hustru, lagade en gång mat åt den ädle Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i Al-Barās hem. Efter att ha ätit maten ställde han sig tillsammans med följeslagarna för middagsbönen. När två rakʿah hade förrättats kom befallningen att vända sig mot Kaʿbah under bönen. Han förrättade resten av bönen vänd mot Kaʿbah. Detta inträffade en tisdag omkring mitten av månaden Shaʿbān, enligt en annan uppgift i månaden Rajab, under det andra året efter hijrah.²¹

Den ansariska poeten ʿAwn ibn Ayyūb har i en av sina qaṣīdor skildrat ansariernas ärofyllda bedrifter. I en av versraderna har han i sitt verk om sīran sammanställt den första versraden om al-Barā ibn Maʿrūr.²² Sīraexperterna har nämnt följande fem egenskaper hos al-Barā ibn Maʿrūr (må Allah vara nöjd med honom).²³

Sīraexperterna har nämnt följande fem egenskaper hos al-Barāʾ ibn Maʿrūr (må Allah vara nöjd med honom):²⁴

Källor:

Al-Barā ibn ʿĀzib (må Allah vara nöjd med honom)

Al-Barāʾ var son till Banū Ḥāritha, en gren av den berömda Aws-stammen i Medina. Han var en ansarisk följeslagare. Hans kunya, eller tillnamn, var Abū ʿUmar; enligt en annan uppgift Abū ʿAmr eller Abū al-Ṭufayl.¹ Enligt Ibn al-Athīr är Abū ʿAmr den mest korrekta uppgiften.² Hans far, ʿĀzib ibn al-Ḥārith, var en följeslagare.³ Hans mor var Ḥabība bint Abī Ḥabība ibn al-Ḥubāb; enligt en annan uppgift Umm al-Khālid bint Thābit. Oavsett vilket hennes namn var, var hon helsyster till Badr-följeslagaren Abū Burda ibn Niyār och kusin på mödernet till den berömde följeslagaren Abū Saʿīd al-Khudrī (må Allah vara nöjd med honom).⁴ I de två Ṣaḥīḥ-verken och i olika sīra-böcker återges en händelse om al-Barāʾs ärade far ʿĀzib. Al-Barāʾ sade: En gång köpte Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) en sadel av ʿĀzib för tio dirham. Sedan sade han till ʿĀzib: Be al-Barāʾ att leverera sadeln till mitt hus. ʿĀzib sade: Nej, det gör jag inte förrän du berättar för oss om din utvandring tillsammans med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Då började Abū Bakr (må Allah vara nöjd med honom) berätta.⁵ När den ädle Allahs Sändebud utvandrade till Medina var al-Barāʾ en pojke på nio eller tio år. Islam hade då spridit sig brett bland Medinas befolkning. Hans morbror hade avlagt trohetseden vid al-ʿAqaba, och hans far hade också erkänt tawḥīd och profetskapet. Det var i sådana två familjer som al-Barāʾ växte upp. Därför sade al-Ziriklī: Han antog islam i unga år.⁶ Under sin ungdom ägnade han sig åt att lära sig islams regler och rättsliga frågor. I Medina hade då Ḥazrat Muṣʿab ibn ʿUmayr och Ibn Umm Maktūms (må Allah vara nöjd med dem) samlingar blivit centra för undervisning i Koranen och sunna. Det var främst där han fick sin utbildning under barndomen. Till en början började han läsa den heliga Koranen. Senare berättade al-Barāʾ: Bland Allahs Sändebuds följeslagare var Muṣʿab ibn ʿUmayr och Ibn Umm Maktūm de första som kom till Medina. De två lärde oss Koranen. Därefter kom ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb. Efter dem kom Allahs Sändebud tillsammans med Abū Bakr. Jag har aldrig sett någon annan som var lika glad. När han kom hade jag just börjat läsa korta suror, såsom «Sabbihi isma rabbika al-aʿlā».⁷ När slaget vid Badr ägde rum hade al-Barāʾ ännu inte lämnat ungdomsåren bakom sig. Men hans trosmässiga iver var överväldigande. Han infann sig hos Allahs Sändebud för att få delta i striden, men eftersom han ännu inte var gammal nog att strida skickade han tillbaka honom. Al-Barāʾ har återberättat följande om slaget vid Badr. Han sade: Vi brukade säga att de som deltog i slaget vid Badr var något fler än tre hundra tio – lika många som de som gick över floden tillsammans med Ṭālūt. Och det var endast de troende som gick över floden tillsammans med Ṭālūt. Han sade också: Vid Badr var jag och Ibn ʿUmar för unga för strid. Allahs Sändebud skickade tillbaka oss. På dagen för Badr var emigranternas antal något fler än sextio, och ansariernas något fler än två hundra fyrtio.⁸

Det råder viss oenighet om i vilket slag Ḥazrat al-Barāʾ först anslöt sig till Allahs Sändebud och hur många slag han sammanlagt deltog i tillsammans med honom. Enligt sīraexperterna Ibn al-Athīr, Ibn ʿAbd al-Barr, Ibn Hishām, al-Wāqidī ibn Saʿd och al-ʿAskarī deltog han för första gången i slaget vid diket. Ibn Hishām sade: Allahs Sändebud skickade tillbaka honom vid Badr men gav honom tillstånd vid diket. Då var han femton år.⁹ Al-Wāqidī sade: Ibn ʿUmar, al-Barāʾ ibn ʿĀzib, Abū Saʿīd al-Khudrī och Zayd ibn Arqam – dessa fyra – deltog i striden tillsammans med Saʿd ibn Muḥammad ibn ʿĀzib. Enligt Nāfiʿs återberättelse är detta den mest korrekta uppgiften.¹⁰ Ibn Saʿd sade att Muḥammad ibn ʿĀzib fick tillstånd att gå ut i strid när han var femton år. Före detta hade han inte fått tillstånd.¹¹ På grund av denna oenighet har det också uppstått olika uppgifter om hur många slag han sammanlagt deltog i tillsammans med Allahs Sändebud. De som säger att han deltog vid Uḥud räknar femton, medan de som inte räknar med Uḥud anger fjorton.¹² Om även andra expeditioner räknas tillsammans med dessa slag blir hans totala antal tillsammans med Allahs Sändebud femton. I en annan återberättelse sägs det att han sade: Jag följde med Allahs Sändebud på arton expeditioner.¹³ Han deltog i alla slag som ägde rum under Allahs Sändebuds livstid, från slaget vid diket och framåt. Under det sjätte hijriåret deltog han i trohetseden vid al-Ḥudaybiyya. Det året var Allahs Sändebud på väg till Mecka med 1 400 följeslagare för att utföra ʿumra. Al-Barāʾ ingick också i denna karavan. På vägen hindrades de av Quraysh, och Allahs Sändebud slog läger i dalen al-Ḥudaybiyya. Följeslagarna sade: Det finns ju inget vatten här. Där fanns emellertid en uttorkad brunn. Allahs Sändebud tog fram en pil ur sitt koger och sade till en man: Gå och stick ner den i brunnen. Så snart mannen hade tagit pilen, gått ner i brunnen och stuckit ner den började vattnet välla fram.¹⁴ Ibn Isḥāq har sagt att al-Barāʾ hävdade att det var han som hade stuckit Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) pil i brunnen vid al-Ḥudaybiyya.¹⁵ Ibn Ḥajar al-ʿAsqalānī säger emellertid att den berömda uppfattningen är att det var Nājiya ibn Jundub som stack ner pilen.¹⁶

Ett uttalande av ʿĀzib om denna trohetsed vid al-Ḥudaybiyya har återgetts i al-Bukhārī och flera andra verk om sīran. Al-Barāʾ brukade säga: Människorna anser att erövringen av Mecka är al-fatḥ, den stora segern. Ja, erövringen av Mecka var en seger. Men trohetseden vid Riḍwān den dag al-Ḥudaybiyya var, anser vi vara den verkliga segern. Den dagen var vi 1 400 personer tillsammans med Allahs Sändebud.¹⁷ Han deltog i slaget vid Ḥunayn och mötte fienden med stort mod. Al-Bukhārī har återberättat från Abū Isḥāq att han hörde en man från Banū Qays fråga al-Barāʾ ibn ʿĀzib. Frågan löd: Nå, flydde ni inte från Allahs Sändebud på dagen vid Ḥunayn? Huwāzin-stammen var skicklig på bågskytte. När vi gick till angrepp skingrades de. Då kastade vi oss över krigsbytet. Men Banū Huwāzin började åter angripa med pilar. Jag såg då Allahs Sändebud sitta på sin vita mula, medan Abū Sufyān höll i dess tygel. Sittande på mulan uttalade han följande ord.

Jag är profeten, det är ingen lögn. Jag är ʿAbd al-Muṭṭalibs ättling. O Allah, sänd Din hjälp!»

Al-Barā berättar: När det intensiva slaget började ställde vi oss runt Guds sändebud och skyddade honom.18

Före slaget vid Tā’if och avskedspilgrimsfärden sände den ädle Guds sändebud (frid över honom) en grupp människor till Jemen för att kalla dess invånare till islam. Hadhrat al-Barā’ ibn ’Āzib ingick också i denna grupp. Al-Bayhaqī återger att al-Barā’ ibn ’Āzib sade: Guds sändebud (frid över honom) sände Khālid ibn al-Walīd till Jemens invånare för att kalla dem till islam. Jag var en av hans följeslagare. I sex månader kallade vi människorna till islam, men vi fick inte något större gensvar. Därefter sände Guds sändebud (frid över honom) ’Alī ibn Abī Tālib och gav ordern att de av Khālids män som ville fick stanna hos ’Alī. Al-Barā’ sade: Jag stannade hos ’Alī. När vi kom till Hamadān-stammen kom de till oss. ’Alī bad tillsammans med oss. Efter bönen ställde vi oss i led. ’Alī ställde sig framför oss och läste upp Guds sändebuds (frid över honom) brev till Jemens invånare. Hamadān-stammens folk antog islam. ’Alī skrev då ett brev till Guds sändebud och meddelade honom att de hade antagit islam. När han hade läst brevet föll han ned i sujūd. Efter en stund lyfte han huvudet och sade två gånger: ”Frid vare med Hamadān, frid vare med Hamadān.”19

Under kalifen ’Umar ibn al-Khattābs kalifat, år 20 efter hijra, deltog han i Abū Mūsā al-Ashʿarīs armé vid erövringen av Tustar i Persien.20 Abū ’Amr ash-Shaybānī säger att al-Barā’ ibn ’Āzib år 24 efter hijra erövrade Rayy i Persien.21 Imām an-Nawawī säger: Al-Barā’ ibn ’Āzib och hans bror ’Ubayd ibn ’Āzib kämpade på ’Alīs sida i kamelerna, Siffīn och Nahrawān.22

Mot slutet av sitt liv byggde han ett hus i Kūfa och bosatte sig där permanent. Under denna tid blev han blind.23

Al-Barā’ avled i Kūfa när Hadhrat Musʿab ibn az-Zubayr var dess ståthållare, år 72 efter hijra, enligt en annan uppgift år 71.24 Historiska källor nämner följande namn på hans söner: ar-Rabīʿ, ’Ubayd, Lūṭ, Suwayd och Yazīd. Imām an-Nawawī har emellertid sagt att han efterlämnade två söner, vid namn Yazīd och Suwayd.25 Imām an-Nawawīs uppfattning verkar dock inte vara riktig. Författaren till verket Tahdhīb al-Kamāl fī Asmāʾ ar-Rijāl säger nämligen att hans fyra söner – ar-Rabīʿ, ’Ubayd, Lūṭ och Yazīd – hörde hadither från sin far och återberättade dem.26 Yazīd blev också en gång ståthållare över Oman.27 Om Suwayd skriver Ibn Saʿd i hans biografi att Suwayd erkändes som Omans främste ståthållare.28 Troligen var både Yazīd och Suwayd ståthållare över Oman.

Hadhrat al-Barā’ ibn ’Āzib bar alltid en guldring på handen. Folk sade: ”Guld är ju förbjudet för män.” Han sade: ”Lyssna! En gång delade Guds sändebud (frid över honom) krigsbytet. Endast en ring blev kvar. Han såg sig omkring. Sedan kallade han på mig och sade: ’Ta den och bär den. Gud och Hans sändebud låter dig bära den.’ Säg mig nu: Hur skulle jag kunna ta av mig det som Gud och Hans sändebud har satt på mig?”29

Hadhrat al-Barā’ ibn ’Āzib var en mycket framstående sahābī. Guds sändebud (frid över honom) var särskilt uppmärksam på att hadither skulle förmedlas och spridas. Totalt 305 hadither har återberättats genom honom. Av dessa är 22 muttafaq ʿalayh. Femton har återberättats enskilt av al-Bukhārī och sex enskilt av Muslim.

När det gällde att återberätta hadither var han mycket noggrann. Denna lärdom hade han fått direkt av den ädle Guds sändebud (frid över honom). En gång lärde Guds sändebud (frid över honom) honom en duʿāʾ. Därefter ville han höra den från al-Barāʾs egen mun. Al-Barāʾ reciterade ”bi-nabiyyika” i stället för ”bi-rasūlika”. Guds sändebud (frid över honom) rättade honom på detta ord.31 Följden blev att han var mycket noggrann när han återberättade hadither.

En gång sade han, när han beskrev arten av de hadither han själv hade återberättat: ”Alla de hadither som jag återberättar har jag inte hört direkt från Allahs Sändares (frid vare med honom) mun. Vi var upptagna med att valla kameler och med andra sysslor. Därför kunde vi inte alltid närvara vid Allahs Sändares (frid vare med honom) samlingar. Många av de hadither jag återberättar har jag hört från andra följeslagare.”³²

Al-Barāʾ ibn ʿĀzib återberättade hadither direkt från Allahs Sändare (frid vare med honom). De följeslagare från vilka han hörde och återberättade hadither var var och en framstående på sitt område. Bland dem fanns Bilāl ibn Rabāḥ, Thābit ibn Wadīʿa al-Anṣārī, Ḥassān Thābit, Abū Ayyūb al-Anṣārī, Abū Bakr ibn Abī Quḥāfa, ʿAlī ibn Abī Ṭālib och ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb.³³

Alla som fick äran att vara hans elever och återberätta hadither från honom var framstående tābiʿūn. Författaren till verket Tahdhīb al-Kamāl har nämnt namnen på femtio av hans elever bland tābiʿūn. Här nämner vi några särskilt framstående: Iyāḍ ibn Laqīṭ, Thābit ibn ʿUbayd, Ḥarām ibn Saʿd, hans son al-Rabīʿ ibn al-Barā, ʿUbād ibn al-Barā, Luṭ ibn al-Barā, Yazīd ibn al-Barā, Ibn ʿAbd al-Raḥmān, Saʿīd ibn al-Musayyib, ʿAbd al-Raḥmān ibn Abī Laylā, Zayd ibn Wahb al-Juhanī, Saʿd ibn ʿUbayda, Abū Burda ibn Abī Mūsā al-Ashʿarī och andra.³⁴

Ibland deltog även följeslagare i hans hadithlektioner. Biografiska verk nämner namnen på några av dem. De återberättade också hadither med al-Barā som källa, bland andra ʿAbdullāh ibn Yazīd al-Khathʿamī och Abū Juḥayfa Wahb ibn ʿAbdullāh.³⁵ Dessutom brukade många följeslagare oväntat komma till hans lektioner. En dag kom Kaʿb ibn Ḥujr till hans lektion tillsammans med flera andra följeslagare.³⁶

Eleverna som deltog i hans samling ställde olika slags frågor. Någon frågade om en koranvers, medan någon annan frågade om en rättslig fråga inom fiqh.

En gång frågade en man honom om vers 195 i Sura al-Baqara: ”Kasta inte er själva i undergång.” Han sade: ”Omfattar detta förbud inte också att angripa avgudadyrkarna?” Han svarade: ”Hur skulle det kunna göra det? Allah befallde ju Sändaren (frid vare med honom) att föra jihad och sade: ’Kämpa på Allahs väg. Du är endast ansvarig för dig själv, och uppmuntra de troende.’ (Sura al-Nisāʾ: 84) Han sade vidare: ’Den vers du citerade handlar om att spendera.’³⁶ Det vill säga, man får inte börja tro att man går under om man spenderar på Allahs väg. Det är denna tro som leder till undergång.

I en annan återberättelse sägs det att mannen ville veta om den ovan nämnda versen innebar att den som möter fienden, går ut i strid och dör som martyr avses. Han svarade: ”Nej. Versen syftar snarare på den person som begår en synd och därefter säger: ’Allah kommer inte att förlåta denna synd.’”³⁷

En gång sålde en vän till ʿAbd al-Raḥmān ibn Muṭʿim några dirham på kredit till en bestämd tid. ʿAbd al-Raḥmān frågade sin vän: ”Är en sådan försäljning tillåten?” Han svarade: ”Ja, den är tillåten. Jag har sålt på detta sätt tidigare, och ingen har klandrat mig.” ʿAbd al-Raḥmān berättade händelsen för al-Barāʾ ibn ʿĀzib. När han hörde den sade han: ”När Allahs Sändare (frid vare med honom) kom till Medina brukade vi köpa och sälja på detta sätt. När han såg det sade han: ’Det är inget fel med en sådan handel om den sker kontant mot kontant. Men den är inte tillåten om betalningen skjuts upp.’” Sedan sade han till ʿAbd al-Raḥmān: ”Om du vill vara ännu säkrare kan du fråga Zayd ibn Arqam. Han var den främste handelsmannen bland oss.” ʿAbd al-Raḥmān gick till Zayd ibn Arqam, som bekräftade al-Barās uttalande. Händelsen har återberättats i Ṣaḥīḥ al-Bukhārī.

I en annan berättelse sägs det. Abu al-Minhal berättar: En gång frågade jag Zayd ibn Arqam och al-Bara’ ibn ‘Azib om sarf, alltså valutaväxling. När jag frågade en av dem hänvisade han till den andre och sade: ”Fråga honom, för han är bättre än jag och vet mer än jag.”³⁸

Hans gränslösa kärlek till den ädle Guds Sändebud, hans exakta efterföljelse av sunnan samt hans ödmjukhet och gudsfruktan var framträdande drag i hans karaktär. Hans följande av sunnan var sådant att varje del av hans bön motsvarade Guds Sändebuds (s.a.) bön. En dag samlade han sin familj och sade: ”I dag ska jag visa er hur Guds Sändebud (s.a.) gjorde wudu och bad, för endast Allah vet hur länge jag ännu kommer att leva.” Han gjorde wudu och bad zuhr-, asr-, maghrib- och isha-bönerna på det sättet. En annan dag visade han hur Guds Sändebud (s.a.) utförde sujud.³⁹ En gång kom Abu Dawud för att träffa honom. Al-Bara’ hälsade först och tog hans hand i sin, varefter han skrattade hjärtligt. Sedan sade han: ”Vet du varför jag gjorde så här? En gång gjorde Guds Sändebud (s.a.) så med mig och sade: När två muslimer möter varandra och inget egenintresse hindrar dem, blir deras synder förlåtna.”⁴⁰

I haditherna nämns en mycket stor förtjänst i att stå på höger sida i böneraden. Därför tyckte han om att stå på höger sida.⁴¹

Han älskade Guds Sändebud (s.a.) mer än sitt eget liv och sina ägodelar. Han bevisade det i varje ord och handling. När han beskrev Guds Sändebuds (s.a.) ansikte och utseende var varje ord genomsyrat av kärlek. Han sade: ”Guds Sändebud (s.a.) var vackrare än alla andra människor i världen. Jag har sett honom bära en röd mantel, men den såg inte lika vacker ut på någon annan som den gjorde på Guds Sändebud (s.a.).”⁴²

En gång frågade någon: ”Var glansen i Guds Sändebuds (s.a.) välsignade ansikte som ett svärds lyster?” Han svarade: ”Nej. Den var som månen.”⁴³

Lika djupt som han älskade Guds Sändebud (s.a.), lika mycket fruktade han honom. Han sade: ”En gång ville jag fråga Guds Sändebud (s.a.) om en sak, men på grund av min stora fruktan för honom dröjde jag i två år.”⁴⁴

Han var den verkliga sinnebilden för ödmjukhet och anspråkslöshet. Trots att han var en följeslagare med mycket hög rang ansåg han sig vara helt obetydlig. En gång sade en person till honom: ”Vilken stor lycka ni har haft, eftersom ni fick vara tillsammans med Guds Sändebud (s.a.) och närvara vid den ädla trohetseden vid Ridwan. Vad har inte vi gjort efter Guds Sändebud (s.a.)?”⁴⁵

Källhänvisningar:

Hubab ibn al-Mundhir (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Hubab och hans teknonymer var Abu Umar eller Abu Amr. Hans far var Mundhir och hans mor Shamūs bint Hakk. Han tillhörde Khazraj-stammen i Medina.¹ Han var en av ledarna vid al-Aqaba och morbror till al-Mundhir ibn Amr al-Saʿidī (må Allah vara nöjd med honom), en av martyrerna vid Biʾr Maʿūna.² Han antog islam före hijran till Medina.

Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i alla slag från och med Badr. I slaget vid Badr bar han Khazraj-stammens fana.³ Ibn Saʿd sade: ”Det råder nästan enighet om att han deltog i slaget vid Badr. Muhammad ibn Ishaq räknade honom emellertid inte bland dem som deltog vid Badr. Enligt vår mening var detta hans misstag, eftersom Hubabs insatser vid Badr är mycket välkända.”⁴

När de hade närmat sig Badr steg Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ner för att slå läger. Hubab frågade: ”O Allahs Sändebud! Är beslutet att slå läger här från Allah, eller är det ditt eget beslut?” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: ”Det är mitt eget.” Hubab sade: ”Då bör vi inte slå läger här. För oss till den sista vattenkällan närmast fienden. Där ska vi bygga en vattenbassäng, hämta upp vattnet med kärl och dricka det, och sedan strida mot fienden. Dessutom ska vi göra vattnet i alla de andra brunnarna grumligt.” En annan berättelse återger att Hubab sade: ”Vi är ett krigarfolk. Jag anser att vi bör göra vattnet i alla brunnar utom en enda grumligt, så att vi under inga omständigheter lider brist på vatten, medan fienden blir rådvill och förtvivlad på grund av vattenbrist.”

Efter Hubabs råd kom Jibrīl (frid vare med honom) till Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och meddelade honom att Hubabs förslag var det riktiga. Därefter kallade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) på Hubab och sade: ”Ditt förslag är det riktiga.” Sedan flyttade han hela armén och slog läger vid Badrs brunnar.⁵

Eftersom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följde hans råd i slaget vid Badr blev han känd som ”Dhu al-raʾy”, det vill säga den som fattar beslut. Imam al-Thaʿlabī sade om honom:⁶ ”Vid Badr var han rådgivare, och Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tog hans råd. Jibrīl (frid vare med honom) kom och sade: ’Det som Hubab har föreslagit är det riktiga.’ Även under den förislamiska tiden brukade han lägga fram många betydelsefulla beslut och åsikter.”

Abu Qays ibn al-Fakīh, en av de uslaste männen, var en av dem som i Mecka hade förföljt Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) allra värst. Han dödades vid Badr. Enligt en berättelse var det Hubab själv som dödade honom.⁷ I detta slag högg han av ett av låren på Umayya ibn Khalaf, den som hade förföljt Bilal (må Allah vara nöjd med honom), med ett svärdshugg. Dessutom dödade han och ʿAmmar ibn Yasir tillsammans Umayyas son ʿAlī.⁸ I detta slag tog han Khalid ibn al-Aʿlam till fånga.⁹

Under slaget vid Uhud ryckte Qurayshs armé fram mot Medina med sådan kraft och beslutsamhet att hela Medina hamnade i tumult. När Qurayshs armé nådde Dhu al-Hulayfa, inte långt från Medina, skickade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) två spejare och sände även Hubab efter dem. Han rörde sig bland fiendens styrkor, samlade in olika upplysningar och gav Allahs Sändebud en korrekt uppfattning om fiendens antal.¹⁰ Även i detta slag bar han Khazraj-stammens fana. Många menar emellertid att det inte var han som bar fanan, utan Saʿd ibn ʿUbāda.¹¹

När muslimerna drabbades av motgångar i detta slag vid Uhud och den muslimska armén skildes från den ädle Allahs Sändebud (saw), var denne Hubab en av de femton mujāhidūn som satte sina liv på spel och omringade Allahs Sändebud (saw). I detta slag svor han trohetseden att kämpa till döden.¹²

När den ädle Allahs Sändebud (saw) bad följeslagarna om råd angående Medinas judiska stammar Banu Qurayza och Banu Nadir, sade Hubab: ”Vi ska belägra deras bostäder och helt avskära deras förbindelser.” Profeten (saw) antog hans förslag.¹³

Han bar Khazraj-arméns fana för en del av armén i slaget vid Khaybar och för hela Khazraj-armén i slaget vid Hunayn.¹⁴ Enligt en berättelse överlämnade Allahs Sändebud (saw) även Khazraj-arméns fana till honom under slaget vid Tabuk.¹⁵

Efter Allahs Sändebuds (saw) bortgång samlades hela Ansar-gemenskapen, däribland Medinas Aws och Khazraj, på en plats kallad Saqifa Banu Sa’ida, inte långt från Profetens moské, och började öppet diskutera valet av nästa kalif. Efter ett tal av Ansars ledare Sa’d ibn ‘Ubada hade de nästan beslutat att välja honom till kalif. Under tiden nådde nyheten om Ansars samling Abu Bakr (ra). Han skyndade dit tillsammans med ‘Umar (ra). Där uppstod en häftig ordväxling mellan de båda sidorna om huruvida kalifen skulle väljas bland muhajirerna eller Ansar. I denna debatt trädde Hubab fram mot Abu Bakr (ra) och höll två flammande tal i två omgångar. När Abu Bakr (ra) hade avslutat sitt tal reste sig Hubab och började tala till Ansar:¹⁶

”O Ansar! Släpp inte denna rätt ur era händer. Folket står på er sida. Ingen kommer att våga angripa er heder. Ingen kan genomföra något beslut utan ert samtycke. Ni är ädla, rika, talrika, erfarna, modiga och kloka. Människorna väntar på att se vilket beslut ni fattar. Skapa inte splittring bland er. Om ni splittras kommer er rätt att gå er ur händerna. Om era motståndare, muhajirerna, inte godtar ert krav, ska två ledare utses: en av oss och en av dem.”

När ‘Umar (ra) avvisade den ädle Hubabs förslag om två ledare utbrast han: ”Omöjligt! Två kan inte sitta på samma horn.” När ‘Umar (ra) hade avslutat sitt uttalande började Hubab åter tala: ”Håll fast vid er rätt med all kraft. Lyssna inte på denne man. Om ni lyssnar på honom kommer er rätt till denna makt att gå er ur händerna. Jag är en person som åtnjuter min gemenskaps förtroende, och människor drar nytta av mina beslut. Vid Allah! Om ni vill kan vi förvandla detta kalifat till en kamelunge som bara varar i fem år.” Därefter vände han sig till muhajirerna och sade: ”Vi skulle inte ha haft något emot att överlämna saken till er, om vi inte fruktade att de vars fäder och bröder vi har dödat skulle ta den i besittning. Då vore det bättre för er att dö.” Med detta försäkrade ‘Umar (ra) att något sådant aldrig skulle ske. ”Vi ska svära trohetsed till en av dem som först antog islam, en som inte kommer att behandla er orättvist på något sätt.”

Trots allt detta kunde han inte hindra de närvarande från att svära trohetsed till Abu Bakr (ra). Den förste bland Ansar som svor Abu Bakr (ra) trohetsed var Bashir ibn Sa’d (ra). Då sade Hubab till Bashir: ”Har du gått emot ditt eget folk? Blev ni avundsjuka på er kusins ledarskap?” Bashir svarade: ”Nej, utan jag ville inte tvista om den rätt som Allah hade gett ett folk.”

Han avled under den andre kalifen ‘Umars (ra) kalifat.¹⁷ Han var då omkring femtio år gammal. Vid slaget vid Badr var han trettiotre år.¹⁸ När det gäller hadithförmedling var Abu Tufayl ‘Amir ibn Wathila hans elev. Han förmedlade hadither genom Hubab.¹⁹

Poesi var en medfödd egenskap hos dåtidens araber. Hazrat Hubab hade också denna egenskap. Han skrev poesi. I vissa historiska verk har några versrader av honom bevarats.20 Här följer en översättning av några av hans versrader:

1. Må Allah välsigna era båda föräldrar! Vet ni inte att människor är av två slag: blinda och seende?

2. Vi och Muhammeds fiender är alla lejonlika män, vilkas rytande har ekat över hela världen.

3. Men skillnaden är att vi har hjälpt och gett honom skydd. Förutom oss har han ingen annan hjälpare.

Han var en framstående talare. Hans språk var rent och utsmyckat. När man läser de två tal han höll vid Saqifa Banu Sa’ida blir hans vältalighet och retoriska förmåga tydliga. Han uttryckte i en utsmyckad formulering att ansarerna kunde tillfoga khilafatet skada. Han sade: Vid Allah! Om ni vill kan vi med svärdet göra anspråk på detta khilafat. Det vill säga, om vi vill kan vi stärka kriget. På liknande sätt beskrev han sin ställning och rang bland ansarerna så här: Jag är stolpen som kliar de hudsjuka kamelernas kroppar och stödet eller muren för deras höga och fruktbärande träd.

I Arabien brukade man slå ner en stolpe eller träpåle för den hudsjuka kamelen, så att den kunde klia sig mot den och därigenom bli frisk. På samma sätt brukade man stötta en hög eller fruktbärande dadelpalm, som riskerade att falla, genom att slå ner en stolpe intill den eller resa en mur som stöd. Hazrat Hubab liknade sig själv vid denna stolpe och denna mur.21

Källor:

Qatada ibn Nu’man (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Qatada. Han hade många hedersnamn, såsom Abu ʿUmar, Abu ʿUthman, Abu ʿAmr och Abu ʿAbdillah. Han var son till Banu Jaʿfar-grenen av den berömda stammen Aws i Medina. Hans mor, Unaysa bint Qays, var dotter till Najjars stam, och den berömde följeslagaren Abu Saʿid al-Khudri var också hennes son. Qatada och Abu Saʿid al-Khudri var halvbröder på mödernet.¹

Han deltog i det sista al-ʿAqaba-löftet och avlade troseden till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) efter att ha antagit islam.⁴ Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i alla slag och fälttåg, däribland Badr.⁵ I slaget vid Uhud visade han ett ofattbart tålamod och en orubblig beslutsamhet. I detta slag var han en av medlemmarna i muslimernas bågskytteförband. Vid detta tillfälle gav Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) honom en bruten båge som kallades ”al-Qatum”.⁶

Under en kritisk fas av slaget vid Uhud gjorde de polyteistiska bågskyttarna Allahs Ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till sitt enda mål. De sköt sina pilar direkt mot honom. Runt Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fanns då endast en handfull mujahidin. De övriga hade skingrats och spritts åt olika håll. Dessa få mujahidin skyddade Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) från motståndarnas pilar genom att en efter en blotta sina bröst och ställa sig framför honom. Efter att tio av dem hade blivit martyrer kom turen till Qatada. Han var den elfte. Han ställde sig med bröstet vänt mot fiendens armé och med Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) bakom sig. Plötsligt kom en pil från fienden farande och träffade ett av hans ögon. Ögat slets ut ur ögonhålan och rullade ned över kinden. En annan berättelse säger att ögat lossnade helt och att han höll det i handen. Folk rådde honom att kasta bort det, men han vägrade. Han sade till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Jag har en hustru. Jag är fäst vid henne och älskar henne djupt. I mitt nuvarande tillstånd kan hon komma att avsky mig. Det jag gjorde på slagfältet gjorde jag enbart för att vinna martyrskap.” Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) satte med sin egen hand tillbaka ögat på dess plats och bad: ”O Allah! Qatada skyddade Din profet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) med sitt ansikte. Gör därför hans öga vackrare än det andra och ge det skarpare syn.” Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) bön blev besvarad. Detta öga blev mycket vackrare än det andra och fick dessutom skarpare syn.⁷

Senare gick en av hans söner till den umayyadiske kalifen, den ärevördige ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAziz, i hans hov. När han frågade vem han var, presenterade han sig genom en dikt. Här återges översättningen av några av dess verser:⁸

”Jag är son till den man vars ena öga rullade ned över hans kind. Därefter satte profeten Mustafa med sin hand tillbaka det på dess plats.

Sedan blev det som förut. Hur vackert blev inte detta öga, och hur väl satt det inte på sin plats!”

Siraexperterna är oense om i vilket slag den ärevördige Qatadas öga skadades. Tre slag har nämnts: Badr, Uhud och Khandaq. Imam Malik, al-Daraqutni, al-Bayhaqi och hafiz Ibn ʿAbd al-Barr anser att berättelsen om slaget vid Uhud är den mest korrekta.⁹

Under fälttåget för erövringen av Mecka bar den ärevördige Qatada Banu Jaʿfars fana.¹⁰ I det ögonblick då muslimernas armé drabbades av ett svårt bakslag under slaget vid Hunayn var han en av dem som stod fast.¹¹

Under det elfte året efter hijra beordrade den ädle Guds Sändebud (frid vare med honom) en armé att bege sig mot Syriens gräns under Usama ibn Zayds befäl. Nästan alla framstående följeslagare bland muhajirerna och ansarerna ingick i denna armé. Även Qatada (må Allah vara nöjd med honom) var en av dess medlemmar.12

Han avled i Medina år 23 efter hijra/644 e.Kr., vid 65 års ålder. Hazrat Umar ibn al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) satt då på kalifatets tron. Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) ledde begravningsbönen. Umar, Abu Sa’id al-Khudri och Muhammad ibn Maslama – dessa tre steg ner i graven och begravde honom.14 Imam Nawawi säger att Muhammad ibn Maslama och al-Harith ibn Khuzayma var de två som steg ner i graven.15

Namnen på två av hans söner är kända: Umar och Ubayd. Hans hustrus namn är inte känt. Däremot känner man till att han hade ett djupt kärleksfullt förhållande till sin hustru.16 Han gifte sig före slaget vid Uhud. Han var farfar till den berömde tabi’in-muhaddithen Hazrat Asim ibn Umar ibn Qatada. Muhammad ibn Ishaq har återberättat ett stort antal traditioner genom honom.17 Denne Asim avled år 120 eller 129 efter hijra.18

Han var en av de högt ansedda följeslagarna. Många framstående följeslagare brukade fråga honom om olika bestämmelser i sharia. Det har återberättats i hadithsamlingarna att framstående följeslagare som Hazrat Abu Sa’id al-Khudri och Abu Qatada brukade be honom om fatwor.19

Det totala antalet hadither som återberättats av Hazrat Qatada ibn Nu’man (må Allah vara nöjd med honom) är sju. Av dessa återberättade Imam Bukhari ensam en hadith.20

Bland dem som återberättade hadither från honom finns framstående personer som Abu Sa’id al-Khudri, Hudhayfa, Mahmud ibn Labid, Ubayd ibn Hunayn, Iyad ibn Abdullah och hans son Umar ibn Qatada.21

Hans karaktär präglades av zuhd och taqwa. En gång tillbringade han hela natten med att enbart recitera sura al-Ikhlas.22

Under den ädle Guds Sändebuds (frid vare med honom) livstid inträffade ett stöldfall bland Hazrat qatadas släktingar. Tjuven var en hycklare. Han försökte lägga skulden för stölden på någon annan. Hazrat Qatada misstänkte honom. När han framförde sina misstankar till Guds Sändebud (frid vare med honom) uttryckte denne stort missnöje. Under tiden kom den misstänkte till Guds Sändebud (frid vare med honom), låtsades vara en mycket god människa och framförde kraftiga invändningar mot Qatadas misstanke. Då uppenbarade Allah den Allsmäktige verserna 105–113 i sura an-Nisa, underrättade Sändebudet om den verkliga händelsen, och samtidigt blev Qatadas sanningsenlighet tydlig.23

I sīra-verkena berättas om ett tillfälle då en muʿjiza visade sig genom Hazrat Qatada. En dag var himlen molntäckt. Det var en mycket mörk natt. Allahs Sändebud (s.a.) kom för att förrätta ʿishā-bönen. Även Qatada kom dit. När blixten lyste upp såg Sändebudet (s.a.) Qatada och frågade: ”Qatada?” Han svarade: ”Jag tänkte att få människor skulle närvara i dag, och därför kom jag avsiktligt.” Då sade Sändebudet (s.a.) till honom: ”Kom till oss när du är på väg hem.” Han gick till Allahs Sändebud (s.a.). Sändebudet gav honom en palmkvist i handen och sade: ”Håll fast vid den. Så länge du håller den i handen kommer den att lysa upp tio personer framför dig och tio bakom dig. När du kommer hem och ser något mörkt någonstans runt huset, slå då på det med denna utan att säga något. Det är nämligen Satan.” Han återvände hem med palmkvisten i handen, enligt Allahs Sändebuds (s.a.) anvisning. Och verkligen: på husgården såg han en liten, rund varelse med grov päls. När han slog den med kvisten flydde den.24

Källhänvisningar:

Khuzayma ibn Thabit (r.a.)

Abu ʿAmmara var hans namn och Dhu ash-Shahadatayn hans hedersnamn. Fadern Thabit ibn al-Fakih tillhörde Aws-stammen i Medina, och modern Kabsha bint Aws tillhörde Khazraj-stammen. Eftersom han härstammade från Khatm-grenen av Aws-stammen kallades han Khatmi. Han var en ansarisk sahabi.1 Under både den förislamiska tiden och den islamiska perioden var han en framstående ledare och modig hjälte inom Aws-stammen i Medina.2

Någon gång före Allahs Sändebuds (s.a.) hijra till Medina antog han islam. Efter att ha antagit islam förstörde han, tillsammans med ʿUmar ibn ʿAdi ibn Kharasha, avgudabilderna hos sin stam.3 Ibn Hisham säger: ”Bland Banu Khatm var de som i det första skedet i hemlighet antog islam ʿUmar ibn ʿAdi, ʿAbdullah ibn Aws och Khuzayma ibn Thabit.”4

Enligt Ibn Saʿd deltog han i slaget vid Badr och dog vid Siffin.5 Den vedertagna uppfattningen är emellertid att han deltog i Uhud och i de efterföljande krigen och fälttågen.6 När imam adh-Dhahabi behandlar slaget vid Siffin säger han i förbigående: ”Bland de sahaba som hade deltagit i Badr och anslöt sig till Ali vid Siffin var Khuzayma en av de främsta.”7 Under fälttåget för erövringen av Mecka var det han som bar fanan för sin stam, Banu Khatm.8 Han deltog även i Muʾta-fälttåget. Han sade: ”Jag deltog i Muʾta-fälttåget och tog en dag en glänsande vit ädelsten från en man. Efter striden tog jag den med mig och infann mig hos Allahs Sändebud (s.a.). Han gav den till mig, och under kalifen ʿUmar (r.a.) sålde jag den och köpte en dadellund nära Khatama-stammen.”9 I kameleneslaget anslöt han sig till Ali (r.a.), men drog inte sitt svärd. Vid Siffin befann han sig på slagfältet tillsammans med Ali (r.a.) och sade: ”Jag kommer inte att delta i striden förrän ʿAmmar har dödats och jag har sett vilka som dödade honom. För jag har hört Allahs Sändebud (s.a.) säga: ’En upprorisk grupp kommer att döda ʿAmmar.’” När ʿAmmar sedan dödades av Muʿawiyas (r.a.) armé sade han: ”Nu har saken blivit klar.” Därefter skingrade han alla tvivel, drog sitt svärd och kastade sig in på slagfältet medan han nynnande reciterade två versrader ur en dikt.10 De två versraderna betyder följande:

1. Vi har svurit trohet till Allah, och Abu al-Hasan är tillräcklig för den fitna vi fruktar.

2. Ali har alla syriers goda egenskaper, men syrierna har inte ens en bråkdel av Alis dygder.

På detta sätt kämpade han på Alis (må Allah vara nöjd med honom) sida och blev martyr på Siffins slagfält. Detta inträffade år 37 efter hijra/675 e.Kr.¹¹ Vid sin död efterlämnade han tre barn, vid namn Ammar, Umar och Umara.

Han återberättade ett betydande antal hadither från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Det sammanlagda antalet hadither som han återberättade var 38.¹² Framstående följeslagare och tabi’in, såsom Jabir ibn Abd Allah, Ammar ibn Uthman, Ibn Hunayf, Amr ibn Maymun al-Awdi, Ibrahim ibn Sa’d ibn Abi Waqqas, Abu Abd Allah al-Jadali, Abd ar-Rahman ibn Abi Layla och Ata ibn Yasar, återberättade hadither genom honom.

Fasthet i tron samt djup kärlek och tillgivenhet till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var de främsta kännetecknen i hans karaktär. Ett exempel visar hans trosstyrka. En gång köpte Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) en häst av en arabisk beduin. Mannen hette Sawad ibn Qays al-Muhazili. Ingen annan var närvarande vid köpet, och därför kände ingen till det. Efter att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade kommit överens om priset och slutfört affären med mannen fortsatte han tillsammans med honom mot sitt hem. På vägen erbjöd en annan köpare ett högre pris för hästen. Hästens ägare ropade då på Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och sade: ”Om du vill ha hästen, ta den; annars säljer jag den till honom.” Han uttryckte sig som om han inte hade gjort någon affär med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Men du har ju redan sålt hästen till mig.” Mannen svarade: ”Nej, jag har inte sålt den. Om det du säger är sant, kom då med ett vittne.” Under deras meningsutbyte samlades muslimerna omkring dem. De sade: ”Allahs Sändebud talar sanning.” Mannen fortsatte emellertid att förneka det och krävde ett vittne. Under tiden kom Khuzayma dit. Efter att ha hört allt sade han: ”Jag vittnar att du sålde hästen till Allahs Sändebud.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) blev själv förvånad över Khuzaymas ord och frågade: ”På vilken grund vittnade du på detta sätt? Du var ju inte närvarande.” Khuzayma svarade: ”O Allahs Sändebud! Jag har ansett allt som du har fört med dig vara sant, och jag vet också att du inte säger något annat än sanningen.” En annan återberättelse lyder att Khuzayma sade: ”Jag tror på alla de upplysningar som du ger om himlen, men skulle jag då inte tro på det du själv säger?” Samma dag förklarade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att Khuzaymas ensamma vittnesmål var likvärdigt med två personers vittnesmål. Från den dagen blev hans hedersnamn Dhu ash-Shahadatayn, det vill säga ”innehavaren av de två vittnesmålen”.¹³ Abu Dawud återberättar genom Imam az-Zuhri att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Khuzaymas ensamma vittnesmål är tillräckligt för vem som helst.”¹⁴

I vissa sira-verk nämns två personer som bar hedersnamnet Dhu ash-Shahadatayn. Den andre var Khuzayma ibn Thabit ibn ash-Shammas. Det är svårt att avgöra om de två var samma person eller två olika personer. I biografierna med nummer 2251 och 2252 i verket al-Isaba finns beskrivningar av dem båda.¹⁵ Den ovan nämnda händelsen om Khuzayma har också återberättats i Sahih al-Bukhari. Zayd ibn Thabit berättar: När vi sammanställde mushafen fann vi inte en vers ur sura al-Ahzab som vi brukade höra från Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mun. Denna vers fanns dock endast hos Khuzayma al-Ansari, och Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade förklarat att hans vittnesmål var likvärdigt med två personers vittnesmål.¹⁶ Många berättelser om hans ära och höga ställning finns återgivna i sira-verken. En gång drömde han att han kysste den ädle Profetens (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) heliga panna. När han berättade drömmen för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade denne: ”Du kan förverkliga din dröm.” Khuzayma reste sig då, gick fram och kysste Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) heliga panna.¹⁷

I vissa återberättelser sägs det att han drömde att han föll ned i prostration inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). När han berättade detta för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) berörde denne Khuzaymas panna med sin egen panna.¹⁸ En gång utkämpade de två stammarna Aws och Khazraj en ordstrid om ädelhet, överlägsenhet och börd. Då nämnde folket även Khuzaymas namn med stor stolthet och sade: ”Bland oss finns Khuzayma, vars vittnesmål Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) har förklarat likvärdigt med två personers vittnesmål.”¹⁹

Källor:

Abu Dujana (må Allah vara nöjd med honom)

Hans riktiga namn var Simak, och hans teknonym var Abu Dujana. Han tillhörde Banu Saida-grenen av Medinas berömda Khazraj-stam. Han var kusin till den berömde följeslagaren Sa’d ibn Ubada (må Allah vara nöjd med honom), Khazraj-stammens ledare. Hans far hette Kharasha ibn Lawzan, enligt en annan uppgift Aws ibn Kharasha, och hans mor hette Hazma bint Harmala.¹ Abu Dujana var en framstående ansarisk följeslagare och en modig hjälte. Hans stora självuppoffring för islams spridning och etablering är erkänd.²

Han antog islam före hijran. När den ädle Guds Sändebud (s.a.) kom till Medina upprättade han ett religiöst brödraskap mellan honom och ʿUtba ibn Ghazwān (må Allah vara nöjd med honom).3 ʿAllāma Ibn Hajar (må Allah förbarma sig över honom) har återgett historikernas samstämmighet om hans deltagande i slaget vid Badr.4 Även Ibn Hisham har nämnt att han deltog i Badr.5 På dagen för slaget vid Badr bar han ett rött pannband på huvudet. Mūsā ibn Muhammad säger: ”Den dagen kunde man tydligt känna igen honom bland folket just på grund av detta röda pannband.”6 I Mecka var Abū al-Aswad ibn al-Muttalib en av dem som grymt hånade och förlöjligade den ädle Guds Sändebud. Enligt en återberättelse dödade Abū Dujāna i Badr sin son Abū Hakīma Zamʿa ibn al-Aswad. Dessutom dödade han Abū Musāfiʿ al-Ashʿarī och Maʿbad ibn Wahb.7

Abū Dujāna var också tillsammans med Guds Sändebud (s.a.) i slaget vid Uhud och förblev orubbligt vid hans sida även i den yttersta katastrofens stund. Den dagen avlade han trohetseden inför Guds Sändebud (s.a.) att kämpa till döds. Anas ibn Mālik berättar: Strax före slaget tog Guds Sändebud (s.a.) ett svärd i handen och sade: ”Vem tar detta?” När alla närvarande sträckte fram sina händer blev de sedan tysta; men Abū Dujāna sade: ”Jag kan uppfylla dess rätt.” I vissa återberättelser sägs det att Abū Dujāna frågade Guds Sändebud (s.a.): ”Vad är dess rätt?” Han svarade: ”Att inte döda någon muslim med det och att inte fly av rädsla för de otrogna med det.”8

Det var hans vana att bära ett rött pannband på huvudet under strid. När han band det förstod man att han var redo för strid. Han tog svärdet ur Guds Sändebuds (s.a.) hand och band pannbandet runt huvudet. Därefter gick han med en ädel hållning och ställde sig i soldaternas led.9 Efter en stund begav han sig mot fiendens armé medan han nynnade och sjöng några versrader. De två versernas innebörd är följande:10

1. Jag är den man som min vän lovade något vid foten av berget, nära en dadellund.

2. Jag får inte befinna mig längst bak i soldaternas led. Och han befallde att fienden skulle förintas med Allahs och Hans Sändebuds (s.a.) svärd.

När han gick mot Uhuds slagfält med en ädel hållning sade Guds Sändebud (s.a.) när han såg honom: ”Även om Allah inte tycker om att man går på detta sätt, finns det i detta fall inget fel.”11

Hazrat Zubayr ibn al-ʿAwwām berättar: ”Jag hade bett om svärdet före Abū Dujāna. Men Guds Sändebud (s.a.) gav det till honom i stället för till mig. Jag är ju son till Safiyya bint ʿAbd al-Muttalib, Guds Sändebuds (s.a.) faster. Därför följde jag efter honom för att få veta hemligheten bakom att svärdet hade getts till honom. Han gick fram med svärdet som Guds Sändebud (s.a.) hade gett honom i handen. Vart han än gick spred sig skräck bland fienderna. Till slut gick han nedför bergssluttningen, där Qurayshs kvinnor under Hindas ledning sjöng stridssånger och uppmuntrade sina soldater. När de såg Abū Dujāna blev de rädda och började ropa på hjälp. Men ingen kom till deras hjälp. Men nej, Abū Dujāna rörde inte någon av dem. Han vände tillbaka. En återberättelse nämner att han placerade svärdet över Hindas huvud men sedan lyfte det bort igen. Zubayr befann sig bakom honom. När han såg detta blev han förvånad och frågade vad det berodde på. Abū Dujāna svarade: ’Jag ville inte döda en hjälplös kvinna med Guds Sändebuds (s.a.) svärd.’12

Bland de fåtaliga soldater som under katastrofen vid Uhud stod orubbligt kring Guds Sändebud (s.a.) och gjorde sina kroppar till sköldar var Abū Dujāna en av de främsta.13 Den dagen skyddade han den ädle Guds Sändebuds (s.a.) rygg genom att blotta sin egen rygg. Därför blev hans rygg genomborrad av de pilar och spjut som fienden kastade.14

Under detta slag gick den polyteistiske ʿAbdullah ibn Humayd fram i avsikt att döda Profeten (sallallahu alayhi wa sallam). Abu Dujana slog honom våldsamt med sitt svärd och utropade: ”Ta det där! Jag är Ibn Kharasha.” Det gudlösa odjuret ʿAbdullah föll till marken av slaget. Då bad den ädle Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) för honom och sade: ”O Allah! Var nöjd med Ibn Kharasha, för jag är nöjd med honom.”15

Efter slaget vid Uhud återvände Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) från slagfältet och sade till sin dotter Fatima (radiyallahu anha): ”Här, tvätta mitt svärd. I dag har det visat sin trofasthet.” Även ʿAli (radiyallahu anhu) framförde samma önskan till Fatima och sade: ”I dag kämpade jag mycket.” Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) svarade honom: ”Ja, om du kämpade väl, så kämpade även Sahl ibn Hunayf och Abu Dujana väl.”16

Allah den Allsmäktige överlämnade all egendom som togs som krigsbyte från Banu Nadir till Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam). Han fördelade denna egendom endast bland de första muhajirerna. På grund av deras fattigdom gav han dock även de två ansarierna Sahl ibn Hunayf och Abu Dujana varsin andel. Vid detta tillfälle fick Abu Dujana en del mark som under lång tid var känd som Ibn Kharashas mark.17

Enligt en berättelse överlämnade Guds ädle Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) under slaget vid Tabuk Khazraj-stammens fana till Abu Dujana.18

Sammanfattningsvis spelade han en framträdande roll i alla de slag och expeditioner som ägde rum under Guds ädle Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) livstid. Författaren till al-Istiʿab skriver: ”Han hade en lovvärd insats i alla krig under Guds Sändebuds (sallallahu alayhi wa sallam) tid.”19

Under den första kalifen Abu Bakrs (radiyallahu anhu) kalifat utmärkte han sig genom ett ytterst djärvt agerande i det fruktansvärda slaget vid Yamama. Slaget stod mot den falske profeten Musaylima al-Kadhdhab. Denne försvarade sig mot den muslimska arméns angrepp inifrån en befäst trädgård. Eftersom trädgården var omgiven av starka murar misslyckades den muslimska armén gång på gång med att ta sig in. Abu Dujana funderade på saken och sade sedan: ”Mina muslimska bröder! Kasta in mig därinne.” På detta sätt tog han sig över muren, men bröt benet. Trots detta lyckades han driva bort fienderna från porten och stod kvar på sin plats tills de muslimska soldaterna hade tagit sig in. Tillsammans med ʿAbdullah ibn Zayd och Wahshi deltog han i dödandet av den falske profeten Musaylima. Till slut led han martyrdöden under ett skede av detta slag. Enligt Ibn Saʿd inträffade detta år 12 efter hijra, medan det enligt ʿAllama al-Zirikli inträffade år 11 efter hijra/632 e.Kr.20

Även om ingen hadith har återberättats på Abu Dujanas auktoritet, skriver Ibn al-Athir: ”Han var en av de framstående följeslagarna och en person med hög rang bland dem.”21

Han bar på en stark trosmässig glöd. Det visade han i slaget vid Yamama. Hans djupa kärlek till Guds ädle Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam) visade han i slaget vid Uhud. Under ett kritiskt skede av detta slag, när den muslimska armén skingrades och drevs långt bort från Guds Sändebud (sallallahu alayhi wa sallam), var Musʿab ibn ʿUmayr och Abu Dujana bland de få soldater som befann sig nära honom och erbjöd sina bröst som sköldar. Musʿab gav sitt liv, medan Abu Dujana lät sin kropp genomborras och därmed gav ett exempel på kärlek.

Hans sätt att gå var av ett särskilt slag och hade på den tiden rentav blivit ett föredöme. Han hade en rustning som kallades ”al-Mashhara”. Den bar han under strid. Därför kallades han ”Dhu al-Mashhara” (den som hade al-Mashhara). Han kallades också ”Dhu as-Sayfayn”, eftersom han kämpade med två svärd vid Uhud: det ena sitt eget och det andra tillhörande Allahs Sändebud (s.a.w.). ”Dhu as-Sayfayn” betyder den som har två svärd.²²

En gång låg Abu Dujana sjuk. En man kom för att besöka honom. När han såg ljuset stråla från hans ansikte frågade han: ”Vad är orsaken till att ditt ansikte är så strålande?” Han svarade: ”Jag har inga särskilda gärningar utöver två egenskaper. Den ena är att jag inte säger något onödigt. Den andra är att mitt hjärta alltid önskar muslimerna väl.”²³ Av den föregående framställningen kan man få en tydlig bild av hans verksamma liv, karaktär och egenskaper.

Källor:

Kulsum ibn al-Hidam (r.a.)

När man i islams historia behandlar kapitlet om hijra återkommer den ärevördiga benämningen på Kulsum ibn al-Hidam (r.a.) gång på gång. Även om hans insats för islams spridning och förkunnelse inte var särskilt betydande, har han blivit ihågkommen för att ha gett skydd åt dem som gjorde sådana insatser. Någon detaljerad biografi över honom har inte bevarats.

Hans kunya var Abu Qays och hans egentliga namn Kulsum. Hans far var al-Hidam ibn Imra’ul-Qays. Han var en ättling till Banu Amr ibn Awf, som tillhörde Aws-stammen. Han bodde i stadsdelen Quba i Medina och var en av Allahs Sändebuds (s.a.w.) ansariska följeslagare. Han antog islam före hijra. Då hade ålderdomen redan inträtt i hans liv. Bara en kort tid efter att han antagit islam ägde den historiska hijran rum.¹

Efter att Allahs Ädle Sändebud (s.a.w.) hade utvandrat från Mecka begav han sig först till stadsdelen Quba i Medinas utkant, där han stannade fyra dagar hos stammen Amr ibn Awf.² Enligt den mest tillförlitliga berättelsen var det Kulsum ibn al-Hidam (r.a.) som fick den sällsynta lyckan att under dessa fyra dagar ta emot Allahs Ädle Sändebud (s.a.w.) och hans lycklige följeslagare som gäster. Allahs Sändebud (s.a.w.) och Abu Bakr (r.a.) kom till Quba och bodde i hans hem. Ibn Ishaq, Musa ibn Uqba och al-Waqidi är eniga om detta.³ Ibn Ishaq säger: Allahs Sändebud (s.a.w.) tog sin boning i Kulsums hem i Quba. Om påståendet att han inte bodde hos Kulsum utan i Sa’d ibn Khaythamas hem säger han: Allahs Sändebud (s.a.w.) bodde hos Kulsum och träffade människor i Sa’ds hem. Sa’d var nämligen ogift och hade ingen familj. Därför sökte de ogifta muhajirerna som kom från Mecka skydd just i Sa’ds hem. Därför kallade man detta hus de ogiftas bostad.⁴ Efter att ha vistats fyra dagar i hans hem bodde han i Medinas egentliga område hos Abu Ayyub al-Ansari (r.a.).

Han blev så glad över ankomsten av Allahs Ädle Sändebud (s.a.w.) att han började ropa högt efter tjänarna i huset. Han hade en tjänare som hette Najih. När Allahs Sändebud (s.a.w.) anlände till hans hem började han ropa: ”Najih, Najih!” Najih betyder framgångsrik. Allahs Sändebud (s.a.w.) såg detta namn som ett gott omen. Han sade till Abu Bakr (r.a.): ”O Abu Bakr, du har nått framgång.”⁵

Var det då endast den ädle Profeten (s.a.w.) och Abu Bakr (r.a.) som var gäster i hans hem? Nej, så var det inte. Många andra kom från Mekka och sökte först skydd hos honom. Al-Waqidi har berättat att medan Profeten (s.a.w.) vistades i hans hem i Quba, kom Ali (r.a.) och Suhayb (r.a.) från Mekka och förenade sig där med Profeten (s.a.w.). När de träffade Allahs Sändebud (s.a.w.) hade han framför sig en sorts dadlar av hög kvalitet, kallade Ummu Jarjan, som Kulthum ibn al-Hidm hade lagt fram. Suhayb var då mycket hungrig. Dessutom led han av en ögonsjukdom. I detta tillstånd började han äta dadlarna med stor iver. När Profeten (s.a.w.) såg honom äta på detta sätt frågade han honom om orsaken. Han svarade: ”Quraysh tog mig till fånga och plågade mig. Därefter gav jag i utbyte mot hela min förmögenhet mig själv och min familjs liv och skyndade hit.” Profeten (s.a.w.) sade: ”Du har gjort en lönsam affär.”৬

Al-Baladhuri har återgett en händelse från Alis (r.a.) vistelse i Kulthum ibn al-Hidms hem. Medan han vistades där lade han märke till att dörren till ett hus intill öppnades sent varje natt och att man hörde människor komma och gå. Detta väckte hans nyfikenhet. En dag frågade han kvinnan i huset intill om orsaken. Kvinnan svarade: ”Herre, jag är en föräldralös änka. Sail ibn Hunayf går varje natt i hemlighet omkring och slår sönder de träavgudar som finns i Medina och ger mig träet som bränsle.”৭ Detta visar att hans vistelse i Kulthums hus var ganska långvarig.

Dessutom sökte Abu Maʿbad al-Miqdad ibn al-Aswad (r.a.)۸, Zayd ibn Harithah (r.a.)۹, Abu Qasda Qannay ibn Hisn (r.a.)۱۰ och Abu Kabsha (r.a.)۱۱, som kom från Mekka, först skydd hos honom. Enligt al-Haytham ibn ʿAdi bodde även Abu ʿUbaydah ibn al-Jarrah (r.a.) först i hans hem. Om man bläddrar vidare i historiens sidor finner man på så sätt namnen på många fler muhajirun som han gav skydd åt under denna ytterst svåra tid.

När den ädle Profeten (s.a.w.) kom till Medina upprättade han ett religiöst brödraskap, mu’akhāt, mellan Kulthum och Hamza ibn ʿAbd al-Muttalib (r.a.).১৩

Medan arbetet med att bygga Profetens moské i Medina och bostäderna för Allahs Sändebuds (s.a.w.) hustrur pågick, kom kallelsen till honom att lämna denna värld. Slaget vid Badr ägde rum endast en kort tid efter hans död. Han fick inte möjlighet att delta i något slag eller någon expedition tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.).১৪ Detta var den första ansariske följeslagaren som dog efter att Allahs Sändebud (s.a.w.) kommit till Medina. En kort tid därefter avled den ädle Abu Umamah (r.a.), en av islams främsta förkunnare. Dessutom dog en annan ansarisk följeslagare, den ädle Asʿad ibn Zurarah, en tid senare.১৫ Al-Tabari och Ibn Qutaybah har nämnt att Kulthum ibn al-Hidm var den förste av Allahs Sändebuds (s.a.w.) följeslagare som dog i Medina. Därefter dog Asʿad ibn Zurarah (r.a.).১৬

Källor:

Shaddad ibn Aws (r.a.)

Hans namn var Shaddad och hans kunya, eller smeknamn, var Abu Yaʿla eller Abu ʿAbd al-Rahman. Han härstammade från Banu Najjar-grenen av den berömda Khazraj-stammen i Medina. Han var brorson till denna stams berömde poet, den ädle Hassan ibn Thabit (r.a.), som var känd som ”Allahs Sändebuds poet” och ”Manzirahs poet”. Poeten Hassan var bror till Shaddads far, Aws ibn Thabit.১ Hans mor Suraymah var dotter till ʿAdi, en underklan av Banu Najjar.২

Shaddads ärade far, Hazrat Aws ibn Thabit (ra), fick äran att delta i den sista bay’an (troseden) vid al-Aqaba och i slaget vid Badr. Han stupade som martyr i slaget vid Uhud.³

Hazrat Shaddad var en sahabi och en amir. Kalifen Hazrat Umar (ra) utnämnde honom till amir över Hims. När den tredje kalifen, Hazrat Uthman (ra), stupade som martyr drog han sig tillbaka från alla uppdrag och ägnade sig helt åt gudsdyrkan. Han var vältalig, tålmodig och lärd.⁴ Redan under den första perioden av islams förkunnelse i Medina antog nästan hela stammen, däribland hans farbror, islam. Han tog också emot tron tillsammans med dem.⁵ Eftersom Shaddad ännu inte hade uppnått åldern för att delta i krig, är det känt att han inte deltog i något krig tillsammans med Hazrat Rasul Karim (sa). Enligt Imam Bukhari deltog han i Badr. Allama Ibn Asakir och många andra har emellertid ansett att detta inte är korrekt.⁶

År 58 efter hijra, motsvarande år 677 e.Kr., avled han i Palestina vid 75 års ålder och begravdes i Bayt al-Maqdis.⁷ Det finns emellertid också olika uppfattningar om att han dog åren 41, 54 eller 64 efter hijra.⁸

Hafiz och Hakim har berättat att Hazrat Shaddad efterlämnade fyra söner och en dotter. Sönerna var: Ya’la, Muhammad, Abd al-Wahhab och al-Mundhir. Ya’la dog barnlös. Det finns uppgifter om de andras efterkommande. Dottern gifte sig in i Azd-stammen, och hennes efterkommandes släktlinje kan följas fram till år 130 efter hijra. Det året gjorde Abu Muslim al-Khurasani uppror och umayyadernas dynasti föll. Samma år drabbades Sham och Bayt al-Maqdis av en förödande jordbävning. Många efterkommande till de ansarer som bodde där omkom i katastrofen. Shaddads barn dog när byggnader rasade samman. Hans son Muhammad överlevde dock på något sätt. Han levde som invalid ända fram till kalifen al-Mahdis tid.

Ett par sandaler som tillhört Hazrat Rasul Karim (sa) förvarades hos Hazrat Shaddad. Den ena kom genom hans dotter i hans efterkommandes händer. När kalifen al-Mahdi besökte Bayt al-Maqdis tog han emot sandalen från dem i utbyte mot tusen dinarer och dyrbara gåvor. Om den återstående sandalen fick han veta att den förvarades hos Muhammad ibn Shaddad. När Muhammad kom till al-Mahdi krävde denne sandalen. Muhammad sade med stor ödmjukhet och enträgenhet: ”Den ära som Rasul (sa) genom denna sandal skänkte sin följeslagare, bör ni inte beröva hans efterkommande.” Al-Mahdi blev nöjd och tillät dem att behålla sandalen.⁹

Hazrat Shaddad var en av de lärda sahaba. Hazrat Ubada ibn al-Samit (ra) var likt en pelare för umma och ett centrum för kunskap bland sahaba. Han brukade säga: ”Människor är av två slag. Vissa är lärda, men mycket hetsiga. Andra är tålmodiga, men dumma och okunniga.” Hos Shaddad förenades kunskap och tålamod.¹⁰ Hazrat Abu al-Darda (ra) brukade säga: ”Vissa människor har fått ilm (kunskap), men inte hilm (tålamod). Hos Abu Ya’la Shaddad hade emellertid båda dessa egenskaper förenats.”¹¹ Han brukade också säga: ”Varje umma har en faqih (specialist i religiösa frågor), och denna ummas faqih är Shaddad. Han har fått ilm och hikma.”¹²

En gång satt Hazrat Ibn Ghanam, Abu al-Darda och Ubada ibn al-Samit och samtalade i moskén i Jabiyah. Då kom Hazrat Shaddad och sade: ”Människor! Jag är rädd för er. Min rädsla gäller att Rasul (sa) har sagt: ’Min umma kommer att följa sina begär och hemfalla åt shirk.’” Den sista delen av uttalandet var förvånande. Därför invände Abu al-Darda och Ubada och lade fram en hadith till stöd för sitt påstående. Hadithen lyder att Satan har förlorat hoppet om att bli dyrkad på den Arabiska halvön. ”Vad innebär det då att vi skulle bli mushriker?” frågade de.

Shaddad sade: ”En man ber och betalar zakat för att visa upp sig inför människor – vad anser ni om honom?” De svarade: ”Han är en mushrik (avgudadyrkare).” Därefter sade han: ”Jag har hört Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) säga om honom att den som utför dessa handlingar för att visa upp sig är en mushrik.” Hadrat Awf ibn Malik var också med dem. Han sade: ”Ingen handling som innehåller riya, det vill säga är blandad med shirk, kommer att godtas.” Därför bör vi inte förlita oss på våra egna handlingar. Hadrat Shaddad svarade: ”Det har kommit i en hadith qudsi att alla de handlingar som mushrikerna utför kommer att överlämnas till deras gudom eller avgud. Allah är inte i behov av någon.”¹³ Hadrat Shaddads uppfattning överensstämmer helt med Koranens ord. Koranen säger att Allah under inga omständigheter förlåter synden shirk. Han hade djup kunskap och stor urskillningsförmåga i hadithvetenskapen. I detta avseende följde han principerna för diraya och naqd. Hadrat Abu Dharr al-Ghifari (må Allah vara nöjd med honom) var berömd för zuhd och qana‘a (asketism och förnöjsamhet med litet). Mot det materialistiska livet byggde han upp en kraftfull rörelse i hela Sham. Till stöd för sina åsikter och sin rörelse återberättade han många hadither. Detta orsakade stort tumult. Om honom sade Hadrat Shaddad (må Allah vara nöjd med honom): ”Abu Dharr hörde från Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mun en hadith som innehöll någon stränghet. Sedan återvände han till sitt folk och spred den. Därefter mildrade Sändebudet något av denna stränghet, men Abu Dharr kände inte till det. Han förblev därför fast vid den stränga formuleringen.”¹⁴ Antalet hadither som återberättats på Hadrat Shaddads (må Allah vara nöjd med honom) auktoritet är 50 (femtio). Allama Zirikli har sagt att alla dessa har återberättats i Sahihayn.¹⁵ Han hörde dessa hadither från Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid), och några även från Ka‘b al-Ahbar (må Allah vara nöjd med honom).¹⁶ Många av dem som återberättade hadither från honom var invånare i Sham. Några framstående namn bland dem är följande: Mahmud ibn Labid, hans två söner Muhammad och Ya‘la, Abu al-Ash‘ath al-Saffini, Damra ibn Habib, Abu Idris al-Khawlani, Mahmud ibn Rabi, Abd al-Rahman ibn Ghanam, Bashir ibn Ka‘b, Jubayr ibn Nufayr, Abu Asma al-Rahbi, Hassan ibn Atiyya, Ubada ibn Basani al-Hanzali och andra.¹⁷ Han var en mycket gudfruktig ‘abid. Han brukade ständigt darra av fruktan för Allah. För det mesta lade han sig på natten för att vila. Efter en stund satte han sig upp igen och tillbringade hela natten stående i bön. Ibland hördes han säga: ”Allahumma innan-nara qad halat bayni wa baynan-nawm.” ”O Gud! Helvetets eld har kommit emellan mig och sömnen. Helvetet har drivit sömnen från mig.” Här är en kommentar av Asad ibn Wida‘a värd att nämna: När Shaddad gick till sängs på natten var han mycket orolig och rädd av fruktan för Allah.¹⁸ Han kände starkt den förändring som ägde rum bland muslimerna efter Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och det rätt vägledda kalifatet. Ubada ibn Nasi berättar: ”En gång, när Shaddad ibn Aws gick förbi oss, tog han min hand och förde mig till sitt hem. Sedan började han gråta. När vi såg det började också vi gråta. Han frågade: ’Varför gråter ni?’ Vi svarade: ’När vi såg dig gråta började vi också gråta.’ Han sade: ’Jag kom att tänka på en hadith av Allahs Sändebud. Han hade sagt: ”Det jag fruktar mest för min ummah är att de ska följa sina begär, bli slavar under önskningar och lustar samt falla i shirk.” Jag frågade: ’Kommer din ummah att bli mushrik?’ Han svarade: ’Ja, men inte på så sätt att de kommer att dyrka månen, solen, statyer eller stenar. Bland dem kommer riya och dyrkan av begären att visa sig. Alla människor kommer att fasta, men när deras begär vill något kommer de utan tvekan att bryta fastan.”¹⁹ Det var hans vana att besöka och höra efter hur det stod till med vänner, släktingar och närstående när de blev sjuka. Abu al-Ash‘ath al-Saghani bodde i Damaskusmoskén, nära Sham. En gång mötte Shaddad (må Allah vara nöjd med honom) honom på vägen tillsammans med en grupp soldater. Han frågade: ”Vart är ni på väg?” Shaddad svarade: ”Vi ska besöka en av våra bröder som är sjuk.” Abu al-Ash‘ath följde med honom. När han kom in frågade han den sjuke: ”Hur mår du?” Svaret blev: ”Jag mår bra.” Hadrat Shaddad sade: ”Jag ger dig det glada budskapet att sjukdom och plågor kan bli en försoning för synder.” Det har kommit i en hadith: ”Den som prisar Allah under Hans prövning och är nöjd med Honom blir ren och syndfri likt ett nyfött barn som just kommit ut ur sin mors liv.”²⁰ En dag under tiden för erövringen av Mekka gick Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till Baqi‘-kyrkogården i Medina. Hadrat Shaddad var då med honom, och Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) höll honom i ena handen.²¹ Av denna händelse kan man förstå hur nära hans relation till Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) var.

En gång kom han till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). När Sändebudet såg sorgen i hans ansikte frågade han: ”Vad har hänt?” Han svarade: ”O Allahs Sändebud! Jorden har blivit trång för dig.” Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Jorden kommer inte att bli trång för dig. Sham och Bayt al-Maqdis kommer att erövras. Du och dina söner kommer att bli därskande imamer.”²² Profetian blev uppfylld ord för ord. Senare bosatte han sig tillsammans med sina barn i Bayt al-Maqdis, som blev hela Shams centrum för kunskap och andlighet.

En gång tog Shaddad avsked av en grupp mujahidin som var på väg till jihad. När de bjöd honom att äta tillsammans med dem sade han: ”Om jag sedan jag gav trohetseden till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade haft för vana att äta utan att veta varifrån maten kom, skulle jag självklart ha ätit med er.”²³ Ibn Sa‘d har återberättat från Khalid ibn Ma‘dan att Khalid sade: ”Bland Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) följeslagare finns det ingen som lever i Sham som är mer tillförlitlig, eftertänksam och tillfreds än Ubada ibn Samit och Shaddad ibn Aws.”²⁴

Om att kunskap försvinner och glöms bort återberättar även Awf ibn Malik al-Ashja‘i (må Allah vara nöjd med honom) en hadith från Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid). När en man frågade Shaddad (må Allah vara nöjd med honom) om detta sade han: ”Awf har talat sanning.” Sedan sade han: ”Vill du att jag ska säga dig vilken kunskap som först kommer att försvinna?” Mannen svarade: ”Ja.” Han sade: ”Gudsfruktan. Du kommer inte ens att se en enda gudfruktig person.”²⁵ Shaddad ibn Aws brukade säga: ”Ni ser inget annat än orsakerna till gott och välgång. På samma sätt ser ni inget annat än orsakerna till ont och olycka. Allt gott tillhör paradiset, och allt ont tillhör helvetet. Denna värld är ett närvarande njutningsföremål; både goda och onda människor åtnjuter den. Men det kommande livet är det sanna löftet, där den Allsmäktige Kungen härskar. Alla har barn; bli därför det kommande livets barn och bli inte denna världs barn.”²⁶

Han var mycket tålmodig och fåordig. Men när han talade med människor var hans ord mycket behagliga och fängslande. Sa‘id ibn Abd al-Aziz sade: ”Shaddad överträffade oss i två egenskaper: vältalighet när han talade och tålamod, överseende och ädelmod när han blev arg.”²⁷ Hur fåordig han var framgår av en av hans kommentarer. En gång sade han till en följeslagare: ”Kom med färdkosten, så äter vi lite.” Följeslagaren sade: ”Jag har aldrig hört sådana ord från dig!” Han svarade: ”Ända sedan jag antog islam har jag lagt munkavle på min mun. I dag kom dessa ord plötsligt ut ur min mun. Glöm dem, och det ska aldrig hända igen.”²⁸

En gång frågade Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) Shaddad: ”Shaddad, säg mig: är inte ʿAlī ibn Abī Ṭālib bättre? Vem av oss två är mest älskad hos dig?” Shaddad svarade: ”ʿAlī gjorde hijra tidigare, utförde fler goda gärningar tillsammans med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid), var modigare än du och hade ett större hjärta än du. Du frågar om kärlek? ʿAlī har gått bort. I dag hoppas människor mer på dig.”29

Källhänvisningar:

Muʿādh ibn ʿAfrā (må Allah vara nöjd med honom)

Den ärevördige Muʿādh ibn ʿAfrās far hette al-Ḥārith ibn Rāfiʿa al-Najjārī och hans mor hette ʿAfrā bint ʿUbayd. Han var en son av Banū Najjār, en gren av Medinas berömda Khazraj-stam. Han är inte känd under sin fars namn. Ibn Saʿd säger: ”Han knöts till sin mor.”1 Hans mor ʿAfrā gifte sig först med al-Ḥārith ibn Rāfiʿa al-Khazrajī. Där föddes hennes två söner, Muʿādh och Muʿawwidh. Därefter skildes de. ʿAfrā reste till Mecka för att utföra hajj och gifte sig där med al-Bukayr ibn ʿAbd Yalīl al-Laythī. Efter att där ha fött fyra söner, ʿĀqil, Iyās, ʿIkrima och Khālid, återvände hon till Medina. Hennes tidigare make al-Ḥārith tog henne tillbaka. Då föddes sonen ʿAwf.2 Allt detta hade ägt rum före islam.

Den ärevördiga ʿAfrā (må Allah vara nöjd med henne) var en lyckligt lottad kvinna. Genom att anta islam fick hon själv äran att bli en kvinnlig följeslagare. Dessutom fick hon den sällsynta äran att vara mor till tre söner som Muʿādh, Muʿawwidh och ʿAwf. Alla tre var historiskt berömda krigare vid Badr.3 De två sistnämnda blev martyrer vid Badr.4 Inte nog med det: det var just de som tillsammans angrep och dödade islams största fiende, Abū Jahl, vid Badr.

Han antog islam i Mecka innan Medinas invånare hade avlagt trohetseden till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) i ʿAqaba-dalen. Han var en av de fem personer som följde med på resan. Det råder emellertid stor oenighet bland sīra-experterna om namnen på dessa sex personer. Enligt al-Zuhrīs och ʿUrwas berättelser var Muʿādh ibn ʿAfrā en av dem.5

Al-Ṭabarānī har återberättat från ʿUrwa: ”Under hajj-säsongen reste några män från Anṣār till Mecka och utförde hajj. De var Muʿādh ibn ʿAfrā, Asʿad ibn Zurāra, Rāfiʿ ibn Mālik, Dhakwān ibn ʿAbd al-Qays, Abū al-Haytham ibn al-Tayyihān och ʿUwaym ibn Sāʿida (må Allah vara nöjd med dem). När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) fick kännedom om dem gick han till dem och berättade att Allah hade utvalt honom till profet. Han reciterade också ur Koranen för dem. De lyssnade uppmärksamt och lugnt till hans tal. Genom den kunskap de hade fått från Skriftens folk om den siste profetens egenskaper och kännetecken samt om hans budskap stärktes deras tillit till och tro på Allahs Sändebuds anspråk. De trodde. Efter att ha lovat att träffa honom igen under nästa hajj-säsong återvände de till Medina. När de kom till Medina började de i hemlighet kalla människorna till islam och informera dem om Allahs Sändebuds framträdande och hans uppdrag. De började recitera Koranen för människorna. De arbetade så framgångsrikt att det fanns mycket få hus bland Anṣār där ingen hade antagit islam.6 I islams historia har vissa kallat denna händelse den första trohetseden vid ʿAqaba. Enligt detta ägde tre trohetseder rum vid ʿAqaba.

När många människor i Medina hade antagit islam och islam hade blivit känd i hus efter hus, bad Medinas invånare Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) att skicka någon från Mecka som, som hans representant, kunde lära dem Koranen och ge dem korrekt undervisning i religionen. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) skickade honom till Medina. Abū Nuʿayms verk al-Ḥilya (1/107) återger från al-Zuhrī: ”Medinas invånare skickade Muʿādh ibn ʿAfrā och Rāfiʿ ibn Mālik till Mecka för att be Allahs Sändebud att skicka dem någon.”7

Bland siратkännarna finns det olika uppfattningar om hans antagande av islam och hans färd till Mecka. Ibn Saʿd säger exempelvis att det har berättats att Muʿadh ibn al-Harith och Rafiʿ ibn Malik var de två första bland ansarerna som reste till Mecka och antog islam. Det har också berättats att de räknas till de åtta ansarer som var de första att resa till Mecka och anta islam. Vidare räknas de till de sex personer om vilka det har berättats att de var de första bland ansarerna som mötte Allahs Sändebud i Mecka och antog islam, och att ingen hade gjort detta före dem. Waqidi och Muhammad ibn ʿUmar säger: ”Berättelsen om de sex är enligt vår uppfattning den mest korrekta och starkast belagda.”⁸ Siرتkännarna är nästan eniga om att han deltog i de två trosederna vid al-ʿAqaba.⁹

Efter hijra upprättade den ädle Allahs Sändebud ett religiöst broderskap mellan honom och Maʿmar ibn al-Harith.¹⁰ Muʿadh deltog i slaget vid Badr tillsammans med sina två andra bröder, Muʿawwidh och ʿAwf. Ibn Hisham säger: Han deltog i alla strider, däribland Badr, Uhud och al-Khandaq.¹¹ Ingen har invänt mot att Muʿadh ibn ʿAfra deltog i slaget vid Badr. Däremot råder det stor oenighet bland siرت- och hadithkännarna om huruvida han dödade islams ärkefiende Abu Jahl eller stupade i detta slag. När de olika berättelserna granskas framgår det tydligt att han deltog i dödandet av Abu Jahl och levde länge även efter att ha sårats i slaget vid Badr. Här återger jag kortfattat några av berättelserna. I början av slaget vid Badr lämnade tre hjältar från Qurayshs sida, ʿUtba och al-Walid ibn ʿUtba, sina led och utmanade motståndarna till strid. Då rusade Muʿadh, Muʿawwidh och ʿAwf, de tre sönerna till ʿAfra, först av alla ur den muslimska hären fram mot slagfältet med dragna svärd. Men Allahs Sändebud höll dem tillbaka. Han befallde Hamza och de andra att gå fram. Men hur skulle de kunna hejdas av den brinnande entusiasmen för jihad? ʿAbd al-Rahman ibn ʿAwf stod i en rad. Hans två bröder ställde sig på varsin sida om honom. ʿAbd al-Rahman kände dem inte. Därför blev han något nedslagen och orolig när han såg två unga män på var sin sida om sig. Då frågade den ene viskande: ”Farbror, säg mig, åt vilket håll är Abu Jahl?” Han frågade tillbaka: ”Vad tänker du göra med honom, brorson?” Den unge mannen svarade: ”Jag har hört att han förolämpar Allahs Sändebud. Därför har vi lovat Allah att vi ska döda honom, även om vi måste offra våra liv för det.” Den andre unge mannen sade precis samma sak.

ʿAbd al-Rahman blev mycket glad. Han kände sig till och med en smula stolt när han tänkte på vilka stora män han stod mellan! Han pekade med handen och sade: ”Se, där går Abu Jahl.” Så snart han hade sagt detta kastade de sig båda över honom med falkars snabbhet och dödade honom. När de kom tillbaka gav de Allahs Sändebud det glädjande budskapet om dödandet. Då var Abu Jahls blod fortfarande på deras båda svärd.¹² I Sahih Muslim anges de två unga männens namn som Muʿadh ibn ʿAmr ibn al-Jamuh och Muʿadh ibn ʿAfra. I Sahih al-Bukhari nämns emellertid ʿAfراs söner. Detta visar att Muʿadh ibn ʿAfra och hans bror dödade den usle Abu Jahl.

I al-Hakims (3/425) och al-Bayhaqis (6/305) berättelser framgår det att den ene av de två unga männen var Muʿadh ibn ʿAfra och den andre Muʿadh ibn ʿAmr ibn al-Jamuh. Efter att de hade dödat Abu Jahl sprang de till Allahs Sändebud för att ge honom det glädjande budskapet. Han frågade: ”Vem av er två dödade honom?” De svarade båda: ”Vi gjorde det.” Då sade han: ”Ni dödade honom båda två”, och därefter gav han dem båda de föremål som hade tagits från Abu Jahl på slagfältet.¹³

Ibn Abi Khaythama har återberättat följande från Ibn Ishaq. Muʿadh ibn ʿAfra sade: ”Jag fick ett tillfälle och slog Abu Jahl med svärdet så att hans underben höggs av på mitten och föll bort. Då kastade sig ʿIkrima ibn Abi Jahl över en av mina axlar och högg mig. Jag brukade släpa den hängande armen bakom mig. När den senare började orsaka alltför stor smärta tryckte jag en dag ner den med foten och slet av den.” Ibn Hisham har emellertid återgett ovanstående händelse från Ibn Ishaq som något som drabbade Muʿadh ibn ʿAmr ibn al-Jamuh. Som hans medhjälpare nämner han Muʿawwidh ibn ʿAfra.¹⁴

Författaren till al-Istiʿab nämner att han sårades vid Badr av Ibn Maʿid från stammen Banu Zurayq.¹⁵ Enligt Ibn Saʿd angrep ʿAfraʾs två söner, Muʿawwidh och ʿAwf, Abu Jahl med ett enda hugg. Abu Jahl gick till motangrepp och dödade dem båda. När Abu Jahl därefter föll till marken fullbordade ʿAbdullah ibn Masʿud det återstående och sände honom till helvetet.¹⁶ Enligt en berättelse deltog han i detta slag vid Badr även i dödandet av en annan av islams ärkefiender, Umayya ibn Khalaf.¹⁷

Precis som beträffande dödandet av Abu Jahl råder det stor oenighet om tiden för Muʿadh ibn ʿAfras död. Baladhuri säger exempelvis: ”Muʿadh och hans bror Muʿawwidh stupade som martyrer vid Badr. Deras bror ʿAwf överlevde.” Ibn al-Kalbi säger att han kom till Allahs Sändebud och pekade sedan på sin son ʿAwf och sade: ”Allahs Sändebud! Här är min sämste son som är kvar.” Sändebudet sade: ”Nej. Genom honom kommer ʿAfras släkt att fortleva.” Waqidi säger däremot: ”ʿAwf och Muʿawwidh stupade som martyrer vid Badr, medan Muʿadh överlevde. Han avled sedan år 37 efter hijra, under fitnan, det vill säga konflikten mellan ʿAli och Muʿawiya, må Allah vara nöjd med dem.”¹⁸ Ibn Hisham har också sagt att ʿAwf och Muʿawwidh stupade som martyrer vid Badr.¹⁹

Andra har sagt att Muʿadh sårades vid Badr av Ibn Maʿida från stammen Banu Zurayq och senare dog av detta sår i Medina. Ibn Idris har återberättat från Ibn Ishaq att Muʿadh levde till kalifen ʿUthmans tid, må Allah vara nöjd med honom. Khalifa ibn Khayyat säger: ”Han avled under ʿAli ibn Abi Talibs kalifat, må Allah vara nöjd med honom.”²⁰ Hur det än förhåller sig visar många händelser ur hans senare liv, som återges i siرتverken, att han varken stupade som martyr vid Badr eller avled under Allahs Sändebuds livstid. Här nämns två händelser:

Han fördelade Wadi al-Qura bland muslimerna. En del av detta har återberättats av Aflah, den frigivne slaven till Muʿadh ibn Abu Ayyub al-Ansari (må Allah vara nöjd med honom). Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) lät tillverka mycket vackra mantlar åt varje deltagare i slaget vid Badr. En av dem skickade han också till Muʿadh ibn Afra. Då sade Muʿadh till mig: ”Sälj manteln.” Jag lade femtonhundra dirham på att tillverka en tjock och heltäckande mantel och skickade den tillbaka. Muʿadh tog manteln i handen, gick raka vägen till Umar (må Allah vara nöjd med honom) och frågade: ”Skickade du denna?” Umar svarade: ”Ja. Jag hade tidigare skickat en likadan mantel till alla dina andra bröder. Jag har hört att du inte bar den.” Muʿadh sade: ”De troendes befälhavare! Jag kommer inte att bära den.”21 Av denna händelse ovan framgår hur föga fäst han var vid denna värld.

Han älskade den ädle Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mer än sitt eget liv. Detta framgår av händelsen då den usle Abu Jahl dödades. Det enastående exempel han gav genom att i detta sammanhang bortse från sitt eget liv är verkligen häpnadsväckande.

Den mark där Profetens moské i Medina grundades tillhörde två föräldralösa pojkar vid namn Sahl och Suhayl. Den dag då Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) från Quba trädde in i Medinas egentliga bebyggda område hade hans kamel fått gå utan att någon höll i tyglarna. Den gick på Allahs befallning och lade sig, på Allahs befallning, på den nämnda marken som tillhörde Sahl och Suhayl. Enligt Ibn Hishams återberättelse uppfostrades dessa två föräldralösa vid denna tid under Muʿadh ibn Afras beskydd.22 Detta visar att han var mycket vänlig mot föräldralösa och hjälplösa människor.

Han var mycket samvetsgrann när det gällde att fullgöra sina plikter. Han utförde hajj en gång tillsammans med Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Han utförde även hajj vid andra tillfällen, varav en redogörelse finns i Sunan an-Nasa’i.23 Ibn Saʿd nämner att han hade flera hustrur och många söner och döttrar. Han återger till och med deras namn.24

I Sunan an-Nasa’i och flera andra verk finns ett par hadither återberättade av honom.25

Källhänvisningar:

Abu Lubaba (må Allah vara nöjd med honom)

Det råder stor oenighet om Hazrat Abu Lubabas (må Allah vara nöjd med honom) ursprungliga namn. Musa ibn Uqba och Ibn Hisham säger att hans namn var Bashir. Enligt Ibn Ishaq var det Rafiʿa. I sin tafsir nämner han hans namn som Sarwan.1 Enligt al-Baladhuri var Rafiʿa Abu Lubabas bror. Han deltog i det andra löftet vid al-Aqaba, deltog även i slaget vid Badr och stupade som martyr i slaget vid Khaybar. Däremot var Abu Lubabas namn Bashir.2 Oavsett vad hans ursprungliga namn var är han i historien känd som Abu Lubaba. Hans fars namn var ʿAbd al-Mundhir ibn al-Zubayr. Han tillhörde grenen Banu ʿAmr ibn ʿAwf av Medinas berömda Aws-stam. Han deltog i det andra löftet vid al-Aqaba och utsågs till naqib (ansvarig ledare) för sin egen stam.3

Han deltog i de flesta av Allahs Sändebuds (sa) expeditioner och tilldelades en särskild ära och förmån vid slaget vid Badr. Under denna färd red tre personer på varje kamel. Abu Lubaba och Ali ibn Abi Talib (ra) red på Allahs Sändebuds (sa) kamel. De turades om att rida på kamelns rygg. De sade: ”O Allahs Sändebud! Du kan sitta kvar på kamelen; vi går till fots.” Men Sändebudet (sa) sade: ”Ni är inte starkare än vi, och jag behöver inte heller belöning mindre än ni.”⁴

Ibn Ishaq säger: Många har berättat att Abu Lubaba och al-Harith ibn Hatib begav sig tillsammans med Allahs Sändebud (sa) mot Badr. Efter att de hade färdats en bit skickade Sändebudet (sa) tillbaka dem båda till Medina. Allahs Sändebud (sa) gav Abu Lubaba ansvaret för styret av Medina. Efter slaget gav han dem båda en del av krigsbytet och behandlade dem på samma sätt som Badr-kämparna. Musa ibn Uqba nämner Abu Lubaba bland dem som deltog vid Badr.⁵ Ibn Hisham säger: Allahs Sändebud (sa) skickade tillbaka dem båda från platsen Ar-Rawha.⁶

Han deltog inte i kriget mot den judiska stammen Banu Qaynuqa i Medina, som ägde rum under månaden Shawwal det andra hijri-året, och inte heller i expeditionen till Sawiq, som ägde rum i Dhu al-Hijjah samma år. Under denna tid lämnade Allahs Sändebud (sa) honom som sin ställföreträdare i Medina. Allahs Sändebud (sa) belägrade Banu Qaynuqa i femton dagar, medan Abu Lubaba ansvarade för styret av Medina.⁷

Under det femte hijri-året bröt den judiska stammen Banu Qurayza i Medina det avtal som den hade ingått med muslimerna under slaget vid diket och hjälpte och stödde Quraysh-armén. När slaget var över och den muslimska armén hade återvänt till sina hem kom Jibril (as) till Allahs Sändebud (sa) och sade: ”O Allahs Sändebud! Har du lagt ifrån dig vapnen?” Han svarade: ”Ja.” Jibril (as) sade: ”Men änglarna har inte lagt ifrån sig sina vapen. O Muhammad! Allah har befallt dig att bege dig mot Banu Qurayza. Jag är redan på väg dit och skakar om dem.” Allahs Sändebud (sa) hade då just återvänt hem efter att ha avslutat middagsbönen.

Efter Jibrils (as) ord tillkännagav Allahs Sändebud (sa) genast: ”Ingen av er ska be förrän han har nått Banu Qurayza.” I enlighet med tillkännagivandet nådde alla fram till Banu Qurayza. Deras fästning belägrades under tjugofem långa nätter och de uppmanades att kapitulera. Till slut ingöt Allah fruktan i deras hjärtan. De gick med på att låta sin gamle vän Saʿd ibn Muʿadh (ra) avgöra saken.

Banu ʿAmr ibn ʿAwf inom Medinas Aws-stam hade haft ett alliansfördrag med Banu Qurayza ända sedan den förislamiska tiden. Abu Lubaba tillhörde denna klan. Därför vädjade de, medan de var belägrade, till Allahs Sändebud (sa): ”Skicka Abu Lubaba till oss; vi vill rådgöra med honom en stund.” Allahs Sändebud (sa) beviljade deras begäran och gav Abu Lubaba tillåtelse att gå till dem.

När Abu Lubaba anlände till Banu Qurayza visade judarna honom stor respekt. De lade fram sin situation för Abu Lubaba. De judiska kvinnorna och barnen kom gråtande och ställde sig framför honom, som om de hade förlorat all besinning. Scenen var verkligen hjärtskärande. Abu Lubabas hjärta veknade. De frågade Abu Lubaba: ”Ska vi följa Muhammads beslut?” Han svarade: ”Ja.” Men samtidigt gjorde han en gest genom att föra handen mot sin hals för att visa att de skulle dödas.

I sin upprördhet hade han gjort denna gest. Men genast insåg han att han genom detta hade svikit Allahs och Hans Sändebuds (sa) förtroende. Då kändes det som om marken hade försvunnit under hans fötter. Han reste sig därifrån och gick raka vägen till Profetens moské. Där band han fast sig själv med en tjock och tung kedja vid en av moskéns pelare och sade: ”Så länge Allah inte har godtagit min ånger kommer jag att förbli bunden på detta sätt.”

När det dröjde innan Abu Lubaba återvände sade Guds Sändebud (frid vare med honom) en dag: ”Har Abu Lubaba avslutat sitt uppdrag?” Då underrättade folket Guds Sändebud (frid vare med honom) om saken. Guds Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Nå, det som har hänt är gott. Om han hade kommit direkt till mig skulle jag ha bett Allah om förlåtelse för honom.” Sammanfattningsvis tillbringade Abu Lubaba tjugo dagar, däribland tio nätter, bunden. Hans hustru löste honom från bojorna när han skulle be eller hade andra nödvändiga behov, och band honom åter när behovet var tillgodosett. Han slutade helt att äta och dricka. Hans hörsel försvagades och även synen blev sämre. En dag föll han medvetslös till marken på grund av svaghet. Det var då Allahs barmhärtighet började sänkas ned.

Den ädle Guds Sändebud (frid vare med honom) befann sig den dagen i de troendes moder Umm Salamas (må Allah vara nöjd med henne) rum. Före gryningen uppenbarades en vers. Guds Sändebud (frid vare med honom) log lite. När Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) såg detta sade hon: ”O Guds Sändebud! Må Allah alltid hålla dig glad. Berätta, vad har hänt?” Han svarade: ”Abu Lubabas ånger har godtagits.” Umm Salama frågade: ”Får jag meddela människorna denna glada nyhet?” Guds Sändebud (frid vare med honom) svarade: ”Ja.” Hijabversen hade ännu inte uppenbarats. Umm Salama (må Allah vara nöjd med henne) ställde sig vid rummets dörr och meddelade människorna saken. Människorna skyndade sig för att befria Abu Lubaba, men han sade att när Guds Sändebud kom till moskén för gryningsbönen skulle han själv lösa honom från bojorna.

När Abu Lubabas (må Allah vara nöjd med honom) ånger hade godtagits blev han mycket glad. Han kom till Guds Sändebud (frid vare med honom) och sade: ”O Guds Sändebud! Jag vill lämna det hus där jag begick denna synd. Jag vill skänka all min egendom som allmosa för Allahs och Hans Sändebuds skull.” Guds Sändebud (frid vare med honom) sade: ”Inte allt; en tredjedel är tillräckligt.” Han skänkte då en tredjedel.

Siraspecialisterna är emellertid oense om orsaken till att Abu Lubaba (må Allah vara nöjd med honom) gjorde denna ånger. Ma’mar har återberättat det från imam az-Zuhri. Abu Lubaba valde enligt honom denna form av ånger på grund av sin skuld i att inte ha deltagit i Tabukexpeditionen. Även Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) sade detta. I sura at-Tawba, vers 102, sägs: ”Och det finns andra som har erkänt sina synder. De har blandat en god gärning med en annan, dålig gärning. Kanske kommer Allah att förlåta dem. Allah är sannerligen Förlåtande, Barmhärtig.” Denna vers uppenbarades om Abu Lubaba och ytterligare åtta eller nio personer. De stannade kvar i Medina i stället för att delta i Tabukexpeditionen. Därefter ångrade de sig och gjorde alla bot. Som bot band de sig själva vid pelarna i moskén. Sedan godtogs deras ånger. Deras bästa gärning var denna ånger, medan deras sämsta gärning var att de inte deltog i Tabuk.

Enligt Abu Amr gällde denna ånger emellertid inte händelsen vid Tabuk, utan händelsen med Banu Qurayza. Det var med anledning av detta som vers 27 i sura al-Anfal uppenbarades: ”O ni som tror! Var inte trolösa mot Allah och Sändebudet, och svik inte medvetet det som anförtrotts er.” Enligt Abu Amr och många andra deltog Abu Lubaba i Tabukexpeditionen. De muslimer som utan giltigt skäl inte deltog i Tabuk var endast tre: Murara ibn ar-Rabi, Hilal ibn Umayya och Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med dem). Det är därför inte korrekt att räkna Abu Lubaba bland dem. I vers 118 i sura at-Tawba talas det nämligen om just dessa tre: ”Och åt de tre som lämnades efter, tills jorden trots sin vidsträckthet blev trång för dem och deras själar blev dem betungande, och de insåg att det inte finns någon tillflykt från Allah annat än till Honom. Därefter vände Han sig i nåd till dem, för att de skulle återvända.”

Under det åttonde hijriåret, vid expeditionen för erövringen av Mecka, bar Abu Lubaba (må Allah vara nöjd med honom) Banu Amr ibn Awfs fana. Dessutom deltog han i alla de krig och expeditioner som ägde rum under Guds Sändebuds (frid vare med honom) livstid.

Det råder stor oenighet om vilket år han dog. De flesta anser dock att han dog under Ali (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Det har också återberättats att han dog efter Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) martyrdöd. Några har till och med sagt att han levde till år 50 efter hijra. Vid sin död efterlämnade han två söner, Sa’ib och Abd ar-Rahman.

Abu Lubaba var en mycket framstående följeslagare. Under många år hade han lyckan att få vara i Guds Sändebuds (frid vare med honom) sällskap. Under denna tid måste han ha hört många av Guds Sändebuds (frid vare med honom) uttalanden. Ändå är antalet hadither som återberättats av honom mycket litet. Bland dem som hörde hadither från honom och återberättade dem fanns många framstående följeslagare, däribland den ärevördige Abdullah ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom). Dessutom var många av den första generationen tabi’in hans elever och återberättade hadither från honom. Här nämns namnen på några av de mest kända:

Abdur Rahman ibn Yazid ibn Jabir, Abu Bark ibn Amr ibn Hazm, Sa’id ibn al-Musayyab, Abdur Rahman ibn Ka’b ibn Malik, Salim ibn Abdillah, Ubaydullah ibn Abi Yazid, Nafi’, mawla till ibn Umar. Hans två söner var Sa’ib och Abdur Rahman. 10

Hazrat Abu Lubaba (må Allah vara nöjd med honom) följde islam fullt ut. Han följde Koranens och sunnans påbud och förbud fullständigt. Om han på grund av mänsklig svaghet någon gång begick ett fel eller gjorde en avvikelse, ångrade han sig uppriktigt så snart han insåg det. Vi måste komma ihåg att även om Abu Lubaba (må Allah vara nöjd med honom) hade begått ett misstag i fråga om Banu Qurayza, så gjorde hans ånger honom ännu renare och ädlare. Allah den Allsmäktige uppenbarade själv en uppenbarelse som tillkännagav att hans ånger hade godtagits, och Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) löste med glädje hans bojor med egen hand. Vilken större ära och gåva kunde Abu Lubaba (må Allah vara nöjd med honom) ha fått? Den ångerfulla syndaren som vänder tillbaka i ånger är i själva verket mycket älskad av Allah. Han var noga med att följa Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hadither även i de allra minsta detaljer.

Hazrat Abdullah ibn Umar hade hört en hadith om att döda ormar. Därför dödade han alltid en orm så snart han såg den. Abu Lubabas (må Allah vara nöjd med honom) hus låg alldeles intill hans. En dag sade han till ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Öppna dörren till ditt hus lite, så går jag till moskén den här vägen.” När ibn Umar hade rest sig och öppnat dörren såg han plötsligt en orm. Ibn Umar skyndade sig för att döda den. Abu Lubaba (må Allah vara nöjd med honom) hindrade honom och sade: ”Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har förbjudit att man dödar ormar i huset.” 11

Abu Nu’aym har i sitt verk ad-Dala’il (160) återgett en berättelse om Abu Lubaba. Han sade: ”En fredag stod Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) på predikstolen och höll predikan. Då sade han: ’O Allah, ge oss vatten.’ Abu Lubaba sade: ’O Allahs Sändebud! Dadlarna ligger ute på gården för att torka.’ Allahs Sändebud sade: ’O Allah, ge oss vatten’ – tills Abu Lubaba blev naken och täppte till vattenrännan på sin gård med sina byxor. Sedan började det regna så kraftigt att människorna sade till Abu Lubaba: ’Regnet kommer inte att upphöra förrän du gör det som Allahs Sändebud sade om dig.’ Abu Lubaba gjorde då detta, och regnet upphörde också.” 12

På detta sätt finns många små fragment av Abu Lubabas (må Allah vara nöjd med honom) liv utspridda på sidorna i biografiska verk.

Källor:

Zayd ibn Arqam (må Allah vara nöjd med honom)

Hans egentliga namn var Zayd. Det råder stor oenighet om hans kunya, alltså tillnamn, såsom Abu Umar, Abu Amir, Abu Sa’d, Abu Unays och andra. 1 Hans far var Arqam ibn Zayd. Han var son av Banu al-Harith-grenen av Khazraj-stammen i Medina. Denne ansariske sahabi blev faderlös i mycket ung ålder. Hazrat Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) var en sahabi med hög rang. Han var Zayds farbror. Han tog den faderlöse Zayd under sin omsorg och uppfostrade honom. 2 Abdullah ibn Rawaha (må Allah vara nöjd med honom) deltog i Aqaba-bai’a, troseden. Det var i huvudsak genom hans inflytande som Hazrat Zayd (må Allah vara nöjd med honom) antog islam.

Zayd ville delta i slaget vid Uhud. Men eftersom han ännu inte hade uppnått den ålder då man fick delta i krig hindrade den ädle Guds sändebud ﷺ honom från att göra det. Han deltog för första gången i slaget vid diket. Det har emellertid också berättats att al-Muraysi var det första slaget i hans liv. I Sahih al-Bukhari återges hans berättelse så här: ”Guds sändebud ﷺ deltog sammanlagt i nitton slag, och av dem deltog jag i sjutton (17).”3

Hans morbror, ʿAbdullah ibn Rawaha, var en framstående poet under slaget vid Mu’ta. Medan han gick längs vägen reciterade han en dikt som han själv hade författat, och där uttryckte han sin brinnande längtan efter martyrskap. När Zayd hörde dikten började han gråta. Ibn Rawaha svängde med sin käpp och utbrast: ”Din stackare! Om martyrskapet är vårt öde, vilken skada gör det då dig?”4

Bland de rätt vägledda kaliferna hade han en vänskapsrelation med ʿAli, må Allah vara nöjd med honom. Han anslöt sig till ʿAlis sida i slaget vid Siffin och räknades bland ʿAlis närmaste män.5

På ålderns höst byggde Zayd, må Allah vara nöjd med honom, ett hus och bosatte sig i stadsdelen Banu Kinda i Kufa. Det var i denna stad, Kufa, som han dog. Det råder viss oenighet om dödsåret. Enligt många dog han år 66 AH, under al-Mukhtar al-Thaqafis uppror. Al-Haytham ibn ʿAdi och många andra menar däremot att han dog år 68 AH. Några har också sagt att han dog en kort tid efter al-Husains, må Allah vara nöjd med honom, martyrskap.6

Zayd, må Allah vara nöjd med honom, var en central gestalt för sin tids kunskap, anseende och ära. Människor kom till honom från avlägsna trakter i sökandet efter kunskap. En person kom till och med till honom från Qistas yttersta gräns för att fråga om en rättslig fråga.7 Vart han än gick samlades personer som var intresserade av hadither omkring honom. En gång när han kom till Basra, enligt en annan uppgift till Mekka, sade ʿAbbas, må Allah vara nöjd med honom: ”Den och den hadithen som du brukar återberätta vill jag höra från din egen mun ännu en gång.”8 En gång sade ʿAtiyya: ”Du har återberättat den och den hadithen. Syftet med att jag kom hit är att höra hadithen från din egen mun.” När han hade återberättat hadithen sade ʿAtiyya: ”Du sade också denna mening: ’Jag ska återberätta för dig exakt så som jag hörde den.’”9

Förutom hadither lärde han också människorna de böner som han hade hört från Guds sändebud ﷺ och lärt sig utantill. Det är därför vi lär er dem. Många av de böner som han återberättade har samlats i verk om hadith och sira.10 Zayd, må Allah vara nöjd med honom, var ytterst försiktig när han återberättade hadither. ʿAbd al-Rahman ibn Abi Layla sade: ”Vi brukade komma till honom och be honom återberätta Guds sändebuds ﷺ hadither för oss. Han brukade säga: ’Jag har nu blivit gammal och mitt minne har försvagats. Att återberätta Guds sändebuds ﷺ hadither är en mycket svår uppgift.’”11

En gång gick Yazid ibn Hayyan, Husayn ibn Sabra och ʿAmr ibn Muslim till honom för att höra hadither. Först prisade de Zayd, må Allah vara nöjd med honom, och sade: ”Allah har skänkt dig en stor förtjänst. Du bevittnade Guds sändebuds ﷺ fullkomlighet, hörde hadither från honom, gick i krig tillsammans med honom och bad bakom honom. Vilken större ära kan det finnas än detta? Återberätta några av Guds sändebuds ﷺ hadither för oss.” Zayd, må Allah vara nöjd med honom, svarade: ”Min brorson, jag har nu blivit gammal, och den tiden är förbi. Många saker har i dag blivit till minnen och drömmar. Jag har glömt en stor mängd hadither. Hör därför bara det jag återberättar nu. Ni bör inte besvära mig om sådant som jag inte längre minns.”12 Därför uppgår antalet hadither som Zayd, må Allah vara nöjd med honom, återberättade till endast nittio (90). Han hörde hadither från den ädle Guds sändebud ﷺ och ʿAli, må Allah vara nöjd med honom, och återberättade dem. Här nämns namnen på de framstående följeslagare och efterföljare som återberättade hadither genom hans förmedling:

Anas ibn Malik, ʿAbdullah ibn ʿAbbas, al-Tufayl, Abu ʿUthman al-Nahdi, ʿAbd al-Rahman ibn Abi Layla, ʿAbd Khayr al-Hamadani, Tawus, Nadar ibn Anas, Abu ʿUmar al-Shaybani, Abu al-Mis-hal, ʿAbd al-Rahman ibn Matʿam, Abu Ishaq al-Sabiʿi, Muhammad ibn Kaʿb al-Qurazi, Abu Hamza Talha ibn Yazid, ʿAbdullah ibn al-Harith, al-Basri, Qasim ibn ʿAwf, ʿAtiyya al-ʿAwfi, Abu Muslim al-Bajali och andra.13 Zayd, må Allah vara nöjd med honom, hade tillägnat sig islams andliga läror på djupet. Ett konkret bevis på detta finner man emellertid i en händelse under slaget mot Banu Mustaliq. Händelsen kan kortfattat beskrivas så här:

Namnet på den skyddade vattenreservoaren som tillhörde Banu al-Musalik var al-Muraysi. Enligt Ibn Ishaq ägde ett slag rum vid denna vattenreservoar år 6 efter hijra, och enligt Musa ibn Uqba år 4 efter hijra, mellan den muslimska armén under Allahs Sändebuds (s.a.w.) ledning och dess motståndare. Slaget är känt i historien som slaget vid al-Muraysi. I detta slag led Banu Mustaliq ett förkrossande nederlag.14

Allahs Sändebud (s.a.w.) slog läger tillsammans med sin armé vid denna vattenreservoar. Soldaterna lät sina djur dricka vatten härifrån. Umar ibn al-Khattab (r.a.) hade en arbetare från stammen Banu Ghifar som hette Jahjah ibn Masud. Han vallade Umars (r.a.) häst. En dag, när hästen skulle dricka vatten, började Sinan ibn Wabar al-Juhani, Halikha eller vän till Khawf ibn Khazraj, ropa på hjälp från ansarerna. Jahjah förhöll sig inte passiv, utan ropade också på hjälp från muhajirerna. Hycklarnas ledare, Abdullah ibn Ubay ibn Salul, blev mycket förtörnad över detta. En grupp män ur hans stam befann sig då hos honom. Bland dem fanns även Zayd ibn Arqam. Han var vid denna tid en ung man.

Abdullah ibn Ubay tog tillfället i akt och sade till männen ur sin stam: ”Är det så här de muslimska muhajirerna behandlar oss? I vårt eget land föraktar de oss och har blivit fler än vi. Muhajirernas situation är som den gödda hunden som dess herre föder upp, men som sedan äter upp sin herre. Vid Allahs ed, när vi återvänder till Medina kommer vi, dess ädla män, att driva bort dessa uslingar. Detta är i själva verket ert eget verk. Ni har öppnat dörrarna till ert hemland för dem och delat med dem allt ni äger. Vid Allahs ed kommer ni att tvingas lämna ert hemland.” Hycklaren Ibn Ubay gjorde på detta sätt allt han kunde för att väcka sin stam mot muhajirerna genom att såra deras undertryckta känslor. Zayd ibn Arqam (r.a.) lyssnade tyst till allt han sade. Hans trosmedvetande tillät honom inte att tiga om hycklarens ord, trots att Ibn Ubay tillhörde hans egen stam. Hazrat Rasul-e-Karim (s.a.w.) vilade efter att ha avslutat sina plikter under slaget. Umar ibn al-Khattab (r.a.) satt då hos honom. Zayd (r.a.) kom fram och berättade allt. Umar (r.a.) blev ursinnig och rådde Allahs Sändebud (s.a.w.): ”Befall Abbad ibn Bishr att döda Ibn Ubay.” Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Umar, vad kommer folk att säga då? De kommer att säga att Muhammad dödar sina följeslagare. Nej, det går inte. Meddela i stället folket att de ska bege sig härifrån.” Vanligtvis brukade Allahs Sändebud (s.a.w.) inte påbörja en färd vid en sådan tid, men efter tillkännagivandet började folket ge sig av.

När hycklaren Abdullah ibn Ubay fick veta att Zayd ibn Arqam hade berättat allt han sagt för Allahs Sändebud (s.a.w.), skyndade han till Allahs Sändebud (s.a.w.) och svor att han inte hade sagt något av det Zayd hade berättat. Han sade att han inte hade yttrat något sådant alls. Han var en mycket respekterad person i sin stam. Därför sade de ansariska följeslagare som var närvarande då: ”O Allahs Sändebud, den unge mannen har kanske missförstått Ibn Ubays ord och inte kunnat minnas deras egentliga innebörd.” På detta sätt trodde de på Abdullah ibn Ubays ord och försvarade honom. Zayds (r.a.) farbror, Abdullah ibn Rawaha (r.a.), förebrådde också honom.

Ibn Ishaq säger: Allahs Sändebud (s.a.w.) avreste från al-Muraysi. Usayd ibn Hudayr kom och sade: ”Har du inte hört vad din följeslagare har sagt?” ”Ubay? Vad har han sagt?” Som svar berättade Allahs Sändebud för honom vad han hade hört. Usayd sade då: ”O Allahs Sändebud! Vid Allah, du är sannerligen ädel och mäktig.” Därefter bad han Allahs Sändebud (s.a.w.) att visa Abdullah ibn Ubay barmhärtighet.

Därefter slog Allahs Sändebud (s.a.w.) läger vid en hög plats kallad Baqaya i Hijaz. Det var där som suran al-Munafiqun uppenbarades. I den avslöjades Abdullah ibn Ubays och andra likasinnade hycklares falska fasad. Samtidigt tillkännagavs Zayids (r.a.) uppriktighet och sanningsenlighet. För att förstå hur suran börjar återges här en översättning av de två första verserna:

”Hycklarna kommer till dig och säger: ’Vi vittnar att du sannerligen är Allahs Sändebud.’ Allah vet att du sannerligen är Hans Sändebud, och Allah vittnar att hycklarna verkligen är lögnare. De använder sina eder som en sköld och hindrar därefter från Allahs väg. Det de gör är sannerligen ont.” Efter att suran al-Munafiqun hade uppenbarats tog Allahs Sändebud (s.a.w.) Zayd (r.a.) i örat och sade: ”Detta är den person vars öra helt och fullt har uppfyllt Allahs rätt.”

I en annan berättelse sägs det att Zayd (r.a.) efter avresan från al-Muraysi gång på gång kom till Allahs Sändebud (s.a.w.). Han var fast övertygad om att denne hycklare hade förnedrat honom inför hela folket genom att kalla honom lögnare. Därför skulle Koranen utan tvekan uppenbaras för att bekräfta hans sanningsenlighet och avslöja denne mans lögnaktiga fasad. Plötsligt såg Zayd ibn Arqam tecken på uppenbarelsens ankomst visa sig hos Allahs Sändebud (s.a.w.). Han blev hoppfull och tänkte att något skulle uppenbaras om denna sak. Till slut försvann detta tillstånd från Allahs Sändebud (s.a.w.). Zayd (r.a.) sade: ”Mitt riddjur gick tätt intill Allahs Sändebuds (s.a.w.) riddjur. Han tog tag i mitt öra från sin sadel och sade: ’Pojke, Allah har bekräftat sanningen i det du sade.’”

Av denna berättelse framgår att sura al-Munafiqun uppenbarades under själva resan. Men enligt Imam al-Baghawis (må Allah förbarma sig över honom) berättelse uppenbarades denna sura när Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade anlänt till Medina och Zayd ibn Arqam (må Allah vara nöjd med honom) hade gömt sig hemma av rädsla för förödmjukelse.15

Han avvek inte det minsta från Profetens sunnah. I begravningsbönen brukade han säga fyra takbīr. En gång sade han fem takbīr. En man tog honom i handen och frågade: ”Tog du inte fel?” Han svarade: ”Detta är också Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sunnah. Hur skulle jag helt kunna överge den?”16

Han stod Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mycket nära. När han någon gång blev sjuk brukade Allahs Sändebud besöka honom.17 En gång drabbades han av en ögonsjukdom, och Allahs Sändebud kom för att besöka honom. När han hade tillfrisknat frågade Allahs Sändebud honom. Han svarade: ”Jag hade tålamod och hoppades på belöning.” Allahs Sändebud sade: ”Om du gör så kommer du att träda inför Allah syndfri.”18 I en annan berättelse sägs det att Allahs Sändebud sade till honom: ”Denna sjukdom kommer inte att skada dig. Men om du överlever mig och därefter blir blind, vad kommer du då att göra?” Han svarade: ”Då kommer jag att ha tålamod och hoppas på belöning.” Allahs Sändebud sade: ”Då kommer du att träda in i paradiset utan att behöva avlägga räkenskap.” Efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) död blev Zayd (må Allah vara nöjd med honom) blind.19

Han avstod alltid från sådant beteende och sådana uttalanden som kunde kränka någons heder och värdighet. Och när han såg någon annan göra detta protesterade han. En gång uttalade sig al-Mughira ibn Shuʿba (må Allah vara nöjd med honom) olämpligt om ʿAli (må Allah vara nöjd med honom). Zayd (må Allah vara nöjd med honom) sade genast: ”Allahs Sändebud har förbjudit oss att tala illa om de döda. ʿAli har avlidit. Varför talar du då illa om honom?”

Det låg i hans natur att fråga efter människor som drabbats av olycka och sorg samt visa dem medkänsla och sympati. Under händelsen vid al-Harra dog ett av Anas barn samt några av hans släktingar och vänner. Zayd (må Allah vara nöjd med honom) skrev då ett brev till Anas (må Allah vara nöjd med honom) för att uttrycka sin medkänsla och sitt deltagande. I brevet skrev han: ”Jag framför till dig ett glädjebudskap från Allah. Allahs Sändebud har sagt: ’O Allah, förlåt ansariernas avkomma, deras manliga efterkommande, deras barnbarn och alla deras söner och döttrar.’”20

Han erkände mycket generöst sina samtida människors förmågor och kvalifikationer. Därför brukade han råda den som kom till honom med en fråga i en viss sak att vända sig till någon som var kunnig på området. En gång kom Abu al-Minhal till honom för att fråga om bayʿ al-sarf. Han sade: ”Det finns många lärda som är större och bättre kunniga i denna fråga än jag.” Abu al-Minhal gick då till al-Bara. Han besvarade frågan och sade: ”Kontrollera riktigheten i det jag har sagt genom att fråga Zayd ibn Arqam. Han vet mer och bättre än jag.”

Han umgicks med emirer och ledare. Under Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) livstid försörjde han sig genom handel.

Zayd ibn Arqam (må Allah vara nöjd med honom) har förmedlat många viktiga uttalanden om islams grundläggande trosföreställningar och dyrkan. De finns spridda i hadith- och sīra-verken. Han sade exempelvis: ”Den som uppriktigt reciterar ’Det finns ingen gud utom Allah’ kommer till paradiset.” Han tillfrågades: ”Vad innebär det att recitera den uppriktigt?” Han svarade: ”Att avstå från det Allah har förbjudit.”21

En gång såg han några människor be dhuha-bönen i Qubā-moskén. Han var på väg någonstans längs den vägen. När han såg dem be sade han: ”Förmodligen vet de inte att det finns en bättre tid för denna bön.”

Källor:

Zayd ibn Thābit (ra)

Den ädle följeslagaren Zayd (ra) var en av Allahs Sändebuds (sa) främsta följeslagare. I biografiska verk nämns flera av hans tillnamn eller smeknamn, såsom Abū Saʿīd, Abū Khārija, Abū ʿAbdir-Rahmān och Abū Thābit.¹ Det muslimska ummah har hedrat honom med många äretitlar, såsom Ḥabrul-Ummah och Kātibul-Wahy, med flera. Han var son av Najjār-grenen inom den berömda Khazraj-stammen i Medina. Hans far var Thābit ibn Dahhāk och hans mor Nawwār bint Mālik.² Nawwār var dotter till familjen till den berömde följeslagaren Anas ibn Mālik (ra).

Av de många blodiga konflikter och strider som utkämpades mellan Medinas invånare före Allahs Sändebuds (sa) ankomst till Medina var Buʿāth-slaget det mest berömda. Zayds far Thābit dödades i detta slag. Det inträffade fem år före hijra. Zayd var då endast sex år gammal. Han växte upp under sin mors vård. När Allahs Sändebud (sa) utvandrade till Medina var Zayd endast en elvaårig pojke.³

När han antog islam hade islams ställning i Medina ännu inte blivit särskilt stark. Vid någon tidpunkt, medan Musʿab ibn ʿUmayr (ra), som Allahs ädle Sändebud (sa) hade sänt från Mecka, förmedlade islams budskap i Medina, antog han islam i mycket ung ålder. Om det är en hederssak att tro innan man når vuxen ålder, så var Zayd (ra) en av dem som hade denna ära. Redan från livets början var han således fri från avgudadyrkans orenhet.

Så snart han hade antagit islam började han läsa Koranen. Människorna började också betrakta honom med respekt. Han var oerhört begåvad och hade ett skarpt intellekt.⁴ De tog honom till Allahs Sändebuds (sa) närvaro och presenterade honom med orden att pojken tillhörde Najjār-stammen. Under tiden hade han redan lärt sig sjutton suror. Allahs Sändebud (sa) blev mycket glad när han hörde honom recitera Koranen.⁵ Zayd sade: ”Då var jag endast elva år gammal.”⁶ Vid slaget vid Badr var han bara en trettonårig pojke. Han hade ännu inte uppnått den ålder då man fick delta i krig. Trots detta beslutade sig pojken för att bege sig till Badr när ansarerna och muhājirerna gav sig av dit. Tillsammans med en grupp pojkar i samma ålder som han infann han sig inför Allahs Sändebud (sa) och uttryckte sin önskan att delta i striden. Eftersom de ännu inte hade uppnått stridsåldern tröstade Allahs Sändebud (sa) dem och skickade tillbaka dem.⁷

Det råder oenighet bland biografikerna om vilket slag Zayd först deltog i. Många anser att han deltog i Uhud. Då hade han fyllt sexton år. Andra har sagt att Khandaq var det första slaget i hans liv.⁸ Al-Wāqidī har berättat att Zayd ibn Thābit sade: ”Jag fick inte tillstånd att delta i Badr eller Uhud. Jag fick tillstånd för första gången vid Khandaq.”⁹ Ibn Hishām säger också att Allahs Sändebud (sa), eftersom Zayd var för ung, skickade tillbaka även honom tillsammans med de andra från Uhud.¹⁰

I boken Hayatus Sahaba finns en berättelse om Zayd ibn Thabit. Därav framgår att han deltog i Uhud. Han berättar: Efter slaget på Uhud skickade Allahs Sändebud (saw) mig för att leta efter Sa’d ibn al-Rabi. När jag gav mig av sade han: ”Om du finner honom, framför då min fridshälsning till honom. Och säg till honom att Allahs Sändebud (saw) vill veta hur han upplever sig själv.”

Zayd berättar: ”Jag sökte efter honom bland martyrerna och fann honom till slut. Han befann sig då i sitt sista ögonblick. Hela hans kropp bar sjuttio sår från pilar, spjut och svärd. Jag sade: ’Sa’d, Allahs Sändebud (saw) framför sin fridshälsning till dig, och jag framför också min. Du ska säga: Jag känner doften av paradiset.’”¹¹

I alla fall råder det ingen oenighet om att han aktivt deltog i slaget vid al-Khandaq. Zayd (ra) berättar: ”Allahs Sändebud (saw) gav mig tillstånd att delta i al-Khandaq och gav mig dessutom ett stycke qubti-tyg (ett fint och vitt egyptiskt tyg).”¹² Han deltog i att gräva diket och bära jord. En gång fick Ammar syn på Allahs Sändebud (saw), som sade: ”Vilken duktig pojke!”¹³ Under dessa händelser blev Zayd en gång trött och somnade. Ibn Hazam skämtade då med honom och tog vapnet från hans axel. Zayd märkte det inte. Allahs Sändebud (saw) befann sig i närheten. Även han skämtade lite och ropade: ”Ya Aba Ruqad! Du sömnige, vakna!” Därefter förbjöd han människor att skämta på detta sätt.¹⁴ Från och med al-Khandaq deltog han tillsammans med Allahs Sändebud (saw) i alla senare slag och expeditioner.¹⁵

Under slaget vid Tabuk bars stammen Malik ibn al-Najjars fana först av Ammara ibn Hazam. Senare överlämnade Allahs Sändebud (saw) den till Zayd. Ammara trodde då att han kanske hade gjort något fel. Han frågade: ”O Allahs Sändebud! Har jag gjort något fel?” Han svarade: ”Nej, det är inget sådant. Jag gjorde detta med hänsyn till frågan om Koranen. Zayd kan Koranen bättre än du. Koranen ska ges företräde.”¹⁶

Under kalifen Abu Bakrs (ra) kalifat utkämpades slaget vid Yamama mot den falske profeten Musaylima al-Kadhdhab. Zayd (ra) deltog också i detta blodiga slag och träffades av en pil. Men han överlevde den svåra skadan.¹⁷ Efter att judarna hade fördrivits från Khaybar under kalifen Umars (ra) regering fördelades områdena i Wadi al-Qura bland muslimerna. Zayd (ra) fick också en andel.¹⁸

När kalifen Uthman (ra) hölls belägrad av upprorsmännen bad många framstående personer i Medina kalifen om tillstånd att strida mot dem. Vid denna tid träffade även Zayd ibn Thabit (ra) kalifen och sade: ”Ansarerna står vid din dörr. Om du vill är de åter beredda att tjäna som Allahs ansarer.” Kalifen sade: ”Om ni har för avsikt att strida, ger jag inte mitt samtycke till det.”¹⁹

Hazrat Zayd ibn Thabits (ra) hela liv var en samling goda gärningar. Han var Allahs Sändebuds (saw) sekreterare. Han skrev ned uppenbarelsen. Han skrev Allahs Sändebuds (saw) brev och läste upp de brev som kom till honom. Senare tjänstgjorde han även som kalifen Umars (ra) sekreterare.²⁰

Den heliga Koranen är islams grundval. Den som fick den stora äran att samla in och sammanställa den var uppenbarelsens skrivare, Zayd ibn Thabit (ra).²¹ Fram till Allahs ädla Sändebuds (saw) livstid bevarades Koranen på ben, läder och palmblad samt i fromma muslimska hafizers minnen. Många följeslagare hade memorerat Koranen. Zayd var en av hafizerna på den tiden.

Efter den ädle Allahs Sändebuds (s.a.w.) bortgång blev en grupp människor på Arabiska halvön avfällingar från islam och anslöt sig till Musaylima al-Kadhdhabs anhängare. I Yamama utgav han sig för att vara profet. Den ädle Abu Bakr (r.a.) förklarade jihad mot honom. Musaylima besegrades i slaget vid Yamama och dödades av den muslimska armén. Men i detta slag dog 70 personer som hade memorerat Koranen som martyrer.

Efter denna händelse väcktes hos Umar (r.a.) tanken att samla Koranen. Han sade till kalifen Abu Bakr (r.a.): ”Om denna följd av koranmemorerares martyrdöd fortsätter på detta sätt finns det risk att en stor del av Koranen en dag går förlorad. Ordna därför utan dröjsmål så att hela Koranen samlas på ett ställe.” Kalifen tog till sig hans råd. Han kallade till sig Zayd ibn Thabit och sade: ”Du är en klok ung man. Alla har förtroende för dig. Du skrev uppenbarelsen under Allahs Sändebuds (s.a.w.) livstid. Ta därför på dig att utföra detta arbete.”²²

Zayd (r.a.) sade: ”Vid Allahs ed! Om de hade gett mig i uppdrag att flytta ett berg hade det varit lättare för mig än det uppdrag att samla Koranen som de gav mig.”²³ Han sade till kalifen: ”Det är riktigt. Men vad är det för svårighet med en god gärning?” Trots detta fortsatte Zayd att tveka inför uppgiften. Efter att kalifen hade förklarat saken för honom på olika sätt gick han med på den.²⁴

För att hjälpa Zayd i detta arbete gav kalifen Abu Bakr (r.a.) honom ytterligare en grupp följeslagare. Det har återberättats att gruppen bestod av 75 personer. Bland dem fanns Ubayy ibn Kaʿb och Saʿid ibn al-ʿAs (r.a.). Den ädle Zayd samlade alla delar av Koranen som hade skrivits på palmblad, tunna stenplattor och ben. Han jämförde dem med koranmemorerares recitation. Han hade själv memorerat hela Koranen och hade samlat den under Allahs Sändebuds (s.a.w.) livstid.²⁵

För att kontrollera versernas äkthet och korrekthet gick man ibland så långt som till debatt och gräl. När de nådde fram till en viss plats sade Zayd: ”Därefter hade jag hört steningenversen från Allahs Sändebud (s.a.w.).” Umar (r.a.) sade: ”Men Allahs Sändebud (s.a.w.) gav inte tillstånd att skriva ned den.”²⁶ Kort sagt slutförde den ädle Zayd (r.a.) detta viktiga arbete efter stora ansträngningar. Det var genom honom som hela Koranen samlades och skrevs ned.

När det gällde en vers gick det inte att finna något annat vittnesmål. Regeln för bevisning var att minst två personer skulle vittna om varje vers. Versen fanns hos Abu Khuzayma (r.a.). Det var samme Abu Khuzayma vars enda vittnesmål Allahs Sändebud (s.a.w.) hade förklarat vara likvärdigt med två personers vittnesmål. Därför ansåg den ädle Zayd inte att något ytterligare vittnesmål behövdes beträffande denna vers. Dessutom kände han själv till den.²⁷ Denna kopia av den ädla Koranen, som hade samlats och skrivits ned av Zayd (r.a.), förvarades av kalifen Abu Bakr (r.a.). Efter hans bortgång övergick den till den andre kalifen Umar (r.a.) och därefter till hans dotter, de troendes moder Hafsa (r.a.), där den bevarades.²⁸

Under den tredje kalifen Uthmans (r.a.) kalifat uppstod skillnader i koranläsningen i olika områden. Då rådde Hudhayfa ibn al-Yaman (r.a.) kalifen att vidta åtgärder för att förhindra detta innan oenighet uppstod, liksom bland judarna och de kristna. Kalifen insåg också frågans betydelse och behovet av detta. Han bad Hafsa (r.a.) att lämna ut den korankopia som hade sammanställts av Zayd (r.a.). Därefter gav han de fyra framstående följeslagarna Zayd ibn Thabit, Abdullah ibn al-Zubayr, Saʿid ibn al-ʿAs och Abd al-Rahman ibn al-Harith ibn Hisham (r.a.) i uppdrag att skriva av den. De gjorde fem kopior av det original som Abu Bakr (r.a.) hade låtit sammanställa. Kalifen Uthman (r.a.) sände dessa kopior till kalifatets fem områden och återlämnade originalkopian, som hade sammanställts av Abu Bakr (r.a.) och blivit känd som al-Mushaf as-Siddiqi, till Hafsa (r.a.).²⁹ Den olärde profeten Muhammad, Allahs Sändebud (s.a.w.), hade anförtrott uppgiften att skriva ned uppenbarelsen åt flera följeslagare. En av dessa lyckligt lottade följeslagare var den ädle Zayd ibn Thabit (r.a.).

Den ädle Zayd brukade sitta bredvid Allahs Sändebud (s.a.w.) med penna, papper, bläckhorn, palmblad, breda och tunna ben, stenar och annat. När uppenbarelsen kom dikterade Allahs Sändebud (s.a.w.), och han fortsatte att skriva. Om det fanns någon särskild anvisning om skrivningen meddelade Allahs Sändebud (s.a.w.) den, och Zayd handlade därefter.

Imam al-Bukhari (må Allah förbarma sig över honom) återberättade från al-Bara (må Allah vara nöjd med honom): När vers 95 i sura an-Nisa—

(De troende som sitter hemma och de troende som kämpar för Allahs sak med sina liv och sin egendom är inte lika.) När detta uppenbarades sade Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Ta med en skrivtavla av trä, ett bläckkärl och ett ben, och be Zayd komma till mig.” När Zayd kom bad han honom skriva ned versen. Bakom Allahs Sändebud satt då den blinde följeslagaren Amr ibn Umm Maktum. Han sade: ”Allahs Sändebud! Vilken är föreskriften för mig? Jag är ju en blind man.” Då uppenbarades orden ”förutom de som har ett giltigt skäl”. Därefter instruerade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) Zayd att infoga denna del i versen på följande sätt:30 Zayd skrev senare ned den uppenbarade delen i en spricka i ett ben. Det berodde på att det ben på vilket versen tidigare hade skrivits var sprucket.31

Så snart Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade avlidit blev frågan om kalifatet det främsta samtalsämnet bland ansarerna. De samlades i Saqifa Banu Sa’ida och utsåg den berömde ansariske följeslagaren Sa’d ibn Ubada (må Allah vara nöjd med honom) till sin ledare. Hans utvalda män talade där, och en stor grupp av ansarerna stödde honom. Zayd ibn Thabit var också närvarande vid denna sammankomst. Men det var då inte lätt att tala emot folkets uppfattning. Därför satt han tyst.

Därefter anlände Abu Bakr, Umar och Abu Ubayda (må Allah vara nöjd med dem) till Saqifa Banu Sa’ida, och Umar (må Allah vara nöjd med honom) började på muhajirernas vägnar diskutera frågan om kalifatet. Den förste ansariske mannen som stödde hans uttalande var Zayd ibn Thabit.

Hubbab ibn al-Mundhir (må Allah vara nöjd med honom) var en ansarisk följeslagare och en deltagare i slaget vid Badr. När han i sitt tal lade fram förslaget om två ledare och sade till muhajirerna: ”En ledare ska komma från er och en från oss. Någon annan kompromiss är inte möjlig”, reste sig Zayd ibn Thabit och invände mot hans uttalande samt lade fram ett nytt förslag. Han sade: ”Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var muhajir. Nu ska även imamen vara muhajir. Och liksom vi var Allahs Sändebuds ansarer, ska vi nu vara imamens ansarer.” Med dessa ord tog han tag i Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) hand och sade till ansarerna: ”Här är er följeslagare; ge honom trohetseden.”32

Zayds (må Allah vara nöjd med honom) uttalande gick emot hans eget folks ståndpunkt. Trots detta tvekade han inte att uttrycka sin övertygelse. När han hade avslutat sitt tal reste sig Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom), tackade honom och sade: ”Må Allah belöna dig med det bästa. Om något motsatt hade sagts skulle jag kanske inte ha accepterat det.”33

Efter att Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade kommit till Medina började brev från kungar, härskare, emirer och stamledare i olika närliggande länder och områden vid olika tidpunkter anlända till honom. De flesta var skrivna på syriska och hebreiska. I Medina var det då endast judarna som behärskade dessa två språk. Dessutom var deras fiendskap mot islam ytterst stark. Därför var det absolut nödvändigt för muslimerna att lära sig dessa två språk.

Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) insåg detta behov mycket tydligt. När han hade lärt känna Zayds (må Allah vara nöjd med honom) begåvning valde han just honom för denna uppgift. I detta sammanhang återges en berättelse från Zayd (må Allah vara nöjd med honom):

När Profeten kom till Medina fördes jag fram inför honom. Han sade till mig: ”Zayd, lär dig judarnas skrivspråk åt mig. Vid Allah, jag känner mig inte trygg med det som de skriver på hebreiska på mina vägnar.” Därför lärde jag mig hebreiska, och på bara en halv månad blev jag skicklig i det. Därefter var det jag som skrev när Allahs Sändebud behövde skriva något till judarna, och när de skrev något till Sändebudet läste jag upp det för honom.

I en annan återberättelse sägs det: Allahs Sändebud sade till mig: ”Zayd, kan du syriska väl? Jag får brev på detta språk.” Jag svarade: ”Nej.” Han sade: ”Lär dig då att skriva på detta språk.” Därefter lärde jag mig språket på bara sjutton dagar.34

På grund av Zayds gränslösa begåvning och kunskap anförtrodde den ädle Allahs Sändebud honom ansvaret för allt skrivarbete. Muhammad ibn Umar säger: ”Zayd skrev på både arabiska och hebreiska.”35 Al-Baladhuri säger: ”Den förste som tjänstgjorde som Allahs Sändebuds sekreterare var Ubayy ibn Kaʿb al-Ansari. När Ubayy var frånvarande utförde Zayd denna uppgift. De skrev även Allahs Sändebuds brev, utöver uppenbarelsen.”36 Han fortsatte med detta ansvar fram till Allahs Sändebuds bortgång. Han hade också denna uppgift under kaliferna Abu Bakr och Umar. Men eftersom arbetsbördan då ökade avsevärt utsågs Muʿayqib ad-Dawsi till hans medhjälpare.37

En av den islamiska regeringens mest ärofulla institutioner är domstolsväsendet, eller qada. Enligt den välkända uppfattningen inrättades denna institution under den ädle al-Faruqs kalifat. Under Allahs Sändebuds och Abu Bakrs tid fanns ingen separat sådan institution. Kalifen Umar införde den och utsåg Zayd ibn Thabit till domare i Medina. I verken Tabaqat ibn Saʿd och Akhbar al-Qudat står det: ”Umar utsåg Zayd till domare och fastställde även hans lön.”38

På den tiden hade man ännu inte byggt någon särskild domstolsbyggnad eller något domarhus. Zayds eget hus var Dar al-Qada, alltså domstolen. En matta var utlagd på rummets golv, och han satt mitt på den. Alla mål och rättstvister från huvudstaden Medina och dess omgivningar togs upp inför Zayd. Till och med mål mot den dåvarande kalifen Umar själv väcktes där och prövades.

Imam ash-Shaʿbi har återberättat: En gång uppstod en tvist mellan kalifen Umar och Ubayy ibn Kaʿb. När målet togs upp inför Zayd, infann sig kalifen Umar i domstolen som svarande. I modern tid är det brukligt att ge premiärministern eller statschefen en stol att sitta på i domstolen. Zayd anvisade därför kalifen en plats bredvid den lägre sittplatsen. Men följeslagarna höll mycket strikt fast vid den jämlikhet och likställighet som islam hade upprättat. Särskilt Umar var kompromisslös i denna fråga. Han blev upprörd över domaren Zayds agerande och sade: ”Detta är din första orättvisa. Jag bör sitta tillsammans med min motpart.” Därefter satte sig både käranden och svaranden tillsammans framför domstolen.

Förhandlingen började. Ubayy var kärande. Han gjorde anspråk på något, medan Umar förnekade det. Enligt islamisk processrätt måste den som förnekar avlägga ed. Men Zayd tog hänsyn till kalifatets ära och ställning och sade till käranden: ”Även om detta inte är regeln ber jag dig ändå att avstå från att kräva att de troendes ledare avlägger ed.” När de troendes ledare hörde detta sade han indignerat: ”Zayd kan inte vara en rättvis domare förrän Umar är likställd med vilken annan vanlig muslim som helst inför honom.”39

Även om det på den tiden fanns flera lokala bayt al-mal på olika platser i kalifatet, låg det centrala bayt al-mal i Medina, kalifatets huvudstad. Zayd ansvarade för detta centrala bayt al-mal. Under hijraåret 31 utsåg kalifen Uthman honom till denna uppgift. Bland de anställda vid detta bayt al-mal fanns även en slav till Zayd vid namn Wuhayb. Han var mycket intelligent och hjälpte Zayd med olika uppgifter.

En dag arbetade han i Bayt al-Mal. Då kom kalifen Uthman (må Allah vara nöjd med honom) dit. Han frågade: ”Vem är det här?” Zayd svarade: ”Min slav.” Uthman (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Vi har en skyldighet gentemot honom, eftersom han hjälper muslimerna.” Han syftade i själva verket på arbetet i Bayt al-Mal. Därefter ville han fastställa hans lön till två tusen dirham. Men den ädle Zayd föreslog ett tusen. Kalifen gick med på detta, och hans lön fastställdes således till ett tusen.⁴⁰ Under den ädle kalifen Abu Bakrs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat var Zayd (må Allah vara nöjd med honom) en hedrad medlem av det råd som hade bildats av framstående personer bland muhajirerna och ansarerna. Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) omvandlade detta shuraråd till ett rådgivande råd. Zayd (må Allah vara nöjd med honom) var även medlem av detta.

Den ädle Zayd (må Allah vara nöjd med honom) förenade fullkomlighet i kunskap och religion med administrativ kompetens. Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade så stort förtroende för honom att han varje gång han reste utanför Medina lämnade Zayd som sin ställföreträdare. Kalifen Uthman (må Allah vara nöjd med honom) följde samma praxis. Nafiʿ har återberättat från Ibn Umar: När Umar (må Allah vara nöjd med honom) begav sig till vallfärden, utsåg han Zayd till sin ställföreträdare. Uthman gjorde likadant.⁴¹

Under den ädle Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat fick han äran att vid sammanlagt tre tillfällen vara kalifens ställföreträdare: två gånger under år 16 och 17 efter hijra. Baladhuri säger: Under år 23 efter hijra gjorde Umar vallfärden tillsammans med Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hustrur. Även då lämnade han Zayd ibn Thabit som sin ställföreträdare i Medina.⁴² När kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) reste till Sham lämnade han också Zayd (må Allah vara nöjd med honom) med ansvaret. När han hade nått Sham skrev han ett brev till Zayd, där Zayds namn nämndes före kalifens eget namn. Han skrev:

– Från Umar ibn al-Khattab till Zayd ibn Thabit.⁴³

Den ädle Zayd (må Allah vara nöjd med honom) utförde det ansvar som hade anförtrotts honom med stor omsorg och kompetens. Den ädle Umar (må Allah vara nöjd med honom) var nöjd med hur han skötte sitt ansvar och brukade vid sin återkomst ge honom något från statens medel.

Det har berättats i hadith att tron har mer än sjuttio grenar. Bland dem är hederlighet eller pålitlighet en mycket viktig gren. Profeten (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade till och med: ”Den som saknar pålitlighet saknar också tro.” Hos den ädle Zayd (må Allah vara nöjd med honom) hade denna pålitlighet utvecklats till sin fullkomlighet. Därför anförtroddes han vid olika tillfällen många viktiga uppgifter rörande statens finanser.

Under Allahs ädle Sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) tid brukade han själv fördela merparten av det krigsbyte som kom in. Detta visar hur betydelsefull denna uppgift var. Under den ädle Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat var slaget vid Yarmuk mycket berömt och betydelsefullt. Kalifen anförtrodde Zayd ansvaret för att fördela de stora mängder krigsbyte som erhölls i detta slag. När kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) dessutom fastställde bidragen till följeslagarna, gav han Zayd ansvaret för att fördela ansarernas bidrag. Han började med ʿAwali. Därefter fördelade han dem i tur och ordning till stammarna Abd al-Ashhal, Aws, Khazraj och andra, och tog sist emot sitt eget bidrag.⁴⁴

Den ädle Zayd (må Allah vara nöjd med honom) stod kalifen mycket nära. Bland den ädle Umars (må Allah vara nöjd med honom) närmaste personer hade han en framträdande ställning. Han åtnjöt även kalifen Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) förtroende. Mot slutet av hans kalifat, när uppror och oro började rasa från alla håll, stod Zayd (må Allah vara nöjd med honom) fortfarande på kalifens sida. En dag, mitt under denna tumult och oordning, vände han sig till ansarerna och sade: ”O ansarernas folk! Bli återigen Allahs hjälpare.” Det är sorgligt att även en person som den ädle Zayd (må Allah vara nöjd med honom) den dagen inte kunde förhindra denna historiska tragedi.

Det fanns också en orsak till detta misslyckande. Av någon anledning blev vissa framstående följeslagare, må Allah vara nöjd med dem, den dagen upprörda över Uthman, må Allah vara nöjd med honom. Bland dem fanns även en framstående följeslagare som Abu Ayyub al-Ansari, må Allah vara nöjd med honom. Han invände mot Zayids, må Allah vara nöjd med honom, ord och sade: ”Du uppmuntrar människorna att hjälpa Uthman därför att han har gett dig många slavar.” Abu Ayyub, må Allah vara nöjd med honom, var en ansarisk följeslagare med mycket hög ställning. Inför honom hade Zayid, må Allah vara nöjd med honom, inget annat val än att tiga.

Författaren till Tahdhib al-Kamal nämner namnen på flera av Zayids, må Allah vara nöjd med honom, hustrur samt på tjugonio söner och döttrar. En av hans hustrur var dotter till den berömde martyrföljeslagaren Sa’d ibn Rabi’ al-Ansari.⁴⁵

Sa’d ibn Rabi’, må Allah vara nöjd med honom, blev martyr vid Uhud. Han efterlämnade två döttrar och en hustru. Hustrun var då gravid. Detta barn i livmodern var Umm Sa’d, eller Umm al-‘Ala. Hennes egentliga namn var Jamila. Senare blev hon Zayids, må Allah vara nöjd med honom, ärade hustru. När Sa’d, må Allah vara nöjd med honom, dog hade arvsverserna ännu inte uppenbarats. Därför lade Sa’ds bror enligt den hedniska seden beslag på hela arvet. Då uppenbarades arvsverserna för Allahs Sändebud, må Allahs frid och välsignelser vara över honom. Han kallade till sig Sa’ds bror och befallde honom att ge de två döttrarna två tredjedelar och hustrun en åttondel och att själv ta den återstående delen. Vid den tiden hade bestämmelsen om arv till ett ofött barn ännu inte införts. När den senare kalifen Umar, må Allah vara nöjd med honom, införde bestämmelsen om arv till ofödda barn sade Zayid till sin hustru: ”Om du vill kan du tala med dina systrar om din fars arv. De troendes ledare har nu fastställt arvsrätt för ofödda barn.” Umm Sa’d sade: ”Nej, jag ska inte be mina systrar om någonting.”⁴⁶

Bland Zayids, må Allah vara nöjd med honom, barn var Kharija den mest berömde. Han var en av de sju berömda juristerna och var född av Umm Sa’d. Hans andre son och en av hans sonsöner var också berömda personer i sin samtid. De blev kända som imamer inom hadithvetenskapen. Han hade även många frigivna slavar. Bland dem var Thabit ibn Ubayd och Wahib de mest berömda.

Det råder stor oenighet om vilket år Zayid, må Allah vara nöjd med honom, dog. Enligt al-Waqidi var det år 45 efter hijra. Enligt Ali al-Madini var det år 51. Ahmad ibn Hanbal och Abu Hafs al-Fallas menade att det var år 51, medan al-Haytham ibn Adi och Yahya ibn Ma’in ansåg att han dog år 55.⁴⁷ Ibn Hajar, må Allah förbarma sig över honom, säger att han enligt de flesta dog år 45 efter hijra.⁴⁸ Han var 54 eller 55 år gammal när han dog. Marwan ibn al-Hakam var då guvernör i Medina. Han hade en nära relation till Zayid, må Allah vara nöjd med honom, och det var han som ledde begravningsbönen.⁴⁹ När folket fick höra om hans död blev de djupt sorgsna. När folket fick höra om hans död blev de djupt sorgsna. Abu Hurayra, må Allah vara nöjd med honom, sade på hans dödsdag: ”I dag har de troendes lärde och religiöse ledare lämnat oss.”⁵⁰ Salim ibn Abd Allah sade: ”Den dag Zayid ibn Thabit dog var jag tillsammans med Abd Allah ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom. Jag sade: ’I dag har folkets lärare dött.’ Ibn Umar, må Allah vara nöjd med honom, sade: ’Må Allah förbarma sig över honom. Under Umars kalifat var han folkets lärare och habr, det vill säga deras religiöse ledare.’”⁵¹

Den berömde tabi’in Ibn al-Musayyab sade: ”Jag deltog i Zayid ibn Thabits, må Allah vara nöjd med honom, begravning. När han hade sänkts ned i graven sade Ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom: ’Om ni vill veta hur kunskap försvinner, så ska ni veta att den försvinner på detta sätt. I dag har mycket kunskap gått förlorad.’” I en annan berättelse sägs det att han sade: ”I dag har mycket kunskap begravts.” Han pekade med handen mot graven och sade: ”Så här försvinner kunskap. När en människa dör och andra inte känner till det som hon visste, går hon till graven med sin kunskap.”⁵² Poeten Hassan ibn Thabit, må Allah vara nöjd med honom, skrev en sorgedikt. En av dess verser lyder som följer:⁵³

”Vem ska efter Hassan och hans son ännu forma poesiens rytm?”

Zayid, må Allah vara nöjd med honom, var expert på vetenskaperna om koranrecitation, arvsrätt, rättskipning och religiösa utlåtanden. Med den heliga Koranens ord var han rasikh fi al-‘ilm, det vill säga djupt förankrad i kunskap. Abd Allah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med honom, som betraktades som ett hav av kunskap bland följeslagarna, ansåg också Zayid vara rasikh fi al-‘ilm.⁵⁴ Enligt Ibn al-Athir var han den lärdaste personen bland följeslagarna.⁵⁵ Masruq ibn al-Ajda, en av de främsta eleverna till Abd Allah ibn Masud, må Allah vara nöjd med honom, sade: ”Jag prövade och undersökte kunskapen hos Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följeslagare. Den samlade kunskapen hos deras främsta personer fanns hos dessa sex: Umar, Ali, Abd Allah, Mu’adh, Abu al-Darda och Zayid ibn Thabit.” Han sade vidare: ”När jag kom till Medina och frågade om Allahs Sändebuds, må Allahs frid och välsignelser vara över honom, följeslagare fick jag veta att Zayid ibn Thabit var en av de främsta bland al-rasikhuna fi al-‘ilm, de djupt förankrade i kunskap.”⁵⁶

Bland alla de vetenskaper och kunskapsområden som islam lade grunden till intar kunskapen om koranrecitationen en särskilt framstående plats. Alla följeslagare och efterföljare erkände Ḥaḍrat Zayds lärdom inom detta område.

Den framstående efterföljaren Imam ash-Shaʿbī sade: ”Zayd hade, liksom inom arvet, uppnått större kunnande inom Koranen än alla följeslagarna.”⁵⁷

Bevis på det djupa förhållande Ḥaḍrat Zayd hade till den Heliga Koranen finner man i händelserna kring tiden då han antog islam. Vid endast elva års ålder lärde han sig sjutton suror utantill. De återstående surorna lärde han sig också utantill. Hela hans liv kom att ägnas åt att skriva ned Koranen. Närhelst någon del av uppenbarelsen sändes ned till Allahs Sändebud skrev han ned den efter att ha hört den och lärde sig den utantill. På detta sätt hade han lärt sig hela Koranen utantill under Allahs Sändebuds livstid.⁵⁸ Qatāda sade: ”Fyra personer, alla från Ansar: Ubayy ibn Kaʿb, Muʿādh ibn Jabal, Zayd ibn Thābit och Abū Zayd.”⁵⁹ Därför valde kalifen Abū Bakr Zayd att utföra uppdraget när han fattade beslutet att samla Koranen. Och när kalifen ʿUthmān lät framställa kopior av Koranen ansåg han även då Zayds aktiva medverkan i detta arbete vara nödvändig.

Ḥaḍrat Ubayy ibn Kaʿb var ledaren för koranrecitatörerna, det vill säga de som läste Koranen. Ḥaḍrat ʿUmar gav Zayd företräde även framför honom. En gång ville ʿAbd ar-Raḥmān as-Sulamī läsa upp Koranen för kalifen ʿUthmān. Denne sade: ”Då kommer du att hindra mig från människornas angelägenheter. Gå i stället till Zayd ibn Thābit. Han har mer tid för detta. Läs upp den för honom; hans recitation och min är densamma. Det finns ingen skillnad mellan våra recitationer.”⁶⁰

Kedjan för Ḥaḍrat Zayds koranrecitation sträckte sig mycket långt. Eftersom han reciterade enligt Qurayshs sätt drogs människorna till honom. Under Ubayy ibn Kaʿbs livstid kunde Zayd visserligen inte bli allas centrala auktoritet på detta område, men efter Ubayys död blev han den enda centralgestalten för hela den muslimska världen. Människor från olika områden skyndade till Medina för att komma till honom.

Den koranrecitation, eller läsart, som Zayd etablerade för den Ädla Koranen lever fortfarande kvar. Ibn ʿAbbās, Abū ʿAbd ar-Raḥmān as-Sulamī, Abū al-ʿĀliya ar-Riyāḥī, Abū Jaʿfar och andra var hans elever inom recitationsvetenskapen.⁶¹

Efter den Heliga Koranen intar Profeten den främsta platsen. Han återberättade inte lika många hadither som andra. Det som utmärkte honom var dock att han använde dirāya, det vill säga förnuftsbaserad förståelse. Ḥaḍrat Rāfiʿ ibn Khadīja återberättade att Allahs Sändebud hade förbjudit att arrendera ut mark. När detta nådde Zayd sade han: ”Må Allah förlåta Rāfiʿ! Vi känner till orsaken till att han återberättade så många hadither. Det verkliga förhållandet var följande: Två personer grälade. När Allahs Sändebud såg detta sade han: ’När förhållandet är sådant bör man inte bruka mark på arrendebasis.’ Rāfiʿ hörde endast den sista delen.”⁶²

Ḥaḍrat ʿĀʾisha berättade för az-Zubayrs söner att Allahs Sändebud hade bett två rakʿat i sitt hem efter ʿasr-bönen. De började utföra dessa två rakʿat eftersom de ansåg dem vara sunnah. När Zayd fick veta detta sade han: ”Må Allah förlåta ʿĀʾisha! Vi har större kunskap om hadith än hon.” Anledningen till att bönen utfördes efter ʿasr var att några beduiner kom för att träffa Allahs Sändebud vid middagstid. De ställde frågor och Allahs Sändebud svarade. När tiden för ẓuhr-bönen inföll bad han den. När han kom hem kom han ihåg att han inte hade utfört de två sunnah-rakʿat som följer efter ẓuhrs obligatoriska bön. Då bad han de två rakʿat där. Må Allah förlåta ʿĀʾisha. Vi vet bättre än hon att Allahs Sändebud förbjöd att be efter ʿasr.”⁶³

När en hadith var autentisk och någon frågade honom om den, bekräftade han den. En gång återberättade den ärevördige Abu Sa’id al-Khudri (må Allah vara nöjd med honom) en hadith om följeslagarnas ställning inför den tyranniske umayyadiske härskaren Marwan. Marwan sade: ”Du ljuger.” Zayd ibn Thabit och Rafi ibn Khadija (må Allah vara nöjda med dem) satt på en plattform bredvid Marwan. Abu Sa’id sade till Marwan: ”Du kan fråga dem.” I stället för att göra det drog Marwan fram en kniv för att hugga Abu Sa’id. Då bekräftade dessa två ädla följeslagare att Abu Sa’ids ord var sanna.⁶⁴

De flesta av den ärevördige Zayds (må Allah vara nöjd med honom) hadither återberättas direkt från Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Dessutom återberättade han hadither från Abu Bakr, Umar och Uthman (må Allah vara nöjd med dem).⁶⁵

Listan över hans elever inom hadithvetenskapen är lång. Här nämns namnen på några berömda följeslagare och tabi’in som hörde hadither från honom och återberättade dem genom hans förmedling.⁶⁶

Ibn Abbas, Ibn Umar, Anas ibn Malik, Abu Hurayra, Abu Sa’id al-Khudri, Sahl ibn Hunayf, Sahl ibn Sa’d och Abdullah ibn Yazid al-Khuthami. Alla dessa var följeslagare. Sa’id ibn al-Musayyab, al-Qasim ibn Muhammad, Aban ibn Uthman, Kharija ibn Zayd (Zayds son och en av Medinas sju fuqaha), Sahl ibn Abi Hathama, Abu Amir, Marwan ibn Hakam, Ubayd ibn Sabbak, Ata ibn Yasar, Busr ibn Sa’id, Hajar al-Mudri, Tawus, Urwa ibn al-Zubayr, Salman ibn Zayd, Thabit ibn Ubayd och Umm Sa’d (Zayds hustru). Och många andra. Antalet hadither som återberättats från den ärevördige Zayd (må Allah vara nöjd med honom) är förhållandevis litet: endast 92. Av dessa är fem så kallade muttafaqun alayh. På grund av hans extrema försiktighet vid återberättandet av hadither blev antalet så lågt. Annars tillbringade han större delen av sin tid hos Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom), och han hade också lyckan att höra många hadither och bevittna många händelser. Orsaken till att han återberättade så få hadither var en varning från Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Denna varning gjorde även många andra, liksom honom, återhållsamma när det gällde att återberätta många hadither. Muhammad ibn Sa’d nämner honom i den tredje kategorin av ansarerna i sitt verk al-Tabaqat. Allama al-Dhahabi behandlar honom i den första kategorin i verket Tadhkirat al-Huffaz.

Den ärevördige Zayd (må Allah vara nöjd med honom) var mycket kunnig inom fiqh. Redan under Allahs sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) livstid innehade han posten som mufti. Sahl ibn Abi Khaythama sade: ”Under Allahs sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) livstid utfärdade tre personer bland muhajirerna och tre personer bland ansarerna fatwor. En av dessa tre från ansarerna var Zayd ibn Thabit (må Allah vara nöjd med honom).”⁶⁷ Imam al-Sha’bi och den berömde tabi’in Masruq har återberättat samma sak.⁶⁸ Även under kalifatet hos Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) och Umar (må Allah vara nöjd med honom) innehade han muftiposten i Medina. Inte nog med det, han innehade denna post ända till år 45 efter hijra. Ibn Sa’d har återberättat att när kalifen Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) ställdes inför ett komplicerat problem, rådfrågade han vissa kloka och kunniga följeslagare bland både ansarerna och muhajirerna. Zayd ibn Thabit var en av dem. Det var också under Abu Bakrs, Umars och Uthmans (må Allah vara nöjd med dem) tid som han utfärdade fatwor.⁶⁹

Qabis ibn Dhu’ayb har berättat att Zayd (må Allah vara nöjd med honom) under Umars, Uthmans och Alis (må Allah vara nöjd med dem) tid, och även efter att Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) övertog kalifatet år 40 efter hijra, fram till sin död år 45 efter hijra, var den främste i Medina inom rättskipning och fatwor, qira’at och fara’id.⁷⁰ Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) erkände fullt ut hans kompetens. Han värderade Zayd så högt att han inte tillät honom att bege sig någonstans utanför Medina. När en mycket viktig post blev ledig på någon plats utanför Medina och det behövdes en lämplig person för att sköta viktiga angelägenheter, brukade olika personers namn föreslås för kalifen. Han utsåg då någon av dem. Men så snart Zayds namn föreslogs sade han: ”Zayd är inte tillgänglig för mig. Men vad ska jag göra? Medinaborna är mer beroende av honom. Det som de kan få från honom kan de inte få från någon annan.”⁷¹

Den ärevördige Abdullah ibn Umar brukade säga: ”Zayd var en av de stora lärda under den farukiska kalifaten.” Umar (må Allah vara nöjd med honom) hade spridit ut människorna till olika länder och städer. Han hade förbjudit dem att utfärda fatwor och fatta rättsliga beslut. Men Zayd utfärdade fatwor i Medina för Medinas invånare och för dem som kom dit.⁷²

Sulayman ibn Yasar sade: ”När det gällde fatwor, fara’id och qira’at satte Umar och Uthman (må Allah vara nöjd med dem) ingen framför Zayd (må Allah vara nöjd med honom).” Den berömde tabi’in Sa’id ibn al-Musayyab var, trots att han var en mycket stor mujtahid, en efterföljare till den ärevördige Zayd (må Allah vara nöjd med honom) i fråga om fatwor. När en rättsfråga eller fråga lades fram inför honom och människor återgav andra följeslagares ijtihad, brukade han fråga dem: ”Vad sade Zayd i denna fråga?” Zayd var den mest kunnige när det gällde rättskipning och avgöranden. När det gällde frågor om vilka det inte fanns någon hadith, hade han störst insikt i att avge rättsliga utlåtanden. ”Om han har sagt något om saken, säg då det.”⁷⁴

Imam Malik, må Allah förbarma sig över honom, var Medinas imam. Än i dag är han imam för otaliga människor inom fiqh och hadith. Han brukade säga att Zayd ibn Thabit, må Allah vara nöjd med honom, blev Medinas imam efter Umar, må Allah vara nöjd med honom. Även imam al-Shafi‘i, må Allah förbarma sig över honom, följde Zayd ibn Thabits, må Allah vara nöjd med honom, rättsliga utlåtanden i alla frågor inom fara’id-läran.⁷⁵

De lärda bland följeslagarna var indelade i tre klasser eller nivåer. Zayd, må Allah vara nöjd med honom, tillhörde den första klassen. Under sin livstid utfärdade han en stor mängd fatwor. Om alla dessa samlades skulle de utgöra en mycket omfattande bok.⁷⁶

Zayds, må Allah vara nöjd med honom, fiqh blev allmänt uppskattad bland folket under hans livstid. Sa‘id ibn al-Musayyab brukade säga att det inte fanns något uttalande av Zayd ibn Thabit som människorna inte enhälligt hade följt. Bland följeslagarna fanns många vars uttalanden ingen följde. Men redan under Zayds, må Allah vara nöjd med honom, livstid följde människor i öst och väst hans fatwor.

Man anser att fyra framstående följeslagare lade grunden till fiqh-lärans berömmelse och spridning: Zayd ibn Thabit, Abdullah ibn Mas‘ud, Abdullah ibn Umar och Abdullah ibn Abbas, må Allah vara nöjd med dem. Genom deras lärjungar och elever spreds kunskapen om religionen över hela den muslimska världen. Medina var emellertid islams källa och Profetens, må Allah välsigna honom och ge honom frid, hemvist. Tack vare Zayd och hans elever blev staden ett centrum för kunskapsstudier.

De lärda bland följeslagarna hade två råd. Det ena leddes av Umar, må Allah vara nöjd med honom, och det andra av Ali, må Allah vara nöjd med honom. Zayd, må Allah vara nöjd med honom, var medlem av Umars, må Allah vara nöjd med honom, råd. Där fördes lärorika diskussioner och beslut fattades i komplicerade och viktiga rättsliga frågor.

Han besvarade inte frågor om sådant som ännu inte hade inträffat i verkligheten. Kharija ibn Zayd berättar att när någon ställde en fråga om en sak, frågade han först: ”Har detta inträffat eller inte?” Utan en sådan fråga gav han inget utlåtande. Om saken ännu inte hade inträffat sade han ingenting om den, men om den hade inträffat gjorde han det.⁷⁷

Zayd, må Allah vara nöjd med honom, var vanligtvis ständigt sysselsatt med att förmedla kunskap. Trots detta brukade han, till allmänhetens bekvämlighet, vid en bestämd tid sätta sig i Profetens moské för att utfärda fatwor och besvara frågor om rättsliga spörsmål.

Zayds, må Allah vara nöjd med honom, rättsliga frågor omfattar alla områden inom fiqh. En detaljerad genomgång är inte möjlig inom detta begränsade utrymme. Här återger jag kortfattat några av dessa frågor.

1. Han sade att det är bättre att förrätta andra böner än de obligatoriska bönerna i hemmet.⁷⁸ Han sade också att männens bön i moskén är ett särskilt ljus eller en strålglans. När en man ställer sig till bön i moskén hänger hans synder över hans huvud. Så snart han gör en sujud utplånar Allah hans synder.⁷⁹

2. En man frågade: ”Finns det recitation i zuhr- och asr-bönen?” Han svarade: ”Ja.” Profeten (s.a.w.) brukade stå länge i dessa två böner, och under tiden rörde sig hans läppar.⁸⁰ Detta betyder inte att den som följer imamen också bör recitera bakom honom. Frågan gällde i själva verket imamen, inte den som följer honom. Syftet med frågan var: reciteras något i zuhr- och asr-bönen? Ingen av de berättelser som återgivits från Zayd ibn Thabit, Abu Qatada och Sa’d ibn Abi Waqqas (r.a.) bevisar att Sahaba reciterade bakom Allahs Sändebud (s.a.w.).

3. Om någon skänker sitt bostadshus till en person för att denne ska få bo där under givarens livstid, blir givarens söner hans arvingar efter hans död. Detta har återgetts i Hazrat Zayds berättelse. Han sade:

4. Enligt Hazrat Zayd är det förbjudet att sälja frukten på uppskattning så länge frukten i trädgården inte har utvecklats ordentligt eller dadlarna på träden inte har mognat.⁸¹

Under den förislamiska tiden i Medina brukade man sälja frukt innan den hade mognat på träden. När köparen därefter gjorde en förlust uppstod tvister mellan de båda parterna. När Allahs Sändebud (s.a.w.) kom till Medina och såg detta förbjöd han denna typ av handel.

Av alla fiqhens kapitel var området fara’id Hazrat Zayds särskilda expertis. I en hadith från Allahs Sändebud (s.a.w.) sägs:⁸² ”Den främste experten på fara’id bland min ummah är Zayd ibn Thabit.” Detta uttalande av Allahs Sändebud (s.a.w.) visar hur djup kunskap han hade inom fara’id. Även Sahaba erkände hans lärdom inom detta område. I sitt historiska tal i Jabiyah förkunnade kalifen Umar (r.a.) inför otaliga åhörare: ”Om någon har en fråga om fara’id, låt honom gå till Zayd ibn Thabit.”⁸³ Hans samtida brukade säga att Zayd hade överträffat de andra i fara’id och Koranen.⁸⁴

Vetenskapen om fara’id är ganska komplex. I Koranen har alla viktiga frågor inom detta område beskrivits kortfattat. Den utförliga förklaringen och analysen hämtas från Allahs Sändebuds (s.a.w.) ord och handlingar samt från Sahabas fatwor och rättsliga avgöranden. Det som Koranen säger om arv och testamenten uttrycks i mycket korta ordalag. Där fastställs de bestämda andelarna för olika arvingar, såsom makar, söner och döttrar, mödrar, fäder samt bröder och systrar, och det sägs att den som överskrider dessa gränser i själva verket är orättvis mot sig själv.

Den ädle Allahs Sändebud (s.a.w.) förklarade och analyserade dessa kortfattade bestämmelser genom sina rättsliga avgöranden. Efter hans bortgång utvecklade Zayd (r.a.) denna vetenskap så mycket att böcker skrevs om ämnet efter honom och det kom att bli en självständig vetenskap. Även så kunniga och högt ansedda följeslagare som Hazrat Abdullah ibn Umar brukade vända sig till Zayd (r.a.) för att få lösningar på frågor som rörde fara’id.

När det gällde de invånare i Yamama som hade dödats, avgjorde Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) frågan enligt Zayds (må Allah vara nöjd med honom) fatwa. Det vill säga, han utsåg endast de överlevande till arvingar efter de döda. Han utsåg inte de döda till varandras arvingar.⁸⁵

När stam efter stam dog under pesten i Amwas, fattade Umar (må Allah vara nöjd med honom) beslut med utgångspunkt i Zayds (må Allah vara nöjd med honom) nämnda uppfattning. Även Abdullah ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom), som kallades ummans lärde och ett hav av kunskap, var övertygad av Zayds (må Allah vara nöjd med honom) lösning.

En dag skickade han sin elev Akram och sade: ”Gå och fråga Zayd: En man har dött och efterlämnat en hustru samt sin mor och far. Hur ska hans arv fördelas?” Zayd sade: ”Hustrun får hälften, modern får en tredjedel av den återstående hälften, och fadern får det som återstår.” Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) hade en annan uppfattning. Han ansåg att modern skulle få en tredjedel. Därför frågade han på nytt: ”Finns en sådan fördelning i Koranen, eller är det din egen uppfattning?” Zayd (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Detta är min ijtihad. Jag kan inte ge modern företräde framför fadern.”⁸⁶

Från avlägsna områden i kalifatet skrev människor brev och bad om fatwor i skriftlig form. Han svarade också skriftligen. En gång frågade amir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) i ett brev Zayd (må Allah vara nöjd med honom) om hans fatwa angående farfaderns arvsandel. Den skriftliga fatwa som Zayd (må Allah vara nöjd med honom) gav som svar återges i verket Kanz al-Ummal. I brevet nämnde han hur kaliferna Umar (må Allah vara nöjd med honom) och Uthman hade fördelat farfaderns andel.⁸⁷

Zayd (må Allah vara nöjd med honom) systematiserade olika frågor och problem inom arvsrätten under kalifen Umars (må Allah vara nöjd med honom) tid.⁸⁸ Nya problem uppstod genom hans insikt och intelligens, och han fann lösningar på dem. Senare blev alla dessa lösningar en oskiljaktig del av denna vetenskap.

Många av Profetens följeslagare motsatte sig det beslut som Zayd (må Allah vara nöjd med honom) fattade angående farfaderns arv. Men folkets stöd låg på hans sida. Inom arvsrätten är frågan om farfaderns arv en mycket omstridd rättsfråga. Även Zayd (må Allah vara nöjd med honom) uttryckte olika uppfattningar i frågan vid olika tidpunkter. Imam Bukhari har i kapitlet om arvsrätt tagit med ett avsnitt med rubriken ”Farfaderns arv”. Där antyder han denna meningsskiljaktighet. Han har också sagt att olika uttalanden i denna fråga har återberättats från Ibn Umar, Ali, Ibn Masud och Zayd (må Allah vara nöjd med dem).⁸⁹ Men den uppfattning som Zayd (må Allah vara nöjd med honom) höll fast vid ända till slutet av sitt liv ansåg Umar och Uthman (må Allah vara nöjda med dem) vara den som skulle tillämpas.

I islams historia var Umar (må Allah vara nöjd med honom) den förste som tog upp frågan om farfaderns arvsandel. När en av hans sonsöner dog började han anse sig ha rätt till hela dennes egendom. Människorna började framföra invändningar mot detta. En dag, när Umar kom till Zayds (må Allah vara nöjd med honom) hus, kammade Zayd sig medan en slavinna ordnade hans hår. Zayd (må Allah vara nöjd med honom) sade till kalifen: ”Varför tog du dig besväret att komma? Du kunde ju ha kallat på mig.” Kalifen sade: ”Jag har kommit för att rådgöra om en rättsfråga. Om du inte har något emot det.” Zayd vägrade då att uttala sig. Umar gick därifrån. En annan dag gick han dit igen. Zayd sade: ”Jag ska meddela mitt beslut skriftligen.” Därefter ordnade han arvsandelarna i form av ett träddiagram. När Umar (må Allah vara nöjd med honom) höll ett tal till folket sade han: ”Zayd ibn Thabit har skrivit detta och skickat det till mig. Jag gör det till gällande praxis.”⁹⁰

Zayd (må Allah vara nöjd med honom) sammanställde kunskapen om arvsrätten och forskade i dess olika detaljer, varigenom han också utarbetade nya rättsfrågor. Hans viktigaste grundläggande upptäckt bland dessa var dock frågan om awl. Vissa menar att det var Abbas (må Allah vara nöjd med honom) som upptäckte awl. Men denna uppfattning strider mot både återberättelserna och förnuftet.

För det första finns det inget egentligt stöd för denna uppfattning. För det andra hade Abbas inte någon större sakkunskap inom fara’id-läran. Därför strider det mot förnuftet att tillskriva honom en sådan uppfattning.

Det har blivit tydligt i den föregående diskussionen hur mycket Zayd tjänade fara’id-läran. Den ädle Guds Sändares ord – ”Den främste experten på fara’id bland vår ummah är Zayd” – har blivit bokstavligt sanna. Den tidens lärda och shaykher förundrades djupt över Zayds enastående skarpa intellekt, begåvning och originella tankeförmåga. Det är också nödvändigt att belysa hur kunnig han var inom världslig vetenskap och kunskap, utöver de religiösa vetenskaperna. Här försöker jag lyfta fram något av detta.

På den ädle Sändarens instruktion lärde sig Zayd hebreiska och syriska. Hans intellekt var så skarpt att han efter endast femton dagars ansträngning uppnådde sådan färdighet i dessa två språk att han utan svårighet kunde skriva brev. Genom ytterligare övning utvecklades han senare så mycket att han blev en lärd inom språken i Torah och Evangeliet. Mas’udi har skrivit att han också kunde persiska, romerska och abessinska. Dessa språk lärde han sig av dem i Medina som behärskade dem.91

I dåtidens Arabien var räknekonsten eller matematik inte särskilt utbredd. Därför sköttes under islams första tid kharaj-bokföringen antingen av romare eller iranier. Araberna kunde inte räkna längre än till tusen, och på arabiska fanns det inte ens något ord för tal över tusen. Zayd var emellertid så skicklig i matematik att han även inom fara’id-läran löste mycket komplicerade och finurliga frågor genom beräkningar. Dessutom kunde han fördela pengar och egendom. Under det åttonde hijriåret ägde slaget vid Hunayn rum. Nästan tolv tusen människor deltog. Guds Sändare fördelade krigsbytet utifrån den folkräkning och de beräkningar som Zayd hade utfört. Först tog han reda på antalet människor och fördelade sedan krigsbytet efter detta antal. På samma sätt fördelade Zayd också krigsbytet från slaget vid Yarmuk när det anlände till Medina.92

I det förislamiska Arabien var skrivkonsten inte särskilt utbredd; berättelser från den avlägsna forntiden bevarade de genom minnet från generation till generation. Zayd kunde skriva och var på sin tid en berömd skrivare. Förutom att skriva olika kungörelser, avtal och brev behärskade han även vacker handstil.

Under kalifen Umars tid drabbades Arabien av den berömda svälten, ‘Am al-Ramada. För att bemöta denna svält bad han Egyptens ståthållare, Amr ibn al-As, att skicka livsmedel. Amr ibn al-As skickade tjugo skepp lastade med spannmål till huvudstaden Medina. Umar väntade mycket oroligt på skeppen. Tillsammans med Zayd och några andra följeslagare begav han sig till hamnen Jar, nära Medina. När skeppen lastade med spannmål anlände lät han bygga två magasin där och förvarade spannmålen i dem. Han beordrade Zayd att upprätta en förteckning över de svältdrabbade människorna, med angivelse av den mängd spannmål som tilldelats var och en. På grundval av denna befallning upprättade Zayd ett register och gav var och en en pappersbricka, under vilken Umars sigill var fäst. Att tillverka brickor och förse dem med sigill förekom för första gången i islam genom detta. Och det var Zayd som utformade det.

Islams egentliga syfte är att fullkomna den ädlaste karaktären. De egenskaper hos hans karaktär som framträdde särskilt tydligt var kärlek till Guds Sändare, att följa Guds Sändare, att påbjuda det goda, att ge råd och förmaningar till härskarna samt att önska den muslimska ummahs välgång.

På grund av sin starka kärlek till Guds Sändare var han för det mesta närvarande hos honom. Varje morgon när han vaknade begav han sig genast till Guds Sändare för att tjäna honom. Ibland gick han så tidigt att han åt suhur tillsammans med Guds Sändare. Guds Sändare kallade in honom till sitt eget rum.93

En dag gick han till Allahs Sändebud och fann honom ätande suhur med dadlar. Han bad även honom att delta i måltiden. Zayd sade: ”Jag har för avsikt att fasta.” Sändebudet sade: ”Det är också vår avsikt.” Den dagen åt Zayd suhur tillsammans med Sändebudet. En stund senare, när tiden för bönen hade inträtt, gick han med Sändebudet till moskén och bad tillsammans med honom.94

Zayd brukade för det mesta sitta bredvid Allahs Sändebud. Sändebudet var så otvungen med honom att han ibland lade sitt knä på Zayds lår. En dag uppenbarades uppenbarelsen medan han befann sig i denna ställning. Zayd berättade: ”Allahs Sändebuds knä kändes då så tungt att det blev omöjligt för mig att uthärda dess tyngd. Det kändes som om mitt lår skulle krossas. Men av rädsla för att visa bristande respekt uttalade jag inte ens ett ’uff’. Jag satt tyst kvar.”95

Han tolererade inte den minsta avvikelse från att följa Allahs Sändebuds befallningar. En gång reste han till Levanten till befälhavaren Muawiya. Där återberättade han en hadith för honom. Muawiya bad en man att skriva ned hadithen. Zayd sade: ”Allahs Sändebud har förbjudit att man skriver ned hans hadither.” Därefter raderade han det som mannen hade skrivit.96

Inte heller inför befälhavarna teg han när det gällde att sprida Allahs Sändebuds sunna. Marwan ibnul var då guvernör i Medina. Han brukade läsa korta suror under maghribbönen. Zayd sade: ”Varför gör du så? Sändebudet brukade ju också läsa längre suror.”97

Om någon av följeslagarna eller tabi’unerna av okunnighet råkade göra något som stred mot sunnan, varnade Zayd även honom. En gång fångade Ghuraybil ibn Sa’d en fågel på marknaden. Zayd fick syn på honom. Han gick fram till honom, gav honom en örfil, ryckte fågeln från honom och släppte den fri. Sedan sade han till honom: ”Din egen fiende! Vet du inte att Sändebudet har förklarat Medina för förbjudet område?”98

En gång såg han Shurahbil lägga ut ett nät i en trädgård och ropade: ”Här är jakt förbjuden.”99

En man kom från Levanten till Medina för att sälja olivolja. Många köpmän förhandlade med honom. Abdullah ibn Umar förhandlade och köpte oljan. Medan varorna fortfarande befann sig på platsen dök en annan köpare upp. Han sade till Abdullah ibn Umar: ”Jag ger dig så här mycket i vinst. Sälj den till mig.” Ibn Umar gick med på det. När han skulle lägga sin hand på köparens hand för att bekräfta avtalet, grep någon bakifrån tag i hans hand och drog tillbaka den. När han såg efter upptäckte han att det var Zayd ibn Thabit. Zayd sade till Ibn Umar: ”Sälj inte nu. Flytta först varorna härifrån, eftersom Sändebudet har förbjudit att man köper och säljer på detta sätt.”100

En gång kom han ut från Marwans, Medinas guvernörs, hus vid middagstid. Hans elever fick syn på honom. De tänkte att han kanske hade gått dit av något särskilt skäl. De gick fram och frågade honom. Zayd sade: ”Vid den tiden frågade han mig om några hadither. Jag sade till honom att den troendes hjärta inte bör hysa någon motvilja mot tre saker: att uppriktigt handla för Allahs skull, att ge härskarna råd och att hålla fast vid församlingen.”101

Ubada ibn as-Samit var en högt ansedd sahabi. En gång begav han sig till Bayt al-Maqdis. Där bad han en kristen man att hålla hästen en liten stund. Mannen vägrade. Ubada tillrättavisade honom kraftigt och slog honom. Saken nådde kalifen Umar. Han sade till Ubada: ”Vad är det för något du har gjort?” Ubada svarade: ”Jag bad honom hålla hästen en liten stund, men han vägrade. Jag blev lite hetsig och slog honom.” Umar sade: ”Gör dig redo för vedergällning, qisas.” Zayd ibn Thabit var närvarande. Han kunde inte tåla att en sahabi blev förödmjukad på detta sätt. Han sade till Umar: ”Ska du slå din egen bror för en slavs skull?” Efter detta fastställde Umar, i stället för qisas, endast diyah. Ubada fick betala diyah.১০২

Här är ännu en sådan händelse. När Umar befann sig i Syrien fick han en dag veta att en muslim hade dödat en dhimmi. Umar beordrade att den muslimske mördaren skulle dödas. Zayd lyckades med stor möda övertyga kalifen och fick honom att godta diyah i stället för qisas.১০৩

Av naturen tyckte han om att vara tystlåten. Han upprätthöll vänskapliga relationer med kaliferna. Han var en av kalifen Umars närmaste följeslagare och rådgivare. Hans relation till kalifen Uthman var så djup att folk förknippade honom med Uthman; Uthman älskade honom mycket. Trots att han inte deltog i något krig på Alis sida i konflikten mellan Ali och Muawiya älskade han Ali djupt och försvarade hans storhet och värdighet. Han hade också goda relationer med amir Muawiya. När han begav sig till Syrien bodde han i dennes hus.১০৪

Marwan var en mycket berömd politiker i den dåtida arabiska världen. Zayd hade en nära relation till honom. Men han höll sig inte borta från politiken i något sammanhang. En dag kallade han till sig Zayd ibn Thabit och ställde några politiska frågor till honom. Medan Zayd svarade upptäckte han att några personer skrev ned hans uttalanden bakom ett draperi. Zayd sade genast: ”Ursäkta mig, men allt jag har sagt hittills är endast min personliga åsikt.”

Abdullah ibn Abbas hyste stor respekt för honom. En dag när Zayd skulle rida fram till honom ibn Abbas för att hjälpa honom genom att hålla hans utrustning. Zayd sade: ”Ni är Allahs Sändebuds kusin. Var snäll och låt bli.” Han svarade: ”Vi har blivit befallda att behandla våra lärda och äldre på detta sätt.” Zayd sade: ”Räck fram er hand en liten stund.” När ibn Abbas räckte fram handen kysste Zayd den och sade: ”Vi har också blivit befallda att behandla Profetens familj och anhöriga på detta sätt.”১০৫

Även Marwan ibn al-Hakam, som enligt Abu Said al-Khudri hade lyft sin käpp för att slå en högt ansedd sahabi, hyste mycket stor respekt för Zayd. När Zayd kom till hovet lät Marwan honom sitta alldeles intill tronen. Zayd brukade då och då ge andra sahaba och tabi’in råd genom brev. Han skrev ett sådant rådgivande brev till den berömde sahabin Ubayy ibn Ka’b. Det har återgetts i olika verk om sira och hadith.১০৬

Han fruktade ingen när det gällde att säga sanningen. At-Tabarani har återgett följande: En dag fick kalifen Umar i hemlighet veta att en man vid namn Abu Mihjan ath-Thaqafi drack vin inne i sitt hus tillsammans med en vän. Han begav sig genast dit och gick rakt in i hans hus. Där sade han till Abu Mihjan: ”Det här har ni inte gjort rätt i, eftersom Allah har förbjudit er att spionera.” Umar vände sig till sina följeslagare och sade: ”Vad säger han?” Zayd ibn Thabit och Abd ar-Rahman ibn al-Arqam svarade: ”De troendes ledare, han har rätt. Detta är en form av spioneri.” Umar lämnade honom och gick därifrån.১০৭

Zayd var mycket vänlig mot sin familj och sina släktingar. När han skulle sova brukade han be: ”O Allah! Jag ber Dig om välstånd och överflöd för min familj och mina anhöriga. Och om jag bryter släktbandet med någon av mina släktingar söker jag skydd hos Dig från hans förbannelse.” Bland sin familj var han mycket skämtsam, medan han i sammankomster var ytterst allvarlig.১০৮

I hans egen stam var khazrajiterna oerhört stolta över honom. Medinas två ständiga rivaliserande stammar var Aws och Khazraj. Även efter att de antagit islam brukade de ibland hävda sin ädelhet och överlägsenhet gentemot varandra i olika frågor. Vid ett sådant tillfälle sade khazrajiterna: ”Bland oss finns fyra personer som ingen bland er kan mäta sig med. Under Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) livstid samlade de in hela Koranen.” En av dem var Zayd ibn Thabit.109

Det är inte möjligt att skildra Zayds (må Allah vara nöjd med honom) liv och gärningar i en kort artikel. I hadith- och sīra-verken finns mycket information om honom.

Källor:

Amr ibn al-Jamuh (må Allah vara nöjd med honom)

Den ädle Amr ibn al-Jamuhs (må Allah vara nöjd med honom) far hette al-Jamuh ibn Zayd. Han var son av Banu Salama, en berömd khazrajitisk stam i Medina. Han var en ansarisk sahabi.1 Det finns inte mycket information om hans födelseår och tidiga liv. Ibn Ishaq säger i sitt Maghazi-verk: ”Han var en ledare och respekterad person bland Banu Salama och hela ansarerna.”2 Dessutom var han deras religiösa ledare under den förislamiska tiden. Han var också förvaltare av deras avgudatempel.3

I hans hus fanns en träavgud som hette Manat. Han visade avguden gränslös vördnad.4 Under tiden började islams budskap höras i Mekka. Några personer kom från Medina till Mekka, deltog i den andra troseden vid al-Aqaba och återvände sedan till Medina. Bland dessa två grupper fanns också Amrs son Muadh.

När de återvände till Medina började de ivrigt kalla människor till islam, och snart genljöd stadens gränder av takbīr. Under tiden hade några ungdomar från Banu Salama antagit islam. De rådgjorde med varandra och beslöt att på vilket sätt som helst föra sin respekterade ledare Amr in under islams välsignade skugga. Hans son Muadh sparade ingen möda i sina försök. Till slut fick de en ny idé.

Hans son Muadh kom om natten tillsammans med sin vän Ibn Haytham—enligt en annan uppgift Muadh ibn Jabal—och andra. I största hemlighet och mycket försiktigt tog de Amrs högt älskade avgud och kastade den i en avlägsen grop med avfall och sopor. På morgonen blev Amr djupt bedrövad när han såg sin älskade avgud i ett sådant bedrövligt skick. Han plockade åter upp den, tvättade och torkade den, parfymerade den och ställde tillbaka den på dess tidigare plats. Detta fortsatte i några dagar. Till slut, när han inte längre visste vad han skulle göra, hängde han ett svärd över avgudens axel och sade: ”Jag vet inte vilka som behandlar er så skamligt. Om jag fick veta vilka de var skulle jag lära dem en läxa. Här är svärdet; gör vad du kan.”

De unga männen lekte då ännu en ny lek. I nattens mörker bar de bort avgudabilden, tog bort svärdet, band fast en död hund vid den och kastade allt i en avskrädesgrop. På morgonen blev Amr inte rasande när han såg en sådan skymf mot sin gud, utan fann vägen till den rätta vägledningen. Den verkliga tjuven hade avslöjats. Han antog islam. Den känsla han då upplevde har han bevarat i en dikt. Här återges översättningen av några av dess verser.

1. Vid Allahs namn svär jag! Om du vore en gud skulle du inte ligga bunden med en hund vid samma rep i en avskrädesgrop.

2. All lovprisning tillkommer den store Allah, den givmilde, skapelsens försörjare och den som har gett religionens föreskrifter.

3. Han räddade mig innan jag blev fången i otrohetens mörker. I en annan dikt säger han:

1. Jag omvänder mig i ånger till Allah, den Allraheligaste. Jag ber om förlåtelse från Allahs eld.

2. Öppet och i det fördolda uttrycker jag tacksamhet för Hans nåd och prisar Honom.⁵

Ibn Ishaq har återgett en annan berättelse om Amr ibn al-Jamuhs antagande av islam. Amrs hustru och söner antog islam tillsammans med de unga männen ur Banu Salama. En dag sade Amr till sin hustru: ”Låt ingen i din familj ansluta sig till dessa unga män innan du har sett hur detta slutar.” Hustrun sade: ”Jag kan väl göra det, men har du hört vad din son säger om denne man?⁶” Amr sade: ”Kanske har han avfallit från religionen.” Hustrun sade: ”Nej, han var tillsammans med sina stamfränder. Han har skickats hit nu.” Amr frågade sin hustru: ”Har du hört något av vad denne man säger?” Hon svarade: ”Ja, det har jag.” Sedan reciterade hon början av sura al-Fatiha för honom. Amr reagerade så här: ”Vilka ljuvligt söta ord! Är alla hans ord sådana?” Hustrun sade: ”Ack, vilken olycka! Det finns ännu bättre än detta. Vill du också avlägga bay’a eller svära trohetseden, liksom dina stamfränder?” Han sade: ”Nej, det tänker jag inte göra. Jag vill först rådgöra med gudinnan Manat och se vad hon säger.” Araberna brukade, när de ville höra Manats ord, låta en gammal kvinna stå bakom henne och svara för hennes räkning. När Amr kom till Manat sade den gamla kvinnan, som om hon talade från det osynliga: ”Vad är det med dig? Du står där som en tyst åhörare. Denne man förbjuder dig att dyrkas och ber dig överge honom. Jag vill inte avlägga trohetseden till honom utan ditt råd. Säg mig, vad ska jag göra?” Han bad henne länge om råd, men Manat gav inget svar. Då sade han vredgat: ”Kanske är du arg. Nåväl, från och med nu har jag inget mer med dig att göra.” Han reste sig, slog sönder Manats avgudabild och krossade den till småbitar.⁷

Det finns också några mindre kända uppfattningar om tidpunkten för Amrs antagande av islam. Ibn al-Athir säger att han enligt en berättelse inte nämns bland deltagarna i den andra trohetseden vid al-Aqaba eller i skiktet av deltagarna i slaget vid Badr.⁸ Kalbi har sagt att han var den siste bland ansarerna att anta islam.⁹

När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) kom till Medina och upprättade det religiösa brödraskapet mellan ansarerna och muhajirerna, blev enligt en berättelse Ubayda ibn al-Harith och Amr bröder genom detta förbund.10

Det råder oenighet om huruvida Amr (må Allah vara nöjd med honom) deltog i slaget vid Badr. Den riktiga uppfattningen är dock att han inte deltog i Badr. Av någon anledning skadade han foten och blev halt. Trots detta ville han gå ut i krig. Hans söner fick Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) tillstånd att hindra honom från hans föresats. De förklarade för honom att jihad inte var obligatoriskt för honom under sådana omständigheter.

Krigstrummorna för slaget vid Uhud började ljuda. Amr kallade på sina söner och sade: ”Ni lät mig inte bege mig till Badr. Den här gången kommer jag inte att lyda något förbud från er. Jag ska absolut delta i detta slag.” Ibn Ishaq har återgett händelsen på följande sätt: Amr ibn al-Jamuh var svårt halt. Han hade fyra söner, lika modiga som lejon. I alla angelägenheter och vid alla händelser var de tillsammans med Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid). På Uhuds dag sade de: ”Allah har ursäktat dig, eftersom du är oförmögen. Du behöver inte delta i kriget.” Amr (må Allah vara nöjd med honom) kom haltande till Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) och sade: ”Mina söner hindrar mig från att bege mig ut i krig. Vid Allah! Jag vill gå till paradiset, även om jag måste halta på detta halta ben.” Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) sade: ”Allah har ju ursäktat dig. Jihad är inte obligatoriskt för dig.” När Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) trots detta såg att Amr stod fast vid sitt beslut sade han till hans söner: ”Hindra honom inte längre. Kanske kommer den Allsmäktige Allah att skänka honom martyrskap.”11

Imam Suhayli sade: Andra har också berättat att han, när han lämnade sitt hem, bad med hela sitt hjärta och stor ödmjukhet:

”Min Gud! Låt mig inte återvända till Medina igen.” Hans innerliga bön godtogs inför den Allsmäktige Allah. Han blev martyr.12

Slaget vid Uhud började. Amr kämpade också med all sin kraft. Under en våldsam fas av striderna skingrades den muslimska armén. Då gick han tillsammans med sin son Khallad till ett våldsamt anfall mot avgudadyrkarnas armé. Fadern och sonen kämpade med enastående tapperhet och blev martyrer tillsammans. Amrs (må Allah vara nöjd med honom) starka önskan och Allahs sändebuds (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) förutsägelse blev verklighet. Han nådde paradiset haltande. Detta inträffade år 3 efter hijra/625 e.Kr.13

Amrs (må Allah vara nöjd med honom) livlösa kropp låg på slagfältet. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) gick förbi. När han såg kroppen och kände igen den stannade han upp. Han sade: ”Allah uppfyller några av de löften Han ger. Jag ser honom som en av dem. Jag kan se honom gå, haltande, i paradiset.” Amr och Khallads baneman var al-Aswad ibn Jaun.14

När nyheten om Amrs (må Allah vara nöjd med honom) martyrskap nådde hans hustru tog hon med sig en kamel, lade kropparna efter sin make och sin bror Abdullah ibn Amr (Jabirs far) på kamelns rygg och förde dem hem. Senare fattades dock beslutet att alla martyrer skulle begravas på Uhuds slagfält. Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hämtade tillbaka de två kropparna från Amrs hustru och begravde dem tillsammans med alla martyrerna från Uhud.15 Ibn Ishaq har återberättat genom några ärevördiga äldre män från Banu Salama att Allahs sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid), när martyrerna från Uhud begravdes, sade: ”Se särskilt till Amr ibn Jamuh och Abdullah ibn Haram. I världen stod de i samma led. Begrav dem i samma grav.”16 De begravdes tillsammans i samma grav.

Imam al-Suhayli berättar emellertid att Amrs söner lade hans kropp på en kamel för att föra den till Medina. Kamelen blev bångstyrig. Trots alla försök kunde de inte få den att gå mot Medina. Då mindes de faderns sista två versrader: ”Herre, för mig inte tillbaka till Medina.” De gjorde inga fler fruktlösa försök, utan begravde sin far på den plats där han hade stupat.¹⁷

Imam Malik har återberättat i al-Muwatta att Amr ibn Jamuḥ, som stupade som martyr vid Uhud, och Abdullah ibn Amr begravdes tillsammans vid en vattenkanal. Många år senare förstördes graven av strömmen, och de båda kropparna kom fram helt oskadda, som om de hade dött dagen innan. När kropparna togs upp för att begravas på en annan plats såg man att Abdullah hade varit sårad och att hans ena hand låg över såret. Så begravdes de på nytt. Tidsintervallet mellan slaget vid Uhud och denna händelse var omkring 46 (fyrtiosex) år.

Jabir sade: ”Efter att min far hade tagits upp ur graven såg jag honom som om han sov i graven. Inte den minsta del av kroppen hade förändrats.” Han tillfrågades hur han hade sett deras kroppar när de togs upp för begravning. Han svarade: ”Jag såg att hans övre del, inklusive ansiktet, var täckt med ett tygstycke. Vid fötterna låg ett slags gräs som kallas harmal. Båda dessa saker var också oskadda.”¹⁸

Det har redan nämnts att Amr (må Allah vara nöjd med honom) hade fyra söner. Alla deltog tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) i alla slag och händelser. I sīra-verken finner man namnen på två av dem: Muadh och Khallad. Muadh (må Allah vara nöjd med honom) antog islam före sin far och fick äran att delta i det andra löftet vid al-Aqaba. Khallad (må Allah vara nöjd med honom) var en av martyrerna vid Uhud. Dessutom stupade även en slav till Amr (må Allah vara nöjd med honom), vid namn Abu Ayman, som martyr i detta slag.¹⁹ Vilken större ära och heder kan finnas för en muslim än detta?

Amrs (må Allah vara nöjd med honom) ädla hustrus namn var Hind bint Amr. Hon var syster till Abdullah ibn Amr ibn Haram, en av Banu Salamas ledare och en martyr från Uhud, samt faster till den berömde följeslagaren Jabir ibn Abdillah (må Allah vara nöjd med honom).

Amr (må Allah vara nöjd med honom) var lång till växten och hade en ljus, strålande hy. Hans hår var lockigt. Han var halt.²⁰ Gästfrihet och givmildhet är gamla arabiska traditioner. På grund av hans givmildhet utsåg den ädle Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) honom till ledare för Banu Salama. Händelsen var följande. En gång kom några män från Banu Salama till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Han frågade: ”Vem är er ledare?” De svarade: ”Jaddah ibn Qays.” Han är en snål man.” När Allahs Sändebud hörde detta sade han: ”Det finns ingen sämre sjukdom än snålhet. Er ledare är i stället Amr ibn al-Jamuḥ.”²¹ I en återberättelse av Imam al-Zuhri nämns emellertid namnet Bishr ibn al-Bara.²² En poet bland ansarerna beskrev denna händelse i versform.²³ Nedan följer en översättning av några av hans rader:

1. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade – och hans ord är sannerligen sanna: ”Vem är er ledare?”

2. De svarade: ”Jaddah ibn Qays. Även om han leder oss är han snål.”

3. Han är en sådan ung man som inte tar ett enda steg mot jordens invånare och inte räcker någon en hjälpande hand.

4. Därför utsåg han Amr ibn Jamuḥ till ledare på grund av hans givmildhet. På grund av sin givmildhet var det Amr som hade rätt till ledarskapet.

5. När någon behövande kom till honom gav han honom av sina ägodelar och sade: ”Ta detta och kom tillbaka i morgon.”

Han hyste en djup hängivenhet och kärlek till den ädle Sändebudet. När Sändebudet ingick äktenskap ordnade han på eget initiativ hans walima.24

Källor:

‘Amr ibn Hazm (må Allah vara nöjd med honom)

‘Amrs (må Allah vara nöjd med honom) kunya var Abu ad-Dahhak. Enligt en annan uppgift var den Abu Muhammad. Hans far, Hazm ibn Yazid, var son av Banu Najjar-grenen av Khayars stam i Medina, och hans mor var dotter av Banu Saida-grenen.1 Hazrat Ammar ibn Hazm (må Allah vara nöjd med honom), som deltog i trohetseden vid al-Aqaba, var min halvbror på fädernet.2

Under islams första tid och fram till hijran hade han ännu inte uppnått vuxen ålder. Därför går det inte att fastställa exakt när han antog islam. Troligen antog han islam tillsammans med sin familj.3

Eftersom han ännu inte hade uppnått åldern för att delta i krig kunde han inte delta i slagen vid Badr och Uhud. Ibn Hisham säger: Eftersom de var för unga gav Allahs Sändebud ﷺ inte Umama ibn Zayd, Abdullah ibn Umar ibn al-Khattab, Ibn Thabit, al-Bara ibn Amir, Amr ibn Hazm och Usayd ibn Zuhayr tillstånd att delta i slaget vid Uhud. De ville följa med, men Allahs Sändebud ﷺ skickade tillbaka dem. Vid slaget vid Khandaq gav han dem tillstånd att delta.⁴ Ibn Ishaq säger: Amr berättar att han deltog i slaget vid Khandaq när han var femton år.⁵ Efter Khandaq deltog han i alla slag. Det första slaget i hans liv var Khandaq.⁶

Ibn Ishaq säger: Under det tionde året efter hijra, i månaden Rabi al-awwal eller Jumada al-awwal, sände Allahs Sändebud ﷺ Khalid ibn al-Walid till Banu al-Harith ibn Ka’b i Najran. När han gav sig av befallde han honom att kalla dem till islam tre gånger innan han förklarade krig mot dem. Om de tog emot kallelsen skulle han acceptera dem, men om de avvisade den skulle han bekämpa dem. När Khalid anlände dit och kallade dem till islam antog de den. Genom Khalids outtröttliga ansträngningar antog Najrans invånare islam. Khalid stannade där och fortsatte att undervisa dem i olika frågor om islam, Allahs Bok och Allahs Sändebuds ﷺ sunna.

Efter en tid skrev Khalid till Allahs Sändebud ﷺ och beskrev Najrans verkliga situation. Som svar skickade Allahs Sändebud ﷺ ett brev till Khalid. I det befallde han Khalid att komma till Medina tillsammans med en delegation från Banu al-Harith. Khalid kom till Medina med en delegation. Delegationen samtalade med Allahs Sändebud ﷺ om olika frågor. Ibn Hisham säger: Denna grupp återvände hem i slutet av Shawwal eller i början av Dhu al-Qadah. Efter deras återkomst levde Allahs Sändebud ﷺ endast i fyra månader. Ibn Hisham säger vidare att Allahs Sändebud ﷺ efter delegationens återkomst skickade Amr ibn Hazm till dem och gav honom fullt ansvar för att undervisa dem i den sanna kunskapen om religionen, förklara islams grundläggande frågor, lära dem Allahs Sändebuds ﷺ sunna samt samla in zakat och sadaqa. Innan avresan överlämnade Allahs Sändebud ﷺ till honom ett skriftligt fördrag med en detaljerad beskrivning av hans ansvarsområde och arbetsmetod.⁷ Här återges brevets innebörd:

I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Detta är ett tillkännagivande från Allah och Hans Sändebud: O ni som tror, uppfyll förbundet när han sänds till Jemen. Han befaller honom att frukta Allah i alla frågor. Allah den Allsmäktige befaller honom nämligen att i enlighet med Allahs bud och med rättvisa ta emot människornas pengar och egendom.

Du ska ge människorna det glada budskapet om välgång och uppmana till goda gärningar. Du ska undervisa i Koranen, förklara dess djupa innebörd för dem och förbjuda dem att göra det onda. Ingen får röra Koranen annat än i ett tillstånd av renhet. Du ska underrätta dem om människornas rättigheter, skyldigheter och plikter. Om människorna håller sig till rätt och sanning ska du vara mild mot dem, men om de är orättfärdiga ska du vara sträng. Allah avskyr orättvisa och har förbjudit att man begår orätt. Allah säger: ”Var på er vakt! Allahs förbannelse vilar över de orättfärdiga.” Du ska ge människorna det glada budskapet om paradiset och de gärningar som leder dit. På samma sätt ska du varna dem för helvetet och de gärningar som leder dit.

Du ska bygga vänskapliga relationer med människorna så att de kan förstå religionen. Du ska informera dem om vallfärdens kännetecken, dess sunna och obligatoriska delar samt om det Allah har förklarat beträffande detta. Du ska undervisa dem om den stora vallfärden. Vallfärden är av två slag: den stora vallfärden och den lilla vallfärden. Umra är den lilla vallfärden. Du ska förbjuda människorna att be iklädda endast ett litet tygstycke. Om ytterligare ett tygstycke är virat över båda axlarna, så att huvudet sticker upp mot himlen genom en öppning, ska du förbjuda dem att knyta håret i en fläta på hjässan.

Du ska förbjuda människorna att i upprört tillstånd kalla till stam eller grupp. Deras kallelse ska endast vara till Allah. Om någon, i stället för att kalla till Allah, kallar till stam eller grupp, ska du hugga av hans huvud med svärdet, så att deras kallelse blir till den Ende Guden. Du ska beordra människorna att utföra wudu fullständigt, såsom Allah har befallt: att tvätta ansiktet, armarna till armbågarna och båda fötterna upp till anklarna samt att stryka över huvudet. Du ska beordra dem att förrätta bönen på rätt tid och utföra ruku och sujud på korrekt sätt. Du ska beordra människorna att förrätta morgonbönen i mörkret, middagsbönen när solen har börjat luta västerut, eftermiddagsbönen när solen har vänt bort från jorden och kvällsbönen när natten har inträtt. Du ska inte dröja med kvällsbönen tills stjärnorna syns på himlen. Du ska uppmana dem att förrätta isha-bönen under nattens första del. När kallelsen till fredagsbönen ljuder ska du beordra dem att avbryta allt arbete och gå till fredagsbönen. Be dem att bada innan de går.

Varje jude eller kristen som uppriktigt blir muslim och följer islams regler och föreskrifter ska betraktas som en sann troende. Han ska åtnjuta samma rättigheter som de troende och bära samma ansvar och skyldigheter som de. Ingen jude eller kristen som förblir i sin egen religion får hindras på något sätt. I sådana fall ska varje vuxen, oavsett om det är en kvinna eller man, fri eller slav, betala en full dinar eller enligt Hans Sändebud. Den som vägrar att betala detta är fiende till Allah, Allahs Sändebud och alla de troende. Må Allahs nåd vila över Muhammad. Frid, Allahs nåd och Hans välsignelser vare över honom.

Förutom att leda Najrans styre anförtroddes honom även det religiösa och ekonomiska ansvaret. Han ansvarade också för undervisning och förkunnelse. Ibn al-Athir säger: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gav honom i uppdrag att undervisa Najrans invånare i fiqh och Koranen samt att samla in zakat och sadaqa från dem.⁸

Ibn Hajar säger: När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) skickade Amr till Najran var han endast sjutton år gammal. Ibn Saʿd har också sagt detta.⁹ Men det förefaller som om detta inte är korrekt. I alla verk om sira och historia har det nämligen uppgetts att han reste till Najran under det tionde hijriåret. Det har också uppgetts att han var femton år gammal vid slaget vid vallgraven. Ibn Hajar säger dessutom i sitt verk Tahdhib al-Tahdhib (8/9) att han deltog i slaget vid vallgraven när han var femton år. Det är också ett faktum att slaget vid vallgraven ägde rum under det femte hijriåret. Följaktligen kan han under det tionde hijriåret under inga omständigheter ha varit yngre än tjugo år.

När den ädle Amr (må Allah vara nöjd med honom) reste från Medina till Najran tog han även med sig sin hustru. Hon hette Umra. När de hade anlänt till Najran föddes samma år en son åt dem. Föräldrarna gav honom namnet Muhammad och tilltalsnamnet Abu Sulayman. När denna nyhet nådde Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i Medina, skickade han besked om att barnet skulle heta Muhammad och ha tilltalsnamnet Abu Abd al-Malik.¹⁰ Imam al-Hazimi säger när han presenterar denne Muhammad: Bland dem som har anknytning till Najran i Jemen finns Abu Abd al-Malik Muhammad ibn Amr ibn Hazm. Han kallas al-Najrani, eftersom han föddes där under det tionde hijriåret, medan Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fortfarande levde. Medinanerna av Ansar utsåg honom till wali under al-Harras dag, och han blev martyr i samband med al-Harra-händelsen år 63 efter hijra.¹¹

Den ädle Amr (må Allah vara nöjd med honom) hade två hustrur. Den första hette Umra. Hon var dotter till Abdullah ibn al-Harith al-Ghassani. Denne Abdullah var en utomstående i Medina och en halif, det vill säga en förbundsförvant, till Saʿida-klanen i Medina.¹² Den andra hette Sawda bint al-Harith.¹³ Hon levde ända till Amrs (må Allah vara nöjd med honom) sista levnadsdag.

Det exakta antalet av Amrs (må Allah vara nöjd med honom) barn är inte känt. Sonen Muhammad, som föddes medan Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) fortfarande levde, blev emellertid berömd. Han återberättade från Umar och andra. Han brukade visa människor det brev som Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade gett hans far och säga: ”Detta är ett brev från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid).” Han gav det till Amr ibn Hazm när han skickade honom till Jemen.¹⁴ Den berömde mujtahiden och faqihen qadi Abu Bakr var denne Muhammads son.¹⁵

Han hade djup kunskap, förmåga att fatta korrekta beslut, skarpsinne och en enastående behärskning av sharias bestämmelser. Detta framgår av att Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) utsåg honom till wali över Najran. Att han redan vid tjugo års ålder kunde bära det stora ansvaret att styra och undervisa i Koranen och hadither vittnar om hans enastående förmåga och begåvning.

Ett antal hadither från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) har återberättats genom honom. I synnerhet det skrivna dokument som den ädle Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gav honom innan han reste till Najran har återberättats av Abu Dawud, al-Nasa’i, Ibn Hibban, al-Darimi och andra hadithlärda. Några av dem som återberättade hadither från honom nämns här:

Hustrun Sawda, sonsonen Abu Bakr, sonen Muhammad, Nadr ibn Abdullah al-Sulami och Ziyad ibn Suwaym al-Hadrami.¹⁶

En lysande egenskap hos Amr (må Allah vara nöjd med honom) var hans ärlighet och sanningsenlighet. Ingen hotfull blick kunde någonsin hindra honom från att säga sanningen. Om den berömde följeslagaren Ammar ibn Yasir (må Allah vara nöjd med honom) förutsade Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att en upprorisk grupp skulle döda honom. Ammar (må Allah vara nöjd med honom) stupade i slaget vid Siffin, då han kämpade på Alis (må Allah vara nöjd med honom) sida, för Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) armé. Ammar (må Allah vara nöjd med honom) gick till Amr ibn al-As (må Allah vara nöjd med honom), Muaviyas anhängare, och sade: ”Ammar har blivit dödad. Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ord om honom lyder: ’En upprorisk grupp kommer att döda honom.’” Därefter gick han till Muaviya (må Allah vara nöjd med honom) och sade: ”Ammar har blivit dödad. Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ’En upprorisk grupp kommer att döda honom.’” Muaviya (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Du misstar dig i ditt resonemang. Är det jag som dödade honom? Det var Ali och hans följeslagare som dödade honom. Det var de som ställde honom framför våra spjut och svärd.”17

Muaviya (må Allah vara nöjd med honom) var då kalif. En gång gick Amr (må Allah vara nöjd med honom) till kalifens hov och återgav honom, med en antydan om hans styre, en hadith från Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han sade: ”Jag hörde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) säga: ’På Uppståndelsens dag kommer härskaren att tillfrågas om sina undersåtar.’”18

I Musnad Abu Ya’la återges med en autentisk isnad att Muaviya (må Allah vara nöjd med honom), när han tog ed för sin son Yazid, en gång hamnade i ett häftigt gräl med Amr (må Allah vara nöjd med honom).19

Det råder oenighet om vilket år Amr (må Allah vara nöjd med honom) dog. Det har återgetts att han dog år 51, 53 eller 54 efter hijra. Abu Nuaym säger att Amr ibn Hazm dog under Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Ibrahim ibn al-Mundhir säger samma sak i sitt verk Tabaqat. Det finns emellertid flera uppfattningar om att han dog efter det femtionde året efter hijra. Ibn Hajar har ansett att någon av dessa uppfattningar är korrekt. Orsaken är att hans gräl med Muaviya (må Allah vara nöjd med honom) har återgetts med en autentisk isnad. Därför kommer frågan om att han skulle ha dött under Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat inte ens upp. Han dog i Medina.20

Amr ibn Hazm sade: ”En dag såg Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) mig stå på en grav och sade: ’Stig ner. Plåga inte den som ligger begravd i graven.’”21

Källhänvisningar:

Ka’b ibn Malik (må Allah vara nöjd med honom)

Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) var en av de tre personer i historien som av lättja avstod från att delta i slaget vid Tabuk och därmed ådrog sig Allahs, Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och de troendes missnöje. Därefter uppenbarade Allah den Allsmäktige en vers med det glada budskapet att Han hade godtagit deras ånger.1 Han föddes i Yathrib år 598 e.Kr., tjugofem år före hijra.2 Många av hans kunyas, eller tillnamn, har återgetts i historiska verk och biografier över Profeten. Dessa är: Abu Abdullah, Abu Abd al-Rahman, Abu Muhammad och Abu Bashir.3 Enligt en återberättelse av Ibn Hajar gav hans far, Malik ibn Abi Ka’b Amr, honom tillnamnet Abu Bashir efter hans födelse. Efter att han hade antagit islam gav Allahs ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) honom namnet Abu Abdullah. Han var sina föräldrars enda barn.4 Hans mor hette Layla bint Zayd. Båda föräldrarna tillhörde Banu Salima-grenen av Khazraj-stammen i Medina.5 Han var en följeslagare som deltog i trohetseden vid Aqaba och i slaget vid Uhud. Ibn Abi Hatim säger: ”Han var även en av medlemmarna i Ahl al-Suffa.”6 Vid tjugofem års ålder deltog han tillsammans med sina stamfränder i trohetseden vid Aqaba och antog islam.7

Ibn al-Athir säger: Enligt nästan alla siraexperter deltog Ka’b i den sista trohetseden vid al-‘Aqaba.⁸ ‘Urwa nämner hans namn bland de sjuttio som deltog vid al-‘Aqaba.⁹ I al-Bukhari och Muslim berättas att Ka’b sade: ”Jag var närvarande tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.) vid trohetseden vid al-‘Aqaba. Vi gav vårt löfte att hålla fast vid islam.” Men i en annan berättelse sägs det att han sade: ”Jag gick miste om trohetseden under natten vid al-‘Aqaba.”¹⁰

Att Ka’b ibn Malik deltog i den sista trohetseden vid al-‘Aqaba framgår tydligt av Ibn Ishaqs berättelse. Ka’b har gett en detaljerad redogörelse för denna trohetsed, och den har återgivits i flera äldre verk. I Sira av Ibn Hisham återges den ordagrant ur Ka’bs berättelse; här återger vi kortfattat en del av den.

Ibn Ishaq återger det genom Ka’bs söner ‘Abdullah och Ma’bad. Ka’b reste från Medina mot Mecka tillsammans med en karavan av hedniska pilgrimer från hans egen stam. Bland karavanens följe fanns också några muslimer som redan hade antagit islam. De hade förstått religionen och förrättade bönen. Karavanens äldste ledare var al-Bara ibn Ma’rur. En dag under färden sade han: ”Jag vill inte längre be med ryggen vänd mot denna Ka’ba. Hädanefter ska jag be vänd mot Ka’ba.” Ka’b och de andra invände mot detta och sade: ”Vår profet (s.a.w.) ber ju vänd mot Bayt al-Maqdis i al-Sham. Vi vill inte be på ett sätt som strider mot honom.” Trots detta stod al-Bara fast vid sin uppfattning.

När det blev dags för bönen under färden bad al-Bara vänd mot Ka’ba, medan Ka’b och de andra bad vända mot al-Sham, och de anlände till Mecka. De förebrådde al-Bara för detta, men det hjälpte inte; han stod fast vid sin uppfattning.

När de kom fram till Mecka sade al-Bara till Ka’b: ”Ta mig till Allahs Sändebud (s.a.w.). Jag vill fråga honom om det jag gjorde på vägen. Det känns inte bra för mig att gå emot er.” Ka’b tog honom med sig till Allahs Sändebud (s.a.w.). Ingen av dem hade tidigare känt honom eller sett honom. På vägen mötte de två män från Mecka och frågade dem var Allahs Sändebud (s.a.w.) befann sig. Männen frågade: ”Känner ni honom?” Ka’b och al-Bara svarade: ”Nej.” De frågade: ”Känner ni hans farbror ‘Abbas?” De svarade: ”Ja, vi känner ‘Abbas. Han brukar komma till oss i affärer.” Då sade männen: ”När ni går in i moskén kommer ni att se en man som sitter tillsammans med ‘Abbas. Det är honom ni söker.”

I enlighet med de två männens anvisningar gick Ka’b och al-Bara in i den heliga moskén. Där såg de ‘Abbas sitta bredvid Allahs Sändebud (s.a.w.). De hälsade och satte sig hos dem. Allahs Sändebud (s.a.w.) sade till ‘Abbas: ”Abu al-Fadl! Känner du dessa två män?” ‘Abbas svarade: ”Ja. Detta är al-Bara ibn Ma’rur, ledare för hans folk, och detta är Ka’b ibn Malik.” Ka’b sade: ”Vid Allah! Jag har ännu inte glömt den frågande ton som Allahs Sändebud (s.a.w.) använde: ’En poet?’ Det vill säga, Allahs Sändebud (s.a.w.) frågade ‘Abbas: ’Är detta den poetiske Ka’b ibn Malik?’ ‘Abbas svarade: ’Ja, detta är poeten Ka’b.’” Därefter berättade Ka’b hur mötet med Allahs Sändebud (s.a.w.) gick till och på vilket villkor de svor honom trohetseden.¹¹ De tolv naqib som Sändebudet (s.a.w.) utsåg har Ka’b också bevarat namnen på i en dikt. Ibn Hisham har återgett även denna dikt.¹²

När Allahs Ädle Sändebud (s.a.w.) kom till Medina upprättade han ett religiöst brödraskap, mu’akhāt, mellan ansarerna och muhajirerna. Ka’b knöts genom detta brödraskap till Talha ibn ‘Ubaydullah (r.a.), en av al-‘Ashara al-Mubashshara. Detta har Ibn Ishaq återberättat.¹³ Men enligt en berättelse från ‘Urwa upprättade Sändebudet (s.a.w.) ett brödraskap mellan al-Zubayr och Ka’b.¹⁴ När Ka’b sårades på Uhud bar al-Zubayr honom på sina axlar medan han var döende och förde honom därifrån. Om Ka’b hade dött den dagen skulle al-Zubayr ha blivit hans arvinge. Senare upphävdes denna bestämmelse genom uppenbarelsen av vers 75 i sura al-Anfal: ”De som är släkt med varandra genom blodsband, ulul arham, har enligt Allahs bestämmelse större rätt till varandra.”¹⁵

Han deltog tillsammans med Allahs Ädle Sändebud (s.a.w.) i alla krig och expeditioner utom Badr och Tabuk. Enligt Ibn al-Kalbi deltog han i Badr.¹⁶ Men denna uppfattning har inte godtagits av de flesta siraexperter. Det verkliga förhållandet är att beslutet om och förberedelserna inför slaget vid Badr genomfördes så hastigt att Ka’b, liksom många andra, inte fick möjlighet att delta. Därför sade Sändebudet (s.a.w.) ingenting till någon.

Ka’b säger: Fram till Tabuk deltog jag tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.) i alla expeditioner utom Badr. Sändebudet (s.a.) förebrådde inte på något sätt dem som inte hade deltagit i Badr. I själva verket lämnade Allahs Sändebud (s.a.) Medina med Abu Sufyans handelskaravan som mål. Under tiden lämnade Quraysh Mekka och mötte Abu Sufyan utan någon föregående planering. Ka’b säger vidare att Badr av människor betraktas som det viktigaste slaget i Allahs Sändebuds (s.a.) liv. Men jämfört med ‘Aqabas natt – då vi svor trohetsed till islam inför Allahs Sändebud (s.a.) – har Badr inte alls samma betydelse för mig. Därefter uteblev jag inte från något slag, med undantag för Tabuk.17

I vissa berättelser framgår det dock att Ka’b deltog i Badr. Ibn Ishaq nämner Ka’bs namn i förteckningen över dem som deltog i Badr.18 I en annan berättelse sägs dessutom att Ka’b sade: Jag begav mig till Badr tillsammans med muslimerna. När slaget var över såg jag de vanställda liken av de polyteistiska krigarna ligga tillsammans med de muslimska martyrerna. Jag stod där en kort stund och skulle just gå, när jag plötsligt såg en polyteist, beväpnad, ta sig förbi de muslimska martyrerna. Det verkade som om en beväpnad krigare också väntade på honom. Jag gick något närmare och ställde mig bakom dem för att se hur det skulle gå för de båda. Polyteisten var en mycket storvuxen man. Medan jag såg på gav den muslimske krigaren honom ett så kraftigt svärdshugg över axeln att det nådde ända till skinkorna och klöv honom i två delar. Därefter tog mannen av sig ansiktsskyddet på sin rustning och sade: Hur tycker du att Ka’b ser ut? Jag är Abu Dujana.19 De flesta siraexperter har dock ansett berättelserna om hans frånvaro från Badr vara korrekta.

I slaget vid Uhud visade Ka’b prov på samma mod som hans trosbroder Talha (r.a.). Under detta slag bar han Allahs Sändebuds (s.a.) rustning, medan Allahs Sändebud (s.a.) bar hans rustning. Sändebudet (s.a.) klädde själv på honom rustningen. Vid Uhud fick han sammanlagt elva sår på kroppen.20 Många hadithlärda har dock återgett att han fick sjutton skador.21

Under en del av detta slag spreds ryktet att Allahs Ädle Sändebud (s.a.) hade stupat som martyr. Då uppstod stor uppståndelse bland Profetens följeslagare. I denna situation var Ka’b den förste som fick syn på Sändebudet (s.a.), och han ropade med full hals: Sändebudet (s.a.) är här! Här borta! Kom hit! Ka’b befann sig då mitt i dalen. Sändebudet (s.a.) gjorde tecken åt honom med sin gula rustning att tiga.22

Ka’b (r.a.) deltog med stor entusiasm och iver i varje slag efter Uhud. Det är dock förvånande att han, liksom vid det första slaget i Profetens (s.a.) liv, Badr, också misslyckades med att delta i det sista slaget, Tabuk. Tabuk var den sista militära expeditionen i Allahs Sändebuds (s.a.) liv. Av olika skäl kallades den också det svåra slaget. Allahs Sändebuds (s.a.) vana var att inte tydligt meddela något när han hade beslutat att ge sig ut i krig. Men denna gång handlade han mot sin vana. Denna gång tillkännagav han det öppet, så att muslimerna skulle kunna förbereda sig ordentligt för den långa och mödosamma resan. Ka’b gjorde i ordning två kameler för att delta i detta slag. Enligt hans egen berättelse hade han aldrig tidigare varit så välbärgad och kapabel som han var denna gång.

Anledningen till att Allahs Sändebud (s.a.) lade så stor vikt vid detta slag och vidtog sådana försiktighetsåtgärder var att konflikten i själva verket gällde den dåtida världens supermakt, den mäktiga och mycket starka romerska armén. När det gällde utrustning, antal, enighet och orubblig stridsmoral var deras armé världens främsta och starkaste.

Den nionde hijri-månadens rajab hade börjat. Det var en period av intensiv hetta. Allahs Sändebud (s.a.) förberedde expeditionen till Tabuk och befallde alla att förbereda sig.23 Av olika giltiga och ogiltiga ursäkter avstod sammanlagt åttiotre (83) arbetsföra muslimer från att bege sig till detta slag. Några av dem var hycklare. Någons trädgård hade börjat ge mogen frukt, och han ville inte lämna den. Någon annan fruktade den starka hettan och den långa vägen. Ytterligare någon var mycket fattig och hade inget riddjur.24

Ibn Ishaq säger: De som misslyckades med att delta, inte på grund av tvivel eller osäkerhet utan på grund av lättja, var sammanlagt fyra: Ka’b ibn Malik, Murara ibn ar-Rabi’, Hilal ibn Umayya och Abu Khaythama. Abu Khaythama nådde dock Tabuk i allra sista stund och anslöt sig till Allahs Sändebud (s.a.).25 Enligt vissa berodde deras uteblivande från Tabuk på den intensiva hettan.26 Allahs Sändebud (s.a.) gav sig av mot Tabuk med sin armé. Ka’b (r.a.) förberedde sig varje dag för att ge sig av, men kunde inte fatta något beslut. Hans tid rann iväg i tvekan och obeslutsamhet. Varje dag sade han inom sig: Jag kommer att kunna ge mig av. I nästa ögonblick ändrade han sig. Han tog initiativ till avresan men stannade sedan igen. I detta läge kom en dag nyheten till Medina att Allahs Sändebud (s.a.) hade nått Tabuk.

Alla arbetsföra människor i Medina och dess omgivningar begav sig tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.) till Tabuk. När Ka’b (r.a.) gick ut i staden Medina såg han ingen annan än barn, gamla och några hycklare. Han plågades av skam och ånger. Trots att han var frisk, stark och kapabel brändes han ständigt av ångern över varför han hade stannat kvar.

Allahs Sändebuds (s.a.w.) armé hade inget register. Därför kunde han inte veta om en viss person, såsom Ka’b, hade anslutit sig bland alla dessa människor eller inte. Det enda sättet för honom att få veta detta var genom den Allsmäktige Allahs uppenbarelse. När han hade nått Tabuk frågade han en dag efter Ka’b. En person sade: ”O Allahs Sändebud! När skulle han ha haft tid att komma hit?” Mu’adh ibn Jabal befann sig i närheten. Han sade i protest: ”Vi har inte sett något ont hos honom.” När Allahs Sändebud (s.a.w.) hörde detta förblev han tyst.

Det blev ingen allvarlig sammandrabbning mellan Allahs Sändebud (s.a.w.) och romarna. Många stammar i norra Arabien slöt fred i utbyte mot att betala jizya. Allahs Sändebud (s.a.w.) återvände till Medina. Ka’b fick höra att Allahs Sändebud (s.a.w.) hade återvänt. Då böljade olika tankar inom honom. Han rådfrågade sin familj om hur han skulle kunna undgå Allahs Sändebuds (s.a.w.) missnöje. Han tänkte också att han kanske skulle framföra några blandade sanna och falska ursäkter inför Allahs Sändebud (s.a.w.). Men strax därefter försvann denna tanke som om den blåstes bort. Efter denna tvekan och inre konflikt beslöt han att låta det som var bestämt ske och att inte ta sin tillflykt till någon form av list eller bedrägeri. Han skulle säga sanningen.

Under tiden kom omkring åttio personer ur gruppen till Allahs Sändebud (s.a.w.) och höll försvarstal för att ursäkta varför de inte hade deltagit i kriget. Allahs Sändebud (s.a.w.) ansåg deras ursäkter och invändningar godtagbara. Han bad till Allah om förlåtelse för deras synder och tog åter deras bay’a, det vill säga deras trosed.

Ka’b (r.a.) kom till Allahs Sändebud (s.a.w.). När han såg honom log Allahs Sändebud (s.a.w.) milt och sade: ”Kom.” När Ka’b hade satt sig framför honom frågade han: ”Varför deltog du inte i kriget?” Ka’b svarade: ”Vad skulle jag kunna dölja för dig? Om du hade varit någon kung i denna värld skulle jag ha vävt ihop allehanda ord för att behaga dig. Jag har förmågan till det. Jag är ju vältalig och skicklig i debatt. Men jag ska inte dölja sanningen för dig. Då kan det hända att Allah förlåter mig. Om jag däremot ljuger kommer du kanske att bli nöjd med mig i denna stund, men Allah kommer att göra dig missnöjd med mig. Och det vore inte alls gott för mig. I själva verket hade jag ingen ursäkt för att inte ge mig av. Jag var frisk och stark och hade tillräckliga ekonomiska medel för krigsutrustningen. Trots det är det min olycka att jag inte gav mig av.” När Allahs Sändebud (s.a.w.) hade hört hans ord sade han: ”Du har talat sanning. Gå nu. Vi får se vilket beslut Allah fattar angående dig.”

Efter att ha lämnat Allahs Sändebuds (s.a.w.) närvaro sade några män ur Banu Salima till honom: ”Du har aldrig tidigare begått någon synd. Detta är den första gången du har begått en sådan synd. Ändå kunde du inte lägga fram någon ordentlig ursäkt eller invändning för den. Du kunde ha framfört någon ursäkt liksom de andra; då skulle Allahs Sändebud (s.a.w.) ha bett om förlåtelse för din synd, och Allah skulle ha förlåtit dig. Men det kunde du inte.” När Ka’b hörde deras ord ville han återvända till Allahs Sändebud (s.a.w.) och ta tillbaka sin tidigare redogörelse. Efter att ha tänkt en stund frågade han: ”Finns det någon annan som är i samma situation som jag?” Han fick veta att det fanns ytterligare två: Murara ibn ar-Rabi och Hilal ibn Umayya. De var båda mycket fromma tjänare och följeslagare som hade deltagit i slaget vid Badr. När han hörde deras namn blev han något lugnad och lade tanken på att framföra en ny ursäkt åt sidan.

Allahs ädla Sändebud (s.a.w.) förbjöd människor att tala med de tre tidigare nämnda personerna. Förbudet gällde i femtio dagar. Människor tittade snett på dem. Ingen talade med dem. Murara och Hilal höll sig instängda i sina respektive hem. Dag och natt grät de bara. Ka’b var ung. Var det möjligt för honom att sitta hemma? Han gick till moskén för de fem dagliga bönerna och rörde sig också på marknaden och i basaren. Men inte en enda muslim visade ens den minsta vilja att tala med honom.

Ka’b gick till moskén och hälsade på Allahs Sändebud (s.a.w.) efter bönen. Allahs Sändebud (s.a.w.) satt kvar på sin böneplats. Ka’b iakttog noggrant om Allahs Sändebud (s.a.w.) besvarade hälsningen och om hans läppar rörde sig. Därefter ställde han sig åter till bön alldeles nära Allahs Sändebud (s.a.w.). Han kastade en blick åt sidan och tittade lite i taget mot Allahs Sändebud (s.a.w.), och Allahs Sändebud (s.a.w.) tittade också på honom från sidan. När Ka’b hade avslutat bönen och vände sig mot Allahs Sändebud (s.a.w.), vände han bort ansiktet från Ka’b.

Hans familjemedlemmar behandlade också Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) på samma sätt. Abu Qatadah (må Allah vara nöjd med honom) var Ka’bs kusin. En dag klättrade Ka’b upp på husmuren och hälsade på honom, men Qatadah besvarade inte hälsningen. Ka’b svor tre gånger och sade: ”Du vet ju hur mycket jag älskar Allah och Hans Sändebud.” Till sist sade Qatadah endast: ”Detta vet endast Allah och Hans Sändebud.”

Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) blev djupt förtvivlad över Qatadahs (må Allah vara nöjd med honom) svar. Han sade för sig själv: ”Nu finns det ingen som ens kan vittna om min tro.” Tårarna rann ur hans ögon. Han gick ut mot marknaden. Under tiden letade en nabaté från Syrien efter honom på marknaden. När människorna fick syn på Ka’b pekade de och sade: ”Där kommer han.” Mannen hade med sig ett brev från Ghassans kung, skrivet till Ka’b. Ka’b tog emot brevet och läste det. Där stod: ”Din vän (Allahs Sändebud, må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har behandlat dig mycket orättvist. Du är inte son till vilken vanlig familj som helst. Kom till mig.” När han hade läst brevet sade han: ”Detta är också en prövning.” Sedan kastade han brevet i den brinnande ugnen.

På detta sätt gick fyrtio dagar. Efter fyrtio dagar kom en man från Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sida till honom och sade: ”Allahs Sändebud har befallt att du ska hålla dig borta från din hustru.” Ka’b frågade: ”Ska jag skilja mig från henne?” Han svarade: ”Nej. Ni ska bara leva åtskilda.”

Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Gå till dina föräldrar och stanna där tills ett beslut från Allah kommer angående mig.” Samma instruktion gavs också till de två andra, Hilal och Murara (må Allah vara nöjd med dem). Hilal var gammal. Hans hustru gick till Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) närvaro och fick särskilt tillstånd att ta hand om sin make. Ka’bs familjemedlemmar sade också till hans hustru: ”Gå du också till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) och be om tillstånd att ta hand om din make.” Men hon gick inte med på det. Hon sade: ”Jag går inte. Vem vet vad Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kommer att säga.”

På den femtionde dagen, efter att ha förrättat morgonbönen, satt Ka’b på taket till sitt hus. Han tänkte: ”Nu har mitt liv blivit en börda. Himmelen och jorden har blivit trånga för mig.” Medan han tänkte sådana dystra tankar hördes plötsligt en röst från toppen av berget Sala’: ”Ka’b, hör! Du har fått glada nyheter!” Han förstod att hans åkallan och ånger hade godtagits. Genast kastade han sig ned i prostration och tackade den Allsmäktige Allah. Han bad om förlåtelse för sitt misstag. En stund senare kom två män, varav den ene red till häst, och gav honom de glada nyheterna. Ka’b tog av sig det plagg han bar och gav det till dem. Eftersom han inte hade något extra plagg bad han att få tillbaka det, tog på sig det igen och skyndade till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom).

Under tiden hade nyheten spridits i Medina. Människor började komma i grupper till hans hus. Alla han mötte på vägen gratulerade honom. När han nådde Profetens moské fann han Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sittande bland följeslagarna. Så snart han gick in i moskén sprang Talha (må Allah vara nöjd med honom) fram och skakade hans hand. De andra satt dock kvar på sina platser. Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) gick fram och hälsade på Allahs Ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). At-Tabarani har berättat att Ka’b, efter att hans ånger hade godtagits, kom till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom), tog hans båda välsignade händer och kysste dem.²⁷ Då strålade Allahs Ädle Sändebuds ansikte som fullmånen. Han sade till Ka’b (må Allah vara nöjd med honom): ”Jag ger dig glada nyheter. Sedan den dag du föddes har ingen dag varit bättre för dig än denna.”

”Har du förlåtit mig?” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Inte jag, utan Allah har förlåtit dig.” Därefter reciterade han vers 117 ur den nyligen uppenbarade suran At-Tawbah, som handlade om dem: ”Allah har förlåtit Profeten och muhajirerna och ansarerna, som följde honom i den svåra stunden, då några av deras hjärtan nästan vek undan. Sedan vände Han sig i nåd till dem. Han är sannerligen mild och barmhärtig mot dem.” När recitationen var avslutad utbrast Ka’b, överväldigad av glädje: ”Jag skänker all min egendom som sadaqa.” Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) sade: ”Inte allt; skänk en del.” Ka’b skänkte sin egendom i Khaybar. Därefter sade han: ”Allah har räddat mig enbart på grund av min sanningsenlighet. Jag lovar att under resten av mitt liv endast tala sanning.”

Den yttersta prövning som Ka’b och hans två andra följeslagare fick genomgå för att tala sanning saknar motstycke i islams historia. Trots en så stor olycka förlorade de inte sin ståndaktighet. I denna vers i den heliga Koranen skildras deras smärtsamma tillstånd på ett mycket träffande sätt:

”Och åt de tre som lämnades efter, tills jorden, trots sin vidsträckthet, blev trång för dem och deras liv blev outhärdligt, och de insåg att det inte finns någon tillflykt utom hos Allah. Därefter vände Han sig i nåd till dem, så att de kunde återvända. Sannerligen är Allah den Nåderike, den Barmhärtige. Troende! Frukta Allah och håll er till de sanningsenliga.” (Sura at-Tawba 118–119)

I denna vers sägs det att de lämnades efter. Det betyder inte att de stannade kvar bakom armén under kriget. Det betyder i stället att beslutet beträffande dem hade uppskjutits och att Allahs beslut, som skulle komma genom Allahs Sändebud, inväntades.

Kaʿb sade: Versen om att vår ånger godtagits uppenbarades när en tredjedel av natten återstod. Umm Salama sade då: ”Allahs Profet! Ska vi ge Kaʿb det glada budskapet?” Sändebudet sade: ”Då kommer människor att strömma dit, och ni kommer inte längre att kunna sova.”28

Det råder stor oenighet om vilket år Kaʿb dog. Ibn Hibban säger att han dog under ʿAlīs martyrskapstid. Ibn Abī Hatim säger att han blev blind under Muʿāwiyas kalifat. Imam al-Bukhari nämner endast om hans död att han författade en sorgedikt över ʿUthmāns död, och vi har ingen information om hans roll i konflikten mellan Muʿāwiya och ʿAlī. Imam al-Baghawī säger: ”Jag har fått veta att han dog i Sham under Muʿāwiyas kalifat.” Abū al-Faraj al-Isfahānī har i verket Kitāb al-Aghānī, med en svag berättarkedja, nämnt att Hassān ibn Thābit, Kaʿb ibn Mālik och an-Nuʿmān ibn Bashīr en gång gick till ʿAlī och började diskutera med honom om frågan kring ʿUthmāns död. Då reciterade Kaʿb den sorgedikt han hade författat till ʿUthmāns ära och lät ʿAlī höra den. Därefter reste de sig och gick raka vägen därifrån till Muʿāwiya. Muʿāwiya gav dem den heder och respekt som anstod dem.29

Enligt al-Haytham och al-Madāʾinī dog Kaʿb år 40 efter hijra. Det har dock också berättats från honom att han dog år 51 efter hijra. al-Wāqidī har återberättat att hans död inträffade år 50 efter hijra. Den mest kända och korrekta uppfattningen är emellertid att han dog någon gång mellan år 50 och 55 efter hijra (670–673 e.Kr.), vid omkring 77 års ålder.30

I sīra-verken nämns namnen på hans fem söner. De var: ʿAbdullah, ʿUbaydullah, ʿAbd ar-Rahman, Maʿbad och Muhammad. Mot slutet av sitt liv blev Kaʿb blind.31 Hans söner brukade leda honom genom att hålla honom i handen.32 Ibn Ishaq återberättar genom hans son ʿAbd ar-Rahman. Han sade: ”När min far blev blind mot slutet av sitt liv brukade jag ledsaga honom. När jag tog med honom ut för fredagsbönen brukade han, så snart han hörde böneutropet, be om förlåtelse för Abū Umāma Asʿad ibn Zurāra. Varje gång han hörde fredagens böneutrop såg jag honom alltid göra detta. Det började verka gåtfullt för mig. En fredagsdag tog jag med honom ut, och så snart vi hörde böneutropet på vägen började han be för Abū Umāma. Jag sade: ’Far, varför ber du på detta sätt för Abū Umāma varje gång du hör fredagens böneutrop?’ Han svarade: ’Min son, innan Allahs Sändebud kom till Medina samlade han oss och upprättade den första fredagsbönen. Den hölls på platsen Naqīʿ al-Khadimāt, vid berget Hazm an-Nabīt i Banū Baydāʾ i Harra.’ Jag frågade: ’Hur många var ni då?’ Han svarade: ’Fyrtio.’”33

I hadithsamlingarna finns sammanlagt åttio (80) hadither återberättade av Kaʿb.34 Imam adh-Dhahabī säger emellertid att antalet hadither som han återberättade uppgår till trettio. Av dessa är tre muttafaq ʿalayhi; en återberättas enskilt av al-Bukhari och två enskilt av Muslim.35 Han återberättade hadither direkt från Sändebudet och från Usayd ibn Hudayr.36

Bland de lärda som återberättade hadither från Kaʿb (må Allah vara nöjd med honom) är några av de mest framstående: ʿAbdullah ibn ʿAbbās, Jābir ibn ʿAbdullah och Abū Umāma al-Bāhilī. Alla tre var sahaba. Bland tābiʿūn märks särskilt Imam Bāqir, ʿAmr ibn Hakam ibn Sawbān, ʿAlī ibn Abī Talha, ʿUmar ibn Kathīr ibn Aflah, ʿUmar ibn al-Hakam ibn Rāfiʿ, Kaʿbs fem söner samt hans sonson ʿAbd ar-Rahman ibn ʿAbdullah.37

Av al-Baladhuris berättelse framgår att bland de särskilt framstående i fråga om zakat och sadaqa från stammarna Aslam, Ghifar och Juhayna fanns Rahman ibn Abdillah med flera.³⁸

Med anledning av den sorgliga händelsen då Uthman blev martyr författade Ka’b en marsiya (sorgekväde) och reciterade den för Ali. Nedan följer en översättning av några av dess versrader:³⁹

1. Uthman drog tillbaka sina båda händer och stängde sedan dörren. Han var fast övertygad om att Allah inte är ouppmärksam.

2. Han sade till dem som befann sig i huset: ”Gå inte ut i strid.” Må Allah förlåta dem som inte stred.

3. Hur kunde Allah, efter att ha skapat vänskap, fylla deras hjärtan med fiendskap, avund och hat?

4. Och hur kunde välgången vända ryggen åt dem och springa iväg som en struts? Efter att ha hört dikten sade Ali: ”Uthman offrade sig, och detta offer var ytterst sorgligt. Och ni blev då rädda. Den rädslan var av det allra sämsta slaget.”

När konflikten och striden mellan Ali och Muawiya ägde rum tog Ka’b inte ställning för någon av dem, utan höll sig borta från båda.

Ärlighet och sanningsenlighet var ett särskilt kännetecken för Ka’bs karaktär. Många har inte kunnat hålla fast vid denna egenskap på samma sätt som han gjorde. Efter att hans åkallan hade blivit besvarad tog han aldrig under resten av sitt liv sin tillflykt till ens den minsta lögn. Han sade själv: ”Vid Allah! Från den dag då jag berättade dessa ord för Allahs Sändebud fram till denna dag har jag inte sagt någon som helst lögn.”⁴⁰ Hans liv före slaget vid Tabuk var mycket fläckfritt. Därför kunde hans egen stam, Banu Salima, säga till honom när olyckan vid Tabuk drabbade honom: ”Vid Allah! Vi har aldrig tidigare sett dig begå något annat brott.”⁴¹

Kaʿb (må Allah vara nöjd med honom) var en av sin tids främsta poeter. Bland de dåtida arabiska poeterna var han en av dem som skrev allra mest. Redan under den förislamiska tiden hade han blivit berömd som poet. Enligt litteraturkritikerna var hans poesi av mycket hög kvalitet.42 Av de tre poeter som i Medina, vid Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sida, bildade en ogenomtränglig försvarslinje mot Quraysh och deras stamfränders poeter, var Kaʿb (må Allah vara nöjd med honom) en. De gav de islamfientliga poeterna förkrossande svar.43 Ibn Sirin säger: Dessa tre poeter var Hassan ibn Thabit, ʿAbdullah ibn Rawaha och Kaʿb ibn Malik. De var de främsta poeterna bland Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) följeslagare.44

Efter att Kaʿb hade antagit islam skrev han mängder av poesi där han kritiserade Qurayshs avgudar. I en vers sade han:45

Vi ska glömma al-Lat, al-ʿUzza och Udd och rycka av dem deras halsband och örhängen.”

De tre främsta poeterna vid Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hov hade olika ämnen för sin poesi. Huvudtemat i Kaʿbs poesi var att genom hot om krig ingjuta fruktan i de otrognas hjärtan och avlägsna fruktan ur muslimernas hjärtan, så att de blev ståndaktiga och fasta. Ibn Sirin säger:46 Kaʿb skrämde de otrogna genom att tala om krig i sin poesi. Han sade: ”Vi har gjort detta, vi gör detta eller så kommer vi att göra detta.” Hassan beskrev i sin poesi de otrognas fel och brister samt deras krig och strider. Ibn Rawaha fördömde och klandrade dem genom att nämna deras otro samt deras förnekande och olydnad mot Allah och Hans Sändebud.

Kaʿbs son ʿAbdur-Rahman berättade att hans far en dag sade: ”Allahs Sändebud, vad Allah skulle uppenbara om poeter har Han redan uppenbarat.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) svarade: ”En sann mujahid strider både med sitt svärd och med sin tunga. Jag svär vid Honom i vars hand min själ vilar! Ni kastar verkligen pilspetsar mot fienden med era tungor.”

Ibn Ishaq har berättat: När verserna 224–226 i surah ash-Shuʿara uppenbarades – ”De vilseledda följer endast poeterna. Ser du inte att de vandrar omkring på varje fält?” – kom poeterna Hassan, ʿAbdullah och Kaʿb gråtande till Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hov. De sade: ”O Allahs Profet! När Allah uppenbarade denna vers visste Han ju att vi är poeter.” Då reciterade Allahs Sändebud för dem versens undantag: ”utom de som tror, gör goda gärningar, ofta minns Allah och försvarar sig efter att ha blivit orättvist behandlade.” Sedan sade han: ”Detta är ni.”48

Kaʿb (må Allah vara nöjd med honom) skrev många verser där han fördömde Quraysh, islams motståndare. Att en av hans verser hade godtagits inför Allah sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) själv. Det har berättats från Jabir (må Allah vara nöjd med honom) att Allahs Sändebud en dag sade till Kaʿb: ”I den vers du har sagt har din Herre inte glömt dig.” Kaʿb frågade: ”Vilken vers?” Då sade Allahs Sändebud till Abu Bakr: ”Kan du recitera versen?” Abu Bakr reciterade då versen för honom.49 Versen har återgivits i äldre arabiska källor.50 Här följer versens översättning: ”Sakhina trodde att hon skulle besegra sin Herre. Den som är segrare över alla segrare (Allah) kommer sannerligen att segra.”

Här betyder ”sakhin” en maträtt tillagad av mjöl och ghee eller av mjöl och dadlar. Den var en mycket omtyckt maträtt bland Quraysh. De åt den också i stora mängder. Därför kallade poeten Quraysh för ”Sakhina”. Detta var i själva verket avsett att förnedra och förolämpa dem.51

Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) brukade skriva dikter och recitera dem för Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Ibland ändrade och rättade Sändebudet (frid och välsignelser över honom) några ord i dem. Ka’b tog ödmjukt emot detta och ansåg sig lyckligt lottad.⁵²

Ka’bs (må Allah vara nöjd med honom) poesi kunde utöva ett enastående inflytande på det samtida arabiska samhället. När det Ädla Sändebudet (frid och välsignelser över honom), efter slaget vid Hunayn, begav sig mot Ta’if hade den en sådan inverkan att de antog islam så snart de hörde den. De två verserna betyder följande:

”Från Tihama och Khaybar har vi avlägsnat all slags hat och fiendskap och stuckit svärden i skidorna.

Nu ger vi åter dem friheten att välja ett av två alternativ. Om svärdet kunde tala skulle det säga: Nu är det Dawns eller Thaqifs tur.”

Ibn Sirin säger: När stammen Daws hörde de två verserna blev de rädda. De sade: ”Nu bör vi bli muslimer; annars kommer samma öde att drabba oss som de andra.” Därefter antog de islam allihop på en gång.⁵³

Från det att Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) antog islam och fram till den sista dagen av sitt liv ägnade han sin poetiska begåvning åt islam och muslimernas tjänst. När det behövdes tog han inte bara upp svärdet, utan utkämpade också språkets strid. Alla händelser i islams historia under hans livstid bevarade han i sin poesi. Ibn al-Harith från slaget vid Badr blev martyr. Till hans minne skrev han en sorgevisa.⁵⁴ Han skrev många dikter om slaget vid Uhud och dess martyrer. Till minne av en av detta slags främsta martyrer, Allahs Sändebuds (frid och välsignelser över honom) farbror, martyrernas mästare Hamza (må Allah vara nöjd med honom), skrev han många dikter. Vid denna tid hade han en häftig rivalitet med de polyteistiska poeterna i Mecka. En bild av detta finns i Sīrat Ibn Hisham.⁵⁵

I en elegi som han skrev till Hamzas (må Allah vara nöjd med honom) ära säger han, riktad till Hamzas syster Safiyya bint Abd al-Muttalib:⁵⁶

1. Res dig, Safiyya, och bryt inte samman. Kalla kvinnorna att sörja och klaga över Hamzas död.

2. Tröttna inte på långvarig klagan över den olycka som drabbat Guds lejon och fått människors hjärtan att bäva.

3. Han var en symbol för ära för de fader- och moderlösa. Beväpnad var han som ett lejon.

4. Genom alla sina handlingar sökte han endast Ahmads välbehag och Allahs välbehag, Han som ensam äger Tronen och ärans makt.

Efter den brutala massakern på Allahs Sändebuds (s.a.w.) representanter vid Bi’r Ma’una höjde poeten Ka’bs röst sig, och han författade många dikter där han fördömde mördarna.⁵⁷ Fördrivningen av Medinas judiska stam Banu Nadir och mordet på den judiske ledaren Ka’b al-Ashraf skildras i en av hans långa dikter. Han besvarade också de fientliga poeternas fördömanden med anledning av denna händelse.⁵⁸

Slaget vid Khandaq skildras också i hans poesi. Han författade långa dikter där han fördömde motståndarnas arméer och poeter.⁵⁹ Även slaget mot Banu Lihyan skildras i hans poesi.⁶⁰ Han höjde också sin röst med anledning av händelsen vid Dhu Qarad.⁶¹ Erövringen av Khaybar har också återgivits i hans poesi.⁶² Martyrerna från slaget vid Mu’ta gjorde ett djupt intryck på hans hjärta. Till deras minne författade han en känsloladdad qasida.⁶³ På detta sätt blev denna store poet till Allahs Sändebud (s.a.w.) berömd i historien genom att hans tunga höjde sin röst i samband med alla händelser och slag under islams första period och genom att han använde sin av Allah givna begåvning på rätt sätt. Vissa av hans versrader har blivit ordspråk och talesätt i den arabiska litteraturen. Rawh ibn Zanba säger att en av hans verser, författad till ära för en man ur Ka’bs egen stam, har betraktats som den mest hjältemodiga versen i arabisk poesi.⁶⁴

Källor:

Hassan ibn Thabit (r.a.)

I böckerna om profetens levnad nämns flera av Hassans (r.a.) smeknamn eller kunya: Abu al-Walid, Abu al-Mudarrab, Abu al-Husam och Abu Abd al-Rahman. Abu al-Warid är dock det mest berömda.¹ Hans laqab eller titel var ”Allahs Sändebuds poet” eller ”poeten till Allahs Sändebud” (s.a.w.). Hans far hette Thabit ibn al-Mundhir och hans mor al-Furay’a bint Khalida.² Ibn Sa’d har, med al-Waqidis auktoritet som källa, nämnt hans mors namn som al-Furay’a bint Hurayth.³ De var båda ättlingar till grenen Banu Najjar av Medinas berömda Najraj-stam. Eftersom de härstammade från Banu Najjar, Allahs Sändebuds (s.a.w.) morbrors stam, var de släkt med och blodsbesläktade med Allahs ädle Sändebud (s.a.w.).⁴ Modern al-Furay’a levde vid islams framträdande, antog islam och fick status som sahabiyya.⁵ Hon var kusin till den berömde ledaren för Khazraj-stammen, Sa’d ibn Ubada (r.a.).⁶ Hazrat Hassan (r.a.) har bevarat modern al-Furay’as namn i en av sina versrader.⁷ Den framstående sahabyn Shaddad ibn Aws (r.a.) var Hassans (r.a.) systerson.⁸ Hassan (r.a.) var en sahaby, Allahs Sändebuds (s.a.w.) hovpoet och imam för alla troende poeter i världen, och hans poetiska begåvning stöddes av den helige anden Jibril.⁹

Ibn Sallam al-Jumahi sade: Hassans far, Thabit ibn al-Mundhir, var en ledare och en respekterad person bland sitt folk. Hans farfar al-Mundhir hade under den förislamiska tiden, vid kriget Sumayya, fungerat som domare för Medinas två stammar Aws och Khazraj och avgjort tvister mellan dem. En beskrivning av detta finns i poeten Hassans diktning. En gång tog Muzayna-gruppen poetens far till fånga. När poetens stam erbjöd lösen för att få honom fri, avvisade de erbjudandet. Efter en lång tid i fångenskap blev han, på sin fars förslag, frigiven genom ett fångutbyte.¹⁰ Hassans farfar al-Mundhir var en mycket generös och fredsälskande människa.

Hassan föddes i Yathrib (Medina) år 563, omkring sextio år före hijra. Hans förfäders bostad var fortet Fariʿ, beläget vid den västra sidan av den senare uppförda Profetens moské, mittemot Bāb ar-Rahma. En beskrivning av det finns i Hassans diktning.¹¹ Han växte upp som poet och gjorde poesin till sitt levebröd. Han brukade besöka de kungliga palatsen i det gamla Arabien, i Hira och vid den ghassanidiska hovstaden. Han var emellertid särskilt fäst vid de ghassanidiska kejsarna. En djup vänskap utvecklades mellan Hassan och dem. Han skrev många vackra dikter till deras lov. Litteraturkritiker har räknat en del av dem bland Hassans bästa dikter.¹² Kejsarna visade i sin tur honom stor generositet. Deras relation fortsatte även efter islams ankomst.¹³

Den ghassanidiska rikets siste kejsare var Jabala ibn al-Ayham. Poeten Hassan skrev många dikter till hans lov. När islams fana restes över hela Syrien under kalifen Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat föll detta rike. Efter nederlaget antog Jabala ibn al-Ayham islam och bodde en tid i Hijaz. En gång begav han sig då till hajj. Under tawaf runt Kaba råkade han trampa på fållen av en arabisk beduins klädnad. Beduinen gavs order att hämnas på samma sätt. Jabala försvarade sig och sade: ”Jag är en kung. Hur kan en beduin slå mig?” Umar (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Islam har ställt dig och honom i samma led.” Jabala bad om uppskov och sade att han ville tänka över saken. Därefter flydde han i nattens mörker till det romerska riket. Senare avsvor han sig islam och dog där.¹⁴

När Jabala senare befann sig i det romerska riket träffade han en gång en sändebud som hade skickats av Muʿawiya (må Allah vara nöjd med honom). Jabala frågade honom hur Hassan mådde. Sändebudet svarade: ”Han är nu svårt märkt av ålderdomen. Han har blivit blind.” Jabala gav honom tusen dinarer för att överlämna dem till Hassan. Sändebudet återvände till Medina och träffade poeten i Profetens moské. Han sade till poeten: ”Din vän Jabala hälsar dig.” Poeten sade: ”Ge mig då det du har tagit med dig.” Sändebudet sade: ”Abu al-Walid, hur visste du att jag hade tagit med mig något?” Han svarade: ”Varje gång jag får ett brev från honom följer alltid något med.”¹⁵

Al-Asmaʿi har berättat: En gång skickade en ghassanidisk kejsare genom ett sändebud femhundra dinarer och några klädesplagg till poeten Hassan. Han hade sagt till sändebudet att om han inte längre var vid liv, skulle sändebudet breda ut kläderna över graven och köpa en kamel för dinarerna och slakta den vid hans grav. Sändebudet kom till Medina, träffade poeten och berättade detta. Poeten sade: ”Du har funnit mig död.”¹⁶

Liksom vid det ghassanidiska kungliga hovet hade poeten Hassan stort inflytande och hög ställning även vid Hiras kungliga hov. Jurji Zaydan säger: ”Bland de berömda arabiska poeter som under den förislamiska tiden brukade besöka Hiras kungliga hov och genom sin poetiska begåvning fick en hedersplats där, var Hassan en av de främsta.”¹⁷

Under den förislamiska tiden var poeten Hassan sin stams talesperson i de krig som utkämpades mellan Yathribs ständigt rivaliserande stammar Aws och Khazraj. Därifrån drogs han också in i poetiska strider med de två främsta poeterna från motståndarstammen Aws, Qays ibn Khutaym och Abi Qays ibn al-Aslat.¹⁸

Fyra generationer av Hassans familj levde mycket länge. Var och en levde i etthundratjugo år. Ingen annan arabisk släkt hade fyra generationer i följd som levde så länge: Hassans farfars far Haram, hans farfar al-Mundhir, hans far Thabit och han själv levde alla i 120 år.¹⁹

När Hassān antog islam hade ålderdomen redan inträtt i hans liv. Han blev muslim under den första perioden då islam började spridas i Medina. När Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) utvandrade till Medina var Hassān sextio år gammal.20 Ibn Ishāq har återberättat detta på auktoritet av Hassāns sonson ʿAbd al-Rahmān. Vid utvandringen var han sextio år gammal, medan Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) var femtiotre år. Ibn Saʿd har dessutom berättat att han levde sextio år i jāhiliyya och sextio år i islam.21

Om Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) framträdande har Ibn Ishāq återgett en berättelse av Hassān. Hassān sade: ”Jag var då en klok och skarpsinnig pojke på sju eller åtta år. Allt jag hörde förstod jag. En dag hörde jag en jude klättra upp på en borg i Yathrib och ropa för att kalla samman människorna. När de hade samlats sade han: ’I natt har Ahmads stjärna gått upp. I dag kommer Ahmad att sändas till världen som profet.’”22

Ibn al-Kalbī sade: ”Hassān var en vältalig och modig man. Efter att ha drabbats av en sjukdom kom feghet över honom. Därefter kunde han inte längre se mot striden och deltog inte heller i något krig.”23 En berättelse från Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) visar dock att han deltog i olika krig. Den lärde Ibn Hajar al-ʿAsqalānī har skrivit: ”En gång sades det till Ibn ʿAbbās: ’Hassān al-Laʿīn (den förbannade Hassān) har kommit.’ Han svarade: ’Hassān är inte förbannad. Han förde jihād tillsammans med Guds Sändebud med sitt liv och sin tunga.’”24 Den lärde al-Dhahabī säger att denna berättelse bevisar att han deltog i jihād.25

Det som berättas om Hassāns (må Allah vara nöjd med honom) direkta deltagande i krig motsägs av denna berättelse. Under slaget vid al-Khandaq, enligt en annan uppfattning under slaget vid Uhud, lämnade Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) de muslimska kvinnorna i Hassāns borg för att de skulle vara i säkerhet. Hassān befann sig också där tillsammans med dem. Bland dessa kvinnor fanns även Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) faster Safiyya bint ʿAbd al-Muttalib. En dag såg hon en jude gå runt omkring borgen. Hon blev rädd att en stor fara skulle uppstå om han upptäckte var kvinnorna befann sig, eftersom Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) då var engagerad i direkt strid med sin armé. Hon sade till Hassān: ’Döda denne jude, annars kommer han att underrätta judarna om var vi befinner oss.’ Hassān sade: ’Du vet att jag inte kan göra något åt detta. Om jag hade haft det modet skulle jag ha varit tillsammans med Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).’ Safiyya tog då genast en tältpåle i handen, kastade sig över juden och dödade honom. Sedan sade hon till Hassān: ’Gå nu och hämta det han hade med sig.’ Eftersom jag är kvinna och han var man kan jag inte göra detta. Det måste du göra.’ Hassān sade: ’Det behövs inte.’26

I en annan berättelse sägs det att Safiyya, efter att ha dödat mannen, högg av hans huvud och kom med det till Hassān. Hon sade: ’Ta detta och kasta ner det bland judarna nedanför borgen.’ Han sade: ’Detta är inte mitt arbete.’ Därefter kastade Safiyya själv huvudet bland judarna. Av rädsla skingrades de.27

Hassān (må Allah vara nöjd med honom) förde jihād tillsammans med den ädle Guds Sändebud med sin tunga, även om han inte deltog fysiskt. När Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) under slaget mot Banū al-Nadīr belägrade dem och brände deras träd och växtlighet, skrev Hassān en dikt till hans stöd. Banū al-Nadīr och Quraysh i Mecka hade ett ömsesidigt avtal om hjälp och samarbete. Därför fördömde han Quraysh i sin dikt och sade: ’Muslimerna brände Banū al-Nadīrs trädgårdar, men ni kom inte till deras hjälp.’ När denna dikt nådde Mecka sade Quraysh-poeten Abū Sufyān ibn al-Hārith: ’Må Allah alltid ge er sådan handlingskraft att själva Medina brinner upp och blir till aska av de omgivande lågorna, medan vi sitter på avstånd och ser på.’28

Under det femte hijriåret, när man återvände till Medina efter slaget vid al-Muraysīʿ, inträffade en oväntad händelse. De opportunistiska hycklarna gjorde en höna av en fjäder. De spred förtal om ʿĀʾishas (må Allah vara nöjd med henne) fullkomligt rena karaktär. Hycklarnas ledare ʿAbdullah ibn Ubayy var den främste pådrivaren i detta. Några uppriktiga muslimer fastnade också i deras sammansvärjning, däribland Hassān, Mistah ibn Uthātha och Hamna bint Jahsh. När verserna i Koranen som tillkännagav ʿĀʾishas (må Allah vara nöjd med henne) oskuld uppenbarades, verkställde Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) den i Koranen föreskrivna hadd-straffet på åttio piskrapp mot dem som hade förtalat henne. Detta har återberättats från imām al-Zuhrī i de två autentiska samlingarna.29 Några har dock förnekat att hadd-straffet verkställdes.30

Många har emellertid, efter att ha analyserat Hassāns liv, gärningar och poesi, hävdat att han inte på något sätt var inblandad i händelsen med ifk eller förtalet. Eftersom han hade stått vid Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sida och avslöjat den aristokratiska fasaden hos avgudadyrkarnas Quraysh i Mecka samt tydligt visat araberna deras envishet, utsatte de Quraysh-medlemmar som senare antog islam honom för olika former av trakasserier. De menar att Safwān ibn al-Muʿattal var den främste bland dem som spelade en särskild roll i att förknippa Hassāns namn med ifk-händelsen. Hassān skrev många enastående dikter till ʿĀʾishas (må Allah vara nöjd med henne) ära. I en vers förnekade han anklagelsen att han hade varit inblandad i ifk-händelsen. I en annan vers kritiserade han skarpt de Quraysh-muhājirūn som hade spelat en roll i att förknippa hans namn med den.31

Av alla berättelser om hans inblandning i händelsen med ’Ifk har seerah-experterna ansett dessa vara de mest tillförlitliga. Därför såg många sahabah och tabi’un senare inte på honom med välvilja. Många klandrade och förtalade honom. Men Aishah (ra) och till och med Allahs Sändebud (sa) hade förlåtit honom. Detta framgår av många berättelser. Det har återberättats från Aishah (ra): ”Det är de troende som älskar Hassan, och det är hycklarna som hatar honom.” Hon sade också: ”Hassan är en skiljelinje mellan de troende och hycklarna.” När någon sade något ont om Hassan (ra) i Aishahs (ra) närvaro brukade hon förbjuda det.

Efter att Hassan (ra) hade blivit blind på ålderdomen kom han en gång till Aishahs (ra) hem. Hon bredde ut något att sitta på och lät Hassan (ra) slå sig ned. Då kom Aishahs (ra) bror Abd ar-Rahman (ra) dit. Han sade till sin syster: ”Har du låtit honom sitta på dynan? Var det inte han som sade sådana saker om din heder?” Aishah (ra) svarade: ”Han försvarade Allahs Sändebud (sa) mot de otrogna och gav Allahs Sändebud (sa) sinnesro genom att bemöta hans fiender. Nu har han blivit blind. Jag hoppas att Allah inte kommer att straffa honom i det kommande livet.” ৩৩

Den berömde tabi’in Masruq berättar: En gång gick vi till Aishah (ra) och såg Hassan sitta där och recitera en dikt som han hade författat till Aishahs (ras) lovprisning. Bland verserna fanns också denna:

”Sahsanul razabun ma tuzanna biribat[in]” – det vill säga: Hon är en ren och kyskt ärbar kvinna med stark självkänsla; hennes uppförande lämnar inget utrymme för några misstankar. Hennes dag börjar fri från baktaleri.

När Aishah hörde versen kommenterade hon: ”Men sådan är du inte.” Jag sade till Aishah (ra): ”Varför tillåter du honom att komma hit? Allah den Upphöjde har ju förklarat att den som spelade en framträdande roll i ’Ifk kommer att få ett hårt straff.” (Sura an-Nur 11) Aishah (ra) sade: ”Han har blivit blind. Han har redan fått straffet för sin gärning. Vilket straff kan vara större än blindhet? Han försvarade Allahs Sändebud (sa) mot Quraysh och fördömde dem hårt.” ৩৪

Urwah berättar: En gång förolämpade jag Hassan, Furay’ahs son, inför Aishah (ra). Aishah (ra) sade: ”Brorson, tänker du inte upphöra med sådant? Förolämpa honom inte, eftersom han försvarade Allahs Sändebud (sa) mot Quraysh.” ৩৫

En gång talade några kvinnor illa om Hassan i Aishahs (ra) närvaro. Aishah (ra) sade till dem: ”Tala inte illa om honom. Det straff som Allah den Upphöjde hade lovat dem som ägnade sig åt detta hårda straff har han redan fått. Han har blivit blind. Jag hoppas att Allah kommer att förlåta honom för den dikt han författade till Allahs Sändebuds (sa) lovprisning som svar på Quraysh-poeten Abu Sufyan ibn al-Hariths dikt.” Därefter reciterade hon några rader ur Hassans dikt ”Hajawta Muhammadan fa ajabtu ’anhu”. ৩৬

Av de ovan nämnda berättelserna framgår tydligt att de troendes moder Aishah (ra) hade förlåtit poeten Hassan. Och fram till slutet av hennes liv bestod en god relation mellan Aishah (ra) och honom.

Efter Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång levde Hassan (må Allah vara nöjd med honom) länge. Det råder stor oenighet om tidpunkten för hans död. Enligt Ibn Ishaq dog han år 54 efter hijra. Al-Haytham ibn Adi säger att han dog år 40 efter hijra. Imam al-Dhahabi säger att han besökte Jabalah ibn al-Ayham och emir Muawiyas hov. Därför säger Ibn Sa’d att han dog under Muawiyas kalifat. Enligt den mest berömda uppfattningen dog han emellertid år 54 efter hijra, motsvarande 674 e.Kr., vid 120 års ålder.³⁷

Abu Ubayd al-Qasim ibn Sallam säger: År 54 efter hijra dog Hakim ibn Hizam, Abu Yazid Huwaitib ibn Abd al-Uzza, Said ibn Yarbu al-Makhzumi och Hassan ibn Thabit al-Ansari. Var och en av dem uppnådde en ålder av 120 år.³⁸

Hassans (må Allah vara nöjd med honom) hustru hette Sirin. Hon var en koptisk kvinna från Egypten. Al-Bayhaqi har återberättat följande: Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skickade sin följeslagare Hatib ibn Balta’a (må Allah vara nöjd med honom) som sändebud till Alexandrias härskare, al-Muqawqis. Al-Muqawqis tog emot Allahs Sändebuds sändebud med stor respekt. När han återvände skickade han flera gåvor till Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Bland gåvorna fanns även tre koptiska slavinnor. Maria al-Qibtiyya (må Allah vara nöjd med henne), mor till Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) son Ibrahim, var en av dessa slavinnor. Av de två andra slavinnorna gav Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) en till Hassan ibn Thabit och en till Muhammad ibn Qays al-Abdi. Slavinnan som gavs till Hassan var syster till de troendes moder, Maria al-Qibtiyya. Hon hette Sirin. Det var hon som födde Hassans (må Allah vara nöjd med honom) son Abd al-Rahman. Denne Abd al-Rahman och Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) son Ibrahim var kusiner på mödernet.³⁹

Som tidigare nämnts var fästningen på berget Fara Hassans (må Allah vara nöjd med honom) fäderneärvda bostad. När Abu Talha (må Allah vara nöjd med honom) delade trädgården Bayruha bland sina nära släktingar som välgörenhet, fick Hassan en del därifrån. Därefter byggde han sin bostad här. Platsen ligger nära al-Baqi. Senare köpte emir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) den av honom och byggde där ett palats, som senare blev känt som Qasr Banu Hudayla. Vissa tror att Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) skänkte denna mark till honom. Det är dock inte riktigt. Vårt ovanstående påstående stöds av en återberättelse i Sahih al-Bukhari.

Hassan (må Allah vara nöjd med honom) hade en tofs av långt hår framtill på huvudet. Han lät den alltid hänga mellan ögonen. Han var mycket vältalig. Därför sades det att han kunde låta tungspetsen vidröra nästippen. Han brukade säga: Ingen vältalig arab kan behaga mig. Om jag lägger tungspetsen på håret på någons huvud kommer hans huvud att bli kalt. Och om jag lägger den på en sten kommer den att klyvas.⁴⁰

Hassan (må Allah vara nöjd med honom) återberättade några hadither från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom). Bland dem som återberättade hadither från honom märks särskilt al-Bara ibn Azib, Said ibn al-Musayyab, Abu Salama ibn Abd al-Rahman, Urwa ibn Khubayr, Abu al-Safah, den frigivne till profetens Nawfal, Kharija ibn Zayd ibn Thabit, Yahya ibn Abd al-Rahman ibn Hatib, Aisha, Abu Hurayra, Sulayman ibn Yasar, Abd al-Rahman ibn Hassan och andra.⁴¹ Ibn Sa’d nämner Hassan (må Allah vara nöjd med honom) i den andra tabakan (generationen).⁴²

Efter Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) bortgång märktes ingen politisk aktivitet från Hassan (må Allah vara nöjd med honom) under de två första kalifernas, Abu Bakrs och Umars (må Allah vara nöjd med dem), kalifat. Under Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) kalifat började åter vissa tecken på asabiyya (blind partiskhet) visa sig hos honom. Han försökte, genom att ta kalifen Uthmans (må Allah vara nöjd med honom) parti, få Banu Umayya att ställa sig mot Ali (må Allah vara nöjd med honom). När kalifen Uthman (må Allah vara nöjd med honom) blev martyr för rebellernas hand, författade han några dikter som anspelade på Banu Hashim, i synnerhet Ali (må Allah vara nöjd med honom).⁴³

Diktkonsten utgör ett särskilt kapitel i Hassans (må Allah vara nöjd med honom) liv. Poetisk begåvning har i alla tider varit uppskattad av alla folk och stammar. Särskilt i det förislamiska Arabien värderades denna egenskap mycket högt. Att ägna sig åt poesi var en särskild smak bland den tidens araber. I dåtidens Arabien fanns vissa stammar som var kända som gruvor eller källor för poeter. Som exempel kan nämnas stammarna Qays, Rabi’a, Tamim, Mudar och Yemen. Otaliga arabiska poeter föddes i dessa stammar. Medinas två stammar Aws och Khazraj tillhörde den sistnämnda stammen Yemen. Hassans (må Allah vara nöjd med honom) fäderneärvda släktlinje förenades längre upp med dessa.

Bland de tidigare nämnda stammarna fanns det dessutom några klaner där diktkonsten gick i arv. Hassans (ra) klan var en sådan. Hans farfar och far före honom, och efter honom hans son Abd ar-Rahman, hans sonson Saʿid ibn Abd ar-Rahman samt han själv var alla sin tids framstående poeter.⁴⁴ En av Hassans (ra) döttrar var också en poet av hög rang. När Hassan (ra) hade blivit gammal satte han sig en natt för att skriva poesi. Efter att ha skrivit några verser kunde han inte längre få rimmen att stämma. När dottern förstod hans situation sade hon: ”Far, det verkar som om du inte längre kan fortsätta.” Han svarade: ”Det har du rätt i.” Dottern sade: ”Ska jag hjälpa dig att få ihop några verser?” Han frågade: ”Kan du det?” Hon svarade: ”Ja, det kan jag.” Den gamle mannen reciterade då en vers, och dottern skrev en vers i samma meter som passade till den. Då sade Hassan: ”Så länge du lever kommer jag inte att skriva en enda vers till.” Dottern svarade: ”Så kan det inte vara; i stället kommer jag inte heller att skriva någon poesi under din livstid.”⁴⁵

Många av de otaliga arabiska poeterna under den förislamiska perioden var kända som ”ashab al-mudhahhabat”. Ordet ”mudhahhabat” härstammar från ”dhahab”. ”Dhahab” betyder guld. Eftersom några enastående dikter av dessa poeter skrevs med guldbläck kallades de ”mudhahhabat”. Ordet ”ashab” är plural av ”sahib” och betyder ”innehavare” eller ”ägare”. ”Ashab al-mudhahhabat” betyder således de som äger eller har författat dikter skrivna med guld. Senare kom den bästa dikten av varje poet att kallas ”mudhahhab”. Den första versraden i Hassans (ra) ”mudhahhaba” lyder som följer:⁴⁶

På arabiska:

(Laʿamru abīkal-khayru haqqan limā binā…………..)

Arabiska poeter delas in i fyra tabaqa, eller nivåer: 1. jahili, det vill säga poeter från den förislamiska tiden; 2. mukhaḍram – de poeter som upplevde både den jahilitiska och den islamiska perioden; 3. islamiska poeter – de som föddes efter islams framväxt och blev poeter; 4. muḥdath – poeter från den abbasidiska eller senare perioden. I detta avseende var Hasan en poet av den andra nivån. Han levde under både den jahilitiska och den islamiska perioden.⁴⁷

När det gäller poetisk begåvning var Hassan (ra) en av den jahilitiska periodens främsta poeter. Imam al-Asmaʿi sade: ”Hassans poesi från den jahilitiska perioden hör till den främsta poesin.”⁴⁸

Hassans (ra) poetiska liv hade två perioder: en jahilitisk och en islamisk! Även om de två perioderna var olika till sin karaktär var ingen av dem på något sätt underlägsen den andra. Under sitt jahilitiska liv blev han berömd för att ha skrivit lovsånger och hyllningsdikter till furstarna i Ghassan och Hira. Under sitt islamiska liv blev han berömd för att lovprisa Allahs Sändebud (saw), försvara honom och fördöma Quraysh. Han erkändes som den främste bland sin tids poeter. Han var mycket skicklig på att skriva satirisk poesi. Abu Ubayda sade: Hassan hade tre företräden framför andra poeter. Under den jahilitiska perioden var han ansarernas poet, under Allahs Sändebuds (saw) profetskap var han ”Allahs Sändebuds poet”, och under den islamiska perioden var han hela Jemens poet.⁴⁹

I det jahilitiska Arabien hölls varje år en litterär och kulturell festival samt en tävling på Ukaz-marknaden. Hassan deltog också i denna tävling. Vid ett tillfälle var an-Nabigha adh-Dhubyani (död 604 e.Kr.), den främste poeten i dåtidens Arabien, domare i poesitävlingen på marknaden. Poeten Hassan var en av deltagarna. När domaren an-Nabigha utsåg al-Aʿsha till en bättre poet än Hassan protesterade Hassan och hävdade att han själv var den främste poeten.⁵⁰

Abu al-Faraj al-Isfahani berättar: Al-Aʿshā Abū Basīr reciterade först sin poesi. Därefter reciterade Hassān och de andra poeterna sina dikter. Sist reciterade al-Khansāʾ bint ʿAmr, den främsta kvinnliga poeten i dåtidens Arabien, sin poesi. När hon hade avslutat sin recitation sade domaren al-Nābigha: ”Vid Gud! Om jag inte hade hört Abu Basīr al-Aʿshās dikt, som nyss reciterades, skulle jag definitivt ha sagt: Du är den främste poeten bland jinnerna och människorna.” Så snart Hassān hörde detta utslag reste han sig och sade: ”Vid Gud! Jag är en större poet än både din far och du.” Då reciterade al-Nābigha två av sina egna versrader och sade: ”Brorson! Kan du säga någon versrad som är vackrare än dessa två?” Då skämdes Hassān för sina ord.⁵¹ I en annan berättelse sägs det att Hassān, som svar på al-Nābighas ord, framförde hans—

Det blir på arabiska

(Lanā al-jafānātu al-ghurru yalmaʿna bid-dujā) Han reciterade de två versraderna. Al-Nābigha kritiserade då versraderna hårt och avvisade Hassāns påstående.⁵²

Redan under sitt liv i jāhiliyya fick Hassān (må Gud vara nöjd med honom) sitt poetiska geni erkänt. I hela Arabien och vid de närliggande kungliga hoven lyckades han skriva in sitt namn bland de berömda poeterna. Under tiden hade sextio år av hans liv passerat. Därefter tog han emot Islams kallelse. Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) kom till Medina efter hijra. Därmed började den andra fasen i Hassāns poetiska liv. Han fullgjorde sin poetiska begåvnings rättmätiga uppgift och fick hederstiteln ”Guds Sändebuds poet”.

Efter att Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) hade gjort hijra till Medina använde Quraysh i Mekka all sin kraft för att fördriva honom från denna tillflyktsort. Å ena sidan gick de ut i väpnad konfrontation, och å andra sidan hetsade de sina poeter. De skrev förtalande och hånfull poesi mot Guds Sändebud, Islam och muslimerna och eggade araberna mot dem. I detta spelade de mekanska Quraysh-poeterna Abu Sufyān ibn al-Hārith ibn ʿAbd al-Muttalib, ʿAbdullah ibn Zabʿarī, ʿAmr ibn al-ʿĀs och Darrār ibn al-Khattāb en ledande roll. Deras hånfulla och förklenande poesi gjorde muslimerna, däribland Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom), oroliga.

Vid denna tid var ʿAlī (må Gud vara nöjd med honom), bland muhājirerna i Medina, en berömd poet. Muslimerna i Medina bad honom att skriva hånfull poesi på samma sätt som svar på poeterna från Mekka. ʿAlī (må Gud vara nöjd med honom) sade: ”Om Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) ger mig tillåtelse kan jag svara dem.” När detta nådde Guds Sändebud sade han: ”ʿAlī är inte lämpad för denna uppgift. Jag ska göra ʿAlī till hjälpare åt dem som har hjälpt mig med svärd.” Hassān var närvarande. Han drog i sin tunga och sade: ”Jag tar gärna på mig detta ansvar.” Hans tunga var som en orms tunga, med en svart fläck på ena sidan. Han stack ut tungan och rörde vid sin haka med den. Då sade Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom): ”Hur ska du håna Quraysh? Kommer inte även jag då att bli hånad? Jag är ju också en av dem.” Hassān sade: ”Jag ska föra Er bort från mitt förtal och hån på samma sätt som hår och annan smuts avlägsnas när mjöl siktas.” Guds Sändebud sade: ”När det gäller släktlinjerna ska du ta hjälp av Abu Bakr. Han är mycket kunnig i Qurayshs släktlinjer. Han kommer att berätta min släktlinje för dig.”⁵³

Jābir (må Gud vara nöjd med honom) berättar: Under slaget vid al-Ahzāb sade Guds Sändebud (må Guds frid och välsignelser vara över honom) en dag: ”Vem kan försvara muslimernas heder och anseende?” Kaʿb ibn Mālik sade: ”Jag.” ʿAbdullah ibn Rawāha sade: ”Jag.” Hassān sade: ”Jag.” Guds Sändebud sade till Hassān: ”Ja, du. Håna dem. Den helige anden Jibrīl kommer att hjälpa dig mot dem.”⁵⁴

Hassān (må Gud vara nöjd med honom) brukade gå till Abu Bakr (må Gud vara nöjd med honom) och ställa många frågor om de olika grenarna av Qurayshs släkt, personernas släktlinjer och deras relationer. Abu Bakr brukade säga: ”Lämna den och den kvinnan därhän. De är Guds Sändebuds (må Guds frid och välsignelser vara över honom) farmödrar. Berätta om alla de andra kvinnorna.” Därefter skrev Hassān en qasīda där han förtalade Quraysh. I den undantog han Qurayshs söner ʿAbdullah, al-Zubayr, Hamza, Safiyya, al-ʿAbbās och Darrār ibn ʿAbd al-Muttalib, men förtalade och hånade kraftigt Sumayya, mor till Abu Sufyān ibn al-Hārith, som då var en av samma stams polyteistiska ledare och poeter, samt hans far al-Hārith.

Det bör påpekas att denne Abu Sufyan ibn al-Harith var Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kusin och mjölkbroder. Före islam hade han en mycket nära relation till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Efter att Profeten hade fått sitt profetkall började han hysa fiendskap mot honom. Han var poet och skrev dikter som förtalade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och muslimerna. Efter erövringen av Mecka antog han islam och deltog i slaget vid Hunayn. Hassan komponerade en enastående qasida för att fördöma denne Abu Sufyan. Nedan följer översättningen av några av dess verser:55

1. Du har smädat Muhammed; jag har svarat å hans vägnar, och belöningen finns hos Allah.

2. Du har smädat en ren, from och sanningsenlig man, som är fullständigt trogen Allah och vars natur det är att hålla sina löften.

3. Du smädar honom, trots att du inte är hans jämlike. Må därför de sämsta bland er offras för de främsta bland er.

4. Må därför min far, hans son och min heder vikas åt att försvara Muhammeds heder.

När Sufyan ibn al-Harith hörde Hassans (må Allah vara nöjd med honom) dikt kommenterade han: ”Det råder ingen tvekan om att Abu Bakr ligger bakom detta.” På detta sätt hjälpte Jibril (frid vare med honom) honom att författa 70 bayt (verser) till Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) lovprisning och till fördömandet av de otrogna.56

Allahs Ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) blev mycket glad över Hassans (må Allah vara nöjd med honom) ansträngningar att genom poesin bygga en försvarsmur mot motståndarna. En gång sade han: ”Hassan! Svara å Allahs Sändebuds vägnar. O Allah, hjälp honom genom den Helige Anden, Jibril.”57

Vid ett annat tillfälle sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till Hassan (må Allah vara nöjd med honom): ”Fortsätt att förtala och håna Quraysh; Jibril är med dig.”58

I en återberättelse sägs det att Profeten (s.a.s.) sade: ”Jag bad Abdullah ibn Rawaha att besvara kurajshiternas poeters satir och hån. Han gav ett vackert svar. Jag bad också Ka’b ibn Malik att svara dem. Han gav ett utmärkt svar. Därefter bad jag Hassan ibn Thabit. Det svar han gav tillfredsställde honom själv lika mycket som det tillfredsställde mig.”⁵⁹

Om den verkan Hassans (må Allah vara nöjd med honom) poesi hade på de hedniska poeterna i Mecka sade Profeten (s.a.s.): ”Hassans poesi träffar dem hårdare än pilar.”⁶⁰

Urwa återberättade från Aisha (må Allah vara nöjd med henne): Profeten (s.a.s.) lät bygga en predikstol åt Hassan i sin moské. Där stod han och besvarade de otrogna poeterna.⁶¹ Från denna predikstol reciterade han dikter som lovprisade och beskrev Allahs Sändebud (s.a.s.), och besvarade kurajshiternas poeter. Profeten (s.a.s.) lyssnade till detta och blev mycket glad.⁶² Därför sade Aisha (må Allah vara nöjd med henne) en gång, när hon beskrev Allahs Sändebud (s.a.s.): ”Han var sådan som Hassan har beskrivit honom.”⁶³

Under det nionde hijriåret (630 e.Kr.) kom en delegation på sjuttio eller åttio personer från den berömda arabiska stammen Banu Tamim till Allahs Sändebud (s.a.s.) i Medina. I delegationen fanns såväl en framstående poet som al-Zibriqan ibn Badr från Banu Tamim som en lysande talare som Utarid ibn Hajir. Vid denna tid hade islam spridits över hela Arabien. Året dessförinnan hade även Mecka erövrats. Vid denna tid hade islam spridits över hela Arabien. Året dessförinnan hade även Mecka erövrats. Banu Tamim hade då ett mycket stort inflytande genom sitt antal, sin styrka och sin ställning. De trädde fram inför Allahs Sändebud (s.a.s.) och sade enligt arabisk sed: ”Muhammad! Vi har kommit för att tävla med dig i stolthet och ära.” De fick tillåtelse att låta sina talare framträda. Då reste sig Banu Tamims främste talare, Utarid ibn Badr, och beskrev deras stolthet och bedrifter. Som svar från Allahs Sändebud (s.a.s.) reste sig den berömde talaren Thabit ibn Qays. Därefter reste sig Banu Tamims poet, Zibriqan ibn Badr, och reciterade en egenkomponerad qasida fylld av ord om deras stolthet och bedrifter. När han hade avslutat sin recitation sade Profeten (s.a.s.): ”Hassan, res dig! Besvara honom.” Hassan reste sig och reciterade en lång dikt som han genast hade diktat i samma rytm och med samma rim som motståndarens poet. Hans dikt gjorde alla, både anhängare och motståndare, mycket imponerade. En av åhörarna från Banu Tamim sade den dagen: ”Muhammads talare är bättre än vår talare, och hans poet är bättre än vår poet.”⁶⁴

Teman i Hassans (må Allah vara nöjd med honom) poesi från den förislamiska tiden var stam- och personligt madah (lovprisning) samt hija (klander, satir och hån). Han skrev också elegier, dikter om dryckeslag och vin, om hjältemod, stolthet och kärlek. I sin islamiska poesi lovprisade han Allahs Sändebud (s.a.s.) av hela sitt hjärta och klandrade de avgudadyrkare som var fiender till Allah, Hans Sändebud och islam.

Islam gav hans poesi ärlighet och ljuvlighet. I sina dikter beskrev och förklarade han många aspekter av islam. Han använde rikligt med citat ur den heliga Koranen i sin poesi. Därför är det rätt att kalla Hassan en föregångare bland dem som försökte bryta den arabiska poesiens traditionella bojor och skapa något nyskapande. Han var den förste som skrev lovsånger till Allahs Sändebud, det vill säga na’t. Bland dem som utmärkte sig genom att skriva madah (lovsånger) i den arabiska poesin under såväl den förislamiska som den islamiska tiden var Hassan en av de främsta.⁶⁵

Ibn al-Athir säger: För att bemöta de hedniska poeternas klander, hån och smutskastning trädde tre av dåtidens främsta arabiska poeter fram vid Allahs Sändebuds (s.a.s.) sida i Medina. De var Hassan ibn Thabit, Ka’b ibn Malik och Abdullah ibn Rawaha. Hassan och Ka’b besvarade motståndarnas poeter genom att, på samma sätt som de, lyfta fram olika händelser, krigens segrar och nederlag samt bedrifter och ära. Abdullah fördömde dem genom att nämna deras otro och dyrkan av gudinnor. Hans poesi hade inte någon särskilt stor verkan på motståndarna. De två andras poesi sårade dem däremot djupt.⁶⁶

Hassan (må Allah vara nöjd med honom) brukade inte klandra Quraysh genom att nämna deras olydnad mot Allah och Hans Sändebud (s.a.s.) eller deras avgudadyrkan. Det skulle nämligen inte ha lett till något resultat. De trodde ju inte ens på Allahs Sändebud (s.a.s.), och de trodde att avgudadyrkan var sanningen. Därför lyfte han fram deras ärftliga brister och fel, moraliska förfall, nederlag i krig och liknande, och sårade dem djupt. I detta arbete hjälpte Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) honom med kunskap och information.

Hassans (ra) fotspår återfinns inom alla de många ämnesområdena i den klassiska arabiska poesin. Här följer kortfattat några kännetecken för hans poesi:

1. Liknelsernas nyskapande: Det är sant att den klassiska poesin inte skapades inom någon högt utvecklad civilisation. Men det kan inte heller förnekas att den på många sätt påverkades av stora civilisationer. Den arabiska civilisationen fick sin verkliga början med Koranens uppenbarelse och Allahs Sändebuds (sa) framträdande. Koranen är det största konkreta miraklet när det gäller arabisk uttryckskonst och retorik. Denna Koran gjorde många framstående vältalare mållösa. Därför utvecklades en ny kraft i vältalighet och retorik hos de poeter från den tiden som antog islam. Bland dessa poeter var Hassan den främste. Denna kraft var jämförelsevis starkast hos honom.

När den heliga Koranen beskriver följeslagarnas egenskaper sägs det:

»Bönens tecken är tydligt synligt på deras ansikten.« Hassan använde denna vers bildligt när han prisade Uthman (ra) och fördömde mördarna. Han sade:⁶⁷

»De slaktade denne man med gråsprängt hår och med bönens tecken på pannan, han som tillbringade nätterna med att åkalla Allah och recitera Koranen.«

I denna vers beskriver poeten Uthmans ansikte som märkt av bönen. Användningen av en sådan bild var helt nyskapande i den dåtida arabiska poesin.

2. Briljant användning av antydningar: I den arabiska retoriken nämns en typ av antydan som kallas ”tatbī” eller ”tajāwuz”. Det innebär att poeten börjar behandla ett ämne, men plötsligt och medvetet lämnar det och beskriver något annat, så att det tidigare ämnet framträder ännu tydligare. I Hassans poesi finner man sådana antydningar eller hänsyftningar.

I Arabien bodde otaliga stammar i den vidsträckta öknen. De var nomader. Där de fann vatten och betesmarker för djuren slog de upp sina tält och upprättade tillfälliga boplatser. När vattnet och djurfodret tog slut begav de sig mot någon annan plats. På så sätt strövade de från en plats till en annan. De arabiska poeterna har på många sätt skildrat detta liv i sin poesi. Men det finns något mycket nyskapande i det sätt på vilket Hassan har beskrivit saken. Han säger: »Jafnas söner bor vid sin fader Ibn Mariyyas grav; han är mycket givmild och frikostig.«

Eftersom den prisade personen härstammade från araberna antydde han, när han lovordade honom, fint att dessa, trots att de var araber, inte var nomader utan furstar. Utan någon rädsla eller oro bodde de alldeles intill sina fäders gravar. Deras boningsort var grönskande och lummig. Därför behövde de inte ständigt dra från plats till plats.

3. Metaforernas nyskapande: Arabiska poeter brukade beskriva vissa saker metaforiskt och indirekt. Om de till exempel ville säga att en viss person var mycket högt ansedd och givmild, sade de att dessa egenskaper fanns i hans klädnad. I Hassāns (må Allah vara nöjd med honom) poesi märks ett nyskapande bruk av metaforer. I en vers ville han till exempel säga att vi var mycket ädla och stadgade. Men han uttryckte det så här: ”Ära och anseende har byggt ett hem på vår gård och förankrat dess stolpar så stadigt att ingen kan rubba dem, hur mycket människor än försöker.” Att ära och anseende bygger ett hus i denna vers, att stadiga pelare reses och att människan inte förmår få det att vackla – allt detta var ett nytt sätt att uttrycka sig i arabisk poesi.

4. En förunderlig skönhet i rytm, slutrim och klanglikhet märks i hans poesi. Ordens sammanfogning och meningarnas uppbyggnad är mycket kraftfulla, dynamiska och lediga. Den sista bokstaven i det sista ordet i den första hemistiken återkommer i det sista ordet i varje versrad i många av hans qasīdor. Inom den arabiska versläran kallas detta kāfiya. En sådan konstfullhet i arabiska formuleringar hade tidigare endast kunnat iakttas i Imruʾ al-Qays poesi. Efter honom gjorde emellertid många arabiska poeter framgångsrika försök med olika slags konstnärliga uttryck. En berömd diktsamling av en av den abbasidiska tidens främsta filosofiska poeter, Abū al-ʿAlāʾ al-Maʿarrī, heter ”Nuzūmu mā lā yalzamu”. Vid diktandet följde han som ett nödvändigt krav vissa saker som egentligen inte behövs för poesi. Hans detta verk är en samling dikter av detta slag. Det är en av hans berömda diktsamlingar.

5. Ett annat kännetecken för Hassāns poesi är att han ofta använde ord med vidsträckt betydelse. Han ville kanske klargöra en tanke och valde därför ett ord som på ett vackert sätt förmedlade inte bara det avsedda utan också många andra betydelser.68

6. Överdrift och hyperbol: Hassāns islamiska poesi kan sägas vara fri från all överdrift och alla överdrivna utsagor. Det är sant att poesi inte kan finnas utan fantasi och överdrift. Han brukade själv säga: ”Islam har förbjudit lögn. Därför har jag helt övergett överdrift och hyperbol, som i grunden inte är något annat än lögn.”69

Inte nog med det: även i den poesi han skrev under jāhiliyya-perioden förekom detta inslag mycket sparsamt. Därför uppstod ett gräl mellan den tidens främste arabiske poet al-Nābigha och Hassān, när al-Nābigha nedvärderade en av Hassāns verser.70

Huvudtemat i Hassāns islamiska poesi var att stå emot och fördöma de otrogna. Han skrev många dikter där han satiriserade och fördömde de otrogna. Ändå kunde ingen obscenitet beröra hans poesi. Med hijāʾ menade dåtidens arabiska poeter att prisa den egna stammen och förtala den rivaliserande stammen. Detta förtal var mycket vasst och aggressivt. Därför skildrade poeterna i sina dikter verkliga händelser på ett relevant och tilltalande sätt. Vi kan se en stil i fördömandet, eller hijāʾ, hos den jāhilitiske poeten Zuhayr ibn Abī Sulmā i två av hans verser. När han fördömde Hisn-stammen sade han:71

”Jag vet inte. Men jag tror att jag snart får veta det. Är folket i Hisn-stammen män eller kvinnor? Om de är beslöjade kvinnor, då förtjänar var och en av dem en gåva avsedd för en jungfru.”

Denna vers av Zuhayr var den hårdaste fördömelsen i den arabiska poesin. Därför vållade versen medlemmarna av den nämnda stammen stor smärta. Hassans satir innehöll inte bara förolämpningar, utan också motstånd och genmälen. Hans stil var synnerligen förträfflig. Den sista versen i en av hans dikter mot Quraysh blev på den tiden så populär att den förvandlades till ett ordspråk. Versen lyder:

”Jag vet att du är släkt med Quraysh. Men det är som likheten mellan en kamelunge och en strutsunge.”⁷²

Senare använde poeten Ibn al-Mufarrigh den första raden i den nämnda versen för att smäda amir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom).⁷³ När en predikant som sänts av Guds Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) dödades i området där al-Harith ibn Awf al-Murris stam bodde, skrev poeten Hassan en dikt där han smädade honom. Han sade:

”Om ni har brutit ert löfte är det inget ovanligt. Att bryta löften är nämligen er vana. Och ur löftesbrottets rot skjuter löftesbrottet upp.”

När al-Harith hörde Hassans hånfulla dikt fylldes hans båda ögon av tårar. Han skyndade till Guds Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) närvaro, bad om beskydd och vädjade att Hassan skulle hejdas.⁷⁴

Hassan (må Allah vara nöjd med honom) skrev utmärkta madah-dikter, det vill säga lovsånger. Två av de verser han skrev till Āl ʿInāns lov lyder:

”De låter dem som kommer till dem dricka Baradaflodens vatten blandat med klart vin.”

Poeten Ibn Qays skrev en liknande vers när han prisade Musʿab ibn al-Zubayr. Men det som uttrycks i Hassans vers saknas i Ibn Qays vers.⁷⁵

I en annan vers skildrade han med utsökt stil de ghassanidiska furstarnas givmildhet och gästfrihet: ”I deras hem är det alltid så fullt av gäster att till och med deras hundar har vant sig vid åsynen. Nu skäller de inte längre när de ser en ny besökare.”

Tre verser av tre berömda poeter i den arabiska diktningens värld anses vara de främsta lovdikterna eller madīḥ-dikterna. Nästan alla är eniga om detta. Det råder emellertid oenighet om vilken av de tre som är bäst. Poeten Hutaiʾa ansåg denna vers av Hassān vara den främsta, medan andra ansåg att verserna av Abū Tihān och al-Nābigha var de bästa.⁷⁶ Umayya, kalifen ʿAbd al-Malik, var en mycket lärd och litteraturälskande man. Hans omdöme var: ”Av alla lovdikter som araberna har diktat är Hassāns vers den främsta.”⁷⁷ De dikter han författade till den ädle Sändebudets lov utmärker sig genom stor stilistisk och konstnärlig nyskapelse. I en vers till lovprisning av Guds Sändebud sade han: ”I den mörka natten lyser Guds Sändebuds heliga panna klart, likt ljuset från en lampa som brinner i mörkret.”

Hassān (må Allah vara nöjd med honom) författade många marsiyā-dikter, eller sorgedikter, både under den förislamiska tiden och under islam. Guds Sändebuds (frid vare med honom) bortgång var muslimernas största sorg och smärta. Den sorgen återges på ett mycket vackert sätt i några av de marsiyā-dikter som Hassān författade. Ibn Saʿd sammanställde dessa sorgedikter i sitt verk Ṭabaqāt.

Hassān var en erfaren poet som fick leva ett långt liv. Dessutom var han en stor sahābi. Därför finner man rikligt med råd och visdomsord i hans poesi. I sina dikter uppmanade han människor att tillägna sig en hög moral. Två verser om heder och självrespekt:

”Jag skyddar min heder med min rikedom. Må Allah inte välsigna den rikedom genom vilken hedern inte kan bevaras!

Om rikedom går förlorad kan den återvinnas, men när hedern väl har gått förlorad kan den inte återvinnas.”⁷⁹

Människan bör alltid förbli densamma. Han sade i en vers att man inte bör bli högmodig och tro sig äga världen när man åtnjuter överflöd, och inte heller bryta samman när överflödet tar slut:

”Rikedom och ägodelar kunde inte få mig att glömma min blygsamhet och självrespekt. På samma sätt kunde olyckor och motgångar inte störa min bekvämlighet och välmåga.”⁸⁰

Hans vers om att orättfärdighetens följder inte blir goda:

”Jag avstår från att i onödan fråga och undersöka saker. Oftast faller den som gräver en grop själv i den.”81

I en vers uppmanar han till att ignorera onda ord när man hör dem:

”Ignorera de onda orden och behandla dem som om du inte alls hade hört dem.”82

Om att leva i förnedring och vanära säger han:

”Ni avskyr döden, så jag har gjort era betesmarker tillåtna för andra. Därför har fienderna begått illdåd där.

Flyr ni från döden? En död genom svaghet är inte särskilt vacker.”83

”Abd al-Qahir al-Jurjani har sagt att det finns en stark enhet och sammanhållning mellan alla versrader i Hassans diktning. Hela meningen tycks till och med vara ett starkt rep.”84

En av vår tids främsta litteraturkritiker, Butrus al-Bustani, säger: ”Det särskilda med Hassans poesi är inte begränsat till hans lovprisningar och satirer. Den har också en annan, betydande särprägel: han är en trogen historiker över sin tids händelser. Han skildrade krigen och de olika händelserna under Allahs Sändebuds liv. I dessa krig nämnde han i sina dikter namnen på många av de muslimer som stupade och på dem som dödades på motståndarsidan. När vi läser hans dikter känns det som om vi läser den tidiga islams historia.”⁸⁵

Invånarna i det forntida Arabien var indelade i två grupper: beduiner och stadsbor. Invånarna i Mecka, Medina och Taif var stadsbor. Invånarna i alla övriga områden var beduiner eller landsbygdsbor. De flesta berömda poeterna kom från landsbygden. Några få av dem föddes dock i städerna. Bland dessa hade Hassan den främsta ställningen.⁸⁶

Ibn Sallam al-Jumahi säger: ”I varje by i Medina, Mecka, Taif, Yamama och Bahrain fanns många poeter. Men Medinas byar stod främst när det gällde poesi. Där fanns fem framstående poeter: tre från Khazraj-stammen och två från Aws-stammen. De tre från Khazraj var Qays ibn al-Khutaym och Abu Qays ibn Aslat. Bland dem var Hassan den främste.⁸⁷ Abu Ubayda säger: ’Bland stadsborna var Hassan den främste av alla poeter.’⁸⁸ Det sade även Abu Amr ibn al-Ala. Poeten al-Hutay’a sade: ’Meddela Ansarerna att deras poet är arabernas främste poet.’⁸⁹ Abu al-Faraj al-Isfahani säger: Hassan var en av de främsta poeterna. Allahs Sändebud ﷺ sade själv: ’Imru’ al-Qays är de helvetiska poeternas banerförare, medan Hassan ibn Thabit kommer att leda alla dem mot paradiset.’⁹⁰

Imam al-Asma’i säger: ”Poesin blir kraftfull och flytande när den handlar om ondska och dåliga gärningar, men blir svag när den handlar om godhet och goda gärningar. Denne Hassan var en av den hedniska arabvärldens främsta poeter. Efter att han antog islam sjönk kvaliteten på hans poesi. Hans förislamiska poesi är den bästa.”⁹¹

När Hassan (må Allah vara nöjd med honom) hade blivit gammal sade man en gång till honom: ”Din poesi har blivit kraftlös och ålderdomens prägel har satt sig på den.” Han svarade: ”Min brorson! Islam är ett hinder mot lögn.” Ibn al-Athir säger att innebörden i Hassans ord är att poesi blir utmärkt när dess innehåll innehåller överdrifter. Men varje överdrift betraktas i islam som lögn och bör undvikas. Hur skulle poesin då kunna bli god?

När Butrus al-Bustani bedömer Hassans (må Allah vara nöjd med honom) poesi säger han: ”Vi ser att Hassan var skicklig i sin förislamiska poesi, men han nådde inte upp till den tidens främsta poeters nivå. Han var också skicklig i vissa delar av sin islamiska poesi, särskilt i dikter om satir och stolthet. I de flesta ämnen visade han emellertid svaghet, särskilt i dikter till Allahs Sändebuds lovprisning och i sorgepoesin tillägnad honom. Ur historisk synvinkel är dock dessa dikter mycket betydelsefulla. I hans islamiska poesi finns nya stilar som inte förekom i den förislamiska poesin. Under den islamiska perioden var Hassan både poet och historiker, och samtidigt även en reforminriktad poet. När det gällde att försvara Allahs Sändebud var han de politiska poeternas förgrundsgestalt.”⁹³

En gång skröt poeten Ka’b ibn Zuhayr i en vers: ”Vad kommer att hända med poesi­ns rytm och slutrim efter Ka’bs död?” Så snart han hörde versen utbrast Tamruth, bror till den då berömde arabiske poeten Khab ibn Sammakh: ”Du är sannerligen inte en poet som den skarpsinnige Hassan, Sabits son.”⁹⁴ Hur det än må vara är det i dag ett fastslaget faktum att han var en poet av stort format.

Alla Hassans (må Allah vara nöjd med honom) dikter bevarades under lång tid från mun till mun och i människors hjärtan. Senare skrevs de ned i bokform. Det finns en divan med hans dikter, återgiven av Ibn Habib. Många av de dikter som samlats där har emellertid infogats i efterhand. Imam al-Asma’i sade en gång: ”Hassan är en mycket stor poet.” När Abu Hatim hörde detta sade han: ”Men många av hans dikter är mycket svaga.” Al-Asma’i svarade: ”Många av de dikter som tillskrivs honom är inte hans.”⁹⁵ Ibn Sallam al-Jumahi säger: Hassan har många framstående dikter. Eftersom han skrev ett stort antal dikter mot Quraysh tillskrevs honom senare många dikter av låg kvalitet. I själva verket är han inte upphovsmannen till dessa dikter.⁹⁶

Bland dem som har återgett påhittade dikter i Hassans (ra) namn är den mest framstående den berömde sihrasexperten Muhammad ibn Ishaq. I sitt verk om profetens fälttåg, al-Maghazi, samlade han många påhittade dikter som tillskrevs Hassan (ra). Senare, när Ibn Hisham sammanställde sitt verk as-Sirah an-Nabawiyyah utifrån Ibn Ishaqs al-Maghazi, uppmärksammade han detta. För att granska materialet vände han sig då till den tidens lärda experter på fornarabisk poesi, särskilt den berömde återberättaren och språkvetaren Abu Zayd al-Ansari från Basra. Han frågade dem om de dikter av Hassan som Ibn Ishaq hade återgett; de bedömde vissa som äkta och andra som inte skrivna av Hassan. Ibn Habib återgav också några av de dikter som dessa lärda ansåg inte vara Hassans, och de samlades även i divanen.⁹⁷

I själva verket har Hassans (ra) islamiska poesi utsatts för omfattande interpolationer. Därför visar det sig att vissa dikter som tillskrivs honom är mycket svaga. I grunden är dessa dikter inte hans. Det var just med hänvisning till denna svaghet som även en lärd som al-Asma’i hävdade att Hassans islamiska poesi var mycket svag.

En divan med Hassans (ra) poesi publicerades först i Indien och Tunisien. Senare gavs den 1910 ut i England som en del av Professor Gibb Memorial Series. Gamla handskrivna exemplar av divanen bevaras i London, Berlin, Paris och Sankt Petersburg.⁹⁸

En gång i slutet av sitt liv skrev Hassan (ra) en enastående dikt sent på natten. Omedelbart klättrade han upp på fortet Fari’ och ropade att människorna i hans stam, Banu Qayla, skulle samlas hos honom. När de hade samlats reciterade han dikten för dem och sade: ”Ingen arabisk poet har någonsin skrivit en dikt som den qasida jag nu har skrivit.” De frågade: ”Kallade du hit oss bara för att säga detta?” Han svarade: ”Jag är rädd att jag kanske dör redan i natt. I så fall kommer ni att gå miste om denna dikt av mig.”⁹⁹

Al-Asma’i har berättat: På den tiden brukade sångframträdanden hållas på små scener. Där förekom inget oanständigt, till skillnad från i vår tid. Ett sådant underhållningsarrangemang brukade hållas i Banu Nabit. När Hassan (ra) på sin ålderdom hade blivit blind brukade han och hans son närvara där. En dag började två sångerskor sjunga en sång som han hade komponerat under sin förislamiska tid, och han började gråta. Då sade hans son till de båda sångerskorna: ”Sjung mer, sjung mer.”¹⁰⁰ Minnen från hans tidigare liv steg då fram i hans medvetande.

Även om Hassan (ra) av naturen var räddhågad var hans moraliska mod gränslöst. En gång gick kalifen Umar (ra) förbi Profetens moské. Han såg Hassan recitera poesi i moskén. Umar sade: ”Reciterar du poesi i Allahs Sändebuds moské?” Hassan utbrast: ”Umar! Jag har reciterat poesi här i närvaro av en person som var bättre än ni.” Imam al-Bukhari och Muslim har återgett denna hadith genom Sa’id ibn al-Musayyib. Umar (ra) sade: ”Du har talat sanning.”¹⁰¹

Hassan (ra) drack vin före islam. Men efter att han antagit islam avstod han från vin för alltid. En gång blev han rasande när han såg några unga män i sin stam dricka vin. Då reciterade de en versrad av honom och sade: ”Vi följer ju bara dig.” Han sade: ”Detta är en dikt från mitt förislamiska liv. Vid Allahs ed! Efter att jag antog islam har jag inte rört vin.”¹⁰²

Hos Hassan ser vi den yttersta formen av gudsfruktan. När hans häftiga ordstrid med Qurayshs poeter pågick uppenbarades surah Ash-Shu’ara, vers 224, som fördömde poeterna. Allahs Sändebuds (sa) tre poeter, Hassan, Ka’b och Abdullah, kom gråtande till Allahs Sändebud (sa) och sade: ”O Allahs Sändebud! Vi omfattas ju också av denna vers. Vi ägnar oss ju också åt poesi. Vad kommer att hända med oss?” Då reciterade Sändebudet (sa) för dem versens sista del, det vill säga undantaget, och sade: ”Det är ni.”¹⁰³

Hassans främsta kännetecken var att han var poeten vid Allahs Sändebuds hov. I Profetens moské reciterade han sina egna dikter för Allahs Sändebud. Detta var en stor ära. Han tilldelades med rätta titlarna ”islams poet” och ”Allahs Sändebuds poet”. Från det att han antog islam och fram till Allahs Sändebuds sista dagar stod han vid hans sida och försvarade och upphöjde Allahs Sändebuds heder genom att rikta ord mot Quraysh, judarna och de arabiska avgudadyrkarna, likt giftiga pilspetsar.

När Allahs ädla Sändebud drog ut i krig förde han sina hustrur till den säkra platsen i Hassans välbefästa fästning Fāriʿ. När Sändebudet återvände från kriget gav han Hassan en del av krigsbytet. Han överlämnade till och med Sīrīn, syster till de troendes moder Māriya al-Qibṭiyya, till Hassan. Även vid de rätt vägledda kalifernas hov hade han en särskild ställning. Kaliferna talade med honom i olika frågor och ordnade ett särskilt understöd åt honom. Om man räknade upp Hassans alla hedersbevisningar och ärebetygelser, en efter en, skulle listan bli lång.

Källor:

ʿAbdullah ibn Salām

ʿAbdullah var son till Banū Qaynuqā, Medinas berömda judiska stam. Hans släktlinje går bakåt och förenas med profeten Josef.¹ Han hade två hedersnamn: Abū Yūsuf och Abū al-Ḥārith. Hans far hette Salām ibn al-Ḥārith. Banū ʿAwf var en gren av Medinas Khazraj-stam. En undergren av Banū ʿAwf kallades Qawāqil. Enligt den förislamiska arabiska seden var ʿAbdullah ibn Salām en ḥanīf, det vill säga en förbundsvän, till denna stam. Senare blev han en av Allahs Sändebuds följeslagare med en särskilt hög ställning och en av dem som fick det glada budskapet om Paradiset.² Under den förislamiska okunnighetens tid hette han Husayn. Efter att han antagit islam ändrade Allahs Sändebud hans namn till ʿAbdullah.³

Berättelsen om ʿAbdullah ibn Salāms antagande av islam återges i olika hadith- och sīra-verk. Det som framgår tydligt av de olika berättelserna i detta sammanhang är att han före sitt antagande av islam hade blivit känd som en framstående judisk lärd. Han kände till det som hade berättats i Toran om Allahs Sändebuds ankomsttid och identitet. Liksom många andra väntade även han på den siste profeten. Enligt Ibn Isḥāqs berättelse befann han sig uppe i en dadelpalm när Allahs Sändebud, efter sin ankomst till Medina, först tog in hos Banū ʿAmr ibn ʿAwf i Qubā. När en man meddelade honom att Sändebudet hade anlänt skyndade han sig dit för att träffa honom för första gången, och redan vid den första åsynen förstod han att han var en profet. När Sändebudet därefter kom till Medinas huvuddel och tog sin boning hos Abū Ayyūb al-Anṣārī kom ʿAbdullah åter för att träffa honom. Under detta möte talade han länge med Allahs Sändebud. Dessa samtal återges på olika sätt i flera berättelser.⁴ Här återger vi några av dem.

ʿAbdullah ibn Salām brukade säga: ”Jag lärde mig läsa och tolka Toran av min far. En dag läste han för mig en vers som handlade om Allahs Sändebuds kännetecken, tecken, egenskaper och gärningar. Sedan sade han: ’Om han är en ättling till Aron ska du följa honom, annars inte.’ Han dog före Allahs Sändebuds utvandring.”

En dag kom sedan Sändebudet till Medina. Jag plockade dadlar i en trädgård, medan min faster Khālida bint al-Ḥārith samlade upp dadlar. Då började en man från den judiska stammen Banū Naḍīr ropa: ”Arabernas ledare har kommit i dag!” När jag hörde detta började jag darra och utropade högt takbīr. När min åldrade faster såg mitt tillstånd sade hon: ”Din usling, vad har hänt med dig? Även om Mūsā ibn ʿImrān hade kommit skulle du inte ha blivit mer upprörd än så här.” Jag sade: ”Faster! Han är Moses bror och följer samma religion som han. Det som han kom med har även denne kommit med.”

Jag steg ner från trädet och gick till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Jag såg hans gestalt och kände igen honom. Jag berättade för honom om min far. Jag antog islam. Senare antog även min faster islam.⁵

Abdullah ibn Salam berättar vidare: När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) anlände till Medina samlades människorna omkring honom. Jag gick också dit. Så snart jag såg honom förstod jag att detta inte var en bedragare och lögnare. Det första jag hörde honom säga var: ”O människor! Sprid hälsningen frid, ge människor mat, upprätthåll släktbanden och be på natten när människorna sover – då kommer ni att träda in i paradiset utan hinder.”⁶

Det är möjligt att Abdullah ibn Salam med ovanstående berättelse syftade på sitt första möte med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) efter dennes ankomst från Mecka till Quba. Efter att Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hade vilat i Quba i tre dagar begav han sig mot den egentliga staden Medina. Trots allas böner och enträgna uppmaningar tog han vägen dit och slog sig ner i Abu Ayyub al-Ansaris hem. Vid denna tid kom Abdullah ibn Salam åter till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Anas (må Allah vara nöjd med honom) har berättat om detta möte.

Det har berättats från Anas: Efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ankomst till Medina kom Abdullah ibn Salam för att träffa honom. Han sade till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): Jag vill ställa tre frågor till dig vars svar endast profeterna känner till.⁷

a) Vilket är det första tecknet eller kännetecknet på Domedagen?

b) Vilken blir paradisets invånares första föda?

c) Varför blir ett barn likt sin far eller sin mor?

Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Just nu kom Gabriel och berättade detta för mig.” Abdullah ibn Salam sade: ”Bland änglarna är det ju Gabriel som är judarnas fiende.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Det första tecknet på Domedagen är att en eld ska bryta fram från öster och driva människorna framför sig, tills den samlar dem i väster. Paradisets invånares första föda blir den extra delen av fiskens lever. Anledningen till att ett barn liknar sin far eller mor är att om mannens vätska kommer ut först, dras barnet åt hans håll, och om kvinnans vätska kommer ut först, dras barnet åt hennes håll.” När Abdullah hörde detta svar sade han: ”Jag vittnar om att du är Allahs Sändebud.”

Därefter sade Abdullah ibn Salam: ”O Allahs Sändebud! Judarna är ett lögnaktigt folk. Jag är son till en lärd far och själv lärd. På samma sätt är jag son till en ledare och själv ledare. Kalla på judarna och fråga dem om mig, men håll det hemligt för dem att jag har antagit islam.” På hans begäran kallade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) på judarna och lade fram islams budskap för dem. Till slut frågade han dem: ”Vem bland er är Abdullah ibn Salam?” De svarade: ”Han är son till vår tidigare ledare och vår nuvarande ledare. En lärd mans lärde son.” Allahs Sändebud sade: ”Nå, skulle han kunna anta islam?” De svarade: ”Aldrig.”

Under tiden höll Abdullah ibn Salam sig gömd i ett hörn av rummet. Allahs Sändebud gav honom tecken att komma fram. Medan han uttalade trosbekännelsen trädde han fram och sade till judarna: ”Frukta Allah en smula. Ni vet mycket väl att denne man är Allahs Sändebud och att hans religion är sann.”

Trots hans uppmaning trodde judarna inte. Tvärtom blev de ännu mer rasande, eftersom de hade blivit så oväntat förödmjukade. De började säga till Abdullah: ”Du är en hycklare, en lögnare och en förrädare. Du är den uslaste personen i vårt folk. Även din far var en usling.”

Då sade Abdullah: ”O Allahs Sändebud! Ni såg det själva. Det var just detta jag fruktade.”⁸ När judarna avvisade Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kallelse och gick därifrån uppenbarades den tionde versen i den heliga Koranens sura al-Ahqaf.⁹

Det råder också olika uppfattningar om när Abdullah ibn Salam antog islam. Det har återberättats från imam al-Shaʿbi att han antog islam två år före Allahs Sändebuds bortgång.¹⁰ Imam al-Dhahabi säger att detta är en avvikande och förkastad berättelse. I Sahih al-Bukhari återges nämligen att han antog islam vid tiden för Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hijra och ankomst till Medina.¹¹ Ibn Saʿd säger: Han antog islam tidigt efter Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ankomst till Medina. Han var en av judarnas ahbar, det vill säga religiösa lärda.¹²

Det råder oenighet bland biografiexperterna om Abdullah ibn Salams deltagande i slagen vid Badr och Uhud. Enligt Ibn Saʿd deltog han för första gången i slaget vid Khandaq. Därför nämnde han honom tillsammans med Khandaqs krigare i följeslagarnas tredje tabaqa (nivå). Från och med Khandaq deltog han i alla slag.

Han var kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) som följeslagare under dennes resa till Bayt al-Maqdis. Al-Waqidi har återberättat att han var en av de främsta deltagarna i erövringen av Bayt al-Maqdis och Jabia.¹³

När rebellerna hade belägrat kalifen Uthman (må Allah vara nöjd med honom) i hans hus och planerade att mörda honom besökte han honom en dag under denna katastrofala tid och sade: ”Vi står redo att hjälpa till. Det är inte rätt att ni fortsätter sitta så här i ert hus. Gå ut och skingra den samlade folkmassan.” Efter att ha sagt detta trädde Abdullah själv fram inför folket och höll ett kort tal. Talet har återgetts i flera verk. Dess sammanfattning är följande:

”O människor! Under den hedniska tiden hette jag Husayn. Guds Sändebud gav mig namnet Abdullah. Dessa verser ur den ädla Koranen uppenbarades om mig.

1) Och ett vittne bland Israels barn vittnade till dess fördel och trodde på det, medan ni förhäver er. (Sura al-Ahqaf 10)

2) De otrogna säger: ”Du är inte en Sändebud.” Säg: ”Allah är ett tillräckligt vittne mellan mig och er, liksom den som har kunskap om Skriften.” (Sura ar-Ra’d 43)

Allahs svärd är fortfarande slidet, och änglarna har gjort denna stad – Guds Sändebuds (ﷺ) hijrah-plats – till sin boning. Frukta därför Allah och avstå från att döda honom (Uthman). Vid Allahs ed! Om ni har beslutat er för att döda honom, kommer era grannar, änglarna, att lämna Medina. Och det svärd som hittills har varit slidet kommer att dras och därefter inte förbli slidet förrän Domedagen.”

Hans tal kunde inte påverka rebellerna med deras hårda hjärtan. Tvärtom blev resultatet det motsatta. Deras olycka och trots ökade ännu mer. De sade: ”Döda både denne jude och Uthman.”14

I en annan berättelse sägs det att Abdullah ibn Salam berättade: ”När Uthman satt belägrad i sitt hus gick jag en dag för att hälsa på honom. Så snart jag trädde in i hans hus sade han: ’Välkommen, min bror!’ Föregående natt såg jag Guds Sändebud (ﷺ) genom detta fönster. Han sade: ’Uthman! Har de belägrat dig?’ Jag svarade: ’Ja.’ Han sade: ’Har de lämnat dig törstig?’ Jag svarade: ’Ja.’ Därefter gav han mig en hink fylld med vatten. Jag drack och släckte min törst. Han sade till mig: ’Om du vill kan jag ge dig seger över dem, och om du vill kan du bryta fastan med mig i dag.’ Jag valde att bryta fastan med honom. Han dödades den dagen.”15

När kalifen Ali (må Allah vara nöjd med honom) beslutade att göra Kufa till huvudstad i stället för Medina sade Abdullah till honom: ”Överge inte Guds Sändebuds (ﷺ) predikstol i Medinas moské. Om du överger den kommer du aldrig mer att kunna besöka den.” Ali (må Allah vara nöjd med honom) kommenterade då: ”Stackaren, han är en mycket enkel och hederlig människa.”16

I en annan berättelse sägs det att Ali (må Allah vara nöjd med honom) berättade: ”Just när jag satte foten i stigbygeln för att stiga upp på hästen kom Abdullah ibn Salam fram till mig och sade: ’Vart är du på väg?’ Jag svarade: ’Till Irak.’ Han sade: ’Om du beger dig dit kommer du att möta svärdseggar.’ Jag svarade: ’Jag har redan hört Guds Sändebud (ﷺ) säga detta.”17

Han blandade sig inte i den dispyt och konflikt som uppstod mellan kalifen Ali och Muawiya (må Allah vara nöjd med dem). Med ett träsvärd vid sin sida höll han sig omsorgsfullt borta från denna konflikt.18

Alla experter på sīra är eniga om att han avled i Medina år 43 enligt hijra under amir Muawiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat.19 Han efterlämnade två söner. De hette Yusuf och Muhammad. Båda föddes under Allahs Sändebuds (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) livstid. Yusuf var den äldre. Efter hans födelse tog den ädle Profeten (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) honom i famnen, lade handen på hans huvud och gav honom namnet Yusuf.20

Det finns inte mycket information om Abdullahs dagliga liv. Det är dock känt att han på grund av svaghet i ålderdomen gick omkring med en käpp och lutade sig mot den när det behövdes.21 Spåren av gudsfruktan syntes alltid i hans ansikte.22

Abdullahs (må Allah vara nöjd med honom) bröst var fyllt av kunskap om Torah, Evangeliet, den ädla Koranen och den profetiska hadithen. Om hans gränslösa sakkunskap i Torah skrev den lärde al-Dhahabi:23

”Abdullah ibn Salam var på sin tid den främste lärde bland ahl al-kitāb i Medina.”

Efter att ha antagit islam ägnade han sig åt Koranen och haditherna och blev genom sin kunskap en person som alla hyste förtroende för. Kan något vara mer hedersamt än att Abu Hurayra – som bland följeslagarna var den mest kunnige när det gällde hadither – också brukade fråga Abdullah om hadither? En gång begav sig Abu Hurayra till Sham. Där återberättade han följande hadith för Kaʿb ibn Ahbar: ”På fredagen finns det en stund då en tjänare, om han ber Allah om något, med säkerhet får det.” När Kaʿb hade hört hadithen vacklade han något mellan tro och tvivel. Till slut instämde han dock i Abu Hurayras återberättelse.

När Abu Hurayra sedan återvände till Medina berättade han händelsen för Abdullah ibn Salam. Efter att ha hört den sade han: ”Kaʿb har ljugit.” Abu Hurayra svarade: ”Till slut godtog han ändå det jag sade.” Abdullah sade: ”Vet du när det är?” Efter denna fråga följde Abu Hurayra honom och bad honom gång på gång att ange tidpunkten. Då sade Abdullah: ”Tiden mellan asr och maghrib.” Abu Hurayra sade: ”Men mellan asr och maghrib finns ingen bön. Hur kan det då vara så?” Abdullah sade: ”Du kanske inte vet att Allahs Sändebud (frid vare med honom) har sagt: ’Den som sitter och väntar på bönen är som om han befinner sig i själva bönen.’24

Trots denna stora sakkunskap inom hadith har endast tjugofem hadither återberättats från honom.25 Bland dem som hörde hadither ur hans mun och återberättade dem finns många följeslagare, såsom Anas ibn Malik, Zurara ibn Awfa, Abu Hurayra, Abdullah ibn Maʿqil, Abdullah ibn Hanzala med flera. Dessutom var följande några av hans särskilda elever: Kharasha ibn al-Hurr, Qays ibn Ubad, Abu Salama ibn Abd al-Rahman, Hamza ibn Yusuf (sonson), Umar ibn Muhammad (sonson), Awf ibn Malik, Abu Burda ibn Abi Musa, Abu Saʿid al-Muqri, Ubada al-Zarqi, Ata ibn Yasar, Ubaydullah ibn Jaysh al-Ghifari, Zurara ibn Awfa samt Yusuf och Muhammad (hans två söner).26

Bland de ädla följeslagarna hade ʿAbdullah ibn Salams anseende och ställning nått mycket högt. Han var en av de framstående lärda bland följeslagarna. När den berömde följeslagaren Muʿadh ibn Jabal närmade sig slutet av sitt liv sade man till honom: ”Ge oss några råd.” Han svarade: ”Jag lämnar denna värld. Men kunskapen lämnar inte världen tillsammans med mig. Den som söker den kommer att finna den. Sök kunskap hos Abu al-Darda, Salman al-Farisi, ʿAbdullah ibn Masʿud och ʿAbdullah ibn Salam. ʿAbdullah var jude. Senare blev han muslim. Jag hörde Allahs Sändebud säga om honom: ’Han är den tionde personen som får komma till paradiset.’”27

Saʿd ibn Abi Waqqas sade: ”Jag har inte hört Allahs Sändebud säga om någon annan människa som vandrar på jorden, förutom ʿAbdullah ibn Salam: ’Han är en person som tillhör paradiset.’ Det är om honom som vers 10 i sura al-Ahqaf uppenbarades.”28

Musʿab ibn Saʿd ibn Abi Waqqas återberättade från sin far Saʿd. Han sade: ”En dag bars en skål tharid fram till Allahs Sändebud. Efter att han hade ätit blev lite kvar. Allahs Sändebud sade: ’En person som tillhör paradiset kommer att träda in genom denna öppning och äta upp det som blivit kvar.’ Saʿd sade: ’Jag hade skickat min bror ʿUmayr för att göra wudu. Jag ville att han skulle komma och äta upp det som blivit kvar. Men innan han hann komma anlände ʿAbdullah ibn Salam och åt upp det.’”29

Trots att ʿAbdullah hade en så hög ställning var han mycket ödmjuk. Om någon berömde honom det minsta blev han upprörd. Qays ibn ʿUbad sade: ”Jag befann mig i moskén i Medina. Då kom en man vars ansikte bar tydliga spår av gudsfruktan. Folk sade: ’Detta är en person som tillhör paradiset.’ Därefter bad han två korta rakʿat. När han lämnade moskén följde jag efter honom. Han gick in i sitt hem, och jag gick också in efter honom. När jag hade talat med honom och lärt känna honom sade jag: ’När du gick in i moskén hörde jag folk säga sådana och sådana saker.’ Han sade: ’Subhanallah! Ingen människa bör säga något som hon inte vet. Jag ska berätta för dig: Jag såg en dröm och berättade den för Allahs Sändebud. Drömmen var följande: Jag tyckte mig se en grön trädgård. Mitt i den stod en järnpelare. Pelarens fot stod i marken och dess topp nådde himlen. Vid toppen var ett rep bundet. Det sades till mig: ’Klättra uppför pelaren.’ Jag klättrade upp och grep tag i repet. Då sades det till mig: ’Håll fast vid det ordentligt.’ Medan repet fortfarande var i min hand vaknade jag ur sömnen. På morgonen kom jag till Allahs Sändebud och berättade drömmen. Allahs Sändebud sade: ’Trädgården är islams trädgård, pelaren är islams pelare och repet är islams rep. Förbli på islam tills du dör.’” Berättaren Qays sade: ”Den mannen var ʿAbdullah ibn Salam.”30

Kharasha ibn al-Hurr återberättade drömmen på ett något annorlunda sätt.31 I en annan återberättelse sägs det att Allahs Sändebud, efter att ha hört beskrivningen av hans dröm, sade: ”Du kommer att dö medan du håller fast vid islams starka rep.”32

Många andra berättelser om ʿAbdullahs ödmjukhet har återberättats i olika böcker. En gång bar han en börda ved på huvudet. När folk såg honom sade de: ”Allah har befriat dig från att behöva göra sådant.” Han svarade: ”Ja, det stämmer. Men genom denna handling krossar jag min stolthet och högfärdighet. För jag hörde Allahs Sändebud säga: ’Den som har så mycket högmod i sitt hjärta som ett senapskorn kommer inte att träda in i paradiset.’”33

ʿAbdullah hade en gränslös känsla för och styrka i fråga om sanning och ärlighet. Mot slutet av sitt liv brukade han säga: ”Om ni ännu en gång skulle hamna i krig med Quraysh, och jag då inte längre hade någon kraft, skulle ni sätta mig på en bår och placera mig mellan de två sidorna.”34

Det har återberättats från ʿAbdullah ibn Salam att Salman al-Farisi en gång sade till honom: ”Broder! Den av oss två som dör först ska försöka visa sig i en dröm för den som fortfarande lever.” ʿAbdullah ibn Salam sade: ”Är det möjligt?” Salman svarade: ”Ja, det är möjligt. Den troendes själ är fri. Den kan färdas vart den vill på jorden. Men den otroendes själ är fången.” Salman dog. ʿAbdullah ibn Salam sade: ”En dag somnade jag mitt i natten. Salman kom och hälsade på mig med salam. Jag besvarade hälsningen och sade: ’Abu ʿAbdillah! Hur fann du din boning?’ Han svarade: ’God.’ Han sade: ’Håll fast vid tawakkul (förtröstan på Allah). Tawakkul är en mycket god sak.’ Detta sade han tre gånger. I en annan återberättelse sägs det att ʿAbdullah frågade: ’Vilken handling fann du vara den bästa?’ Han svarade: ’Jag fann tawakkul vara något förunderligt.’”35

Det har berättats från Abu Burda. Han sade: En gång begav jag mig till Medina och träffade Abdullah ibn Salam. Han sade till mig: ”Vill du inte följa med hem till mig? Kom, så bjuder jag dig på sattu och dadlar.” Jag följde med honom. Han sade till mig: ”Se, ni bor i ett område där ränta är vanligt förekommande. Om du har något att fordra av någon och han ger dig något kli som djurfoder, ska du inte ta emot det, eftersom det då blir ränta.”³⁶ I en annan berättelse återges händelsen på ett något annorlunda sätt.³⁷

Vissa korankommentatorer har uttryckt uppfattningen att ytterligare två verser uppenbarades till ära för Abdullah ibn Salam (må Allah vara nöjd med honom), utöver de två verserna, nummer 10 och 43, i Koranens suror al-Ahqaf respektive ar-Ra’d. Ibn Ishaq har berättat detta från Ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom). Verserna 113 och 114 i sura Ali Imran uppenbarades till pris för Abdullah ibn Salam och Tha’laba ibn Sa’ya.³⁸ Allah säger till deras ära:

De är inte alla likadana. Bland Skriftens folk finns det också sådana som står stadigt och reciterar Allahs verser och som faller ned i tillbedjan under nattens timmar. De tror på Allah och den Yttersta dagen, befaller det goda, förbjuder det onda och strävar efter att göra goda gärningar efter bästa förmåga. Det är dessa som är rättfärdiga.

På detta sätt har Allah den Allsmäktige själv gett sitt vittnesmål om Abdullah ibn Salams (må Allah vara nöjd med honom) höga ställning. Hur framstående han var blir tydligt genom detta tillkännagivande från Allah den Upphöjde.

Källhänvisningar:

Sahl ibn Sa’d (må Allah vara nöjd med honom)

Hans egentliga namn var Sahl. Han hade flera teknonymier, bland annat Abu al-Abbas, Abu Malik och Abu Yahya. Hans fars namn var Sa’d ibn Malik. Han var en ättling av Banu Sa’ida i Medinas Khazraj-stam. Han var en berömd ansarisk följeslagare. Även hans far Sa’d var en följeslagare.¹

Han föddes fem år före Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hijra till Medina. Efter hans födelse gav fadern honom namnet Huzn. När Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kom till Medina ändrade han hans namn till Sahl. Detta har Ibn Hibban berättat.² Hans far Sa’d antog islam redan före hijra. Därför växte han upp som muslim.

När den ädle Profeten (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom till Medina var han endast fem år gammal. Vid slaget vid Badr under det andra hijriåret var han bara en sjuårig pojke. Medan förberedelserna för striden pågick avled hans far, den ädle Saʿd. Han blev alltså faderlös vid endast sju års ålder. Efter slaget vid Badr gav Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) även hans avlidne far en andel av krigsbytet, eftersom han hade beslutat att delta i slaget vid Badr.

Under slaget vid Uhud, i det tredje hijriåret, deltog han tillsammans med pojkar i sin egen ålder i arbetet med att försvara Medina. I detta slag blev den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) skadad och blodig. När hans blod rengjordes var han närvarande.

När slaget vid Khandaq ägde rum under det femte hijriåret var han bara en tioårig pojke. Trots detta deltog han med stark iver och entusiasm i grävandet av vallgraven och bar jord på sina axlar.⁴ Sammanfattningsvis var han endast femton år gammal när Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) avled under det elfte hijriåret. Han hade ännu inte uppnått den ålder då han kunde delta i krig.

Det finns inga detaljerade uppgifter om hans liv under de rätt vägledda kalifernas tid. Under år 74 efter hijra drabbades han av den tyranniske och förtryckande umayyadiske härskaren al-Hajjaj ibn Yusuf. Al-Hajjaj kallade honom till sig och frågade: ”Varför hjälpte du inte kalifen Uthman?” Han svarade: ”Det gjorde jag.” Al-Hajjaj sade: ”Du talar inte sanning.” Därefter beordrade han att hans hals skulle märkas som ett tecken på förödmjukelse och vanära. Inte ens de högt ansedda följeslagarna Anas och Jabir ibn Abd Allah undkom al-Hajjajs illdåd. Syftet med al-Hajjajs handling var att människor skulle hålla sig borta från dem och inte lyssna till dem.⁵

Imam al-Zuhri säger: När Allahs Sändebud avled var Sahl ibn Saʿd femton år gammal. Han dog sedan i Medina år 91 efter hijra. Enligt al-Waqidi levde han i hundra år. Somliga har sagt att han blev nittiosex år eller något äldre.⁶ Enligt Ibn Hajar var han över hundra år gammal när han dog år 88 efter hijra.⁷ Ibn Abi Dawud ansåg att han dog i Alexandria. Det har berättats från Qatada att han dog i Egypten. Ibn Hajar säger att detta endast är antaganden.⁸ Al-Waqidi säger: Det har berättats att den siste följeslagaren som dog i Medina var Jabir ibn Abd Allah. Men det korrekta är att Sahl ibn Saʿd al-Saʿidi var den siste följeslagaren som dog i Medina, år 91 efter hijra.⁹ Under den senare delen av hans liv fanns ingen annan följeslagare kvar i Medina. Även de övriga områdena i det islamiska kalifatet hade då nästan berövats följeslagarnas välsignelse. Han brukade själv säga: ”När jag dör kommer det inte längre att finnas någon som säger: ’Allahs Sändebud sade.’

Sahl ibn Saʿd var en av de berömda följeslagarna. Efter de framstående följeslagarnas död blev han folkets samlingspunkt. Otaliga människor flockades hos honom med stor iver och entusiasm för att höra hadither.

Även om han var minderårig under Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) livstid hade han hört många hadither. Efter Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bortgång förvärvade han kunskap inom detta område genom framstående följeslagare som Ubayy ibn Kaʿb, Asim ibn Adi och Amr ibn Abasa. Även om Marwan inte var en följeslagare tog han emot vissa hadither från honom.¹⁰

Många följeslagare och tabiʿun hörde hadither från honom och återberättade dem. Här nämns endast några av de mest framstående:

Abu Hurayra, Ibn Abbas, Sa’id ibn al-Musayyib, Abu Hazim ibn Dinar, Zuhri, Abu Suhayl Subhi, Abbas ibn Sahl (sonen), Wafa ibn Shurayh al-Hadrami, Yahya ibn Maymun al-Hadrami, Abdullah ibn Abd ar-Rahman ibn Abi Jubab, Amr ibn Jabir al-Hadrami med flera.11

Det totala antalet hadither som återberättats av Sahl ibn Sa’d (må Allah vara nöjd med honom) uppgår till 188. Av dessa är 28 muttafaqun alayh.12

Han älskade Allahs ädle Sändebud (frid och välsignelser över honom) djupt. Han försökte följa varje handling och varje sedvänja hos Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) brukade stå lutad mot en träpelare när han höll predikan. En gång nämnde han att han behövde en minbar. Sahl gav sig genast ut i skogen och högg ner trä till minbaren.13 En gång gav han med egna händer Sändebudet (frid och välsignelser över honom) vatten att dricka från brunnen Budā’a. Det är han som har återberättat detta. Det bör nämnas att detta var en brunn i Medina. Medinaborna brukade kasta avfall och orenheter i den. Brunnen var emellertid stor och hade många källor.14

Att tala sanning var ett särskilt kännetecken för Sahl (må Allah vara nöjd med honom). En gång under hans livstid kom en man ur Marwan-klanen för att bli ståthållare i Medina. Han kallade till sig Sahl (må Allah vara nöjd med honom) och befallde honom att förolämpa Ali (må Allah vara nöjd med honom). Han vägrade bestämt att lyda den tyranniske härskarens befallning. Då beordrade ståthållaren honom att åtminstone säga: ”Må Allahs förbannelse vara över Abu Turab.” Som svar sade Sahl: ”Abu Turab var Alis käraste namn. Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) brukade kalla honom så och gladdes åt det.” Därefter förklarade han för ståthållaren varför Ali (må Allah vara nöjd med honom) hade fått namnet Abu Turab, varpå ståthållaren blev tyst.15

En gång avlade Sahl ibn Sa’d, Abu Dharr, Ubada ibn as-Samit, Abu Sa’id al-Khudri, Muhammad ibn Maslama och en sjätte person en ed inför Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom): att de, när det gällde Allah, inte skulle bry sig om någon klandrares klander.16 Hans livshistoria bevisar att han förblev trogen denna ed ända till sin död.

Om någon var likgiltig eller ouppmärksam under hans lektioner i hadith blev han mycket vred. At-Tabarani har återberättat en sådan händelse i sitt verk al-Kabir. Abu Hazim berättar: En gång undervisade han i hadith vid en samling. Några av åhörarna talade då med varandra. Han blev mycket vred och sade: ”Se på dessa! Jag återberättar för dem allt som mina två ögon har sett hos Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) och allt som mina två öron har hört från honom, men de lyssnar inte. Jag kommer aldrig tillbaka.” Jag frågade: ”Vart ska du gå?” Han svarade: ”Jag ska ge mig ut till jihad på Allahs väg.” Jag sade: ”Jihad är ju inte längre obligatoriskt för dig. Du kan inte längre sitta till häst, du har inte kraft att slå med svärdet och du kan inte heller skjuta med pil eller kasta spjut.”

Han sade: ”Abu Hazim! Jag ska gå ut på slagfältet och ställa mig i ledet. En okänd pil eller sten kommer flygande och träffar mig, och genom det kommer Allah att skänka mig martyrskap.”17

Källor:

Sahl ibn Hunayf (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var Sahl och hans kunya var Abu Saʿd, Abu ʿAbdullah, Abu al-Walid och Abu Thabit. Hans far var Hunayf ibn Wahib och hans mor var Hindah bint Rafiʿ. Han tillhörde Aws-stammen i Medina. Han var en framstående ansarisk och badrisk sahabi.¹ Hans bror ʿAbbad ibn Hunayf var en av Medinas främsta hycklare. Han var en av dem som byggde Masjid ad-Dirar.²

Han antog islam redan innan Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) anlände till Medina. Efter att han hade antagit islam brukade han och ʿAbdullah ibn az-Zubayr, i nattens mörker och utan att någon visste om det, gå omkring och krossa avgudabilderna på olika platser i Medina. De krossade träavgudarna och levererade träet till fattiga muslimers hem som bränsle. Efter att Hadhrat ʿAli (må Allah vara nöjd med honom) hade emigrerat till Medina bodde han en tid i Quba, i Kulthum ibn Hadams hem. Intill detta hus låg en kvinnas bostad. Varje natt hörde han ljudet av att dörren till huset öppnades. Därefter hörde han en man gå in och komma ut. En dag frågade han kvinnan om saken. Kvinnan sade: ”Jag är en änka och muslim. Den som kommer hit varje natt är Sahl ibn Hunayf. Han går omkring om nätterna och krossar avgudabilder, och han lämnar träet åt mig som bränsle.”³

Efter att Allahs Ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hade anlänt till Medina knöt han ett religiöst broderskap mellan honom och ʿAli (må Allah vara nöjd med honom).⁴

Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) i alla slag, däribland Badr, Uhud och Khandaq.⁵ När muslimernas led drabbades av katastrof under slaget vid Uhud var han en av de femton sahaba som stod fast på slagfältet tillsammans med Allahs Sändebud, beredda att offra sina liv.⁶ Den dagen svor han inför Allahs Sändebud att kämpa till döden. Sändebudet sade då till sina följeslagare: ”Ge honom pilar; detta är Sahl.” När Hadhrat ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) senare såg Sahl närvarande under någon kris betraktade han det som ett tecken på lycka och sade: ”Sahl är här, så det finns inget att oroa sig för.”⁷ Efter slaget vid Uhud kom Hadhrat ʿAli (må Allah vara nöjd med honom) till Fatimah och räckte fram sitt svärd och sade: ”Ta detta svärd, som inte alls är klandervärt.” När Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) hörde detta sade han: ”Du kämpade väl. Men även Sahl och Abu Dujanah kämpade väl, båda två.”⁸

När Hadhrat ʿAli (må Allah vara nöjd med honom) valdes till kalif stod Sahl på hans sida. När ʿAli begav sig till Irak utnämnde han honom till guvernör över Medina.⁹ När kalifen senare kallade honom till sig lämnade han Medina och begav sig till Kufa.¹⁰ Efter Kamelslaget utnämnde Hadhrat ʿAli honom till guvernör över Basra.¹¹ Under slaget vid Siffin anslöt han sig till ʿAlis sida.¹² Efter slaget begav han sig till Kufa. Då utnämndes han till guvernör över Fares.¹³ Men invånarna där gjorde uppror och drev honom ut ur staden. Hadhrat ʿAli utnämnde Ziyad ibn Abih till guvernör där i hans ställe.¹⁴

Efter att den judiska stammen Banu an-Nadir hade fördrivits från Medina fördelade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) de rikedomar som hade beslagtagits från dem bland muhajirerna. När Sahl ibn Hunayf och Abu Dujanah Simak ibn Kharashah, bland ansarerna, berättade om sin extrema fattigdom gav Sändebudet (må Allah välsigna honom och skänka honom frid) även dem en del.¹⁵ Enligt Allamah as-Suhayli fick sammanlagt tre ansarer en andel av Banu an-Nadirs egendom.¹⁶

Al-Waqidi och al-Madaʾini säger att Sahl ibn Hunayf avled i Kufa år 38 efter hijrah. Hadhrat ʿAli (må Allah vara nöjd med honom) ledde begravningsbönen för honom. ʿAbdullah ibn Maʿqil sade: ”Jag bad begravningsbönen för Sahl ibn Hunayf tillsammans med ʿAli. Under denna bön sade han sex takbir.” När någon invände mot detta sade han: ”Hunayf var en badrisk sahabi. Genom de sex takbir ville jag visa er den företrädesställning som deltagarna i Badr har framför de andra.”¹⁷

Vid sin död efterlämnade han två söner. De var Abu Qumama As’ad och Abdullah. Den förste föddes under Allahs Sändebuds livstid.18

Nio månader efter att Allahs ädle Sändebud hade kommit till Medina avled en av hans mycket kära ansariska följeslagare, As’ad ibn Zurara. Han var naqib al-nuqaba, alltså den främste naqiben bland de tolv naqiber som utsetts vid trohetseden i al-Aqaba. Efter hans död tog Sändebudet ansvar för att uppfostra en av hans döttrar och gifte bort henne med denne Sahl ibn Hunayf. Med henne fick han Abu Umama ibn Sahl.19

Han var en mycket vacker man. Hans ansikte bar ett präglat uttryck av renhet. Hans kropp var mycket välskapad. En gång red han under ett krig på samma riddjur som Allahs Sändebud. Där fanns en källa. När han badade i den sade någon: ”Vilken underbart vacker kropp han har! Jag har aldrig tidigare sett något liknande.” Då drabbades Sahl av det onda ögat. Han blev sjuk och fick mycket hög feber. Sändebudet frågade vad som hade hänt. De närvarande berättade händelsen för honom. När han hade hört dem sade han: ”En människa ser sin broders kropp eller rikedom men ber inte för honom. Därför drabbas han av det onda ögat. Det onda ögat är verkligt.”20

Allama al-Zirikli har nämnt att fyrtio hadither som återberättats från honom har sammanställts i al-Sahihayn.21 Han återberättade hadither från Allahs Sändebud och Zayd ibn Thabit. Många tabi’un hörde hadither från honom och återberättade dem vidare. Bland de mer framstående av dem var:

Abu Wa’il, Ubayd ibn Sabbak, Abd al-Rahman ibn Abi Layla, Ubaydullah ibn, Abdallah ibn, Utba, Sirin ibn Ammar, Rabab med flera.22

Han höll sig alltid borta från alla slags meningsskiljaktigheter. Efter återkomsten från Siffin sade hans lärjunge Abu Wa’il: ”Berätta något för oss.” Han svarade: ”Vad ska jag berätta? Det är ett svårt problem. När man täpper till ett hål öppnas ett annat.”

Han var mycket modig och företagsam. Men människor hade en annan uppfattning om honom. Om detta sade han: ”Detta beror på bristen i deras bedömning. Jag är inte feg. Vad än jag har dragit mitt svärd för, har jag för alltid gjort lätt. Om strid på dagen vid Hudaybiyya inte hade stridit mot Allahs Sändebuds vilja, hade jag varit beredd att strida även den dagen.”23

Källor:

Nuʿmān ibn Bashīr (r.a.)

I sirah-verkena finner man två kunyaer, eller smeknamn, för Hazrat Nuʿmān (r.a.): Abū ʿAbdillāh och Abū Muhammad. Han var son av den berömda Khazraj-stammen i Medina. Han var en amir, predikant, poet, lärd och en av de framstående följeslagarna bland Ansar.¹ Hans far, Bashīr ibn Saʿd, var också en framstående följeslagare.² Han deltog i slaget vid Badr.³

Bashīr ibn Saʿd (r.a.) svor trohetseden till Allahs Sändebud (s.a.w.) tillsammans med sjuttio — enligt en annan uppgift sjuttiofem — personer ur Ansar vid den slutliga ʿAqabah. Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud (s.a.w.) i alla slag, däribland Badr och Uhud. Efter den ädle Sändebudets (s.a.w.) bortgång, när församlingen för valet av kalif hölls vid Saqīfah Banī Sāʿidah i Medina, var Bashīr ibn Saʿd den förste att svära trohetsed till Abū Bakr (r.a.).⁴ Under hijriår 12 gick han, under befäl av Khālid ibn al-Walīd (r.a.), ut i strid mot den falske profeten Musaylimah al-Kadhdhāb. På vägen tillbaka stupade han som martyr i slaget vid ʿAyn al-Tamr.⁵

Nuʿmāns (r.a.) mor hette ʿAmrah bint Rawāhah. Hon var syster till den berömde poeten bland följeslagarna och den martyriske befälhavaren ʿAbdullāh ibn Rawāhah (r.a.).⁶ Även hon hedrades med att vara följeslagare till Allahs Sändebud (s.a.w.).

Det var i en sådan from och ädel familj som Nuʿmān (r.a.) föddes. Ibn Saʿd säger: Han föddes i månaden Rabīʿ al-Ākhir, fjorton månader efter Allahs Sändebuds (s.a.w.) hijrah. Detta är Medinabornas uppgift. Kufaborna har däremot en annan uppfattning. De har återberättat många hadither från Nuʿmān där han säger: ”Jag hörde Allahs Sändebud (s.a.w.) säga.” Av dessa återberättelser förstår man, enligt dem, att han var äldre än vad Medinabornas uppgifter om hans födelse anger. Al-Balādhurī säger: Under det andra hijriåret föddes ʿAbdullāh ibn al-Zubayr i Medina. Samma år föddes även al-Nuʿmān ibn Bashīr. Nuʿmān var det första barnet som föddes i en av Ansars familjer efter Allahs Sändebuds (s.a.w.) ankomst till Medina. Allahs Sändebud (s.a.w.) utförde tahnīk på honom.⁸ (Att tugga en dadel eller något annat och lägga det i barnets mun kallas tahnīk.) Sex månader efter hans födelse föddes ʿAbdullāh ibn al-Zubayr (r.a.). Därför brukade han senare säga: ”Al-Nuʿmān ibn Bashīr är sex månader äldre än jag.”⁹ Enligt imam al-Bukhārī föddes han under hijrah-året.¹⁰

När imam al-Dhahabī presenterade Hazrat Nuʿmān sade han: Han föddes under det andra hijriåret. Han hörde hadither från Allahs Sändebuds (s.a.w.) egna läppar. Sirah-kännarna är enhälliga om att räkna honom bland de unga följeslagarna.¹¹

Det andra hijriåret har en särskild betydelse i islams historia. Redan under detta år började konflikter och strider uppstå mellan muslimerna i Medina och Quraysh i Mecka samt de andra omgivande stammarna. Detta kom till sitt fulla uttryck genom slaget vid Badr. De barn som föddes detta år måste på något sätt ha påverkats av denna omvälvande tid och dess händelser. Därför kom både al-Nuʿmān och ʿAbdullāh senare i livet att leda stora omvälvningar.

Nuʿmāns föräldrar älskade honom mycket. Hans far tog honom till Allahs Sändebud (s.a.w.) och bad honom att be för honom. Hans mor älskade honom så mycket att hon ville skriva över all sin egendom på hans namn och beröva de andra barnen deras andel. En gång övertalade hon sin make i denna fråga och utsåg Allahs Sändebud (s.a.w.) till vittne. Bashīr (r.a.) kom till Allahs Sändebud (s.a.w.) tillsammans med sin son Nuʿmān och sade: ”Var vittne till att jag skänker den och den marken till denne son.” Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Har du gett dina andra barn deras andel på samma sätt?” Han svarade: ”Nej, det har jag inte.” Allahs Sändebud (s.a.w.) sade: ”Då kan jag inte vara vittne till en sådan orättvisa.” Efter att ha hört detta ändrade Bashīr sitt beslut.¹²

När han hade uppnått åldern då han kunde gå omkring brukade han gå till Allahs Sändebud (må Allah vara nöjd med honom). En gång kom det några druvor från Taif till Allahs Sändebud (må Allah vara nöjd med honom). Han gav Nuʿmān två klasar och sade: ”En är till dig och en är till din mor.” På vägen hem åt Nuʿmān upp båda klasarna. När han kom hem sade han inget till någon om druvorna. Några dagar senare frågade Sändebudet (må Allah vara nöjd med honom) honom: ”Gav du din mor druvor?” Han svarade: ”Nej.” Då nöp Sändebudet (må Allah vara nöjd med honom) honom i örat och sade: ”Din bedragare!”¹³

Redan under denna barndom började Nuʿmān ägna sig åt bönen och andra former av dyrkan. Han iakttog noggrant Allahs Sändebuds (må Allah vara nöjd med honom) olika handlingar och försökte komma ihåg dem. Han brukade sitta nära predikstolen i moskén och lyssna till Allahs Sändebuds (må Allah vara nöjd med honom) förmaningar och predikningar.¹⁴ En gång hävdade han: ”När det gäller Allahs Sändebuds (må Allah vara nöjd med honom) nattbön vet jag mer än de flesta följeslagarna.”¹⁵ Under Allmaktens natt brukade han vaka och be tillsammans med Allahs Sändebud (må Allah vara nöjd med honom).¹⁶

I månaden Rabīʿ al-Awwal år 11 enligt hijra avled den ädle Sändebudet (må Allah vara nöjd med honom). Nuʿmān var då endast åtta år och sju månader gammal. Därför märks ingen särskild verksamhet av Nuʿmān under de två första kalifernas tid. Av historien framgår att, efter att ʿUthmān (må Allah vara nöjd med honom) hade dödats av rebellerna, skickade hans hustru Nāʾila (må Allah vara nöjd med henne) Nuʿmān (må Allah vara nöjd med honom) till Syrien tillsammans med sin makes blodiga skjorta.¹⁷ Efter denna händelse framträder han som en av den tidens framträdande historiska gestalter.

Under ʿAlīs (må Allah vara nöjd med honom) kalifat började hans konflikt med Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom). I denna konflikt tog han Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) parti. Det är anmärkningsvärt att han var en av de få bland hela ansarerna som vid den tiden tog Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) parti. I flera verk nämns det tydligt att amīr Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) var hans nära vän. Ibn al-Athīr har sagt: ”Hans kärlek var riktad till Muʿāwiya.” Därför hyste han också tillgivenhet för Muʿāwiya och hans son Yazīd.¹⁸ Som motprestation gav Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) honom höga ämbeten. Mālik ibn Kaʿb al-Aḥbābī var guvernör över ʿAyn al-Tamr på ʿAlīs (må Allah vara nöjd med honom) sida. På amīr Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) order angrep Nuʿmān (må Allah vara nöjd med honom) vapenförrådet där.¹⁹

Nuʿmān deltog i slaget vid Ṣiffīn på Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) sida.²⁰ Efter Fuḍāla ibn ʿUbayd utnämnde Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) honom år 53 enligt hijra till domare i Damaskus.²¹ När Jemen kom under Muʿāwiyas styre utnämnde han, efter ʿUthmān ibn ʿĀṣ al-Ṣaffārī, Nuʿmān (må Allah vara nöjd med honom) till dess guvernör. På så sätt var han den tredje guvernören över Jemen på umayyadernas vägnar.²²

År 59 enligt hijra utnämnde Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) honom till guvernör i Kufa. Han innehade detta ämbete i omkring sju månader. Efter Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) död besteg hans son Yazīd kalifatet. Han pressade imām al-Ḥusayn (må Allah vara nöjd med honom), ʿAbdullāh ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) och ʿAbdullāh ibn al-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) att svära honom trohet. Imām al-Ḥusayn (må Allah vara nöjd med honom) vägrade uttryckligen att erkänna Yazīd som sin lydnadshärskare. Samtidigt började brev från ʿAlīs (må Allah vara nöjd med honom) anhängare i Kufa nå imām al-Ḥusayn (må Allah vara nöjd med honom). I dessa brev lovade de att erkänna imām al-Ḥusayn (må Allah vara nöjd med honom) som kalif. Därför skickade imām al-Ḥusayn (må Allah vara nöjd med honom) Muslim ibn ʿAqīl till Kufa för att undersöka situationen. När Muslim anlände till Kufa förklarade de flesta av stadens invånare att de hade förtroende för imamen. Omkring tolv tusen människor svor honom trohet genom Muslim. Nuʿmān (må Allah vara nöjd med honom), som då var guvernör i Kufa, fick kännedom om allt detta; men han ansåg att det var bättre att förhålla sig tyst än att ge sig in i konflikt och strid.

Men när ʿAlīs (må Allah vara nöjd med honom) anhängare samlades i Mukhtār ibn ʿUbayds hem och beslutade att bryta den trohetsed de hade svurit till Yazīd, ställde sig Nuʿmān (må Allah vara nöjd med honom) på moskéns predikstol i Kufa och höll ett tal. Talets innebörd var följande:

”O människor! Frukta Allah. Ha inte bråttom med att skapa oro och oenighet. Det leder till förlust av liv, blodsutgjutelse och plundring av egendom. Om ingen först inleder en konflikt med mig, kommer jag inte att inleda en konflikt med honom. Jag kommer inte att säga något ont eller förolämpa någon. Jag kommer inte att gripa någon på grund av att han har förtalat någon eller hyser onda misstankar. Men om ni bryter er trohetsed och öppet börjar trotsa mig och imamen, svär jag vid Allah, utom vilken ingen gud finns, att jag kommer att fortsätta slåss mot er så länge svärdets handtag finns i min hand. Även om inte en enda person står vid min sida kommer jag inte att avstå. Jag hoppas dock att antalet bland er som känner sanningen är större än antalet av sanningens motsats anhängare.”

Vid denna sammankomst var ʿAbdullah ibn Muslim, en hängiven anhängare och vän till umayyaderna, närvarande. Han blev djupt bedrövad när han såg regeringens ståthållare inta en sådan svag hållning gentemot fienden. Upprört sade han till Nuʿman: ”Er hållning i denna fråga är mycket svag. Nu är det inte tid att vara mild; ni bör vara sträng mot fienden.” Nuʿman svarade:

”Jag föredrar att vara svag i lydnaden inför Allah framför att vara hård i olydnad mot Honom. Och jag anser inte att det är rätt att riva den slöja som Allah har dragit för.” ʿAbdullah ibn Muslim återvände från sammankomsten och skrev till Yazid: ”Muslim ibn ʿAqil har tagit kontroll över Kufa. Om ni behöver någon som kan utöva styret där, kommer ni att kunna genomdriva era befallningar och förbud. Nuʿman är en feg man, eller så låtsas han avsiktligt vara feg och svag.” Vid exakt samma tid skrev även ʿAmr ibn ʿUqba och ʿUmar ibn Saʿd ibn Abi Waqqas liknande brev till Yazid. Efter att ha fått dessa brev avsatte Yazid Nuʿman ibn Bashir från posten som ståthållare i Kufa och utnämnde i hans ställe ʿUbaydullah ibn Ziyad. Nuʿman begav sig därefter till Sham.²³ Detta inträffade år 60 enligt hijri-kalendern.²⁴

Därefter utnämnde Yazid honom till ståthållare i Hims, och han behöll denna post fram till Yazids död. I vissa berättelser sägs det emellertid att Muʿawiya utnämnde honom till ståthållare i Hims efter att ha avsatt honom från Kufa.²⁵

Efter Yazid ibn Muʿawiyas död år 64 enligt hijri-kalendern uppmanade Nuʿman invånarna i Sham att svära trohet till ʿAbdullah ibn az-Zubayr, och han utsågs av denne till ståthållare i Hims. I vissa berättelser sägs det att han svor trohet till ʿAbdullah ibn az-Zubayr, men att han senare själv började ta emot folkets trohetsed som anspråkstagare till kalifatet. Denna berättelse är emellertid inte korrekt. Om något sådant verkligen hade inträffat skulle det ha återgivits i de berömda historiska verken och biografierna. De flesta verk tiger dock helt om denna fråga.

Liksom Nuʿman svor även många andra i Sham trohet till ibn az-Zubayr. När Marwan såg detta begav han sig till Sham, samlade en armé och skickade den mot Dahhak ibn Qays. Dahhak var härskare över flera områden i Sham på ibn az-Zubayrs vägnar. När Nuʿman fick höra detta skickade han några soldater under ledning av Shurahbil ibn Dhi al-Kilab till Dahhaks hjälp. De båda sidorna drabbade samman på en plats som kallades Marj Rahit, och Dahhak besegrades och dödades. När Nuʿman fick höra detta försökte han i nattens mörker lämna Hims. Marwan skickade då en grupp soldater under ledning av Khalid ibn ʿAdi al-Qilaʿi för att förfölja och gripa honom.

I en by kallad Birin, inte långt från Hims, mötte han Khalid. Khalid dödade honom, högg av hans huvud och förde hans familj som fångar inför Marwan. Nuʿmans hustru hade med egna ögon bevittnat sin makes grymma öde. Hon bad Marwan att lägga hennes makes avhuggna huvud i hennes knä och sade: ”Jag har rätt till detta huvud. Ge det till mig.”

På Marwans befallning lade männen Nuʿmans huvud i hans hustrus knä. Detta inträffade i början av år 65 enligt hijri-kalendern, eller enligt en annan uppgift i slutet av år 64. Nuʿman var då 64 år gammal.²⁶ Ibn Hazm säger: ”Marwan inledde sitt maktövertagande genom att döda Nuʿman.”

Den berömde poeten Abu al-ʿAla al-Maʿarri från den abbasidiska perioden föddes i Maʿarrat an-Nuʿman. Platsens tidigare namn var endast Maʿarra. Nuʿman reste en gång dit. Då dog en av hans söner, och han begravdes där. Därför kom platsen att uppkallas efter Nuʿman och blev berömd under namnet Maʿarrat an-Nuʿman.²⁷

Nuʿmāns (må Allah vara nöjd med honom) hustru var dotter till en man ur den arabiska stammen Kalb. Olika böcker återger en märklig berättelse om henne. En gång vistades hon i Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) harem. En dag sade Muʿāwiya till Yazīds mor Mabsūn: ”Gå och titta på den här kvinnan en gång.” Mabsūn gick och såg henne och sade: ”Denna kvinna överträffar andra i skönhet och behag. Men hon har ett födelsemärke nedanför naveln. Därför kommer hon att hålla sin makes avhuggna huvud i sitt knä.”

Denna kvinna gifte sig först med Ḥabīb ibn Maslama. När äktenskapet med honom upplöstes gifte Nuʿmān sig med henne. När han dödades höll hon, som hans hustru, hans avhuggna huvud i sitt knä. På så sätt gick Mabsūns förutsägelse i uppfyllelse.²⁸

Bland Nuʿmāns (må Allah vara nöjd med honom) barn blev tre söner – Muḥammad, Bashīr och Yazīd – berömda. Hans ättlingar fanns kvar i Medina och Bagdad under många år.²⁹

Nuʿmān (må Allah vara nöjd med honom) hade djupa kunskaper i hadith och fiqh. Även om han på grund av sina viktiga statliga uppdrag och andra omständigheter inte kunde fullgöra det stora uppdraget att förmedla kunskap, blev varje plats där han tjänstgjorde som guvernör ett centrum för studiet av fiqh och hadith. Otaliga rättsfall lades fram inför honom, och han avgjorde dem med sin kunskap och sitt förstånd.

Även om han vid den ädle Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) bortgång endast var en åttaårig pojke, hade många hadither bevarats i hans minne. Senare välsignades han med att få umgås med de troendes moder ʿĀʾisha (må Allah vara nöjd med henne) och ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom). Han hörde hadither från dem. Dessutom hörde han många hadither från sin morbror ʿAbdullāh ibn Rawāḥa (må Allah vara nöjd med honom).³⁰

När det gällde att ta emot och återberätta hadither var han mycket försiktig och återhållsam. Trots detta har sammanlagt 124 (etthundratjugofyra) hadither återberättats med honom som berättarkedja. Av dessa är fem hadither sådana som al-Bukhārī och Muslim båda återger, medan al-Bukhārī ensam återger ytterligare en och Muslim ensam ytterligare fyra.³¹ Han brukade åberopa hadither när han dömde i rättsfall. En gång, under avgörandet av ett mål, sade han: ”Jag ska avgöra detta mål på samma sätt som Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) avgjorde en mans mål.”³²

Han besvarade människors olika frågor om sharīʿans regler och bestämmelser. Oftast gav han dessa svar i en khuṭba eller predikan. Hans khuṭbor eller predikningar var av två slag: religiösa och politiska. Han var en enastående talare. Hans predikningar hölls på ett mycket rent och klart språk. Simāk ibn Ḥarb erkände hans skicklighet i tal och uttryck på följande sätt: ”Av alla människor vars predikningar jag har hört har Nuʿmān ibn Bashīr framstått som den främste talaren.”³³

Under sina khuṭbor använde han sina lemmar och gester på ett sätt som passade situationen. En gång sade han till exempel i sin khuṭba: ”Jag hörde Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) säga.” När han sade ”Jag hörde” pekade han med fingrarna mot sina båda öron.³⁴ En gång beskrev han i en predikan Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tillstånd så här: ”För att stilla sin hunger fick Allahs Sändebud inte ens de enklaste dadlar. Men nu är ni inte nöjda utan olika slags förstklassiga dadlar och smör.”³⁵

En gång stod han på predikstolen och höll en predikan. I predikan framställde han ett liv i gemenskap som Allahs barmhärtighet och splittring som Allahs straff och förbannelse. Den berömde imamen al-Bahili var också närvarande vid samlingen. När predikan var slut reste han sig och sade till de närvarande: ”Det är obligatoriskt för er att följa ’as-Sawad al-A’zam’.”36

Det finns otaliga människor som hörde hadither från honom under hans predikningar och tal. Här nämns några av hans framstående lärjungar: ash-Sha’bi, Humayd ibn ’Abd ar-Rahman, Khaythama ibn ’Abd ar-Rahman, Salim ibn Abi al-Ju’d, Abu Ishaq as-Suba’i, ’Abd al-Malik ibn ’Umayr al-Yasi’ al-Kindi, Habib ibn Salim (an-Nu’mans sekreterare), ’Abdullah ibn ’Abdullah ibn ’Utba, ’Urwa ibn az-Zubayr, Abu Qilaba al-Jurami, Abu Salama al-Aswad, Ghayraz Abi Sufra, Azhar ibn ’Abdullah, Muhammad ibn an-Nu’man, Abu Sallam Mamta’r och andra.37

Nu’man (må Allah vara nöjd med honom) var en man som älskade litteratur och poesi. Liksom hans begåvning inom prosalitteraturen är tydlig, märks också hans närvaro inom den poetiska litteraturen. Han skrev många dikter. I sira-verken har några dikter sammanställts i hans namn. Al-Qurtubi har i verket al-Isti’ab sammanställt några av hans dikter. Han har också sammanställt några av Nu’mans verser i al-Isti’ab. Det finns även en divan med hans poesi.38

Trots att Nu’man (må Allah vara nöjd med honom) var inblandad i olika gräl och konflikter, tumult, allehanda omvälvningar och revolutioner, avskydde han förtryck och tyranni fullständigt. Han var en mycket barmhärtig och mildhjärtad människa. I gräl och konflikter vann han människors hjärtan genom medkänsla och godhet, i stället för hårdhet och bruk av våld. Historikern at-Tabari har sagt: ”Han var en klok, tålmodig och gudsdyrkande man, som älskade att förlåta människor.”

Berättelsen om Muslim ibn ’Aqil och Nu’mans (må Allah vara nöjd med honom) tal, som har nämnts tidigare, visar tydligt hans toleranta och generösa principer. En gång skrev han i ett brev till Qays ibn al-Haytham: ”Vilken olycklig människa du är! Vi såg Allahs Sändebud och hörde hans hadither (utsagor). Men ni har varken sett honom eller hört hadither från hans mun. Han sade: ’Nära Tidens slut kommer ni att få se återkommande fitna och oroligheter. Då kommer en människa att vara muslim på morgonen men åter bli kafir innan kvällen. Människan kommer att sälja sin religion för några obetydliga världsliga förmåner.’39 Men hans milda och vänliga sätt berodde inte på rädsla eller feghet. Liksom han var enastående i tålamod och uthållighet, var han också oöverträffad i mod och tapperhet.”

Han var en mycket storsint och givmild man. Han gjorde allt han kunde för att stå människorna bi i svårigheter. När han var wali över Hims kom poeten al-A’sha al-Hamadani en gång till honom och sade: ”Jag bad Yazid om hjälp, men han svarade inte alls. Nu har jag kommit till dig. Visa mig något av släktskapets rätt och ordna så att jag kan betala mina skulder.” Nu hade Nu’man (må Allah vara nöjd med honom) inga pengar till hands. Han svor och sade: ”Jag har ingenting.” Sedan tänkte han en stund och sade: ”Hm!” Därefter ställde han sig på moskéns predikstol och höll ett tal till omkring tjugotusen församlade människor. Talets innebörd var följande:40

”O människor! Al-A’sha al-Hamadani är son till en av era farbröder, en muslim av ädel börd. Han behöver pengar och har därför kommit till er. Vad vill ni göra nu?” Folket svarade unisont: ”Vi kommer att göra vad du säger.” Han sade: ”Jag ger ingen befallning.” Folket sade: ”Då skänker var och en av oss som är närvarande en dinar.” Han sade: ”Nej. Ge en dinar för varje två personer.” När alla hade samtyckt sade han: ”Jag ger honom dessa pengar från bayt al-mal. När lönerna eller bidragen kommer ska beloppet samlas in från alla.” På detta sätt ordnade Nu’man (må Allah vara nöjd med honom) en gåva på tiotusen dinarer till den skuldsatte al-A’sha. Detta är författaren till al-Isti’abs berättelse. Författaren till Usud al-Ghaba, Ibn al-Athir, säger att det var fyrtiotusen. Poeten al-A’sha al-Hamadani förblev därför tacksam mot Nu’man (må Allah vara nöjd med honom) hela livet. Till Nu’mans lov skrev han också en dikt. Innebörden av några verser i dikten är följande:41

1. Jag har aldrig funnit någon så givmild i nöden som Nu’man ibn Bashir.

2. När han säger något fullföljer han det. Han är inte som den som hänger ut ett bedrägeriets rep inför folket.

3. Om han inte hade varit ansarier skulle jag ha varit som den som beger sig någonstans och återvänder utan att ha funnit något.

4. Om jag blir otacksam mot Nuʿmān kommer tacksamhetens natur att försvinna ur mig. Och det finns inget gott hos den otacksamma människan.

Eftersom Nuʿmān (må Allah vara nöjd med honom) under sin barndom fick möjlighet att stå Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mycket nära, kunde han återge många detaljer i hans sätt och handlingar. I hadith- och sīra-verken finns många sådana återberättelser av honom. När han till exempel beskrev Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) nattliga gudsdyrkan sade han att hans båda fötter svullnade av att stå så länge.42 På samma sätt återgav han hur Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) riktade böneraderna och hur stor vikt han lade vid att räta upp dem. Han sade: En dag såg Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att en mans bröst hade skjutit utanför raden. Då sade han: ”O Allahs tjänare! Antingen rätar ni upp era rader, eller också kommer Allah att skapa oenighet bland er.”43

ʿĀʾisha, de troendes moder (må Allah vara nöjd med henne), var dotter till Abū Bakr al-Ṣiddīq (må Allah vara nöjd med honom). Nuʿmān (må Allah vara nöjd med honom) berättar: En dag gick Abū Bakr för att besöka sin dotter och svärson. När han bad om tillstånd att komma in hörde han sin dotter ʿĀʾisha tala med hög röst över Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) röst. Så snart han kom in sade han: ”Talar du över Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) röst?” och var på väg att slå sin dotter. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ställde sig snabbt emellan och räddade ʿĀʾisha från att bli slagen. Abū Bakr lämnade sin dotters rum i vredesmod. Då sade Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) till ʿĀʾisha: ”Såg du? Jag räddade dig från din far.” Några dagar senare gick Abū Bakr åter till sin dotter och svärson. Han såg att deras förhållande var normalt. Då sade han: ”När ni är sams tillåter ni mig att komma in, och även när ni är osams ger ni mig tillstånd att komma in.” Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade då: ”Vi har gjort så, vi har gjort så.”44

En dag stod han på predikstolen och sade: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) stod på denna predikstol och sade: ”Den som inte visar tacksamhet för det lilla kan inte heller visa tacksamhet för det stora. Den som inte visar tacksamhet mot människor visar inte heller tacksamhet mot Allah. Att erkänna Allahs gåvor är att visa tacksamhet för dem, medan att inte erkänna dem är otacksamhet.”

På detta sätt framträder olika sidor av Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) liv i hans olika återberättelser.

Även om Nuʿmān (må Allah vara nöjd med honom) under ett förvirrat skede i historien tog Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) och hans son Yazīds parti, finns det ingen uppgift om att han någonstans gjort den minsta orätt mot någon. Att han stod fast vid sanningen bevisas av att han svor trohet till ʿAbdullāh ibn al-Zubayr (må Allah vara nöjd med honom) och gav sitt liv för detta. Trots att han hade lämnat Kufas tron vägrade han att bli indragen i konflikt och strid med Muslim ibn ʿAqīl, Imām al-Ḥusayns representant. Genom välsignelsen av sin närhet till Allahs ädle Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kunde han uppnå en så hög moralisk karaktär.

Källor:

Samura ibn Jundub al-Fazari (må Allah vara nöjd med honom)

I siira-verken återfinns flera kunya, det vill säga tillnamn, för Samura al-Fazari (må Allah vara nöjd med honom). Dessa är: Abu Sa’id, Abu Abd al-Rahman, Abu Abdillah, Abu Sulayman och Abu Muhammad.¹ Han var en av Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) följeslagare. I historien är han känd som en modig ledare.² Imam al-Dhahabi säger: Han var en av de lärda följeslagarna.³

Samura (må Allah vara nöjd med honom) var inte av Medinas ansarers folk. Han härstammade i själva verket från Banu Fazara. Ibn Ishaq säger: Han var en halif, det vill säga en förbundsförvant, till Medinas ansarer.⁴ Hans far, Jundub ibn Hilal al-Fazari, var bosatt i Basra. Samura föddes i Basra. Han blev faderlös redan som barn. Hans mor tog honom med sig till Medina och uttryckte önskan att gifta om sig med någon av ansarerna. Hon ställde dock som villkor att den som gifte sig med henne skulle vara beredd att ta fullt ansvar även för hennes son Samura. Murra ibn Shaiban ibn Tha’laba accepterade hennes villkor och gifte sig med henne. Samura (må Allah vara nöjd med honom) växte upp under sin styvfars, Murra ibn Shaibans, omsorg och kärlek.⁵

Samura (må Allah vara nöjd med honom) antog islam efter hijra. Eftersom han ännu inte hade uppnått åldern för att delta i krig fick han inte tillstånd att delta i slaget vid Badr under det andra hijriåret. När slaget vid Uhud skulle äga rum infann han sig hos Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) tillsammans med några andra unga ansarer, i hopp om att få följa med till striden. Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) valde ut en av Samuras kamrater och skickade tillbaka honom. Då sade Samura: ”Du valde honom och skickade tillbaka mig, trots att jag är starkare än honom. Om du inte tror mig kan du låta oss brottas.” När Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hörde detta beordrade han dem båda att brottas. Under brottningen lyfte Samura sin motståndare och kastade honom till marken. När Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) såg detta gav han även honom tillstånd att bege sig till slagfältet.⁶ Ibn Hisham säger: Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) gav Samura ibn Jundub och Rafi ibn Khadij tillstånd att delta i slaget vid Uhud. De var då båda femton år gamla.⁷ Från och med Uhud deltog han tillsammans med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i alla slag.

Under den Ädle Sändebudets (må Allah välsigna honom och ge honom frid) livstid bodde han i Medina. Senare bosatte han sig i Basra.⁸ Efter att Kufas ståthållare, al-Mughira ibn Shu’ba (må Allah vara nöjd med honom), avlidit år 50 enligt hijrakalendern, anförtrodde Muawiya (må Allah vara nöjd med honom) även styret över Basra åt Ziyad ibn Sumayya, som ett tilläggsuppdrag vid sidan av Kufa. Ziyad utnämnde Samura (må Allah vara nöjd med honom) till sin ställföreträdare och medhjälpare. Ziyad vistades sex månader åt gången i Basra och Kufa. Under hans frånvaro skötte Samura också ansvaret på båda platserna: när Ziyad var i Basra var Samura i Kufa, och när han var i Kufa var Samura i Basra.⁹

Ziyads styre var minnesvärt på flera sätt. Under hans tid lades så stor vikt vid bestraffning och säkerhet att inga uppror eller oroligheter kunde uppstå i Basra och Kufa. En grupp kharijitiska rebeller, som redan tidigare hade funnits där, reste en gång sina huvuden, men de kuvades grundligt.

Kharijiterna uppstod under den fjärde kalifen Alis (må Allah vara nöjd med honom) livstid. En gång var de själva Alis (må Allah vara nöjd med honom) anhängare. Senare blev de en grupp som spred oroligheter och kaos, och många av deras modiga krigare dödades. Det var dock inte möjligt att helt utplåna dem. Så snart de fick möjlighet reste de sina huvuden och hissade upprorets fana. Genom dessa extremisters händer spilldes blodet från otaliga oskyldiga muslimer, däribland många följeslagare. Kalifen Ali (må Allah vara nöjd med honom) blev martyr för dessa vilseledda extremisters händer.¹⁰ Basra och Kufa var deras viktigaste centra. Ziyad beslöt att utplåna dem och göra slut på dem. Detta beslut överensstämde med Samuras (må Allah vara nöjd med honom) ståndpunkt.¹¹ Ibn Hajar säger: Samura var oerhört sträng mot kharijiterna.¹² I historia- och siira-verken framgår att Ziyad och hans son Ubaydullah dödade omkring sjuttiotusen människor i Basra. Samura var också delaktig i detta.¹³ Imam al-Dhahabi har sagt: Samura (må Allah vara nöjd med honom) dödade många människor.¹⁴

Amer ibn Abi Amer sade: ”Vi satt i Yunus ibn Habibs samlingskrets. De närvarande sade: ’Ingen annan del av jorden har sugit upp så mycket blod som denna mark. Sjuttio tusen människor har dödats här.’ Jag frågade Yunus om uppgiften om dödandet var riktig. Han svarade: ’Ja.’ Han fick frågan: ’Vilka utförde detta?’ Han svarade: ’Ziyad, hans son Ubaydullah och Samura.’¹⁵ Imam al-Qurtubi sade: När en kharijit fördes till Samura dödade han honom och sade: ’Detta är den sämsta av alla som dödats under himlen, eftersom de förklarar muslimer vara otrogna och utgjuter människors blod.’”¹⁶

På grund av denna hårdhet mot dem var kharijiterna mycket fientliga mot Samura. De ansåg honom vara en ond människa och protesterade mot och fördömde hans handlande. Däremot brukade dåtidens lärda män i Basra, bland dem berömda personer som Ibn Sirin och Hasan al-Basri, lovorda honom. De besvarade anklagelserna som riktades mot Samura.¹⁷

När vi i dag läser alla dessa uppgifter som nämns i historie- och sira-verken kan frågan uppstå hos oss: Hur kan en följeslagare som Samura (må Allah vara nöjd med honom) ha händer färgade av människoblod? Svaret kan vara att alla historiska uppgifter inte är fullständigt tillförlitliga på samma sätt som haditherna. Det kan vara så att denna anklagelse riktades mot honom i den tidens politiskt oroliga situation. Sådana exempel är inte ovanliga i historien.

Dessutom behöver vi känna till den verkliga historien om kharijiternas uppkomst och utveckling, deras lära och framför allt deras hänsynslösa behandling av motståndare och deras terroristiska handlingar för att förstå detta kapitel av historien. De var en extremistisk rörelse som dödade otaliga oskyldiga människor. De dödade sina motståndare urskillningslöst. Ett stort antal av Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) följeslagare miste livet genom deras händer. Denna sanning framgår också av Samuras (må Allah vara nöjd med honom) uttalande, som nämnts tidigare. Som härskare hade han därför inget annat val än att behandla dem hårdhänt. Därför gav framstående lärda som Ibn Sirin och Hasan al-Basri honom sitt oreserverade stöd. Vi tror att en framstående följeslagare till Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) inte kan utgjuta människors blod orättmätigt.

När Ziyad dog år 53 efter hijra skedde vissa förändringar i statsförvaltningen. Basra och Kufa fick ställning som två självständiga provinser, och en guvernör utsågs för varje provins. Samura blev guvernör i Basra och innehade denna post i ungefär ett år.¹⁸ År 54 efter hijra avsattes han från posten på order av amir Muawiya (må Allah vara nöjd med honom).

Det råder oenighet om vilket år Samura ibn Jundub (må Allah vara nöjd med honom) dog. Åren 58, 59 och 60 efter hijra har uppgetts.¹⁹ Ibn Imad al-Hanbali har nämnt att han dog år 60 efter hijra.²⁰ Det råder också oenighet om huruvida han dog i Basra eller Kufa.²¹ Vissa har sagt att han var guvernör i Basra och dog i Kufa. Det har också berättats att han var den siste av Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) följeslagare som dog i Kufa.²²

Samura (må Allah vara nöjd med honom) dog på ett ovanligt sätt. Under slutet av sitt liv kände han en mycket stark kyla. Som behandling brukade han under lång tid sitta i varmt vatten för att värma kroppen. Till slut utvecklades detta till en kronisk sjukdom. En dag började han känna en intensiv kyla. Man tände eldar runt honom, men det hjälpte inte. Han sade: ’Hur ska jag kunna beskriva vad som händer i min mage?’ I denna oro skulle han sätta sig i en gryta med hett vatten, men föll ner i det kokande vattnet och dog.²³ Hilal ibn Umayya sade att han dog genom att brännas i elden när han ouppmärksamt försökte värma sig. Om denna berättelse är sann, syftade Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) förutsägelse på denna världens eld, inte på det kommande livets eld.²⁴ Ibn Abd al-Barr sade att en av Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) förutsägelser blev sann genom Samuras död på detta sätt.

En förutsägelse av Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) om Samura (må Allah vara nöjd med honom) död återfinns i verken om rijal och sira. Anas ibn Hakim al-Dabbi sade: ’Jag gick omkring i Medina. Plötsligt mötte jag Abu Hurayra. Innan vi hann tala om något annat frågade han mig om Samura. När jag berättade att Samura fortfarande levde blev han mycket glad. Sedan sade han: ”En dag var vi tio personer tillsammans med Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i ett hus. Plötsligt reste han sig och såg skarpt på allas ansikten. Sedan tog han tag i dörrens båda sidor och sade: ’Åkhirukum mawtan fi n-nar’ – den av er som dör sist kommer att hamna i elden eller dö genom att brännas i elden. Åtta av dessa tio har redan dött. Jag och Samura är de enda som fortfarande lever. Nu finns det inget jag håller kär kärare än att få smaka döden.”’²⁵ I vissa berättelser nämns tre personer i stället för tio. De är Samura, Abu Mahdhura och Abu Hurayra.²⁶

Det råder ingen tvekan om att Hazrat Samura var den siste av den nämnda gruppen som avled. Däremot råder det delade meningar om vem som dog först av Abu Mahdhura och Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom). Vissa berättelser ger intrycket att Abu Huraira (må Allah vara nöjd med honom) dog först. Baladhuri säger: Samura levde i Basra och Abu Mahdhura i Mecka. Därför brukade Samura fråga om Abu Mahdhura när någon kom till Basra från Hijaz, och när någon reste från Basra till Mecka brukade Abu Mahdhura fråga om Samura. Så dog Abu Mahdhura en dag före Samura.²⁷

Aws ibn Khalid säger: När jag kom till Abu Mahdhura brukade han fråga om Samura. Och när jag kom till Samura brukade han fråga om Abu Mahdhura.²⁸ Men av den tidigare nämnda berättelsen från Anas ibn Hakim och en berättelse från Tawus framgår det att Abu Mahdhura dog före Abu Huraira. Tawus säger exempelvis: Om någon ville skrämma Abu Huraira sade han: ”Samura har dött.” Så snart Abu Huraira hörde detta började han plötsligt skrika och föll medvetslös ner.²⁹

Det exakta antalet barn till Samura (må Allah vara nöjd med honom) är inte känt. Det är dock känt att han hade två söner som hette Sulayman och Sa’d. Han var en lärd och högt ansedd av Profetens följeslagare. Även om han var ung under den ädle Profetens (må Allah välsigna honom och ge honom frid) livstid, bevarade han ett stort antal hadither av Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i sitt minne. Imam al-Qurtubi säger: Han var en av de följeslagare som återberättade ett stort antal hadither från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och var en hadith-hafiz.³⁰ I boken Tahdhib al-Tahdhib sägs det att en skriftlig kopia av de hadither han hade återberättat fanns hos hans son.³¹ Ibn Sirin säger att detta häfte var en skattkammare av kunskap.³²

Samura (må Allah vara nöjd med honom) fäste stor vikt vid att bevara hadither i minnet. Han hade också ett enastående minne och kunde minnas allt han ville bevara i minnet. Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) brukade vara tyst på två ställen under bönen. Det ena var efter takbirat al-tahrima, när han läste ”Subhanaka Allahumma”. Det andra var efter recitationen av sura al-Fatiha, när han sade ”amin”. Samura mindes detta och praktiserade det. Men Imran ibn Husain (må Allah vara nöjd med honom) mindes inte denna sak. En gång följde Samura (må Allah vara nöjd med honom) Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) praxis i bönen, varpå Imran (må Allah vara nöjd med honom) invände. För att få korrekt information om saken skrevs ett brev till Ubayy ibn Ka’b (må Allah vara nöjd med honom) i Medina. Som svar skrev han: ”Samura har talat sanning. Han minns det korrekt.”³³

En gång återberättade han en hadith under en predikan. Bland åhörarna fanns Tha’laba ibn Abbad al-Abdi. Han säger: När Samura återberättade hadithen en andra gång fanns det inte minsta skillnad i ordalydelsen.³⁴ Trots sitt skarpa minne var han mycket försiktig och återhållsam när han återberättade hadither. Han sade: ”Jag hörde mycket från Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) läppar. Men min vördnad för de äldre följeslagarna hindrade mig från att återberätta allt detta. De var äldre än jag. Under Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) livstid var jag fortfarande ung. Trots det bevarade jag allt jag hörde i mitt minne.”³⁵

Ibland återberättade han en hadith, och om någon då hyste minsta tvivel undanröjde han det genom att svara. En man hörde berättas om ett av Allahs Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) mirakel och frågade: ”Hade maten blivit större i mängd?” Han svarade: ”Vad är det för märkvärdigt med det? Vad annat än himlen skulle ha kunnat orsaka denna ökning?”³⁶

Samura återberättade hadither som han direkt hade hört från Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och Abu Ubayda ibn al-Jarrah. I olika verk har sammanlagt 123 (etthundratjugotre) hadither återberättats med honom som berättarkedja. Bland dem som återberättade hadither från honom fanns särskilt följande:

Imran ibn Husain, al-Sha’bi, Ibn Abi Layla, Ali ibn Rabi’a, Abdullah ibn Burayda, Hasan al-Basri, Muhammad ibn Sirin, Mutarrif ibn Shukhayr, Abu al-Ala al-Atarudi, Qudama ibn Wabra, Yazid ibn Uqba, Rabi ibn Umayla, Hilal ibn Li’af, Abu Nadra al-Abdi, Tha’laba ibn Abbad, Abu Qilaba al-Jarmi och Sulayman ibn Samura.³⁷

Samura (må Allah vara nöjd med honom) hade många vackra karaktärsdrag. Muhammad ibn Sirin sade: ”Han var en mycket pålitlig och sanningsenlig person. Han älskade islam och muslimerna av hela sitt hjärta.”³⁸ Han var en hängiven följare av Profeten Guds sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) vanor och sunna.³⁹

I Arabien tillverkade en man vid namn Ahnaf ett särskilt slags svärd, som blev känt som hanafiyya. Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade också ett sådant svärd. Samura (må Allah vara nöjd med honom) tillverkade en kopia av det. Bland hans lärjungar tillverkade även Muhammad ibn Sirin en kopia av det.⁴⁰

Källor:

Abū al-Yasār Kaʿb ibn ʿAmr (må Allah vara nöjd med honom)

Abū al-Yasār Kaʿb (må Allah vara nöjd med honom) var från Banū Salima-grenen av Khazraj-stammen i Medina. I historiska verk och sīra-verk omnämns han endast som Abū al-Yasār, som Kaʿb eller med båda namnen. Hans far var ʿAmr ibn ʿAbbās och hans mor var Nusayba bint Aẓhar al-Murrī. Hon var också dotter av Banū Salima-stammen.¹ Imam al-Dhahabī uppgav att hans fars namn var ʿUmar och beskrev Abū al-Yasār som en av ansarernas pelare.²

Han deltog i den andra eden vid al-ʿAqaba och avlade, efter att ha förkunnat sin islam, trohetseden inför Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Många har uppgett att han då var tjugo år gammal.³

Han deltog tillsammans med Guds ädle sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i alla senare krig, däribland islams första krig, slaget vid Badr.⁴ I slaget vid Badr visade han stort mod och tapperhet. Den mekanska avgudadyrkarnas fana bars av Abū ʿAzīz ibn ʿUmayr, den berömde emigrantföljeslagaren Musʿab ibn ʿUmayrs egen bror. Han ryckte fram med blixtens hastighet, slet fanan ur hans hand och tog honom till fånga.⁵ Under detta slag dödade han en avgudadyrkisk soldat vid namn Munabbih ibn al-Hajjāj.⁶ Dessutom tillfångatog han ʿAbbās och förde honom inför Guds ädle sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) blev förvånad när han såg Abū al-Yasārs lilla kropp och ʿAbbās väldiga kropp. Han frågade Abū al-Yasār: ”Hur lyckades du ta ʿAbbās till fånga?” Abū al-Yasār svarade: ”O Guds sändebud! När jag skulle ta honom till fånga fick jag hjälp av en person som jag aldrig tidigare eller senare har sett. Han såg ut så här.” När han hörde detta sade Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”En storslagen ängel hjälpte mig att ta honom till fånga.”⁷ Imam Ahmad återberättade enligt al-Barāʾ: ”Det var inte denne man som tog mig till fånga. Jag tillfångatogs av en annan man, som såg ut så här.” När Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hörde detta sade han: ”En ängel hjälpte honom.”⁸

Ibn Isḥāq har återberättat följande: För att överföra Qurayshs fångar från Badr till Medina fördelade Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) dem bland följeslagarna. Abū ʿAzīz ibn ʿUmayr, Musʿab ibn ʿUmayrs egen bror, var en av fångarna. Han anförtroddes åt Musʿab och Abū al-Yasār. Det var Abū al-Yasār som hade tagit honom till fånga på slagfältet. På vägen till Medina bad Musʿab Abū al-Yasār att binda hans bror Abū ʿAzīz hårt om båda händerna. När Abū ʿAzīz hörde detta sade han sorgset: ”Min bror, kunde du verkligen säga så om mig?” Musʿab svarade: ”Du är inte längre min bror; nu är denne Abū al-Yasār min bror.”⁹ Imam al-Bukhārī nämnde i sitt verk al-Tārīkh att Abū al-Yasār deltog i Badr. Ibn Hishām räknade honom bland deltagarna i Badr.¹⁰ Al-Balādhurī sade att han var trettiotvå år gammal vid slaget vid Badr.¹¹ Men tidigare har det nämnts att han deltog i den andra eden vid al-ʿAqaba när han var tjugo år gammal. Hur kan han då ha varit trettiotvå år vid Badr?

Abu al-Yasar deltog i slaget vid Khaybar. En händelse från Khaybar som hade samband med honom har återgetts i flera verk. Under en fas av detta slag belägrade den muslimska armén fiendens fästning. En natt frågade en jude från motståndarsidan: ”Kan någon fånga en hel flock får och ge oss fårkött att äta?” Abu al-Yasar utbrast genast: ”Det kan jag.” Med dessa ord sprang han mot fårflocken. Fåren var då på väg in i fästningen. Han grep tag i två av dem bakifrån, tryckte dem under varsin arm och bar tillbaka dem. Hans följeslagare slaktade och tillagade de två fåren.12

Under Siffin och flera andra senare händelser anslöt han sig till Alis (ra) sida.13 Bland de badriska följeslagarna var han då den ende som fortfarande levde.14

Han avled i Medina år 55 efter hijra. Några har sagt att han var den siste av de badriska följeslagarna som dog.15 Mot slutet av sitt liv brukade han berätta om händelsen vid Khaybar och skämtsamt säga: ”Ta emot från mig; bland följeslagarna är jag nu den ende som är kvar.”16 Med detta menade han endast de badriska följeslagarna. När han dog var han över sjuttio år gammal. Många har sagt att han var hundratjugo år, men det är inte korrekt.

Abu al-Yasars kropp var kraftig och kortväxt. Hans muskler var dock hårda som tvinnade rep. Han hade en stor mage.17

Han återberättade mycket få hadither. Men när han gjorde det var han ytterst noggrann. En gång återberättade han två hadither av Allahs Sändebud (sa) för Ubadah ibn al-Walid. Då lade han fingrarna på sina ögon och öron och sade: ”Detta öga bevittnade händelsen, och detta öra hörde Sändebudet (sa) säga det.”18 Imam Muslim har återberättat hans två hadither. De har nummer 3006 och 3007. Imam al-Bukhari återberättade däremot ingen hadith från honom.19

Bland hans elever märks särskilt Ubadah ibn al-Walid, Musa ibn Talha, Umar ibn al-Hakam ibn Rafi, Hanzala ibn Qays al-Zuraqi, Sayfi, klient till Abu Ayyub al-Ansari, samt Riba’i ibn Kharash.20 Han var en mycket barmhärtig och varmhjärtad människa. En man från Banu Haram var skyldig honom pengar. En dag gick han till mannens hus för att kräva betalning och ropade på honom vid namn. Men han fick inget svar. Han antog att mannen inte var hemma och vände tillbaka. Då kom en liten pojke springande. Han frågade: ”Var är din far?” Pojken svarade: ”Han gömmer sig under min mors säng.” Då ropade han: ”Kom ut nu. Jag vet var du befinner dig.” Mannen kom ut och berättade om sin svåra ekonomiska situation. Abu al-Yasars hjärta veknade. Han bad att få skuldebrevet, strök ut texten och sade sedan: ”Betala om du har möjlighet. Annars efterskänker jag hela skulden.”21

Han trodde på jämlik och likvärdig behandling av slavinnor och slavar och omsatte själv detta i praktiken. En dag kom Ubadah ibn al-Walid till honom för att höra hadither och såg en hög böcker framför hans slav. Abu al-Yasar bar själv ett stycke tyg och en lungi. Slaven bar samma slags kläder. Ubadah sade: ”Farbror, det vore bättre om ni hade varsitt plagg av samma slag. Ta hans lungi och ge honom din mantel, eller ge honom din lungi och ta hans mantel.” När Abu al-Yasar hörde detta lade han handen på hans huvud och bad för honom. Sedan sade han: ”Allahs Sändebuds (sa) befallning är: Låt era slavar bära samma kläder som ni bär, och låt dem äta samma mat som ni äter.”22

Imam Abu Dawud och al-Nasa’i har återberättat en åkallan av Allahs Sändebud (sa) genom Abu al-Yasar. Allahs Sändebud (sa) brukade säga: ”O Allah! Jag söker din tillflykt undan undergång. Jag söker din tillflykt undan fall, drunkning, att brännas i eld och ålderdom. Jag söker också din tillflykt undan Satans frestelse vid dödens stund, undan att fly när jag har gett mig ut för jihad på din väg, samt undan att dö av bett från giftiga djur och insekter.”23

Källhänvisningar:

ʿĀsim ibn Thābit ibn Abī al-Aqlaḥ (må Allah vara nöjd med honom)

Hans namn var ʿĀsim och hans kunya var Abū Sulaymān. Hans far var Thābit ibn Abī al-Aqlaḥ Qays och hans mor var al-Shamūs bint Abī ʿĀmir.¹ Denne ʿĀsim var morfar till den berömde tābiʿīen ʿĀsim, son till den andre kalifen ʿUmar ibn al-Khaṭṭāb.² Han var en ättling till Medinas berömda Aws-stam.

Han antog islam före den ädle Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) ankomst till Medina. Sīra-kännarna nämner honom som en av de ansarer som antog islam tidigt.³ När Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) kom till Medina upprättade han ett muʾākhāt, ett broderskapsband, mellan honom och ʿAbdullah ibn Jaḥsh.⁴

Hazrat ʿĀsim deltog i slagen vid Badr och Uḥud.⁵ Före slaget vid Badr samlade den ädle Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) alla krigare och rådgjorde med dem om stridstaktiken. Efter en stund frågade han: ”Nå, säg mig, hur ska ni strida?” Genast reste sig Hazrat ʿĀsim med båge och pilar i handen och sade: ”På tvåhundra armslängders avstånd skjuter jag pilar. Är fienden närmare använder jag spjut, och är den ännu närmare slår jag med svärdet.” När Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hörde detta sade han: ”Detta är stridens regel. Strid så som ʿĀsim strider.”⁶

I slaget vid Badr bars den mekanska avgudadyrkande arméns banér först av Ṭalḥa ibn Abī Ṭalḥa. När han dödades av Hazrat ʿAlī tog hans bror Abū Saʿd ibn Abī Ṭalḥa upp det. När han dödades av Hazrat Saʿd ibn Abī Waqqāṣ tog ʿUthmān, eller Usāma, ibn Ṭalḥa upp det. Han dödades av Hazrat Ḥamza, varefter Muṣāfiʿ ibn Ṭalḥa tog upp det. Hazrat ʿĀsim ibn Thābit dödade honom. Därefter tog hans bror al-Jullās ibn Ṭalḥa, enligt en annan uppgift Kilāb ibn Ṭalḥa, upp baneret. Hazrat ʿĀsim sköt honom och dödade även honom.⁷

Under detta slag vid Badr dödade Hazrat ʿĀsim ytterligare en mycket framstående qurayshit, ʿUqba ibn Abī Muʿayṭ. Denne ʿUqba var en synnerligen usel människa och en av de mest inbitna fienderna till Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) i Mecka. Han plågade Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) på många sätt. Han brukade fylla en korg med smuts och avfall och lämna den vid Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) dörr. En dag, när Sändebudet (må Allah välsigna honom och ge honom frid) låg i sujūd, kom detta avskum springande från ingenstans och satte sig med hela sin tyngd på hans huvud, så att Profetens liv nästan slocknade. En annan gång, när Profeten låg i sujūd, kom denne hårdhjärtade man bärande på inälvorna från en död get och hällde dem över Guds Sändebuds (må Allah välsigna honom och ge honom frid) huvud. Denne syndare togs till fånga av muslimerna vid Badr. På den ädle Sändebudets order dödade Hazrat ʿĀsim honom.⁸ Ibn Hishām säger emellertid: ”Al-Zuhrī och många andra lärda har sagt att ʿUqba dödades av Hazrat ʿAlī ibn Abī Ṭālib (må Allah vara nöjd med honom).”⁹

Han deltog i slaget vid Uḥud. I detta slag lämnade han ett enastående exempel på hur man ska sätta sitt liv på spel för islam. I stridens första skede segrade den muslimska armén. Men bågskyttarna som Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade placerat vid ett bergspass glömde hans order, lämnade sina platser och blev upptagna med att samla krigsbyte. Khalid ibn al-Walids avgudadyrkande soldater utnyttjade då tillfället och inledde en motattack genom bergspasset. Den plötsliga attacken ledde till en svår katastrof för den segrande muslimska armén. På ett ögonblick föll den muslimska armén i oordning och soldaterna skingrades långt från sin befälhavare, Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). I detta katastrofala ögonblick stod femton mujāhidūn orubbliga som berg och mötte fienden. Hazrat ʿĀsim ibn Thābit var en av dem. Den dagen vid Uḥud svor åtta män trohetsed inför Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att kämpa till döden. De var: ʿAlī, al-Zubayr, Ṭalḥa, Abū Dujāna, al-Ḥārith ibn al-Ṣimma, Ḥubāb ibn al-Mundhir, ʿĀsim ibn Thābit och Sahl ibn Ḥunayf. Men ingen av dem dog den dagen.¹⁰ Ibn Saʿd säger: När alla flydde vid Uḥud svor han då trohetsed inför Guds Sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) att kämpa till döden.¹¹ Han var en av den muslimska arméns skickliga bågskyttar i detta slag.¹²

Vid Uhud dödade han Musafi och al-Harith, alternativt al-Julās, de två sönerna till Talha ibn Abī Talha, som tillhörde den polyteistiska armén. Han träffade båda deras kroppar med pilar på ett mycket skickligt sätt. Båda fördes svårt sårade till sin mor Sulāfa bint Saʿd. Modern lade sonen Musafis huvud i sitt knä och frågade: ”Min käre son! Vem har skjutit en pil in i din kropp på detta sätt?” Han svarade: ”Jag hörde en man skjuta en pil mot mig och ropa: ’Ta den här! Jag är Ibn Abī al-Aqlah.’” Då svor Sulāfa att om hon någon dag fick Asims huvud i sina händer skulle hon dricka vin ur hans kranium.13 Den Allsmäktige Allah lät henne inte uppfylla denna ed.

Vid Uhud dödade den ädle Asim ännu en otacksam och ond man från Mekka. Han hette Abū ʿUzayzah ʿAmr ibn ʿAbdullāh. Denne man hade tillfångatagits av den muslimska armén vid Badr. Då bönföll han Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) om nåd och sade att han bar ansvaret för försörjningen av en stor familj och var dess ende försörjare. Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) visade honom barmhärtighet och frigav honom på villkor att han aldrig mer i sitt liv skulle lämna sitt hem för att strida mot Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Men under slaget vid Uhud beslöt denne Abū ʿUzayzah att inte lämna Mekka tillsammans med quraysherna. Han sade till dem: ”Muhammad har behandlat mig väl och visat mig godhet. Jag kan inte återgälda det på detta sätt.” Men han kunde inte stå fast vid sitt beslut. Till följd av påtryckningar från Safwān ibn Umayyah och Ubai ibn Khalaf från Mekka följde han till slut med dem till Uhud för att strida. Ödets grymma ironi var att han även denna gång tillfångatogs av muslimerna. Liksom tidigare bönföll han åter Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) om nåd. Som svar sade Sändebudet (frid och välsignelser över honom) till honom något mycket träffande: ”En troende kan inte bli biten två gånger av samma orms eller skorpions hål.” Trodde du att du skulle kunna återvända till Mekka och säga till ditt folk: ”Jag har bedragit Muhammad två gånger”?

Historikern Wāqidī har genom Bukayr ibn Mismār återgett berättelsen om hur Abū ʿUzayzah tillfångatogs vid Uhud. Han säger: Polyteisterna drog sig tillbaka från Uhud och slog sig under dagens första del ned på en plats som kallades Hamrāʾ al-Asad. Efter en stund lämnade de platsen. Men Abū ʿUzayzah sov fortfarande. Under tiden hade dagen gått framåt. De muslimska soldater som följde efter Qurayshs armé kom då dit. Asim ibn Thābit tillfångatog Abū ʿUzayzah där och förde honom till Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom). Sändebudet (frid och välsignelser över honom) avslog hans vädjan om att få leva och befallde att han skulle dödas. Asim skiljde hans huvud från hans hals.”14 Enligt en annan berättelse var det dock den ädle az-Zubayr som dödade Abū ʿUzayzah.15

Den ädle Asim (må Allah vara nöjd med honom) led martyrdöden i händerna på män ur Hudhayl-stammen under händelsen vid ar-Rajīʿ under det fjärde hijriåret. I återgivningarna av denna händelse finns en viss skillnad mellan imām al-Bukhārī och andra experter på sīrah. Här återges den kortfattat:

Ar-Rajīʿ var namnet på en vattenbrunn som tillhörde Hudhayl-stammen. Händelsen ägde rum i närheten av den. Därför är den i historien känd som händelsen Yawm ar-Rajīʿ. Imām al-Bukhārī återger den från Abū Hurayrah (må Allah vara nöjd med honom). Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) skickade en spaningsgrupp på tio män under Asim ibn Thābits ledning. När de hade lämnat Medina och nått en plats mellan Usfān och Mekka fick Banū Lihyān, en gren av Hudhayl-stammen, kännedom om dem. De började följa efter gruppen med hundra bågskyttar. När de efter en tid nådde den plats där gruppen hade befunnit sig fann de dadelkärnor, och genom dessa förstod de att gruppen hade kommit från Medina. När de fann kärnorna sade de till varandra: ”Det här är dadlar från Yathrib.” De fortsatte snabbt efter gruppen och omringade den. När den ädle Asim fick kännedom om fiendens närvaro tog han och hans följeslagare sin tillflykt på en hög och stark kulle.16

I återgivningarna av Muhammad ibn Ishāq, Mūsā ibn ʿUqbah och ʿUrwah ibn az-Zubayr märks en viss skillnad jämfört med den ovan nämnda återgivningen av imām al-Bukhārī. Inom maghāzī-litteraturen är dock Muhammad ibn Ishāq oöverträffad. Därför sade imām ash-Shāfiʿī: ”Om någon vill lära sig maghāzī (berättelser om krig och strider), måste han förlita sig på Muhammad ibn Ishāq.”17

Muhammad ibn Ishāq återger från Asim ibn ʿUmar. Efter slaget vid Uhud kom några män från de två stammarna al-ʿAdl och al-Qārah till Medina och sade: ”O Allahs Sändebud! Några av vårt folk har blivit muslimer. Skicka med oss några av dina följeslagare, som kan undervisa oss i religionen, läsa upp Koranen för oss och lära oss den islamiska sharīʿan.” Allahs Sändebud (frid och välsignelser över honom) skickade sex män med dem. De var: (1) Marsad ibn Abī Marsad al-Ghanawī, (2) Khālid ibn al-Bukayr al-Laythī, (3) Asim ibn Thābit, (4) Khubayb ʿAdī, (5) Zayd ibn ad-Dathinnah och (6) ʿAbdullāh ibn Tāriq. Gruppens ledare var Marsad ibn Abī Marsad. Mūsā ibn ʿUqbah har återgett samma berättelse som Ibn Ishāq.18

Ibn Ishāq säger: De gav sig av tillsammans med dessa män. När de i riktning mot Hijaz hade nått fram till ar-Rajīʿs brunn, nära al-Hadāʾ, bröt deras följeslagare sitt löfte och började ropa på hjälp från Hudhayl-stammen för att angripa gruppen. Genast kom män ur Hudhayl-stammen ut med vapen i händerna och omringade gruppen från alla håll. Den lilla gruppen tog till vapen för att strida mot dem. Då sade männen ur Hudhayl-stammen: ”Vid Allah! Vi har inte för avsikt att döda er. Vårt mål är endast att överlämna er till folket i Mekka och få något i utbyte.”19 Vi lovar er vid Allah och försäkrar er: ”Vi kommer att överlämna er och få något i utbyte.” Som svar sade Marsad, Khālid och Asim: ”Vid Allah! Vi kommer aldrig att godta en polyteists beskydd eller förbund.” Imām al-Bukhārī säger: Vid detta tillfälle sade Asim: ”Jag kommer inte att ställa mig under en otrogen mans beskydd. O Allah! Låt Din Profet få kännedom om vad som har hänt oss.”20 Ibn Ishāq säger att Asim vid detta tillfälle reciterade en dikt, varav några versrader lyder som följer:21

’Vilken ursäkt kan jag ha, när jag är en stark och skicklig bågskytt?

Jag har dessutom en båge med en stark sträng.

Ur den flyger långa och breda pilspetsar. Och döden? Den är sann, medan livet är falskt.

Det som Allah har bestämt kommer att ske,

och människan ska återvända till Honom.

min mor skulle bli näslös—

om jag inte kämpade mot dem.’

Ytterligare några verser av detta slag har återgivits i sīra-verken.²²

Medan Asim reciterade verserna i en dikt sköt han pilar mot de otrogna. När pilarna tog slut började han använda spjutet. När även det bröts återstod svärdet, och det använde han. Strax före martyrskapet bad han:

”Jag är Abu Sulayman! Män som jag skjuter pilar. Denna ära har jag ärvt från ädla män. Marsad och Khalid har blivit martyrer medan de stod inför fienden.²³

Imam Bukhari berättar: Därefter gick Asim och hans följeslagare ut i strid. Asim genomborrades av fiendens pilar och blev martyr tillsammans med sex av sina följeslagare. Khubayb, Zayd och en annan överlevde. Efter att ha fått ett löfte från de otrogna överlämnade de sig. Så snart de hade dem i sina händer bröt de otrogna sitt löfte: de tog loss bågsträngarna och band deras händer och fötter. När den tredje mannen bland dem såg detta utbrast han: ”Detta är det första sveket.” Med dessa ord vägrade han helt att följa med dem. De släpade honom länge, men kunde inte få honom med sig. Till slut dödade de otrogna även honom. De återstående två fördes till Mekka och dödades.²⁴

Efter att Hazrat Asim (må Allah vara nöjd med honom) hade dödats beslutade Banu Hudhayl att sälja hans huvud till en kvinna i Mekka, Sulafa bint Sa’d. Som tidigare nämnts hade Asim dödat denna kvinnas två söner i slaget vid Uhud. Därför hade hon svurit att om hon någonsin fick Asim i sitt våld skulle hon dricka vin ur hans kranium.²⁵⁵ Hon förkunnade dessutom att den som förde henne hans huvud skulle få hundra kameler i belöning.²⁶ Han hade också dödat en av de stora ledarna bland Mekkas polyteistiska Quraysh, Uqba ibn Abi Mu’ayt, vid Badr. Därför blev även de mycket glada när de fick höra om Asims död. De jublade och sade: Äntligen är Uqbas mördare slut på sitt jordiska liv. De ville bränna hans kropp till aska över eld för att stilla sin hämndlystnad.²⁷ Men Allah den Allsmäktige uppfyllde inte någon av deras önskningar.

Före sin död hade Hazrat Asim däremot bett inför Allah: ”O Allah! Låt ingen polyteist röra vid mig, och låt inte heller mig röra vid någon av dem.” Allah den Allsmäktige godkände hans bön. Han sände bin eller getingar och skyddade honom från de otrognas beröring. Om detta berättar Hazrat Urwa: Så snart polyteisterna försökte närma sig hans kropp kom en svärm bin från ingenstans och började sticka dem så våldsamt att de flydde i förvirring. Eftersom de misslyckades i dagsljus beslöt de att närma sig kroppen i nattens mörker. Men innan natten hann falla började ett häftigt regn ösa ner. I den våldsamma floden sveptes Hazrat Asims kropp bort någonstans, och trots att polyteisterna sökte överallt kunde de inte finna något spår av den. Ibn Sa’d berättar: Denna sorgliga händelse vid ar-Raji inträffade i Safar, trettiosex månader efter hijra. När Hazrat Umar fick höra att bina hade skyddat hans kropp sade han: ”Allah har beskyddat en troende tjänare. Både i livet och i döden skyddade Allah honom från polyteisternas beröring.” Eftersom bina skyddade honom är han i historien känd som Hamiyud-Da’ar.²⁸

Efter denna sorgliga händelse vid ar-Raji började de islamiska poeterna i Medina högljutt fördöma Hudhayl-folket. Poeter som Hassan ibn Thabit och Abu Zayd al-Ansari skrev dikter där de fördömde deras illdåd och prisade martyrerna. Några av dessa dikter har samlats i olika verk, bland annat Sira av Ibn Hisham.²⁹ Följande är två rader ur en av Hassan ibn Thabits elegier:

”Vid mitt liv! Hudhayl ibn Mudrik har begått ett fruktansvärt brott; när det gäller Khubayb och Asim har de dragit skam över sig.³⁰

Hazrat Ibn Aksas berättar: När nyheten om ar-Raji nådde Medina sade hycklarna: ”Dessa olyckliga män stannade inte ens kvar i sina hem, lyckades inte heller framföra sin ledares budskap och vann inte någon nytta i utbyte mot sina liv.” Då uppenbarade Allah den Allsmäktige vers 204 i sura al-Baqara.³¹

Och bland människorna finns det sådana vars tal om det världsliga livet behagar dig. De tar Allah till vittne på det som finns i deras hjärtan, men i själva verket är de de häftigaste av alla grälmakare.

En av Hazrat Asims söner hette Muhammad. Den berömde arabiske poeten al-Ahwas från den tiden var sonson till denne Muhammad.³²

Stark tro, djup kärlek till Allahs Sändebud (s.a.w.), ett rent hjärta, enastående mod och liknande egenskaper var de mest strålande sidorna av Hazrat Asims karaktär.

Det har berättats från Hazrat Anas (r.a.). Han sade: Medinaborna tillhörde två fientligt sinnade stammar – Aws och Khazraj – som brukade skryta med namnen på sina respektive stammars framstående söner. Aws sade: Hanzala, som änglarna tvättade, Sa’d ibn Mu’adh, vars död fick Tronen att skaka, Asim ibn Thabit, vars kropp Allah skyddade med bin, och Muzayma ibn Thabit, vars vittnesmål ensamt var likvärdigt med två personers vittnesmål – alla dessa var söner av Aws-stammen.³³

Källor:

Al-Harith ibn Suraqa (r.a.)

Al-Harith ibn Suraqa var från Najjar-grenen av Medinas berömda Khazraj-stam. Hans far var Suraqa ibn Harith och hans mor var Rabi bint Nadhar. Hans smeknamn var Umm al-Harith. Modern Rabi var en högt ansedd kvinnlig följeslagare och var faster till Anas ibn Malik, Allahs Sändebuds (s.a.w.) följeslagare och tjänare.¹

Hans far dog redan innan Allahs Sändebud (s.a.w.) anlände till Medina. Hans mor levde och fick äran att anta islam och uppnå status som kvinnlig följeslagare. Sonen antog också islam tillsammans med sin mor. Profeten (s.a.w.) upprättade ett brödraskap i tron mellan honom och as-Sa’it ibn Uthman ibn Maz’un (r.a.).²

Han deltog i slaget vid Badr. Efter att ha fått ordern att bege sig till Badr var han den förste som steg upp på sin häst och började rida iväg.³ Profeten (s.a.s.) behöll honom hos sig som observatör och tillsyningsman.⁴ När han i törstigt tillstånd drack vatten ur en källa träffades han av en pil som Hibban ibn Arafat hade skjutit, och blev martyr.⁵ Det berättas att han var den förste bland ansarerna som blev martyr. I vissa berättelser sägs dock att han blev martyr i slaget vid Uhud. Den förstnämnda berättelsen är den mest välkända.⁶

Guds Sändebud (s.a.s.) återvände från Badr till Medina. Al-Harithas mor skyndade fram och sade: ”O Guds Sändebud! Du vet hur mycket jag älskar al-Haritha. Om han har fått tillträde till paradiset, då har jag tålamod. Annars ska du få se vad jag gör.” Guds Sändebud (s.a.s.) sade: ”Vad är det du säger? Paradisen är inte bara ett eller två. Det finns många paradis. Al-Haritha har fått det högsta paradiset, al-Firdaws.”⁷ När modern Rabiʿa hörde denna glada nyhet blev hon överlycklig. Med ett milt leende reste hon sig och började säga: ”Naj, naj, o Haritha – bra gjort, bra gjort, å Haritha!”⁸

Al-Haritha var mycket hängiven sin mor. Författaren till Usud al-Ghaba skriver: ”Han var ytterst lydig och undergiven sin mor.”⁹

En gång var den ädle Profeten (s.a.s.) på väg någonstans. På vägen mötte han al-Haritha. Han sade: ”Haritha! I vilket tillstånd har du vaknat i dag?” Haritha svarade: ”I ett sådant tillstånd att jag är en sann muslim.” Profeten (s.a.s.) sade: ”Tänk efter innan du svarar. Varje ord har en djupare innebörd.” Al-Haritha sade: ”O Guds Sändebud! Jag har vänt mig bort från världen. Nätterna tillbringar jag i dyrkan och dagarna fastar jag. Just nu känns det som om jag ser mig själv färdas mot Tronen. Jag tycker mig se paradisets invånare gå mot paradiset och helvetets invånare gå mot helvetet.” När Profeten (s.a.s.) hade hört hans ord sade han: ”När Allah upplyser en tjänares hjärta, skiljs det hjärtat aldrig mer från Allah.” Al-Haritha sade: ”O Guds Sändebud! Be för att jag ska få dö som martyr.” Han bad, och bönen blev besvarad. Den förverkligades under slaget vid Badr. Han blev martyr.¹⁰

Källor:

Al-Harith ibn as-Simmah (må Allah vara nöjd med honom)

Al-Hariths (må Allah vara nöjd med honom) tillnamn var Saʿid. Hans far var as-Simmah ibn ʿAmr och hans mor Tumadur bint ʿAmr. Han var ättling till en gren av Medinas berömda Khazraj-stam.¹

Han antog islam före den ädle Profetens (s.a.s.) ankomst till Medina. Ett muʾakhat, det vill säga ett religiöst brödraskap, upprättades mellan honom och Suhayb ar-Rumi (må Allah vara nöjd med honom), symbolen för tålamod och ståndaktighet.²

Musa ibn Uqba, ibn Ishaq och andra nämner honom som en deltagare i slaget vid Badr.³ Han begav sig till Badr tillsammans med Guds ädle Sändebud (frid och välsignelser över honom), men när de hade nått en plats som kallades Rawha bröt han av någon anledning ett ben i kroppen, varpå Sändebudet (frid och välsignelser över honom) skickade honom tillbaka till Medina. Trots detta förklarade han honom, efter slagets slut, delaktig i krigsbytet från Badr och i belöningen.⁴

När den muslimska armén under ett skede av slaget vid Uhud skingrades, visade al-Harith ett enastående mod. Han tog rustningen, skölden, svärdet och annan utrustning från Quraysh-arméns medlem Uthman ibn Abdillah ibn al-Mughira al-Makhzumi och dödade honom. När denna nyhet nådde Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade han: ”All lovprisning tillhör Gud, som gav honom denna möjlighet.”⁵ Det kan nämnas att Abdullah ibn Jahsh (må Gud vara nöjd med honom) tidigare hade tillfångatagit denne Uthman under en patrull i Nakhlah och fört honom till Medina. Därefter frigavs han mot lösen och anslöt sig åter till Quraysh. När al-Harith dödade honom vid Uhud fick Ubayd ibn Hujayz al-Amiri syn på det. Han överraskade al-Harith och tillfogade honom ett kraftigt svärdshugg mot axeln. Al-Harith blev svårt skadad. Abu Dujana sprang fram på avstånd, angrep Ubayd ibn Hujayz och slog honom till marken. Sedan dödade han honom och styckade hans kropp.⁶ Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) gav al-Harith all den utrustning som hade tillhört den dödade Uthman.

När muslimerna vid Uhud skingrades och kom bort från Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom), var al-Harith ibn as-Simmah en av de få som förblev ståndaktiga vid hans sida.⁷ Ibn Ishaq säger att när muslimerna under katastrofen vid Uhud fick veta att Sändebudet (frid och välsignelser över honom) levde och kunde känna igen honom, skyndade de alla dit. Därefter begav sig Abu Bakr, Umar, Ali, Talha, Zubayr, al-Harith ibn as-Simmah och ytterligare några muslimer tillsammans med Sändebudet (frid och välsignelser över honom) mot dalen.⁸

I dalen vid Uhud satt Guds ädle Sändebud (frid och välsignelser över honom), stödd mot sina följeslagare som omgav honom. Då kom den polyteistiske ledaren från Mecka, Ubayy ibn Khalaf, alldeles nära och sade till Sändebudet (frid och välsignelser över honom): ”Muhammad! Om du överlever, kommer jag inte att överleva.” Följeslagarna sade: ”Guds Sändebud! Ska någon av oss stoppa honom?” Han sade: ”Nej, det behövs inte.” När han kom ännu närmare tog Sändebudet (frid och välsignelser över honom) spjutet ur handen på al-Harith ibn as-Simmah. Sedan mötte han Ubayy ibn Khalaf och gav honom ett lätt stick i halsen. Då hoppade Ubayy ned från sin älskade häst och flydde springande.

Ibn Ishaq berättar: När Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) befann sig i Mecka och träffade Ubayy ibn Khalaf brukade denne säga: ”Muhammad! Jag ska döda dig medan jag rider på min häst.” Sändebudet (frid och välsignelser över honom) brukade svara: ”Nej, det kommer du inte att kunna. Tvärtom ska jag döda dig, om Gud vill.” Sticket som Sändebudet (frid och välsignelser över honom) gav honom i halsen var mycket obetydligt. Efter att ha fått sticket sprang han oroligt till sina män och sade: ”Vid Gud! Muhammad har dödat mig.” Hans följeslagare sade: ”Du har ju inget allvarligt sår. Du måste ha blivit galen.” Han sade: ”När Muhammad befann sig i Mecka brukade han säga till mig: ’Jag ska döda dig.’ Vid Gud! Om han bara hade spottat på mig skulle jag ändå ha dött.”’ Denne Guds fiende dog på platsen Saraf på vägen tillbaka från Mecka tillsammans med Quraysh-karavanen.⁹ Han hade i själva verket förstått att hur obetydlig skadan än var, skulle det som hade uttalats från Muhammads läppar ovillkorligen bli verklighet.

Under slaget vid Uhud frågade Guds ädle Sändebud (frid och välsignelser över honom) al-Harith: ”Har du sett Abd al-Rahman ibn Awf?” Han svarade: ”Ja, Guds Sändebud! Han befann sig bland hopen av polyteister vid foten av berget. Jag hade bestämt mig för att gå till honom, men då fick jag syn på dig och gick hit.” Guds Sändebud (frid och välsignelser över honom) sade: ”Änglarna strider på hans sida.” Så snart al-Harith hörde detta skyndade han till Abd al-Rahman. Han såg sju av de otrognas lik ligga framför honom. Han frågade Abd al-Rahman: ”Dödade du ensam alla dessa?” Abd al-Rahman svarade: ”Dessa två, Artat ibn Abd Shuraybil och den där, dödade jag. Men jag såg inte vem som dödade de andra.” Då sade al-Harith: ”Guds Sändebud talade sanning.” At-Tabarani har återgett denna berättelse.¹⁰

Mot slutet av slaget vid Uhud frågade Sändebudet (frid och välsignelser över honom) efter al-Harith. Al-Harith gav sig genast ut för att leta efter honom. När han dröjde med att återvända gick Ali ut för att söka efter honom. Ali gick då och upprepade två versrader ur en dikt. Deras innebörd är följande:

”O Herre, al-Harith ibn as-Simmah är en vänlig person och en ansvarsfull man bland oss. Han har gått iväg för ett viktigt uppdrag och försvunnit. Och vart han än går söker han Paradiset.”¹¹

Ibn Hisham återger de två verserna något annorlunda. Han säger också att de två verserna inte är Alis.12

Därefter träffade Ali (ra) al-Harith. De såg båda Hamza (ra) ligga död och återvände sedan för att underrätta Guds Sändebud (saw). Under tiden hade de otrogna dödat hans andra följeslagare, men han kände inte till det. Han satt under ett träd tillsammans med Amr ibn Umayya. Plötsligt fick han syn på en rovfågelliknande fågel på himlen. Han förstod att något hade hänt. Tillsammans med Amr gick han i den riktningen. De såg att flera muslimers blodiga och dammiga kroppar låg utspridda på en plats. När al-Harith såg detta sade han till sin följeslagare Amr: ”Nu bör vi återvända till Medina och underrätta honom om saken. Säg mig nu, vad vill du göra?” Al-Harith svarade: ”Hur kan jag fly från den plats där al-Mundhir ibn Amr har dödats? Folk kommer att säga: ’Al-Mundhir har dödats, medan vi flydde därifrån med livet i behåll.’” Därefter sade han åter: ”Al-Mundhir har dödats. Hur kan jag fly därifrån? Folk kommer att säga: ’Al-Mundhir har dödats, medan vi flydde därifrån med livet i behåll.’” Sedan ryckte han fram mot fienden tillsammans med Amr. Motståndarna var välutrustade och många till antalet. De sköt pilar som regn, så att al-Hariths kropp genomborrades överallt. Han dog som martyr på platsen. Hans följeslagare Amr togs till fånga av fienden. När Amir ibn al-Tufayl fick veta att den fångne Amr tillhörde Mudar-stammen rakade han håret framtill på hans huvud och släppte honom fri. Hans mor hade nämligen avlagt ett löfte att frige en fånge. På så sätt uppfyllde Amir sin mors löfte. Detta inträffade i månaden Safar, trettiosex månader efter hijra.13

En av al-Hariths söner, Sa’d, stred på Alis (ra) sida i slaget vid Siffin och dog som martyr. Sa’ds mor hette Umm al-Hakam Khawla bint Uqba. Namnet på hans andre son var Abu Juhaym. Han välsignades med att få umgås med Guds Sändebud (saw) och återberättade även hadither från Guds Sändebud (saw). Hans mor hette Utayla bint Ka’b. Ibn Sa’d säger i sitt verk al-Tabaqat att al-Hariths ättlingar fortfarande finns i Medina och Bagdad.14 Al-Harith hade också poetisk begåvning. Några av hans verser har samlats i olika verk.15

Källor:

‘Umayr ibn Sa’d (ra)

Umayr ibn Sa’d var en ansarisk sahabi från den berömda Aws-stammen i Medina, som hade vänt sig bort från världsliga andelar. På grund av sina karaktärsegenskaper fick han tillnamnet Nasij wahdihi. Det var kalifen Umar (ra) som gav honom detta tillnamn.1

Under Umayrs barndom dog hans far, Sa’d ibn Ubayd. Efter faderns död tog hans mor Julas ibn Suwayd till sin andre make. Umayr följde tillsammans med sin mor med till Julas och stod under hans vård. Julas uppfostrade honom med stor kärlek och omsorg, som om han vore ett av hans egna barn. Ibn Hisham säger: ”Denne Julas och hans bror al-Harith var båda hycklare (skenmuslimer).”2

Här bör det nämnas att Abu Zayd var en av de fyra berömda koranrecitatörerna bland Medinas ansarer. Hans riktiga namn var Sa’d ibn Ubayd. Namnet på den vördade fadern till den store sahabi som vi nu behandlar var också Sa’d ibn Ubayd. Därför har många historiker, särskilt Ibn Sa’d, misstagit sig. De har uppgett att Umayr var son till koranrecitatören Abu Zayd Sa’d ibn Ubayd. Detta är ett allvarligt misstag av dem. Så har exempelvis Ibn al-Kalbi sagt: ”Hans far, Sa’d ibn Ubayd, deltog i slaget vid Badr.”3 Det finns emellertid en betydande skillnad mellan de två Sa’ds dödsår. Umayrs far Sa’d tillhörde Aws-stammen, medan Abu Zayds Sa’d tillhörde Khazraj-stammen. Den berömde sahabin Anas ibn Malik sade att Abu Zayd var hans farbror. Och det är välkänt att Anas tillhörde Khazraj-stammen. Dessutom efterlämnade Abu Zayd inga ättlingar.4

Det var troligen under den tid då Umayr stod under sin fosterfar Julās vård som han antog islam. Sīraexperterna har sagt att han visserligen uppnådde äran att vara sahābi (att få Rasulullahs (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sällskap), men att han inte fick äran att delta i något krig tillsammans med Rasulullah (må Allah välsigna honom och ge honom frid).⁵ Orsaken var att han under Rasulullahs (må Allah välsigna honom och ge honom frid) livstid ännu inte hade uppnått den ålder som krävdes för att delta i krig. Vissa författare har sagt att även om han inte deltog i strider, följde han Julās i jihad. I detta sammanhang nämner de en händelse från Tabūk-expeditionen.⁶

Under kalifen Umars (må Allah vara nöjd med honom) kalifat deltog han i expeditionen till Shām tillsammans med befälhavaren Abū Ubayda. Umar utsåg honom till befälhavare för en av Shāms arméer. Efter en tid utsåg han honom till wāli över Hims och Dimashq. Han innehade denna post fram till Umars (må Allah vara nöjd med honom) död. Imām Zuhri säger: När Saʿīd ibn ʿĀmir ibn Hudhaym avled, efterträdde Umayr honom. Fram till dess att Umar mördades befann sig Muʿāwiya och han tillsammans i Shām. Därefter avsatte kalifen ʿUthmān Umayr och lade hela Shām under Muʿāwiyas styre.⁷

Safwān ibn ʿAmr berättar: När Muʿāwiya hade utsetts till ledare över hela Shām ställde han sig på predikstolen i moskén i Hims och höll ett tal. Han sade: ”O invånare i Hims! Allah har välsignat er med rättfärdiga och dugliga ledare. Er förste ledare var ʿIyād ibn Ghānim. Han var en bättre man än jag. Er andre ledare var Saʿīd ibn ʿĀmir. Även han var en bättre man än jag. Därefter blev Umayr er ledare. Umayr är en mycket god människa. Nu är jag er ledare. Ni kommer att lära känna mig.”⁸

Flera händelser från Umayrs (må Allah vara nöjd med honom) tid i Shām har återberättats i olika böcker. Här återges några av dem kortfattat:

En gång skickade kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) honom till Shām som befälhavare för en armé. Efter några dagar kom han till kalifen och sade: ”De troendes ledare! Mellan vår position och våra fienders position finns en stad som heter Arabosos. Dess invånare förser våra fiender med våra hemliga uppgifter. På grundval av detta behandlar fienderna oss på detta och detta sätt.”

Kalifen sade: ”Du ska erbjuda stadens invånare att lämna staden och flytta någon annanstans. I utbyte ska du ge dem två getter i stället för en get, två kor i stället för en ko och på samma sätt två av varje sak i stället för en. Om de antar detta erbjudande ska vi enligt vårt löfte ge dem dubbelt så mycket. Om de vägrar att anta erbjudandet ska du förklara att vårt avtal med dem är upphävt och vänta i ett år.”

Umayr bad: ”O de troendes ledare! Var vänlig och ge mig detta löfte skriftligen.”

Umayr återvände till Shām med kalifens löftesbrev. Där fick han höra att folk sade att han hade förstört Arabosos, liksom många andra saker. Kalifen blev mycket vred på honom och kallade genast Umayr till Medina. Umayr infann sig hos kalifen i Medina. Den förbittrade kalifen svingade sin käpp över hans huvud och sade: ”Du har förstört Arabosos!” Umayr stod tyst utan att svara. Kalifen reste sig från audiensrummet och gick in i sitt hem. Umayr bad om tillstånd att träffa honom, gick in och läste upp det löftesbrev som kalifen hade gett honom. Umar sade: ”Må Allah förlåta dig.”⁹

Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) skickade honom till Hims som ståthållare. På ett år fick han ingen information om honom. Till slut sade han till sin sekreterare: ”Jag tror att han har svikit vårt förtroende. Skriv till honom: Så snart detta brev når dig ska du bege dig till Medina med den skatt, zakat och allt annat som du har drivit in från muslimerna.” När Umair fick brevet dröjde han inte, utan fyllde en läderpåse med lite färdkost och en skål med vatten, hängde den över axeln, tog sin stav och började färden till fots.

Avståndet mellan Medina och Hims är flera hundra mil. När han kom fram till Medina hade håret på hans huvud vuxit sig långt. Hans ansikte hade blivit blekt av solen, dammet och tröttheten efter den långa resan. I detta tillstånd gick han direkt till kalifens hov och sade: ”As-salamu alayka, ya amir al-mu’minin!” — ”Frid vare med dig, de troendes ledare!” Kalifen lyfte blicken mot honom och frågade förvånat: ”Vad har hänt med dig?” Umair sade: ”Vad är det egentligen ni ser för fel på mig? Är jag inte frisk? Har världsligheten fått grepp om mig? Håller jag på att slita och dra i världens båda horn?” Kalifen hade trott att Umair kanske hade kommit med stora rikedomar. Därför frågade han: ”Har du kommit gående?”

Han sade: ”Ja, jag har gått hela vägen.”

— Hjälpte ingen dig genom att ge dig ett riddjur?

— Jag bad ingen om ett riddjur, och ingen gav mig något heller.

— De har blivit mycket dåliga muslimer.

— Umar! Allah har förbjudit dig att baktala människor. Jag har ju sett dem förrätta morgonbönen i gemenskap.

Kalifen befallde: ”Utnämningen av Umair ska förnyas.” Umair sade: ”Jag kommer varken att tjänstgöra under er eller under någon annan i framtiden. Jag har nämligen inte kunnat hålla mig fri från synd. Där sade jag till den kristne dhimmīn: ’Må Allah förnedra dig.’ O Umar, var det för en sådan uppgift ni skickade mig? Jag har förblivit vid liv i stället för att dö som de andra följeslagarna, och den dag då jag började arbeta med er är den värsta dagen i mitt liv.” Därefter fick han kalifens tillstånd att bege sig till en avskild plats några mil från Medina, och där slog han sig ner för gott. En dag fick kalifen för sig att Umair hade svikit hans förtroende. Därför skickade han en man vid namn al-Harith till honom med hundra dinarer för att sätta honom på prov. När mannen gav sig av sade han till honom: ”Du ska gå till Umair förklädd till en gäst. Om du ser något tecken på världslig njutning och bekvämlighet hos honom, ska du genast återvända. Men om du ser honom i ett mycket bedrövligt tillstånd ska du ge honom dessa hundra dinarer.”

Mannen gick därifrån. När han kom fram till Umayrs bostad såg han honom sitta intill väggen och plocka bort smutsen från sin skjorta för att laga den. Mannen hälsade. När Umayr besvarade hälsningen bad han honom att stanna. Mannen stannade.

Umayr: Varifrån kommer du?

—Från Medina.

—I vilket skick lämnade du de troendes ledare?

—Som en rättskaffens och gudfruktig man.

—Verkställer de troendes ledare inte längre hudud-straffen (de straff som föreskrivs av sharia)?

—Jo, nyligen lät han straffa en av sina söner för äktenskapsbrott. Sonen dog.

—Må Gud hjälpa Umar. Jag känner inte till något annat hos honom än hans kärlek till Dig.

Mannen stannade som gäst i Umairs hem i tre dagar. Under dessa tre dagar fick han klara sig genom att endast tugga på några bitar kornbröd. När mannen såg detta sade han: ”Under dessa dagar har ni nästan låtit mig gå hungrig.” Sedan tog han fram dinarerna och räckte dem mot Umair. Så snart Umair såg dinarerna ropade han: ”Jag behöver dem inte!” Med dessa ord sköt han påsen med dinarerna mot mannen. Då sade Umairs hustru: ”Om du inte behöver dem, så dela ut dem bland dem som behöver dem.” Umair sade: ”Jag har ingen rätt att göra något med dessa.” Då rev hustrun sönder sin slöja i flera bitar. Sedan delade hon dinarerna, band in dem i bitarna och delade ut dem bland martyrernas barn i trakten.

Under tiden återvände mannen till kalifen Umar. Han frågade: ”Vad gjorde du med dinarerna till Umair?” ”Det vet jag inte”, svarade mannen. Då skrev kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) till Umair och befallde honom att komma tillsammans med dinarerna. Umair infann sig hos kalifen. ”Vad gjorde du med dinarerna?” frågade kalifen. ”Jag gjorde med dem det jag ville. Vad har du med det att göra?” svarade han. ”Nej, du måste berätta”, sade kalifen bestämt. Umair sade: ”Jag har redan skickat dem i förväg för att tillgodose mina behov i det kommande livet.” Kalifen befallde då att man skulle ge honom lite matvaror och två klädesplagg. Umair sade: ”Jag behöver ingen mat. Hemma har jag lämnat två sā‘ korn. Medan jag äter av dem kommer Allah kanske att ordna med annan försörjning. Men jag kan ta emot de två klädesplaggen, eftersom jag på vägen hit såg att en viss mans mor saknade kläder och nästan var naken.” Med dessa ord tog han de två plaggen under armen och återvände hem. Kort därefter dog han. ১০

Det råder oenighet bland experterna på sīra om året då Umair (må Allah vara nöjd med honom) dog. Några har sagt att han slog sig ned permanent i Hims och dog där under Muawiyas kalifat (må Allah vara nöjd med honom); enligt en annan uppfattning dog han där under kalifen Umars eller Uthmans tid (må Allah vara nöjd med dem).১১ En berättelse uppger att han dog i Medina och att kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) ledde begravningsbönen för honom.১২ En annan berättelse uppger att kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom), efter att ha fått höra om Umairs död, sörjde honom och bad om förlåtelse för honom. Därefter gick han till Medinas begravningsplats Baqī al-Gharqad. Många andra följde honom. Han sade: ”Nåväl, låt var och en av er uttrycka sin önskan.” En man sade då: ”Om jag hade stora rikedomar skulle jag med dem friköpa så många slavar.” En annan sade: ”Om jag hade outtröttlig styrka i min kropp skulle jag hämta upp vatten med en hink ur Zamzam-brunnen och ge pilgrimerna att dricka.” På detta sätt uttryckte flera andra sina innersta önskningar. Till sist sade Umar (må Allah vara nöjd med honom): ”Om jag bara hade fler dugliga män som Umair ibn Saad, skulle jag ta deras hjälp i muslimernas angelägenheter.”১৩

En dag, när han var ståthållare i Hims och stod på moskéns predikstol för att hålla en predikan, sade han: ”Vet att islam är en skyddande mur och en stark port. Islams mur är sanning och rättvisa. Om muren spricker och porten bryts ned kommer islam att besegras. Så länge härskaren är sträng kommer islam att förbli skyddad. Härskarens stränghet betyder inte att han ska bedriva slakt med svärdet. Det betyder att han ska döma i enlighet med sanningen och hålla fast vid rättvisan.”১৪ Han efterlämnade två söner, som hette Abd ar-Rahman och Mahmud.

Umair (må Allah vara nöjd med honom) var en av de framstående och asketiska följeslagarna, zuhhād (de som var likgiltiga inför världslig njutning och lyx).১৫ Bland följeslagarna hade han en mycket hög ställning vad gäller heder och anseende. Mufaddal al-Ghallābī sade: ”Bland ansarerna var de tre mest asketiska personerna Abu ad-Darda, Shaddad ibn Aws och Umair ibn Saad.”১৬ Ibn Sirin sade: ”Kalifen Umar (må Allah vara nöjd med honom) blev så imponerad av hans ädla karaktär att han gav honom hederstiteln ’Nasīju wahdihi’ – en skapelse som är unik och utan like i sina egenskaper och sitt väsen.”১৭

Umairs son Abd ar-Rahman sade: ”Abdullah ibn Umar har sagt till mig: ’Bland följeslagarna fanns ingen bättre människa än din far.’” Ibn Sumay har nämnt Umair bland de följeslagare som kom till Hims i den första tabaqan, eller gruppen.১৯

I sitt väsen och sin moraliska karaktär var Umair (må Allah vara nöjd med honom) en förebild. Det är svårt att finna någon som kunde mäta sig med honom i fromhet och gudsfruktan. Han hade en stark trosmässig glöd. Ända sedan barndomen hade han en uppriktig kärlek till Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). När det gällde tron på och kärleken till Allahs sändebud fanns inte ens ett uns av hyckleri hos honom. Beviset på detta finner man i en händelse under slaget vid Tabuk. Vid denna tid uttalade hans fosterfar al-Julas en kränkande kommentar om Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Umair underrättade genast Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om saken, trots att han hade fostrats och fortfarande stod under beskydd av al-Julas.২০ En fast tro på och djup kärlek till Allah och Hans sändebud stod för honom över allt annat.

Ibn Hisham och flera andra författare har återberättat händelsen mellan al-Julas och Umair. Al-Julas var en av dem som inte deltog i slaget vid Tabuk. En dag sade al-Julas, medan Umair var närvarande: ”Om denne man (Muhammad, må Allahs frid och välsignelser vara över honom) är sanningsenlig, då är vi sämre än åsnor.” När Umair hörde detta sade han: ”Vid Allahs ed, al-Julas! Du är den person jag älskar mest av alla. Ingen har visat mig större välvilja än du. Om någon olycka eller prövning drabbar dig är det jag som lider mest. Du har fällt ett uttalande. Om jag säger att ni är sämre än åsnor kommer jag att förödmjuka dig. Men om jag tiger kommer min religion att förstöras. Det första är lättare för mig än det andra.

Al-Julās blev djupt upprörd av ‘Umayrs invändning. Han lovade genast att bryta all kontakt med ‘Umayr. Under tiden underrättade ‘Umayr omedelbart Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) om saken. Sändebudet (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) kallade dem båda till sig och frågade al-Julās om det som hade hänt. Al-Julās svor och sade: ”‘Umayr har ljugit om mig. Jag sade inte alls det som han påstår.” På detta sätt förnekade al-Julās fullständigt det inträffade. Men ingen sanning är dold för Profeten och Sändebudet. Genom uppenbarelse och gudomlig inspiration får de kännedom om allt. Så blev det också i al-Julās fall. Allah den Upphöjde uppenbarade en uppenbarelse och underrättade Sin Profet om allt. Då läste Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) vers 74 i sura at-Tawba.

”De svär att de inte sade det, fastän de utan tvekan uttalade hädiska ord och förnekade tron efter att ha blivit muslimer. Och de önskade något som de inte fick. Detta var den enda följden av att Allah och Hans Sändebud hade berikat dem genom Sin nåd.”

När Allahs ädle Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) läste versens avslutning – ”Men om de ångrar sig blir det bättre för dem. Och om de vänder sig bort ska Allah straffa dem med ett smärtsamt straff i denna värld och i det kommande livet” – utropade al-Julās: ”Jag ångrar mig.” Ibn Ishaq säger: Efter denna händelse blev al-Julās verkligen muslim. Under resten av hans liv kunde ingen annan brist eller överträdelse ses hos honom. Glad över att hans ånger hade godtagits tog al-Julās åter ‘Umayr under sitt beskydd och tog hand om honom resten av livet. Efter att versen hade uppenbarats tog Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) ‘Umayr i örat och sade: ”Min son, ditt öra hörde verkligen rätt.” ‘Urwa säger: Efter denna händelse steg ‘Umayrs anseende över alla andras.21

En hadith från Allahs Sändebud (må Allahs välsignelser och frid vara över honom) har återberättats av ‘Umayr. Bland dem som återberättade den finns hans son Mahmud, Abu Talha al-Khawlani, Abu Idris al-Khawlani, Rashid ibn Sa‘d, Habib ibn ‘Ubayd, Zuhayr ibn Salim med flera.22

Källor:

Rafi‘ ibn Malik ibn ‘Ajlan (må Allah vara nöjd med honom)

Hans tillnamn var Abu Malik och Abu Rifa‘a. Hans egentliga namn var Rafi‘. Han härstammade från Medinas berömda Khazraj-stam. Hans far var Malik ibn ‘Ajlan.

Medinas ansarer var en mycket lyckosam grupp eller skara, närmare bestämt sjuttio personer, enligt en annan uppgift sjuttiofem. Även bland dem fanns en rangskillnad beroende på hur tidigt de hade antagit islam. Bland ansarerna var Banu Najjar och Khazraj-stammen nästan jämbördiga när det gällde att tidigt svara på islams kallelse. Men i detta avseende beror all deras ära, rang och ädelhet på två av deras män. Dessa två stora män var Mu‘adh ibn ‘Afra’ och Rafi‘ ibn Malik ibn ‘Ajlan.

Allahs Ädle Sändebud fortsatte att kalla till islam i Mekka. Särskilt under pilgrimsfärdens tid kontaktade han personligen människor som kom från olika delar av Arabien och kallade dem till islam. Under en sådan period av Allahs Sändebuds profetiska liv i Mekka reste sex män ur Medinas Khazraj-stam till Mekka för att utföra umra. Bland dessa sex fanns Muʿadh och Rāfiʿ. När Allahs Sändebud fick veta att de hade kommit till Mekka lade han fram islams budskap för dem. De lyssnade lugnt och uppmärksamt på Allahs Sändebuds ord. Därefter var Muʿadh och Rāfiʿ de första bland dem som svor trohetseden (bayʿa, en ed om lydnad) till Allahs Sändebud och blev muslimer.

Det har återberättats i Ṭabaqāt av Ibn Saʿd att endast Muʿadh och Rāfiʿ reste från Medina den gången. När de kom fram till Mekka fick de höra om Allahs Sändebuds framträdande. Så småningom träffade de Allahs Sändebud, lyssnade till honom och antog islam. Enligt Saʿd ibn ʿAbd al-Ḥamīds återberättelse var Rāfiʿ den förste av de två som svor trohetseden till Allahs Sändebud. Han säger också att Rāfiʿ var den förste i Khazraj-stammen som antog islam. Al-Balādhurī säger: ”Rāfiʿ var den förste bland ansarerna att anta islam.”

Efter att ha antagit islam återvände han till Medina och ägnade sig med stor kraft åt att sprida islam. Ibn al-Athīr säger:

”När de återvände till Medina och började sprida islam bland sitt eget folk spreds islam bland hela ansarernas samfund. Det fanns inte ett enda hus där Allahs Sändebud inte nämndes.” Året därpå reste Rāfiʿ till Mekka tillsammans med tolv personer, och året efter reste han dit ännu en gång tillsammans med 70–75 personer. De deltog i den historiska trohetseden vid al-ʿAqaba och svor trohetseden till Allahs Sändebud. Vid den sista trohetseden utsågs han till naqīb, det vill säga ansvarig, för Banū Zurayq.

Enligt en återberättelse skickade några personer i Medina, efter att ha antagit islam, enhälligt Muʿadh och Rāfiʿ till Mekka. Avsikten var att de skulle be Allahs Sändebud att skicka en förkunnare till Medina, liksom han hade gjort tidigare, som kunde undervisa Medinas invånare i Koranen. Som svar på deras begäran skickade Allahs Sändebud Muṣʿab ibn ʿUmayr till Medina.

Efter att Allahs Sändebud hade utvandrat till Medina upprättade han ett religiöst brödraskapsband mellan Rāfiʿ och Saʿīd ibn Zayd ibn ʿAmr ibn Nufayl.

Rāfiʿs tid som muslim var mycket kort. Under denna korta tid ägde endast två slag rum – Badr och Uhud. Sīra-experterna är oense om huruvida han deltog i Badr. Ibn Isḥāq räknade honom inte bland de följeslagare som deltog i Badr. Mūsā ibn ʿUqba återberättade från imām Ibn Shihāb al-Zuhrī att Rāfiʿ deltog i Badr. Den mest tillförlitliga uppgiften i denna fråga är Rāfiʿs eget uttalande, som imām al-Bukhārī har sammanställt. Rāfiʿ sade: ”Jag skulle inte vara glad över att delta i Badr i stället för al-ʿAqaba.” Även om han med dessa ord ville framhäva al-ʿAqabas större betydelse jämfört med Badr, kan de också förstås som att han inte deltog i Badr. Historikern al-Balādhurī säger: När Allahs Sändebud gav sig av från Medina mot Badr trodde Rāfiʿ, liksom många andra i Medina, att Allahs Sändebud inte var på väg till något krig. Därför följde de inte med Allahs Sändebud.

Rāfiʿ deltog i slaget vid Uhud under det tredje året efter hijra. Detta var hans första och sista slag under hans liv som muslim. Han blev martyr i detta slag.

Rāfiʿ (må Allah vara nöjd med honom) utförde under sin korta tid som muslim många olika former av religiösa tjänster. Han var en hängiven muballigh (förkunnare). Under islams första tid hade han ett stort inflytande på förkunnelsen och spridningen av islam i Medina. Efter att ha antagit islam var hans enda tanke och omsorg hur islam skulle kunna förkunnas och spridas i hela Medina. Därför reste han varje år från Medina till Mecka, träffade i hemlighet Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) vid ʿAqaba och återvände till Medina med nödvändig vägledning och nödvändiga instruktioner. Vid den sista bayʿan vid ʿAqaba fullgjorde han på ett framgångsrikt sätt det stora ansvar som hade anförtrotts honom som en av de tolv naqīber som valts av Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom).

Det berättas att Rāfiʿ var den förste som förde sūrat Yūsuf till Medina. Före alla andra moskéer i Medina reciterades Koranen för första gången i Banū Zurayqs moské, och det var han som reciterade den. Den del av Koranen som hade uppenbarats för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) fram till tiden för Rāfiʿs bayʿa till honom i Mecka skrev han ned och tog med sig till Medina. Där samlade han alla medlemmar av sin klan och reciterade den för dem.

Det finns också en berättelse enligt vilken han stannade kvar i Mecka efter att ha antagit islam. När sūrat Ṭāhā uppenbarades skrev han ned den och tog med den till Medina. Sammanfattningsvis utförde han många fler tjänster av detta slag.

Al-Ḥākim har sammanställt en hadith av Rāfiʿ ibn Mālik i sitt verk al-Mustadrak. Hadithens återberättare var hans sonson Muʿādh ibn Rifāʿa ibn Rāfiʿ.

Källor:

Zayd ibn Dathina (må Allah vara nöjd med honom)

Ḥaḍrat Zayds (må Allah vara nöjd med honom) far hette Dathina ibn Muʿāwiya. Han tillhörde Banū Bayyādas gren av Khazraj-stammen i Medina. Det finns inte mycket information om när han antog islam. Av andra händelser i hans liv framgår dock att han antog islam redan under den första perioden av den islamiska daʿwan i Medina. Han deltog nämligen tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i slagen vid Badr och Uḥud, men fick inte möjlighet att leva länge efter att han hade antagit islam. När han utförde arbetet med daʿwa och tabligh på Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) befallning dödades han på ett ytterst brutalt sätt.

Efter slaget vid Uḥud kom, enligt Ibn Isḥāqs berättelse, några män från stammarna ʿAdal och Qāra till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och bad: ”Skicka några personer till oss som kan undervisa och uppfostra oss i Koranen och sharīʿa; islam har fått spridning där.” Med anledning av deras begäran befallde den ädle Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sammanlagt sex personer, däribland Ḥubayb ibn ʿAdī och Zayd ibn Dathina, att bege sig dit. De gav sig av från Medina. På vägen angreps de av polyteisterna vid en vattenplats kallad al-Rajīʿ, som tillhörde Hudhayl-stammen. Ḥubayb och Zayd (må Allah vara nöjd med dem) togs till fånga av dem, medan de andra blev martyrer. De band händerna på de två och förde dem till Mecka, där de överlämnade dem till Quraysh i utbyte mot två fångar ur Hudhayl-stammen. Ṣafwān ibn Umayya blev oerhört glad när han fick Zayd ibn Dathina, eftersom han tänkte att han därigenom skulle kunna hämnas mordet på sin far, Umayya ibn Khalaf, som hade dödats av muslimerna.

Mekkas avgudadyrkare beslöt efter mycket övervägande och samråd att Zayd skulle dödas på en plats som kallades Tanʿīm. Safwān hade en slav vid namn Nistās. Safwān befallde honom att föra de båda till avrättningsplatsen. När de hade kommit fram utsattes de för ett märkligt prov. Abū Sufyān sade till Zayd: ”Zayd, jag besvär dig vid Allah att du säger sanningen. Om Muhammad fördes hit i ditt ställe och dödades, medan du fick återvända tryggt till ditt hem – skulle du då önska det?” Zayd svarade lugnt och stadigt: ”Jag skulle inte alls önska att ens en törntag på Muhammads kropp skulle träffa honom, medan jag befann mig trygg bland min familj.”

Abū Sufyān blev förbluffad när han hörde detta svar. Oförmärkt undslapp honom orden: ”Ingen vän i världen älskar sin vän så mycket som Muhammads följeslagare älskar honom.” Därefter dödade Nistās honom på deras befallning. Detta var en tragisk händelse under det tredje, enligt en annan uppfattning det fjärde, hijriåret. I vissa berättelser nämns att Zayd blev tillfångatagen och martyrdödad under händelsen vid Biʾr Maʿūna. Imām al-Bukhārī har i sitt autentiska verk, i kapitlet ”Ghazwat al-Rajīʿ och Biʾr Maʿūna”, återberättat från Ibn Isḥāq att detta inträffade efter Uhud. Av hans berättelse framgår också att al-Rajīʿ och Biʾr Maʿūna var två helt skilda händelser. Vid händelsen i al-Rajīʿ dödades Zayd tillsammans med Khubayb i Mecka.

Mūsā ibn ʿUqba har återberättat i sitt verk om de militära fälttågen att Khubayb och Zayd dödades samma dag. Den dagen hördes Allahs Sändebud säga i Medina: ”Wa ʿalaykumā aw wa ʿalayka as-salām.”

ʿUrwa och Mūsā ibn ʿUqba säger: ”Innan Quraysh hängde Zayd genomgick de hans kropp med pilar för att pröva fastheten i hans tro. Men detta ökade endast hans tro och hans vilja att underkasta sig.”

Ibn Isḥāq har återberättat från Ibn ʿAbbās: När hjältarna från al-Rajīʿ dödades så hjälplöst sade Medinas hycklare: ”Det är synd om dessa olyckliga män, som gick under på ett så hjälplöst sätt. De fick varken stanna bland sina familjer eller fullgöra det uppdrag som deras vän hade anförtrott dem.” Då uppenbarade Allah den Allsmäktige vers 204 i Sūra al-Baqara: ”Det finns bland människorna en sådan vars tal om det jordiska livet behagar dig, och som åberopar Allah som vittne på vad han har i sitt hjärta. Men han är i själva verket den mest hätske av motståndare.”

Om martyrerna från al-Rajīʿ uppenbarade Allah den Högste vers 207 i Sūra al-Baqara:

”Det finns bland människorna en sådan som säljer sitt liv för att vinna Allahs välbehag. Allah är mycket barmhärtig mot Sina tjänare.”

Källor:

Qays ibn Saʿd ibn ʿUbāda (ra)

Historien har bevarat flera av hedersnamnen för Qays (ra), såsom Abū al-Faḍl, Abū ʿAbd Allāh och Abū ʿAbd al-Malik. Ibn Ḥibbān nämner även namnet Abū al-Qāsim. Han var en framstående medlem av Sayida-grenen av den berömda Khazraj-stammen i Medina. Den ansariske följeslagaren, Khazraj-stammens berömde ledare och framstående sahabi Saʿd ibn ʿUbāda var hans far, och Fukaīha bint ʿUbayd ibn Dulaym var hans mor. Föräldrarna var kusiner. Hans förfäder var berömda samhällstjänare och framstående ledare i Medina. Qays (ra) antog islam före Allahs Sändares (sa) hijra till Medina.

Qays (ra) deltog tillsammans med Allahs Sändare (sa) i alla krig och expeditioner. Imām al-Zuhrī säger att han var en av Allahs Sändares (sa) fanbärare. Under det åttonde hijriåret deltog han i slaget vid Jaysh al-Khabaṭ. Slaget var en stor prövning för muslimerna. Abū ʿUbayda ibn al-Jarrāḥ ryckte fram mot kusten med en styrka på 300 man, däribland Abū Bakr och ʿUmar. De stannade där i 15 dagar. Den mat de hade tagit med sig tog slut, och hela styrkan drabbades av en svår matbrist. Soldaterna började äta fallna löv från träden på grund av hungern. Khabaṭ betyder fallna löv. Eftersom soldaterna i denna styrka åt trädens löv blev den i historien känd som Jaysh al-Khabaṭ, det vill säga lövstyrkan. Under denna svåra tid lånade Qays tre kameler åt gången och slaktade dem. Tre gånger lånade och slaktade han sammanlagt nio kameler och ordnade därigenom tillräckligt med mat för att hela styrkan skulle överleva. När skulderna började bli alltför stora bad befälhavaren Abū ʿUbayda (ra) honom att avstå från detta. En berättelse återger att Abū Bakr och ʿUmar (ra), på vägen tillbaka från slaget vid Jaysh al-Khabaṭ, blev oroliga när de såg hur hänsynslöst han slaktade kameler. De sade till varandra: ”Om denne unge man inte hindras kommer han att göra slut på alla sin fars tillgångar.” Därefter övertygade de två andra medlemmar av styrkan att stödja dem och hindrade Qays från att slakta fler kameler. När folket efter återkomsten från slaget berättade om hans handlande för Allahs Sändare (sa), sade han: ”Generositet är sannerligen en egenskap hos detta hushåll.”

Han var följeslagare till den ädle Allahs Sändare (sa) under expeditionen för erövringen av Mecka. När de gick in i Mecka bar Saʿd ibn ʿUbāda först ansarernas fana. Vid ett tillfälle tog Allahs Sändare (sa) den ur hans hand och överlämnade den till Qays. Förutom att bära fanan i olika slag blev han under Allahs Sändares (sa) livstid en betydelsefull person inom kalifatet. Qays var en av dem som fick ansvar för styre och ordning under denna tid.

Anas ibn Mālik (ra) sade: ”Qays ställning hos Allahs Sändare (sa) motsvarade ungefär ställningen hos en polischef inför en furste.”

Han hade också en särskild ställning hos ʿAlī. Ibn Yūnus säger: ”Han deltog i erövringen av Egypten och byggde ett hus där. Därefter utnämnde ʿAlī (ra) honom till Egyptens emir.” Trots att Muʿāwiya (ra) på många sätt motsatte sig honom lyckades han inte skapa någon oro eller oordning i Egypten. Till slut lyckades han hetsa upp kufaborna och få ʿAlī (ra) att avsätta honom. I hans ställe utnämnde ʿAlī (ra) Muḥammad ibn Abī Bakr till wali. Om detta säger Ibn Sīrīn: ”År 36 enligt hijrakalendern utnämnde ʿAlī (ra) Qays ibn Saʿd till wali över Egypten, och år 37 avsatte han honom. Detta berodde på att ʿAlīs (ra) vänner övertygade honom om att Qays hade ingått en hemlig överenskommelse med Muʿāwiya (ra). När han avsattes och Muḥammad ibn Abī Bakr utnämndes i hans ställe förstod han att ʿAlī (ra) hade blivit vilseledd. Trots detta förblev hans goda relation till ʿAlī (ra) oförändrad, och ʿAlī rådfrågade honom i alla frågor. Det blev omöjligt för Muḥammad ibn Abī Bakr att styra Egypten. De strategier som emir Muʿāwiya (ra) och ʿAmr ibn al-ʿĀṣ (ra) riktade mot honom skapade en våg av oro, som senare slet kalifatets band i stycken.”

Qays (ra) begav sig direkt från Egypten till Medina. Marwān befann sig då i Medina. När han hotade Qays lämnade denne Medina och begav sig till Kufa, där han fortsatte att leva tillsammans med ʿAlī (ra).

Han deltog tillsammans med ʿAlī (ra) i alla slag. Under dagarna i slaget vid Ṣiffīn stod han i spetsen för ʿAlīs (ra) armé. Under dessa dagar reciterade han en dikt. Två av dess verser lyder som följer:

Den fana som vi bar tillsammans med Profeten.

Då var Gabriel vår hjälpare.

Vi är det folk som, när de går ut i krig

fortsätter tills landet har erövrats

att stridshanden som håller svärdet förblir utsträckt.

Tidigare hade han även deltagit i Kamelslaget. I slaget vid Nahrawan anslöt han sig till alla män ur sin egen stam. I början av detta slag skickade Ali, i enlighet med sedvänjan, Abu Ayyub al-Ansari och Qays till kharijiterna för att kalla motståndarna till fred och välstånd. De samtalade med den kharijitiske Abdullah ibn Sanjar. Han sade: ”Vi är inte tillfreds med att lyda och följa Ali. Om det fanns någon som Umar ibn al-Khattab skulle vi vara beredda att erkänna honom som kalif.” Qays svarade: ”Bland oss finns Ali ibn Abi Talib. Om det finns någon bland er som är hans jämlike, nämn då hans namn.” Han sade: ”Nej, bland oss finns ingen sådan.” Qays sade: ”Då bör ni vara på er vakt. Oro och oordning har slagit rot i era hjärtan.”

Qays var under alla omständigheter en förtrogen vän till Ali. Ali led martyrdöden år 40 efter hijra. Ansvaret för kalifatet överlämnades till imam Hasan. Qays gav imam Hasan sitt stöd. Under tiden skickade Muawiya en armé efter att ha fått beskedet om Alis martyrdöd. Qays anlände till Anbar med en styrka på fem tusen soldater, som alla hade rakade huvuden och hade svurit att möta döden, för att stå emot Muawiyas syriska trupper. Amir Muawiyas armé belägrade Anbar. Under tiden slöts en fredsöverenskommelse mellan imam Hasan och Muawiya. Imam Hasan skrev till Qays att överlämna staden Anbar till Muawiyas styrkor och komma till honom i Mada’in.

När Qays fick imamens brev blev han oerhört upprörd. Han samlade alla medlemmar av sin armé och höll ett flammande tal. I talet sade han: ”Vad vill ni? Om ni så önskar kommer jag att kämpa tillsammans med er till döden. Och om ni vill kan jag be Amir Muawiya om en aman, det vill säga ett säkerhetslöfte, för er.” Soldaterna sade: ”Skaffa oss ett säkerhetslöfte.” Det gjorde han, och tillsammans med sina stridskamrater begav han sig till Mada’in.

Hazrat Qays reste från Mada’in mot Medina. Under färden slaktade han varje dag en av sina egna kameler för sina följeslagare, ända tills de nådde Medina. När han kom till Medina valde han ett helt avskilt liv och ägnade sig resten av livet helhjärtat åt Allahs åminnelse och dyrkan.

Enligt kalifen Ibn Khayyat, Waqidi och många andra avled Hazrat Qays i Medina år 60 efter hijra, mot slutet av Hazrat Mu’awiyas kalifat. Enligt Ibn Hibban lämnade han Medina av rädsla för Mu’awiya, flydde till en annan plats och dog år 85 efter hijra under kalifen Abd al-Maliks regering. Enligt Ibn Hajar al-Asqalani är den förstnämnda uppfattningen den mest korrekta.

Han var sjuk under en tid före sin död. Många av Medinas invånare stod i ekonomisk skuld till honom. Därför skämdes de skuldsatta för att komma och besöka honom. När han förstod detta tillkännagav han: ”Jag efterskänker alla mina fordringar.” Så snart detta tillkännagivande hade spridits började folkmassor strömma till för att få se honom en sista gång. På grund av den oerhörda trängseln brast till slut trappan till hans hus.

En av Hazrat Qays söner hette ‘Amir. Han återberättade hadither med sin far Qays som källa. Hazrat Qays var storvuxen och lång. ‘Amr ibn Dinar sade: ”Han hade en väldig kropp och ett litet huvud.” Han var så lång att fötterna nådde marken när han red på en åsna. Det växte aldrig något skägg på hans ansikte. Ansarerna brukade skämtsamt säga: ”Vi vill köpa lite hår åt Qays för våra egna pengar.”

Han var en av de lärda följeslagarna. Hans främsta mål i livet var att sprida och förmedla Allahs Sändebuds hadither. Han avvek aldrig från detta mål under någon period av sitt liv. Även när han var guvernör i Egypten återberättade han hadither stående på minbaren i dess moské. I hadithsamlingarna återberättas hans hadither från bland andra hans far Sa’d ibn ‘Ubada och ‘Abdullah ibn Hanzala. Den sistnämnde var yngre än Qays. Han återberättade sammanlagt 16 hadither. Det har den lärde al-Zirikli sagt.

Många människor hörde hadither från Hazrat Qays och återberättade också hadither med honom i sin isnad. Här nämns namnen på några av hans berömda elever: Anas ibn Malik, Tha’laba ibn Abi Malik, Abu Maysara, ‘Abd al-Rahman ibn Abi Layla, Abu ‘Ammar al-Dhahabi, Ghurayb ibn Humayd al-Hamadani, al-Sha’bi, ‘Amr ibn Shurahbil, ‘Urwa ibn al-Zubayr, Maymun ibn Abi Sha’ba, Muhammad ibn ‘Abd al-Rahman och Abu Tamim al-Jayshani.

Hazrat Qays var en mycket eftertänksam människa. När han skulle fatta beslut i någon fråga gjorde han det efter noggrant övervägande. Även i frågor som rörde islams regler och föreskrifter visade han prov på ett klart och fritt tänkande. En gång frågade en man honom om sadaqat al-fitr. Han svarade: ”Allahs Sändebud föreskrev sadaqat al-fitr innan zakat hade föreskrivits. Men efter att zakat blivit obligatorisk föreskrev han varken sadaqat al-fitr på nytt eller förbjöd den. Därför fortsätter vi fortfarande att fullgöra den på grundval av den tidigare föreskriften.” Hazrat Rasul Karim hade haft ett djupt inflytande över honom genom sitt sätt och sina karaktärsdrag. Allahs Sändebuds tjänst, hans avståndstagande från världsliga njutningar och överflöd, gudsfruktan, givmildhet, eftertanke och begrundan, hjältemod och tapperhet, generositet samt kärlek till alla utan åtskillnad var särskilda ljuvligheter i hans karaktär.

Att få tjäna Hazrat Rasul Karim och få möjlighet att vara i hans närhet var en lycka i både religionen och världen. Alla följeslagare strävade och ansträngde sig med hela sin kraft för att uppnå denna lycka. Även Hazrat Qays var en av dem som hade fått denna ära och lycka. I Imam Ahmads Musnad står det:

Hans far utsåg honom till att tjäna Guds Sändebud. Imam al-Bukhari återger i sitt verk al-Tarikh, genom Marjam ibn Asjads förmedling, följande: ”Jag såg Qays ibn Sa’d. Han tjänade Guds Sändebud i tio år.”

Han hyste en gränslös kärlek och vördnad för den ädle Guds Sändebud. En dag gick Guds Sändebud till Sa’d ibn Ubadas hem. När det blev dags att återvända lät Sa’d hämta en åsna och bredde ut en filt på dess rygg. Guds Sändebud satt på åsnan, medan Qays började gå bredvid honom. Guds Sändebud bad honom att sätta sig bakom honom, men Qays tvekade. Då sade Guds Sändebud: ”Sätt dig antingen på mitt riddjur eller återvänd.” Qays ansåg det strida mot god sed att sitta bredvid Guds Sändebud. Därför återvände han.

Generositet och givmildhet var ett lysande drag i hans karaktär. Lärda inom biografisk litteratur har öppet erkänt hans storsinthet. Ibn al-Athir säger:

”Han var en av de mest lärda och ansedda följeslagarna samt en av arabernas skickligaste och mest givmilda män.” Denna generositet och givmildhet låg helt i hans natur. Det går emellertid inte att förneka det stora inflytande som landets miljö och natur samt föräldrarnas och släktens särprägel hade på formandet av denna egenskap. När han efter slaget vid Jaysh al-Khabat återvände till Medina och berättade för sin far om soldaternas hunger och brist på mat, sade fadern till honom: ”Du kunde ha slaktat kameler och gett dem mat.” Han svarade: ”Det är just vad jag gör.” När han berättade om den andra perioden av matbrist sade fadern samma sak, och sonen gav samma svar. När han sedan berättade om den tredje perioden av hunger sade fadern återigen samma sak. Då sade han klagande: ”Det var just det jag ville göra, men jag hindrades.” Det har återberättats från Jabir att han under detta slag slaktade sammanlagt nio kameler. När Sa’d ibn Ubada fick höra vad Abu Bakr och Umar hade sagt om Qays kamelslakt under slaget vid Jaysh al-Khabat, skyndade han till Guds Sändebud och sade, stående bakom honom: ”Svara du på varför Ibn Abu Quhafa och Ibn al-Khattab, det vill säga Abu Bakr och Umar, har velat göra min son snål.”

Det är lätt att föreställa sig hur givmild sonen till en sådan far kunde vara. Författaren till Usd al-Ghaba säger: ”Det finns många berättelser om hans givmildhet. Jag nämner dem inte, eftersom det skulle bli för långt.” Guds Sändebud sade: ”Givmildhet är ett kännetecken för detta hus.” I en annan återberättelse sägs det att Guds Sändebud sade om honom: ”Han är son till en givmild familj.”

Al-Daraqutni återberättar från Yahya ibn Abd al-Aziz: Sa’d ibn Ubada och hans son Qays brukade turas om att dra ut i krig, ett år var. En gång drog Sa’d ut i krig medan Qays stannade hemma. Från krigsskådeplatsen fick Sa’d höra att många gäster hade kommit till Guds Sändebud i Medina. Han sade till sina följeslagare: ”Om Qays verkligen är min son kommer han att säga till min tjänare Nistas: ’Visa tillståndet från din herre.’ Sedan kommer Qays att slå honom på näsan, rycka åt sig nyckeln och ta ut det som Guds Sändebud behöver.” Berättaren säger att det verkligen gick till så. Den gången tog Qays med sig hundra wasaq livsmedel till Guds Sändebud. Det är också på sin plats att nämna en annan händelse som visar den ädle Qays givmildhet. En man vid namn Qusayr ibn Salt stod i skuld till Muawiya. Muawiya skrev till Marwan: ”Köp Qusayrs hus. Om han inte vill sälja det, kräv då in det han är skyldig mig. Om han betalar är det gott; annars ska du sälja hans hus.” Marwan kallade Qusayr till sig, underrättade honom om saken och gav honom tre dagar. Qusayr ville inte sälja huset och tänkte betala skulden. Men han saknade trettio tusen. Då kom han att tänka på Qays och gick till hans hus för att låna trettio tusen. Qays lånade honom pengarna. När Qusayr kom till Marwan med pengarna och berättade allt, fylldes Marwans hjärta av medlidande. Han återlämnade både huset och pengarna till honom. Qusayr gick därifrån till Qays och gav tillbaka de trettio tusen. Men Qays vägrade ta emot penningbunten och sade: ”Det jag en gång har gett någon tar jag inte tillbaka.” En gång kom en gammal man till Qays och berättade om sin yttersta fattigdom och nöd: ”Det finns nu ingen mat alls i mitt hem.” Qays sade: ”Gå hem. Du kommer genast att finna mat i ditt hus.” Därefter beordrade han att den gamle mannens hus skulle fyllas med matvaror som olja, mjöl, skirat smör, kött, dadlar och annat. Juwayriya ibn Asma säger: ”Qays brukade låna ut pengar till dem och ge dem mat.”

Hans far, Sa’d, hade en omfattande förmögenhet. När Sa’d reste till Syrien fördelade han alla sina tillgångar mellan sina söner och döttrar. Efter hans död föddes ännu en son, för vilken ingen andel hade avsatts. Abu Bakr och Umar rådde Qays att upphäva faderns fördelning och fördela hela egendomen på nytt. Qays sade: ”Det ska förbli så som min far fördelade den. Men jag ger honom min andel.”

Qays bad Allah om överflöd av rikedom. Han trodde att rikedom behövs för att kunna göra goda gärningar och att ingenting kan åstadkommas utan rikedom. Därför brukade han ofta be: ”O Allah, skänk mig rikedom, eftersom ingenting kan åstadkommas utan rikedom.”

När det gällde att fatta riktiga beslut och använda politiska list- och taktiska manövrer var han en av sin tids främsta män i Arabien. Ibn Shihab sade: Under tider av oro och kaos var fem personer i hela Arabien berömda för sin list och sina taktiska färdigheter. De var Mu’awiya, ‘Amr ibn al-‘As, Qays, al-Mughira och ‘Abdullah ibn Budayl. Bland dem stod Qays och Budayl på Alis (ra) sida.

Hans intelligens och list var sådan att han, så länge han var ståthållare i Egypten, inte lät någon av Amir Mu’awiyas och ‘Amr ibn al-‘As (ra) samtliga intriger och listiga planer lyckas där. Han brukade säga: Om islam inte hade kommit skulle jag ha bedragit så skickligt att jag skulle ha gjort hela Arabien maktlös. I en annan berättelse sägs det: ”Bedragaren och svindlaren hamnar i helvetet” – om jag inte hade hört detta uttalande av Allahs Sändebud (sa), skulle jag ha varit den främste bedragaren i denna ummah. Imam Zuhri sade att han var en av de listigaste männen i Arabien. Hans samtida sade att han på slagfältet var en ofelbar beslutsfattare, en som använde osvikliga strategier samt en modig och klok krigare.

När det vid tiden för Hazrat Uthmans (ra) martyrskap rådde yttersta oordning och oro runt kalifatet, kom en dag Habib Maslama ridande till honom och sade: ”Rid upp på denna häst.” Med dessa ord flyttade han sig något från sin plats och beredde honom en plats framför sig. Han vägrade att sätta sig längst fram och sade: ”Sändebudet (sa) har sagt att ägaren bör sitta längst fram på riddjuret.” Han sade: ”Det vet jag också. Men jag kan inte känna mig lugn om jag låter dig sitta bakom mig.”

Hazrat Qays (ra) var en generös och opartisk person. Detta framgår av olika handlingar i hans liv. En gång satt han tillsammans med Sahl ibn Hunayf i Qadisiyya. Då såg han ett lik bäras förbi. I enlighet med muslimsk sed reste han sig genast för att visa den döde respekt. Människorna sade: ”Du har rest dig i onödan. Den döde var ju en dhimmi.” Qays (ra) sade: ”Allahs Sändebud (sa) reste sig också när han såg detta judiska lik.” När man sade att den döde var jude, svarade han: ”Det gör inget. Även han är en skapad varelse.”

Hazrat Qays (ra) var Allahs Sändebuds (sa) tjänare. Sändebudet (sa) visade honom stor ömhet och kärlek. Med kärlek lärde han honom många saker. Qays berättar: En dag hade jag avslutat två rak‘at bön. När Sändebudet (sa) gick förbi mig rörde han lätt vid mig med foten och sade: ”Ska jag inte visa dig en av vägarna till paradiset?” Jag svarade: ”Jo, berätta.” Han sade: ”La hawla wa la quwwata illa billah.”

Hazrat Rasul Karim (sa) bad till Allah för Qays far, Sa‘d ibn ‘Ubada (ra), hans ättlingar och deras familj. En gång sade han: ”O Allah! Skänk nåd och barmhärtighet över Sa‘d ibn ‘Ubada och hans familj.”

Taqwa och gudsfruktan hade utvecklats så starkt hos Hazrat Qays (ra) att han efter Hazrat Hasans (ra) abdikation från kalifatet drog sig helt tillbaka från världen. Därefter tillbringade han större delen av sin tid i dyrkan och andakt. Han utförde alltid de obligatoriska gudstjänsterna på rätt sätt. Fastan på ‘Ashura-dagen är frivillig. Före fastan i Ramadan blev obligatorisk brukade alla följeslagare också fasta. Efter att Ramadanfastan blivit obligatorisk fanns inget krav på detta. Trots det fastade Hazrat Qays alltid på ‘Ashura.

Hazrat Qays (ra) var anhängare av Hazrat Ali (ra). Han ansåg att Ali (ra), och efter honom Hasan (ra), hade den rätta hållningen när det gällde kalifatet. Därför blev han djupt bedrövad när Hasan slöt ett avtal med Mu’awiya (ra) och drog sig tillbaka från kalifatet. Därefter drog han sig från den politiska arenan och levde tillbakadraget. Trots detta tycks han inte i själ och hjärta ha accepterat Mu’awiyas (ra) kalifat. Olika uttalanden och handlingar av honom bevisar detta. Här återger jag endast en händelse som har berättats i flera tillförlitliga verk.

En gång skickade den romerske kejsaren ett sändebud till amir Muʿāwiya med en begäran om att få ett par byxor från den längste mannen i Arabien. Muʿāwiya (må Gud vara nöjd med honom) kallade på Qays (må Gud vara nöjd med honom) och sade: ”Jag behöver bara ett par byxor av dig.” Han reste sig genast, gick undan till ett avskilt hörn, tog av sig byxorna han bar, tog dem i handen och kastade dem mot Muʿāwiya. Muʿāwiya sade: ”Du kunde ju ha gått hem och skickat dem.” Då besvarade Qays (må Gud vara nöjd med honom) Muʿāwiyas (må Gud vara nöjd med honom) ord i poetisk form. I dem kom hans starka känslor, vädjan och vrede till uttryck. I olika verk har några versrader ur denna dikt bevarats. Betydelsen av några av dem är följande:

1. Jag gav genast bort byxorna för att folket skulle veta att detta är Qays byxor och för att kejsarens sändebud skulle vara vittnen.

2. Så att de inte skulle kunna säga att Qays har försvunnit från politikens skådeplats och att detta bara är ett vanligt par byxor.

3. Jag är ledare för en jemenitisk stam. Och människor är endast av två slag: ledare och följare.

4. Människor som jag inger fruktan hos dem. Men min läggning och min karaktär har spridits bland människorna.

Därefter sade Muʿāwiya (må Gud vara nöjd med honom) till den längste mannen i sin armé att ta på sig dem. När han höll byxorna mot näsan föll de ner på marken. Ibn al-Athīr har, med hänvisning till Abū ʿAmrs uttalande, sagt att berättelsen om Qays byxor vid Muʿāwiyas hov saknar grund.

Källor:

ʿAbdullāh ibn ʿAmr ibn Harām (må Gud vara nöjd med honom)

Hans namn var Abu Jabir Abdullah. Hans far var Amr ibn Haram och hans mor ar-Rabab, dotter till Qays. Han tillhörde Banu Sulayma-grenen av Medinas Khazraj-stam.¹ Han var den ärevördige fadern till den berömde följeslagaren Jabir (må Allah vara nöjd med honom), som återberättade många hadither från Allahs Sändebud (frid vare med honom). Han var en respekterad ledare och framstående person bland Banu Sulayma. Han var en av de troende vid al-Aqaba, deltog i slaget vid Badr och blev martyr vid Uhud.² al-Baladhuri säger: Han var en av de troende vid al-Aqaba, deltog i Badr och var en naqib.³

Under den förislamiska tiden brukade araberna bege sig till Kaba i Mecka för att utföra hajj och umra. Under det trettonde året efter profetkallelsen begav sig en stor karavan på fem hundra personer från Yathrib till Mecka för att utföra hajj. Vid den tiden fanns det i Yathrib, förutom de som i hemlighet eller öppet hade antagit islam genom Musab ibn Umayr (må Allah vara nöjd med honom), även många avgudadyrkare i denna karavan. Abdullah var också en av karavanens medlemmar. Han hade ännu inte antagit islam.⁴ Hans son Jabir deltog också i denna resa som muslim. Om detta berättar den ansariske följeslagaren Kab ibn Malik:⁵ ”Vi gav oss av från Yathrib för att utföra hajj. När vi hade kommit till Mecka bestämde vi en natt, någon gång under tashriq-dagarna, för att möta Allahs Sändebud (frid vare med honom) i al-Aqabas dal. Vi avslutade hajj, och när den utsatta natten för mötet hade kommit var Abu Jabir Abdullah ibn Amr med oss. Han var en ledare och en framstående person. Därför hade vi tagit honom med som reskamrat. Vi höll våra planer och avsikter hemliga för våra avgudadyrkande reskamrater. Strax innan vi gick för att träffa Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade vi till honom: ’Abu Jabir! Du är en av våra ledare och en framstående person. Om du dör med den tro du nu har, kommer du i morgon att brinna i helvetets eld.’ Så småningom bjöd vi in honom till islam och berättade för honom om den utsatta tiden för mötet med Allahs Sändebud (frid vare med honom) vid al-Aqaba. Han antog genast islam och deltog tillsammans med oss i eden vid al-Aqaba. Sändebudet (frid vare med honom) utsåg honom till naqib, det vill säga ansvarig, för Banu Sulayma.”

al-Baladhuri säger:⁶ Efter att han hade antagit islam tog han av sig sina orena kläder och tog på sig de två tygstycken som al-Bara ibn Marur hade gett honom. Genom denna sista ed vid al-Aqaba fick far och son äran att delta. Abdullah deltog i slaget vid Badr. Han deltog även i slaget vid Uhud under det tredje hijriåret och fick den eviga äran att bli martyr. Detta inträffade i månaden Shawwal, trettiotvå månader efter hijra.⁷

Inför slaget vid Uhud motsatte sig ledaren för hycklarna, Abdullah ibn Ubayy, att man skulle bege sig ut från Medina för att möta Qurayshs armé. När Sändebudet (frid vare med honom) fattade beslutet att bege sig till Uhud kom han till sina anhängare och sade: ’Han lyssnar inte på mitt råd utan på sina pojkars ord. Vi vet inte varför vi skulle utsätta våra liv för fara.’ Med dessa ord vände han tillbaka tillsammans med tre hundra av sina följeslagare.

Vid detta tillfälle gick Abdullah ibn Amr tillsammans med några muslimska följeslagare till honom och sade: ’Må ni gå under! Skäms ni inte? Kämpa för att försvara era kvinnor och ert land.’ Särskilt till hycklaren Abdullah ibn Ubayy sade han strängt förebrående: ’Vid Allah, jag säger er: vanära inte ert folk och er profet genom att lämna dem så här inför fienden.’ De svarade: ’Om vi hade varit skickliga i krig skulle vi ha följt med er.’ Han svarade: ’Om vi hade varit skickliga i krig skulle vi ha följt med er. Vi skulle inte ha överlämnat er helt åt fienden.’ När de på inget sätt ville återvända till slagfältet sade han: ’Må Allah driva bort Hans fiender. Allah ensam är tillräcklig för att skydda Hans profet från er.’ Det var med anledning av detta som Allah den Allsmäktige uppenbarade vers 167 i sura Ali Imran.⁸

Natten före slaget vid Uhud kallade han på sin son Jabir och sade: ’Min son, jag vill bli morgondagens första martyr. Efter Allahs Sändebud (frid vare med honom) är du den person jag älskar mest. Jag lämnar dig hemma. Behandla dina systrar väl och betala tillbaka mina skulder.’⁹

Under dagen började ett våldsamt slag. Den ärevördige Abdullah kämpade tappert och blev martyr. Han var dagens första martyr.¹⁰ Usama ibn Unayd dödade honom.¹¹ al-Baladhuri nämner Sufyan ibn Abd Shams as-Sulami som mördaren.¹² Avgudadyrkarna högg sönder hans kropp och vanställde den fullständigt.

Jabir säger: När jag fick höra nyheten om min fars martyrdöd skyndade jag dit och såg att kroppen var täckt med ett lakan. Jag tog bort tyget från hans ansikte och började kyssa det. Allahs Sändebud (frid vare med honom) såg detta men förbjöd mig inte. Jag började gråta. Allahs Sändebuds (frid vare med honom) följeslagare försökte hindra mig, men Sändebudet (frid vare med honom) förbjöd dem inte. Min faster Fatima bint Amr började gråta. Allahs Sändebud (frid vare med honom) sade: ’Du må gråta eller låta bli att gråta; änglarna kommer att skugga honom med sina vingar tills ni lyfter bort kroppen.’ Han frågade: ’Vem är denna?’ De närvarande svarade: ’Abdullahs syster.’¹³

Han begravdes i Uhud. Uhuds martyrer begravdes två eller tre tillsammans i en grav.14 Jabir berättar: ”Min far och min morbrors kroppar, som hade stupat som martyrer i Uhud, fördes till Medina. På vägen fick man höra Guds Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tillkännagivande att martyrerna skulle begravas på den plats där de hade stupat. Därför fördes de tillbaka till Uhud och begravdes där.” Malik ibn Anas säger: ”Abdullah ibn Amr och Amr ibn al-Jamuh begravdes i samma svepning och samma grav.”15 I al-Bukharis återgivning anges en farbror i stället för en morbror.16 Faktum är att Amr ibn al-Jamuh inte var Abdullahs bror, utan hans svåger.17 Ibn Ishaq återger, genom en gammal man från Banu Sulayma: När kropparna begravdes i Uhud sade Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ’Se noga till Amr ibn al-Jamuh och Abdullah ibn Haram. De var uppriktiga vänner i denna värld. Begrav dem i samma grav.’18

Sex månader efter begravningen tog den ädle Jabir upp sin fars kropp ur graven och begravde den i en annan grav. Då var hela kroppen, bortsett från örat, så välbevarad att det verkade som om han hade begravts alldeles nyss.19 Fyrtiosex år senare togs kroppen åter upp ur graven. Jabir har berättat: Graven låg intill en vattenkanal. En gång trängde vatten in i den under en översvämning. När graven öppnades såg man att Abdullahs hand, som hade skadats i ansiktet, låg över såret. När handen togs bort började blod rinna från såret. När handen lades tillbaka på plats upphörde blödningen. Jabir säger: ’Jag såg att min far låg i graven som om han sov. Hans kropp hade inte förändrats det minsta. Jabir tillfrågades: Hur var hans svepning? Han svarade: Inte heller svepningen hade förändrats. Den var fortfarande i samma skick, trots att fyrtiosex år hade gått.’

När Jabir (må Allah vara nöjd med honom) frågade följeslagarna om att beströ hans avlidne fars kropp med någon väldoftande substans, avböjde de och sade: ’Gör inget mer med dem.’ Därefter begravdes de på en annan plats.20

Vid den ädle Abdullahs (må Allah vara nöjd med honom) död efterlämnade han, förutom sin son Jabir (må Allah vara nöjd med honom), ytterligare nio döttrar. Sex av dem var minderåriga.21 Han efterlämnade en stor skuldbörda. Detta återges utförligt i Sahih al-Bukhari. Den ädle Jabir (må Allah vara nöjd med honom) betalade tillbaka dessa skulder. Jag har behandlat den ädle Jabir (må Allah vara nöjd med honom) utförligt i hans biografi.22 Jabir berättar: ’Min far efterlämnade stora skulder. Efter hans död kom jag till Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och sade: ”Min far har efterlämnat stora skulder, men det finns dadlar. Följ med, så att fordringsägarna inte tar alltsammans.” Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick dit, satte sig på högen av dadlar och kallade på fordringsägarna en efter en för att betala det de hade att fordra. Ändå återstod en lika stor mängd dadlar.’23

Den ädle Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) var en av de mest ärade följeslagarna och hade en mycket hög ställning. Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) själv erkände hans ansträngningar och initiativ för att sprida islam bland Banu Salama, liksom hur han ägnade sig helt åt Allahs sak. I Sunan an-Nasa’i återges att Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Må Allah från vår sida belöna hela ansarerna rikligt, särskilt Amr ibn Harams efterkommande — Abdullah och hans barn — samt Sa’d ibn Ubada.’24 I Jami’ at-Tirmidhi återges följande: En gång efter händelsen vid Uhud såg Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) Jabir nedstämd och bedrövad och frågade: ’Vad har hänt?’

Han svarade: ’Min far har stupat som martyr och efterlämnat många barn. Omsorgen om dem håller mig ständigt orolig.’ Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ’Jag ska berätta en glad nyhet för dig. Allah talar inte ansikte mot ansikte med någon utan en förmedlande slöja. Men Han har talat ansikte mot ansikte med din far. Han sade: ”Abdullah ibn Amr, vad önskar du?” Din far svarade: ”Jag önskar att få återvända till jorden, kämpa på Din väg och åter stupa som martyr.”’ Allah sade: ’Detta är inte möjligt. Den som en gång har lämnat jorden kan inte återvända.’ Då sade han: ’Sänd då ned någon uppenbarelse om mig.’ Därefter uppenbarades denna vers:

”Betrakta inte dem som dödas på Allahs väg som döda. Nej, de lever hos sin Herre och får sin försörjning.”26

Finns det någon större ära och stolthet för den ädle Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) än att vi fortfarande minns honom efter fjortonhundra år? Kanske kommer människor att minnas honom på detta sätt även efter ytterligare tusentals år.

Källor:

ʿAbdullah ibn ʿAbdullah ibn Ubayy ibn Salul (må Allah vara nöjd med honom)

ʿAbdullah (må Allah vara nöjd med honom) var son till Hubla-grenen av den berömda Khazraj-stammen i Medina. Släkten var mycket ansedd. En framstående äldre medlem av denna släkt var Salim. Hans tillnamn var ”Hubla”. Det var därifrån släkten fick namnet ”Hubla”. Salim hade en mycket stor mage. Därför kallades han ”Hubla”. Senare blev detta namnet på hans släkt.¹ ʿAbdullahs (må Allah vara nöjd med honom) mor hette Khawla bint al-Mundhir. Hon tillhörde Maghala-grenen av Banu Najjar-släkten.²

Här måste vi komma ihåg att fadern till den person vi talar om, ʿAbdullah (må Allah vara nöjd med honom), var ”Rais al-Munafiqun” (hycklarnas ledare), ʿAbdullah ibn Ubayy ibn Salul. Denne hycklarnas ledare är i historien känd som Ibn Ubayy ibn Salul. Under den förislamiska perioden var han en av de mest ansedda och inflytelserika personerna i Khazraj-stammen i Medina. Hans inflytande, anseende och makt framgår tydligt av att Medinas invånare före islam övervägde att göra honom till sin kung. Det hade länge rått konflikt och stridigheter mellan stammarna Aws och Khazraj. Trots detta hade ingen något att invända mot att han skulle bli kung. ʿAbdullah (må Allah vara nöjd med honom) var son till en sådan far.³

ʿAbdullahs (må Allah vara nöjd med honom) far var alltså Ibn Ubayy ibn Salul. Han var mycket lärd, klok och listig. Trots detta berövades han lyckan att få tro. När Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom till Medina och lade grunden för det islamiska kalifatet, visade han en häpnadsväckande avundsjuka och fientlighet. Ibn Ubayy och några av hans anhängare i Medina betraktade islams fortsatta framgång och utveckling med avund och hat. Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inflytande och anseende blev outhärdligt för dem. Därför började de smida den ena sammansvärjningen efter den andra för att driva islam och muslimerna bort från Medinas jord.

Till slut tvingades Ibn Ubayy och hans anhängare utåt sett böja sig inför muslimernas seger och makt. Under förevändning av hyckleri anslöt de sig till muslimernas led. Medlemmarna i denna grupp var munafiq (hycklande muslimer), och han är i islams historia känd som hycklarnas ledare. Av alla hycklare som någonsin kommer att födas på jorden är denne Ibn Ubayy ibn Salul deras ledare. Efter hijra var Ibn Ubayy och hans anhängare på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, inblandade i nästan varje sorg, lidande, olycka och prövning som drabbade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och de ädla följeslagarna (må Allah vara nöjd med dem) i Medina. Många verser i Koranen uppenbarades om hans och hans grupps handlingar. Sura al-Munafiqun är en beskrivning av deras karaktär och egenskaper.⁴

Man brukar säga: ”Musa i Faraos hus”, eller: ”Där Farao finns, där finns Musa.” Så var det även i detta fall: den store följeslagaren ʿAbdullah (må Allah vara nöjd med honom) föddes av en hätsk fiende till islam och en fullständig hycklare. Han förblev helt fri från faderns orena inflytande. En så intelligent far lyckades inte utöva minsta inflytande över sin egen son.

Denne hycklare, Ibn Ubayy, var kusin på mödernet till Abu ʿAmir al-Rahib, en berömd from man i dåtidens Arabien. Strax före Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) framträdande fanns det bland Arabiens fromma män några som talade om hans nära ankomst och trodde på honom. Abu ʿAmir var en av dem. Under den förislamiska tiden antog han ett liv som asket och avstod från världsliga njutningar. Men när Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) framträdde som profet övergav han sin tidigare tro. Vid Badr slöt han sig samman med avgudadyrkarna och kämpade mot Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Därför betecknade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) honom som al-Fasiq (syndaren).⁵

Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) antog islam redan innan Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) kom till Medina. Hans namn före islam var al-Hubab. Urwa berättar: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) brukade ändra ett dåligt namn när han hörde ett sådant. En dag sade han till al-Hubab: ”Från och med nu ska du heta Abdullah. Al-Hubab är nämligen ett av Satans namn.”⁶ På detta sätt kom far och son att ha samma namn.

Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) var en följeslagare som deltog i slaget vid Badr. Han deltog i Badr tillsammans med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Senare är det känt att han deltog i alla slag och expeditioner.⁷ Han kämpade också vid Uhud. I detta slag förlorade han sina två framtänder som martyr. Efter slaget sade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) till honom: ”Skaffa dig två tänder av guld.” Detta har återberättats från Aisha (må Allah vara nöjd med henne). Ibn Mundah har emellertid nämnt att det inte var tänderna, utan näsan, som hade skilts från hans ansikte och att han ersatte den med en näsa av guld. Men denna uppfattning är inte riktig.⁸

När Abu Sufyan återvände från Uhud klättrade han upp på ett berg och ropade: ”Jag lovar att möta er vid Badr igen nästa år.” När Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hörde detta sade han till en följeslagare: ”Säg: Ja, där lovar jag att möta er.”⁹ Ibn Ishaq säger: För att uppfylla detta löfte till Abu Sufyan infann sig Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) för andra gången vid Badr under månaden Sha’ban det fjärde hijri-året. I historien är detta känt som Badr al-Akhirah. Ibn Hisham säger: Under denna färd lämnade Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) kvar i Medina som sin ställföreträdare under sin frånvaro.¹⁰

Under en del av slaget mot Banu al-Mustaliq, eller enligt en annan uppgift under slaget vid Tabuk, uppstod ett gräl mellan en man från ansarerna och en man från muhajirerna om att ge kamelerna och hästarna vatten. Under grälets gång yttrade hycklaren Ibn Ubay, med hänsyftning på Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och muhajirerna: ”När vi kommer fram till Medina ska vi, de ädla, driva ut dessa uslingar.”¹¹ När detta nådde Allahs Sändebuds (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) öron och spreds bland de andra muslimerna uppstod stor oro. Umar (må Allah vara nöjd med honom) kom rentav inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och sade: ”Om du tillåter det, skiljer jag denna hycklares huvud från hans kropp.” Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till honom: ”Låt det vara. Annars kommer folk att säga att Muhammed dödar sina följeslagare.”¹²

Den mycket stötande kommentar som Ibn Ubay hade fällt om Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och hans många prövade följeslagare från muhajirerna nådde så småningom hans son Abdullah (må Allah vara nöjd med honom). Han infann sig hos Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och sade: ”Min far har förolämpat dig genom att kalla dig en usling. Jag svär vid Allah att det inte är du, utan han som är uslingen.” Sedan sade han något mycket häpnadsväckande och märkligt: ”I hela Khazraj-stammen finns ingen son som är mer lydig och underordnad sin far än jag. Trots det, om du vill döda honom, så beordra mig. Jag ska föra hans huvud till dig. Men om någon annan muslim dödar min far kommer hans mördare att bli en nagel i ögat på mig. Jag kommer inte att kunna stå ut med honom. Då kanske jag dödar honom, och på grund av att jag har dödat en muslim blir Helvetet min boning.” När han hade avslutat sina ord sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Jag har varken för avsikt eller önskan att låta honom dödas.”¹³

Efter att Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) hade talat med Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) gick han ut på vägen och ställde sig där. När han såg sin far komma steg han ner från kamelen, höjde sitt svärd och sade: ”Så länge du inte med din mun uttalar orden: ’Jag är en usling och Muhammed är mycket ädel’, kommer detta svärd inte att sättas i skidan. Du får inte ta ett enda steg framåt.” När han såg att situationen blev ohållbar uttalade fadern orden: ”Må du gå under! Muhammed är ädel och jag är en usling.” En bit bakom kom Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han hörde far och sons samtal och beordrade Abdullah: ”Låt honom vara. Jag svär vid Allah att vi ska behandla honom väl så länge han är bland oss.”¹⁴ Urwa säger: Hanzala ibn Abi Amir och Abdullah ibn Abdullah hade var och en bett Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) om tillåtelse att döda sin egen far. Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) hindrade dem från detta.¹⁵

Efter att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) återvänt till Medina från slaget vid Tabuk dog hycklaren Abdullah ibn Ubay.¹⁶

Genom de autentiska haditherna har den muslimska umman kommit fram till att vers 80 och vers 84 i Koranens sura at-Tawbah uppenbarades med anledning av hycklaren Abdullah ibn Ubayis död och begravningsbön. I vers 80 säger Allah den Allsmäktige: ”Be om förlåtelse för dem eller be inte om förlåtelse för dem—det är likvärdigt. Även om du ber om förlåtelse för dem sjuttio gånger kommer Allah aldrig att förlåta dem. Det beror på att de förnekat Allah och Hans Sändebud.” Det har bekräftats genom återberättelserna i Sahihayn, det vill säga al-Bukhari och Muslim, att Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) ledde begravningsbönen för honom, stod vid hans grav och tröstade hans son Abdullah (må Allah vara nöjd med honom). Omedelbart efter bönen uppenbarades vers 84. I denna vers sägs: ”Och be aldrig begravningsbön för någon av dem som dör, och stå inte vid hans grav. De förnekade ju Allah och Hans Sändebud och dog i olydnad.” Efter att denna vers hade uppenbarats ledde Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) inte längre begravningsbönen för någon hycklare.

Al-Rasul al-Karim bar då två skjortor på sig. Abdullah (ra) föredrog den undre skjortan. Den var fuktad av den heliga svetten från Allahs Sändebuds (s.a.w.) kropp. Rasul (s.a.w.) gav skjortan till Abdullah (ra) och sade: ”Meddela mig när han har svepts in, så ska jag förrätta begravningsbönen.” En annan berättelse återger att Rasul (s.a.w.) kom efter att liket hade sänkts ned i graven. Han steg ner i graven, lade liket på sina knän, klädde det i skjortan och lät saliv från sin välsignade mun komma på det. Därefter ställde han sig för att förrätta begravningsbönen.

När han ställde sig för begravningsbönen grep Umar ibn al-Khattab (ra) tag i Allahs Sändebuds (s.a.w.) klädnad och sade vädjande: ”Förrättar du begravningsbönen för denne hycklare, trots att Allah har förbjudit dig att be för honom?” Rasul (s.a.w.) log milt och sade: ”Gå och ställ dig på din plats.” När Umar (ra) ändå började gå något för långt sade Rasul (s.a.w.): ”Allah har gett mig valet – jag kan be om förlåtelse eller låta bli. Om han skulle få förlåtelse genom att jag ber om den mer än sjuttio gånger, är jag beredd att göra det även för hans skull.”

Därefter förrättade Rasul (s.a.w.) begravningsbönen för honom, och omedelbart efter bönen uppenbarades den åttiofjärde versen. Genom denna uppenbarelse fick Umar (ra) stöd för sina egna ord och handlingar. Han blev djupt förundrad över sitt eget djärva tilltag.¹⁷

Under kalifen Abu Bakrs (ra) kalifat dog Abdullah (ra) som martyr i slaget vid Yamama. Detta inträffade i månaden Rabi al-awwal år 12 efter hijra.¹⁸

Abdullah tillhörde de mycket högt ansedda följeslagarna. Aisha (ra) återberättade hadither om honom. Han kunde skriva och fick ibland även uppdraget att skriva ned uppenbarelsen.¹⁹

Abdullah (ra) var en god son till en hycklande far. Faderns falska liv plågade honom ständigt. Han led mycket.²⁰ Han gjorde allt han kunde för att föra sin vilseledde far tillbaka till sanningens och den rätta vägens väg. Trots faderns villfarelse försummade han aldrig sina skyldigheter och sitt ansvar gentemot honom som son. Inom islams föreskrifters ram lydde han alltid sin far. Även efter faderns död gjorde han allt som en son kunde göra, i hopp om att han skulle få frälsning.

Källhänvisningar:

Rafi ibn Khadij (ra)

Rāfiʿ (må Allah vara nöjd med honom) föddes år 611, tolv år före hijra.¹ Han var son till Banū al-Ḥāritha, en gren av den berömda Khazraj-stammen i Medina, enligt en annan uppgift av Aws-stammen. Hans far var Khadīj ibn Rāfiʿ och hans mor var Ḥalīma bint Masʿūd. Han fick sitt namn efter sin farfar.² Rāfiʿs kunya var Abū ʿAbdillāh. Imām al-Bukhārī uppger att den var Abū Khadjī.³ Han var brorson till två berömda följeslagare till Allahs Sändebud, Zuhayr och Muzāhir ibn Rāfiʿ.⁴

I det forntida Medina var Banū ʿAbd al-Ashhal och al-Ḥāritha två stammar som var jämbördiga i styrka och förmåga. Gräl och tvister mellan dem, som till slut ledde till konflikter och strider, pågick ständigt. Simāk ibn Rāfiʿ, Usayd ibn Ḥudayrs farfar, dödades av män ur dessa två stammar i en strid, och hans ättlingar fördrevs från Medina. Usayds far Ḥudayr belägrade al-Ḥāritha-stammen för att hämnas mordet på sin far, besegrade dem och drev dem till Khaybar. Banū al-Ḥāritha slog sig ned i Khaybar. Under tiden väcktes medlidande i Ḥudayrs hjärta, och han tillät Banū al-Ḥāritha att återvända till Medina och bosätta sig där.

Rāfiʿ ibn Khadījs förfader var ledare för denna Banū al-Ḥāritha. Efter faderns och farbrödernas död övertog Rāfiʿ ledarskapet, och han behöll det hela livet. När Allahs Ädle Sändebud gjorde hijra var Rāfiʿ bara en ung pojke. Trots det hade islam gjort ett djupt intryck på hans hjärta. Hans två farbröder Zuhayr och Muzhayr var då muslimer.

Vid slaget vid Badr var Rāfiʿ fjorton år gammal. Han infann sig hos Allahs Sändebud för att få följa med till striden. Eftersom han ännu inte hade uppnått stridsåldern skickade han tillbaka honom tillsammans med de andra pojkarna. På så sätt kunde Rāfiʿ inte bli en av Badrs krigare.⁵

Varje år fördes Medinas unga pojkar fram inför Allahs Ädle Sändebud.⁶ Han valde ut dem som han ansåg vara lämpade att delta i strid. Under det tredje hijriåret, när slaget vid Uhud skulle äga rum, fördes Rāfiʿ fram inför Allahs Sändebud. Han hade då fyllt femton år och fick därför tillstånd att delta i striden. Vid detta tillfälle inträffade en rolig händelse mellan honom och hans jämnårige Samura ibn Jundub. Händelsen återges i nästan alla verk om rijāl.

Rāfiʿ berättar om detta: ”Jag stod i ledet och höjde mig genom att stå på tå för att verka längre. Allahs Sändebud hade redan fått veta att jag var en skicklig bågskytt. Därefter gav Sändebudet mig tillstånd. Då sade min jämnårige Samura ibn Jundub till sin styvfar Murra ibn Thābit: ’Sändebudet gav Rāfiʿ ibn Khadīj tillstånd, men skickade tillbaka mig.’ Murra sade då: ’Allahs Sändebud! Du gav Rāfiʿ tillstånd men skickade tillbaka min son Samura. Han kan faktiskt besegra Rāfiʿ i brottning.’ Då sade Sändebudet: ’Låt de två brottas.’⁷ De två brottades, och Samura besegrade Rāfiʿ och fick därigenom tillstånd av Allahs Sändebud att delta. Ibn Hishām säger: ’De var båda femton år gamla.’⁸

Under detta slag vid Uhud träffades Rāfiʿ i bröstet av en pil som fienden hade skjutit. Pilen trängde genom benet och gick in i kroppen. Imām al-Bayhaqī har återberättat följande om detta: ”På dagen för Uhud eller Hunayn träffades Rāfiʿ ibn Khadīj av en pil i bröstet. När han fördes till Allahs Sändebud sade han: ’Allahs Sändebud! Dra ut pilen ur mitt bröst.’ Sändebudet sade: ’Om du vill kan jag dra ut pilen tillsammans med spetsen. Om du vill kan jag endast dra ut skaftet och låta spetsen sitta kvar. I så fall kommer jag på Uppståndelsens dag att vittna om att du är en martyr.’ Rāfiʿ sade då: ’Allahs Sändebud! Dra då ut själva pilen och låt spetsen sitta kvar. Vittna på Uppståndelsens dag för min skull om att jag är en martyr.’” Han levde därefter fram till Muʿāwiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. Till slut började såret ruttna, och han dog.⁹

Rāfiʿ brukade senare berätta hur muslimerna besegrades i slaget vid Uhud. Hans berättelse ger en bild av detta slag.¹⁰

Han deltog därefter i alla slag och expeditioner, däribland slaget vid al-Khandaq.¹¹ I slaget vid Siffin anslöt han sig till Ali (må Allah vara nöjd med honom).¹²

Den del av pilen som satt kvar inne i Rāfiʿs kropp orsakade efter lång tid ett sår, och han dog av den smärtan. Han bodde i Medina och drog där sitt sista andetag.

Det råder oenighet bland hadithbiograferna om året för hans död. Alla är dock överens om att ʿAbdullah ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) ledde hans begravningsbön. Imam al-Bukhari har i sitt verk om historia sagt att han dog under Muʿawiyas (må Allah vara nöjd med honom) kalifat. I verket al-Tarikh al-Awsat nämner han Rāfiʿs namn i avsnittet med rubriken ”De som dog mellan år 50 och 60 efter hijra”. Ibn Qaniʿ har däremot uttryckligen angett år 59 efter hijra.¹³ Al-Waqidi har å sin sida, med några av Rāfiʿ ibn Khadijas barns auktoritet, återberättat att han dog i Medina i början av år 74 efter hijra, vid 86 års ålder.¹⁴ Då satt ʿAbd al-Malik ibn Marwan på kalifatets tron.

Det är fastställt att ʿAbdullah ibn ʿUmar ledde hans begravningsbön. Det är också erkänt att han befann sig i Mecka i början av år 74 efter hijra. Därför har många sagt att Rāfiʿ ibn Khadijas sår började ruttna tidigare och att han dog år 74 efter hijra, efter att ha återvänt till Medina från ”Í usar sabba”. Eller att han dog år 73 efter hijra, innan Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) reste till Mecka. Ibn ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) dog samma år som honom. Detta är den mer rimliga uppfattningen.¹⁵

I Musnad av Imam Ahmad står det att han sveptes i en liksvepning och bars ut, varefter en röd mantel breddes över honom.¹⁶ En stor skara människor följde liket. Kvinnorna kom ut ur huset gråtande och klagande. Många berättelser om hans död och begravningsbön återfinns i litteraturen om sira och rijal. Här återges några av dem ordagrant:

Abu Nusra berättar: Jag deltog i Rāfiʿ ibn Khadijas begravningsbön. Ibn ʿUmar var också bland deltagarna. När kvinnorna började skrika och gråta sade han: ”Var tysta. Denne gamle man har inte kraft att uthärda Allahs straff.” Allahs sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Den döde straffas på grund av sin familjs klagan och gråt.”¹⁷

Shuʿba återberättade från Yusuf ibn Mahak. Yusuf sade: Jag såg Ibn ʿUmar bära de två främre benen på Rāfiʿ ibn Khadijas bår på sina axlar och gå längst fram ända till graven. Då sade han: ”Den döde straffas på grund av de levandes gråt.”¹⁸

Hammad återberättade från Bishr ibn Harb. Han sade: När Rāfiʿ ibn Khadij dog föreslogs det för Ibn ʿUmar att begravningen skulle skjutas upp tills det blev morgon, så att stadsborna kunde underrättas. Han sade: ”Detta är ett utmärkt beslut av er.” Hisham ibn Saʿd återberättade från ʿUthman ibn ʿUbaydullah. Han sade: När Rāfiʿ dog bars liket fram för begravningsbönen före soluppgången. Ibn ʿUmar sade: ”Be inte begravningsbönen för honom före soluppgången.”¹⁹

Det finns inte mycket information om Rafiʿ ibn Khadījs (ra) kroppsbyggnad och utseende. Så mycket är känt att han bar sin mustasch kort och färgade sitt hår med henna. Vid sin död efterlämnade han slavinnor och slavar, tegelstenar och fast egendom som arv.20

Abdullah, Rifāʿa, Abd ar-Rahman, ʿUbaydullah, Sahl och ʿUbayd är namnen på hans sex kända söner. Abdullah var imam i Pitr-moskén. ʿUbayd var son till en slavinna. De övriga sönerna var barn till hans två hustrur, Lubna och Asma. Dessa barns efterkommande fanns under lång tid i Medina och Bagdad.21

Rafiʿ (ra) återberättade hadither från Allahs Sändebud (sa) och sin farbror Zuhayr ibn Rafiʿ (ra).22 I hadithsamlingarna har sammanlagt 78 (sjuttioåtta) hadither återberättats med hans isnad.23 Bland de återberättare som återberättade hadither från honom finns personer från både sahābas och tābiʿīns led. Här följer namnen på några av dem:

Ibn ʿUmar, Mahmud ibn Labīd, Saʾib ibn Yazīd, Usayd ibn Zuhayr, Mujāhid, ʿAtāʾ, ash-Shaʿbī, ʿUbāya ibn Rifaʿa, ʿAmra bint ʿAbd ar-Rahman, Saʿīd ibn al-Musayyib, Nāfiʿ ibn Jubayr, Abu Salama ibn ʿAbd ar-Rahman, Abu an-Najjāshī, Sulayman ibn Yasār, ʿĪsā, ʿUthman ibn Sahl, Harīr ibn ʿAbd ar-Rahman, Yahyā ibn Ishāq, Thābit ibn Anas ibn Zuhayr, Hanzala ibn Qays, Nāfiʿ al-ʿUmarī, Wāsiʿ ibn Hibbān, Muhammad ibn Yahyā ibn Hibbān, ʿUbaydullah ibn ʿAmr ibn ʿUthman och andra.24

Rafiʿ ibn Khadīj (ra) var en av Medinas främsta muftī-sahābīer. Ziyād ibn Mīnā sade: Ibn ʿAbbās, Ibn ʿUmar, Abu Saʿīd al-Khudrī, ʿAbdullah ibn ʿAmr ibn al-ʿĀs, Jābir ibn ʿAbdullah, Rafiʿ ibn Khadīj, Salama ibn al-Akwaʿ, Abu Wāqid al-Laythī, ʿAbdullah ibn Buhayna och många andra av Allahs Sändebuds (sa) sahāba brukade utfärda fatwor i Medina och återberätta Allahs Sändebuds (sa) hadither. Detta gjorde de från ʿUthmans (ra) död fram till sin egen död.25 Imām adh-Dhahabī sade: Han var en av dem som utfärdade fatwor i Medina under Muʿāwiyas (ra) tid och därefter.26 När Ibn ʿAbbās (ra) dog sade Rafiʿ ibn Khadīj: I dag har en man dött som alla lärda, från öst till väst, var beroende av.27 Han var en ökenbo och skicklig inom jordbruk och bevattning.28

Lydnad mot Allahs Sändebud och att anbefalla det goda – lydnad mot Profeten (sa) och att uppmana till goda gärningar var de mest framträdande dragen i hans karaktär och väsen. En gång ryckte en slav tillhörig Nuʿmān al-Ansārī upp en liten dadelpalm ur en viss persons trädgård. Saken togs upp inför Marwāns domstol. Han var på väg att besluta att slavens hand skulle huggas av för stöld. Då sade Rafiʿ: Allahs Sändebud (sa) har sagt: ”Handen ska inte huggas av för frukt.”29

En gång sade Marwān i sitt tal: ”Mecka är ett heligt område.” Rafiʿ var närvarande bland åhörarna. Han ropade: ”Det stämmer att Mecka är ett heligt område. Men Medina är också ett heligt område. Allahs Sändebud (sa) förklarade Medina vara ett heligt område. Jag har denna hadith nedskriven hos mig. Om du vill kan jag visa den.” Marwān sade: ”Ja, jag har också hört denna hadith.”30

Han hyste gränslös vördnad, respekt och kärlek för Allahs ädla Sändebud (sa). Det kom till uttryck i många av hans ord, handlingar och beteenden under livet. En gång kom hans farbror Zuhayr (ra) och sade: ”I dag har Allahs Sändebud (sa) förbjudit något, trots att det skulle ha gjort saker lättare för oss.” Rafiʿ (ra) utbrast genast: ”Farbror! Allt som Allahs Sändebud (sa) har sagt är sant.”31

En dag var han upptagen med sexuellt umgänge. Just då kom Allahs ädle Sändebud (saw) och kallade på honom. Så snart Allahs Sändebuds (saw) röst nådde hans öron reste han sig, gjorde sig ren och gick ut.³²

En dag gick Rāfiʿ (ra) till Allahs Sändebud (saw) och såg att kött kokade häftigt i en gryta där. Han fick stor lust att äta och stoppade en bit i munnen och svalde den. Därefter drabbades han av magsmärtor och led av dem i ett år. En dag berättade han för Allahs Sändebud (saw) om sina magsmärtor. Han strök handen över Rāfiʿs (ra) mage, varpå han kräktes upp något grönt. Därefter blev han helt frisk.³³

Rāfiʿ (ra) återberättade några av de böner som Allahs Sändebud (saw) brukade läsa vid olika tillfällen. Han återberättade till exempel den bön som Sändebudet (saw) läste när nymånen syntes.³⁴

Om man söker i olika verk om hadith och sīra kan man få kännedom om många små händelser ur Rāfiʿs (ra) liv. De kan tjäna som en fyrbåk för en muslim på dennes väg genom livet.

Källor:

ʿAmr ibn Thābit ibn Waqsh (ra)

ʿAmrs (ra) tillnamn var Usayrim, och det var under detta namn han blev känd. Han tillhörde Banū ʿAbd al-Ashhal, en gren av Aws-stammen i Medina. Hans far hette Thābit ibn Waqsh och hans mor Laylā, alternativt Lubāba bint Yamān. Hon var syster till den berömde följeslagaren Hudhayfa ibn al-Yamān (ra). Salām ibn Thābit (ra), som blev martyr vid Uhud, var ʿAmrs bror.¹

I början var ʿAmr (ra) starkt fientlig till islam. Nästan alla män och kvinnor i hans stam blev muslimer genom Saʿd ibn Muʿādh (ras) insatser. Men även då höll han fast vid sin gamla tro och religion. al-Balādhurī säger: Han befann sig i stor tvekan beträffande islam. Han antog islam på dagen för Uhud och blev martyr. Trots att han aldrig hade utfört någon bön i sitt liv trädde han in i paradiset.²

När den Ädle Guds Sändebud (s.a.v.) hade fullbordat alla förberedelser inför slaget vid Uhud väcktes plötsligt en stark känsla för sanningen i Amr (r.a.)s hjärta. Detta har återgetts i verket Sunan Abi Dawud. Under den förislamiska tiden hade han bedrivit ockerhandel. Många var skyldiga honom pengar. Han beslöt att först driva in dessa skulder och därefter anta islam, eftersom islam hade förbjudit ockertransaktioner. Vid tiden för slaget vid Uhud hade han sannolikt fått in sina utestående fordringar. Då fattade han det fasta beslutet att bli muslim.³

När man begav sig till Uhud var alla följeslagarna tillsammans med Guds Sändebud (s.a.v.), däribland människorna från Usayrams klan, Abd al-Ashhal. Efter att Uhuds krigare hade gett sig av sänkte sig en skrämmande tystnad över varje stadsdel i Medina. När Usayram såg den stilla och öde omgivningen på alla håll återvände han hem och frågade: ”Vart har människorna från vår klan tagit vägen?” Han fick svaret: ”Till Uhud.”

Även om han ännu inte hade antagit islam klädde han sig ändå i stridsmundering, steg upp på sin häst och begav sig mot Uhud. Han gick raka vägen till Guds Sändebud (s.a.v.), som befann sig vid Uhud, och frågade: ”Ska jag först strida eller bli muslim?” Guds Sändebud (s.a.v.) svarade: ”Du ska göra båda. Bli först muslim och gå sedan ut i strid.” Han frågade: ”Guds Sändebud! Jag har aldrig under mitt liv förrättat ens en rakʿa bön. Om jag dör i detta tillstånd, blir det då gott för mig?” Han svarade: ”Ja, det blir gott.” Därefter reciterade han trosbekännelsen och blev muslim.

Efter att ha antagit islam tog han svärdet i handen och begav sig mot slagfältet. De muslimska krigarna visste inte att han hade blivit muslim. Därför sade de till honom: ”Vänd tillbaka nu.” Han svarade dem: ”Jag har också blivit muslim.”

Striden började. Han kämpade mot fienden med stor tapperhet och mod. När han trängde in bland fiendens trupper blev han svårt sårad av många slag. Skadorna var så allvarliga att han låg orörlig på slagfältet och inte ens hade kraft att resa sig. Efter slaget gav sig människorna från Abd al-Ashhals stam ut för att söka efter martyrerna och fann Usayram liggande bland de döda. Han andades fortfarande. De frågade: ”Varför är du här i detta tillstånd? Har du kanske kommit hit på grund av din längtan till stammen?” Han svarade: ”Nej. Jag har antagit islam och deltagit på Allahs och Hans Sändebuds (s.a.v.) sida.”

Han bars från slagfältet och fördes hem. Berättelsen om honom spreds i hela klanen. När Saʿd ibn Muʿadh (r.a.), ledaren för Abd al-Ashhals klan, fick höra detta skyndade han till hans hem och frågade hans syster vad som hade hänt. Mitt under detta besök av människor drog han sitt sista andetag. När Guds Sändebud (s.a.v.) fick höra om hans död sade han: ”Han har fått en stor belöning för en liten insats.” I vissa återberättelser sägs det att Guds Sändebud (s.a.v.) sade: ”Han tillhör sannerligen paradisets invånare.”

Eftersom Amr (r.a.)s händelse var av ett något ovanligt slag lade människorna därför särskild vikt vid att minnas honom. Abu Hurayra (r.a.) brukade fråga sina lärjungar: ”Nå, känner ni till någon människa som aldrig förrättade bönen under hela sitt liv men ändå gick raka vägen till paradiset?” När ingen kunde svara sade han: ”Det var Usayram från Abd al-Ashhal.”⁴

Vid Uhud led hans bror Salama ibn Thabit martyrdöden för Abu Sufyan ibn Harbs hand, medan han själv sårades och senare led martyrdöden för Dirar ibn al-Khattabs hand.⁵

Källor:

Rifa’a ibn Rafi ibn Malik az-Zarqi (ra)

Rifa’as (ra) tillnamn var Abu Mu’adh.¹ Han var från grenen Hubla inom Medinas Khazraj-stam. Hans far var Rafi ibn Malik (ra), och hans mor var Umm Malik bint Ubayy ibn Salul. Modern var syster till den hycklande ledaren Abdullah ibn Ubayy.²

Rifa’as (ra) ärevördige far Rafi (ra) var den förste muslimen bland Khazraj-stammen. Två år före bay’at vid al-Aqaba reste han till Mecka tillsammans med fem eller sex personer från Yathrib, antog islam och svor trohetseden till Allahs Sändebud (sa). Även hans ärevördiga mor blev muslim. Hennes bror Abdullah ibn Ubayy var centrum för kufr och nifaq i Medina. Men hans egen syster var som en strålande lampa för sanning och rättvisa. Rifa’a (ra) växte upp i en sådan ädel familj. Tillsammans med sin far reste han till Mecka, deltog i den andra bay’at vid al-Aqaba och svor trohetseden genom Allahs Sändebuds (sa) heliga hand. Därefter återvände han till Medina.³

Han deltog tillsammans med Allahs Sändebud (sa) i alla slag och expeditioner. Hans deltagande i slaget vid Badr är belagt genom en berättelse i Sahih al-Bukhari.⁴ Under detta slag träffades hans öga av en pil som sköts från fiendens sida. När Allahs Sändebud (sa) spottade lite på det och bad en du’a blev han frisk.⁵ Hans två andra bröder, Khallad och Malik, deltog också i detta slag.⁶ Umayr ibn Wahb var en av Qurayshs ledare i Mecka. Han var en av dem som på olika sätt plågade Allahs Sändebud (sa) i Mecka. Vid Badr tog Rifa’a hans son Wahb till fånga.⁷

I slagen vid Jamal och Siffin stod han på Ali (ra):s sida.⁸ I slaget vid Jamal gjorde Aishas (ra), Talhas (ra) och az-Zubayrs (ra) deltagande saken mycket komplicerad. Umm al-Fadl bint al-Harith, hustru till al-Abbas (ra), Allahs Sändebuds (sa) faster, meddelade Ali genom ett brev från Mecka att Talha och az-Zubayr hade rest till Basra. När Ali fick höra detta blev han djupt bedrövad. Han sade med beklagande ton: ”Jag förundras över deras handlande. Efter Allahs Sändebuds (sa) bortgång började vi, medlemmarna av Profetens familj, anse oss ha större rätt till kalifatet. Mitt folks människor utsåg andra till kalifer. Med hänsyn till stridigheter, konflikter och oro accepterade vi allt och hade tålamod. All lovprisning till Allah att resultatet blev mycket gott. Därefter gjorde folket uppror och dödade kalifen Uthman, och folket valde mig till kalif utan någon som helst tvång eller våld. Talha och az-Zubayr fanns också bland dem som svor trohetseden till mig. Inte ens en månad har gått, och nu kommer nyheten att de är på väg till Basra med en armé. O Allah! Se denna strid och oordning.”

När Rifa’a ibn Rafi (ra) hade hört kalifen Ali (ra):s tal sade han: ”O de troendes befälhavare! Efter Allahs Sändebuds (sa) bortgång ansåg vi oss, med hänsyn till vår heder och värdighet samt vårt stöd och vår hjälp till religionen, ha större rätt till kalifatet. Då åberopade ni sådana sällsynta hedersbevis och företräden som er nära relation till Allahs Sändebud (sa), ert försprång i tron och hijra, och tog en rättighet från oss. Vi litade också på att sanning och rättvisa förverkligades och att arbetet utfördes enligt Skriften och sunna. Vi godtog ert anspråk och överlämnade kalifatet åt Quraysh. I själva verket var det riktigt av oss att göra så. Nu, efter att människor svurit trohetseden till dig, har vissa ställt sig i opposition. Det är säkert att du är bättre än dem, och i våra ögon är du den mer lämplige personen. Säg nu, vad vill du? Vi väntar på din befallning.”

När Rifa’as (ra) tal var slut trädde Hajjaj ibn Ghaziyya al-Ansari fram och sade: ”O de troendes befälhavare! Avgör denna fråga nu. Jag är beredd att ge mitt liv på denna väg.” Därefter vände han sig till ansarerna och sade: ”Precis som ni tidigare hjälpte Allahs Sändebud (sa), ska ni nu hjälpa de troendes befälhavare. Denna senare hjälp liknar helt den första hjälpen, även om den första hjälpen var bättre och ärofullare.”⁹

Efter denna predikan begav sig Ali (ra) till Irak med en armé. Rifa’a (ra) följde också med.

Det råder en viss meningsskiljaktighet om vilket år Rifa’a (ra) dog. Ibn Qani’ säger att han dog år 41, 42 eller 43 enligt hijra, och det var i början av Mu’awiyas (ra) kalifat.10 Vid sin död efterlämnade han två söner, Mu’adh och Ubayd.

Ett betydande antal hadither har återberättats från Rifa’a. Flera av hans hadither har samlats i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. al-Bukhari återberättade tre hadither enskilt.

Förutom från Allahs ädle Sändebud (sa) hörde Rifa’a (ra) även hadither från Abu Bakr och Ubada ibn as-Samit. Bland dem som återberättade hadither från honom märks särskilt Yahya ibn Khalid, Ali ibn Yahya samt hans söner Mu’adh och Ubayd.11

Källhänvisningar:

‘Abdullah ibn Zayd (ra)

‘Abdullahs (ra) kunya var Abu Muhammad och hans titel var Sahib al-Adhan. Han tillhörde Khazraj-stammen i Medina. När det gäller återgivningen av hans fars och farfars namn har lärda inom rijal-litteraturen skapat stor förvirring. Ibn Sa’d har tydligt redogjort för detta. Ibn Hajar och imam al-Qurtubi har också påpekat denna förväxling.1 Ibn al-‘Imad al-Hanbali sade i sin presentation av honom: Han var en badrisk följeslagare och den som fick se adhanen i en dröm.2 Han var medlem av den andra trohetseden vid al-‘Aqaba. Ibn Hisham nämner hans namn bland dem som avlade eden vid al-‘Aqaba och säger att han deltog i Badr och fick se adhanen i en dröm. Imam adh-Dhahabi har också sagt detta.3

Fram till det första hijriåret fanns ingen särskild metod för att samla människorna till bönen. När Allahs ädle Sändebud (sa) kom till Medina och hade byggt Profetens moské rådgjorde han med följeslagarna om hur bönen skulle tillkännages. Han fick flera olika förslag. Någon sade att man, när det var dags för bönen, skulle hissa en fana ovanpå moskén. Någon annan föreslog att man skulle ringa i en klocka. Det föreslogs också att man skulle blåsa i ett horn, tända en eld och så vidare. Men inget av förslagen behagade Allahs Sändebud (sa), eftersom de liknade seder hos någon av religionerna, såsom judendomen och kristendomen. Trots detta enades alla då om förslaget att tillkännage bönen med en klocka. Sändebudet (sa) avslutade mötet genom att ge tillstånd att ringa i en klocka för att kalla människorna till bönen enligt detta förslag.

Samma natt såg Abdullah (må Allah vara nöjd med honom) i en dröm en man stående med en klocka i handen. Han frågade: ”Vill du sälja den?” Mannen frågade: ”Vad ska du göra med den?” Han svarade: ”Ringa med den när det är dags för bönen.” Mannen sade: ”Jag ska visa dig en bättre metod.” Därefter lärde han Abdullah orden och fraserna i adhan genom att uttala dem för honom. Så snart Abdullah vaknade gick han till Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) och berättade om drömmen. Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Detta är en sann dröm. Gå och lär Bilal den. Låt honom kalla till bönen.” Abdullah lärde Bilal den adhan han hade fått i drömmen, och Bilal kallade till bönen. Detta var islams första adhan, och på detta sätt började adhan användas.

När Umar (må Allah vara nöjd med honom) hörde adhan klinga från Bilals (må Allah vara nöjd med honom) röst, skyndade han ut ur huset medan han drog sin mantel efter sig och kom fram inför Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Han sade: ”Vid Allahs ed! Jag hörde också alla dessa ord i min dröm.” Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) tackade Allah för att de båda muslimernas drömmar överensstämde.⁴ Efter adhan ställde sig människorna i led för bönen. När Bilal (må Allah vara nöjd med honom) skulle läsa iqama sade Abdullah: ”Jag ska läsa iqama.”

Anledningen till att Bilal (må Allah vara nöjd med honom) valdes att kalla till adhan var att hans röst var starkare än Abdullahs. Därför återges det i Sahih at-Tirmidhi att när Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade till Abdullah: ”Lär Bilal de ord du fick i din dröm”, sade han också: ”Hans röst är starkare än din.”

Det är värt att lägga märke till att adhan, som i grunden är en introduktion till bönen och en viktig symbol inom islam, etablerades genom Abdullah (må Allah vara nöjd med honom). Att han i drömmen fick adhanens ord och fraser från det osynliga, att Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) bekräftade den och att muslimerna enhälligt godtog den – allt detta var en avundsvärd ära och ställning för Abdullah (må Allah vara nöjd med honom). Vi anser att det inte vore olämpligt att här säga något mer om adhanens etablering och spridning.

Vissa människor anser att Umar (må Allah vara nöjd med honom) var den förste som föreslog Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) att införa adhan. En återberättelse i Sahih al-Bukhari ger detta intryck. Men det verkliga förhållandet är att den inte ens nämner adhanens ord. Där sägs endast att Umar sade: ”Utse någon bland er som kan tillkännage att det är dags för bönen.” Därefter sade Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom): ”Bilal, res dig och tillkännage bönen.”⁵

I Abu Dawuds återberättelse sägs det att Umar (må Allah vara nöjd med honom) höll sin dröm hemlig i tjugo dagar. När Bilal kallade till bönen berättade han sin dröm för Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Sändebudet (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sade: ”Varför berättade du inte om den tidigare?” Umar (må Allah vara nöjd med honom) svarade: ”Abdullah hade redan berättat om den före mig. Därför skämdes jag.”⁶

Även om vi bortser från att denna återberättelse strider mot Umars (må Allah vara nöjd med honom) karaktär och egenskaper, stämmer händelsen inte heller med de omgivande omständigheterna. För i alla de återberättelser som finns om adhan återkommer ett och samma faktum: Allahs Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) rådgjorde under dagen, och ett beslut fattades där. Av Abdullahs (må Allah vara nöjd med honom) hadith framgår att det ursprungliga beslutet gällde att ringa i en klocka. Han gick från sammankomsten hem, såg drömmen på natten, och adhan lästes vid gryningen. Enligt detta är Abdullahs (må Allah vara nöjd med honom) hadith en förklaring och kommentar till den hadith av Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) som al-Bukhari återberättat. Imam al-Bukhari kände till hadithen från Abdullah ibn Zayd (må Allah vara nöjd med honom), men eftersom den inte uppfyllde hans fastställda villkor för godtagbarhet tog han inte med den i sin Sahih.⁷

I själva verket kan man inte avgöra vem som kom före eller efter utifrån dessa återberättelser. Det är möjligt att Imam al-Bukhari avsiktligt undvek frågan av denna anledning. Annars återges det hos at-Tabarani att även Abu Bakr (må Allah vara nöjd med honom) såg adhan i en dröm. Imam al-Ghazali skriver i sin bok al-Wasit att fler än tio personer hade sett adhan i en dröm. I boken Tanbih nämns fjorton personer. Enligt hadithlärda är dock ingen av dessa återberättelser tillräckligt starka för att ligga till grund för ett avgörande. Endast återberättelsen från Abdullah ibn Zayd och, genom vissa kedjor, återberättelsen från Ibn Umar (må Allah vara nöjd med honom) har nått graden av autenticitet och beviskraft. Av dessa har återberättelsen från Abdullah ibn Zayd återgetts genom flera kedjor, och en grupp följeslagare har återberättat denna berättelse.

Hur det än må vara, och oavsett vem som först såg drömmen om böneutropet, har drömmen och dess uttolkning förknippats med ʿAbdullāh ibn Zayd. Därför blev han berömd under titeln Ṣāḥib al-Adhān.⁸

Även efter att ha fått en sådan stor ära väntade många fler lyckosamma omständigheter på honom. I det andra hijriåret ägde slaget vid Badr rum. Han och hans bror Huwayris ibn Zayd deltog i det.⁹ Därefter deltog han aktivt i alla slag, däribland Khandaq och Uhud. Han deltog i fälttåget för att erövra Mekka, och baneret för Banū al-Ḥārith ibn Khazraj var i hans hand. Han deltog även i expeditionen till Ḥunayn. När Guds ädle Sändebud ﷺ vid detta tillfälle fördelade getter och kameler stod han nära. Guds Sändebud ﷺ gav honom ingenting. Men något annat var bestämt för honom. När Guds Sändebud ﷺ rakade huvudet och klippte naglarna gav han honom en del av sitt hår och några av sina naglar. Det återstående håret och de återstående naglarna fördelades bland de andra. Detta hår var färgat med henna. Bland ʿAbdullāhs efterkommande bevarades detta hår och dessa naglar under lång tid som en symbol för välsignelse.¹⁰

Efter att Guds ädle Sändebud ﷺ hade återvänt till Medina från expeditionen till Tabuk kom ett sändebud till honom med ett brev från Himyars härskare. I brevet meddelade de att de hade antagit islam. Guds Sändebud ﷺ skickade då en delegation under ledning av Muʿādh ibn Jabal för att besvara deras brev, lära dem islams regler och föreskrifter samt samla in zakat och sadaqa. ʿAbdullāh ibn Zayd ingick också i denna delegation.¹¹

ʿAbdullāhs son Muḥammad sade: ”Min far avled i Medina år 32 enligt hijrakalendern, vid 64 års ålder. Kalifen ʿUthmān förrättade begravningsbönen för honom.”¹² Al-Ḥākim och många andra ansåg emellertid att han blev martyr vid Uhud. Som bevis framför de följande händelse: En gång kom en av ʿAbdullāhs döttrar till ʿUmar och sade: ”Min far var en följeslagare som deltog i Badr och blev martyr vid Uhud.” ʿUmar sade: ”Vad är det du begär nu?” När hon därefter bad om ekonomisk hjälp gav han henne den. Detta är återgivningen i Al-Ḥilya. I nästan alla verk om rijāl, däribland Musnad, anges emellertid år 32 enligt hijrakalendern. Dessutom uttryckte al-Ḥākim, trots att han nämnde att ʿAbdullāh blev martyr vid Uhud, en annan uppfattning i verket Al-Mustadrak.¹³

Bland hans barn är en son och en dotter kända. Sonen hette Muḥammad. Han föddes under Guds ädle Sändebuds ﷺ livstid. Han sade: ”Min far var varken kort eller lång. Hans kroppsbyggnad var medelstor.”¹⁴ Han kunde skriva på arabiska.¹⁵

En av ʿAbdullāhs sonsons söner, Shīr ibn Muḥammad, kom till ʿUmar ibn ʿAbd al-ʿAzīz’ hov. När han presenterade sig sade han: ”Jag är sonson till en deltagare i ʿAqaba och Badr, för vilken böneutropet visades i en dröm.” Då reciterade ʿUmar en vers ur en dikt för de syrier som var närvarande.¹⁶

Imam al-Bukhārī har skrivit att endast en hadith om böneutropet har återberättats genom hans återberättarkedja. Imam al-Tirmidhī har också bekräftat detta. Men Ḥāfiẓ Ibn Ḥajar al-ʿAsqalānī fann sex hadither återberättade genom hans återberättarkedja och uppgav att han hade sammanställt dem i ett särskilt avsnitt.¹⁷ ʿAllāma al-Dhahabī sade att endast ett fåtal hadither återfinns genom hans isnād.¹⁸

Bland dem som hörde hadither från ʿAbdullāhs mun och återberättade dem märks särskilt hans son Muḥammad, hans sonson ʿAbdullāh ibn Muḥammad, Saʿīd ibn al-Musayyib, ʿAbd al-Raḥmān ibn Abī Laylā, Abū Bakr ibn Muḥammad ibn ʿAmr ibn Ḥazm och andra.¹⁹

Att ge bort allt för Allahs sak trots nöd och fattigdom är en ännu högre moralisk egenskap. Abdullahs (ra) ägodelar var mycket få. Med dem försörjde han sin familj. Det har berättats att han en dag kom till Allahs Sändebud (sa) och sade: ”O Allahs Sändebud! Jag skänker denna trädgård som sadaqa till Allah och Hans Sändebud (sa).” Därefter kom hans föräldrar till Allahs Sändebud (sa) och sade vördsamt: ”O Allahs Sändebud! Det är inkomsten från denna trädgård som vi lever av.” Allahs Sändebud (sa) återlämnade då trädgården till dem. Några dagar senare dog de, och deras två söner ärvde trädgården.20

Källor:

Sabit ibn Qays (ra)

Sabits (ra) tillnamn var Abu Muhammad eller Abu Abd ar-Rahman. ”Khatib Rasulillah” (Allahs Sändebuds talare) var hans hederstitel.1 Han var son av Khazraj-stammen i Medina. Hans far var Qays ibn Shamm as. Hans mor var Hinda, dotter av Tayy-stammen, enligt en annan uppgift Kabsha bint Waqid. Abdullah ibn Rawaha och Umra bint Rawaha var hans halvsyskon på moderns sida.2

Sabit (ra) var en av de högt ansedda följeslagarna. Han antog islam före Allahs Sändebuds (sa) hijra. Ibn Ishaq säger: Enligt en berättelse knöt Allahs Sändebud (sa) ett mu’akhāt, det vill säga ett broderskapsband, mellan honom och Ammar ibn Yasir.3

När Allahs Ädla Sändebud (sa) anlände till Yathrib från Mecka blev hela stadens befolkning överväldigad av glädje över att få välkomna honom. Anas (ra) berättar: Vid detta tillfälle höll Sabit ett tal. Vid ett tillfälle i talet sade han: ”Vi ska skydda dig från allt det som vi skyddar våra egna liv och barn från. Men vad får vi i gengäld?” Allahs Sändebud (sa) svarade: ”Ni får paradiset.” Då utropade den församlade folkmassan med en enda röst: ”Vi är nöjda med detta i utbyte.”4

Maghazi-lärda räknade inte Sabit (ra) bland Badr-följeslagarna. Ibn Hajar al-Asqalani uttryckte emellertid i verket Tahdhib at-Tahdhib uppfattningen att han var en Badr-följeslagare.5 Maghazi-lärda har sagt att hans första slag var Uhud. Därefter deltog han i alla slag och expeditioner.6 Han deltog även i Bay’at ar-Ridwan.7

Under det femte hijriåret deltog Sabit (ra) i belägringen av och fälttåget för att fördriva den judiska stammen Banu Qurayza från Medina. Till slut kapitulerade Banu Qurayza och överlämnade sitt öde åt sin gamle vän Sa’d ibn Mu’adh. Efter Sa’d ibn Mu’adhs dom dömdes deras brottsliga män till döden. Ibn Ishaq har återberättat detta från Ibn Shihab az-Zuhri. Vid denna tid gick Sabit ibn Qays för att träffa Zubayr ibn Bata al-Qurazi. Zubayr var en gammal jude från Banu Qurayza. När Sabit hade tillfångatagits i Bu’ath-slaget under den förislamiska okunnighetens tid hade denne Zubayr släppt honom fri. I hopp om att återgälda denna skuld gick Sabit till honom i denna svåra stund. Zubayr var då mycket gammal. Han sade till Sabit: ”Abu Abd ar-Rahman, känner du igen mig?” Sabit svarade: ”Kan en människa som jag glömma en människa som ni?” Jag har kommit i dag i hopp om att återgälda min skuld till er.” Zubayr sade: ”En ädel man återgäldar ädla män.”

Därefter kom Thabit till Allahs sändebud och sade: ”O Allahs sändebud! Jabir har visat mig en stor välgärning. Jag vill återgälda den. Överlämna hans blod åt mig.” Sändebudet godkände hans begäran och sade: ”Ja, låt det vara så.” Thabit gick till Jabir och sade: ”Sändebudet har överlämnat honom åt mig. Men jag överlämnar honom tillbaka till dig.” Jabir sade: ”Nu är jag en gammal man utan familj och anhöriga. Vad ska jag ha för nytta av livet?” Thabit återvände till Allahs sändebud och sade: ”O Allahs sändebud! Överlämna Jabirs hustru och barn åt mig.” Sändebudet sade: ”Ja, de är dina.” Thabit återvände till Jabir och sade: ”Sändebudet har överlämnat din familj och dina barn åt mig. Jag överlämnar dem alla till dig.” Då sade den gamle Jabir: ”Hur ska en familj från Hijaz, som inte äger några pengar eller tillgångar, kunna leva?” Thabit kom åter till Allahs sändebud och bad att få deras pengar och tillgångar. Sedan återvände han till Jabir och berättade för honom att Allahs sändebud hade återlämnat alla hans tillgångar.

Därefter sade den gamle mannen: ”O Thabit! Vad har hänt med Kaʿb ibn Asad, den vars ungdomliga ansikte liknade en kinesisk spegel, där alla stammens jungfrur kunde se sina ansikten?” Thabit sade: ”Han har dödats.” Jabir sade: ”Vad har hänt med ʿAzzal ibn Samayal, den som alltid var först i vår glädje och våra prövningar och som skyddade oss när vi flydde?” Thabit sade: ”Han har också dödats.” Jabir frågade åter: ”Vad har hänt med de två församlingarna, det vill säga Banu Kaʿb ibn Qurayza och Banu ʿAmr ibn Qurayza?” Thabit sade: ”De har förts bort för att dödas.” Jabir sade: ”O Thabit! Som återgäldning för den välgärning jag har visat dig, låt mig få möta mitt folks öde. Vid Allah! Det finns ingen mening med att jag lever när de är borta. Jag har inte tålamod att leva vidare med endast livet i behåll, skild från dem.”⁸

Under det sjätte hijriåret ägde slaget mot Banu al-Mustaliq rum. Under detta slag träffade Juwayriya, dotter till fiendens ledare, Allahs sändebud och bad om hjälp. Sändebudet betalade det guld som hon hade avtalat om och befriade henne för alltid från slaveriet. Därefter gifte han sig med henne med hennes samtycke och gav henne ställningen som de troendes moder.⁹

Under slaget mot Banu al-Mustaliq inträffade även ifk, det vill säga händelsen med den falska och fabricerade anklagelsen. Hycklarna spred den framför allt kring de troendes moder ʿAisha och Safwan ibn al-Muʿattal. Händelsen försatte under en tid hela det muslimska samfundet, inklusive Allahs ädla sändebud, i ett mycket besvärligt läge. Även några godtrogna muslimer blev förvirrade av denna falska propaganda. Historie- och rijalverken visar att Allahs sändebuds poet, Hassan ibn Thabit, också drogs in i detta. Vid denna tid författade han till och med en dikt där han kritiserade Safwan och hans mudarförbund. När Koranverserna uppenbarades och avslöjade denna händelses hemlighet, rusade Safwan en dag mot Hassan med ett svärd i handen. Thabit ibn Qays befann sig då i närheten. Han grep genast Safwan, band hans båda händer vid halsen med ett rep och förde honom, fortfarande bunden, till kvarteret Banu al-Harith ibn al-Khazraj. Där träffade han ʿAbdullah ibn Rawaha. Denne sade: ”Vad är detta?” Thabit svarade: ”Skulle du vara nöjd om han dödade Hassan med sitt svärd? Vid Allah! Denne Safwan hade faktiskt redan dödat honom.” ʿAbdullah ibn Rawaha sade: ”Vet Allahs sändebud vad du har gjort?” Thabit svarade: ”Nej.” ʿAbdullah sade: ”Då har du gjort något mycket övermodigt. Släpp honom.” Thabit släppte honom. Därefter kom alla till Allahs sändebud och berättade hela händelsen för honom. Sedan kom alla åter till Allahs sändebud och berättade hela händelsen för honom. Sändebudet försonade dem.¹⁰

Under det nionde hijriåret kom en delegation från stammen Banu Tamim till Allahs sändebud i Medina. Enligt beduinernas sed gick de raka vägen till dörren till Allahs sändebuds hus och ropade: ”Muhammad! Kom ut.” Sändebudet kom ut och satte sig för att samtala med dem. Så småningom lät de, enligt arabisk sed, sin framstående talare Utarid ibn Hajib träda fram för att inför Allahs sändebud framhålla deras ära och anseende. Utarid höll ett långt tal där han beskrev sin stams ära och bedrifter. När hans tal var avslutat befallde Allahs sändebud Thabit ibn Qays att svara honom. Thabit framställde Allah, Allahs sändebud och islam på ett mycket rent och uttrycksfullt språk. När hans tal var över sade delegationen från Banu Tamim: ”Vid vår faders ed! Deras talare är bättre än vår talare.” Allahs sändebud och muslimerna blev också mycket glada när de hörde hans tal.¹¹

I detta sammanhang säger Ibn Hisham: Thabit reste sig och höll ett tal. Han sade:¹² ”All lovprisning tillkommer Allah, som har skapat himlarna och jorden, som har fastställt allt i himlarna och på jorden och vars tron är lika vidsträckt som Hans kunskap. Ingenting kan ske utan Hans nåd och barmhärtighet. Det är genom Hans makt som Han har gjort oss till härskare och valt den bästa av Hans skapelser till sändebud. Han har hedrat honom genom hans härkomst och gjort honom sannfärdig. Genom att uppenbara Skriften för honom har Han fullbordat Sin nåd över skapelsen. Därmed har han blivit den främsta av alla skapade varelser. Han kallade människorna till tro på honom. Som svar på denna kallelse trodde hans folks emigranter på honom. De var de ädlaste till börden, de vackraste till utseendet och de bästa i sina gärningar. Efter dem är vi det folk som svarade på sändebudets kallelse. Vi är Allahs ansar och Hans sändebuds vesirer. Vi ska kämpa mot människorna tills de tror. Den som tror på Allah och Hans sändebud ska genom oss få trygghet för sitt liv och sin egendom. Men mot den som förnekar ska vi ständigt kämpa. Att döda honom är mycket lätt för oss. Detta är allt vi har att säga. Jag ber Allah om förlåtelse och istighfar för mig själv och för alla muslimska män och kvinnor. Wassalamu alaikum.”

Under samma nionde hijriår kom Musaylima al-Kadhdhab till Medina tillsammans med en grupp män från Banu Hanifa. När Allahs ädla sändebud fick höra detta gick han, tillsammans med Thabit ibn Qays, till Musaylimas vistelseplats, al-Harith ibn Qurays hus. Allahs ädla sändebud höll en stav i handen. Under samtalet sade Musaylima: ”Om du lovar att utse mig till kalif efter dig, kan jag bli din efterföljare.” Sändebudet sade: ”Inte nog med kalifatet – jag anser mig inte ens kunna ge dig denna stav som jag håller i handen. Det som Allah har beslutat angående dig kommer att ske. Jag har sett ditt öde i en dröm. Om du har något mer att säga, säg det till denne Thabit. Jag går nu.”¹³

Efter den ädle Profetens (sa) bortgång samlades Medinas ansarer i Saqifa Banu Sa’ida för att välja sin ledare Sa’d ibn Ubada till kalif. När denna nyhet nådde Abu Bakr (ra) begav han sig till samlingen tillsammans med Umar (ra) och andra. Där höll även Sabit ibn Qays, liksom flera andra, ett tal riktat till folket. En del av det löd: ”Amma ba’d! Vi är Allahs hjälpare, ansarerna, och islams soldater. Ni, muhajirerna, är en liten grupp. Därefter vill vissa människor beröva oss kalifatet. Detta är verkligen märkligt.” Abu Bakr (ra) svarade: ”Det du har sagt är riktigt. Kalifen måste dock vara från Quraysh.”

Strax efter att Abu Bakr (ra) blivit kalif sändes en militär expedition mot den falske profeten Tulayha. Befälhavare för denna armé var Khalid ibn al-Walid (ra). Ansarernas mujahider stod under Sabits befäl.14

Under det tolfte året efter hijra sändes en militär expedition mot den falske profeten Musaylima al-Kadhdhab. Sabit (ra) deltog också i expeditionen. Under en del av striden besegrades muslimerna och den muslimska armén skingrades. Då sade Anas (ra) till honom: ”Farbror, du ser vad som har hänt.” Sabit höll då på att parfymera sig. Han sade: ”Detta är inget sätt att föra krig på. På Allahs Sändebuds (sa) tid stred man inte på detta sätt. O Allah! Jag har inget att göra med det som dessa människor har gjort.”15 Han sade vidare: ”Jag sörjer dessa människor, det de dyrkar och allt som de har gjort.” Därefter stred han modigt på slagfältet, dödade en soldat som stod vid porten till Musaylimas fästning och blev själv martyr.16

Hans kroppsrustning var fortfarande oskadad. En muslimsk soldat tog av honom den. En natt såg en annan muslim i en dröm att Sabit (ra) sade till honom: ”En viss muslim har tagit av rustningen från min kropp. Säg till Khalid att han ska ta den från honom och, när han kommer fram till Medina, säga till Abu Bakr: ’Sabit har denna stora skuld. Sälj rustningen och betala av den med pengarna. Frige också min slav, den och den.’” Khalid (ra) tog rustningen från mannen, och Abu Bakr (ra) verkställde Sabits testamente. Denna händelse nämns kortfattat i Sahih al-Bukhari. Al-Tabarani har återberättat den utförligt med Anas (ra) som traditionsförmedlare.17

Sabit (ra) efterlämnade flera ättlingar. Han hade en dotter, men hennes namn är inte känt. Sönernas namn var: Muhammad, Yahya, Qays, Abdullah, Isma’il, Aban, Muhammad och Yas… Yahya. Abdullah blev martyr på al-Harras dag.18 En av hans sonsons söner, Adi ibn Aban, var en berömd hadithlärd i Kufa.19

Sabits hustru hette Jamila. Hon var dotter till hycklarnas ledare Abdullah ibn Ubayy ibn Salul.20 Vid en tidpunkt i livet gick hon och Sabit (ra) skilda vägar. Imam al-Dhahabi säger: Sabit var den vars hustru Jamila kom till Allahs Sändebud (sa) och sade: ”O Allahs Sändebud! Jag vill inte längre vara tillsammans med Sabit.” Sändebudet (sa) sade: ”Vill du återlämna hans trädgård till honom?” Hon svarade: ”Ja.” Därefter fick Jamila khulʿ-skilsmässa från Sabit.21 Det har berättats att Jamila vid denna tid var gravid. Några dagar efter skilsmässan födde hon en son. Barnet lindades i tyg och skickades till sin far Sabit. När Sabit tog barnet till Allahs Sändebud (sa) utförde han tahnik på det och gav det namnet Muhammad. Fadern anlitade en ammande kvinna för att ta hand om och uppfostra honom.22

Sabit (ra) återberättade hadither från Allahs Sändebud (sa). Bland de främsta som återberättade hadither från honom var hans söner, såsom Muhammad, Qays och Isma’il. Därutöver gjorde även personer som Anas ibn Malik och Abd al-Rahman ibn Abi Layla det. En av hans hadither har återberättats i de autentiska hadithsamlingarna.23

Ibn Ishaq säger: Sabit (ra) var en vältalig man med stark röst och ett klart språk.24 Ansarerna i Medina valde honom till sin talare. Även den ädle Profeten (sa) gav honom ställningen som talare vid sitt hov.25 Imam al-Qurtubi säger: Han var ansarernas talare. Senare fick han hederstiteln Khatib Rasulillah (Allahs Sändebuds talare), på samma sätt som Hassan ibn Sabit (ra) fick titeln Sha’ir Rasulillah (Allahs Sändebuds (sa) poet).26

En av de vackraste egenskaperna i Thabits (må Allah vara nöjd med honom) karaktär var hans gränslösa vördnad för och kärlek till Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Han var alltid rädd för att han skulle begå någon respektlöshet mot Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). Imam Muslim har återberättat från Anas (må Allah vara nöjd med honom): När den andra versen i sura al-Hujurat uppenbarades: ”Troende! Höj inte era röster över profetens röst och tala inte högt till honom så som ni talar högt till varandra. Annars blir era gärningar förgäves utan att ni märker det”, stängde Thabit dörren till sitt hus och satt där. Han brukade säga: ”Jag är en av helvetets människor.” Han slutade också att besöka Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid). En dag frågade Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) Saʿd ibn Muʿadh: ”Abu Amr! Vad har hänt med Thabit? Är han sjuk?” Saʿd svarade: ”Nej, han mår bra. Jag känner inte till att något skulle vara fel.” Därefter kom Saʿd till Thabit och berättade för honom vad Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hade sagt. Då sade Thabit: ”Denna vers i sura al-Hujurat har uppenbarats. Och ni vet ju att jag talar högre inför Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) än någon av er. Jag har blivit en av helvetets människor.” När Saʿd berättade detta för Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid), sade han: ”Nej, han är inte en av helvetets människor; han hör till paradiset.”27 I en annan återberättelse sägs det att Thabit (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Jag är en man med hög röst. Jag är rädd att alla mina gärningar har blivit förspillda.” När Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) hörde detta sade han: ”Thabit, du är inte en av dem! Du ska leva på jorden med godhet och välsignelse, och du ska dö i godhet och välsignelse.”28

När denna del av den trettiosjätte versen i sura an-Nisa uppenbarades – ”Allah tycker sannerligen inte om den som är högmodig och skrytsam” – stängde Thabit (må Allah vara nöjd med honom) dörren till sitt hus och började gråta. När Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) inte såg honom skickade han några män för att söka efter honom. Thabit kom till Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) och sade: ”Guds sändebud! Jag älskar skönhet. Jag tycker om att leda mitt folk. Jag är rädd att jag omfattas av denna vers.” Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade: ”Du tillhör inte dem. Ditt liv i denna värld kommer att vara lovprisat, ditt liv kommer att sluta med martyrskap, och i det kommande livet kommer du att tillhöra paradiset.”29

Thabits (må Allah vara nöjd med honom) son Muhammad berättade: En gång sade hans far Thabit till Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Guds sändebud! Jag är rädd att jag ska gå under.” Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) frågade: ”Varför?” Thabit svarade: ”Allah har förbjudit oss att önska att vi ska lovordas för sådant vi inte har gjort. Men jag tycker att jag älskar lovord. Allah har förbjudit oss att vara högmodiga och stolta. Men jag älskar skönhet. Vi har förbjudits att höja våra röster över hans röst, men jag är en man med hög röst.” När han hade avslutat sade Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid): ”Thabit! Vill du inte leva lovprisad, dö som martyr och träda in i paradiset i det kommande livet?” Thabit svarade: ”Jo, Guds sändebud!” Sannerligen levde han ett lovprisat liv i denna värld och dog som martyr i striden mot Musaylima al-Kadhdhab.30 Den ädle Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade dessutom om honom: ”Vilken god människa Thabit är!”31

Olika händelser visar hur djupt Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) älskade honom. En gång blev Thabit (må Allah vara nöjd med honom) sjuk. Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) besökte honom och bad för hans tillfrisknande med orden: ”O människornas Herre! Avlägsna Thabit ibn Qays lidande.”32

Källor:

Khubayb ibn ʿAdī ibn ʿĀmir (må Allah vara nöjd med honom)

Khubayb ibn ʿAdī var från Aws-klanen i Medina. Han var en följeslagare från ansar.1 Han antog islam före hijra. Han deltog i slaget vid Badr och fick i uppdrag att vakta de muslimska mujahidernas tillhörigheter.2 Under detta slag dödade han al-Harith ibn Nawfal, en avgudadyrkare från Mekka.3 Ibn Saʿd säger att han också deltog i slaget vid Uhud.4

Enligt al-Waqidi och al-Baladhuri inträffade den tragiska händelsen vid ar-Rajiʿ under safar i det fjärde hijriåret.5 Där blev flera framstående följeslagare till Guds sändebud (må Allah välsigna honom och ge honom frid) martyrer. Den ädle Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) var en av dessa stora martyrer. Det finns två olika återberättelser om hur händelsen utvecklade sig. Här återges den kortfattat.

Det har berättats från Abū Hurayra, med Ibn Shihāb som källa. Guds ädle Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sände en grupp på tio män från Medina för spaningsuppdrag. Han utsåg Āsim ibn Thābit al-Anṣārī till deras befälhavare. När de nådde en plats som kallades Hadya’ (mellan Usfān och Mecka), fick den där bosatta Banū Lihyān-grenen av Hudhayl-stammen syn på dem. Omkring hundra skickliga bågskyttar gav sig ut för att fånga denna lilla grupp och började söka igenom området noggrant. På ett ställe plockade de upp kärnor från de dadlar som gruppen hade ätit och förstod därigenom att det var dadlar från Yathrib och att de som hade ätit dem var invånare i Yathrib. Āsim tog tillsammans med sina följeslagare sin tillflykt till en säker kulle. Banū Lihyān fick genom sitt sökande reda på var de befann sig. De omringade dem från alla håll och uppmanade dem att kapitulera, samtidigt som de gav ett falskt löfte om att deras liv skulle skonas.

Ibn Isḥāq har återberättat från Āṣim ibn ʿUmar ibn Qatāda. Efter slaget vid Uḥud kom en delegation från stammarna ʿAdal och al-Qāra till Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) i Medina. De sade: ”Guds Sändebud! Islam har fått spridning bland vår stam. Skicka några av dina följeslagare med oss, så att de kan lära oss att läsa Koranen och undervisa oss i religionens lärdomar och sharias bestämmelser.” Sändebudet trodde på deras ord och skickade sex följeslagare med dem. När de hade lämnat Medina och nådde en vattenplats som kallades ar-Rajīʿ, tillhörande Hudhayl-stammen och belägen mellan Usfān och Mecka, började några män från ʿAdal och al-Qāra ropa och skrika utan anledning. Det såg ut som om de hade blivit angripna, fastän ingen egentligen hade skrämt eller hotat dem. Män ur Hudhayl-stammen kom då ut med svärd i händerna och omringade dessa få och hjälplösa följeslagare till Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom). Även de drog sina svärd och beslöt att göra motstånd. Fienderna sade då till dem: ”Vi har ingen avsikt att döda er. Vi vill endast få vissa fördelar från meckanerna i utbyte mot er. Vi lovar vid Allah att vi inte ska döda er.” Då sade tre medlemmar av gruppen – Marthad, Khālid ibn Bukayr och Āṣim ibn Thābit (må Allah vara nöjd med dem): ”Vid Allah!” De gick till strid mot fienden, och alla dessa tre blev martyrer.

De tre återstående medlemmarna av gruppen – Khubayb ibn ʿAdī, Zayd ibn ad-Dathinna och ʿAbdullah ibn Ṭāriq (må Allah vara nöjd med dem) – blev något svaga inför döden. De bröt leden och kapitulerade. Kafirerna tog bågsträngarna från de kapitulerande och band deras händer och fötter hårt. Då protesterade ʿAbdullah ibn Ṭāriq mot deras handling och sade: ”Detta är ert första brutna löfte. Vid Allah! Jag följer inte med er.” Till sina övriga följeslagare sade han: ”Jag har ett föredöme när det gäller dessa kafirer.” Fienderna började då släpa honom med sig, men han fortsatte att vägra följa med dem. När de på detta sätt nådde en plats som kallades Marr az-Zahrān, inte långt från Mecka, lyckades ʿAbdullah ibn Ṭāriq vid ett tillfälle frigöra sina bundna händer. Han höjde genast sitt svärd och gjorde motstånd mot fienden. Fienderna drog sig en bit bort från honom och dödade honom genom att skjuta pilar mot honom. Hans grav finns i Marr az-Zahrān.

De tog Khubayb ibn ʿAdī och Zayd ibn ad-Dathinna till Mecka. Två män från Hudhayl-stammen hölls fångna hos Quraysh i Mecka. De frigav sina två fångar i utbyte mot dessa två män.6 Olika återberättelser visar dock också att de inte bytte fångarna, utan sålde dessa två till Quraysh i Mecka för ett mycket högt pris.

Det råder en mindre oenighet om vem eller vilka som köpte Khubayb. Enligt en uppfattning köpte ʿUqba ibn al-Ḥārith honom för att hämnas mordet på sin far. En annan återberättelse säger att Abū Ihāb, ʿIkrima ibn Abī Jahl, al-Akhnas ibn Shurayq, ʿUbayda ibn Ḥakīm ibn al-Awqas, Umayya ibn Abī aṣ-Ṣalt, Ṣafwān ibn Umayya från Banū al-Ḥaḍramī och andra gemensamt köpte honom för att hämnas mordet på var och en av deras fäder, som hade dödats vid Badr.7 Ibn Isḥāq säger att Ḥujayr ibn Abī Ihāb at-Tamīmī, som var Ḥārith ibn ʿĀmirs halvbror på mödernet, köpte Khubayb och överlämnade honom till ʿUqba ibn al-Ḥārith, så att denne kunde döda honom som hämnd för mordet på sin far, som hade dödats vid Badr.8

Det bör nämnas att det råder viss oenighet bland sīra-experter om hur många medlemmar den grupp var som Guds Sändebud (må Allahs frid och välsignelser vara över honom) sände från Medina, och vem som var dess ledare. I olika återberättelser anges att gruppen bestod av fyra, sju eller tio män. Ibn Hishām nämner namnen på de sex som tidigare har omtalats och anger Marthad som gruppens ledare (amīr). I vissa återberättelser anges Āṣim ibn Thābit som ledare.9 Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) belades med handbojor och hölls fången i ʿUqba ibn al-Ḥāriths hus.10 En man vid namn Mawhab sattes att vakta honom. ʿUqbas hustru brukade låsa upp hans handbojor när det var dags för honom att äta.11 När olika återberättelser granskas framgår det att kvinnan hette Shābiyya. I vissa återberättelser nämns hon som tjänarinna eller dotter till Ḥujayr ibn Abī Ihāb. Ibn Isḥāq har återberättat hennes utsaga. Senare blev denna kvinna muslim.

De höll Khubayb fången i flera månader. När de heliga haram-månaderna hade gått till ända började de göra förberedelser för att döda honom. När Khubayb förstod att han skulle dödas framförde han tre önskemål till Mawhab, som hade fått i uppdrag att vakta honom:12

1. Ge honom sött vatten att dricka.

2. Låt dem inte äta köttet från djur som slaktats i deras avgudars namn.

3. Låt honom underrättas före avrättningen.

Han framförde även den sista begäran till Uqbas hustru. När beslutet om avrättningen hade fattats underrättade hon honom.¹³ Han bad henne om en rakkniv för att kunna rena och raka sig. När Khubayb (må Allah vara nöjd med honom) rakade sig kom Uqbas lille son fram till honom medan han lekte. Han tog kärleksfullt upp barnet i famnen. När kvinnan såg den vassa rakkniven i händerna på den fånge som snart skulle korsfästas och förstod hans sinnesstämning, sade fången Khubayb: ”Du tror kanske att jag ska döda detta barn för att hämnas på mitt eget blod. Jag kommer aldrig att göra något sådant. Sådant är inte vår karaktär.”¹⁴ Sedan skämtade han lite och sade: ”Allah har nu gett mig makt över er.” Barnets mor sade: ”Jag hade inte väntat mig något sådant av dig.” Då kastade Khubayb rakkniven framför kvinnan och sade: ”Varsågod, jag skämtade bara lite.”¹⁵

Khubaybs ord och handlingar gjorde ett djupt intryck på denna kvinna. Efter Khubaybs avrättning blev hon muslim. Ibn Ishaq har nedtecknat sitt omdöme om Khubayb (må Allah vara nöjd med honom). Han säger: ”Jag har aldrig sett en bättre fånge än denne Khubayb. Genom springan i fängelsedörren brukade jag se stora druvklasar, lika stora som människohuvuden, i hans hand. Han åt av dessa druvor. Jag vet inte att sådana druvor någonsin åts någonstans på jorden. Vid den tiden fanns det inte heller några vingårdar i Mecka. Dessutom var han fången med järnbojor på sig. Detta var säkerligen rizq (föda) från Allah.”¹⁶

Mekkas avgudadyrkande makthavare tog Khubaybs avrättning på största allvar. På en plats kallad Tanʿim, nära den heliga helgedomen, hängdes ett kors upp i ett träd. Med stor uppståndelse samlades människor från alla samhällsskikt i Mecka – män och kvinnor, barn och ungdomar, gamla och unga. För dem var detta en enorm glädje och underhållning. När människorna kom för att föra honom från Uqbas hus bad han dem: ”Ge mig lite tid så att jag kan be två korta rakʿat. Om jag gör bönen lång kommer ni att säga att jag förlänger den av rädsla för döden.” Efter att ha avslutat de två korta rakʿat begav han sig mot avrättningsplatsen. Han gick mot döden, medan följande ord kom från hans läppar:¹⁷

Det ska vara på arabiska

O Allah! Räkna dem och döda dem en efter en, och låt ingen av dem undkomma.

När han kom fram till trädet vid Tanʿim hördes en dikt reciteras från hans läppar. Betydelsen av dess två versrader var följande:

1. Om jag dödas som muslim bryr jag mig inte om åt vilket håll min döda kropp faller.

2. Allt detta sker för kärleken till Allahs heliga väsen. Om Han vill kan Han låta sin barmhärtighet falla över min sönderstyckade kropp.

Dessutom har ytterligare några verser, som han uttalade i sina sista stunder, återberättats i olika böcker.18

Innan han hängdes på träpålen bad han också: ’O Allah! Vi har förmedlat Din Sändebuds budskap. Förmedla våra nyheter till Ditt Sändebud.’19

Uqba ibn al-Harith och Abu Hurayra al-Abdari hängde gemensamt upp honom på pålen.20 Senare brukade Uqba ibn al-Harith förneka sin delaktighet i dödandet av Khubayb och säga: ”Egentligen dödade jag inte Khubayb. Jag var inte gammal nog att döda någon vid den tiden. Därför lade Abu Maysara ett spjut i min hand. Sedan grep han min hand, med spjutet i den, och stötte det in i Khubaybs kropp och dödade honom.” Denne Uqba blev muslim och återberättade hadither om amning.21

Av denna berättelse framgår att Khubayb hängdes på pålen och genomborrades med ett spjut. Det har återberättats i Musa ibn Uqbas Maghazi att Khubayb och Zayd ibn al-Dathina dödades samma dag. Den dag de dödades hördes Sändebudet säga i Medina: ’Frid vare med er båda.’ Han tillkännagav också att de hade dödats. Genom uppenbarelsen fick han kännedom om allt.22

Allahs ädla Sändebud skickade några modiga och skickliga män från Medina för att genom list rädda Khubaybs och Zayds kroppar ur de otrognas händer. De var Amr ibn Umayya al-Miqdad och al-Zubayr. Amr berättar: ”Jag gick fram till Khubaybs påle, befriade honom och lade honom en bit bort på marken. Sedan klättrade jag ner, men trots att jag sökte länge fann jag inget spår av honom. Det var som om jorden hade slukat honom.”

Abu Yusuf har däremot återberättat från al-Dahhak i verket Kitab al-Lataif att den ädle Profeten skickade al-Miqdad och al-Zubayr ibn al-Awwam från Medina för att ta ner Khubaybs kropp från pålen. När de nådde Tan’im såg de fyrtio berusade män omkring kroppen. De vaktade den. Utan att vakterna märkte det tog de ner kroppen, och al-Zubayr satte den på hästryggen. Då upptäckte vakterna dem och förföljde dem. Al-Zubayr släppte kroppen, och jorden slukade den. Därför kallades Khubayb ”den som jorden slukade”.23 Ingen människa i världen har någonsin fått veta var Khubaybs grav finns. Musa ibn Uqba har sagt: Många anser att Amr ibn Umayya begravde honom någonstans.

Före avrättningen ville polyteisterna inte vända hans ansikte mot qibla. Men vem kan vända bort ett ansikte som en gång har riktats mot qibla? Polyteisterna försökte gång på gång vända hans ansikte åt ett annat håll, men misslyckades.24

Saʿīd ibn ʿĀmir al-Jumahī (må Allah vara nöjd med honom) var närvarande som åskådare vid avrättningen av Khubayb. Det var före hans islamiska liv. Senare blev han muslim. Kalifen ʿUmar (må Allah vara nöjd med honom) utsåg honom till guvernör i Hims. Efter en kort tid framförde invånarna i Hims flera klagomål mot honom. Ett av dem var följande: Saʿīd ibn ʿĀmir blev ibland medvetslös på ett sådant sätt att man trodde att han hade dött. Kalifen ʿUmar frågade Saʿīd om orsaken. Saʿīd ibn ʿĀmir blev ibland medvetslös på ett sådant sätt att man trodde att han hade dött. Kalifen ʿUmar frågade Saʿīd om orsaken. Saʿīd sade: ”Jag såg i Mecka hur Khubayb al-Ansārī hängdes på pålen. Quraysh skar köttstycken från hans kropp, bit efter bit. Sedan hängde de honom i ett träd och frågade: ’Skulle du vilja att Muhammad fördes till din plats i stället?’ Han svarade: ’Jag befinner mig trygg bland min familj och mina barn, och jag skulle aldrig vilja det. Varje gång jag minns den dagen vaknar en skuldkänsla inom mig. Varför gick jag inte fram för att hjälpa honom den dagen? Trots att jag var polyteist den dagen tycker jag att Allah aldrig kommer att förlåta mig denna synd.’ Och då drabbas jag av detta tillstånd.” Efter att ha sagt detta gav han ifrån sig ett högt skrik: ”Muhammad!”, och föll medvetslös till marken.25

Muʿāwiya (må Allah vara nöjd med honom) brukade senare säga: ”Liksom de andra var jag närvarande tillsammans med min far Abū Sufyān vid avrättningen av Khubayb. Av rädsla för Khubaybs förbannelse höll han mig nästan tryckt mot marken. De trodde nämligen att om någon uttalade en förbannelse över en person och den personen av rädsla kröp ihop och lade sig bredvid honom, skulle förbannelsen inte drabba honom utan falla någon annanstans.”26 al-Hārith sade: ”Jag var närvarande. Vid Allahs ed! Jag trodde inte att någon av oss skulle överleva.”27

Khubaybs (må Allah vara nöjd med honom) bön blev besvarad inför Allah. Alla de uslingar som hade spelat en aktiv roll i hans död blev inom ett år dödade på ett ytterst hänsynslöst sätt.28

Ibn ʿAbbās (må Allah vara nöjd med honom) sade: ”Efter denna händelse började hycklarna i Medina säga till varandra: ’Dessa olycksaliga människor stannade varken kvar bland sina familjer och anhöriga eller kunde fullgöra det uppdrag som deras vän (Profeten) hade anförtrott dem.’ Då uppenbarade Allah den Allsmäktige verserna 204–206 i Sura al-Baqara för att avslöja dessa hycklares sanna natur, och vers 207 till beröm för Khubayb ibn ʿAdī och hans följeslagare:29

”Bland människorna finns den vars tal om det världsliga livet behagar dig, och som tar Allah till vittne på det som finns i hans hjärta, medan han i själva verket är den mest hätske av tvistare. (204)

När han vänder sig bort strävar han efter att sprida ofärd där och förstöra åkrar och utrota liv. Allah tycker inte om fördärv och upplopp.205

Och när det sägs till honom: ’Frukta Allah’, driver hans synd honom till högmod. Helvetet är därför tillräckligt för honom. Det är sannerligen den värsta boningen. (206)

Det finns också bland människorna en som offrar sitt liv för att söka Allahs välbehag. Allah är ytterst nåderik mot Sina tjänare (207). (Sura al-Baqara)

Denna hjärtskärande händelse vid ar-Raji skakade de dåtida muslimska arabiska poeternas hjärtan och samveten djupt. Många, däribland poeten Hassan, skrev gripande dikter om dessa martyrer. I dem hyllades martyrerna å ena sidan, medan polyteisternas sanna natur avslöjades å andra sidan. När man läser Ibn Hishams Sira finner man några skildringar av detta.30

Ibn Ishaq har återberättat från Asim. Han sade: Khubayb var den förste bland muslimerna som införde seden att be två rakʿat innan han dödades. Detta blev hans sunnah.31

Imam as-Suhayli sade: De två rakʿat som Khubayb ibn Adi bad kallas den sunnah-bön som han införde, eftersom han bad dem under Allahs Sändebuds livstid och Sändebudet lovordade denna handling. Därefter berättade han om en märklig händelse ur Zayd ibn Harithas liv. Även denna händelse inträffade under den Ädle Sändebudets livstid. Kortfattat gick den till så här:

Zayd ibn Haritha hyrde en mula av en man från Taif på villkor att mannen skulle låta honom rida på mulans rygg och släppa av honom på den plats han önskade. Mannen lät honom rida på mulan och förde honom till en öde avrättningsplats, där han gjorde sig redo att döda honom. Då sade Zayd till honom: Ge mig lite tid så att jag kan be två rakʿat. Mannen sade: Nåväl, be två rakʿat. De där utspridda liken som du ser hade också bett liksom du, men deras böner hjälpte dem inte. Zayd uttalade åter: ”Ya arhama ar-rahimin.” Samma röst hördes åter, och mannen gjorde samma sak. Detta hände tre gånger. Men tredje gången fick Zayd se en ryttare med ett spjut i handen och lågor av eld på huvudet. Han stötte spjutet i mannens kropp och dödade honom. Sedan vände han sig mot Zayd och sade: Första gången du åkallade Allah befann jag mig i den sjunde himlen; andra gången du åkallade Honom befann jag mig i den himmel som ligger närmast jorden; och tredje gången du åkallade Honom kom jag till dig och stod inför dig.32

Källor:

Bibliografi:

1. Imam az-Zahabi: (a) Siyar aʿlam an-nubala, (Beirut, al-Mu’assasat ar-Risala, 7:e upplagan, 1990)

(a) Tadhkirat al-Huffaz, (Beirut, Dar Ihya al-Turath al-Islami).

(b) Tarikh al-Islam wa Tabaqat al-Mashahir wa al-A’lam, (Kairo, Maktabat al-Qudsi, 1367 h.).

2. Ibn Hajar

(a) Tahdhib al-Tahdhib, (Hyderabad, Da’irat al-Ma’arif, 1325 h.).

(b) Taqrib al-Tahdhib, (Lucknow).

(c) al-Isaba fi Tamyiz al-Sahaba, (Beirut, Dar al-Fikr, 1978).

(d) Lisan al-Mizan, (Hyderabad, 1331 h.).

(e) Fath al-Bari, (Egypt, 1391 h.).

3. Ibnul-Imad al-Hanbali: Shadharāt adh-Dhahab, (Beirut, al-Maktab at-Tijari).

4. Jamal ad-Din Yusuf al-Mizzi: Tahdhib al-Kamal fi Asma ar-Rijal, (Beirut, Mu’assasat ar-Risala, 1:a upplagan, 1988).

5. Abu Yusuf: Kitab al-Kharaj, (Beirut, Dar al-Ma’rifa, 1979).

6. Ibn Kathir:

(a) at-Tafsir, (Egypten, Dar Ihya al-Kutub al-Arabiyya).

(b) as-Sira an-Nabawiyya, (Beirut, Dar al-Kutub al-Islamiyya).

(c) al-Bidaya wan-Nihaya, (Beirut, Maktabat al-Ma’arif).

7. Ibn al-Jawzi:

(a) A‘lām al-Muwaqqi‘īn, (Delhi, Ashraful Matabi‘, 1313 AH).

(b) Kitab al-Tanbih wa-l-Ishaf, (Egypten, Matba‘at al-Hasaniyya, 1323 AH).

(c) Kitab al-Adhkiya, (redigerad av: Abd al-Rahman ibn Ali, 1304 AH).

(d) Sifat al-Safwa, (Hyderabad, Da’irat al-Ma‘arif, 1357 AH).

8. Ibn Sa‘d: al-Tabaqat al-Kubra, (Beirut, Dar Sadir).

9. Ibn Asakib: Mu‘jam al-Buldan, (Beirut, Dar Ihya al-Turath al-Arabi).

10. Yaqut al-Hamawi: Mu‘jam al-Buldan, (Beirut, Dar Ihya al-Turath al-Arabi).

11. Abu al-Faraj al-Isfahani: Kitab al-Aghani, (Egypten, 1929).

12. Ibn Hazm: Jamharat ansab al-Arab, (Mekka, Dar al-Ma’arif, 1962).

13. Ibn Khallikan: Wafayat al-a’yan, (Egypten, Maktabat al-Nahdat al-Misriyya, 1948.)

14. Muhammad al-Alusi: Bulugh al-arib fi ma’rifat ahwal al-Arab, (1314 e.H.).

15. Ibn al-Athir: (a) Usd al-ghaba fi ma’rifat al-sahaba, (Beirut, Dar Ihya al-Turath al-Arabi).

(b) Al-Kamil fi al-tarikh, (Beirut).

(c) Tajrid asma al-sahaba, (Hyderabad, Dairat al-Ma’arif, första upplagan, 1315).

16. Al-Baladhuri:

(a) Ansab al-ashraf, (Egypten, Dar al-Ma’arif).

(b) Futuh al-Buldan, (Syrien, Matba’at al-Mawsu’at, 1901).

17. az-Zirikli: al-A’lam, (Beirut, Dar al-Ilm lil-Malayin, 4:e upplagan, 1979).

18. Ibn Hisham: as-Sira (Beirut).

19. Yusuf al-Qandhalubi: Hayat as-Sahaba, (Damaskus, Dar al-Qalam, 2:a upplagan, 1983).

20. Said Ansari Maulana: Siyar al-Ansar, (Indien, 1948).

21. Ibn Abd al-Barr: al-Isti’ab, (en marginalkommentar till boken al-Isaba).

22. Ibn Sallam al-Jumahi: Tabaqat ash-Shu’ara, (Beirut, Dar al-Kutub al-Ilmiyya, 1:a upplagan, 1981).

23. Ibn Qutayba: ash-Shi’r wa ash-Shu’ara, (Beirut, Dar al-Kutub al-Ilmiyya, 1:a upplagan, 1981).

24. Dr. Abd ar-Rahman al-Basha: Suwarun min hayat as-sahaba, (Saudiarabien, första upplagan).

25. Khalid Muhammad Khalid: Rijalun hawla ar-Rasul, (Beirut, Dar al-Fikr).

26. Dr. Shawqi Daif: Tarikh al-adab al-arabi, (Kairo, Dar al-Ma’arif, 7:e upplagan).

27. Dr. Umar Faruq: Tarikh al-adab al-arabi, (Beirut, Dar al-Ilm lil-Malayin, 1985).

28. Jurji Zaydan: Tarikh adab al-lugha al-arabiyya, (Beirut, Dar Maktabat al-Hayat, 3:e upplagan, 1978).

29. Ahmad Abd ar-Rahman al-Banna: Bulugh al-amani min asrar al-athir ar-rabbani, (Kairo, Dar ash-Shihab).

30. Alauddin Ali al-Muttaqi: Kanz al-Ummal (Beirut, Mu’assasat ar-Risala, 5:e upplagan, 1985).

31. Dr. Mustafa as-Siba’i: As-Sunna wa makanatuha fi at-tashri al-Islami, (Beirut, al-Maktab al-Islami, 2:a upplagan, 1976).

32. Haji Khalifa: Kashf al-Zunun an Asami al-Kutub wa al-Funun, (Beirut, Dar al-Fikr, 1990.

33. Muhammad al-Khudari Bek: Tarikh al-Umam al-Islamiyya, (Egypten, al-Maktaba al-Tijariyya al-Kubra, 1969).

34. Muhammad Ali al-Sabuni: (a) Rawa’i al-Bayan, Tafsir Ayat al-Ahkam min al-Qur’an, (Beirut, Mu’assasat Manahil al-Irfan, 3:e upplagan, 1981).

(b) al-Tibyan fi Ulum al-Qur’an, (Beirut).

35. Muhyiddin ibn Sharaf al-Nawawi: Tahdhib al-Asma wa al-Lughat, (Egypten, al-Tiba’a al-Mughiriyya).

36. Imam Ahmad: al-Musnad

37.

38. Den heliga ädla Koranen: översättning och redigering: Mawlana Muhiyuddin Khan.

39. Olika hadithsamlingar.

40. Daira-i-Maarif Islamiyya (urdu).

41. Qudama ibn Jaʿfar: Naqd al-Shiʿr (Beirut).

42. Ibn Rashiq: Kitab al-Umda (Kairo–1943).

43. Abu Tammam: al-Hamasa (Beirut).

44. al-Baqillani: Iʿjaz al-Qurʾan (Beirut).

45. al-Jurjani: Dalaʾil al-Iʿjaz (Kairo–1976).

46. Butrus al-Bustani: Adabaʾ al-Arab fi al-Jahiliyya wa Sadr al-Islam (Beirut–1989).

47. Abdur Rauf Danapuri: Asah as-Sirah (Karachi).