Jag har lagt märke till att en stor del av muslimerna i Bangladesh, som är väl insatta i det rätt vägledda kalifatet, umayyadkalifatet och abbasidkalifatet, inte är lika väl insatta i det osmanska kalifatet. Ändå utgör det osmanska kalifatet en stor del av den muslimska ummans ärorika historia. Under sammanlagt sexhundratrettiosex år tjänade detta kalifat som en källa till välfärd för människorna i vidsträckta områden av Asien, Europa och Afrika. Även om det inte skedde fullt ut försökte de tidiga osmanska kaliferna förverkliga många av Koranens föreskrifter i sina personliga och sociala liv. Därigenom öppnades framstegets breda väg för dem. Det är beklagligt att senare kalifer blev likgiltiga inför Koranens läror. Följden blev att de själva och deras undersåtar snart blev offer för jahiliyya. Vägen till deras utveckling stängdes, och deras fall blev oundvikligt.

I denna skrift har jag gett en kort redogörelse för det osmanska kalifatets uppgång och fall, så att ärade läsare på kort tid kan få en sammanfattning av en lång historia.

A. K. M. Nazir Ahmad

Det osmanska kalifatet

Det osmanska kalifatet utgör en mycket viktig del av den muslimska ummans historia. Detta kalifat upprättades efter abbasidkalifatets fall. Samma år som den tatariske fältherren Hulagu Khan förstörde abbasidkalifatets huvudstad Bagdad föddes Osman, grundaren av det osmanska kalifatet. År 1288 e.Kr. besteg han tronen. Från den tiden fram till år 1924 e.Kr. styrde sammanlagt 37 kalifer det osmanska kalifatet under 636 år.

De osmanska kaliferna är:

1. Osman (1288–1326)

2. Orhan (1326–1359)

3. Murad I (1359–1389)

4. Bayezid I (1389–1403)

5. Mehmed I (1403–1421)

6. Murad II (1421–1451)

7. Mehmed II (1451–1481)

8. Bayezid II (1481–1512)

9. Selim I (1512–1524)

10. Suleiman I (1524–1566)

11. Selim II (1566–1574)

12. Murad III (1574–1595)

13. Mehmed III (1595–1603)

14. Ahmed I (1603–1617)

15. Mustafa I (1617–tre månader)

16. Osman II (1617–1623)

17. Murad IV (1624–1640)

18. Ibrahim I (1640–1648)

19. İbrahim IV (1648–1687)

20. Süleyman II (1687–1691)

21. Ahmed II (1691–1695)

22. Mustafa II (1695–1703)

23. Ahmed III (1703–1730)

24. Mahmud I (1730–1754)

25. Osman III (1754–1757)

26. Mustafa III (1757–1773)

27. Abdülhamid I (1773–1789)

28. Selim III (1789–1807)

29. Mustafa IV (1807–1808)

30. Mahmud II (1808–1839)

31. Abdülmecid I (1839–1861)

32. Abdülaziz (1861–1871)

33. Murad V (1871–1876)

34. Abdülhamid II (1876–1909)

35. Muhammed V (1909–1918)

36. Muhammed VI (1918–1922)

37. Abdülmecid II (1922–1924)

1. Osman

1. Osman som amir

Söğüt var en liten förläning i Anatolien. Dess härskare var Ertugrul. En son till Ertugrul föddes. Han fick namnet Osman. År 1288 gick Ertugrul bort. Osman var då trettio år gammal. Han besteg sin fars tron.

En berömd from man i Söğüt var Abid Ali. Osman gifte sig med hans dotter Mal Hatun.

År 1299 erövrade Osman Yeni och utvidgade sitt rikes gränser. Han gjorde staden Yeni till huvudstad i sitt rike. Osman antog titeln ”amir”.

2. Sådan var Osman

Osman var den islamiska moralens förkroppsligande. Hans liv var mycket anspråkslöst. Han var en högtstående härskare. Oavsett nation och religion tänkte han på allas lycka och välbefinnande. Han utnämnde sin fromme svärfar först till kadi och senare till vizir. Över hela riket lät Osman bygga moskéer, upprätthöll salat och skapade goda möjligheter för islamiska studier. Han var mycket klok. Även som soldat var han enastående, och hans krigstaktik höll en mycket hög nivå. En femtedel av krigsbytet lade han i statskassan och fördelade de återstående fyra femtedelarna bland soldaterna. Vanligtvis visade han mildhet. Men när det behövdes blev han hård som stål. Han var en rättvis härskare.

Det fanns ingen lyx i hans liv. Han var inte fäst vid denna värld. Han lämnade inte heller efter sig några rikedomar eller skatter åt sin arvinge. Före sin död tilltalade han sin son Orhan och sade: ”Min befallning till dig är att du aldrig ska använda förtryck eller grymhet. Ta initiativ till att sprida islam i de erövrade områdena. Visa de lärda respekt. Följ sharias lagar och bestämmelser. Den gudomliga lagen är vår största styrka. Vår välgång finns endast på den Barmhärtiges väg. Att skydda och ta hand om undersåtarna är din viktigaste plikt. Om du kan fullgöra denna plikt kommer du att få den Barmhärtiges nåd och beskydd.”

3. Osman på slagfältet

År 1299 erövrade hans trupper, under hans befäl, Yeni. Denna stad Yeni blev Osmanska kalifatets första huvudstad.

År 1301 bröt ett krig ut mellan Osman och det närliggande kristna landet Grekland. Grekland var då det östromerska rikets kärnområde. I slaget vid Kuyun Hisar besegrade han den grekiske befälhavaren Muzalon och erövrade en del av det grekiska riket.

År 1302 ryckte Greklands kung fram mot Amir Osman med en väldig armé. Greklands kung besegrades i striden. Den asiatiska delen av hans rike kom under Osmans herravälde.

Vid ett skede av detta krig kunde en av de grekiska befälhavarna, Evernoz, inse islams överlägsenhet. Han imponerades av muslimernas uppförande, karaktärens renhet och disciplin. Tillsammans med sina lojala soldater övergav han kristendomen och antog islam. Senare fortsatte Evernoz och hans följeslagares svärd att användas för att säkerställa islams seger.

År 1317 erövrade amir Osmans duglige son Orhan den berömda staden Bursa efter att ha stridit mot grekerna. Därefter blev just Bursa huvudstad i det osmanska kalifatet.

4. Osmans bortgång

Osman styrde i 38 år. År 1326 avled han vid 70 års ålder.

2. Orhan

1. Orhan som sultan

Amir Osmans duglige son var Orhan. År 1326 besteg han tronen i Bursa. Han antog titeln ”sultan”. Det bör nämnas att Osman själv hade utsett honom till sin efterträdare.

2. Hurdan Orhan var

Precis som amir Osman levde Orhan ett enkelt liv. Han var en hängiven anhängare av al-Islam. Han lät uppföra många moskéer, islamiska läroanstalter och sjukhus på olika platser i riket. Han förvandlade huvudstaden Bursa till en idealisk muslimsk stad. I Bursa lät han bygga en praktfull moské.

Precis som sin far försökte han öka välståndet och lyckan för alla människor, oavsett folk eller religion.

Han var en framstående och god härskare. Precis som sin far var han också skicklig i krigskonst. Under Osmans regeringstid fanns ingen reguljär armé. När krig bröt ut utfärdades en kallelse. Intresserade män trädde fram. De fick utbildning och fördes sedan till slagfältet. Den framsynte Orhan insåg behovet av en reguljär armé. Genom hans ansträngningar upprättades en avlönad reguljär armé. Infanteriet fick namnet piyader och kavalleriet kallades sipahier. Han upprättade också en militär enhet kallad janitsjarerna, bestående av kristna ungdomar bland krigsfångarna som hade antagit islam.

3. Orhan på slagfältet

Orhan var en lika modig krigare som Osman. År 1327 gick den grekiske kungen Andronikos III till krig mot Orhan med en väldig armé. Orhan mötte honom på Pelikanons slätt. Efter att ha besegrats flydde den grekiske kungen i nattens mörker. Orhan tågade med sin armé in i Nicaea. Nicaeas invånare imponerades av muslimernas uppförande. De flesta av Nicaeas invånare antog frivilligt islam och blev en del av den muslimska umman.

År 1338 ryckte Orhan med sin armé fram mot Nikomedia, varpå invånarna där kapitulerade utan strid. Under Orhans regeringstid satte den osmanska armén för första gången sin fot på den europeiska kontinenten. År 1356 erövrade Orhan Gallipoli. Den lokala kungen gifte bort prinsessan Theodora med Orhan.

4. Orhans bortgång

År 1359 avled Orhan vid 75 års ålder. Han hade regerat i 33 år.

Korsfararna, eller religionskrigarna, inledde ett våldsamt angrepp mot hans armé. Bayezid I inledde en motoffensiv. På bara tre timmar splittrades den förenade kristna armén. Tiotusen kristna korsfarare miste livet. Ungerns kung Sigismund flydde med båt över Donau till sitt hemland. Jean de Nevers togs till fånga. Han dömdes till döden.

Slaget vid Nicopolis var de kristnas sista korståg eller religionskrig.

År 1397 uppmanade Greklands biskop Bayezid I att angripa Grekland för att befria grekerna, som var utmattade av drottning Helenas korruption och förtryck. När Bayezid I ryckte fram med sin armé kom drottningen av Grekland honom till mötes, träffade honom och erkände hans överhöghet.

3. Murad I

1. Murad I som sultan

År 1359 besteg Orhans son Murad I tronen i Bursa

2. Sådan var Murad I

Murad I var analfabet. Men han var utrustad med en enastående begåvning. Han var en framsynt politiker. Även han var en hängiven anhängare av al-Islam. Han höll också ett vaket öga på spridningen av islamiskt tänkande och medvetande.

Han var också tolerant mot anhängare av andra religioner. Även under hans regeringstid åtnjöt de kristna undersåtarna full religionsfrihet. Han var en skicklig organisatör. Genom hans insatser blev den osmanska armén ännu starkare.

3. Murad I på slagfältet

År 1363 besegrade Murad I den grekiska armén och intog Adrianopel.

År 1363 besegrade han de kristna styrkorna i slaget som utkämpades vid floden Maritsa och intog Makedonien. Vid samma tid intog Murad I Thrakien (dagens Rumänien).

År 1366 flyttade Murad I huvudstaden till Adrianopel.

År 1372 gick Bulgarien, med stöd av Serbien, ut i krig mot det osmanska kalifatet. Slaget ägde rum på Samakf-slätten. Armén under Murad I:s befäl gick segrande ur striden. Bulgarien kom under osmanskt styre.

År 1389 gick de europeiska kristna styrkorna, under ledning av Serbiens kung Lazar, till strid på Kosovos slagfält, beläget mellan Serbien och Bulgarien, och besegrades grundligt av Murad I. Lazar togs till fånga. Han dömdes till döden.

4. Murad I:s martyrskap

Efter segern på Kosovoslätten närmade sig en slavisk soldat vid namn Kvilovitj listigt Murad I och dödade honom.

År 1389 blev Murad I martyr. Han styrde i 30 år.

4. Bayezid I

1. Bayezid I som sultan

Efter Murad I:s martyrskap år 1389 besteg hans son Bayezid I tronen i Adrianopel.

2. Sådan var Bayezid I

Bayezid I var en beslutsam person. På slagfältet visade han en enastående snabbhet. Därför kallades han Yıldırım, det vill säga Blixten. Genom att kriga mot de europeiska kristna konsoliderade han det osmanska kalifatet ytterligare. Till sin natur var han dock grym. Under inflytande av sin serbiska hustru blev han offer för ett moraliskt förfall. Detta skadade det osmanska kalifatets anseende avsevärt.

3. Bayezid I på slagfältet

Stefan Bulkovic, son till Serbiens kung Lazarus, som hade besegrats och dömts till döden i slaget vid Kosovo, besteg Serbiens tron. Bayezid I förklarade krig mot honom. Stefan erkände Bayezid I:s överhöghet och slöt ett fredsavtal. Serbien erhöll autonomi under det osmanska kalifatet. Kung Stefan gifte bort sin syster Olivera Despina med Bayezid I. Denna serbiska unga kvinna lyckades få inflytande över Bayezid I. Serbiens kung Stefan fortsatte dock att följa fredsavtalets villkor på ett korrekt sätt.

År 1393 skickade Bayezid I sin äldste son Suleiman mot Bulgarien. Suleiman invaderade norra Bulgarien och erövrade huvudstaden Trnovo.

År 1396, som svar på Ungerns kung Sigismunds vädjan, förklarade påven Bonifatius IX ett korståg eller religionskrig mot det osmanska kalifatet.

Genom den franske kungen Karl V:s ansträngningar samlades ett stort antal fransmän under ledning av Burgunds tronföljare, Johan av Nevers. Adeln från England, Skottland, Lombardiet, Savojen, Bayern, Tyskland, Valakiet, Böhmen, Österrike och andra länder samt 60 000 kristna korsfarare samlades i den österrikiska staden Budapest. De ryckte fram längs Donaus stränder och slog läger nära den bulgariska staden Nikopolis. Bayezid I ryckte fram med sin armé. De kristna korsfararna gick till ett våldsamt angrepp mot förtruppen. Bayezid I inledde en motoffensiv. Inom endast tre timmar splittrades den förenade kristna armén. Tiotusen kristna korsfarare miste livet. Ungerns kung Sigismund flydde till sitt hemland genom att korsa Donau med båt. Johan av Nevers togs till fånga. Han avrättades.

Slaget vid Nikopolis var de kristnas sista korståg eller religionskrig.

År 1397 uppmanade en biskop Bayezid I att invadera Grekland för att befria grekerna från drottning Helenas korruption och förtryck. När Bayezid I ryckte fram med sin armé kom Greklands drottning honom till mötes, träffade honom och erkände hans överhöghet.

Därefter belägrade Bayezid I Konstantinopel. Vid denna tid fick han veta att den tatariske fältherren Timur Khan hade erövrat Georgien och andra områden och ryckte fram mot Mindre Asien. Bayezid I hävde belägringen av Konstantinopel och ryckte fram för att möta Timur.

År 1402 utkämpades ett häftigt slag mellan de båda sidorna på Ankaras slätt. Bayezid I besegrades i slaget. Han och hans son togs till fånga.

4. Bayezid I:s död

År 1402 e.Kr. avled Bayezid I i fångenskap. Han regerade i 14 år.

5. Muhammad I

1. Muhammad I som sultan

Efter Bayezid I:s död år 1402 e.Kr. fortsatte en konflikt mellan hans söner i flera år. Därefter besteg Bayezid I:s son Muhammad tronen i Adrianople.

2. Sådan var Muhammad I

Muhammad I var en lärd och klok sultan. Han var en skicklig härskare och en klok politiker. Han var en storsint person. Som rättvis härskare stod han högt över andra. Han var mycket fredsälskande. En gång sade han till representanterna för Serbien, Valakiet och Albanien: ”Glöm inte att säga till era ledare att jag har beviljat alla fred och att jag endast kommer att ta emot fred från alla. Allah straffar dem som bryter freden.”

Muhammad I var också mycket vänlig mot sina kristna undersåtar. Muhammad I gav statens sammanhållning högre prioritet än att utvidga statens gränser.

3. Muhammad I:s död

År 1421 avled Muhammed I. Han regerade i åtta år.

6. Murad II

1. Murad II som sultan

År 1421 besteg Murad II, son till Muhammed I, tronen i Adrianopel. Han var då endast 18 år gammal.

2. Sådan var Murad II

Murad II var en hängiven muslim. Han var ytterst barmhärtig. Hans generositet, visdom och tolerans gentemot andra trosuppfattningar var allmänt kända. Han var de fattigas och olyckligas vän. Murad II var en god härskare. Under hans regering rådde lag och ordning i hela riket. Han ägnade stor uppmärksamhet åt att återuppliva och bevara islamiska värderingar. Över hela riket lät han uppföra ett stort antal moskéer och islamiska läroanstalter. För att ge befolkningen god sjukvård lät han också uppföra många sjukhus.

Historikern Gibbon säger: ”Rättvisa och ett behärskat uppträdande var framträdande karaktärsdrag hos Murad II. Även de kristna erkände detta enhälligt. Om han inte i förväg hade tvingats till det genom särskild provokation, gick han aldrig ut i krig. Och när det gällde att hålla fredsfördrag var hans ord heligt.”

I hans rike levde de kristna undersåtarna lyckligt. Sedan de hade förföljts av kristna från andra samfund kom kristna tillhörande den grekisk-ortodoxa kyrkan till de områden han styrde och började leva där i trygghet.

3. Murad II på slagfältet

Serbien var ett självstyrande kungarike under det osmanska kalifatet. Serbiens nye kung Georg Branković eggade kungarna av Bosnien-Hercegovina, Polen, Valakiet, Albanien och Ungern att gå i krig mot det osmanska kalifatet. År 1444 gick en väldig kristen armé, ledd av Ungerns berömde fältherre Hunyadi, till strid mot Murad II:s trupper på Varnas slätt. Ungerns kung Vladislav och kardinal Julianus dödades i detta krig. Fältherren Hunyadi flydde och räddade sitt liv.

Det bör nämnas att Hunyadi ville tvinga de kristna i Serbien och Bosnien-Hercegovina att bli anhängare av den romersk-katolska kyrkan. Detta skrämde dem. De ansåg det bättre att hålla fast vid sin egen religion och leva under det osmanska kalifatets styre än att bli anhängare av den romersk-katolska kyrkan. Även om kungarna och fältherrarna i dessa länder kämpade mot det osmanska kalifatet, ansåg folket däremot att det var rätt att överlämna sig till det osmanska kalifatet.

4. Murad II:s bortgång

År 1451 avled Murad II vid 68 års ålder.

7. Muhammad II

1. Muhammad II blir sultan

År 1451 besteg Muhammad II tronen i Adrianopel. Då var han 21 år gammal.

2. Sådan var Muhammed II

Muhammed II var en hängiven muslim. Hans stöd till islamiska institutioner var mycket starkt. Därför kallades han ”de goda gärningarnas fader”. Efter erövringen av Konstantinopel lät han där bygga ett kungligt palats som kallades Yeni Saray. I denna stad grundade han många moskéer, islamiska läroanstalter och sjukhus.

Zakat, mal al-ghanima och jizya var statskassans viktigaste inkomstkällor. En del av skatteintäkterna från de erövrade områdena avsattes som waqf-egendom, och med dessa medel bekostades de religiösa institutionerna. Från de muslimska medborgarna togs ushr (zakat på skörden) ut.

Muhammed II bildade ett diwan, eller råd, för att leda den civila förvaltningen. Ansvaret för att leda diwanet låg hos fyra personer: vizieren, nishanji (sekreteraren), qadin och skattmästaren. I religiösa frågor förlitade han sig på den främste muftins fatwa.

Muhammed II betraktade alla medborgare som jämlika och skipade rättvisa åt alla. Han höll ett vakande öga på rättsväsendet för att det skulle förbli opartiskt.

För att underlätta förvaltningen delade han upp kalifatet i flera provinser och varje provins i flera distrikt. I huvudstaden upprättade han ett utbildningscentrum för statliga tjänstemän.

Han var en man med gränslöst mod. Hans skicklighet i krigskonst var enastående. Han byggde upp en vältränad armé på hundratusen man.

3. Muhammed II på slagfältet

År 330 e.Kr. grundade den romerske kejsaren Konstantin sitt imperiums nya huvudstad vid Bosporens kust, på den antika grekiska staden Byzantiums plats, och kallade den Nova Roma eller Nya Rom. Med tiden fick staden namnet Konstantinopel efter honom.

År 395 e.Kr. delade den romerske kejsaren Theodosius imperiet mellan sina två söner. De två imperierna blev kända som Västromerska riket och Östromerska riket. Östromerska riket kallades också Bysantinska riket. Konstantinopel blev Bysantinska rikets huvudstad. Dessutom blev staden centrum för de grekisk-ortodoxa kristnas kyrka.

Under Muhammed II:s tid satt Konstantin, Greklands kung, på Konstantinopels tron. När kung Konstantin fick veta att Muhammed II, liksom sina föregångare, planerade att inta Konstantinopel, bad han de kristna kungarna i Västeuropa om hjälp. För att nå en överenskommelse gick han då med på många av den romersk-katolska kyrkans krav. Detta gjorde den grekisk-ortodoxa kyrkans ledare rasande. Den grekisk-ortodoxa kyrkans främste ledare, storhertig Notaras, sade att han hellre såg den osmanske sultanens turban än den romerske kejsarens krona. Av alla dessa orsaker kunde Greklands kung inte samla särskilt många krigare.

Den 25 maj 1453 bröt sultan Muhammed II kung Konstantins motstånd och trängde in i Konstantinopel. Greklands kung dödades i striden. Islams fana hissades i Konstantinopel. Det var på grund av denna stora seger som Muhammed II blev känd som Fatih Muhammed, eller Muhammed Erövraren.

Efter erövringen av Konstantinopel utfärdade Muhammed II ett privilegiebrev till den grekisk-ortodoxa kyrkans ledning. De kristnas rätt att fritt utöva sina religiösa ceremonier erkändes.

Muhammed II uppmanade de kristna som hade lämnat staden och flytt under kriget att återvända till sina hem. Som svar på hans uppmaning återvände många kristna till Konstantinopel.

Muhammed II flyttade Osmanska kalifatets huvudstad från Adrianopel till Konstantinopel.

Vid denna tid var Bosnien-Hercegovinas härskare en fanatisk romersk-katolsk kristen. De flesta av invånarna var bogomilkristna. De dyrkade inte Jesus (frid vare med honom) och Maria. Deras gudstjänstlokaler hade inga statyer. De betraktade inte korset som en religiös symbol. De trodde att Jesus (frid vare med honom) hade korsfästs. De drack inte alkohol.

Bogomilernas trosuppfattning stod i konflikt med påvens troslära, som spreds från Rom. Därför var den romersk-katolska kyrkan fientligt inställd till dem. En förföljelsens ångvält kördes över bogomilerna. Många bogomiler dödades. Många andra flydde till andra platser.

Snart kom de bogomilska kristna i Bosnien-Hercegovina att lära känna muslimernas goda behandling och rättvisa. För att undkomma de romerska katolikernas förtryck bad de muslimerna om hjälp.

År 1463 anlände Muhammed II till Bosnien-Hercegovina med en grupp soldater och besegrade den av folket förhatlige härskaren i strid. Fängslade av islams skönhet blev tusentals bogomilska kristna muslimer. På bara en dag blev trettiosextusen kristna muslimer.

År 1466 skickade Muhammed II en grupp soldater mot Albanien. Albanien kom under det osmanska kalifatets styre. Efter att ha lärt känna islams överlägsenhet och skönhet antog otaliga kristna i Albanien islam och gjorde Albanien till ett starkt fäste för islam.

År 1467 erövrade Quduk Ahmad, en av Muhammed II:s främsta befälhavare, Krim.

År 1477 besegrade befälhavaren Umar pascha Venedigs kung på slagfältet.

År 1480 erövrade befälhavaren Quduk Ahmad Otranto, Italiens port. På detta sätt kom en del av Italien under det osmanska kalifatets styre. Muhammed II började förbereda sig för att erövra hela Italien.

4. Muhammed II:s bortgång

År 1481 avled Muhammed II.

8. Bayezid II

1. Bayezid II som sultan

År 1481 besteg Bayezid II, Muhammed II:s äldste son, tronen i Konstantinopel. Då var han trettiofem år gammal.

2. Sådan var Bayezid II

Han regerade i trettioett år. Under den första delen av hans regeringstid såg man honom gå i krig mot sina bröder.

Som härskare kunde han inte visa prov på någon större duglighet.

3. Bayezid II på slagfältet

En tragisk händelse i konflikten mellan det osmanska kalifatet och mamlukernas härskare i Egypten. Från 1484 till 1491 tvingades Bayezid II föra krig mot Egypten sex gånger. Kriget upphörde genom ett fredsavtal år 1491.

År 1491 gick Bayezid II i krig mot venetianerna. År 1503 undertecknade Venedig ett fredsavtal med honom.

Bayezid II hamnade också i konflikt med Irans shah Ismail. Shah Ismail var shia. Under hans beskydd började shiamuslimerna i Mindre Asien bedriva upprorisk verksamhet mot det osmanska kalifatet.

År 1511 skickade Bayezid II en truppstyrka mot shiamuslimerna under ledning av storvesiren Ali Pasha. Shiamuslimerna besegrades i slaget som ägde rum i närheten av Severs. I detta slag dödades emellertid både storvesiren Ali Pasha på den ena sidan och den shiamuslimske ledaren Shah Kuli på den andra.

4. Bayezid II abdikerar

År 1512 abdikerade Bayezid II till förmån för sin yngste son, Selim I, under press från janitsjarerna och andra soldater.

9. Selim I

1. Selim I som sultan

År 1512 besteg Selim I tronen i Konstantinopel. Han var tvungen att undertrycka inbördes stridigheter för att befästa sin makt.

2. Sådan var Selim I

Selim I var en mycket from man. Han fann glädje i att delta i religiösa samtal. Han var även tolerant mot anhängare av andra religioner. Under hans styre åtnjöt kristna och judar full religiös frihet. Han var mycket bildningsintresserad. Han studerade till långt in på natten. Hans administration samlade många lärda och framstående män. I allmänhet var han barmhärtig. Mot ohederliga personer var han emellertid mycket sträng. I vissa fall tog han även sin tillflykt till grymhet. Han var mycket uppmärksam på att öka folkets välstånd och lycka. Han ägnade också uppmärksamhet åt att förbättra arméns förmåner och villkor.

3. Selim I på slagfältet

År 1514 besegrade Selim I Irans shiitiske härskare Shah Ismail på Chaldirans slätt. Shahen av Iran lyckades fly, trots att han var skadad. Hans hustru och familjemedlemmar togs till fånga. Selim I trädde in i Irans huvudstad Tabriz. Han införlivade Diyarbakir och Kurdistan i det osmanska kalifatet och återvände till huvudstaden Konstantinopel.

År 1516 erövrade Selim I Syrien, Palestina och större delen av Arabien från Egyptens mamlukiske härskare Kansuh al-Ghuri.

År 1517 besegrade Selim I Egyptens nye härskare Tuman Bay på Vidaniya-slätten nära Kairo och införlivade Egypten i det osmanska kalifatet.

4. Antagandet av kalifatet

Det väldiga, Bagdadcentrerade abbasidiska kalifatet hade ödelagts av tatarernas angrepp. År 1258 föll Bagdad för den tatariske befälhavaren Hulagu Khan. De överlevande medlemmarna av Abbasidernas familj flydde till Egypten. Vid den tiden styrdes Egypten av mamlukerna.

Kalifatet var då inget annat än en symbolisk titel för den andliga enheten i den muslimska världen. När Selim I erövrade Egypten befann sig Ahmad al-Mutawakkil, som bar kalifatiteln, i Kairo. Han var endast en marionett i mamlukernas händer. Selim I fängslade honom och förde honom till Konstantinopel. Ahmad al-Mutawakkil befriades från sitt ansvar som kalif. Selim I antog kalifatiteln. Från och med då innehade de osmanska härskarna samtidigt titlarna ”sultan” och ”kalif”.

5. Selim I:s bortgång

År 1520 avled sultanen och kalifen Selim I.

10. Suleiman I

1. Suleiman I som sultan och kalif

År 1520 besteg Suleiman I, Selim I:s ende son, tronen i Konstantinopel. Han var då 26 år gammal.

2. Hur Suleiman I var

Redan när Süleyman I var kronprins var han mycket populär. Redan då talades det överallt om hans hederlighet och duglighet. När han blev kalif svepte en våg av glädje över hela landet. Süleyman I var en hängiven muslim. I sitt dagliga liv följde han islams föreskrifter med stor noggrannhet. Han höll noga uppsikt över att alla muslimska medborgare regelbundet utförde salat och iakttog sawm. Det fanns straff för försumlighet i utförandet av salat och iakttagandet av sawm. Süleyman I kopierade själv för hand åtta volymer av Koranen och såg till att de bevarades i Süleymaniyemoskén. Han lät också restaurera Kaba.

Han hade också en liberal inställning till anhängare av andra religioner. Under hans regering kom många protestanter och katoliker från kristna länder, där de hade råkat i fara på grund av religiösa konflikter, till den stat han styrde och bosatte sig där i trygghet. Historikern lord Creasy säger: ”Under den tid av förföljelse och orättvisa mellan romerska katoliker och protestanter i den kristna världen kunde ingen annan samtida monark vinna lika mycket beröm som Süleyman.”

Mod, storsinthet, rättvisa och frikostighet var prydnader i hans karaktär. Han lättade medborgarnas skattebörda.

Süleymaniyemoskén är hans odödliga verk. Över hela staten lät han bygga många moskéer, islamiska läroanstalter, sjukhus, badhus, broar och annat.

Han avskedade korrupta tjänstemän och utnämnde hederliga och dugliga personer. För rättvisans skull avsatte han till och med sin egen svärson från guvernörsämbetet. För att underlätta förvaltningen delade han hela kalifatet i 21 vilajet (provinser) och 250 sanjak (distrikt). Varje sanjak var i sin tur indelat i flera kazaer. Provinsens styresman kallades wali. Styresmannen för ett sanjak var en pascha. I varje kaza fanns en kadi. Süleyman I tyckte dock om att leva ett praktfullt liv. Hans hustru Roxelana hade ett särskilt inflytande över honom.

Hans samtida, berömda härskare var Karl V av Tyskland, Frans I av Frankrike, drottning Elisabet av England, tsar Ivanovitj av Ryssland, Sigismund av Polen, shah Ismail av Iran och mogulkejsaren Akbar av Indien.

3. De religiösa institutionernas ställning

Till en början betraktade de osmanska härskarna sig själva som företrädare för islams lagar och bestämmelser. De religiösa rättslärda var indelade i två grupper: kadier och muftier. Senare underställdes de båda grupperna den främste muftin. Den främste muftin blev känd som sheikh al-islam. Från mitten av 1500-talet började sheikh al-islams makt och inflytande att öka. Hans ämbetsrang var nästan likvärdig med storvesirens. Sheikh al-islams främsta uppgift var att avge utlåtanden om huruvida en lag överensstämde med de religiösa föreskrifterna. Alla religiösa läroanstalter stod under hans ämbete.

4. Suleiman I på slagfältet

Ungerns kung Ludvig II dödade kalifens sändebud. År 1521 ryckte Suleiman I fram med en armé och erövrade Belgrad, som då var Ungerns huvudstad.

År 1522 erövrade Suleiman I ön Rhodos.

År 1526 samlade Ungerns kung Ludvig II åter sina styrkor och började förfölja muslimerna. Suleiman I skickade en trupp under befäl av storvesiren Ibrahim Pasha. De båda arméerna drabbade samman på Mohács-slätten. Ludvig II besegrades och dödades i slaget. Ungerns huvudstad Budapest kom under muslimsk kontroll.

År 1553 tog Suleiman I Irak från Iran.

År 1556 erövrade han Basra.

Med hjälp av den främste amiralen Khair ad-Din Barbarossa och flera andra amiraler, däribland Dragut Pasha, Uluch Ali, Piri Pasha och Piyale Pasha, byggde han upp en effektiv flotta. Denna flotta etablerade sin dominans över Medelhavet, Röda havet och Arabiska havet.

5. Suleiman I:s bortgång

År 1566 gav sig Ungerns kung Maximilian II ut på ett fälttåg när han gjorde uppror. På vägen intog han Kroatien. Därefter erövrade han fästningen Siget. Samma natt som fästningen Siget föll avled Süleyman I plötsligt.

11. Selim II

1. Selim II som sultan och kalif

Efter Süleyman I:s död år 1566 besteg hans son Selim II tronen i Konstantinopel

2. Sådan var Selim II

Selim II var en oduglig och bekvämlighetsälskande person. Han var en älskare av poesi. Han omgav sig med poeter, författare och smickrare. Hans främsta kännetecken var att han uppehöll sig inne i palatset, umgicks med kvinnor och drack alkohol. Vissa historiker kallade honom ”den berusade Selim”. Han var uppslukad av lyx och nöjen. Han visade försumlighet i fråga om statsstyret. Selim II var den förste kalifen under det osmanska kalifatets nedgångsepok.

3. Selim II på slagfältet

Selim II var inte en person som kunde föra krig. Hans storvesir Muhammad Sokolli var däremot en duglig person. På hans initiativ och enligt hans planer gav sig de osmanska soldaterna ut på flera militära fälttåg. Erövringen av ön Kreta, återerövringen av Arabien och Jemen samt erövringen av Tunisien var anmärkningsvärda händelser under Selim II:s regeringstid.

År 1571 besegrade befälhavaren Lala Mustafa och beylerbegen den venetianske befälhavaren Bragadino och erövrade Cypern.

År 1571 angrep Spaniens kung, på uppmaning av Venedig, tillsammans med påven i Rom, hertigen av Savojen och Malteserorden, under ledning av Österrikes sjöbefälhavare Don Juan, det osmanska kalifatets flotta i Lepantobukten. När sjöbefälhavaren Kapitan Pasha dödades hamnade de osmanska styrkorna i oordning och led nederlag.

Tidigare hade Tunisien stått under det osmanska kalifatets styre. Efter katastrofen i slaget vid Lepanto erövrade Österrikes sjöbefälhavare Don Juan Tunisien med hjälp av Spanien. År 1574 lyckades muslimerna, under ledning av den muslimske sjöbefälhavaren Uluz Ali, återerövra Tunisien.

4. Andra Selims död

Strax efter att Tunisien återerövrats av osmanska trupper år 1574 avled Andra Selim. Han hade varit vid makten i åtta år.

12. Murad III

1. Murad III som sultan och kalif

År 1574 besteg Murad III, Andra Selims son, tronen i Konstantinopel. Han var då 28 år gammal.

2. Hur Murad III var

Murad III var en njutningslysten person. Han hade ingen som helst förmåga att styra staten. Han ägnade sig åt kvinnor och vin inne i palatset. Han var en mycket grym människa. Genom att minska sina dugliga vesirers makt orsakade han kalifatet stor skada. Murad III:s mor Nur Banu och hans venetianska hustru Sofia var upptagna med att tävla om inflytandet över honom. Till slut var det Sofia som lyckades i denna tävlan.

Under Murad III:s regering fick korrupta personer ett fast grepp om administrationen. Nepotism fick övertaget. Oegentligheter blev överallt regel.

3. Murad III på slagfältet

Murad III hade ingen militär begåvning. Han hade inte heller den moraliska styrka som krävdes för att föra krig.

Osman Pasha gjorde sitt yttersta för att försvara det osmanska kalifatets ära. År 1583 gick han i krig mot iranierna och segrade.

År 1590 undertecknade Iran ett fredsavtal. Enligt avtalets villkor erkändes områden som Georgien, Tabriz, Azerbajdzjan och Shirvan med flera som delar av det osmanska kalifatet.

4. Murad III:s bortgång

År 1595 avled Murad III. Han hade varit vid makten i tjugoett år.

13. Mehmed III

1. Mehmed III som sultan och kalif

År 1595 besteg Murads son Mehmed III tronen i Konstantinopel. Han var son till drottning Sofia.

2. Sådan var Mehmed III

Mehmed III var en oduglig sultan. För att säkra sin makt lät han döda sina nitton bröder. Drottning Sofia hade stort inflytande över sin son Mehmed III. Även Mehmed III:s hustru fortsatte att försöka utöva inflytande över honom. Kvinnornas direktiv började få genomslag i statsstyret. Den oduglige sultanen överlät alla administrativa uppgifter åt vesirerna och ägnade sig själv åt kvinnor och vin inne i palatset.

3. Mehmed III på slagfältet

Med utnyttjande av Mehmed III:s svaghet började de kristna härskarna i Östeuropa angripa det Osmanska kalifatets europeiska provinser.

År 1596 ryckte de kristna fram under ärkehertigen av Österrikes ledning. Tvingad av omständigheterna gick Muhammad III ut på slagfältet med en armé tillsammans med Hasan Sokollu Pascha, Ibrahim Pascha och Sikal[a] Pascha. Ett slag utkämpades på Keresztis-slätten. Efter stora förluster segrade den muslimska armén slutligen.

4. Muhammad III:s bortgång

År 1603 avled Muhammad III. Han hade varit vid makten i nio år.

14. Ahmad I

1. Ahmad I som sultan och kalif

År 1603 besteg Ahmad I, Muhammad III:s son, tronen i Konstantinopel. Han var då endast fjorton år gammal.

2. Hur Ahmad I var

Ahmad I var inte lika inkompetent som de två föregående sultanerna. Även om han var ung till åren var han en modig man. Han vidtog åtgärder för att minska kvinnornas inflytande över administrationen.

3. Ahmed I på slagfältet

År 1605, mot bakgrund av Ungerns fientlighet, skickade han befälhavaren Lala Muhammed Pasha på ett militärt fälttåg mot Ungern och nådde framgång.

Därefter hamnade han i krig med Österrike. Kriget tog slut när freden i Zsitvatorok undertecknades år 1606. Enligt fredsvillkoren fick Transsylvanien självstyre från det osmanska kalifatet. Fram till dess hade Österrike betalat det osmanska kalifatet en årlig skatt på trettio tusen mynt. Enligt avtalet befriades Österrike från denna skatt. Som krigsskadestånd tvingades landet emellertid betala två hundra tusen mynt som en engångssumma.

Det pågick en konflikt mellan det osmanska kalifatet och Iran. År 1611 undertecknade sultan Ahmed I ett fredsavtal med shah Abbas av Iran. Enligt avtalets villkor återlämnade han Irans övriga områden till shah Abbas, med undantag för Diyarbakir och Kurdistan.

Under Ahmed I:s regering ingick England, Frankrike, Venedig och Nederländerna handelsavtal med det osmanska kalifatet.

4. Ahmed I:s död

Ahmed I avled år 1617. Vid sin död var han tjugonio år gammal. Han hade varit kalif i sexton år.

15. Mustafa I

1. Mustafa I som sultan och kalif

År 1617 besteg Ahmed I:s bror Mustafa I tronen i Konstantinopel. På grund av psykisk sjukdom tvingades han abdikera redan inom tre månader.

16. Osman II

1. Osman II som sultan och kalif

I februari 1618 besteg Mustafa I:s brorson Osman II tronen i Konstantinopel. Han var då fjorton år gammal.

2. Sådan var Osman II

Osman II visade en viss skicklighet i statsstyret. Han var dock självisk till sin läggning. Hans nyckfullhet var skadlig för staten. Han tog initiativ till att begränsa janitsjarernas makt. Följden blev ett uppror mot honom.

3. Osman II avsätts

År 1622 avsatte och dödade de upproriska soldaterna Osman II. Rebellerna satte åter Mustafa I på maktens tron. Även denna gång misslyckades han med att styra riket. Därför avsattes han några månader senare.

17. Murad IV

1. Murad IV som sultan och kalif

År 1623 sattes Osman II:s son Murad IV på tronen. Han var då elva år gammal.

2. Hurdan Murad IV var

I det osmanska kalifatets historia, som var på väg mot undergång, lyckades Murad IV ge utvecklingen en något annorlunda prägel. Trots sin unga ålder visade han stor duglighet i att styra riket. Under hans kraftfulla ledarskap återupprättades det osmanska kalifatets förlorade ära. När han blev kalif såg han att folket var utmattat av mutor, korruption, plundring, röveri, splittring, diskriminering och maktmissbruk; statskassan var tom till följd av de tidigare utsvävande sultanernas slöseri, och janitsjartrupperna var olydiga och tygellösa. Murad IV upprättade i största hemlighet en ny armé. Sex skvadroner kavallerister anslöt sig frivilligt till denna styrka. Med hjälp av de nya soldaterna tuktade han de olydiga och tygellösa trupperna.

Han vidtog hårda åtgärder mot korrupta tjänstemän. Han konfiskerade egendom som hade förvärvats på olagligt sätt. Snart förbättrades situationen beträffande lag och ordning. God samhällsstyrning etablerades.

3. Murad IV på slagfältet

År 1635 ledde Murad IV ett militärt fälttåg mot Iran och erövrade Tabriz. Under tiden hade iranierna erövrat Bagdad. Erövringen av Bagdad var den främsta händelsen under Murad IV:s regeringstid.

4. Murad IV:s bortgång

År 1640 gick Murad IV bort. Han var då endast 28 år gammal.

18. Ibrahim I

1. Ibrahim I som sultan och kalif

Murad IV hade inga söner. År 1640 besteg hans bror Ibrahim I tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Ibrahim I

Ibrahim I var en oduglig sultan. Storvesiren Kara Mustafa var däremot en duglig härskare. Men han miste livet på grund av palatsintriger. Därför kastades riket åter in i korruptionens och anarkins mörker. Ibrahim I var uppslukad av lyxvaror och kvinnor. För att finansiera hans lyxliv påfördes folket olika slags skatter.

3. Mordet på Ibrahim I

På grund av Ibrahim I:s och hans nye storvesirs folkfientliga handlingar bröt ett uppror ut i riket. Upprorsmännen dödade storvesiren. År 1648 miste Ibrahim I livet i upprorsmännens händer.

19. Muhammad IV

1. Muhammad IV som sultan och kalif

När Ibrahim I dödades år 1648 besteg hans son Muhammad IV tronen i Konstantinopel. Han var då endast sju år gammal.

2. Sådan var Muhammad IV

Det var omöjligt för den unge Muhammad IV att sköta regeringen. Landet översvämmades av korruption. Palatsintrigerna tilltog till sin yttersta grad. Upprorsfanor höjdes överallt. Lyckligtvis utnämnde Muhammad IV Muhammad Köprülü till storvesir. Han var en hederlig och duglig man. Han vidtog hårda åtgärder mot korruptionen. Han omintetgjorde de kristnas konspiration, som följde den grekisk-ortodoxa kyrkan i Konstantinopel. Han återinförde disciplinen i janitsjararmén. Efter att ha lett regeringen i fem år avled han. Muhammad IV utnämnde Ahmad Köprülü, den tidigare storvesiren Muhammad Köprülüs duglige son, till storvesir. Efter att ha överlämnat ansvaret för rikets styre till Ahmad Köprülü försjönk Muhammad IV i schackspel inne i palatset.

3. Muhammad IV på slagfältet

Samtidigt som han skötte den inre förvaltningen var Ahmed Köprülü också tvungen att hantera krigen. År 1664 gick han till strids mot den europeiska kristna armén på en plats som kallades Sankt Gotthard. Ahmed Köprülü besegrades i striden. Kriget avslutades genom ett fredsfördrag. Enligt fredsfördragets villkor återfick Österrike många av sina förlorade områden.

Polen tvingade upprepade gånger fram krig mot det osmanska kalifatet.

År 1676 avled Ahmed Köprülü. Kara Mustafa utsågs nu till storvesir. Han var mycket kortsynt. Under hans tid gick den muslimska armén i krig mot Ryssland och Wien, men besegrades.

År 1681 slöt Kara Mustafa fred med Ryssland efter att ha avstått flera viktiga områden till landet.

År 1683 marscherade Kara Mustafa med sin armé mot Wien, Österrikes huvudstad. Han besegrades i striden.

Tidigare hade det osmanska kalifatet varit Europas skräck. När belägringen av Wien misslyckades insåg Europas kristna makter att muslimerna inte längre hade sin forna styrka. Österrike, Ungern och andra länder förenade sig och började gång på gång anfalla det osmanska kalifatets europeiska provinser. De osmanska trupperna fortsatte också att besegras gång på gång.

År 1684 drev den österrikiska armén bort de muslimska trupperna från Kroatien. Österrike erövrade Budapest.

År 1685 tog Ungern Neuhäusel från det osmanska kalifatet.

Venedig erövrade Korinth, Morea, Aten, Navarino och flera andra områden.

År 1687 besegrade Polen den muslimska armén på Mohács-slätten.

Det osmanska kalifatet, som en gång ansågs vara en oövervinnelig makt, började nu lida nederlag på nästan varje slagfält.

4. Muhammed IV:s avsättning

Muhammed IV var kalif i trettioåtta år. På grund av hans inkompetens nalkades kalifatets svåra tider. Ett stort missnöje uppstod i landet. Uppror bröt ut. År 1687 avsattes Muhammed IV.

20. Suleiman II

1. Suleiman II som sultan och kalif

År 1687 besteg Suleiman II tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Süleyman II

Süleyman II hade suttit fängslad under lång tid innan han blev sultan. Därför hade han ingen möjlighet att få politisk, administrativ eller militär utbildning. I staten rådde då anarki. Utifrån var fiendens tryck starkt. Janitsjarerna utförde massakrer i huvudstaden. De dödade även storvesiren. Süleyman II bemötte situationen med tålamod och klokhet.

3. Süleyman II på slagfältet

År 1688 tog Österrike Belgrad från de osmanska trupperna. Även i Bosnien-Hercegovina och Transsylvanien nådde de österrikiska styrkorna stora framgångar. År 1689 gick Süleyman II med sina trupper ut i krig mot Österrike, men besegrades.

Under detta svåra skede för kalifatet utnämnde Süleyman II Mustafa Köprülü, Muhammed Köprülüs andre son, till storvesir. Han var en kompetent och erfaren politiker. Han avskedade inkompetenta tjänstemän. Han omorganiserade armén.

Mustafa Köprülü var en hängiven muslim. Han var ytterst rättvis. Han hade också stor militär begåvning.

År 1690 återerövrade Mustafa Köprülü flera områden som hade tagits från osmanerna genom att föra krig mot Österrike. Han lyckades också återerövra Belgrad. Transsylvanien kom åter under muslimsk kontroll. På så sätt kunde skammen efter nederlagen på slagfältet delvis tvättas bort.

4. Süleyman II:s bortgång

År 1691 avled Süleyman II.

21. Ahmed II

1. Ahmed II som sultan och kalif

Ahmed II var en inkompetent härskare. Han var mycket viljesvag och misstänksam. Han visade sig vara mycket misslyckad i att leda statsförvaltningen.

2. Sådan var Ahmed II

Ahmed II var en inkompetent härskare. Han var mycket viljesvag och misstänksam. Han visade sig vara mycket misslyckad i att leda statsförvaltningen.

3. Ahmed II på slagfältet

Ahmed II var ingen militär begåvning. Han hade inte förmågan att spela någon roll på slagfältet.

När Österrike år 1691 tvingade det osmanska kalifatet till krig dödades storvesiren Mustafa Köprülü av fiendens kulor. Detta fick armén att förlora sin stridsmoral. De osmanska trupperna led stora förluster.

4. Ahmad II:s bortgång

Hungersnöd och epidemier bröt ut i landet. År 1695 avled Ahmad II med brustet hjärta, tyngd av skammen över nederlag och misslyckanden.

22. Mustafa II

1. Mustafa II som sultan och kalif

År 1695 besteg Mustafa II, son till Muhammad IV, tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Mustafa II

Mustafa II var dugligare och modigare än sina föregångare som sultaner.

3. Mustafa II på slagfältet

År 1695 genomförde Mustafa II en militär expedition mot Österrike och lyckades återta flera fästningar.

År 1697 gav han sig åter ut på ett militärt fälttåg mot Österrike. Men han besegrades på ett katastrofalt sätt av de österrikiska styrkorna på Zentaslätten.

Efter nederlaget i slaget vid Zenta intensifierade Österrike, Ungern, Venedig och Ryssland med fördubblad iver sina försök att etablera överhöghet och kontroll över den osmanska kalifatets europeiska provinser. Under detta kalifatets svåra läge utnämnde Mustafa II Hussein Köprülü till storvesir. Hussein Köprülü var en begåvad person. Tack vare hans outtröttliga arbete stärktes landets administration, ekonomi och militära styrka inom kort. Hussein Köprülü följde en politik som gick ut på att i möjligaste mån undvika konfrontationer med de europeiska makterna.

År 1699 undertecknade det osmanska kalifatet ett fredsfördrag med Österrike, Ryssland, Polen och Venedig i staden Karlowitz.

Enligt detta fördrag avstod det osmanska kalifatet hela Ungern, med undantag för Transsylvanien och Banatet, till Österrike. Polen fick också flera områden. Ryssland fick Azovområdet. Venedig avstod från Aten och övertog Dalmatien och Morea. Till följd av detta fördrag rådde fred i Östeuropa under en tid. Men efter att de europeiska makterna hade upptäckt det osmanska kalifatets svaghet blev de ivriga att ersätta den försvagade muslimska makten.

Till följd av palatsintriger avsattes Hussein Köprülü. En tid därefter avled han.

4. Mustafa II:s abdikation

I avsaknad av en duglig administratör som Husain Köprülü drevs landet åter mot kaos. Missnöjet spred sig överallt. Uppror bröt ut. Eftersom Mustafa II misslyckades med att förbättra situationen abdikerade han år 1703.

23. Ahmed III

1. Ahmed III som sultan och kalif

År 1703 besteg Ahmed III, bror till Mustafa II, tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Ahmed III

Ahmed III var en fredsälskande sultan. När det gällde att slå ned inre uppror vidtog han dock hårda åtgärder. Under de första sex åren av hans regering rådde fred i riket.

3. Ahmed III på slagfältet

Ryssland inledde olika militära aktiviteter efter att ha slutit Karlowitzfördraget. Under tiden hade Sveriges kung Karl XII, efter att ha besegrats i kriget mot Rysslands tsar Peter, sökt skydd i det osmanska kalifatet. Ryssland fortsatte att pressa Ahmed III att fördriva Sveriges kung. Ahmed III gick inte med på att fördriva den avsatte svenske kungen, som hade funnit skydd där. Detta gjorde Ryssland aggressivt.

År 1710 omringade den muslimska armén, under befäl av storvesiren Muhammad Pasha och på sultanens order, de ryska trupperna. I denna situation vann drottning Katarina över Muhammad Pasha genom att ge honom värdefulla guldsmycken. Därför återvände Muhammad Pasha år 1711 efter att ha undertecknat freden i Prut, utan att besegra fienden trots att han hade fått övertaget över den.

Denna händelse väckte stort missnöje bland folket. Ahmad III avskedade Muhammad Pasha från posten som storvesir.

År 1717 drabbade den nye storvesiren Damat Ali samman med de österrikiska trupperna på Peterwardein-slätten. Damat Ali dödades av fiendens kulor. De osmanska trupperna led nederlag.

År 1718 intog de österrikiska trupperna Belgrad. I detta krig besegrades de osmanska soldaterna under ledning av den nyutnämnde storvesiren Ibrahim Pasha.

År 1724 besegrade Ryssland och de osmanska trupperna Irans safavidiske härskare Shah Tahmasp och ryckte fram från var sitt håll.

Senare undertecknades ett avtal mellan Ryssland och det osmanska kalifatet. Enligt avtalets villkor erhöll det osmanska kalifatet Georgien, Jerevan, Shirvan och Azerbajdzjan. Ryssland erhöll Derbent, Baku och Gilan.

År 1725 intog de osmanska trupperna Tabriz i Iran.

År 1729 tog Nadir Shah makten i Iran.

År 1730 drev Nadir Shah bort de osmanska trupperna och återtog de förlorade områdena. Efter nederlaget mot Iran uppstod missnöje med administrationen över hela kalifatet. Janitsjartruppernas befälhavare Patrona Khalil utnyttjade detta missnöje, belägrade sultanens palats och dödade storvesiren Ibrahim Pasha samt många andra personer.

4. Ahmed III:s abdikation

År 1730 abdikerade Ahmed III till förmån för sin brorson Mahmud I, efter att ha misslyckats med att återställa ordningen.

24. Mahmud I

1. Mahmud I som sultan och kalif

År 1730 besteg Mahmud I tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Mahmud I

Mahmud I vidtog stränga åtgärder mot janitsjarernas befälhavare Patrona Khalil och återställde freden i landet.

Mahmud I var en fredsälskande sultan. Han var inte intresserad av krig. Lyckligtvis fick han hjälp och stöd av en trogen och duglig person vid namn Aga Bashir.

3. Mahmud I på slagfältet

År 1721 invaderade den osmanska armén Iran och intog Hamadan, Kermanshah och Tabriz. Men inför Nadir Shahs motoffensiv var det inte möjligt att behålla dessa områden särskilt länge.

Under tiden besteg tsarinnan Anna Rysslands tron efter tsar Peters död. Hon undertecknade ett alliansfördrag med Österrike för att erövra Östeuropa från det osmanska kalifatet och dela upp det mellan sig.

England och Frankrike såg en risk för att deras handel i regionen skulle förstöras genom Rysslands ökande inflytande. Därför tog dessa båda länder det osmanska kalifatets parti för att hindra Rysslands framryckning.

Mot denna bakgrund tog Ryssland år 1736 Azov och Krim från det osmanska kalifatet genom ett odeklarerat krig. År 1737 intog Rysslands allierade Österrike Niš från de osmanska trupperna och angrep Bosnien-Hercegovina. De osmanska trupperna lyckades avvärja detta angrepp.

År 1738 gick Österrike åter till anfall. Inför de osmanska truppernas motoffensiv drog sig den österrikiska armén tillbaka och sökte skydd i Belgrad.

År 1739 undertecknade Ryssland och Österrike ett fredsfördrag med det osmanska kalifatet, genom fransk medling. Detta kallas Belgradfördraget. Och detta var det sista hedervärda fördraget för det osmanska kalifatet.

4. Mahmud I:s bortgång

Mahmud I avled år 1754.

25. Osman III

1. Osman III som sultan och kalif

År 1754 besteg Osman III tronen i Konstantinopel.

Han var kalif i endast tre år. Inga viktiga händelser inträffade under denna tid. Under hans regering rådde fred och ordning i staten.

2. Osman III:s bortgång

Osman III avled år 1757.

26. Mustafa III

1. Mustafa III som sultan och kalif

År 1757 besteg Osman III:s bror Mustafa III tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Mustafa III

Mustafa III visade prov på stor duglighet under den första delen av sin regeringstid. Hans storvesir Raghib Pasha var en mycket duglig och framsynt person. Genom hans insatser etablerades fred och ordning i riket.

3. Mustafa III på slagfältet

År 1763 avled storvesiren Raghib Pasha. Detta gjorde sultanen betydligt svagare.

Rysslands kejsarinna Katarina II beslöt att erövra de östeuropeiska områdena i det osmanska kalifatet. För detta ändamål ingick hon en allians med kungen av Preussen. Österrikes drottning Maria Theresa anslöt sig också till dem.

År 1768 bröt ett krig ut mellan det osmanska kalifatet och Ryssland. I detta krig stödde Frankrike det osmanska kalifatet, medan England stödde Ryssland.

Strider fortsatte på olika slagfält. Båda sidorna upplevde ömsom seger och ömsom nederlag.

4. Mustafa III:s bortgång

År 1773 avled Mustafa III.

27. Abdülhamid I

1. Abdülhamid I som sultan och kalif

År 1773 besteg Abdülhamid I, Mustafa III:s son, tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Abdülhamid I

Abdülhamid I var en fredsälskande människa. Han tyckte inte om krig och strider. Men Ryssland lät honom inte leva i fred.

3. Abdülhamid I på slagfältet

Kriget mellan det osmanska kalifatet och Ryssland hade redan pågått sedan tidigare. År 1774 slöt Abdülhamid I freden i Küçük Kaynarca med Ryssland. Ryssland fick rätt till fri handel i Svarta havet och Medelhavet. Enligt fördragets villkor fick Ryssland rätt att vara beskyddare för de kristna inom det osmanska kalifatet. Därmed fick Ryssland möjlighet att ingripa i det osmanska kalifatets inre angelägenheter. Freden i Küçük Kaynarca blev det första steget mot det osmanska kalifatets fall.

År 1788 bröt ett krig ut mellan det osmanska kalifatet och Österrike. I detta krig segrade de osmanska trupperna.

4. Abdülhamid I:s död

År 1789 avled Abdülhamid I.

28. Selim III

1. Selim III som sultan och kalif

År 1789 besteg Abdülhamid I:s brorson Selim III tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Selim III

Selim III var en begåvad person. Han var dock inspirerad av europeiska idéer. Han tog initiativ till reformer på flera områden. Han minskade storvesirens makt och ökade vizierådets makt.

Selim III försökte omorganisera de osmanska trupperna efter den franska arméns förebild. För detta ändamål anställde han många franska militär officerare. Han skaffade moderna vapen från Frankrike. Han gjorde det obligatoriskt för soldaterna att bära militär uniform och regelbundet delta i militärparader. Han tog också Umar Pasha, som hade fått sin utbildning i Ryssland, i anspråk för att reformera armén. Han avskaffade feodalsystemet. Han ordnade undervisning i olika ämnen efter europeisk förebild. För att skaffa sig kunskaper om europeisk politik, diplomati, krigföring och liknande skickade han många unga män till London, Paris, Wien och Berlin. Men i försöket att genomföra reformer efter europeisk modell kom han att fjärma sig från den islamiska makten.

3. Selim III på slagfältet

År 1789 angrep Österrike det Osmanska kalifatets östeuropeiska provinser. De osmanska trupperna gick ut i krig.

År 1791 undertecknades Sistovafördraget. Enligt detta fördrag avstod kalifatet vissa områden, däribland Kroatien, till Österrike, men lyckades behålla kontrollen över de återstående områdena.

Rysslands kejsarinna Katarina II drömde om att erövra det Osmanska kalifatets huvudstad Konstantinopel. Hon fortsatte att hetsa kalifatets grekiska undersåtar till uppror.

Den ryska armén inledde militära operationer mot Bulgarien och Bessarabien, områden som tillhörde det Osmanska kalifatet. De osmanska trupperna ryckte också fram. Striderna fortsatte på olika slagfält. Men de osmanska trupperna fortsatte att besegras.

Vid denna tid utbröt revolutionen i Frankrike. Genom Englands medling undertecknades Jassy-freden mellan det Osmanska kalifatet och Ryssland.

Under tiden blev Napoleon Bonaparte Frankrikes härskare. Han började energiskt arbeta för att erövra provinserna Egypten, Palestina och Syrien, som tillhörde det Osmanska kalifatet. Krig bröt ut.

När England såg att Frankrikes inflytande ökade kom landet nu till det Osmanska kalifatets stöd. Frankrike tvingades dra sig tillbaka.

År 1802 undertecknade Frankrike Amiensfördraget med det Osmanska kalifatet. Därefter förbättrades relationerna mellan Frankrike och det Osmanska kalifatet. Men relationerna med England blev allt bittrare.

År 1804 började de kristna i Serbien, på Rysslands uppmaning och under ledning av en man vid namn Kara Đorđe, ett uppror mot det Osmanska kalifatet.

År 1806, medan de osmanska trupperna låg i krig med de ryska trupperna, förklarade Serbien sig självständigt.

3. Mordet på Selim III

Under Salim III:s regering uppstod inre oroligheter. Uppror bröt ut på många håll. När situationen blev ohållbar abdikerade han och gick under jorden år 1807. År 1808 dödades han av en lönnmördare.

29. Mustafa IV

1. Mustafa IV som sultan och kalif

År 1807 besteg Salim III:s brorson Mustafa IV tronen i Konstantinopel. Men redan ett år senare tvingades han lämna makten.

30. Mahmud II

1. Mahmud II som sultan och kalif

År 1808 besteg Mahmud II tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Mahmud II

Mahmud II kunde inte sätta sin prägel på styret genom någon särskild duglighet. Han gick dock vidare på den reformlinje som Selim III hade inlett.

Under denna tid började personer som Mustafa Sami och Sadiq Rifat, inspirerade av den europeiska livssynen, sprida frön till nya tankar genom sina skrifter.

Tidigare hade storvesiren och shaykh al-Islam omfattande makt.

Mahmud II minskade storvesirens makt och utnämnde ansvariga vesirer vid olika ämbetsverk. För varje ministerium inrättades ett rådgivande råd. Tidigare hade shaykh al-Islam varit en högt uppsatt person både i religiösa frågor och i den civila förvaltningen. Mahmud II begränsade hans makt till enbart religiösa frågor.

Han bildade ett råd för att utarbeta lagförslag. Senare fick detta i viss mån en representativ form och fick namnet Shura-yi Devlet.

Med Mahmud II:s stöd utkom den första tidningen på turkiska, med namnet Takvim-i Vekayi.

Mahmud II införde fez som ersättning för turbanen. För soldaterna gjorde han det obligatoriskt att använda pantalonger i stället för vida byxor och stövlar i stället för kraftiga skor.

3. Mahmud II på slagfältet

Med ryskt stöd fortsatte Serbien att föra krig mot det osmanska kalifatet. År 1817 tvingades Mahmud II erkänna Serbiens självständighet. Milos Obrenović blev det självständiga Serbiens förste kung.

År 1814 bildade fyra grekiska köpmän i Odessa ett hemligt sällskap kallat ”Hetairia Filiki”. År 1820 uppgick medlemsantalet till två hundra tusen. Sällskapets mål var att avskaffa det osmanska kalifatet i Europa och upprätta ett nytt grekiskt imperium likt det forntida grekiska imperiet. Historikern Lane-Poole säger: ”Det var i högre grad Rysslands uppmuntran än frihetsidealet som eggade dessa uppror.”

Med hjälp av den egyptiske härskaren Muhammad Alis soldater hade Mahmud II nästan trängt de grekiska rebellerna in i ett hörn. Vid denna tid väcktes européernas sympati för Grekland, den forntida civilisationens vagga.

År 1827 besegrade en förenad styrka från Ryssland, Frankrike och England den osmanska flottan i sjöslaget vid Navarino.

År 1828 besegrades den osmanska armén återigen efter att ha inlett en ny militär kampanj mot Grekland.

Adrianopelfördraget tvingades på det osmanska kalifatet. Enligt detta fördrag kom Moldavien och Valakiet under ryskt herravälde. Även vissa delar av Asien hamnade i Rysslands händer. Ryssland utverkade rätten till fri handel över hela kalifatet.

År 1829 tvingades det osmanska kalifatet erkänna självständigheten.

Under tiden försämrades relationerna mellan Mahmud II och Egyptens härskare Muhammad Ali.

År 1831 avancerade Ibrahim, son till Muhammad Ali, med sina trupper för att erövra Syrien. I denna kritiska situation bad Mahmud II England och Ryssland om hjälp. Ryssland lät inte denna möjlighet gå sig ur händerna. Som flodvatten trängde de ryska trupperna in i det osmanska kalifatets inre.

När Rysslands inflytande över det osmanska kalifatet ökade blev England och Frankrike oroliga. England och Frankrike satte press på Egyptens härskare Muhammad Ali och tvingade honom att underteckna Kütahyafördraget. Enligt detta fördrag överlät Mahmud II Syrien, Tripoli (Libyen) och Adana till Muhammad Ali. Då fanns ryska trupper överallt i kalifatet.

År 1833 tvingade Ryssland det osmanska kalifatet att underteckna Unkiar Skelessi-fördraget. Enligt detta fördrag fick Ryssland rätt att fritt låta krigsfartyg färdas genom Dardanellerna. Vägen för andra länders krigsfartyg stängdes. Trots att de åtnjöt kapitulationer, det vill säga särskilda ekonomiska privilegier, var de europeiska köpmännen inte nöjda.

År 1838 undertecknade Mahmud II ett avtal med England, kallat Balta-Liman-konventionen. Som följd av detta avtal antogs en politik med fri handel i kalifatet.

4. Mahmuds II bortgång

År 1839 avled Mahmud II.

Orientfrågan

Under 1500- och 1600-talen var det osmanska kalifatet en stor och mäktig stat som sträckte sig långt över Europa, Asien och Afrika. Balkanregionen, där greker, serber, bulgarer, albaner och andra folk bodde, från Donau i Östeuropa till Egeiska havet, ingick också i det osmanska kalifatet.

På 1700-talet försvagades det osmanska kalifatet. Under denna tid började olika folkgrupper under det osmanska kalifatets styre kämpa för självständighet. Ryssland försökte utnyttja det osmanska kalifatets svaghet för att utvidga sitt herravälde över Svarta havet, Bosporen och Dardanellerna. England och Frankrike blev oroade över Rysslands växande inflytande och försökte hejda Ryssland.

Detta mångfacetterade problem kom i den internationella politiken att kallas ”Orientfrågan”. På 1800-talet blev ”Orientfrågan” alltmer akut.

31. Abdülmecid I

1. Abdülmecid I som sultan och kalif

År 1839 besteg Abdülmecid I, son till Mahmud II, tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Abdülmecid I

Abdülmecid I var starkt påverkad av europeiska idéer. Politiker som Rashid pascha och Ali Fuad pascha fick sin utbildning i olika europeiska länder.

De var inspirerade av europeiska idéströmningar. De skolade kalifen Abdülmecid I i sina idéer. Genom att utfärda kungliga dekret under namnen ”Khatt-i Sharif” och ”Khatt-i Humayun” inledde han Tanzimat, ett reformprogram. Hans mål var att omforma det osmanska kalifatet efter europeisk modell.

Några av Tanzimatens bestämmelser var lovvärda, medan andra stred mot islam. Därför vann de inte allmänt erkännande. De lärda motsatte sig dem kraftigt.

3. Förste Abdülmecid på slagfältet

År 1854 utbröt Krimkriget. Englands drottning Victoria sade en gång: ”Det var tsar Nikolajs och hans följeslagares ambitioner som ledde till detta krig.”

På 1800-talet ansåg Rysslands tsar Nikolaj att det osmanska kalifatet var Europas sjuke man och blev aktiv i sina försök att uppsluka det. Eftersom detta inte kunde göras utan Englands samtycke skickade han i hemlighet ett förslag till England om att dela upp det osmanska kalifatet. England insåg att dess intressen skulle skadas om Ryssland etablerade sitt herravälde över Svarta havet, Bosporen och Dardanellerna. Därför antog England, av hänsyn till sina egna intressen, en politik för att skydda det osmanska kalifatet.

År 1848 tog Ryssland Moldavien och Valakiet från det osmanska kalifatet. Kalifatet försökte genom diplomatiska ansträngningar återfå dem, men utan resultat.

Därför förklarade förste Abdülmecid år 1854 krig mot Ryssland. Så började Krimkriget. I detta krig stödde England och Frankrike det osmanska kalifatet. Krimkriget avslutades genom Parisfördraget år 1856.

Enligt Parisfördraget fastställdes att Svarta havet skulle vara öppet för alla nationers handelsfartyg och att inga nationers krigsfartyg skulle få färdas på detta hav. Varken Ryssland eller det osmanska kalifatet skulle ha några militärbaser vid Svarta havet eller Dardanellerna. Ryssland skulle avstå från sitt herravälde över Moldavien och Valakiet. Dessa två områden skulle få självstyre under det osmanska kalifatets överhöghet. Donau skulle få status som internationell flod, och alla länders fartyg skulle få färdas på den. Ryssland skulle återlämna Bessarabien till det osmanska kalifatet. Ryssland skulle inte längre ha beskyddarskap över de kristna undersåtarna i det osmanska kalifatet. Serbien skulle få självstyre.

Genom Parisfördraget hejdades Rysslands dominans. Men Englands och Frankrikes inflytande över det osmanska kalifatet ökade.

4. Abdul Majid I:s bortgång

År 1861 avled Abdul Majid I.

32. Abdul Aziz

1. Abdul Aziz som sultan och kalif

År 1861 besteg Abdul Aziz tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Abdul Aziz

Kalifen Abdul Aziz tyckte inte om personerna i rörelsen ”Unga turkarna”.

Han tillämpade en förtryckande politik mot dem.

3. Abdülaziz avlider

År 1871 avled Abdülaziz.

33. Murad V

1. Murad V som sultan och kalif

År 1871 besteg Murad V tronen i Konstantinopel.

2. Sådan var Murad V

Sultan Murad V tyckte inte om rörelsen ”Unga turkar”. Han förde också en repressiv politik mot dem.

3. Murad V avlider

År 1876 avled Murad V.

34. Abdülhamid II

1. Abdülhamid II som sultan och kalif

År 1876 besteg Abdülhamid II tronen i Konstantinopel.

Ungturkarna

Under slutet av 1800-talet bildades under ledning av Muhammed Bey och Namık Kemal en organisation kallad ungturkarna, med krav på konstitutionella reformer. Dessa unga män, som hade utbildats i olika europeiska länder och inspirerats av europeiskt tänkande, började försöka omvandla den osmanska kalifatets kärnland, Turkiet, till ett land av europeisk modell. Kalifen Abdülaziz tolererade inte deras inblandning i statsstyret. Han tillämpade en repressiv politik mot dem. Till följd av hans hårda politik tvingades ungturkarna söka tillflykt utomlands. Efter Abdülaziz blev Murad V kalif. Inte heller han såg med blida ögon på ungturkarna. Även under hans tid fortsatte de att vistas utomlands. Under kalifen Abdülhamid II återvände de till Konstantinopel. De lyckades vinna stöd från ett betydande antal inflytelserika personer i huvudstaden.

Vid denna tid blev ungturkarna starka under ledning av Midhat Pasha. Midhat Pasha var en skicklig organisatör. Han brukar betraktas som ungturkarnas egentlige grundare. Ett gott förhållande utvecklades mellan Abdülhamid II och ungturkarna. Han utnämnde Midhat Pasha till storvesir. Efter en tid försämrades förhållandet mellan Midhat Pasha och kalifen. Kalifen avskedade Midhat Pasha från posten som storvesir. Författningen suspenderades. Ungturkarna gick under jorden. De begav sig till olika europeiska länder och försökte där skapa opinion till sin fördel.

2. Abdülhamid II på slagfältet

År 1876 förklarade Bulgarien, en av det osmanska kalifatets regioner, uppror. Sultan Abdul Hamid II slog hårdhänt ned upproret. Många bulgarer miste livet i detta. År 1877 använde Ryssland händelserna i Bulgarien som förevändning och förklarade krig mot det osmanska kalifatet. Inför Rysslands totala angrepp kunde de osmanska trupperna inte hålla stånd på slagfältet. År 1878 tvingades det osmanska kalifatet underteckna San Stefano-fördraget med Ryssland. Enligt detta fördrag erhöll Ryssland stora skadestånd, däribland regionen Dobruja. De osmanska fästningarna i Donauområdet måste rivas. Ryssland erhöll de asiatiska områdena Batum, Kars, Ardahan, Bayezid med flera. Bulgarien fick status som ett självstyrande vasallrike. Bulgariens gränser utvidgades ända till Albanien. Serbiens självständighet erkändes på nytt. Serbiens gränser utvidgades till Montenegros gräns. Rumäniens självständighet erkändes. Bosnien-Hercegovina gavs självstyre under en kristen generalguvernör. San Stefano-fördraget ökade Rysslands inflytande i Östeuropa. I det osmanska kalifatets händer återstod endast Salonika, Thessalien, Epirus, Albanien och Bosnien-Hercegovina. När Rysslands inflytande och herravälde etablerades i Östeuropa blev de övriga europeiska makterna oroliga. England blev mest bekymrat. Österrike blev också missnöjt, eftersom vägen till expansion i denna region hade stängts. England och Österrike hävdade att eftersom Orientfrågan var en mellanstatlig europeisk fråga kunde Ryssland inte ensamt vidta några åtgärder i regionen. Därför måste San Stefano-fördraget läggas fram för en konferens med de europeiska makterna för omprövning. England och Österrike hotade även med krig. Följaktligen gick Ryssland med på att ompröva San Stefano-fördraget. Den 16 juni 1878 inleddes en konferens med de europeiska makterna i Berlin, Tysklands huvudstad, under Bismarcks ordförandeskap. Efter många överläggningar reviderades och undertecknades San Stefano-fördraget som Berlinfördraget. Enligt detta fördrag blev Rumänien, Serbien och Montenegro självständiga. Storbulgarien delades i tre delar, varav Makedonien underställdes det osmanska kalifatets direkta styre. Den södra delen fick status som en självstyrande stat under namnet Östra Rumelien. Den återstående delen kom att kallas Bulgarien.

Genom Parisfördraget hade de europeiska makterna uttryckt sitt åtagande att bevara det osmanska kalifatets territoriella integritet, men samma makter styckade det osmanska kalifatet genom Berlinfördraget. Berlinfördraget är ett tydligt bevis på de europeiska makternas själviskhet.

3. Kommittén för union och framsteg

År 1906 bildades Kommittén för union och framsteg i Salonika under Enver Paschas ledning. Hans främsta medarbetare var Talaat Pascha och Cemal Pascha. Denna kommitté började samarbeta med ungturkarna. Att omforma Turkiet efter europeisk modell, konstitutionella reformer, pressfrihet, en förklaring om mänskliga rättigheter och samarbete med progressiva stater med mera utgjorde Kommittén för union och framstegs program.

År 1908 proklamerade Enver Pascha en konstitution i Makedonien på Kommittén för union och framstegs vägnar. En stor del av armén trädde fram till Enver Paschas stöd. Kalifen Abdul Hamid II nådde en överenskommelse med Kommittén för union och framsteg. Han godkände konstitutionen. Han blev statens konstitutionella överhuvud. Ett ministerråd bildades av personer som nominerats av Kommittén för union och framsteg.

Islamiska personligheter kunde inte acceptera Kommittén för union och framstegs regering. I denna regerings verksamhet såg de islams förfall. De inledde oppositionell verksamhet mot regeringen. Även efter att Kommittén för union och framsteg kommit till makten fortsatte det osmanska kalifatets svåra situation. Armén fortsatte att besegras på slagfälten. Område efter område gick förlorat för kalifatet. Tidningar som stödde Kommittén för union och framsteg började publicera olika artiklar med angrepp på kalifen. Sådana skriverier mot kalifen sårade många människor psykiskt. Flera av kalifens betrodda män förlorade vid denna tid livet genom attentat.

Kommittéregeringen började avskeda de gamla tjänstemännen inom administrationen och ersätta dem med sina egna män på de lediga posterna. Samma politik följdes inom armén. De många avsatta officerarna blev upprörda. Många av de nyutnämnda officerarna började göra hånfulla kommentarer om islam och försökte hindra de vanliga soldaterna från religiösa gärningar. Ledarna för Kommittén för union och framsteg var likgiltiga inför att följa islams föreskrifter. Detta skapade också missnöje bland vanligt folk.

I mitten av april 1909 låste soldaterna i Konstantinopel in officerarna i deras rum och tog kontroll över kasernen. De tog kontroll över Aya Sofya-moskén och parlamentet. De tog kontroll över Aya Sofya-moskén och marscherade mot parlamentsbyggnaden. På vägen anslöt sig oräkneliga människor till dem. De fortsatte att ropa slagord till försvar för sharia. Kommittén för union och framstegs regering tvingades avgå. Många av dess medlemmar dödades av vanliga soldater. Kommitténs ledare flydde och räddade sig.

I Saloniki hade Kommittén för enhet och framsteg ett starkt fäste. Armén där var lojal mot kommittén. När kommittén i Konstantinopel fick höra nyheten om regeringens sammanbrott begav sig en grupp soldater under Mahmud Şevket Paschas ledning mot huvudstaden. Den 24 april 1909 anlände de till Konstantinopel och tog staden i besittning. Kommittén för enhet och framsteg återtog regeringsmakten. Krigslagar infördes. Kommittén för enhet och framsteg återtog åter regeringsmakten. Krigslagar infördes. Alla andra politiska partier än kommittén förbjöds. Även organisationen İttihad-i Muhammedî Cemiyeti förklarades olaglig. Många lärda personer ställdes inför militärdomstol. Bediüzzaman Said Nursi, en av Osmanska kalifatets framstående islamiska gestalter, fängslades också och ställdes inför militärdomstol. Genom sådana förföljelser och förtryck skapade Kommittén för enhet och framsteg en outhärdlig situation i landet.

3. Avsättningen av Abdülhamid II

Den 27 april 1909 avsatte Kommittén för enhet och framsteg sultanen och kalifen Abdülhamid II.

35. Muhammed V

1. Muhammed V som sultan och kalif

År 1909 satte Kommittén för enhet och framsteg Abdülhamid II:s bror Muhammed V på Konstantinopels tron.

2. Kommittén för enhet och framstegs regeringstid

Kommittén för enhet och framsteg bestod av personer med många olika bakgrunder. Bland dem fanns även islamiska personligheter som Bediüzzaman Said Nursi. De flesta medlemmarna trodde dock på nationalism och sekularism. Även ett mindre antal ateister var medlemmar. Dessutom var ett betydande antal av dess medlemmar kristna och judar. När denna kommitté kom till makten bildade den en konstitutionell regering. Sultanen och kalifen blev konstitutionell statschef. All regeringsmakt låg hos ministerrådet.

En tvåkammarlagstiftande församling inrättades i landet. Kapitulationssystemet avskaffades. Användningen av det turkiska språket blev obligatorisk på alla nivåer. Många skolor och college grundades för kommersiell och teknisk utbildning. Ett stort antal ungdomar skickades till olika europeiska länder för teknisk utbildning. En berömd affärsman vid namn David Bey omorganiserade, med Charles Laurents hjälp, det ekonomiska systemet.

Anwar Pascha ägnade sig åt att reformera armén. Han hämtade in en grupp tyska militära experter och omorganiserade armén. Anwar Pascha var befälhavare för en flotta organiserad enligt tysk modell. Han hade själv studerat i Berlin. För att omorganisera den osmanska flottan tog man hjälp av greve Rubilant, amiral Gamble och senare amiral Limps.

Många ungdomar skickades till olika europeiska länder för högre utbildning. Ett stort antal sekulära skolor och college grundades i landet. Många verk om vetenskap, litteratur och historia översattes till turkiska. Samundervisning infördes. Shariadomstolarnas självständighet avskaffades.

3. Kommittén för union och framsteg-regeringen på slagfältet

(a) Balkankriget

På Rysslands uppmaning bildade Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro en militärallians kallad ”Balkanligan” och fortsatte att sätta press på det osmanska kalifatet. År 1912 tvingade Balkanligan kalifatet in i krig. Detta krig kallas det första Balkankriget. Kriget avbröts tillfälligt genom Londonfördraget. Enligt detta fördrag tvingades kalifatet överlämna ön Kreta till Grekland. Med undantag för huvudstaden Konstantinopel fanns ingen del av Europa längre kvar i osmanernas händer.

År 1913 började ett krig mellan de länder som ingick i Balkanligan om fördelningen av de områden som hade tagits från det osmanska kalifatet. Detta krig kallas det andra Balkankriget. Regeringen under Kommittén för union och framsteg drogs in i kriget i hopp om att vinna något. Det andra Balkankriget avslutades genom Bukarestfördraget. Bulgarien drabbades hårdast av detta krig. Adrianopel och delar av Thrakien kom under det osmanska kalifatets styre.

Som följd av Balkankriget bredde de kristna makterna ut sig på Balkanhalvön. Det osmanska kalifatets dominans och auktoritet inskränktes ytterligare.

(b) Första världskriget

Den 28 juni 1914 anlände Österrikes kronprins Franz Ferdinand på besök till Sarajevo, Bosnien-Hercegovinas huvudstad, och dödades tillsammans med sin hustru av serbiskt utsända attentatsmän. Därför förklarade Österrike krig mot Serbien. Ryssland gick in i kriget på Serbiens sida. Därefter Frankrike. Senare England. Slutligen tog även Japan, Italien, Kina och USA Serbiens parti och gick in i kriget. Tyskland gick in i kriget på Österrikes sida. I början av detta världskrig förblev det osmanska kalifatet neutralt. Men under trycket från Enver Pascha, ledaren för den extrema gruppen inom Kommittén för enhet och framsteg, gick kommittéregeringen in i kriget på Tysklands sida.

I detta världskrig besegrades Österrike, Tyskland och det osmanska kalifatet.

Den 11 november 1918 undertecknade Tyskland ett vapenstilleståndsavtal.

Den 28 juni 1919 påtvingades Tyskland ett förödmjukande avtal i Versaillespalatset i Paris. Detta kallas Versaillesfördraget.

Det osmanska kalifatet led svårt under första världskriget. Överallt i kalifatet, även i huvudstaden Konstantinopel, tog de allierade makternas trupper ställning. Kalif Mehmed V blev en marionett i ockupationsmakternas händer. Han upplöste då nationalförsamlingen. Regeringen under Kommittén för enhet och framsteg föll. Kalifen tog makten i egna händer och fortsatte att försöka etablera sin egen auktoritet. Många personer ur den avsatta regeringen fängslades och landsförvisades.

4. Mehmed V:s bortgång

År 1918 avled Mehmed V.

36. Muhammad VI

1. Muhammad VI som sultan och kalif

År 1918 besteg Muhammad VI tronen i Konstantinopel.

2. Muhammad VI på slagfältet

I maj 1919 erövrade Grekland Smyrna, som tillhörde det osmanska kalifatet, och utförde omfattande massakrer och plundringar.

Den 10 augusti 1920 utdelade de segrande allierade ett hårt slag mot det osmanska kalifatet genom Sèvresfördraget.

Enligt Sèvresfördraget togs flera öar i Egeiska havet och Thrakien från det osmanska kalifatet och överlämnades till Grekland. Egypten, Sudan, Cypern, Irak, Palestina och Arabiska halvön ställdes under Englands kontroll. Libanon, Syrien, Marocko, Tunisien med flera tillföll Frankrike. De osmanska flottbaserna i bland annat Konstantinopel och Alexandria ställdes under internationell kontroll. Det osmanska kalifatets flygflotta övergick i de allierades händer.

I kalifen Muhammad VI:s händer återstod huvudstaden Konstantinopel och det bergiga Anatolien.

Det osmanska kalifatet, som en gång sträckte sig över ett väldiga område i Asien, Afrika och Europa, förlorade allt och kom att begränsas till Konstantinopel och Anatolien. År 1919 höjde ”ungturkarna” i Anatolien sina röster mot de europeiska makterna och riktade skarp kritik mot Mehmed VI för att han inte hade kunnat skydda Smyrna från det grekiska anfalletY. De förklarade uppror. Upproret leddes av Rifat Rauf Bey och Ali Fuad Pascha.

Mustafa Kemal Pascha var då officer i armén. Kalifen Mehmed VI skickade honom till Anatolien som generalinspektör för att slå ned ”ungturkarnas” uppror. När Mustafa Kemal Pascha kom dit anslöt han sig till rebellerna.

I september 1919 bildade ”ungturkarna” ett verkställande råd i Anatolien. Mustafa Kemal Pascha blev rådets ordförande, och Rifat Rauf Bey, Bekir Sami Bey, Rustem Bey, Mazhar Bey och Haydar Bey var medlemmar. Det verkställande rådet övertog styret över Anatolien och inledde sin verksamhet efter att ha upprättat huvudstaden i Ankara.

När kalifen Mehmed VI insåg situationens allvar utlyste han allmänna val i landet. I dessa val vann nationalisterna majoritet. En regering bildades under Ali Rizas ledning.

Den 28 januari 1920 godkände regeringen Mustafa Kemal Paschas ”nationella pakt”. I själva verket var detta en förklaring om turkisk nationell självständighet.

England och Frankrike kunde inte acceptera denna förklaring. Under general Milnes ledning lämnade de allierades trupper sina förläggningar och intog huvudstaden Konstantinopel. Martial L förklarades i Konstantinopel. Fyrtio nationalistiska ledare arresterades och skickades i exil till Malta.

I april 1920 sammankallade Mustafa Kemal Pascha den nationella församlingen i Ankara. Församlingen fick namnet Grand National Assembly. Mustafa Kemal Pascha blev dess ordförande. På detta sätt upprättades en parallell regering i Ankara vid sidan av Konstantinopels regering. Ankararegeringen förklarade att inte heller de avtal som kalifen Mehmed VI, som hölls fången av utländska trupper, hade ingått var godtagbara. Trots detta böjde sig kalifen Mehmed VI för de allierades påtryckningar och undertecknade Sèvresfördraget den 10 augusti 1920.

År 1920 besegrade Ankararegeringens trupper, under Mustafa Kemal Paschas ledning, de grekiska styrkorna i slaget vid İnönü och drev dem bort från Smyrna. År 1921 vann de turkiska styrkorna, under Mustafa Kemal Paschas ledning, ännu en seger över grekerna på Sakaryafronten.

Dessa två militära segrar stärkte Ankararegeringens anseende. Kommunistiska Ryssland var det första landet som erkände Ankararegeringen. Frankrike erkände regeringen och drog tillbaka sina trupper från Kilikien. Italien erkände också Ankararegeringen och lämnade Adalia.

I oktober 1922 undertecknade Grekland Mudanyafördraget med Ankararegeringen och avstod från sina anspråk på Smyrna och Östra Thrakien. År 1922 avskaffade Ankararegeringen genom en proklamation ämbetet som sultan.

3. Mehmed VI:s abdikation

Efter att Ankararegeringen år 1922 hade proklamerat att ämbetet som sultan skulle avskaffas, lämnade Mehmed VI makten och reste till England.

37. Abdülmecid II

1. Abdülmecid II som kalif

År 1922 utsåg Ankararegeringen Abdülmecid II till kalif. Rifat Pasha övertog administrationen av Konstantinopel på Ankararegeringens vägnar.

I juli 1923 upphävdes Sèvresfördraget under påtryckningar från Ankararegeringen, och Lausannefördraget undertecknades.

England accepterade att Konstantinopel, Anatolien och östra Thrakien skulle tillhöra Turkiet. På detta sätt accepterade England och de europeiska makterna det osmanska kalifatets återstående del, det vill säga Turkiets existens och självständighet.

I oktober 1923 utropades Turkiet till republik. Mustafa Kemal Pascha blev dess president och İsmet İnönü dess premiärminister. Kalifämbetet fanns då fortfarande kvar som ett symboliskt ämbete.

2. Abdülmecid II:s avsättning

År 1924 avsattes Abdülmecid II.

Det osmanska kalifatets avskaffande

År 1924 avskaffade Mustafa Kemal Pascha kalifatet genom en lag. Han förvandlade Turkiet till en sekulär stat. Han flyttade Turkiets huvudstad från Konstantinopel till Ankara.

Mustafa Kemal Pascha var en hätsk motståndare till islam. Han avskaffade de islamiska lagar som fortfarande var i bruk och införde den schweiziska lagen (Swiss Code).

Han avskaffade pardasystemet. Han förbjöd månggifte. Han införde samundervisning vid utbildningsinstitutionerna. De islamiska utbildningsinstitutionerna stängdes. Sekulära skolor och högskolor inrättades över hela landet. Det blev förbjudet att läsa upp böneutropet på arabiska. Det latinska alfabetet infördes i stället för det arabiska alfabetet. Det blev förbjudet att bära turban eller fez. Det blev obligatoriskt att bära hatt. Salam övergavs.

Antalet sekulära tidningar och tidskrifter i landet ökade. Sekulära och socialistiska böcker publicerades i stor omfattning. Ungdomen blev tygellös. Skamlöshet och nakenhet ökade. Antalet alkoholister fortsatte att stiga. Islam blev föremål för hån. Ulama blev föremål för hat. Framstående islamiska personer trakasserades och förföljdes på olika sätt. Mustafa Kemal Pasha bildade Republikanska folkpartiet. Under lång tid var detta Turkiets enda politiska parti.

I sexhundratrettiosex år var det osmanska kalifatet den muslimska ummans maktcentrum. År 1924 föll detta maktcentrum. Det är sant att de osmanska kaliferna inte var människor som hade formats av Allahs sändebud (frid och välsignelser över honom), såsom de rättledda kaliferna hade gjort, och de var inte heller valda kalifer såsom de rättledda kaliferna. Trots detta är det obestridligt att de tidiga osmanska kaliferna var hängivna muslimer. I sina personliga liv följde de islams föreskrifter. För att bönen skulle upprätthållas överallt i kalifatet byggde de många moskéer på olika platser. För att ge framtida generationer kunskap om islam grundade de islamiska läroanstalter. Qadierna dömde och avgjorde tvister enligt islamisk sharia. Shaykh al-Islam fick i uppdrag att se till att inga lagar stiftades som stred mot islam. Sjukhus inrättades överallt för att säkerställa folkets hälsa och välbefinnande. Badhus byggdes på olika platser. Många vägar, broar och liknande anlades. Zakat och ushr togs upp och fördelades bland de fattiga. Åtgärder vidtogs för att skydda alla medborgares, muslimers såväl som icke-muslimers, liv, egendom och heder. Skamlöshet och oanständighet motverkades.

De levde enkla liv. De undvek lyx. Å ena sidan var de ärliga, och å andra sidan var de kompetenta. De hade inga svårigheter att styra förvaltningen. De misslyckades inte med att sköta regeringsangelägenheterna. De uppskattade begåvning. De utnämnde kompetenta och ärliga personer till offentliga ämbeten.

De fäste största vikt vid jihad på Allahs väg. De var själva mujahider. På slagfältet förde de själva befälet över arméerna. Under nästan tre hundra år hade det osmanska kalifatet lyckan att styras av sådana sultaner och kalifer. Många icke-muslimer blev muslimer, imponerade av deras uppförande och de goda principer de följde. De kristna kungarna i Östeuropa krigade mot kaliferna, men bland deras undersåtar märktes en välvillig inställning till kaliferna.

De kristna makterna i Östeuropa försökte hejda det osmanska kalifatets framryckning, men det osmanska kalifatet visade sig gång på gång vara en oövervinnelig makt. Under de följande trehundratjugofem åren var de som blev kalifer inte som de tidiga kaliferna. De saknade hängivenhet i att följa islam. De var lyxbetonade. Många av dem blev försjunkna i kvinnor och alkohol. Som härskare var de inkompetenta. Som krigare var de undermåliga. De hade glömt betydelsen av jihad på Allahs väg. Många av dem kunde inte uppskatta dugliga personer. Därför fick inkompetenta och korrumperade människor ett dominerande inflytande i förvaltningen.

Några av dem som blev kalifer mot slutet hade helt glömt den islamiska livsåskådningen och dess föreskrifter. Europas sekularism hade uppslukat deras tänkande och medvetande. Å ena sidan gav de efter för européerna på det intellektuella området och å andra sidan på det militära.

Deras likgiltighet inför att sprida islamisk utbildning, söka svar på samtidens frågor i Koranen och haditherna samt utveckla tidsenlig militärteknik gjorde dem till sist underordnade de europeiska makterna. De öppnade kalifatets portar för europeiska tankeströmningar. Allt gott och ont från Europa trängde in i kalifatet som vattenmassor i en översvämning. Islam och islams fiender började skapas i muslimernas egna hem. I slutskedet var det dessa som avskaffade det osmanska kalifatet och utplånade islam.

Källor

1. Introduktion till det moderna Europa / K. Ali

2. Muslims och den moderna världens historia / K. Ali

3. Det moderna Europas historia sedan 1789 / V. D. Mahajan

4. Badiuzzaman Said Nursi / Sukran Bahide

5. Första världskriget / A. J. P. Taylor

6. Islams historia / Kazi Akram Hossain